Schweiz och Liechtenstein

VAD kommer du att tänka på, när du hör talas om Schweiz? Tänker du på Alperna, klockor, ost eller en utsökt chokladkaka? Det finns emellertid någonting i Schweiz som är mycket värdefullare än dessa ting.  Men låt oss först få berätta en del för dig om själva landet.

Under det århundrade som föregick Jesu Kristi offentliga tjänst i Israel försökte en keltisk folkstam som kallas helvetierna flytta från Centraleuropa till mildare trakter längre söderut. Men den romerska armén under Julius Caesar spärrade vägen för dem. År 58 f.v.t., efter en strid som orsakade ett stort blodbad, tvingades de överlevande helvetierna återvända och slå sig ner i slättområdena mellan Rhenfloden och Genèvesjön. Många hundra år senare uppstod ett förbund som kom att kallas Confederatio Helvetica eller Edsförbundet. Men du känner säkert detta land bättre under dess nuvarande namn, Schweiz.

Schweiz är ett litet land i hjärtat av Europa — det har en yta på bara 41.293 kvadratkilometer. Norr om Schweiz ligger Västtyskland, väster därom ligger Frankrike, på södra sidan finns Italien, och i öster ligger Österrike och Liechtenstein. Det är få länder som kan erbjuda en så stor variation i fråga om naturupplevelser på en så pass liten yta. Mäktiga, snöklädda berg är en del av landskapet, likaså palmkantade alléer i södra delen av landet. De nära 6,5 miljoner invånarna tillhör någon av de fyra etniska språkgrupperna i landet: den tyska, den franska, den italienska och den rätoromanska. Rätoromanerna talar oftast också tyska eller italienska. Dessutom finns det många utlänningar som har flyttat dit för att bosätta sig eller få arbete, och dessa talar ett antal andra språk.

RELIGIÖSA FÖRHÅLLANDEN

De flesta schweizare tillhör den protestantiska eller den romersk-katolska kyrkan. Även om medlemmar  av båda dessa kyrkor lever sida vid sida i städerna i dag, finns det fortfarande områden där antingen den ena eller den andra religionen är den dominerande. Genève och Zürich är till exempel städer som är historiskt kända för att ha präglats av de protestantiska reformatorerna Calvin och Zwingli. Bern, Basel och Lausanne är också övervägande protestantiska, medan däremot Sankt Gallen, Luzern och Lugano huvudsakligen är katolska, och den gamla staden Fribourg är ett fäste för den romersk-katolska kyrkan på grund av sitt katolska universitet och sina många seminarier.

Ofta är en kantongräns (det vill säga gränsen för en provins) också en religiös gränslinje, eftersom befolkningen i en viss kanton är antingen övervägande katolsk eller övervägande protestantisk. Så till exempel framkallar kantonerna Valais och Ticino i centrala Schweiz genast tanken på katolicism hos en schweizare. Men personer som härstammar från kantonerna Bern, Neuchâtel eller Zürich — för att bara nämna några få — är vanligtvis protestanter.

Naturligtvis finns det också andra kyrkosamfund och trosriktningar, till exempel ”krist-katolikerna”, judiska samfund, metodister och många andra. I vissa byar kan det rentav finnas tiotals olika religiösa grupper.

Skulle Rikets budskap komma att bli väl mottaget av en sådan religiöst inriktad befolkning? Vi skall få se.

BIBELNS SANNING NÅR SCHWEIZ

År 1891 gjorde Sällskapet Vakttornets förste president, Charles T. Russell, en resa genom flera olika länder i Europa och Mellersta Östern. Bland annat gjorde han ett uppehåll i den schweiziska staden  Bern. När han redogjorde för syftet med sin resa, sade han att han inte brydde sig det minsta om märkliga ruiner och gamla slott, utan han önskade ”träffa folket och bilda sig en uppfattning om deras levnadssätt, tänkesätt och målsättningar”. I sin rapport, som han senare publicerade i Zion’s Watch Tower för november 1891, nämnde han att han hade funnit att fältet i Schweiz, liksom i andra länder, var ”berett och väntade på att bli skördat”.

Av det skälet föreslog han Adolf Weber att resa till ”Herrens vingård” i Schweiz. Broder Weber var en schweizisk medborgare som hade lärt känna sanningen i Förenta staterna, och han arbetade deltid som trädgårdsmästare för broder Russell. Utan att tveka tog broder Weber på sig detta uppdrag. Han var väl lämpad för det, eftersom han behärskade de tre huvudspråken i Schweiz. Han bosatte sig på sin födelseplats Les Convers, en dalgång i Jurabergen, i januari år 1900.

Broder Weber försörjde sig som trädgårdsmästare och skogvaktare, men hans främsta intresse var att så sanningens säd. Han började med att tala med sina arbetskamrater och utökade sedan sitt distrikt genom att gå till andra byar och städer och tala med människor var han än träffade på dem. På vintern brukade han bege sig till fots in i Frankrike, och även så långt söderut som till Italien, i syfte att predika och återvände till Les Convers på våren. Frånsett de absolut nödvändigaste tingen i livet fyllde han sin ryggsäck med så mycket litteratur som han bara kunde bära.

En dag när broder Weber passerade över en bro som går över Hagneckkanalen i kantonen Bern träffade han en man som han fick möjlighet att vittna  för. Men när han satte ner sin ryggsäck gled en bok ur den och föll ner i det grunda vattnet vid kanten av slussen, rakt framför gallren. När slussvakten senare kom för att rensa gallren fann han boken, torkade den och började läsa den. Det var ett exemplar av broder Russells Studier i Skriften, del 1. Slussvakten och hans hustru förundrade sig över det de fick lära sig, och de blev övertygade om att de hade funnit sanningen.

INTRESSE VÄCKS GENOM ANNONSERING

Broder Weber utnyttjade alla möjligheter för att få i gång saker och ting. Förutom sitt personliga vittnande annonserade han ut Studier i Skriften i flera olika dagstidningar, trots att detta slag av PR vanligtvis kostade ganska mycket. Han ordnade så att några bokförsäljare lät Studier i Skriften ingå i deras kollektion. Så småningom skickade människor från olika delar av landet in beställningar på böckerna. De som bodde i samma trakt sattes i förbindelse med varandra, och man uppmanade dem att träffas och studera tillsammans. På den tiden var utbudet av underhållning inte så stort, så vänner och bekanta kom gärna till sådana möten när de blev inbjudna. Vanligtvis ordnade de själva med vem som skulle leda studiet, och ofta turades de om.

Spridandet av traktater var en betydelsefull tjänstegren i verksamhetens begynnelsestadium. De få överlämnade bröderna samlade tillräckligt med mod för att kunna sprida dem utanför kyrkor, eller också sände man tusentals exemplar per post till människor i den tysktalande delen av Schweiz. Bröder i Förenta staterna hjälpte också till med att få i gång verket här genom att sända tyska exemplar av Zions Vakt-Torn till vänner och släktingar i Schweiz. En  del av dessa omfattade senare sanningen. — Pred. 11:1.

SÄLLSKAPETS PRESIDENT STÅR PÅ FARSTUTRAPPAN

En av de första som fick sanningen genom broder Weber var fru Anna Bachmann i Basel. Fastän hon regelbundet hade besökt den evangeliska reformerta kyrkan, väcktes hennes intresse för att studera bibeln när broder Weber talade med henne om Guds uppsåt för mänskligheten och bibelns grundläggande sanningar. Hon skaffade sig Den gudomliga tidsåldersplanen och studerade den helt själv, eftersom det inte fanns någon i närheten som kunde hjälpa henne. Ett år senare kom broder Weber tillbaka, besvarade hennes frågor på sitt lugna sätt och uppmuntrade henne att fortsätta att studera Guds ord.

I maj 1903 stod helt plötsligt två oväntade besökare på hennes farstutrappa. En av dem var en bibelforskare från det närbelägna Mühlhausen (på den tiden en tysk stad, men numera hör den till Frankrike), och den andre var Sällskapet Vakttornets president  själv, broder Russell. Samtalet, som översattes av bibelforskaren, var mycket uppbyggande och hjälpte fru Bachmann att göra framsteg i sanningen. Så småningom blev hon en hängiven Jehovas tjänare, och hennes man, och senare även hennes son Fritz, tog också emot sanningen. Flera andra personer visade också intresse, så därför kunde en studiegrupp organiseras i Basel från och med år 1909. Fritz Bachmann, som nu är till åren kommen, tillhör fortfarande en av församlingarna i Basel.

BEHOV AV FRANSKSPRÅKIG LITTERATUR

Zions Vakt-Torn hade tryckts på tyska i Förenta staterna sedan år 1897. När tidskriften också började ges ut på franska år 1903 blev broder Weber mycket glad, men han upplevde också att det fanns ett mycket stort behov av Studier i Skriften på franska för att kunna befrämja förståelsen av bibeln. Så han började själv översätta dessa. Så småningom översattes också andra publikationer, och år 1903 upprättades ett litet avdelningskontor och en litteraturdepå i Yverdon.

Det fanns inte många Jehovas tjänare vid den här tiden. Möten såväl som sammankomster hölls i privata hem. Men framtiden såg ljus ut, och vännerna var nitiska. Adolf Weber förordnades att ha tillsynen över arbetet på det franska fältet. När det gäller den tyska delen av Schweiz upprättades ett litet litteratur- och informationskontor i Zürich, som blev underställt avdelningskontoret i Barmen-Elberfeld i Tyskland.

BRODER RUSSELLS UPPBYGGANDE BESÖK

”Allmänna konvent” var en viktig del av verksamheten ända från första början. Ett sådant hölls i Zürich år 1910 med omkring hundra personer närvarande.  Från år till år ökade närvaroantalet. Broder Russell var ofta där vid dessa tillfällen.

Man kan inte annat än imponeras av hans driftiga anda när man nu ser tillbaka på det hela. Att företa en resa i början av 1900-talet var inte lika bekvämt och gick inte lika snabbt som i dag, och ändå gjorde sig broder Russell besväret att nästan varje år ta sig över Atlanten för att styrka bröderna i Europa och stimulera verksamheten. Han hade sannerligen ett mycket späckat schema.

År 1912 besökte han Genève, Basel, Zürich och S:t Gallen. Hans offentliga tal ”Bortom graven” annonserades med hjälp av stora affischer på vilka man såg ett finger som pekade mot ett följe av präster och orden: ”Ve eder ... , att I hafven tagit bort kunskapens nyckel!” (Luk. 11:52, 1883) Ämnet blev en verklig tankeställare och väckte stort uppseende. När ett sådant föredrag hade hållits, brukade människor i hela staden gå och resonera om bevisen för att det inte finns något helvete, att de döda är omedvetna och att det finns ett hopp för dem att få liv igen. (Pred. 9:10; Apg. 2:22—31; 24:15) Nyheterna spred sig som en löpeld. De hallar man hyrde tycktes aldrig vara stora nog. Man var ofta tvungen att avvisa stora skaror av människor på grund av bristande utrymme. Detta offentliga kungörande av sanningen om de dödas tillstånd gjorde att den traditionella religionen skakades i sina grundvalar.

BESVÄRANDE FRÅGOR FÖR PRÄSTERSKAPET

En del människor började ställa besvärliga frågor till sina pastorer. En av dessa var Clara Adler, som hade fått broschyren Var äro de döda? från en av sina släktingar och läst den med stort intresse. Dess  klara och tydliga sätt att förklara de dödas tillstånd och hoppet för hela mänskligheten drev henne att rusa till sin präst för att låta honom få del av den entusiasm hon kände.

”Han har säkert aldrig läst något så underbart”, tänkte hon. Men ack, hans svar blev: ”Jag vet, jag vet, ... men det vore bäst för dig att inte läsa sådana här saker.” Men syster Adler lät inte modet falla. Hon säger: ”Även om jag visste väldigt lite om sanningen vid den tidpunkten, betydde bibelns ord mer för mig än det pastorn sade. Nu insåg jag att det inte behövdes någon teologisk utbildning för att kunna förstå Guds ord. I stället är det så att Gud har gett människan förmågan att dra logiska slutsatser och avsett att hon skall göra gott bruk av den.” Detta är just vad hon gjorde, och hon har hjälpt många andra att också göra det.

Fastän de sanningar som lärdes ut av broder Russell i hög grad oroade många präster, fanns det somliga som hade en positiv inställning till hans ansträngningar att göra bibelns exakta kunskap tillgänglig för människorna. En av dem var Ludwig Reinhardt. År 1877 lät han ge ut en tysk översättning av ”Nya testamentet”, som är anmärkningsvärd i sitt sätt att återge Lukas 23:43: ”Och Jesus sade till [ogärningsmannen]: Sannerligen säger jag dig i dag: Du skall vara med mig i paradiset.” I ett brev till en bibelforskare år 1908 skrev denne protestantiske präst bland annat så här: ”Så Ni förstår nog säkert att jag känner till ’millennii dagnings-rörelsen’ mycket väl och att jag varmt uppskattar den glödande och självuppoffrande hängivenhet som bro. C. T. Russell och alla hans medförbundna visar. ... Eftersom jag är mycket angelägen om att avlägsna så många felaktigheter som jag kan och ge ut en  översättning som är så tillförlitlig och exakt som möjligt, skulle jag bli mycket tacksam mot Eder och mot bro. Russell, om Ni ville anteckna alla detaljer som Ni har något att invända emot i min översättning.”

”PILGRIMER” STYRKER DE TROENDE

”Pilgrimerna” var Sällskapets resande representanter, precis som kretstillsyningsmännen är i dag. Deras ansträngningar bidrog till enhet bland vännerna och förde dem i närmare kontakt med Guds organisation. Sällskapet brukade tillkännage pilgrimbrödernas planerade resväg i Zions Vakt-Torn, och församlingar och mindre grupper som låg utmed denna rutt kunde då skriva och uttrycka sin önskan om att få ett besök. Pilgrimerna var utmärkta talare, och deras offentliga föredrag var vanligtvis väl besökta. År 1913 var det till exempel sammanlagt cirka 8.000 personer i Schweiz som lyssnade till dem.

Somliga vänner minns fortfarande bröderna Herkendell och Buchholz från Tyskland, såväl som andra pilgrimer, på grund av det kärleksfulla bistånd de gav. De stannade bara en eller två dagar på varje plats, men de använde sin bibliska kunskap till att ge vännerna andlig insikt och till att uppmuntra nyintresserade att inte låta sig bli avskräckta av motståndare. Broder Wellershaus’ favoritämne var kronologi. Han brukade hålla långa tal med hjälp av planscher och tabeller. Ja, så fort pilgrimsarbetet förs på tal, brukar de som var med på den tiden påminna sig dessa bröder.

I AVVAKTAN PÅ ÅRET 1914

Sedan år 1876 hade bibelforskarna riktat uppmärksamheten på året 1914 som en vändpunkt i historien. De 2.520 år som kallas hedningarnas tider  skulle sluta då. (Luk. 21:24) Syster Berta Obrist kommer ihåg hur hennes familj ofta hånskrattade åt henne när hon berättade för dem om ett krig som snart skulle inträffa. ”Sluta prata om det där 1914!” brukade hennes mormor vresigt säga. Men så förvånad och överväldigad hon blev när kriget verkligen bröt ut år 1914!

Föräldrarna till lilla Hulda i Schaffhausen kunde bara inte tro att en stor förändring i världshändelserna skulle äga rum år 1914, så som en bekant upprepade gånger hade försökt förklara för dem från bibeln. Men syster Hulda Peter minns att hennes mor blev helt ifrån sig när kriget verkligen bröt ut. Nu var hon full av frågor, och hon ville ovillkorligen få tag i en bibel. Allteftersom sanningen uppenbarades inför hennes ögon, omfattade hon den av hela sitt hjärta, lämnade sin tidigare kyrka och överlämnade sig åt Jehova Gud.

Många andra blev också hjälpta till att få upp ögonen för innebörden i de händelser som utspelade sig på världsscenen med början år 1914. I det syftet utarbetades ett underbart redskap med Jehovas vägledning. Det var en serie föredrag i fyra delar med ljusbilder och film.

SKAPELSEDRAMAT I BILDER

Framförandet av Skapelsedramat i bilder blev mycket framgångsrikt. Trots att den första förevisningen i Bern ägde rum några veckor efter det att man hade utropat allmän mobilisering av den schweiziska armén med anledning av första världskrigets utbrott, uppgick det totala närvaroantalet under en tvåveckorsperiod till mer än 12.000. Efteråt visades bildföredraget för många andra uppskattande skaror av människor i städer och byar.

 Bland de 3.000 som lämnade in sina namn och adresser med en förfrågan om mer upplysningar var Heinrich Heuberger, som såg Skapelsedramat i byn Safenwil. Programmet tog fyra kvällar i anspråk, och han såg till att inte gå miste om något av det. Han berättar: ”Jag var helt begeistrad. Jag ville veta mer, så jag fyllde i ett kort i detta syfte och postade det samma kväll. En kort tid därefter fick jag en traktat av bibelforskarna. Lite senare blev jag inbjuden till ett offentligt föredrag, och där skaffade jag mig det första bandet av Studier i Skriften.” Hans arbetsgivare, svågern till en protestantisk präst, gjorde genast klart för honom att han inte tyckte om boken. Men Heinrich hade ett brinnande intresse för det hela och tillbringade sina lediga timmar i skogen där han kunde läsa boken ostört.

År 1915 planerade man att visa Skapelsedramat i ett värdshus med namnet ”Zum Rothen Haus” i den lilla staden Brugg. Lokalen fylldes till sista plats långt före den utannonserade tiden, så polisen fick lov att låsa dörrarna och avvisa alla som därefter kom. Men några djärva ungdomar, som hade bestämt sig för att inte missa föreställningen, reste en stege mot baksidan av huset och klev in genom ett öppet fönster på andra våningen.

