Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Australien

Australien

Australien

Nedanför ekvatorn, mellan den 10:e och den 44:e breddgraden, ligger den vidsträckta ökontinenten Australien. Den är verkligen vidsträckt, eftersom den sträcker sig omkring 4.000 kilometer från öster till väster och omkring 3.200 kilometer från norr till söder! Australien har större landyta än Europa utom Sovjet.

I detta vidsträckta land kan man få uppleva alla slags klimat — från tropikerna långt uppe i norr, med sin frodiga grönska och med en årlig regnmängd som kan uppgå till 1.000 millimeter, till de ofruktbara öknarna inne i landet, där det ibland inte regnar på tio år. Bergområdena i söder har större snövidder än Schweiz.

Trots att England gjorde anspråk på det här ”landet på andra sidan jordklotet” redan på 1700-talet, så var det praktiskt taget okänt för turister i 150 år, eftersom kommunikationsmedlen var så långsamma. Under senare årtionden har den explosionsartade utvecklingen av turistnäringen, som årligen omsätter många millioner dollar, gjort det möjligt för fler och fler människor från andra länder att komma hit och få se att det märkliga pungdjuret kängurun faktiskt inte skuttar omkring på Sydneys och Melbournes huvudgator; inte heller får man se den gulliga pungbjörnen i eukalyptusträden som kantar gatorna, vilket kanske resebroschyrer kan få turister att tro.

Även om hela det här landet på femton millioner invånare talar engelska, så är den australiska accenten ensam i sitt slag. Det som är typiskt för den här dialekten är att man sväljer den sista stavelsen i flertalet ord, och det gör att många tycker att den liknar cockneyengelskan. Ett annat drag är uttalet av vokalen ”a”, som i de flesta utlänningars öron låter mer som det engelska uttalet av ”i”. En språkvana som också gör det svårt för den nyinflyttade, som kämpar för att lära sig språket, är att hela grupper av ord smälter samman till ett enda.

Med tanke på att det är mindre än två hundra år sedan engelsmännen började utforska Australien, är det bara barnet i jämförelse med många andra länder i världen. De första nybyggarna var huvudsakligen av brittisk härkomst, och många av dem hade deporterats till kolonin som straffångar för att de hade begått bagatellartade brott. De förde med sig sin religion från sitt hemland, och därför tillhör de flesta australier någon av kristenhetens sekter. Isolering och att landet är så vidsträckt har bidragit till att man utvecklat en inställning som kännetecknas av oberoende. Australierna älskar sport, solsken och friluftsliv. Deras stil är ledig och lite maklig, men de håller orubbligt fast vid det de tror på.

SANNINGENS SÄD SÅS

Några tidiga författare talar om Australien som den ”avlägsnaste av alla avlägsna platser”, på grund av dess avlägsna geografiska läge. Men enligt Jesu Kristi ord i Apostlagärningarna 1:8 måste de ”goda nyheterna” också komma till detta land som är en av ”jordens mest avlägsna” delar.

År 1901 bildade Australiens stater ett statsförbund, och ungefär vid den här tiden planerade Charles T. Russell, president för Watch Tower Society, att skicka dit en grupp på fyra bibelforskare. Men sanningens säd från bibeln hade dessförinnan fallit i mottaglig jord.

År 1896 fick Arthur Williams s:r, en gruvarbetare i guldfälten i Kalgoorlie i Västaustralien, ett exemplar av boken Den gudomliga tidsåldersplanen. Williams blev fascinerad av de viktiga sanningar som förklarades i den här boken. Han förenade sig med en grupp på omkring tolv stycken i Perth, huvudstaden i Västaustralien. År 1902 flyttade han till det sydvästra området i staten och bosatte sig så småningom i Donnybrook, där nu den tredje generationen av hans släkt tillber Jehova. Williams spred satser av Studier i Skriften överallt i den trakten, men han utförde också mycket av sitt vittnande i sin affär genom att tala med kunderna.

Hans son, Arthur Williams j:r, erinrar sig sin fars verksamhet på den tiden och kommer ihåg att när kunden hade fått sina varor, brukade hans far berätta för honom om det annalkande året 1914, när hedningarnas tider skulle utlöpa och anarki börja. Han bjöd in människor i sitt hem, och de brukade sitta runt bordet och resonera om olika saker ur Den gudomliga tidsåldersplanen.

DET ÖPPNAS ETT AVDELNINGSKONTOR

År 1904 fick mer än hundra personer Zion’s Watch Tower (Zions Vakt-Torn) i Australien. Det verkade nu lämpligt att organisera ett avdelningskontor i Melbourne för Sällskapet för att sprida Eko från talarstolen och andra traktater under en australisk adress.

Den förste som förestod avdelningskontoret, E. C. Henninges, meddelade att det hade blivit arton gånger så många prenumeranter på Zion’s Watch Tower i staten Victoria under de första åtta och en halv månaderna som avdelningskontoret varit i gång. En prenumerant skänkte tio pund (vilket på den tiden motsvarade 40 USA-dollar) till traktatfonden och bad att pengarna skulle användas till porto för traktatbuntar som skickades ut. För den summan kunde bröderna skicka ut 4.800 buntar med traktater! Hur fick man adresserna? Bröderna tog dem från röstlängderna, och för en shilling för 100 stycken skickade man på så sätt ut tusentals exemplar av Eko från talarstolen till landets mest avlägsna delar.

Arbetare och folk som bodde ensamma i stugor längs järnvägarna fick budskapet om det annalkande Riket, när vänner kastade traktatbuntar från tågfönstren. På det här sättet fann sanningens säd god jord i hjärtat hos somliga ensamma människor. Tonvis med traktater förde budskapet till brevlådorna. På lördagseftermiddagarna brukade grupper av entusiastiska bibelforskare ofta sprida upp till fem hundra exemplar var av Eko från talarstolen, som också annonserade mötena. Båtar besöktes, när de låg förtöjda vid kajerna i städerna, och tidningar och tidskrifter publicerade spaltlånga predikningar varje vecka.

År 1907 köpte man vid George Street i östra Melbourne två likadana fastigheter som låg sida vid sida, men som hade skilda köpehandlingar. Det var där Betelfamiljen på den tiden kom att bo. Kontoret kom så småningom att ligga i en byggnad på Collins Street i Melbourne.

Bakom huset vid 20-A George Street fanns en liten byggnad (faktiskt det gamla stallet) som för bröderna blev känd som Tabernaklet. År 1925 fick man en Miehle vertikalpress från Förenta staterna. William Schneider och senare Bert Shearmur skötte den här tryckpressen vid Tabernaklet, där man tryckte traktater och annan litteratur som skickades ut till hela Australien och Nya Zeeland. Innan dess gjordes all tryckning av kommersiella tryckerier. Redan från början hade ecclesian eller församlingen i Melbourne använt frimurarlokalen vid Collins Street för sina möten.

LOJALITETEN PRÖVAS

År 1908 blev det en omvälvning inom organisationen i Australien. En rapport som förekom i The Watch Tower år 1910 visar att den frivilliga tjänsten avtog. Ledaren för avdelningskontoret, Henninges, avföll, och The Watch Tower rapporterade att ”han tog flertalet av klassen i Melbourne med sig”. Av 100 medlemmar var det bara 20 som stod fasta.

Edward Nelson, som bestod provet, beskrev avfällingarna i ett brev till broder Russell: ”Många av dem kan knappast läsa, och det är snarare hans [Henninges’] vältalighet än sanningen som har dragit dem till hans möten. Några av dem erkänner inte ens ’parousian’, och en som råkade komma in i går hade fortfarande den tanken att människan har en odödlig själ.” Jehova gav sin organisation framgång, medan däremot Henninges’ grupp snart dog ut. Broder Russell förordnade R. E. B. Nicholson som avdelningskontorets sekreterare i Henninges’ ställe.

MAN BÖRJAR TRÄNGA IN PÅ DET AUSTRALISKA FÄLTET

År 1910 begav sig den amerikanske kolportören Arthur Davey i väg med en kartong böcker på sin cykel för att föra bibelns sanning till människor i södra Västaustralien. Arthur Williams uppskattade mycket att han kom till Donnybrook. Han sade: ”Davey var en liten karl på över sextio år, krokryggig och klen, och så hade han lungsot. Hans nitälskan och lojalitet för Jehova var helt fantastisk.” Vid den här tiden hade Williams själv fått öknamnet ”Gamla tokiga 1914!” på grund av att han så nitiskt förkunnade att hedningarnas tider närmade sig sitt slut.

Bröderna fick uppmuntran från många håll, till och med från havet. Kapten John Smith, som år 1912 var kapten vid Vita stjärnlinjen, brukade förtöja sitt fartyg och så snabbt som möjligt fullgöra sina arbetsuppgifter för att sedan ägna resten av sin tid åt att uppmuntra vännerna och hålla bibliska föredrag. Församlingar från Brisbane på ostkusten till Perth på västkusten blev förenade med sina bröder över hela landet, när Smith hade med sig nyheter om brödernas verksamhet från den ena gruppen till den andra.

År 1914 hade man trängt långt in på det australiska fältet, och 21 kolportörer hade gått i spetsen för verksamheten. Omkring trettiofem tidningar över hela landet publicerade predikningar, och 908 personer i Australien och på Nya Zeeland hade prenumererat på The Watch Tower. Det hade såtts ut mycket säd på det här fältet, som Zion’s Watch Tower för år 1906 visade: ”Det bästa dagsverke, som utförts av någon kolportör i den här delen av fältet, har varit att ta upp beställningar på 105 band av Studier i Skriften på en enda dag; 103 av dessa levererades därefter på en halv dag. Två månader i rad lämnade samme kolportör i medeltal 50 band om dagen.”

VETETSÅLLAS

Året 1914, som utgjorde en klimax, kom, och när världen exploderade i krig började ett mycket imponerande skede i Jehovas folks verksamhet. Skapelsedramat i bilder, där det bibliska temat illustrerades med färglagda skioptikonbilder och rörlig film, var ett stort bidrag till de andliga anordningar som Rikets barn redan försetts med, och många lärde känna sanningen på det här sättet.

Den säd som såtts i mottagliga hjärtan genom visningar av skapelsedramat och genom att man lämnat litteratur måste vattnas. Pastoralarbetet började genom att bröder besökte dem som visade intresse för att organisera studiegrupper. När därtill utsedda systrar hade församlat de intresserade, talade bröderna vid mötena i hemmen, besvarade frågor och höll tal över sådana ämnen som ”De tre världarna”. Pastoralarbetet fortsatte långt efter det att skapelsedramat hade tjänat sitt syfte genom att från början väcka intresset. Två hundra femtio personer var närvarande vid ett konvent som anordnats lokalt i Melbourne år 1915, och 14 blev döpta.

Det är intressant att läsa om hur det gick till vid avslutningen vid ett av dessa tidiga konvent. Alla bröderna och systrarna stod uppställda i en ring, klappade i händerna och sjöng därefter: ”Gud dig lede, tills vi möts igen.” Tårarna strömmade. Därefter skickade man runt en tallrik med färska vindruvor. Detta kallades för en kärleksmåltid. Den gav bröderna och systrarna tillfälle att få ha gemenskap med varandra in i det sista, innan man reste hem igen.

UTHÄRDANDE OCH TRO TROTS HJÄRTSLITANDE PRÖVNINGAR

Den växande framgången för Rikets verksamhet år 1916 gjorde att det återigen flammade upp fientliga känslor. Tecken på kris började visa sig inom organisationen. När nyheten om broder Russells död nådde Australien, gav avdelningskontorets sekreterare, Nicholson, uttryck åt vad alla kände: ”Under mer än ett kvartssekel har jag älskat honom, inte bara för hans arbetes skull, utan också för hans underbara karaktär.” Broder Russells död gav Nicholson ett slag, som han inte var beredd att ta. Att broder Rutherford senare förordnades som Sällskapets president stred mot hans personliga uppfattningar, och därför lämnade han organisationen.

När Nicholson avföll, tog han med sig större delen av församlingen, eftersom många beundrade honom mycket. Han tog också med sig köpehandlingarna till hälften av Sällskapets fastigheter. Detta ledde till att de lojala bröderna fick klara sig bäst de kunde med bara det ena av de båda husen, som låg intill varandra och som utgjorde Betelhemmet.

Syster Jane Nicholson förenade sig inte med sin man i hans avfall. Vad skulle denna bräckliga kristna kvinna göra nu — när hon upplevt tragedin att hennes man lämnat både henne och sanningen? Många kvinnor skulle säkert ha kapitulerat under en sådan påfrestning eller åtminstone försvagats i tron. Men inte Jane Nicholson! Hon fortsatte troget i heltidstjänsten ända fram till sin död år 1950. Över hela staten Victoria och på många andra håll i Australien talade man tillgivet om henne och hennes pionjärkamrat, Enid Duff, som ”Nicky och Duff”.

En broder, som under mitten av trettiotalet tillhörde samma pionjärgrupp som systrarna Nicholson och Duff, berättar om deras första tid som pionjärer: ”De hade inget fortskaffningsmedel, när de började pionjärtjänsten, och under många år arbetade de igenom städerna längs järnvägarna. De tog tåget till en stad, fann husrum genom att predika från hus till hus och använde sedan det här hemmet som en bas. * De gick så långt ut på landsbygden runt staden de kunde, och de hoppade inte över ett enda hus. De gick vidare till nästa stad och nästa, tills alla städerna längs den järnvägssträckan hade genomarbetats. Därefter kom de tillbaka för att se till det intresse de hade funnit. I en del städer vittnade de två och tre gånger. En man som i flera år hade lagt märke till deras trohet och som var imponerad av deras outtröttliga nitälskan och kristna mod gav dem en A-Ford i present, som de nu använde i vår grupp.”

Dessa systrar var verkligen ett underbart exempel på tro och uthärdande, framför allt för dem i våra dagar som prövas på liknande sätt i sin kristna tro och ostrafflighet. De som kände dessa systrar är övertygade om att de, när de slutligen dog, hörde till dem om vilka det sägs att ”de ting de har gjort följer dem direkt”. — Upp. 14:13.

FÖRÄNDRINGAR I RÄTTAN TID

Under tiden gjorde Nicholson ett felaktigt bruk av Sällskapets tillgångar. Pilgrimen Ebenezer Brewster skickade ett telegram till broder Rutherford som löd: ”Nicholson motstår Sällskapet. Skicka hjälp!” Det här svaret kom: ”Nicholson avsatt. Brewster förordnad, Johnston kommer från Sydafrika.”

Den vänlige och stillsamme ”onkel Eb” Brewster skötte Sällskapets angelägenheter vid avdelningskontoret under närmare ett år, från 1917 till 1918, till dess att broder Johnston kom från Sydafrika. Stormen höll nu på att lägga sig, och flertalet av de upproriska hade gått ifrån. Den nye föreståndaren för avdelningskontoret, William Johnston, med sitt breda leende, sin positiva inställning och sitt ödmjuka sinnelag, var lika vederkvickande för bröderna som ett sommarregn.

Under en av sina resor till Nya Zeeland träffade broder Johnston Maude Murray, och år 1923 gifte de sig. Syster Murray hade kommit till Nya Zeeland år 1912 efter att år 1910 i Belfast på Irland ha hört ett föredrag av broder Russell som gjort starkt intryck på henne. Efter det att hon gift sig med broder Johnston kom hon att tillhöra Betelfamiljen i Australien. Vid 87 års ålder tjänar den vithåriga ”tant Maude” fortfarande vid Betel, full av energi.

Krigsfebern, som fortsatte att hålla i sig, ledde till att regeringen år 1917 förbjöd Den fullbordade hemligheten. När bröderna fick reda på att det bara var några få sidor som ansågs vara stötande, skar de ut dem och fortsatte att lämna boken utan dessa sidor. Men sidorna förstördes inte, och många ville läsa dem av nyfikenhet. En kapten vid armén sade till en förkunnare att han inte ville ha boken, men att han gärna bidrog med fem shilling för de tre sidor som man hade tagit bort!

EN STÄRKANDE PERIOD

Från konventet i Cedar Point i Ohio i USA år 1919 skickade broder Rutherford pilgrimen J. P. MacPherson till Australien. Han hade med sig manuskriptet till talet ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!” Sex talare började hålla det här talet, och de höll det för stora åhörarskaror över hela landet. I städerna tryckte tidningarna ofta halvsidesannonser om sådana föredrag. Ibland var det så många som 1.500 närvarande, och det var sällan under 500. Efteråt tog de som blivit intresserade ivrigt emot stora mängder litteratur.

År 1919 kom en familj från Skottland till Brisbane i Queensland. Modern var bibelforskare, och hennes son, Richard Kinninmonth, som var slagfärdig och hade en oförskräckt beslutsamhet, skulle komma att bli känd över hela Australien som en kämpe för Jehova. Han slutade sitt jordiska lopp år 1969.

Tom Kitto, som senare tillsammans med sin hustru Rowena blev mycket älskad i Jehovas tjänst i Papua Nya Guinea, lärde känna sanningen på ett ovanligt sätt. Hans syster Marjorie hade kommit till kunskap om sanningen på Tasmanien år 1920, men Tom var emot den. När han fick tag på sin mors broschyr om helvetet, skrev han sarkastiskt på pärmens insida: ”Det finns inget helvete, frun!” Marjorie säger skämtsamt: ”Han var nog inte lika säker på det, när mamma var färdig med honom efter det att han hade skrivit så i en av hennes kära broschyrer!”

Det var i alla fall just den här broschyren som hjälpte honom att lära känna sanningen. En morgon, när Toms syster bäddade hans säng, fick hon till sin förvåning se broschyren och hans bibel under kudden. Därefter undervisade Tom sin söndagsskoleklass i metodistkyrkan om att bibeln inte lär något om ett brinnande helvete. Det dröjde inte länge förrän han begärde sitt utträde och började ägna sig åt sanningen.

