Zimbabwe

SLÅ upp frampärmens insida i den här Årsboken. För fingret ned till södra delen av den afrikanska kontinenten. Där ser du ett av andra länder omgivet litet land, som kallas Zimbabwe (tidigare Syd-Rhodesia och Rhodesia). Det ligger mellan Limpopo- och Zambezifloderna. Norr därom ligger Zambia, österut ligger Moçambique, och i söder och i väster gränsar det till Sydafrika och Botswana.

Namnet ”Zimbabwe” kommer av flera grupper från forntiden stammande stenruiner i landet, av vilka de flesta lagts  utan murbruk — ett i sanning skickligt arbete. Själva namnet har förklarats betyda ”stenplats” eller ”vördade hus”. En del säger att det betecknar ”en hövdings borggård eller stora plats”. Vad än den exakta innebörden är, syftar det på stenbyggnader av imponerande art, som vittnar om ett en gång blomstrande samhälle. Och nu har det blivit det officiella namnet på landet som helhet.

Politiskt sett har det för det mesta varit lugnt här i landet. Det tydliga undantaget till detta var ett nästan tioårigt inbördeskrig under 1970-talet. Detta var ett krig för att få till stånd majoritetsvälde. Från början av 1920-talet fram till 1965 var landet en självstyrande koloni under Storbritannien med regeringen i händerna på en vit minoritet. Eftersom Storbritannien så år 1965 vägrade att bevilja landet självständighet utan majoritetsvälde, förklarade regeringen ensidigt landet för självständigt. Frön av missnöje började gro och växa, till dess slutligen uppror mot minoritetsväldet bröt ut i form av ett alltomfattande krig — ett som inte slutade förrän år 1980. Det året fick landet uppleva sitt första val av ett majoritetsstyre. Med detta kom det nya namnet, ”Zimbabwe”.

NATURTILLGÅNGAR

I fråga om klimat har Zimbabwe allt man kan önska sig och mera därtill: svalt, uppfriskande regn på sommaren och varma, soliga dagar på vintern. Och temperaturen? Nästan idealisk i de flesta delarna av landet. I huvudstaden, Harare (som tidigare hette Salisbury), är högsta genomsnittstemperaturen 28 grader på sommaren och 18 grader på vintern.

Detta välavpassade klimat har bidragit mycket  till jordbrukets tillväxt i landet, som har nästan allting. Vad är det som retar dina smaklökar allra mest? Tropikernas saftiga, milda frukter, till exempel bananer, papawfrukter (papayafrukter) eller mangofrukter? Vi har dem. Eller föredrar du mera uppfriskande frukter, till exempel äpplen, päron, persikor eller nektariner? Ja, Zimbabwe har dem också.

Vad vackra scenerier beträffar, har vi västerut de ryktbara Victoriafallen. I öster finns de vackra bergstrakter som omtalas såsom Östra högländerna. Inemellan, utströdda över olika delar av landet, finns jaktparker med gott om vilda djur.

Men även om det är mycket som ögat fångas av, så är det vi verkligen önskar berätta för dig om något mycket önskvärt. Detta har att göra med dem som Jehova omnämner genom profeten Haggai (2:8, NW) såsom varande ”alla nationers önskvärda ting”. Ja, vi har även dessa ”önskvärda ting” i Zimbabwe — människor som börjar ägna sig åt sann gudsdyrkan. Men hur kom de hit?

VITTNESBÖRD OM TIDIGT INTRESSE

Det är mycket svårt att fastställa exakt när budskapet om Guds rike först nådde detta land. Det är emellertid en omvittnad sak att år 1910 mycket av Sällskapets litteratur på engelska spreds i Malawi (då Nyasaland) i norr, såväl som i Sydafrika. Åtminstone så tidigt som i början av 1920-talet började det budskap dessa publikationer innehåller att komma in i Zimbabwe (då Syd-Rhodesia) genom kringvandrande arbetare. Från denna ringa begynnelse började studiegrupper bildas i olika centralorter, från Mutare vid gränsen till Moçambique till Hwange, en stor gruvstad nära Victoriafallen i väster.

 En av dem som lärde känna sanningen i dessa tidiga dagar var Hamilton K. Maseko, som fortfarande tjänar troget som äldste i Pretoria i Sydafrika. Han säger: ”År 1924 for jag från Nyasaland till Bulawayo, där jag slöt mig till bibelforskarna. Vad dessa människor studerade var förnuftigt och hjälpte mig att förstå bibelns löften.” Han stannade kvar i två år, innan han färdades vidare till Sydafrika.

En annan av de första förkunnarna av Guds sanning i Zimbabwe var Nason Mukaronda. Ja, han tycks ha varit den förste som blev döpt här i landet. Det var år 1924. Han trädde in i heltidstjänsten år 1947, blev kretstillsyningsman år 1948 och är fortfarande vid god vigör som pionjär med särskilt uppdrag vid 82 års ålder.

 ÅTSKILD UTVECKLING

På grund av förhållandena här i landet utvecklades intresset för Rikets budskap längs två linjer, beroende på ras. Låt oss först begrunda de tidiga framsteg som gjordes på det afrikanskspråkiga fältet.

Det tycks ha varit år 1924 som sanningen började få fotfäste. Det var då som Nathan Muchinguri först lärde känna sanningen, i de östra områdena. Han säger: ”De som förde sanningen till oss var två män från Nyasaland. De inpräntade inte bara lärosanningar i oss, utan sade även att om vi önskade bli Guds folk, måste vi vara rena i hjärta och handling.” Han blev döpt det året och blev senare använd av Sällskapet som den förste översättaren av biblisk litteratur till shona, det språk som talas av flertalet invånare.

Två andra särskilt framträdande i dessa dagar var Wilson Stima och Robin Manyochi. Broder Stima blev intresserad av sanningen i Malawi år 1925. Han kom sedan till Zimbabwe och bosatte sig i Mutare, där han visade sig vara en stor hjälp för den nyligen bildade gruppen. Han flyttade senare till Bulawayo och blev år 1948 en av våra första pionjärer. Broder Stima, som nu är 76 år gammal, har tjänat som pionjär med särskilt uppdrag sedan 1955.

Den andre brodern, Robin Manyochi, började sin teokratiska bana år 1929. Detta skedde i Bulawayo, Zimbabwes näst största stad. Men han blev döpt i Salisbury (som nu kallas Harare) år 1932. När han kom till Harare, dröjde det inte länge förrän han kom i kontakt med Willie Kuchocha och några andra, som bildade den nya församlingen i den trakten.

 Snart fick de emellertid klart för sig att inte alla i församlingen var äkta vittnen för Jehova. Men vi låter broder Manyochi berätta vad som hände:

”År 1932 fick vi ett brev från kontoret i Kapstaden, i vilket det hette att vi borde börja predika från hus till hus. Fram till den tiden hade vi inte gjort detta. Av alla som tillhörde församlingen var det bara broder Kaunda, hans fru, Willie Kuchocha och jag som ansåg att vi borde följa anvisningarna. För detta blev vi emellertid uteslutna ur församlingen. Men senare insåg andra att verksamheten från hus till hus var skriftenlig, och de började förena sig med oss. Och hur gick det med dem som motstod detta sätt att predika? Senare, år 1933, utvisade myndigheterna, som var störda av den tilltagande verksamheten, den förutvarande tillsyningsmannen och hans biträde, eftersom de trodde att de fortfarande var församlingens ’ledare’.”

Broder Manyochi hade många färgstarka erfarenheter under sina första år i sanningen. Vid ett tillfälle blev han dragen inför den lokale områdeskommissarien på grund av sitt predikoverk. När han blev tillfrågad om var han hade lärt sig dessa ting, sade han till områdeskommissarien: ”I bibeln, den bok som ni förde med er till oss här i Afrika. Jag förklarar bara för folk vad jag har lärt mig i bibeln.”

Robin Manyochi är nu 85 år gammal. Han och hans hustru, Rosie, är fortfarande pionjärer med särskilt uppdrag efter flera år i kretsverksamhet. En rapport nyligen från en kretstillsyningsman beträffande broder Manyochi är av intresse. Det heter där: ”Denne gamle man utför ett underbart arbete. Han leder många bibelstudier. De flesta av förkunnarna stöder sig på honom.”

 TIDIG BÖRJAN PÅ DET ENGELSKA FÄLTET

Låt oss nu övergå till det engelska fältet. Märkligt nog började sanningens säd att sås där ungefär samtidigt som på det inhemska fältet, även om det kom från skilda håll. Det började år 1921, när tre bröder från avdelningskontoret i Kapstaden i Sydafrika, Henry Ancketill, P. J. deJager och P. Williams, gjorde en kort tur hit till landet och höll tal i Bulawayo och i Salisbury. Dessa följdes år 1924 och 1925 av andra, förnämligast i syfte att försöka få verket legalt grundfäst, men utan resultat.

Dessa engelsktalande vittnen var alla mycket begränsade i fråga om vad de kunde uträtta, eftersom de var förbjudna att söka kontakt med afrikanerna,  vilka utgjorde den största delen av befolkningen. Men sanningens säd såddes.

En plats där Guds rikes sanningssäd verkligen slog rot var på en 610.000 hektar stor lantgård för boskapsuppfödning i ett avlägset hörn av landet, där Jack McLuckie arbetade. Det var år 1928. Jacks hustru, Dorell, befann sig vid den tiden i Sydafrika, och där kom hon i kontakt med budskapet om Riket genom Jacks bror, Bert. Följden blev att Jack fick de sju banden av Studier i Skriften.

Jack uppskattade dessa så mycket att han omedelbart kände en stark önskan att förmedla dessa goda nyheter till sina vänner. Men detta var inte något lätt företag. Det var 90 kilometer till närmaste postkontor, och grannarna var få och bodde långt från varandra. Transporterna skedde endast med mulåsna eller oxkärra. Oförskräckt skrev Jack efter broschyrer att sprida. Vid sällskapliga tillställningar på lantgården försummade han aldrig ett tillfälle att avge ett vittnesbörd beträffande Riket. Ja, Jack, hans bror Bert (tillgivet kallade ”onkel Jack” och ”onkel Bertie”) och deras familjer blev så nitiska att sanningen i hela södra delen av landet blev känd som ”McLuckies religion”.

VIDARE TILL 1930-TALET

Fortfarande inriktat på att få Rikets budskap fast grundfäst bland alla raser sände avdelningskontoret i Sydafrika år 1932 hit fyra pionjärer, av vilka en var Robert Nisbet, som nu är i Australien. Denna färd var inte fri från svårigheter. Dessa pionjärer hade bara varit tio dagar i landet när de blev kallade till kriminalpolisen. Några dagar senare beordrades de att resa sin väg inom 48 timmar, och det sades dem att det inte gick att överklaga.  Men de överklagade, och broder Nisbet berättar: ”Vi fick tillstånd att stanna i sex månader förutsatt att vi inte arbetade bland afrikanerna.” Detta tycktes vara myndigheternas stora fruktan på den tiden.

Föga i fråga om resultat uppnåddes vid besöket år 1932. Men en annan färd företogs år 1938, och den bar mera frukt. Vid den tiden fanns det tillräckligt många förkunnare för att den första engelsktalande församlingen skulle kunna bildas.

DEN ÅTSKILDA UTVECKLINGENS BARRIÄR AVLÄGSNAS

Medan detta pågick, visade sig en annan person  på scenen, som skulle komma att bidra mycket till att mera fast grundfästa arbetet, särskilt i Bulawayotrakten. Det var Willie McGregor, som nu vid 80 års ålder tjänar som äldste i en av Bulawayoförsamlingarna. Broder McGregor, som blev döpt i Skottland år 1924, kom till Zimbabwe år 1929 som ung banktjänsteman. År 1933 bosatte han sig i Bulawayo. Där visade han sig vara till stor nytta för bröderna under några mycket svåra år.

Kom ihåg att under alla dessa år var regeringen mycket ovillig att samarbeta med vittnena, särskilt med avseende på de afrikanska bröderna. Robert Nisbet uttrycker det så här: ”Motståndet både från regeringen och från många vita rhodesier hade, mänskligt talat, varit överväldigande.” Motståndarna ansträngde sig ständigt för att förhindra att Rikets budskap skulle spridas på det inhemska fältet.

Med tanke på detta är det intressant att få höra talas om det första organiserade Vakttornsstudiet i landet med personer av olika raser. Det leddes med hjälp av två tolkar. Men låt Willie McGregor berätta:

”När studiet hade pågått i omkring en halv timme, såg vi mellan 12 och 15 ridande poliser närma sig. Detta vållade en viss nervositet. Jag sade till bröderna att vi skulle fortsätta vårt studium alldeles som vi hade gjort. Sedan poliserna hade anlänt, omringade de studiet (som hölls i det fria under ett träd) på lite avstånd men inom hörhåll och med hästarnas huvuden riktade mot oss. Poliserna stannade kvar till avslutningsbönen, när de på given signal vände hästarna och red sin väg.” Inga arresteringar, inget störande ingripande. Var detta ett genombrott av den åtskilda utvecklingens barriär? Det var en ganska liten början men ändå en början.

 RÄTTSLIG KAMP GRUNDFÄSTER DE GODA NYHETERNA

Myndigheterna, som inte hade lyckats förhindra att sanningen blev väl rotad i Zimbabwe, gick nu in för något nytt i sitt motstånd. Ja, året 1936 började ett årtionde av vad som visade sig vara den mest intensiva officiella förföljelsen i verkets historia här i landet.

Det året antog regeringen uppviglingslagen och förklarade att 14 av Sällskapets publikationer var uppviglande. År 1937 resulterade detta i ett testfall, som hördes av domstolarna. Så här beskriver Willie McGregor vad som hände:

”Underrättens utslag i Bulawayo att publikationerna var uppviglande överklagades, och Högsta domstolen i Bulawayo fann att publikationerna inte var uppviglande enligt uppviglingslagen.” Hur beslutna de styrande på den tiden var att sätta stopp för spridningen av vår bibliska litteratur visas av att ”regeringen sedan överklagade utslaget till appellationsavdelningen i Bloemfontein i Sydafrika. I mars 1938 upprätthöll den domstolen Högsta domstolens utslag i Bulawayo att litteraturen inte var uppviglande och avskrev det överklagande målet med dess rättegångskostnader.”

Målet resulterade i ett utmärkt vittnesbörd. Bulawayo Chronicle återgav domstolsutslaget i dess helhet. George Phillips från Sällskapets kontor i Kapstaden satt vid sidan av Sällskapets advokat i rätten och hjälpte honom att hitta lämpliga skriftställen och att förklara utdrag ur de publikationer som hade förklarats vara uppviglande. Sällskapets advokat var, inom parentes sagt, Hugh Beadle, som senare blev president i Rhodesias (Zimbabwes) högsta domstol.

 MOTSTÅNDET INTENSIFIERAS

År 1939 satte motståndarna i gång med en mera intensiv kampanj för att lägga band på den verksamhet som bedrevs av den nu växande men ännu lilla gruppen av nitiska vittnen. Det var nu 477 förkunnare i landet, av vilka 16 var vita. Det var mot dessa senare som motståndet särskilt var riktat.

Det året flyttade en familj till Zimbabwe, ett steg som skulle komma att få en djupgående verkan på Rikets verk under några år framåt i tiden. Det var Jack McLuckies bror Bert, hans hustru, Carmen, och deras barn. Ännu i dag, vid 85 års ålder, är Bert McLuckie känd för sina eldiga framställningar och sin outtröttliga nitälskan för Jehova. Denna nitälskan gjorde att han och hans familj fick många intressanta och spännande erfarenheter, som vi snart skall se.

 Under 1940 blev Jehovas folks verksamhet föremål för mycket bekymmer och dryftande, särskilt bland religiösa ledare. Tidningarna publicerade brev, som var avsedda att bringa Jehovas verk i vanrykte. För att motverka detta tryckte Sällskapets kontor i Kapstaden en traktat med rubriken Religiös ofördragsamhet i Syd-Rhodesia. Den var riktad ”Till alla ordningsälskande rhodesier”. Denna traktat delades ut i alla hem och på alla kontor och affärsställen i Bulawayo och området där omkring.

I november 1940 drog så regeringen fördel av krigshysterin och förbjöd införandet och spridningen av all Sällskapets litteratur. Den handfull bröder som fanns, bland dem sådana nitiska personer som Jack och Bert McLuckie och Willie McGregor, beslöt att sätta dessa restriktioners giltighet på prov. De gick därför ut för att sprida litteratur. Det var då det brakade lös. Polisen gjorde arresteringar! Rättegångar följde! Till att börja med avvisades de flesta av dessa fall av domstolen. Men detta förändrades snart.

En intressant händelse inträffade, när både Bert och Jack McLuckie stod inför rätta. Jack var en som inte tyckte om att bli frikänd på tekniska grunder. Han skulle hellre ha gått i fängelse. Du kommer att finna nöje i att vi låter Bert berätta vad som hände:

”Jag fick tillåtelse att korsförhöra vittnena mot Jack. Eftersom det råder en stor familjelikhet mellan oss, frågade jag vittnena om de kunde svära på att det var Jack som hade sökt upp dem och inte jag. När de medgav att de inte kunde vara säkra, blev åtalet ogillat till Jacks stora förargelse.”

Ganska många bröder hamnade i fängelse under  denna tid, en del för att de spred förbjuden litteratur och en del på grund av frågan om kristen neutralitet. Bland dem befann sig Willie McGregor. Broder McGregor, som vid denna tid var banktjänsteman, blev avskedad från banken. Han säger om sin fängelsevistelse: ”Jag var den ende fången i det europeiska fängelset som undergick straffarbete. Fastän andra var dömda för mord, rån och våldsbrott av olika slag, spelade de schack och domino och läste böcker, för att få tiden att gå, medan jag sattes till att måla stuprännor och utföra skogsarbete utanför byggnaden.”

FÖRÄNDRINGENS VINDAR PÅ 1940-TALET

I början av årtiondet förändrades den officiella inställningen till Rikets verk föga. År 1942 (det år Bert McLuckie tillbringade ytterligare fyra och en halv månad i fängelse) gjorde bröderna utdrag ur Årsboken och tryckte en broschyr med rubriken Jehovah’s Witnesses: Who Are They? What Is Their Work? (Jehovas vittnen: Vilka är de? Vari består deras verksamhet?) Fler arresteringar följde! Att det inte stod något utgivarnamn i broschyren gjorde ingen skillnad. Bland dem som arresterades var Willie McGregor och Gerry Arsenis, en nyligen döpt grekisk broder i Salisbury (som nu heter Harare).

Så småningom började emellertid situationen förändras. Det började visa sig tecken på en uppmjukning. I ett långt brev till Bulawayo Chronicle skrev en kvinna: ”McLuckie kom själv till vårt hus. Han kom mycket lugnt och stilla och höll bibeln i handen i ett fast grepp, och när jag öppnade dörren, talade han artigt: ’Jag har ett budskap till er, skulle ni vilja höra det?’ Jag svarade hetsigt:  ’Har ni inte lärt er en läxa ännu?’ På det svarade han: ’Vad menar ni? Menar ni därför att vi har suttit i fängelse?’ Jag svarade: ’Ja’ och kallade på min man för att han skulle ta hand om honom. Vad kunde man göra? Han var så artig och höll bibeln i ett fast grepp; mannen i huset kunde inte sparka i väg honom från trappsteget eller ens kalla på polisen. Det var ingenting i hans uppförande som vi kunde klaga på. Vi kände oss ställda, och han gick sin väg lika lugnt som han hade kommit.”

Under andra världskrigets år ökade antalet förkunnare, så att det nådde 1.090 år 1943. Följande år ordnades, trots att arbetet var förbjudet, två sammankomster för bröder som talade landets språk och en liten för den engelsktalande församlingen. Att sammanlagt 1.101 var med vid dessa tre sammankomster hjälper oss att inse att under hela denna tid, medan de vita bröderna utstod sådana svårigheter, var de afrikanska vittnena mycket verksamma.

RESTRIKTIONERNA UPPHÄVDA

År 1946 beslöt regeringen att upphäva restriktionerna mot införande och spridning av Sällskapets litteratur. Detta åstadkom stor glädje bland bröderna. Men mycken övning behövdes i tjänsten från hus till hus. Vid den här tiden behövdes det också mera uppsyn över fältet. Ett stort steg mot fyllandet av detta behov togs den 1 juli 1947, när Bert McLuckie blev förordnad till att öppna en depå för Sällskapet i Bulawayo, under ledning av avdelningskontoret i Sydafrika.

PIONJÄRARBETET BÖRJAR

Hittills har vi inte sagt mycket om pionjärverksamheten. Denna gren började år 1947. Dessförinnan  fanns det bara två eller tre pionjärer på fältet, och en del år fanns det ingen. År 1947 hade vi så tre pionjärer, två av dem var Nason Mukaronda och Robin Manyochi.

Från och med då började pionjärverksamheten växa snabbt. År 1949 hade vi ett medeltal av 114 pionjärer, men år 1950 ökade antalet med 156 procent, till 292. År 1949 fick vi också vår första pionjär med särskilt uppdrag, Zachariah Noah. Saker och ting började alltså röra på sig.

ORGANISERING FÖR DET FRAMTIDA VERKET

Fram till denna tidpunkt stod arbetet i landet under uppsikt av avdelningskontoret i Sydafrika. Men år 1948 ägde en förändring rum, som hade långtgående verkningar. I januari det året anlände vår förste från Gileadskolan utexaminerade, omtalad i Årsboken som vår ”gåva från Gilead”. Det var Eric Cooke. Kort efter hans ankomst anlände också två besökare, bröderna N. H. Knorr och M. G. Henschel. Deras besök resulterade i ytterligare ett stort steg framåt i riktning mot förbättrat ledarskap och organisation, när det gällde församlingarna. Det var upprättandet av ett avdelningskontor den 1 september 1948, med Eric Cooke som tillsyningsman för avdelningskontoret.