UTVECKLINGEN PÅ DET FRANSKA DISTRIKTET

Under de år som föregick år 1914 hade man en fin tillväxt i den tyskspråkiga delen av Schweiz, medan arbetet på det franskspråkiga distriktet gick saktare framåt än man hade tänkt sig. Därför ägnades speciell uppmärksamhet åt detta distrikt med hjälp av de offentliga förevisningarna av Skapelsedramat i bilder. Det förde med sig goda resultat.

 År 1912 flyttades litteraturdepån i Yverdon till Genève och gjordes om till ett avdelningskontor. Därifrån leddes sedan verksamheten, inte bara i den franskspråkiga delen av Schweiz, utan också på det franska distriktet i hela Europa. Kontoret flyttades senare till en annan adress på samma gata. Avdelningskontoret hade nu hand om 23 församlingar, och åminnelserapporten för år 1916 visade att sammanlagt 256 hade varit närvarande i den franskspråkiga delen av Schweiz och 108 i Frankrike. År 1917 hade sammanlagt 56.550 personer varit närvarande vid visningarna av Skapelsedramat.

TROSPROV LEDER TILL LUTTRING

Året 1918 innebar trosprov och luttring för vännerna, så att slaggen kunde rensas ut och de som verkligen älskade Jehovas vägar blev uppenbara. (Mal. 3:1—3) Kriget förde med sig restriktioner, i synnerhet när det gällde bränslet, och detta ledde till att en del möten fick lov att ställas in. Dessutom hade händelseutvecklingen vid Sällskapets huvudkontor i Brooklyn en ogynnsam inverkan på vännernas verksamhet här. Somliga blev rädda, och andra trodde att verket närmade sig sitt slut och att Harmageddon skulle kunna inträffa när som helst. Det förekom inte mycket uppmuntran från de ledande bröderna. Så var alltså läget när kriget slutade den 11 november 1918.

Ännu allvarligare var de svårigheter som orsakades av L. A. Freytag, den broder som hade ansvaret för kontoret i Genève. Han hade fått tillåtelse att ge ut en fransk översättning av den engelska utgåvan av Vakt-Tornet såväl som av Studier i Skriften. Men han missbrukade sin ställning genom att publicera egna idéer. När Sällskapets president, broder Rutherford,  fick reda på detta, blev Freytag genast avsatt, och kontoret i Genève stängdes. Freytag ville emellertid bemäktiga sig Sällskapets egendom i Genève och vägrade därför att sända in någon ekonomisk rapport. Dessutom ville han ge ut en egen tidskrift under namnet La Tour de Garde (Vakt-Tornet). Genom grovt förvrängande av fakta ville han göra gällande att Sällskapet begärde av honom det som var hans rättmätiga egendom. Därför blev det nödvändigt att vidta lagliga åtgärder mot Freytag. Han förlorade i alla tre rättsfallen och fick slutligen lämna ifrån sig Sällskapets inventarier och litteratur, såväl som Skapelsedramat i bilder, och tvingades lämna en ekonomisk rapport. Efter det avbröt man alla kontakter med honom, och Freytag flyttade till annan adress.

Trots att församlingarna fick eftertryckliga varningar och vänlig uppmuntran, var det många som följde Freytag. Tråkigt nog var det bara 75 av de 304 närvarande vid den franskspråkiga åminnelsen år 1919 som förblev trogna mot Sällskapet, och även bland dessa var det en hel del som senare återvände till världen.

Trots denna utveckling fortsatte Jehovas ande att styrka dem som förblev trogna. Intresserade personer fortsatte att komma fram i landets alla delar, och dessa fick del av den glädje som det kommande arbetet för Riket innebar. En av dessa var Alice Berner. Som ung flicka hade hon lärt sig Psalm 103 utantill och var djupt gripen av dess ord: ”Lova Herren, min själ, och allt det i mig är hans heliga namn.” Denna unga kvinna orsakade oro bland pastorerna i sin kyrka. Hon berättar: ”Mitt utträde ur den protestantiska kyrkan orsakade en del rabalder. Två präster försökte övertala mig till att stanna i  deras församling, men dessa samtal hjälpte mig bara att ännu tydligare kunna se hur nödvändigt det var att ta avstånd från en organisation som inte var fullständigt grundad på biblisk sanning.” Inom loppet av några få år ägnade sig syster Berner åt Jehovas tjänst på heltid. Det faktum att hon fortfarande vid 85 års ålder är en glad och aktiv medarbetare på tyska Betel bevisar att hon aldrig har ångrat sitt beslut.

Under våren 1919, det år då Alice Berner fick sin första kontakt med sanningen, fick man goda nyheter från andra sidan Atlanten: Bröderna vid huvudkontoret i Brooklyn, J. F. Rutherford och hans medarbetare, hade frigetts från sitt orättvisa fängelsestraff den 25 mars 1919. Snart fick Jehovas folk de behövliga upplysningarna genom Vakt-Tornet, som hjälpte dem att bli fullt medvetna om det omfattande arbete som ännu skulle behöva göras. I stället för att avslutas skulle vittnesarbetet drivas framåt som aldrig förr.

ETT CENTRALEUROPEISKT AVDELNINGSKONTOR UPPRÄTTAS

Följande år besökte broder Rutherford Schweiz för att få i gång verksamheten igen. För att kunna reorganisera arbetet i det av kriget sargade Europa verkade den bästa lösningen vara att upprätta ett centraleuropeiskt avdelningskontor, och Schweiz ansågs vara en bra plats att förlägga det till, eftersom landet inte hade varit aktivt inblandat i kriget. Efter någon tid flyttades Schweiz’ avdelningskontor och det centraleuropeiska avdelningskontoret samman på Usteristrasse 19 i Zürich. År 1924 bestod personalstyrkan av tio personer. Conrad Binkele hade ansvaret för verksamheten, och en av hans medarbetare var Max  Freschel som senare fick tjäna vid huvudkontoret i Brooklyn, där han blev känd som den älskade vännen Maxwell.

Det centraleuropeiska avdelningskontoret hade ansvaret för verksamheten i Schweiz, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Österrike, Italien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Polen och till en tid även Tyskland. Vissa länder hade en lokal ansvarig broder, men de stod alltid i nära kontakt med det centraleuropeiska avdelningskontoret och sände dit sina rapporter varje månad. Kontoret sammanställde i sin tur rapporten och sände den vidare till Brooklyn. Kontorets uppgift var också att förse de länder, som det hade ansvaret över, med litteratur på olika språk.

Under dessa år hade broder E. Zaugg, som var ansvarig för verksamheten på det franska distriktet, sitt kontor i Bern. I Bern hade också några bröder på eget initiativ bildat ett tryckeribolag och hade börjat framställa litteratur för Sällskapet till fördelaktiga priser, tack vare att alla som arbetade där var överlämnade personer. Med tiden övertog Sällskapet denna tryckeriutrustning, utvidgade tryckeriet och lät sätta upp en rotationspress på vilken tidskriften Den Gyllne Tidsåldern trycktes på tyska från och med oktober 1922. Broschyrer och traktater trycktes i stora mängder på ett tiotal språk.

Under broder Rutherfords besök år 1924 blev det uppenbart att man behövde utvidga tryckeriet för att kunna tillfredsställa den enorma efterfrågan på litteratur i Europa efter kriget. Man köpte en tomt på andra sidan gatan och började bygga på ett nytt ”bibelhus”, som blev klart på våren 1925. I det nya tryckeriutrymmet installerades ytterligare en rotationspress. Tryckeriets kapacitet fortsatte att öka  under årens lopp, och slutligen framställde man 500.000 inbundna böcker och en miljon broschyrer per år, förutom tidskrifter och traktater på åtminstone 16 språk.

NY ADRESS OCH NY LEDNING

Det var en stor tilldragelse när det centraleuropeiska avdelningskontoret flyttade in i den nya byggnaden på Allmendstrasse 39 den 1 april 1925.

Josef A. Bick mindes mycket väl omständigheterna i samband med denna flyttning. ”Vi såg fram emot de nya lokalerna”, sade han, ”men det var en viktig fråga som rörde sig i sinnet hos alla i personalen: Vem skulle ha ansvaret för verksamheten? Tre bröder kunde komma i fråga: C. C. Binkele, fram till dess ansvarig för avdelningskontoret i Zürich; E. Zaugg, som befann sig i Bern och var ansvarig för arbetet där och på det franska distriktet; och dessutom  Jakob Weber, som hade hand om kolportör- och predikoarbetet.”

Var bröderna i första hand intresserade av att främja den sanna tillbedjans intressen, eller skulle stolthet och en önskan om att få en framskjuten ställning kunna påverka deras villighet att utföra ödmjuk tjänst? ”Situationen var mycket spänd vid den här tidpunkten”, enligt broder Bick, ”men presidenten var mycket klart medveten om situationen.” Eftersom broder Binkeles hälsa höll på att bli sämre, föreslog man att han skulle resa till Förenta staterna för behandling. Broder Zaugg förordnades att ha tillsyn över verksamheten i hans ställe. Med tiden lämnade emellertid både Binkele och Zaugg den sanna tillbedjan.

ALLVARLIG PROVSÄTTNING UNDER ÅR 1925

Det såg till att börja med mycket lovande ut år 1925. Man hade nu ett nytt Betelhem och tryckeri i Bern. Bröderna var mycket lyckliga och sporrades till att låta verksamheten skjuta fart. Det fanns emellertid somliga som hade sin egen personliga övertygelse när det gällde året 1925. Skulle dessa låta sig tillrättavisas av Vakt-Tornet för 1 januari 1925 (på svenska 1 mars 1925)? Där sades det varnande:

”Året 1925 har kommit. Med stora förväntningar har Guds folk sett framåt mot detta år. Många ha fullt och fast väntat, att alla Kristi kropps lemmar skulle under detta år bliva förvandlade till himmelsk härlighet. Måhända sker detta, och måhända icke. På sin egen bestämda tid skall Gud fullborda sitt uppsåt beträffande sina egna. Vi böra icke vara så starkt intresserade för vad som kan komma att hända under detta år, att vi uraktlåta att med glädje göra vad Herren vill att vi skola göra.”

 Jakob Weber, som var ansvarig för avdelningen för tjänst på fältet vid Betel, hörde till dem som inte tog något intryck av detta. Han var så säker på att alla smorda skulle förhärligas till himmelskt liv vid slutet av året att han satte i gång ”avvecklingsåtgärder”. Han sände stora kvantiteter litteratur till församlingarna utan att ha erhållit några beställningar för detta och gav anvisningar om att sprida publikationerna gratis på deras respektive distrikt före utgången av år 1925.

Bröderna vid Betel försökte tala honom till rätta, men det tjänade ingenting till. Slutligen lämnade han inte bara Betel, utan också sanningen, och han blev en orsak till stor sorg bland vännerna i landet, eftersom han drog många med sig. En del församlingar decimerades till mindre än hälften av sin tidigare storlek.

Ett annat tråkigt förhållande inom Betelfamiljen blev också uppdagat. En del hade begått omoraliska handlingar. Det medförde snabba åtgärder från presidentens kontor. I februari 1926 anlände Martin C. Harbeck från Brooklyn för att ta över ansvaret för avdelningskontoret i Bern.

SCHWEIZISKA FÖRKUNNARE TAR HAND OM LIECHTENSTEIN

Här kan det vara passande att nämna något om Liechtenstein, som ligger på andra sidan floden Rhen, mellan Schweiz och Österrike, och som är ett av världens minsta länder. Liechtensteinarna själva kallar gärna sitt land för Ländle (Litet land), ett passande diminutiv med tanke på att dess längd bara är 27 kilometer och dess genomsnittliga bredd mindre än 6 kilometer. De flesta av landets 27.076 invånare föredrar att bo på landsbygden där man slipper  stadslivets jäkt och stress. Huvudstaden Vaduz, som är omgiven av vackra alper, har en befolkning på bara 4.927 invånare.

Det har varit de schweiziska förkunnarnas ansvar att låta bibelns sanning lysa i detta katolska fäste. När några bröder från Rorschach förkunnade i Liechtenstein på 1920-talet mötte de häftigt motstånd. De blev arresterade och landsförvisade. Men Louis Meyer, en före detta officer i Frälsningsarmén som omfattade sanningen 1923, kände, i enlighet med Jesu profetia i Markus 13:10, ett djupt ansvar för att fårlika människor i Liechtenstein skulle få tillfälle att höra sanningen. ”Vid ett tillfälle försökte vi nå varje hushåll genom att sända en broschyr med posten”, påminner han sig. ”Myndigheterna reagerade genom att vidta åtgärder mot den ’okände avsändaren’, men de misslyckades med det, eftersom det schweiziska postkontoret vägrade att lämna ut avsändarens namn.”

Efter att ha rådgjort med avdelningskontoret organiserade broder Meyer en endagssammankomst på Hotell Rosengarten i Ragaz, inte långt från gränsen till Liechtenstein. Man planerade att använda förmiddagen till arbete från hus till hus. Ansvariga bröder från avdelningen för tjänst på fältet och den juridiska avdelningen vid Betel var också närvarande, för alla eventualiteter. Anvisningarna för tjänsten var klara och tydliga: Avge ett kort vittnesbörd, erbjud någon publikation, anteckna eventuellt intresse och gå vidare. Om polisen skulle visa sig, ring då omedelbart till hotellet.

Broder Meyer berättar: ”Till att börja med verkade allting gå bra. Men vid middagsmålet saknades de vänner som bearbetade Liechtenstein. Då kom telefonsamtalet: ’Alla har arresterats, och man kräver en  ansenlig summa som borgen.’ De hölls kvar i sin buss framför regeringsbyggnaden alltmedan de sjöng sånger ur ’Sions sångbok’. Detta kunde inte myndigheterna förbjuda, men det gjorde dem ganska nervösa, eftersom vännerna drog till sig människornas uppmärksamhet.”

Brodern från Sällskapets juridiska avdelning lyckades emellertid genom medling förmå myndigheterna att sätta förkunnarna på fri fot utan borgen. De kände att sjungandet också hade bidragit till deras frisläppande.

TVÅ OFÖRGLÖMLIGA BUDSKAP

De som under lång tid varit Jehovas vittnen har under årens lopp haft privilegiet att få avge många oförglömliga budskap till allmänheten i Schweiz. Ett av dessa var föredraget ”Millioner som nu leva skola aldrig dö”. Stora skaror kom för att lyssna på det. Man kan ännu i denna dag träffa äldre människor i tjänsten som minns titeln på detta tal. Några har skämtsamt ändrat på den tyska titeln på talet genom att ta bort bokstäverna st från ordet sterben (som betyder dö på tyska), så att titeln lyder ”Millioner som nu leva skola aldrig ärva” (erben på tyska). Men huvudsaken är ju att människor minns budskapet.

Ett annat minnesvärt budskap var det som fanns på traktaten Ecklesiasticismen anklagad. Det var ett spännande arbete att sprida dessa traktater i mitten på 1920-talet. Församlingen i Zürich förordnades att bearbeta en del av den katolska kantonen Schwyz. En orädd broder, Gottfried Honegger, bestämde sig för att dela ut traktaterna utanför kyrkan när mässan var slut, men andra bröder resonerade med honom och sade: ”Du är inte klok. De kommer att göra dig illa om du provocerar dem så djärvt.”

 Broder Honegger gav därför upp tanken på det, men han satte ändå en annan modig plan i verket. När gudstjänsten var över och alla männen hade begett sig till värdshusen för att få sig sin söndagssnaps, gick han från värdshus till värdshus och från bord till bord och delade raskt ut en traktat till var och en. När de såg vad det rörde sig om blev det rena kalabaliken, så han drog sig försiktigt tillbaka till järnvägsstationens väntsal tills det hade lugnat ner sig.

Jules Feller minns de ansträngningar som spridandet av denna traktat medförde. Han berättar: ”Vi var fem bröder i Betelfamiljen som bestämde oss för att bearbeta Gomsdalen, som ligger i Alperna, med denna traktat. Eftersom vi alla var vältränade cyklister, kom vi överens om att cykla, men det skulle behövas två dagar för turen. Vi startade därför tidigt en lördag morgon i slutet av maj. Allting gick bra ända tills vi kom fram till ett bergspass som fortfarande var täckt med massor av snö. Ett sådant hinder hade vi verkligen inte väntat oss!”

Vad gjorde de? Vände de tillbaka hem igen? Nej.  Han säger: ”Vi tog våra fullastade cyklar på axlarna och började oförskräckt att klättra i sicksack uppför den branta bergssidan framför oss. Men det blev mer ansträngande än vi hade tänkt oss, och ganska riskfyllt till på köpet. Dessutom hade en av bröderna inte några bra skor, så han halkade hela tiden på den frusna snön och gled mer bakåt än framåt. Han blev så missmodig att han ville ge upp.”

De andra fyra bröderna erbjöd sig att hjälpa till att bära hans börda, och slutligen, efter tre timmars klättring och ett åskregn som gjorde dem blöta inpå bara kroppen, nådde de den första byn på andra sidan passet. Där styrkte de sig med ett mål mat och några få timmars sömn. Broder Feller fortsätter:

”Vid tretiden nästa morgon började vi stoppa traktater under dörrarna eller i brevlådorna. Senare, när folk hade stigit upp, överlämnade vi dem personligen. En del blev mycket arga och rev sönder traktaten i småbitar. Men vi fortsatte bara lugnt att bearbeta  de 20 byarna på detta starkt religiösa katolska distrikt.”