Det var ungefär vid den här tiden som Anne Beck, som lärde känna sanningen av en syster som var inackorderad i hennes hem år 1913, brukade ta tåget klockan två på morgonen i Yass, en liten landsortsstad i delstaten Nya Sydwales. Vid framkomsten väntade hon till gryningen och vittnade därefter hela dagen för alla de hem hon kunde nå och återvände så hem klockan elva på kvällen.

Antalet Rikets förkunnare ökade stadigt. År 1921, när man hade en nationell sammankomst i Newtowns stadshus i Sydney, var 300 personer närvarande. År 1922 gjorde broder M. A. Howlett från Förenta staterna ett välkommet besök. I och med att han kom hölls det ett konvent i Collingwoods stadshus i Melbourne. Precis som vid andra konvent utöver världen vid den här tiden så hade den banderoll som vecklades ut vid konventet den spännande parollen: ”ANNONSERA, ANNONSERA, ANNONSERA KONUNGEN OCH RIKET!” Verksamheten fick ny fart.

PIONJÄRER NÄR DET GÄLLER ATT ANVÄNDA RADION

Eftersom bröderna använde alla till buds stående medel för att lovprisa Jehovas namn i denna ”jordens mest avlägsna del”, blev de år 1924 med hjälp av en liten experimentstation i Launceston på Tasmanien pionjärer i fråga om att använda radion. Sällskapet tillhandahöll manuskripten till sändningarna, och varje söndag återgav en broder och hans hustru innehållet i dem i radion.

Under senare delen av tjugotalet började man förhandla angående den första av de radiostationer som drevs av avdelningskontoret. Detta var stationen 2HD i Newcastle i Nya Sydwales. Därefter blev det tre andra radiostationer — i Sydaustralien, på Tasmanien och i Queensland.

Ett slag sände 20 stationer Rikets budskap till den australiska allmänheten, och vid konventtider fick Jehovas folk stor uppbyggelse genom att man gjorde sammankopplingar med radiostationer i Förenta staterna. Till glädje för radiolyssnarna sände man ibland på det lokala planet bibliska skådespel med ända upp till 20 olika roller.

AVDELNINGSKONTORET FLYTTAS

Avdelningskontorets tillsyningsman, Johnston, kom tillbaka från ett konvent i Förenta staterna år 1928 och meddelade broder Rutherfords beslut att flytta avdelningskontoret från Melbourne till Sydney, som låg bättre till på många sätt. År 1929 kom därför avdelningskontoret att flyttas till ett nytt hem.

På den tiden bestod Betelfamiljen av 11 bröder och systrar. Deras nya hem vid Beresford Road i Strathfield hade mycket fina omgivningar. Kort tid därefter byggde man till en ny tegelbyggnad, där man hade kontoret och lagret.

År 1930 fick avdelningskontoret en ny tillsyningsman i och med att ännu en skotte, Alexander MacGillivray, anlände. Han var en klarsynt och nitisk man, som hade varit 10 år i New York och nära samarbetat med Sällskapets styrelseledamöter vid huvudkontoret. Det var inte bara så att han var uppfriskande för verksamheten i Australien och på Nya Zeeland, utan han hjälpte också till att sätta i gång arbetet på Fiji, Tahiti och i det som nu är Papua Nya Guinea och i Indonesien, Singapore, Malaysia, Thailand, Burma och till och med i Vietnam, Hongkong och Kina. Tretton avdelningskontor sörjer nu för verksamheten i detta vidsträckta område. Före andra världskriget betjänades det av det australiska avdelningskontoret som använde Sällskapets slup, Ljusbärare, och verkliga ”pionjärer” för att tränga in i dessa trakter.

DEPRESSIONSÅREN

År 1930 var det 66 pionjärer och omkring 400 förkunnare som förkunnade de goda nyheterna i Australien, och ur den säd som såtts i början av 1900-talet spirade det församlingar. Samtidigt som Jehovas folk åtnjöt andlig framgång minskade den australiska nationens välstånd, när den drabbades av depressionen på trettiotalet.

David Ward, en äldste i Denmarkförsamlingen i Västaustralien, berättar en uppmuntrande erfarenhet, som visar hur Jehova sörjde för hans familj under dessa depressionsår. Han skriver:

”Det enda vi inte hade ont om var mat. Vi fick mycket lite betalt för våra jordbruksprodukter, och mycket av det vi producerade kunde vi inte sälja alls. Detta innebar att vi hade massor med mat, men vi hade inte råd att köpa socker eller kläder. Hur skulle vi kunna vara presentabelt och snyggt klädda i predikoarbetet från dörr till dörr? Jehova uppmanar i sitt ord till barmhärtig hjälpsamhet, och utan att vi alls behövde be om hjälp kom det då och då en säck med bra begagnade kläder adresserad till oss till ortens järnvägsstation, vilket visar hur lyhörda bröderna och systrarna i Perth var för andras behov. Det bodde en annan stor familj i sanningen där i närheten, och vi var glada över att kunna dela med oss av kläderna till dem.”

PIONJÄRER STÄMMER IN I KÖREN

Trots de många ekonomiska svårigheterna under depressionsåren så blomstrade pionjärverksamheten. Många pionjärer slog sig ihop och bildade grupphem och använde dessa som baser varifrån de predikade i städerna. Detta gjorde det lättare för dem att klara sig, och de fick ofta matpaket av vännerna. Som Ted Sewell berättar, så klarade en pionjär sig, om han bara hade en säck vete och en kvarn.

Pionjärer som förordnats till storstäderna var mycket påhittiga, när det gällde att hjälpa människor av alla slag att höra de goda nyheterna. En pionjärgrupp i Sydney gjorde särskilda ansträngningar att kontakta alla vid stadens frukt- och grönsaksmarknader, som var öppna dygnet runt. Varje fredag under flera veckors tid organiserade man vittnande dygnet runt. En bilgrupp fick i uppdrag att vittna i omkring tre eller fyra timmar; därefter avlöstes de av en annan grupp som fortsatte under de fyra följande timmarna eller så. Pionjärerna hade med sig italienska broschyrer, för trädgårdsmästarna och odlarna talade i huvudsak italienska. Några av de italienska familjer som nu är i sanningen lärde känna den mitt i natten som en följd av det här pionjärarbetet.

Pionjärerna i de grupper som arbetade på landsbygden var trogna och ihärdiga i sitt arbete, men de var inte alltid så kinkiga med sitt yttre eller med hur de bodde! Några grupper hade en stor gammal bil eller trailer med högtalarutrustning monterad på taket, och man hade vanligtvis också ett tält. Varje medlem cyklade på en cykel lastad med böcker. Några brukade vara borta från lägret två eller tre dagar och besöka hemmen i en riktning, medan andra medlemmar gjorde detsamma i andra riktningar. Alla brukade återvända till lägret vid en given tidpunkt för att flytta vidare till ett nytt ställe.

Man lämnade litteraturen billigt eller i utbyte mot varor. Det hände många gånger att pionjärerna kom tillbaka till sitt huvudläger på kvällen och fann att en hade några potatisar, en annan en pumpa, en annan ägg, kött osv. Detta ansågs till och med vara bättre än pengar, eftersom man kunde äta det. När pionjärerna hade husrum och tillräckligt med kläder och mat, var de nöjda och kunde fortsätta arbetet med att vittna.

DE KOMMER IHÅG SIN SKAPARE

I början av trettiotalet lyssnade en sjuttonårig flicka, Marjorie Fry, för första gången till sanningen. Hon bodde på en bondgård omkring en mil utanför Bathurst i Nya Sydwales, och hon var den enda i sin stora familj som visade något intresse för sanningen. Hon berättar om vilka stora ansträngningar hon gjorde för att vara med vid ett möte mitt i veckan i Bathurst, trots starkt motstånd från sin mamma och sina sju bröder. En av hennes bröder hade lovat att skjutsa henne på sin motorcykel, eftersom han trodde att hon skulle gå på bio, men på något sätt fick han reda på att hon planerade att gå till det hem där mötet skulle hållas. Just när hon skulle fara, bestämde sig hennes bror för att han, när allt kom omkring, inte skulle köra. Hur skulle hon nu komma till mötet?

Marjorie gick omedelbart och sadlade sin lilla ponny. Men hon blev mycket häpen när en broder vid framkomsten sade till henne: ”Syster, du kan inte få komma in på mötet klädd i manskläder!” Hon förklarade att det var ridbyxor — för damer — och berättade om vilka ansträngningar hon gjort bara för att komma dit. Hon fick naturligtvis komma in, och glädjen över att vara med vid mötet gjorde att det var värt allt besväret.

Syster Fry gick snabbt framåt i sanningen, och år 1932, när hon fortfarande var i tonåren, blev hon pionjär. Hon har fortsatt i den här tjänsten ända till nu, och sedan hon gifte sig med William Moss har hon också tjänat på västra Samoa.

Vid nitton års ålder började Arthur Willis som pionjär i trakten runt Perth, och år 1932 gjorde han turer till sydvästra Västaustralien på en motorcykel. Året därpå förenade sig två kamrater, Charles Harris och George Rollston, med honom. De började en resa genom den nordvästra delen av staten till Darwin, huvudstad i Nordterritoriet, och därifrån for de genom Queensland. På den tiden fanns det inga församlingar på hela den här sträckan på över 320 mil. Det tog bröderna fyra månader att fullborda den här resan, och det var första gången några av dessa trakter fick höra de goda nyheterna. Broder Willis bosatte sig senare i Pingelly i Västaustralien, och den församling han hjälpte till att bilda där utgjordes huvudsakligen av australiska urinnevånare.

ATT VITTNA PÅ STORA DISTRIKT

En härdad pionjär, Aubrey Baxter, förklarar hur han predikade på ett distrikt som omfattade tusentals kvadratkilometer i centrala och norra Queensland på den tid då man använde grammofon:

”Vi packade vara grammofoner i poröst gummi och spände fast tonarmen, så att den inte skulle gå sönder på de ojämna och skakiga vägarna. Vi vittnade på några intressanta ställen. Vid ett tillfälle övernattade jag hos en kängurujägare och sov på jordgolvet i hans lilla hydda omgiven av hundratals illaluktande känguruhudar. Det var inte heller så lätt att försöka sova med massor av ylande dingor [inhemska vilda hundar] utanför.”

Under en resa, när broder Baxter besökte församlingarna i det här området, fann han att vägarna var avskurna på grund av svåra översvämningar. En man på platsen, som han talade med, var bekymrad över en skåpbil som hade kört fast några dagar tidigare, eftersom åarna var översvämmade och vattnet på sina ställen stod ända upp till trädtopparna. Broder Baxter blev orolig, eftersom han förstod att detta var den skåpbil som tillhörde pionjärgruppen. Han följde efter dem, och när han hindrades av översvämmade åar, simmade han över dem och gick vidare. Till slut hittade han gruppen som kört fast och som bara hade lite vetemjöl kvar att äta. Han och de andra bröderna simmade tillbaka över åarna, fick tag på lite mat och färjade sedan över detta till systrarna i en balja.

Den här pionjärgruppen bestod av Percy och Ilma Iszlaub, som senare blev missionärer i Japan och som nu är vid Vakttornets avdelningskontor där, och av Norman Bellotti, som nu tillsammans med sin hustru Gladys är missionär i Papua Nya Guinea. I gruppen fanns också Beatrice Bellotti, som senare gifte sig med Aubrey Baxter. Precis som på andra platser, där det hade varit hårt arbetande och oförskräckta pionjärer, så bar dessa tidiga pionjärers arbete mycket frukt, och det växte upp församlingar av Jehovas folk i större och mindre städer i Queensland.

I AVLÄGSNA OMRÅDEN

Redan år 1929 predikade Clem Deschamp och hans kamrat Viv Pusey för delstaten Sydaustralien inom en radie på 10 mil från Adelaide. Det här såningsarbetet banade vägen för församlingar och isolerade grupper längre fram.

År 1932 tog Len Linke steget ut i pionjärtjänsten som en följd av att den lokale tjänstedirektören, Bert Horton, höll ett medryckande tal om pionjärtjänst. År 1933 utförde han tillsammans med Ronald Payne, William Torrington och Stuart Keltie pionjärtjänst över hela Sydaustralien. Senare det året gjorde bröderna Torrington och Keltie en resa till Alice Springs i hjärtat av Australien. På vägen dit träffade de en hotellinnehavare i William Creek, omkring 100 mil norr om Adelaide. Han lärde känna sanningen vid denna sin första kontakt med den. Den här mannen, Charles Bernhardt, kommer fortfarande ihåg hur det lät när broder Kelties träben dunkade i hotellgolvet, när han själv arbetade i källaren inunder.

Vid 72 års ålder köpte broder Bernhardt ett gammalt fordon för att använda ute i obygderna, och därefter var han ensam pionjär i 15 år i några av de mest ensligt belägna trakterna i landet. Innan han sålde sin affär och sitt hotell i William Creek, satte han ett fint exempel i fråga om att under alla omständigheter sätta Rikets intressen främst.

Donald MacLean, som tjänar som kretstillsyningsman, berättar om sitt första besök hos broder Bernhardt:

”När jag kom till William Creek, upptäckte jag att tåget gjorde ett långt uppehåll där, medan männen rusade i väg till Bernhardts bar för att skaffa sig ett förråd av kallt öl. När jag klev in i baren, blev jag glad över att finna den dekorerad med teokratiska ting. En stor skylt på ena väggen uppmanade männen att ’läsa Vakttornet som förkunnar Jehovas rike, världens hopp’. En annan skylt uppmanade dem att läsa Vakna! och hålla sig vakna för händelserna i världen. På själva bardisken låg det travar med tidskrifter, broschyrer och inbundna böcker.

När alla till slut hade blivit serverade och kände sig belåtna, bad broder Bernhardt om deras uppmärksamhet. ’Mina herrar, vill ni lyssna på mig ett slag! Jag vill uppmana er att skaffa er exemplar av världens bästa tidskrifter.’ Efter hans respektfulla och oförskräckta vittnesbörd lämnade var och en av de törstiga männen ett bidrag för sina tidskriftsexemplar, slängde en säck med öl över axeln och återvände till tåget. Det fantastiska var att det på grund av respekt för broder Bernhardts anseende som kristen inte förekom några svordomar eller något oanständigt tal i baren.”

Broder Bernhardt, som snart är nittio år nu, kan inte längre göra sina turer till de avlägsna obygderna, men han förkunnar fortfarande de goda nyheterna från sitt hus i Adelaide.

PIONJÄRTJÄNST UTE I OBYGDERNA

Joe Bell, som var pionjär ute i obygderna, lärde känna sanningen av en pionjär som hade bearbetat landsbygden med hjälp av cykel. Bara några dagar efter den där första kontakten vittnade han själv. Han besökte gårdar som låg 50 mil nordväst om Brisbane i Queensland, och han berättar om några av farorna, när man färdades på den tiden:

”På många ställen måste jag bära min cykel, eftersom jag kom in i långa sandbankar där det praktiskt taget inte fanns någon väg. Några av dessa resor var rätt farliga. De enda levande varelser man såg, när man färdades genom öppen terräng, var kringströvande hjordar av oxar, och de kunde vara farliga eftersom de var rätt nyfikna. Därför var det ibland nödvändigt att ta sin tillflykt till ett träd och vänta där tills stutarna betade vidare och lät mig fortsätta min resa.”

I en särskilt isolerad trakt lånade ägaren till en boskapsstation (ranch) broder Bell en häst för att rida de 40 kilometerna till nästa ställe, för, som han sade: ”Du kommer aldrig dit på cykel!” När Bell kom fram till det här andra stället, var ägaren, Jack Carey, ute och samlade ihop boskap. Hans hustru sade att hon skulle ge sin man boken och litteraturförteckningen som broder Bell hade lämnat hos henne. Många år senare, vid ett konvent i Sydney, sökte just denne Jack Carey upp Joe Bell för att berätta att han hade lärt känna sanningen genom den bok som lämnades för hans räkning. Han hade skrivit till avdelningskontoret för vidare upplysningar, och han var nu en överlämnad broder!

EN PIONJÄRERNAS PIONJÄR

Ben Brickell var känd för sin beslutsamhet och uthållighet, när det gällde att ”få ut budskapet” i obygderna. Under årtionden arbetade han träget som isolerad pionjär i avlägsna trakter av landet. År 1932 kom broder Brickell från Nya Zeeland och blev ännu en i skaran av den tidens kraftfulla pionjärer. Han fortsatte i heltidstjänsten ända till sin död år 1974.

Följande är typiskt för det brokiga liv och de erfarenheter som broder Brickell njöt av till fullo:

”I början av augusti 1932 for jag från Townsville i Queensland på en 130 mil lång resa till Normanton vid Carpentariaviken. Jag lastade min cykel med 60 inbundna böcker, några broschyrer och tidskrifter, en omgång kläder, två hoprullade filtar, en del matvaror och en liten vattenbehållare, och så gav jag mig i väg på den första etappen av min resa över Mount Fox och Australiska kordillererna. Den 1,5 kilometer långa klättringen över Mount Fox på en stig som hade en lutning på 33 procent tog mig nio timmar av mödosamt slit, varvid jag sköt på min tungt lastade cykel med höger hand och hade vänster axel bakom lasten. Och dagen därpå fick jag ta mig nerför den branta stigen på andra sidan, sedan jag vittnat för ett litet nybygge på bergstoppen och man gästfritt hade låtit mig sova över i ett av hemmen där.”