Det var tydligt att fältet behövde närmare övervakning. Antalet förkunnare översteg nu 3.500, och dessa tjänade i 117 församlingar. År 1948 blev därför dessa församlingar grupperade i fem kretsar. Man kan föreställa sig det arbete våra kretstillsyningsmän hade att utföra — fem stycken i ett land på omkring 390.000 kvadratkilometer. En del resor företogs med buss eller tåg, men mest skedde det per cykel. Men detta var en början.

 YTTERLIGARE HJÄLP FRÅN GILEAD

Man påminner sig att verket hela tiden hindrades av att de europeiska bröderna inte kunde arbeta i de afrikanska områdena. Ja, vita bröder kunde inte bege sig till vad som då kallades infödingsreservat, inte ens som tillsyningsmän. Medan dessa förhållanden rådde, visade sig fyra gileaditer från den tionde klassen på scenen, i februari 1949. Dessa var George och Ruby Bradley, Myrtle Taylor och Phyllis Kite. Eric Cooke och Myrtle Taylor gifte sig senare, och de tjänar nu som missionärer i Sydafrika.

De fyra nya missionärerna fick visserligen tillstånd att stanna i landet, men bara på försöksbasis. Varför det? Därför att Jehovas vittnen enligt chefen för immigrationsbyrån fortfarande befann sig ”i onåd”. Men sedan de i flera månader hade arbetat bland de vita i Bulawayo, blev Eric Cooke kallad till immigrationsbyrån och blev underrättad om  att prövotiden var över. Alla fyra beviljades permanent uppehållstillstånd, en seger som öppnade vägen för andra gileaditer att komma in i landet under kommande år!

TILLVÄXT FÖLJER

Även om denna seger inte avlägsnade restriktionerna mot att vita arbetade i områden avsatta för afrikaner, uträttade den mycket för att grundfästa Rikets verk mera fast i engelsktalande områden. I Bulawayo, till exempel, där avdelningskontoret och missionärshemmet först låg, ökade den engelska församlingen år 1949 med 54 procent i fråga om förkunnare.

Från denna församling kom en av våra första pionjärer som gick igenom Gileadskolan, Doreen Kilgour. Hon utexaminerades år 1956 och blev efter några år här i Zimbabwe överförd till Sydafrika, där hon utförde missionärsarbete fram till februari 1983. Då återvände hon hit för att ta hand om sin gamla mor. Hon fortsätter att vara ett gott föredöme som pionjär med särskilt uppdrag.

Under denna tid kom ökningen snabbt. Under de tre åren från 1948 till 1951 steg antalet förkunnare från 4.232 till 9.088. Församlingarna ökade från 117 till 191 och kretsarna från fem till sju. Under tjänsteåret 1951 kunde vi glädja oss åt 37 procents ökning i fråga om medeltalet förkunnare.

OVÄNTAD HJÄLP

Låt oss för ett ögonblick dröja vid de känslor många hade utvecklat mot Jehovas vittnen — att de var osäkra på deras motiv. Något som belyser detta var den erfarenhet som George Bradley hade i Salisbury under juni månad 1950, sedan avdelningskontoret  och missionärshemmet hade blivit flyttade till huvudstaden.

Medan broder Bradley utförde gatutjänst, var det en välklädd man som kom fram till honom och som synbarligen var ganska upprörd över att se Vakttornet och Vakna! så öppet uppvisade. Han frågade: ”Är inte det här kommunistiskt?” När han försäkrades om att det inte förhöll sig så, sade han: ”Jag heter Dendy-Young, en medlem av parlamentet, och jag måste säga att jag är fullständigt i mörker beträffande ert arbete.” Han skaffade två lösnummer och bad oss besöka hans kontor dagen därpå.

Vid detta besök konstaterade Dendy-Young att tidskrifterna var fullständigt ofarliga och bad att få ett brev, som klart angav motiven till vårt verk och syftet med det. Varför begärde han att få detta? Därför att parlamentet skulle debattera lagförslaget angående omstörtande verksamhet, och Dendy-Young hade det intrycket att Jehovas vittnen  skulle komma att bli dryftade i förbindelse därmed. Han önskade läsa upp för parlamentet ett brev där fakta framlades. Han höll ord, och hela brevet blev uppläst.

Förslaget blev antaget som lag, men den har aldrig tillämpats på Jehovas vittnens verksamhet.

INFÖRSELPROBLEM

En stor kamp i början av 1950-talet inbegrep införandet av biblisk litteratur i landet. Ända sedan en depå hade upprättats år 1947, hade varje år införseltillåtelser beviljats på grundval av ett begränsat anslag av amerikanska dollar. När vi lämnade in en ansökan i början av 1950, förväntade vi därför samma sak. Till stor förvåning för oss blev vår ansökan avslagen. När avdelningskontoret ansökte på grundval av en gåvoanordning, avslogs även detta. Vad skulle vi göra?

Det enda att göra var att fortsätta att ansöka, i  hopp om att myndigheterna skulle ge efter och låta oss få införa litteratur. Till sist, i augusti 1951, samtycktes det till att vi kunde införa litteratur enligt en gåvoanordning. Detta skulle innebära att ingen främmande valuta skulle lämna landet, och det skulle därför inte påverka landets valutatillgångar.

Den första licens vi fick enligt denna anordning uppgick till ett värde av 11.200 dollar. Detta måste ha varit ett misstag, menade vi. Vi beslöt därför att dra fördel av den i fruktan för att vi inte skulle få någon mer. Med detta i tankarna beställde vi den fulla mängden, inbegripet 32.000 exemplar av boken Vad har religionen gjort för mänskligheten? Vi är glada över att denna bok visade sig vara ett fint hjälpmedel vid bibelstudium, för vi fortsatte att erbjuda exemplar från denna ursprungliga order ända till 1975 — 24 år senare!

BÄTTRE ORGANISATION FÖR ATT MOTSVARA BEHOVEN

De år som följde på upprättandet av avdelningskontoret år 1948 visade sig vara år av mycket snabb tillväxt. Siffror kan vara torra. Men ibland berättar de en hel del. År 1949 hade vi till exempel fem kretssammankomster med sammanlagt 7.415 närvarande och 647 döpta. Under de tre följande åren blev 5.186 döpta som symbol av sitt överlämnande åt Jehova. Detta var 1.587 fler än medeltalet förkunnare i hela landet det år avdelningskontoret upprättades.

Sedan hände något annat. I december 1952 hade vi ett annat besök av bröderna Knorr och Henschel. Vid en sammankomst i det fria mitt i en svår regntid talade våra bröder denna gång till 15.000  närvarande, dubbelt så många som vi hade år 1949.

Allt detta betydde att bättre organisering krävdes. Under detta besök köptes därför ett hus mitt i centrum av huvudstaden. Det kom att tjäna som missionärshem och även som avdelningskontor under de 20 följande åren.

OMRÅDESVERKSAMHETEN SKÄNKER GAGN

Fram till 1953 sköttes arbetet som områdestillsyningsman från avdelningskontoret. Men nu stod det klart att en permanent områdestillsyningsman behövdes. En sak var att antalet kretsar hade ökat till 13. Från och med denna tid förordnades därför permanenta områdestillsyningsmän, vilka under flera år framåt förnämligast var gileaditer.

Fastän områdestillsyningsmännen fortfarande var utestängda från vissa områden, förde deras verksamhet gagn med sig. En sak var att de bidrog till att många jordbrukare och gruvarbetare blev frigjorda från felaktiga uppfattningar beträffande vår verksamhet.

Ett exempel på detta var när en kretssammankomst ordnades i Mberengwa, en litet samhälle i ett stort europeiskt jordbruks- och gruvområde i södra delen av landet. Medan förberedelserna för sammankomsten pågick, var Ruby Bradley ute och frambar vittnesbörd och besökte en pensionerad man, som bodde vid en gruva. Denne man visade ansenliga fördomar mot vår verksamhet. Han var djupt bekymrad beträffande den verkan den skulle få på afrikanerna.

Sedan han hade fått säga vad han hade på hjärtat, frågade syster Bradley honom: ”Skulle jag bara kunna få tillfälle att förklara vad hela vår  verksamhet gäller?” Han samtyckte till detta. Under några minuter förklarade hon därför arten av verksamheten i förbindelse med Guds rike och syftet med den. Hon berättade också för honom vad direktörer för stora gruvbolag (av vilka han kände en) hade sagt angående de afrikanska vittnenas ärlighet och pålitlighet. Den här mannen blev mycket imponerad av vad han fick höra — ja, så mycket att han skaffade sig fyra böcker och prenumererade på både Vakttornet och Vakna!

Det här besöket visade sig vara till stor nytta. Motståndet mot vår sammankomst var starkt, och vi visste att ansträngningar skulle göras för att sätta stopp för den. Men denne ärlige man tog som sin uppgift att rätta till missuppfattningarna. Han gick till hotellet där på orten, där många var församlade, och berättade för dem vad han hade fått veta. Vi hade inte några ytterligare svårigheter i det området i förbindelse med sammankomster.

Det intresse som visades för Rikets budskap i dessa avsides belägna områden på den tiden var enastående. Ofta tog litteraturen slut för områdestillsyningsmannen och hans hustru, så att de måste övergå till att erbjuda prenumerationer.

Ett annat gagn som områdesverksamheten förde med sig var att Sällskapets filmer visades, något som började år 1954 med ”Nya Världens samhälle i verksamhet”. Första visningen var vid en kretssammankomst. Hela antalet förkunnare i kretsen var omkring 700, men de närvarandes antal uppgick till 3.378. Hur hänförande var inte detta! Andra filmer, som visats sedan den tiden, fortsatte att dra stora skaror, av vilka många gav uttryck åt överraskning över Jehovas organisations världsvida omfattning.

 ETT RENANDE VERK BÖRJAR

Som redan nämnts hade vi i början av 1950-talet en mycket snabb tillväxt. Men detta var inte problemfritt. Det visade sig att ganska många blev döpta, som aldrig i verkligheten hade renat sig från orätta seder och bruk. Många, som bara hade varit med vid kretssammankomster, blev döpta, men hade aldrig verkligen överlämnat sig åt Jehova. För en del var det bara något tillfälligt, för andra var det ingenting annat än nyfikenhet på någonting nytt.

Förutom detta hade många inte tillbörligt legaliserat sitt äktenskap. Innan den vite mannen kom hit till landet, var det nämligen så att giftermålen förrättades enligt afrikansk sed, som inbegrep mellanhand, brudpris och så vidare. Sådana bruk fortsatte också efter det att regeringen hade krävt registrering av äktenskap genom de civila myndigheterna. För att reda ut detta problem beslöt regeringen att skänka giltighet åt alla stamvigslar som ägt rum före den 1 januari 1951. Men från och med den tidpunkten har det varit nödvändigt att legalt registrera alla äktenskap för att de skall äga officiellt erkännande. Seder är emellertid seglivade. Många fortsatte därför att hålla sig till sina gamla sedvänjor.

Sällskapet kunde emellertid inte godta stamäktenskap, som ingåtts efter den 1 januari 1951, eftersom de inte erkändes av regeringen. (Rom. 13:1, 2; Luk. 2:1—5) Hela denna sak granskades omsorgsfullt, och församlingarna underrättades om de skriftenliga kraven. Alla som hade gift sig efter januari 1951 och vilkas äktenskap inte hade blivit legaliserade fick sex månader på sig att låta registrera dem. Om paren vid slutet av den tiden  inte hade gjort något och det inte förelåg några förmildrande omständigheter, då var det enda som återstod att utesluta dem.

Det var uppmuntrande att se att ett stort antal av dem som befann sig i denna ställning på grund av sin kärlek till Jehova omedelbart vidtog anordningar för att låta sina äktenskap få en tillbörlig skriftenlig grundval. Detta var ingen enkel sak. Ofta förde det med sig att man måste bege sig till grannländer eller ordna med att släktingar kom på besök från dessa länder innan tillåtelse beviljades vittnena att registrera sina äktenskap.

Det var emellertid ganska många som inte verkligen önskade bringa sina liv i överensstämmelse med Jehovas vilja. I början av 1955 blev därför flera hundra uteslutna, som inte ville rätta sig efter Jehovas rättfärdighetsnormer. Det har varit mycket uppmuntrande att se att efter alla dessa år en del, som blev uteslutna under denna tid, nyligen har legaliserat sitt äktenskap, har blivit återupptagna och nu med glädje tjänar Jehova.

ETT AVBRÄCK I PIONJÄRTJÄNSTEN

År 1949 började pionjärtjänsten gå framåt. Det året hade vi 114. Bara tre år senare, år 1952, fanns det i medeltal 949 pionjärer, plus 6 pionjärer med särskilt uppdrag. Detta var underbart! Men allteftersom tiden gick, blev det uppenbart att ett stort antal av dessa pionjärer inte sände in korrekta rapporter. Många av dem rapporterade kvoten, 100 timmar, i stället för att rapportera den verkliga tid de använde i tjänsten på fältet. Varför förhöll det sig så? Därför att många av dem varken kunde läsa eller skriva och därför inte kunde föra tillbörlig statistik över tjänsten på fältet.

 År 1955 togs denna sak upp med Sällskapets högkvarter, och avdelningskontoret fick rådet att bara de som kunde läsa och skriva skulle få stå i pionjärförteckningen. Antalet pionjärer gick därför ner för oss. Detta skedde dock så småningom, allteftersom kretstillsyningsmännen besökte de församlingar där dessa pionjärer verkade. Vi är glada över att kunna säga att in på 1970-talet hade även en del av dessa kommit tillbaka i pionjärernas led till följd av församlingens läse- och skrivklasser.

KAMPEN FÖR ATT BLI ERKÄNDA

Det tycks vara lämpligt att här återigen ta upp frågan om bättre tillsyn över våra församlingar i samfälligheterna (tidigare kallade reservat). Fram till denna tid hade områdestillsyningsmännen, som var européer, fortfarande inte tillåtelse att komma in i dessa områden av landet. Detta betydde att praktiskt taget halva landet låg utom räckhåll för dem. Även om de kunde betjäna kretstillsyningsmännen och vara med vid kretssammankomster, måste det ske utanför dessa områden. Detta hindrade storligen Sällskapets ansträngningar att stärka församlingarna i samfälligheterna.

Vad behövde göras? Grundproblemet var att vi inte utgjorde en erkänd religion. Frågan blev alltså: Hur skulle vi kunna bli erkända?

Lester Davey, som hade kommit från Gileadskolan år 1954 och som nu tjänade som tillsyningsman för avdelningskontoret, ansåg att om vi fick tillstånd att förrätta vigslar, skulle detta vara ett stort steg hänemot erkännande. Redan 1949 hade ansökan gjorts om rätten att ha vigselförrättare bland  vittnena, men detta hade konsekvent blivit avslaget.

Ett av de stora hindren för att få vigselförrättare bland vittnena var att alla Jehovas vittnen är Ordets förkunnare. Det officiella argumentet var att eftersom det i lagen om kristna äktenskap stadgades att en vilken som helst Ordets förkunnare inom en erkänd religion kunde förrätta vigslar, skulle i så fall vilken som helst av Jehovas vittnen få rätt att göra det. Vi försäkrade dem emellertid att det bara skulle bli de som tjänade som särskilda representanter för Sällskapet, de som hade särskilda ordinationscertifikat, som skulle användas i detta syfte.

Till slut lyckades vi! I maj 1956 blev sju gileaditer och Betelbröder förordnade som vigselförrättare. Ett stort steg framåt hänemot fullt erkännande!

YTTERLIGARE SEGRAR

Ungefär vid den tiden, i juni 1956, kunde vi välkomna ett amerikanskt par, Bud och Joan Miller. De hade gått igenom Gilead, och broder Miller kom att bli tillsyningsman för avdelningskontoret. Under hans ledning fortsatte kampen för rätten för europeiska resande tillsyningsmän att komma in i reservaten. Nu visade det sig att beslutet att låta vittnena få vigselförrättare hade Guds ledning. Fortgående korrespondens fördes med ministeriet för infödingsangelägenheter. Här följer några citat ur brev från det kontoret:

27 september 1956: ”Angående att europeiska tillsyningsmän skulle få tillträde till infödingsreservaten. Frågan är under behandling.”

8 december 1956: ”Endast de av Sällskapets  europeiska tillsyningsmän som är registrerade hos justitie- och inrikesdepartementet som vigselförrättare kommer att beviljas tillträde till infödingsreservaten och infödingsområdena.”

14 januari 1957: ”Jag sänder härmed tillstånd för nämnda män att få tillträde till infödingsreservaten och infödingsområdena.”

Områdestillsyningsmännen blev till sist i stånd att besöka församlingar jämte kretstillsyningsmän i ett stort område, som de fram till den tiden inte hade haft tillåtelse att komma in i. Jehova vägledde i sanning angelägenheterna i syfte att hans vilja måtte ske i landets alla delar.

SKÄLEN TILL NEDGÅNGEN

Förutom vad som redan har nämnts finns det andra skäl till att vår ökningstakt under en tid kraftigt minskade. För att man skulle vara säker på att bara de  som verkligen var kvalificerade blev döpta gjordes det till ett krav att alla dopkandidater först skulle gå igenom en studiekurs, inte olik den som nu anges i Organiserade för att fullgöra vår tjänst. Sedan detta hade skett, blev varje kandidat godkänd av församlingstillsyningsmannen. Men detta var inte allt. Kandidaterna blev ytterligare utfrågade av områdestillsyningsmannen vid kretssammankomster och av särskilda representanter för Sällskapet vid områdessammankomster.

Man kan föreställa sig vad resultaten av detta måste ha blivit! Ja, en minskning i antalet som blev döpta. Vid en sammankomst år 1957, som besöktes av 16.000, blev till exempel bara 100 döpta — en ganska stor minskning från tidigare antal. Slutresultatet av detta blev emellertid andligen starka församlingar, församlingar som bestod av sådana som verkligen hade ifört sig den nya personligheten genom exakt kunskap. — Kol. 3:10.

En annan orsak till en nedgång i ökningstakten i fråga om förkunnare var frågan om felaktig rapportering. Denna fråga hade blivit behandlad i vad det gällde pionjärerna, men många förkunnare rapporterade felaktigt.

Verkan av detta kan ses i vad som hände under de fem åren från 1957 till 1962. Under den tidrymden blev 3.600 nya döpta, men utan att det blev någon ökning i fråga om förkunnare. Ja, från 1962 till 1967 fortsatte minskningen. Det var inte förrän 1968 som antalet förkunnare började gå upp igen.

HELT ERKÄNNANDE ÄNNU EJ BEVILJAT

Hur märkligt det än kan synas, kunde erkännande ges åt Jehovas folk av ett regeringsdepartement utan att andra nödvändigtvis gjorde det. Fastän sålunda justitie- och inrikesdepartementet, såväl som departementet för infödingsärenden, till sist gav erkännande åt vittnena, vägrade utbildningsdepartementet fortfarande att göra det. Detta förde med sig komplikationer. På vilket sätt?

Det mesta av skolundervisningen på den tiden, utom vid de större centralorterna, stod under kontroll av religiösa organisationer. Statliga regleringar krävde att eleverna skulle skrivas in i skolorna utan diskriminering och att barnen inte skulle ges religiös undervisning som stred mot deras föräldrars önskemål.

En del religiösa organisationer rättade sig efter de statliga bestämmelserna i denna sak, men andra gjorde det inte. Dessa senare var bestämda att inte låta Jehovas vittnens barn få undervisning i deras  skolor, om de inte också gick i söndagsskolan och andra religiösa klasser vid sidan av skolans studieplan.

Don Morrison, som tillsammans med sin hustru, Marj, år 1955 anlände från Gileadskolan och som utförde områdesverksamhet, säger: ”En del religionssamfund förklarade öppet att de skulle relegera alla Jehovas vittnen som vägrade att foga sig och även skulle hindra dem från att återkomma året därpå.” När saken drogs inför utbildningsdepartementet, påstod skolorna emellertid att de saknade utrymme. De kunde bara ta emot ett visst antal elever, men de såg alltid till att Jehovas vittnens barn inte befann sig bland dem. Andra rapporterade till departementet att deras skäl till att relegera barnen var ”olydnad”. Denna ”olydnad” var deras vägran att gå i söndagsskolan, något som utbildningsdepartementet inte krävde av dem att de skulle göra.

I denna fråga, såväl som i andra, var det därför så att erkännande som religion blev ett måste.

Så långt tillbaka som år 1950 underrättade utbildningsdepartementet alla skolor om att vuxna Jehovas vittnen inte skulle tillåtas få komma in i skolorna i syfte att ge religiös undervisning, inte ens för att undervisa barn till vittnen. År 1956 kom samma svar: ”Jag måste med stor beklagan underrätta er om att ministern inte är redo att erkänna Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania som religionssamfund med syfte att ge religionsundervisning åt elever i skolan.” Ett liknande svar kom år 1957.

Det var inte förrän flera år senare som utbildningsdepartementet till sist ändrade sin ståndpunkt i saken. Men mera om det längre fram.

 ERFARNA BRÖDER STÄRKER PREDIKOVERKSAMHETEN

För att här ge er en uppfattning om av vilken kaliber de flesta av de missionärer var, som blev sända hit till landet, kan det vara gott att nämna två par.

Det första paret, Ted och Joyce Buckingham, anlände hit i juni 1959, sedan de utexaminerats från Gileadskolan. Från och med då och till dess de överfördes till Sierra Leone i mitten av 1970-talet, betjänade de huvudsakligen det engelska fältet genom kretsverksamhet. I mer än tio år reste de från en församling till en annan nästan varje vecka. Deras fält var hela landet, som var en krets. Sedan broder Buckingham blivit allvarligt sjuk, medan han var i Sierra Leone, flyttade de för att tjäna vid avdelningskontoret i London. Bröderna här hyser fortfarande varm tillgivenhet för dem.

