Alaska

ALASKA kallades för Sewards isskåp, när Förenta staterna år 1867 köpte det från Ryssland. Förenta staternas utrikesminister, William H. Seward, gjorde upp affären, och motståndare kallade den också för Sewards galenskap. Ett sådant föga smickrande uttryck grundade sig på den felaktiga tron att snö och kyla aldrig lämnade detta avlägsna hörn av jorden och att det var insvept i fullständigt mörker sex månader i sträck. Även om Alaska är ett ytterligheternas land, erbjuder det tillräckligt  med attraktioner för att dess invånare skall betrakta sin del av jorden som ett paradis.

Visst är snö och is förhärskande under den sju månader långa vintern, då temperaturen kan sjunka till –62 grader Celsius. Men på sommaren har det ibland varit ända upp till 38 grader varmt i Fairbanks. På sommaren, när solen skiner 20 timmar om dygnet, utför människorna här sina dagliga sysslor med större energi och entusiasm. Alaska, som har en yta på 1.525.000 kvadratkilometer och sträcker sig över fyra tidszoner, är den största av USA:s stater — mer än dubbelt så stort som Texas. Trots att Alaska gör anspråk på att vara den största staten, nästan en femtedel så stor som den övriga nationen, är det den stat som har den minsta befolkningen — bara omkring 425.000. I de isiga fingrarna på otaliga fjäll och glaciärer finns en stor del av världens färskvatten bundet. Saint Elias-bergen har västra halvklotets största glaciär, Malaspina, ett istäcke som är 80 kilometer brett.

Några har beskrivit Alaska som landet som har ”fem ansikten”. Trädlös tundra med ständig blåst kännetecknar ökedjan Aleuterna. Den sydöstra landremsan är känd för sina täta regnskogar med jättestora sitkagranar och för sitt kommersiella fiske. I mellersta Sydalaska, inbegripet Anchorage, Matanuskadalen och Kenaihalvön, där klimatet är tempererat, bor större delen av statens befolkning. Runt Palmer i Matanuskadalen finns en bördig jordbruksbygd, där man kan producera nötkött, mjölk, fjäderfä och en del grönsaker.

Fairbanks, ”nordens gyllene hjärta”, har extrema temperaturskillnader — det varmaste på sommaren och något av det kallaste på vintern. Detta är startpunkten för den sumpiga arktiska tundran. Och slutligen de norra och västra kustområdena, där eskimå- och indianbyar ligger utspridda och där sommaren bara skänker lite uppvärmning från den extrema vinterkylan.

Till det förunderliga i detta nordliga paradis hör också  13 verksamma vulkaner, såväl som det majestätiska Mount McKinley, vilket som Nordamerikas högsta topp reser sig 6.194 meter upp i skyn. Landskapet är rikt på vilda djur, mineral, skog och olja. Det är inte så konstigt att befolkningen på Aleuterna i forna tider kallade det för Alyeska, som betyder ”det stora landet”!

Ironiskt nog köptes detta land med så rika naturtillgångar, ”Sewards isskåp”, år 1867 från Ryssland för bara 7.200.000 dollar; omkring fem cent per hektar! Ryssarna hade sökt rikedomar från pälsdjuren. Åren 1897 och 1898 strömmade guldgrävare hit och letade efter guld vid Klondyke. Senare gjorde yrkesfiskare regelbundna turer längs den 5.300 mil långa kusten och letade efter havets rikedomar. Nu borrar oljefältsarbetarna efter det dyrbara svarta guldet (olja) under marken. Men Alaska kan skryta med ännu värdefullare skatter än allt detta.

SANN RIKEDOM KOMMER TILL ETT RIKT LAND

Den uppståndne Jesus Kristus sade till sina lärjungar att de skulle vara vittnen om honom ”till jordens mest avlägsna del”. (Apg. 1:8) Alaska kan sannerligen kallas för en av jordens avlägsna delar. Alaska har inte utan vidare gett ifrån sig sina materiella rikedomar, och det har inte heller utan motstånd tagit emot den rikedom som de goda nyheterna innebär. Det har krävts beslutsamhet av Jehovas modiga tjänare och stöd av hans heliga ande att tränga in i detta ogästvänliga och karga landskap.

Det första av sanningens säd spreds längs kusten år 1910 av kapten Beams, skeppare på en valfångare. Man känner inte till några detaljer om hans verksamhet; det enda man vet är att han talade om sanningen och lämnade litteratur i de olika hamnar han anlöpte.

I slutet av 1920-talet började Frank Day, ett smort vittne från Seattle, med ett mer målinriktat vittnande. Varje sommar i över 12 år arbetade han sig igenom  distriktet och predikade och lämnade litteratur. Han färdades från by till by och sålde glasögon för att försörja sig, men han satte dock predikandet främst. Eftersom han arbetade ensam, fick han lita mycket på Jehovas vägledning. Broder Day utförde ett gott arbete utefter en sträcka på 190 mil, från Ketchikan till Nome. Ingen dålig prestation, när man tänker på att han måste bearbeta sitt distrikt linkande på ett konstgjort ben!

I augusti 1941 skrev broder Day till Sällskapets kontor i Brooklyn och rekommenderade att man bildade en församling i Anchorage. Han föreslog att broder Karl Liebau tog ledningen. På frågan i ansökan om hur många som skulle vittna tillsammans med broder Liebau skrev han siffran ”en”. Denne ”ende” var broder O. P. Rees. Den första församlingen i Alaskas största stad utgjordes således av två hängivna tjänare.

På den tiden fanns det ingen väg som förband hamnstaden Seward med Anchorage. Broder Liebau kom till den slutsatsen att banvaktsstugorna längs den järnväg som förband de båda städerna behövde ett vittnesbörd. Så han gav sig i väg till fots! Han brukade vittna för den man eller de båda män som fanns i varje banvaktsstuga, övernatta där och så marschera vidare längs spåret till nästa stuga. Han gick hela sträckan på mer än 16 mil och vittnade längs vägen. Broder Liebau fortsatte troget till sin död år 1969.