Broder Brickell kontaktade under årens lopp många australiska urinnevånare. Han berättade: ”Efter det att jag hållit ett tal för en församlad skara kom alla åhörarna fram och tackade mig hjärtligt för de sanningar från bibeln jag hade talat om för dem. Vid ett annat tillfälle kom 50 urinnevånare inom bara några minuter efter min ankomst för att höra ett tal, trots att lägret låg i fullständigt mörker.”

LÅNGA DAGAR I TJÄNSTEN

Inte ens för dem som på den tiden hade råd att ha ett motorfordon var det någon lätt uppgift att vara pionjär i den oländiga terrängen på den australiska landsbygden. Alan Holtorf, som under ett antal år var medlem av Betelfamiljen, hade följande att säga om att använda sin bil i Rikets tjänst:

”Bensintanken var under framsätet, varför man måste avlägsna sätet för att tanka. Däcken var av dålig kvalitet, och det var vanligt med punkteringar. Ofta måste man laga slangarna vid vägkanten, och därefter måste man vänta tills lagningen torkat, innan man kunde föra slangen tillbaka in i däcket. På branta kullar var det ibland nödvändigt att vända bilen och backa upp för att motorn skulle få något bränsle från bensintanken. För att använda en hel dag i predikotjänsten fick man ofta fara hemifrån omkring klockan fyra på morgonen, och man kunde då vara framme i staden omkring klockan åtta, och därefter vittnade man hela dagen i den staden för att sedan resa hem efter mörkrets inbrott.”

Livet i den oländiga terrängen ute i obygderna anses i allmänhet inte lämpligt för kvinnor. Men Netta Pusey, som var en Jehovas pionjärtjänare i över femtio år, uthärdade sådana krävande förhållanden och spelade grammofon för lantbrukare och fårklippare i ullskjul. Många gånger måste hon vada över en flod, medan hon bar på sin tunga grammofon och bokväska. Nettas syster Gladys, trogen maka och mor i familjen Mouritz, uppfostrade sina sju barn, samtidigt som hon tillsammans med sin enarmade man var aktiv i tjänsten bland Bowrals kullar i Nya Sydwales. Det var fint att se hela familjen ute i tjänsten inklämda i en öppen bil av gammal fin årgång. Nu tjänar sonen Viv Mouritz som samordnare vid avdelningskontoret i Australien. De andra sönerna är verksamma i församlingar i Australiens största stad, Sydney, och en av dem, Douglas, tjänar som platstillsyningsman.

UNDER TORKA OCH REGN

En grupp pionjärer gav sig av från Sydney lastade med 31 kartonger litteratur. De styrde kosan mot ett glest befolkat område, där jordegendomarna var på omkring en kvarts million tunnland vardera. Den sommaren var mycket varm och torr, och gruppen berättade att de gick i sex veckor utan att hitta tillräckligt med vatten för att kunna ta sig ett bad! Sedan, när regnen äntligen kom, var vägarna oframkomliga. I en vecka satt gruppen fast på samma fläck. När de äntligen kunde köra igen, tog det dem åtta dagar att färdas 61 kilometer!

Pionjären Robert Bell berättar om hur han cyklat mellan 80 och 100 kilometer på en dag och bara gjort fem eller sex besök. Han säger att hundar och ormar var de största farorna, när man cyklade. Klockan sju en bitande kall morgon cyklade han till sitt första besök. Leran var fortfarande hårdfrusen, och det tog honom två timmar att cykla från brevlådan till gården. I de här områdena är det inte ovanligt att gården ligger ända upp till 30 kilometer från brevlådan. Broder Bell blev väl mottagen vid gården, och han försökte därefter ta sig tillbaka till vägen, bara för att finna att solen vid det här laget hade tinat upp leran, vilket gjorde det omöjligt att cykla. Därför måste han bära cykeln och dess last med litteratur på axlarna, och efter bara några steg måste han stanna för att skrapa leran av stövlarna, eftersom de blev alltför tunga för att lyfta. Han nådde fram till vägen fem timmar efter det att han hade lämnat den, och då hade han bara gjort ett enda besök.

DET NYA NAMNETOCH DÄREFTER

Antagandet av det nya namnet, ”Jehovas vittnen”, år 1931 av församlingarna var en tid av stor glädje, men det innebar också en utmaning att leva i enlighet med det. Antalet pionjärer fortsatte att växa stadigt, och år 1932 fanns det 280 på fältet.

Man utnyttjade alla tillfällen till att främja Rikets intressen och kontakta människor med sanningens budskap. Den officiella invigningen av den berömda hamnbron i Sydney år 1932 gav ett fint tillfälle att göra Riket känt, eftersom stora skaror av människor hade kommit dit från hela landet. Lilly Cattach, som senare gifte sig med Wally Wood, var i Sydney den dagen tillsammans med massor av andra vittnen. Hon berättar att förkunnarna tog sig in i staden tidigt på morgonen och ställde sig på gatorna och erbjöd broschyrer åt människor som passerade förbi. En nitisk syster gick fram till en polis som stod mitt i gatan och gav honom en broschyr att använda när han dirigerade folkskarorna. Hon sade till honom att den skulle hjälpa. Han log och viftade med broschyren, när han dirigerade det myllrande människohavet. En stor man som stoltserade med en iögonenfallande klockkedja av guld steg av en spårvagn, satte händerna för ansiktet och stönade: ”Jag har just kommit från Förenta staterna, och tänk att jag måste stöta på en av era här också!”

Ernest Clark, som hörde talas om sanningen första gången under första världskriget, berättar om hur intressant det är att se tillbaka på de olika sätt som under årens lopp använts till att framföra Rikets budskap. Han säger: ”Ibland var vi aggressiva, ibland milda, och vid andra tider använde vi ett vittnesbördskort och talade mycket lite.” Med ett leende erinrar han sig den tid då bröderna fick rådet att inte låta den besökte avbryta, eftersom det vanligtvis var för att säga att han eller hon inte var intresserad. Förkunnaren uppmanades därför att fortsätta att tala utan uppehåll, tills den besökte åtminstone hade fått höra om Riket. En person gjorde flera försök att avbryta honom, men gav till slut upp. Han fortsatte, som han själv beskriver det, ”som om jag vore uppskruvad, tills all luften hade gått ur mig”. När han slutade, kunde kvinnan äntligen säga vad hon ville ha sagt: ”Men broder, jag har varit med i sanningen i 16 år!”

I mars 1932 ordnade Sällskapet med att det hölls ett nationellt konvent i Ashfield, en förort till Sydney. Bröderna församlades i stadshuset och kunde glädja sig åt en uppbyggande andlig fest. De 600 vännerna som var närvarande blev uppmärksammade på fördelarna med att vittna på gatorna. Gatuarbetet intensifierades under de följande åren, och man började också använda högtalarutrustningar. Prästerna började hetsa upp pöbeln, som i Wangaratta i Victoria och i Tamworth i Nya Sydwales. Harold Gill, som fortfarande tjänar troget i England, ledde oförskräckta kampanjer just i de områden där pöbeln hade uppträtt.

BRODER RUTHERFORD BESÖKER SYDNEY

År 1938 besökte J. F. Rutherford, Sällskapets president, Sydney för ett konvent som hölls i Leichhardtstadion. Det var planerat att han skulle hålla det offentliga föredraget på Sydneys idrottsplats, och man hade tecknat kontrakt för att hans föredrag skulle publiceras i en morgontidning och sändas ut i radio över hela landet. Vid den här tiden var broder Rutherford välkänd för sina frimodiga uttalanden om den romersk-katolska kyrkans inblandning i offentliga angelägenheter. Som en följd av detta ville de myndigheter som hade hand om pressen och radion censurera hans tal, innan man återgav det, men detta kunde bröderna inte gå med på. Därför gjorde man anordningar för att publicera det i en broschyr med titeln Freedom or Romanism? (Frihet eller romersk katolicism?) En million exemplar av denna knallröda ”granat” trycktes för att spridas över hela Australien. Under tiden var broder Rutherford föremål för intensiv publicitet. Detta ledde till att närmare tio tusen människor kom för att höra honom tala. På den tiden fanns det bara 1.300 vittnen i Australien, och därför var det verkligen ett stort vittnesbörd som blev avgivet.

En av orsakerna till broder Rutherfords besök var att undersöka klagomål angående en viss kommersiell verksamhet, som det australiska avdelningskontoret hade satt i gång med för att ge bröderna arbete. Han övertygades om att dessa ting inte skadade predikandet av de goda nyheterna och berömde broder MacGillivray för hans initiativ. Men längre fram skulle dessa företag komma att orsaka svårigheter och problem.

MAN BÖRJAR ANVÄNDA HÖGTALARBILAR!

Man spred de goda nyheterna med högtalarbilar runt om i städerna och på landsbygden. Bilarna utrustades med en högtalare på taket och med en skivspelare inne i bilen, på vilken man först spelade korta musikstycken och därefter broder Rutherfords inspelade bibliska föredrag. Efter föredraget följde vännerna upp genom att gå från hus till hus.

I Hobart på Tasmanien hade man använt en högtalarbil flera gånger för att spela upp föredragen för mer än tre hundra fabriksarbetare, medan de åt sitt middagsmål i de fina omgivningarna vid hamnen. En dag lade bröderna märke till att polisen väntade, och det var uppenbart att man tänkte sätta stopp för sändningen innan den hann börja.

En vänlig gammal fiskare, som tidigare hade visat ett visst intresse, hade förtöjt sin båt vid kajen. Bröderna talade med honom, och han gick med på att låta dem sätta upp sin högtalaranläggning på hans båt, som ju var privat egendom, där polisen inte kunde ingripa. Det förberedda programmet framfördes därför så som det var planerat. Arbetarna fortsatte att höra föredraget, medan polisen gick fram och tillbaka på kajen utan att kunna göra någonting.

Ett fordon som lätt kändes igen i städerna var den ”röda plågan”, en illröd skåpbil med en stor högtalartratt monterad på taket. Bert Horton, som i tur och ordning var lokal tjänstedirektör, zontjänare och slutligen medlem av Betelfamiljen, skötte under många år tillsammans med sin hustru, Vi, detta uppseendeväckande fordon. Under ett år genljöd nästan varje gata i Melbourne av tankeväckande avslöjanden av falsk religion.

Det här arbetet passade broder Horton perfekt; i landets alla stater kallade man honom kärleksfullt för ”Harmageddon-Horton”. Man kallade honom så på grund av hans entusiastiska tal och på grund av att han överallt uppmanade vännerna att sätta Rikets intressen främst med tanke på att Harmageddon var så nära. Bert Horton och hans hustru var själva fina föredömen i fråga om att göra just detta, och på äldre dar tjänade Bert troget på Betel till sin död år 1972. Syster Horton fortsätter som medlem av Betelfamiljen, och nu, vid 78 års ålder, gör hon fortfarande sitt dagsverke.

STÄLLS INFÖR RÄTTA MEN SLÄPPS SEDAN

Pionjären George Powell tillbringade en minnesvärd tid tillsammans med Bert Horton i verksamheten med högtalarbilen. Efter att ha arbetat i Melbourne flyttade de ut till mindre städer i landsorten. I Whittlesea erbjöd broder Powell litteratur åt en man, som utan att säga ett ord räckte fram ett sexpencemynt på fingertoppen som betalning för någon litteratur. ”Nu”, sade han, ”är du arresterad, därför att du säljer böcker utan att ha licens!” Det var poliskonstapeln där på platsen i civila kläder. Det slumpade sig så att rätten sammanträdde just den dagen, varför broder Powell fick följa med, och domaren sade att han skulle behandla hans fall först. Rättssalen var fullsatt. Alla de närvarande fick ett gott vittnesbörd, och de verkade inte vara ovänligt stämda mot broder Powell.

Vid det här laget började de andra bröderna undra vad som hade hänt honom. Medan rätten sammanträdde kikade Bert Horton in genom dörren och blev chockad över att se sin kamrat i vittnesbåset. Broder Powell dömdes till tio shilling (det motsvarade på den tiden 2 USA-dollar) i böter för att han ”sålt böcker utan licens”. Han vägrade att betala böterna, för, som han sade till rätten: ”Jag har tio shilling, men jag är inte villig att ge ut dem, eftersom jag predikar evangelium, och det är inte något som vi betalar böter för!” Han släpptes, men efter flera år gjorde polisen fortfarande besök i hans systers hem i Melbourne och försökte driva in böterna.

HOTELSER FRÅN PÖBELN

I Townsville i Queensland ofredade ilskna medlemmar av Frälsningsarmén bröderna och hotade att välta omkull högtalarbilen. Motståndet mot förkunnelsen om Riket växte, eftersom religiösa ledare försökte vända den allmänna opinionen emot Jehovas folk. Matilda Marsh var pionjär på Tasmanien, när en prästinspirerad pöbel försökte välta hennes husvagn över ett stup och ner i havet. Senare kastade en ilsken folkhop stora stenar på pionjärgruppen, och husvagnen blev illa tilltygad, och medan gruppen var borta och vittnade på landsbygden satte man eld på husvagnen och förstörde den.

När högtalarbilar och nitiska förkunnare spred Rikets budskap runt om i städerna, stötte de ofta på motstånd från pöbelhopar som uppviglats av prästerna. Lloyd Barry kommer ihåg den tid då han och Tom Bradburne (församlingstillsyningsman i Sydney och kretstillsyningsman på den tiden) var i det katolska Maitland i Nya Sydwales för en sammankomst. I sista ögonblicket upphävde de lokala myndigheterna det tillstånd Jehovas vittnen fått att använda stadshuset, varför bröderna vid tiden för det offentliga mötet parkerade högtalarbilen utanför lokalen och med hjälp av högtalaren uttalade en kraftig protest och krävde att man erkände yttrandefrihet och religionsfrihet.

När anförandet var slut, skockade sig en stor pöbelhop, som hade församlats, runt bilen och började välta den. Men precis i det ögonblicket uppenbarade sig en poliskonstapel, och pöbelhopen, som trodde att han skulle arrestera bröderna, drog sig bakåt. Men poliskonstapeln stack in huvudet genom bilfönstret och sade: ”Pojkar, om ni sätter värde på ert liv, se då till att komma härifrån!” Broder Bradburne rusade motorn, och nästan som genom ett underverk öppnade sig en väg i folkskaran, och bilen accelererade nerför gatan med poliskonstapeln liftande på fotsteget! Sådana här händelser var inte ovanliga på den tiden, då man använde högtalarbilar.

PÖBELANGREPP VID SAMMANKOMSTER

För broder Barry var detta det första av tre veckoslut i rad, då han fick ta upp kampen med motstånd mot Riket. Följande veckoslut var han ordförande vid en sammankomst i Lismore i Nya Sydwales, och han tjänade där tillsammans med en broder, Arthur Willis, som varit pionjär under en lång tid. Det offentliga föredraget, ”Fascism eller frihet”, hade annonserats vitt och brett, och man hade i huvudsak annonserat det genom att tåga med plakat; omkring sextio lokala förkunnare deltog i tåget. Alla talade om Jehovas vittnen. Man talade också om att en stor grupp katoliker, som arbetade vid sockerrörsfälten, skulle komma in från landsbygden för att störa det planerade mötet.

Och mycket riktigt, när ordföranden gick fram för att introducera broder Rutherfords inspelade tal, hade en pöbel på flera hundra stora och kraftiga karlar församlats baktill i lokalen. När ordföranden såg situationen, höll han ett anförande i vilket han utan omsvep berättade om vilka metoder Katolsk aktion hade använt för att störa Jehovas vittnens möten. En talesman för gruppen hoppade omedelbart upp på en stol och började skrika: ”Sluta upp att säga något ont om min religion!” Ordföranden vände sig till den polis som tjänstgjorde och sade: ”Kör ut den där mannen!” Och trots att den här polisen några dagar tidigare hade arresterat broder Willis, när han utförde tidskriftsarbete på gatan, så körde han faktiskt nu ut den här mannen!

Pöbeln, som nu saknade ledare, lyssnade därefter tyst på hela det en timme långa föredraget. Men när det slutade, började de ställa till tumult. De välte omkull ett bord, där man lagt fram biblisk litteratur. En av pöbeln kastade en ”stinkbomb” upp på podiet, men när den skulle landa, lyckades ordföranden fånga den och sparka tillbaka den över huvudena på åhörarna och mitt in i pöbelhopen, där den exploderade till obehag för männen. Vid det här laget hade polisen fått förstärkning. De skilde ligisterna från Jehovas vittnen och deras vänner, som kunde lämna lokalen till ljudet av högljudda buanden.

Det var just vid det veckoslutet, den 3 september 1939, som England förklarade krig mot Tyskland. Andra världskriget skulle komma att skapa ytterligare problem för Jehovas vittnen.

Följande veckoslut hade man en sammankomst i staden Toowoomba i södra Queensland. Också den här sammankomsten kom att uppmärksammas på grund av att man hade en stor informationsparad med plakat, och polisen fick ge skydd mot den pöbelhop som hade församlats. När broder Barry och zontillsyningsmannen (kretstillsyningsmannen) Douglas Begg kom tillbaka från informationsparaden, kallades de till stadens borgmästares kontor. Han meddelade bröderna att två protestantiska präster kort dessförinnan hade besökt hans kontor och protesterat mot en av skyltarna i paraden — ”Religionen är en snara och ett bedrägeri”. Kort därefter hade en ung katolsk präst kommit till honom med ett meddelande från biskopen, där han riktade uppmärksamheten på att kyrkan stödde krigsansträngningen och där han begärde att Jehovas vittnen inte skulle få lov att använda stadshuset följande dag. Borgmästaren hade därför annullerat vår bokning av lokalen.

Vid den utsatta tiden var vår högtalarbil parkerad utanför stadshuset, men när bröderna försökte göra ett meddelande över högtalaren hindrades de av polisen. Sammankomsten måste upplösas utan att man fick höra det offentliga föredraget.