VITTNESBÖRD AVGES I NATIONERNAS FÖRBUNDS HUVUDKVARTER

Tillsyningsmannen för avdelningskontoret, Martin C. Harbeck, var en dynamisk person som kunde presentera sanningen på ett tilltalande sätt även för personer i hög ställning. Han skaffade sig ett identitetskort för journalister, så att han kunde få tillträde till vissa sessioner som Nationernas förbund höll i Genève. Han ansträngde sig hårt för att få tillfälle att tala till några av dessa män och fick möjlighet att lämna litteratur till Anthony Eden från England, till den tyske statsmannen Gustav Stresemann och till Maksim Litvinov från Ryssland, vilka alla representerade sina respektive länder i Nationernas förbund. Deras uppmärksamhet riktades på så vis på det verkliga medlet till att förena människor av alla nationer i fred och rättvisa — Guds rike genom Kristus.

Ytterligare ett försök att nå inflytelserika personer och politiska ledare gjordes år 1932 under nedrustningskonferensen i Genève. I överensstämmelse med det som skrevs för länge sedan i Psalm 2:10—12 sändes ett exemplar av broschyren Riket som är världens hopp till dem såväl som till ledande män inom kyrkan, tillsammans med ett kort som uppmanade dem att ägna största möjliga uppmärksamhet åt detta budskap. På detta sätt kunde man avge ett vittnesbörd till 292 av dessa politiskt mäktiga män på jorden.

EN ROTATIONSPRESS TILL RYSSLAND?

År 1933 kom Hitler till makten i Tyskland, och Jehovas vittnens verksamhet blev snart förbjuden  där. Broder Harbeck reste i väg för att ta hand om Sällskapets egendom i Magdeburg. Han blev emellertid arresterad och släpptes efter tio dagar, bara på det villkoret att han genast lämnade landet.

Senare reste en broder från Brooklyn i New York till Tyskland för att försöka få den beslagtagna rotationspressen ut ur Tyskland och transportera den till Ryssland. Sällskapet ville befrämja predikandet av de goda nyheterna om Riket i det landet. Men de ryska myndigheterna ansåg att deras folk behövde skor snarare än biblar, så därför transporterades slutligen rotationspressen från Magdeburg till Bern, där den tjänade sitt syfte tills den kunde återlämnas till Tyskland några år efter kriget.

ARBETE MED GRAMMOFON

Ett nytt inslag i predikoarbetet kom 1934 när man började använda grammofon. Förkunnarna brukade säga till den besökte att de hade en fem minuter lång biblisk predikan som de skulle vilja spela för dem. Vanligtvis blev svaret: ”Tyvärr har vi ingen grammofon.” När förkunnaren pekade på den som han själv hade med sig, tog nyfikenheten överhanden hos de flesta, och de gick med på att lyssna. Mycket intresse väcktes på detta sätt, och man placerade mängder med litteratur.

Det var ganska enkelt att arbeta med grammofonen. Även skolbarn kunde göra det. Ruth Bosshard (som nu är på Betel) minns att hon som tonårsflicka brukade använda sina skollediga eftermiddagar till att gå på sitt distrikt och spela skivor för vissa damer som välkomnade hennes besök. En av dessa damer överlämnade så småningom sitt liv åt Gud, till denna unga systers glädje.

Ibland uppstod ovanliga situationer. Heinrich Heuberger  mindes en sådan: ”En gång fick jag spela upp ett bibliskt tal för en familj på sex personer. De hade alla samlats i vardagsrummet, men under tiden som talet spelades upp började de en efter en att tyst försvinna ut ur rummet och lämnade mig alldeles ensam vid slutet av den fem minuter långa predikan. Vad skulle jag göra? Jag packade ihop min grammofon, ropade ’Auf Wiedersehen!’ (På återseende) och gick min väg.”

Det krävdes tålamod och upprepade besök för att nya tankar skulle kunna sjunka ner i sinnet hos dessa traditionsbundna människor.

”VÅR GUD ÄR INTE EN OORDNINGENS GUD”

Så brukade Erwin Saner från Basel alltid säga, samtidigt som han pekade på klockan, när ett barn kom för sent till församlingens söndagsskola. — 1 Kor. 14:33.

Hade man söndagsskola? Ja, faktiskt. En tid fanns det en speciell ungdomsgrupp för dem som var mellan 13 och 25 år gamla och en söndagsskola för de yngre där man använde boken ”Vägen till paradiset” (utgiven år 1924 och ”Tillägnad ungdomar för studium i de heliga skrifterna” av W. E. Van Amburgh). Vuxna medlemmar i församlingen turades om att undervisa barnen på söndagsförmiddagarna. Ulrich Engler från Thalwil förklarade: ”Vi föräldrar gick ut i tjänsten på söndagarna. På den tiden brukade man nämligen inte ta med sig barnen i tjänsten och inte heller till mötena på kvällen. Därför blev vi mycket glada när också barnen från Thalwilförsamlingen blev inbjudna när en ungdomsgrupp bildades i Zürich.”

Sammanslutningen ”Jehovas ungdom” hade till och med ett eget kontor i Bern. En särskild tidskrift  som kallades ”Jehovas ungdom” gavs ut där och trycktes på Sällskapets pressar. Inledningen till det första numret var skriven av broder Rutherford. Dessa ungdomar höll också möten och tog aktiv del i arbetet med att vittna. De framförde också bibliska dramer vid större tillställningar som ordnades för de yngre. Man skulle därför kunna säga att det var som en organisation inom organisationen. Jehovas anordningar för det forntida Israel var däremot enligt bibeln att både vuxna och barn gemensamt skulle samlas för att bli undervisade. (5 Mos. 31:12) När man började förstå det här mera helt och fullt upphörde man med dessa speciella anordningar för ungdomar. Det gjordes år 1936 vid broder Rutherfords besök.

EN SATSNING PÅ DET ITALIENSKA DISTRIKTET

Vid det centraleuropeiska avdelningskontoret var man bekymrad för Italien. Diktatorn Mussolini hade kommit till makten där, och Jehovas tjänares arbete var förbjudet. Det fanns mycket få vänner i Italien, och de bevakades närgånget av den fascistiska polisen. Trots detta hade 500.000 exemplar av broschyren Riket som är världens hopp tryckts privat i Milano, och de väntade nu på att bli distribuerade.

Man planerade därför att några schweiziska bröder, som var villiga att ta risken, skulle resa till norra Italien och låta ljuset lysa för de människor som befann sig där i mörkret genom att snabbt sprida dessa broschyrer. Alfred Gallmann från Basel hörde till dem som gladde sig över att få ta del i detta arbete. Han berättar:

”Jag reste tillsammans med några andra bröder och systrar till Milano där vi fick instruktioner. Kampanjen var väl organiserad. Vi arbetade två och två, och  varje par fick 50.000 broschyrer att sprida, vilka redan hade transporterats till respektive stad. Min kamrat och jag skulle bearbeta städerna Verona, Vicenza och Venedig. Arbetet måste utföras snabbt för att undvika klagomål från prästerna och polisingripande mot broschyrerna.

När vi kom fram till distriktet letade vi upp unga pojkar som kunde visa oss vägen till de gator och gränder som var och en av oss hade fått sig tilldelade. Mot en liten slant hjälpte de oss att stoppa broschyrerna i brevlådorna. De här pojkarna fann verkligen nöje i denna ovanliga verksamhet utan att bry sig det minsta om vad det egentligen rörde sig om.”

Kunde man genomföra kampanjen utan några intermezzon? Ja, nästan. Några av bröderna blev stoppade av polisen, men när de hade förklarat saken på sin brutna italienska lät man dem gå. Vid slutet av veckan träffades alla igen i Milano och gladde sig över det som hade kunnat uträttas. Man hade åtminstone kunnat nå en liten del av Italiens väldiga befolkning och rikta deras uppmärksamhet på det enda hoppet för frihet och rättfärdighet, nämligen Guds rike.

MAN FÖR IN ANDLIG FÖDA I NAZISTTYSKLAND

En av det centraleuropeiska avdelningskontorets uppgifter var att upprätthålla kontakten med vänner som led förföljelse. Trots att Tyskland inte löd under detta avdelningskontor gjorde bröderna i Bern stora ansträngningar för att förse vännerna i Tyskland med livsnödvändig andlig föda.

Avdelningskontoret sände således maskinskrivna avskrifter av Vakttornsartiklar till Karl Kalt, som var tillsyningsman i Basel. Han berättade: ”Det var mitt ansvar att låta någon pålitlig broder eller syster  skriva ut cirka 30 kopior av dessa artiklar på tunt papper och se till att arbetet var färdigt till ett visst datum. Vi brukade arbeta varje kväll fram till midnatt.”

Hur nåddes vännerna i Tyskland av detta material? Eftersom Basel ligger vid gränsen mot Tyskland, var avståndet inte stort, och gränstrafiken var fortfarande livlig under dessa år före kriget. Men då och då blev resenärer grundligt visiterade. Broder Kalt fortsatte:

”Betrodda personer från Tyskland brukade hämta avskrifterna hemma hos mig och ta dem med sig över gränsen, antingen mellan dubbla sulor i skorna eller under kläderna, och sedan tryggt och säkert leverera dem till deras bestämmelseort. De bröder som utförde dessa uppdrag riskerade ofta liv och lem.” Denna andliga föda nådde inte bara de vittnen som kunde röra sig fritt, utan också dem som var i koncentrationsläger.

MAN VISAR SOLIDARITET MED VITTNENA I TYSKLAND

Vännerna i Tyskland var satta under ytterligt svår press, och deras medtjänare över hela jorden hyste medkänsla med dem. Detta påminner om aposteln Paulus’ ord: ”Och om en lem lider, lider alla de andra lemmarna med den.” (1 Kor. 12:26) Detta blev belyst av det som hände vid ett speciellt möte som alla församlingarna höll söndagen den 7 oktober 1934, kl. 9.00 på förmiddagen. Vid detta klockslag skulle ett förseglat kuvert öppnas. Det var en telegramtext som skulle skickas till Hitlers regering. Den löd så här:

”Hitlers rikskabinett, Berlin, Tyskland. Eder hårda behandling av Jehovas vittnen upprör alla anständiga människor på jorden och vanärar Guds namn.  Upphör med all vidare förföljelse mot Jehovas vittnen, i annat fall kommer Gud att förgöra Eder och Edert nationalsocialistiska parti.”

Detta telegram avsändes på en och samma dag från församlingar i 50 olika länder inklusive Tyskland. Kan du tänka dig vilken flod av telegram som strömmade till Berlin från alla håll denna dag! Det var inte bara en varning till Hitler och hans parti — det var också en demonstration av Jehovas vittnens enhet och solidaritet världen utöver. Hur det slutligen gick för Hitler och hans politiska parti är något som alla känner väl till.

”KORSTÅG MOT KRISTENDOMEN”

Sällskapet i Brooklyn gav sitt samtycke till utgivandet av boken Kreuzzug gegen das Christentum (Korståg mot kristendomen), som gavs ut för att rikta allmänhetens uppmärksamhet på den behandling Jehovas vittnen fick utstå från det nazistiska skräckväldet. Den beskrev i detalj Jehovas vittnens törnbeströdda väg i Nazisttyskland. Den återgav mer än hundra bröders och systrars erfarenheter och vittnade framför allt om det faktum att män och kvinnor kämpade, led och dog i Nazisttyskland på grund av sin tro. Boken gavs ut av Europa-Verlag i Zürich, ett världsligt bokförlag, och såldes i bokhandeln och i tidningskiosker. Den översattes till franska och polska, men inte till engelska.

Den välkände författaren dr Thomas Mann skrev följande i ett brev till Sällskapet: ”... ni har gjort er plikt genom att ge ut den här boken, och i mitt tycke skulle man inte kunna rikta någon starkare vädjan till världens samvete än vad som görs genom denna bok.” En protestantisk präst, Th. Bruppacher, gjorde följande kommentar i en schweizisk dagstidning den 19 augusti 1938: ”Den framtida kyrkohistorien måste  en dag erkänna att det inte var de stora kyrkorna, utan flera av de förtalade och förhånade människorna från olika sekter, som var de första som satte sig upp emot nazistdemonens raseri och som vågade göra motstånd i enlighet med sin tro. De får lida och offra sina liv, eftersom de som ’Jehovas vittnen’ och kandidater för Kristi rike vägrar att tillbedja Hitler, tar avstånd från hakkorset, den tyska hälsningen och tvånget att delta i de politiska valen.”

EN TILLFLYKTSORT FÖR PIONJÄRER PÅ FLYKT

År 1936 skaffade sig Sällskapet lantgården ”Bärenmoos”, nära Steffisburg/Thun, för att kunna förse Betelfamiljen med hälsosam mat till lägsta möjliga kostnad. Två år senare köpte man en lantgård till, som hette Chanélaz och låg nära Neuchâtel. Båda lantgårdarna tjänade som tillflykt för pionjärer som tvingats lämna sina tilldelade distrikt utomlands och som inte kunde återvända till sina hemländer. Detta gällde i synnerhet tyska pionjärer som hade tjänat i Balkanländerna. Uppemot 30 bröder och systrar arbetade på dessa gårdar, och detta var, inom parentes sagt, det enda slags arbete för vilket man kunde få uppehållstillstånd av de schweiziska myndigheterna.

En av de bröder som tjänade vid Bärenmoos var Heinrich Dwenger. Han föddes i Tyskland år 1887 och blev döpt i samband med ett besök på avdelningskontoret i Barmen år 1909. Han blev i samband med det genast erbjuden att få börja i heltidstjänsten. Det var inget lätt val för honom, eftersom hans föräldrar, som inte var i sanningen, hade höga förväntningar på sin sons yrkesval. Han började emellertid heltidstjänsten i oktober 1910 och tjänade först vid avdelningskontoret i Barmen och sedan i Magdeburg. Längre fram genomförde han svåra  tjänsteuppdrag i Polen, Ungern och Tjeckoslovakien. När han blev uppspårad av tyska Gestapoagenter, begav han sig slutligen till Schweiz i enlighet med Sällskapets instruktioner. På lantgården Bärenmoos tog han villigt hand om skötseln av svinen. På senare år tjänade han på prenumerationsavdelningen vid avdelningskontoret i Schweiz.

När broder Dwenger såg tillbaka på sitt liv i Jehovas tjänst, sade han: ”Jag är väldigt lycklig över att jag tog det skriftenliga ansvaret att predika de goda nyheterna om Guds rike på allvar. Jag har använt många år av mitt liv till att tjäna vid Betelhem i olika länder, där jag inte själv har fått välja det arbete jag tycker bäst om, utan där det snarare har gällt att utföra en uppgift som man har blivit förordnad till. Jag är mycket lycklig över att jag alltid har sökt följa den vägledning som Jehova ger genom sin jordiska organisation, genom att troget utföra dessa förordnanden. För det är sannerligen denna lydnad som har varit en källa till rik välsignelse.”

 Den 30 januari 1983 avslutade broder Dwenger sitt jordiska lopp vid 96 års ålder. Många bröder och systrar både i och utanför Schweiz minns dock fortfarande Heinrich Dwenger som ett exempel på anspråkslöshet, ödmjukhet och lydnad — ett exempel som är värt att efterlikna.

När Oskar Hoffmann och hans hustru Anni arbetade tillfälligt vid lantgården Chanélaz, gladde de sig speciellt åt att få samarbeta med Adolf Weber, som satte i gång predikandet av de goda nyheterna i Schweiz år 1900. Han hade fått se många som kom i gång fint i tjänsten för Jehova men som sedan vände tillbaka till tingen bakom sig igen. Trots att somliga hade tillåtit känslor av självförhävelse övervinna dem hade broder Weber fortsatt att tjäna Jehova lojalt och ödmjukt. Han hade nu kommit upp i åren och var krasslig till hälsan, så han tillbringade vintermånaderna på lantgården. Hans anspråkslöshet, hans starka tro och nitiska tjänst lämnade kvar ett djupt intryck på alla som kände honom. I februari 1948 avslutade han sin jordiska bana vid 85 års ålder.

EN OFFENSIV GÖRS I EN KATOLSK HÖGBORG

I samband med ett av broder Rutherfords besök år 1922 hade man beslutat att försöka ordna med ett offentligt tal i Luzern, ett katolskt fäste. Bröderna hade lyckats få tag i en lokal med plats för 850 personer, och den hade också fyllts till sista plats. Åhörarna hade varit så fängslade av talet att inte en enda person lämnade lokalen innan talet var slut. Man hade visat sitt gillande genom långa och upprepade applåder som gjorde att broder Rutherford blev tvungen att gå tillbaka till talarstolen. Där hade han tagit avsked av publiken genom att ropa: ”Auf Wiedersehen!”

 Han höll sitt löfte. Man planerade för ett internationellt konvent i Luzern den 4—7 september 1936. Vänner från praktiskt taget alla europeiska länder var med vid denna sammankomst, även några från Nazisttyskland, trots att de riskerade sitt liv och sin frihet genom detta. I själva verket fotograferades tyska konventdeltagare i hemlighet av nazistagenter och blev sedan omedelbart arresterade vid sin hemkomst.

Det vitt och brett annonserade föredraget, som skulle hållas av broder Rutherford, hette ”Harmageddon — Guds den Allsmäktiges strid”. I sista stund förbjöd dock kantonmyndigheterna i Luzern allmänheten att komma och lyssna på föredraget. Vännerna fick höra föredraget, men en skara på omkring 2.000 andra hindrades av polisen från att komma in i hallen. Trots detta bestämde sig bröderna för att allmänheten skulle få del av budskapet. Man hade lyckats få tag i ett tryckeri där man var villig att trycka upp materialet på sex timmar. På det viset kunde talets innehåll delas ut till alla som hade hindrats från att komma in i hallen. Det fick till resultat att ett mer långvarigt vittnesbörd kunde avges i staden Luzern, vilket orsakade stor upprördhet bland prästerskapet som ju stod bakom förbudet.

