Jamaica och Caymanöarna

ÖN JAMAICA är en av de vackraste platserna på jorden. Den ligger i Karibiska havet, bara omkring 15 mil söder om Cuba och omkring 75 mil från Miami i Florida, och dess över 2.300.000 invånare kan året om njuta av ett varmt till tempererat klimat. Arawakindianerna bodde på ön, när Kristofer Columbus kom hit år 1494; det var de som gav ön namnet Xaymaca, vilket betyder ”landet av skog och vatten”. Det är verkligen ett land med ständigt gröna berg och dalar, frodig tropisk vegetation, forsande vattenfall och vackra vita sandstränder, som kantar ett klarblått hav. Besökare  kan inte annat än lovorda naturskönheten på paradisön, som Jamaica kallas.

BIBELNS SANNING KOMMER TILL ÖN

År 1897 kom något ännu vackrare till Jamaica — de goda nyheterna om Guds rike. (Jes. 52:7) Så här gick det till: Två jamaicaner, som hade emigrerat till Costa Rica, lärde känna sanningen i det landet och tyckte att sådana underbara goda nyheter borde förkunnas också i deras hemland. Och så kom det sig att H. P. Clarke och Louis Facey var de första som predikade Rikets goda nyheter på Jamaica.

Rapporter berättar om hur de färdades till byn Camberwell i bergen i Sankt Marys socken, där de predikade för Patrick Davidson och hans bror. Båda tog emot bibelns sanning och tog omedelbart del i predikoarbetet. Gensvaret på budskapet var uppmuntrande, och två år senare, den 26 mars 1899, var 300 personer med vid ett konvent och firandet av åminnelsen av Jesu Kristi död.

SÄLLSKAPET SKICKAR DIT EN AV SINA REPRESENTANTER

De intresserade organiserades snart till studiegrupper. Man fann så mycket intresse att Sällskapet sex år efter det att sanningens ljus först nådde detta land insåg behovet av att skicka dit en av sina representanter, J. A. Browne, för att övervaka verksamheten där. I The Watch Tower (Vakt-Tornet) för 15 december 1904 kunde man i en artikel om verksamheten det året läsa följande på sidan 372: ”Jamaica var centrum för ett gott arbete det gångna året [1903]. De intresserade är nästan alla svarta, och broder Browne ... har av allt att döma utfört en enastående tjänst där; inte så mycket i fråga om att väcka nytt intresse som i att utkristallisera och verkligen  leda och fördjupa det intresse som redan har visat sig.”

Ja, det gick framåt fint, eftersom jamaicaner var och är ett bibelälskande folk. Redan i skolan blir de lärda att respektera bibeln som Guds ord. Det ingår i deras utbildning att lära sig att läsa upp skriftställen utantill. När man börjar undervisa om Riket, behöver man därför inte först bevisa att bibeln är Guds ord, eftersom detta är något som större delen av befolkningen vanligtvis redan erkänner.

PRÄSTERNA BÖRJAR MOTSTÅ VERKSAMHETEN

Vid ett tredagarskonvent i Kingston år 1905 var det som mest 600 personer närvarande. Vid den tiden var 24 kolportörer (motsvarigheten till våra dagars pionjärer) fullt upptagna med att sprida litteratur utöver ön, och grupperna blev uppmuntrade av åtta pilgrimbröders (resande representanter för Sällskapet Vakttornet) hälsosamma umgänge och  bibliska tal. En så stor verksamhet tilldrog sig snart prästerskapets uppmärksamhet, vars medlemmar inte gav något gynnsamt gensvar till bibelforskarnas predikande.

Den sista sessionen under den sista konventdagen antog formen av ett möte med frågor och svar. Och vem skulle uppenbara sig om inte en präst som hade skrivit oförskämda artiklar om bibelforskarna och hade gått till häftiga angrepp mot dem i tal! Han försökte på allt sätt att störa mötet, men situationen blev i stället sådan att denne motståndare avslöjades som den falske herde han i verkligheten var. Som The Watch Tower för 1 november 1905 rapporterade på sidan 326: ”Vi tror till vår glädje att det var genom Guds skickelse som han tilläts att komma med sina frågor för att upplysa våra besökare. Många av dem har som en följd av detta blivit vänner till sanningens sak.”

ATT SPRIDA ORDET TROTS SVÅRIGHETER

Det krävdes en hel del mod, tro och beslutsamhet att på den tiden sprida budskapet till landsbygden. Det fanns inte några bilar, och inte någon beläggning på vägarna, och ute på landsbygden fanns det inte några allmänna kommunikationer. Som broder Browne rapporterade på sidan 7 i The Watch Tower för 1 januari 1907:

”Kolportörbröderna bör omnämnas speciellt: arbetet här är oerhört svårt, ja, det kan rentav göra en nedstämd, och vi är övertygade om att det enbart är kärleken till sanningen som kan få någon att uppoffra sitt liv för det.

Det finns inga transportmedel eller möjligheter att skicka böcker. Allt arbete utförs uppe i bergen,  och bröderna måste gå mellan 3 och 10 mil och bära mellan 15 och 30 böcker på axlarna. Det är svårt att färdas över bergen och nere i dalarna och att ibland överraskas av regn och ofta vara tvungen att övernatta ute, därför att det inte går att finna logi, och att många gånger bli besviken, när man kommer för att leverera litteratur och tvingas bära tillbaka de böcker som man har burit långa vägar. Och ändå kallar några av dem det för ett glädjefyllt privilegium att vara så upptagen. Deras uppskattning visar sig däri att andra sluter sig till leden.”

En broder, Amos Wilkinson, som nu är död, berättade om en kväll, när prästbostället i en viss by var det enda stället där han skulle kunna övernatta. När prästen hade hört att broder Wilkinson var en besökande predikant, hade han genast sagt ja, när broder Wilkinson hade frågat om han fick övernatta där. Men så snart som han upptäckte att broder Wilkinson var en bibelforskare, tog han tillbaka sitt gästfria erbjudande och körde ut honom.

När broder Wilkinson lämnade prästens hus, gick han förbi kyrkan och upptäckte, när han kände på dörren, att den inte var låst och gick då in och övernattade där. På morgonen innan han gick därifrån lade han några av Sällskapets traktater i bibeln på predikstolen. När han senare återvände till den där byn, fick han veta att samme präst hade hämtat stoff till en predikan från traktaterna och att han därefter hade delat ut dem till sin församling.

Trots de problem man stötte på, så spred man enbart under år 1906 över 1.200.000 tryckalster, inklusive traktater. Samma år upprättade Sällskapet ett avdelningskontor i staden Kingston. Arbetet med att predika om Riket växte så mycket under de nio följande åren att avdelningskontoret på Jamaica fick i uppdrag att se till verksamheten på Costa Rica  — det land varifrån de båda första jamaicanska vittnena hade fört sanningen.

JAMAICA DRABBAS AV EN SVÅR JORDBÄVNING

Den 14 januari 1907 blev staden Kingston nästan helt ödelagd av en svår jordbävning. Broder Browne skrev följande till Sällskapet: ”Vi är glada över att kunna rapportera att så långt vi vet har ingen av Herrens folk skadats, med undantag av att en intresserad vän, som alltid var närvarande vid mötena, dödades. ... Men jag kan inte sluta att förundra mig över att vår möteslokal är den enda plats för religiös tillbedjan i staden som står och fortfarande går att använda; och den är helt och hållet av tegel, som alla de andra, förutom att de två rummen på andra våningen, där vi bor, har en kraftig stomme, som byggts ovanpå den undre delen av byggnaden, och detta gör den ännu farligare. Vår tro har styrkts mycket av denna erfarenhet.” — The Watch Tower, 15 februari 1907, sidan 53.

MAN UTBREDER VITTNANDET

År 1908 hölls det för första gången ett konvent utanför Kingston. Det var i den lilla kuststaden Annotto Bay, omkring 8 kilometer från Camberwell, där verket med att predika om Riket på Jamaica tog sin början. Högsta antalet närvarande vid detta konvent var omkring 350.

De fyra följande åren kännetecknades av intensiva ansträngningar att sprida Ordet genom tryckalster och offentliga föredrag. Prästerskapet ökade också sina påtryckningar för att försöka hindra människorna från att läsa Sällskapets litteratur. Detta ledde till att människor avbeställde litteratur och begärde att få pengarna tillbaka för litteratur som  man redan hade skaffat, men bröderna tappade inte modet. De trängde till och med ut till utländska distrikt. Två pilgrimbröder fick i uppdrag att resa till Costa Rica och Barbados för att organisera församlingar i dessa länder. Vid det här laget utövade avdelningskontoret på Jamaica också tillsynen över verksamheten i Panamá.

