Belgien

BELGIEN ligger där vägarna mellan Frankrike, Tyskland, Nederländerna och England korsas. Dess historia är nära förknippad med dessa nationers historia, och de gjorde många gånger upp sina politisk-religiösa mellanhavanden här. Den romersk-katolska kyrkan var inte neutral under den tid då Belgien i tur och ordning behärskades av Spanien, Österrike, Frankrike och Holland. Den katolska kyrkan utmärkte sig i stället, som historien berättar, genom ett barbariskt slaktande av tusentals människor under den hemska inkvisitionen, och detta sades ske i Guds namn.

 År 1830 förklarade Belgien sig självständigt, men detta skingrade inte det tjocka andliga mörkret. Charles Taze Russell märkte detta religiösa mörker, när han som det första Jehovas vittne som kom till Belgien år 1891 besökte städerna Antwerpen och Bryssel. Han fann att människorna här som på andra håll var förtryckta av avfällig kristendom och berövade bibelns sanningar.

Fruktan för prästerskapet och deras oskriftenliga lära om ett brinnande helvete avhöll människor från att öppna bibeln. De brukade säga: ”Vi får inte lov att läsa bibeln. ... Den boken är bannlyst. ... Den är förbjuden.” En del äldre människor i små byar kommer fortfarande ihåg hur katolska kyrkan illvilligt förbjöd människor att läsa bibeln.

Men att man hävdade att Belgien var ett katolskt land kunde inte förhindra att Kristi befallning att predika de goda nyheterna om Guds rike utfördes. Budskapet om Guds rike, som broder Russell började sprida, skulle komma att nå hjärtat på ärliga katoliker i detta land, antingen de talade holländska (nederländska), franska eller tyska.

Flamländarna, som utgör omkring 60 procent av befolkningen, bor i norra Belgien (som kallas Flandern) och talar holländska. Vallonerna, som utgör omkring 40 procent av befolkningen, bor i södra Belgien och talar franska. Båda dessa etniska grupper bor också i Bryssel, landets huvudstad. Dessutom bor omkring 60.000 tysktalande människor i östra Belgien, nära tyska gränsen.

DEN FÖRSTA SÄDEN SÅS

En dag år 1901 fick Jean-Baptiste Tilmant senior i Jumet-Gohissart, en liten kolgruvestad i utkanten av Charleroi, se en annons om bokserien Millennii dagning *  i en tidning. Han beställde omedelbart de två första banden och började läsa dem. Vilken tröst! Hur spännande var det inte för honom att se evangeliets sanning lysa fram! Han kunde omöjligen låta bli att tala med sina vänner om dessa ting! Följande år, år 1902, församlade han sina vänner i sitt hem för att studera bibeln, och varje söndag därefter fortsatte denna lilla grupp att hålla sådana möten.

Vid det här laget hade sanningens ljus redan trängt in i andra europeiska länder, framför allt då i Schweiz, där broder Adolphe Weber bevakade Rikets intressen i en del av Europa. Broder Tilmants stora törst efter sanningen fick honom att skriva till denne broder för att få mera upplysningar. Som svar utsträckte broder Weber sina missionsresor till Charleroi för att stärka tron hos denna lilla grupp.

Den andliga mat som ”den trogne och omdömesgille slaven” hade gett ut på engelska språket skulle nu också delas ut till fransktalande människor. År 1903 kom Zions Vakt-Torn för första gången ut på franska. Sanningens ljus skulle komma att lysa mycket klart i det här kolgruvedistriktet. Regelbundet, varje söndag, brukade denna lilla grupp av bibelforskare, som de då kallades, gå ut på ”fältet” och sprida den sanningens säd som denna tidskrifts åtta sidor innehöll. Tidskrifterna erbjöds till dem som kom ut ur kristenhetens kyrkor på söndagsförmiddagen. De två första numren av Zions Vakt-Torn på franska fick på så sätt stor spridning.

DET BÖRJAR VÄXA

Den lilla gruppen i Jumet-Gohissart började så småningom utsträcka sin predikoverksamhet till andra delar av landet, framför allt då till den södra delen där man talade franska. Det var först senare som den holländsktalande delen av Belgien nåddes med sanningen om Guds rike.

 Sedan, i augusti 1904, tio år före första världskriget, sågs dessa modiga förkunnare av goda nyheter utföra sin verksamhet ända nere i Denain i Frankrike. Också här erbjöd de tidskrifterna, denna gång till dem som kom ut ur en baptistkyrka. Vad blev resultatet? Två år senare, år 1906, bildades en församling i Denain.

Det bildades fler bibelstudiegrupper efter hand som Jean-Baptiste Tilmant och hans medarbetare modigt spred bibelns sanningar. Sådan tillväxt gjorde det nödvändigt att öppna en litteraturdepå, och detta gjordes i Jumet-Gohissart i broder Tilmants hem.

FRÅN FRANKRIKE TILL BELGIEN

Belgien är ju en av Frankrikes närmaste grannar, och från och med nu for inte längre de belgiska bröderna till Frankrike, utan det blev i stället tvärtom. De grupper som bildats i Frankrike växte så mycket att över tusen personer församlades i Denain år 1913 för att höra ett tal av broder J. F. Rutherford.

François Caré, som lärde känna sanningen i Frankrike, kom till Liège omkring år 1910 för att besöka en protestantisk vän vid namn Edouard Verdière. Broder Caré, som inte längre kunde behålla denna sanningens brinnande eld för sig själv, önskade hjälpa sin vän att komma ut ur den falska religionen. Men Verdière visade sig vara så emot sanningen att broder Caré till slut sade: ”Jag vill inte diskutera det här med dig längre. Jag tänker inte kasta mina pärlor för svin.” Och i och med det gick broder Caré till sängs.

Under natten snurrade den där frasen i huvudet på Verdière, och följande morgon frågade han brodern vad han hade menat. Brodern svarade att han inte längre skulle nämna sanningen, eftersom det var uppenbart att ”pärlorna” inte togs emot. Mannen blev mer förbindlig, och därför började broder Caré, när han kom tillbaka till  Frankrike, att regelbundet skicka tidskrifter till sin vän som arbetade i en kolgruva. Han hade också skickat honom flera band av Studier i Skriften. Hans vän Verdière tog snabbt emot sanningen och började hålla offentliga föredrag. Han var faktiskt en av de bröder som talade vid broder Jean-Baptiste Tilmants begravning år 1911.

Det var så sanningens ljus började tränga igenom det andliga mörkret i denna del av Belgien, i Liège.

MOTSTÅND FRÅN PRÄSTERSKAPET

I samma kolgruva som Edouard Verdière arbetade i fanns en annan uppriktig sanningssökare vid namn Leonard Smets. Leonard Smets var en mycket uppriktig katolik, som regelbundet var med vid gudstjänster tillsammans med sin familj. Han brukade till och med be när han var på väg till kyrkan genom att använda sitt radband. Han var av flamländsk härkomst och hade slagit sig ner i Heure-le-Romain inte långt från Vivegnis i Liège. Sedan, år 1900, erbjöd en protestant honom en bibel och sade: ”Jag har Guds bok.”

En dag, när Leonard Smets var och biktade sig, bekände han för prästen att han hade läst bibeln. Prästen svarade att om han ville få avlösning (förlåtelse) för sina synder, så måste han först ta med sig bibeln till prästen. Från och med den dagen slutade Leonard Smets upp att gå till katolska kyrkan, och han tänkte i sitt stilla sinne: ”Om de är verkligt uppriktiga, så kommer de att söka upp mig, eftersom det är deras plikt att söka efter de förlorade fåren.” Men prästen kom aldrig. Leonard Smets började därför att gå till de protestantiska gudstjänsterna.

Medan Smets arbetade i kolgruvan brukade han läsa sitt Nya testamente. En dag såg Verdière detta, och eftersom han önskade veta vilken religion Smets tillhörde, började han sjunga en protestantisk psalm. Smets lade märke till detta och frågade Verdière om han också var  protestant. Verdière svarade: ”Förut var jag det, men nu vet jag någonting som är bättre.” Därefter räckte han honom ett exemplar av Zions Vakt-Torn och gav honom ett grundligt vittnesbörd. Detta var år 1912.

Leonard Smets i sin tur behöll inte dessa goda nyheter för sig själv, utan delade med sig av dem till en flamländsk arbetskamrat, Joseph Poelmans, som hade sju barn. Denne man, som fått avsmak för katolicismens läror, hade också vänt sig till protestantismen. Men när han läste den tidskrift som Smets gav honom, insåg också han att detta var sanningen.

Så småningom beslöt dessa tre gruvarbetare, Verdière, Smets och Poelmans, sig för att gå och fråga den protestantiske prästen i Herstal i Liège om sådana läror som läran om själens odödlighet, treenighetsläran och helvetesläran. I stället för att hjälpa dem blev pastorn mycket arg och jagade i väg dem! De upptäckte att han inte var ett dugg bättre än den katolske prästen. Därför började dessa tre att studera bibeln regelbundet genom att använda de tidskrifter de hade fått från Frankrike.

MOTSTÅND FRÅN FAMILJEN

Broder Smets’ hustru, som varken kunde läsa eller skriva, var så emot att han tagit ståndpunkt för sanningen att hon var beredd att gå ifrån honom och ta med sig deras åtta barn. En dag, innan hennes man kom hem från arbetet, församlade hon sina barn för att berätta för dem om sina avsikter. Hennes 15-årige son, Marcel, det äldsta barnet som senare blev ett vittne, frågade sin mor: ”Slår pappa dig? Super han? Behåller han sin lön för sig själv?” Fru Smets svarade: ”Nej.” Marcel upplyste därefter sin mor om att han tänkte stanna hos sin far. Just i det ögonblicket kom fadern hem från arbetet och sade mycket lugnt till sin familj: ”Om ni går ifrån mig, så kommer jag ändå att fortsätta att hjälpa er med trädgården och med  att hugga ved.” Efter ett sådant uttryck för kärlek fortsatte den här familjen att hålla ihop.

VERKSAMHETENS OMFATTNING ÅR 1912

År 1912 fanns det sju grupper som kom tillsammans för studium och tjänst. De var belägna i Haine Saint Paul, Flémalle-Haute, Engis, Amay, Ampsin och Liège samt i Jumet-Gohissart, där den första gruppen hade bildats år 1902. Dessa studiegrupper kom tillsammans en gång i månaden, och de fick regelbundet besök av broder Weber från kontoret i Schweiz.

DERAS FÖRSTA SAMMANKOMST STÄRKER TRON

Mot slutet av året fick de belgiska bröderna besök av broder J. F. Rutherford, och de höll sin första sammankomst i Jumet-Gohissart. Hur mycket stärkte inte den här sammankomsten deras tro på upprättandet av det messianska riket, som då var så nära förestående!

DERAS FÖRSTA INTERNATIONELLA KONVENT

Några månader senare, den 31 augusti 1913, hade dessa bröder privilegiet att få vara med vid en annan sammankomst; den här gången hölls den inte i Belgien, utan i Paris. Där församlades de till ett internationellt endagskonvent med bibelforskare som hade kommit från Schweiz, Tyskland och Frankrike för att lyssna till Sällskapet Vakttornets president, C. T. Russell. Broder Russell hade just kommit från ett något större konvent som hållits i Southport i England, men han var mycket rörd över att se 70 nitiska bröder och systrar församlade, vilka hade rest långa vägar och hade kommit från fyra olika länder. Trots att han inte kunde förstå deras språk, kunde han märka deras djupa intresse för sanningen, vilket syntes i deras ansikten. De blev styrkta av meddelandet,  som förmedlades genom tolk, om att året 1914 skulle bli ett år av särskild betydelse. Vilken minnesvärd dag visade sig inte detta bli!

1914 — ETT ÅR AV SÄRSKILD BETYDELSE

Innan detta speciella år började, eller i slutet av år 1913, var medeltalet närvarande i studiegrupperna 70. Så kom året 1914, och människor hade inte glömt vad dessa trogna förkunnare hade förutsagt om det året. Medan bröderna höll på med att gräva upp potatisen i sina trädgårdar, brukade människor driva med dem, eftersom de år 1913 hade sagt att när år 1914 kom, så skulle man gräva upp sin potatis till ljudet av kanoner. Kort därefter bröt första världskriget ut i Europa och förvandlade Belgien till ett slagfält. Beviset för att hedningarnas tider verkligen hade slutat uppmuntrade dessa bibelforskare till att fortsätta med sitt predikouppdrag. — Luk. 21:24—26.

Även under kriget var dessa ödmjuka kolgruvearbetare ivriga sammankomstbesökare. För att komma till en sammankomst kunde de gå de 99 kilometerna längs järnvägsspåret från Liège till Charleroi.

Åren efter 1914 skulle komma att pröva vars och ens tro till det yttersta. (Upp. 2:10) Medan året 1914 visade sig vara det år av särskild betydelse som omnämns i bibeln, så var det ännu inte tid för den kristna församlingen att ryckas upp till himmelen, som så många bröder hade förväntat. Ett vittnesverk utan tidigare motstycke måste ännu utföras. Vem skulle visa sig lydig mot Kristi befallning att predika ”dessa goda nyheter om riket”, innan slutet skulle komma? (Matt. 24:14) Det var många som saknade nitet, såväl som önskan, att predika om Guds rike offentligt, och de tog själva avstånd från Jehovas folk. Ströskrifter som tillmätte personliga uppfattningar större betydelse än Guds uppenbarade sanningar började cirkulera bland de små grupperna.

 DET SKER EN RENING

År 1918, efter reningen eller utrensningen av dem som motstod skördearbetet, fanns det bara fem trogna Jehovas tjänare kvar för att förkunna om Guds rike. Det var: Familjen Tilmant, broder Fontaine från Haine Saint Paul och bröderna Smets och Poelmans från Liège. Inte ens Edouard Verdière, som hade varit så nitisk i fråga om att hålla offentliga föredrag och visa Skapelsedramat i bilder, var längre bland dem. Tårar föll från broder Poelmans’ ögon, när han såg så många bröder lämna Jehovas organisation. Omkring 30 år senare, eller omkring år 1950, kom Edouard Verdière tillbaka till Jehovas organisation, och han fortsatte att församlas med bröderna ända till sin död.

Ströskrifter som publicerats av den ”onde slaven” fortsatte att cirkulera bland studiegrupperna. Det krävdes orubblig tro på Jehova och på hans synliga organisation för att kunna stå emot dessa som hoppades kunna bryta ner tron hos de trogna bröderna. Under ett möte höll broder Poelmans ett klart och entusiastiskt tal i syfte att stärka brödernas förtröstan på Jehovas organisation. Men den följande talaren ville inte hålla sitt tal, eftersom han hade förberett ett tal som var helt annorlunda än broder Poelmans’.

De som förblev trogna förlorade inte modet. Med ökat nit och som aldrig tidigare förkunnade de det messianska riket utöver landet och annonserade att ”Millioner som nu leva skola aldrig dö”. Som ett resultat av detta var det två år senare, år 1920, sammanlagt 14 personer närvarande vid firandet av Åminnelsen i Jumet-Gohissart och Charleroi och 40 personer i Liège. De som år 1918 slutade att komma tillsammans med Jehovas folk, antingen på grund av människofruktan eller för att de vägrade att samarbeta med ”den trogne och omdömesgille slaven”, glömdes bort.

 JEHOVA VÄLSIGNAR DE ÖDMJUKA

Det dröjde inte länge förrän den holländsktalande delen av Belgien också fick höra Rikets budskap. Broder J. Poelmans cyklade de 120 kilometerna från Liège till Antwerpen för att sprida sanningens ord till människorna där i Belgiens stadskommun.

Men broder Poelmans’ verksamhet var inte begränsad till Antwerpen. Han och broder L. Smets predikade också från dörr till dörr i Liège, även om de var de enda som gjorde detta. Ingen av dem kunde skriva särskilt bra, så därför gav de sådana som inte tog del i arbetet från hus till hus i uppdrag att fylla i deras rapporter över tjänsten på fältet. Deras tjänsterapporter skickades till avdelningskontoret i Schweiz, som övervakade verksamheten i Belgien ända fram till år 1929. Bröderna vid avdelningskontoret i Schweiz krävde dock att dessa båda bröder själva, efter bästa förmåga, skulle fylla i sina rapporter.

Broder Smets hade skaffat sig en ovanligt stor bibelkunskap. År 1931 slutade han sitt jobb vid kolgruvan och blev förstärkningsman, eller hjälppionjär, som vi nu skulle säga. Han efterliknade aposteln Paulus’ exempel och blev inte till en börda för någon, utan arbetade som skomakare för att försörja sig själv och sin familj. Han lyckades till och med läsa sin bibel, som låg uppslagen framför honom, medan han lagade skor. Han var ovanligt klar i sinnet ända fram till sin död vid 95 års ålder år 1964.

FÖRKUNNA RIKET!