Men följande kväll skulle kommunfullmäktige ha möte. Detta gav bröderna tillfälle att skriva ett rättframt och kraftfullt formulerat brev till kommunfullmäktige och protestera mot att de förvägrats yttrandefrihet. Brevet lästes upp vid mötet den kvällen, och kommunfullmäktiges ledamöter hade en lång diskussion om innehållet i det. Omkring hälften av dem var för yttrandefrihet, och den andra hälften understödde borgmästaren. Följande morgon publicerades hela protokollet, brevet inbegripet, i stadens tidning. Detta utgjorde ett oerhört vittnesbörd för Toowoomba och den kringliggande landsbygden, och många uttryckte sig positivt om Jehovas vittnen.

PREDIKANDET OM RIKET UNDER ANDRA VÄRLDSKRIGET

Jehova fortsatte att rikligen välsigna predikoarbetet, och varje år hölls det betydande konvent i de flesta av de större städerna utöver landet. I och med andra världskrigets utbrott blev det allt svårare att få hyra offentliga lokaler och hörsalar för konvent. Det enda ställe där man kunde hålla det konvent som planerats för juli 1940, då boken Religion skulle ges ut, var i tält på Betels tomt i Sydney. Man reste stora tält intill Betelhemmet och kontoret, på det ställe där det nu ligger en Rikets sal och en parkeringsplats.

Vid den här tiden hade det blivit vanligt att tåga med plakat eller att ha ”informationsparader” för att bekantgöra Riket, och man beslöt att använda den här metoden i särskilt stor utsträckning under det här konventet. Utan att konventadministrationen visste om det hade poliskonstaplar tyst kommit till vägen som gick alldeles utanför tälten. De lyssnade noga på pålysningarna om tjänsten på fältet och antecknade alla de mötesplatser vid gatukorsningar i Sydney och i förorternas affärscentra, som räknades upp. Därefter skickades poliser till dessa områden, och de stod där och väntade på att få arrestera vännerna så snart de satte på sig sina plakat.

En broder erinrar sig att han och hans kamrat av misstag hade gått till fel gathörn. Därför kunde de ostört bära sina plakat. Men när inga andra förkunnare kom och slöt sig till dem, insåg de att de hade kommit till fel plats. När de hittade fram till det rätta gathörnet, så hälsades de av den poliskonstapel, som stod där och väntade på dem med ett leende, och orden: ”Vart tog ni vägen?” Därefter tog han de plakat de hade på sig och det standar de bar och bad dem följa med honom och de andra bröderna, som hade kommit tidigare, till polisstationen. Det var en riktig procession, och det väckte en hel del uppmärksamhet, när tio eller tolv bröder följde de två poliskonstaplarna som bar skyltarna på ett sådant sätt att de tydligt kunde läsas av alla förbipasserande. Detta gav faktiskt större publicitet än om bröderna hade fått lov att bära sina plakat utan polisingripande!

NYKOMLINGAR

I december 1940 anlände Wallace Baxter och Percy och Madge Dunham till Betelhemmet i Strathfield. Broder Baxter hade ända sedan år 1930 skött avdelningskontoret i Tallinn i Estland, och broder och syster Dunham hade varit vid avdelningskontoret i Lettland. Eftersom andra världskriget rasade och eftersom broder Baxter och broder och syster Dunham var brittiska medborgare, gav Sällskapets president dem rådet att försöka få komma in i något engelsktalande land. Dessa bröders rika erfarenhet uppskattades mycket av dem som tjänade i Australien under dessa prövande krigsår.

Under flera år efter sin ankomst till Australien fortsatte broder Baxter sin heltidstjänst vid Sällskapets depåer i Brisbane och Melbourne. År 1948 återvände han till Betel, och han tjänar fortfarande, vid 85 års ålder, som medlem av avdelningskontorets kommitté.

Broder och syster Dunham välkomnades omedelbart in i Betelfamiljen, och broder Dunhams faderliga sätt och väl valda ord av biblisk vishet, såväl som hans egen långa livserfarenhet, uppskattades mycket av många av de unga bröder som då tjänade vid Betel. Han dog i juni 1951, men syster Dunham fortsätter att tjäna vid Betel, och hon kan fortfarande göra ett fullt dagsverke, fastän hon är på sitt 80:e år.

MAN FÅR HÖRA NYHETEN OM FÖRBUDET

Med tanke på att slaget om England rasade och att australiska trupper kämpade i Nordafrika, var det inte så konstigt om krigshysterin ökade. Kristenhetens prästerskap utnyttjade den allmänna opinionen, som blev alltmer fientlig mot Jehovas folk, och man utövade påtryckningar politiskt och genom tidningarna för att få Jehovas vittnens verksamhet förbjuden. Politiker i olika delstatsparlament begärde vid upprepade tillfällen att den federala regeringen skulle ingripa. Justitieminister W. M. Hughes motstod först de här påtryckningarna och förklarade att nationen utkämpade ett krig för friheten och att han inte ämnade omintetgöra detta syfte genom att ta ifrån några av dess medborgare den friheten.

Vid den här tiden ägde och drev Sällskapet fyra radiostationer i Australien. En tidning, som lades ner inte lång tid därefter, kom med antydningar i förtäckta ordalag om att dessa radiostationer i smyg sände ut upplysningar som var av värde för nazisterna. Den här anklagelsen togs aldrig upp i domstol, eftersom det inte fanns tillstymmelse till bevis. Den grundade sig på den gamla teorin att om man bara kastar tillräckligt med smuts, så kommer något av det att fastna. Men med tanke på den rådande krigshysterin verkade detta vara tungan på vågen.

I januari 1941 kungjordes en kunglig förordning i den officiella tidningen om att ”vilket som helst samfund, antingen det utgör en juridisk person eller inte, ... som är till skada för statsförbundets försvar eller för den effektiva krigföringen därigenom förklaras vara olagligt”. Nationella säkerhetsföreskrifter föreskrev att vilket som helst sådant samfund skulle upplösas och att staten skulle lägga beslag på dess egendom. Dess medlemmar skulle inte få lov att komma tillsammans för att studera och tillbedja och inte heller få trycka, sprida eller ha i sin ägo några böcker eller annat material från den organisationen.

När myndigheterna i statsförbundet hade de här befogenheterna, beslagtog de lördagen den 18 januari 1941 Sällskapets avdelningskontor, tryckeri och lager i Strathfield.

Men på grund av bristande samordning mellan justitieminister Hughes och premiärminister Menzies fick bröderna faktiskt meddelandet om det förestående förbudet flera timmar i förväg. På det viset fick bröderna vid Betel tillfälle att avlägsna personligt material från kontoret. Den 18 januari 1941 citerade Sydney Morning Herald en person inom de militära myndigheterna som hade sagt: ”Man kunde inte ha behandlat förbudet mer fumligt och tafatt. Man kan inte arton timmar i förväg offentligen förvarna någon om att man ämnar söka igenom hans lokaler och därefter förvänta att finna något av intresse när man kommer.”

Ansvariga bröder vid avdelningskontoret kunde inte annat än tycka att man här hade bevis för änglars ledning. Genom den här förvarningen kunde bröderna vid kontoret föra bort arkiv och register från fastigheten. Man körde det ena lasset efter det andra med Rikets litteratur från Betel till gömställen utöver staden.

När sedan omkring ett halvt dussin av statens svarta limousiner tidigt på morgonen kom till fastigheten, ”så var skåpet tomt”. Lagret var länsat på så gott som all litteratur, vilken bröderna så väl behövde, och den var i säkert förvar på andra platser.

Följande vecka fängslades fem medlemmar av Betelfamiljen, och de fick sex månaders fängelse var på grund av neutralitetsfrågan. Domstolen vägrade att erkänna dem som Ordets förkunnare.

ATT TJÄNA UNDER FÖRBUD

Alla Sällskapets avdelningar var låsta och tillbommade med undantag av bostaden, där Betelfamiljen fick lov att fortsätta att bo. Beväpnade vakter tjänstgjorde dag och natt för att se till att inget av Sällskapets egendom, som staten nu beslagtagit, fördes bort. Alla väskor och kassar som bars in i eller ut ur fastigheten undersöktes, och besökare måste tala om sitt ärende innan de fick lov att komma in till Betel.

Kontorsutrustning, däribland skrivmaskiner, försågs med sigill av säkerhetspolisen. Men nattetid kunde medlemmar ur Betelpersonalen ta sig in på kontoret över taket, avlägsna något av utrustningen och ersätta det med träklossar, så att det såg ut som om maskinerna fortfarande var kvar. Avdelningskontorets verksamhet fortsatte obemärkt på vinden. Under rätt lång tid bedrev avdelningskontorets personal underjordisk verksamhet uppe på vinden, medan vakterna patrullerade nere på marken! Man installerade ett system med signaler på olika ställen på tomten för att varna för bilar eller säkerhetspoliser som kom. Ibland kunde systrarna låtsas diska i timmar bara för att se om någon misstänkt besökare närmade sig.

I och med att man utfärdade förbudet blev all litteratur, också biblar och stora pappersförråd, antingen beslagtagna eller försedda med sigill vid avdelningskontoret. Strax före förbudet anlände en mycket stor sändning av boken Religion, broschyren Herradömet och freden och grammofonskivor med broder Rutherfords senaste bibliska föredrag till hamnen i Sydney. På grund av det mörka moln som då hängde över Jehovas vittnen vägrade tullen att släppa in den här litteraturen i landet. Därför fick den bara ligga där.

Men när förbudet hade utfärdats, insåg antagligen ämbetsmännen att någon måste betala magasinhyra. I stället för att göra detta körde de ut all den här litteraturen och grammofonskivorna till Betel och lagrade dem på det stora boklagret. Vetskapen om all den här litteraturen och om värdefullt tryckmaterial, till exempel stora travar med tryckpapper som var så svårt att få tag i, gjorde Betelfamiljen uppfinningsrik.

Fyra beväpnade vakter bevakade Betels egendom, och lagret och tryckeriet var under sigill. Men lagrets bakre vägg gränsade till ett sällan använt järnvägsväxelspår. Så genom att använda en metod som påminde om Hesekiel 12:5—7 kunde bröderna nattetid ta sig igenom den här väggen genom att avlägsna en del av teglet. De lyckades öppna dörrarna till gården inifrån, utan att bryta sigillet, och så var allt klart för att ”föra ut bagaget”.

Under de här förhållandena brukade Beteltjänsten börja efter midnatt och fortsätta till omkring klockan 4, en tid då vakterna var som minst uppmärksamma. Ett hemligt telefonsystem som nådde ut till de olika Betelbyggnaderna övervakades av en broder, som var på en plats där han kunde se alla fyra vakterna på sina poster. Medan dessa sov tryckte han på faran över-signalen. Men om någon av vakterna rörde på sig gavs varningssignalen omedelbart, och byggnadens dörrar stängdes tyst tills faran var över.

En gång, när broder MacGillivray återvände hem med bil, saknades den vanliga vakten vid porten. Han steg ur bilen och gick framför den, men möttes av två vakter som sprang ut från sitt kontor. Man sköt två skott mot honom. Ett av dessa genomborrade hans skuldra. Man hjälpte honom in i Betelbyggnaden med blodet forsande från hans sår. Broder MacGillivray tillfrisknade fint men dog sex månader senare.

ANNAN UNDERJORDISK VERKSAMHET

Under två och ett halvt år fortsatte bröderna att verka under jorden. Under hela den här förbudstiden saknades inte ett enda nummer av Vakttornet. Under den tiden trycktes tusentals exemplar av inbundna böcker, tidskrifter, traktater och annat material. Tryckkvaliteten var nästan lika bra som på den originalprodukt man fick från Förenta staterna. Jehovas folk gick inte miste om någon av de nya publikationerna under förbudet; hela Årsboken framställdes också varje år.

I all den litteratur som gavs ut genom den här underjordiska tryckerianordningen stod följande: ”Tryckt av George Gibb, vars vanliga hemvist är ...” Detta uppfyllde lagens krav att alla publikationer skulle ha boktryckarens vanliga hemvist. Polisen letade överallt efter broder Gibb men kunde aldrig hitta honom — han bodde just på den angivna adressen! Broder Gibbs namn blev således välkänt utöver hela landet. Han har tjänat som en mycket älskad medlem av Betelfamiljen ända sedan år 1928, och han arbetar fortfarande, vid 85 års ålder, vid avdelningskontorets tryckeri.

När Sällskapet Vakttornets litteratur blev förbjuden, blev det också förbjudet att hålla möten i lokaler eller i stora grupper, och vännerna församlades då i stället regelbundet i privata hem. Verksamheten från dörr till dörr fortsatte, och man använde enbart bibeln. På de ställen där man fann äkta intresse gjorde man återbesök och introducerade litteraturen.

En syster i Melbourne som regelbundet vittnade från hus till hus och bara använde bibeln säger att de som hon besökte ofta ringde till polisen. De brukade låta henne tala, tills de såg poliskonstapeln komma. Då ursäktade de sig, och när hon gick därifrån, gick hon rakt på poliskonstapeln. Sedan var det den vanliga proceduren: Polisen tittade i hennes väska, frågade vad hon gjorde och försökte finna åtminstone en enda bok eller tidskrift av den förbjudna litteraturen. Men de kunde naturligtvis bara finna bibeln! Ofta brukade de ta förkunnarnas namn och adress, men det var allt de kunde göra. Vår syster erinrar sig åtminstone två olika poliser som sade något i den här stilen: ”Du skall inte vara orolig, men det skulle vara bättre att nu gå över till ett annat område några gator längre bort. Jag vill att du skall veta att det är fler poliser som är för er än som är emot er!”

TROTS FÖRBUDET — ETT KONVENT ÅR 1941!

Ett nationellt konvent år 1941 — det var vad bröderna i Australien önskade. Men hur skulle det gå till under förbudet? Vi tänkte se om Jehova skulle göra det möjligt för oss att hålla ett sådant konvent och om han skulle komma att välsigna det, när det rådde förbud. Datumet var bestämt till den 25—29 december, och konventet skulle följa samma mönster som det som hållits tidigare samma år i Saint Louis i USA. Eftersom det var omöjligt att få tag på lämpliga lokaler, använde bröderna mark som tillhörde Sällskapet i Hargreave Park, omkring 30 kilometer utanför Sydney.

Det kom vänner från alla delar av Australien, huvudsakligen med tåg, eftersom det var bensinransonering. Men de västaustraliska myndigheterna vägrade att låta våra konventresenärer resa med järnväg, och de skapade därigenom en till synes omöjlig situation för de vänner som bodde närmare 480 mil från konventplatsen.

Bröderna i Västern utrustade oförfärat sina bilar med gengasaggregat. Vid tiden för avresan den 11 december hade de gjort i ordning nio bilar och lastbilar för den jobbiga 960 mil långa tur och returresan. En Rikets farm i Västaustralien försåg konvojen med gengaskol som skulle räcka för de 116 milen från Norseman till Penong i Sydaustralien på en knagglig ökenväg utan beläggning. Därifrån var det åtminstone en ordentlig väg och några mindre städer.

Hela resan till Sydney tog 14 dagar, av vilka man under en hel vecka fick pröva på svårigheterna på Nullarborslätten. (Nullarbor betyder ”inget träd”.) Ett fint damm satte sig i hår och kläder, och om man försökte tvätta sig i det lilla vatten som fanns, vilket var bräckt och hade hög mineralhalt, så förvandlades bara jorden till lera. Bilarna måste stanna och fylla på träkol var 80:e kilometer. De långsammaste fordonen gick dygnet runt, och chaufförerna körde i skift och åt och sov medan konvojen kröp fram genom öknen.

Militären, polisen och bränslenämndens tjänstemän visade hur gemena byråkrater kan bli, när de i den sista staden innan man skulle fara genom öknen beslagtog förrådet av reservbensin. Detta innebar att bröderna måste skjuta på den första bilen tre eller fyra kilometer varje morgon innan den startade på gengas; därefter bogserade den här bilen de andra tills de också kom i gång. Men konvojen anlände triumferande i tid för att vara med om konventets öppnande. Tidningarna, som skrev så nedsättande när den långa, mödosamma resan över Nullarbor pågick som bäst, skrev inte ett ord när hela gruppen av delegater välbehållen kom fram till Sydney.

En höjdpunkt vid det här konventet var utgivningen av den i Australien tryckta upplagan av boken Barnen. Den här boken hade kommit ut bara fyra månader tidigare i Saint Louis. När broder MacGillivray fick ett exemplar av den här boken, gav han order om att man skulle trycka boken Barnen! Det verkade omöjligt för det underjordiska tryckeriet att utföra ett sådant uppdrag. Avdelningskontoret i Australien hade inte framställt någon inbunden bok ens under normala förhållanden! Men under tillsyn av mästertryckaren Malcolm Vale, en orädd organisatör, satte den underjordiska organisationen i gång att arbeta!

De olika tryckerier som anlitades utförde skenbart vanlig världslig tryckning, och det var allt vad polisen såg, när den allt emellanåt kom och inspekterade. Men mitt i natten tog man av omslagen på det som skulle tryckas åt Sällskapet. Vid gryningen hade man tryckt många boksignaturer.

Ett av de största problemen var att binda böckerna. Bröderna hyrde ett oanvänt magasin, och nattetid kånkade man in binderiutrustningen dit. Bröder och systrar arbetade där i skift dygnet runt och framställde böcker enligt samma metod som i Brooklyn. Ibland hände det att grannarna efter några dagar blev nyfikna på vad som var på gång, och den lokala polisen kanske också började att bli intresserad. Detta var signalen till att man mitt under följande natt måste packa ihop hela binderiet, lasta det på lastbilar och transportera det till ett annat förhyrt magasin. Och så fortgick processen med att binda och framställa böcker vecka för vecka. Binderiet måste flytta 16 gånger. Men bröderna blev belönade, när ett ansenligt förråd av boken kom ut vid deras konvent.