BRODER RUSSELLS BESÖK

I februari 1913 gjorde Charles Taze Russell, Sällskapet Vakttornets förste president, ett tredagarsbesök på Jamaica. Samtidigt med besöket planerade man att också hålla ett konvent. Den första dagen kom det omkring 600 bröder och systrar, såväl som intresserade personer från hela ön, för att höra broder Russell. Tidskriften The Watch Tower rapporterade om konventet och skrev följande: ”Några av dessa kära vänner spenderade nästan allt de ägde för att komma till konventet. Vi tyckte att de utgjorde ett mycket intressant sällskap, de är mycket uppriktiga för Herren och för sanningen.”

Det nit som syster Eveline Prendergast visade, när hon gick de närmare sex milen från Camberwell på dammiga vägar för att få vara med vid konventet, var typiskt för bibelforskarna. Ett sådant nit kom också till uttryck i de jamaicanska brödernas kraftfulla sång. Så här sade Sällskapets president: ”De var mycket duktiga på att sjunga.”

Det offentliga föredraget under konventet drog en så stor åhörarskara att man måste använda två lokaler, den ena för allmänheten och den andra för bibelforskarna. I den lokal som var avsedd för allmänheten trängdes 1.800 personer, och över 2.000 personer kunde inte komma in! Bland åhörarna fanns många präster, av vilka några kommenterade  människornas iver att få höra budskapet. En präst i episkopalkyrkan sade att hemligheten med deras intresse var det förhållandet att budskapet var ett ”hoppets evangelium”.

Konventet fick också mycket gynnsam publicitet i pressen. Så här stod det på sidorna 94 och 95 i The Watch Tower för 15 mars 1913: ”När tidningarna skrev om de människor som utgjorde konventet, kommenterade de deras renlighet, ordning osv.; och det förhållandet att de varken nyttjade tobak eller sprit och inte behövde någon uppmärksamhet från polisen. ... De omnämnde också det förhållandet att varken pengar eller kollekt nämndes i samband med detta konvent.” Konventet år 1913 levde kvar i minnet hos dem som hade privilegiet att vara närvarande.

PRÖVNINGAR OCH SVÅRIGHETER UNDER FÖRSTA VÄRLDSKRIGET

Precis som sina bröder på andra håll såg bröderna på Jamaica ivrigt fram emot året 1914 och slutet av ”hedningarnas tider”. De blev också besvikna över att deras förväntan på ett snart slut på Satans ordning inte förverkligades. Efter broder Russells död i oktober 1916 drabbades de av ett verkligt trosprov. Många lämnade organisationen och började utöva påtryckningar på de lojala. Pressen ökade i och med att Paul S. L. Johnson från Förenta staterna kom på besök. Han hade lämnat sanningen och hade kommit för att ge de illojala sitt stöd. De som hade tro på att Jehova skulle fortsätta att använda samma redskap som han hade gjort — Sällskapet Vakttornet — förblev fasta och höll sanningens ljus brinnande under dessa prövande tider.

Sållningen på den tiden fick många att sluta upp med att komma tillsammans med organisationen.  Till slut delade de upp sig i små grupper, och nu hör man ingenting om dem längre. De kan liknas vid en gren som bryts av från ett träd. Den ser grön ut under en liten tid, men till slut vissnar den och dör.

Det förekom inte några yttre påtryckningar på bibelforskarna under första världskriget. Jamaica var då en brittisk koloni, och även om Storbritannien var i krig, så hade man inte någon värnplikt eller inkallelse till militärtjänst. Frågan om militärtjänst utgjorde alltså inte något problem. Det var pressen inifrån som prövade bröderna svårt och hämmade evangeliseringsarbetet. Men visandet av Skapelsedramat i bilder, bibliska diabilder i färg och också rörlig film synkroniserad med grammofonföredrag, var till stor hjälp när det gällde att hålla intresset för Rikets budskap vid liv under den här tiden. Visningarna drog stora åhörarskaror.

MILLIONBROSCHYREN SPRIDS I VIDA KRETSAR

År 1920 fick broschyren Millioner som nu leva skola aldrig dö stor spridning. Den titeln var något som slog, och många jamaicaner kommer fortfarande ihåg den. Det året var det bara 44 personer närvarande vid Åminnelsen på ön, vilket visade det avfall från sanningen som hade ägt rum under den rening, som inträffade efter slutet av hedningarnas tider. Men de som förblev fasta blev inte modfällda, utan fortsatte att uträtta mycket i Herrens verk, och år 1921 steg antalet närvarande vid Åminnelsen till 132. — 1 Kor. 15:58.

TROSSTÄRKANDE BESÖK AV PILGRIMBRÖDER

Ett besök av pilgrimbrodern George Young bidrog mycket till arbetet med att stärka tron hos de lojala.  Hans besök i den vackra staden Port Antonio på nordkusten resulterade i ett mäktigt vittnesbörd. En framstående katolik och medlem av den lagstiftande församlingen sade följande efter ett av broder Youngs föredrag: ”Jag bryr mig inte om vem som hör mig. Jag har hört sådant i kväll, som jag inte visste stod i bibeln. Jag uppskattar budskapet.”

När broder Young besökte staden Mandeville, en sval rekreationsort i det inre av ön, kom 365 personer för att höra honom. Bland dessa var en annan medlem av den lagstiftande församlingen, som välkomnade broder Young och sade följande till åhörarskaran: ”Ni blir förvånade över att få se mig på podiet. De flesta människor tror att jag aldrig tänker på bibliska ting. De har fel. Det är läran om evig pina, som säger att man skall brinna och stekas, som drivit mig bort från kyrkorna!” Besök och möten i denna och i andra städer lade grunden för tillväxt längre fram.

INGET MOTSTÅND FRÅN REGERINGSHÅLL

Regeringen hade aldrig, sedan slutet av 1800-talet då sanningen först började predikas i detta land, försökt hindra predikoverket. Men när den resolution som kallades Anklagelseakt och som antogs vid konventet i Columbus i Ohio i USA den 20—28 juli 1924 spreds i vida kretsar på Jamaica, så rapporteras det att prästerskapet i hemlighet försökte påverka regeringen ”att sätta stopp för bibelforskarnas arbete”. Den lilla skaran bibelforskare lät inte någon skrämma bort dem och få dem att upphöra, utan de fortsatte i stället med arbetet att predika om Riket. De gick många kilometer och färdades också med åsna, mulåsna och cykel för att föra budskapet ut till människor på landsbygden. En broder rapporterade  att han brukade åka hemifrån klockan 6 på morgonen för att cykla ut till lantdistrikten. Han hade med sig den litteratur han skulle sprida på ett stort område, och närmare 12 timmar senare brukade han återvända hem.

GRUPPVITTNANDE MED BUSS

Under senare delen av 1920-talet skaffade Kingstonförsamlingen en buss, så att en grupp skulle kunna bearbeta lantdistrikten på söndagarna. Med hjälp av den utfördes ett oerhört stort såningsarbete av sanningens säd på distrikt när och fjärran. År 1929  spreds till exempel 23.447 böcker och broschyrer över hela ön av den lilla skaran lojala vittnen. Några av de bröder och systrar som brukade färdas på den bussen lever fortfarande och är verksamma. De har livliga minnen av dessa vittnesresor.

Broder Charles Crawford kommer ihåg den tiden och berättar att bröderna och systrarna måste stiga upp redan klockan 3 på söndagsmorgnarna. Bussen avgick klockan 4, och man reste ända upp till 13 mil. Förkunnarna steg av vid samhällen längs vägen. Eftersom en del förkunnare kom fram till sina distrikt före soluppgången, måste de vänta i timmar, tills de som de skulle besöka vaknade. ”Vi hade mycket roligt tillsammans”, berättar broder Crawford, och ”ibland lämnade vi all den litteratur vi hade med oss.” Han sade att bussen blev en så vanlig syn i samhällena på landsbygden att somliga kallade den Endräkt. Detta berodde kanske på den endräktiga andan och ansträngningarna av dem som färdades på den. Broder Crawford uttryckte djup uppskattning över att ha fått leva och nu få se blomstrande församlingar i de samhällen som han brukade besöka för att så Rikets säd med hjälp av den där bussen. Han är nu 83 år gammal och är pionjär i ett litet samhälle på landsbygden.