Det andra paret är John och Val Miles. Dessa, ett amerikanskt par, förflyttades hit från Zambia i juni 1960, därför att det behövdes en områdestillsyningsman. De skulle utan tvivel kunna skriva en bok om sina erfarenheter. Men här följer en sådan. De var på besök i en liten församling i närheten av huvudvägen. Broder Miles berättar:

”Vi bestämde oss för att för veckan slå läger vid ett vackert, undangömt ställe utefter huvudvägen i närheten av församlingen. Bröderna på platsen ansåg emellertid att vi borde slå läger på ett annat ställe ännu närmare. Fastän vi skulle ha föredragit den plats vi hade valt, beslöt vi att för bekvämlighets skull flytta till stället som låg närmare.

En kväll under veckan, medan vi åt vår måltid, hörde vi något som liknade gevärseld, men vi avfärdade det som ljudet av en lastbils baktändning.  Medan vi åt lunch dagen därpå, hörde vi i radion att det hade förekommit en eldstrid mellan polisen och ’frihetskämpar’ just vid den rastplats där vi hade tänkt slå läger. Under striden dödades tre ’frihetskämpar’, och en del poliser skadades. Ni kan föreställa er hur vi kände det, när vi senare såg kulhålen i bordet och bänkarna på lägerplatsen och i träden omkring. Hur tacksamma var vi inte mot Jehova för att vi hade blivit påverkade att byta lägerplats!” Broder och syster Miles tjänar nu troget i Lesotho.

ERFARENHETER FRÅN OMRÅDESTJÄNSTEN

Skulle ni tycka om att höra mera om de ovanliga erfarenheter som en del av områdestillsyningsmännen och deras hustrur hade? Vi har redan nämnt Don och Marj Morrison. Vid ett tillfälle i västra delen av landet på en plats som hette Kariba satt broder Morrison utanför tältet en kväll och skrev lite på maskin. Syster Morrison hade lagt sig i tältet. Hon berättar så här: ”När jag låg där i bädden, hörde jag ett egendomligt väsljud. Jag ropade på Don, men han hörde mig inte. Återigen hörde jag ljudet. Den här gången gick jag ut till Don, där han var, för att tala om det för honom.”

”Jag tog då ficklampan”, berättar broder Morrison, ”och gick in i tältet. Där, mellan änden på tältet och en del litteratur i tältet, kunde jag se mittdelen av en orm, tjockare än knytnäven. Jag gick snabbt ut, tog ett järnrör och gick runt till baksidan av tältet. Där stack ormens stjärt ut. Jag slog till den med röret. Snabbt visade sig ormens huvud, och den reste sig och väste mot mig. Det var en puffadder. Jag hade redan skadat den, och nu  fullbordade jag det med järnröret.” Det behöver inte sägas att syster Morrison inte sov så gott den natten.

”Vår första erfarenhet av skorpioner”, säger Ruby Bradley, ”var första gången vi satte upp vårt tält i områdesverksamheten. Vi var just färdiga att lägga oss, när vi lade märke till någonting som kröp in under tältet. Det var en skorpion. Vi dödade den snabbt. Men sedan kom en till och en till. Det var först när vi hade dödat fyra av dem som vi insåg att det var vårt ljus som verkade tilldragande på dem. Vi beslöt därför att det bästa vi kunde göra var att släcka ljuset.”

I mars 1962 anlände ytterligare ett missionärspar hit, John och Irene McBrine. Broder McBrine hade gått igenom tiomånaderskursen vid Gileadskolan och sändes hit för att ta över plikterna som tillsyningsman för avdelningskontoret. Först av allt ägnade han sig emellertid åt en del områdesverksamhet  för att bli förtrogen med fältet. Han berättar vad som hände:

”George Bradley från avdelningskontoret tog Irene och mig till en liten kretssammankomst i buschen omkring 90 kilometer från närmaste stad. Vi råkade ut för ytterområdet av en orkan, och det störtregnade.

Platsen för sammankomsten låg på andra sidan av vad som hade varit en liten å. Men nu var det en forsande flod. Det var helt tydligt att sammankomstsessionerna inte kunde hållas den kvällen, varför de afrikanska bröderna sökte det skydd de kunde finna.

Vad skulle vi nu göra? Det fanns i själva verket inget annat vi kunde göra än att vänta. Kort efter vår ankomst hade vi rest vårt tält. Men eftersom vi fruktade att det inte skulle vara tätt i den häftiga stormen, bestämde vi tre oss för att sova i skåpbilen, i det att George försökte ligga tvärs över framsätet och Irene och jag höll till i den bakre delen. Å, vilken natt det var! Utanför blev stormens raseri ännu intensivare i samband med att vindhastigheten ökade. Vid ett tillfälle tittade vi in i tältet, och vad fick vi se? Hela golvet stod under tio centimeter djupt vatten! Vi var tacksamma för att vi hade bestämt oss för att sova, eller försöka sova, i skåpbilen.

Morgonen därpå tedde sig saker och ting ljusare. Regnet hade lättat. Bröderna på platsen fick snart tag på en skolsal, där vi kunde ha vårt sammankomstprogram. Brödernas hjärtlighet, vilka hade uthärdat mycket mer än vi hade, uppvägde mer än väl allt vi hade gått igenom.”

MOLN BÖRJAR BILDAS

När vi nådde mitten av 1960-talet, började yttringar  av missnöje förmärkas. Tidigare hade resande tillsyningsmän måst skydda sig mot vilddjur. En del tillsyningsmän hade till och med bundit fast sig i de höga trädgrenarna över natten, när de färdades från den ena församlingen till den andra, för att skydda sig mot kringströvande djur. Men nu var det faror av annat slag — från människor. (Jämför 2 Korintierna 11:23—27.) Politisk skrämsel började visa sig.

En av de första bröderna som fick känna verkningarna av detta var Arimon Muringa, som tjänade som församlingstillsyningsman i huvudstaden. Den 12 januari 1965 blev han arresterad.  Varför det? Därför att det påstods att han hade blivit igenkänd ”som en av många som i det flydda hade gjort sig skyldiga till våldshandlingar”. Detta var förstås oriktigt. Men han måste gå igenom en månad av mycket prövande erfarenheter innan han bevisades vara oskyldig.

Sedan broder Muringa utan rättegång hade blivit dömd till 90 dagars frihetsstraff, ansökte han om att få överklaga. Man sade honom att det inte fanns någon möjlighet att överklaga. Inte nöjd med detta vädjade John McBrine, som representerade avdelningskontoret, direkt till ministern för lag och ordning. Detta, jämte en utmärkt rekommendation från broder Muringas arbetsgivare, resulterade till sist i hans frigivning, sedan han suttit en månad i fängelse.

Men hur blev han behandlad i fängelset? Han sade: ”Fängelsemyndigheterna behandlade mig väl, men en del av fångarna var brutala mot mig.  Jag blev så illa slagen vid två tillfällen att jag förlorade medvetandet båda gångerna. De försökte genom detta tvinga mig att bli medlem av deras politiska parti. De slog mig med en tjock läderrem på den nakna ryggen, och sedan fick jag kraftiga örfilar, varje gång av minst nio män.”

Under allt detta vidmakthöll broder Muringa ett sådant förträffligt kristet uppförande att till sist en del av hans tidigare plågoandar började ta hans parti. Hans kompromisslösa ståndpunkt visade sig senare vara en stor källa till uppmuntran för andra.

INHEMSKA OMRÅDESTILLSYNINGSMÄN

I flera år hade missionärerna hand om det mesta av tillsynen. Men i början av 1960-talet syntes det förståndigt att göra mera bruk av inhemska bröder. Denna åtgärd visade sig ha Guds ledning.

Den förste inhemske broder som verkade som områdestillsyningsman var Isaac Chiadzwa, vilken började denna verksamhet tillsammans med sin hustru, Ivy, i december 1962. År 1966 trädde så en annan erfaren inhemsk broder, Sizulu Khumalo, in i områdesverksamheten. Han visade sig vara en utomordentlig hjälp för bröderna under de år av stora svårigheter och prövningar som följde.

Att vi hade sådana bröder i områdesverksamheten var en verklig välsignelse. Eftersom de var förtrogna med de inhemska språken och sederna, kunde de göra mycket mera, när det gällde att komma till roten med förkunnarnas problem. De kände sina bröder och visste vad de stod ansikte mot ansikte med. Eftersom de var infödda, kunde de röra sig mycket friare än missionärerna. När spänningen började växa, blev främlingar snart  betraktade med misstänksamhet. Såsom saker och ting senare utvecklade sig, blev vi förvissade om att det var Jehovas vägledning att inhemska bröder nu blev brukade.

UNDANTAGSBESTÄMMELSER PÅVERKAR KRETSSAMMANKOMSTERNA

När Rhodesia förklarade sig självständigt den 11 november 1965, infördes undantagsbestämmelser. Dessa påverkade vår verksamhet. En sak var att regeringen krävde att vi skulle lämna in ett exemplar av alla publikationer, alla nummer av tidskrifterna inbegripna, som kom in i landet, till censuren. Detta var obekvämt för oss men just inte mera, för inte en enda gång fann de någonting i våra publikationer som hindrade att litteraturen kom in i landet.

Vad som påverkade oss mera var den stränga kontrollen av offentliga möten. Samlingar av fler än några få personer var förbjudna, om man inte hade tillstånd av ordningsmakten. Fastän detta strängt taget inte var tillämpligt på rent religiösa möten, blev dessa dock förbjudna i en del av de oroliga områdena.

Detta blev ganska hindersamt. Nästan varje gång avdelningskontoret ansökte hos ordningsmakten om tillstånd att få hålla en kretssammankomst blev ansökan avslagen. Till sist beslöt vi därför att inte hålla några kretssammankomster. I stället skulle vi koncentrera oss på områdessammankomster, vilka hölls på väl skyddade platser.

Föreställ er vår överraskning, när vi en dag år 1969 fick ett brev från några församlingar i Bulawayo och tillsammans därmed ett kretssammankomstprogram! Ja, de hade ordnat en egen sammankomst,  gjort upp ett eget program, lämnat ut uppgifter och ordnat med en cafeteria. Även om det är sant att de inte borde ha ordnat något sådant på egen hand, visade det sig gå bra. Vid den sammankomsten samlades flera hundra av våra bröder.

Detta gav oss idéer. Varför inte låta bröderna på de olika orterna begära tillstånd hos de lokala myndigheterna i stället för att Sällskapet skulle ansöka hos ordningsmakten på kretsarnas vägnar? Återigen ordnade vi därför kretssammankomster. Kretstillsyningsmannen valde ut välkända bröder på de olika orterna till att lämna in ansökan. Det fungerade varje gång. Sedan dess har vi hållit våra kretssammankomster i alla områden, fastän undantagsbestämmelserna har fortsatt. Detta var uppenbarligen en vägledning från Jehova.

EN LÅNGVARIG FRÅGA AVGJORD

Låt oss här gå tillbaka till kampen för fullt erkännande som religiös organisation. Du minns kanske att Jehovas folk redan hade vunnit sådant erkännande från två av de statliga departementen, departementet för infödingsärenden och justitie- och inrikesdepartementet, men inte från utbildningsdepartementet.

I februari 1966 tog avdelningskontoret därför återigen upp denna fråga genom att skriva ett detaljerat brev och ange vår begäran om att bli erkända som religiös organisation. Den 8 mars kom svaret: ”Jag beklagar att jag efter företagen granskning inte kan bevilja er begäran.”

Vi ringde omedelbart upp och ordnade efter mycket parlamenterande ett sammanträffande med ministern. Det var den 23 mars. Efter sammanträffandet  förflöt fyra månader utan att vi fick något svar. Skulle de inte bry sig om vår begäran?

Den 21 juli fick vi så ett brev från utbildningsdepartementet: ”Vi har nu grundligt gått igenom den här frågan och beslutat att ta med Jehovas vittnen på den officiella förteckningen över religiösa sammanslutningar erkända av utbildningsdepartementet.” Seger efter 16 års kamp! Detta öppnade inte bara vägen för Jehovas vittnen till att få komma in i skolorna för att ge religiös undervisning, utan det löste också problemet med att våra barn hade blivit relegerade från skolan. Vi tackar Jehova för denna seger!

MISSIONÄRER FRÅN MALAWI

År 1968 började ett nytt kapitel för vårt avdelningskontor — att öva tillsyn över Rikets intressen i Malawi. Det inledande skälet till detta var det förbud som drabbade vittnena där i landet i oktober 1967. I november 1967 blev missionärerna utvisade från Malawi. Av dessa missionärer blev till sist två par förordnade att verka i Zimbabwe, Keith och Anne Eaton och Hal och Joyce Bentley.

ETT UNIKT FÖRORDNANDE

Bentleys hade ett unikt förordnande. Detta var att tjäna i Moçambique, vilket fram till förbudet hade stått under ledning av avdelningskontoret i Malawi. Om man tittar på en karta över Afrika, ser man att Moçambique är ett långt, ganska smalt land på Afrikas östkust. Det sträcker sig uppåt från Sydafrika längs Zimbabwes östra gräns och sedan upp på båda sidor om Malawi. Regeringen i Moçambique har aldrig erkänt Jehovas vittnens organisation. Hittills har alla ansträngningar att bli lagligt  erkända misslyckats. Men låt oss lyssna till broder Bentley, när han berättar för oss om deras förordnande:

”Det var omkring februari 1962 som Joyce och jag först blev förordnade att verka i Moçambique. Vår första färd företogs med flyg  från Blantyre i Malawi till Lourenço Marques (nu Maputo), Moçambiques huvudstad. Där fann vi en liten grupp intresserade personer, som kom tillsammans i en armésergeants hem vid en arméförläggning.

Efter några turer den vägen bestämdes det att vi skulle färdas landledes, ta vår campingutrustning med oss och komma in i landet som turister. För att göra detta använde vi en Volkswagenbuss. Vägarna längs kusten genom Beira var mest grusvägar och förskräckligt guppiga. Avståndet är omkring 1.600 kilometer.”

På grund av krigstillståndet i Moçambique fann Bentleys senare att det var nödvändigt att färdas från Beira till Lourenço Marques via Salisbury. Detta betydde en färd i ena riktningen på mer än 2.000 kilometer. De gjorde denna resa en gång var sjätte månad. Det var ganska långt att färdas per landsväg! De rönte emellertid välsignelse, när de lade märke till att församlingen växte.

Efter några år begränsade Bentleys sina resor till landets norra del. ”Vi fick senare klart för oss att denna förändring förmodligen skedde under Jehovas ledning”, sade broder Bentley, ”eftersom hemliga polisen i Lourenço Marques väntade på att få ta fast oss nästa gång vi kom dit.”

Bentleys hade många spännande erfarenheter — de blev arresterade, var nära att bli arresterade, beordrades att lämna landet. Men de utförde ett gott arbete, styrkte många nya förkunnare och intresserade. Syster Bentley berättar om en erfarenhet de hade i Beira:

”En ung kvinna, som det hade hållits studium med i Portugal, flyttade till Moçambique. Hon skrev till Sällskapet och bad att studiet skulle fortsättas. Vi fick namnet och adressen. När vi sökte upp lägenheten, öppnade en kvinna dörren. Vi frågade henne: ’Är du Clotilde de Gomes?’ ’Jag är Clotilde, men inte de Gomes’, blev svaret. ’Jag är Clotilde de Almeida.’ Eftersom vi inte ville gå miste om ett tillfälle att få avge ett vittnesbörd, förklarade vi varför vi frågade efter den andra kvinnan.” Den här kvinnan gick snabbt för att hämta en granne. Senare blev också den ursprungliga Clotilde kontaktad. Vad blev resultatet?

Syster Bentley berättar för oss: ”Den som vi ursprungligen önskade få träffa är nu ett åt Gud överlämnat vittne. Hennes man är äldste. Hennes fem barn och hennes mans föräldrar och bror är  alla vittnen. Den andra kvinnan är döpt, liksom också grannkvinnan, hennes man och hennes son.”

När broder Bentley blev tillfrågad om vad han ansåg om sitt förordnande, sammanfattade han det så här: ”Det fanns tillfällen då vi ansåg att det skulle ha varit trevligt att komma bort något från hettan och fuktigheten och att vara fri från känslan att vi kunde bli arresterade vilket ögonblick som helst. Men när vi ser tillbaka, inser vi att vi hade ett underbart tjänsteprivilegium i förbindelse med det förordnandet och att Jehova aldrig underlät att välsigna och beskydda oss.”

Bentleys blev senare förflyttade till Botswana, där de fortsätter att vara goda föredömen som missionärer.

FÖRFÖLJELSE I MALAWI

Men låt oss nu gå tillbaka till förbudet mot Jehovas vittnen i Malawi i oktober 1967. I förbudets släptåg kom en våg av förföljelse, som i en tidskrift beskrevs som ”den brutalaste, omänskligaste förföljelsen av kristna nu på 1900-talet”. I samma artikel förklarades det: ”För att finna någon motsvarande hemsk redogörelse för lidande, grymhet och oanständighet ... måste man gå tillbaka till utplånandet av de protestantiska valdenserna i sydöstra Frankrike och i Italien på 1400- och 1500-talen.”

Varför begicks dessa ogärningar? På grund av den strängt neutrala ståndpunkt Jehovas folk vidhöll i politiska angelägenheter. Tillfrågad vid den tiden varför dessa sanna kristna blev föremål för sådan behandling svarade ett vittne, broder Justin Zacuruka: ”Därför att vi vägrade att köpa ett medlemskort i ett politiskt parti.” Ja, liksom fallet är  med Jehovas vittnen världen över, vägrade dessa kristna att bryta sin kristna neutralitet, även om de fick utstå den grymmaste behandling. Ja, en del förlorade till och med livet.

Den inställning alla lojala intog kan väl sammanfattas i de ord som fälldes av en äldre broder, Samson Khumbanyiwa, som förlorade sitt hem, sina möbler, sina kläder och allting han ägde. Han sade: ”Jag vet att jag aldrig är ensam, och Jehova har beskyddat mig.” Det är sant som psalmisten säger: ”Den rättfärdige måste lida mycket, men Herren [Jehova] räddar honom ur allt.” — Ps. 34:2019.

HJÄLP ÅT DE NÖDLIDANDE

På grund av förföljelsens intensitet fann tusentals vittnen i Malawi det nödvändigt att fly från landet. En del begav sig till Zambia, men blev återsända därifrån till Malawi. Tusentals andra flydde till Moçambique, till Milange, på andra sidan gränsen till Malawi. Här stannade de kvar till omkring 1970, när de började söka sig tillbaka till sitt hemland.

I Moçambique var våra bröder skyddade mot sina förföljares hand. Men nu stod de öga mot öga med andra problem. De var utan mat, kläder och husrum. De hade fått lämna allt detta i samband med flykten. Vad skulle de alltså göra?

Som tur var blev dessa flyktingar behandlade med den största vänlighet, fastän vittnena aldrig hade fått lagligt erkännande i Moçambique. Myndigheterna i Moçambique tillhandahöll lastbilar för att transportera våra bröder in i landet till en plats som hette Mocuba, omkring 160 kilometer från gränsen till Malawi. Här gav de dem mark och  sörjde för hus, yxor, hackor och säd. De tillhandahöll också 90-kilos mjölsäckar (mald majs) varje dag som mat åt dem. Detta var till stor hjälp för våra bröder och skänkte dem förvissningen att detta var Jehovas sätt att sörja för dem.

Det behövdes emellertid mera hjälp. Förutom det som Moçambiques regering tillhandahöll rådde det stort behov av mat, kläder, filtar och medicin. Hur skulle dessa behov kunna avhjälpas? Enda sättet att transportera dessa ting från Zimbabwe var vägledes och detta genom Malawi! Fanns det, med tanke på vad som just hade hänt i Malawi, någon utsikt till att komma igenom med de nödvändiga varorna?

EN SPÄNNANDE FÄRD

Det var med dessa frågor i sinnet som John McBrine och Jim Mundell, en missionär som tillsammans med sin hustru, Kathy, just hade blivit utvisad från Zambia och som tillfälligt var i Zimbabwe, begav sig åstad den 22 februari 1968 från Salisbury med en Volkswagenbuss fullpackad med skänkta kläder och filtar. Före avfärden hade de gjort allting som var möjligt för att få tullklarering för sin last genom olika gränsstationer. Detta var emellertid inte möjligt på grund av regleringar och restriktioner. Det enda som återstod att göra var alltså att helt och hållet lita på Jehovas vägledning. Varje gränsstation var en orsak till bekymmer, men varenda en passerades utan några svårigheter. Det var som om änglarna var närvarande hela vägen igenom.

Resan var inte lätt. Det var 640 kilometer från Salisbury till Moçambiques gräns på östra sidan av Malawi. Vägen var för det mesta mycket knagglig,  och den var ännu sämre under de återstående 160 kilometerna till Mocuba.

EN DEL MISSRÄKNINGAR

En av de första saker John McBrine och Jim Mundell önskade göra var förstås att besöka bröderna i de två läger, där de befann sig. De gick därför genast på morgonen den 24 februari för att träffa lägerföreståndaren i denna angelägenhet. Hur besvikna blev de inte, när föreståndaren sade att det inte var möjligt. Varför inte? Därför att Jehovas vittnen inte var erkända av hans regering.

Men föreståndaren var en vänlig man och föreslog att de skulle vänta till dess att han hade tagit upp saken med regeringshögkvarteret. Detta gjorde de — i tre dagar. Till sist kom svaret: Det fanns inga Jehovas vittnen i Moçambique, bara flyktingar, som staten hade hjälpt av humanitära skäl. Om de litade på lägerföreståndaren, kunde de lämna kläderna till honom. Om de inte gjorde det, kunde de ta dem tillbaka. Vilken missräkning! Att ha färdats hela denna väg och inte ens få tillfälle att träffa dessa lojala bröder, som hade uthärdat så mycket! Det var, ledsamt nog, inget att göra.

Nu måste de bestämma sig för vad de skulle göra med kläderna och filtarna. Vad kunde de annat göra än lita på föreståndaren? Det gjorde de.