Eftersom Sällskapets litteratur var förbjuden, måste utgivningen av boken också ske i all tysthet. Konventdeltagarna fick anvisning om att de en tidig morgonsession skulle gå till olika privathem bland vittnena. Där offentliggjordes boken för de små grupper som var närvarande på varje plats. Det hette i avdelningskontorets tillsyningsmans rapport i Årsboken för följande år: ”Trots att man hade alla oddsen emot sig, utförde tryckarna ett arbete som bara kunde ha fullbordats genom invigt arbete och i Herrens styrka. Varje barn fick sitt exemplar, och 20.000 exemplar av boken sprids nu utöver Australien.” Sex tusen var närvarande vid det förbjudna konventet!

FÖRÄNDRINGAR VID AVDELNINGSKONTORET

Den 8 maj 1942, inte så lång tid efter konventet, fick Betelfamiljen ett meddelande om vräkning, och man begärde att de skulle vara borta inom 24 timmar. Armén skulle ockupera fastigheterna. Betelfamiljens medlemmar bosatte sig i hus i närheten.

Kort efter broder Rutherfords död den 8 januari 1942 fullbordade också broder MacGillivray sitt levnadslopp, den 22 juli 1942. Philip Rees tog nu vid som avdelningskontorets tillsyningsman. Broder Rees, som då var 26 år, hade varit på Betel sedan han var 15 år. Han var väl insatt i de olika arbetena vid avdelningskontoret, eftersom han hade följt utvecklingen där. Nu är han och hans hustru, Maudie, medlemmar av Betelfamiljen i London.

Före sin död hade broder MacGillivray vänt sig till Australiens högsta domstol för att bestrida att förbudet ägde laga kraft. Samtidigt sändes protestskrivelser och petitioner i en oavbruten ström till olika ämbetsmän.

Förkunnarna entusiasmerades av den här kampen för frihet och av den publicitet verksamheten fick över hela landet, och detta ledde till att deras verksamhet fortsatte att ha framgång. Men på grund av avbrott i postgången krävdes det både tid och hårt arbete att få organisationen att arbeta lika effektivt som tidigare. Men efter flera månader hade man med Jehovas hjälp lyckats med detta.

SVÅRIGHETER UNDER FÖRBUDET

På grund av förbudet ställdes vännerna inför många problem och svårigheter. Alex Miller kommer ihåg hur polisen upplöste ett möte, där ett antal bröder tränades för arbetet som tjänare för bröderna (kretsverksamhet). Men när den förste polisen som upptäckte att mötet pågick gick tillbaka för att berätta om det för sina kolleger, lämnade bröderna byggnaden via en järnvägsbank, och alla kom lyckligt och väl undan.

Senare bad Sällskapet broder Miller att fara till Brisbane för att ta hand om en av församlingarna där. Men hur skulle han komma dit? Det var bara militärer och sådana som reste på uppdrag av regeringen som fick åka tåg. Broder Miller funderade ett slag på saken och beslöt sedan att resa klädd som präst! Han lyckades komma med tåget, och han hade med sig två stora resväskor fyllda med exemplar av Årsboken, som hade tryckts under jorden. På så sätt fick vännerna i Queensland sina exemplar av Årsboken för år 1943.

Aubrey Baxter använde ett annat knep för att få ut litteraturen till vännerna. Han hämtade boken Barnen i Brisbane och reste med tåg längst upp till den nordligaste delen av staten. På varje plats där det fanns en församling steg han av tåget med en kartong litteratur. Varje gång band han en cirkelsågklinga utanpå kartongen. Polisen mötte alltid vid tågen och passagerarna undersöktes noga, men cirkelsågklingan och vår broder fick alltid lov att passera!

Broder Baxter berättar om det slags misstänksamhet som krigshysterin hade gett upphov till hos myndigheterna: ”En dag körde två bilar med poliser och militärer helt oväntat in på Rikets farm i norra Queensland, och man ville se var vi hade den strålkastare som man menade att vi använde till gagn för fienden. Det råkade vara så att vi under flera kvällar hade arbetat med ljuset på vid en damm som vi höll på med att bygga. En annan skrattretande anklagelse var att man menade att vi hade sått ett sädesfält enligt en kod, som fienden skulle kunna läsa från luften! Denna löjliga anklagelse bevisades naturligtvis också vara felaktig.”

KONVENTERFARENHETER

Broder Lloyd Barry, som senare tjänade som missionär och som tillsyningsman vid avdelningskontoret i Japan och som nu är medlem av den styrande kretsen i New York, erinrar sig med förtjusning några av dessa svåra men ändå så spännande tillfällen. Han berättar att konventet år 1942 måste hållas i grupper i hemmen. Han tjänade som ordförande vid konventet i Melbourne det året, och han kommer ihåg vilken oerhörd insats bröderna gjorde för att framföra programmet.

Det var inte att tänka på att hålla ett enda stort konvent, varför konventdeltagarna, som hade kommit från alla delar av delstaten Victoria, fördelades på 12 olika hem bland bröderna. I några av dessa hem var det femtio eller sextio närvarande varje dag. Varje talare höll sitt föredrag på alla dessa platser, vilket innebar att han höll samma halvtimmesföredrag 12 gånger. Fastän vännerna inte fick höra konventtalen i den rätta ordningen, så kunde de, tack vare dessa resande talares fina insats, få del av hela programmet.

Under konventet bodde broder Barry i pionjärhemmet i Hawthorne. Allt gick bra den första dagen, men omkring klockan fem följande morgon hördes ett rop från husets framsida: ”Polisen!” Det var en polisrazzia tidigt på morgonen!

I sin axelväska hade broder Barry en detaljerad disposition till konventprogrammet, och han hade också i detalj utskrivna anvisningar om hur man skulle gå till väga om polisen skulle göra en razzia vid något av konventets möten. Detta var verkligen ”hett” material, och där var han, med allt detta, fångad i en fälla i ett rum åt gården!

Polisen sökte nu igenom hemmet och drog ut lådor och välte omkull saker och ting. Först försökte han stoppa axelväskan under madrassen på sängen, men där var det inte svårt att upptäcka den. Han gick fram till fönstret och mycket riktigt, stod det inte en civilklädd polis vid vart och ett av husets båda hörn!

När broder Barry några ögonblick senare tittade ut genom fönstret, såg han att den ene polisen lämnade sin post ett ögonblick. Broder Barry öppnade då fönstret och kastade ut axelväskan så långt han kunde ut i köksträdgården. Det var en underbar syn att få se den landa mitt i ett kålland och se kålbladen sluta sig över den! I nästa ögonblick var polisen i sovrummet, ryckte isär allt och ställde ingående frågor, men de fick aldrig tag på de där värdefulla upplysningarna angående våra konventplaner.

MAN ÖVERVINNER YTTERLIGARE RESTRIKTIONER

De olika Betelavdelningarna hade decentraliserats och arbetade i underjordiska kontor i olika delar av staden Sydney. Vittnena kunde enbart arbeta från dörr till dörr med bibeln. Detta ledde till att man startade många bibelstudier i hem med dem som visade äkta intresse under de allra första besöken. Arbetet med att predika och göra lärjungar fortsatte att tillväxa trots förbudet.

När myndigheterna såg att Rikets verksamhet fortsatte att ha framgång, gick de ännu mer in för att få den att upphöra. Alla bröder i ledande ställning som de kunde få tag på delgavs restriktionsorder. Enligt dessa order måste varje broder det gällde bo i en avlägsen stad eller by. Om han gick utanför en radie på 8 kilometer från stadens centrum, väntade fängelsestraff.

Det australiska avdelningskontorets tillsyningsman, Philip Rees, blev av myndigheterna begränsad till staden Picton, där han hölls under övervakning. Lyckligtvis låg staden bara 11 mil utanför Sydney. Även om han inte fick lov att bege sig ut ur den staden, fanns det inga restriktioner mot att andra bröder besökte honom där. De bröder som höll det hela i gång och som inte stod under restriktioner fyllde därför två kvällar i veckan en gengasbil med bränsle och körde ut till Picton för att sammanträffa med broder Rees i en avsides belägen ravin.

RÄTTEGÅNG FÖR ATT FÅ FÖRBUDET UPPHÄVT

Så småningom kom målet mellan Sällskapet och statsförbundet upp i Australiens högsta domstol. Processandet grundade sig på paragraf 116 i konstitutionen, som förbjöd förbud mot fri religionsutövning. Eftersom det inte fanns några advokater bland bröderna, var Sällskapet tvunget att betala de höga arvoden det innebar att skaffa de bästa advokaterna i landet, och deras kamp var utomordentlig. Sällskapets ledande advokat sade till bröderna att han, tvärtemot vad han hade väntat sig, hade tyckt så mycket om förhandlingarna och att brödernas uppriktighet hade gjort ett sådant intryck på honom att han var villig att sänka sitt arvode.

En juridisk granskning avslöjade att den förordning som gett upphov till förbudet var i strid med konstitutionen. Australiens högsta domstol motsvarar Förenta staternas högsta domstol, och fallet behandlades av domare Starke. Denne domare insåg utan svårighet den orättvisa som förbudet hade vållat. Motståndarsidans advokater försökte piska upp känslostämningarna i målet genom att använda sig av det som Sällskapet hade sagt om de symboliska vilddjuren i Uppenbarelseboken i sådana böcker som Ljus (böckerna ett och två). Efter att ha lyssnat på det här slaget av argument under en hel förmiddag gäspade domaren, tittade på klockan och sade: ”Vilddjuren börjar se hungriga ut — så låt oss ajournera oss för lunch.”

Domare Starke förklarade att förbudet mot Jehovas vittnen enligt hans uppfattning var ”godtyckligt och förtryckande”. Han rekommenderade att förbudet upphävdes, men eftersom det var ett sådant viktigt fall, hänsköt han det till den fulltaliga högsta domstolen på fem domare för slutdomen. Domstolens utslag var till Sällskapets förmån. Det här utslaget kom den 15 juni 1943, en dag efter det för Jehovas vittnen så viktiga utslaget i flagghälsningsmålet i Förenta staterna. Bröderna i Australien och bröderna i Amerika gladde sig därför samtidigt åt stora teokratiska segrar! Myndigheterna återlämnade så småningom all Sällskapets egendom.

Domare Brennan, en domare vid Queenslands högsta domstol, kommenterade förbudet mot verksamheten och dess upphävande två och ett halvt år senare. Det är glädjande att se hur klarsynt han sammanfattade det hela:

”Det rådde ett hysteriskt tillstånd i vårt offentliga liv under en tid efter den nuvarande världskatastrofens utbrott. När det blev uppenbart att själva vår existens antagligen omedelbart skulle komma att hotas genom en invasion av en främmande makt, då förvandlades hysterin till panik. Man kastade sig över Jehovas vittnen som organisation, och denna organisation blev därefter förbjuden. När saker och ting lugnat ner sig lite, fällde Australiens högsta domstol med sitt traditionella brittiska lugn ett utslag mot förbudet mot organisationen, och Jehovas vittnen återfick sina konstitutionella rättigheter att åtnjuta religionsfrihet.”

Under tiden det rådde förbud hade antalet Rikets förkunnare ökat avsevärt. Från att tjänsteåret 1940 ha varit något mer än 2.500 steg antalet av dem som rapporterade till 4.328 månaden efter det att förbudet upphävdes. Detta var möjligt därför att man hade hållit den teokratiska organisationen intakt, också när den var tvungen att verka under jorden.

FLAGGHÄLSNING OCH NEUTRALITET BLIR STRIDSFRÅGOR

Kort efter segern i Högsta domstolen diskuterades frågan om flagghälsning i tidningsartiklar. I slutet av juli 1943 var det 50 barn som hade relegerats från skolorna i delstaten Victoria, därför att de hade vägrat att hälsa flaggan. Senare gjordes en överenskommelse med myndigheterna i Victoria om att Jehovas vittnens barn varje måndag morgon kunde göra en kort förklaring, där de sade att de var villiga att lyda de av landets lagar som var i överensstämmelse med Guds lag.

I juni 1943 dömdes en pionjär med särskilt uppdrag, Frank Grundy, till fängelse för att han vägrat att avlägga eden i samband med mönstringen. Domaren godtog inte hans försvar att han i egenskap av Ordets förkunnare inte behövde avlägga en sådan ed. Han överklagade. Till slut kom det en skriftlig dom från en högre domstol, som förklarade att broder Grundy var en ”Ordets förkunnare” i den mening som lagen lade i uttrycket. Den här domen blev ett allmänt erkänt precedensfall, som var ovärderligt när det gällde att få andra av Sällskapets representanter erkända.

Efter detta gynnsamma utslag skedde en påtaglig förändring vad det gällde domarnas inställning, när de behandlade unga manliga Jehovas vittnens begäran att frikallas från militärtjänst i egenskap av Ordets förkunnare.

KAMPANJEN I GLENELG

De negativa känslostämningar som hyperpatrioterna och deras religiösa bundsförvanter hade piskat upp mot vittnena fortsatte att råda även sedan andra världskriget var över. Under dagarna 27—29 april 1945 anordnades en rad konvent i 14 olika städer utöver Australien, och höjdpunkten på programmet var det offentliga föredraget ”De saktmodiga skola besitta jorden”. I de flesta av dessa städer kunde konventet hållas ostört. Men däremot inte i Glenelg, en förort till Adelaide i Sydaustralien. Medan Hubert Clift där introducerade talaren, Bill Carnie (som senare blev tillsyningsman för avdelningskontoret i Hongkong), kom en stor grupp soldater in i lokalen och började bråka och krävde att programmet skulle börja med nationalsången. En grupp rusade fram till högtalarutrustningen. Men en broder som tidigare hade varit en känd boxare passade den här utrustningen. Han varnade männen och sade att om de försökte skada Sällskapets egendom, så måste han skydda den. När två av dem inte brydde sig om att lyda varningen, drog sig resten snabbt tillbaka med sådana rop som: ”Vi trodde inte att de skulle slåss!” Men bråket fortsatte. Det gick inte att få inkräktarna att lugna ner sig, och mötet måste inställas.

Men man tyckte att det var viktigt att det här budskapet blev framfört för människorna i Adelaide, precis som det hade blivit för människorna i 13 andra större städer i Australien. Därför flög tre bröder, Philip Rees, Lloyd Barry och Norman Barnett, över från Sydney till Adelaide för att organisera ytterligare en kampanj och ett möte.

Broder Barnett brukade berätta att han var den fjärde soldat som anmält sig frivilligt för att tjäna utomlands i den australiska armén under första världskriget. Kapten Barnett hade skadats rätt allvarligt av granatsplitter under Anzaclandstigningen på Gallipoli i april 1915. Men senare blev han en modig kämpe för Rikets intressen. Hans uppgift i kampen om Adelaide var att besöka olika möten för hemkomna soldater och där presentera sig som ”Anzac nummer 4”, och därefter skulle han resonera med dessa män om den inställning de borde visa mot Jehovas vittnen. Han kunde på så sätt avge ett mycket effektivt vittnesbörd.

Samtidigt utarbetade de andra bröderna ett specialnummer av traktaten Nyheter om Guds rike. Den dikterades sedan telefonledes till Sydney. Allteftersom paragraferna skrevs ut överlämnades de till sättaren på Sällskapets tryckeri. Inom några timmar hade denna traktat, Nyheter om Guds rike, inte bara blivit satt, ombruten och tryckt, utan den var också på väg till Adelaide med flyg. De sydaustraliska förkunnarna hade tjugofem tusen exemplar att sprida lördagen före det offentliga föredraget, som hade planerats ännu en gång, denna gång i Jehovas vittnens Rikets sal i Adelaide.

Under spridningen av traktaten Nyheter om Guds rike i förorten Glenelg antastades tre bröder, däribland två av besökarna från Sydney, på gatan av en stor pöbelhop av soldater. De här busarna ryckte till sig brödernas bokväskor och strödde ut deras tidskrifter på gatan. De ville att bröderna skulle börja slåss. Men bröderna använde sig av förhalningstaktik genom att under en timmes tid försöka resonera med dem från bibeln. Men plötsligt upplöstes pöbeln; det var precis som om den hade gått upp i rök. Vad hade hänt? När de antastade bröderna tittade nerför gatan, kunde de se någon komma vid nästa gathörn. Det var ingen annan än den före detta boxaren, som hade varit så duktig att försvara Sällskapets högtalarutrustning vid det första mötet. Pöbeln hade inte lust att träffa honom igen.

Bröderna, som var uppskakade av den här erfarenheten, tog nu spårvagnen tillbaka till Adelaides Rikets sal. Där stod Norman Barnett på salens trappa, och när han fick se dem vinkade han åt dem med en dagstidning. De blev utom sig av glädje, när de tittade på tidningen och såg att kvällsupplagan av Adelaide News, som hade en upplaga på omkring sjuttiofem tusen exemplar, ordagrant och utan kommentarer hade återgett det mesta av traktaten Nyheter om Guds rike på sin förstasida. Detta ledde till att radiostationer, som dittills hade vägrat att mot betalning annonsera föredrag, nu frivilligt annonserade det kommande offentliga föredraget som en del av sina nyheter.

