Bahamas

TIDIGA spanska upptäcktsresande kallade ögruppen Bajamar, som betyder ”det grunda havet”. Namnet Bahamaöarna eller Bahamas (öarna i det grunda havet) kommer från detta ord. De 700 öarna och de omkring 2.300 klippiga holmarna och reven som tillhör Bahamas är utspridda på en yta av mer än 260.000 kvadratkilometer och tar sin början omkring 80 kilometer från Floridas kust. De sträcker sig 880 kilometer åt sydost, nästan ända bort till Haiti.

Besökare har ända sedan Columbus’ dagar entusiastiskt kommenterat den vackra  naturen på öarna, stränderna med den rosa och vita korallsanden, det klara och vackra blågröna vattnet och de många korallreven. Här finns också de underbara havsträdgårdarna, där stora mängder färggranna fiskar simmar bland de hänförande korallformationerna. Här finns också många sandbankar under vatten, till exempel Great Bahama Bank. Denna sandbank är en vidsträckt platå under vatten som sträcker sig nästan ända till Cuba i söder. Där varierar vattendjupet mellan omkring 2 och drygt 7 meter. Dessa förhållanden, förutom ett utmärkt klimat, har lockat många besökare; det är därför inte underligt att Bahamas har blivit berömt som ett internationellt turistcentrum.

Även om de 700 öarna och de 2.300 holmarna sträcker sig ut över så många kilometer i havet, så är öarnas faktiska landyta omkring 13.800 kvadratkilometer, en yta som allt som allt således är ungefär lika stor som landskapet Upplands. Bahamas vann sin självständighet från Storbritannien år 1973 och bebos i dag av mer än 210.000 människor. Två tredjedelar av befolkningen bor på den viktiga ön New Providence. Det är på denna ö som huvudstaden, Nassau, med en utmärkt djuphamn, ligger. En annan stor ö är Grand Bahama, och den är den näst tätast befolkade ön. Omkring en fjärdedel av befolkningen bor på de andra öarna, som kollektivt kallas utöarna. Till dessa hör Abaco, Acklins, Andros, Bimini, Cat Island, Crooked Island, Eleuthera, Exumaöarna, Inaguaöarna, Long Island, Mayaguana och San Salvador. Som du kan se på kartan är de flesta av Bahamaöarna långsmala landremsor. Turismen är nu huvudnäringen, följt av jordbruk, fiske, saltframställning, oljeraffinering och tankning av båtar.

 DE GODA NYHETERNA NÅR BAHAMAS

De tidigaste rapporterna om Jehovas vittnens verksamhet på dessa öar går tillbaka till omkring år 1926, då broder Edward McKenzie och hans hustru från Jamaica talade med människor i Nassau om Jehovas rike. År 1926 kom två andra från Jamaica, Clarence Walters och Rachel Gregory, för att sprida de goda nyheterna till människorna på Bahamaöarna. Det dröjde inte länge förrän Aubrey och Martha Blackman tog emot sanningen och blev döpta. År 1928 fanns det sju predikare av de goda nyheterna på dessa öar.

Broder C. J. Woodworth, som tillhörde redaktionen för Den Gyllne Tidsåldern (nu Vakna!), gjorde i februari 1929 ett två veckor långt besök på Bahamas. Två förkunnare från Canada och fem från Bahamas hälsade broder Woodworth välkommen, då han anlände till Nassau. Broder Walters, syster Rachel Gregory och broder och syster Blackman var bland de fem från öarna.

Broder Woodworth färdades under sitt besök med postbåten Priscilla till Norman Castle på Abaco, där han höll tal och placerade biblisk litteratur. Broder Woodworth berättade vad som hände en kväll ombord, då båten låg för ankar: ”Stewarden kom fram till mig och sade: ’Vi har hört talas om dina tal i Norman Castle. Vi har inte tid att få tag i en kyrka, men om du är villig att tala på torget, kan vi garantera att du får ett bra antal åhörare.’ Proselytvärvaren [som broder Woodworth kallade sig själv] sade: ’Kom så går vi!’ Det är en ny erfarenhet att träda fram på torget i en främmande stad, inleda med en lovsång och sedan sätta i gång att predika. Men 75 åhörare lyssnade uppmärksamt ända tills det var slut.”

När han kom tillbaka till Nassau, vittnade han  mycket tillsammans med bröderna från trakten. Broder Woodworth, som fortsatte att kalla sig proselytvärvare, sade: ”På fredagen och lördagen [spred] proselytvärvaren på några få timmar resten av de 170 inbundna böckerna och de 100 broschyrerna som han hade tagit med sig från Miami. De [spreds] i 1 ¹/2 kvarter, och kartan visar att det finns ytterligare 74 ¹/2 kvarter att bearbeta, även om många av dessa kvarter redan hade bearbetats av de bofasta förkunnarna. På söndagskvällen hölls ännu ett möte på torget, då med 250 åhörare, ett utmärkt antal. ... På måndagskvällen hölls ett möte i baptistkyrkan med 30 närvarande. Resan till Bahamaöarna var den lyckligaste tilldragelsen i proselytvärvarens liv.”

Den lilla skaran på sju förkunnare fortsatte att predika i Nassau, och år 1932 förenade sig E. P. Roberts från Trinidad med dem. De som hörde hans bibliska tal säger att han var en dynamisk talare. Han höll regelbundet föredrag i många offentliga byggnader i Nassau. Julia Archer, Alice Ambrister, Bertha Sturrup och Blanche Edgecombe var bland dem som hörde och ”tog emot ordet med allra största villighet”.

Bland åhörarna vid ett av dessa offentliga möten i Palace Theatre var en polisman som, många år senare, sade: ”Det jag hörde den kvällen övertygade mig om att detta var sanningen! Han bevisade från bibeln att det som jag hade lärt mig i kyrkan var falskt.” Denne man var Donald Oscar Murray (mera privat känd som D. O.), och han skulle komma att bli en av stöttepelarna i Rikets verk  på Bahamaöarna. En liten lokal på Blue Hill Road hyrdes, och där hölls mötena.