Ansträngningarna att tränga längre in i Alaskas vildmarker var inte alltid så framgångsrika. Syster Winnie Pearson kom ihåg när broder Day passerade Fairbanks under sin sista resa till Alaska år 1942. Han lastade en kanot med matförråd, litteratur och sin stora trägrammofon med dess utskjutande tratt och sköt ut från stranden och begav sig ut på en farlig resa nerför Yukonfloden. Men han dök snart upp vid syster Pearsons dörr med genomvåt litteratur och en mycket våt grammofon. Hans kanot hade kapsejsat! Detta avslutade hans resor till Alaska.

 HJÄLP FRÅN CANADA

Under de åren erbjöd sig flera kanadensiska bröder, som arbetade under ledning av Sällskapets avdelningskontor i Toronto, att hjälpa till i Alaska. De använde sig av en fiskebåt som Sällskapet skaffat för att predika de goda nyheterna och började arbeta i kuststäderna Juneau, Skagway, Hoonah och Sitka. Denna besättning på fyra, med bland andra broder Frank Franske, beslöt att tränga längre norrut. De kom in i hög sjö, och efter att ha kämpat med hårt väder i 26 timmar tvingades de återvända till Ketchikan. Besvikelsen över att de hade varit tvungna att vända kändes inte riktigt så svår, när de fann syster Anna Hoguewood, som hade börjat i Rikets tjänst år 1911. Hon förblev lojal till sin död i Ketchikan år 1949 vid 76 års ålder.

Dessa bröder hade en underbar tid när de, som de sade,  spred ”tonvis” med litteratur. De drogs till alaskaborna, vilka broder Franske beskriver som ”den rättframma typen; fiskare, skogshuggare, pälsjägare och gruvarbetare; alla gästfria och generösa till sin natur och med ett mycket behövligt sinne för humor”.

Dessa första kristna förkunnare upptäckte att det skulle krävas stor ansträngning att finna några fårlika människor. År 1938 rapporterade fem förkunnare tjänst för Riket i Alaska. Dessa ökade till sju år 1942, men år 1943 och 1944 sjönk siffran till två eller tre. Mycket säd hade såtts med hjälp av biblisk litteratur, men det var uppenbart att det krävdes någonting mer för Alaskas del.

LIKT BALSAM FRÅN GILEAD

Jehovas organisation skickade åtta män och kvinnor för att skänka andlig läkedom på distriktet i Alaska. (Jämför Jeremia 46:11.) Man förbisåg inte denna lilla befolkning på omkring 100.000, för år 1944 skickades Gileadutbildade pionjärer hit för att främja Rikets intressen.

Harold och Claudia Hoffman, Ralph Bachman och Chester Sieradski skickades till Juneau, huvudstaden. John Errichetti och Gordon Rogers började arbeta i Ketchikan, en av de många östäder som ligger utefter kusten på Alaskas smala landremsa. Anchorage och Fairbanks skulle James E. Odham och Hermon Woodard ta hand om. Senare slog bröderna Errichetti och Woodard sig ihop. Dessa båda bröder, som vännerna i Alaska tillgivet kallade för ”pojkarna”, skulle komma att påverka den framtida tillväxten i Alaska mycket.

År 1945 kom ännu en gileadit, Charles Gauntt, till Alaska för att tjäna i Juneau. År 1948 gifte han sig med syster Ada Anderson, och de fortsatte att tjäna i Alaska  ända till oktober 1954. Gauntts båda söner, Charles och Tom, är nu i heltidstjänsten, Charles är i Chile och Tom vid Betel i Brooklyn. År 1946 fogades ytterligare fyra missionärer till den grupp som hade skickats hit från Vakttornets Bibelskola Gilead.

INGET VIDARE VARMT MOTTAGANDE

Åtta härdade pionjärer anmälde sig på förfrågan att fara till Alaska och predika. Flertalet av de missionärer som utexaminerades från Gileadskolan måste stå ut med värmen och fuktigheten i delar av Mellan- och Sydamerika och Afrika. Men detta uppdrag skulle medföra utmaningar av ett annat slag. De reste norrut! Man kunde inte vänta sig något varmt mottagande från detta ogästvänliga klimat. Skulle de sätta sin förtröstan till Jehova för att klara de hårda villkoren på sitt nya distrikt?

När de båda missionärsbröderna kom till Anchorage, hyrde de ett rum för 35 dollar i månaden. Rummet var litet, och toaletten låg utomhus runt hörnet. En vattenkran med en hink inunder var den enda tillgängliga sanitära anordningen. Detta var deras missionärshem och utgångspunkten för deras turer på distriktet.

 I Fairbanks tjänade en barack på medar som deras missionärshem. Detta var inte den mest idealiska bostaden, med tanke på att den nästan helt saknade isolering i väggarna. Det hände ofta att bröderna tänkte hämta ett klädesplagg i garderoben och fann att det var fastfruset vid väggen. Men detta var inte så konstigt, eftersom termometern utomhus visade på 45 minusgrader!

”NATTVITTNANDE” UNDER DAGEN

Missionärerna var inställda på att det skulle vara kallt i Alaska. Men vad de inte riktigt hade räknat med och som de hade svårt att acceptera var avsaknaden av solljus på vintern. Broder Woodard kommer ihåg det första året: ”Vi tillbringade en lång vinter i Anchorage. Vi hade omkring tre timmars dagsljus, och många dagar vore det mer passande att säga att det var ett dunkelt dis.”