År 1922 hade broder Poelmans tillfälle att vara med vid en sammankomst som hölls i Denain i Frankrike, där han, som han berättar, såg en broder hålla upp en stor banderoll och ropa med hög röst: ”Konungen är nära. Förkunna om Konungen och Riket.” Den förmiddagen gick alla de närvarande ut från hus till hus och förkunnade om upprättandet av Guds rike.

 ÖKAD VERKSAMHET I LIÈGE

Verksamheten fick störst fart i trakterna av Liège, där bröderna Smets och Poelmans utnyttjade varje tillfälle till att avge ett vittnesbörd. Eftersom folk hade lagt märke till att broder Poelmans var av flamländsk härkomst, hade de gett honom öknamnet ”den lille flamländaren”. Till och med under en parad år 1925 till ära för den dåvarande belgiske kungen, Albert I, försökte bröderna Smets och Poelmans att utnyttja sin tid väl. De slöt sig till dem som tågade i paraden och höll upp en stor skylt med orden: ”Millioner som nu leva skola aldrig dö.” De följde med processionen ända fram utan att någon ofredade dem.

Den lilla gruppen på 13 personer i Liège fortsatte att växa i och med att en annan modig förkunnare av Riket slöt sig till dem år 1928. Det var Ernest Heuse senior, som fortfarande vid 82 års ålder är pionjär. Förutom han själv är nu hans tre barn och deras äkta hälfter, samt hans tre barnbarn och makarna till de två som är gifta, alla i heltidstjänsten — sammanlagt 12 personer. Vid slutet av år 1982 hade de tillsammans använt 244 år i heltidstjänsten. De flesta av dem är pionjärer med särskilt uppdrag, några är i krets- och områdestjänsten, och en tjänar i avdelningskontorets kommitté.

När bröderna Poelmans, Smets och Heuse höll på med att gå från hus till hus och förkunna om Guds rike, kritiserade de andra bröderna dem genom att säga att de var inkompetenta att utföra ett sådant arbete. Dessa kritiker hade glömt att ”Gud utvalde det dåraktiga i världen, för att han skulle låta de visa komma på skam”. (1 Kor. 1:27) De som inte gjorde framsteg och som fortsatte att vara fästa vid sitt tidigare levnadssätt, påverkat av falska religiösa uppfattningar, vägrade att ta på sig den Kristuslika nya personligheten. Ett exempel på detta kunde man se i den inställning som den man hade som presiderade vid de möten som den lilla gruppen i  Liège höll. I likhet med de religiösa ledarna föredrog han att rikta uppmärksamheten på sig själv, som en vald äldste, i stället för att gå ut i tjänsten på fältet. Innan han satte i gång med Vakttornsstudiet blev han, eftersom han var ordförande, serverad en kopp te och en bit kaka, som han åt framför de andra som fick sitta där och titta på. Därefter började mötet.

Andra åter vågade på grund av människofruktan inte gå med litteraturen från dörr till dörr under dagen, utan de väntade tills det blev mörkt. Därefter stack de några traktater under dörrarna, eller de kunde till och med betala någon pensionär för att göra detta åt dem. Men Jehova visade sig vara med dem som verkligen älskade honom och som inte var rädda för att sprida hans sanningsord mitt på ljusa dagen.

TILLVÄXT PÅ DET FLAMLÄNDSKA DISTRIKTET

Broder Poelmans fortsatte att besöka det flamländska distriktet, och år 1928 gjorde han ett återbesök i Genk-Winterslag hos en före detta kolgruvearbetare som var polack. Det här återbesöket hos André Wozniak ledde till att denne kom med i sanningen. Det var från och med det här året som spridningen av Rikets budskap fick fart i den holländsktalande delen av landet. Fram till dess fanns det studiegrupper bara i den fransktalande delen av Belgien.

Två år senare, år 1930, började broder Wozniak i kolportörsarbetet, eller i den reguljära pionjärtjänsten som vi nu kallar det. Han visade sig bli en av de modigaste kolportörerna av de goda nyheterna på det flamländska distriktet. Han var en handlingens man, uppriktig och helt  överlämnad åt Guds rikes intressen. Han tjänade troget ända till sin död vid 74 års ålder efter att ha använt 43 år i heltidstjänsten, inbegripet kretstjänsten och tjänsten som pionjär med särskilt uppdrag.

ETT AVDELNINGSKONTOR UPPRÄTTAS

År 1929 visade det sig lämpligt att upprätta ett avdelningskontor i Belgien, och Bryssel ansågs vara den bästa platsen att förlägga det i. Broder Van Eijck från Holland tjänade som tillsyningsman för avdelningskontoret. Detta avdelningskontor var fortfarande direkt underställt kontoret i Bern med broder Martin Harbeck som ansvarig, men med tiden kom det belgiska avdelningskontoret att direkt stå under Sällskapets huvudkontor i Brooklyn.

För första gången fördes utförliga register över tjänsteverksamheten, vilka visade att 28 förkunnare var verksamma under år 1929 med att hjälpa andra att bli fria från religiöst slaveri. I denna siffra ingick nio kolportörer, som tillsammans med förkunnarna eller klassarbetarna, som de då kallades, spred 41.358 böcker och broschyrer det året.

 YTTERLIGARE TILLVÄXT

Skörden var stor, men Herrens arbetare var få i Belgien år 1930. Det var bara 27 av de 46 bröderna som gick från hus till hus och predikade om Guds rike för de 7.000.000 invånare som då fanns i landet.

Men bröderna, och framför allt då bröderna i den nybildade gruppen i Bryssel, blev mycket stimulerade av den sammankomst som hölls i Bryssel det året. Tjugo av de 100 personer som var närvarande kom från Frankrike, Schweiz och England. Trots att de talade 12 olika språk, kunde bröderna känna den djupa endräkt som fanns bland dem. Det var vid den här sammankomsten som broder Wozniak bestämde sig för att bli pionjär. Han försåg sig med rikligt med litteratur för att kunna vittna i ännu en holländsktalande provins i Belgien, nämligen Limburg.

Samma år slog flera engelska pionjärer sig ner i Flandern. En av dessa, syster Louie Berry, hade privilegiet att få vara med vid ett möte i Bryssel, där 13 bibelforskare hade församlats i ett kök för att dryfta orden i Jesaja 60:22: ”Av den minste skall komma tusen.” Dessa ord skulle verkligen komma att uppfyllas i Belgien.

 Konventet i Paris i maj 1931 med 3.000 bröder från 23 länder var det första internationella konvent som de belgiska bröderna var med vid, och det gav dem den stimulans och beslutsamhet de behövde för att efter bästa förmåga kunna gå framåt i det arbete som Gud gett dem i uppdrag att utföra.

Men hur skulle en liten grupp på 27 förkunnare kunna sprida de goda nyheterna över hela landet, när de gång på gång angreps av den katolska kyrkan, som hela tiden uppeggade människor mot dem och tvingade polisen att utvisa de utländska pionjärerna? Jehovas hand var närvarande för att skydda dessa oförskräckta förkunnare, som lydde Kristi befallning att predika dessa goda nyheter om Riket. — Jes. 51:16; Matt. 24:14.

STÅNDAKTIGA PIONJÄRER

De flesta av de belgiska pionjärerna hade kommit från England, Frankrike och Schweiz. De som tyckte att det var svårt att tala holländska eller franska använde ett vittnesbördskort för att avge ett vittnesbörd. Dessa utländska bröder uppnådde utmärkta resultat. År 1931 lämnade till exempel en polsk broder 2.110 böcker och 10.338 broschyrer, och en engelsk pionjär lämnade 15.000 broschyrer. Men man åstadkom inte dessa resultat utan motstånd. Så fort pionjärerna kom till någon by, så rusade de katolska prästerna genast till polisen för att se till att de blev arresterade. Men pionjärerna fortsatte att predika och visade sig vara ett verkligt stöd och till verklig uppmuntran för de små grupperna.

MAN BILDAR EN LAGENLIG ORGANISATION

Det var uppenbart att sanningens motståndare inte var glada, och de gjorde verkliga kraftansträngningar för att få förkunnarna arresterade och de utländska pionjärerna utvisade. För att ge organisationen en juridisk representation  bildades en ideell korporation som gick under namnet Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, och den anmäldes med lagliga stadgar den 7 maj 1932 i den belgiska officiella tidskriften Le Moniteur Belge.

Just det året, år 1932, omedelbart innan påven Pius XI förklarade år 1933 vara ett ”heligt år” och nazistregimen kom till makten i Tyskland, spred de belgiska bröderna över 196.000 böcker och broschyrer. Detta var mer än dubbelt så mycket som föregående år.

FÖRSKRÄMDA KATOLIKER

Fienderna fortsatte oförtrutet med sitt motstånd. Hotelser om att utvisa de utländska pionjärerna och att arrestera förkunnarna gick hand i hand med de katolska prästernas predikningar, i vilka de eggade upp sina hjordar mot förkunnarna av Guds rike. Folk var slagna med fruktan. I den katolska provinsen Limburg trodde folk på landet till och med att broder Wozniak var själve djävulen, och närhelst de råkade möta honom gjorde de korstecknet. För att övervinna detta hinder köpte broder Wozniak sig ett svart plommonstop, vilket fick honom att se mycket distingerad ut. Nu betraktade människor honom som en fin herre. Med vilket resultat? Han spred sedan i medeltal 10 böcker och 100 broschyrer dagligen.

ÖKAT MOTSTÅND

I den tysktalande delen av Belgien började det bildas nazistgrupper, och de började angripa bröderna Belflamme och Novak, när dessa bröder spred tidskrifter i staden Eupen. En grupp på 12 unga nazister ryckte brutalt ifrån dem deras tidskriftsväskor. Bröderna blev så hänsynslöst och skamligt behandlade att polisen måste ingripa för att skydda dem.

På andra håll förbjöd myndigheterna de utländska pionjärerna att predika om Riket, och flera pionjärer  utvisades ur landet. Nu fanns bara 6 av de 26 pionjärer, som hade rapporterat år 1933, kvar i landet. Under år 1934 vädjade man till kung Leopold III, till premiärministern och till justitieministern, men allt förgäves. Trots att broder Wozniak jagades av polisen, klarade han sig från att bli utvisad. Efter ett regeringsskifte ersattes justitieministern av en mer fördomsfri man som gav broder Wozniak lov att stanna i Belgien.

I ARDENNERNA

Två köttsliga bröder, båda katoliker, som bodde i en by i storhertigdömet Luxemburg, diskuterade en dag år 1934 religion. ”Om det inte finns något mer än det som prästerna har lärt oss”, sade den ene till den andre, ”då vet vi inte någonting om Gud.” Därefter tillade en av dem: ”Om vi bara hade en bibel!” Några dagar senare uppfylldes deras önskan, när ett Jehovas vittne knackade på deras dörr. Dessa båda uppriktiga sanningssökare ägde nu Guds ord.

Kort därefter dog den ene av dem, men den andre flyttade till Bryssel och blev en stöttepelare för Rikets verk i Belgien. Den här brodern, Emile Schrantz, började som pionjär år 1936. Han var tålmodig och ödmjuk, men ändå dynamisk i fråga om att målmedvetet fortsätta i sin tjänst i de holländsk- och fransktalande delarna av Belgien. Under andra världskriget, när bröderna tvingades gå under jorden, tjänade han som zontjänare, eller kretstillsyningsman som det kallas i våra dagar. Han var en trons och handlingens man, och trots sin ålder tjänar han fortfarande som pionjär med särskilt uppdrag.

Han började sitt kringfarande pionjärarbete i den del av Belgien som kallas Ardennerna, och han brukade färdas på cykel genom denna glesbefolkade trakt, där städer och byar ligger utspridda på skogiga bergssluttningar och där  människorna levde i vidskeplig fruktan för prästerna. Han blev ofta stoppad av polisen, men han lydde inte deras order om att sluta predika om Riket. Efter att ha blivit stoppad flera gånger under samma vecka i Bastogne fördes han till slut till polisstationen, och polischefen befallde honom att omedelbart upphöra med sitt predikande. Broder Schrantz svarade bara: ”Nej.” Han upphörde aldrig att predika trots alla hotelser som återspeglade prästerskapets motstånd.

Det var inte mycket som skänkte uppmuntran. Det var mycket sällan som någon bjöd in honom för att få lyssna på vad han hade att säga. Men Jehova visade sig vara hans förnämsta källa till uppmuntran. Den enda kontakt han hade med bröderna var de brev han fick från Sällskapet, där man rådde honom att följa profeternas exempel. När han kände sig modfälld, brukade han gå till något skogsbryn och återigen läsa artikeln om profeternas öde i Den Gyllne Tidsåldern, och sedan fortsatte han sin väg igen.

Några ödmjuka landsortsbor i Ardennerna kom till kunskap om Jehova och hans sanning tack vare att denne broder undervisade dem om bibeln. Nu finns det sju församlingar som tjänar den sanne Guden i detta område.

DEN ”STORA SKARAN” FRAMTRÄDER

Från och med år 1935 började den ”stora skaran” framträda. Dessa nya som kom med i Belgien visade samma nitälskan i Jehovas tjänst som de smorda gjorde. De var lyckliga över sina privilegier. Vid konventet i Washington år 1935 förklarade broder J. F. Rutherford att  den plats där Jehova sätter oss utan tvivel är den bästa. Talet ”Världens styrelse” överfördes per radio till Bryssel, och de ständiga applåderna från publiken i Washington fick till och med bröderna i Bryssel, som inte förstod engelska, att inse att det måste vara ett viktigt budskap som överfördes utöver jorden.

Bland de 13 församlingar som fanns i Belgien på den tiden var det 3 polska församlingar — en i Liège, en i Charleroi och en i Beringen — och 3 församlingar som bestod av tyska bröder och som låg i Genk, Eisden och Roux. Ännu en församling på tio förkunnare bildades i Yperen (Ypres), en flamländsk stad som hade förstörts fullständigt under första världskriget. År 1936 hölls det en sammankomst i denna katolska stad. De 50 bröder som hade församlats blev glada, när det kom 55 bröder från Frankrike för att hjälpa dem i arbetet från dörr till dörr. Bland talarna var bröderna Harbeck och Gertz från Schweiz. Nu finns det 15 församlingar på det distrikt där  dessa tio första vittnen i Yperenförsamlingen en gång arbetade.

VÄRLDSUTSTÄLLNINGEN I BRYSSEL ÅR 1935

Världsutställningen i Bryssel år 1935 var till en oerhörd hjälp, när det gällde att få de belgiska myndigheterna vänligare stämda till Rikets verk. Bröderna utnyttjade världsutställningen och satte upp ett litteraturstånd där. En stor skylt med orden ”Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet” och ”Jehovas vittnen” tilldrog sig tusentals besökares uppmärksamhet. Många människor kom tillbaka för att skaffa litteratur, medan andra gick direkt till avdelningskontoret för att skaffa hela serier av böcker. Man spred tusentals kataloger till förbipasserande, av vilka några sade: ”Detta är det bästa vi har funnit på hela världsutställningen!”

Prästerna blev rasande, när de såg Sällskapets litteraturstånd vid världsutställningen. En av dem kom fram till bröderna och frågade om de hade tillstånd att sälja sina böcker där. En annan, som tog böckerna i handen, lät dem plötsligt falla, som om han hade blivit träffad av blixten!

I två stora fönster i den grafiska avdelningen skyltade man också med böcker på 35 språk. Sällskapet belönades rentav med en silvermedalj på den här avdelningen, men det som var viktigt för bröderna var att man fick laglig rätt att predika de goda nyheterna. Ännu en gång kunde utländska pionjärer komma in i landet, och nu ökade deras antal till 14.

OFÖRSKRÄCKTA POLSKA BRÖDER

I Charleroi gjorde modiga polska bröder, som förtjänade sitt uppehälle i kolgruvorna, mycket för att befrämja verksamheten. Trots att bröderna François Brzoska, François Hankus, Albin Glowacz och Jean Radojewski inte kunde franska så bra, tvekade de inte att med en tysk pionjärs hjälp förkunna om Riket. Flera modiga engelska  pionjärer, framför allt då systrarna Mona Pratt och Louie och Nancy Berry och broder Ernest Senior och broder och syster Trinder, arbetade vid deras sida med att utföra detta mycket viktiga arbete med att förkunna om Riket.

PRÄSTERSKAPET BÖRJAR FÖRLORA SITT INFLYTANDE

Efter fyra år av rättsliga strider med den prästinfluerade polisen märkte bröderna att myndigheterna blev mer försonliga i sin hållning. En pionjär som hade anklagats av en katolsk borgmästare för att gå från dörr till dörr utan tillstånd måste till exempel inställa sig för domaren. Det uppstod en livlig diskussion mellan domaren och borgmästaren. Den slutade när domaren ursinnigt slog näven i bordet och sade: ”Det är jag som är domare här; den här mannen är fri, eftersom han utför ett gott arbete. Eller vill du att jag också skall ingripa mot de katolska nunnorna, när de går från dörr till dörr?”