DEN FÖRSTA PIONJÄREN PÅ BAHAMAS

År 1933 började syster Rachel Gregory som pionjär på Bahamaöarna. Hon hade lämnat sitt hemland Jamaica år 1926 för att tjäna där behovet var större. Hon skulle under 1930-talet ofta komma att åka till utöarna med små postbåtar som då regelbundet gjorde turer från Nassau. Hon var ofta tvungen att med bagage och böcker, plus en grammofon, balanserande på huvudet vada i land, där det inte fanns någon kaj. Hon fortsatte outtröttligt i sin strävan att framföra de goda nyheterna om Riket till andra ända till sin död i augusti 1972. De som kände henne säger att hon var liten till växten, men stark i anden.

BRODER WALTERS TAR LEDNINGEN

År 1933 lämnade E. P. Roberts Bahamaöarna, och mötena flyttades till den lilla utbyggnaden på baksidan av broder Walters hus i hörnet av Taylor Street och Market Street. Broder Walters använde en högtalarbil för att spela upp bibliska föredrag av Sällskapets president, J. F. Rutherford. Broder J. A. C. Royal hade en affär på East Street, och broder Walters spelade ofta skivor med bibliska tal utanför den, där han också delade ut traktater. Nu hade gruppen vuxit och innefattade också familjerna Neeley, Anderson, Wilson och Royal och dessutom herr Lightbourne.

Den nitiska ledning som broder Walters gav fick ett tvärt slut år 1942. En kväll kom han på, sedan han lämnat sin lilla speceributik på Blue Hill Road, att han hade glömt något och därför måste gå tillbaka till affären för att hämta den saken. När han kom dit, överraskade han två ungdomar som gjorde inbrott i hans affär. En av dem gav broder Walters ett dödsbringande slag. Detta var verkligen en förlust för den lilla gruppen som kämpade för att hålla verket med att vittna vid liv. De två inkräktarna greps, befanns vara skyldiga och avrättades.

 Som en följd av denna händelseutveckling fick broder D. O. Murray ansvaret att ta ledningen för gruppen.

SÄLLSKAPETS LITTERATUR FÖRBJUDS

Nu rasade andra världskriget, och den nationalistiska ivern nådde Bahamas. Broder Murray berättar: ”Polisen kontaktade mig och bad mig komma till polisstationen för att förklara broschyren Vem skall råda över världen?, som de hade hört att vi spred. Jag talade om för dem att jag skulle ha gett dem ett exemplar, om den inte hade varit slut i lager. När de sedan frågade mig om en radio som de hade hört att vi använde för utsändningar till Tyskland, försäkrade jag dem om att det ryktet var falskt.” Trots det oförskräckta vittnesbörd som broder Murray hade avgett vid det tillfället kunde man några dagar senare läsa i den lokala dagstidningen, The Guardian, att det hade utfärdats ett officiellt importförbud mot Sällskapet Vakttornets litteratur.

Men bröderna fick lite litteratur via Grand Bahama från Florida och var överlyckliga för denna andliga mat som de fick under förbudet. Under den här tiden sade myndigheterna att alla som hade litteratur utgiven av Sällskapet skulle lämna in den. Om någon ertappades med att ha sådan litteratur, skulle det innebära tre månader i fängelse för honom. Broder Murray berättade att han vid ett tillfälle blev anmodad att föra all Sällskapets litteratur till polisstationen. Han talade om för dem att den inte var hans egendom och sade till dem att om de ville, kunde de själva komma hem till honom och samla ihop den och ta den med sig. De kom aldrig.

Broder Murray berättar vidare att bröderna vid den tiden missförstod förbudet och trodde att det gällde Jehovas vittnens verksamhet och inte bara litteraturen. På grund av detta missförstånd blev det  en markant nedgång i brödernas verksamhet i tjänsten på fältet under denna tidsperiod. År 1946 var det bara tre förkunnare som rapporterade. Predikoverksamheten sjönk till sin lägsta nivå sedan dess begynnelse.

MISSIONÄRER STIMULERAR ARBETET

Men det dröjde inte länge förrän arbetet med att vittna livades upp igen. Den 1 mars 1947 stod broder Murray förväntansfullt på kajen i Nassau i väntan på att fartyget Yarmouth, som hade kämpat sig igenom den ovanligt svåra vinterresan från New York, skulle komma. Ombord var en ung kvinna vid namn Kathleen Fairweather, utexaminerad från Gileadskolans åttonde klass. Hon beskriver sin ankomst så här: ”Förvirrad och lite matt stirrade jag på det klarblå vattnet i Nassaus hamn. Blå himmel, vita moln, klart jade- och smaragdgrönt vatten, alltsammans badande i strålande solsken — vilken kontrast till den vredgade Atlanten! En man i statlig kakiuniform kom fram och presenterade sig som broder D. O. Murray.”

Dessutom var George och Nancy Porter, som också hade gått igenom Gileadskolans åttonde klass, med på den båten. Syster Porter  minns: ”Det första mötet som vi gick på är något som jag tror att vi aldrig kommer att glömma. Det var nio eller tio närvarande. Broder Murray var ordförande och inledde med en bön, i vilken han tackade Jehova för att missionärerna hade kommit. Hjälp behövdes, sade han, och ’vi har bett så länge om att få assistans’. Brooklyn hade lovat att sända hjälp, och nu var vi här. Bönen var så rörande att den fick oss att känna att vi ville stanna och aldrig fara härifrån.”