I Fairbanks var problemet ännu större, för där var dagarna ännu kortare under vintern. När solen går upp långt fram på förmiddagen och går ner bara några timmar senare, kan detta verka deprimerande på en nykomling. Det som bidrar till mörkret på vintern är isdimman, som gör att man bara har några meters sikt på vägarna. Dessa trista vinterförhållanden gör att man ofta för en psykisk kamp. I Fairbanks skulle man ha kunnat förvänta att man hade kommit bra i gång med det dagliga vittnandet från hus till hus klockan 11 på förmiddagen. Men i december är det knappt dagsljus vid den tiden. Människor brukade ofta sova tills solen gick upp, så det var därför inte ovanligt att man tog människor på sängen. För att få de goda nyheterna predikade måste missionärerna ägna sig åt ”nattvittnande” under dagen. För att undvika att ta människor på sängen beslöt bröderna att besöka de hem där ljuset var tänt. Detta hjälpte något, men ändå tog de förvånansvärt många människor på sängen, eftersom de helt enkelt inte hade släckt ljuset kvällen innan.

MAN FAR NORRUT UNDER VINTERN

De lärde sig snart att vintern faktiskt var den bästa tiden att kontakta människor. På den tiden fanns det inte smörjoljor och drivmedel av god kvalitet, varför den bofasta befolkningen ställde undan sina bilar under vintern, eftersom de bara skulle frysa sönder om man körde med dem. Detta verkade till fördel för bröderna, eftersom det höll flertalet människor inomhus under vintern. Det fanns inte många ställen dit man kunde gå, när man hade utfört de nödvändiga sysslorna, och man välkomnade vanligtvis alla besökare som var modiga nog att komma på besök. Vilken utmaning vid 51 minusgrader!

Med tanke på detta fann missionärerna att det bästa sättet för dem att vittna var att fara norrut under vintern och söderut på sommaren. Våra bröder kunde på så sätt leda fler bibelstudier med människor, eftersom arbete utanför hemmet på den tiden låg nästan helt nere under  vintermånaderna. Det innebar också en uppfordran för missionärerna att nå avlägsna byar per båt på sitt sommardistrikt i sydöstra Alaska.

”STUGFEBER”

Ett annat problem som man ofta stöter på i kallt klimat är ”stugfeber”. Långa perioder av mörker och extrem kyla kan tvinga en människa att vara inomhus nästan hela tiden. Detta påverkar humöret och gör en nervös och lättretlig. Minsta lilla obehag eller störande moment förstoras upp, och man kan tycka att väggarna vill falla över en. Men våra bröder anpassade sig snabbt till sitt distrikt. Jehovas villiga tjänare upptäckte att den bästa medicinen mot ”stugfebern” var den tillfredsställande verksamhet som består i att hjälpa människor att få kunskap om det hopp som finns i Guds ord. Att gå hemifrån för att uppmuntra andra är den bästa medicinen.

EN BRUD KOMMER TILL ALASKA

År 1947 skaffade broder James Odham sig ett förvärvsarbete för att förbereda för sitt giftermål. Han gjorde anordningar för att hans brud, Stella, skulle komma till Anchorage. Eftersom det inte fanns några sanitära anordningar i deras primitiva ”smekmånadsstuga”, det tidigare missionärshemmet, innebar det en utmaning att ta sig ett bad. Odhams beslöt att köpa ett portabelt badkar från en postorderfirma. De värmde vatten på spisen och njöt av lyxen att kunna ta sig ett bad i sitt lilla men varma hem. Men hur skulle de nu göra sig av med vattnet i ett helt badkar? Det var 40 minusgrader utomhus! Det fanns inget avlopp i stugan, så de beslöt helt enkelt att dra ut karet genom dörren och tömma ut innehållet utanför. Där väntade dem en överraskning. Så snart som vattnet lämnade karet förvandlades det till is alldeles utanför dörren! Och under resten av vintern fick man ha den där skridskodammen nedanför dörrtröskeln!

5.230 MILLIMETER REGN!

Att kämpa med snö och kyla var en sak. Men en annan  överraskning väntade de nykomlingar som var ivriga att sprida de goda nyheterna till det sydöstra området i staten. De hade aldrig tidigare insett hur svårt det kan vara att uthärda vanligt regn, när det fortsätter dag efter dag utan uppehåll.

År 1944, innan broder Errichetti kom till Alaska, träffade han den trogne broder Day i Seattle. Med ett illmarigt flin gav denne erfarne alaskaveteran broder Errichetti en gummiregnrock med orden: ”Du kommer att behöva den i Ketchikan!” Broder Errichetti fick fullt ut erfara innebörden i de orden, när han kom till Ketchikan. Det är svårt att förklara hur överväldigande ovädret kan vara; stormar i vilka vinden driver regnet horisontellt dag efter dag och vecka efter vecka.

Broder Vernor Davis och hans hustru fick i uppdrag att arbeta i Ketchikan år 1946. När de kom dit den 13 juni, var det klart väder, och de log mot solen. Men det dröjde inte länge förrän det häftiga regnet hade sköljt bort det leendet. De berättar hur de fick kämpa med elementen:

”I mars ett år höll inte regnet upp i 20 minuter under hela månaden. Varför inte använda ett paraply? Det är inte sed där på orten att män besvärar sig med några paraplyer. Man måste helt enkelt vara ’impregnerad’. Vi  hade naturligtvis regnkappor, och när vi stod vid en dörr måste vi vara noga med att inte böja huvudet framåt, för då rann allt vatten som hade samlats på våra hattar ner i våra bokväskor.”

Under det första året missionärerna var i Ketchikan var regnmängden 5.230 millimeter. Det är mer än 5 meter! Detta var mer än det årliga medeltalet på 3.810 millimeter eller 3,8 meter. Man måste gå hem flera gånger om dagen för att byta om till torra kläder, innan man kunde fortsätta i predikoarbetet igen. En sådan uthållighet kan få oss att tänka två gånger, innan vi bestämmer oss för att slopa tjänsten på fältet för några regndroppars skull.