När detta undertryckande av friheten vid sammankomsten blev allmänt känt, uttryckte den schweiziska pressen stort missnöje över det. Tidningen Die National-Zeitung i Basel ställde vid slutet av en längre artikel frågan: ”Vart håller den frihet, som vi var så stolta över, på att ta vägen?”

PRÄSTERSKAPETS ANSTRÄNGNINGAR SLÅR TILLBAKA

Broder Rutherford, en modig och rättfram man, presenterade följande dag en resolution för konventdeltagarna.  Den löd delvis: ”Vi låta nu varningen ljuda till styresmännen i Tyskland och till den romersk-katolska hierarkien och till alla liknande organisationer som grymt förfölja Kristi Jesu sanna och trofasta efterföljare, att det öde Gud har bestämt för dem är fullständig tillintetgörelse. (Psalm 145:20)” Ett exemplar av denna resolution sändes med rekommenderat brev både till påven och till Hitler.

Men det var inte allt. På sammankomstens sista dag spred omkring 1.000 vittnen mer än 10.000 exemplar av broschyren Ert val, rikedom eller ruin? i och omkring Luzern. En del förkunnare blev arresterade, och deras litteratur beslagtogs. Flera dagstidningar kritiserade de åtgärder som myndigheterna hade vidtagit, och på detta sätt avgavs ett mycket större vittnesbörd. Dessutom förberedde man ett specialnummer av Den Gyllne Tidsåldern som innehöll alla upplysningar om detta konvent.

Här kan man se framsidan av denna tidskrift med bilden av en svart prästhatt på en påle framför Luzerns horisont. Texten under bilden lyder ”Der neue Gesslerhut” (Den nya Gesslerhatten). Vem var denne Gessler? I Friedrich Schillers epos Wilhelm Tell framställs Gessler som en tyrannisk fogde som försökte underkuva de frihetsälskande människorna runt Vierwaldstättersjön på 1200-talet. Han påstods ha satt upp sin hatt på en påle och tvingat människorna att buga sig för den i underkastelse och lydnad. Med hänsyftning på det undertryckande av yttrandefriheten som prästerskapet hade varit orsak till vid det här tillfället avbildade man därför Gesslers hatt, som en symbol av detta förtryck, på framsidan av detta specialnummer av Den Gyllne Tidsåldern.

Man tryckte 100.000 exemplar av detta nummer, varav 20.000 sändes gratis till alla hushåll i och omkring Luzern. Ytterligare 18.000 exemplar fick  lov att tryckas, och inom några få dagar hade man spridit även dessa. Många minns än i dag detta konvent i Luzern år 1936.

En person som fick sitt intresse väckt genom detta specialnummer av Den Gyllne Tidsåldern var Edouard Zysset som bodde i Bern. Han kontaktade Sällskapets kontor, och efter en livlig diskussion med den ansvarige utgivaren, broder Zürcher, lämnade han kontoret med en trave böcker under armen. Fyra år senare, år 1940, blev både han och hans hustru Yvonne döpta. I synnerhet sedan dess har de bägge hjälpt Sällskapet mycket med korrekturläsning av litteratur och har också bidragit till framställandet av vår franska bibelkonkordans, såväl som att de har styrkt fransktalande församlingar. Vid två olika tillfällen har de tjänat som medlemmar av Betelfamiljen.

MAN KÄMPAR I DOMSTOLARNA PÅ TRETTIOTALET

Schweiz är känt över hela världen som en av de äldsta demokratierna. Historiker prisar den kamp för  frihet från främmande herravälde som grundarna av Edsförbundet satte i gång, och schweizarna är stolta över sin författning, som bland annat garanterar religionsfrihet och samvetsfrihet. Därför är det så mycket mer förvånande att man fick lov att kämpa en intensiv kamp i domstolarna för ”att försvara och lagligt stadfästa” vår rättighet att predika från hus till hus muntligen och genom det tryckta ordet. (Fil. 1:7) Denna kamp pågick i nästan trettio år. Enbart under år 1935 behandlades 111 rättsfall, av vilka hälften avgjordes till vår favör.

Vad var orsaken till och vem låg bakom alla dessa problem som Rikets förkunnare råkade ut för? Det var ”det stora Babylons” ledande representanter som var missnöjda med Jehovas vittnens ökade verksamhet. Den symboliska gräshoppsplågan som beskrivs hos profeten Joel och i Uppenbarelseboken hade nått dem, och de kände sig svårt plågade av domsbudskapet.

Så till exempel föranledde broschyren Fly undan till Riket en katolsk präst att tillkännage: ”Denna publikation innehåller en mängd bibliska förvrängningar, absurditeter, grovt förtal som är avsett att vilseleda människor och tarvliga vädjanden till människors sinnliga böjelser. Skall vi som katoliker tolerera ett sådant förfarande? Det finns säkert lagliga åtgärder att vidta för att oskadliggöra dessa nedriga individer och uppviglare. Borde vi inte göra bruk av vår makt? Vi uppmanar enträget vederbörande myndigheter att ta i med hårdhandskarna mot dessa illvilliga bibelforskare och ge dem vad de förtjänar.”

DE GJORDE BRUK AV SIN MAKT

Man kunde snart börja känna följderna av prästerskapets ständiga påtryckningar på myndigheterna.  Det hände ofta att polisen, genom anstiftan av lokala präster, arresterade förkunnare när de arbetade i tjänsten på fältet. Anklagelserna varierade från kränkande av religiösa känslor genom kraftigt ordval och mustiga illustrationer i våra publikationer till störande av den religiösa friden eller brytande av lagar som gällde söndagsvilan. Ofta blev vi också anklagade för idkande av försäljningsverksamhet utan tillstånd.

I kantonen Luzern blev publikationen Ljus, första boken, förbjuden på grund av vissa bilder som fanns i den. I en annan katolsk kanton, Fribourg, blev några förkunnare ställda inför rätta för skandalöst kritiserande av den katolska kyrkan genom sitt spridande av boken Befrielse, och det ledde till fällande dom. Kantonen Graubünden förbjöd spridandet av all vår litteratur, och den katolska kantonen Zug förbjöd Jehovas vittnens ”fridstörande verksamhet”. Senare följde kantonmyndigheterna i Luzern också deras exempel.

I dessa och ett tiotal andra fall ifrågasatte vi lagenligheten hos de åtgärder som hade vidtagits mot oss. Detta krävde att vi fick föra vår kamp vidare till högre instans, ibland hela vägen upp till Högsta domstolen. Vi förlorade en del processer, men vi kunde också glädja oss åt flera segrar. Jehova understödde sitt folk, och det var trosstyrkande att se hur förkunnarna deltog i denna kamp för att fritt få förkunna sanningen. De fortsatte att ta del i tjänsten på fältet, fastän risken för arrestering på vissa distrikt var nästan 100-procentig.

FIENDENS MÅLSÄTTNING: TOTALFÖRBUD

”Det är nu hög tid att sätta stopp för bibelforskarnas eller Jehovas vittnens verksamhet.” Sådana uttalanden  förekom ofta, särskilt i den katolska pressen. Eftersom Jehovas vittnen hade blivit förbjudna i Nazisttyskland, sporrades våra fiender i Schweiz att försöka uppnå samma mål. Förtal och förvrängning av fakta var deras vapen.

Ett kraftfullt medel var det månatliga informationsbladet Schweizer Pressekorrespondenz, som sändes till alla myndigheter och nyhetsredaktörer. Denna publikation var nära förbunden med ”Föreningen för kyrkan och påven” som hade grundats i S:t Gallen år 1931, och man var mycket angelägen om att i detta blad få Jehovas vittnen att framstå som en i högsta grad suspekt organisation, som fientligt inställda mot staten och som understödjare av tanken på en judisk världsstat. Dess syfte var att kväva vårt arbete och spridandet av vår litteratur. I samband med det skrev den: ”Denna smutsiga flod som väller ut från Bern och uppslukar alla länder i Europa förpliktar oss katoliker i Schweiz att se till att [det schweiziska] huvudkontoret utplånas. Vi kan inte tolerera att vårt vackra land missbrukas som utgångspunkt för en försåtlig bolsjevistisk propagandakampanj.” Ytterligare ett exempel på ett påstående som saknar all rimlig grund!

Den ansvarige chefen för detta blad, herr Toedtli, väckte åtal mot Sällskapets representanter, Martin C. Harbeck och Franz Zürcher, och anförde som skäl för detta ”vanhedrande av religion”. Samma process skulle också avgöra frågan huruvida Sällskapets publikationer skulle betecknas som ”skräplitteratur” eller inte. Toedtlis anklagelser var grundade på ett utförligt betänkande av herr Fleischhauer, medlem av Nationalfronten och chef vid det antijudiska och nationalsocialistiska propagandacentret i Erfurt i Tyskland. Denne man ville göra gällande att bibelforskarna  var kamouflerade kommunister ”som tillsammans med frimurare och judar kämpar för att med våld omstörta alla kristna regeringar för att sedan bygga upp ett judiskt imperium på kristenhetens ruiner”.

BRODER RUTHERFORD ÄR NÄRVARANDE VID RÄTTEGÅNGSFÖRHANDLINGAR

Broder Rutherford befann sig i Schweiz just när fallet skulle tas upp i domstol i Bern den 26 augusti 1936. Han inställde sig inför rätten och vittnade i egenskap av författare till litteraturen i fråga. ”Om publikationerna som omfattas av anklagelsen är ’skräplitteratur’, är den allsmäktige Gudens ord också ’skräplitteratur’”, argumenterade han, eftersom både jämförelserna och illustrationerna som man hade något att invända mot var grundade på bibeltexter från Hesekiel, Jeremia och Uppenbarelseboken. ”Det är uppenbart att lagstiftarna inte hade för avsikt att förbjuda spridandet av den Heliga skrift eller en utgiven förklaring av densamma. Dessa publikationer innehåller sanningen och ingenting annat än sanningen. Herren Jesus Kristus sade nämligen: ’Helga dem med hjälp av sanningen; ditt ord är sanning.’ (Joh. 17:17)” Med dessa ord avslutade broder Rutherford sitt vittnesmål.

Efter fem timmars argumenterande och motargumenterande kom rättens ordförande, herr Lehmann, till slutsatsen att Sällskapet Vakttornets förtroendemän, Martin C. Harbeck och Franz Zürcher, inte kunde dömas skyldiga till att ha överträtt lagen mot ”skräplitteratur” eller att ha vanhedrat religionen i de publikationer som framställts i Sällskapets tryckeri i Bern. De anklagade frikändes, och målsägarna ålades att betala var och en av de anklagade  SFr. 150:— (c:a 200 kr.) som bidrag för att täcka försvarskostnaderna.

DOMSLUTET ÖVERKLAGAS

Den katolska pressen över hela landet protesterade högljutt mot rättens beslut och kallade det för ”ett otroligt galet domslut”. Toedtli överklagade domen, och fallet togs upp på nytt den 28 maj 1937 vid kantonen Berns högsta domstol. Den tidigare avkunnade domen upphävdes, och Sällskapets representanter ålades nu att betala SFr. 100:— (c:a 130 kr.) i böter för ”vanhedrande av religion”. Domstolen höll dock fast vid uppfattningen att det inte hade skett någon överträdelse av lagen mot ”skräplitteratur”.

Knappt ett år senare blev anstiftarna bakom Toedtli blottställda, när han ställdes inför rätta och befanns skyldig till spionage för Nazisttysklands räkning och dömd till tre månaders fängelse. Han hade emellertid redan flytt och dömdes i sin frånvaro.

OFFICIELLT FÖRBUD MOT BROSCHYR

Det rådde en mycket spänd situation i Europa under år 1939. Schweiz var nästan helt omgivet av totalitära makter. Fastän man vanligtvis avvisade deras ideologier, var de schweiziska myndigheterna mycket angelägna om att inte provocera dessa farliga grannar. Situationen blev ännu mer spänd när de tyska nazisttrupperna befann sig runt omkring Schweiz på alla sidor. I väster var de i Frankrike, i öster i Österrike och i söder i Italien. Schweiz och Liechtenstein blev fullständigt isolerade, precis som en ö i ett upprört hav. Under dessa omständigheter spred Jehovas folk modigt broschyren Fascism eller frihet, som tog upp följande frågeställning: ”Skall världen styras i rättfärdighet av Kristus, den konung  som Jehova har insatt på tronen, eller skall den styras av själviska, egenmäktiga diktatorer?” Broschyren betecknade Hitler som en ”Satans representant” och avslöjade att den romersk-katolska hierarkin arbetade ”hand i hand med fascisterna”.

Miljontals exemplar av denna broschyr spreds i de länder som lydde under det centraleuropeiska avdelningskontoret. Men det kom inte som någon överraskning när broschyren förbjöds av den statliga åklagarmyndigheten i Schweiz efter ett beslut av förbundsrådet. Likväl förekom det mycket debatt i pressen kring denna åtgärd. Sällskapet svarade med en traktat som spreds i 400.000 exemplar över hela Schweiz. Detta medförde en våg av förföljelse, eftersom vi ofta anklagades för att propagera för kommunism. Många möten i katolska områden hindrades eller avbröts, men enligt Josef Dvorak i Luzern ”kan det sägas att när svårigheterna var som störst, då var andan inom församlingen som bäst”. Utan Jehovas andes hjälp hade vännerna kunnat tröttna och slappna av i sin ståndaktighet mot fiendens fortsatta angrepp. Men i stället var de villiga att ”kämpa hårt för den tro” de hade, och deras förtröstan på Jehova belönades. — Jud. v. 3.

Ett exempel på deras villighet rapporterades från Buchsförsamlingen i S:t Gallen. Man hade i sin församling ett ganska stort förråd av broschyren Fascism eller frihet som var förbjuden i Schweiz. Bröderna kom fram till att det bästa man kunde göra var att sprida dessa broschyrer utomlands — i grannlandet Liechtenstein. På grund av tullunionen med Schweiz brukade det inte förekomma någon kontroll vid gränsövergången. Karl Dangelmeier var en av de bröder som använde lediga kvällar till att sprida broschyren i Liechtenstein. ”Ni kan föreställa er vilken  uppståndelse det åstadkom bland människorna”, berättar han; ”speciellt på grund av bilden där man ser påven tillsammans med Hitler och Mussolini! Tidningarna innehöll hätska artiklar, och den katolska ungdomsrörelsen var redo att ge sig på oss, men vi var försiktiga och bar aldrig med oss några väskor. På så sätt kunde vi genomföra kampanjen utan att bli upptäckta, och broschyrerna nådde ut till människorna.”

1939: ANDRA VÄRLDSKRIGET UTBRYTER!

Det var ingen lätt uppgift för myndigheterna i Schweiz att styra sitt land i skuggan av totalitära makter som invaderade land efter land. Armén mobiliserades för att bevaka gränserna. Eftersom militärtjänst är obligatorisk, förde detta med sig svåra prövningar för män som var överlämnade åt Gud. De flesta av Jehovas vittnen följde sitt samvetes röst och vägrade att göra militärtjänst. (Jes. 2:2—4; Rom. 6:12—14; 12:1, 2) Ett stort antal vittnen ställdes inför militärdomstolar på grund av detta. Det straff som ådömdes varierade från flera månader till fem år i fängelse. Det hände ofta att bröderna inkallades igen efter att ha avtjänat sitt straff, och så började hela proceduren om från början igen. Det andra straffet var alltid längre än det första.

Av alla vittnen som blev straffade på grund av sina samvetsbetänkligheter var Fernand Rivarol från Genève den som satt i fängelse längst. På grund av detta miste han sitt förvärvsarbete, och detta orsakade förstås problem för hans hustru och hans lilla dotter. Men Jehova såg till att han fick uppmuntran genom en fängelsedirektör som vid den tiden redan var intresserad av sanningen. Denne man tog vara på varje tillfälle som gavs honom att ge både fysisk och andlig tröst och uppmuntran åt broder Rivarol och de  två andra bröderna som var fängslade tillsammans med honom. Dessa bröders fasta ståndpunkt bidrog till att denne fängelsedirektör, Emile Bolomey, så småningom blev en nitisk broder.

Den ståndpunkt våra bröder intog gjorde att myndigheterna felaktigt drog slutsatsen att Sällskapets verksamhet motarbetade statens intressen och att man medvetet eggade till antimilitaristiska rörelser. Sällskapet anklagades också med orätt för att bedriva omstörtande verksamhet.

DET CENTRALEUROPEISKA AVDELNINGSKONTORET STÄNGS

I och med andra världskrigets utbrott försvårades arbetet vid det centraleuropeiska kontoret mer och mer när det ena landet efter det andra lades under totalitärt styre. Det blev mycket svårt att hålla kontakt med bröderna, och i vissa fall upphörde kontakten helt och hållet. Verksamheten vid kontoret avtog så pass mycket att broder Harbeck och hans hustru fick lov att återvända till Förenta staterna på sommaren 1940, där de förordnades till zon- och kretsverksamhet.

Franz Zürcher, som hade börjat tjäna vid Betel år 1923, fick nu ta över ansvaret för verksamheten i Schweiz. Han hade tidigare rest runt och framfört Skapelsedramat i bilder i Belgien, Saarland, floden Nahes dalgång, Rhenlandet, Alsace-Lorraine och naturligtvis över hela Schweiz. Senare hade han anförtrotts att ägna sig åt redaktionellt arbete för den tyska utgåvan av Den Gyllne Tidsåldern. Som ansvarig för avdelningen för tjänst på fältet hade han också haft glädjen att sörja för närmare 100 pionjärer i de länder som stod under det centraleuropeiska avdelningskontoret.