Vid detta första möte gjordes anordningar för tjänst på fältet. Syster Mae Royal var där, och hon minns: ”En stor del av mötet ägnades åt att demonstrera bättre metoder för arbetet från hus till hus. I själva verket ägnades de två första veckorna i stort sett åt att hjälpa bröderna att förbättra sitt vittnande från dörr till dörr. Det första distrikt som vi bearbetade som grupp låg precis på andra sidan gatan från möteslokalen sett. Syster Gregory och jag besökte ett hus i hörnet av King Street och Market Street. Jag bad att ingen skulle öppna dörren. Till min stora förfäran slängdes dörren upp, och en man stirrade först på mig och sedan på syster Gregory, som han kände igen. Han log brett. Det var allt jag behövde för att få mod att börja. Detta hände när jag hade varit ansluten till den lilla gruppen i sex år. Vi behövde hjälp och uppskattade den.”

När Åminnelsen firades första gången efter missionärernas ankomst, var 23 personer närvarande.  En av dessa var gileaditen Frieda Pulver, som hade kommit för att tjäna som missionärskamrat till syster Fairweather.

PETITION TILL GUVERNÖREN

Det gick bara några veckor, så fick missionärerna upprörande nyheter. I ett brev från tjänstemannen P. S. Brice vid invandrarbyrån fick de upplysningen att de måste ”göra anordningar för att omedelbart lämna kolonin”.

”På inrådan av en advokat arbetade vi med en petition till guvernören, vår enda möjlighet att överklaga beslutet”, sade en av missionärerna. ”Tillsammans med vittnena på platsen organiserade vi det så att vi skulle få så många namnunderskrifter som möjligt på de sex dagar vi hade på oss. Vi besökte så många hem som möjligt varje dag, förklarade situationen, läste upp petitionen för dem vi träffade och fick namnunderskrifter. Vi blev på det hela taget väl mottagna, och många människor uttryckte sin indignation över att de som predikade Guds ord skulle utvisas. Allt som allt fick vi 2.400 underskrifter. Sedan överlämnade vi petitionen till kolonisekreteraren, genom vilken den skulle gå till guvernören. Kolonisekreteraren, en walesare vid namn Evans, ingav utan vidare ny tillförsikt. Det dröjde inte länge förrän vi fick höra resultatet — vi kunde stanna!”

Så nu var det bara att ”fortsätta med arbetet”! Gruppen, som i början av året bestod av 3 aktiva förkunnare, växte så att den i augusti 1947 bestod av 27 förkunnare. Sanningens säd hade börjat bära frukt, eftersom några av dem som studerade tillsammans med missionärerna började ta ståndpunkt för Jehovas rike. Till denna ”förstlingsfrukt” hörde bland annat Rowena Bowe, Corda Archer, Harry Petty, Rosa Mallory, Naomi Johnson, J. H. Johnson, Wellington Bain och Jeraldine Fernander.

 EN NY EPOK BÖRJAR

År 1948 började en ny epok i predikoverket. Den började i och med att ett nytt medel att nå varje hörn av övärlden i Karibiska havet med de goda nyheterna — Sällskapets missionärsbåt Sibia — togs i bruk. Denna båt skulle besöka alla öar i Karibiska havet, där det inte fanns någon aktiv predikare av de goda nyheterna. Sibias första anhalt var Bahamas. Denna 18 meter långa skonare, ett flytande missionärshem, hade en besättning på fyra man: Gust Maki (kapten och navigatör), Arthur Worsley (tillsyningsman för missionärshemmet), Stanley Carter och Ronald Parkin. Många har ännu i dag Sibias besök i friskt minne. Gust Maki påminde sig: ”I december 1948 kom fyra av oss på Sällskapets båt till Nassaus hamn. Vi ville träffa de fyra missionärerna och de trogna förkunnarna i Nassau. Jag kommer ihåg att det fanns en fin, nitisk pionjärsyster som hade predikat mycket om Riket på många av öarna.” Det var systern från Jamaica, Rachel Gregory, som nu avlidit men vars dotter, Alma, fortfarande tjänar som en trogen förkunnare av Riket tillsammans med sin familj på Jamaica.

SIBIA SEGLAR TILL UTÖARNA

Bröderna på Sibia lade ner mycket tid på ön Eleuthera. De besökte också Andros, Abaco, Bimini, Cat Island, Long Island, Harbour Island, Exumaöarna, Inaguaöarna och Rum Cay. Bröderna placerade 3.278 publikationer av olika slag, och någon av dessa fann sin väg in i nästan varje hus bröderna besökte, fastän det fanns många samhällen som de inte kunde nå. Broder Arthur Worsley, som hade ansvaret för båtens missionärsverksamhet, berättade:

”Predikandet på öarna var så vederkvickande. Eftersom Sibia behövde ett vattendjup på 2,7 meter, var det grunda vattnet ibland ett handikapp, men vi  gick till alla de större öarna, trots att kölen ibland nästan gick i botten. Det var ganska vanligt att någon som hade tagit litteratur frågade om han inte kunde få följa med oss och bära vår väska. De var så förtjusta över det som de fick lära sig att de ibland satte i gång att tala om böckerna redan innan vi själva kunde börja vår framställning. I många fall placerades böcker på grund av att den som följde med oss var så envis. Jag kommer också ihåg deras tilltalande sätt att reagera på vår inledning. De sade: ’Tack, herrn, och må det behaga Gud att vi inte längre är främlingar.’

Människorna på vissa öar var mycket fattiga, och på ön Bimini skaffade en man en hel kartong med biblar, eftersom de bara kostade en dollar styck. Han tyckte att ingen skulle vara utan en bibel. Han delade sedan ut dem och gav det vänliga förslaget att de kunde betala, några cent åt gången, närhelst de kunde undvara så pass mycket. En man hade flera av våra böcker, men hade inte pengar nog för att skaffa en bibel. Därför gav jag honom en och gjorde gåvan acceptabel genom att säga: ’Du kan skicka mig pengarna, när du har råd.’ Ett år senare fick jag ett brev från honom med tack för bibeln och en dollar medskickad.

