Puerto Rico och Jungfruöarna

PUERTO RICO är ett av världens mest tättbefolkade områden. Dess behagliga klimat och sandstränder drar dessutom till sig många besökare. Det finns tilltalande variation i landet, i det att bergen i det inre ger vika för låga kullar och bördiga slätter i kusttrakterna. Men detta är en relativt liten ö, som mäter endast omkring 180 kilometer från öst till väst och 64 kilometer från norr till söder.

Denna ö i Västindien har omkring 3.500.000 invånare. Omkring en miljon av dem är bosatta i och omkring San Juan, huvudstaden. Ett stort antal finns också i Ponce på sydkusten, Mayagüez västerut, Arecibo i norr och Caguas mitt uppe bland bergen.

 Den ursprungliga indianska befolkningen blev praktiskt taget utrotad av de spanska upptäckarna. Så vilka lever här i våra dagar? Det är till övervägande del avkomlingar av spanjorerna och av slavar som fördes in från Afrika. På grund av detta arv är spanska det förhärskande språket, och många av invånarna är romerska katoliker. Men år 1898, efter spansk-amerikanska kriget, avträddes öarna till Förenta staterna, varigenom vägen öppnades för en mångfald protestantiska grupper.

Den förste spanske guvernören här, i början av 1500-talet, kallade den ursprungliga kolonialbebyggelsen Puerto Rico (som betyder ”rik hamn”), eftersom de skeppade ut mycket guld. Betydligt senare kom emellertid människor inte för att utforska landets rikedom, utan för att hjälpa invånarna att personligen få gagn av rikedomar långt värdefullare än guld.

MAN BÖRJAR FÅ I GÅNG RIKETS VERK

När Robert Montero gjorde en tur till Latinamerika i början av 1930-talet, besökte han Puerto Rico för att utröna vad man kunde göra för att dela med sig åt andra av de oskattbara goda nyheterna om Guds rike. I sin rapport till Sällskapet Vakttornets huvudkontor i New York framhöll han att Puerto Rico var ett bördigt fält för predikoverket och rekommenderade att Sällskapet sände heltidsförkunnare av Riket, dvs. pionjärer, till ön. Han rapporterade att det fanns bara ett vittne där: John Dahlberg, som var omkring 70 år gammal och ägnade sig åt fiske i Puerto Real på östkusten. Broder Dahlbergs predikoverksamhet var ganska begränsad vid den tiden, eftersom han kunde bara mycket lite spanska,  men han erbjöd fullständigt samarbete med vilka som helst vittnen som kunde komma till Puerto Rico för att sprida Rikets budskap.

De första som gav gensvar på inbjudan att tjäna här var broder och syster Colin McLarty, ett par i 70-årsåldern. De anlände vintern 1932. Med biblisk litteratur som kungjorde Guds rike besökte de guvernörens residens och polishögkvarteret. De placerade publikationer till en domare vid USA:s distriktsdomstol. De vittnade också för skollärare under ferierna. I fyra eller fem månader besökte de människor i deras hem och på deras arbetsplatser. Genom att låta sin klena kunskap beträffande spanska åtföljas av en del teckenspråk sökte de intressera andra för sanningen i Guds ord. Men när de gjorde sig färdiga att resa därifrån, rapporterade de att vad de hade uträttat var ”ingenting med tanke på det arbete som behöver uträttas”.

TVÅ PIONJÄRSYSTRAR ANLÄNDER

År 1935 kom två pionjärsystrar, Lillian Carr och Marie Hawkins, från Rochester i New York för att dela med sig av det livgivande budskapet om Riket till de varmhjärtade puertorikanerna. Eftersom de befann sig i nya omgivningar, arbetade de först tillsammans. Senare koncentrerade de sig på olika områden. I Aguadilla och Mayagüez på västkusten och i Ponce i söder spred syster Carr i första hand biblisk litteratur till folk, eftersom hon inte kunde föra samtal på spanska. Men på detta vis såddes många ”sädeskorn” av sanningen om Riket ut under de 15 följande åren.

Under tiden bearbetade syster Hawkins i tio år San Juan och andra städer i öns norra och östra delar.  I likhet med syster Carr hade hon bara mycket begränsad kunskap i spanska. Men hon vinnlade sig om att göra återbesök hos människor som visade intresse, och hon ledde bibelstudier så gott hon kunde.

DE FÖRSTA PUERTORIKANSKA VITTNENA

Syster Hawkins vittnade inte personligen för Ambrosio Rosa García nära Arecibo, men hon placerade en broschyr till en av hans vänner. År 1938 gav den vännen broschyren Universellt krig nära förestående till Rosa. Fastän Rosa var en utövare av spiritism, gjorde denna publikations innehåll ett djupt intryck på honom. Han började genast skaffa mera litteratur per post från Sällskapets kontor i New York. Snart blev han övertygad om att vad han läste var sanningen, och han började dela med sig av sin nyfunna kunskap till andra.

Eftersom han insåg att den romersk-katolska religionen var falsk, vägrade han att låta sin äldsta dotter ta sin första nattvard i kyrkan. Detta ledde till ett besök av prästen på platsen. Men Ambrosio var väl i stånd till att försvara vad han trodde och gjorde gott bruk av den kunskap han hade förvärvat från bibeln.

Han insåg att han måste dela med sig av de goda nyheterna till andra, så han gick ut för att predika från hus till hus, fastän detta betydde att han måste göra det ensam och utan någon övning. Här var en man med tro, som hade stark kärlek till Jehova! Så långt han visste, var han den ende av Jehovas tjänare på ön. Men han var villig att genast sätta i gång med att lära andra vad han visste om Guds uppsåt. När han fick veta att man i Förenta staterna använde intalade bibliska budskap för att sprida sanningen, beställde han en bärbar grammofon och några grammofonskivor  på spanska från Sällskapet. Och han gjorde gott bruk av dessa.

En dag, när han spelade grammofon på andra sidan gatan mitt för katolska kyrkan i Arecibo, bad en man honom att lägga på föredraget ”Se fakta i ögonen”. En del av detta avslöjade den katolska kyrkans politiska verksamhet. När det på inspelningen talades om vad kyrkan hade för sig under spanska inbördeskriget, sprang mannen och hämtade prästen på platsen. Prästen anklagade broder Rosa för att höra till ”femtekolonnen” och vara antiamerikan, men broder Rosa kände till fakta. Styrkt av Jehovas ande kunde han påpeka att det i själva verket var prästerna som utgjorde ”femtekolonnen” och var antiamerikanska, eftersom de stödde Hitler och Mussolini. Han frågade också prästen varför han lät folk kalla honom ”fader”, när bibeln förbjuder en sådan sedvänja. (Matt. 23:9) Prästen drog sig tillbaka, men nu hotade en polis att arrestera broder Rosa. Än en gång stod han på sig och förklarade att han hade grundlagsenlig rätt att predika Guds ord på allmänna platser. Prästen och polisen samrådde då med varandra, varefter båda försvann.

Bland dem som Ambrosio vittnade för i Arecibo var Santiago Rodríguez senior, en affärsanställd som var i 40-årsåldern. Först sade Santiago till broder Rosa att han hade sin egen religion och i själva verket inte var intresserad. Men efter en tid lyckades Ambrosio få honom att prenumerera på spanska Vakttornet i bara sex månader. När tidskrifterna kom, läste Santiago dem och insåg snart att det han fick lära sig var sanningen. Inom kort var han ute och predikade tillsammans med broder Rosa.

Jehova välsignade deras ansträngningar, och en  liten grupp av intresserade började samlas. Då insåg dessa två män att man behövde ”inviga” (eller överlämna) sig åt Jehova och bli döpt. Men vem fanns där som kunde döpa dem? De kände inte till några andra vittnen på Puerto Rico. Vad skulle de göra? Sedan de under bön begrundat saken, samlade de gruppen och begav sig åstad till en liten flod nära Arecibo, där Ambrosio först döpte Santiago och Santiago sedan döpte Ambrosio, så att de blev de första infödda vittnena för Jehova på Puerto Rico. Detta skedde den 18 januari 1940. Senare blev andra i gruppen döpta, och den 8 juni det året bildades Arecibogruppen (eller -församlingen) av Jehovas vittnen.

ATT VARA ETT VITTNE VAR INTE LÄTT

Under tiden uppstod en annan grupp av Jehovas tjänare i Santurce, en stor stadsdel i huvudstaden San Juan. När Marie Hawkins bearbetade det området, ledde hon ett studium med fru Román, som också började sprida de goda nyheterna. Hennes man förenade sig med henne och ledde bibelstudier i deras hem, och deras sex år gamla dotter åtföljde sin  mor i tjänsten på fältet. Denna lilla grupp i Santurce blev organiserad som församling i maj 1940. Men när syster Román blev sjuk, upphörde verksamheten. Den 1 september 1941 avregistrerades därför denna lilla församling från förteckningen.

Tre år senare bildades en annan församling i San Juan. Men på grund av bristande ledarskap blev det återigen så att den på den tiden inte blomstrade.

Men en del tycktes vara villiga att ge ut sig själva i Jehovas tjänst även om det var mycket få vittnen. Två personer som bodde i inlandet sände in ansökningar om pionjärtjänst. De tilldelades hela Guayamaområdet, på sydsidan av ön. Deras arbete bestod till största delen av att sprida litteratur. Detta hjälpte utan tvivel en del att komma i beröring med sanningen. Tyvärr tycktes det emellertid som om dessa två mäns förnämsta motiv var att få sälja böcker. Efter en tid upphörde därför deras verksamhet.

Att vara en av Jehovas tjänare var inte lätt. Ofta fanns föga uppmuntran tillgänglig från andra. Det gällde för var och en att kämpa en hård kamp för tron.