ATT VITTNA MED GRAMMOFON OCH HÖGTALARBIL

Arbetet kom in i en ny fas år 1933 i och med att man började använda den bärbara grammofonen, skivspelare och högtalarbil. Dessa redskap var som skräddarsydda för detta land. Här församlas människor snabbt, när man hör musik, varför ljudet av grammofonen var signalen för många att församlas vid sin grannes dörr för att höra Rikets budskap. Det kraftigare ljudet av skivspelaren på högtalarbilen  fick människor att välla ut ur skogsområdena till stora vägen för att se och höra.

Det fanns tre sådana högtalarbilar med skivspelare i gång. En högtalarbil sköttes av en syster, Amy Foote, som bodde i Spanish Town — Jamaicas första huvudstad, på den tiden då ön styrdes av Spanien. Strax före sin död berättade syster Foote att hon skrev till J. F. Rutherford, den dåvarande presidenten för Sällskapet Vakttornet, och frågade om en kvinna skulle kunna få lov att sköta en högtalarbil. Hon fick klartecken och for entusiastiskt ut till städer och byar. Hon körde själv den gamla Forden och förkunnade offentligt de goda nyheterna. Syster Foote arbetade som en hel karl och plöjde upp fältet för ytterligare sådd och skörd!

 En annan högtalarbil sköttes av Robert Logan, en nitisk broder som också var läkare. Det finns fortfarande tusentals människor i Kingston och andra städer som kommer ihåg honom för hans offentliga predikande och användande av högtalarbil. Hans nit var sådant att alla hans patienter måste få ett grundligt vittnesbörd innan de blev läkarundersökta. Också vittnen måste få sig en påminnelse om vad de trodde, innan de fick sin läkarundersökning.

Den tredje högtalarbilen sköttes av broder P. H. Davidson, avdelningskontorets tillsyningsman. Det genomträngande ljudet från skivspelarnas högtalare gjorde prästerskapet rasande, så att regeringen år 1936 på prästerskapets uppmaning förbjöd deras användning på offentliga platser. Men detta förbud upphävdes år 1938, och budskapet om Riket började återigen att studsa från kullarna och rulla genom dalarna in i människornas hem.

DEN ”STORA SKARANS” IDENTITET VÄCKER NITÄLSKAN

En annan milstolpe i Jehovas folks historia nåddes år 1935, när man vid konventet i Washington uttryckligen identifierade den ”stora skaran” i kapitel 7  i Uppenbarelseboken som en jordisk klass som skulle församlas före Harmageddon. Denna nya förståelse tjänade som en sporre till större verksamhet, och statistiken visar en stadig tillväxt av Jehovas lovprisare på Jamaica. Antalet steg från 100 år 1914 till 390 år 1938, och år 1939 steg antalet av dem som uppmanade andra att förena sig med dem i att lovprisa Jehova till 543.

Ja, verksamheten blev bättre organiserad, och anordningen med bibelstudier i hem började ta form. Insamlandet av den ”stora skaran” hade börjat, och den klassen tog på sig en stor andel av arbetet med att predika om Riket. De visade faktiskt lika stort nit och lika stor oförskräckthet som de som tillhörde den smorda kvarlevan.

UPPMUNTRADE AV ETT BESÖK AV THOMAS BANKS

År 1936 besökte Thomas E. Banks, en pilgrimbroder från Förenta staterna, Jamaica. I ett brev till broder Rutherford om besöket daterat den 4 maj 1936 skrev broder Davidson följande: ”Jag måste få tacka dig personligen för att du i egenskap av president skickade broder Banks till Jamaica. Hans besök har fört Brooklyn till Jamaica och har uppfyllt en länge närd önskan att få se saker och ting fungera här som i Brooklyn, och därför är det mycket i förbindelse med vårt Betelhem, våra studier, vårt arbete i tjänsten, bibelklasserna, konventen och det offentliga vittnandet som har förbättrats genom broder Banks’ exempel och förslag.”

I förbindelse med broder Banks’ besök anordnades ett konvent i Kingston med som mest 2.000 personer närvarande.

PÅVEN FÅR ETT BREV

Det nit som broder Ronald Feurtado visade var typiskt för vännerna på den tiden. Han kom från en  familj av hängivna katoliker och hade själv varit en nitisk katolik. När han lärde känna sanningen, tyckte han att det var hans plikt att ge påven ett vittnesbörd och att avslöja den katolska hierarkins falska läror. Han gjorde detta genom att skriva ett brev. Vatikanen returnerade brevet till Jamaica och skickade det till överhuvudet för den katolska kyrkan på ön. Och eftersom broder Feurtado var statstjänsteman, rapporterade denne i sin tur saken för Jamaicas guvernör. Guvernören kallade då på broder Feurtado och begärde att han skulle skriva ett brev till påven och be om ursäkt. Broder Feurtado vägrade artigt att göra detta, eftersom han var övertygad om att det han hade skrivit var sanningen. Broder Feurtado straffades genom att inte bli befordrad, men han dog trogen och lycklig över att han hade kunnat avge ett vittnesbörd för både påven och guvernören.

EN NY TILLSYNINGSMAN FÖR AVDELNINGSKONTORET

År 1939 skickade Sällskapet Thomas E. Banks tillbaka till Jamaica för att han skulle utöva tillsynen  över avdelningskontoret. Så här sade broder Banks: ”På den tiden var det inte så mycket kontorsarbete på Sällskapets avdelningskontor som det är nu. Mitt arbete bestod därför i huvudsak i att färdas runt hela ön med en högtalarbil och spela upp inspelade bibliska föredrag och också i att hålla bibliska föredrag på kvällarna.”

Broder Banks gjorde mycket för att uppmuntra bröderna och för att främja Rikets intressen på Jamaica. Han fortsatte som tillsyningsman för avdelningskontoret till år 1946. Han var då 75 år gammal, och hans bristande hälsa och sviktande krafter gjorde att någon som var yngre och starkare måste överta ansvaret att utöva tillsynen över avdelningskontoret. Så här sade broder Banks: ”Jag fick välja mellan att återvända till Förenta staterna och bo tillsammans med mina barn och att fortsätta att bo på Sällskapets kontor på Jamaica, där jag kunde arbeta så mycket som min hälsa tillät. Eftersom Jamaica var mitt förordnande, valde jag att stanna kvar där.”

När broder Banks var 93 år gammal sade han: ”Jag utnyttjar alla tillfällen till att tala om Jehovas uppsåt och sanningarna i hans ord med mina besökare och genom korrespondens. Jag är mycket glad över att jag kan få fullborda mina dagar på jorden på mitt utländska distrikt och i heltidstjänst för Jehova. Att få använda all min tid i Jehovas tjänst har varit glädjen i mitt liv, och jag ser fram emot att få fortsätta att göra detta i evighet i sällskap med Jesus Kristus och hans heliga ’i ljuset’.” (Kol. 1:12) Han höll troget fast vid sitt förordnande ända till år 1967, då han vid 96 års ålder avslutade sin jordiska bana.

ZONARBETET ORGANISERAS

År 1939 organiserades zonarbetet. Ön delades upp  i fyra zoner. Bröder förordnades som zontjänare och fick anvisningar om att tillbringa en vecka med varje församling för att stärka den och för att hjälpa den i dess verksamhet med att vittna på fältet. Broder Charles Laurent skickades till den östra zonen, broder Conrad Anderson till den västra, broder Headley Graham till den norra och broder Edgar Carter till den södra.

Broder Carter brukade berätta om den tid då han var en ung och nitisk pionjär med nästan outtömlig energi. Han utförde ett gott arbete med att organisera församlingar i kommunerna Clarendon, Saint Catherine och Manchester. Hans transportmedel i zontjänsten var en cykel utrustad med en pakethållare för att frakta hans tillhörigheter. Avstånd och backar utgjorde inget hinder för honom. När zontjänsten senare upphörde, for han över hela ön på sin cykel och betjänade församlingarna som tjänare för bröderna (kretstillsyningsman). År 1945 blev han den förste jamaican som fick utbildning vid Vakttornets Bibelskola Gilead. Han fortsatte, efter det att han i januari 1946 hade gått igenom skolan, att betjäna de jamaicanska församlingarna, men han blev snart mycket sjuk och måste sluta i heltidstjänsten. Trots att han var oförmögen att arbeta, förblev  han verksam i Jehovas tjänst till sin död i augusti 1983.