EN ANSTRÄNGANDE BÅTFÄRD

Under årens lopp har bröderna kunnat nå många isolerade samhällen längs kusten med båt och på så vis  kunnat vittna för människorna där. Detta var många gånger farligt och krävde ständig vaksamhet och skicklig manövrering.

På hösten år 1948 erbjöd sig Ava (Nick) Nickles, en fiskare från Ketchikan som var intresserad av sanningen, att transportera bröderna Errichetti och Woodard till de byar man ännu inte nått med Rikets hopp. I hans 12,8 meter långa fiskebåt, Irene D., nådde de många hamnar. En gång när de försökte fara över ett sund på omkring 4 mil stannade motorn. Det blåste hård vind och gick hög sjö. När de undersökte saken, fann de att batterierna hade skakats loss, spillt syra på fördelarlocket och orsakat kortslutning i motorn. Därefter gick startfjädern av. Broder Errichetti har ett livligt minne av den där kvällen:

”Vi började driva i sidled med den höga sjön och började stampa rätt ordentligt. Vi förlorade styrningen. Vi blev alla sjösjuka på grund av att båten drev varthelst vinden och tidvattnet förde den. Vi började driva omkring klockan fyra på eftermiddagen, och då sökarljuset på kustbevakningens båt fann oss, hade vi drivit 26 kilometer ut till havs! Vi hade bett till Jehova, och han hade hört våra böner.” Men dessa faror på havet fick inte bröderna att upphöra med sitt vittnande.

Broder Nickles, som nu är 93 år, är pensionerad från fisket, men han har inte slutat att fiska efter människor. Han fortsätter så gott det går att vittna från hus till hus varje vecka och tjänar som biträdande tjänare i församlingen i Ketchikan.

MAN FINNER HJÄRTAN AV GULD

Man kan föreställa sig den glädje dessa första förkunnare  erfor, när de fann människor med ödmjuka hjärtan.

På Annetteön ligger den lilla byn Metlakatla. Här bor en liten befolkning på bara några hundra indianer ur tsimshianstammen. En av indiankvinnorna där var Minnie Booth. Hon var en vänlig och varmhjärtad människa med mjuk röst. Med Jehovas hjälp bröt hon sig modigt loss från det inflytande som påtryckningarna från stammen utgjorde. Under många år var hon det enda Jehovas vittnet i byn. Syster Booth tvekade inte att tala om sanningen med alla hon träffade. Glädjande nog visade en av familjen Booths vänner, Louis Fawcett, ett äkta gensvar, och han fortsätter att tjäna troget ännu i denna dag. När syster Booth dog år 1971, var det dock ingen i hennes släkt som hade tagit emot sanningen.

Men Jehova fortsatte att välsigna hennes arbete också efter hennes död, och flera år senare spirade sanningens säd i hjärtat på hennes dotterdotter, som förde sanningen tillbaka till medlemmar av sin släkt i byn. Nu finns det en församling på 15—20 lyckliga vittnen i Metlakatla, och några ur tsimshianstammen utgör gruppens kärna. Sådana resultat som dessa visar hur Jehova har välsignat tidiga tjänares trogna verksamhet.

DEN FÖRSTA SAMMANKOMSTEN I ALASKA

Bea Buchanon från Juneau var kanske den mest hänförda av alla, när förberedelserna år 1948 hade kommit i gång för den första sammankomsten i Alaska, som blev en milstolpe i missionärernas arbete. Detta var också en speciell dag i syster Buchanons liv, eftersom hon var bland de första som tog emot sanningen i Juneau och nu såg fram emot att bli döpt. Syster Buchanon erinrar sig: ”Vi var fem som döptes i en bassäng alldeles intill Mendenhallglaciären.” Hon glömmer nog inte i första taget när hon sänktes ner i det iskalla glaciärvattnet. Bröderna Nathan Knorr och Lyman Swingle var med vid detta lyckliga tillfälle, och syster Rose Hamilton berättade: ”Broder Knorr tog av sig sin kavaj och passade några  barn, medan deras mödrar döptes. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur annorlunda han var mot de religiösa ledare i kristenheten som jag hade känt.” Det sammanlagda antalet närvarande var 63 personer, och däribland var några som var på besök från andra stater. Bröderna började nu se början till en ny era — sammankomster inom Alaska.

Dessförinnan hade alla som önskade vara med vid ett konvent varit tvungna att resa till en av de 48 sydliga staterna eller till Canada. Nu kunde vi ha konvent på hemmaplan. Men på grund av långa avstånd, oländig terräng och avsaknad av vägar, samt samhällen som låg på avlägsna öar, fanns det många hinder kvar, och alla var förenade med mycket tid och stora utgifter. När en familj på fyra i god tid reste till en sammankomst inom Alaska, måste fadern punga ut med minst 500 dollar bara för själva resan. (Nu är kostnaden ännu större.) Om han å andra sidan beslöt att använda sig av sjövägen, kunde det bli något billigare, men man skulle behöva fler resdagar. Detta innebar ytterligare utgifter i form av inkomstbortfall för familjeöverhuvudet, eftersom han förlorade fler arbetsdagar. Närvaroantalet vid konventen visar dock att bröderna uppskattar dem och att de är villiga att göra uppoffringarna.

YUKONTERRITORIET

Avdelningskontoret i Alaska har nu hand om Yukonterritoriet i Canada. Befolkningen på mindre än 25.000 är i huvudsak romerska katoliker och anhängare av anglikanska kyrkan. När det gäller de geografiska dragen liknar Yukon det inre av Alaska, med snötäckta berg och ett rikt djurliv. Det andliga uppvaknandet i detta grannland löpte parallellt med det i Alaska.