Förkunnarna var glada över att också på söndagsförmiddagen kunna sprida traktaten Nyheter om Guds rike på fältet och också över att kunna inbjuda till föredraget ”De saktmodiga skola besitta jorden”, som skulle hållas den eftermiddagen. Man hade många fina erfarenheter. För dem som först var emot visade man gårdagens Adelaide News. Mångas inställning förändrades genast, och de tog gärna emot ett exemplar av traktaten Nyheter om Guds rike. Trots att man hotade med att ställa till oroligheter, så hölls föredraget på söndagseftermiddagen, såsom det var annonserat, i Rikets sal, som var överfull. Många stod ute på vägen och lyssnade. Publiken var mycket entusiastisk och applåderade ofta. På så sätt såg Jehova till att det kunde avges ett mycket större vittnesbörd än som skulle ha blivit följden om inte hyperpatrioterna i sitt motstånd hade stört det ursprungliga föredraget som var planerat att hållas i Glenelg.

ALLVARLIGA ANDLIGA PROBLEM AUSTRALIEN

Det började bli uppenbart att allt inte stod rätt till med verksamheten i Australien och att Jehovas välsignelse inte flödade som den borde. Det första tecknet på detta var en minskning av medeltalet förkunnare från 3.898 år 1944 till 3.532 år 1945. Först menade man att tillbakagången berodde på tidsandan. Men när antalet förkunnare följande år fortsatte att minska till 3.294, fanns det orsak till verklig oro. De flesta länder hade stimulerande ökningar efter kriget, och raden av rättsliga segrar borde ha fyllt bröderna med större nitälskan och entusiasm.

Philip Rees gav uttryck åt den oro han kände i den rapport som skickades för Årsboken för år 1946: ”Under de svåra åren av motstånd, särskilt åren 1943 och 1944, avgavs ett större vittnesbörd av fler förkunnare, vilka använde fler timmar än vad som gjordes under tjänsteåret 1945. Det är ofattbart, men några ser inte längre klart, och de har blivit oregelbundna och i en del fall till och med overksamma. När man talar med dessa bröder, håller de vanligtvis med om att det finns mycket arbete att utföra och att det vilar ett ansvar på dem. Men eftersom de saknar hjälp av Guds heliga ande, har de svårt att ta sig ur sitt försoffade tillstånd.”

Nu började de föregående fem årens kommersiella verksamhet att kräva sin tribut. Den hade under krigsåren och under förbudet sörjt för utkomstmöjligheter åt många före detta heltidstjänare som inte kunde fortsätta sin pionjärtjänst på grund av förbudet. Men organisationen hade faktiskt gått för långt genom att bilda affärsföretag, och detta hade gjort många bröder oroade.

JEHOVA VÄLSIGNAR ÅTERIGEN AVDELNINGSKONTORET

Så snart broder Rees fick möjlighet till det, vidtog han åtgärder för att avveckla dessa företag. Men detta var en mycket svår process som berörde livet för många som hade accepterat det här slaget av tjänst för att stödja organisationen. Men förhållandena rättades till, och när broder Rees år 1946 kallades till Vakttornets Bibelskola Gilead hade man rensat ut alla företag.

Men man hade trots allt handlat fel under de där åren, och det krävdes någonting för att rensa luften. Då skulle alla bröderna återigen kunna fortsätta helhjärtat i det arbete som är viktigare än allt annat, nämligen att predika om Riket. Det första besöket i Australien av Vakttornets president, Nathan Knorr, i mars 1947 gav tillfälle till just detta.

Broder Knorr tog öppet och utan omsvep itu med situationen. I sällskap med den tillförordnade tillsyningsmannen för avdelningskontoret, broder Laurie Wills, besökte han alla huvudstäderna i Australiens delstater. Han talade rent ut till bröderna om den situation som hade existerat. Sedan lade han fram en resolution, som de kunde anta.

Här följer den fullständiga ordalydelsen av den resolution som de församlade bröderna i Perth, Adelaide, Melbourne, Launceston, Brisbane och Sydney antog:

”FÖR att vi med rena händer och hjärtan nu under efterkrigstiden skall kunna ägna oss åt samma välsignade tjänsteprivilegier som våra bröder i alla andra länder gör, önskar vi inte dölja det ansvar vi har för denna minskning både när det gäller antalet förkunnare av Guds rike och förkunnandet av Rikets budskap.

FÖR att inga hemliga brister må låda vid oss, önskar vi därför härigenom i Jehova Guds och hans konungs, Jesu Kristi, närvaro bekänna att vi under andra världskriget på olika sätt sträckte ut våra händer i den krigförande världens orättfärdighet; vi använde olika delar av Guds invigda folks egendom till vad vi nu inser var en del av krigsinsatsen och krigspropagandan, och vi bröt därigenom mot Jesu Kristi efterföljares sanna neutralitet, vilka skulle vara i världen men inte var bemyndigade att vara en del av den. Som vi nu tydligt förstår, så har inte detta haft Jehovas välsignelse. Det har lett till smälek och missuppfattningar vad det gäller hans heliga namn och uppsåt, och det har oroat och försvagat bröderna. Vi vill inte lägga skulden för det här handlingssättet på någon viss individ eller några vissa individer, utan vi önskar ödmjukt erkänna ett gemensamt ansvar för den här saken här i Australien.

DÄRFÖR bekänner vi, Jehovas vittnen på denna stora kontinent, härigenom öppet och gemensamt våra synder och fel och brister inför Honom, och vi ber om hans förlåtelse och barmhärtighet genom Kristus Jesus, att han må utplåna våra överträdelser. I förtröstan på att han i sin nåd återigen skall låta oss röna sin ynnest, betygar vi vår avsikt att vandra med större varsamhet genom den här efterkrigsperioden och vända oss bort från världslighet och att hädanefter söka bevara vår ostrafflighet obefläckad av världen.”

Glädjetårar fyllde ögonen på både män och kvinnor, eftersom det tillfälle äntligen hade kommit då vännerna i Australien gemensamt kunde få be om Jehovas förlåtelse.

Under sitt besök i Australien kunde broder Knorr se att det behövdes en ny ledning av verksamheten, och därför förordnade han Floyd Garrett, som föregående år hade skickats till Australien från Förenta staterna, som tillsyningsman för avdelningskontoret. Broder Garrett hade fått utbildning vid Gileadskolans första klass och vid huvudkontoret i Brooklyn. Han vann snart både hela Betelfamiljens och de australiska brödernas tillgivenhet.

En kamrat till broder Garrett vid Gileadskolans första klass, Benjamin Mason, som hade kommit samtidigt som broder Garrett, förordnades som områdestillsyningsman. Dessa båda bröders tjänst var mycket effektiv, eftersom de hade fått så fin utbildning när det gällde Sällskapets nya anordningar för efterkrigsperioden.

REORGANISERING UNDER EFTERKRIGSPERIODEN

I februari 1947 började man hålla kretssammankomster en gång i halvåret, och den första hölls i Perth. Och dessutom skulle områdeskonventen, som började hållas år 1948, stå fram som milstolpar när det gällde andligt framåtskridande. En kretstillsyningsman efter kriget som många kommer ihåg var Adrian Thompson, som reste i varje del av Australien, innan han år 1947 var med i den första gruppen på 17 elever som for till Gileadskolan; han skulle senare komma att tjäna som Japans förste kretstillsyningsman.

I början av år 1948 började ytterligare tre kretstillsyningsmän arbeta på det australiska fältet. Dessa bröder, John Cutforth, Donald MacLean och Robert Smart, kom alla från Canada, och de hade utbildats vid Gileadskolan.

Innan dessa tre bröder lämnade Betel i Brooklyn för sin resa till Australien med båt, kallade broder Knorr in dem på sitt kontor och förklarade den speciella orsaken till att de skulle skickas till Australien. De skulle ha som sitt mål att arbeta hårt för att motverka den nedstämdhet många bröder kände på grund av händelserna under andra världskriget och de misstag som då hade begåtts. Genom att uppmuntra och bygga upp bröderna och genom att ta en fast ledning i tjänsten från hus till hus skulle de kunna åstadkomma mycket gott. Och utan tvivel bidrog dessa bröders trogna tjänst och goda föredöme i hög grad till den fina andliga framgången under de därpå följande åren.

KRETSVERKSAMHET

Broder MacLean blev anvisad en krets som sträckte sig över hundratals kilometer, och han betjänade församlingarna med hjälp av en motorcykel. Detta var inget lätt transportmedel på somliga av de australiska vägarna under senare delen av fyrtiotalet. Vi skall låta honom berätta några av sina första intryck av detta nya och annorlunda land:

”Vi nykomlingar upplevde några fascinerande stunder, när vi färdades genom avlägsna och isolerade områden. Mitt första möte med en skock emuer [stora strutsliknande fåglar] var intressant, men rätt nervpåfrestande. När jag reste med motorcykel genom ett område i obygden, mötte jag en familj med emuer, som spärrade vägen för mig. De är oerhört nyfikna fåglar, och de fascinerades antagligen av hur förkromningen på spegeln och styret blänkte i solskenet. Eftersom jag inte visste hur man behandlar en emu, vågade jag inte rusa igenom skocken och kanske riskera livet, och därför stannade jag fordonet. Eftersom de stora fåglarna inte visade minsta tecken på att vilja flytta på sig, så beslöt jag att ta första steget.

Jag signalerade och rusade motorn. Emuerna flyttade sig bara närmare; de blev ännu nyfiknare. Detta kändes rätt kusligt, varför jag backade lite, signalerade och rusade motorn nå nytt. Men emuerna flyttade sig bara ännu närmare! Jag beslöt då att ta chansen och gasa på genom skocken, som inte ens då flyttade sig mer än så pass att jag kunde komma igenom. Så snart som jag hade kommit igenom, började fåglarna sätta efter mig utefter vägen. Det var först när jag kom upp i 65 kilometer i timmen, som jag till min stora lättnad kunde lämna de där stora fåglarna bakom mig!”

Det är naturligtvis länge sedan som broder MacLean åkte motorcykel nu. År 1951 gifte han sig med en australisk syster, och alltsedan dess har han och hans hustru, June, troget fortsatt i krets- och områdesarbetet. De har verkat över hela Australien.

Mot slutet av år 1948 kallades Benjamin Mason från områdestjänsten till Betel, och broder Cutforth blev förordnad som områdestillsyningsman. På den tiden fanns det bara ett område i hela landet, och det bestod av 14 kretsar. Därför måste områdestillsyningsmannen resa många tusen kilometer, när han betjänade kretssammankomsterna två gånger om året. I nio år fortsatte broder Cutforth i den här tjänsten, och han blev känd och älskad över hela det här vidsträckta landet. Man kommer fortfarande ihåg hans levande beskrivningar och illustrationer och också hans vänliga tillgänglighet och hans villighet att oavsett hur mycket han hade att göra ändå ta sig tid att lyssna på de problem bröder och systrar i alla åldersgrupper kunde ha. År 1957 lämnade broder Cutforth Australien för att arbeta i Papua Nya Guinea, där han fortfarande tjänar, trots hög ålder och dålig hälsa.

Broder Cutforth berättade om en kretssammankomst som han betjänade i västra Queensland: ”Några hundra bröder från Queensland färdades hundratals kilometer västerut till Goondiwindi; det var första gången vi skulle ha en kretssammankomst där. Eftersom det inte gick att få tag på någon lokal, reste man ett mycket stort tält, som forslats dit från Brisbane, på en obebyggd tomt. Tidigare under veckan hade det regnat kraftigt. På lördagen kom det riktiga skyfall, och kretsens verksamhetsmöte ’spolades nästan bort’. På söndagen avtog regnet, och solen sken under det offentliga föredraget, men människorna i staden visste att verkningarna av dessa kraftiga regn inte var över. Vattnet i den närliggande floden skulle fortsätta att stiga, när högvattnet nådde staden inom några timmar. Och mycket riktigt — vattnet från den översvämmade floden började skvalpa in i vårt tält. Snart gick vi i vatten upp till knäna, och överallt var det dy, ormar och skräp som förts dit av de virvlande vattenmassorna. I stadens affärer rann vattnet in genom dörrarna på framsidan och ut på baksidan. Vår cafeteria stod under vatten. Och vilket arbete hade inte cafeteriatjänaren att bespisa några hundra av oss till följande onsdag, då vattnet hade sjunkit undan tillräckligt för att alla tryggt skulle kunna återvända till sina hem!”

Kretstillsyningsmännen betonade behovet av personligt studium och också av att leda bibelstudier i hem med intresserade människor. I och med att bibelstudierna ökade så ökade också antalet förkunnare, och det blev en utökad verksamhet utöver hela landet. Det heter i en kommentar i rapporten över tjänsteåret 1949: ”Det stora antalet människor av en god vilja som är närvarande vid kretssammankomsterna och de offentliga föredragen [i församlingarna] visar att det finns gott om intresserade människor i det här landet. Massor av människor önskar sanningen och önskar tjäna den sanne Guden, Jehova. Nu, när brödernas synförmåga som en följd av mer personligt studium ökar, så börjar de inse att ’skörden är mycken’.”

STIMULERANDE UTVECKLING UNDER FEMTIOTALET

I början av år 1951 steg spänningen, allteftersom det andra besöket av bröderna N. H. Knorr och M. G. Henschel närmade sig. Hur annorlunda var inte den anda som hälsade de besökande från huvudkontoret i Brooklyn den här gången! Det här besöket utgjorde verkligen en skarp kontrast till besöket fyra år tidigare, då det hade varit nödvändigt att ta itu med djupt liggande problem. Jehova hade verkligen välsignat sina tjänares verksamhet, när de satte i gång att arbeta med förnyad nitälskan och renade kristna samveten efter det att de antagit den resolution som broder Knorr förelagt dem.

Höjdpunkten på det här tio dagar långa besöket var ett nationellt konvent vid Moorefield Parks kapplöpningsarena i Sydney. Det ovanliga vid den här sammankomsten var firandet av Åminnelsen, som firades under bar himmel på åskådarläktarna på konventområdet. När broder Knorr talade, och också senare, när emblemen bestående av osyrat bröd och rött vin skickades omkring, lyste en klar fullmåne fridfullt från en molnfri himmel över Botany Bay.

Vid det här laget hade Floyd Garrett återvänt till Förenta staterna, och innan broder Knorr anlände i mars 1951 hade Roy Moyle skött de plikter som var förbundna med tillsynen av avdelningskontoret. Under det här besöket blev broder Moyle inbjuden att vara med vid Gileadskolans artonde klass. Han återvände senare till Australien, där han fortsätter att tjäna som äldste i en av församlingarna i Brisbane.

Kort därefter skickades Theodore Jaracz till Australien som tillsyningsman för avdelningskontoret. Han var till stor uppmuntran för bröderna utöver hela landet genom sin nitälskan för teokratisk ordning och genom den fina ledning han tog i tjänsten på fältet. Han passade ofta på att som områdestillsyningsman betjäna kretssammankomster som inte låg alltför långt bort från avdelningskontoret. Efter omkring fem år vid avdelningskontoret i Australien återvände broder Jaracz till Förenta staterna, där han och syster Jaracz nu tjänar vid Sällskapets högkvarter. Broder Jaracz är medlem av den styrande kretsen.

DEN UTMANING DET INNEBÄR ATT NÅ AVLÄGSNA TRAKTER

Arbetet på ”icke-utlämnade distrikt” började år 1952, och det är antagligen inte i många länder i världen som detta utgör en lika stor utmaning som i Australien med sina stora isolerade områden i inlandet. Man hade i flera år funderat över hur man mera regelbundet skulle kunna nå dessa avlägsna trakter av landet med Rikets budskap. Trogna bröder hade under trettio- och fyrtiotalen bearbetat de isolerade områdena, men de hade egentligen bara skrapat på ytan, när det gällde arbetet med att predika och göra lärjungar.

Bröderna tog entusiastiskt itu med den här tjänsteverksamheten. Lastbilar, personbilar, motorcyklar, campingutrustning och stora förråd med litteratur gjordes i ordning för både kortare och längre resor. En del resor sträckte sig bara några kilometer bort, medan andra sträckte sig hundratals kilometer i väg. En församling bad om att få arbeta på ett distrikt som låg 160 mil från deras hemort. Man gjorde i ordning en lastbil på tre ton för resan, med en motorcykel och flera trampcyklar och proviant på flaket. Flera bilar körde tillsammans med lastbilen, och man tillbringade några månader med att bearbeta det där tilldelade distriktet.

En liten församling hade ett permanent distrikt som sträckte sig över 96 mil. En broder besökte ett hem, där han kom ihåg att han lämnat litteratur år 1933. Efter ett kort samtal kunde den besökte erinra sig det föregående besöket, och han skaffade sig alla de senaste böckerna och prenumeration på båda tidskrifterna. Efter det att brodern hade vittnat för de anställda urinnevånarna följde värden och värdinnan honom till porten, och med strålande ansikten sade de att de hoppades att det inte skulle behöva gå 19 år innan han kunde besöka dem igen!

På vissa områden anvisade man distriktet till grupper av reguljära pionjärer eller pionjärer med särskilt uppdrag i stället för till församlingar. Dessa bröder måste i många fall leva under primitiva förhållanden, men de visade en liknande anda som pionjärerna i början av trettiotalet.

En sådan grupp i nordvästra Nya Sydwales bodde i ett gammalt ödehus. Bröderna fick färdas många kilometer till de ställen de skulle besöka, och de vittnade från gård till gård med hjälp av cyklar. Ibland hade de ont om mat, och människorna i det där området var vanligtvis tröga när det gällde att ge gensvar till sanningen, men detta slog inte ner modet på dem. När broder John Wilson, som var kretstillsyningsman på den tiden, besökte den här gruppen, rekommenderade han att de på nytt gjorde återbesök hos alla dem som hade visat något intresse, även om intresset kanske verkade ha svalnat.

Genom den här kampanjen på icke-utlämnade distrikt och genom att pionjärgrupper bearbetade sådana områden fick hela det australiska fältet ett fint vittnesbörd. Den ena församlingen efter den andra spirade upp i dessa landsortsstäder.