DET KOMMER GILEADITER

Snart grydde en ny era på Puerto Rico. Några av de första missionärer som utexaminerades från Vakttornets Bibelskola Gilead blev sända till Puerto Rico. I mars 1944, när flygplanet China Clipper landade på flygplatsen Isla Grande i San Juan, fanns fyra av dessa missionärer ombord: Leo och Eunice Van Daalen, Leos bror Emil och deras kusin Donald. Syster Hawkins var där för att möta dem, glad över att det nu skulle bli mogen hjälp att odla det puertorikanska fältet.

 Vilken inställning och vilka seder och bruk fann dessa missionärer hos människor på Puerto Rico? De var i allmänhet vänliga, frikostiga, gästfria människor, nöjda med ett ställe att sova på och med mat och kläder. De var också religiösa, de flesta hörde till den katolska tron. Det var ganska vanligt att se en staty av ett ”skyddshelgon”, som fördes omkring i procession av mässande präster och andra tillbedjare. I många hem kunde man se små altaren, täckta med statyetter och bilder av ”helgon”, inför vilka ljus ständigt hölls brinnande. Spiritism utövades vida omkring, men vanligtvis var de som var inbegripna i detta samtidigt goda katoliker. Det fanns också många som var kända som ”evangélicos”, som hade brutit sig fria från katolicismen och omfattade protestantiska sekter, vilka införts av nordamerikaner.

MISSIONÄRERNA BÖRJAR PREDIKA

Människorna var för det mesta mottagliga för budskapet om Riket, när missionärerna besökte dem vid deras dörrar. Det var inga dörrar som slogs igen mitt för näsan på dem; inga korta, bryska svar; i stället blev de i nästan varje hem bjudna att stiga på. Innan de kunde frambära budskapet om Riket, måste emellertid ofta vissa frågor besvaras för att den besöktes nyfikenhet skulle bli tillfredsställd. ”Varifrån är du?” ”Är du gift?” ”Har du några barn?” Till sist kunde ett vittnesbörd avges. Ofta slutade samtalet med kaffe eller till och med ett erbjudande att dela en måltid.

Missionärerna kunde mycket lite spanska. Lyckligtvis användes den bärbara grammofonen på den tiden i tjänsten på fältet. Sedan man hälsat på den besökte, erbjöd man sig därför att låta honom få höra  på ett kort inspelat budskap. Men åtminstone en av missionärerna hade ett problem. Sedan han satt upp grammofonen och erbjudit sig att spela ett bibliskt föredrag, svarade den besökte vanligtvis: ”¡Como no!” Sedan missionären hade hört ordet ”no” och inte kunde samtala ytterligare på spanska, fällde han ihop grammofonen och gick till nästa dörr. Det dröjde något innan han fick klart för sig att ”¡Como no!” faktiskt betydde ”Varför inte!” och att den besökte i själva verket inbjöd honom att föra saken vidare. Men människorna var i allmänhet vänliga, och om de kunde, hjälpte de missionärerna att hitta de rätta orden.

Mycken litteratur placerades, särskilt på arbetsplatser. Men missionärerna önskade ”undervisa”. Så snart som de började behärska språket bättre, gjorde de ansträngningar att göra återbesök och sätta i gång bibelstudier, varvid de använde boken Barnen. En dag blev de mycket glada, när de träffade José Sosa, med vilken Ambrosio Rosa hade lett studier i Arecibo, men som sedan hade förlorat kontakten med bröderna när han flyttade till San Juan. Han började omedelbart följa med missionärerna i tjänsten på fältet och var en stor hjälp för dem med deras spanska.

FLER MISSIONÄRER ANLÄNDER

På den tiden fanns det mer än två miljoner människor på ön; det var tydligt att det behövdes fler arbetare. Hur lyckliga blev därför inte bröderna, när ytterligare missionärer anlände! Under årens gång har mer än 100 missionärer tjänat här, så många som 60 vid en och samma tid. Dessa har varit villiga arbetare, villiga att ställa upp varhelst de kunnat för  att göra sin del i att sprida budskapet om Riket. De har hjälpt till med att sätta i gång verket i de flesta av de större städerna och i många mindre städer och samhällen.

Deras intresse gällde emellertid inte bara att så ut ny säd, utan också att odla det som redan hade blivit sått. (Jämför 1 Korintierna 3:6—9; Apostlagärningarna 15:36.) Några från San Juan besökte därför sina bröder i Arecibo för att uppmuntra dem i tron. Eftersom det var uppenbart att det behövdes mogen hjälp med möten och anordningar i förbindelse med tjänst på fältet, gjordes det anordningar för att Emil Van Daalen och hans kusin Donald skulle bistå den mindre gruppen i Arecibo. Med tiden slöt sig också Arthur till dem, en annan av Van Daalens.

I San Juan började antalet vittnen växa. En del som visade sig vara mycket trogna bröder började komma med i sanningen. Miguel Bari var en av dessa. I gamla stan i San Juan, där hans lilla rum låg, bodde folk som det tycktes i huskorridorerna. När andra gick in i husen, kunde de se spisar, bord och andra möbler där i korridorerna, och det fanns kanske bara ett mycket litet rum att sova i. I sådana omgivningar arbetade broder Bari som skräddare. Han hade inte mycket när det gällde materiella ägodelar, men han hade de egenskaper som motiverade honom att troget ta del i att predika Guds ord ända fram till sin död.

José Feliciano var en annan av de första vittnena, som tjänade troget ända till döden. Ángel Figueroa, som då sålde apelsiner på gatan, blev också vår broder. Från alla ställningar i livet kom ärliga personer, som blev ”människor av godvilja”.

 VÅR FÖRSTA SAMMANKOMST

Sammankomster spelar en viktig roll i Jehovas vittnens liv. Och år 1945 kom tiden för den sanne Gudens tillbedjare att hålla sin första sammankomst på Puerto Rico. Detta skulle ske samtidigt som det hölls sammankomster i 300 städer över hela Förenta staterna. Vi hyrde en liten fackföreningslokal i gamla San Juan, nära ingången till Fortaleza (guvernörens residens). Missionärerna måste utarbeta alla talen på sin mycket begränsade spanska. Antalet närvarande var förstås litet vid de reguljära sessionerna.

Det offentliga föredraget ”De saktmodiga skola besitta jorden” skulle enligt det uppgjorda programmet hållas på söndagen klockan 15.00 i aulan i Tropical School of Medicine, strax öster om folkrepresentationens hus. För att bekantgöra det delade vi ut 10.000 löpsedlar på gatorna; annonsering skedde via radion och i tidningar. Ett stort tygbaner hade spänts över Ponce de León Avenue. När talet började, var det något av en besvikelse att se bara omkring 20 personer närvarande, huvudsakligen bröderna. Men vid slutet av programmet var det 250 närvarande.

UPPMUNTRANDE BESÖK AV BRÖDERNA KNORR OCH FRANZ

Samtidigt som fler missionärer anlände till Puerto Rico, i mars 1946, kom också Sällskapet Vakttornets president, N. H. Knorr, och dåvarande vicepresidenten, F. W. Franz, på sin resa till länderna i Västindien. Vilken lycklig tid var inte detta!

Anordningar gjordes för en två dagar lång sammankomst i Ateneo Puertorriqueño vid infarten till gamla stan i San Juan. Det offentliga föredraget, över ämnet ”Glädjens, I nationer”, hölls av broder  Knorr med F. W. Franz som tolk. Vi hade bekantgjort det genom att dela ut 65.000 löpsedlar från hus till hus och på gatorna över hela staden. Människor ur alla samhällsgrupper var närvarande. Bröderna från Arecibo var också med. Allt som allt var 260 närvarande. Vilken glädjande tid var det inte för de 35 förkunnare av Riket som då var verksamma på Puerto Rico! De kunde se att sanningen höll på att bli väl etablerad här.

Under sitt besök sammanträffade bröderna Knorr och Franz med missionärerna för att göra upp planer för framtida utvidgning. För att göra det möjligt för missionärerna att ägna hela sin uppmärksamhet åt Rikets verk påbörjades anordningar för ett missionärshem, varvid Sällskapet skulle upprätta hemmet och tillhandahålla mat och husrum åt missionärerna, av vilka de flesta hade lämnat hem och släktingar bakom sig för att tjäna i ett främmande land. Hur mycket uppskattade inte dessa nitiska arbetare denna kärleksfulla föranstaltning! Broder Knorr tillkännagav också att ett avdelningskontor för Sällskapet Vakttornet skulle upprättas på Puerto Rico den 1 april 1946. Den tvåvåningsbyggnad som vi sedan förvärvade på Calle Lafayette 704 i Santurce tjänade som centrum för den teokratiska verksamheten på Puerto Rico under de 20 följande åren.

DE GODA NYHETERNA SPRIDS GENOM OFFENTLIGA MÖTEN

En av de metoder som användes med god verkan för att sprida Rikets budskap var offentliga möten. Dessa var verkligen offentliga, eftersom de för det mesta hölls i offentliga parker och på torg. Eftersom klimatet på Puerto Rico är varmt året runt, kunde de hållas nästan varje vecka. Men det krävdes likväl tro  och en villig anda att sätta i gång med anordningar för sådana möten. Varför det?

Tänk på de fyra tal som man planerade att hålla i Barrio Obrero Plaza i Santurce i juli 1946. Vilka var talarna? Ja, de infödda bröderna var alla alltför nya i sanningen, så missionärerna måste göra det så bra de kunde med sin begränsade spanska. Många av dem läste manuskript, som gjorts i ordning genom att man skrivit av paragrafer ur olika publikationer och sedan satt ihop dem i en följd som lämpade sig för ämnet. Sedan en missionär vid ett tillfälle hade läst sitt tal, kom en intresserad person fram till honom och ställde en fråga. Men missionären kunde inte förstå ett enda dugg av vad mannen sade och måste hänvisa honom till någon som kunde tala spanska. Men med hjälp av helig ande hade dessa villiga bröder del i att predika de goda nyheterna.