Det var under en mycket svår period som broder  Zürcher tog över ansvaret för avdelningskontoret i Schweiz. Han fick verkligen lov att ha full förtröstan på Jehovas ledning. Fiendens målsättning var ingenting mindre än ett totalt förbud mot Jehovas vittnens verksamhet. Den katolska pressen innehöll artiklar som beskyllde Jehovas vittnen för att försöka uppnå politiska mål och att deras verksamhet var statsfientlig. Dessa artiklar hade rubriker som ”Bibelforskarna — pionjärer för bolsjevism” och ”Moskvas hantlangare — bibelforskarna”.

Medan denna anda rådde kände sig de militära myndigheterna manade att skrida till handling. Tidigt på eftermiddagen den 5 juli 1940 kom en lastbil full med soldater och tog Sällskapets avdelningskontor och tryckeri i Bern i besittning. Betelfamiljen beordrades till matsalen och hölls kvar där till dess man grundligt hade genomsökt Betelhemmet. Vissa rum förseglades, och stora mängder litteratur beslagtogs och fraktades bort. Det man sökte efter var något uttalande som kunde bevisa att Sällskapet direkt agiterade för militärtjänstvägran. Man satte i gång en undersökning.

VÄNNERNAS HEM GENOMSÖKS

På en särskild dag och vid en bestämd tidpunkt inte långt därefter trängde man in i ett antal tillsyningsmäns och förkunnares hem över hela Schweiz och genomsökte dem. Litteratur beslagtogs och förhör anställdes av myndighetspersoner.

Emile Walder berättar: ”Klockan sju på morgonen ringde det på klockan i vår lägenhet på Marchwartstrasse 37 i Zürich-Wollishofen. Två handfasta män, kriminalpoliser från kantonens polismyndighet, visade upp en undersökningsorder och gick utan att tveka in i lägenheten. De sökte igenom allting och  hittade min väska med handlingar och bidrag från förra kvällens möte; jag var nämligen räkenskapstjänare då. De undersökte den och beslagtog allting. Jag fick också lov att följa med dem till polishögkvarteret. De hoppades kunna få reda på fler namn och adresser till bröder och försökte därför hjärntvätta mig ett tag. Men de lyckades inte med det. Senare följde en annan kriminalpolis med mig till den bank där jag arbetade för att kontrollera mitt privata bankfack och se om något misstänkt material från Sällskapet kunde finnas där. Men det gav inget resultat.”

LITTERATUREN CENSURERAS

Utan att vänta på undersökningsresultaten belade den schweiziska arméstaben Vakttornet med censur tills vidare. Detta kunde Sällskapet naturligtvis inte finna sig i. Hur skulle världsliga militärer kunna censurera andlig föda från Jehova? Den officiella utgåvan av Vakttornet blev således stoppad. Men vännerna, som vid det här laget uppgick till mer än 1.000, led ändå inte andlig brist på grund av detta. De fick maskinskrivna och stencilerade artiklar för sitt personliga studium, och dessa cirkulerade mellan  vännerna i församlingarna. På detta sätt kunde de hålla jämna steg med det ständigt tilltagande ljuset.

För att kunna få litteratur för tjänsten på fältet måste man emellertid söka tillstånd hos censurmyndigheterna för att få trycka tidskriften En Ny Värld (tidigare Den Gyllne Tidsåldern) och broschyrer. Myndigheternas ständiga begäran att vi skulle vara försiktiga med ordvalet när vi behandlade världssituationen återspeglade deras fruktan för sina mäktiga grannar.

Broder Jules Feller, som nu har tjänat vid Betel i mer än 60 år, var den som hade utsetts till att överlämna manuskripten till censurkontoret. Han erinrar sig följande: ”Vanligtvis hade de inget att invända mot texten, men en och annan gång hittade de ett uttalande som var alltför rättframt, och de bad oss då att formulera det annorlunda. Naturligtvis kan saker och ting sägas på olika sätt utan att sanningen urvattnas. Men en dag fick jag ett mycket fientligt mottagande. Tjänstemännen anklagade Jehovas vittnen för att bara utnyttja staten men inte vilja göra någonting för den, till exempel militärtjänst. Det var ett verkligt angrepp.

En lång diskussion följde på detta. I två timmar utsattes jag för en hagelskur av frågor från de fyra männen som var närvarande den dagen. Jag upplevde verkligen sanningshalten i Jesu ord i Matteus 10:18, 19: ’Ni skall bli dragna inför landshövdingar och kungar för min skull, till ett vittnesbörd för dem och nationerna. Men ... bli då inte bekymrade för hur eller vad ni skall tala; ty vad ni skall tala, det kommer att ges er i den stunden.’ Samtalet ledde till en seger för sanningen. Sedan dess blev vi välvilligt behandlade ända till krigsslutet.”

 FÄLLANDE DOM FÖR BRODER ZÜRCHER

Till följd av den undersökning som företogs av de militära myndigheterna vidtog man laga åtgärder mot tillsyningsmannen för avdelningskontoret, broder Zürcher. Han blev falskeligen anklagad för att undergräva den militära ordningen och för att handla i strid mot förbudet mot statsfientlig propaganda. Två år förflöt innan rättegången slutligen hölls den 23 och 24 november 1942. Militäråklagarens tal var som en hagelskur av vassa isbitar. Han kallade broder Zürcher för en demagog av värsta slag som verkligen förtjänade att hamna bakom lås och bom. Man framförde citat från boken Ljus, andra delen, sidorna 171—174, där det omnämns att kvarlevan från en säker plats kommer att åse slaktandet av dem som bildar Satans organisation, vilket inbegriper kungar, befälhavare och mäktiga män. Eftersom en av anklagelserna bestod i undergrävande av den militära ordningen, var det uppenbart varför ett sådant tillkännagivande retade åklagaren till vrede. Han röt: ”Detta är svikande av fosterlandsplikten, militär feghet av  högsta graden! Här ges verkligen en bild av deras inställning mot den schweiziska militärtjänstgöringen!”

Försvarsadvokaten, Johannes Huber, en högt ansedd parlamentariker och medlem av nationalrådet, nämnde att han under sin 40-åriga tjänsteutövning aldrig tidigare hade behandlat ett fall i en sådan atmosfär av total fördomsfullhet. Enligt honom var denna rättsprocess inte i första hand riktad mot den anklagade personen, utan snarare mot Jehovas vittnen som grupp betraktade. Det var ett försök att tysta ner dem. Han avslutade sitt försvarstal med att säga: ”Följaktligen betraktade jag inte detta fall bara som fullgörandet av ett uppdrag åt en klient, utan jag kände, trots våra meningsskiljaktigheter, att det var min plikt att försvara dessa människor, som är så missförstådda och som har utsatts för en sådan hård orättvisa. Av den anledningen ber jag domstolen att frikänna dem.” Trots detta dömdes broder Zürcher till två års straffarbete i fängelse, förutom att han fråntogs vissa medborgerliga rättigheter.

Vår advokat överklagade detta till närmast högre instans. Den slutgiltiga domen fälldes den 16 april 1943. Domen ändrades till ett års straffarbete, villkorlig dom, och fem års fråntagande av vissa medborgerliga rättigheter. Med tanke på de rådande omständigheterna var detta en ytterst mild dom.

FÖRBINDELSERNA MED BROOKLYN AVBRUTNA ÅR 1942

Redan då fientligheterna började blev alla brev till Sällskapet censurerade, men när USA gick med i kriget klipptes alla förbindelser med Sällskapets huvudkontor i Brooklyn av. Den engelska upplagan av Vakttornet upphörde därför att komma efter numret för 1 oktober 1942, som innehöll artikeln ”Det enda  ljuset”. När avdelningskontoret nu inte längre kunde få de engelska tidskrifterna, hur skulle man då kunna få tag i andlig föda till vännerna?

Jehova såg till att det blev möjligt att få kontakt med avdelningskontoret i Sverige, ett annat av de få länder i Europa som inte deltog i kriget. Därifrån lyckades vi få de senaste numren av Vakttornet — fast på svenska! Det fanns ingen bland vännerna i Schweiz som behärskade detta språk, även om en viss likhet mellan svenskan och tyskan kunde urskiljas. Syster Alice Berner, som nu är vid det tyska avdelningskontoret men vid den tiden var medlem av Betelfamiljen i Bern, stimulerades av detta faktum och började studera svenska. Efter en relativt kort tid kunde hon översätta Vakttornet till tyska, och på det viset kunde man förse vännerna med andlig föda under de två följande åren. Allt som allt tillhandahölls 42 artiklar och två broschyrer på detta sätt.

När kriget var slut sände huvudkontoret i Brooklyn en komplett uppsättning av alla artiklar som hade förekommit i den engelska upplagan av Vakttornet under tiden för avbrottet. Hur många artiklar hade vännerna i Schweiz gått miste om under kriget? Inte en enda! Den första tidskriften som man fick på svenska var nämligen utgåvan närmast efter numret med huvudtemat ”Det enda ljuset”. Strömmen av sanningens vatten hade inte avbrutits under dessa krigsår. Det är inte svårt att förstå att vi verkligen kände oss tacksamma mot Jehova, den store familjeförsörjaren. — Jämför 1 Moseboken 22:14, NW.

EKONOMISKA PROBLEM

Jehova såg till sitt folk inte bara andligen, utan också materiellt. Likväl hade man ekonomiska problem. Hur kunde det komma sig? Verksamheten understöddes av frivilliga bidrag, och många av vännerna  brottades med ekonomiska svårigheter under krigsåren. Eftersom vi också upphörde med tryckningen av Vakttornet och ingen litteratur kunde sändas till andra europeiska länder, inflöt mindre pengar från dessa källor. Under dessa omständigheter fanns det inte tillräckligt med arbete för alla medlemmar av Betelfamiljen, så ett antal bröder och systrar gav uttryck åt sin villighet att lämna Betel, trots att de var överens om att deras år vid Betel hade varit de lyckligaste åren i deras liv.

Man fortsatte emellertid att ha allvarliga ekonomiska problem. Detta gjorde det bland annat nödvändigt att minska det månatliga bidraget till dem som arbetade på Betel och på lantgården till SFr. 10:— (c:a 10 kr.), vilket bröderna fann sig i utan att klaga.

EN BOK I DEN FÄRG DU HELST VILL HA

År 1942 hölls en spännande sammankomst i Zürich, mitt under kriget. På söndagsförmiddagen var de främsta raderna i sammankomstlokalen fyllda av barn och ungdomar vars ansikten lyste av entusiasm. Det här skulle bli en speciell tilldragelse för dem. I ett tal som riktade sig speciellt till dem påmindes de om att vara flitiga, tjänstvilliga, hjälpsamma och snälla, och framför allt att lyda sina föräldrar i överensstämmelse med bibelns råd. Vid slutet av detta tal presenterades boken Barnen, och vart och ett av dessa unga vittnen skulle få ett exemplar gratis.

Bröder klev fram på podiet, försedda med ett förråd av böcker i nio olika färger. Sedan inbjöds alla barnen att komma fram på podiet, och vart och ett av dem erbjöds en bok i den färg de helst ville ha. Vilken glädje det var för barnen! Mer än 400 böcker sattes i händerna på blivande vittnen. Ett stort antal av dessa barn blev senare nitiska i tjänsten och är fortfarande verksamma inom Jehovas organisation.

 SKOLAN I TEOKRATISK TJÄNST TRÄNGER UT GRAMMOFONEN

Under år 1944 introducerades en ny anordning i de schweiziska församlingarna: skolan i teokratisk tjänst. I början av året infördes detta övningsprogram vid Betel i Bern. Denna kurs i offentlig talekonst, tillsammans med nyttiga råd om hur man presenterar Rikets budskap till människor på distriktet, började sedan komma i gång i de olika församlingarna över hela landet under de följande månaderna. Allteftersom vännerna blev mer skickliga i att framföra de goda nyheterna, ersattes grammofonskivorna av förkunnarnas egna korta predikningar.

Många vittnen välkomnade denna förändring, eftersom man hade funnit att det var ganska mödosamt att bära med sig både en tung grammofon och en bokväska med litteratur i tjänsten på fältet. Dessutom visade denna förändring att det gjordes framsteg i fråga om kvaliteten på vår tjänst.

MAN BÖRJAR SKÖNJA ETT SLUT PÅ KRIGET

Den 6 juni 1944 började de allierade trupperna sin invasion av Normandie i Frankrike, och den 15 augusti landsteg de allierade militärstyrkorna på den franska Medelhavskusten. Ju mer tydligt det blev att nazismen stod inför sitt sammanbrott och att de allierade styrkorna skulle segra, desto mer började myndigheterna i Schweiz att släppa efter på de åtgärder man hade vidtagit mot Jehovas vittnen och Sällskapet. Det var som det hade förutsagts i Uppenbarelseboken 12:16: ”Men jorden [de mer stabila demokratiska makterna] kom kvinnan till hjälp, och jorden öppnade sin mun och uppslukade floden [av totalitärt motstånd] som draken spydde ut ur sin mun.”

De ansvariga bröderna vid avdelningskontoret drog en lättnadens suck. Broder Rutherford hade uppmanat  dem att om möjligt undvika ett totalförbud av verksamheten eller att avdelningskontoret i Schweiz stängdes. Man hade fått uppleva mången vansklig belägenhet, men nu hade man det värsta bakom sig. Avdelningskontoret fungerade ännu, och verksamheten var fortfarande i gång. Bröderna kände det som David när han diktade Psalm 34:20: ”Den rättfärdige måste lida mycket, men Herren [Jehova] räddar honom ur allt.”

Så småningom återlämnades all litteratur, som hade beslagtagits av den schweiziska arméstaben i juli 1940, till Sällskapet. Det tog soldaterna flera dagar att föra noggrann räkenskap över antalet publikationer. De kom alla senare till god användning på distriktet.

Hur skulle du känna det om du, efter fyra års avbrott, återigen fick ett tryckt exemplar av Vakttornet i din hand? De tysk- och fransktalande vännerna blev överlyckliga när tidskriften började ges ut regelbundet igen från och med den 1 oktober 1944. Den kom till att börja med visserligen ut bara en gång per månad, men omkring ett år senare började den återigen ges ut som vanligt.

ANDRA VÄRLDSKRIGET SLUT, MEN VÅR KAMP FORTSATTE

Den 8 maj 1945 firade de västallierade nationerna slutet av andra världskriget i Europa, men i Schweiz fortsatte kampen för fritt utövande av tillbedjan och rätten till att predika. I de flesta delarna av landet fick vi större handlingsfrihet än under kriget, men i katolska områden förekom det fortfarande mycket motstånd.

När till exempel det offentliga föredraget ”Kommer människan att ha framgång som världsbyggare?” hölls i staden Zug i januari 1946, dök polisen  plötsligt upp i salen och avbröt talaren. Sällskapet vidtog lagliga åtgärder och drog fallet inför förbundsdomstolen i Lausanne, den högsta dömande myndigheten i Schweiz. Det fick till följd att det grundlagstridiga förbud som myndigheterna i Zug hade utfärdat nu upphävdes, och nyhetsmeddelanden dominerades av rubriker som ”Jehovas vittnen har lyckats få sin rätt” och ”Religionsfriheten måste upprätthållas”. Den katolska pressen däremot hade naturligtvis inte samma positiva formuleringar i sin rapportering av detta domslut.

MAN GER HJÄLP ÅT VÄNNERNA I TYSKLAND

När vännerna i Schweiz fick höra talas om i vilken nöd våra trogna vänner som kom ut från koncentrationslägren i Tyskland befann sig, stängde de inte ”sin ömma medkänslas dörr” för dem. (1 Joh. 3:17) De satte i gång med en biståndskampanj i samma anda som de kristna under det första århundradet visade. (Apg. 11:29, 30; 2 Kor. 8:1—4) Stora mängder kläder och hushållsartiklar skänktes, och några systrar ställde upp och använde sin tid till att gå igenom alla saker och se till att de befann sig i gott skick. Under åren 1946 och 1947 sändes sammanlagt 444 lådor med en sammanlagd nettovikt på omkring 25 ton till Tyskland. Biståndsprogrammets sammanlagda värde uppgick till mer än SFr. 262.000:— (c:a 220.000 kr. vid den tiden). ”När vi hörde talas om våra tyska bröders och systrars glädje och tacksamhet, blev vi mycket glada och kände att detta mer än väl uppvägde det extra arbete som denna kampanj hade medfört för oss”, erinrade sig en syster som hade hjälpt till under kampanjen.

På samma sätt som materiell hjälp var nödvändig, fanns det också ett stort behov av andlig föda för att  styrka vännerna och ge dem en god start i efterkrigstidens verksamhet. Avdelningskontoret i Schweiz sände därför biblisk litteratur till Tyskland, och vi betraktade det som ett stort privilegium att åtminstone i någon grad kunna bidra till att verksamheten i Tyskland kunde komma i gång igen.

ETT SEDAN LÄNGE EMOTSETT BESÖK AV BRODER KNORR

Vi såg ivrigt fram emot det första besöket av Sällskapets nye president efter kriget. Åtta händelserika år hade förflutit, och Nathan H. Knorr hade blivit president. Han gjorde ett mycket kort besök i Bern 1945, men han återvände i maj 1947. Vi ville göra en stor tilldragelse av det här och planerade därför en sammankomst i den vackra kongresshallen i Zürich.

”Glädjens, I nationer”, var temat på sammankomstens offentliga tal, som hölls på fredagskvällen. De förkunnare som tog del i spridandet av 100.000 löpsedlar, satte upp affischer och medverkade som plakatbärare vid en gemensam marsch genom stadens gator upplevde verkligen denna glädje. Dagstidningarna annonserade också det offentliga talet. Vi ville att alla människor i Zürich skulle få veta vad som stod på.

Som ett resultat av detta kom 1.540 personer för att lyssna på föredraget. När mötet var slut delades en broschyr ut till alla som inte var vittnen. Eftersom 800 broschyrer delades ut, drog vi slutsatsen att större delen av dem som hade varit närvarande var intresserade personer som hade gett gensvar till vår inbjudan. Detta var verkligen tillfredsställande.