Åren 1897 och 1898 väcktes praktiskt taget hela världen av upptäckten av guld längs Yukonfloden. När guldrushen i Klondyke var som värst, strömmade tiotusentals  människor till Yukonterritoriet. Några guldsökare hade med sig av Sällskapets litteratur.

Förutom något enstaka fall av informellt vittnande förblev distriktet praktiskt taget orört fram till år 1951, när avdelningskontoret i Toronto skickade pionjärer till Yukon. Broder Allan Crich och hans kamrat, Joseph Hawryluk, genomkorsade denna stora vildmark. Broder Crich kommer ihåg hur han vissa dagar i isolerade områden bara åt torkad fisk och katrinplommon.

Broder Sid Drebitt tänker tillbaka på Whitehorseförsamlingens första år, när han blev döpt i en naturlig utomhusbassäng, då temperaturen visade på 29 minusgrader. Han tillägger med ett flin att han dock hade varmt och skönt, eftersom bassängen var en naturlig varm källa i närheten av Whitehorse. Denna händelse var en milstolpe, eftersom hans dop var det första i Yukonterritoriet. Broder Drebitts mor, som en gång var en ivrig kyrkobesökare, hans far, en före detta kommunistisk föredragshållare, och hans syster tog alla emot sanningen och symboliserade sitt överlämnande åt Jehova.

Broder Drebitts kommentarer avslöjar något om de påtryckningar som bröderna utsattes för: ”Medan jag utförde gatuarbete, kunde bilgäng köra förbi och kasta glåpord och svära åt mig och också kasta saker på mig. Några kunde hota att klå upp mig, om jag inte försvann från gatan, men jag stod fast och förblev trogen och kände mig starkare än någonsin tidigare.”

Vilka verkningar hade då isoleringen? Broder Drebitt fortsätter: ”På den tiden såg vi bara till kretstillsyningsmannen en gång om året. Det var dåligt med bussförbindelser och transporter över huvud taget, och flygtrafiken var i huvudsak avsedd för militären. Vi måste därför  studera flitigt och hålla arbetet i gång själva, eftersom den närmaste församlingen låg omkring 150 mil längre bort. Ibland kunde det ta månader, innan vår post nådde fram.” Den ensamhet som denna isolering medförde krävde ett starkt förhållande till Jehova.

ATT TJÄNA DÄR BEHOVET ÄR STÖRRE

Alaska skulle nu komma att få hjälp genom en annan anordning inom Jehovas organisation. Att tjäna där behovet är större blev en ny form av tjänst både för pionjärer och för sådana som inte kunde börja i heltidstjänsten. År 1959 svarade flera familjer och enskilda personer på inbjudan att slå sig ner i Alaska. Nu, när vägen hade banats för andligt framåtskridande, skulle dessa hängivna Jehovas lovprisare komma att skänka den behövliga stabiliteten och ge de nyligen döpta bröderna den övning de behövde. Flera av dessa familjer fortsätter ännu i denna dag att styrka bröderna, och de har gjort Alaska till sitt hem.

 DET UPPRÄTTAS ETT AVDELNINGSKONTOR

I och med början av 1960-talet hade missionärerna i Alaska och Yukon inte längre samma uppgift att fylla. Det hade organiserats starka grupper av andligt sinnade bröder och systrar. År 1961 insåg ”den trogne och omdömesgille slaven” behovet av att stärka banden mellan dessa grupper, som låg så vitt utspridda. Ett avdelningskontor i Anchorage skulle kunna åstadkomma detta. Det gjordes anordningar för detta, när broder Milton Henschel var på besök, och i september 1961 kom Andrew K. Wagner för att börja i sin nya tjänst som tillsyningsman för avdelningskontoret. Yukonterritoriet i Canada skulle sortera under avdelningskontoret i Alaska, och därigenom skulle kretssammankomsterna komma att få en internationell anstrykning, eftersom bröder och systrar från två länder skulle komma tillsammans.

I sin rapport till Sällskapet berättade broder Wagner om de omedelbara fördelarna med ett avdelningskontor i Alaska: ”Mycket av ökningen detta år [1962] är en följd av bättre herdeverksamhet, som gjorts möjlig genom den bättre tillsyn av verksamheten som ett avdelningskontor på platsen kan skänka. Det finns också bevis för att många som har känt sig svaga på grund av isoleringen nu har uppnått större mogenhet.”

 När broder Woodard år 1963 lämnade Alaska, fanns det bara en av de ursprungliga missionärerna kvar. År 1964 skrev broder Knorr till broder Errichetti och inbjöd honom att komma till Betel i Brooklyn, där han fortfarande tjänar. Broder Errichetti, som troget stannade kvar på sitt distrikt, sade: ”Alaska var mitt distrikt i 20 år, och jag tyckte mycket om det. Broder Woodard och jag hade svåra tider ibland, men Jehova, vår kärleksfulle Gud, såg alltid till att vi klarade oss igenom dem.” Hur sanna är inte dessa ord! Dessa båda bröder visade framför allt en enastående rådighet under alla de år de tjänade i Alaska. De visste praktiskt taget allt om hur man livnär sig på det landet ger, och de var idealiska tjänare i det otämjda och ogästvänliga distriktet på den tiden. De vann människornas respekt och gjorde mycket för att uppmuntra bröderna, som följde deras exempel när det gällde att visa nitälskan i Rikets tjänst trots svårigheter. Dessa båda visade verkligen genom sin nitiska tjänst att dessa yttersta dagar inte är någon tid för att ta det lugnt.

BYGGANDET AV RIKETS SALAR

Ett bevis för att de församlingar som bildats av missionärerna var bestående var alla de nya Rikets salar som nu byggdes överallt i Alaska. I stället för ett getstall i Fairbanks, ett halvcirkelformigt plåtskjul i Whitehorse och en stuga i Kodiak kunde man nu få se inbjudande mötesplatser. Dessa Rikets salar var bevis för att Jehovas folk hade kommit för att stanna! Bröder som var hemma i byggnadsbranschen hade särskilt mycket att göra under dessa år, då det byggdes Rikets salar. Höjdpunkten under den här perioden var uppförandet av ett mycket vackert avdelningskontor i Anchorage, som inrymde ett kontor, en lägenhet och en Rikets sal med plats för 250 personer. Nu finns det 13 Rikets salar på det distrikt som sorterar under avdelningskontoret i Alaska.