SVÅRIGHETER I SAMBAND MED ANDRA VÄRLDSKRIGETS UTBROTT

De frågor som sysselsatte vittnenas sinnen vid andra världskrigets utbrott år 1939 var dessa: Vad kommer detta att innebära för predikoarbetet på Jamaica? Kommer det att bli värnplikt den här gången? Man skulle snart få svar på sina frågor, allteftersom fler och fler nationer blev indragna i totalt krig.

Bröderna slutade aldrig upp med att vittna, utan fortsatte utan uppehåll att förkunna om Riket som mänsklighetens hopp. Det blev inte någon allmän värnplikt. Jamaica var fortfarande en brittisk koloni och behövde inte mobilisera, och därför blev det aldrig något prov, när det gäller denna stridsfråga om kristen neutralitet. Men de lojala drabbades av andra prövningar. Kort efter krigets utbrott förbjöd kolonialguvernören fyra av Vakttornets publikationer, som kom in under en lag om icke önskvärda publikationer. Böckerna Fiender och Ljus (band 1 och 2) och broschyren Mönsterstudium 2 förbjöds.

En del bröder tyckte att det vore en bra idé att omedelbart få ut de förbjudna publikationerna till människorna, som nu hade blivit mycket nyfikna på deras innehåll. Broder Conrad Anderson packade till exempel ihop sina böcker i en kartong utanpå vilken han skrev: ”Till polisstationen i Montego Bay”. Alla som frågade honom om orsaken till förbudet mot böckerna blev erbjudna att skaffa sig ett exemplar. Till slut hade han lämnat alla böckerna i kartongen, så det fanns ingenting kvar för polisen att konfiskera.

MAN INFÖR TOTALFÖRBUD

Under år 1941 blev det partiella förbudet totalt.  Det blev förbjudet att införa alla Sällskapet Vakttornets eller Internationella Bibelstudiesällskapets publikationer i landet. Detta meddelades i regeringens officiella tidning, Jamaica Gazette, för 19 oktober 1941. Men organisationen blev inte förklarad för olaglig, och man hade fortfarande frihet att församlas.

Slutade bröderna upp med att predika bara därför att man inte hade någon litteratur att erbjuda människor? Inte alls! Rustade enbart med bibeln fortsatte de sitt predikande från hus till hus.

INGEN AVSAKNAD AV ANDLIG FÖDA

Behövde vittnena hungra efter andlig föda på grund av förbudet? Långt därifrån! På förunderliga vägar kom olika publikationer, däribland varje nummer av Vakttornet, in på ön. De kopierades av avdelningskontoret och skickades ut till församlingarna, och därför behövde man inte gå miste om ett enda Vakttornsstudium. Exemplar av Vakttornet med bara temat på framsidan skickades med posten och kom utan problem fram till mottagaren. Andra publikationer, till exempel Kurs i teokratisk ämbetsutövning, mottogs också, och medan förbudet fortfarande gällde började skolan i teokratisk ämbetsutövning i församlingarna.

Följande erfarenhet visar hur litteratur kunde finna vägen in i landet: Tulltjänstemän brukade konfiskera Vakttornets publikationer, som fördes in av kontraktsarbetare som återvände hem från Förenta staterna. Tulltjänstemännen brukade kasta publikationerna på golvet i hamnbyggnaden, där arbetarna steg i land. En broder som arbetade i hamnen brukade i smyg samla ihop en del av litteraturen efter det att tulltjänstemännen hade gått sin väg och innan den konfiskerade litteraturen samlades ihop för att  slängas. Ja, många var de vägar och metoder Jehova använde för att se till att hans folk fick andlig föda!

FÖRSÖK ATT FÅ FÖRBUDET UPPHÄVT

Man försökte utan framgång att få förbudet upphävt. En ansökan, som var daterad den 23 oktober 1941, avslogs, och det skedde också med en begäran om att den dåvarande guvernören skulle ta emot en deputation av bröder från ön för att diskutera saken. Men bröderna lät sig inte slås ned, utan de fortsatte energiskt med arbetet att predika om Riket, så att förkunnarantalet ökade från 543 år 1939 till 884 vid krigsslutet år 1945. Man organiserade också sammankomster, till exempel sammankomsten ”Kallelse till verksamhet” år 1943. Kampanjen med offentliga möten började samtidigt här som i Förenta staterna, trots det begränsade antalet offentliga talare.

FÖRBUDET UPPHÄVT

Den 23 juni 1945 skrev man på avdelningskontoret ett brev till regeringen och påpekade att restriktionerna på Jehovas vittnens verksamhet hade upphävts i England och i många andra samväldesländer. Men det var inte förrän i början av år 1946 som regeringen äntligen meddelade avdelningskontoret att det jamaicanska förbudet mot litteraturen hade upphävts och att import återigen var tillåten. Vittnenas gensvar var entusiastiskt. Som det rapporterades i 1947 Yearbook of Jehovah’s Witnesses (Årsboken): ”De få böcker som regeringen hade beslagtagit släpptes för spridning, och på bara en månad eller så hade man placerat nästan alla till de sanningshungrande människorna.” Många var särskilt angelägna om att få boken Fiender, som hade blivit mycket omtalad, eftersom den var den första av Sällskapets böcker som förbjöds på Jamaica.

UTVIDGNINGEN EFTER KRIGET BÖRJAR

I november 1945 skickades William Johnson till Jamaica som den förste Gileadutbildade missionären. Han föreslog en del små förändringar i Kingstons enda församling. Bröderna och systrarna hade till exempel rest sig varje gång de kommenterat vid mötena, och på tjänstemötet uppträdde församlingstjänaren alltid som ordförande och satt på podiet under hela mötet. Broder Johnson påpekade att sådana här saker inte var nödvändiga, och bröderna accepterade glatt hans förslag.

År 1946 skulle kunna kallas för en vändpunkt vad det gäller arbetet med att predika om Riket på Jamaica. Det året började sådana planer förverkligas som ledde till den mest oavbrutna och snabba tillväxten i fråga om antalet Rikets förkunnare under hela verksamhetens historia på ön. De som skapade förutsättningarna för detta var bröderna N. H. Knorr och F. W. Franz.

Kort före bröderna Knorrs och Franz’ besök kom det ytterligare två Gileadmissionärer — Lee Dillon och Aleck Bangle. De började omedelbart sin missionärstjänst i huvudstaden Kingston, och människorna på distriktet gav ett fint gensvar.

 UTVIDGNING I KINGSTON

Kort efter sin ankomst sammanträffade broder Knorr med församlingen i Kingston, som då uppgick till mer än hundra förkunnare, och lade fram förslag för utvidgning av verksamheten i Kingston. Han föreslog att Kingstonförsamlingen delades i tre församlingar och att andra våningen i avdelningskontorets byggnad, som användes till Rikets sal, gjordes om till ett missionärshem. Bröderna samtyckte glatt till detta. Man organiserade snart tre församlingar,  och de uppkallades efter sitt läge i staden, nämligen Östra, Västra och Centrum.

Broder Knorr betonade under sitt besök behovet av att Rikets verksamhet omedelbart fick ny fart, och han uttryckte sin önskan att införa pionjärtjänsten med särskilt uppdrag på ön.

SNABB TILLVÄXT

Den östra församlingen med missionären Aleck Bangle som församlingstjänare ökade från 26 förkunnare i april 1946 till 67 förkunnare i augusti samma år. Det var en liknande tillväxt i de båda andra församlingarna. Som en följd av detta ökade antalet förkunnare i Kingston till 265 inom sex månader, och antalet förkunnare på hela ön nådde för första gången ett tusen, och 35 förkunnare tjänade som pionjärer.

Det dröjde inte länge förrän alla tre församlingarna köpte tomt och byggde sina egna Rikets salar. Tillväxten fortsatte genom åren — till en början var den snabb, och under 1960- och 1970-talen var den stadig. Nu finns det i Kingston och dess förorter 12 Rikets salar, 22 församlingar och sammanlagt 2.156 förkunnare.