PIONJÄRTJÄNSTEN BETONAS

Ända sedan de första kolportörernas tid hade det alltid funnits några trogna heltidsförkunnare som tjänade på dels det tyska och dels det franska distriktet.  Men de var onekligen få till antalet. Det fanns till exempel bara tre pionjärer bland de 1.462 förkunnarna år 1945. Broder Knorr tyckte inte att denna siffra stod i rimlig proportion till de rika möjligheter som fanns i landet. Han kom fram till att en omständighet som bidrog till det låga pionjärantalet var att Rikets litteratur lämnades gratis till människor för att man inte skulle råka i konflikt med bestämmelser angående försäljningsverksamhet. På grund av detta fick förkunnarna själva ta på sig de kostnader och utlägg som predikoarbetet medförde.

Hans iakttagelse var helt korrekt. En del vänner fick lov att ge upp heltidstjänsten därför att de inte kunde klara av utgifterna i samband med den. För att kunna bistå dem som skulle kunna ta del i pionjärarbetet fick man först lov att lösa problemet med att be om frivilliga bidrag för den placerade litteraturen.

HUR MAN SKULLE LÖSA DET

Sällskapets advokat i Brooklyn, Hayden Covington, reste vid det här tillfället tillsammans med broder Knorr. Han förklarade vid sammankomsten att frågan angående rätten att få ta emot frivilliga bidrag för litteraturen som spreds i samband med predikandet av de goda nyheterna utan att behöva ett speciellt tillstånd för bedrivande av försäljningsverksamhet hade förts inför domstol i USA. Avdelningskontoret i Schweiz skulle få lov att kämpa för den kristna tjänstens rättigheter och privilegier hela vägen genom alla rättsliga instanser, tills denna stridsfråga kunde klaras upp. Alla förkunnare i Schweiz skulle behöva förena sig i en gemensam aktion för detta. Man visade sin villighet att samarbeta i detta genom en entusiastisk applåd. Denna sammankomst i Zürich visade sig vara en milstolpe i den teokratiska historien i Schweiz.

 STRIDSFRÅGAN ANGÅENDE FÖRSÄLJNINGSVERKSAMHET UTAN TILLSTÅND

Redan på 1930-talet hade vänner blivit arresterade och bötfällda för att ha ”bedrivit försäljningsverksamhet utan tillstånd”. Tack vare den uppmuntran man hade fått vid sammankomsten i Zürich skulle denna stridsfråga nu kunna avgöras. Precis som Paulus hade gjort i det forntida Filippi, ville bröderna ”försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”. — Fil. 1:7.

Förkunnarna skulle återigen börja ta emot frivilliga bidrag för den litteratur som placerades i tjänsten på fältet. Följden blev en omedelbar våg av polisanmälningar i alla delar av landet. Men Sällskapet hade beslutat sig för att driva frågan vidare. Vad blev resultatet?

Den protestantiska kantonen Berns högsta domstol hade till exempel sedan länge vidhållit att placerandet av litteratur genom att ta emot frivilliga bidrag skulle gå under försäljningsstadgan. I flera årtionden hade denna domstol motarbetat oss. Nu, år 1948, hade en broder återigen bötfällts med SFr. 20:— (c:a 17 kr.) av en lägre domstol, och fallet hade överklagats till den kantonala domstolen. Den här gången blev det ett genombrott. Den kantonala domstolen i Bern gjorde följande utlåtande:

”Med tanke på det faktum att ingen förtjänst var inbegripen, finns det ingenting i den anklagades agerande som uppenbarar någon yrkesmässig beskaffenhet i hans verksamhet. Det kan inte bevisas att det fanns någon avsikt att skaffa sig förtjänst — vare sig för honom själv eller för Jehovas vittnens räkning — genom bedrivande av försäljningsverksamhet. Omständigheterna tillåter att slutsatsen dras att den anklagade, under åsidosättande av varje självisk ingivelse,  helt och hållet verkade för ett ädelt och osjälviskt syfte. Erbjudandet av broschyrerna gjordes inte i första hand i förhoppningen att få ersättning som skulle täcka åtminstone produktionskostnaden. Den bästa tänkbara lönen, enligt den anklagade, består tydligen i ökningen av antalet sektmedlemmar och i det gynnsamma mottagande som beviljas evangeliserandet. Om det är sant att syftet med bestämmelserna angående försäljning är att skydda människor mot sådana som vill ofreda dem, skulle ett hindrande av religiös propaganda från hus till hus med åberopande av lagen om varuhandel och därav följande kränkning av den åsiktsfrihet som garanteras av konstitutionen verkligen vara att gå till överdrift.”

I och med detta frikännande ändrade den kantonala domstolen i Bern på den rättsliga praxis som den hade tillämpat i 40 år när det gäller denna fråga. Även om detta beslut inte var bindande för andra kantoner, visade det sig vara av stort intresse för många domstolar i andra kantoner.

DEN HÅRDASTE KAMPEN I KANTONEN VAUD

Den längsta och envisaste konflikten i fråga om försäljning uppstod i den franskspråkiga kantonen Vaud. År 1935 lades ett förslag om tillägg till lagen angående försäljning fram där. Detta lagförslag fastslog att erbjudandet av varor vilkas pris inte var fastställda, utan överläts till kunden att avgöra, skulle jämställas med försäljning. Den statlige åklagaren i Lausanne välkomnade detta som en grundval för att kunna fortsätta processa mot Jehovas vittnen.

År 1948 bötfälldes en pionjärbroder, Jean Siegenthaler, av en lägre domstol i Payerne för att ha bedrivit försäljning utan tillstånd. Fallet överklagades  till den kantonala domstolen, som bestyrkte den lägre domstolens beslut, nämligen att den verksamhet som den vädjande bedrev var exakt det som lagen åsyftade.

I och med detta domslut följde en kamp för våra rättigheter och friheter som kom att pågå i mer än fem år. I de flesta fall försvarade de lägre domstolarna våra rättigheter och frikände oss. Men den statlige åklagaren var mycket fientligt sinnad mot oss och överklagade domsluten till den kantonala domstolen, som i sin tur brukade ändra den lägre domstolens utslag. Sällskapet drog också ett fall ända upp i förbundsdomstolen, den högsta dömande myndigheten i Schweiz. Men till skam för sig avslog den vår vädjan.

EN MODIG DOMARE VÅGAR VARA AVVIKANDE

Den 3 september 1951 fördes ett fall inför distriktsdomstolen i Lausanne. Det inbegrep Gilberte Schneeberger. Man fäste inga stora förhoppningar vid den domstolen, och därför beslutade Sällskapet att inte anlita någon advokat. Kan du föreställa dig hur denna unga pionjärsyster kände sig där hon satt ensam i rättssalen?

Domaren hette Zweifel. När han hade kommit in och öppnat förhandlingarna sade han med ett faderligt tonfall: ”Kära mademoiselle, Ert fall är identiskt med ett som fick en ogynnsam dom av förbundsdomstolen. Jag är själv skyldig att hålla mig till lagen och kan därför inte ändra på detta.”

Då reste sig vår unga syster och frågade om hon kunde få försvara sig.

”Naturligtvis, mademoiselle, naturligtvis. Jag lyssnar.” Domaren lutade sig bakåt i sin stol och koncentrerade sig på den unga kvinnans framställning. Hon  läste upp ett memorandum som hade utarbetats av Sällskapets juridiska avdelning.

Argumenten gjorde stort intryck på Zweifel. Han började också verkligen hysa tvivel (vilket hans tyska namn, Zweifel, betyder) och ajournerade därför ärendet. Två dagar senare kom utslaget: Frikännande!

Vilken överraskning! Detta fordrade verkligt mod från Zweifels sida. Vad mera är — han vågade dra både den kantonala domstolens och förbundsdomstolens beslut i tvivelsmål och få dem att framstå som otillfredsställande. Vad skulle framtiden föra med sig?

EN UPPRIKTIG PRÄST VITTNAR TILL FÖRMÅN FÖR OSS

Någon tid senare behandlades ett annat fall av distriktsdomstolen i Aigle. Bland andra fanns där en protestantisk präst som var kallad att vittna inför domstolen. Han hade tagit emot två böcker från förkunnaren och gett SFr. 4:— (kr. 4:75) som ett frivilligt bidrag. Denne prästman påvisade klart och tydligt inför rätten att detta Jehovas vittne inte hade kommit till honom i syfte att sälja böcker, utan för att resonera om religiösa frågor. Prästen betraktade avgjort denne unge man som en evangelist och inte som en försäljare. Förkunnaren frikändes.

Å andra sidan fick Karl Maurer, en trogen pionjär i Payerne, lov att tillbringa ett helt dygn i fängelse därför att han inte var villig att betala de böter som hade ålagts honom.

BESVÄRLIG STATSÅKLAGARE FÖRLORAR SLUTLIGEN KAMPEN

Denna konflikt fick en slutlig uppgörelse år 1953. Den statlige åklagaren, som var helt inriktad på att  segra över Jehovas vittnen och irriterad över det faktum att lägre domstolar inte tog hänsyn till de högre domstolarnas negativa hållning, såg upprepade gånger till att fall där lägre domstolar hade frikänt den åtalade blev överklagade. För fjärde gången sedan 1948 ställdes därför delstatsdomstolen i kantonen Vaud inför samma tvistefråga.

Och nu inträffade det som ingen hade väntat sig: Domstolen, som nu bestod av en ny uppsättning domare, undersökte ärendet från grunden och beslöt enhälligt den 26 januari 1953 att Jehovas vittnens verksamhet inte kunde betraktas som försäljning. Den statlige åklagarens överklagan avslogs. Delstatsdomstolen i kantonen Vaud hade nu slutligen funnit vägen till en sund och liberal linje som var i harmoni med andan och bokstaven i handelslagen.

Denna seger avslutade ett spännande kapitel i Jehovas vittnens verksamhetshistoria i Schweiz. Det vittnade om många orädda förkunnares ståndpunktstagande och många domares kärlek till frihet. Men framför allt vittnade det om Jehovas välsignelse över sina tjänare som nitiskt kämpade för sina gudagivna rättigheter och för friheten att få utöva sin tillbedjan.

NEUTRALITETEN FORTFARANDE EN STRIDSFRÅGA

Vi har redan berättat om hur det gick för de bröder som intog en neutral ställning under andra världskriget. Trots att Schweiz inte var aktivt inblandat i kriget och högtidligt betygade sin egen neutralitet, dömde och fängslade man på ett mycket inkonsekvent sätt medborgare som gjorde anspråk på samma rättighet för egen del och på religiösa grunder.

Efter kriget utdömdes mildare domar, men ofta  återkommande fällande domar hörde fortfarande till ordningen för dagen. Med tiden blev emellertid allmänhetens intresse för problemet med ”samvetsömma” större, och pressen behandlade denna fråga i stor utsträckning. Den förre chefen vid schweiziska arméstaben, Jörg Zumstein, gjorde några ganska intressanta kommentarer angående rättsfall vilka inbegriper personer som vägrar militärtjänst. I februari 1984 citerades han i en tidning enligt följande:

”Jag har närvarit vid sådana förhör, eftersom jag ville veta hur det går till. De fall som inbegrep Jehovas vittnen skilde sig från de övriga på flera olika sätt, också när det gällde de åtalade själva. Dessa, såväl som deras släktingar, inställde sig vid domstolen i sina söndagskostymer; de vädjade för sin sak på ett värdigt sätt. Domarna kände till deras ståndpunkt och utdömde det straff som har blivit praxis i dessa fall, fem eller sex månader. Hur det nu kommer sig så accepterar Jehovas vittnen att staten straffar personer som inte fogar sig efter dess krav. Men de behandlar inte staten respektlöst, vilket många andra som ställs inför militära domstolar nu för tiden gör.”

De ansträngningar man har gjort i syfte att finna en lösning på problemet med ”samvetsömma” har trots allt påverkat de militära domstolarna. För närvarande varierar straffen från tre till fem månaders fängelse, och vanligtvis blir bröderna befriade från ytterligare militära skyldigheter i samband med att de döms. Ofta får bröderna avtjäna sin tid genom att dagtid arbeta på sjukhus eller ålderdomshem, för att sedan återvända till fängelsecellen under natten. Det förekommer emellertid fortfarande från 60 till 70 rättsfall inför militära domstolar årligen, där  unga bröder som intar en neutral ståndpunkt är inbegripna.

”Som en rätt Kristi Jesu soldat” tar dessa unga bröder ”del i att lida ont” för den kristna neutralitetens skull. (2 Tim. 2:3) De offrar sig villigt för att kunna utföra den tjänst som Gud kräver. Det är precis som syster Adele Reichenbach, ett av de första smorda vittnena i Gstaadtrakten i Alperna, en gång konstaterade. Hon skulle göra ett återbesök hos hustrun till en arméofficer, när översten själv öppnade dörren, lämnade tillbaka boken som hans hustru hade skaffat sig och ringaktande sade: ”Försvinn och ta det här skräpet med er, ni militärtjänstvägrare!” Syster Reichenbach svarade: ”Min herre, vi utför den tjänst som ni vägrar.”

ANSTRÄNGNINGAR ATT NÅ ”ICKE-UTLÄMNADE DISTRIKT”

Från och med år 1952 gjordes speciella ansträngningar för att predika på ”icke-utlämnade distrikt”. Dessa utgjordes ofta av jordbruksbygder och avlägsna dalar, byar med stora kyrkobyggnader och med iögonenfallande krucifix som var placerade här och där längs vägen. Den starkt religiösa katolska befolkningen som bodde i dessa områden kan möjligen ha erhållit någon traktat för länge sedan, men inget grundligt vittnesbörd hade någonsin avgetts på en del av dessa avsides belägna platser.

En del av dessa människor hade aldrig hört talas om Jehovas vittnen, och många hade aldrig sett en bibel, än mindre ägt någon själva. Detta var verkligen jungfruligt distrikt! Förkunnarna tog del i denna verksamhet med mod och entusiasm. De blev förvånade över den framgång de hade på många platser. Några som också blev förvånade var prästerna,  som inte hade väntat sig denna invasion på vad de betraktade som sina betesmarker. De varnade, så gott de kunde, sina hjordar och uppmanade dem att inte ta emot några publikationer eller att bränna dessa och ringa polisen. I en by gick omkring 50 unga katoliker från hus till hus för att samla ihop den litteratur som vittnena hade lämnat. Det förekom hotelser och till och med handgripligheter.

I ett fall ringde en bybo, efter det att en broder hade vittnat för honom, snabbt till polisen för att anmäla det inträffade. Det svar han fick var emellertid inte vad han hade väntat sig: ”Låt för all del dessa människor fortsätta med sitt arbete i lugn och ro. De känner till lagen bättre än vi gör, och de vet exakt vad de får och vad de inte får göra.” Vår kamp för frihet att få utöva tillbedjan hade inte förfelat sitt syfte.

”KYRKANS BUDBÄRARE” HJÄLPER TILL ATT VÄCKA INTRESSE

Ibland fick kyrkans ansträngningar att varna sina församlingsmedlemmar för sanningen motsatt effekt. Detta visade sig vara fallet med ett gift par. När två unga pionjärer kom till deras dörr, lyssnade hustrun uppmärksamt till deras predikan och bjöd sedan in dem. ”Det här kommer att intressera min man”, sade hon. I omkring en timmes tid lyssnade detta par med ovanligt stort intresse på de bibliska förklaringar som gavs av pionjärerna angående upprättandet av en ny tingens ordning som skall åstadkommas av Gud. De tog emot biblisk litteratur, och man gjorde avtal om ett återbesök. Snart hade de fördjupat sig i ett bibelstudium.

Efter tredje besöket avslöjade mannen orsaken till sitt intresse från första början: ”Ni förstår, jag läste  en kort artikel om Jehovas vittnen i ”Kyrkans budbärare”. Det sades där att om två unga, välklädda och taktfulla personer kommer till er dörr och vill ge er sin religions tolkning av bibeln, skall ni inte lyssna på dem. Säg bara att ni har er egen kyrka och att era präster undervisar er om allt detta, och stäng sedan dörren. Men ni förstår, jag är en fri människa och vill därför gärna undersöka saker och ting själv. Det var därför som jag lyssnade till er.”

Detta unga par gjorde fina framsteg, började närvara vid möten och tog snart del i tjänsten på fältet. De symboliserade också sitt överlämnande åt Jehova. Det var ”Kyrkans budbärare” som hade riktat deras uppmärksamhet på sanningen.

Det fanns också undantag bland prästerna — sådana som erkände att deras hjord behövde hjälp och att Jehovas vittnens besök kunde vara till nytta för dem. En präst skrev till exempel följande artikel i sitt församlingsblad:

”Mina kära Jehovas vittnen:

Jag är verkligen tacksam mot er, i sanning mycket tacksam, för att ni så modigt går från hus till hus i vårt samhälle. Fastän ni inte blir mottagna överallt, förmår ni likväl vårt folk att än en gång kanske påminna sig — men bara kanske — att:

Förutom bröd och underhållning, förutom glädje och sorg, framgång och misslyckande, förutom kampen för överlevnad och affärsverksamhet, arbete och rekreation finns det också sådant som religion, övertygelse och tro på Jesus Kristus. Det faktum att ni kommer är en kraftfull predikan i sig själv. ... Ni kanske har fått svaret: ’Tack så mycket, vi behöver ingenting, vi har vår kyrka.’ Men får jag be er att ställa följande fråga till människor som säger att de  har sin egen kyrka: ’Men vad är det ni verkligen tror på?’