UTVIDGNINGEN FORTSÄTTER

I och med att filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” kom fick bröderna för första gången genom en film sin uppmärksamhet riktad på den internationella omfattningen av Jehovas organisation. Att få se med vilken precision man arbetade vid Sällskapets tryckerier, hur man arbetade på kontoret och hur övriga anordningar fungerade vid huvudkontoret hjälpte bröderna att känna sig närmare ”moderorganisationen”. Filmen visades utöver hela landet i större och mindre städer för fullsatta lokaler.

År 1954 ökade medeltalet förkunnare i landet till 6.874. Antalet kretsar ökade till 21, och det fanns nu 3 områden. Donald MacLean blev nu den andre områdestillsyningsmannen, och en annan broder tjänade i den här ställningen på deltid.

I mars 1956 gjorde broder Knorr sitt tredje besök, och då höll vi samtidigt ett internationellt konvent på Sydneys idrottsplats, samma ställe som hade använts under broder Rutherfords besök år 1938. Vid konventet 1956 var 8.149 personer närvarande.

I november 1956 fick avdelningskontoret en ny tillsyningsman, Douglas Held från Canada. I sju år utövade han tillsyn över verksamheten. Under senare delen av femtiotalet ökade verksamheten oavbrutet. År 1957 överskred man för första gången siffran 10.000 med en ny toppsiffra på 10.290 förkunnare. Bara 10 år tidigare hade antalet förkunnare varit 3.516.

Varje år strömmade tiotusentals invandrare in i landet från Europa. Det var bland dessa människor man hittade sådana som ville studera bibeln. Man skickade ut en allvarlig vädjan till bröderna i Västaustralien om att överväga att tjäna i de östra delstaterna, där de flesta av dessa invandrare slog sig ner och där behovet således blev mycket större.

Västaustralien hade alltid haft ett mycket större förkunnarantal i förhållande till folkmängden än de andra staterna. När broder Theodore Jaracz var tillsyningsman för avdelningskontoret, gjorde han vid en av områdessammankomsterna i Perth ett uttalande som skulle bli nästan som en slogan. Han talade direkt till västaustralierna, som levde i ett andligt välstånd och som fick uppleva att verksamheten ökade, och sade: ”Ni gör dem, och vi tar dem!” Det här uttrycket kom verkligen att slå an, och bröder och systrar från alla delar av Västaustralien gav ett fantastiskt gensvar på denna vädjan om hjälp. Ännu i denna dag innehar många av dessa bröder från Västaustralien, som lystrade till kallelsen ”ta steget över ... och hjälp oss” (Apg. 16:9), ansvariga ställningar i städerna i den östra delen, där det har vuxit upp församlingar ur en ”ofruktbar jordmån”.

Under de tio åren från 1950 till 1960 ökade förkunnarantalet från 4.502 till 12.746 med en toppsiffra på 14.090.

Allteftersom åren gick minskade de problem som orsakats av att kommunikationerna i detta oerhört vidsträckta land var så bristfälliga. Fler och fler orter började få reguljära flyg-, järnvägs- och bussförbindelser, och vägarna förbättrades avsevärt. År 1961 var det första gången i Australiens historia som bröder från olika delar av Australien var med vid en områdessammankomst i den isolerade staden Darwin. Bröder från hela landet inbjöds att resa till konventet. Det avgick chartrade långfärdsbussar från Adelaide i söder, Sydney i sydöst och Queensland i öster. Detta var första gången som långfärdsbussar hade försökt köra de tusentals kilometrarna till Australiens nordligaste stad. Innan dess var järnvägen eller flyget de enda transportmedlen. Efter det lyckade konventet och den lyckade bussresan började två kommersiella bussbolag med reguljära förbindelser på samma sträckor.

Precis som för Jehovas vittnen i andra delar av världen framstår sammankomsterna som milstolpar för Jehovas vittnen i Australien. En sådan sammankomst var den som hölls i Melbourne under vintermånaden augusti 1963. Den var en i raden av jordenruntsammankomsterna ”Eviga goda nyheter”. I tidningsrapporter om sammankomsten hette det: ”Melbourne har bevittnat många fantastiska konferenser ... , men jag tror aldrig att vi har bevittnat någonting liknande Jehovas vittnens sammankomst ’Eviga goda nyheter’. ... När F. W. Franz, [den dåvarande] vicepresidenten för Sällskapet Vakttornet, skulle hålla sitt föredrag ’När Gud är konung över hela jorden’, trängdes över 12.000 personer i den väldiga Fårpaviljongen [vid Melbournes utställningsområde].” I själva verket var 13.142 personer närvarande, och däribland var det 682 som lyssnade till föredraget på tyska, grekiska eller italienska.

EN PREDIKOEXPEDITION

I början av tjänsteåret 1964 var det 15.045 vittnen som tjänade Jehova Gud utöver landet. Tre hundra åttiofem församlingar betjänades av 29 kretsar och 3 områden. Under det här året företog två unga pionjärbröder en resa som skulle omfatta distrikt som aldrig tidigare bearbetats.

Den föreslagna predikoexpeditionen skulle korsa Nullarborslätten, det trädlösa ökenområde som sträcker sig 116 mil mellan Sydaustralien och Västaustralien. När pionjärerna väl hade kommit igenom öknen, skulle de sätta kurs rakt norrut genom ökenområdet i det centrala Västaustralien tills de nådde Australiens nordvästkust. Därifrån skulle de följa kusten till Darwin. Trettiofyra år tidigare hade bröderna Bert Horton och Frank Rice kört genom det här ödsliga området på väg till Sydney och vittnat för de få nybyggen de träffat på längs den obelagda vägen. Sedan dess hade det ibland inträffat att pionjärer farit igenom den här ökenslätten och vittnat längs vägen. Men ingen av dessa expeditioner följde järnvägsspåret utan i stället den vanliga landsvägen. Bröderna som år 1964 gjorde den här resan tänkte försöka nå arbetslagen av män längs järnvägen.

Avdelningskontoret bad två pionjärbröder i nordvästra Queensland att arbeta söderut på sin väg till Sydney. Därifrån skulle de fara över Nullarborslätten till Kalgoorlie i Västaustralien och norrut till Port Hedland, Broome, Derby, Wyndham och sedan över till Mount Isa i Queensland för områdessammankomsten i oktober 1964. I juni gav sig de båda bröderna, Frank Lambert och Terry Reynolds, i väg mot Sydney.

Mellan Mount Isa och Sydney färdades de över den illa beryktade Birdsville Track, en farlig vägsträcka på över 80 mil som går genom ett ofruktbart och öppet ökenlandskap. Några månader tidigare hade en hel familj omkommit på denna ogästvänliga vägsträcka. Deras bil hade gått sönder, och på grund av att de inte hade med sig tillräckligt med vatten omkom både föräldrar och barn. Pionjärbröderna var glada över att de lyckligt och väl kom fram till den lilla staden Bourke i västra Nya Sydwales; därifrån till Sydney vittnade de längs vägen.

Vid Betel gjorde man en översyn av deras Land-Rover, och sedan startade broder Lambert tillsammans med en ny kamrat, Harold Burkett, sin resa tvärs över Australien.

Den 15 juli lämnade de ”civilisationen” i Port Augusta i Sydaustralien och styrde kosan västerut längs järnvägsspåret mot Kalgoorlie. Ibland kunde man inte ens se spåren av någon väg. På en gård hälsades de med orden: ”Jag har bara tid med en religion — och det är Jehovas vittnen!” Det säger sig självt att bröderna blev mycket glada över ett sådant meddelande. Man gjorde anordningar för att per post återuppta ett bibelstudium med dessa människor, som hade förlorat kontakten med sanningen sedan de flyttat till den här isolerade gården. Efter att ha tillbringat kvällen med att samtala om bibeln for de båda pionjärerna följande dag därifrån med fyllda bränsletankar och ett får som hade slaktats åt dem dagen innan.

Ibland måste de fara kilometervis genom sanddyner, och de var då tvungna att hela tiden använda fyrhjulsdriften. Under en särskilt svår sträcka fick en kraftig smäll inunder fordonet dem att hoppa till. En undersökning avslöjade att kronhjulet och pinjongdrevet i differentialen hade gått sönder. Broder Lambert började gå längs järnvägsspåret till närmaste lilla stad. När han hade tillryggalagt omkring 8 kilometer, möttes han av en banvakt i en liten motoriserad dressin, och han fick åka med honom resten av vägen. När de hade telegraferat efter reservdelarna för att kunna reparera fordonet, måste de vänta åtta dagar, vilket gav dem tid att avge ett grundligt vittnesbörd till det lilla samhället av järnvägsarbetare.

Den 11 augusti kom de båda pionjärerna slutligen fram till Kalgoorlie, och församlingen där gav dem ett varmt välkomnande. Resan från Port Augusta till Kalgoorlie, inbegripet den tid som gick förlorad på grund av reparationen, hade tagit dem fem veckor. De hade tillryggalagt 2.245 kilometer, använt sammanlagt 426 timmar i tjänsten på fältet och lämnat 606 lösnummer, 48 böcker och 15 broschyrer till arbetare och familjer och också tecknat 16 prenumerationer och hållit två offentliga möten.

När de lämnat Kalgoorlie och styrde kosan norrut in i ökenområdet i det centrala Västaustralien, gick allt bättre. Utan några fler större missöden kom de båda bröderna slutligen tillbaka till Mount Isa, precis lagom till områdessammankomsten där i oktober 1964. De var båda mycket tacksamma för det de hade varit med om under den här händelserika resan, då de bland annat fick köra många mil genom ödsliga områden i det inre av Australien.

FÖRÄNDRINGAR VID AVDELNINGSKONTORET OCH STIMULERANDE SAMMANKOMSTER

Den 3 januari 1964 for avdelningskontorets tillsyningsman, Douglas Held, till Förenta staterna för att gå igenom Gileadskolan och för att därefter återigen tjäna i sitt hemland, Canada. John Wilson, som är född i Melbourne och som varit åtta år i resetjänsten, förordnades i hans ställe.

Det kan vara intressant att lägga märke till att rätt många av de bröder som har tjänat i ställningen som kretstillsyningsman eller i någon annan ställning i Australien senare blivit tillsyningsman vid avdelningskontor (eller samordnare) i olika länder i världen: Till exempel Robert Lazenby på Nya Zeeland; Maxwell Lloyd i Paraguay; Donald Clare på Fiji; Douglas King på Sri Lanka; Harvey Logan på Taiwan; William Carnie och senare också Kenneth Gannaway i Hongkong; Ronald Jacka i Indonesien; Norman Bellotti i Singapore; Joseph Jenkins på Cypern; Keith Young i Pakistan; Alfred Wicke i Malaysia; Lloyd Barry i Japan; James Smith i Papua Nya Guinea och Glenn Finlay på Salomonöarna.

Områdessammankomsten år 1966, ”Guds fria söner”, ledde till en ökning i pionjärernas led. Antalet steg från 758 det året till 1.946 år 1970.

I och med ingången av år 1969 upptogs brödernas tankar av två stora händelser; den ena var den stora internationella sammankomsten som skulle hållas i Melbourne, och den andra var ett nytt besök av broder Knorr. Den här sammankomsten förde med sig den största förflyttningen av bröder som någonsin ägt rum i Australien. Det kom sex extratåg från olika delar av landet, förutom att det kom omkring fyrtio långfärdsbussar och många chartrade flygplan. Under den första dagen vid den förra internationella sammankomsten, som hölls år 1963, var närmare 7.000 personer närvarande; men år 1969, bara sex år senare, hade den här siffran tredubblats! Toppsiffran när det gäller antalet närvarande, 26.075, visade brödernas fina anda, eftersom många av dem hade åkt hundratals mil för att vara med vid sammankomsten.

SJUTTIOTALET BÖRJAR

Under sjuttiotalet hände stora förändringar både i teokratiskt och i ekonomiskt hänseende utöver landet. I början av årtiondet fanns det bara lite mer än 20.000 förkunnare av Riket, och vid slutet av årtiondet fanns det över 30.000.

Uppsvinget för gruvdriften gjorde att det i den nordvästra delen av kontinenten växte upp gruvstäder nästan som svampar ur jorden; och predikoarbetet följde snart efter. Direktören för en järngruvestad sade om stadens invånare: ”De flesta är precis som jag av icke-australisk härkomst; jag har bott 17 år i landet men är född i Tyskland. Vi är en smältdegel, och det är bra.” Städer som Port Hedland, Dampier, Exmouth, och Nhulunbuy på Govehalvön, vilka legat slumrande i åratal, började växa med en svindlande fart allteftersom man upptäckte mineralfyndigheter. Detta har lett till en förändring av befolkningen, och pionjärer har fått i uppdrag att nå människorna där.

Höga löner och möjligheter att snabbt tjäna pengar gör att det ofta är svårt att stimulera intresset för andliga ting i dessa gruvstäder. Men här och där träffar man på intresserade människor. Områdestillsyningsmannen Donald MacLean berättar en sådan spännande erfarenhet:

”Min kamrat och jag tyckte att det var svårt att arbeta på den här mycket likgiltiga delen av distriktet. Slutligen sade jag, när ännu en person reagerade negativt till det vi sade vid dörren: ’Det enda vi önskar är att finna människor med ett uppriktigt hjärta som är trötta på den här ogudaktiga ordningen och som längtar efter att Guds rike skall överta makten!’ Till vår förvåning tittade hon mig rakt in i ögonen utan att först säga något, och sedan sade hon nästan pockande: ’Kom in. Sitt ner. Det är något jag vill fråga er om!’

Något chockade steg vi in och bombarderades med omkring fem frågor om sådant som oroar de flesta tänkande människor i våra dagar. Svaren tog inte mer än tjugofem minuter. På den korta tiden tog den här uppriktiga gifta kvinnan emot sanningen! Hon förklarade att i flera dagar före vårt besök hade hon så att säga ’satt allt på ett kort’ när det gäller Gud och i bön sagt att om inte någon besvarade hennes frågor, så skulle hon sluta upp att tro på Gud, bibeln och religion. Vi tyckte båda att detta gjorde oss ödmjuka, och vi kände oss privilegierade, eftersom vi hade blivit använda av Jehova på ett så dramatiskt sätt till att nästan omedelbart besvara hennes böner.

Hennes nästa bekymmer gällde att hennes man också skulle få höra de ’goda nyheterna’. Han var kanadensisk bergsingenjör. Jag tänkte att efter som jag hade kommit till Australien från Canada, efter det att jag hade utexaminerats från Gileadskolan, så borde det kunna skapa god kontakt om en kanadensare vittnade för en annan kanadensare! Jag skulle snart upptäcka hur fel ett sådant antagande var. Efter en ingående men rätt meningslös diskussion marscherade han förtretat ut ur rummet, när han fick veta att vi alla är födda i ett fördömt tillstånd på grund av att vi är avkomlingar av den ofullkomlige Adam.

När min hustru och jag for därifrån följande vecka för att vara med vid nästa kretssammankomst, överlämnade vi det här besöket till ett ungt pionjärpar som nyligen hade börjat i heltidstjänsten. Brodern, som kom från sockerrörsdistrikten i norra Queensland, hade dålig skolunderbyggnad och talade sakta. Han utgjorde en sådan kontrast till den kanadensiske ingenjören att vi verkligen undrade om han skulle kunna komma någon vart med denne stolte, intellektuelle person. Men ännu en gång visade sig den eviga sanningen att det är Gud som får det att växa vara sann. (1 Kor. 3:7) Denne pionjärbroders hjärtlighet, uppriktighet och goda humör lyckades så småningom tränga igenom det hårda skal som omgav denne tväre kanadensare, och han gick med på att regelbundet studera bibeln, och han tog också emot sanningen!”

ETT ÅRTIONDE AV TEOKRATISKA FÖRÄNDRINGAR

Under den här tioårsperioden skedde det också omfattande förändringar på det teokratiska området. Under slutet av år 1971 och början av år 1972 infördes anordningen med äldste och biträdande tjänare. Om man ser tillbaka på de 10 år som gått sedan dess, så ser man vilka oerhört stora andliga fördelar detta har inneburit för församlingarna som helhet, såväl som för de enskilda förkunnarna.

Liknande välsignelser blev också följden, när ansvaret för avdelningskontoret senare överfördes från bara en man till en grupp av mogna och erfarna äldste. Här i Australien förordnades broder John Wilson som samordnare för avdelningskontoret, och de övriga fyra bröderna i avdelningskontorets kommitté var Wallace Baxter, Maxwell Lloyd, David Madzay och Ronald Walters.

SAMMANKOMSTHALLAR

Det var också på sjuttiotalet som man började skaffa sammankomsthallar i Australien. I juli 1974 köpte man en konfektionsfabrik i Sydney som hade lagts ner, och vid slutet av september samma år hade man gjort en fin sammankomsthall med plats för 1.600 personer.

I december 1975 överlämnades den vackra sammankomsthallen i den pittoreska förorten Ridgehaven i Adelaide. Tomten till hallen är på fem tunnland, och på den har man anlagt en vacker trädgård. Bara två år senare överlämnades den tredje sammankomsthallen — i Welshpool; den har en tomt på 10 tunnland och ligger inte fullt 16 kilometer från Perths centrum. Den här sammankomsthallen ligger också vackert; det flyter en uppfriskande bäck genom den vackert anlagda tomten.

År 1982 fullbordades ännu en sammankomsthall, den här gången i Melbourne. Detta är den största av de fyra hallar som man hittills har byggt. Den här lokalen kan ta ända upp till 3.000 personer, och under kommande år finns det stora möjligheter att anlägga och försköna den 40 tunnland stora tomten.

