Årstext för 1984

Tala Guds ord oförskräckt. — Fil. 1:14.

Bibeln innehåller många berättelser om sådana som talade Guds ord oförskräckt och som blev rikligen välsignade när de gjorde det. Det måste ha krävts stort mod av Enok att under tiden före floden förkunna Jehovas dom, som bevisade att de ogudaktiga syndarna var skyldiga till de chockerande ting som de hade uttalat mot honom. Noa måste vara oförskräckt när han predikade rättfärdighet i den till undergång dömda världen av ogudaktiga människor. Men sådan oförskräckthet i fråga om att vandra i gemenskap med Gud blev rikligen belönad. — Jud. v. 15; 2 Petr. 2:5; 1 Mos. 5:24; 6:9, 22; 7:1, 23.

Längre fram styrkte Jehova sina trogna profeter att oförskräckt sjunga ut och varna Jerusalem för dess annalkande dom. Han försäkrade till exempel den unge Jeremia om att han skulle göra honom lik en befäst stad i förhållande till hans fiender. Likaså befallde Gud Hesekiel och sade: ”Till barnen med hårda pannor och förhärdade hjärtan sänder jag dig, och du skall säga till dem: ’Så säger Herren, Herren [Jehova].’ Och antingen de hör på det eller inte — ty de är ett motsträvigt släkte — så skall de dock erfara att en profet har varit ibland dem.” Dessa forntida profeter lät oförskräckt varningen ljuda. — Hes. 2:4, 5; Jer. 1:6, 18, NW.

Men Herren Jesus Kristus är det förnämsta exemplet i fråga om att förkunna ett impopulärt budskap. De tempelpoliser som skickats ut för att arrestera honom kom till och med tillbaka tomhänta och förklarade: ”Aldrig har en annan människa talat så här.” Jesus vittnade  modigt om Guds rike ända tills hans läppar bragtes till tystnad i döden. — Joh. 7:46; 18:36, 37.

Jesus uppmanade sina lärjungar att visa samma oförskräckthet i fråga om att förkunna Guds ord. I sitt tjänstetal, som finns upptecknat i Matteus 10:5—42, uppmanade han dem att inte frukta dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. De skulle i stället frukta Jehova Gud, hos vilken deras hopp om evigt liv vilar. Dessa lärjungar var, precis som sin Mästare, rättframma i att förkunna sanningen. Styresmännen kom således att ”känna igen dem såsom sådana som brukade vara med Jesus”. — Apg. 4:13.

Hur är det då i våra dagar? Som Jehovas vittnen har vi privilegiet att utgöra den enda organiserade församlingen av kristna som över hela världen är förenade i att följa det exempel som de forntida profeterna och Jesus och hans första lärjungar gav. I Jehovas styrka och kraft fortsätter vi oförskräckt med vårt gudagivna arbete. (Sak. 4:6) Varken koncentrationsläger, fängelser, stryk, motstånd inom familjen eller förebråelser och klander som vi blir överösta med på våra arbetsplatser eller i skolan kan avskräcka eller tysta oss när vi modigt förkunnar Guds ord. Vi kommer utan tvivel att under år 1984 kunna notera ett ytterligare uppsving i vårt arbete för Riket, när vi möter den uppfordran som de allt värre världsförhållandena innebär genom att visa ”så mycket mer mod i att oförskräckt tala Guds ord”.