Kläderna och filtarna, som de hade fört med sig i bussen, räckte förstås inte på långt när till för att fylla behovet för bröderna från Malawi. Men de båda bröderna hade också penningmedel, som hade lämnats som bidrag för dessa bröders ytterligare behov. Man gjorde en överenskommelse, som undertecknades av de två bröderna, den statlige föreståndaren och en indisk köpman. Gåvomedlen  lämnades åt föreståndaren, och en beställning, som motsvarade denna summa, gavs åt köpmannen. Han skulle tillhandahålla klänningar, byxor och fler filtar. Föreståndaren skulle då betala pengarna till honom och lämna varorna till lägren, där bröderna var.

ETT LYCKLIGT SLUT

Resultatet av denna resa visade sig senare. På sin väg hem såg de båda bröderna, medan de ännu var kvar i Moçambique, några afrikanska män utefter vägen med stora lass av hopvikta filtar på cyklarna. Ja, de var bröder! Och de hade fått dessa saker av föreståndaren. Våra båda resenärer var givetvis mycket glada över att veta att föreståndaren höll ord och handlade snabbt. Men största glädjen kom av att veta att de äntligen hade fått kontakt med några vittnen från lägren. Som man kunde förvänta visade sig detta bli ett stort utbyte av uppmuntran för resenärerna, såväl som för bröderna från lägren.

Från och med denna tidpunkt fick avdelningskontoret i Zimbabwe hand om tillsynen över de båda länderna Malawi och Moçambique. Malawi fortsatte att stå under vårt avdelningskontors tillsyn i flera år, och Moçambique har vi fortfarande ansvaret för.

TROLLDOM — EN ANNAN STRIDSFRÅGA VI STÄLLTS INFÖR

Det var ungefär vid den här tiden som många av bröderna i Zimbabwe ställdes inför ett annat problem. Trolldom har utövats här i flera hundra år. Men det var omkring år 1969 som den tog en vändning som gjorde den bemärkt. För att ni skall  få hjälp att förstå det problem våra bröder ställs inför tycks det vara tillrådligt att nämna något om den här sakens bakgrund.

Fastän nästan alla afrikaner i Zimbabwe är kristna till namnet, med en liten procent som är muslimer, är vidskepelse och trolldom vittutbredda. Det finns medicinmän med sina ben, djurhudar, huvudbonader av fjädrar och besvärjelseformler.

Medicinmännen är uppdelade i två klasser: muroyi, som är en trollkarl eller utövare av svart magi, och n’anga, som är en spåman eller helbrägdagörare. Muroyin är dödaren. Han förtrollar människor och sägs kunna vålla förtidiga och märkliga dödsfall. Hans verksamhet är i lag förbjuden, och om han befinns utöva den, kan han bli anhållen och åtalad.

N’angan är å andra sidan inte nödvändigtvis en som dödar. Han är en helbrägdagörare, även om n’angaer ibland används till att dra dödsbringande förtrollning över andra. Det sägs att han kan bryta muroyins förtrollning. N’angan kan bli rättsligt registrerad av staten.

År 1969 blev n’angan bemärkt som en som kunde spåra upp trolldomsutövare. Detta gällde inte bara i samfälligheterna (tidigare reservaten), utan också på lantgårdar och vid gruvor, där ofta hundratals arbetare bodde med sina familjer. Närhelst det förelåg en rapport om trolldom, kallade samhället på en n’anga. Sedan uppfordrades alla i samhället att träda fram inför honom.

Sedan n’angan gått igenom några besvärjelseformler, kallade han, med hjälp av sina sångare, på andarna för att få upplysning om vem det var som utövade trolldom. Om den skyldige blev ”identifierad”, överlämnade hövdingen honom sedan till rätten, där han blev dömd enligt trolldomslagen.  Han måste förstås fortfarande bevisas skyldig enligt vanligt juridiskt förfarande.

VÅRA BRÖDER SATTA PÅ PROV

Men varför ställde detta våra bröder inför en stridsfråga? Även om n’angan betraktas som en helbrägdagörare och en god man, är han fortfarande inblandad i spiritism. Och här var det problemet uppstod för bröderna. När samhället kallades tillhopa inför n’angan, vägrade naturligtvis bröderna att infinna sig. Hövdingen eller gruvchefen eller lantgårdsförvaltaren, vem det nu var fråga om, förde därför samman dem med våld.

Flertalet stod fasta, men tyvärr var det några som kompromissade under dessa omständigheter. Senare ångrade sig några av dessa uppriktigt och tjänar nu återigen Jehova med glädje.

Brödernas allmänna inställning exemplifieras väl av den erfarenhet Paul Ndlovu, som vid den tiden tjänade som pionjär med särskilt uppdrag, hade. Han var 67 år gammal och ofärdig genom ett slaganfall. När han med våld fördes fram inför hövdingen, sade man till honom: ”Det är bäst att du knäböjer [i erkännande av n’angan] liksom alla andra gör.” Hans svar var klart: ”Jag vill inte böja mig för någon människa, eftersom detta är falsk gudsdyrkan. Du vet mycket väl att jag är en Ordets förkunnare, ett Jehovas vittne, och jag kan inte lyda din befallning i detta avseende.”

Broderns fasta ståndpunkt gjorde hövdingen mycket vred. Han kallade på fyra poliser för att de skulle sätta handbojor på honom och tvinga in honom i rummet där n’angan var. Broder Ndlovu berättar så här: ”De knuffade sedan in mig i rummet, där jag fann att några sångare väntade på att få hälsa mig med sina ceremoniella sånger, såsom  seden är.” Och vad sade han till dem? ”Jag tar inte del i demonism, och jag kommer aldrig att böja knä inför er, eftersom jag är ett av Jehovas vittnen.”

Broderns fasta hållning belönades genom att n’angan skaffade sig och betalade för ett exemplar av boken Sanningen!

SEGER FÖR SANN GUDSDYRKAN

Det dröjde inte länge förrän denna sedvänja spred sig till alla delar av landet och förde med sig många provsättningar för Jehovas lojala. En erfarenhet som en församling hade, vilken hörde samman med en gruvplats i norra delen av landet, visar hur långt de kunde gå för att försöka bryta Guds folks ostrafflighet. Eftersom det rapporterades att trolldom utövades, krävde de äldre anställda att man skulle anlita en n’anga. Polisrapporten om denna tilldragelse berättar för oss vad som sedan hände:

”Förslaget framlades för gruvchefen, som samtyckte, sedan han hade granskat Ngangans [nu stavat n’anga] betyg och funnit dem vara i ordning, förutsatt att alla [kursiveringen vår] i området tog del. Till detta samtyckte de äldre anställda.

Den dag Ngangan utförde sin ritual, trädde alla i området, med undantag av Jehovas vittnen, ... fram inför Ngangan. De äldre anställda sökte övertyga sekten, ... men de vägrade. De blev förda till gruvchefen, men det tjänade ingenting till, och de underrättade honom om att de skulle föredra att lämna sin anställning hellre än att gå till Ngangan.”

Detta var precis vad som hände. Alla bröderna blev avskedade från sina anställningar. Men vad hände sedan?

Alla i församlingen flyttade till en annan gruva,  där alla bröderna fick anställning. De hade därför fortfarande en fullständig församling, med alla ansvariga bröder och en pionjär. Denna gruva låg dessutom på ett icke-utlämnat distrikt, ett område som plötsligt blev skött av en fullständigt organiserad församling! Ja, inte ens församlingens namn behövde ändras, eftersom dess namn var Krom och de flyttade från en kromgruva till en annan.

Och hur gick det för gruvchefen, som avskedade alla dem av sina anställda som var vittnen? Han blev mycket ledsen, när han insåg att han hade drivit bort sina bästa arbetare. Ja, senare återanställde han en del av dem. Det var som han sade till områdestillsyningsmannen, som befann sig där i trakten: ”Jag sände bort de bästa arbetare jag hade.” Våra bröders trohet blev alltså till ett förträffligt vittnesbörd!

1970-TALET BÖRJAR

År 1960 nådde vi ett nytt högsta genomsnittsantal i fråga om förkunnare, 12.487, och ett högsta resultat av 13.493. Från och med då och fram till 1967 var trenden nedåtgående. Ja, antalet förkunnare gick ner till ett medeltal av 9.384, vilket var det lägsta sedan 1952. Detta berodde till stor del på att organisationen renades från dem som inte verkligen var Jehovas vittnen.

Från och med 1967 började sedan återigen en uppåtgående trend, så att vi 1971 hade ett så högt medeltal som 11.430 och ett högsta antal för året på 12.456. Denna trend fortsatte fram till 1976, när antalet förkunnare började gå ner igen. Varför det? Därför att från och med då och fram till slutet av årtiondet gick vårt land igenom vad som måste ha varit de mörkaste åren i dess historia. Hur på verkade detta våra bröder? Låt oss, för att få svar, gå tillbaka till början av 1970-talet.

Detta årtionde visade sig vara ett som förde med sig många prövningar för Jehovas folk. Bland dessa var prövningar beträffande anställning, neutralitetsfrågan och krigets härjningar, vilket inbegrep förlusten av sådana ting som hem, boskap och åkermark, såväl som fysisk misshandel och till och med döden. Det förekom också försök av motståndare att förmå regeringen att förbjuda Rikets verk. Det påminner oss om aposteln Paulus’ ord, sedan han hade blivit stenad och lämnad att dö strax utanför Lystra. Han sade: ”Vi måste gå in i Guds rike genom många vedermödor.” — Apg. 14:22.

JEHOVA SKÄNKER HJÄLP

Hur skulle Jehovas tjänare bli förberedda att möta de prövningar som låg framför dem? Genom Guds försorg skedde detta på två vis. Ett av dessa var genom anordningen att låta den styrande kretsen förordna äldste och biträdande tjänare i församlingarna. Det var år 1972 som denna anordning började, och den kunde inte ha kommit vid en lämpligare tidpunkt.

Det var hjärtevärmande att se brödernas gensvar på den av Skriften stödda anvisningen från den styrande kretsen beträffande förordnandet av dessa bröder. När de skriftenliga kvalifikationerna granskades, fann flera församlingar att de stod där utan både äldste och biträdande tjänare. En församling skrev: ”Sedan vi med kretstillsyningsmannen dryftat kvalifikationerna, fann vi att ingen var kvalificerad som äldste eller biträdande tjänare. Men vi skall sträva efter att fylla kraven nästa år.”

 James Mubata, en av medlemmarna i avdelningskontorets kommitté, som har varit på Betel sedan 1966, uttalade sig nyligen om äldsteanordningens nästan omedelbara verkningar i församlingarna. Han sade: ”Det var inte bara så att fler bröder med undervisningsförmågor blev tillgängliga till gagn för församlingarna, utan också de som redan användes som lärare började bli dugligare, när de släppte till sig själva. Dessutom ägnades församlingarnas renhet mycket bättre uppmärksamhet. Före 1972 var tjänarna i många församlingar inte snabba att ta itu med fall av orenhet. Men nästan omedelbart efter införandet av äldstekretsar ägnades uppmärksamhet åt dessa fall. Detta skedde i en sådan utsträckning att vi under någon tid var mycket flitigare sysselsatta med att behandla sådana fall än någonsin tidigare.”

Hela denna anordning gav församlingarna ett kraftigt andligt uppsving. Bröder som blev diskvalificerade därför att de inte ägnade tillbörlig tillsyn åt sina familjemedlemmars andliga tillväxt blev medvetna om behovet av att tillämpa de skriftenliga råden. Andra bröder, som fram till dess inte hade fått tillfälle att i full utsträckning använda sina färdigheter och förmågor och sin andliga förkovran, gjorde nu bruk av allt detta till församlingarnas gagn. Följden av allt detta blev en mycket starkare organisation, som klart och tydligt var bättre i stånd att hjälpa bröderna att gå till mötes vad som låg framför dem.

ETT NYTT AVDELNINGSKONTOR

Den andra tidsenliga föranstaltningen från Jehova var byggandet av ett fint, nytt tre våningar högt Betelhem. Under sitt besök år 1971 ägnade broder Knorr många timmars uppmärksamhet åt vårt behov  av ett rymligare hem och avdelningskontor. Vid tiden för hans besök bodde flera medlemmar av Betelfamiljen i lägenheter i närheten, och kontors- och lagerlokalerna var högst otillräckliga. Sedan 1953 hade vi bott i ett envåningshus med bara fem sovrum. Ja, vid tiden för broder Knorrs besök hade vi gjort om tre av dessa sovrum till kontor. Det bestämdes därför att vi skulle söka efter nya lokaler.

Efter flera fruktlösa försök att få tillstånd att bygga just vad vi önskade någon annanstans bestämdes det att vi skulle riva vårt gamla hem och bygga nya lokaler på samma ställe. Detta byggnadsprojekt började i december 1972. Tio månader senare flyttade vi in. Vilken lycklig händelse var inte detta!

Även om detta byggnadsverk inte var något ”tvådagarsunder”, som vi ser nu för tiden vid byggandet  av Rikets salar, var det sannerligen något som blev omtalat i grannskapet. Ett gott vittnesbörd avgavs både till lokala myndigheter och till folk där omkring på platsen. Att hundratals människor, män och kvinnor, små barn och gamla människor, hjälpte till på något vis var en orsak till mycken förundran.

En som uttalade sig gynnsamt var den kommunale byggnadsinspektören. Även om han först var ganska kylig, tinade han upp så småningom inför allas vänlighet. Hans kommentar löd: ”Ni gör goda framsteg. Ni har fått god arbetskraft. Det skulle ni inte få, om ni skulle betala för den.” En annan man, en byggnadsentreprenör som arbetade på andra sidan gatan, sade: ”Det är gott att veta att det fortfarande finns människor som tror tillräckligt mycket på något för att göra något sådant som det här.” Vår fina byggnad uppfördes faktiskt nästan till 100 procent av frivilliga arbetare eller under ledning av sådana frivilliga.

Även om det skulle vara omöjligt att nämna vid namn alla dem som visade sådan villighet och självuppoffring, menar vi dock att vi bör nämna några framträdande exempel. Tänk till exempel på Peter Drewett. Han lämnade sitt förvärvsarbete och kom till staden med sin hustru och sin dotter för att bo i en husvagn under hela den tid projektet pågick. Så var det Noel Ellerman, som med sin hustru och sina två barn flyttade sin lilla husvagn rakt in på den dammiga platsen. Där bodde de, mitt uppe i alltsammans, i omkring åtta månader. Vi måste också nämna Eric Cargill, en affärsman, som inte bara tillhandahöll viktig byggnadsutrustning och en del av sin egen arbetskraft, utan som också tillbringade hälften av sin tid varje dag på byggnadsplatsen till dess huset var färdigt.

 TOBAKSFRÅGAN

Som vi nämnt tidigare i redogörelsen bragte 1970-talets början flera stridsfrågor i förgrunden. En av dessa var frågan om att odla tobak eller att arbeta på lantgårdar eller åt firmor som hade att göra med tobaksframställning och -beredning. I Zimbabwe blev detta ett ganska stort problem, eftersom tobaken är en av de förnämsta inkomstkällorna för landet. Den är den förnämsta exportvaran och tillför landet mycket av den ytterst välbehövliga utländska valutan.

Redan år 1972 började bröder som arbetade på sådana ställen att undra om deras sysselsättning var skriftenlig. Ja, när bröder först blev rekommenderade som äldste eller biträdande tjänare, avstod många på grund av samvetsskäl. En av de resande tillsyningsmännen uttryckte det så här: ”Det finns ett antal bröder som på grund av sina fina resultat skulle vara kvalificerade som äldste. De har själva bett att inte bli rekommenderade som äldste eller biträdande tjänare, eftersom de arbetar på en lantgård där tobak odlas och packas. På grund av samvetet har de bett att inte bli rekommenderade.”

En del som hade odlat tobak upphörde snart med det, och andra hade liknande planer. En uttryckte det så här: ”Många av oss skilde sig från sin andra hustru, när vi förstod hur Gud såg på saken, och det borde inte vara svårare att sluta med att odla tobak.”

BRÖDER STÅR FASTA

Det var bra att bröderna redan resonerade så, eftersom detta tänkesätt skulle göra det lättare för dem bara två år senare. Det var i början av 1974  som Tjänsten för Guds rike innehöll en särskild bilaga med rubriken ”Hur vi får vårt förvärvsarbete att stämma överens med kärleken till nästan”. I denna bilaga framlades klart och tydligt Skriftens syn på saken. Tobaksrökning är ett förorenande av köttet och följaktligen en uteslutningsöverträdelse, enligt 2 Korintierna 7:1. Men när det förhåller sig så, skulle det då vara rätt av en kristen att odla denna planta eller bereda och sälja tobak till andra? Skriftens otvetydiga svar är Nej. Vi skulle inte kunna göra det och fortfarande visa kärlek till vår nästa. Så resonerades det i bilagan.

Brödernas gensvar var helt enkelt hänförande! Försök tänka dig in i dessa bröders ställning. Anta att du hade ett mycket viktigt arbete på en tobaksproducerande lantgård. Till detta hör ett hus och kanske en jordbit, där du kan låta några av dina egna djur beta. Så ställs du plötsligt inför ett stort beslut. Din arbetsgivare underrättar dig om att om du inte vill arbeta i tobaksproduktionen, måste du söka anställning någon annanstans. Du kanske har flera små barn. Vad skall du göra?

Våra bröder gjorde det! Ja, de var villiga att lämna allt detta i stället för att bli skilda från Jehovas organisation. Många led svåra ekonomiska förluster. Men de bevarade sig i Jehovas ynnest. Man kan räkna på fingrarna det antal av dessa som behövde uteslutas. Hur känner vi inte för dessa kära bröder, som stod så fasta för Guds rättfärdighet!

BLANDADE REAKTIONER

Brödernas hållning i denna sak vållade naturligtvis vittomfattande reaktioner, de flesta negativa. Tidskriftsartiklar och insändare blev vanliga  inslag. Parlamentsledamöter uttalade sig kritiskt i såväl som utanför parlamentet, en del i kraftfulla ordalag. Hur långt de gick visas av vad en skribent konstaterade i en månadstidskrift: ”Jehovas vittnen har blivit svårt kritiserade i och utanför parlamentet. ... Enligt den nya lagstiftningen kan de nu berövas sitt medborgarskap och förlora sin undantagsrätt från att bli utvisade.” Han kallade det ”en storm i ett vattenglas”.

Jordbrukarnas egna reaktioner var blandade. En del av dem var spydiga. En del skrev till Sällskapet och talade om vad de ansåg om Jehovas vittnen. Andra använde telefonen. Men ändå skulle de fortfarande ha velat ha Jehovas vittnen i betrodda ställningar på sina lantgårdar.

Det fanns sålunda flera jordbrukare som gjorde stora ansträngningar för att tillmötesgå bröderna. I stället för att förlora goda, pålitliga arbetare var de villiga att ge dem arbeten som inte inbegrep tobaksproduktion. För detta var bröderna naturligtvis tacksamma.

Vi har till exempel de erfarenheter en broder hade, som var anställd som tobaksförsäljare. Eftersom brodern insåg att han inte kunde fortsätta med detta slag av arbete, begärde han avsked, något som arbetsgivaren vägrade att gå med på. Brodern infann sig därför inte till arbetet. När arbetsgivaren kom hem till brodern för att ta reda på varför han inte var i arbete, förklarade denne situationen. Sedan berömde arbetsgivaren brodern för hans ärlighet och betonade att han inte önskade förlora honom som anställd.

Brodern drog fördel av denna situation och angav de villkor under vilka han skulle kunna förbli där. Han skulle inte bara vara fri från arbete som  hade med tobak att göra, utan han önskade också få ledigt till att ta del i alla mötena. Arbetsgivaren gick med på detta, även om det betydde att broderns lön minskades.

”Av denna erfarenhet”, konstaterade denne broder, ”har jag lärt mig att så länge vi härdar ut, när vi möter problem på vår arbetsplats, kommer vi att bli välsignade. Jag lärde mig också hur viktigt det är att vi är mera intresserade av vår andliga tillväxt, när vi drar framåt med Jehovas organisation.” Den här brodern tjänar nu som äldste.

SVÅRIGHETERNA FÅR TILL FÖLJD ATT DE GODA NYHETERNA SPRIDS

Denna omplacering av bröder bidrog faktiskt mycket till att de goda nyheterna om Riket spreds. Därigenom bildades till och med nya församlingar på tidigare isolerade områden. En broder ägde till exempel en gruva på ett isolerat distrikt. Bröderna fick veta att han behövde arbetare och att han var villig att hjälpa de behövande. Snart hade han tjugo bröder som arbetade åt honom. Tillsammans med sina familjer bildade de en församling, som fortfarande existerar. Andra var också snabba att hjälpa till där de kunde.

En del som fann sig stå där utan arbete på grund av tobaksfrågan återvände till sina hem, där det ofta inte fanns någon församling. Till följd av detta blev Jehovas ord förkunnat i områden där det inte hade blivit predikat förut.

Men hur slutade det hela? Märkligt nog var det tobaksbolaget självt som till sist avgjorde saken, helt enkelt genom att bolagets direktör publicerade ett uttalande i en av dess månatliga bulletiner till tobaksodlare. I detta meddelande hette det att  det var en religiös fråga för vittnena och inte borde bli någon stridsfråga. En intressant kommentar gjordes i juninumret 1974 av Rhodesia Tobacco Forum. Där sades det på sidan 27 beträffande Jehovas vittnen: ”I samma artikel [en tidningsartikel] rapporteras det att jordbruksministern ... beskrev rörelsen som ’så vitt man kan se ett uppenbart försök att vålla förvirring i ekonomin’. Men det antal det är fråga om skulle knappast göra en sådan förmodan berättigad.” Denna kommentar av Rhodesiska tobaksbolaget tycks ha haft en lugnande verkan, så att bröderna inte längre blev ansatta. Ett fint vittnesbörd avgavs i sanning beträffande Jehovas folks lojalitet.