Vissa människor hade fortfarande kära exemplar av så gamla böcker av Sällskapet som Guds Harpa. De blev så glada, när de fick veta att de böcker vi erbjöd var utgivna av samma organisation. Många visade genom sina ord att de hade tillägnat sig mycket av den information de hade läst.

Ibland kunde hela familjer vara ute på fälten, när vi kom på besök, men när de sedan kom hem och såg sina vänners biblar och böcker, kunde de vänta nere på kajen tidigt nästa morgon för att själva få något att läsa. En del kunde komma ut till båten och ha med sig små gåvor i form av fisk, frukt eller kokosnötter,  och som tack för dessa gav vi dem alltid något ytterligare att läsa.

Det var svårt att anordna de offentliga mötena på vissa platser, medan det var ganska lätt på andra. I många fall var det bara att ställa sig upp och tala. Dessa tal hölls i skolor, kyrkor, privata hem, affärer, barer, vid kajer, under träd — varhelst det fanns möjlighet, många gånger utan tillgång till lyse eller anteckningar. Det hände ganska ofta att det var svårt att få folket att gå sin väg efter talet, och många tycktes aldrig få nog. Vi beklagade att vi inte kunde ägna mer tid åt dem.

Då vi var på väg hem efter en lång, hård dag i tjänsten, hade vi ofta glädjen att höra människor läsa högt för sig själva, när vi passerade deras små bostäder. Många av dem ropade åt oss och talade om hur mycket de tyckte om boken och tackade oss ännu en gång för att vi hade besökt dem.

En stor mängd litteratur hade placerats på de större öarna, och vi hade fått många vänner genom sanningen. Därför var vi alla mycket ledsna, när vi tänkte på att vi måste fara därifrån. Det fanns mycket mer arbete att utföra; i själva verket kunde vår båt inte komma till vissa öar för att det var för grunt. Men perioden med orkaner var i antågande, och vattnet runt Bahamaöarna var så grunt att det skulle vara få platser där Sibia, som behövde 2,7 meters vattendjup, kunde få skydd. Efter sju mycket glädjerika månader av predikande satte vi då kurs på Jungfruöarna.”

ÖKNING TROTS PRÄSTERS REAKTION

Allt detta predikande skapade stor oro bland de religiösa ledarna. En av dem kunde inte längre lida i tysthet och gjorde därför följande inlägg i The Parish News, där man bland annat kunde läsa:

 ”Jag är lite oroad på grund av de människor som har kommit för att så tvedräkt i församlingen. De kallar sig Jehovas vittnen. Var försiktiga och avvisa på det bestämdaste dessa människors läror. De kommer utan tvivel att säga att det som vi lär er är falskt, men goda kyrkobesökare tar trots detta emot dessa människor i sina hem och låter dem försöka förklara sina böcker för dem. Kom ihåg att kyrkan fanns till långt före bibeln. ... Varje gång ni vill veta något som ni inte förstår, var då snälla och gå till er församlingspräst. Han kommer att föra er till rätta. Lyssna inte på de människor som inte vet vad de talar om.”

Fakta visar att de ”goda” människorna på Bahamaöarna var mer benägna att lyssna till bibelns sanning än att ta till hjärtat det skräckslagna ropet i The Parish News. Som ett bevis för detta ökade medeltalet förkunnare på Bahamas från 33 till 52, en 58-procentig ökning på ett enda år. Antalet närvarande vid Åminnelsen var 112 — mer än dubbelt så många som året innan.

FLER BÅTAR FÖR ATT ÖKA VITTNANDET

År 1954 användes två andra båtar för att nå alla Bahamaöarna. Båten Kirkwood II gick till Andros, Berry Islands, Grand Bahama och Eleuthera. Båten Faith gick söderut till Exumaöarna, Long Island och Cat Island. Med på båten Kirkwood II var dess ägare, Arthur Hill senior, och dessutom Jack och Nettie Copple, George och Nancy Porter, Bill Prince, Dick Ryde och Kay Fairweather. Det var inget litet antal prövningar som drabbade dem, då de predikade för människorna som bodde på öarna, men det glädjerika gensvar som många ödmjuka människor gav kompenserade dem mer än väl.

Nancy Porter beskriver deras metod att bearbeta till exempel Eleuthera: ”De släppte av Kay Fairweather, min man och mig i Hatchet Bay, nära norra  änden av ön, och sedan gick båten till den södra änden mer än 100 kilometer bort, där Dick Ryde och Bill Prince gick i land. Vi träffades tre eller fyra veckor senare i Palmetto Point.”

Men var bodde de på natten? ”Människor på den tiden”, förklarade hon, ”upplät sina hem och uppskattade budskapet och våra besök. Det var en mycket vänlig man som bodde i Palmetto Point som ställde sitt hem till vårt förfogande. Båten hade gått vidare till en annan ö, och när bröderna var färdiga där, återvände de och hämtade oss.”

Syster Fairweather hade också varit med på en  resa med båten Faith till de södra öarna. Hon delger oss några av deras erfarenheter: ”Det första land vi siktade sedan vi lämnat Nassau var Bell Island i Exumakedjan, och sex av oss tog oss i land med hjälp av jollen, ivriga att få sätta i gång efter en och en halv dag ombord på båten. Det visade sig att det bara fanns två små palmbladstäckta hus där, med bara tre invånare, och dessa var nästan analfabeter. Vi fick emellertid lämna lite litteratur. Vi fortsatte sedan till andra små öar.