Man höll dessa tal i olika parker och på olika torg, bland dem på stortorget mitt emot stadshuset i San Juan. Som man kunde vänta uppskattade de religiösa ledarna inte detta lika mycket som folk i allmänhet gjorde. Borgmästaren utsattes för påtryckningar att förvägra Jehovas vittnen denna yttrandefrihet. Tidningspressen tillkännagav att de offentliga parkerna inte skulle användas för en ”kyrklig gudstjänst”. Bröderna vände sig till en välvillig advokat angående detta, och han tillrådde dem att vänta en tid och sedan begära tillstånd igen. Detta skedde, med goda resultat. Borgmästaren insåg tydligtvis att hon inte juridiskt kunde förvägra någon denna rätt.

Bröderna från San Juan gjorde också anordningar för att hålla tal på torgen i närliggande städer. En kväll, när vittnena just hade slutat sitt föredrag i Juncos, önskade en pingstpredikant få ställa en del  frågor via högtalarsystemet. När hans begäran avslogs, började han skrika med hög röst och motsäga vad talaren hade sagt. Fastän klara svar från bibeln visade att han hade fel, vägrade han att erkänna sig besegrad. En stor folkskara församlades för att lyssna på diskussionen. Efter ungefär en timme tröttnade de på hans arrogans och sade åt honom att han skulle vara tyst. Han fördömde dem häftigt som ”syndare”. Då begärde en av männen i folkskaran att alla som var för ”el americano” i debatten skulle räcka upp händerna. Alla utom fyra eller fem av de hundra eller fler som var närvarande räckte upp händerna.

I Bayamón, en förstad väster om San Juan, vägrade borgmästaren att ge tillåtelse till att hålla föredrag på den allmänna platsen, eftersom han sade att folkskaran skulle fördärva växterna runt parken. Men när bröderna fick reda på att en annan organisation använde parken, beslöt de sig för att hålla sin föredragsserie. När man på gatorna delade ut löpsedlar, som bekantgjorde det första talet, kom borgmästaren förbi och blev också inbjuden. Kort därefter blev missionären kallad till polisstationen. Där krävde borgmästaren att talet inte skulle hållas. Men när han hade gått, sade polismästaren till bröderna att de kunde fortsätta med sina anordningar, och han skulle ge dem polisskydd. När man hade satt upp högtalaranordningen, begärde borgmästaren att en polis skulle arrestera talaren, men polisen vägrade att göra det och framhöll att vittnena hade all rätt att hålla sina tal. Veckan därpå fann bröderna att strömmen till högtalarsystemet hade kopplats bort. Men de hade en reservgenerator, och talet kunde hållas utan missöde.

 Många som nu är Jehovas vittnen fick sin första kontakt med sanningen förmedelst sådana bibliska friluftsföredrag.

INFÖDDA PIONJÄRER UTVIDGAR VITTNANDET

Missionärernas nitiska föredöme blev en uppmuntran för infödda vittnen att börja ägna sig åt heltidstjänst. En av de första som började som pionjär var Theódulo Otero (vanligtvis kallad Teo), en broder i 25—30-årsåldern. Han hade lärt känna sanningen genom att läsa boken Barnen och med hjälp av ett bibelstudium som leddes i ett hem mitt över gatan från den plats där han bodde och arbetade. Han fattade snabbt vad bibeln lärde, blev döpt vid den första sammankomst som hölls på Puerto Rico år 1945 och var en av de lyckliga deltagarna vid Jehovas vittnens internationella sammankomst i Cleveland i Ohio år 1946. Senare samma år blev han förordnad som ”vanlig” pionjär. Eftersom han inte hade några familjeförpliktelser, som skulle ha kunnat begränsa var han kunde tjäna, blev han sänd till Cayey, som låg i en grönskande dal högt uppe bland bergen söder om San Juan. Omkring tio år tidigare hade Ramón López Núñez, en barberare i Cayey, skaffat en del litteratur av Marie Hawkins och hade sedan skurit av banden med den falska religionen. När han kom ner från bergen för att vara med vid en sammankomst i San Juan år 1946, blev bröderna mycket glada över att få veta att det fanns en sådan person i Cayey. Theódulo Otero sändes därför dit för att hjälpa honom. Tillsammans arbetade de från hus till hus, och snart bildades ännu en församling.

I Arecibo hade under tiden Santiago Rodrígues  senior blivit pionjär. Han hade sin hustru och tio barn att försörja, varför pionjärtjänsten krävde omsorgsfull planering. Men hans lilla pension hjälpte honom att få det att gå ihop ekonomiskt. Inte nöjd med att bara predika i Arecibo begav han sig liksom aposteln Paulus till andra fält. Man kunde se denne store, energiske broder predika i Barceloneta, Manatí, Hatillo, Camuy, Quebradillas, Lares och Utuado. För att komma till dessa platser måste han färdas c:a 20 à 30 kilometer längs vindlande bergsvägar.

Broder Rodrígues var 52 år gammal när han blev reguljär pionjär, och han förblev i heltidstjänsten till kort före sin död år 1977 vid 83 års ålder. De som bodde i området blev vana vid att se honom komma skyndande längs vägen, när han gick från hus till hus. Att samarbeta med Chago, som han kallades, i tjänsten på fältet var en inspirerande erfarenhet. Man måste nästan småspringa för att hålla jämna steg med honom. Hans gester och ansiktsuttryck vittnade om att han lade hela sin själ i arbetet. Han hade ingen människofruktan och kunde predika för vem som helst på vilket ställe som helst.

 SANNINGEN OM RIKET NÅR AMERIKANSKA JUNGFRUÖARNA

Strax öster om Puerto Rico ligger Jungfruöarna. Förenta staterna köpte år 1917 av Danmark Saint Thomas, Saint John och Saint Croix. Förr i tiden förekom det mycket jordbruk här, och slavar användes vanligtvis till att bearbeta fälten. Landsbygden är fortfarande översållad av ruiner efter gamla plantager, med ett stort hus i mitten omgivet av hyddor av soltorkat tegel, vilka användes som bostäder åt slavarna. Platserna anges fortfarande genom namnen på dessa plantager, till exempel Carltonplantagen eller Richmondplantagen. Men sockerindustrin har flyttat; sockerbruket fungerar inte längre. Turismen har blivit en av de förnämsta inkomstkällorna.

Till dessa öar sände Sällskapet i januari 1947 broder Theophilus Klein och hans hustru, ett missionärspar, för att sätta i gång verket med att predika om Riket. Mottagandet blev häpnadsväckande. Under de fyra första månaderna tecknade de 750 nya prenumerationer på Sällskapets tidskrifter. Personer som var bosatta där började snabbt ta del i predikoverket.  Ja, under de åtta första månaderna började 29 förkunnare ta del i att predika de goda nyheterna, inte bara från hus till hus, utan också på gatorna med tidskrifterna. På lördagsförmiddagarna var huvudgatan på Saint Thomas ofta full av förkunnare som erbjöd Vakttornet och Vakna!

En kvinnlig journalist som tidigare arbetat för tidskriften Life beskrev sitt intryck så här: ”Bland de syner som frapperade oss när vi först gick omkring på gatorna på Saint Thomas var det antal män och kvinnor som stod i gathörnen och bar tygväskor på vilka det stod skrivet THE WATCHTOWER [Vakttornet]. ... Den mest talträngde av dem, en välklädd, till synes välbärgad man i 45-årsåldern, hade en gång besökt mig ombord på [båten] Love Junk och bett att få tala med mig i några minuter. Men jag var då fullt upptagen av en del mat på spisen och tackade nej till honom; därför visste jag ingenting om Vakttornet.

Det var med en viss överraskning som jag kände igen den mannen, oklanderligt klädd som vanligt i vit kostym, skjorta med stärkkrage och slips, böjd över motorn tillsammans med Harry. ... När tiden gick och mannen inte gav sig av, började jag undra vad som hände min käre presbyterianske man. Om han höll på att bli omvänd, undrade jag till vad. Kanske allt detta skulle leda fram till dop genom nedsänkning; vi befann oss verkligen på ett lämpligt ställe för det. ... Men långt ifrån det orerande om eld och svavel, som jag hade förväntat, var de ord som kom från Vakttornsmannen så mjukt talade att jag inte kunde få klart för mig vad han sade. Hans rörelser var ännu mindre avslöjande. ... ’Vad håller han på med där inne, John-Thomas?’ frågade jag. ... ’Håller han på att omvända herr Harman?’ ... ’Jag  inte tro det. ... Vakttornsmannen hålla skiftnyckeln åt chefen.’ ... Det hela stod klart för mig. Vakttornsmannen var inte bara missionär, utan dessutom en skicklig psykolog. Just vid detta särskilda tillfälle fanns det inte någon mera direkt väg till Harrys själ än genom hans motor.

Till sist kom Vakttornsmannen ut. ... Jag kunde inte avhålla mig från att gå in i maskinrummet och tala med Harry. ’En trevlig typ’, sade han. ’Han erbjöd sig att komma och dryfta bibeln med mig en gång i veckan.’ ’Vem är han?’ frågade jag. ’Han är ett Jehovas vittne’, sade Harry. ’Jag beundrar verkligen hans hängivenhet. ... Jag måste göra någonting i gengäld för honom; han ville inte ta emot några bidrag.’ ’Vad, Harry’, frågade jag, ’sade du att du skulle göra för honom?’ ’Å, jag prenumererade för ett år på Vakna!’”