GRAMMOFONER PÅ TREHJULINGAR

Bröderna konstruerade två transportabla grammofoner. Den ena av dessa, som bröderna Smets och Poelmans i Liège hade köpt för sina besparingar, monterades tillsammans med alla sina tillbehör och batteriet, vilket tillsammans vägde 55 kilo, på en trehjuling. De brukade göra en runda på torgen eller stå framför kyrkorna. Grammofonföredragen kunde höras ett par hundra meter längre bort. På grund av att trehjulingen var så pass tung drogs den av två bröder, som ibland brukade låta ett eller två av sina barn åka med. De höll alltid ett öga på grammofonen, eftersom några katolska ungdomar i Visé hade omringat dem och försökt stjälpa den. År 1935 använde bröderna 27 tiotimmarsdagar i det här arbetet. De spred 369 broschyrer, 79 exemplar av Den Gyllne Tidsåldern, 7 böcker och en bibel bland sina 3.595 åhörare.

 ETT FÖREDÖME I FRÅGA OM TROHET

År 1936 kom det några nya pionjärer till Belgien, och en av dessa var Werner Schutz från Schweiz. Han hade blivit anvisad att arbeta i Frankrike och tjänade där tills polisen i Bar-le-Duc utvisade honom år 1935. Han kom till kontoret i Bryssel i januari 1936. Nu måste han lära sig ett nytt språk, holländska, eftersom han tjänade i den flamländska staden Antwerpen. Broder Schutz var på den tiden det enda vittnet i denna stad på över 300.000 invånare, även om det här distriktet redan delvis hade bearbetats av broder Poelmans och de engelska systrarna Nancy Berry och Jessie Whitmore.

Året 1936 var ett viktigt år för de belgiska bröderna, eftersom de då kunde vara med vid konventet i Luzern i Schweiz, där broder Rutherford höll ett offentligt föredrag i en lokal som skyddades av polisen. Broder Schutz var med vid det konventet, men för att kunna vara det måste han cykla de omkring 70 milen från Antwerpen till Luzern.

Broder Schutz förblev en modig kämpe för teokratin ända till sin död år 1972. Han hade då tjänat i heltidstjänsten i 47 år. Han fortsatte med sin predikoverksamhet till och med under den nazistiska ockupationen, och han och  bröderna Wozniak, Schrantz och Hartstang visade sig vara bland de förnämsta stöttepelarna, när det gällde att utbreda verksamheten under den perioden.

KRIGSHOTET VÄXER

År 1937 blev hotet om ett andra världskrig allt större. Provocerande nationalism, som utnyttjades av katolicismen, pressade än en gång polisen till att arrestera bröderna. Men sanningens säd började spira inte bara i Antwerpen, utan överallt på det flamländska distriktet. I Gent, den tysk-romerske kejsaren Karl V:s födelseort, var pionjärerna upptagna med att hålla upp Rikets ”baner” för de över 160.000 invånarna i denna stad, som aldrig hade hört om Rikets sanning. Vid slutet av tjänsteåret 1937 hade 16 församlingar organiserats för ytterligare verksamhet i landet.

TEOKRATISK ORDNING ÅTERSTÄLLS

Man gladde sig mycket när den teokratiska ordningen återställdes i de kristna församlingarna år 1938. Men några få valda äldste, som var utomordentliga offentliga talare, ville inte gärna acceptera denna gudomliga anordning. I en församling i provinsen Limburg fortsatte flera bröder ännu med att i demokratisk ordning välja äldste. Men broder Wozniak hjälpte dem att få den rätta synen på detta. De 20 församlingarna, som besöktes av tre kretstillsyningsmän, blomstrade. De 22 pionjärer som tjänade vid den tiden översvämmade landet med Rikets litteratur, och de 135 förkunnarna som arbetade tillsammans med dem blev bättre organiserade.

ETT NYTT UTBROTT AV NATIONALISM

Belgien hade mobiliserat alla sina trupper med tanke på att faran för ett nazistiskt anfall nu var överhängande. Återigen utnyttjade prästerskapet den tilltagande febern av nationalism för att hindra förkunnandet av de goda  nyheterna om Riket. Bröderna inkallades allt oftare till förhör av de militära myndigheterna eller av den belgiska polisen.

I Braine-le-Comte lämnade en syster en dag tidskriften En Ny Värld hos en dam, vars man var i det militära. Bilden på framsidan visade Hitler ridande på ett vilddjur och trampande på mänskligheten. När mannen kom hem och fick se bilden av Hitler, ryckte han till sig tidskriften och gick tillbaka till kasernerna för att underrätta officerarna om att Jehovas vittnen hade varit i farten. Den kvällen arresterade tre officerare bröderna och anklagade dem för att arbeta som spioner för Hitler. Fastän bröderna tydligt förklarade saken, vägrade dessa militära officerare, som var förblindade av Satan, att lyssna på dem, och de sade till bröderna att de skulle ställas inför krigsrätt för spioneri. Krigsutbrottet hindrade dessa militära myndigheter från att genomföra sina planer.

Trots hotelser från polisen, som uppviglats av prästerskapet, gick arbetet fint framåt i hamnstaden Antwerpen, där bröderna Schrantz och Wozniak fortsatte att lägga grunden till den första församlingen. Broder Schrantz lät sig inte skrämmas av polischefer som brukade säga: ”Om du vill bli martyr, kommer du att hamna på rue des Béguines [fängelset i Antwerpen].” Men broder Schrantz slutade inte sin kristna karriär på rue des Béguines. Tack vare Jehovas vägledning och beskydd är han fortfarande kvar i pionjärtjänsten, trots att nazisterna förde honom till det här fängelset år 1940 för att han vägrade ge dem adressen till sin pionjärkamrat, broder Wozniak.

I provinsen Limburg såg bröderna en katolsk präst peka ut det kvarter, där vittnena höll på att predika de goda nyheterna, för en poliskonstapel. Broder Vincent Golic och hans kamrater stoppades och hotades med långa fängelsestraff, om de fortsatte att predika från hus till hus.

 I den fransktalande delen av Belgien kom samma motstånd direkt från prästerna, som kände förbittring över att pionjärerna gjorde intrång på deras ”betesmarker”. De använde alla till buds stående medel för att bli av med pionjärerna: till exempel varna sina hjordar, hota pionjärerna, tillkalla statspolisen, skicka ut barn för att trakassera bröderna, kasta stenar på dem eller punktera däcken på deras cyklar och gå efter dem för att samla upp den litteratur de hade spritt. Men byborna kunde ofta säga till dem: ”Låt mig få flera av era broschyrer; då kan jag ge prästen en för att göra honom nöjd när han kommer, och så kan jag behålla resten själv för att läsa!”

I Ciney fick Mona Pratt och hennes kamrat röna stort motstånd från en katolsk munk i Vita fädernas orden. Han befallde dem att genast upphöra med sin verksamhet. De båda vittnena svarade att Gud hade ordinerat dem att utföra detta förkunnande om Riket. ”Jag är prästvigd”, genmälde munken, ”och jag kan lösa er från den där gudagivna ordinationen.”

De båda pionjärsystrarna tog sina cyklar och fortsatte modigt till nästa by och spred exemplar av broschyren Universellt krig nära förestående till människorna. Prästen följde efter dem och bad alla byborna ge honom broschyrerna. Han lyckades samla ihop några stycken, därför att somliga, som hade tagit två broschyrer, gav honom den ena. Han gick sedan fram till systrarna med de få broschyrer som han hade kommit över och sade till dem att han nu skulle göra ett stort bål. Detta hindrade inte sanningen från att slå rot. Nu finns det blomstrande församlingar i Dinant, Namur och Ciney, där dessa engelska pionjärer predikade Jehovas ord.

FÖRE KRIGET AVGES ETT VITTNESBÖRD UTAN TIDIGARE MOTSTYCKE

Innan nazisterna invaderade Belgien hade det vittnats som aldrig tidigare. År 1939 hade man ett rekord på 218  förkunnare och 33 pionjärer, och dessa hade fått fortskridande övning i Rikets tjänst, och man hade återinfört teokratisk ordning. Under de 11 åren före andra världskriget hade de kunnat täcka en stor del av landet och sprida närmare 1.500.000 tryckalster. Elva nya församlingar hade bildats år 1939, så att det nu fanns sammanlagt 31 församlingar. Men hur skulle det gå med denna väl besådda åker under den nazistiska ockupationen?

FÖRBUD ... KRIG!

Redan innan Hitlers horder anlände började de första angreppen mot Rikets verk. Den 30 mars 1940 meddelade inrikesministern att all Sällskapets litteratur var förbjuden, under förevändning att den hade en katastrofal inverkan på soldaternas och befolkningens sinnen. Men den belgiska regeringen hann aldrig se till att den lagen trädde i kraft, eftersom nazisterna kom knappt två månader senare, och det var de som såg till att detta förbud trädde i kraft.

Den 10 maj 1940 var Belgien än en gång förvandlat till ett slagfält. De engelska pionjärerna undrade vad de nu skulle göra. De väntade på att få anvisningar från avdelningskontoret, men när de hörde sig för fick de veta att den nye tillsyningsmannen för avdelningskontoret hade försvunnit. Brittiska konsulatet rådde dem att återvända till England, vilket alla utom syster Pratt gjorde. Hon fortsatte att predika under jorden, och det gjorde också broder François Brzoska, som var av polsk härkomst och som hon senare gifte sig med.

En gång under kriget, när syster Brzoska vittnade, kom hon intet ont anande in i en nazistagents affär. Det var inte förrän hon fick syn på ett stort porträtt av Hitler som hon insåg vilken fara hon befann sig i. Nu var det för sent att gå sin väg, för nazisten stod där framför henne. Hon erbjöd honom ett exemplar av Nya testamentet och sade  att det innehöll hoppet om en ny tingens ordning, där det skulle råda frid och där man kunde få leva för evigt.

”Å, ja”, svarade han, ”jag tror på en ny tingens ordning, och jag vet”, pekande på Hitlers porträtt, ”att han håller på att upprätta en sådan ordning, som skall bestå i tusen år. Vi vet naturligtvis inte hur lång tid det kommer att ta att upprätta den, eftersom det finns en avföda som först måste utrotas fullständigt.”

Syster Brzoska svarade att hon förstod att han tänkte på judarna. ”Nej”, svarade han, ”utan engelsmännen!” Han hade ett intensivt hat till engelsmännen, och medan han iakttog systern som talade med brytning, eftersom hon var av engelsk härkomst, frågade han: ”Vad är er nationalitet?”

Syster Brzoska svarade: ”Polsk.” (Självfallet genom giftermål.) ”Bra”, sade han, ”men man kommer ingenstans förrän alla engelsmän har utrotats, och om jag bara finge tag på en enda engelsman, skulle jag med största nöje personligen förgöra honom till gagn för hela mänskligheten.” Man kan föreställa sig hur vår systers knän skakade, men vilken lättnad hon kände, när den här mannen inte bara tog ett exemplar av Nya testamentet, utan två, det ena till en vän. Han insåg aldrig att han hade haft sitt livs chans att förgöra en som tillhörde den ”engelska avfödan”.

1940 — UNDER NAZISTFÖRTRYCK

Jehova förberedde sitt folk för att möta det hänsynslösa förtrycket från den nazistiske ”kungen i Nordlandet”. (Dan. 11:40) Brödernas odelade hängivenhet för Jehova styrktes således genom studieartikeln om neutralitet i Vakttornet (franska upplagan) för januari 1940. Den kom i grevens tid, precis före nazistinvasionen. Broschyren Fascism eller frihet hade också precis skickats ut till församlingarna.

 När Hitlers trupper anlände, trodde bröderna att striden vid Harmageddon hade börjat. Av rädsla för att nazisterna skulle komma på dem med att ha dessa broschyrer i sin ägo började några av bröderna sprida dem. I trakten av Charleroi hade till exempel broder Albin Glowacz mottagit 20 kartonger bara 15 dagar före krigsutbrottet, och han började lägga broschyrerna i brevlådorna. Andra spred dem till sådana som var på flykt mot Frankrike, och i Liège delades de ut åt förbipasserande på gatan.

Eftersom det inte kom några anvisningar från Sällskapets avdelningskontor i Bryssel, gjorde broder Wozniak anordningar för att hålla i gång verksamheten. Han satte sig i kontakt med bröderna och försäkrade dem om att Harmageddon ännu inte hade börjat och fick dem att låta bli att sprida litteraturen gratis. ”Behåll böckerna”, sade han, ”ni kommer att behöva dem”, och han uppmanade bröderna att gömma litteraturen för det arbete som ännu återstod.

Vid avdelningskontoret gömdes litteraturen i väggar eller under golvtiljor. Detta gjordes så väl att Hitlers soldater inte hittade någonting, när de kom för att leta igenom kontoret i oktober 1940. Litteraturen överfördes senare till säkrare gömställen. Med hjälp av en dragkärra transporterade till exempel broder och syster Coenen med största försiktighet det mesta av den här litteraturen vid sex olika turer utan att någon hindrade dem. Broder Michiels hjälpte broder Floryn att gömma 500 böcker och 4.000 broschyrer på bottenvåningen i hans hus, som tjänade som lager, så att de inte syntes bakom hyllorna. Tyvärr lyckades Gestapo upptäcka det här lagret, när de arresterade broder Floryn i juni 1941. Han deporterades därefter till de nazistiska koncentrationslägren. Eftersom det nu var så ont om litteratur, lämnades den inte längre ut mot ett bidrag, utan den lånades i stället ut, varigenom fler kunde få gagn av den.

 Satan verkade ha försvagat Rikets verk avsevärt i Belgien. Det måste ha retat Satan att se att det år 1940 var ett rekord med 275 förkunnare, däribland 34 pionjärer, som förkunnade om Riket. Han spred fruktan och panik bland församlingarna genom att utnyttja det förhållandet att avdelningskontoret stängts och genom att använda sina totalitära horder. I Bryssel blev till exempel över 50 procent av bröderna overksamma. Bara en liten kärna av förkunnarna fortsatte att sätta Riket först i sitt liv under denna svåra period. År 1941 var det bara 86 förkunnare som fortfarande var verksamma, och 14 församlingar fungerade inte längre. Men Satan skulle inte få jubla så länge.

UNDERJORDISK REORGANISERING

Jehovas ande drev bröderna att inse behovet av att reorganisera verksamheten för att kunna fortsätta predikoverket underjordiskt. Broder Wozniak, som var kretstillsyningsman, talade med avdelningskontorets tillsyningsman om detta, men han tog inte några initiativ, eftersom han hade blivit varnad av Gestapo och kände att han var skuggad. Det hemliga möte som han hade planerat med tillsyningsmännen blev inställt, och därför bad broder Wozniak den broder som ledde den underjordiska verksamheten i Holland att ta över också i Belgien.

På den tiden var det broder Winkler som ledde verksamheten i Holland, och han gav broder Hartstang, en broder som hade stor erfarenhet av underjordisk verksamhet, i uppdrag att fara till Belgien i juli 1941 för att axla det tunga ansvaret att reorganisera verksamheten där.

MAN SKAFFAR OCH DUPLICERAR VAKTTORNET

Men redan innan broder Hartstang kom gjorde bröderna i Belgien anordningar för att skaffa den andliga födan.  Först och främst måste man få tag på ett exemplar av varje nummer av Vakttornet  för att kunna översätta det och skaffa fram exemplar till bröderna. En broder erbjöd sig frivilligt att regelbundet resa till Holland för att skaffa ett exemplar. Han tog av sadeln på sin cykel, stack ned ett hoprullat exemplar av Vakttornet  i den ihåliga cykelramen, satte tillbaka sadeln på dess plats och passerade sedan gränsen.

När broder Wozniak väl fått fatt på ett manuskript, lät han översätta det till polska, tyska och franska. För att kunna framställa ett tillräckligt antal exemplar av Vakttornet  behövde man material för duplicering. Det var till och med ont om skrivmaskiner; ja, de var verkligen dyrbara. I Antwerpen fanns det en andligen svag broder som ägde en skrivmaskin, som hade använts ett tag för att skriva brev och anvisningar angående reorganiserandet av verksamheten. Men eftersom denne broder uppehöll kontakten med en sekt som härrörde från den ”onde slavens” klass, blev det nödvändigt att undvika denne person, men man behövde skrivmaskinen. Så vad kunde man göra?

Bröderna Floryn och Wozniak gick till den här personen och föreslog att de skulle få köpa skrivmaskinen, men han vägrade att sälja den. Hur skulle de kunna förmå honom att sälja den? Eftersom denne man inte var helhjärtad för Jehova och hans organisation, saknade han den oförskräckthet och det mod som hans trogna tjänare äger. Därför sade broder Floryn något om att skrivmaskinen redan hade använts till att framställa underjordisk text, och eftersom varje skrivmaskin har sina speciella typer, skulle det inte vara så svårt för Gestapo att känna igen den här maskinen som en som hade använts till att skriva dessa texter. Den skulle således utgöra en källa till ständig fara för sin ägare. Nu accepterade han brödernas erbjudande att köpa skrivmaskinen, glad över att kunna bli av med den!