En ordinär dag brukade två stanna kvar i båten och de andra åtta tränga ihop sig i jollen och så ta sig i land. Två grupper brukade bildas för att gå åt var sitt håll och besöka varje hus, med början från båten och bortåt. En halvtimmes uppehåll brukade göras för lunch, och sedan bar det i väg ut på fältet igen. Eftersom vi placerade mycket litteratur, hade var och en av oss två väskor med sig. Människor hade sällan möjlighet att köpa något att läsa. Vid kvällningen kunde vi vara många kilometer från båten.

Då var vi tvungna att gå tillbaka närmast möjliga väg till båten, som låg förankrad ända upp till 800 meter från land, eftersom det var så grunt. Vi hade en stark visselpipa som vi kunde använda för att signalera till båten. En jolle sköts då ut från båten, och vi kunde kliva i den och åka tillbaka. Detta var ofta en våt färd, eftersom jollen i allmänhet var överlastad. Trötta, för att inte säga utmattade, stoppade vi i oss lite mat och gick sedan till sängs.”

Förmedelst stora ansträngningar och mycket tid och pengar nådde de goda nyheterna människorna på utöarna.

BRODER KNORRS FÖRSTA BESÖK PÅ BAHAMAS

Den dåvarande presidenten för Sällskapet Vakttornet, N. H. Knorr, och hans sekreterare, M. G. Henschel,  gjorde sitt första besök på Bahamas i december 1950. Broder Knorr höll talet ”Kan ni få leva evigt i lycka på jorden?” för 312 människor som hade trängt ihop sig i den möteslokal som de använde på den tiden, The Mothers’ Club Hall. Ganska många av stadens dignitärer var närvarande, bland annat en parlamentsledamot och redaktören för en av de två dagstidningarna. Den kvällen tillkännagav broder Knorr upprättandet av ett avdelningskontor på Bahamas. En kort tid därefter förordnades broder August Claude Blum, som var brittisk medborgare och hade gått igenom Gileadskolans 16:e klass, som tillsyningsman för avdelningskontoret. Under detta besök gjordes anordningar för att organisera kretsarbetet. Den första pionjären med särskilt uppdrag på Bahamas, Harold E. Clarke, förordnades också och sändes till Andros.

OENIGHET BRYTER UT

En sak som är karakteristisk för subtropiska trakter är att vädret plötsligt kan förändras. Dagen kan börja utan ett moln på himlen, det kan vara soligt och klart, och utan förvarning kan tjocka, tunga moln täcka himlen och framkalla störtregn. På samma sätt fördunklades snart den ljusa och optimistiska anda som rådde bland bröderna vid slutet av år 1950 genom en tillbakagång orsakad av oenighet. Detta medförde att bröderna polariserades i två läger. För att hjälpa till med att återställa enheten bland bröderna sände Sällskapet John Jones, en kanadensare som gått igenom Gileadskolans 18:e klass, till Bahamaöarna för att tjäna som tillsyningsman för avdelningskontoret. Under denna tid av svårigheter blev det en nedgång i verksamheten, så att medeltalet förkunnare sjönk till 92 år 1951 från att ha varit 110.

Det är sant att bröderna i Nassau hade skakats något av de prövningar som de hade fått uthärda.  Men när allt kommer omkring hade deras tro stärkts. Det som nu tycktes vara det mest trängande behovet var att verksamheten på utöarna utökades. Även om bröderna på båtarna hade utfört ett fint arbete med att sprida litteratur, rådde det ett behov av att några bosatte sig där mera permanent. Detta behov fylldes i viss utsträckning år 1954, då fyra nya missionärer från Gileadskolans 23:e klass anlände.

VERKET UTVIDGAS PÅ ELEUTHERA

Två av de nya missionärerna, Arthur ”Bud” Hill och hans hustru, Shirley, förordnades till ön Eleuthera. Detta namn betyder ”frihet” och kommer från ”Eleutheran Adventurers”, en skara engelska puritaner som lämnade Bermuda för att söka friheten; de kände sig missnöjda med det religiösa tillståndet, och år 1648 bildade de en koloni på ön.

Om du ser på kartan över Eleuthera, kan du se att den ön är mycket lång, men smal, så smal att det på ett ställe ofta händer att vågorna från Atlanten fullständigt sköljer över land, så att vägförbindelsen blir bruten. Härifrån och norrut måste bröderna vandra till fots för att kunna bearbeta samhällena där.

I ett av dessa samhällen, The Bluff, visade en dam intresse. Hon var söndagsskollärare, och hennes man var präst i Church of God och stor motståndare, och han gick så långt att han förbjöd vittnena att komma in på hans gård. Studiet måste hållas utanför staketet, och hon tog slutligen ställning för sanningen. Det blev en hel del oro i det lilla samhället, då hon lämnade kyrkan. Nu när hon hade blivit ett Jehovas vittne, ville hon ta del i arbetet från hus till hus, men hennes grannar ville inte bjuda in henne eller lyssna på henne. Vad kunde hon göra?

Hon tog sin bokväska och vandrade runt på de olika gatorna, så att alla kunde se henne, och hon talade också med alla som hon träffade. På så sätt  vittnade hon. Syster Lula Hudson är nu, 17 år senare, fortfarande aktiv och tjänar ofta som hjälppionjär. Jehova har välsignat hennes trofasthet, och hon har kunnat hjälpa fyra personer till överlämnande och dop. Det finns ännu inte någon församling i hennes hemtrakt. Hennes man lyssnar nu till budskapet om sanningen och låter gärna vittnen komma på besök och bo i hans hem.