 JORDBÄVNING I ALASKA

På den tiden försökte våra bröder ihärdigt bevisa för människor på distriktet att vi lever i de yttersta dagarna, men den besökte var ofta skeptisk och tvivlande. Plötsligt levandegjordes Jesu ord om ”jordbävningar på den ena orten efter den andra” på ett eftertryckligt sätt här i detta nordliga land. (Mark. 13:8) Den 27 mars 1964 skakades Alaska som aldrig tidigare! En jordbävning som några vetenskapsmän mätte upp som varande 8,6 på Richterskalan skakade marken kraftigare än någon jordbävning som tidigare hade registrerats i Nordamerika. Den flyttade mer jord än någon tidigare känd jordbävning. Stora delar av Anchorage, Seward, Cordova, Valdez och Kodiak förstördes, och 115 alaskabor dog. Även om Rikets sal i Kodiak fördes ut i havet, så var skadorna på brödernas egendom begränsade. Efter den händelsen hade den bofasta befolkningen inte svårt att förstå den del av Jesu tecken som beskriver jordbävningar.

PERSONALFÖRÄNDRINGAR

Det var under det här jordbävningsåret som den vänlige och faderlige broder Wagner dog. Bröderna blev mycket ledsna, när de fick höra detta. År 1965 efterträddes han av broder James A. Miller, som var full av energi och nitälskan. Millers fortsatte i heltidstjänsten till år 1969,  när de fick tillökning. Då skickade Sällskapet broder P. Gerald Ronco till avdelningskontoret, där han fortsätter att tjäna som samordnare för avdelningskontorets kommitté, stöttad av de båda andra medlemmarna i avdelningskontorets kommitté, Ralph Ring och Paul Thiessen.

Broder och syster Ronco har spelat en fin roll, när det gäller utvidgningen av Rikets verk i Alaska. De har tjänat där i omkring 14 år nu och har varit mycket effektiva när det gäller att hjälpa nya. Tillsammans har de hjälpt 33 personer in i sanningen. Deras liv kännetecknas av att de ger ut sig för andra, som tjänar Jehova, och visar stort intresse för alla. En framträdande egenskap hos broder Ronco är att han alltid är tillgänglig för alla med problem.

KRETSTJÄNST

Det stabila biståndet från resande tillsyningsmän har gjort mycket för att bygga upp bröderna och ge dem övning. Mellan åren 1963 och 1979 besökte broder Robert L. Hartman troget församlingarna i Alaska och Yukonterritoriet. Broder Hartman erinrar sig: ”När jag började i kretstjänsten i februari 1963, fanns det 428 förkunnare utspridda i tio församlingar i Alaska och Yukon. Att nå församlingar och isolerade personer genom olika transportmedel utgjorde en intressant utmaning. Jag reste med bil, kommersiella jetplan, små vildmarksflygplan, färjor och fiskebåtar för att besöka våra kära bröder och systrar, som behövde bli uppbyggda av kretstillsyningsmannen.”

Han berättar om syster Alma Laughlin och hennes tonårige son, som var de enda vittnena i den tuffa skogsavverknings- och fiskestaden Wrangell. För att besöka dem måste han antingen åka med ett dyrbart vildmarksplan eller åka många timmar med färja. Han följde med syster Laughlin och hennes son i predikandet från hus till hus, på återbesök och bibelstudier — alltid  till fots och ofta i ösregn. Men dessa båda behövde besök likaväl som de större församlingarna. Han erinrar sig hur han vid ett besök lämnade Sitka med ett vildmarksplan, som var destinerat till Wrangell:

”Vi hade kommit halvvägs och hade oländiga berg och öar på var sida och inomskärspassagens salta vatten under oss, när vi plötsligt körde rakt in i en häftig regnstorm. Piloten gjorde en snabb helomvändning och satte kurs mot vårt utgångsläge, medan regnet och de kraftiga vindarna piskade och slog mot planets stjärt. Vår helomvändning var så häftig att vi verkade som seriefigurer som förföljdes av en ’monsterstorm’. Men Alaskas vildmarkspiloter ger inte upp i första taget, så han gjorde en vid sväng åt väster runt flera öar och letade efter ett pass där stormen inte var så häftig.

När vi gjorde den här omvägen, tvingade stormen oss allt närmare vattenytan. Men piloten pressade fram planet, som strök 60 meter ovanför vattenytan. När han öppnade fönstret på sin sida för att se hur nära vi var den bergiga kusten, som bara var några meter bort, kunde jag inte låta bli att undra om vi skulle komma fram till Wrangell oskadda. Det dröjde dock inte länge, förrän jag genom diset framför oss svagt kunde urskilja tre figurer som väntade med en bil på stranden. Syster Laughlin hade hyrt den enda taxin för att möta planet vid landningsplatsen utanför stan. Under resten av veckan traskade vi runt i tjänsten på fältet i regnet, men vi var åtminstone i säkerhet på land.”

Broder Hartman fortsätter: ”Alla i den där lilla staden var vana vid att se syster Laughlin göra sina turer till fots i sitt arbete med att undervisa om bibeln. Hon fortsatte att vara trogen och bodde isolerad i den här staden i flera år, tills hennes man slutligen flyttade dem närmare en församling. Det var ett obeskrivligt privilegium för mig att i över 16 år kunna få betjäna sådana trogna bröder och  systrar i Alaska. Jag reste en bra bit över 40.000 mil, många gånger i stormar och vid så låga temperaturer som 50 minusgrader, för att nå bröderna i kretsen, men att få iaktta en sådan tro och ostrafflighet som den syster Laughlin ådagalade är en av de största välsignelser man kan få. Och vilken glädje var det inte att se att antalet förkunnare av de goda nyheterna vid den tid då jag lämnade Alaska år 1979 hade ökat till mer än 1.240 i 23 församlingar!” Broder Hartman arbetar nu som resande tillsyningsman under Förenta staternas avdelningskontor.