 MAN FRAMSTÄLLER LITTERATUR UNDER JORDEN

I Limburgs gruvdistrikt fanns det en liten grupp av utländska bröder. Den blev ett centrum för tryckningen av underjordiskt material. Familjerna Golic och Pajk var bland dem som använde sina hem för detta ändamål. Där översattes Vakttornet till tyska, holländska, italienska, polska och sloveniska. Därefter gjorde man genomslagskopior på gamla skrivmaskiner. För att dämpa ljudet av skrivmaskinerna hängde familjen Pajk upp tjocka filtar för fönstren, medan familjen Golic däremot satte in dubbla fönsterrutor. Detta hindrade inte att grannarna misstänkte att man bedrev någon form av underjordisk verksamhet, eftersom bröderna ofta kom dit och hämtade litteratur. Men ingen förrådde dem, eftersom belgierna betraktade allt som var underjordiskt som fientligt mot den hatade nazistregimen. Dessa bröder tryckte till och med boken Barnen på sloveniska.

ETT UNDERJORDISKT HÖGKVARTER

En av de viktigaste centralerna för framställning av underjordisk litteratur var i Ougrée i närheten av Liège, hemma hos familjen Doyen. Man skulle kunna säga att detta var det underjordiska Betel. Utrustningen bestod av två skrivmaskiner och en dupliceringsapparat. Platsen sjöd av verksamhet. Broder och syster Hartstang arbetade och bodde för det mesta där.

Där fanns också broder Fritz Schneider, av tysk nationalitet; det var han som tryckte. Ibland var broder Werner Schutz där och översatte antingen från tyska till franska eller från holländska till franska. Dessa båda bröder var inlogerade i närheten. Här i familjen Doyens hem trycktes Informationer (nu Tjänsten för Guds rike) och till och med boken Barnen på polska.

En annan sak som är värd att nämna, när det gäller familjen Doyen, är att fadern inte var med i sanningen och  att en son var krigsfånge. Det var bestämt att två andra söner skulle deporteras till Tyskland som tvångsarbetare. Om de vägrade att låta sig deporteras och i stället gömde sig, så skulle hemmet ständigt komma att bevakas av tyska soldater och inte längre kunna tjäna som ett underjordiskt högkvarter för framställning av biblisk litteratur. Fastän bara den ene av sönerna var intresserad av sanningen, gick båda med på att låta sig deporteras, så att deras hem kunde få fortsätta att användas för verksamheten.

Man kan undra hur grannarna skulle ha kunnat undgå att märka en sådan intensiv verksamhet, för det var som en bikupa. Bröder kom och gick, och ibland bar de på ända upp till fyra resväskor eller paket. Men precis som vid den andra centralen i Limburg höll grannarna fullständigt tyst; de betraktade det också som ett slags motstånd mot de invaderande nazisterna.

MAN LYCKAS KOMMA UNDAN MOTSTÅNDARNA

För att få fienden att tappa spåret reste broder Hartstang ut allt emellanåt och besökte bröderna, eller också for han till Frankrike. En tid passerade faktiskt broder Hartstang i hemlighet den franska gränsen var fjortonde dag för att skaffa den engelska upplagan av Vakttornet, som nådde Frankrike via Schweiz. Detta var naturligtvis prövande tider för syster Hartstang, som aldrig visste om hennes man skulle komma tillbaka hem igen eller ej.

VÄRLDSLIGA TRYCKARE SAMARBETAR

Ibland stannade broder Hartstang i Bryssel i broder Istas hem. Denne broder var till stor hjälp när det gällde att förse bröderna med andlig föda. Han kom i kontakt med en tryckare i Bryssel, herr De Prince vid Erasmes tryckeri, och vid slutet av den nazistiska ockupationen gick denne man med på att utföra underjordisk tryckning  åt oss. Han tryckte inte bara Vakttornet, utan också 6.000 exemplar av boken Barnen.

På grund av att det flamländska distriktet inte var lika upparbetat när det gällde predikoarbetet som det vallonska distriktet, var det ont om litteratur på holländska. Broder Wozniak lyckades få 10.000 exemplar av broschyren Ert val tryckt på holländska av en tryckare i Charleroi som gjorde arbetet, inte därför att han gillade vittnena, utan därför att han var en våldsam motståndare till tyskarna.

EN RISKFYLLD VERKSAMHET

Litteratur skickades också i hemlighet per båt från Holland till Belgien. En holländsk broder ägde en båt som kallades Lichtdrager. Han gömde litteratur i sin båt och lastade av den i Bree i Limburg och i trakten av Kortrijk. Bröderna kom med cykel till det ställe där litteraturen hade lastats av och tog kartongerna till sina hem.

Detta innebar naturligtvis stora risker. En dag stoppades en broder, som transporterade en kartong med boken Barnen, av en tysk patrull på jakt efter svartabörssmugglare. När soldaten såg innehållet i kartongen utropade han: ”Å, det är för barn!” och lät brodern passera.

En annan båt, Dolphijn, passerade den belgisk-holländska gränsen fem gånger med litteratur.

LITTERATURTRANSPORTER

Om framställningen av underjordisk litteratur skapade problem, så skapade det andra problem att få ut den till alla delar av landet. Det var otänkbart att använda järnvägen eller posten, eftersom dessa kontrollerades av militären. Bröderna kunde inte heller använda bil, eftersom det var ont om bensin. Det enda man hade tillgång till var cykeln, och då hade man problemet med däcken; det gick helt enkelt inte att få tag på däck. Bröderna i Limburg blev specialister på att göra cykeldäck av gamla  bildäck. De var inte särskilt smidiga, men huvudsaken var att man kunde förflytta sig.

Bröder som transporterade litteratur hade så tung packning att de hade svårt att undgå uppmärksamhet. Dessutom riskerade de att tas för svartabörssmugglare. Ändå fortsatte de modigt. Det var framför allt bröderna Wozniak, Schrantz, Floryn och Schutz som användes i den här tjänsten.

JEHOVAS BESKYDD

I närheten av Mechelen förlorade broder Schrantz en dag balansen, därför att hans cykel var så tungt lastad med litteratur, och ramlade omkull mitt framför en tysk soldat. Soldaten hjälpte honom upp och satte till och med tillbaka hans litteratur på cykeln; därefter önskade han honom en trevlig resa. För att förse sina bröder med litteratur färdades dessa bröder, som fick mycket lite mat, ofta mellan 110 och 160 kilometer med tung packning.

En gång gjorde broder Schutz en resa med litteratur mot Charleroi, men han kom aldrig fram dit han skulle. Efter några dagar blev broder E. Heuse senior och broder Schrantz oroliga och började leta efter honom. Till slut fann de honom i ett sjukhem i Liège. Han hade blivit sårad vid ett bombardemang i närheten av Val Saint Lambert. Han verkade inte särskilt berörd av sin erfarenhet; tvärtom, det var länge sedan han hade fått så ordentligt med mat! Det var bara en sak som oroade honom: Var fanns hans cykel med litteraturen?

Bröderna började leta, och till sist fann de cykeln och dess dyrbara last vid en katolsk institution. Nunnorna hade tagit väl hand om allting, och de lämnade tillbaka alltsammans utan att misstänka vad som fanns i bagaget!

Ibland var vädret så dåligt att det var nödvändigt att resa med tåg — trots risken för kontroller av Feldgendarmen (tysk militärpolis) och Gestapo. En dag blev broder  Schutz fast i en kontroll på tåget. Han bar på två tunga resväskor. Den ena var full med litteratur, och den andra var full med kol, som han hade fått av bröder som arbetade i gruvorna. Vilken lättnad var det inte för brodern, när soldaterna beslöt sig för att undersöka den väska som innehöll kol! När de såg vad den innehöll, brast de i skratt och gick sin väg. En annan gång lät en Gestapoagent honom öppna väskan som innehöll litteratur. Efter att ha kastat en blick på innehållet och sett uttrycket ”Adam och Eva” skrek Gestapoagenten: ”Ge dig i väg med den där smörjan!” och det gjorde han. Broder Schutz, som var av schweizisk nationalitet, misstänktes inte lika lätt av tyskarna.

Systrarna misstänktes inte heller lika lätt som bröderna. Det var av den orsaken som syster Marie Smets tjänade som kurir mellan Liège och Namur. Hon färdades antingen på cykel eller med tåg beroende på vädret, men alltid med tung packning. En dag kom hon till järnvägsstationen bärande på tunga resväskor och med cykeldäck hängande runt halsen — men tåget kom inte. Efter det att hon hade väntat i två timmar meddelade man ankomsten av ett tyskt militärtåg, och civilpersoner fick lov att stiga ombord. Hon reste alltså på ett militärtåg med tung packning av underjordisk litteratur och anlände utan missöden till broder Fevriers hem i Namur klockan fem på morgonen.

OFÖRSKRÄCKTA UNGA BRÖDER

Unga bröder användes också till att transportera litteratur; de visade också kristet mod. Broder Ernest Heuse junior gjorde en tågresa från Liège till Verviers, när han var omkring 16 år gammal. Han berättar om sin erfarenhet: ”Bara några minuter efter tågets avgång gick Feldgendarmen ombord på tåget. De var sex stycken. De skrek: ’Upp med händerna!’ Alla lydde. Det verkade som om de letade efter någon, och den förste pekade på mig.  De befallde mig att resa mig upp; jag trodde att någon hade angett mig. En av dem stod bakom mig med sin pistol i min rygg, en annan stod framför mig och en tredje vid sidan av mig. De bad om mina legitimationshandlingar, men när jag gjorde en rörelse för att ta upp dem ur fickan slog en av dem till handen på mig och tog själv upp plånboken. De visiterade mig från topp till tå. När de gick hade jag en känsla av att de hade glömt någonting.

En äldre man som satt mitt emot mig sade att polisen hade glömt att kolla mitt bagage. Det var först då som jag kom ihåg att jag hade bagage med mig. Om jag hade tänkt på bagaget medan de kroppsvisiterade mig, skulle jag ha kunnat bli nervös, eftersom jag hade med mig några duplicerade exemplar av Vakttornet som handlade om Daniels profetia angående kungen i Nordlandet och kungen i Söderlandet, förutom några broschyrer — en med titeln Fascism eller frihet. Den äldre mannen trodde att de inte kollade mitt bagage, därför att de tre som kollade allt bagage tänkte att de tre som kollade mina personliga papper redan hade gjort detta, och därför gick de bara vidare. Men personligen tror jag att det var Jehovas beskydd.”

KONTAKT MED AVDELNINGSKONTORET

Man kan undra hur litteraturen spreds till församlingarna. Låt oss se hur man gick till väga med detta vid en av centralerna, till exempel hemma hos broder Fevrier. Han fick litteraturen inslagen i små paket utanpå vilka det bara stod ett nummer. Den församling som paketet var avsett för skickade i väg en kurir för att hämta det, och han kom för det mesta nattetid. Kuriren sade bara: ”Jag vill ha paket nummer 22.” När kuriren hade fått paketet, gick han omedelbart, utan att säga något mer.

Rapporter över tjänsten på fältet samlades in på följande sätt: Varje församling identifierades genom en bokstav;  den enskilde förkunnaren däremot hade ett nummer. Församlingen var uppdelad i studiegrupper som utgjordes av mellan åtta och tio personer, vilka bara kände den som var ansvarig för studiet, och ofta visste de inte ens hans namn eller adress. Denne broder samlade ihop rapporterna och överlämnade dem till församlingens presiderande tillsyningsman, som var känd bara av dem som var ansvariga för studiegrupperna.

När rapporten väl var sammanställd, gällde det bara att vänta på kretstillsyningsmannen, som var förbindelselänken mellan församlingarna och det underjordiska Betel. Han samlade ihop rapporterna och antecknade församlingens behov av exemplar av Vakttornet och Informationer (nu Tjänsten för Guds rike). Han skrev ner tjänsterapporten i en hemlig kod, så att det skulle vara omöjligt för någon utomstående att förstå den, om han själv skulle bli kroppsvisiterad.

MÖTENA UNDER OCKUPATIONEN

Alla förstod vikten av att komma tillsammans till möten för ömsesidig uppmuntran. Bröderna kom tillsammans i små grupper i privata hem. Man måste vidta många försiktighetsåtgärder: 1) Bröderna kunde inte anlända samtidigt, utan man kom och gick under en längre period för att man skulle undvika att väcka uppmärksamhet. 2) Man ändrade mötesplatserna varje vecka och om möjligt också dag och tid. Det var därför nödvändigt att vara närvarande vid varje möte för att veta var nästa möte skulle komma att hållas. Det säger sig självt att ingen utan vidare kunde ta med sig någon ny till mötet; först måste man pröva om personen i fråga var uppriktig. 3) I tider av stor fara hölls mötet som om det vore en familjehögtid. Bordet var till exempel dukat för en måltid. Om något oväntat inträffade, gällde det bara att få bort studiematerialet och stanna kvar vid bordet som om man väntade på måltiden. Denna anordning gjorde att tio  personer kunde församlas utan att det verkade misstänkt.

Studiematerialet passade för tiden. Det utgjordes av bibliska berättelser som har profetisk betydelse för Guds nutida folk. Det var bland annat berättelserna om Ehud, Barak, Debora, Jefta och Daniel. Ibland sträckte sig dessa studier, till exempel det som handlade om Mikas profetior, över en period på flera månader. Denna rika andliga mat var precis vad som behövdes för att rusta bröderna för deras kamp mot de religiös-politiska elementen som försökte utrota dem, precis som det hade förutsagts i dessa historiska och profetiska berättelser.

BRODER WOZNIAK ÄR EFTERSPANAD AV GESTAPO

Långt före år 1940 hade nazistregimen visat sitt våldsamma motstånd mot Jehovas vittnen genom sina ansträngningar att förinta dem. Det är därför lätt att förstå varför dessa dödens representanter började försöka göra slut på vittnenas arbete, så fort de kom in i Belgien. Deras förnämsta måltavlor var de som var oförskräckta och mycket aktiva. Den man de framför allt önskade få bort var broder André Wozniak, som vid den tiden var pionjär i Antwerpen tillsammans med broder Schrantz.

En dag, när broder Wozniak var ute och besökte församlingarna för att styrka dem och hjälpa dem att bli organiserade, kom Gestapo för att söka igenom hans bostad. Broder Schrantz fördes bort för att förhöras. Under förhöret måste han vara ytterst försiktig för att inte förråda sin kamrat. Man räckte honom till exempel en lista med namn på bröder och frågade om han kände dem. Han svarade genom att säga att han kände några och valde ut sådana som antingen var döda eller som hade lämnat landet. När han tillfrågades var hans vän fanns, svarade han: ”Han har rest för att besöka sina släktingar, men vi intresserar oss inte för varandras angelägenheter; det är det enda sättet att undvika problem vänner emellan.”  Gestapoagenten höll med om att det var bäst att handla så. Brodern släpptes efter 40 dagar i fängelse; agenterna hoppades antagligen att han så småningom skulle leda dem till broder Wozniak. Men för att skaka dem av sig bytte broder Schrantz distrikt och gav sig i väg till Ardennerna.

FÅNGAD I EN FÄLLA AV GESTAPO

Någon tid därefter upplevde broder Wozniak ett äventyr som han aldrig skulle glömma. Låt honom själv berätta: ”Det var i början av juni 1941. För att styrka bröderna som bodde i närheten av Charleroi cyklade jag dit och kom till broder Hankus’ hem i Couillet, där jag skulle övernatta. Vi kom överens om att jag i händelse av fara skulle gå upp på vinden och därifrån upp på taket och sedan fly genom att hoppa från det ena huset till det andra.

Följande morgon klockan sju väcktes jag av ropet: ’Öppna!’ Jag tittade ut genom fönstret och såg tre civilklädda män — det var Gestapo! Halvklädd, med byxor och kavaj på armen, klättrade jag kvickt uppför trappan upp till vinden. Jag gömde mig så gott jag kunde mellan yttertaket och det lösa innertaket på vinden. Det var i grevens tid, för Gestapoagenterna var snart uppe på vinden. Eftersom de inte såg någon, gick de nerför trapporna och frågade broder Hankus var jag var. Eftersom han inte svarade, började de slå honom. Mitt hjärta bultade så hårt att jag tyckte att det måste höras.

Jag bad Jehova förblinda dem. Det är otroligt men sant — åtföljda av broder Hankus sökte de igenom hela huset från källare till vind utan att alls se mig! Slutligen hittade de min cykel och min väska, och de gav broder Hankus ordentligt med stryk, men han förblev stark och förrådde mig inte. Därefter tog två av agenterna honom med sig och satte honom i fängelse.