BEFRIAD FRÅN SLAVERIET UNDER EN DÅLIG VANA

En grupp av missionärerna som anlände i slutet av 1946 sändes till Puerto Ricos då till storleken andra stad, Ponce, på sydkusten. Distriktet var fruktbart, och på mindre än ett år hade en församling bildats där.

En av dem som började ta del i studier där år 1948 var en silverhårig dam, som hette Susana Mangual. Efter några månaders studium fick hon veta att en sammankomst skulle hållas i San Juan. Fast hon alltid hade hållit sig hemma innan hon började studera sanningen, bestämde hon sig för att vara med. Hon önskade också bli döpt, men hon hade ett svårt problem. Hon var storrökare, och hon visste att hon måste upphöra med den orena vanan först. (2 Kor. 7:1) Kunde hon bryta sig loss från dess slaveri? På  väg till sammankomsten fattade hon ett fast beslut, och i det hon förlitade sig på hjälp från Jehova höll hon det. På grund av rökningen hade hon alltid haft en besvärlig hosta. Nu blev hennes hälsa mycket bättre. Hon blev reguljär pionjär och fortsatte i den tjänsten till 86 års ålder.

Susana predikade överallt och för vem som helst. Hon vande sig aldrig vid distriktstilldelningar och kartor, men man kunde se denna kära silverhåriga dam förkunna de goda nyheterna överallt där hennes hjärta ville att hon skulle vara. Hon var inte bara en välkänd gestalt i Ponce, utan hon begav sig också regelbundet till andra städer för att predika. I två av dem, Guayanilla och Peñueles, finns det nu blomstrande församlingar.

MILITÄRER LÄR KÄNNA SANNINGEN

Budskapet om Riket nådde hjärtat på alla slags människor. Miguel Quirós, en soldat som var förlagd till armélägret i Cayey år 1947, hade fått ett exemplar av tidskriften Vakna! och sedan skrivit till Sällskapet för att få mera upplysning. Han fick boken ”Sanningen skall göra eder fria” och visade den för en medsoldat, Pedro Hernández. De insåg att detta var sanningen, och de delade med sig av den till Samuel Delucca, som också var soldat, och de tre studerade tillsammans.

Ganska snart fick de klart för sig att det fanns en barberare i Cayey som var ett av Jehovas vittnen. De sökte därför kontakt med Ramón López och genom honom med Teo Otero, som var pionjär i det området. De började omedelbart vara med på mötena, och klädda i civila kläder gick de från hus till hus och predikade budskapet om Riket.

De insåg emellertid att om de skulle leva i överensstämmelse  med Guds ord, måste de handla så att de inte var ”någon del av världen” i någon som helst bemärkelse. (Joh. 17:16; Mik. 4:1—3) Eftersom de vägrade att ta del i viss verksamhet i armén, blev de dömda till sex månaders fängelse. De fick sitta i ett militärfängelse i Fort Buchanan nära San Juan. Förändrade detta deras beslutsamhet att tjäna Jehova? Nej, inte alls. De fortsatte att studera bibeln i fängelset. Elva andra fångar blev också intresserade, och de hade ett fint studium tillsammans — det vill säga till dess fältprästen fick höra om det.

En dag kom en arméöverste till fängelset, och fångarna gjorde naturligtvis honnör för honom — utom dessa tre bröder. Han blev rasande och gick in på expeditionen för att tala med den som hade ansvaret för fängelset. ”Nå, vad önskar du att jag skall göra?” frågade fängelsedirektören. ”De här männen sitter redan i fängelse för att de har vägrat att göra honnör för officerare utanför. Önskar du att jag skall gräva ett djupt hål ner under fängelset för att sänka ner dem djupare i fängelset?”

Sedan bröderna hade avtjänat sina domar, blev de avförda ur armérullorna och begav sig var och en till sin hemstad för att ägna sig åt predikoverket.

FÖRDE SANNINGEN HEM TILL SAINT JOHN

Edmead George tjänade också i armén, när han kom i kontakt med Jehovas vittnen i Förenta staterna. Hans andliga aptit stimulerades, och han sökte kontakt med Sällskapets avdelningskontor, när han blev överförd till Puerto Rico. Regelbundna bibelstudier stärkte hans tro.

Sedan han blivit fri från det militära, återvände han till sitt hem på Saint John, bland Jungfruöarna, och förde med sin kärlek till bibelns sanning. Där  bodde han i ett litet samhälle som hette East End — ett passande namn eftersom samhället låg längst österut på ön. Ivrigt delade han med sig till vänner och grannar av de goda ting han hade lärt känna. Hans predikande blev förstärkt år 1949, när Sällskapets skonare Sibia besökte Saint John med fyra missionärer ombord. Besättningen bestod av Gust Maki, Arthur Worsley, Stanley Carter och Ronald Parkin, som hade blivit förordnade att sprida budskapet om Riket i ögruppen Små Antillerna. Vilket hjärtligt välkomnande de fick, när de anlöpte hamnen i East End! Under deras uppehåll fick de 1.000 invånarna i Saint John ett grundligt vittnesbörd.

PROTESTANTISKA PRÄSTER UPPVÄCKER MOTSTÅND

Under 1949 blev fyra missionärer sända till Mayagüez, som är känt som ”Sultana del Oeste” (Västerns sultaninna). Det dröjde inte länge förrän de höll möten i rummet mot framsidan i det lilla missionärshemmet, och under året därpå bildades en församling.

Denna verksamhet undgick inte prästernas uppmärksamhet. Peggy Maykut (nu syster Van Daalen) satte i gång ett studium med Lolita Merle, som betraktades som en pelare i den presbyterianska kyrkan. Hon visade så mycket intresse att hon följde med missionärerna från Mayagüez för att vara med vid en sammankomst på Saint Thomas. När hon återvände hem, började hon få känna av förföljelsens hetta. Pastorn besökte henne för att avråda henne från att vara tillsammans med vittnena. Efter ett längre samtal ordnade hon med att pastorn skulle komma hem till henne för att diskutera treenighetsläran med den missionär som ledde studier med henne.  Han kom aldrig. I stället fick hon ett brev, som tillrådde henne att inställa sig inför kyrkans kommitté. Hennes svar blev ett brev med begäran om utträde. Hon är fortfarande en verksam Jehovas tjänare, fastän hon nu är fysiskt blind och över 90 år gammal.

Efter syster Merles utträde ur presbyterianska kyrkan kom en hel del motstånd från denna religiösa skara. De protestantiska kyrkorna hade genom överenskommelse delat upp ön mellan sig. Pastorerna anklagade därför vittnena för att göra intrång på deras betesmarker och för att ta bort deras ”får”. ”Varför går ni inte till dem som inte tror, dem som inte har någon religion?” undrade de. I sitt bekymmer för att slå vakt om vad de betraktade som sitt privata område bortsåg de från att de som verkligen är ”får” tillhör Herren Jesus Kristus och inte den ena eller den andra av de religiösa sammanslutningarna i kristenheten. — Matt. 25:31—33; Joh. 10:16.

Trots sådant motstånd fortsatte Mayagüezförsamlingen att växa. År 1955 blev missionärerna sända till andra distrikt, och förkunnarna på platsen sträckte ut vittnesbördet till andra städer i området. Nu finns det åtta församlingar i själva Mayagüez och många fler i de närliggande samhällena.

EN FÖRE DETTA BOXARE BLIR EN NITISK KÄMPE FÖR TRON

År 1950 bestod Ponceförsamlingen av omkring 70 förkunnare. Missionärerna där hade flyttat missionärshemmet och även Rikets sal till tredje våningen i ett hus mitt i staden.

Under detta år satte Lillian Kammerud i gång ett bibelstudium med Francisco Torruellas (känd som Paco) och hans hustru Leonor. Paco hade varit professionell  boxare och baseballspelare och ägnade sig då åt bilreparationer. Hela familjen tog del i studiet. Till att börja med gjorde han bara små framsteg, men de bestämde sig för att vara med sista dagen vid en liten kretssammankomst i Mayagüez i april 1950. Han blev mycket imponerad över sammankomsten och samvaron och erbjöd sig till och med att med sin bil skjutsa dopkandidater till dopstället vid kusten.

Efter denna sammankomst brann han av nitälskan för Jehovas tjänst och gick ut ensam när bröderna inte hade tid att följa med honom. Han vittnade för sina vänner, sina grannar och sina anställda, och han ledde många studier med dessa människor. Sammanlagda antalet närvarande vid tre av hans studier var 35 personer, och av dessa började 14 att förkunna de goda nyheterna. I juli önskade han bli döpt och var inte villig att vänta till områdessammankomsten i oktober. Ett särskilt dop ordnades därför för tio personer, av vilka de flesta var hans egna familjemedlemmar och sådana som han ledde studier med. Han visade sig vara nitisk för sanningen och verkade som ”församlingstjänare”, platstillsyningsman för Ponce och sammankomsttillsyningsman för kretsen. Sedan han dragit sig tillbaka från sitt förvärvsarbete är han också reguljär pionjär.

VILLIGA ATT GÖRA VAD DE KUNDE

En stad där det inte fanns något missionärshem var Jayuya, ett litet samhälle högt uppe i bergen i mitten av ön. Men sanningen nådde också till denna avlägsna plats. Hur då? Genom Aurea Cortés, som hade lärt känna sanningen i Dominikanska republiken. Sedan hon återvänt till sin hemstad, Jayuya, började hon dela med sig av bibelns sanning åt andra. Hon talade med vänner och släktingar, som bodde på  landet inte långt från staden. Bland dessa var den stora familjen Pierluissi. Det var barnen som visade mest intresse. Snart organiserades möten i hemmet, som en av sönerna, Joaquín, ledde. Han och hans kusin Ángel började ta del i tjänsten på fältet.