NEUTRALITETSFRÅGAN KOMMER I FÖRGRUNDEN

Medan tobaksproblemet påverkade våra afrikanska bröder, kom en annan fråga i förgrunden, också 1972, som till att börja med inbegrep bara våra vita bröder. Den gällde en kristens neutralitet i förbindelse med nationernas angelägenheter. Frågan blev inte något omfattande problem förrän ”frihetskampen” eller ”terroristkriget”, som andra kallade det, började. Problemet uppstod till följd av att allmän värnplikt infördes för vita män.

När kampen tilltog, särskilt kring landets gränser, gjordes det fler ansträngningar att engagera hela befolkningen i landets försvar. Men uttagningen till militärtjänst begränsades till att börja med till vita män. Detta inbegrep ganska många unga vittnen, av vilka många fick avtjäna fängelsestraff, en del mer än en gång, eftersom de samvetsgrant höll fast vid sin kristna neutralitetskurs.

Inskrivningens art var sådan att män inkallades  för vissa tidsperioder under året, varefter de kunde ägna sig åt sitt förvärvsarbete. En broder kunde därför dras inför rätta varje gång han av samvetsskäl vägrade att åtlyda en inkallelse, vilket betydde att han kunde utsättas för möjligheten att få avtjäna det ena fängelsestraffet efter det andra. Ja, en del fick till och med inkallelsepapper medan de ännu satt i fängelse!

Unga gifta män med familjer fann det särskilt svårt, inte bara därför att de måste lämna sina familjemedlemmar, när de åkte i fängelse, utan även på grund av sin anställning. Ofta förlorade dessa bröder sin anställning, när de åkte i fängelse, och därför blev det nödvändigt för dem att söka ett annat arbete, när de kom ut. När de gjorde detta, blev de ständigt tillfrågade om sina militära förhållanden. När en tilltänkt arbetsgivare fick veta fakta, blev svaret ofta: ”Jag är ledsen. Jag skulle ha velat anställa dig, men jag kan inte göra det så länge du inte har fullgjort din militärtjänst.” För en del blev detta ett mycket stort problem.

ETT AV DE FÖRSTA EXEMPLEN

En av de första som måste uthärda dessa prövningar var Bob Hawkes. Han hade redan varit inkallad till militärutbildning, när Jehovas vittnen först började leda bibelstudier med honom. Studiet hade bara pågått i sex månader, när han i januari 1973 blev ålagd att infinna sig till tjänstgöring. Skall vi låta honom berätta sin egen historia?

”På grund av vad jag hade lärt mig vid studiet av bibeln, beslöt jag mig för att inte infinna mig. Vid den här tiden var min hustru, Molly, havande sedan två månader.”

Vad hände, när han vägrade att infinna sig?

 ”Jag blev stämd att inställa mig inför rätta och blev dömd till trettio dagar i fängelse med tre månaders villkorlig dom.”

Fann han det vara ett svårt prov att gå igenom?

”Ja, verkligen. Jag var inte ens döpt, och här satt jag bakom galler. Nu var jag helt ensam i en främmande värld. Det hela verkade så förvirrat. Sedan blev Molly orolig och skrev ett brev till mig där hon antydde att hon skulle komma att gå ifrån mig. Till råga på allt kom så min far och sökte upp mig och hade med sig en mängd böcker som fördömde vittnena. Jag klargjorde för honom att vad som än skulle hända, var jag besluten att hålla fast vid min av samvetet dikterade ståndpunkt. Min enda tröst bestod i bön till Jehova.”

SVÅRIGHETERNA ÖKAR

När Bob Hawkes blev frigiven från fängelset, fann han att hans svårigheter var långt ifrån över. Då han kom hem, räckte hans hustru, Molly, honom hans arméutrustning och uppmanade honom att gå ut i ”buschen”, det vill säga till slagfältet. Bob säger: ”Jag sade henne att hon inte skulle försöka tvinga mig att göra det och inte ens nämna det igen.”

Sedan gick Bob tillbaka till sin arbetsplats, där han fick veta att han omedelbart blev avskedad. ”När jag talade om för Molly att jag hade blivit avskedad”, säger Bob, ”var det ett under att hon stannade kvar hos mig, eftersom hon fortfarande var kyligt inställd till sanningen.”

Kort därefter blev Bob döpt. Sedan tillbaka till fängelset igen, den här gången för sex månader, plus de tre månadernas villkorlig dom från det  tidigare tillfället. Allt som allt satt han tre gånger i fängelse, sista gången i åtta månader.

OCH HUR GICK DET MED MOLLY?

Vi kan fråga: ”Molly, vad har du att säga om allt detta?”

”Medan studiet pågick med oss, betydde sanningen faktiskt inte mycket för mig. Med Bob var det annorlunda. Så snart han fick lära sig något, vidtog han förändringar. Därför måste det bli slut med rökning, bjudningar och andra saker. Sedan blev jag havande, och blodfrågan bekymrade mig. Hela vårt liv påverkades.

Sedan åkte Bob i fängelse. Det tyckte jag var hemskt. Hur kunde han göra oss allt detta? Det var då jag bestämde mig för att ge honom ett ultimatum. Därför skrev jag och hotade med att gå ifrån honom. Djupt i mitt inre visste jag emellertid att jag inte menade det och inte kunde genomföra det.”

Vad var det som kom Molly att ändra sig och ta emot sanningen?

”Det berodde till stor del på den vänlighet systrarna visade. Det var paket med grönsaker, kött, bröd såväl som annan materiell hjälp. Men dessutom var det brödernas och systrarnas kärleksfulla omsorg som byggde upp mig andligen. Detta påverkade mig så småningom. Det kom mig att tänka. Jag började därför arbeta hänemot dopet. Jag blev döpt strax efter det att Bob kom ut från fängelset sista gången.”

Broder Hawkes fick ytterligare en inkallelse efter detta. Men den gången blev han inte satt i fängelse på grund av sina planer på att ta anställning i ett annat land.

 Denna erfarenhet är typisk för vad flera av våra bröder fick genomgå. Ja, när åldersgränsen för värnpliktiga höjdes till 50 och slutligen till 60 år, kom ganska många att beröras. Men mera om det senare.

POLITISKT MOTSTÅND BÖRJAR VISA SIG

Med all denna publicitet i sådana frågor som de som gällde tobak och kristen neutralitet kan man mycket väl föreställa sig att vittnena förekom i nyheterna. Utan tvivel påverkade av några ilskna personer bland allmänheten, vilka var förargade på grund av vittnenas neutrala ståndpunkt, började en del parlamentsmedlemmar att agitera för att regeringen skulle sätta stopp för predikoverket.

Förutom att vittnena var föremål för kritik och angrepp genom nyhetsmedia, blev de också populära ämnen för diskussioner i parlamentsdebatter. Detta var särskilt fallet den 4 december 1973, då parlamentet debatterade tilläggsförslag till försvarslagen och medborgarskapslagen. Här följer några utdrag ur dessa debatter:

”De trosuppfattningar denna sekt [Jehovas vittnen] omfattar står i direkt motsats till de ansedda och etablerade kyrkosamfundens.” — Försvarsministern.

”I korthet går det ut på ... att sörja för att ett Jehovas vittne, som döms till sex månaders fängelsestraff, vilket inte får omsättas i böter, för en överträdelse som inbegriper vägran på grund av religiösa samvetsbetänkligheter att lyda order, kan förlora medborgarskapet och som en icke-medborgare bli deporterad.” — Försvarsministern.

 ”Dessa övertygelser [som vanliga samvetsömma hyser] gäller vanligtvis frågan om att ta människoliv och kan tillmötesgås genom att man tilldelar dem icke stridande tjänstgöring. ... Undantaget ... är den sammanslutning eller sekt som är känd som Jehovas vittnen, vilken jag anser vara en ytterst skadlig organisation, som saknar grundval eller berättigande för sin hållning till militärtjänst.” — Parlamentsmedlem.

”Vad vi söker säkra är att Jehovas vittnen inte har någon inverkan eller något inflytande på unga män som är mottagliga och som gör sin militärtjänst.” — Försvarsministern.

Det verkar som om brödernas modiga ställning hade inverkan på mer än ett sätt.

SPÄNNINGEN ÖKAR

Mot slutet av 1974 kunde man känna att spänningen ökade. Detta antyddes i ett brev från avdelningskontoret här till Sällskapets högkvarter, daterat den 8 oktober 1974. Där hänsyftades det delvis på ett rykte om en grundlig undersökning av vår organisation, och sedan hette det: ”När vi skriver detta, har vi inte hört något mera, och vi har inte heller blivit kontaktade av myndigheterna. Rykten har hörts att någon åtgärd kommer att vidtas i och med december, men vi har inte kunnat få några av dessa bekräftade.

Landet utöver är en stor del av befolkningen avgjort ’på krigsstigen’ mot vår verksamhet, särskilt mot vår tjänst från hus till hus.”

Skyltar med texten ”Jehovas vittnen undanbedes” började visa sig överallt. Ja, en affärssinnad person började sälja dem från hus till hus. Han gjorde ganska stora affärer till en tid.

 FÖRESLAGEN ÅTGÄRD

I början av februari 1975 kom avdelningskontoret i besittning av protokollet från ett mycket viktigt möte. Det var ett möte som hölls av nationella arbetsutskottet inom Rhodesian Front, det regerande politiska partiet på den tiden. Mycket av detta möte, som hölls den 31 januari 1975, gällde Jehovas vittnen. Ett antal punkter hade lagts fram som skäl till att de ansåg att någon åtgärd borde vidtas mot Jehovas vittnen.

Du kan föreställa dig hur vi kände det just då! Vad skulle komma att hända? Skulle Jehovas vittnen bli förbjudna? Skulle missionärerna bli utvisade? Vi visste helt enkelt inte vad vi kunde förvänta.

Även om de som framlade dessa förslag för regeringen själva var medlemmar av det regerande partiet och en del av dem till och med parlamentsmedlemmar, verkade det som om regeringen såg lite mera rationellt på saken, ty varken då eller vid någon tidpunkt senare har någon officiell åtgärd vidtagits mot predikoverket eller organisationen. Vi är mycket tacksamma mot Jehova för detta.

NEUTRALITET I ”HETA” OMRÅDEN

Det var inte bara militärfrågan som krävde att vännerna tog ståndpunkt som åtskilda från världen, utan andra situationer uppstod också. (Joh. 15:19) Broder Will Vosloo hade till exempel en lantgård, som visade sig vara ett verkligt ”hett” område under kriget. Den låg 62 kilometer från församlingen, där han tjänade som äldste. Strax bortom var ett fäste för ”frihetskämparna”. Många sammanstötningar förekom mellan dessa och regeringens säkerhetsstyrkor.

 En dag, kort efter sitt dop, satt broder Vosloo och hans hustru, Gisela, i sitt hem och läste Psalm 112:7 i bibeln, där det heter: ”För ont budskap fruktar han inte, hans hjärta är frimodigt, det förtröstar på Herren [Jehova].” En timme senare kom en polisman och underrättade folk om att det fanns ”terrorister” i området. Han krävde att jordbrukarna skulle väpna sig till skydd. Broder Vosloo vägrade.

Han förklarar: ”Från och med då utsattes jag mer och mer för påtryckningar om att ta del i skyddet av vårt samhälle. Mina grannar kunde inte förstå min inställning — för dem var jag feg. I tjänsten på fältet sade en man en dag till mig: ’Du kommer att vara den förste som flyr, när det verkligen hettar till.’ Han hade fel. I dag är jag fortfarande kvar på lantgården, men alla andra har gett sig i väg.”

NEUTRALITET ETT SKYDD

Trots att broder Vosloo och hans familj blev ansatta av de jordbrukande grannarna, fick de tröst från ett oväntat håll. En dag kom en kretstillsyningsman på besök till honom och sade: ”Jag är din broder från andra sidan Umfulifloden. Du behöver inte vara orolig. Folk i det området vet allt om din neutrala ståndpunkt. Du kan vara trygg.” Dessa ord visade sig vara sanna.

En dag kort därefter, när broder Vosloos traktorförare arbetade på fältet, stötte de plötsligt på ett band gerillasoldater. De sade: ”Vi känner den mannen. Vi önskar inte bränna upp hans traktorer.” Och mycket riktigt, fastän grannarna fick sina traktorer brända såväl som sina pumpinstallationer förstörda, förblev broder Vosloos utrustning  intakt. Senare, medan han och hans familj var borta på semester, blev flera byggnader i området förstörda, men broder Vosloos hus förblev intakt. Allt detta berodde på att han var känd för sin neutrala ståndpunkt i politiska angelägenheter.

Detta fortsatte ganska många år, ja, ända fram till slutet av kriget. Även delegationer som representerade samhället kom på besök till Vosloos och försökte öva påtryckning på dem och få dem att av ”skamkänsla” väpna sig för att skydda både sig och andra. Alla andra i området färdades omkring starkt beväpnade. Men broder Vosloo citerar Giselas ord, när hon orubbligt brukade säga: ”Ingen revolver eller något gevär.”

Saker och ting började bli värre och värre: Lantaffärer blev nerbrända. Landminor placerades efter vägarna. Ett utegångsförbud gjorde det ytterst svårt för barnen att ta sig till och från skolan. Till sist beslöt sig därför broder Vosloo för att hyra ett hus i staden, där familjen kunde bo medan han ensam fortsatte att arbeta på lantgården. Men hela tiden menar han att hans verkliga skydd kom sig av hans neutrala ståndpunkt och att han fullständigt förtröstade på Jehova, såsom det är skrivet: ”När du lägger dig, skall ingenting förskräcka dig, och sedan du har lagt dig, skall du sova sött. Du behöver då ej frukta för plötslig skräck. ... Ty Herren [Jehova] skall då vara ditt hopp, och han skall bevara din fot för snaran.” — Ords. 3:24—26.

EN PARADOX

Det var verkligen märkligt: Samma ståndpunkt som sände våra unga vita bröder i fängelse gav våra afrikanska bröder en frihet, som ofta inte  åtnjöts av andra organisationer, religiösa eller andra.

Allteftersom tiden gick, fick den tilltagande gerillaverksamheten till följd att säkerhetsåtgärderna skärptes. Möten förbjöds. Skolor och affärer stängdes. Bröderna måste vara ytterst försiktiga i tjänsten på fältet och i fråga om hur de samlades till kristen tillbedjan.

Man hade planerat att hålla en kretssammankomst i ett av de här områdena i februari 1973. Skulle vi få tillstånd att hålla den? Med full förtröstan på Jehovas vägledning vände sig bröderna på platsen till hövdingen för att få ett brev att ta med sig till områdeskommissarien. Fastän han inte kunde ge bröderna brevet vid det tillfället, gav han dem tillåtelse att börja göra förberedelser.

När områdestillsyningsmannen, Isaac Chiadzwa, senare kom till området, begav han sig till områdeskommissariens kontor för att rapportera sin närvaro och skaffa sig tillstånd att få komma in i det område, där kretssammankomsten skulle hållas. ”När jag begärde tillstånd att få komma in i Dotitoområdet”, sade han, ”skrattade alla på områdeskommissariens kontor och trodde att jag var galen. Hur förvånade blev de inte, när de senare fick höra en av myndighetspersonerna säga: ’Vi känner till er, gott folk. Vi känner till er hållning beträffande de nuvarande förhållandena.’”

Jo visst, vi fick tillstånd att hålla sammankomsten! Den enda restriktionen var att vi inte skulle hålla några kvällsmöten. Till och med hövdingen blev förvånad och imponerad!

Broder Chiadzwa sade att han i områdesverksamheten på den tiden träffade på många vägspärrar. Han berättar: ”Jag släpptes alltid igenom, därför  att jag var ett av Jehovas vittnen. Vid en vägspärr blev alla beordrade att lasta ur sina fordon för inspektion. Så snart som jag hoppade ut ur skåpbilen, såg en polis min portfölj. Sedan han öppnat den, frågade han mig vem jag var och vad jag gjorde. När jag talade om för honom att jag var ett av Jehovas vittnen, gav han mig anvisning om att inte lasta ur skåpbilen, vilken inom parentes sagt var full av litteratur och all vår utrustning. När en annan polis hörde detta, ville han veta varför skåpbilen inte skulle lastas ur. Jag hörde den förste säga: ’Han är ett av Jehovas vittnen. Vi har inte några problem med de människorna.’”

Områdestillsyningsmannen sade att alla bröderna i det området bar med sig Sällskapets litteratur även när de arbetade ute på åkrarna. Många gånger räddade det dem från prygel och annan misshandel. Det var verkligen märkligt att en och samma folkgrupp som kunde vara så förhatlig för myndigheterna i ett fall kunde vara så högeligen gynnade i ett annat!

Vi har mera att berätta om detta senare, men låt oss nu bege oss tillbaka till Malawi.

FÖRFÖLJELSEN I MALAWI

När vi senast talade om bröderna i Malawi, hade de flytt från sitt hemland till Milange i Moçambique, öster om Malawi. Omkring år 1970 började många av dem att söka sig tillbaka till sitt hemland, där de försökte komma in i de gamla gängorna igen. Men denna situation varade inte länge.

År 1972 började en ny grym förföljelsevåg drabba våra bröder. I San Francisco Examiner kallades det ett ”religionskrig”, och det hette: ”Det är ett mycket ensidigt krig, där man sätter våld mot  tron.” Mönstret följde mycket nära förföljelsevågen från år 1967, bara det att det denna gång var mycket intensivare.

Ungdomsförbundet och rörelsen Unga pionjärer tog ledningen i detta ”krig”. ”De organiserade sig i gäng från ett dussin till antalet ända upp till så många som ett hundra. Så gick de från by till by, väpnade med käppar, klubbor, pangas-knivar och yxor, och sökte upp och angrep Jehovas vittnen och deras ägodelar.” — Vakna! för 8 februari 1973.

Det förekom våldtagningar av våra systrar och grym prygel med plankor i vilka det satt spikar. Vid en broders kropp band man fast torrt gräs och tände sedan på det. Han brändes bokstavligt talat till döds.

Broder Michael Yadanga och hans familj släpptes mitt i ett jaktreservat med vilda djur runt omkring. De måste gå till fots flera kilometer för att komma till en buss. När de kom tillbaka hem, gjorde man nya försök att med hotelser tvinga dem till att köpa ett medlemskort i ett politiskt parti. Broder Yadangas svar till dem blev: ”Jag har förlorat mina tänder, därför att jag inte ville köpa ett kort. Jag har förlorat mitt arbete, därför att jag inte ville köpa ett kort. Jag blev svårt slagen, min egendom förstördes, och jag blev tvungen att fly till Zambia — allt detta därför att jag inte ville köpa ett kort. Jag kommer inte att köpa något nu heller.” Den här brodern och hans familj blev senare varnade av en vänlig medlem av Ungdomsförbundet för att de skulle komma att söka efter dem igen, och de flydde till Moçambique.

Utöver prygel och annan fysisk misshandel kom att man stängde affärsföretag, spärrade banktillgodohavanden, beslagtog egendom, förstörde eller  stal grödor och tvingade vittnena att bli arbetslösa. Vad gjorde de? De gjorde det enda som fanns att göra — de flydde från landet.

Den här gången flydde de flesta av dem till Zambia. Över 19.000 av dem satte upp ett flyktingläger i Sinda Misale.

HJÄLP FRÅN DEN VÄRLDSVIDA BRÖDRASKARAN

Det dröjde inte länge förrän det började komma hjälp till dessa bröder. Den kom från alla delar av jorden, i form av pengar, kläder, mat och andra förnödenheter. Bröderna i Zambia tillhandahöll snabbt tusentals kilo matvaror, filtar och sängutrustning, trädgårdsredskap och andra ting. Lastbilar med presenningar, filtar, plastfilm, skovlar, yxor och andra artiklar kom från Sydafrika, i det våra bröder körde 2.400 kilometer till Sinda Misale för att leverera dessa varor. Fastän dessa fick vara med om många svårigheter, avlämnade de varorna under Jehovas kärleksfulla vägledning. Allt som allt tillhandahölls många, många ton av livsmedel, kläder, medicin och andra artiklar åt bröderna i Sinda Misale.

ÅTERIGEN I RÖRELSE

Denna respit blev tyvärr bara tillfällig. Under förevändning att flytta dessa bröder till ett annat ställe sände den zambiska regeringen dem faktiskt tillbaka till Malawi. Där började förföljelserna på nytt. Bröderna flydde därför ännu en gång från sitt hemland, denna gång till Mlangeni i Moçambique, väster om Malawi.

Snart hade det upprättats 12 flyktingläger i Moçambique, och i dem bodde ett högsta antal av  omkring 34.000. Senare, år 1975, tvångsrepatrierade regeringen i Moçambique våra bröder från Mlangeniområdet till Malawi. Därifrån flydde de flesta österut tillbaka till Moçambique, där många av dem nu bor.

Här tror vi att du skulle vara mycket intresserad av de erfarenheter som Cyril och Ina Long berättat. De bodde i Blantyre i Malawi, när förföljelsen bröt ut på nytt år 1972. De berättade:

”En familj skulle över en bro över vatten som svämmade över alla bräddar, när de blev antastade och tillfrågade om sitt kort angående politisk partitillhörighet. När föräldrarna förklarade varför de inte hade något, kastade man barnen över broräcket ner i det våldsamt upprörda vattnet därunder. Ett av barnen var en sex månader gammal baby. Lyckligtvis kunde de äldre barnen simma och räddade babyn. Med Jehovas hand över sig undkom de alla döden.

En annan broder blev slagen medvetslös, varefter man hällde bensin över honom. Man tände på honom och lät honom brinna till döds. Tragiskt nog tvingades hans hustru, som var havande, och hans sex barn att se på hela denna grymma procedur.”