GILEADMISSIONÄRERNAS ROLL

Man kan inte nog betona den roll Gileadmissionärerna spelat i utvidgningen av Rikets verk. Mellan åren 1946 och 1962 förordnades sammanlagt 29 missionärer till Jamaica. Under den perioden ökade antalet Rikets förkunnare från 899 till 4.465. Och antalet församlingar i Kingston, dit de flesta missionärerna skickades, ökade från en till 14 under denna 16-årsperiod. Nu är det bara en av den ursprungliga gruppen som fortfarande tjänar som missionär på Jamaica, nämligen Aleck Bangle, som har lagt 38 år  av trogen tjänst bakom sig här och som nu tjänar som samordnare för avdelningskontorets kommitté. Behovet av missionärer har minskat mycket på grund av att landet är så väl betjänat av 153 reguljära pionjärer och pionjärer med särskilt uppdrag. Men det var missionärernas arbete som lade grunden. Några av dem har nu skickats till andra länder, där behovet är större.

Missionärerna kunde tränga in i de områden där den förmögnare klassen bodde och där de inhemska förkunnarna sällan fick ett hörande öra. Därigenom avgavs ett gott vittnesbörd för denna klass, som man tidigare inte kunnat nå.

 EN FÖRE DETTA BRITTISK PREMIÄRMINISTER FÅR HÖRA RIKETS BUDSKAP

Många prominenta personer fick höra Rikets budskap av den nyligen avlidne Theodore Nunes, en beställningsskräddare som hade många ur överklassen i sin kundkrets. Han var mycket nitisk och såg till att alla hans kunder fick höra Rikets budskap, medan de provade sina kostymer. Han lämnade mycket litteratur på det här sättet.

En notis om broder Nunes’ nitiska predikande stod att läsa i den lokala dagstidningen, The Gleaner, för 5 juni 1980. Det berättades där om hur Jamaicas dåvarande kolonialguvernör, sir Edward Denham, bad honom komma och ta mått på en kostym åt David Lloyd George, en före detta premiärminister i England (1916—1922), som var på besök på ön. Broder Nunes passade då på tillfället att tala om för honom att Guds rike var det enda hoppet för den betryckta mänskligheten. Lloyd George höll med broder Nunes och tillade att världen ”aldrig kommer på rätt köl igen”. Den forne premiärministern blev då tillfrågad varför han då inte talade om för människorna i England att Guds rike är mänsklighetens enda hopp. Lloyd George svarade att människorna ”vill inte höra det”! Detta är verkligen precis som det är förutsagt — att människorna skulle ”vända sina öron bort från” att höra Guds sanning och i stället föredra ”osanna historier”. — 2 Tim. 4:4.

PRÄSTERSKAPET REAGERAR FÖR ÖKAD VERKSAMHET

Som väntat reagerade prästerskapet för detta större genombrott på deras bästa betesmark. Man fann en förevändning att visa sitt motstånd år 1952, när bröderna presenterade planritningar till kommunfullmäktige  i Kingston för byggandet av en Rikets sal på en tomt nära den 200-åriga Sankt Andreas-församlingens kyrka — en ärevördig anglikansk kyrkobyggnad, som hade många av landets grädda bland sina medlemmar.

Prästerskapet ville påstå att Jehovas vittnens möten var högljudda tillställningar och skulle komma att störa deras gudstjänster och att det skulle komma att bli trafikstockningar i området. När saken kom inför stadsfullmäktiges byggnadskommitté, vederlade Sällskapets advokat, Enos Finlason, som själv är ett vittne, dessa ”skäl”. Byggnadskommittén beviljade därför ansökan och tillbakavisade de protester som framförts av anglikanska kyrkans lekmannakårs advokat. Frågan vann stor och långvarig publicitet i lokalpressen, från det att protesten framfördes till dess att ansökan beviljades.

Prästerskapet och kyrkans kommitté, som bestämt  sig för att inte bli besegrade, försökte omintetgöra beslutet. De överklagade till hela stadsfullmäktige — efter det att ritningarna skrivits under av de vanliga undertecknarna och överlämnats till de sökande och byggnaden hade påbörjats.

BYGGNADSRITNINGARNA ÅTERKALLAS

Borgmästaren, som var medlem av byggnadskommittén och som hade röstat emot ansökan, befallde att man skulle sluta bygga och att ritningarna skulle återlämnas. Man påstod att de inte var undertecknade som de skulle — eftersom de inte hade undertecknats personligen av stadsingenjören och stadsjuristen, som lagen kräver. Syftet med denna manöver var att tvinga fram att saken prövades på nytt inför byggnadskommittén, och man hoppades att prästerskapet då skulle kunna påverka denna kommitté att få beslutet ändrat till sin favör.

Kommitténs ordförande, Cleveland Walker, som var en rättskaffens man, beslöt att han skulle söka få ett sakkunnigt utlåtande innan ärendet prövades på nytt. Han gjorde detta, och enligt det sakkunniga utlåtandet var byggnadsritningarna undertecknade på rätt sätt, och de skulle återlämnas till de sökande, och uppförandet av byggnaden skulle fortsätta. Det hette vidare i utlåtandet att om byggnaden blev olaglig bara därför att stadsjuristen och stadsingenjören inte personligen hade undertecknat byggnadsritningarna, så skulle man tvingas riva hundratals andra byggnader som också hade uppförts olagligt, eftersom deras ritningar hade undertecknats på samma sätt. Återigen förlorade alltså den anglikanska kyrkan och Jamaicas kyrkoråd (som representerade åtta samfund som hade skickat en protestskrivelse undertecknad av sina organisationers ledare) striden mot Jehovas vittnen.

 De religiösa motståndarna satte sedan i gång en presskampanj mot vittnena, ledd av en mycket läst kolumnist. Därefter vägrade regeringen, som av allt att döma påverkats av de religiösa ledarna, att förnya det utlupna uppehållstillståndet för de båda missionärerna Louis och Cora Woods. De inhemska vittnena gav detta stor publicitet. Många församlingar antog protestresolutioner mot beslutet och skickade dem till regeringen. Till slut gav myndigheterna med sig och förlängde missionärernas uppehållstillstånd.

INFÖRSELN AV LITTERATUR BEGRÄNSAS IGEN

Redan innan Woods fick sitt uppehållstillstånd förlängt, fick de berörda myndigheterna order om att inte sälja utländsk valuta till Sällskapet Vakttornet som betalning för biblisk litteratur som importerades till Jamaica. En litteratursändning fick alltså ligga kvar i hamnen och brändes till slut (utom biblarna), trots att man hade papper på att huvudkontoret i Brooklyn var villigt att betrakta sändningen som en gåva. Efter skrivna protester och en petition, som undertecknats av 145.000 människor (mer än var fjortonde person på Jamaica), fick man tillstånd att importera litteratur från England men inte från Förenta staterna. Endast biblar kunde importeras från det senare landet. Efter fler protestskrivelser och överklaganden både på ön och i England (eftersom landet fortfarande var under brittiskt styre) gick regeringen till slut, den 19 juli 1954, med på att låta litteratur komma in från Förenta staterna som gåva. Denna anordning är fortfarande i kraft på grund av den fortsatta bristen på utländsk valuta.

 BRODER KNORR KOMMER ÅTERIGEN PÅ BESÖK

Före det här försöket att tysta vittnena och hämma deras predikoverksamhet styrktes och förbereddes bröderna för sina prövningar genom ett besök av bröderna Knorr och Henschel.

Fyra år efter broder Knorrs första besök hade det vuxit så mycket att det var dags att planera för vidare utvidgning. Antalet förkunnare i Kingston hade ökat med 25 procent. En byggnadskommitté med broder Robert Clarke som ordförande förordnades för att sköta köpet av tomt och uppförandet av två nya Rikets salar för de två nya församlingar som skulle bildas. En av dessa var den norra församlingen.  Det var byggandet av deras lokal som väckte prästerskapets raseri, så som tidigare har beskrivits. Inte att undra på att en tidning hade en bild på lokalen under rubriken ”Den kyrka som striden har byggt”.

ORKANKATASTROF GER ORSAK ATT VISA KÄRLEK

Sommaren 1951 drabbades Jamaica av en våldsam orkan, som dödade 168 personer. Taket på den byggnad som tjänade som avdelningskontor och missionärshem blåste av fullständigt, men ingen av bröderna skadades. Tusentals, däribland många bröder, blev hemlösa och förlorade sina tillhörigheter. Medvittnen i Förenta staterna reagerade omedelbart och generöst. Man skickade tonvis med kläder för att ge hjälp åt de nödlidande. Detta var en praktisk demonstration av den kärlek som förenar Jehovas folk i ett internationellt brödraskap. Bröderna blev mycket uppmuntrade till att gå ut och trösta de nödlidande och att förklara för dem vem som är ansvarig för eländet i världen.