En av agenterna stannade kvar i huset med revolvern  skjutklar och vaktade syster Hankus. Det var vaktombyte varannan timme. Själv var jag under tegelpannorna, och det var varmt, och jag var hungrig och framför allt törstig. Vid middagstid hörde jag en dämpad röst säga: ’Kom ner nu, de har gått!’ Det var på vippen att jag hade lämnat mitt gömställe och gått nerför trapporna, eftersom allt var så tyst, men jag beslöt mig för att stanna där jag var. Senare berättade systern för mig att det var rösten av agenten, som försökte lura mig att ge mig till känna.”

HAN LYCKAS FLY TILL SIST

Det blev mörkt, och broder Wozniak blev oerhört törstig. Han berättar: ”Jag var också mycket trött och rädd för att jag skulle somna, eftersom jag sov så tungt och ofta snarkade högljutt. Om jag i min obekväma ställning hade somnat och snarkat, så skulle jag ha blivit upptäckt. Jag stack mig själv med en nål tills jag blödde för att hålla mig vaken; men till slut kände jag hur krafterna svek mig, och jag trodde att allt var förlorat.

Omkring midnatt fick systern lov att gå och lägga sig. Hon lyckades ge mig lite bröd och vatten, och jag berättade för henne om mina flyktplaner. Från hennes sovrumsfönster tog jag mig upp på det platta taket, och därefter rutschade jag ner för stupröret. Efter ett hopp på 3,5 meter landade jag till slut i trädgården. Det var omöjligt att komma längre just då, eftersom jag skulle ha blivit stoppad av en polispatrull. Jag gömde mig därför, medan jag väntade på gryningen.

På morgonen såg jag en kvinna i sin trädgård. När jag bad henne om lite vatten, kunde jag se fruktan skriven över hela hennes ansikte. Men hon hämtade lite vatten, lite tvål och en rakkniv åt mig. Eftersom jag var barfota, bad jag henne köpa mig ett par tofflor. Därefter kom en intresserad person och talade om för mig att Gestapo klockan sju på morgonen äntligen hade gett sig av och  tagit med sig min cykel. Men jag fick broder Hankus’ cykel i stället, och som ett skott for jag i väg till broder Brzoskas hem, där jag fick en bokväska och en bibel. Efter att ha sovit ett helt dygn for jag i väg till nästa församling.”

PLÖTSLIGT ÄNDRADE PLANER

När broder Wozniak kom fram dit, for han till broder Albin Glowacz’ hem för att stanna där under besöket. ”Det var planerat att jag skulle stanna där en vecka”, sade broder Wozniak, ”men jag kunde inte somna den där kvällen; jag bara vände och vred mig.” Han började tänka på att ändra sina planer, som han berättar: ”Vid frukosten talade jag om för brodern att jag redan samma dag tänkte resa till Carnières, nästa församling som skulle besökas. Han försökte få mig att ändra mig och nämnde till och med den goda mat man hade, vetebröd och smör, någonting som då var mycket frestande. Men ingenting kunde få mig att ändra mig, och jag for i väg till Carnières.

Följande dag blev jag förskräckt, när jag fick reda på att Gestapo hade kommit hem till broder Glowacz just den morgonen och tagit honom med sig och satt honom i fängelse med koncentrationslägren som slutmål! Hur glad  var jag inte att jag inte hade låtit mig frestas av det goda brödet och smöret! En sak var säker: Gestapoagenterna var mig i hälarna. Jag måste försöka skaka dem av mig.

Jag återvände till Antwerpen, men där fick jag reda på att vårt rum hade plomberats, att husägarens fru, som var intresserad av sanningen, hade förts bort av Gestapo och att husägaren var skyldig att ange mig för Gestapo så snart jag kom. Situationen höll på att förvärras där också; jag måste omedelbart lämna Antwerpen.

Jag for därför till Limburg för att besöka församlingarna där. Två timmar efter det att jag farit från Waterschei, där jag hade stannat, bröt sig Gestapo in i huset och letade överallt. Situationen förvärrades snabbt. De var fast beslutna att få tag i mig, antagligen vägledda av demoner.”

BRODER FLORYN GÅR I EN FÄLLA

Samma dag som broder Wozniak lämnat broder Hankus’ hem, efter det att denne broder arresterats, kom broder Floryn, som var kontaktman, dit på cykel med 400 broschyrer och 24 böcker. Det var den 7 juni 1941. Eftersom syster Hankus’ man just hade arresterats, bad hon brodern ge sig av så fort som möjligt. Han for sin väg och tog med sig broder Wozniaks skor för att lämna dem någon annanstans. Han skulle ha fortsatt till broder Glowacz’ hem, men med tanke på dessa händelser återvände han samma dag till sitt hem i Bryssel, uttröttad.

När han kom hem, fick han reda på att Gestapo hade gjort husrannsakan och hade tagit med sig all litteratur man hade gömt: 20 biblar, 500 böcker och 4.000 broschyrer. Hans hustru och svärföräldrar hade bevakats hela dagen. Han hade gått i fällan. Klockan fem följande morgon dök Gestapo upp och förde bort honom i handbojor. Han hamnade i fängelse och sedan i tyska koncentrationsläger  ända till krigsslutet. Ett år senare skulle hans hustru möta samma öde och var tvungen att lämna sina två små barn i sina föräldrars vård.

INTENSIFIERAD GESTAPOVERKSAMHET

Det var vid det här laget som en Gestapochef, som hade arresterat många Jehovas vittnen i Tyskland, började tjänstgöra i Belgien. Det var kort efter det att han kommit till Bryssel som dessa arresteringar ägde rum och som spaningarna efter broder Wozniak intensifierades. Bland dem som arresterades var bröderna Midi, Schockaert, Michiels, Coenen och Martin (den förre tillsyningsmannen för avdelningskontoret) samt systrarna Michiels och Coenen.

Efter det att broder Hankus arresterats av Gestapo för att han gömt broder Wozniak i sitt hem blev han slagen medvetslös av Hitlers agenter, därför att han vägrade att avslöja namnen på bröderna. Den 6 juli 1941 överfördes han till Saint Gilles-fängelset i Bryssel. Trots att broder Hankus fick utstå tortyr, vägrade han att avslöja namnen. Han fördes sedan till centralfängelset i Leuven, och därifrån förde nazisterna honom till sina utrotningsläger. Sedan han vid krigsslutet släppts ur koncentrationslägret, tjänade han som tillsyningsman i församlingen under många år.

AVDELNINGSKONTORET REORGANISERAS TROTS FAROR

En månad efter den där arresteringsvågen kom broder Hartstang i hemlighet från Holland för att reorganisera predikoarbetet. Hemma hos en syster i Antwerpen höll han ett hemligt möte med tre kretstillsyningsmän och två bröder som skötte kontakterna. Denna syster bodde ensam på bottenvåningen, och vid det här tillfället var det  på ett hår när att dessa sex bröder arresterats av Gestapo. Vad var det då som hände?

Under mötet ringde det på dörrklockan, och vilka stod där? Tre Gestapoagenter! De frågade om en jude och hans son som skulle bo på andra våningen. Systern talade om för dem att judarna hade flytt vid krigsutbrottet. En av agenterna stod nu på vakt vid ingången, medan de båda andra letade igenom alla skrymslen och vrår på övervåningarna och vinden.

Under tiden bad bröderna att Jehova måtte förblinda fiendens ögon. Om de hade upptäckts, skulle det ha inneburit att alla de främsta tillsyningsmännen i Belgien skulle ha arresterats i ett enda svep. Men Jehova tillät inte detta. Gestapoagenterna gick därifrån, och det gjorde också bröderna, en och en, för att aldrig mer återvända till det hemmet. Två veckor senare kom Gestapo helt oväntat tillbaka, och den här gången letade de igenom hela huset.

FIENDENS ANSTRÄNGNINGAR ATT FÅ FAST BRODER HARTSTANG

Broder Hartstang kom först ensam till Belgien, men sex månader senare slöt sig hans hustru till honom. Hon kom på samma sätt: på cykel längs den belgisk-holländska gränsens knaggliga och dåliga landsvägar. Hon var vid hans sida genom hela kriget, utom när han måste göra särskilt farliga resor.

På nolltid fick Gestapo reda på att broder Hartstang var i Belgien och började jaga honom. Genom ett konfiskerat brev hade fienden fått ungefärliga upplysningar om broderns och hans hustrus uppehållsort. Utrustade med stora fotografier av paret letade Gestapo överallt, precis som man gör när man försöker fånga en farlig brottsling. Men brodern och hans hustru undkom alltid de fällor som gillrats för dem, även om det ibland var i grevens tid. Men på något sätt klarade de sig.

 Det kan vara av intresse att nämna att den Gestapochef, som tidigare omnämndes som den som satte i gång den svåra förföljelsen mot vittnena och som var fast besluten att fånga broder Hartstang, en dag satt vid fönstret i sitt kontor och hörde brummandet av en flygplansmotor. Eftersom han trodde att det var ett tyskt plan, vidtog han inga försiktighetsåtgärder. Plötsligt öppnade planets kulsprutor eld, och Gestapochefen träffades och dödades. Flygplanet råkade vara brittiskt med en belgisk pilot.

FIENDEN FÖRBLINDAS

Det finns många erfarenheter som visar att fienden kan förblindas av Jehovas änglar. Systrarna Michelic och Golic hade till exempel fått i uppdrag att förmedla ett brev från Limburg till Holland. Brevet var riktat till den broder som hade ansvaret för arbetet i det landet. Detta måste ske med stor försiktighet. Syster Golic lade brevet i sin handväska, och så for de i väg till Holland, och de tog landsvägarna. De blev stoppade av tulltjänstemän och kroppsvisiterade. Först visiterade de syster Michelic, och bland annat undersökte de hennes handväska. Det råkade vara så att systrarna Golic och Michelic hade likadana handväskor. När det blev syster Golics tur, tog tulltjänstemannen hennes handväska. Han återlämnade den omedelbart till henne och sade: ”Å, den har jag redan tittat på!” På så sätt fick hon tillbaka sin handväska som innehöll det värdefulla brevet!

Vid ett annat tillfälle, i Namur, hjälpte broder Fevrier broder Schutz att bära hans bagage till stationen. Vid Montagne-Sainte-Barbe stoppades de av en tysk kontroll. Det var omöjligt att vända. Broder Schutz sade till broder Fevrier: ”Låtsas att vi inte är tillsammans; då kanske en av oss klarar sig!”

Broder Fevrier sackade efter. Broder Schutz gick igenom  kontrollen utan svårighet, antagligen på grund av sitt schweiziska pass. Sedan var det broder Fevriers tur, och han räckte fram sina legitimationshandlingar. Han bar ett Ausweis (en passersedel som gällde efter mörkrets inbrott) utfärdat av ockupationsstyrkorna till järnvägspersonalen. Soldaten var nöjd. Men han bad brodern att öppna sitt bagage, där han hade en Vakttornsstudieartikel om kriget mellan den nazistiske Nordlandskungen och den demokratiske Söderlandskungen i Daniels profetia. Precis som Nehemja bad brodern tyst. (Neh. 2:4) Han böjde sig ner för att öppna bagaget. Just i det ögonblicket kom det en lastbil; soldaten rusade fram för att stoppa den och glömde brodern, som tyst kilade i väg och drog en suck av lättnad.

Följande episod utspelades i Ougrée, när broder Armand Hebrant kom tillbaka från ett besök, som han hade gjort hemma hos broder Heuse. I sin ficka hade han tre identifikationskort med falska namn. Ett kort var för broder Hartstang, som arbetade underjordiskt, och ett annat var för broder Schrantz, som var kretstillsyningsman. Broder Hebrant stoppades av en patrull på bron över floden Meuse, och där blev han systematiskt kroppsvisiterad ända ner till strumporna.

Man undersökte alla hans kavajfickor, såväl som en innerficka i hans överrock. Varje gång soldaten kände på den sida där korten fanns, så tog han av misstag kavajen och överrocken tillsammans och stack ned handen i kavajens innerficka. Men när soldaten gick över broderns kläder utanpå överrocken, så kunde brodern själv mycket tydligt känna handlingarna. Soldaten gjorde om samma manöver många gånger, och varje gång glömde han den fickan, precis som om en osynlig hand höll honom tillbaka. De tre korten hade fotografier på tre bröder, men med falska namn naturligtvis, och brodern skulle inte ha kunnat motivera varför han hade dessa kort på sig.

 OCKSÅ EN STRATEGI

Broder Gheys berättar om hur han måste använda strategi för att hindra fienden i hans avsikter. Efter det att han hade besökt några intresserade personer stoppades han på kvällen av en tysk patrull. En soldat stack sitt gevär i broderns rygg, medan en annan lyste med sin ficklampa rakt i ansiktet på honom. De bad om hans legitimationspapper. För att få fram dem måste han hålla sin portfölj mellan knäna. Därefter började de visitera honom. För att underlätta deras jobb, men också som strategi, lyfte han upp armarna i luften och höll sin portfölj i ena handen. Soldaten undersökte noga hans kläder men glömde alldeles bort att titta i hans portfölj som innehöll litteratur!

UNDER ÄNGLAVINGAR

Ibland var det uppenbart att händelserna leddes för att skydda bröderna. En dag återvände broder Hartstang till sitt hemliga logi i Ougrée med spårvagn, som han vanligtvis brukade ta ända till ändstationen. Plötsligt kom han på idén att stiga av innan han kom fram till ändstationen för att han skulle kunna få sträcka lite på benen, eftersom han måste vara så mycket inomhus. När han kom fram till sitt mål fann han att alla var vita som lakan. De tyska  soldaterna hade organiserat en sträng kontroll vid ändstationen, och familjen fruktade det värsta när det gällde brodern. Utan att veta om det hade han klarat sig ur fällan.

Vid hans logi fanns det förutom hemligt tryckerimaterial också litteratur som var under tryckning. En granne bodde på samma gård. Han var gammal och döv och steg  aldrig upp före klockan åtta eller nio på morgonen. En morgon steg han upp omkring klockan fyra. Ingen fick någonsin reda på varför. Han gick i alla fall ut på gården för att få en nypa frisk luft. Just då kom det en tysk patrull och svängde med revolvrarna.

Det var en razzia efter en vild strejk bland arbetarna vid Cockerillfabriken. Deportationen av 500 arbetare hade utlöst strejken. Tyskarna hade adressen till en av strejkledarna, och de letade efter honom. De frågade den gamle mannen var denne person bodde. Det kanske verkar otroligt, men denne döve gamle man förstod vad soldaterna frågade om och pekade ut det ställe på nästa gata där den efterspanade mannen bodde. Om den där mannen inte hade varit där vid denna ovanliga timme, så skulle soldaterna ha trängt längre in på gården, och de skulle, som de brukade, ha bankat på dörren. Det är lätt att föreställa sig vad som därefter skulle ha hänt och vilken husrannsakan soldaterna skulle ha gjort, om de hade upptäckt denna ”jackpott”. Men Jehova vakade över det hela.

Det ställe som användes till att trycka litteraturen var också broder och syster Hartstangs sovrum. Tidigare hade det varit en svinstia, och utifrån såg det fortfarande ut som en sådan. Vanligtvis steg broder och syster Hartstang upp mellan halv sju och sju på morgonen, och därefter studerade de dagens text. Men en speciell dag hade de svårt att vakna, och detta visade sig bli till skydd för dem. Vad var det då som hände utanför?

Tidigt på morgonen hade de tyska soldaterna omringat hela området, och de undersökte systematiskt varje hem. Det är möjligt att de letade efter broder Hartstang. Vid detta andra tillfälle knackade de på hos den döve gamle mannen som nämnts tidigare, och de skrek högt, som de vanligtvis gjorde, och detta bara omkring två meter ifrån broder och syster Hartstang! Men soldaterna knackade  inte på dörren till ”svinstian”, och inte heller vaknade paret, trots allt oväsendet utanför. Om de hade vaknat, så skulle det antagligen lett till att de blivit arresterade. Man kan lätt föreställa sig vad deras instinktiva reaktion skulle ha blivit: De skulle ha försökt smita ut genom en annan dörr och skulle ha fångats i fällan. Lyckligtvis fick Jehovas änglar dem att fortsätta att sova tungt, och därigenom undgick de eventuella naturliga reaktioner som kunde ha fått farliga konsekvenser. De fick inte reda på vad som hade hänt, förrän soldaterna hade gett sig i väg.

DET KRÄVS MOD

Broder Schutz hade en annan typisk erfarenhet. Han arresterades i Tournai av det vallonska gardet, det vill säga av belgier som arbetade för Gestapo. Hans legitimationshandlingar var inte i sin ordning, och därför fördes han till högkvarteret för att förhöras och därefter vidare till Tournaifängelset. Efter förhöret sade man till honom att fara hem och få sina papper i ordning hos de lokala myndigheterna. Sin resväska, som innehöll ett antal av broschyren Fascism eller frihet, måste han lämna kvar vid högkvarteret.