Andra städer fick också vittnesbörd, när förkunnare flyttade ut till dessa nya områden. Två av de första vittnena i Arecibo, Alfonso López och hans hustru, befann sig bland dessa. De flyttade till Las Marías, en liten stad i bergen öster om Mayagüez. Deras hem låg omkring tre kilometer utanför staden och omkring en kilometer från stora vägen längs en ibland mycket gyttjig väg. Enda sättet att ta sig fram var att gå till fots eller att åka buss. De var ett äldre par, men gjorde vad de kunde för att sprida de goda nyheterna. Mycken säd blev sådd, och en del bar frukt senare. Med tiden sändes pionjärer med särskilt uppdrag dit, och nu finns det en församling där på omkring 50 förkunnare. Bland dem är en tidigare ledare inom Evangeliska kyrkan, Jaime Custodio, såväl som förre borgmästaren och hans familj, för vilka broder López vittnade. Syster López, som nu är ganska ålderstigen, gör fortfarande vad hon kan i Jehovas tjänst.

DÄR FRAMSTEGEN VAR LÅNGSAMMA I BÖRJAN

När missionärer sändes till Caguas år 1949, arbetade de flitigt och höll snart möten i rummet åt gatan i missionärshemmet. Men det gick sakta med framstegen i början. Hjärtat hos många av dem som i början anslöt sig visade sig inte vara det rätta slaget av jordmån, så efter en tid upphörde de att tjäna Jehova. Andra sädeskorn slog emellertid rot och frambringade mångfaldigt.

 När till exempel sanningen gjordes känd för Dolores Vázquez, tog hon och hennes dotter, Carmen, regelbundet del i studierna. Ibland satt också hennes tre äldsta söner med vid studiet. Dolores gjorde goda framsteg och var snart med vid mötena. Hon önskade få Jehovas godkännande inte bara för sig själv, utan också för hela familjen. Under årens gång har nästan alla hennes söner och döttrar såväl som deras familjer omfattat privilegiet att få tjäna den ende sanne Guden. Gott och väl 30 personer bland hennes söner, döttrar och barnbarn är överlämnade tjänare åt Jehova eller har del i att predika de goda nyheterna. Två av hennes söner och en av hennes sonsöner tjänar nu som äldste.

Missionärer fortsatte att arbeta i Caguas i många år, och med mycket tålamod från deras sida började församlingen växa. Nu finns det 13 församlingar i Caguas, och andra har växt upp i kringliggande städer.

Sydväst om San Juan, i Bayamón, förflöt ett antal år innan man verkligen kunde märka någon utvidgning. Jo, nio förkunnare rapporterade under det första året av missionärernas verksamhet i detta område, som är känt för sina boskapsfarmer. På fyra år hade sammanlagda antalet ökat till 66. Men året därpå var det nere i 31. Sedan började staden växa, eftersom nya bostadsområden kom till. Många som flyttade in i dessa bodde långt ifrån sina släktingar, så dessa som lyssnade med uppskattning till Rikets budskap var inte så benägna för att bekymra sig för om andra gillade det eller ej. Den staden på 15.000 har nu växt till och blivit en stad med en befolkning på omkring 200.000. Nu finns det 21 församlingar i Bayamón, och det finns många fler i kringliggande städer.

 VI NÅR ETT SPIRITISTISKT FÄSTE

”La Ciudad de los Brujos” (Häxstaden) har också fått tillfälle att höra Rikets budskap. Där, i Guayama, på sydkusten, har spiritismen ett starkt grepp om människor. En del framträdande affärsmän och kommunala ledare är spiritister.

George Snodgrass, en av missionärerna, blev bekant med ordföranden i den spiritistiska rörelsen där och blev inbjuden att lägga fram bibelns syn på spiritismen för deras medlemmar i spiritisttemplet. Eftersom George bara hade begränsad kunskap i spanska, inbjöd han Ivan Truman, en missionär som tjänade i Caguas, att hålla talet. I samband med en detalj under programmet blev en av medlemmarna mycket upphetsad, började avbryta talaren och kom med kraftiga invändningar mot påståendena som gjordes. Men den som hade ansvaret lugnade ner honom, och broder Truman kunde fullborda sitt tal. Ett gott vittnesbörd blev avgivet.

Församlingen av Jehovas vittnen i Guayama började växa så sakteliga. En äldre broder, Pablo Bruzaud, som hade lärt känna sanningen i Dominikanska republiken, återvände till sin hemstad och var pionjär där i många år till sin död. Någon tid senare återvände även Randy Morales, som hade lärt känna sanningen i New York, till Guayama och blev pionjär. Senare gick han igenom Gileadskolan, och han tjänar nu som medlem av avdelningskontorets kommitté på Puerto Rico.

RADION HJÄLPER TILL ATT SPRIDA DE GODA NYHETERNA

Radion har blivit använd i stor utsträckning på Puerto Rico till att predika Rikets budskap. Ofta blev  offentliga föredrag, som hölls vid sammankomster, utsända i radio, varför hela ön kunde höra det bibliska budskapet, om de så önskade.

En gång var det så många som 16 radiostationer som sände ut Rikets budskap. Detta har hjälpt människor, särskilt på landsbygden, att lära känna sanningen. När vittnena började tränga in i isolerade områden, var människorna mottagliga, därför att de hade hört budskapet i radion. Men på grund av ökande driftskostnader började nästan alla stationer kräva betalda program, varför vi valde att använda våra tillgångar till att nå människor på en mera personlig bas.

EN TRAGISK OLYCKSHÄNDELSE

Leo och Eunice Van Daalen, som hörde till de första missionärerna på Puerto Rico, planerade att göra en resa för att besöka sina släktingar i Förenta staterna strax efter Åminnelsen år 1952. Detta skulle bli den första resan för deras son, Mark, som var omkring två år gammal. Men nästan så snart som planet hade lyft från marken på flygfältet Isla Grande började det få svårigheter. Inom några minuter störtade det i Atlanten, omkring åtta kilometer utanför kusten. Både Leo och Eunice förlorade livet. Det rapporterades att Eunice omkom sedan hon gett bort sitt livbälte till en kvinna som inte kunde simma. Förvånansvärt nog plockade man upp deras son flytande på vågorna. Han blev senare adopterad av sin faster i Förenta staterna och är ett troget vittne ännu den dag i dag är.

Van Daalens var välkända på Puerto Rico, och tidningarna som fanns där gav därför mycken publicitet åt vad som hade hänt dem. Detta öppnade vägen till att tala med många människor om det på  bibeln grundade hoppet om uppståndelsen, som Van Daalens hyste.

HÄFTIGT MOTSTÅND I COROZAL

På ett antal platser blev det kraftigt motstånd mot Jehovas vittnens verksamhet, men detta hindrade inte deras arbete. Corozal, en stad i bergstrakterna sydväst om San Juan, var ett sådant ställe.

Innan Rosaura Fuentes lärde känna vad bibeln säger om tillbedjan av bilder, hade hon gett tillåtelse åt en katolsk grupp att föra med sig en bild av Jungfrun till hennes hem i förbindelse med Mariadyrkan. Men sedan hon lärt känna hur Gud betraktar denna sedvänja, skrev hon till gruppen att dess medlemmar inte skulle komma med bilden. (1 Kor. 10:14) När prästen fick höra detta, gjorde han omedelbart ett besök hos henne för att avråda henne från att låta vittnena leda ytterligare bibelstudier med henne. För att skrämma henne satte han sedan upp en högtalare på ett hus i närheten, genom vilken han talade emot vittnena och fördömde denna dam. I stället för att kapitulera fortsatte hon att tillväxa i kunskap om Gud. Kort därefter besökte Soledad González, en pionjär med särskilt uppdrag, henne för att styrka henne och ta henne med i tjänsten på fältet.

Sedan beslöt man sig för att man skulle hålla en serie offentliga bibliska tal på torget i Corozal, strax intill kyrkan. Detta gjorde verkligen prästen rasande. Han kom ut ur kyrkan, gick fram till talaren och skakade knytnäven framför talarens ansikte. Nästa vecka beslöt sig prästen för att sätta i gång med ett eget föredrag, och med högtalaren påskruvad för fullt började han fördöma bröderna i en strävan att överrösta den som då höll offentligt föredrag på torget.  Allt detta tjänade bara till att styrka vår nya syster. Även om folk i allmänhet där i staden var rädda, började en del att lyssna; bland dem var en familj, från vilken senare två flickor gick ut som pionjärer med särskilt uppdrag. Nu finns det en Rikets sal där i Corozal, från vilken två församlingar utför sin tjänst.

MÄNNISKOR KUNDE SE SKILLNADEN

År 1952 fanns det 19 församlingar på ön, och fler skulle det bli. I en bemärkelse bidrog det hela ön omfattande valet av guvernör till utvidgningen vid den tiden. Hur kunde det komma sig? Detta var en hetsig kampanj, i vilken romersk-katolska kyrkan öppet tog del och längre fram till och med bildade ett särskilt parti, som kallades PAC (Kristen aktion-partiet). Två biskopar stödde en av kandidaterna och bekämpade det makthavande Folkets demokratiska parti.

Många uppriktiga katoliker opponerade sig kraftigt mot denna inblandning av religion i politiken, och de stödde Folkets demokratiska parti, som vann med stor majoritet. På grund av vad som hände under den valkampanjen lämnade ganska många uppriktiga katoliker kyrkan. En del av dem lyssnade till sanningen och blev tjänare åt Jehova. De kunde se skillnaden mellan dem som verkligen är åtskilda från världen, som Jesus sade att hans efterföljare skulle vara, och dem som inte är det. (Joh. 17:16) Andra, som tidigare hade varit otrevliga mot vittnena, visade en mera mottaglig inställning.