SNUBBLANDE NÄRA DÖDEN

Man kan tänka att det sista man skulle behöva oroa sig för på en lugn subtropisk ö är att man skulle ställas inför dödshot på grund av trogen tjänst. Men ändå råkade Clarkes ut för en sådan provsättning från ett högst oväntat håll. Broder Clarke fortsätter:

”En gång när vi satt hemma och åt vid middagsbordet sköt någon på oss genom fönstret. Fastän jag inte såg någonting annat än en bil som försvann runt hörnet, fick jag flera dagar senare veta att en före detta broder hade skjutit på oss. Han medgav faktiskt att han vid flera tillfällen hade riktat sitt gevär mot oss, men utan att kunna trycka av. Utan att inse att han hade kvar den här tanken i sitt sinne, besökte vi hans hem en tid senare för att hälsa på hans sjuka barn, eftersom resten av familjen fortfarande var i sanningen. Vad vi inte visste var att han innan han hade gått till sängs hade sagt att om jag skulle komma dit, fick jag inte komma in i hans hus, i annat fall skulle han döda mig. Vi gick in i huset, och jag gick till och med in i rummet där han sov, utan att störa honom, och tydligtvis lät Jehova honom fortsätta att sova. När han vaknade och fick reda på att vi hade varit där, hoppade han in i sin bil och körde så fort han kunde för att få tag i oss.

När vi hade åkt omkring sex kilometer sade jag till min hustru: ’Låt oss svänga av här och se hur det är  med en lökodling.’ Vi insåg senare att detta måste ha varit Jehovas vägledning. Han fortsatte till Rock Sound, åkte hem till oss, fann att ingen var hemma och åkte sedan till polisstationen, där de tog ifrån honom skjutvapnet. När vi kom hem, kom polisen och talade om för oss vad som hade hänt. Våra tankar gick till Psalm 23, då vi fullt insåg Jehovas kärleksfulla omsorg och hur han skyddar dem som tjänar honom.”

Denna församling fortsätter att blomstra, och för inte så länge sedan gladde sig alla åt att få flytta in i en nybyggd Rikets sal. Det är den andra Rikets salen som bröderna har byggt i Rock Sound, och den representerar Jehovas välsignelse över deras hårda arbete och deras självuppoffrande ande. Broder Clarke tjänar som medlem av avdelningskontorets kommitté på Bahamas.

ANDLIGA FRAMSTEG PÅ GRAND BAHAMA

Omkring 80 kilometer från Floridas kust ligger landets till storleken fjärde ö, Grand Bahama, där Freeports gigantiska industri-, bostads- och rekreationskomplex ligger. Freeport utgör bara en liten del av denna flacka ö, vars tallskogar har möjliggjort skogsavverkning under några år. Medan Hills slog sig ner på Eleuthera, fick deras gileadkamrater, amerikanen Gordon Swisher och nyzeeländaren William Mayer, använda sin uppfinningsförmåga för att anpassa sig till sin första strapatsrika tillvaro på den då oexploaterade ön. När de kom fann de tre intresserade personer, Henrietta Pinder, fru Barr och en annan som bildade kärnan i det som skulle komma att bli församlingen. Man kan sannerligen beundra dessa två missionärer för den sanna pionjäranda de hade, då de satte frambärandet av de goda nyheterna till dessa ödmjuka människor främst och lät sin egen bekvämlighet komma i andra hand.

 Efter omkring två år fick de ett nytt förordnande i Nassau, där broder Swisher blev den nye tillsyningsmannen för avdelningskontoret efter John Jones, som var tvungen att lämna landet av hälsoskäl, och broder Mayer blev öns förste kretstillsyningsman. Broder Charles Anderson fick tjäna som pionjär med särskilt uppdrag i deras ställe. År 1956, det år då han förordnades, bestod församlingen av sex vuxna och två barn. De hade mötena i en danslokal som en av systrarna i församlingen ägde. En kort tid därefter välsignades församlingen med andra pionjärer.

RIKETS VERK BÖRJAR PÅ ACKLINS

För att förklara hur Rikets verk fick sin början på en av de sydostligaste öarna bland Bahamaöarna måste du förstå det vanliga bahamanska uttrycket ”gå på kontrakt”. Under åren omedelbart efter andra världskriget var det brist på manlig arbetskraft inom fruktindustrin i södra Förenta staterna. För att fylla detta behov satte man i gång en rekryteringskampanj på Bahamas för att locka till sig bahamansk arbetskraft främst till fruktplockning. Bahamaner skulle underteckna ett kontrakt för arbete under en viss period. På så sätt uppstod uttrycket ”gå på kontrakt”.

År 1951 var Wilbert Cox från Acklins en av dessa kontraktsarbetare. Han hörde aldrig talas om Jehovas vittnen medan han var på Bahamaöarna, eftersom mycket få båtar lyckades ta sig fram till Snug Corner på hans del av ön. Vittnena fick kontakt med honom i Florida, och det han fastnade för var hoppet om att få leva för evigt på jorden och även det faktum att bröderna körde de tio kilometerna fram och åter till de kringflyttande arbetarnas läger för att hjälpa honom att komma till mötena. Efter tre månader förlorade han kontakten med vittnena, därför att  han förflyttades till en annan del av Florida. Men år 1954 fick han åter kontakt med dem i Deland i Florida, och den här gången tog han själv initiativet och åkte buss 50 kilometer till mötena. Bröderna brukade hjälpa honom att komma hem.

År 1955 for han tillbaka till sin hemö, Acklins, som ett döpt vittne full av nit och optimism, ivrig att få dela med sig av sanningen åt människorna på sin ö. Under de 30 år som gått sedan dess har ingen på Acklins tagit ståndpunkt för sanningen utom hans egen familj. Detta trots det faktum att hans exemplariska uppförande och kristna neutralitet har förskaffat honom ryktet att vara ”den ende som är en verklig Guds tjänare på Acklins”!

DEN FÖRSTA RIKETS SALEN PÅ BAHAMAÖARNA

Men låt oss gå tillbaka till året 1954 och till huvudstaden, Nassau, på den ö där två tredjedelar av befolkningen bor. Här arbetade bröderna hårt på den första Rikets salen på Bahamas. En unik anordning gjorde att man fick pengar för att kunna bygga denna sal. Broder Gus Gravas, en grekisk broder från Florida, besökte Bahamaöarna för att vittna för grekisktalande människor i Nassau. Medan han var i Nassau, blev han rörd av brödernas behov av en permanent möteslokal. Därför ordnade han så att regelbundna sändningar med begagnade kläder skickades till dem. Bröderna sålde kläderna och fick pengar till byggnadsprogrammet.