Han for till Kortrijk och fick sina papper i ordning och återvände därefter till Tournai för att visa upp dem och hämta sin resväska. Det krävdes mod att göra detta, när man tänker på vad som skulle ha kunnat hända under tiden med tanke på resväskans innehåll. Allt gick bra, och han fick tillbaka sin väska. Det måste ha varit änglar som ingrep och fick fienden att inte öppna resväskan.

UTHÄRDANDE TILL SLUTET

Det var inte alla bröder som klarade sig från att hamna i nazisternas klor. Fjorton bröder och systrar arresterades och fick utstå svår behandling medan de förhördes i sann Gestapoanda. Några släpptes efter några veckor eller  månader. Sju, däribland två systrar, deporterades och skickades till koncentrationsläger eller fängelse. Broder Alphonse Midi dog i fängelse, och broder Lodewijk Schockaert dödades.

Broder Midi hade dömts till 55 månaders fängelse på grund av så kallad propaganda mot Tyskland, eftersom han hade påträffats med att inneha broschyren Fascism eller frihet. Han dog år 1943 i fängelset i Hagen som en följd av kallbrand han fått genom en skada som vanskötts. Han dog i sin cell, övergiven av sina fångvaktare som inte gav honom någon som helst medicinsk hjälp.

Broder Schockaert hade varit kommunist innan han tog emot sanningen. Nazisterna arresterade honom och beskyllde honom för att vara kommunist. Så snart han kom till lägret Sachsenhausen i Tyskland gick han till lägrets SS-chef för att berätta för honom att han var ett Jehovas vittne och inte kommunist. Han fick en lila triangel, Jehovas vittnens igenkänningstecken i lägret. Denne broder sköts av SS-soldater, när han år 1943 överfördes till ett annat läger.

När det gäller broder Hankus, så dog han år 1954 som en följd av den dåliga behandling han fått under kriget. Hans hustru uthärdade troget och förblev verksam under alla de där krigsåren och ända till sin död den 16 maj 1982.

ANSTRÄNGNINGAR FRÅN SS ATT BRYTA KRISTEN OSTRAFFLIGHET

När ett vittne arresterades, var tågordningen alltid densamma. Först av allt var det ett förhör i SS-stil. SS försökte genom frestelse, list eller brutalitet få vittnet att avslöja namnen på andra vittnen och sedan förneka sin tro.

Broder Glowacz hade följande erfarenhet. Efter det att han arresterats förhördes han i SS-kontoret. Framför honom på bordet låg ett gott vitt bröd, lite korv och några  päron. Om vittnet var villigt att tala, kunde han få äta så mycket han ville. Om inte, utsattes han för den allra värsta behandling. När broder Glowacz sade till förhörsledaren att han tänkte handla enligt den princip som framfördes av aposteln Petrus i Apostlagärningarna 5:29: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor”, blev nazisten blek av raseri och skrek: ”Ja, du skall få sitta i fängelse tills ditt skägg är lika långt som aposteln Petrus’!” Och så blev det också. Brodern satt i fängelse i nio månader utan att få lov att raka sig.

LIVET I KONCENTRATIONSLÄGREN

Bröderna Hankus, Michiels, Floryn och Glowacz fördes  till olika fängelser och koncentrationsläger; ett låg i närheten av Strasbourg. Där blev de av minsta anledning slagna i det oändliga antingen med en käpp eller med en piska. SS-männen kallade vittnena för hundar från himmelen. Maten var reducerad till ett absolut minimum. Men ändå krävde man av dem att de skulle utföra det hårda arbetet med att bredda vägar med hjälp av de mest primitiva redskap. I detta arbete ingick det att lasta sten på små vagnar och att sedan skjuta vagnarna längs rälsen till det anvisade stället. Ibland for en vagn av rälsen och Kommandoführern (chef för en grupp med vakter) brukade låta de andra fångarna stå på avstånd, medan han tvingade de fyra bröderna att ensamma få tillbaka vagnen upp på rälsen — och detta trots att den vägde över ett ton!

En dag hörde en broder en korpral säga till Kommandoführern: ”De där bibelforskarna är verkligen märkliga människor; de andra fångarna, som är fysiskt starkare, dör som flugor, medan de fortsätter fulla av kraft. Jag tror att Jehova hjälper dem!”

PRÖVADE ANGÅENDE NEUTRALITETEN TILL OCH MED I LÄGREN

Broder Glowacz berättar en erfarenhet, som han hade medan han var i Buchenwald: ”För att pröva vittnena befallde man oss att anmäla oss i vapenfabrikens arbetsgrupp för att sättas i arbete i vapentillverkningen. Efter namnuppropet följande morgon vägrade alla bröderna att sluta sig till arbetsgruppen. En broder inställde sig inför lägerkommendanten och förklarade att de kunde acceptera allt slags arbete i lägret utom detta att tillverka vapen. I ett våldsamt raseriutbrott befallde kommendanten SS-männen att föra oss alla till avrättningsplatsen och att göra maskingevären skjutklara. Detta gjordes.

Därefter sade kommendanten: ’Tänk er nu noga för och tala sedan om för mig om ni accepterar den här uppgiften eller inte. Om ni vägrar att acceptera den, kommer jag att  ge order om att ni alla skall skjutas.’ Han upprepade sitt hot, men vi förblev alla lugna, utan att röra oss och utan att säga ett ord. När han såg att han inte skulle komma någon vart med oss, ändrade han taktik och sade: ’Hitler är en mycket barmhärtig man; han vill inte att ni skall bli skjutna. Var och en av er kan därför fortsätta med sitt tidigare arbete.’”

MAN HJÄLPS ÅT UNDER OCKUPATIONEN

De bröder som utövade tillsyn över den underjordiska verksamheten med att framställa biblisk litteratur fick inte någon lön. De fick inte ens några ransoneringskuponger, som man måste ha för att kunna köpa mat. Inköpen av material, till exempel papper, måste ske på svarta marknaden. Hur kunde då allt detta arbete utföras?

I varje församling samlade man in de gåvor och ransoneringskuponger som bröderna offrat av sina redan knappa tillgångar, och detta lämnades sedan till kretstillsyningsmannen tillsammans med rapporterna över tjänsten på fältet. Detta gjorde det möjligt för de jagade bröderna att skaffa de förnödenheter som krävdes för att de skulle kunna fortsätta med att sörja för den behövliga andliga födan.

Till och med barnen hjälpte till. En kväll kom till exempel två bröder helt oväntat hem till familjen Golic. Det var broder Hartstang och en kamrat till honom. Bordet var dukat till kvällsmat. De båda barnen, Antoine och Ann-Marie, verkade redan ha ätit och gick och lade sig. Det var först efter kriget som broder Hartstang fick reda på att han och hans kamrat hade ätit upp den ranson som var avsedd för de båda barnen. Det fanns inget mer att äta i huset, och de båda barnen hade spontant erbjudit sig att låta bröderna få deras mat och att själva gå till sängs utan att äta, och de var därigenom goda föredömen  när det gäller att visa djup respekt för den teokratiska organisationen.

HUR PREDIKOARBETET UTFÖRDES

Så snart som arbetet med att vittna hade organiserats underjordiskt var bröderna inte längre nöjda med att enbart utföra informellt vittnande. De försökte sig på en mer systematisk verksamhet, även om de fick vara mycket försiktiga. Från hus till hus användes enbart bibeln. Bröderna erbjöd också exemplar av Nya testamentet eller evangelierna, i den mån det gick att köpa sådana i de protestantiska bokaffärerna. Detta skedde inte utan svårighet. De protestantiska pastorerna gnisslade faktiskt tänderna på grund av vittnenas verksamhet och vägrade att sälja biblar, när de visste vad de skulle användas till.

Man måste därför använda list för att skaffa biblar av protestanterna. Det var inte alltid det gick. Broder Jules Ista berättar att han en dag gick till den evangeliska missionen i Bryssel för att skaffa några exemplar av Nya testamentet. Föreståndaren frågade brodern vilken kyrka de var avsedda för. Brodern försökte kringgå frågan, men när pastorn fick reda på vem han var, så spottade han  honom rakt i ansiktet, kallade honom en smutsig bibelforskare och vägrade att sälja böckerna till honom.

Bröderna kunde få tag i en del av Sällskapets litteratur, till exempel broschyrerna Avslöjad och Flyktingar. Dessa användes med stor försiktighet. Man organiserade en lånetjänst, så att samma publikation lånades ut till många olika människor. Bröderna kom också ihåg namnen på personer som hade skaffat böcker före kriget. De besökte dessa människor för att uppmuntra dem att läsa publikationen och försökte på så sätt väcka deras intresse. Om den besökte inte visade något intresse, föreslog bröderna att publikationen lämnades tillbaka, så att någon annan skulle kunna få nytta av den. Ibland fick man litteraturen tillbaka. Men ibland vägrade den besökte att lämna tillbaka den och började i stället av nyfikenhet själv att läsa den och blev intresserad av Rikets budskap. På så sätt kom till och med några med i sanningen.

FRÅN HUS TILL HUS — MED FÖRSIKTIGHET

Nu, när arbetet från hus till hus återigen hade kommit i gång, fick man anvisningar om att vara ytterst försiktig i sitt arbete. Det var till exempel nödvändigt att arbeta ensam, att predika i ett hus här och ett annat där på samma gata för att inte tilldra sig uppmärksamhet. Om bröderna kände sig misstänksamma mot vissa hus, skulle de gå förbi dem. Om förkunnaren såg en uniform i huset, skulle han inte avge ett vittnesbörd, utan bara ställa en alldaglig fråga.

En dag knackade en broder av misstag på i ett hus där det bodde en Gestapoagent. Agenten bad honom stiga in, frågade efter hans legitimationshandlingar, låste dörren och gick för att ringa efter någon som skulle hämta honom. Under tiden kom agentens hustru in och sade till brodern att kvickt sätta sig i säkerhet, vilket han naturligtvis inte var sen att göra!

 DOP I HEMMEN

Dop ägde rum i hemlighet i hemmen. Vid ett tillfälle döptes omkring 40 personer hemma i broder Heuses lilla hus i Sclessin i närheten av Liège. Vid ett annat tillfälle döptes 27 personer hemma hos broder Wladek i Waterschei.

ÖKADE VÄLSIGNELSER

År 1941 såg det ut som om fienden hade vunnit seger — antalet förkunnare hade minskat från 275 till 86. Men under 1942 var antalet kämpar för Riket uppe i 253 igen, och däribland var 8 pionjärer. Under det året, mitt under kriget, tryckte de 10.000 exemplar av broschyren Ert val — rikedom eller ruin? på holländska och 7.455 exemplar av tidskriften Vakttornet. Under år 1943 ökade Jehova antalet förkunnare av Riket i Belgien till 396. Dessa arbetade mer än 46.000 timmar och spred 7.868 böcker, 17.106 broschyrer och 2.234 lösnummer. Antalet församlingar ökade till 19.

Följande år blev ännu mer välsignat. Nu steg antalet förkunnare till 545. Vilken seger för Jehova över falsk religion och dess despotiska allierade! Vid Åminnelsen var 609 personer närvarande, och 6.000 exemplar av boken Barnen trycktes med hjälp av en tryckare i Bryssel.

Från år 1942 till år 1944 utförde bröderna ett kolossalt arbete. De tryckte över 64.000 böcker, broschyrer och tidskrifter. Detta tillsammans med det lager som hade gömts vid tidpunkten för den nazistiska invasionen gjorde det möjligt för dem att sprida 107.587 tryckalster under kriget. Nazisterna lyckades aldrig göra slut på verksamheten, och inte heller hittade de Betel, där fem medlemmar arbetade vid krigsslutet.

MAN FÖLJER NOGGRANT ANVISNINGARNA

Bröderna rättade sig samvetsgrant efter de anvisningar  som kom från Sällskapet och försökte inte få reda på mer än vad som var nödvändigt. Till och med barnen lydde noggrant anvisningarna. En dag kom till exempel broder Schrantz hem till broder Golic i Waterschei och lämnade en kartong med litteratur. Det var bara lilla Ann-Marie, nio år, som var hemma. Broder Schrantz gav henne kartongen och sade till henne att inte säga något till någon annan än sin far.

Hon gömde kartongen under sängen. När hennes mor kom hem, sade hon inte ett ord om broder Schrantz’ besök. Det blev läggdags, men hon vägrade att gå till sängs. Hon måste bara vänta tills pappan kom hem. Syster Golic tyckte att det hela verkade mycket mystiskt. Ann-Marie stannade uppe tills hennes far kom hem, och det var först då, och bara för sin far, som hon berättade om besöket och avslöjade att det fanns en kartong med litteratur under sängen.

1944 — KRIGET NÄRMAR SIG SITT SLUT

Landet jublade, när de allierade undan för undan drev de tyska arméerna tillbaka in i deras eget land. Gestapo och dess agenter var borta! Bröderna hade därför bara en enda tanke: Att få komma tillsammans till en sammankomst så snart som möjligt. Möten organiserades snabbt; önskan att komma tillsammans var stark. Den 23 december 1944 hölls det en sammankomst med 70 personer närvarande i en fönsterlös och oeldad lokal i Waterschei.

Samtidigt organiserades en annan sammankomst i Liège, och senare organiserade man sammankomster i Bryssel och därefter i Charleroi.

HOTET FRÅN ROBOTBOMBEN

Men Hitler ville inte erkänna sig besegrad. Under år 1944 började han använda sitt nya vapen, robotbomben, som tyskarna kallade för vedergällningsvapnet nummer  ett. Efter det att hans arméer hade drivits tillbaka använde han den först mot England och därefter mot Belgien. Denna fjärrobot, känd som V-1, var försedd med omkring ett ton sprängämne. Man började anfalla industriområdena och hamnarna i Liège och Antwerpen med V-1, och den förorsakade stor ödeläggelse och förlust av människoliv. Det var under dessa förhållanden som man i början av år 1945 organiserade en sammankomst, som bekantgjordes i vidare kretsar, i Invalidhemmets lokal i Liège. Hela staden var starkt medveten om hotet från V-1-robotarna.

Lokalen, som kunde ta 500 personer, var fullsatt. Medan sammankomsten pågick hörde man en robotbomb närma sig. Dess höga stötiga motorljud var karakteristiskt. Så länge som man kunde höra motorbullret var det ingen fara. Om motorn stannade, flög inte bomben längre, utan störtade till marken. Denna speciella bomb flög nu över staden. Plötsligt stannade motorn, och bomben störtade. Var skulle den komma att träffa?

Bröderna i lokalen råkade just då sjunga en sång, och ingen rörde sig från sin plats. Hela personalen vid Invalidhemmet, direktören inbegripen, flydde däremot till skyddsrummen. V-1-bomben exploderade inte långt från lokalen. Följande dag när bröderna E. Heuse senior och M. Smets kom tillbaka för att betala hyran, frågade direktören dem: ”Men vad i all världen är ni för slags människor? I går var det ingen i lokalen som rörde sig när V-1-bomben föll!” Detta gav dem tillfälle att avge ett fint vittnesbörd för honom.

MAN TRÄDER FRAM I LJUSET EFTER SIN UNDERJORDISKA VERKSAMHET

Så snart som de tyska trupperna gett sig i väg förlade man Betel till Bryssel, i broder Notebaerts hem. Därefter  hyrde broder Hartstang två rum på rue Rubens i Schaerbeek. Det ena rummet användes som sovrum och kontor och det andra som kök och expedition. Det var vinter, och det var ont om kol, och den var ransonerad. Det var så kallt att broder och syster Hartstang måste sitta i sängen och arbeta.

Vid den tiden hölls det en sammankomst i La Cour de Tilmont. Man kunde se bröderna från Limburgs och Lièges gruvdistrikt komma bärande på tunga resväskor och paket, och de tittade in på Betelhemmet innan de fortsatte sin resa till sammankomsten. Vad var det då de bar på som var så tungt? Kol? Ja, dessa bröder som arbetade i kolgruvorna hade det bättre ställt när det gällde bränsle, och de ville att bröderna på Betel, som i det fallet inte var så gynnade, skulle få gagn av detta. På så sätt fylldes Betels kolkällare.

Det krävdes arbetare för att reorganisera Betel. Det gick ut en vädjan till vännerna, och en ung broder, José Nicolas Minet, kom till Betel. Eftersom det inte fanns plats för honom att bo på rue Rubens, arbetade han där under dagen och sov i broder Notebaerts hem på natten. Man måste försöka få tag på en större plats, men det var ont om bostäder i staden. Efter mycket letande hyrde man till slut ett hus på rue Wayenberg 47 i Ixelles.

VERKSAMHETEN REORGANISERAS

Den nazistiska hemliga polisens verksamhet hade satt så djupa spår hos bröderna att Sällskapet ett och ett halvt år efter det att SS-männen lämnat landet måste påminna bröderna om att de inte längre arbetade under jorden och att det var möjligt att återigen arbeta öppet.