SIBIA KOMMER FRAM TILL TORTOLA

I september 1952 började avdelningskontoret på Puerto Rico att öva tillsyn över predikandet om Riket  på Brittiska Jungfruöarna, som ligger nordöst om Amerikanska Jungfruöarna. Dessa brittiska öar består av omkring 30 öar och holmar, men bara de större är bebodda: Tortola med en befolkning på omkring 9.000; Virgin Gorda med omkring 1.000; Jost Van Dyke, Anegada, Peter och Saltöarna med några hundra invånare. Dessa bildar en brittisk koloni med en guvernör förordnad av kronan, men det mesta av deras handel och förbindelser är med Förenta staterna.

En del predikoarbete hade utförts på Tortola många år före andra världskriget. Men den brittiska regeringen förbjöd Sällskapets litteratur under kriget. Senare, år 1949, anlände missionärsskonaren Sibia till Road Town på Tortola. I omkring två månader predikade de fyra bröderna på denna båt för människorna. De lämnade båten tidigt på morgonen och var ofta ute och predikade ända upp till tio timmar innan de återvände. På kvällarna höll de offentliga föredrag i staden, ibland varje kväll. Dessa hölls vanligtvis ute i det fria, under ett träd, med en fotogenlampa som belysning. Ibland använde man en estrad. Hundratals människor var närvarande, och frågesessionen som följde varade ofta längre än själva talet.

Man gjorde två besök med Sibia på Tortola, år 1950 och 1951. Prästerna var naturligtvis arga och försökte sätta i gång debatter. Ja, en sjundedagsadventistpredikant blev så rasande, när broder Parkin inte ville debattera med honom, att han bokstavligen hoppade upp på broder Parkins rygg och försökte dra honom tillbaka med våld för att fortsätta diskussionen. Våra bröder undvek förståndigt sådana debatter.

 MISSIONÄRSHJÄLP FRÅN DOMINIKANSKA REPUBLIKEN

När svår förföljelse vållade att de kristna i Jerusalem under det första århundradet blev skingrade till andra områden, resulterade detta i att de goda nyheterna spreds. (Apg. 8:1, 4) När Dominikanska republiken förbjöd Jehovas vittnens arbete och utvisade missionärerna, bidrog detta likaledes till utvidgning på det puertorikanska fältet.

Den 3 augusti 1957 anlände tio av dessa missionärer till flygplatsen Isla Verde i San Juan. Det var fyra gifta par, Lennart och Virginia Johnson, Raymond och Rhudelle Johnson, George och Nellie Droge, Roy och Juanita Brandt, och två ogifta systrar, Kathryn Glass och Dorothy Lawrence. Dessa blev snabbt sända till olika städer på ön, och nya missionärshem öppnades.

En av dessa missionärer, Raymond Johnson, var bara en kort tid på sitt nya distrikt i Caguas. Han gjorde det sista besöket från hus till hus en förmiddag tillsammans med sin hustru och hade just placerat boken ”Låt Gud vara sannfärdig”, när han satte sig i en stol och dog av en hjärtattack. Vid hans begravning var 192 närvarande, och ett gott vittnesbörd blev avgivet, liksom han hade avgivit ett troget vittnesbörd under sin livstid.

TILL DEN INTERNATIONELLA SAMMANKOMSTEN ”GUDS VILJA”

År 1958 förekom det mycken verksamhet på Puerto Rico. Bröderna var särskilt glada över att tre pionjärer från Puerto Rico hade tillfälle att få gå igenom missionärsskolan Gilead. Dessa befann sig i den klass som utexaminerades under den internationella sammankomsten ”Guds vilja” på Yankee Stadium i New  York. Men de var inte de enda som var närvarande från denna del av världen.

Omkring 400 bröder och systrar från Puerto Rico och Jungfruöarna företog färden till New York för att vara med vid denna historiska sammankomst. Dessa utgjorde ungefär en femtedel av alla förkunnarna här vid den tiden. Det behövdes flera chartrade plan för att åstadkomma transporten. När deltagarna i denna grupp återvände, var de fyllda av entusiasm och var ivriga att göra sin del i predikoverket.

Puerto Rico hade sin egen sammankomst ”Guds vilja” i Caguas i september, en sex dagar lång sammankomst med i stort sett samma program som framfördes i New York. Sedan var alla förkunnarna mycket flitigt upptagna med att sprida den särskilda resolution som antogs vid sammankomsten. Den resolutionen innehöll en koncis redogörelse för de sanningar som människor överallt behöver ha vetskap om. Sammanlagt delades omkring 200.000 exemplar ut över hela Puerto Rico.

SAINT CROIX STÄMMER IN I LOVPRISNINGEN AV JEHOVA

Den största av Jungfruöarna är Saint Croix som  ligger 60 kilometer söder om huvudgruppen. När Edwin Bobb och hans hustru begav sig dit för att göra Rikets budskap känt, gav en del uppskattande gensvar, och år 1949 bildades den första församlingen av Jehovas vittnen där. Senare hade Ted Klein och hans hustru del i att bygga på den grundvalen. Andra bröder från Förenta staterna kom för att ta del i verket. Som en följd av detta finns det nu fyra församlingar där, två engelska och två spanska, som enhetligt lovprisar Jehova.

FÖRÄNDRINGAR I EN VÄXANDE ORGANISATION

Organisationen stod på säker grund här i slutet av 1950-talet. Missionärerna var innerligt älskade, och deras arbete uppskattades mycket. Men tiden hade kommit när många av dem med fördel kunde flyttas från Puerto Rico ut till andra fält. En del blev därför omdirigerade till Argentina. Andra begav sig till Dominikanska republiken, eftersom förbudet hade blivit upphävt och det fortfarande fanns mycket arbete att utföra där.

Förändringar ägde också rum i avdelningskontorets organisation. Donald Elder hade bistått avdelningskontorets tillsyningsman, men i april 1960 måste han och hans hustru, på grund av hennes dåliga hälsa, fara därifrån, och han blev ersatt av Ronald Parkin. När broder Parkin genomgick den särskilda tiomånaderskursen vid Gilead år 1962, kallades Lennart Johnson till avdelningskontoret för att bistå Emil Van Daalen, som hade haft tillsynen över arbetet där under de åtta senaste åren. Sedan Emil hade genomgått den särskilda Gileadkursen år 1963, fick han ett annat uppdrag, på Bahamaöarna,  och broder Parkin anförtroddes ansvaret för avdelningskontoret på Puerto Rico.

BLODTRANSFUSIONER GENOM DOMSTOLSBESLUT

Många av Jehovas vittnen på Puerto Rico har fått sin tro prövad därför att de rättat sig efter bibelns befallning att ”avhålla” sig ”från blod”. (Apg. 15:28, 29) De flesta har stått fasta i sin beslutsamhet att lyda Jehovas bud. Ett fåtal har kompromissat. Ett stort antal har blivit påtvingade blod genom domstolsbeslut. Hur har detta gått till? Läkaren eller en släkting gick till en domare och fick ett beslut som bemyndigade honom att ge blod trots att patienten eller de som svarade för honom inte gick med på det. Detta skedde även fastän patienten hade undertecknat ett uttalande där han krävde att inget blod skulle användas och fritog sjukhus och läkare från ansvar för de komplikationer som kunde tillskrivas denna vägran.

Ana Paz de Rosario ställdes inför en sådan situation. År 1961, när hon var havande, sade hennes läkare till henne att en operation var nödvändig, annars var det troligast att hon och hennes barn skulle dö. Hon fördes till sjukhuset och väntade på operationen, när hennes läkare blev rasande, eftersom hon inte ville gå med på en blodtransfusion. Man ringde omgående till läkarhuset och kontaktade dr Basilio Dávila. Han samtyckte till att ta hand om fallet. Trots att hennes blodvärde var mycket lågt, lyckades operationen. Senare dog emellertid barnet.

Vår syster var hemma när komplikationer tillstötte. Hon måste återvända till sjukhuset. Hennes kusin  bestämde sig för att hon behövde blod, och genom en advokat vände han sig därför till en domare. Utan att rådgöra med den läkare som hade hand om fallet utfärdade domaren ett beslut om blodtransfusion och ordnade till och med att en polis sändes med för att se till att beslutet verkställdes. Ett nytt domstolsbeslut krävdes för att upphäva den förste domarens beslut, men den legala åtgärden var inte nödvändig, för enligt läkaren behövdes inget blod. Hon återhämtade sig bra.

Femton år senare, år 1976, blev hon sjuk och begav sig till sjukhuset för en undersökning. Man fann att hon hade fått kallbrand i grovtarmen, och den infekterade delen skulle behöva avlägsnas. Läkaren samtyckte till att operera utan blodtransfusion. Ingreppet gjordes, och hon började återhämta sig, fastän hon fortfarande befann sig i ett kritiskt tillstånd.

Men samme släkting, som hade utverkat domstolsbeslutet för 15 år sedan, fick reda på hennes sjukdom och började omedelbart agera som förut, besluten att tvinga henne att ta emot blod. Återigen kontaktades domaren, och ett domstolsbeslut utfärdades utan att man rådgjorde med läkaren. När läkaren påpekade att han redan hade gjort operationen och att det inte behövdes någon transfusion, utfärdades ett beslut om att han skulle arresteras. Fastän han förklarade varför han inte hade gett något blod, utfärdades ett nytt domstolsbeslut om att sjukhuset skulle ge blod trots patientens önskan. För att detta beslut skulle verkställas sändes fem beväpnade poliser till sjukhuset. När syster Rosario såg männen, skrek hon: ”Gör inte så med mig! Jag är väl ingen brottsling!” Men hon blev snabbt övermannad. De band hennes händer och fötter vid sängen och tvingade på henne  transfusionen, ja, till och med skar upp halsen på henne för att nå halsvenen och kunna tvinga i henne blodet, eftersom de inte kunde göra det genom hennes arm. Hon drabbades då av chock och återfick aldrig medvetandet.