HJÄLP GES ÅT DE FÖRFÖLJDA

Broder Long insåg att något måste göras för att hjälpa de bröder som hade blivit rånade och slagna. Man ordnade därför med en hemlig samlingsplats, där flyende bröder och systrar kunde plockas upp och transporteras till gränsen. I första omgången transporterades omkring 30 i två Volkswagenbussar. Flera kom på cykel, men de förstod att de inte kunde ta dem med, varför de kastade ifrån sig dem  i buschen längs vägen i insikt om att de aldrig skulle få se dem igen.

”Längs hela vägen”, säger Ina, ”fanns det vägspärrar, och varje gång låg bröderna och systrarna raklånga på golvet i bussen, täckta med filtar. Cyril, som var vit och den ende synlige, vinkades i väg utan någon undersökning. Klockan tre på natten kom de välbehållna till flyktinglägret i Moçambique.

Några dagar senare blev vi kontaktade av en kretstillsyningsman, som rapporterade att det rådde ett trängande behov av medicin och filtar, eftersom det i lägret i Zambia fanns nästan 12.000 människor som bodde under bar himmel. Det var vinter, och många led av förkylningar, diarré, ont i halsen och så vidare. Åtskilliga av dem hade dessutom skärsår, blåmärken och svåra brännskador på grund av den misshandel de hade blivit utsatta för. Vad kunde vi göra för att hjälpa dem?

Efter brinnande böner till Jehova beslöt vi oss för att vända oss till en apotekare och begära att få köpa medicinska förnödenheter. Detta var farligt att göra, eftersom han lätt skulle ha kunnat rapportera oss för myndigheterna. Men vi vände oss till honom och förklarade situationen.

Det visade sig att apotekaren var förargad, därför att regeringen hade tvingat honom att avskeda en av hans pålitligaste anställda, en som var ett Jehovas vittne. Så i stället för att rapportera oss var han bara glad över att kunna vara till hjälp.” Föreställ er hur överraskade och glada Cyril och Ina Long blev, när de kom tillbaka dagen därpå för att hämta det beställda och fick två stora boxar med medicinska förnödenheter som en gåva till bröderna i flyktinglägret! När de sökte få betala för dessa  förnödenheter, sade apotekaren till dem: ”Det är det minsta jag kan göra för sådana lojala människor, som har blivit så illa behandlade.”

Kort därefter gjorde Cyril Long och en annan broder ett sent besök i lägret, denna gång med ett lass filtar. Broder Long sade: ”Vi fick tårar i ögonen över vad vi såg: En familj på sex personer, vars alla medlemmar låg tätt tryckta till varandra under en filt och försökte få värme från varandras kroppar. En syster var så illa slagen och bränd med heta stänger att hon inte kunde ligga. De måste stötta henne med gräsknippen.”

Som avslutning på denna redogörelse vill vi berätta ytterligare en erfarenhet, som verkligen gjorde syster Long rörd. Eftersom regeringen hade spärrat alla brödernas banktillgodohavanden, kunde ingen ta ut medel för att köpa biljetter till allmänna transportmedel vid flykten. Hon sade: ”Två bröder kom till oss och sade: ’Vi lyckades ta ut våra besparingar, innan de blev spärrade. Vi har köpt biljetter för vår familj och har fått dessa pengar över. Skulle ni vilja vara snälla och ge dem åt andra, som behöver dem?’ Fastän dessa bröder hade förlorat sina arbeten, fick deras broderliga kärlek dem att dela med sig åt andra av vad de hade kvar, eftersom de visste att Jehova skulle dra försorg om dem!”

När Cyril och Ina Long låter sina tankar gå tillbaka till denna händelse, blir utan tvivel deras tro på Jehovas kärleksfulla omsorg starkare och starkare.

EN RESA TILL MOÇAMBIQUE

År 1975, medan flyktinglägren ännu existerade i Moçambique, väster om Malawi, uppstod ett liknande  problem som det som den första kristna församlingen fick erfara. (Apg. 6:1—6) Det gällde fördelningen av undsättningsvarorna. Det bestämdes att bästa sättet att lösa detta skulle vara genom ett personligt besök av en broder från avdelningskontoret. I februari 1975 begav sig därför Keith Eaton, en medlem av avdelningskontorets kommitté, till dessa läger. Att komma dit var inte lätt. Resan måste företas genom en omväg med flyg. Han flög från Salisbury till Beira på Moçambiques ostkust, där han stannade över natten och besökte några bröder. Sedan flög han till Tete vid Zambezifloden och vidare till Vila Coutinho (nu Ulongue), där det fanns sex flyktingläger på den tiden.

En sak som gjorde det svårt att nå denna destination var att Moçambique befann sig mitt uppe i våndorna av en övergång från portugisiskt minoritetsstyre till svart majoritetsstyre. Att komma över gränsen var därför inte lätt, särskilt inte för främlingar i detta område.

Men med hjälp av bröder, som mötte broder Eaton vid flygplatsen i Vila Coutinho, kunde han besöka lägren. Där dryftade han problemen med bröderna, lyssnade på deras hjärtslitande rapporter om situationen och gav dem nyttiga förslag. Det råder inget tvivel om att denna personliga kontakt med Sällskapets representant i hög grad styrkte bröderna.

AVFALL I LÄGREN

När bröderna till sist slagit sig ner i lägren i Milange i Moçambique, öster om Malawi, blev de ganska väl etablerade. Men med tiden uppstod fler problem.

År 1976 började en del plötsligt påstå att de  tillhörde de smorda och satte i gång med att hålla särskilda möten åtskilda från församlingens möten. De förfäktade lärosatser som var oskriftenliga. Enligt dem hörde de till de smorda, och sedan 1975 handlade Jehova inte längre med församlingarna genom äldste, utan genom dessa individer.

En av ledarna påträffades naken av polisen nära Mlanjeberget, längs gränsen till Moçambique, och fördes tillbaka till flyktinglägrets område i östra Moçambique. Han sade till sina efterföljare att han i likhet med Mose hade åtlytt en uppmaning från Jehova att gå upp på berget för att få anvisningar. Dessa falska lärare, som påstod sig vara smorda, fick tyvärr ganska många efterföljare, och det blev inte slut med avfallet förrän mer än 500 hade blivit uteslutna. Ganska många av dessa som blev vilseledda insåg till sist sitt misstag, återvände med en ångrande inställning och har blivit återupptagna i församlingen.

Vi är mycket glada över att två av de bröder i Moçambique, som har ansvaret för arbetet där i landet, kunde gå igenom den fem veckor långa Gileadkursen för medlemmar av avdelningskommittéer. Detta har storligen hjälpt till att sörja för en god teokratisk tillsyn över verket där i landet.

KRIGET FÖR MED SIG ÖKADE PROBLEM

Nu tillbaka till Zimbabwe. När kriget började öka i omfattning, ökade även problemen som våra bröder ställdes inför. Livet blev ganska hektiskt. I många områden var ett normalt liv uteslutet. Många visste inte vad nästa dag skulle föra med sig. Försök att sätta dig i en viss broders familjs ställe. Han skrev så här till Sällskapet:

”Jag skriver för att berätta för er vad som hände  min familj, min hustru och mina fem barn. De undkom med knapp nöd döden, när de arbetade på majsfältet. Soldater på båda sidorna började skjuta på varandra över fältet. Mina familjemedlemmar låg raklånga på marken, medan kulorna passerade över dem. Granater exploderade bara tio meter ifrån dem. De råkade mitt in i korselden, men ändå undkom de oskadade. Jag tror att detta var på grund av Jehovas beskydd. Träden runt mitt hem blev illa skadade, eftersom de träffades med raketgevär, men mitt hem skadades inte.”

Den här brodern berättar också om hur ett problem av annat slag uppstod.

”Soldater kom till vårt hem på kvällen. De ställde flera frågor, och jag talade om för dem att jag var ett av Jehovas vittnen. De önskade ta med sig mina döttrar för natten. På eget initiativ vägrade mina döttrar och sade att de inte ville gå. Männen hotade att döda dem, men flickorna vägrade fortfarande. De tänkte på Jesu ord i Matteus 10:28 och Uppenbarelseboken 2:10, som vi tidigare hade dryftat vid vårt familjestudium. Till sist beslöt männen att låta dem vara i fred.

De världsliga flickor som samtyckte till att följa med soldaterna blev sexuellt utnyttjade. Vi är tacksamma mot Jehova för det sätt varpå han fortsätter att sörja för oss i dessa farliga tider.”

Tyvärr undkom inte alla våra unga systrar lika lätt. Michael Chikara, en resande tillsyningsman, berättar om vad en av våra unga systrar fick gå igenom. Först blev hon slagen på hakan. Sedan, ”medan hon återhämtade sig från denna skada, övermannades hon av en grupp män, som våldtog henne, med det resultatet att hon nu har ett barn”.

Broder Chikara berättar också en erfarenhet  som berättats för honom av en 17-årig syster. Så här lyder hennes sorgliga historia: ”Jag blev med våld fångad av soldater och slagen vid fyra olika tillfällen, två gånger av soldater som hörde till den ena sidan och två gånger av sådana som hörde till den andra sidan.

Första gången jag blev slagen visste jag inte om jag ens skulle leva. Medan jag återhämtade mig efter denna prygel, kom soldater från den andra sidan till området, samlade upp alla unga flickor och tvingade dem att vara med på deras möten.

Vid det här tillfället krävde en man att jag skulle breda ut en filt åt honom på marken och insisterade på att jag skulle sova med honom. Jag sprang skrikande min väg, förföljd av denne man. En annan man förenade sig med honom och försökte tvinga mig att begå en omoralisk handling. Jag blev nerslagen med en gevärskolv, men när jag föll, skrek jag så högt att de till sist lämnade mig. Jag blandade mig sedan med en stor skara människor, som var närvarande, och blev senare hjälpt hem i mörkret, utan att de som hade antastat mig visste om det.

Några månader senare kom ett annat band soldater till vårt område och tog mig tillsammans med nio andra flickor och påstod att vi hade tjänat som flickvänner åt sådana som hörde till motståndarsidan. Detta stämde naturligtvis inte i mitt fall. Alla blev vi slagna tills vi inte kunde röra oss på flera veckor. Allt som allt blev jag slagen fyra gånger.”

Denna fina unga syster fortsätter att förbli andligen stark även om hon är den enda i sin familj som är i sanningen.

 BORTFÖRANDE — EN VANLIG SAK

Det blev ganska vanligt i vissa områden att unga tonårsbarn blev bortförda. Soldathopar kom till små byar och befallde att alla skulle komma ut i det fria. Medan de vuxna därvid tvingades sjunga sånger, plockade soldaterna ut unga pojkar och flickor som var i mitten av sina tonår. Det var vanligt att man förde med sig de unga pojkarna för att öva dem som soldater och de unga flickorna för att tjäna som kokerskor och för omoraliska syften. En del föräldrar såg aldrig sina barn igen.

Ibland fick också våra bröder utstå denna hemska hjärtesorg. En pionjärbroder skrev så här till Sällskapet: ”Min dotter och fem andra ungdomar blev bortförda. Alla sex var åt Gud överlämnade, döpta vittnen.” En del av våra kristna bröder hade den sorgliga erfarenheten att få se sina barn återvända, inte som vittnen, utan som soldater övade i krigets konst. Men sådana fall var mycket sällsynta.

ETT MODIGT LITET VITTNE

Ett strålande fall var det som gällde Catherine Mbona, en 14-årig syster i de östra områdena, vilken blev bortförd. Hennes föräldrar (hennes far, Michael, har varit pionjär i många år) undrade om de någonsin skulle få se henne igen. Föreställ er deras glädje och befrielse, när hon några dagar senare återfördes oskadad till sin by.

”Vad gjorde de mot dig?” frågade de Catherine. ”Ingenting”, svarade hon.

”Vad gjorde du då, hela tiden du var borta?”

”Jag talade med dem om Jehova. Jag vittnade.”

Några dagar senare kom ledaren för soldathopen till byn och sökte upp flickans föräldrar. Föräldrarna  var ganska misstänksamma beträffande skälet till hans besök. Men den här mannen hade gjort en särskild tur till byn för att berömma föräldrarna för att de hade uppfostrat sin flicka så väl.

BESKYDDADE BYAR

Därför att fler och fler byar blev ”heta” områden och en del även användes som gömställen och fästen för gerillastyrkor, började regeringen flytta människor i dessa byar till inhägnade områden, dvs. beskyddade byar, lokalt kallade ”förvar”. Fastän detta skedde i syfte att skydda människor, fick det till följd att de måste lämna hem, egendom, boskap, skördar och allting utom några få tillhörigheter, som de kunde ta med sig.

Redan år 1973 rapporterade en av kretstillsyningsmännen, Reuben Mpedza: ”Beträffande församlingarna Mukumbura, Musingwa och Chiutsi, så förflyttas människor inom dessa områden av staten till någon särskild plats, där man önskar att de skall bo. En del av våra bröder har nu inte några hem på grund av att de har blivit flyttade.”

Man kan föreställa sig hur det skulle vara att helt plötsligt befinna sig med sin familj i ett inhägnat område utan något annat än bara de allra nödvändigaste tillhörigheterna. Inget hus, ingen sanitär utrustning — ingenting annat än marken att sova på. Hur reagerade våra bröder för detta? Kretstillsyningsmannen skrev i sin rapport: ”Det är fortfarande ett uppmuntrande förhållande att veta att bröderna trots dessa hinder nitiskt predikar för andra om Jehovas rike som det enda hoppet för den plågade mänskligheten.”

Det var intressant att se skillnaden i inställning  bland folk i allmänhet och bland Jehovas vittnen till dessa ”förvar”. Under det att de flesta beklagade sina materiella förluster, var vittnena flitigt sysselsatta med att anpassa sig efter den nya situationen. Ja, eftersom människor var så nära tillsammans, fann bröderna det mycket lättare att nå dem med budskapet om Riket!

På ett sådant ställe var de äldre systrarna mycket glada. Tidigare kunde de inte vara hjälppionjärer på grund av utegångsförbudet och det förhållandet att människor på församlingens distrikt var ganska utspridda. Men, som de sade: ”Nu bor alla dessa människor så nära varandra, och det kommer att bli lätt för oss att tjäna som hjälppionjärer.”

Denna förflyttning av människor och att de placerades i dessa beskyddade byar hade däremot den verkan att det hindrade organisationens omsorg om en del av församlingarna. Kretstillsyningsmännen visste ofta inte om församlingen, som de skulle besöka, skulle finnas där, när de kom fram. Men när de beskyddade byarna upphörde, vid krigets slut, återvände bröderna så småningom till sina tidigare hem och försökte fortsätta där de hade slutat. En del församlingar, som inte hade fått något besök av en kretstillsyningsman på två eller tre år, blev återigen betjänade av en resande tillsyningsman.

ORGANISERADE FÖR ATT KLARA SITUATIONEN

Det är inte svårt att förstå att det under kriget var nödvändigt att göra förändringar för att kunna klara av de olika omständigheterna.

En anordning, som gjordes för att hjälpa de äldste,  var de särskilda möten som skulle hållas varje år och som leddes i varje krets av krets- och områdestillsyningsmännen, varvid de använde ett program som avdelningskontoret gjort upp. Detta program handlade särskilt om brödernas behov vid tiden i fråga. Denna anordning blev mycket uppskattad av de äldste, som menade att den var just vad de behövde som hjälp i sin herdeverksamhet under sådana svåra förhållanden. Inte bara de äldste, utan även flera andra bröder skrev och lät Sällskapet få veta hur mycket gagn de fick av den övning som gavs åt de äldste.

Det råder inte något tvivel om att denna särskilda anordning, jämte den regelbundna övning som de äldste fick genom Skolan i Rikets tjänst och de speciella mötena vid kretssammankomsterna, i hög grad bidrog till den enade ställning bröderna intog under kriget.

”BIND HONOM VID ETT TRÄD OCH LÅT HONOM DÖ”

Broder Jeremiah Chesa, en äldre broder, hade just tagit del i ett av dessa specialmöten för äldste, när han hade en ovanlig erfarenhet. Broder Chesa bor på landet. Han berättar:

”En soldathop tog mig från mitt hem på natten ut i buschen. Sedan blev jag tillfrågad: ’Var var du i lördags och söndags?’ Jag talade om för dem att jag hade gått till ett religiöst möte. ’Begriper du, gubbe, att det här är slutet på ditt liv? Vi har redan dödat människor som är mera speciella än du, ditt arma kräk.’ Sedan skrek de: ’Låt oss döda honom!’

Men en av dem sade: ’Låt oss i stället binda hans händer och ben vid ett träd och lämna honom där att dö på egen hand.’ Sedan de hade fått tag i ett rep,  sade de: ’Tala nu om för oss vad du väljer — att dö eller att upphöra med att tillbedja din Gud.’

’Uppriktigt sagt’, sade jag, ’vill jag inte försöka narra er genom att säga att jag kommer att upphöra med min gudsdyrkan. Jag utövar tillbedjan dag och natt.’

Uppretad av detta skrek någon: ’Bind honom vid ett träd och låt honom dö där!’ Jag fick alltså tillbringa hela natten bunden vid ett träd.”

Dagen därpå, vid middagstiden, råkade en jägare komma förbi och såg broder Chesa bunden vid trädet. Fastän jägaren blev förskräckt och lite rädd för vad han såg, hade dock denne man mod att befria vår broder, som sedan tog sig hem. Men vad hände sedan? Broder Chesas berättelse fortsätter:

 ”Några dagar senare kom soldaterna till mitt hus och ville veta hur jag hade blivit fri från trädet. De förde mig ut i buschen och frågade vem det var som hade befriat mig. Jag sade att mitt svar fanns i bibeln, i Psalm 146:5—7. Order gavs om att skriftstället skulle läsas.

Fem personer, som befalldes att läsa stället i tur och ordning, blev slagna, eftersom ledarna inte trodde att de läste det rätt. Det var intressant att lyssna på deras samtal. ’Vem var det i själva verket som befriade honom?’ ’Det är bäst att vi lämnar honom och låter honom gå.’ ’Du har tur, gubbe.’”

Vad var det som plötsligt fick dessa tilltänkta mördare att ändra sinne? Skriftstället de läste lyder delvis: ”Säll är den ... vilkens hopp står till Herren [Jehova], hans Gud. ... Herren [Jehova] löser de fångna.” Broder Chesa gick hem igen som en fri man.

”JEHOVA ... ÄR ALLTID MED ER”

Så uttryckte sig en kvinna, som inte var något vittne, till en av våra trogna systrar. Vilka var omständigheterna som föranledde dessa ord? Broder Tauzen Chawanda har svaret åt er i en erfarenhet, som han och hans hustru hade, medan de arbetade på en teplantage i de östra områdena:

”Den 23 december 1976 kom en soldathop till mitt hus i avspärrningen. En del av soldaterna sändes till alla hemmen för att församla människorna. Vi fördes till fabriksområdet och blev tillsagda att sätta oss i en ring. Min hustru och jag var de enda vittnena.

Därnäst blev alla kvinnorna uppmanade att ställa sig bakom och se på hur deras män blev dödade. Min hustru och jag bad högt till Jehova om be skydd. När min hustru gick och ställde sig bakom, sade en kvinna till henne: ’Det är bättre för er, eftersom Jehova är er räddare, och han är alltid med er.’

Sedan kvinnorna hade kommit ur vägen, sade soldaterna till männen: ’Vi har sagt åt er att ni inte skulle arbeta, men ni har fortsatt att göra det.’ Därvid fyrade två soldater av sina maskingevär mot männen. Sedan skyndade soldaterna att ge sig i väg därifrån.

Så snart som detta hände, sprang kvinnorna till sina män och visste inte om deras män hade blivit dödade eller inte. När min hustru försökte resa upp mig, sade jag henne att allt var bra med mig, men hon trodde mig inte till att börja med. Alla de andra kvinnorna fann att deras män hade blivit dödade, och de gick tillbaka till avspärrningen. Senare gick jag också tillbaka och fann att de alla hade samlats i vårt hus.

När jag kom hem, sade kvinnan, som tidigare hade talat om Jehovas beskydd, till min hustru: ’Jag sade dig ju det — Jehova är med din man. Se, han har kommit tillbaka med livet i behåll på grund av Guds beskydd!’”

ATT KOMMA TILLSAMMANS UNDER OGYNNSAMMA FÖRHÅLLANDEN

Vi är glada över att kunna säga att det under alla dessa prövosamma tider var möjligt att fortsätta att hålla områdes- och kretssammankomster. Detta berodde på att de i de flesta fall hölls i de säkrare delarna av landet. Det förekom några gånger att bröderna från kretsar i farliga delar behövde förena sig med sina medkristna i en annan krets. Men de fick åtminstone del av programmet och hölls andligen starka.

 Församlingarnas möten på många platser var emellertid ett större problem. Detta berodde i första hand på utegångsförbuden, som begränsade förflyttningarna från en plats till en annan. Eftersom firandet av Åminnelsen måste ske på kvällen, erbjöd det ibland ett stort problem. Utegångsförbudet gällde vanligtvis från skymningen till gryningen, även om det ibland gällde från så tidigt som klockan 16 på eftermiddagen till klockan 9 på förmiddagen dagen därpå.

En utmärkt anordning för att övervinna detta problem vid tiden för Åminnelsen, särskilt i de små församlingarna på landsbygden, var att alla bröderna gick till en broders hem. Där firade de åminnelsen av Kristi död vid rätt tid. Sedan kunde de naturligtvis inte återvända hem, för enligt de regleringar som gällde i samband med utegångsförbudet kunde de bara gå några meter från broderns hus. De tillbragte därför kvällen med att sjunga Rikets sånger och berätta erfarenheter. Morgonen därpå återvände de till sina hem, lyckliga över att ha kunnat åtlyda Jesu befallning att komma tillsammans till denna mycket betydelsefulla tilldragelse. — 1 Kor. 11:23, 24.