ETT NYTT AVDELNINGSKONTOR

År 1954 var broder M. G. Henschel på zonbesök och rekommenderade att avdelningskontorets byggnad besiktigades för att avgöra hur stabil konstruktionen var. Detta skedde, och behovet av ett nytt avdelningskontor bekräftades. Broder Knorr kom på besök följande år och gav klarsignal till att skaffa mark och planera för ett nytt avdelningskontor och missionärshem. Man hittade snart en lämplig tomt vid Trafalgar Road 41 i förorten Sankt Andreas, och byggnadsritningar gjordes och presenterades för byggnadsmyndigheterna.

År 1957 kunde byggnadsprojektet av det nya avdelningskontoret  komma i gång. De inhemska vittnena stödde projektet med lån och bidrag. Den 31 augusti 1958 överlämnades byggnaden inför en åhörarskara på 1.276 personer.

DET FÖRSTA INTERNATIONELLA KONVENTET

År 1966 blev Jamaica utvalt till sammankomstplats för ett av de många internationella konventen, som man planerade att hålla det året. Detta var första gången som de lokala vittnena anmodades vara värdar för en internationell sammankomst. De ordnade entusiastiskt med inkvartering och turer och åtog sig alla de andra plikter som hör ihop med ett stort konvent. De var hänförda över att få vara värdar åt delegater från 18 länder, däribland 246 delegater  från Storbritannien och 218 från Förenta staterna. Det offentliga föredraget den gången lockade fler åhörare än man någon gång tidigare hade haft vid ett konvent på Jamaica — 9.458.

Tillväxten fortsatte under början av 70-talet. År 1970 hade man det högsta antalet närvarande vid Åminnelsen någonsin — 13.359. Under det årtiondet fortsatte predikandet utan uppehåll. Man hade frihet att predika de goda nyheterna och att komma tillsammans på möten. Men man hade fortfarande problem att övervinna — påminnelser om att det fortfarande fanns fiender till Rikets sanning här på Jamaica.

MOTSTÅND MOT EN NY RIKETS SAL

År 1978 lämnade man till exempel in ritningar till byggnadsmyndigheterna i Kingston för att få byggnadslov för att bygga en Rikets sal i den nordvästra delen av staden. Stadsplaneringsavdelningen begärde att ritningarna omarbetades så att den byggnad som man skulle uppföra skulle bli mera påkostad. Det skulle, som de uttryckte saken, vara en byggnad som ”lyfte upp området”. Man rättade sig efter denna begäran, trots att den innebar att man måste bygga en mycket dyrbarare byggnad, och en planlösning som kunde accepteras av alla de övriga myndigheterna i staden blev godkänd av kommunfullmäktiges stadsplanerare och byggnadskommitté.

Men precis som tomten till den Rikets sal som väckte sådan strid år 1952 och 1953 låg också den här tomten nära en anglikansk kyrka, och prästen var helt emot att man skulle bygga en Rikets sal så nära hans kyrka.

Men byggnadsarbetet hade redan börjat, när prästen fick klart för sig att det var en Rikets sal som var under uppförande. Han kontaktade sina politiska  vänner i kommunfullmäktige, vilka i sin tur väckte frågor om huruvida man hade rättat sig efter alla byggnadsbestämmelser eller ej. En sådan bestämmelse var att man måste sätta upp ett meddelande om syftet med byggnaden på ett iögonenfallande ställe på tomten och så ge människor som var emot att man uppförde en sådan byggnad möjlighet att lägga in en skriftlig protest inom en angiven tid. Eftersom prästen inte hade lagt märke till ett sådant meddelande, så trodde han att denna bestämmelse hade nonchalerats. Till hans förtret meddelade stadsjuristen de medlemmar i kommunfullmäktige, som frågat om saken, att de sökande hade uppfyllt alla krav.

EN PRÄSTS FALSKA ANKLAGELSE

Följande drag av denne motståndare var att sprida en broschyr som framförde anklagelsen att Rikets sal byggdes med pengar som tillhandahållits av CIA — den federala underrättelsetjänsten i USA. Orsaken till att han kom med denna ogrundade anklagelse var att vissa politiska personer, däribland denne präst, framförde anklagelser att CIA höll på att undergräva regimen på Jamaica.

Anklagelsen angående källan till pengarna saknade naturligtvis all grund, som också en skribent i den lokala dagstidningen var snabb att påpeka, när han vederlade prästens påstående. Han skrev: ”Jehovas vittnen ... tror på en framtida jord renad av Jesus Kristus, där rättfärdighet skall bo ... och där människor inte kommer att exploatera varandra. ... Men Jehovas vittnen tror på en rent andlig lösning, de hälsar inte den amerikanska flaggan eller någon annan flagga. Inte heller sjunger de den amerikanska nationalsången eller någon annan nationalsång.  Det är knappast sannolikt att de utgör en CIA-kyrka.”

När prästen ställdes inför fullbordat faktum och inte kunde förhindra byggandet, så skrev han till kommunfullmäktige och föreslog att alla ansökningar om byggnadslov för kyrkobyggnader hädanefter skulle underställas det lokala kyrkorådet på Jamaica för dess rekommendation, innan de godkändes av byggnadskommittén. Hittills har kommunfullmäktige klokt nog struntat i det förslaget.

RIKETS SAL KLAR OCH ÖVERLÄMNAD

Under tiden blev Rikets sal färdig enligt tidsschemat, eftersom många bröder och systrar, särskilt under veckoslut och helgdagar, frikostigt gav av sin tid och sina förmågor för att hjälpa till med uppförandet. Priserna på byggnadsmaterial steg kraftigt under tiden man byggde, vilket ledde till att byggnaden blev dubbelt så dyr som man hade beräknat. För att hjälpa till med att bestrida den ökade kostnaden gjorde flera systrar kokoskakor och andra bakverk, som de sålde, varefter de skänkte pengarna. Andra samlade tomglas, löste in dem och överlämnade pengarna till byggnadsprojektet. Och så den 15 oktober 1980 stod lokalen färdig och överlämnades. Broder U. V. Glass från Betel i Brooklyn höll överlämnandetalet inför en åhörarskara på 1.830 personer, av vilka inte alla rymdes i lokalen. Tre församlingar använder nu den här lokalen, och den används också som sammankomsthall för kretssammankomster. Jehova hade alltså återigen hjälpt sitt folk att segra över motståndare.

EN ÖVERSVÄMNINGSKATASTROF

Den kärlek som förenar Guds folk i ett världsomfattande broderskap demonstrerades i juni 1979, då en ovanligt stor översvämning gjorde den västra  delen av ön till ett katastrofområde. Vattenmassorna sköljde bort hus och broar, dränkte djur på bondgårdarna och förstörde grödor. Trettio människor omkom, när stora vattenmassor plötsligt begravde dem under natten.

När broder Louis Rochester, en äldste och platstillsyningsman som bodde cirka 10 mil därifrån, fick höra om katastrofen, så handlade han snabbt. Han lånade lite pengar, köpte matvaror, lastade dem på en liten lastbil och satte kurs mot katastrofområdet för att ge de drabbade bröderna hjälp. Eftersom många vägar var oframkomliga, måste han göra en omväg på över 30 mil. Men broder Rochester klarade det, och hur tacksamma var inte bröderna för denna kärleksfulla gärning!

När broder Rochester återvände hem, stod 40 kartonger och väntade på honom. Dessa innehöll donerade kläder, som hade skickats från avdelningskontoret. Åtföljd av sin hustru gjorde han alltså ännu en resa och försåg sina tacksamma bröder med kläder som de behövde. En grupp av bröder var avskurna genom en sjö, som bildats av vattenmassorna, och proviant måste föras till dem med båt.