ATT NÅ AVLÄGSNA DISTRIKT

Det är en glädje att kunna rapportera att 80 procent av Yukonterritoriet och Alaska regelbundet får ett vittnesbörd. Eftersom över hälften av den totala befolkningen som sorterar under avdelningskontoret i Alaska bor i Anchorage och Fairbanks, och resten bor i en handfull andra städer, så kan de 26 församlingar som nu finns hålla fram Jehovas namn för människorna. Vittnandet saktar inte farten vare sig sommar eller vinter. När temperaturen sjunker till 45 minusgrader och lägre, skriver flertalet vänner brev eller leder bibelstudier och gör återbesök.

 Vännerna i Alaska har inte glömt bort de 20 procent av befolkningen som bor i de avlägsna byarna, och de är angelägna om att se till att dessa människor också kommer i kontakt med Rikets hopp. Detta är mycket svårt och dyrbart, eftersom inget vägnät förbinder dessa byar med de större städerna. År 1970 delade avdelningskontoret upp det icke-utlämnade distriktet bland församlingarna, och de uppmanades att själva se till att man nådde de avlägsna områdena. Som svar på denna uppmaning önskade två flitiga systrar i september 1970 göra sin del, när det gällde att nå de isolerade invånarna i det inre av Alaska. En av dessa systrar hade redan varit pionjär i eskimåbyn Bethel. Hänvisade till hennes begränsade kunskaper i eskimåspråket for de i väg uppför Kuskokwimfloden på en fraktpråm. De lämnade litteratur i utbyte mot färsk eller torkad fisk längs vägen.

De lyckades vittna för mer än 15 byar. Detta krävde att de arbetade sig mer än 80 mil uppför floden med hjälp av pråm. De lämnade mycket litteratur och avgav ett fint vittnesbörd under denna resa på över 160 mil.

 År 1973 tog en av dessa systrar och hennes man med sig sina sovsäckar och sitt tält för att tillbringa tre veckor med att erbjuda Rikets budskap åt fler eskimåer. De välkomnades hjärtligt av många bybor, som delade sin torkade fisk, sin fiskhuvudsoppa och sin anksoppa med dem. De lämnade över 500 lösnummer och tecknade en bra bit över 100 prenumerationer. Sådan nitälskan är föredömlig, men varifrån hade systern fått en sådan geist? Hennes familj hade lärt känna sanningen av de där första missionärerna!

En annan framstöt till de avlägsna byarna gjordes med flygplan. Bröderna visste att den bästa tiden att träffa människorna i obygden var under vintern, när fisket ligger nästan helt nere. Men vinterstormarna gör det riskabelt att flyga. En av dessa piloter förklarar:

”Området i närheten av Nome och längs Berings hav är beryktat för svår nedisning och ’whiteouts’. ’Whiteout’ är en fruktad fiende, eftersom den kan komma utan större förvarning. Den börjar ofta med ett lätt molntäcke och sedan snö. Men snart blir allting vitt. En pilot måste anstränga sina ögon och stirra in i snön. Han kan förlora orienteringen och vet inte vad som är upp eller ner. Därefter börjar yrseln, och man kan lätt flyga rätt in i ett berg eller ner i marken. I det här området omkommer fler piloter än någon annanstans i Alaska.” Trots dessa faror täckte bröderna under en period på två år omkring 844.000 kvadratkilometer och besökte över 200 byar.

För att hjälpa till med utgifterna för de 11 vittnen som for till distriktet i obygden med tre flygplan skänkte bröderna på platsen över 14.000 dollar! Vilken generositet visade de inte när det gällde att stödja predikandet av de  goda nyheterna och ansträngningen att nå alla som önskar tjäna Jehova!

I ett annat projekt för att nå alla i Alaska i arbetet med att göra lärjungar ordnade avdelningskontoret med att det skickades ut provexemplar av Vakna! och Vakttornet per post. På ett år postade avdelningskontoret i Förenta staterna nästan 18.000 lösnummer åt avdelningskontoret i Alaska. Alla byar har nu nåtts med Rikets budskap, antingen per post eller genom personliga besök.

I början av år 1983 startade avdelningskontoret i Alaska än en gång en omfattande vittnesbördskampanj i de isolerade byarna i obygden. Med tillgång till mer än tio privata flygplan gjorde man upp planer att nå 63 byar med de goda nyheterna. Detta gav mer än 23.000 personer av eskimå- och indianbefolkningen och befolkningen på Aleuterna ett fint tillfälle att få lära känna hoppet om evigt liv under Guds rike! Eftersom distriktet omfattar omkring 1.525.000 kvadratkilometer landyta och det inte finns vägförbindelser till större delen av distriktet, är det ingen liten uppgift att vittna i obygden. Under maj månad 1983 flög bröderna till exempel till 17 byar och färdades över 772 mil!

Men under årens lopp har bröderna funnit att de varit mest produktiva i fråga om att göra lärjungar när de koncentrerat sig på tätbefolkade större och mindre städer. Nykomlingar som tar del i predikoarbetet här behöver inte längre kämpa med de primitiva levnadsförhållanden som de första förkunnarna fick finna sig i. Nu kan de i stället åtnjuta fördelarna av ett modernt levnadssätt, medan de utför sitt predikoarbete.