INTRESSERADE BLIR HJÄLPTA

Dessa speciella anordningar i förbindelse med Åminnelsen, jämte andra möten i församlingen, bidrog i själva verket en hel del till att hjälpa de intresserade i dessa trakter såväl som bröderna själva. Av fruktan för prygel eller annan misshandel tvekade de intresserade att öppet vara med vid mötena. Men de tycktes få uppmuntran av denna tanke på att få stanna över natten.

 En broder från en församling på 13 vittnen skrev till kontoret och berättade hur hänförda de var över att ha haft 106 närvarande vid firandet av Åminnelsen — mer än 90 fler än antalet förkunnare!

En annan broder, Michael Mafara, som då var pionjär med särskilt uppdrag, hade ett unikt sätt att övervinna problemen i förbindelse med utegångsförbudet och även hjälpa de intresserade. Där han bodde höll man strikt på utegångsförbudet. Förflyttningar från hemmet var tillåtna bara från middagstiden till klockan 14 varje dag. I församlingen var bröderna skingrade i tre grupper, och enda sättet att färdas var att gå. Vad kunde göras?

Broder Mafara fick en idé. Han utsåg tre hem, där möten kunde hållas. Under de två timmar, som det var fritt att färdas, gick alla bröderna och systrarna till ett av dessa hem. Där stannade de kvar till middagstiden dagen därpå, då de kunde återvända till sina hem. Vid nästa mötestid gick alla till ett av de andra ställena och så vidare. Detta gav dem många timmar till möten och umgänge, och i samband därmed stärkte de varandra andligen.

Beträffande resultaten skriver broder Mafara: ”När jag besökte dessa grupper, fann jag att även intresserade hade kommit och stannat över natten för att vara med vid mötena. Fast det bara finns 13 förkunnare i församlingen, steg närvaroantalet under tiden för utegångsförbudet till 21 — fler än innan utegångsförbudet infördes.”

”EN TILLFLYKT I STORMEN”

Profeten Jesaja talade om dem som skulle tjäna  som herdar och tillsyningsmän i Jehovas synliga organisation. Han liknade dem vid ”en tillflykt i stormen, ett skydd mot störtskuren”. (Jes. 32:2) Våra lojala resande tillsyningsmän visade sig vara just detta under alla krigsåren.

Modigt uthärdade de alla slags svårigheter för brödernas skull. En del gick till fots i dagar genom buschlandskapet, upp- och nerför berg och över farliga floder, varvid de sov hela natten under bar himmel — allt i syfte att nå isolerade församlingar och förkunnare och uppmuntra dem att förbli fasta i tron.

För att illustrera detta skulle vi vilja berätta den erfarenhet som en av kretstillsyningsmännen, Isaiah Makore, hade. Tillsammans med en annan broder, Obet Sose, färdades han 127 kilometer på cykel till en avlägsen och farlig del av landet för att besöka tre små församlingar i det området. På vägen tillbaka blev de tilltalade av ”frihetskämpar”. Men vi skall låta kretstillsyningsmannen få berätta:

”När vi hade färdats omkring femton kilometer, såg vi plötsligt med gevär utrustade män, som kallade på oss från buschen. Vi stannade och gick med våra cyklar till det ställe där de var. Vi blev snart berövade sådant som våra nya armbandsur, pengar och så vidare. Bland pengarna som jag hade ingick vad jag hade fått av församlingarna, som vi just hade besökt, för att sända till Sällskapet, så att det kunde sättas in på deras konton.

Medan detta pågick, blev vi också utfrågade om vilka vi var och vad vi gjorde där. Det verkar som om dessa män misstänkte att vi var regeringens agenter eller anställda. Utan att veta vad som skulle hända oss bad jag tyst till Jehova om hjälp, särskilt så att jag inte skulle kompromissa. Senare  talade broder Sose om att han hade gjort detsamma.

Till sist kunde vi övertyga dessa män om att vi var Jehovas vittnen och förkunnare av religion. Jag blev ganska förvånad, när de gav oss tillbaka alla pengar, som de hade tagit från oss, även om de behöll uren och en eller ett par andra saker.

Sedan sade de oss att vi kunde fortsätta, och vi skulle just ge oss i väg, när vi hörde ljudet av ett annalkande arméfordon. Striden var i gång! Snart låg vi raklånga på marken, och kulorna ven över oss i alla riktningar. Lyckligtvis kom vi ut ur detta oskadade, och vi fortsatte att cykla de 127 kilometerna tillbaka till vår bas.”

FICK UTHÄRDA TORTYR

En del av våra resande tillsyningsmän, jämte bröder och systrar, blev föremål för grym tortyr. Ett sådant exempel var John Hunguka. Jehovas vittnens neutrala hållning var vanligtvis känd och respekterad. Men i det här fallet verkar det som om Johns fasta hållning som ett av Jehovas vittnen manade fram den hemska behandling han fick utstå. Han berättar:

”Jag gick vägen fram till nästa församling. På vägen skulle jag möta en broder, som skulle följa med mig. Just som vi möttes, blev vi plötsligt omringade av soldater. De hade med sig en elektrisk maskin, som de använde för att tortera människor, så att de gav dem upplysningar angående sådana som tillhörde motståndarlägret.

Broder Mukwambo var den förste som blev utsatt för denna form av tortyr. Upprepade elchocker sändes genom hans kropp, när de försökte pressa fram upplysningar ur honom, som han inte hade.  Medan detta pågick, befalldes jag att sitta med ryggen mot dem, så att jag inte kunde se vad som pågick. Då bad jag en tyst bön till Jehova och bad honom hjälpa oss båda att bevara vår tro stark. Broder Mukwambo förlorade till sist medvetandet.

Därefter blev jag förhörd. När de fick veta att jag var ett av Jehovas vittnen, började en av soldaterna sända elchocker genom mig, till dess jag förlorade medvetandet. När jag återfick medvetandet, började de förhöra mig igen. Jag upprepade min neutrala hållning. Det verkade som om deras vrede ökade varje gång jag nämnde Jehovas vittnen.

Sedan måste jag klä av mig, och de anslöt sin maskin till mina könsdelar och utsatte mig återigen för elchocker. När de sedan hade hotat med att döda mig, om jag rapporterade vad de hade gjort mot mig, lät de mig gå. Med broder Mukwambos hjälp kunde jag gå till hans hus. Dagen därpå satte bröderna mig på en buss till Mutare, där jag fick medicinsk behandling.”

Hur såg John Hunguka på denna erfarenhet? ”Jag tvivlade inte på Jehovas beskydd under hela denna förföljelse. Den drog mig i stället närmare honom än någonsin tidigare. Jag var besluten att fortsätta att besöka bröderna i dessa områden trots problem.” Och det var precis vad han gjorde, ty redan nästa vecka var han tillbaka i samma område och fortsatte med kretsverksamheten.

TILLBAKA TILL NEUTRALITETSFRÅGAN

Medan våra afrikanska bröder, särskilt ute på landsbygden, blev utsatta för stora trosprov, var flera av våra vita bröder fortfarande tvungna att försvara sin tro inför rätta. Ja, nu var många fler  inbegripna, eftersom inkallelseåldern hade ökat till 50 år.

Detta hade det goda med sig att dessa äldre bröder, av vilka många var äldste, befann sig i en bättre ställning att frimodigt tala ut beträffande sin lojalitet mot det messianska riket. De avgav många utmärkta vittnesbörd. Gordon Hein sade till exempel vänligt men bestämt till frikallningsnämnden: ”Ni kan ställa upp mig mot väggen där och skjuta mig, men jag kommer inte att kompromissa beträffande min ställning till Jehova och hans rike.”

En annan som hade tillfälle att avge ett gott vittnesbörd inför frikallningsnämnden var Koos  deWet. Trots att denne broder framställde sin skriftenliga ståndpunkt mycket klart och kraftfullt, vägrade nämnden att bevilja honom frikallelse. Broder deWet berättar vad som sedan hände:

”Sedan de hade beslutat sig för att inte bevilja mig frikallelse, kom chefen för säkerhetstrupperna för att enskilt underrätta mig om deras beslut. I samtalet riktade jag hans uppmärksamhet på att inte ett enda vittne för Jehova befann sig bland dem som kämpade mot vårt land. Han svarade att han var medveten om detta. ’Och varför är du medveten om detta?’ frågade jag och tillade: ’Därför att Jehovas vittnen i länderna omkring oss gör precis detsamma som jag har gjort inför er i dag.’

Han medgav då att fastän han hade betraktat Jehovas vittnen som en plåga, hade han under årens gång kommit till insikt om att de hade den mest önskvärda religionen.”

DEN NEUTRALA HÅLLNINGEN KÄND VIDA OMKRING

Det hade nu blivit klart över hela landet att Jehovas vittnen inte befann sig på någondera sidan. Våra bröder i samfällighetsområdena kan bekräfta den saken.

Den här erfarenheten ägde rum år 1978. Ett meddelande hade gjorts angående områdessammankomsten ”Segerrik tro”. Bröderna i Hurungweområdet önskade vara med vid sammankomsten. För att göra detta behövde de hyra en buss. Men låt David Mupfururirwa berätta. Han var områdestillsyningsman på den tiden och tjänar för närvarande tillsammans med sin hustru, Betty, som pionjär med särskilt uppdrag.

”’Frihetskämparna’ kontrollerade detta särskilda område, vilket inbegrep begagnandet av bussar  till och från området. Ingen kunde hyra en buss eller ens lämna trakten utan ’frihetskämparnas’ tillåtelse. Men även om tillståndet beviljades, kunde det fortfarande bli svårigheter. Varför det? Därför att längs vägen kunde det finnas en vägspärr, som upprättats av statens säkerhetsstyrkor. De visste att en buss kunde komma bara om den hade tillåtelse av gerillastyrkorna. Sådana bussar betraktades därför med misstänksamhet, och man genomsökte dem grundligt, bagage och paket inbegripna, för att finna bomber och andra dödsbringande vapen.

Under dessa omständigheter fick befälhavaren för ’frihetskämparna’ veta att vittnena försökte hyra en buss. Några utvalda sändes då till bussägaren för att fråga om det förhöll sig så. Han talade om för dem att det var Jehovas vittnen som önskade hyra bussen, men att han ännu inte hade fattat något beslut. Man talade om detta för befälhavaren. Såsom det rapporterades till bröderna, gick samtalet ungefär så här:

’Befälhavare, visste du att de människor som skulle hyra bussen är Jehovas vittnen?’ ’Ja’, blev svaret. ’Varför sade du då inte det tidigare! Vi skulle inte ha spillt tid på att undersöka dem. De är, förstår du, neutrala i fråga om politik. De utgör inte något hot mot oss. Ja, jag känner mig mycket bättre till mods bland dem än bland oss. Vi kommer att låta dem få hyra bussen.’

När bussföraren senare talade med bröderna, sade han: ’Ni har stöd av Jehova! Andra kyrkor har försökt hyra bussar, men har blivit nekade att göra det av både ”frihetskämparna” och säkerhetsstyrkorna.’”

 ETT ANNAT HINDER ATT ÖVERVINNA

Bröderna begav sig i väg mot Chinhoyi och områdessammankomsten. Men så kom de till en vägspärr. Den här gången var det säkerhetsstyrkorna. Alla beordrades ut ur bussen och blev tillsagda att öppna sitt bagage och sina paket. Just som bröderna började göra detta, frågade en soldat varifrån de hade kommit och vart de var på väg. En broder sade: ”Vi är Jehovas vittnen, och vi är på väg till Chinhoyi för vår religiösa sammankomst.”

”Är ni Jehovas vittnen allesammans?” frågade soldaten.

”Ja, sir”, blev svaret.

”Lasta då på ert bagage igen och fortsätt till er sammankomst.”

När de steg på bussen, hördes följande samtal mellan två av soldaterna:

”Hör du, varför låter du den här bussen fortsätta?”

”De är Jehovas vittnen, de allra fredligaste medborgare man kan träffa på. Vi kan inte spilla någon tid på dem.”

I förbigående sagt sände ”frihetskämparna” i området bud till bröderna angående sammankomsten att de inte behövde vara oroliga. Man skulle inte komma att störa sammankomsten. Och det gjorde de inte heller.

KRIGETS MÖRKASTE DAGAR

Nu trädde vi in i krigets mest kritiska tid. Det fanns ingen plats av trygghet. I det att mera press övades på regeringsstyrkorna, kunde stridslinjen gå var som helst i landet — i städer eller på landsbygden. I början av 1978 nådde bomber och handgranater in i städerna och samhällena. I huvudstaden  förstörde en bomb sidan på en av Woolworthbyggnaderna och dödade och lemlästade flera människor. I Mutare gick en kvinna in i ett varuhus och hade en granat bunden kring sitt ben. Den exploderade och dödade henne såväl som andra.

På grund av detta vidtogs stränga säkerhetsåtgärder. Man kunde inte gå in i en affär utan att bli undersökt. Grusvägarna på landsbygden var minerade med landminor, och resor på de flesta av de större vägarna var bara tillåtna i konvoj under armébeskydd och under de dagsljusa timmarna.

FÖRSAMLINGARNA PÅVERKADE

Allt detta påverkade naturligtvis i stor utsträckning församlingsverksamheten, som på många platser blev avbruten. Kretstillsyningsmännen fann att de inte kunde nå en del av församlingarna i kretsen. I en ansträngning att övervinna detta blev pålitliga lokala bröder förordnade att göra det bästa de kunde för att hålla sig i kontakt med dessa församlingar. Eftersom de hörde bygden till, hade de en fördel framför de resande tillsyningsmännen, som ofta var främlingar i området.

Trots denna anordning blev en del församlingar så fullständigt avskurna att ingenting hördes från dem under två eller tre år. Avdelningskontoret hörde berättas att bröderna i hela församlingar måste fly från sina hem och bo i hålor i bergen till dess de i trygghet kunde återvända.

Dessa förhållanden inverkade naturligtvis på de rapporter Sällskapet fick ta emot. Ja, det var en stadig nedgång i antalet förkunnare som rapporterade, från ett medeltal av 12.127 år 1976 till 10.087 år 1981. Mycket av detta berodde på de förhållanden som rådde under den tiden.

 Kretstillsyningsmännen började försöka komma i kontakt med dessa ”förlorade” församlingar, så snart som de kunde göra det. En mycket uppmuntrande rapport kom från John Hunguka. Han skrev:

”Dessa bröder och systrar har inte haft besök av en kretstillsyningsman på två år på grund av krigsförhållandena. Det är uppmuntrande att höra hur de tog itu med problemen. Föräldrarna stod fasta i att skydda sina barn mot skrämsel, våld och väpnade våldtäktsmän. De hävdade bibelns höga moralnormer. De uppför sig fortfarande som Jehovas vittnen, trots att de har varit skilda från de andra i åtminstone två år.”

Broder Hunguka fortsätter och framhåller att en del blev overksamma under denna tidsperiod, och ett fåtal kompromissade på grund av fruktan i fråga om sin neutrala ståndpunkt. Men hur hänförande var det inte att få höra att det stora flertalet av våra bröder uthärdade alla dessa prov utan att göra våld på sin ställning som åt Jehova överlämnade tjänare!

DE FÖRTRÖSTADE PÅ JEHOVA

När vi ser tillbaka på dessa mycket kritiska år, framstår en sak mycket tydligt. Jehovas lojala förtröstade på honom av allt sitt hjärta, och han i sin tur skyddade dem och gav dem hjälp till att uthärda. (Ords. 3:5) Att vi tar i betraktande några få erfarenheter kan hjälpa oss att få detta inskärpt.

Tänk på den situation som Eric och Jane Hitz befann sig i, vilka under stor del av denna tid tog del i kretsverksamheten i förbindelse med de engelsktalande församlingarna. Kom ihåg att man särskilt under krigets senare år bara kunde färdas  i konvoj på de stora vägarna och att många av grusvägarna var fulla med landminor. Dessutom kunde ligor av män plötsligt visa sig när som helst.

Broder och syster Hitz måste färdas på många av dessa vägar. Trots påtryckningar var de beslutna att inte föra några vapen med sig för att skydda sig. De förtröstade i stället på Jehova. Broder Hitz säger: ”Man sade ofta till oss att vi var tokiga, som färdades på vissa vägar, och att vi inte skulle komma ifrån det med livet i behåll. Men Jehova beskyddade oss. Den kärleksfulla omsorg som de bröder visade, vilka vi besökte vid dessa tillfällen, var mycket framträdande och gav oss den känslan att detta var värt allt lidande.”

Syster Hitz berättar om att de vid ett tillfälle av något skäl gav sig i väg från en församling en dag senare än de skulle ha gjort. När de dagen därpå färdades vägen fram, fick de se de utbrända fordonen i en konvoj, som hade blivit angripen. Om de hade rest dagen innan, som avsikten var, skulle de ha befunnit sig i den konvojen. ”Detta var bara en erfarenhet bland många liknande”, tillfogar hon.

Detta trogna par reste senare till Gileadskolan och gläder sig nu åt missionärsverksamhet i Schweiz.

I Stephen Gumpo har vi ett annat exempel på fullständig förtröstan på Jehova. Han och hans hustru, Gladys, tjänar nu på Betel. Medan broder Gumpo var pionjär med särskilt uppdrag, hade han en liknande erfarenhet med den elektriska tortyrmaskinen som John Hunguka. ”När man är ansluten till den maskinen”, konstaterar han, ”är det den lättaste sak i världen att göra vad som helst, att ljuga, att kompromissa, vad som helst, för att bli fri från den hemska plågan. Det var bara i  Jehovas kraft som jag kunde uthärda och förbli trogen mot honom.” Broder Gumpo berättade att andra hade dött av samma behandling.

UPPSTÅNDELSEHOPPET, EN HJÄLP TILL ATT UTHÄRDA

Även om det finns många uppenbara exempel på att Jehova mirakulöst beskyddat och befriat från säker död, så betyder inte det att man alltid kan undvika döden. Ibland är det genom att vara trogen ända till döden som man bevisar sin lojalitet mot Jehova och därigenom kan bli försäkrad om ”livets krona” genom uppståndelsen. — Jak. 1:12.

Det var tråkigt och ändå uppmuntrande att läsa ett brev från en mycket trogen broder, Tembe Mtshiywa, som har visat sin förtröstan på Jehova genom en fast tro på uppståndelsen. Han förlorade tre söner på grund av kriget. Två av dem blev dödade, när deras bil blev angripen. Och den tredje, Abutte, en ung broder som utförde kretsverksamhet, blev mördad när han cyklade från en församling till en annan. Så långt vi vet, var han den enda av Jehovas vittnen som blev dödad under kriget därför att han var ett vittne.

Broder Mtshiywa säger att han blev utsatt för stora påtryckningar från vänner och släktingar och även från hövdingen i området till att blidka sina förfäder, i det att de påstod att den olycka som hade drabbat honom berodde på att han hade förkastat förfädersdyrkan. Men han motstod med kraft denna påtryckning och vidmakthöll en stark tro på uppståndelsehoppet. Han säger att den tröst han fick från bröderna och från Jehovas organisation gjorde mycket för att stödja honom. Denne broder tjänar fortfarande som pionjär och äldste.

 ”SÅ VET JEHOVA ATT RÄDDA”

Hur sanna har inte dessa ord visat sig vara! (2 Petr. 2:9) En som verkligen kan omvittna detta är Jeremiah Mupondi. Han är en ung pionjär med särskilt uppdrag och har bara ett öra. Hur kommer det sig? Han berättar:

”Vi hade just skilts från kretstillsyningsmannen och en grupp förkunnare, när vi kom tillbaka hem [på landsbygden] och fann en grupp soldater, som väntade på oss. De hade sett oss tillsammans med kretstillsyningsmannen och trodde att vi var förrädare. De sade att de var utsända för att gripa oss.

Under samtalets gång sökte de få oss att ropa slagord, till exempel: ’Må kriget fortsätta!’ ’Ner med Jesus!’ Vi vägrade ståndaktigt. Därefter band de brödernas händer på ryggen med metalltråd. De tog också vår litteratur och brände den.

Tillsammans med oss var en ung syster. De krävde att hon skulle medge att hon hade blivit tvingad att bli ett av Jehovas vittnen. När hon vägrade, slog de henne till dess hon förlorade medvetandet. När hon vaknade till, hörde hon dem säga att hon hade bekänt att hon hade blivit tvingad att bli ett sådant. Från marken skrek hon: ’Det är lögn. Det sade jag inte!’ Återigen blev hon slagen medvetslös.

En annan broder och jag blev tvingade att lägga oss på marken. Den brodern blev slagen till dess han närapå blev blind. Vad mig beträffar, högg de tag i mitt öra och svängde med en kniv och sade att om jag inte upprepade slagordet, skulle de skära av örat på mig. Jag förblev tyst. I enlighet med sin hotelse skar de av mig örat. Då började jag kraftigt förlita mig på uppståndelsehoppets kraft.

Sedan vände sig våra förföljare mot syster Muchini  och hotade att skära hennes fem månader gamla baby i stycken, om hon vägrade att ropa slagorden: ’Må kriget fortsätta!’ och: ’Ner med Jesus!’ Trots detta hot och med vetskap om vad de redan hade gjort vägrade denna lojala syster att upprepa slagorden. Det måste ha gjort intryck på dem, för babyn blev inte dödad.

Till sist lät de oss gå. Men tio dagar senare blev vi antastade av en annan liga med samma hotelser och med prygel. Alla fem fortsatte vi att vara trogna.”

Vid detta sista tillfälle sade broder Mupondi till de män, som så grymt misshandlade dem: ”Vi kommer inte att lämna vårt predikoverk och upphöra med att komma tillsammans, vare sig detta är en dödsorsak eller inte. Vi är beslutna att till och med dö för Jehovas namn.” Då hördes några av förföljarna  säga, när de gick sin väg: ”Jehova är den sanne Guden.”

Strax efter denna erfarenhet började både broder Mupondi och hans äldre bror som pionjärer. Sedan dess har han och hans kamrat, Arnold Chamburuka, haft många hänförande erfarenheter i arbetet som pionjärer med särskilt uppdrag.