En orsak till att det gick så långsamt för bröderna i Belgien att anpassa sig till den nya situationen var att flertalet av dem aldrig hade upplevt hur det var att kunna  predika fritt. De 86 förkunnarna vid krigets början hade nu, i augusti 1945, vuxit till 747. De hade mycket att lära när det gällde prediko- och organisationsmetoder för att komma på samma nivå som bröderna i de länder där verksamheten inte hade varit förbjuden.

I december 1945 besökte Sällskapets president, N. H. Knorr, åtföljd av broder M. G. Henschel, Bryssel för att se vad som kunde göras för att påskynda reorganiseringen av arbetet med att vittna. Därefter, den 15 januari 1946, kom den förste missionären som fått utbildning vid Gilead till Belgien. Detta var broder Calvin Holmes, som skulle bli till stor hjälp när det gällde att reorganisera verksamheten. Han gick i land i Oostende och möttes vid järnvägsstationen i Bryssel av hela Betelfamiljen. Detta var en stor händelse!

Broder Holmes förordnades som tillsyningsman för avdelningskontoret. Broder Hartstang — som hade gjort allt han kunde under de svåra krigsåren — accepterade nu dessa nya anordningar med glädje. Broder Hartstang var känd som en mycket ödmjuk broder och också som en nitisk och beslutsam arbetare i Jehovas tjänst. Han tjänade troget ända tills han somnade in i döden den 5 april 1964. Syster Hartstang, som nu är 81 år gammal, tjänar fortfarande Jehova och arbetar nu på Betelhemmet i Holland.

FÖRSAMLINGARNA RENAS

I vissa församlingar måste det utföras ett reningsarbete, och broder Holmes tog itu med detta, vilket inte alltid var så lätt för honom, eftersom han varken kunde franska eller holländska. I vissa fall, till exempel i Bryssel och i Yperen, måste den här utrensningen ske med stor stränghet för att avlägsna omoraliska personer som förorsakade oro och oenighet. Broder Holmes besökte en församling  varje veckoslut och skapade på så sätt bättre kontakt med Sällskapet.

KÖP AV ETT BETELHEM

Det hus man hyrde och använde som Betelhem blev alldeles för litet. Efter mycket letande köpte man ett hus med en stor verkstad på baksidan. Det låg vid Avenue General Eisenhower 28 i Schaerbeek, en förort till Bryssel. Jämfört med vad familjen hade varit van vid fram till dess var det här huset ett palats. Man kunde lagra mer litteratur här för att tillgodose det ständigt ökande behovet.

PIONJÄRTJÄNST

År 1945 utgick det en kallelse till pionjärtjänst, och i oktober det året fanns det 18 pionjärer i Belgien. I december hade siffran stigit till 24, och 3 pionjärer med särskilt uppdrag förordnades. Pionjärlivet var inte så lätt på den tiden. En pionjär berättade att han sov på en madrass på golvet. Hans köksutrustning bestod av en gryta och en stekpanna, och de fick användas till allt. Maten var i varje fall inte tillkrånglad, och Jehova övergav aldrig sina tjänare.

HJÄLP FRÅN AMERIKANSKA BRÖDER

En broder, vars föräldrar inte var vittnen, slutade en välbetald anställning för att bli pionjär. Han berättade att när han gav sig i väg sade hans mor snyftande till honom: ”Vem skall dra försorg om dig? Hur skall du kunna köpa kläder åt dig själv?” Han svarade: ”Fåglarna sår inte, och ändå fortsätter de att vara vid liv och har vad de behöver för att äta!”

Några månader senare blev den här pionjären inbjuden att besöka Betel i Bryssel. Bröderna i Förenta staterna hade samlat ihop en stor mängd kläder, och Sällskapet  hade skickat en del till Belgien för att hjälpa bröderna som hade fått lida på grund av kriget. Pionjärerna var de första som fick nytta av den här klädgåvan, och den här brodern fick två kostymer, en överrock, några skjortor och två par skor. Kort därefter for han hem för att besöka sin mor, som när hon fick se honom utropade: ”Vad fint klädd du är! Var i all världen har du fått alla de där fina kläderna ifrån?” Brodern svarade leende: ”Från himmelen!”

Under åren 1946 och 1947 skickade de amerikanska bröderna 10.500 kilo kläder och 1.550 kilo skor till Belgien, och detta delades ut bland 1.431 bröder och gjorde det möjligt för dem att vara välklädda, när de predikade de goda nyheterna om Riket.

Det var vid den här tiden som man höll en stor efterkrigssammankomst. Den hölls i Cirque Royal i Bryssel den 4—6 oktober 1946, och programmet framfördes på två språk. Omkring 2.000 personer kom för att höra det offentliga föredraget ”Fredens furste”.

NATIONALISTISKT FÖRTRYCK ÅTERUPPSTÅR

Nazistregimen hade besegrats, men den nationalistiska andan blev hätskare än någonsin tidigare. Satan började använda detta som ett nytt vapen mot dem som representerade Guds rike. Eftersom de utländska bröder, som nazisterna inte lyckats spåra upp, inte längre behövde arbeta under jorden, gjorde de sin närvaro känd för de belgiska och amerikanska myndigheterna. Broder och syster Hartstang ansökte om uppehållstillstånd hos myndigheterna. Deras ansökan blev inte bara avslagen, utan den 4 juni 1947 meddelade justitieministern dem att de måste vara ute ur landet inom åtta dagar! Alla överklaganden av detta orättvisa beslut visade sig vara förgäves.

Pionjärerna Fritz Schneider, Erwin Klose och Willy  Klopper sattes i fängelse och anklagades för att vara nazistagenter. Detta rågade verkligen måttet — just dessa som hade jagats likt vilda djur av Gestapo! Broder Schneider fängslades och for senare tillbaka till Tyskland, en sjuk man som led av en lungsjukdom. Han dog några år senare. Broder Klose satt i fängelse i 11 månader tillsammans med nazistagenter trots petitioner undertecknade av hundratals bröder och framställningar till och med av de lokala myndigheterna. De amerikanska och brittiska militärmyndigheterna försökte, fastän förgäves, att bevisa att han var nazistagent!

BESÖKARE FRÅN HUVUDKONTORET I BROOKLYN

Trots motstånd från nationalistiska element översteg förkunnarantalet för första gången ett tusen. Det fanns 57 pionjärer. I juni 1947 besökte bröderna F. W. Franz och Grant Suiter Belgien. Vid detta tillfälle hölls två sammankomster samtidigt, den ena på holländska och den andra på franska. Besökarna från Sällskapets huvudkontor hjälpte avdelningskontoret att bli bättre organiserat och stärkte organisationens teokratiska uppbyggnad.

Några månader senare hölls den första kretssammankomsten efter kriget i La Louvière. Det fanns 295 förkunnare i kretsen, men en entusiastisk skara på 485 var närvarande vid offentliga föredraget. Det året var 1.525 personer närvarande vid Åminnelsen, jämfört med 1.099 föregående år.

DET KOMMER FLER MISSIONÄRER

Sällskapet försökte skicka fler missionärer för att hjälpa bröderna, men motståndet från de nationalistiska elementen fördröjde deras ankomst. Mot slutet av år 1947 kom broder och syster Buisset, och de stannade i många år som missionärer i Belgien. Efter dem kom fem andra  missionärer under år 1948, och bland dem var Elmer Johnston som tjänade troget på sitt missionärsdistrikt till sin död år 1972.

År 1949 kom det tio missionärer till, däribland Allan Coville och Gijsbertus van der Bijl. År 1955 kom Markus Hartlief, och år 1965 kom Aalzen Wiegersma. Dessa fyra bröder är fortfarande här och tjänar som resande tillsyningsmän.

PRÄSTERNA UTÖVAR PÅTRYCKNINGAR

När namnet Jehova blev mer bekant för allmänheten, motstod prästerskapet vittnena på otaliga sätt. I Bolland, en liten by i närheten av Herve, delade prästen ut en skrift till sina församlingsbor. Den talade om för dem vad de skulle göra, när de fick besök av Jehovas vittnen: ”1) Stäng dörren för dessa djävulens dörrknackare; 2) om de kommer in av misstag, skruva då upp radion högt, eller om inte detta går kan man slå två grytlock mot varandra; det kommer att göra susen.”

På grund av påtryckningar från prästerskapet var det mycket svårt att få hyra en lokal för att hålla föredrag. I Tervueren sade en präst till ägaren av en lokal att han hellre ville se den ”uthyrd till kommunisterna än till propagandisterna för den här nye guden”. I en annan by mobiliserade prästen alla barnen och skickade dem till lokalen, där de förde så mycket väsen med grytlock att det inte gick att hålla talet. Vid ett annat tillfälle hotade prästen ägaren till en lokal med att om han hyrde ut den till vittnena, så skulle hans affär komma att gå omkull. Prästen skulle se till att ingen av hans församlingsbor handlade i den mannens affär.

DET BLIR FÖRBJUDET ATT TRANSPORTERA BIBLISK LITTERATUR

År 1950 rådde det upploppsstämning i Belgien på grund  av kung Leopold III:s återvändande. Vid kungens återvändande från landsflykten splittrades det belgiska folket över frågan om kungamakten, och det utbröt demonstrationer och strejker; inbördeskrig hotade. Vittnena, som nu uppgick till 2.462, intog en neutral hållning under alla dessa oroligheter. Under denna tid av nationellt tumult och bara två dagar efter det att en ny katolsk regering kommit till makten försökte Satan återigen lamslå Rikets verk.

Den 6 juni 1950 förbjöd kommunikationsministern utan förvarning att Sällskapets litteratur transporterades av belgiska järnvägen eller av postverket. Regeringen ignorerade alla brev som avdelningskontoret skickade in om saken. Hur skulle bröderna och prenumeranterna nu få någon andlig föda?

Sällskapet organiserade lastbilsturer till alla församlingarna, varigenom man levererade tidskrifter och litteratur. Därefter lämnade förkunnarna tidskrifterna till prenumeranterna. Jehova välsignade rikligen denna anordning, som gav bröderna tillfälle att regelbundet besöka prenumeranterna.

Det var inte förrän den 30 oktober 1981 som den belgiska regeringen, efter det att Sällskapet upprepade gånger under de 31 åren ansökt om det, upphävde förbudet mot transport av Sällskapets litteratur!

I ARDENNERNA OCH DET FLAMLÄNDSKA DISTRIKTET

År 1951 överskred antalet förkunnare tretusenstrecket. Den framgång de 80 församlingarna hade oroade storligen prästerskapet, som jämrade sig över att det spirade upp församlingar av vittnen till och med i de strängt katolska byarna i Ardennerna. Den belgiska katolska tidskriften L’Avenir du Luxembourg (den belgiska provinsen Luxembourg)  för 2 december 1950 visade sin oro med orden: ”Vi vet inte vad som pågår ... , men vi lägger märke till att Jehovas vittnen har fått fotfäste i flera byar i närheten av Neufchâteau och Bertrix.”

Även om prästerskapets inflytande på människorna hade minskat i städerna, försökte prästerna fortfarande bevara ett fast grepp över människorna i byarna. I Erps Kwerps (flamländskt distrikt) befallde en präst en pionjär att lämna byn, men brodern vägrade. Följande dag befallde prästen återigen brodern att lämna byn. Eftersom brodern fortfarande vägrade, började prästen följa med honom från dörr till dörr och anklagade honom för att vara protestant och för att sälja biblar, som människorna var förbjudna att läsa. Vid varje dörr vederlade pionjären prästens anklagelser. Detta fortgick i tre timmar. Till slut upphörde prästen med att gå fram till dörrarna. Han stod i stället mitt på vägen och talade högt till människorna och följde hela tiden med brodern. På tredje dagen följde prästen återigen med pionjären, men den här gången tillkallade brodern polisen, och prästen försvann. Polisen lydde inte längre prästerskapets minsta vink.

MYNDIGHETERNA VISAR MISSTRO

På grund av vittnenas kristet neutrala hållning verkade myndigheterna vara skeptiskt inställda mot organisationens fredliga undervisningsarbete. Två civilklädda polismän var med vid nästan alla offentliga föredrag. De brukade göra anteckningar under talet. Så snart som ett offentligt föredrag annonserats kunde man se två poliser bland publiken, till och med i så små församlingar som på 15 förkunnare. Poliserna fick ofta sitta i någon broders lilla kök, som hade förvandlats till en Rikets sal. Med tanke på den dåvarande situationen ansågs det inte tillrådligt att de utländska bröderna, däribland de resande tillsyningsmännen, höll offentliga föredrag.

 PRÄSTER ÅTERGÅR TILL TIDIGARE METODER

Bröderna kunde nu ägna större uppmärksamhet åt icke-utlämnade distrikt. Under år 1952 bearbetade förkunnarna 591 städer och byar trots starkt motstånd från prästerna, som hade trott att vittnena aldrig skulle komma tillbaka, åtminstone inte till de avlägsna distrikten. Prästerna återgick nu till sina tidigare metoder, men den här gången utan polisstöd. De uppeggade befolkningen att jaga vittnena ut ur staden. Under en kretssammankomst i Bastogne rev prästen ur några sidor ur en katolsk bibel, som en syster använde i vittnandet, och en annan syster blev slagen av en fanatisk kvinna som hade blivit uppeggad av prästen.

DET VÄXER MED HJÄLP AV MISSIONÄRER

Trots motståndet ökade antalet förkunnare till 3.623. Gileaditerna fortsatte att styrka bröderna och att hjälpa dem att axla ökat ansvar. Det dröjde inte länge förrän Belgien inte längre ansågs vara ett missionsfält, varför flertalet missionärer användes till att utöva tillsyn vid Betel eller som resande tillsyningsmän. Vid den tiden var alla krets- och områdestillsyningsmän utlänningar, och vid avdelningskontoret fanns det bara tre belgiska bröder.

TILLSYNINGSMANNEN FÖR AVDELNINGSKONTORET UTVISAS

Än en gång gav representanter för den katolska regeringen uttryck åt sitt hat genom att angripa de bröder som tog ledningen för verksamheten. Den 11 april 1953 fick broder Calvin Holmes, avdelningskontorets tillsyningsman, meddelande om utvisning, trots att han var gift med en belgisk syster. Broder G. van der Bijl förordnades som tillsyningsman för avdelningskontoret i hans ställe.

 Hur gick det då med broder André Wozniak, som Gestapo inte hade lyckats gripa och som en tidigare katolsk regering förgäves hade försökt utvisa år 1934? Denne broder anmodades att inställa sig inför en kommitté, som beslöt att han skulle utvisas. Men innan detta kunde verkställas, blev det ett regeringsskifte. Den nye justitieministern, som inte var katolik, beslöt att inte verkställa beslutet att utvisa broder Wozniak. Precis som år 1934 lyckades han än en gång undkomma sina förföljare.

Den nya regeringen, som var liberalare än den förra, visade sig vara rätt gynnsamt inställd till Rikets verk. Den 28 juli 1954 skrev faktiskt en av ministrarna ett brev till Sällskapet och sade att spridandet av biblar och biblisk litteratur inte skulle betraktas som gårdfarihandel, utan i stället som en ideell välgörenhetsverksamhet.

KONVENTTID

På grund av att Belgien är beläget mitt emellan London, Nürnberg, Paris och Haag, var det lätt för de belgiska bröderna att vara med vid det internationella konventet ”Triumferande Riket” år 1955. Man använde två extratåg. Franska myndigheter stoppade ett av tågen när det kom till franska gränsen. Genom högtalare ropade den franska statspolisen upp namnen på flera bröder och förbjöd dem att resa in i Frankrike av ”säkerhetsskäl”! Bröderna, vars namn hade ropats upp, lämnade tåget, men de kom fram till konventet genom att ta reguljära tåg och göra en omväg genom Luxemburg.

VÄLVILLIG BEHANDLING AV MYNDIGHETERNA

Allteftersom motståndet från prästerskapet mattades av, fick myndigheterna större respekt för Rikets verk. De gick faktiskt så långt att de fattade beslut till förmån för  bröderna för att garantera dem deras författningsenliga rätt att tillbedja. I ett kungligt dekret av den 8 januari 1958, som publicerades i numret för 14 mars 1958 av statens officiella tidning, upphävdes således alla de åtgärder som vidtagits den 8 maj 1957 av borgmästaren och åldermännen i staden Anvaing, då de förbjöd offentliga föredrag ute i det fria. Det kungliga dekretet anklagade rådet av åldermän för att ha överskridit sina befogenheter genom att införa det här förbudet.

De enda ställen där man nu kunde känna av påtryckningar från prästerskapet var på lantdistrikten, till exempel i Orp-le-Grand. Det var avtalat om att många bröder skulle få bo i ett stort hus i den här staden under en kretssammankomst, som skulle hållas den 23—25 maj 1958. Alldeles före sammankomsten såg församlingsprästen till att man fick återbud på dessa logier. Han tvingade också bagaren på orten att bryta sitt avtal om att leverera bröd till söndagens middagsmål i cafeterian. Men detta hindrade inte att bröderna fick den mat och vila de behövde. Man gjorde en stor sovsal i själva sammankomstlokalen, och halmmadrasser användes som sängar. Trots motståndet var 532 personer närvarande vid sammankomsten.