EN KRETSTILLSYNINGSMANS FAROFYLLDA RESA

Kretstillsyningsmannen, Edgar Patterson, betjänade en församling flera mil ifrån staden Savanna-la-Mar, som låg i katastrofområdet. När han fick höra om katastrofen, samlade han ihop livsmedel från generösa bröder, lastade sin bil och for tillsammans med sin hustru till Savanna-la-Mar. Han kom ända till kuststaden Whitehouse, cirka 3 mil i väg, men längre kunde han inte köra på grund av översvämmade vägar. Han hyrde därför en liten roddbåt och färdades sjövägen resten av resan. Det var en  besvärlig resa genom upprörda vågor. Syster Patterson, som var rädd att båten skulle kapsejsa vilket ögonblick som helst, sjöng hela tiden Rikets sånger och bad i sitt hjärta om att resan skulle gå bra. Men båtuthyraren var en duktig roddare, och till slut kom de lyckligt och väl fram till Savanna-la-Mar och delade ut maten till de mycket uppskattande bröderna och intresserade personerna.

BEVARADE GENOM POLITISKT VÅLD

År 1980 höll Jamaica sitt femte allmänna val sedan det blev självständigt från Storbritannien år 1962. Det valet föregicks av den våldsammaste valkampanjen i landets historia. Hundratals människor omkom, och i vissa områden blev det på grund av att det dag och natt rasade eldstrider mycket farligt att predika om Guds rike. Jehovas vittnens neutralitet tjänade som ett skydd för dem, och inte ett enda vittne miste livet. Följande erfarenhet visar hur Jehova beskyddade dem av sitt folk som levde och predikade i de områden som var mest utsatta för våld.

En äldste höll på att göra ett återbesök, när det bröt ut en eldstrid på samma gata. Han berättade: ”När besöket var över försökte jag att kvickt ta mig ut ur området. Medan jag gick kom en grupp män fram till mig och sade: ’Du ser ut som en polis!’ [Många poliser dödades under den här perioden.] Jag identifierade mig snabbt som ett Jehovas vittne genom att använda den litteratur och de traktater, som jag hade med mig. Detta övertygade dem och räddade mitt liv. Jag gav var och en en traktat och gick sedan min väg.”

En syster, som var på väg till ett möte, stoppades och visiterades av en grupp män, som tog hennes böcker och pengar, men hon sade till männen: ”Jag  är på väg till Rikets sal, och jag behöver böckerna ni tog, och pengarna är mitt bidrag.” De lämnade tillbaka alltsammans till henne!

”FÖRSIKTIGA SOM ORMAR”

De vittnen som bodde i dessa oroliga områden måste tillämpa Jesu anvisning till sina lärjungar att vara ”försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor”. (Matt. 10:16) Ibland måste somliga av dem ta en annan rutt än de brukade till mötena, och det hände ofta att man fick vända tillbaka och försöka med en annan väg. De fysiska krafter som många fick uppbjuda för att komma till mötesplatsen tog på krafterna för somliga, men följande ord av en pionjär sammanfattar deras inställning: ”Jag missade aldrig ett möte under hela denna tid av våld.” En annan förkunnare sade: ”Erfarenheterna i Årsboken  om vad andra bröder har fått utstå hjälpte mig verkligen.”

I de våldsdrabbade områdena måste man göra justeringar i sina scheman för tjänsten på fältet. Om det var omfattande eldstrider i ett område väntade man med tjänsten på fältet några dagar, tills saker och ting hade lugnat ner sig. De äldste tog ledningen i att arbeta tillsammans med bröderna. För att de lätt skulle bli identifierade bar bröderna exemplar av tidskrifterna Vakttornet och Vakna! i händerna. Man avtalade om att hela gruppen skulle träffas vid en bestämd plats och tidpunkt efter tjänsten, så att man såg att alla kom tillbaka innan man lämnade området.

EN NEUTRAL STÅNDPUNKT BLIR RESPEKTERAD

Jehovas vittnens neutrala ståndpunkt, när det gäller politisk verksamhet, blev respekterad av det stora flertalet människor. I ett område kastade man till exempel stenar och andra föremål på det ställe där bokstudiet hölls. Mitt under attacken gick vittnena som bodde i huset ut med tidskrifterna Vakttornet och Vakna! i händerna, medan de gång på gång ropade: ”Vi är inte inblandade i politik!” Attacken upphörde omedelbart. För att förhindra att detta upprepades skrev bröderna ”Jehova är vår frälsning” på husväggen och klistrade upp flera framsidor av tidskrifterna Vakna! och Vakttornet på fönsterrutorna. Någon tid därefter återvände de som utfört attacken till området. De förstörde många hus med stenar, hemmagjorda bomber och andra projektiler, men det hus där man hade bokstudium rörde de inte.

Vid ett annat tillfälle, när en grupp bröder på grund av det politiska våldet i det område där de  bodde flyttade därifrån, så stoppade 14 beväpnade män lastbilen med deras tillhörigheter och frågade chauffören: ”Vilka har du ombord — medlemmar av arbetarpartiet eller socialisterna?” (Detta var två grupper som kämpade mot varandra.) Bröderna svarade: ”Vi är Jehovas vittnen.” Några av de beväpnade männen klev då upp på lastbilen och gjorde en koll. De öppnade en broders väska och såg hans bibel, tidskrifterna Vakttornet och Vakna! och andra av Vakttornets publikationer. Detta, och att vittnena förklarade att de på grund av sin tro och förtröstan på Jehovas rike genom Jesus Kristus är neutrala när det gäller politik, övertygade männen. ”OK, ni kan alla fortsätta”, sade de beväpnade männen. Detta var just vad de här bröderna gjorde, och de uttryckte också sin tacksamhet till Jehova.

På valdagen fördes en äldste och hans hustru med våld till en vallokal och hotades med våld, om de inte röstade. De bevarade sin neutralitet, trots att man brukade fysiskt våld mot dem. Därefter blev de tvungna att gå ifrån sitt hem, men de fick bo hos kärleksfulla bröder, och de är fortfarande glada och verksamma i Jehovas tjänst. Andra blev hotade på grund av sin neutralitet, men Jehova beskyddade sitt folk, och ingen av dem led någon allvarlig skada.

DET INTRÄDER ÅTER ETT VISST LUGN

Sedan dess har det åter inträtt ett visst lugn i landet. Predikandet om Riket har aldrig upphört på ön, men tillväxttakten har minskat jämfört med hur den var mellan mitten av 1940-talet och början av 1960-talet. En av orsakerna till detta är att många förkunnare på grund av de svåra ekonomiska förhållandena på Jamaica har emigrerat till Förenta staterna, Canada och Storbritannien.

 TILLVÄXT TROTS UTVANDRING

Men i april 1984 nådde man ett nytt förkunnarrekord, när 7.517 förkunnare tog del i predikoarbetet. Samma månad rapporterade man 6.564 bibelstudier i hem. Bibelstudiehjälpmedlet Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden har bidragit till den fantastiska tillväxten av bibelstudier. Sedan boken gavs ut har man spritt mer än 40.000 exemplar, och den har haft en stor inverkan på predikoarbetet. En tidningskolumnist hjälpte till att annonsera den här boken. Han skrev berömmande om den och sade bland annat följande: ”Vittnena förtjänar att man lyssnar till dem. Om du inte kan låta dem sätta en fot i dörren, så skaffa för all del Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden.”

Ja, de som har stannat kvar fortsätter att nitiskt predika Rikets goda nyheter för att samla in alla de fårlika människor som bebor detta vackra land. Att det återstår att församla många fler framgår av det stora antalet som var närvarande vid Herrens kvällsmåltid år 1984, nämligen 23.270. Ja, det finns fortfarande några som kommer att ta en fast ståndpunkt för Riket, vilket följande erfarenhet visar.

En man försmådde många inbjudningar att komma till Rikets sal, trots att han besökte andra religiösa grupper. Längre fram skaffade han en av Sällskapets tidskrifter, som behandlade frågan om blodtransfusioner, och den gjorde ett positivt intryck på honom. Nu ville han besöka Rikets sal. Han uppskattade det bibliska föredraget, som betonade Guds uppsåt med människan. Vittnenas vänlighet gjorde också intryck på honom. Detta fick honom att leta reda på och läsa alla de böcker och tidskrifter som han tidigare hade skaffat sig av vittnena. Han gick snart med på att man studerade bibeln med honom i hans hem, och nu är han och två andra  medlemmar i hans familj överlämnade tjänare åt Jehova.

De mer än 7.000 vittnena i det här landet hoppas att många fler, likt den här familjen, kommer att förmås att först söka Riket och därigenom bli övertygade om privilegiet att få vara med om att göra denna jorden till ett paradis med en långt större skönhet än den som gett Jamaica namnet paradisön.