REHABILITERING EFTER KRIGET

Till sist tog kriget slut. Efter ett kort interimsstyre under en brittisk guvernör från början av 1980 till april det året kom vårt land under sitt första majoritetsvälde. Vid den tiden fick det också sitt nya namn — Zimbabwe.

Nu började en tid av rehabilitering, både i landet i allmänhet och bland Jehovas folk. Men även om det rehabiliteringsprogram, som den nya regeringen satte i gång med, har åtföljts av problem och fortsätter att göra det, så har det bland Jehovas folk varit en ständig framgång hela tiden. Man kommer verkligen att tänka på den situation som rådde bland medlemmarna av den kristna församlingen i det första århundradet. Efter en lång tid av svårigheter och förföljelse heter det i redogörelsen i Apostlagärningarna 9:31: ”Så kom verkligen församlingen utöver hela Judeen och Galileen och Samarien in i en period av frid och byggdes upp; och eftersom den vandrade i Jehovas fruktan och i den heliga andens trösterika ro, fortsatte den att växa till.”

Så tycktes det vara här. Under statens amnestiprogram blev våra bröder frisläppta från fängelset och tillåtna att gå tillbaka till sina vanliga värv. Bröder, som hade sänt sina familjer till städer och samhällen, för att de skulle få skydd under kriget,  blev återigen förenade med sina kära. Församlingar, som en gång blev upplösta, blev nu återigen stabiliserade. Ja, i en atmosfär av frid började arbetet med att vittna om Riket att tillta, och på bara två år nåddes följande utmärkta ökning:

Medeltal Medeltal Närvarande

förkunnare pionjärer vid Åminnelsen

1981 10.078 560 28.103

1983 11.552 750 33.914

Som man kan se av dessa siffror, dröjde det inte länge för våra bröder att komma in i god, hälsosam teokratisk verksamhet. Ja, medeltalen för enskilda förkunnare har företett en frisk ökning, vilket visar att bröderna och systrarna individuellt utför mycket mera än de gjorde före 1981.

INTRESSET FÖR RIKETS BUDSKAP VÄXER

Under en kort tid efter krigets slut hade människor inte någon tid att lyssna till Rikets budskap. Många löften hade getts under kriget, och nu hoppades människor få se uppfyllelsen av dessa löften. Men så blev det inte.

Krigets följder blev snart tydliga — en ökning i fråga om brott och våld, något som varit nästan främmande för landet före kriget. Även bristen på nödvändighetsartiklar blev ett stort problem till en tid. Kidnappingar såväl som oliktänkandes verksamhet gjorde en del områden av landet farliga att röra sig i.

Allt detta hade ganska stor inverkan på många människor, som började tvivla allvarligt på människans förmåga att klara av sina angelägenheter. Många av dessa började dra sig till minnes den  hållning Jehovas vittnen intagit under kriget — att de stod fasta för Guds messianska rike som det enda botemedlet för människans missförhållanden. En person skrev i ett brev till Sällskapet: ”Jag var ganska mycket emot er på grund av er ståndpunkt under kriget. Men nu inser jag att ni verkligen är Guds folk.”

Aldrig tidigare har avdelningskontoret fått så många brev, där man bett om hjälp från Jehovas vittnen, som det har fått sedan kriget slutade. Det kom till exempel ett brev från en intresserad, där det hette: ”Jag var glad över att få läsa om sådana goda nyheter, eftersom jag drack och rökte och var invecklad i politik till dess jag fick en bok av en vän. Jag kände mig bunden, men nu känner jag mig fri. Jag ber att ni skall leda ett bibelstudium med mig. Kan ni sända mig en bibel, så att Jehovas vittnen kan leda ett studium med mig?”

Bröderna i församlingarna har haft liknande erfarenheter. Rabson Daniel, en kretstillsyningsman, som har varit i heltidstjänst i 34 år, skrev om situationen. Han sade att i en del områden har människor vid slutet av varje månad kommit till brödernas hem för att få skaffa tidskrifter. Medan en pionjärsyster förberedde sig för tidskriftsverksamhet, placerade hon alla sina tidskrifter, innan hon lämnade hemmet, till människor som kom till hennes dörr!

Rektorn för en skola skrev nyligen till Sällskapet och bad om 45 exemplar av en vilken som helst bok eller broschyr, som vi ansåg att han kunde använda som grundval för religionsundervisning. Från en annan skola fick avdelningskontoret följande brev:

”Jag skriver på lärarstabens och elevernas vägnar  vid Nyanganis mellan- och högstadieskola. Vår skola upprättades år 1981, och vi är en skola stadd i utveckling, som under några av de gångna månaderna hållit på med att upprätta ett bibliotek. Helt naturligt betraktar vi religionsundervisning som en viktig undervisningsaspekt. Nyligen skänktes några av era publikationer till oss, och vi fann dem utomordentliga för våra behov och skulle nu vilja få lite mera upplysning. Som ett exempel på detta är Vakna! lätt att läsa och täcker en vidsträckt ämnessfär.

Om ni har några broschyrer till lämpliga priser, skulle de i sanning vara till hjälp för oss i framtiden.”

PROBLEMEN FINNS FORTFARANDE

De ändrade omständigheterna innebar naturligtvis inte att Guds tjänare nu var fria från problem. De förhållanden som människor i allmänhet stod inför, stod de också inför. Områden, som var farliga på grund av regeringsfientlig verksamhet, brott och bombskräck, var fortfarande sådant som man hade att kämpa med.

Förutom dessa förhållanden fortsatte bröderna att ställas inför andra problem, som ytterligare satte deras tro på prov. Många av dessa uppstod genom lokala politiska organisationers ansträngningar att tvinga vittnena att bli invecklade i politiska angelägenheter. Vår konsekventa vägran att bli invecklade vållade mycket förtret — men den resulterade också i många utmärkta tillfällen att avge ett vittnesbörd inför lokala myndigheter, såväl som inför grupper av människor.

Ben Mapuranga, en kretstillsyningsman, berättar om en broder, Tauzen Brown, som fördes inför  en skara på över 400 personer för att förklara skälet till sin vägran att bli medlem i något politiskt parti. Men först måste broder Brown förklara varför han vägrade att upprepa ett politiskt slagord. Därefter frambar han ett utomordentligt vittnesbörd till försvar för Guds rike och kristen neutralitet.

När han slutade, uppmanade ordföranden alla Jehovas vittnen, som var närvarande, att resa sig. När de gjorde det, frågade han dem: ”Instämmer ni också i att ni inte vill ta ut något medlemskort i något politiskt parti?” ”Ja!” svarade de alla med entusiasm. Sedan tillfogade de: ”Vi instämmer därför att vi också är Guds tjänare.” Då började folk skrika att de borde pryglas, men ordföranden sade: ”De skall inte pryglas. Dessa människor är oskyldiga. Låt dem gå till sina hem. De har förklarat sin ståndpunkt.”

DEN OFFICIELLA HÅLLNINGEN TILL VITTNENA

Även om politiska grupper, särskilt ungdomsrörelser, har försökt över hela landet att tvinga våra bröder att kompromissa i fråga om sin neutrala ståndpunkt, har statens officiella hållning i denna sak varit mycket uppmuntrande. Det vanliga tillvägagångssättet har varit att låta Jehovas vittnen ostörda få fortsätta i Rikets verk.

I början av år 1983 hölls det ett politiskt möte i en stad, och det besöktes av en minister. Vid avslutningen av hans tal lämnades ordet öppet för frågor. En fråga hade att göra med Jehovas vittnen på grund av deras vägran att understödja politisk verksamhet. Ministern frågade skaran: ”Kämpade Jehovas vittnen mot oss under vår frihetskamp?”

 ”Nej.”

”Kämpar de mot oss nu?”

Återigen: ”Nej.”

”Lämna dem då i fred. De är inte våra fiender.”

I andra delar av landet har liknande frågor ställts och liknande svar getts.

”LÅT DEM GÅ OCH FORTSÄTTA”

En erfarenhet, som områdestillsyningsmannen Caleb Mandiwanza sände in, ger ytterligare insikt i hur de statliga myndigheterna för närvarande betraktar Rikets verk. Han berättar om två bröder i ett landsbygdsområde, vilka blev förda inför det politiska partiets funktionärer på platsen för att förklara varför de vägrade att skaffa sig partikort. Förklaringen godtogs inte. Partifunktionärerna beslöt i stället att sända de två bröderna till partihögkvarteret i ett större centrum. Här hade de ett andra tillfälle att förklara det skriftenliga skälet till sin ståndpunkt.

Återigen rådde det osäkerhet om vad man skulle göra. De två blev därför sända till polishögkvarteret. Polisen föreslog att man skulle ringa till regeringens högkvarter i Harare. Detta skedde. Vilket svar fick man? ”Regeringen känner till den organisationen. Låt dem gå. Grip dem inte igen. Låt dem gå och fortsätta med sitt predikoverk. Stör dem inte eller kalla dem till era [politiska] möten.”

”TILL FRAMÅTSKRIDANDE FÖR DE GODA NYHETERNA”

När Paulus skrev till församlingen i Filippi, sade han att det som hade hänt honom hade ”lett till framåtskridande för de goda nyheterna”. (Fil. 1:12)  Så är det också i våra dagar. Den erfarenhet vi just återgett resulterade i ett mycket gott vittnesbörd i de båda brödernas hemtrakt, varvid en person officiellt avsade sig sin religion och bad om att Jehovas vittnen skulle leda ett bibelstudium med henne. En annan erfarenhet ådagalägger detta ännu mera.

Kenias Chemere, en pionjär med särskilt uppdrag, höll flera studier med lärare, rektorer och andra. Sex av dessa insåg att det var sanningen de fick lära sig, och därför begärde de utträde ur det lokala politiska partiet. Detta vållade uppståndelse. Kommunfullmäktigeordföranden på platsen tog upp saken och befallde till och med att alla Jehovas vittnen inom några veckor skulle lämna det område som stod under hans jurisdiktion.

Pionjären med särskilt uppdrag och kretstillsyningsmannen, Steyn Madakuchekwa, följde ett råd från avdelningskontoret och tog upp saken med områdesadministratören. Därifrån togs det upp av polisen. Resultatet blev att kommunfullmäktigeordföranden, som befallde att Jehovas vittnen skulle lämna området, uppmanades att lämna Jehovas vittnen i fred. Så förhöll det sig också med ordföranden i det politiska partiet på orten. Han sade till broder Chemere: ”Er sak är slutbehandlad. Vi har fått en kraftig varning.”

Vad blev resultatet? Jo, sannerligen ”till framåtskridande för de goda nyheterna”. Nya bibelstudier har satts i gång. De som redan hade visat intresse för sanningen har känt sig påverkade till att ta fast ståndpunkt, och några förbereder sig till och med för dopet. Fastän det var meningen att pionjären med särskilt uppdrag skulle flytta till ett annat distrikt, ivrade kretstillsyningsmannen för att han  skulle få stanna kvar där på grund av det intresse för Rikets budskap, som plötsligt hade visat sig.

Två andra unga pionjärer med särskilt uppdrag, som hade en liknande erfarenhet, skrev nyligen om resultaten i sitt område. De sade: ”Vi leder nu bibelstudium med en man, som kraftigt motstod oss, när hela församlingen intog en neutral ståndpunkt. Han gör goda framsteg. Han slutade röka inom en vecka, sedan han rökt i 25 år. När han fick veta att hans religion var en del av det stora Babylon, avbröt han förbindelsen med den.”

Många fler liknande erfarenheter skulle kunna berättas, som visar att ”en stor dörr som leder till verksamhet” har öppnats för oss. (1 Kor. 16:9) Vi tackar Jehova för att han gett oss ett sådant fruktbart fält. Men ”det finns många motståndare”, som Paulus också sade. Detta var att förvänta. Men på grund av en officiell åtgärd för att förhindra att våra bröder blir skrämda har situationen blivit mycket ljusare, och vi åtnjuter större frihet i vår verksamhet.

NITISKA I FRÅGA OM FÖRTRÄFFLIGA GÄRNINGAR

Våra bröder har varit snabba att dra fördel av de nuvarande förhållandena för att främja Rikets intressen. Publikationen Min bok med bibliska berättelser har blivit mycket omtyckt bland elever och lärare. En broder, Sheva Mawasu, som är lärare, sade att ”rektorn kom fram till att Min bok med bibliska berättelser passade väl överens med kursplanen för biblisk undervisning. Jag är glad över att kunna säga att han nu använder den boken i sin klass.”

Samme broder drog fördel av situationen och  ordnade med att lärohäftet i att lära sig att läsa och skriva, Learn to Read and Write, användes för eleverna i folkskolans andra klass och Din ungdom — hur du får ut det bästa av den i de högre klasserna.

En annan mycket företagsam ung broder kom på hur han kunde övervinna ett problem i skolan. Den här brodern vägrade att sjunga politiska sånger och att ta del i böner tillsammans med de andra i skolan. Han vägrade också att vara med på vissa former av underhållning. Det här är vad som hände:

”När rektorn fick veta att jag inte tog del i sång och bön, kallade han mig till sitt kontor. Han frågade mig varför jag inte tog del, och jag förklarade skälen för honom. Sedan frågade jag honom om han önskade att vi skulle sjunga våra sånger. Det samtyckte han till. Snart sjöng Jehovas vittnens barn och andra, såväl som läraren, sången ’Tillbed Jehova i unga år!’”

Denne unge broder, Jerasi Nyakurita, tjänade som hjälppionjär, medan han gick i skolan, och är nu reguljär pionjär.

INTRESSE VÄCKT

All denna verksamhet, såväl som de utomordentliga artiklarna i tidskrifterna Vakttornet och Vakna! och de övriga publikationerna, har väckt ganska stort intresse för Rikets budskap. Uppskattande brev fortsätter att strömma in till avdelningskontoret. Här följer till exempel ett citat ur ett brev, som en ung gymnasieelev sände oss:

”Jag kan knappast tala om för er hur tacksam jag är för er vänlighet, eftersom det tycks mig som om  Gud själv har välsignat mig. Jag är tacksam för att ni sände er lojale, kärleksfulle budbärare att hjälpa mig. Jag vill uppmuntra alla av Jehovas vittnen att fortsätta att utföra sitt verk, däribland att trycka sådana gagneliga böcker som Välj den bästa levnadsvägen! Jag har inte kommit på något som jag kan kritisera i era böcker.”

En del intresserade har till och med använt publikationerna för att leda studier med andra i områden där det för närvarande inte finns några vittnen. En sådan person sände pengar, som skulle täcka kostnaden för fyra prenumerationer på Vakttornet. I sitt brev skrev han: ”Vi befinner oss här nere i en avlägsen del av landet, där vi har börjat läsa Nharire [Vakttornet på shona]. Vi kommer snart att be er sända en ledare till att hjälpa oss. Vi är omkring sju familjer, ungefär 12 personer.”

Även lokala myndigheter välkomnar nu vittnena. En pionjär med särskilt uppdrag hade nyligen blivit skickad till ett isolerat område. Broder Chinamhora, som äger egendom i området, besökte myndigheterna på platsen och talade med dem om att ha pionjären med särskilt uppdrag där. Ordföranden i det politiska partiet i samhället sade till broder Chinamhora: ”Det är goda nyheter att höra. För honom till oss, så skall vi tala om för partiet att vi kommer att ha en förkunnare, som går från hus till hus, och att de inte skall besvära honom.”

Vice lokalchefen kommenterade: ”Det blir bra. Det kommer att fylla platsen med kärlek och få brottsligheten i landet att sjunka.” Om du vore pionjär med särskilt uppdrag, skulle du då inte tycka om ett sådant distrikt?

 TORKA, ETT PROBLEM FÖR NÄRVARANDE

Under de tre senaste åren har ett problem av annat slag uppstått. I likhet med andra länder på södra halvklotet har Zimbabwe drabbats hårt av torka. Ja, den har visat sig vara den värsta man känner till. På en del ställen dör boskapen som flugor. De vilda djuren gnager av barken på träden, så att de blir nakna, bara för att få fuktighet för sina kroppar. Detta har givetvis i hög grad påverkat människorna, våra bröder inbegripna.

Bekymrade bröder och systrar har skyndat sig att komma till sina mindre lyckligt lottade medkristnas hjälp. Ett sätt, på vilket man nu tar itu med detta problem, är genom kretsarna. Områdestillsyningsmännen dryftar saken med de äldste vid kretssammankomsterna. Sedan får dessa ikläda sig ansvaret att ta med sig det som lämnats som hjälp och föra det dit där det bäst behövs. Genom denna anordning förhindras varje möjlighet för skrupelfria posttjänstemän att stjäla kläder och livsmedel, som sänts som nödhjälp. Flera brev, i vilka man uttrycker sin tacksamhet för den givna hjälpen, har sänts till avdelningskontoret.

När vi nu kommer till avslutningen av denna rapport, är det med stor glädje vi gör det. Under de 24 senaste åren hade vi inte kunnat överskrida vårt högsta rekord i fråga om förkunnare, 13.493. Men i april 1984 nådde vi ett nytt rekord om 13.621. Dessutom var vårt tidigare högsta rekord i fråga om vanliga pionjärer och hjälppionjärer 1.191, men i april var vår siffra 2.114, nästan dubbelt så hög som tidigare högsta rekord! Antalet närvarande vid Åminnelsen år 1984 var över 38.000, vilket är tre gånger så mycket som antalet förkunnare och drygt 4.000 fler än rekordsiffran  33.914 närvarande år 1983! Jehova ger oss verkligen tillväxt!

JEHOVA VÅR HJÄLPARE

Uttrycket ”den gamla goda tiden” behöver inte förekomma i Jehovas framåtblickande folks vokabulär. Vi har alltför mycket framför oss för att börja längta efter det flydda. Men vi kan tänka på det förgångna med stor behållning. Och när vi gör det, kommer vi bara till en slutsats, den som David uttryckte i Psalm 34:2019: ”Den rättfärdige måste lida mycket, men Herren [Jehova] räddar honom ur allt.” Hur sant har inte detta varit i Zimbabwe!

När vi tänker på den tid, då Rikets verk började få fotfäste här i landet, tänker vi på sådana ståndaktiga personer som Nason Mukaronda, Robin Manyochi, Wilson Stima, Willie McGregor, McLuckies och andra. Alla dessa är fortfarande i gång trots sin framskridna ålder. Hur glada måste de inte vara över att se hur Jehova har bistått sina tjänare under alla deras prövningar och fört dem till deras nuvarande andliga välstånd!

Vi är tacksamma mot de styrande myndigheterna, som har haft en sådan god inställning till vår verksamhet. Vi ber för dem ”för att vi skall kunna fortsätta att föra ett lugnt och stilla liv med full gudaktig hängivenhet och fullt allvar”. (1 Tim. 2:2) Men samtidigt vet vi att det är Jehova som beskyddar sitt folk och kärleksfullt sörjer för dem, under det han leder dem till slutlig befrielse in i den rättfärdiga nya ordning, som han åstadkommer. Vad som än må komma, kommer han att visa sig vara vårt ”värn i nödens tid”, såväl som vid alla andra tider, därför att vi tar vår tillflykt till honom. — Ps. 37:39, 40.

 [Karta på sidan 173]

(För formaterad text, se publikationen)

ZIMBABWE

Chinhoyi

Victoriafallen

Harare

Hwange

Mutare

Bulawayo

ZAMBIA

BOTSWANA

MOÇAMBIQUE

Ulongue

Tete

Milange

Mocuba

Beira

MALAWI

Mlanjeberget

Blantyre

INDISKA OCEANEN

[Bild på sidan 114]

År 1924 började Hamilton K. Maseko (till vänster) vittna i Bulawayo. Nason Mukaronda var den förste som blev döpt här i landet (1924)

[Bild på sidan 117]

Wilson Stima (76 år) och Robin Manyochi (85 år) lärde känna sanningen på 1920-talet. Båda är pionjärer med särskilt uppdrag

[Bild på sidan 119]

En del av familjen McLuckie, som tidigt var framträdande i predikoverket i Zimbabwe och i Malawi

[Bild på sidan 122]

Willie McGregor for till Zimbabwe år 1929 och bidrog i hög grad till att grundfästa Rikets verk i Bulawayotrakten

[Bild på sidan 127]

Eric Cooke (avbildad tillsammans med sin hustru, Myrtle) blev avdelningskontorets förste tillsyningsman i Zimbabwe

[Bild på sidan 129]

Sammankomst i Zimbabwe under broder Henschels besök år 1955

[Bild på sidan 130]

Dop vid sammankomsten 1955

[Bild på sidan 143]

John Miles (avbildad tillsammans med sin hustru, Val) tjänade i områdesverksamheten och på avdelningskontoret från 1960 till 1979, när de förordnades att vara missionärer i Lesotho

[Bild på sidan 145]

Gileaditer som för närvarande verkar i Zimbabwe. Från vänster till höger, bakre raden: George Bradley, Irene McBrine, Lester Davey, Keith Eaton, Don Morrison; främre raden: Ruby Bradley, John McBrine, Anne Eaton, Marj Morrison

[Bild på sidan 146]

Som krets- och områdestillsyningsman har den från Gilead utexaminerade Sizulu Khumalo varit till stor hjälp för de afrikanska bröderna

[Bild på sidan 151]

Sedan Hal och Joyce Bentley tjänat i Malawi, blev de förordnade att verka i Zimbabwe

[Bild på sidan 164]

Avdelningskontoret i Zimbabwe, som blev färdigt år 1973

[Bild på sidan 195]

Jeremiah Chesa blev bunden vid ett träd och lämnad att dö

[Bild på sidan 203]

De resande tillsyningsmännen John Hunguka (som blev torterad med en elektrisk maskin) och Michael Chikara

[Bild på sidan 212]

När Jeremiah Mupondi vägrade att ropa sådana slagord som ”Ner med Jesus!” skar man av örat på honom