Hur glada var inte bröderna över att de inom ett år kunde köpa två tomter för 500 pund (omkring 11.000 kronor) styck i Centreville, ett förstklassigt läge för en ny Rikets sal! Denna ekonomiska anordning upphörde emellertid, då regeringen förbjöd importen av begagnade kläder, men Sällskapet gav ett lån så att bröderna kunde fullborda sin Rikets sal. Det var på  denna plats som bröderna år 1958 byggde Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornets avdelningskontor, såväl som ett missionärshem. Två kanadensiska bröder, Hall Olson och Albert McBrine, som hade kommit för att tjäna där behovet var större, blev ryggraden i byggnadsprojektet. Samtidigt som Rikets sal i Centreville tog form höll en annan Rikets sal på att byggas på Quakoo Street, på en tomt donerad av broder och syster Blackman.

YTTERLIGARE ANSTRÄNGNINGAR ATT NÅ UTÖARNA

År 1960 lämnade Gordon Swisher avdelningskontoret, som han hade varit tillsyningsman för fram till dess, för att gifta sig, och Sällskapet förordnade George Jenkins i hans ställe. Året därpå ägde två beaktansvärda händelser rum — M. G. Henschels besök i februari och områdessammankomsten ”Endräktiga tillbedjare” den 27—30 juli. Den historiska platsen för konventet var Royal Victoria Hotel, byggt år 1863 som det första stora hotellet på Bahamaöarna. Närvarosiffran var som högst 800, en långt högre siffra än under tidigare sammankomster som vittnena hållit på Bahamaöarna. Under broder Henschels besök diskuterades vad man ytterligare kunde göra för att nå utöarna med de goda nyheterna. Som gensvar på kallelsen att tjäna där behovet var större anmälde sig broder och syster Porter som frivilliga, och de blev anvisade att tjäna på Long Island, där de fortsatte att tjäna som missionärer under de nästkommande 11 åren.

Broder Porter minns: ”För att få alla intresserade samlade på en enda plats för mötena på söndagarna brukade vi starta tidigt på morgonen och köra från den plats där vi bodde och i det närmaste till ändarna på ön i båda riktningar. Vid midnatt hade vi kört mer  än 320 kilometer, men det var det värt. För att ta ett exempel: Farmor Ritchie, som vi studerade med, gjorde alla i samhället förvånade genom att vid 72 års ålder frimodigt vittna för församlingsprästen. Flera år senare flyttade barnbarnen i denna familj till Nassau, där de tog ståndpunkt för sanningen, och i dag är två av pojkarna äldste.”

Den lilla församlingen, som nu har sin Rikets sal i Glintons, fortsätter att vittna om Riket för människorna på Long Island.

FÖRÄNDRINGAR PÅ AVDELNINGSKONTORET

För att förbättra verksamheten vid avdelningskontoren världen utöver inbjöd Sällskapet tillsyningsmännen för dessa till en tio månader lång kurs vid Gileadskolan. Broder George Jenkins hade privilegiet att gå igenom denna kurs under år 1962, och då den var slut blev han och hans hustru skickade till Costa Rica för att verka där. En av hans klasskamrater, Emil H. Van Daalen (tidigare utexaminerad från Gileadskolans första klass), som hade tjänat i Puerto Rico, förordnades som ny tillsyningsman för avdelningskontoret på Bahamas.

BRÖDER MED BÅTAR HJÄLPER TILL

I slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet besökte bröder från Förenta staterna återigen Bahamaöarna. De arbetade under avdelningskontorets ledning och använde båtar för att nå de vitt utspridda öarna. Bland dessa bröder var Richard och Ilona Farris och deras fyra barn; Eddie och Gary Irons; Jack och Ethel Miller och deras tre barn; Joe och Dorothy Miller och deras två pojkar; Allen och Betty Doe och familjen Walters. Familjen Farris begav sig ner till ön Mayaguana, där de kunde hjälpa Susanna  Ford och hennes syster, Angie, därhän att de blev döpta. Fram till dess hade intresserade människor på Mayaguana fått hjälp genom brevstudier som hölls av syster Fairweather i Nassau. Familjen Farris’ arbete på Bahamas avbröts tvärt genom Richard Farris’ förtidiga död. Men flera år senare kunde de kvarlevande av familjen återvända på sin båt till Andros för att vittna på den ön tillsammans med Allen och Betty Doe. Familjen Miller arbetade på södra Andros (men flyttade senare till Grand Bahama) och paret Irons på Cat Island.

DEN STÖRSTA ÖN

Andros är jätten bland Bahamaöarna. Den är mer än 65 kilometer bred och 160 kilometer lång. Sedan år 1950 har pionjärer med särskilt uppdrag gjort mycket gott i predikandet för de ödmjuka människorna på denna ö. Under flera år förordnades en grupp pionjärer till den södra delen av Andros. Yvonne Dean, Shirley Corsey, Donna Schorer och Debbie Sands var några av de pionjärer som under olika tider ingick i denna grupp. Syster Sands hade berett sig på att gå i kloster som nunna, då hon lärde känna sanningen genom sin bror. Fastän hon var mycket ung, visade hon samma nit för sann tillbedjan som hon hade gjort för sin tidigare religion. Många har lärt känna sanningen genom dessa pionjärers förenade ansträngningar, men de har i allmänhet flyttat till andra områden. I dag finns det grupper av förkunnare på olika platser längs östra kusten.