Ni förstår, det är därför jag är så tacksam mot er. Ni kanske lyckas med att väcka någon människa här och där. Men på den punkten vill jag inte vara orättvis, utan jag erkänner att jag är i lika stort behov av att väckas som dessa. Jag beundrar ert mod, ... ni förtjänar all respekt för denna hängivna verksamhet; jag högaktar er goda vilja! Jag tror att vi alla har mycket att lära av detta.”

MISSIONÄRSHEM INRÄTTAS

De första Gileadmissionärerna som anlände till Schweiz år 1947 var tre bröder och en syster från vårt eget avdelningskontor, som hade inbjudits till den åttonde klassen och sedan förordnats att resa tillbaka till Schweiz. Den övning de hade fått var till stor hjälp i den expanderande verksamheten vid avdelningskontoret och ute på fältet. I dag, efter 40 år, är fortfarande tre av dessa verksamma vid Betel — Fred Borys och Willi Diehl i Schweiz, och Alice Berner som har varit i Tyskland sedan 1956.

År 1948 anlände ytterligare några missionärer. Charles Renye och Raymond Leistikow förordnades till kretstjänst, och de fick anstränga sig hårt för att lära sig tyska så att de kunde fullgöra sina förordnanden. Två gifta par från Förenta staterna, Robert och Elaine Honey och William och Ione Strege, skickades till Genève, där man öppnade det första missionärshemmet år 1950. De gjorde stora ansträngningar för att lära sig behärska franska språket, så att de kunde samarbeta med vännerna på platsen. Franziska Trackova från Gileads 15:e klass tjänar nu troget som missionär i Lausanne. Dessa missionärers samlade ansträngningar har varit till nytta för församlingen i Genève, vilket man kan se av tillväxten där.

 Församlingen i Lausanne blev verkligen upplivad när man år 1951 där i staden inrättade ett missionärshem för fyra systrar från den 17:e klassen. Dessa glada flickor hjälpte i synnerhet systrarna att förbättra sina framställningar vid dörrarna genom att använda ett bestämt tema.

NY TILLSYNINGSMAN FÖR AVDELNINGSKONTORET

Under årens lopp har ett antal trogna bröder gett sitt värdefulla bidrag till ledningen för verksamheten i Schweiz som tillsyningsmän för avdelningskontoret. Fram till 1953 innehade Franz Zürcher detta förordnande. Sedan fann man att tiden hade kommit för att ansvarsbördan skulle läggas över på yngre krafter. Filip Hoffmann sändes från Tyskland, men han ersattes år 1957 av Jules Feller och kom sedan att tjäna vid avdelningskontoret i Danmark. År 1963 anförtroddes Günter Kulschewski tillsynen över avdelningskontoret i Schweiz. Och den 1 november 1965 förordnades Willi Diehl till tillsyningsman för avdelningskontoret.

Broder Diehl började sin heltidstjänst år 1931 vid Betel i Bern, där han arbetade vid en liten tryckpress. Femton år senare inbjöds han att gå igenom Gileadskolan. Sedan han hade gift sig tjänade han och hans hustru som pionjärer tillsammans i två år. Han tjänade också som krets- och områdestillsyningsman. År 1964 inbjöds han återigen till Gileadskolan, nu tillsammans med sin hustru, för att gå igenom en mer omfattande kurs. Allt detta har gett honom en utomordentlig bakgrund för hans arbete som tillsyningsman för avdelningskontoret.

Liksom vid alla övriga Sällskapets avdelningskontor har man också i Schweiz haft en kommitté av  bröder sedan 1976. Willi Diehl är samordnare, och de andra medlemmarna av kommittén är Armin Beetschen, Jean-Jules Guilloud, Lars Johansson och Hans Klenk.

MAN UPPMÄRKSAMMAR KANTONEN TICINO

I den soliga södra delen av Schweiz, mellan Alperna och den italienska gränsen, befinner sig kantonen Ticino. Här talas italienska, och invånarna bekänner sig nästan uteslutande till den katolska tron. Det var inte lätt för Rikets budskap att få fotfäste här, men Sällskapet ordnade med att det lilla intresse som fanns kunde tas om hand. Föga anade bröderna vilken rik skörd man skulle få inbärga!

Andreas Monstein, som var av tysk-schweizisk härkomst men talade italienska, hade skickats till Lugano år 1944. Han bearbetade distriktet, tog hand om små grupper av intresserade personer och höll offentliga tal. Det var en ringa begynnelse som man dock inte fick förakta. — Sak. 4:10.

Under årens lopp hjälpte också andra pionjärer till med att så sanningens säd i olika delar av Ticino. Det var ett hårt arbete; människorna var fullständigt okunniga om bibeln, och många var insnärjda i vidskepelse och fruktan för prästerskapet. Men den lilla skaran förkunnare visade uthållighet, och slutligen fick man hjälp från oväntat håll.

MISSIONÄRER FRÅN ITALIEN

När ett antal Gileadmissionärer helt plötsligt tvingades lämna Italien, slog de sig ner i Ticino. Med tiden kunde flertalet av dessa missionärer återvända till Italien, eller också flyttade man av andra orsaker, men under tiden hade man lagt grunden för bildandet av flera församlingar. En missionär som man länge kommer att minnas är Angelo Fraese. Han  bodde på missionärshemmet i Lugano i omkring 20 år och kallades ibland skämtsamt för ”Luganoförsamlingens ängel”.

Många år har nu förflutit sedan det första vittnesbördet avgavs i Ticino, och mycket mer vittnande har utförts. Med vilket resultat? I dag finns det 11 blomstrande församlingar med sammanlagt omkring 950 förkunnare i detta område. I själva Lugano finns det fyra verksamma församlingar, och ännu har vi inte sett slutet.

MAN PREDIKAR FÖR ”GÄSTARBETARE”

Man har upplevt ett stort ekonomiskt uppsving i Schweiz efter kriget. Den schweiziska arbetskraften innehade de mest åtråvärda arbetena, men vilka skulle utföra de sämre ansedda arbetsuppgifterna? Det fanns många villiga händer i de krigshärjade länderna, så därför kom en våg av invandring i gång. Vid slutet av 1968 fanns det 933.000 utlänningar bosatta i Schweiz, vilket utgjorde 15 procent av den totala befolkningen. De flesta av dessa ”gästarbetare” kom från Italien. Snart mötte våra vänner italienare över hela landet när de utförde sin tjänst. Många av dessa visade intresse för sanningen.

En typisk erfarenhet är den som Rudolf Wiederkehr upplevde. Han träffade en italiensk arbetare i ett gammalt hus i Hunzenschwil. Ingen av dessa båda män kunde den andres språk, så vad skulle man göra? Vår broder lämnade bara ett nummer av Vakttornet på italienska till honom. Trots språkproblemen återvände broder Wiederkehr. När italienaren såg honom gick han snabbt och hämtade sitt exemplar av La Torre di Guardia och utropade med tindrande ögon: ”Questo è la verità!” (Det här är sanningen!) Sporrad av denna reaktion skaffade brodern tre  exemplar av boken ”Låt Gud vara sannfärdig” på italienska och satte i gång ett studium med denne man, signor Pelagatti, hans hustru och deras 12-årige son Gianni. Familjen läste i sina italienska böcker, medan broder Wiederkehr följde med i sin tyska bok. När orden tröt gjorde man flitigt bruk av gester. Den unge pojken, som lärde sig tyska i skolan, fick ibland fungera som översättare.

Den äldre dottern och hennes make, signor Trombi, förenade sig också med de övriga i familjen Pelagatti i detta studium. Alla fem gjorde fina framsteg. När man kom till slutet av boken, begärde hela familjen spontant sitt utträde ur katolska kyrkan och symboliserade sitt överlämnande åt Jehova. Som nitiska vittnen medverkade de till att hjälpa många andra italienska familjer att lära känna sanningen. För närvarande befinner sig den äldre broder Pelagatti sovande i döden, men Gianni och hans familj fortsätter troget att tjäna som vittnen i den italienska församlingen i Reinach, och familjen Trombi är verksam i trakten kring Parma i Italien. Och hur känns det för broder Wiederkehr? ”Ni kan inte föreställa  er vilken glädje jag fortfarande känner över denna erfarenhet!” utbrister han.

INFORMELLT VITTNANDE MED LÅNGTGÅENDE RESULTAT

Irène Frenzel, som tjänade som pionjär i Luzern i många år, nämnde, när hon vid ett tillfälle var hos sin italienske frisör, i förbigående att hon skulle resa till USA för att vara med vid det konvent som Jehovas vittnen skulle hålla där år 1953. Frisören hade aldrig hört talas om Jehovas vittnen och undrade vad det hela rörde sig om. Man gjorde upp om ett samtal efter arbetets slut, och med en italiensktalande systers hjälp kunde ett studium sättas i gång.

Frisören, Bruno Quilici, var mycket ivrig att få lära sig saker och ting, men samtidigt höll han på sina katolska trosuppfattningar. Det bröt ut häftiga diskussioner för och emot helveteselden. ”Vi har fått lära oss att det finns ett helvete!” gormade han flera gånger och slog näven i bordet. Men slutligen övervanns denna falska lära med bibelns hjälp, och signor Quilici blev så uppslukad av bibeln att han ville studera två gånger i veckan. Under hela denna tid sjöng han fortfarande i kyrkan. Så småningom gjorde han sig emellertid fri från den falska religionens bojor och överlämnade sig åt sanningens Gud, Jehova. Han berättar här själv om resultaten av sina ansträngningar:

”Först och främst var jag mycket lycklig över att min hustru, som är av tysk-schweizisk härkomst, också tog emot sanningen. På så vis kunde vi uppfostra våra två barn i enlighet med bibelns principer. När vi flyttade till kantonen Aargau, visade det sig att jag var den förste italienske förkunnaren i det området, och jag kände mig därför manad att predika  vida omkring bland alla italienska arbetare. Mina ansträngningar välsignades, då ett stort antal familjer tog emot sanningen, och när jag tänker på de sju italienskspråkiga församlingarna, som så småningom blev resultatet, tackar jag i sanning Jehova för den glädje som jag känner i mitt hjärta på grund av detta.”

Var broder Quilici nöjd med det resultat han uppnådde i sitt grannskap? Nej, han tänkte också på sina släktingar i Italien. Han säger: ”Så snart jag kunde reste jag till Italien för att väcka min övriga familjs intresse. Det var inte förgäves. Två av mina köttsliga systrar och deras familjer blev de första vittnena i trakten kring Lucca. Och i dag finns det fem blomstrande församlingar där.”

Numera har broder Quilici pensionerats från sitt förvärvsarbete och har förenat sig med sin dotter i den reguljära pionjärtjänsten. Hans son och svärdotter tjänar också Jehova på heltid.

OTROLIGT SNABB TILLVÄXT

Det omedelbara gensvaret och den snabba tillväxten bland italienarna kom som en överraskning för de schweiziska förkunnarna. De var vana vid studier som drog ut på tiden i flera år med schweizarna, men så var inte fallet med italienarna. När de lärde sig någonting från bibeln, började de genast omsätta det i praktiken. Vi behövde inte bjuda in dem två gånger för att få dem till ett möte, och de kom sällan ensamma. Man tog med sig släktingar och vänner, och man kände ingen rädsla över vad grannarna skulle kunna tänka. Att de hade flyttat ifrån sin hemtrakt och i viss mån var isolerade bland den schweiziska befolkningen var en stor orsak till att Rikets säd växte så snabbt i deras mottagliga hjärtan, trots att somliga  fick lov att övervinna motstånd från familjemedlemmar.

Enligt vad Arturo Leveris berättar fanns det nio italienska församlingar och ett antal mindre grupper att besöka när han började i den italienska kretstjänsten tidigt på 1960-talet. Han förklarar: ”Snart växte italienska församlingar upp som svampar ur jorden över hela landet. Detta betyder att det också i tyskspråkiga och franskspråkiga områden bildades italienska församlingar, som kunde ta hand om de intresserade bland deras landsmän.” Så småningom bildades fem italienska kretsar, och välbesökta kretssammankomster gav ännu mer stimulans till arbetet bland italienarna.

FINA EGENSKAPER HOS ÄLDSTEBRÖDER

Familjebanden är hårt knutna bland italienarna. Gränslös kärlek till barnen är något kännetecknande bland dem, men de har också stor respekt för sina åldrande föräldrar och tar vanligtvis god hand om dem. Dessa ömma känslor hjälper dem uppenbarligen att bli goda äldste i församlingen, den stora kristna familjen. Äldstebrödernas vänliga och förstående, men ändå fasta, hållning har i omätlig grad bidragit till expansionen på det italienska fältet.

De går före med gott exempel genom att regelbundet ta med sig hela familjen till mötena, i enlighet med råden i Hebréerna 10:25 och 5 Moseboken 31:12. De nya förkunnarna tar efter denna goda vana och tar också med sina barn. Det förekommer en del oro och skrikande från småbarnens sida emellanåt, eftersom de inte kan fatta det som sägs i Rikets sal. Men det är bättre att ta dem med sig dit än att lämna dem hemma. Med tiden lär de sig och tillväxer i vishet.

 Ofta fylls salarna till sista plats, och luften blir obehagligt varm. Men vännerna uthärdar tålmodigt detta tills man har funnit en lösning på problemet. Många franska och tyska församlingar har fått lov att se sig om efter större salar, inte för sin egen skull, utan för den italienska församlingens skull som använder samma sal.

Ett betecknande exempel på detta är församlingen i Neuchâtel. Sedan tidigare har det funnits en fransk och en tysk församling i denna stad. Längre fram bildades en italiensk och en spansk församling, och sedan organiserades också den första portugisiska församlingen i vårt land där. Tillväxten på det utländska distriktet tvingade därför bröderna att se sig om efter en mer passande mötesplats. De köpte en våning i ett hus och delade den i två Rikets salar, vilka nu används av fem församlingar.

EFTER ITALIENARNA: SPANJORERNA

En annan grupp av ”gästarbetare”, som är betydligt färre till antalet än italienarna, är spanjorerna. Vakna förkunnare har hjälpt många av dessa att bli bekanta med Rikets budskap, vilket illustreras av det som Hans Bodenmann från Basel berättar:

”En dag, när jag var på väg hem från ett besök som inte hade gett något resultat, lade jag märke till två unga män vid sidan av vägen. En av dem läste i en bok som visade sig vara en bibel. Jag hälsade på dem och konstaterade att de var spanjorer. Boken var också verkligen en bibel. Efter mycket om och men fick jag dem att förstå att jag skulle komma tillbaka till samma plats nästa kväll med en person som kunde tala spanska.

När broder Siegenthaler, som hade bott i Spanien i många år, följde med mig nästa kväll, fann vi fyra  spanjorer som stod och väntade. Fastän de aldrig hade träffat Jehovas vittnen tidigare, gick de genast med på att träffas en gång i veckan för att studera bibeln i ett privat hem.

Första gången vi träffades var sex personer närvarande, sedan åtta. Vi visade dem en av Sällskapets filmer, som gjorde ett utmärkt intryck på dem. Första året gick det väldigt mycket upp och ner. En del slutade vara tillsammans med oss, andra återvände till Spanien, men de ersattes också av nya. Jag var lycklig över att Juan Pérez, en av de män jag ursprungligen hade talat med vid vägkanten, såväl som hans hustru blev mycket aktiva förkunnare.”

Slutligen, i december 1969, organiserades den spanska studiegruppen till en församling, Basel-española, den andra spanska församlingen i Schweiz. (Den första hade bildats i Luzern år 1965.) Juan Pérez blev församlingens tillsyningsman. I maj 1970 återvände emellertid han och hans hustru till Spanien för att ägna sig åt arbete som pionjärer med särskilt uppdrag.

Man organiserade flera spanska församlingar, och från och med 1972 bildade de en egen krets. Vid deras första kretssammankomst var det bara 185 närvarande, men sedan dess har kretsen växt till 16 församlingar, med nästan 1.200 förkunnare.

Med tanke på arbetet på det italienska och spanska distriktet i vårt land uppskattar vi att vi har bröder som kan tala dessa språk utöver något av de allmänt förekommande språken i Schweiz. Max Wörnhard, som är av tysk-schweizisk härkomst och mycket språkbegåvad, har sin familj att ta hand om, men han tjänar också på deltid vid avdelningskontoret och som områdestillsyningsman för de italienska och spanska kretsarna.

 SÄLLSKAPETS FILMER UPPSKATTAS

Det var inte bara de spanska ”gästarbetarna” som fick gagn av att få se Sällskapets filmer förevisas. Vi kände alla stor entusiasm för dem. Eftersom många vänner tillhörde små församlingar på landsbygden, var det svårt för dem att kunna föreställa sig omfattningen av Jehovas världsvida verk. Därför gjorde det ett stort intryck på dem, såväl som på allmänheten, att få se dessa olika filmer som visade bröder och systrar av många raser och nationaliteter. Det som de fick se var inte en liten obetydlig grupp, utan en världsomfattande organisation.

Det gavs många positiva kommentarer till scenerna som visar hur våra afrikanska vänner tar del i Rikets tjänst. En dam blev bekymrad när hon såg att de afrikanska dopkandidaterna döptes fullt påklädda. Hon blev orolig för att de skulle kunna bli förkylda när de efteråt gick omkring i sina våta kläder. Men hon tänkte naturligtvis inte på att temperaturen i Afrika inte är densamma som i Schweiz.

Dessa filmer har varit ett utmärkt medel att få människor att komma till Rikets sal och bli ögonvittnen till uppfyllelsen av Jesu ord: ”Och dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna.” — Matt. 24:14.