Detaljerna i samband med denna lömska handling mot samvetsfriheten och den mänskliga värdigheten publicerades i tidskriften Vakna! för 22 september 1977. Exemplar överlämnades personligen till alla läkare, sjuksköterskor, advokater och domare på Puerto Rico, och denna upplaga gavs en omfattande spridning utöver hela ön.

Det finns några läkare här som samtycker till att operera utan blod. Avdelningskontoret har en förteckning över dessa och hänvisar bröderna till dem, om de ber om hjälp i detta avseende. Men det rapporteras fortfarande, ofta i tidningspressen, om fall där man ger blodtransfusioner genom domstolsbeslut trots patientens invändningar. Många av dessa fall gäller minderåriga, där många läkare och domare anser att barnen inte har någon myndighet över sina egna kroppar, och ett ansenligt antal gäller vuxna. I en strävan att gardera sig mot detta ordnar många vittnen med en edlig skriftlig försäkran, innan de beger sig till sjukhuset, så att sjukhuspersonalen skall respektera deras önskan att inte erhålla blod.

HINDER SOM FÖRBYTTES I VÄLSIGNELSER

Stämningen var hög år 1963, eftersom många bröder förberedde sig för att vara med om ännu en internationell sammankomst på Yankee Stadium i New York. Denna gång var det omkring 500 som kunde få glädja sig åt denna storslagna erfarenhet. Senare, den 3—6 oktober, framlades samma upplysningar vid en sammankomst i Ponce.

 Sammankomsten skulle egentligen ha hållits en vecka tidigare. Men en mäktig organisation av kaffeodlare hade beställt baseballstadion i Ponce, och av misstag hade samma dagar tilldelats både vittnena och kaffeodlarnas förbund. Stadionmyndigheterna bad vittnena att ändra datum för sin sammankomst. Mycket arbete måste läggas ner på att göra förändringen och underrätta bröderna. Men intressant nog drog en liten orkan förbi nära intill Ponce och gjorde vägarna oframkomliga just den vecka som kaffeodlarnas sammankomst skulle hållas. Veckoslutet därpå var vädret mycket bra för vår sammankomst.

Sedan fick vi veta att guvernören på Puerto Rico hade ordnat med att en särskild match skulle hållas på torsdag kväll. Detta betydde också extra arbete från vår sida. Vår kvällssession lades om till fredag förmiddag. Sedan eftermiddagens möten var över, avlägsnade vi podiet, och bröderna rengjorde stadion. Omkring klockan 18.00 körde sedan en stor lastbil mot en belysningsstolpe i närheten och slog ut transformatorn. Det var ingen ström på bollplanen på torsdag kväll, varför det inte blev någon match, och det var inte heller en mängd skräp som vi måste städa bort efteråt.

ATT TJÄNA DÄR BEHOVET ÄR STÖRRE

År 1964 fanns det 60 församlingar som rapporterade på Puerto Rico. Många av dessa hade bildats som en följd av det arbete pionjärer med särskilt uppdrag utfört. Under 1960-talet var det många infödda puertorikaner, både bröder och systrar, som började arbeta som pionjärer med särskilt uppdrag. Eftersom de hade växt upp bland folket, blev de mera villigt godtagna i samhällena än missionärerna blev. Dessa pionjärer med särskilt uppdrag blev sända till de  mindre städer, dit missionärer inte hade blivit sända, och i en del fall ersatte de missionärer, som blev sända till andra ställen. Församlingar bildades därför i Isabela, Yauco, Arroyo, Ceiba, Dorado, Corozal, Naranjito och många andra städer.

För att dessa nya församlingar skulle stärkas och andra organiseras uppmuntrades förkunnare att flytta från de större städerna till platser där behovet var större. Bland dem som antog denna inbjudan var broder Bonifacio Ríos och hans hustru, vilka flyttade från San Juan till Aguas Buenas i bergstrakterna väster om Caguas. I det att de arbetade tillsammans kunde de bilda en bokstudiegrupp; sedan gjordes anordningar för ett regelbundet Vakttornsstudium. Till sist, i november 1963, bildades en församling.

Syster Ríos var redan pionjär. Med tiden anmälde sig också broder Ríos, och de båda blev pionjärer med särskilt uppdrag på ön Vieques utanför Puerto Ricos sydöstra kust. Nu reser de i kretstjänsten.

Manfredo Vencebí var en annan broder som önskade tjäna där hans hjälp mera behövdes. Därför lämnade han och hans hustru tillsammans med sina yngre söner New York, där de hade lärt känna sanningen, och bosatte sig i Guayanilla. Fastän han hade familj, kunde han tjäna som pionjär med särskilt uppdrag. Sedan en församling hade bildats i Guayanilla, flyttade de till Guánica för att hjälpa till med att stärka församlingen på den platsen. När ökade familjeförpliktelser gjorde det nödvändigt för Manfredo att sluta med tjänsten som pionjär med särskilt uppdrag, började han utföra reguljär pionjärtjänst tillsammans med Yaucoförsamlingen. Därifrån flyttade familjen till Canóvanas för att stärka den församlingen. Deras tre pojkar är nu vuxna. Alla har de  tjänat vid Betel i Brooklyn, och en är fortfarande där tillsammans med sin hustru. Vad Manfredo beträffar, är hans önskan att tjäna där behovet är större alltjämt stark. Fastän han fortfarande uppfostrar en tonårig dotter, är han kretstillsyningsman.

SKULLE HÅLLA EN INTERNATIONELL SAMMANKOMST

När 1966 kom, var stämningen hög på Puerto Rico och Jungfruöarna. Varför det? Därför att Puerto Rico hade blivit valt som en av platserna i en serie av internationella sammankomster, som skulle hållas i Mellan- och Sydamerika och nå hit i januari 1967.

Men vilken lokal skulle vara passande? Det fanns bara två ställen som var tillräckligt stora. Det ena var det rymliga nya Hiram Bithorn Municipal Stadium. Det andra var ett stadion i förfall, som kallades Sixto Escobar. Anordningar gjordes för att använda Hiram Bithorn-stadion. Allt tycktes gå bra, till dess det blev klart att baseballfinalerna skulle spelas just under samma vecka som sammankomsten. Vi sökte därför få det äldre stadion. Men när stadionföreståndaren fick veta detta, avrådde han. Han ansåg att det inte var lämpligt att inbjuda människor från hela världen till ett stadion som var vanvårdat och förfallet.

Till sist bestämde man sig för att man skulle försöka ännu en gång att få hyra Sixto Escobar-stadion, i det man förtröstade på Jehova. Man bad till Jehova, och sedan tog broder Parkin telefonen och ringde upp högste chefen i stadionförvaltningen. När telefonen ringde, stod just den mannen, Julio Monagas, alldeles intill den. Sekreteraren räckte honom telefonen, och när han hörde vår slutliga hemställan, gav han sitt samtycke. Vilken glädje det blev på  avdelningskontoret! Men det var ett stort arbete som låg framför oss att städa platsen och göra den presentabel för de bröder och systrar som väntades.

Denna sammankomst visade sig bli den största fram till den tiden för Puerto Rico. Tre tusen besökare kom från Förenta staterna och några från länderna i Västindien. Att ta hand om dem alla var en stor uppgift. Hela programmet framfördes på både engelska och spanska. För första gången utgjorde bibliska dramer en del av programmet, och samma rollbesättning framförde dramerna för båda språkgrupperna. Allting gick smidigt under de fem dagarna, och alla var glada över det sammanlagda antalet om 8.604 närvarande sista dagen. Dessa hade kommit från 19 länder och öar i havet.

UTVIDGNINGEN KRÄVER NYA LOKALER FÖR AVDELNINGSKONTORET

Sammankomster har varit milstenar i vår teokratiska historia. Och vid sammankomsten år 1968 fick vi en publikation som har visat sig vara ett mäktigt redskap till att hjälpa ärliga människor att göra sanningen till sin egen. Det är studieboken Sanningen som leder till evigt liv. Denna bok, som bröderna kallade ”la bomba azul” (den blå bomben), kom att bli storligen fruktad av kristenhetens präster. Sedan den blivit utgiven, steg bokplaceringarna på ett år från 64.000 till 167.000, och bibelstudierna i hem ökade till ett per förkunnare. Det finns knappast ett hem på Puerto Rico som inte har den boken.

Det kom så mycket litteratur till Puerto Rico från Sällskapets tryckeri i Brooklyn att vi helt enkelt inte hade tillräcklig plats att lagra den till dess vi kunde sända ut den till församlingarna. Garaget bakom Betelhemmet hade blivit ombyggt och förvandlats till  ett lagerrum, men det var nu överfyllt. Till och med i entrén till avdelningskontoret hade man staplat upp bokkartonger. Vi fick därför tillåtelse från Sällskapets högkvarter att se oss om efter mark att bygga ett nytt avdelningskontor, Betelhem och en Rikets sal.

Det nya huset uppfördes helt och hållet av bröder. En del arbetade varje dag; på natten och vid veckosluten kom sedan hundratals frivilliga. Omkring 16 församlingar turades om att göra i ordning middagsmålet åt arbetsstyrkan. Den 29 april 1969, efter sju månaders hårt arbete, flyttade avdelningskontoret in i sitt rymliga, nya hus. Några dagar senare var broder Knorr närvarande för att ta del i överlämnandeprogrammet.