EN ”STOR SKARA” UR ALLA NATIONER, STAMMAR OCH FOLK

Vi är mycket glada över att se att åtminstone ett litet antal av de inhemska indianerna och eskimåerna har gett gensvar till sanningen. Den inhemska befolkningen består  av vänliga och fredsälskande människor. De är inte komplicerade till sin natur, och de är i allmänhet nöjda med livets nödtorft. Här såväl som i andra delar av världen har kristenhetens kyrkor frambringat tusentals ”riskristna”. Prästerskapet tillåter eskimåerna och indianerna att, samtidigt som de omfattar så kallad kristendom, hålla fast vid vidskepelser och seder som inte är i enlighet med Guds ord. Precis som hos flertalet starkt religiösa personer har läran ”en gång frälst, alltid frälst” gjort dem självbelåtna. Ett stort antal andra invånare har helt enkelt fallit offer för alkohol- och drogmissbruk, och de gör inte alls anspråk på att vara religiösa. Men vilken glädje är det inte att se de olika stammarna representerade bland våra bröder och systrar och att se den sanna uppskattning och nitälskan de visar för sanningen! Det är verkligen ett bevis på Jehovas andes verkan att dessa människor har kunnat bryta sig loss från stamsederna!

Våra bröder har inte bara lämnat mycket litteratur, utan deras exempel i fråga om sann kristendom har också gjort mycket för att hjälpa andra att komma in i Guds organisation. Vi erinrar oss de där första pionjärerna som lämnade ”tonvis” med litteratur, och vi uppskattar också det sätt varpå tidskrifterna har trängt in i varje hörn av detta vidsträckta land. Under de tio senaste åren har mer än två och en halv million exemplar av Vakttornet och Vakna! spritts här, och det har tecknats över 14.000 prenumerationer!

Sedan avdelningskontoret i Alaska grundades år 1961, har antalet lovprisare ökat mer än fyrdubbelt till ett rekord på 1.574 förkunnare i april 1983. Dessa tas om hand av 26 församlingar, som är uppdelade på två kretsar. I februari 1983 var det sammanlagt 134 reguljära pionjärer och hjälppionjärer, vilket representerade 9 procent av den sammanlagda toppsiffran förkunnare. Med en proportion på en förkunnare på 292 personer så ljuder nu ett  högt rop av lovprisning till Jehova. Vid Åminnelsen år 1983 var 4.033 personer närvarande!

Människor fortsätter att fara norrut till Alaska för att få sina drömmar om ett bättre liv uppfyllda. Många blir desillusionerade, när det ”stora landet” inte motsvarar deras förväntningar. Men andra återigen har plötsligt blivit rika här! De har upptäckt det andliga paradis som Jehova har skapat och som man finner bland hans folk. Under de gångna tio åren har 1.017 personer överlämnat sig åt Jehova här på det distrikt som sorterar under avdelningskontoret i Alaska. Många har återvänt till sina hem i de sydliga 48 staterna, glada över att kunna dela med sig av sin nyfunna rikedom av andliga välsignelser till släkt och vänner.

Likt andra som har rest norrut söker Jehovas folk skatter, men inte det gula eller svarta guld som finns under markytan. De har lärt sig att den sanna rikedomen består av människoliv. Profeten Haggai visar att Jehova betraktar de människor som börjar ägna sig åt den sanna tillbedjan som ”alla nationers önskvärda ting”. Bröderna i detta avlägsna hörn av jorden tackar Jehova för privilegiet att få ta hand om denna värdefulla skatt ur alla nationer, och de ber att det skall komma många fler från Alaska och Yukon för att fylla hans hus med härlighet. — Hagg. 2:8, NW.

 [Karta på sidan 149]

(För formaterad text, se publikationen)

Alaska

Nome

Yukonfloden

Kuskokwimfloden

Bethel

Fairbanks

Mountt McKinley

Talkeetna

Palmer

Anchorage

Valdez

Cordova

KENAIHALVÖN

Seward

MALASPINAGLACIÄREN

Saint Eliasbergen

Skagway

MENDENHALLGLACIÄREN

Hoonah

Juneau

Sitka

Wrangell

Ketchikan

Metlakatla

ANNETTEÖN

KODIAKÖN

Kodiak

BERINGS HAV

ALEUTERNA

Yukonterritoriet

Whitehorse

 [Bild på sidan 150]

Broder Knorr besöker missionärerna i Alaska år 1948: (Från vänster till höger) Mary Tetzlaff, Abe Tetzlaff, Hermon Woodard, Charles Gauntt, Ralph Bachman, James Odham, John Errichetti, Nathan Knorr, Stella Odham, Ada Gauntt, Lorraine Davis, Vernor Davis, Claudia Hoffman, Harold Hoffman

[Bild på sidan 152]

Hermon Woodard och John Errichetti i Ketchikan; de kallades tillgivet för ”pojkarna”

[Bild på sidan 157]

Ava (Nick) Nickles, en pensionerad fiskare från Ketchikan, som fortsätter att fiska människor vid 93 års ålder

[Bild på sidan 158]

Det första dopet i Alaska — förrättades år 1948 intill Mendenhallglaciären

[Bild på sidan 163]

Avdelningskontoret i Anchorage som inrymmer ett kontor, en lägenhet och en Rikets sal med plats för 250 personer

[Bild på sidan 164]

Den förste tillsyningsmannen för avdelningskontoret i Alaska, Andrew K. Wagner, och hans hustru, Vera

[Bild på sidan 166]

Gerald Ronco, den nuvarande samordnaren för avdelningskontorets kommitté, och hans hustru, Lucy

[Bild på sidan 169]

I mer än 16 år betjänade Robert L. Hartman bröderna i Alaska som kretstillsyningsman. Han gjorde omfattande resor med alla slags fordon och i alla slags väder

[Bild på sidan 171]

Man gör sig i ordning för att bearbeta ett distrikt i obygden med hjälp av flygplan