EN OJÄMFÖRLIG INTERNATIONELL SAMMANKOMST

I alla delar av Jehovas internationella organisation har sammankomster gestaltat sig som något framträdande i samband med församlandet och övandet  av hans folk. På Bahamas har ännu ingen sammankomst överglänst 1971 års områdessammankomst ”Det gudomliga namnet” som hölls i Arawak Cay. Det är den enda officiella internationella sammankomst som har hållits här. Att finna en lokal till ett rimligt pris, men ändå tillräckligt bra för den väntade tillströmningen av utländska besökare, var en utmaning. Bröderna löste problemet genom att hyra ett nybyggt magasin tillhörande tullen, en lokal som var 120 gånger 12 meter och byggd på en konstgjord ö i Nassaus hamn. Att förvandla den till en sammankomstlokal krävde att bröderna improviserade på ett sätt som de aldrig hade gjort tidigare.

Föreställ dig miljön: Konventdeltagarna satt i denna långsmala lokal med en svalkande havsbris som kom insvepande, medan de lyssnade på ett tal framfört av en talare som stod med ryggen vänd mot Nassaus hamn med majestätiska kryssningsfartyg  förtöjda vid kajen som bakgrund. De 409 vittnena från Bahamaöarna fick det spännande nöjet att under det offentliga föredraget vara värdar för 2.036, varav mer än 1.500 var tillresande delegater från hela världen.

KRETSRESOR

Den förste kretstillsyningsmannen färdades med postbåt för att besöka och uppmuntra bröderna överallt på öarna. Även om Bahamaöarnas vatten är världsberömt för sin klarhet och skönhet, har kanske detta inte alltid uppskattats av en sjösjuk kretstillsyningsman på en knarrande lastbåt, stinkande av dieselolja, med mer än 400 kilometer kvar att resa.

När broder Mayer hade gift sig och så småningom återvänt till Nya Zeeland, kom en nitisk ung amerikansk broder till öarna som turist, förälskade sig i dem och beslöt att han skulle kombinera de två ting som han älskade mest — att predika de goda nyheterna och att vara i närheten av vatten. Det dröjde inte länge förrän broder Ronald Deaumler förordnades till kretstillsyningsman. Han gifte sig en kort tid därefter och fick sällskap på sina kretsresor av sin hustru, Helen, tills de blev inbjudna till Gileadskolan och skickades till Ecuador.

Den förste kretstillsyningsmannen från Bahamas var broder Allison Dean, ett barnbarn till J. H. Johnson och en av de omkring 40 medlemmar av denna familj som nu är i sanningen. Han gifte sig med kanadensiskan Betty Jean McDonald, som tjänade som pionjär med särskilt uppdrag, och fortsatte sedan att betjäna församlingarna. I dag har de familj, och broder Dean tjänar som medlem av avdelningskontorets kommitté.

En annan broder från öarna, Frederick Lord, och  hans hustru, Gloria, fortsatte kretstjänsten tills den kanadensiske missionären Steven Ray ersatte honom i april 1974. För närvarande betjänas församlingarna av Anthony Reed som under fem år tjänat vid Betel i Brooklyn. Burleigh och Alice McKee förflyttades från Antigua till Bahamas för att fortsätta sin missionärstjänst, och de kom dit i maj 1981. Broder McKee tjänar som samordnare för avdelningskontorets kommitté.

ARBETARE BEHÖVS

Exumaöarna spänner över 225 kilometer, med början omkring 65 kilometer sydost om Nassau. Här bor 3.670 personer. Cat Island lite norr därom har en befolkning på ytterligare 2.000, och där finns San Salvador och andra mindre öar som är befolkade, men som inte har bearbetats regelbundet. Det finns ett behov här av att personer som är väl befästa i sanningen och som är ekonomiskt oberoende flyttar till dessa områden för att hjälpa till med att sprida de goda nyheterna. Det kunde vara praktiskt att bröder på två eller tre båtar regelbundet gjorde besök på de öar, där befolkningen är liten och där få eller ingen har vittnat. Finns det några som kan fylla dessa krav och komma hit?

UTMÄRKTA FRAMTIDSUTSIKTER

Från den ringa begynnelsen år 1926, då broder Edward McKenzie och hans hustru kom till Bahamaöarna från Jamaica för att sprida det trösterika budskapet om Guds rike, har det varit god framgång. Det finns nu mer än 600 mycket aktiva förkunnare av de goda nyheterna på Bahamas. Med tanke på att 2.244 var närvarande vid Åminnelsen år 1984 är framtidsutsikterna utmärkta. Vi här på ”öarna i det grunda havet” ser fram emot ytterligare tillväxt som skall skänka vår Gud, Jehova, ännu större lovprisning.

 [Karta på sidan 226]

(För formaterad text, se publikationen)

BAHAMAS

Grand Cay

Little Abaco

Grand Bahama

West End

Freeport

Eight Mile Rock

Bimini

Great Abaco

Marsh Harbour

Sandy Point

Hole in the Wall

Harbour Island

Eleuthera

The Bluff

Hatchet Bay

Governor’s Harbour

Palmetto Point

Rock Sound

Berry Islands

Morgan’s Bluff

New Providence

Nassau

The Exuma Cays

Andros Island

Cat Island

San Salvador

Rum Cay

Long Island

The Exumas

Crooked Island

Acklins Island

Snug Corner

Mayaguana

Little Inagua

Great Inagua

ATLANTEN

[Bild på sidan 233]

De fyra första missionärerna på Bahamas: Nancy Porter, George Porter, Kathleen Fairweather och Frieda Pulver

[Bild på sidan 239]

För att nå Bahamaöarna med de goda nyheterna användes detta flytande missionärshem, skonaren Sibia

[Bild på sidan 250]

Rikets sal i Centreville i Nassau, byggd år 1954. Bakom den är avdelningskontoret och missionärshemmet, byggda år 1958