RIKETS SALAR ATT KOMMA TILLSAMMANS I

I och med att församlingarna växte och nya bildades var det ett ständigt ökande behov av tillräckliga mötesplatser. I början kom församlingarna tillsammans i privata hem. När församlingarna växte, hyrde man lokaler. En del av dessa befann sig i ett mycket dåligt skick, och det behövdes mycket arbete för att göra dem presentabla. I Mayagüez hyrde man en stor lokal ovanför en skoaffär, som hette ”La Gloria” (Härligheten), varför deras mötesplats kom att bli känd som ”Los altos de la Gloria” (Härlighetens höjd).

Sedan började församlingarna bygga sina egna Rikets salar. Den första lokal som bröderna byggde på Puerto Rico var förmodligen den i Saint Just, en församling på landsbygden nära staden Carolina. Sedan dess har andra församlingar endera byggt sina egna lokaler eller byggt om hus eller andra befintliga byggnader och förvandlat dem till bekväma och  tilltalande mötesplatser. Hittills har bröderna på Puerto Rico och Jungfruöarna byggt omkring 140 Rikets salar. Nyligen byggdes två Rikets salar i rät vinkel till varandra på samma tomt i Levittown; vardera används av två församlingar. Och i Ponce byggde man om ett större tvåvåningshus och gjorde en Rikets sal på varje våning, vilka skulle hysa ytterligare fyra församlingar. Nu har man i Bayamón byggt ett hus med tre Rikets salar på en stor tomt för att sörja för vittnenas behov i det området.

DEN INTERNATIONELLA SAMMANKOMSTEN ÅR 1973

År 1973 tecknade vi ett kontrakt för att få använda Hiram Bithorn Municipal Stadium till en internationell sammankomst för Jehovas vittnen. De flesta av besökarna kom från Förenta staterna i 13 stora jetplan, chartrade hos flygbolaget Pan American. Andra kom från olika öar i Västindien. Att transportera bröderna från flygplatsen till deras hotell och till och från sammankomsten varje dag var ett oerhört företag. Särskilda turer organiserades också, så att de besökande bröderna kunde se en del av det som var intressant i San Juan och på landsbygden där omkring. En av turerna förde bröderna upp på det ryktbara berget El Yunque, som har en regnnederbörd på omkring 5.100 millimeter per år och en frodigare växtlighet än man kan finna någon annanstans i världen.

Så långt vi kunde beräkna var det mer än 7.000 besökare. Utöver det reguljära programmet hölls särskilda engelska möten, där bröder som kom från olika länder i Västindien som var representerade, såväl som från Puerto Rico, genomförde intressanta program för att göra de besökande bröderna bekanta  med vad som hade gjorts för att främja verksamheten med att predika om Riket i deras olika länder.

Trots kraftigt regn sista dagen visade sig detta vara den största sammankomst som någonsin hållits på Puerto Rico fram till den tiden. Ett skyfallsliknande regn förstärkte till och med realismen i dramat angående Noas dagar. Stadion har ungefär 15.000 sittplatser, men sammanlagt 30.840 fyllde stadion och det område som användes för de engelska mötena. Helt nyligen, år 1983, utan de stora internationella delegationerna, var det nödvändigt att använda tre stadion samtidigt för att rymma de stora folkskaror som sluter upp vid dessa Jehovas folks sammankomster!

FENOMENAL ÖKNING AV ANTALET FÖRKUNNARE

Under 1970-talet blev det en oerhörd ökning av antalet förkunnare av Riket. Tjänsteåret 1970 började med 5.530 förkunnare. I mars 1971 var det 8.000 förkunnare. Vid tiden för den internationella sammankomsten 1973 var denna siffra 11.206. Nya församlingar bildades varje månad. I juni 1977 nådde antalet förkunnare en höjdpunkt om 16.761, och sedan kom någon minskning.

Uppenbarligen var det ett antal förkunnare som inte tjänade med evigheten i sikte, utan hade året 1975 i tankarna. När deras förväntningar beträffande det året inte förverkligades, avkyldes de i sin kärlek till Jehova och övergav hans organisation. Antalet förkunnare föll till 14.775 i augusti 1978, en nedgång med nästan 2.000 på ett år. Nedgången fortsatte i tre år. Nya kom till, men det var fler som föll ifrån. På grund av den svåra ekonomiska situationen på Puerto Rico flyttade dessutom många till  Förenta staterna. Till sist, i januari 1982, nådde vi än en gång nytt rekord i fråga om förkunnare.

Sedan dess har Rikets verk tagit förnyad fart. Antalet förkunnare uppgår nu till inemot 21.700. Och vittnesbördsintensiteten har tilltagit, allteftersom antalet pionjärer har ökat. Sedan 1982 har sammanlagda antalet pionjärer mer än fördubblats. Inbegripet hjälppionjärerna har vi på Puerto Rico ett genomsnitt av 1.535 i heltidstjänst varje månad. På Jungfruöarna är också nästan 10 procent av förkunnarna i pionjärtjänsten, och den nitiska skaran av Rikets förkunnare på de öarna ägnade i fjol mer än 110.000 timmar åt att offentligen kungöra sin tillförsikt om att Guds rike är det enda hoppet för människosläktet.

BEHOVET AV ÄNDAMÅLSENLIGA SAMMANKOMSTHALLAR

Under många år har kretssammankomster varit ett regelbundet drag i verksamheten i förbindelse med Riket. I början hyrde man små lokaler för detta ändamål. När vårt antal ökade och församlingarna blev större, använde man baseballplaner. Sådana finns det i nästan varje stad på Puerto Rico. Man kan få använda dem fritt, men ett oerhört arbete behövde utföras för att göra dem presentabla för en sammankomst. Ofta behövde man hyra stolar och transportera dem till platsen för att det skulle bli ytterligare sittplatser. Cafeteriautrustning behövde installeras. Bröderna arbetade hårt i flera dagar före en kretssammankomst. Ibland hyrde man stora lokaler, men vanligtvis var dessa bara ett skal; man behövde anskaffa allting. En gång hölls en sammankomst på torget i en stad, med stadshuset på ena  sidan och katolska kyrkan på den andra. Regnväder avbröt ofta våra sammankomster.

Allteftersom tiden gick blev det allt svårare att ens få tillgång till dessa möjligheter. Ofta, när man hade försäkrat sig om en baseballplan, upphävdes senare anordningarna till förmån för något sportevenemang. Bröderna började därför allvarligt tänka på att bygga sina egna sammankomsthallar.

På sydkusten, mellan Ponce och Mayagüez, fanns mark att köpa. Under flera år, medan bröderna samlade behövliga medel och byggde lokalen, kom de tillsammans under ett metalltak på byggnadsplatsen, ungefär som de hade gjort på baseballplanerna. Men här behövde de inte sätta upp och riva ner det igen för varje sammankomst. Nu har de en mycket fin sammankomsthall, som rymmer mer än ett tusen människor.

Öster om Arecibo hyrde bröderna en del mark, där de satte upp tillfälliga sammankomstanordningar till  dess de skulle kunna bygga. Men marken visade sig inte vara ändamålsenlig som varaktig sammankomstplats, varför man sökte efter annan tomt. Till sist, år 1976, köpte man mark i ett landsbygdsområde vid Caguas, alldeles intill en landsväg, som man höll på att bygga för att förbinda Ponce med San Juan. I sinom tid blev en bekväm sammankomsthall, som hade sittplats för 1.500 människor, uppförd här.

Dessa båda sammankomsthallar skänker nu utrymme åt alla kretssammankomster på Puerto Rico. Antalet närvarande är vanligtvis högt och uppgår till mer än 160 procent av sammanlagda antalet förkunnare.

VI SER FRAMÅT

Församlingarna växer snabbt. Rikets salar blir fyllda och överfyllda. Nya församlingar bildas. Nya lokaler byggs och överlämnas åt Guds tjänst. År 1986 var det 57.328 närvarande vid högtidlighållandet av Herrens kvällsmåltid.

Här i landet går det nu 164 personer på varje förkunnare. Varje vrå på Puerto Rico och Jungfruöarna får ett regelbundet vittnesbörd. En del distrikt blir bearbetade varje vecka eller så. Det finns inte något icke-utlämnat distrikt. Hur många fler som kommer att svara gynnsamt på Rikets budskap vet vi inte, men dörren står fortfarande öppen, och Jehovas folks organisation på de olika platserna är inkopplad på tillväxt.

Puerto Rico har sannerligen visat sig vara en ”rik hamn” för mer än 21.700 personer, som har funnit sanna rikedomar, det slag som kommer att leda till evigt liv. Må fler finna dessa rikedomar innan Jehova stänger tillfällets dörr, när den ”stora vedermödan” bryter ut.

[Karta på sidan 81]

(För formaterad text, se publikationen)

PUERTO RICO OCH JUNGFRUÖARNA

San Juan

Arecibo

Aguadilla

Bayamón

Corozal

Mayagüez

Caguas

Ponce

Cayey

Guayama

VIEQUES

ANEGADA

VIRGIN GORDA

TORTOLA

SAINT THOMAS

SAINT JOHN

SAINT CROIX

[Bild på sidan 71]

Ambrosio Rosa García, en av de första infödda döpta vittnena på Puerto Rico; här tillsammans med sin hustru, Lydia

[Bild på sidan 82]

Theophilus och Doris Klein, nitiska missionärer som tjänat här sedan 1947

[Bild på sidan 98]

Ronald Parkin, samordnare för avdelningskontorets kommitté på Puerto Rico, tillsammans med sin hustru, Maxine

[Bild på sidan 111]

Sammankomsthall i ett landsbygdsområde i närheten av Caguas