INVANDRINGEN ÅSTADKOMMER VARIATION OCH TEOKRATISK TILLVÄXT

Den australiska regeringen har under årtionden drivit på sin immigrationsplan i den tron att den här glest befolkade ökontinenten är i trängande behov av mera folk. I mitten av sjuttiotalet var omkring 40 procent av Australiens invånare antingen födda utomlands eller barn till invånare som var födda utomlands. I den här kategorin fanns många vittnen som inte var så värst hemmastadda i det engelska språket. Den stora invandringen av människor från andra länder har också gjort att man fått stora områden av icke engelsktalande distrikt.

Åren 1974 och 1975 bildades 14 församlingar ur andra språkgrupper, och detta antal har sedan dess stigit till 52. Nu finns det församlingar som talar arabiska, finska, grekiska, italienska, maltesiska, polska, portugisiska, serbokroatiska, spanska, turkiska och ungerska. Deras möten hålls helt och hållet på deras respektive språk. Nyligen har det också bildats små fransk-, kinesisk- och vietnamesisktalande grupper. En stor del av ökningen under senare år har kommit från dessa församlingar och grupper med andra språk. Det har bildats kretsar som enbart består av församlingar där man talar grekiska och italienska. Vid krets- och områdessammankomsterna hålls det, förutom det engelska programmet, sessioner på alla de ovan uppräknade språken.

AVDELNINGSKONTORET BYGGS UT

Under sjuttiotalet kunde man bevittna ett av de mest påtagliga bevisen för tillväxt i Australien. Detta var tillbyggnaden år 1972 av Betelhemmet, kontoren och tryckeriet. Man fick nu en golvyta som var ungefär fyra gånger större än tidigare. Allt byggnadsarbete utfördes av frivilliga arbetare under tillsyn av Roy Battle, en broder som är erfaren byggmästare.

Bröderna gav ett storartat gensvar när det gällde bidrag till byggnadskostnaderna. En broder lämnade avdelningskontorets tillsyningsman en gammal spelkortsask som, när den öppnades, visade sig innehålla inte mindre än 1.000 dollar. En äldre pionjärbroder sålde ett hus och gav ett direkt bidrag på 10.000 dollar till Sällskapet, och ytterligare 10.000 dollar gavs som lån.

Den trevåningsbyggnad som blev resultatet gjorde att vi fick 3.000 kvadratmeter mer golvyta. I vår ursprungliga byggnad hade vi 750 kvadratmeter. Överlämnandet av den nya byggnaden ägde rum i januari 1973.

ANTALET RIKETSFÖRKUNNARE ÖKAR

Tjänsteåret 1976 hade vi en ny toppsiffra på 29.101 förkunnare av Riket. Några kanske blev besvikna när de dramatiska händelser som de förväntade inte ägde rum det året. Det kan finnas ett visst samband mellan det prov som detta utgjorde, när det gäller våra motiv till att tjäna Jehova, och det förhållandet att antalet förkunnare inte kom upp till den här siffran igen på över tre år. Sedan, i januari 1979, nådde vi en ny toppsiffra på 29.247 förkunnare. Lyckligtvis har det sedan dess varit en jämn och sund tillväxt av dem som offentligen lovprisar Jehova, med över 30.000 som rapporterade under år 1980. I augusti 1981 hade vi nått en ny toppsiffra på 31.898 förkunnare, och efter ytterligare flera toppsiffror under tjänsteåret 1982 steg antalet förkunnare till 34.817.

ÄNNU EN SPÄNNANDE UTVIDGNING — EN HELT NY BETELANLÄGGNING

I februari 1977 kunde vi glädja oss åt ett besök av broder Milton Henschel från den styrande kretsen, då han tjänade som zontillsyningsman. Över 14.000 personer var med vid de båda föredrag han höll i Brisbane och Sydney. Under hans besök blev det föreslaget att avdelningskontoret skulle utökas ytterligare.

Trettiotvå kilometer sydväst om det dåvarande avdelningskontoret i Strathfield ligger Sällskapets Rikets farm. Den upptar omkring hundra tunnland av den begärliga marken på Ingleburns kullar i Denham Court. Detta är ett fint läge, det ligger högt och är lite lantligt, men ändå ligger det inte fullt 50 kilometer från Sydney med dess livliga hamn. Skulle man kunna tänka sig ett bättre läge för en stor ny Betelanläggning! Den föreslagna nya anläggningen planerades bli tre gånger så stor som den dåvarande anläggningen i Strathfield.

Vi gjorde samma erfarenhet nu som vi hade gjort vid tillbyggnaden i Strathfield år 1972 — bröderna och systrarna har varit enastående i fråga om att frivilligt ställa sin tid och sina förmågor till förfogande. De som inte har kunnat vara med själva har varit fantastiska, när det gällt att understödja ekonomiskt eller på andra sätt.

I mer än ett års tid fanns det en fast Byggbetelfamilj på omkring 130 medlemmar som arbetade på det här byggnadsprojektet. Många bröder, däribland yrkesmän inom byggbranschen, kunde inte ägna sig åt projektet på heltid. Därför gjordes det särskilda anordningar för att låta grupper på 50 komma från alla delstaterna i statsförbundet och stanna i perioder på upp till två veckor åt gången och så arbeta och bo på byggplatsen. Det kom busslaster den 400 mil långa vägen från Perth, och dessa grupper stannade i tre eller fyra veckor åt gången. Allteftersom delar av tryckeri- och kontorssektionerna av anläggningen fullbordades, gjordes dessa om till sovsalar för att hysa bröderna i dessa grupper på 50. De flesta av dem kom utan sina hustrur och barn för en tvåveckorsperiod. En av bröderna i byggnadskommittén sade: ”Jag tror att tvåveckorsprogrammet var en höjdpunkt i vår arbetsanordning, och det har gått så smidigt och varit till en fantastisk hjälp.”

En grupp på 20 bröder från Perth abonnerade en egen minibuss med en släpvagn för sitt bagage. Tre av dem körde i skift, så att den långa resan kunde fullbordas på tre dagar. En annan grupp på 40 kom med en större buss som man abonnerat av ett bussbolag. Bröder från olika församlingar längs vägen brukade möta bussarna och sörja för förfriskningar, måltider, husrum och duschmöjligheter. Man visade kristen kärlek och sann omsorg om varandra.

Som ju så ofta händer på långa resor, så kom inte alltid bussarna fram enligt tidsschemat. Vid ett tillfälle hade bröderna väntat vid Rikets sal med frukost som gjorts i ordning klockan fem på morgonen. Bussen kom inte förrän klockan 10.15. Men det var ingen som blev stött för det, utan man var bara glad över att kunna ta hand om dessa trötta resenärer, som ville använda några veckor av sin tid till att utföra helig tjänst vid Betelbygget.

En broder, som talade på den grupps vägnar med vilken han gjorde resan från Västaustralien, berättar: ”Vårt schema visade att vi skulle äta lunch hos en broder och hans familj på en gård som låg några kilometer från stora vägen i Minnipa i Sydaustralien. Den här bondgården är också deras Rikets sal, och det finns bara fyra förkunnare i församlingen. Det är långa avstånd i den här trakten — broderns gård är på 4.000 tunnland. Men där hade dessa få bröder dukat upp en fantastisk måltid för oss 40!

När vi kom till Port Pirie for vi till Rikets sal, där det tvärs över salens mitt stod en rad bord, som dignade av härlig mat färdig att äta. Det fanns ungefär dubbelt så mycket mat som vi kunde äta, så vi fick med oss mat och frukt som vi kunde äta under vägen.

Klockan var 21.30 när vi kom fram till sammankomsthallen i Adelaide, där vi skulle övernatta. Vi blev anvisade två rader med sängar, alla bäddade och klara, med kuddar och handdukar och allt. Detta var en uppskattad syn sedan vi tillbringat en natt och två dagar i bussen! Efter att ha sovit gott hela natten och sedan ätit en god frukost sade vi adjö klockan 7.15 och gick ombord på bussen. Bröderna på platsen hade sörjt för alla våra behov. Några av dem hade rest långa vägar, och somliga hade måst stiga upp klockan 3.30 för att hjälpa till med att sörja för våra behov. Var någonstans utom i Jehovas organisation finner man en sådan stor kärlek?”

Bröder i alla delar av landet har gett enastående bidrag både i form av kärleksfulla insatser och i form av materiella tillgångar. Längst upp i norra Queensland avverkade bröder skog och sågade timret, som sedan transporterades av andra. Sällskapet fick en gåva på fyra stora lastbilslass (semitrailer) med färdigt virke. Man kan få en viss uppfattning om brödernas frikostighet, när man tänker på att var och en av dessa fyra resor var 640 mil tur och retur, och om man skulle ha köpt timret på platsen, beräknades det ha kostat mellan 60.000 och 70.000 dollar.

Tusentals bröder och systrar har på mängder av olika sätt gett sitt lilla bidrag till det gemensamma projektet. Ett exempel på hur alla var villiga att hjälpa till var när Sällskapet fömånligt kunde köpa ett ton färsk fisk, som fiskats vid Batemans Bay, en liten stad på Nya Sydwales’ sydkust, som ligger 29 mil från byggplatsen. Alla bröderna i den lokala församlingen kom tillsammans och åtog sig det omfattande arbetet att rensa fisken, och sedan levererade de den till Ingleburn.

Den sista delen av anläggningen som skulle fullbordas var matsalen, köket och bostäderna för Betelfamiljen. Familjen flyttade ut ur sitt förra hem under februari 1982, precis innan de nya ägarna till Strathfieldbyggnaderna tillträdde.

För några av de äldre medlemmarna i familjen, till exempel George Gibb och Maude Johnston, som hade bott på Betelhemmet i Strathfield sedan det flyttades från Melbourne år 1929, var det naturligtvis med blandade känslor som man sade ”adjö” till det gamla hemmet. Andra som har tillhört familjen i 40 år eller mer — Wallace Baxter, Charles Randall (som dog den 18 maj 1982 vid 87 års ålder), Madge Dunham, Vi Horton, Linda Moir och Melva Wieland — kände också en viss nostalgi, när de skulle lämna det hem som de hade kommit att älska under så många år. Men dessa äldre var lika hänförda som resten av Betelfamiljen, när de kommit i ordning i sina trevliga rum på det vackra nya Betelhemmet i Ingleburn! Dessa, som har tillhört Betelfamiljen i så många år, är så tacksamma över att de får leva och se den spännande tillväxt som Jehova har skänkt och som har gjort en sådan ny anläggning nödvändig!

YTTERLIGARE FRAMSTEG OCH FÖRÄNDRINGAR

I och med flyttningen till de nya lokalerna i Denham Court i Ingleburn skedde också andra förändringar. För att hålla jämna steg med andra av Sällskapets tryckerier utöver världen installerades en Heidelberg offsetpress i de nya tryckerilokalerna. En IBM Selectronic sättmaskin gör nu det mesta av det arbete som tidigare utfördes av linotypemaskinerna. Man installerade också sådant som måste till för att förbereda för offsettryckningen, till exempel fotografisk utrustning, utrustning för att framställa tryckplåtar och annan nödvändig utrustning för den grafiska avdelningen. Detta kommer så småningom att ersätta all den tidigare blysättningen och tryckformsframställningen för tryck med boktryck.

Ytterligare en förändring ägde rum i administrationen vid avdelningskontoret i och med att broder Harold V. (Viv) Mouritz och hans hustru, Ann, anlände den 1 september 1981. Broder Mouritz tjänade i sin ungdom vid Betel i Australien, innan han gifte sig i början på femtiotalet, och därefter var han i kretstjänsten och i annan heltidstjänst, innan han deltog i Gileadskolans 33:e klass år 1959. Alltsedan dess har broder och syster Mouritz tjänat vid Betelhemmet i Finland. På inbjudan av den styrande kretsen har de än en gång förenat sig med den australiska Betelfamiljen, där broder Mouritz är medlem av avdelningskontorets kommitté och tjänar som avdelningskontorets samordnare.

Nu, år 1982, har den lilla grupp av bröder som församlades i församlingar utöver landet år 1904, det år då avdelningskontoret bildades, vuxit till omkring 34.000 förkunnare. Pionjärernas led växer också månad för månad. I april 1982 var 67.724 personer församlade för att fira Åminnelsen av Jesu Kristi död. Det är uppenbart att arbetet ännu inte är avslutat i denna del av det världsvida fältet, och så länge som Jehova Gud anslår tid till det är hans folk beslutet att fortsätta att predika genom hans oförtjänta omtanke och med den styrka han ger.

Bland de män som har haft privilegiet att utöva tillsyn över avdelningskontoret är det två som har svikit det här förtroendet, och de fick många av dem som i ett tidigt skede var anslutna till organisationen att förlora tron. Men de allra flesta av bröderna har förblivit trogna mot Jehova Gud och lojala mot hans organisation. Resultatet kan man se i den stora skara bröder som nu finns utöver landet.

Under årens lopp har också pionjärerna, unga som gamla, de många kretstillsyningsmännen, olika områdestillsyningsmän och Gileadutbildade bröder medverkat till att verksamheten i det här landet har gått framåt.

Vad det än är för faktorer som har bidragit till att Jehovas vittnens predikoarbete under det australiska avdelningskontoret har vuxit, så framstår en evig sanning: ”Det är Herrens [Jehovas] välsignelse som ger rikedom.” (Ords. 10:22) Detta har verkligen visat sig vara sant på det vidsträckta fält som detta ”land på andra sidan jordklotet” utgör, där Jesu ord verkar ha fått sin uppfyllelse på ett speciellt sätt: ”Ni skall vara vittnen om mig ... till jordens mest avlägsna del.Apg. 1:8.

[Fotnoter]

[Tabell på sidan 121]

(För formaterad text, se publikationen)

Ökning av antalet förkunnare

35 *

1982

30

1978

25

20

15

10 1958

5

1938

0 1918

[Fotnot]

^ § 321 tusen förkunnare

[Kartor på sidan 39]

(För formaterad text, se publikationen)

Australien

ASIEN

STILLA HAVET

INDISKA OCEANEN

[Karta]

TIMORSJÖN

ARAFURASJÖN

CARPENTARIAVIKEN

KORALLHAVET

STORA BARRIÄRREVET

TASMANHAVET

STORA AUSTRALBUKTEN

INDISKA OCEANEN

Normanton

Townsville

Mount Isa

Brisbane

Toowoomba

Lismore

Goondiwindi

Bourke

Tamworth

Maitland

Newcastle

Sydney

Bathurst

Yass

Batesmans Bay

Melbourne

Adelaide

Port Pirie

Port Augusta

Minnipa

Penong

William Creek

Alice Springs

Norseman

Kalgoorlie

Denmark

Donnybrook

Pingelly

Perth

Exmouth

Dampier

Port Hedland

Broome

Derby

Wyndham

Darwin

Nhulunbuy

TASMANIEN

Launceston

Hobart

[Bild på sidan 47]

William (”pappa”) Johnston, som tjänade som föreståndare för delningskontoret från år 1918 till år 1930

[Bild på sidan 56]

Under 15 år var Charles Bernhardt pionjär i några av Australiens otillgängligaste trakter

[Bild på sidan 57]

Det slags fordon som pionjärgrupperna använde för att täcka distrikten i obygderna

[Bild på sidan 58]

Ben Brickell, en mycket framträdande pionjär i den teokratiska historien

[Bilder på sidan 65]

J. F. Rutherford som år 1938 talade till dessa konventdeltagare vid Leichhardtstadion i Sydney, och A. Mac Gillivray, som var föreståndare för avdelningskontoret från år 1930 till sin död år 1942

[Bilder på sidan 66]

Bert Hortons rödhåriga hustru, Vi, och hans röda högtalarbil kallades skämtsamt för de ”röda plågorna”

[Bild på sidan 73]

En grupp vittnen som omkring år 1940 är beredda att gå ut i en informationsparad i Dubbo

[Bild på sidan 82]

En del av den bilkonvoj som, utrustad med gengasaggregat, gjorde den långa och mödosamma resan från Västaustralien till Sydney för att vara med vid 1941 års konvent

[Bild på sidan 89]

Philip Rees, som på ett kompetent sätt skötte uppgiften som tillsyningsman för avdelningskontoret efter broder Mac Gillivrays död och som senare gifte sig med hans dotter Maudie

[Bild på sidan 103]

Floyd Garrett, som utexaminerades från Gileadskolans första klass, förordnades som avdelningskontorets tillsyningsman, när broder Knorr år 1947 besökte Australien

[Bild på sidan 105]

Theodore Jaracz förordnades som avdelningskontorets tillsyningsman år 1951. Han var till stor uppmuntran för bröderna

[Bilder på sidan 114]

Doug Held, som hade tillsynen över Rikets verk i Australien från år 1956 till år 1963, ses här tillsammans med sin hustru, Helen

John Wilson, som tjänade som avdelningskontorets tillsyningsman i 17 år från år 1964, ses här tillsammans med sin hustru, Beverley

[Bilder på sidan 119]

En fabriksbyggnad gjordes om till en sammankomsthall för att betjäna området runt Sydney

En stor sammankomsthall för Melbourneområdet. Den var färdig år 1982

[Bilder på sidan 127]

Ett nytaget foto av det ursprungliga Betel i Strathfield i Sydney

dess tillbyggnad år 1972

och det nuvarande Betel i Denham Court i Ingleburn

[Bild på sidan 128]

Gamla kämpar i foajén vid det nya Betel (från vänster till höger): Wallace Baxter, Vi Horton, Maude Johnston och George Gibb

[Bild på sidan 129]

Harold V. (Viv) Mouritz, som sedan år 1981 har tjänat som samordnare för avdelningskontoret, ses här tillsammans med sin hustru, Ann