INGA SPRÅKBARRIÄRER

En höjdpunkt under tjänsteåret 1959 var ”De vakna förkunnarnas sammankomst”, som hölls i Bryssels Sportpalats, där 6.896 personer hörde det offentliga föredraget, som hölls samtidigt på franska och holländska. Under detta femdagarskonvent döptes 378 nya vittnen. Vad som gjorde detta konvent så enastående var endräkten mellan de flamländska (holländsktalande) och vallonska (fransktalande) bröderna, som satt sida vid sida i samma hörsal. Högtalarsystemet hade monterats upp på ett sådant sätt  att var och en kunde höra sitt eget språk talas. För att göra detta möjligt hade åhörarna delats upp i två sektioner. En sådan tvåspråkig sammankomst gick inte obemärkt förbi, utan den fick stor publicitet.

Detta konvent bevisade dessutom att olika språk inte förorsakar splittring bland sanna kristna. Belgien däremot är mycket splittrat genom språkstrider; i vissa katolska kyrkor i Antwerpen och Vilvoorde har polisen måst ingripa för att skilja flamländska katoliker från vallonska katoliker. Orsaken? Några flamländska katoliker kunde inte tolerera att deras präster förrättade mässan på franska!

MAN BEFRIAS FRÅN FASTIGHETSSKATT

År 1960 togs ett viktigt steg framåt i fråga om att lagligen försvara och befästa de goda nyheterna. Det året fanns det över 7.000 förkunnare i landet, och 10.237 personer var närvarande vid Åminnelsen. Rikets salarna började bli för små, och flera församlingar hade börjat bygga ut sina lokaler eller bygga nya. De församlingar som äger egna Rikets salar begärde samma skattefrihet som kyrkorna har. Deras ansökan avslogs på grund av att Jehovas vittnen inte ansågs utgöra en religion. Dessutom påstod skattemyndigheterna att det inte försiggick någon offentlig gudstjänst i Rikets salar. Sådana påståenden var naturligtvis fullständigt felaktiga.

Appellationsdomstolen i Liège godkände inte statens påståenden i sin dom den 29 juni 1960. Nu kunde församlingarna åtnjuta skattefrihet i sina Rikets salar. Vidare fastställde domstolen att staten skulle betala tillbaka till församlingarna de skattepengar som de hade betalat för sina Rikets salar.

UTLÄNDSKA FÖRKUNNARE

I detta lilla land på 30.513 kvadratkilometer bor större  delen av befolkningen i städer. Eftersom de flesta arbetstillfällena finns inom industrin, är det lätt att förstå varför det finns så många utländska arbetare i landet. Omkring 10 procent av befolkningen är faktiskt av utländsk härkomst, och en tredjedel av dessa är italienare.

När de kom hit arbetade de i huvudsak i kolgruvorna. På så sätt kom sanningen återigen att spridas bland den utländska befolkningen i trakterna av Charleroi, Liège och Limburg. Man startade omedelbart bibelstudier, och några belgiska bröder lärde sig till och med italienska för att bättre kunna hjälpa dessa uppriktiga människor.

SPRÅKSKOLOR

Rapporten för år 1962 visade att omkring 40 procent av förkunnarna var utlänningar och inte kunde uttrycka sig tydligt på vare sig franska eller holländska. För att övervinna det här problemet meddelade Tjänsten för Guds  rike för februari 1962 upprättandet av en ny skola för att hjälpa dessa bröder att få bättre kunskap i språket på orten. I stället för att vara med vid skolan i teokratisk tjänst fick dessa förkunnare lära sig läsa och tala det lokala språket med hjälp av boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset. Detta var till stor hjälp för dem när det gällde att bli undervisare i Guds ord. De kunde nu samtala om bibliska ämnen i stället för att bara erbjuda tidskrifter. Nu är flera av dem äldste och biträdande tjänare i församlingarna.

FÖRSAMLINGAR SOM BESTÅR AV MÄNNISKOR FRÅN ANDRA LÄNDER

En mycket speciell händelse, den första i sitt slag i Belgien, ägde rum den 7—11 juli 1965. Det hölls ett stort internationellt konvent i Charleroi, där sanningen 63 år tidigare hade börjat slå rot. Bröder från norra Frankrike och Paris var närvarande tillsammans med sina belgiska bröder, och på söndagen var det en toppsiffra i fråga om närvaroantal på 11.710.

Precis som under några föregående år hölls det också italienska sessioner vid det här konventet. Men de italienska bröderna var inte längre bara en handfull, för 725 var närvarande vid denna sammankomst ”Sanningens ord”. Hur tacksamma var de inte när broder Knorr meddelade att det skulle bildas tio italienska församlingar i Belgien! Denna nyhet hälsades med mycket applåder. Stora ökningar följde. När detta skrivs finns det över 2.500 italienska förkunnare i 32 församlingar, som utgör 3 kretsar.

Fler fårlika människor påträffades bland de grekiska, spanska, portugisiska, turkiska och engelska folkgrupperna. Bland de nya församlingar som bildades var en portugisisk, tre engelska, sju spanska och åtta grekiska.  Dessa bröder från andra länder är fulla av nitälskan för Jehova, och deras uthållighet är föredömlig. Tänk till exempel på den grekiska församlingen i Bryssel: Alla de 47 döpta förkunnarna var hjälppionjärer åtminstone en gång under tjänsteåret!

ETT NYTT BETELHEM

Under en 20-årsperiod hade det Betelhem som låg vid Avenue General Eisenhower 28 i Schaerbeek i Bryssel räckt till för behoven för Rikets verk här. Men det fanns inte längre tillräckligt med utrymme för litteraturen eller för att kunna hysa Betelfamiljens alla medlemmar under ett tak. År 1966 meddelade därför broder Knorr broder Marcel Gillet, som då tjänade som tillsyningsman för avdelningskontoret och som nu tjänar som samordnare för avdelningskontorets kommitté, att man skulle bygga ett nytt Betelhem. I november 1966 började man bygga. I februari 1968 stod ett fint och rymligt Betelhem i Brysselförorten Kraainem färdigt att tas i bruk. Vilken skillnad mot den plats som hade hyrts år 1945!

FÖRVIRRING INOM KATOLSKA KYRKAN

Samtidigt som det rådde hjärtligt samförstånd bland de 10.000 förkunnarna av Riket i de holländsk- och fransktalande områdena av Belgien, bröt det ut förvirring, hat och anarki inom katolska kyrkan. Den här gången skonade inte tidningarna kyrkan, utan de gick till och med så långt att de gjorde narr av den.

Till och med i kyrkorna bröt det ut tumult bland katoliker. I Antwerpen, Vilvoorde och på andra ställen angrep flamländska katoliker kyrkorna på grund av att mässan lästes på franska för fransktalande åhörarskaror som bodde i dessa städer. Polisen måste skingra folkskarorna. Tiderna hade förändrats sedan den katolske prästen tillkallade polisen för att jaga bröderna ut ur staden!  I Antwerpen skrev katolska extremister på väggarna: ”Sluta läsa mässan på franska i Vilvoorde!” Det var i den här staden som prästerskapet lät strypa och bränna bibelöversättaren William Tyndale, och här finns nu en församling på 70 bibelälskande förkunnare av Jehovas rike. I Leuven, berömt för sitt katolska universitet, skrek unga präster på gatorna: ”Ner med biskopen!” Till slut måste regeringen ingripa och återställa ordningen.

FÄNGSLADE PÅ GRUND AV KRISTEN NEUTRALITET

Under årens lopp har hundratals av våra unga bröder suttit i fängelse på grund av frågan om kristen neutralitet. Våra bröder döms fortfarande till två års fängelse på grund av vägran att bryta sin kristna neutralitet. Under närmare 40 år fick bröderna i fängelse inte komma tillsammans eller ta emot besök av församlingsäldste. Inte förrän den 5 augusti 1976 gav en tolerantare justitieminister officiellt godkända äldste tillåtelse att besöka dem.

EN OFÖRGLÖMLIG HÄNDELSE

Den internationella sammankomsten ”Guds seger” som hölls i Bryssel den 8—12 augusti 1973 var en oförglömlig händelse. Detta konvent var minnesvärt inte bara på grund av rekord i närvaroantalet, utan också på grund av att våra spanska och portugisiska bröder den här gången blev inbjudna att vara med oss i Bryssel. De hade ännu inte fått rätt att församlas fritt i sina egna länder, så de kom i stora skaror. Toppsiffran för antalet närvarande var 19.687 på den spanska sektionen och 14.625 på den franska, medan våra flamländska bröder hade 11.101 och våra portugisiska bröder 8.152. Sammanlagt var 53.565 personer närvarande.

Eftersom de belgiska bröderna var medvetna om den förföljelse som de spanska och portugisiska bröderna hade  utsatts för under många år, gjorde de förberedelser för att ta emot dem gästfritt och uttrycka sin djupa kärlek till dem. De spanska och portugisiska bröderna och systrarna, som redan var kända för sin gästfrihet, var också beslutna att ge bevis på sin djupa kärlek och överväldigande tacksamhet över att kunna församlas med sina bröder i Belgien.

UTLÄNDSKA FÖRKUNNARE ÅTERVÄNDER HEM

Många organisationer har sitt centrum här i Belgien, till exempel NATO (Atlantpakten), EG (Europeiska gemenskaperna) och SHAPE (NATO:s högkvarter i Europa). Detta gör att många människor av olika nationaliteter kommer hit. Många lär på så sätt känna sanningen här i Belgien och återvänder sedan till sitt hemland som Jehovas vittnen. Så har det under årens lopp varit för många italienare, spanjorer och greker, som från början kom hit för att arbeta i kolgruvorna. Efter längre eller kortare perioder i Belgien har de sedan återvänt hem och bidragit oerhört mycket till predikoarbetet i sina hemländer. På grund av de svåra ekonomiska tiderna blir det allt fler som återvänder till sina hemländer.

DEN NUVARANDE ANDLIGA BLOMSTRINGEN

Nu har budskapet om de ”goda nyheterna om riket” spritts över hela Belgien. Det finns inte längre några  icke-utlämnade distrikt. Hela landet är fördelat bland de 288 församlingarna. I april 1983 nådde Belgien en toppsiffra i fråga om förkunnare på 20.018.

Hur är då den nuvarande situationen i landet? Hur reagerar människor i allmänhet för predikandet? Det inflytande som den katolska religionen en gång utövade har minskat avsevärt. Även om många katoliker fortfarande säger sig vara religiösa, är det uppenbart att materiellt välstånd har fått många att utveckla en materialistisk inställning. Denna inställning hos somliga och en fullständig avsaknad av intresse för religiösa frågor hos andra har skapat en oerhörd likgiltighet bland människorna.  Det är därför svårt att tala med dem om Gud och hans uppsåt. Denna inställning utgör en verklig uppfordran för förkunnarna och sporrar dem att försöka använda intresseväckande inledningar för att väcka upp något intresse för Rikets budskap.

SAMMANKOMSTHALLAR

Att hyra lokaler till kretssammankomster var ofta rätt dyrt, och lokalerna fyllde inte alltid våra behov. Kretsarna bestämde därför att skaffa egna hallar. År 1980 köpte man två sådana hallar, den ena i Bioul och den andra i Bornem. Bröderna och systrarna bidrog entusiastiskt med både pengar och tid för att göra dessa hallar lämpade för sammankomsternas behov.

JEHOVAS KÄRLEKSFULLA OMTANKE — EN KRONA

År 1902 kan broder Tilmant, som den allra förste förkunnaren av Riket i Belgien, ha frågat sig själv: ”Hur skall de höra utan att någon predikar?” (Rom. 10:14) Vem kunde ha trott att den första sanningens säd, som dessa trogna bröder sådde då på den tiden, skulle frambringa över 19.000 modiga vittnen för Jehova 80 år senare?

Man kan föreställa sig hur hänförda bröderna Smets och Poelmans måste ha varit när de år 1952 såg hur de fem personer, som hade förblivit trogna mot Jehova efter provsättningen år 1918, hade vuxit till över 3.500!

Dessa modiga kristna dog med Jesu ord i tankarna: ”Gläd er, ja ta glädjesprång, eftersom er lön är stor i himlarna.” (Matt. 5:12) Man kan föreställa sig den glädje de känner nu, då de som medarvingar med Kristus i himlarna ser hur Jehova rikligen välsignar sitt folk.

Må Jehova bli lovprisad för sin kärleksfulla omtanke! Vi tackar honom för att han har upprest så många trogna vittnen i denna tid. När vi har sammanställt den här  rapporten är det faktiskt bara en sak vi är ledsna över: Att bristen på utrymme hindrar oss från att nämna hundratals andra bröder och systrar, vilka likt Andronikus och Junias var mindre kända men ändå var lika pelare och ”bemärkta män” och arbetade troget i Herrens verk. — Rom. 16:7.

Dessa trogna bröders storartade exempel på uthärdande, såväl som den vägledning Jehova gett sitt folk här i Belgien genom den ”trogne och omdömesgille slaven”, utgör en kraftig källa till uppmuntran för oss alla. Detta sporrar oss att fortsätta ”trons goda kamp” till den dag då Jehova genom sin konung, Jesus Kristus, kommer att säga: ”Kom, ni som har välsignats av min Fader, ta i arv det rike som har varit berett åt er från världens grundläggning.” — 1 Tim. 6:12; Matt. 25:34.

När denna strålande dag gryr, är det ingen risk längre att Belgiens åkrar och betesmarker kommer att förvandlas till slagfält, såsom det har skett två gånger sedan år 1914. Nej; dessa fält, såväl som det övriga av Europa och faktiskt hela jorden, kommer att förvandlas till ett världsomfattande paradis befriat från alla krig och allt förtryck. Till dess upprepar alla som älskar rättfärdighet i Belgien och på andra håll aposteln Johannes’ ord: ”Amen! Kom, Herre Jesus.” — Upp. 22:20.

[Fotnoter]

 [Karta på sidan 71]

(För formaterad text, se publikationen)

Belgien

Antwerpen

Bornem

Mechelen

Vilvoorde

Erps Kwerps

Leuven

Kraainem

Schaerbeek

Bryssel

Ixelles

Tervueren

Orp-le-Grand

Beringen

Bree

Waterschei

Eisden

Genk

Heure-le-Romain

Vivegnis

Visé

Herstal

Lantin

Liège

Bolland

Flémalle-Haute

Engis

Ampsin

Amay

Sclessin

Herve

Ougrée

Eupen

Verviers

Val Saint Lambert

Meuse (Maas)

Namur

Bioul

Dinant

Ciney

Bertrix

Bastogne

Neufchâteau

La Louvière

Haine Saint Paul

Carnières

Roux

Jumet

Charleroi

Couillet

Braine-le-Comte

Tournai

Anvaing

Kortrijk

Yperen

Oostende

Gent

[Bild på sidan 79]

Broder Ernest Heuse senior med familj — alla i heltidstjänsten

[Bild på sidan 80]

Vid en sammankomst i Liège år 1952 kunde bröderna Poelmans och Smets glädja sig åt att de 5 förkunnarna hade vuxit till över 3.000

[Bild på sidan 85]

Broder Emile Schrantz, tillsammans med sin hustru, medan de var i kretstjänsten (broder Fevrier står i mitten). De använde cykel för att förflytta sig till nästa församling

[Bild på sidan 88]

Werner Schutz, en modig kämpe för teokratin. När han dog år 1972 hade han varit i heltidstjänsten i 47 år

[Bild på sidan 107]

André Wozniak var en nyckelman när det gällde att utföra Rikets verk under jorden under andra världskriget. Han var eftersökt av Gestapo, men de fick aldrig tag i honom

[Bild på sidan 113]

Broder och syster Hartstang kom i hemlighet från Holland. Han tjänade som tillsyningsman för avdelningskontoret under dessa svåra tider och undgick att bli tillfångatagen av en beslutsam Gestapochef

[Bilder på sidan 114]

François Hankus var bland de 14 bröder och systrar som fördes till olika fängelser och koncentrationsläger i Tyskland

Syster Hankus uthärdade troget och förblev verksam både under och efter sin mans internering. Hon tjänade till sin död år 1982

[Bild på sidan 118]

Broder och syster Floryn efter det att de återvänt från koncentrationslägren

[Bild på sidan 121]

Broder Glowacz, ett av de vittnen som hotades med avrättning i Buchenwald därför att de vägrade att arbeta med att framställa vapen

[Bild på sidan 138]

Det belgiska avdelningskontoret i Bryssels förort Kraainem

[Bilder på sidan 143]

Bild av sammankomsthallen i Bioul, en av de båda byggnader som inköptes år 1980

Interiör av sammankomsthallen i Bornem