Men predikoarbetets historia på Jamaica skulle vara ofullständig utan berättelsen om Caymanöarna — en liten grupp på tre korallöar, som ligger omkring 30 mil nordväst om Jamaica och vilka fortfarande är under brittiskt styre.

CAYMANÖARNA

Denna ögrupp består av Grand Cayman, Little Cayman och Cayman Brac, och dess folkmängd uppgår till omkring 19.000 människor. Huvudstaden, Georgetown, ligger på den största ön, Grand Cayman. Avdelningskontoret på Jamaica utövar tillsynen över Rikets verk här. Den nyligen avlidne broder P. H. Davidson besökte Grand Cayman år 1929 och sådde sanningens säd här. Han gjorde en ny resa år 1937 och försökte att nå så många av de 6.000 invånarna han kunde. Han predikade också på Cayman Brac. Broder Davidson skrev följande om sitt andra besök på öarna:

”Det finns religioner av alla schatteringar på dem. Den f. d.guvernören på Cayman Brac, H. W. Rutty, har haft en brinnande tro på sanningen i 25 år. Men människorna är bittra motståndare till sanningen. Somliga skickar budbärare för att varna andra och säga att ’inget-helvete-mannen’ från Jamaica har kommit. Jag har aldrig sett ett sådant motstånd bland vanliga människor någon annanstans. Somliga hotade att bruka fysiskt våld.”

 FÖRÄNDRING AV INSTÄLLNING

Caymanernas inställning till sanningen har genomgått en drastisk förändring sedan dess. Vad är det som har förorsakat denna förändring? Jo, när Sällskapet Vakttornets dåvarande president, N. H. Knorr, besökte Jamaica år 1950, så föreslog han att två missionärer från Jamaica skulle skickas till Caymanöarna. Man valde att skicka Aleck Bangle och Louis Woods.

Lastade med 16 kartonger med böcker gick de ombord på en båt och anlände till Georgetown två dagar senare. Själva fick de lov att gå i land, men litteraturen blev kvarhållen, eftersom myndigheterna trodde att förbudet på Jamaica, som Cayman då lydde under, fortfarande gällde. En koll av regeringens officiella tidning, Jamaica Gazette, bekräftade att förbudet hade upphävts i november 1945, och därför släpptes litteraturen.

Missionärernas mål var att så ut sanningens säd över hela öarna. Broder Bangle erinrar sig att de skaffade sig två cyklar och bearbetade hela ön Grand Cayman och började med de områden, städer och byar som låg längst bort och sedan till sist tog huvudstaden. Broder Bangle sade att orsaken till denna strategi var att täcka hela ön innan myndigheterna i huvudstaden, Georgetown, kunde få nys om arbetet och, om de då var emot det, upphäva brödernas uppehållstillstånd på öarna.

Till skillnad från den situation broder Davidson mötte år 1937, så tyckte missionärerna att människorna var mycket vänliga. De blev alltid bjudna att stiga in, varefter de måste lyssna på hela familjens historia innan de till sist kunde avge ett vittnesbörd. Efter sex veckor var huvudön bearbetad med litteratur, och Louis Woods hade farit över till Cayman  Brac och bearbetat hela den ön. På de båda öarna lämnade missionärerna omkring 2.000 trycksaker — de hade verkligen utfört ett ofantligt stort såningsarbete under de sju veckor som de hade varit på öarna.

VATTNANDET AV DEN SÄD SOM SÅTTS

År 1952 följdes det här arbetet upp av två andra gileaditer, som startade flera bibelstudier. Man upprättade ett missionärshem i West Bay på Grand Cayman, och man organiserade också möten. I juli 1956 hade åtta personer slutit sig till missionärerna i predikoarbetet. Efter tio månader måste missionärerna lämna ön, men grunden var lagd för framtida tillväxt.

År 1959 organiserades en församling på 12 förkunnare i Georgetown som ett resultat av det fina arbete som pionjärer med särskilt uppdrag utfört.

När pionjärerna med särskilt uppdrag lämnat ön, förordnades broder Wilbert Sterling, en av de bofasta på Grand Cayman, som tillsyningsman för församlingen för att ta vård om Rikets intressen här. Han tjänar fortfarande som äldste i församlingen, trots att han för många år sedan förlorade synen. Han är ett fint föredöme, och trots sitt handikapp håller han fortfarande offentliga föredrag.

År 1971 gav Richard Dunning och hans hustru, Eileen, gensvar till det stora behovet på Cayman och flyttade från England. De har gjort mycket för att befästa det intresse som tidigare vittnen väckt. Broder Dunning har nu permanent uppehållstillstånd och tjänar som äldste i församlingen i Georgetown.

Man har byggt en fin Rikets sal på en tomt som skänkts av en caymansk affärsman, med vilken Dunning har uppodlat ett vänskapligt förhållande. Det har varit en stadig tillväxt under de år som gått,  och i februari 1984 nådde man ett nytt förkunnarrekord på 56 förkunnare. Man har nu planer på att organisera en församling till på huvudön.

SAMMANKOMSTER VÄCKER INTRESSE

Församlingen i Georgetown tillhör krets 2 på Jamaica. Men på grund av resekostnaderna är det inte praktiskt att anordna kretssammankomster på Grand Cayman, eftersom de flesta förkunnarna i kretsen bor på Jamaica och inte skulle ha råd att vara närvarande. Av samma orsak kan de flesta caymanska förkunnare inte vara med vid kretssammankomster på Jamaica. För att göra det möjligt för caymanska bröder att få nytta av sammankomster har man hållit kretssammankomster med ett modifierat program i Georgetown. Man har ordnat med chartrade plan, och bröder från hela Jamaica har inbjudits att vara närvarande.

Den första av dessa sammankomster hölls år 1970, och det var då 94 personer närvarande. En annan sammankomst hölls två år senare, och två chartrade plan transporterade då mer än 200 bröder. En tredje hölls den 2 och 3 maj 1982, och återigen kom det två fulla plan med bröder från Jamaica. Dessa sammankomster har tjänat till att uppmuntra de caymanska bröderna och till att avge ett fint vittnesbörd för det caymanska folket.

Människorna har fortsatt att vara vänliga och att visa gensvar, och det finns goda utsikter till ytterligare tillväxt. Allt emellanåt kommer det bröder från andra länder som har kontraktsarbete på öarna, och detta hjälper till att stärka församlingsorganisationen.

Caymanöarna hör verkligen till de öar som har gett gensvar till uppmaningen i Psalm 97:1 (NW): ”Jehova själv har blivit konung! ... Må de många öarna fröjda sig.”

 [Kartor på sidan 71]

(För formaterad text, se publikationen)

JAMAICA och Caymanöarna

CAYMANÖARNA

Little Cayman

Cayman Brac

West Bay

Grand Cayman

Georgetown

[Karta]

KARIBISKA HAVET

Montego Bay

Falmouth

Savanna-la-Mar

Annotto Bay

Whitehouse

Port Antonio

Mandeville

Spanish Town

Kingston

[Bild på sidan 68]

Patrick Davidson, den förste jamaican som tog emot sanningen på Jamaica (här ses han vittna på Caymanöarna)

[Bild på sidan 77]

Medlemmar av Kingstonförsamlingen använde denna buss för vittnande på landsbygden under söndagarna

[Bild på sidan 79]

Amy Foote (till höger) med den högtalarbil hon skötte

[Bild på sidan 80]

Robert Logan, som var läkare, vittnade för alla sina patienter

[Bild på sidan 82]

Thomas Banks tjänade som tillsyningsman för avdelningskontoret under många år

[Bild på sidan 84]

Edgar Carter med den cykel han använde i kretstjänsten

[Bild på sidan 90]

De första gileaditerna som kom till Jamaica. Från vänster till höger: Lee Dillon, Aleck Bangle, Edgar Carter och William Johnson

[Bild på sidan 92]

Theodore Nunes, som var beställningsskräddare, vittnade för den brittiske f. d.premiärministern David Lloyd George

[Bild på sidan 95]

Den Rikets sal som eggade upp motstånd från prästerskapet under åren 1952 och 1953

[Bild på sidan 97]

Avdelningskontorets nuvarande byggnad

[Bild på sidan 103]

Den Rikets sal som fullbordades år 1980 används också som sammankomsthall