BANBRYTANDE PIONJÄRER I LIECHTENSTEIN

Det senaste vi berättade om Liechtenstein hade att göra med spridandet av broschyren Fascism eller frihet. Vad hände under de följande åren i det lilla vackra Liechtenstein? År 1956 förordnades Helen Knechtli, en pionjärsyster, att arbeta där. Hon bosatte sig i Buchs, på schweiziska sidan av Rhenfloden,  och promenerade dagligen över bron till Liechtenstein. Hon använde enbart bibeln när hon predikade från hus till hus, men när hon hittade någon som var intresserad brukade hon lämna litteratur i samband med återbesöket. Syster Knechtli var en mycket vänlig och tålmodig människa, och dessa egenskaper fick många att ge ett positivt gensvar. Hon lyckades sätta i gång åtskilliga bibelstudier i hem. Slutligen fick sanningen fotfäste i Ländle, det lilla landet.

Omkring två år senare blev Blanka Hertenstein, som hade gått igenom Gileadskolan, förflyttad från Österrike till Schweiz och förordnad att arbeta i Liechtenstein. Hon organiserade sitt arbete så finurligt att polisen fick hålla på att söka efter henne i ett och ett halvt år, i ett land på bara 160 kvadratkilometer, innan de äntligen stötte på henne. Syster Hertenstein följde Jesu råd att ”vara försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor” och besökte därför bara några enstaka personer på ett distrikt och fortsatte sedan till ett annat. (Matt. 10:16) Genom att utnyttja fördelarna med att ha en bil, som några frikostiga vänner hade låtit henne få disponera, kunde hon börja i ena änden av landet på morgonen och predika i by efter by tills hon avslutade sin dag i andra änden. Så varje gång man ringde efter polisen och de kom för att söka efter henne hade hon redan försvunnit och var som uppslukad av jorden.

Poliserna förbjöd Blanka att gå från dörr till dörr, men hon hade redan funnit ett antal personer som var uppriktigt intresserade av sanningen, och hon fortsatte att ta hand om dem. Polisen kunde inte förbjuda henne att göra sådana privata besök.

ARBETET I LÄNDLE BÖRJAR BÄRA FRUKT

År 1961 blev den första systern från Liechtenstein  döpt vid en sammankomst i Hamburg. Ett år senare fanns det sju förkunnare, och ett regelbundet Vakttornsstudium hölls i ett privat hem.

Trots att katolska kyrkan höll ett fast grepp om befolkningen vid den här tiden och visste hur de skulle använda statens makt på ett förslaget sätt för att vidta rättsliga åtgärder mot Jehovas vittnen, fortsatte Rikets verk att gå framåt. År 1965 fanns det 11 verksamma förkunnare. Några av dessa flyttade senare därifrån, och två bröder som hade kommit från Tyskland för att tjäna där behovet var större blev tvungna att lämna landet. Andra förkunnare blev overksamma. Men sanningens ljus fortsatte att lysa i Liechtenstein.

ARTIKEL I VAKNA! BRYTER NER FÖRDOMAR

Numret för 8 augusti 1966 av den tyska upplagan av Vakna! innehöll en tilltalande artikel under ämnet ”Liechtenstein — en juvel i Alperna”. Detta nummer spreds över hela landet, och förkunnare från både Schweiz och Liechtenstein deltog med spänning i denna speciella kampanj.

Artikeln uppskattades väldigt mycket. Människorna var tillgängliga och tog gärna emot ett exemplar. De tyckte om tanken att detta reportage skulle komma att läsas av människor över hela världen på 26 olika språk (det antal språk som Vakna! trycktes på då). Sällskapet erhöll ett brev från regeringens presstjänst som uttryckte sin tacksamhet för den fina artikeln.

Efter denna kampanj kände vännerna att fördomarna mot Jehovas vittnens verksamhet hade minskat. Som en följd av detta har man sedan 1966 stött på färre problem i samband med predikoarbetet.

 EN VÄN SOM ARBETAR PÅ SLOTTET

När man närmar sig Liechtensteins huvudstad, Vaduz, kan man redan på långt håll lägga märke till slottet som reser sig över stadens prydliga hus. Nej, det är inte bara en lämning från gångna århundraden, utan det är den nuvarande regerande furstens residens. Faktum är att furstendömet Liechtenstein är en konstitutionell monarki med ett demokratiskt och parlamentariskt styre.

Nu råkade det händelsevis bli så att Amalija, en ung kvinna från Jugoslavien som var intresserad av bibelns sanning, fick anställning i furstens hushåll. Hon kände till Jehovas vittnen från sitt hemland och hade skaffat sig en del kunskap i Guds ord. Som brukligt är förväntades hon närvara vid bönen i slottskapellet, men på grund av det hon hade lärt sig från bibeln tackade hon nej till detta. ”Det kommer att misshaga hennes höghet om du inte följer med oss till kapellet”, sade hennes överordnade. ”Men det kommer att misshaga Gud om jag gör det”, svarade hon. Då lämnades hon i fred.

Amalija hade ändå ett problem som blev värre på grund av språkbarriären: Hur skulle hon kunna komma i kontakt med Jehovas vittnen? Hon tog med sig boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset och begav sig till den närliggande järnvägsstationen i Buchs i Schweiz. Genom att visa boken för dem som passerade förbi försökte hon med hjälp av många gester ta reda på var man kunde finna de människor som spred denna litteratur. Men ingen förstod henne. Besviken över detta skrev hon till sitt hemland för att få hjälp, och slutligen kunde hon genom avdelningskontorens försorg komma i kontakt med vännerna.

Denna unga kvinna visade sig vara en god och  pålitlig arbetare och blev därför i hög grad uppskattad bland personalen i det furstliga hushållet. På grund av detta tilläts hon att resa till det internationella konventet ”Fred på jorden” i Nürnberg år 1969, där hon med stor entusiasm var närvarande vid de jugoslaviska sessionerna. Hon var en av de 5.095 personer som döptes i samband med sammankomsten.

EN FÖRSAMLING BILDAS

Sedan år 1967 har den lilla skaran av Rikets förkunnare i Liechtenstein fått hjälp av ett par pionjärer med särskilt uppdrag, Oskar och Anni Hoffmann. De har troget och ihärdigt plöjt fältet och sått frön av Rikets sanning; de har odlat och skött om de unga växande plantorna. Det är sant, skörden är inte överväldigande,  men en församling på omkring 45 verksamma vittnen finns nu i Schaan och kommer tillsammans i en tilltalande Rikets sal. En del förkunnare från Schweiz bistår församlingen genom att fylla behovet av dugliga äldste.

Som en sammanfattning av rapporten över verksamheten i Liechtenstein säger broder Hoffmann: ”Vi har fått stå ut med motstånd från prästerskapet och polisingripanden. Den tiden är nu förbi. Nu måste vi stå ut med det materialistiska tänkesättet och likgiltigheten gentemot andliga ting, men våra trogna vänner i Liechtenstein är beslutna att möta även denna uppfordran.” De kommer förvisso att göra det, med Jehovas hjälp.

I RADIO — ETT SÄLLSYNT TILLFÄLLE

Eftersom den protestantiska och den katolska kyrkan är de största religionerna i Schweiz, har mindre samfund sällan fått göra sig hörda i radio. Men det gavs oss en möjlighet till det år 1956.

Flera oliktänkande religiösa rörelser hade inbjudits till en radiodebatt med representanter från den evangeliska reformerta kyrkan, men vi var de enda som tackade ja till inbjudan. Kyrkan representerades av en teologie professor från Berns universitet, en gymnasielärare och en kvinnlig lärare; Sällskapet utsåg Alfred Rütimann och Fred Borys från avdelningskontoret. Dessa fick inleda debatten genom att helt kort redogöra för Jehovas vittnen, och sedan följde ett kort tal av professorn. Det hela avlöstes sedan av en öppen debatt om olika ämnen.

Detta program sändes en lördagskväll, på en mycket gynnsam tid således. Det förde med sig ett spontant och entydigt gensvar till Jehovas vittnens favör över hela landet. Tydligtvis var det inte bara våra  vänner som lyssnade uppmärksamt och entusiastiskt på programmet. Ett stort antal brev som sändes till avdelningskontoret lovordade det sätt på vilket Jehovas vittnen försvarade sig. Många människor blev upprörda över de kyrkliga representanternas hånfulla attityd. Synnerligen slående var det faktum att våra bröder ständigt citerade bibeln till stöd för sin uppfattning under hela debatten, medan däremot kyrkans representanter inte använde den ens en enda gång.

”Hatten av för Jehovas vittnen”, utropade en man som ringde avdelningskontoret strax efter radioprogrammet. En annan person sände till följd av vad han hade hört en kopia av sin begäran om utträde ur kyrkan till Sällskapet. Han skrev: ”Äntligen har jag hittat det jag har sökt efter.”

Dagstidningen Oberländer Tagblatt sammanfattade det hela så här: ”Debatter kring bibeltolkningar kräver ett stort mått av äkta och praktiskt tillämpad kristendom av deltagarna, samt mänsklig förmåga att kunna behandla oliktänkande. Den evangeliska reformerta kyrkans representanter har inte visat sig vara i stånd att klara av detta. Vi måste tyvärr säga att om vi blev tvungna att ta parti för den ena eller den andra sidan i debatten, skulle vi hellre ställa oss på sekten Jehovas vittnens representanters sida.”

DEN FRANSKA RADIOSTATIONEN SÄNDER ETT PROGRAM

Naturligtvis var våra franskspråkiga vänner mycket angelägna om att få avge ett gott vittnesbörd genom radion på sitt språk. Detta blev möjligt på kvällen söndagen den 20 december 1970. Ett par veckor tidigare hade den franskspråkiga schweiziska radiostationens, Radio Sottens’, kontor kontaktat  André Eiselé, som var tillsyningsman i församlingen i Prilly. I en programserie som presenterade olika sociala och religiösa grupper i landet skulle också Jehovas vittnen bli intervjuade.

Broder Eiselé deltog i debatten tillsammans med två andra bröder och en syster. Man svarade på programledarens frågor angående vårt förhållande till Gud, till våra medmänniskor och till det mänskliga samhället i allmänhet. Eftersom det var strax före jul, betonade man vikten av ren tillbedjan som är obesmittad av hedniska tankar och sedvänjor.

”Bara två dagar efter denna debatt kontaktade man mig igen”, berättar broder Eiselé. ”Programledaren väckte förslaget om ett andra program som skulle behandla personliga påtryckningar och inre konflikter som en följd av den neutrala ställning som en kristen intar, grundad på hans beaktande av bibelns principer. Jag tackade ja, och programmet sändes fredagen den 8 januari 1971, mellan klockan 22.00 och 22.35.” Många uttryckte sin uppskattning av programmet, speciellt systrar vars män var emot sanningen. Dessa män fick ett bättre intryck av Jehovas vittnen och fortsatte inte längre att lika kategoriskt motarbeta sina hustrurs ansträngningar att vara med vid mötena eller ta del i den kristna tjänsten.

ÄVEN I TELEVISIONEN

Skulle den schweiziska televisionen någonsin kunna visa tillräckligt mycket vidsynthet för att låta Jehovas vittnen framträda på TV-rutan? På den punkten blev det ett genombrott i samband med den internationella sammankomsten i Basel år 1965. I samband med dagsnyheterna gavs en kort men positiv rapport om konventet. Sedan dess har  intervjuer eller korta rapporter från områdessammankomster visats både i de tyska och i de franska kanalerna. Trots att dessa rapporter bara har varat i några få minuter, har de väckt intresse hos många personer.

Det bästa och mest detaljerade reportaget om Jehovas vittnen hade man i den italienska televisionskanalen den 26 januari 1979. Programmet var 40 minuter långt och redogjorde för många aspekter i vårt kristna liv. Tittarna fick göra ett besök hos familjen Soldati i Bellinzona när de hade sitt familjebibelstudium; de fick följa med till en sammankomst i Milano i Italien och fick i samband med ett besök vid Sällskapets avdelningskontor och tryckeri i Thun en inblick i vår organisations verksamhet. Ett intressant inslag var en intervju med Teresa Medici från Lugano, en syster som då var 98 år gammal och som hade blivit döpt vid 80 års ålder och fortfarande tog sina övertygelser i modigt försvar. Denna kära syster dog 102 år gammal och väntar nu på uppfyllelsen av Kristi löfte om en uppståndelse. — Joh. 5:28, 29.

DEN STÖRSTA SAMMANKOMSTEN NÅGONSIN

Den största sammankomst som någonsin hållits i Schweiz var 1965 års internationella sammankomst ”Sanningens ord”, som hölls i Basel, en stad på omkring 200.000 invånare. Tusentals vänner från Sydtyskland, Frankrike och andra europeiska länder var inbjudna till sammankomsten. Man räknade med mellan 30.000 och 40.000 gäster. Detta var verkligen ett gigantiskt konvent med schweiziska mått mätt, och att förbereda det var en verklig utmaning.

 ”’Var skall vi kunna inkvartera så många delegater?’ var den första tanken som slog mig”, minns Hans Klenk, den schweiziske områdestillsyningsmannen som tillsammans med Karl Hägele, en områdestillsyningsman från Tyskland, hade anförtrotts organiserandet av sammankomsten.

Programmet skulle hållas på fem språk: Tyska, franska, italienska, spanska och portugisiska. Det här skulle komma att bli en stor tilldragelse för omkring 2.000 vänner från Spanien och Portugal som, trots det faktum att verksamheten i dessa länder fortfarande var förbjuden, hoppades få tillstånd att kunna resa till Schweiz. Olyckligtvis fick en del myndighetspersoner reda på att vännerna planerade att närvara vid en kristen sammankomst, och därför nekade man en del av dem att få pass.

Vid ett kampanjmöte i Basel någon tid före sammankomstdatumet instruerades omkring 800 förkunnare, bland dem några från det närbelägna Tyskland, om hur de skulle gå till väga för att söka logi på hotell, studenthem, campingplatser och i privata hem i själva staden och i småstäder och byar runt omkring. De ägnade 18.000 timmar åt denna verksamhet. Deras entusiasm och kärlek till bröderna hjälpte dem att gå i land med uppgiften, och när sedan delegaterna strömmade in behövde inte en enda av dem sova under bar himmel.

VÅR VILLIGHET ATT HJÄLPA TILL VÄCKER FÖRUNDRAN

Mycket byggnadsarbete fick lov att utföras på sammankomstplatsen, en stor idrottsarena. De fem språksektionerna behövde ha var sitt podium såväl som alla övriga installationer. Sjuttiosju bröder och systrar bidrog med sin tid, sina krafter och sitt kunnande.  Frieda Hemmig, till exempel, grävde på sin 65-årsdag diken för installation av extra toalettutrymmen. Hon betraktar det fortfarande som ett privilegium att ha fått delta i detta kärleksverk för ”hela brödraskaran”. — 1 Petr. 2:17.

Den mest förvånade mannen på platsen var stadens brandchef. Han utbrast: ”Hur åstadkommer ni det här? Här har ni ett överflöd av obetald arbetskraft, och i stan råder en akut brist på arbetskraft trots erbjudanden om höga löner.”

En av kretstillsyningsmännen, broder Rohleder från Tyskland, som var ansvarig för avdelningen för frivillig tjänst, förklarade detta genom att som exempel nämna om en broder från Australien som hade rest i fyra veckor för att komma till sammankomststaden. Efter sin ankomst till Basel gick han direkt till avdelningen för frivillig tjänst och erbjöd sig att hjälpa till med rörmokeriarbeten. Brandchefen skakade på huvudet: ”Det är högst märkligt! Jag kan bara inte tro det! Ingen vill göra någonting nu för tiden utan att få betalt.” Naturligtvis hade han ingen tidigare erfarenhet av vad Jehovas ande kan åstadkomma genom dem som låter sig användas av Gud.

På sammankomstens sista dag, den 18 juli 1965, var sammanlagt 36.785 personer närvarande vid det offentliga föredraget ”Världsregeringen på fridsfurstens skuldror”, som hölls av broder Knorr. Sammankomsten var i sig själv en levande demonstration av hur Jehovas vittnen redan har förverkligat denna enhet och frid inom sina egna led. Närvaroantalet fördelade sig enligt följande: 29.827 i den tyska sektionen; 3.385 i den franska; 1.340 i den italienska; 1.886 i den spanska och 347 i den portugisiska sektionen.

 MAN BEHÖVER ETT NYTT AVDELNINGSKONTOR

Vid broder Knorrs besök år 1968 fattades ett viktigt beslut. Presidenten meddelade själv denna nyhet vid ett speciellt möte i Bern den 28 maj: Avdelningskontoret skulle skaffa sig en ny byggnad för Betelhem och tryckeri. Man var i stort behov av bättre lokaliteter, och vännerna blev överlyckliga när de fick höra denna nyhet. Det var en återspegling av den välsignelse Jehova hade skänkt deras ansträngningar. Man fann en passande tomt i Thun, omkring 32 kilometer från det gamla Betelhemmet i Bern. Den var vackert belägen, inte långt från Thunsjön och med en storslagen vy över Alperna. Betelfamiljen var hänförd över detta.

Den 11 februari 1969 började schaktningsarbetena, och i slutet av mars göt man betongen. Sedan skred byggnadsarbetet raskt framåt. Byggnaden skulle bli omkring dubbelt så stor som den gamla. Den skulle vara på fem våningar, ha 53 bostadsrum för Betelfamiljen och tillräckligt med utrymmen för tryckeri, lager och kontor. Mycket av inredningsarbetena, till exempel golvläggning och snickeri, gjordes av bröder. Man använde 80 ton armeringsjärn för att förstärka golvet i bottenvåningen, varav 50 ton användes enbart för golvet i tryckerihallen. Det visade sig flera år senare att det tydligen var en Guds skickelse att tryckerigolvet gjordes så stabilt.

MAN BEHÖVER OCKSÅ EN NY ROTATIONSPRESS

Med tanke på det ökande behovet av litteratur skulle en andra tryckpress installeras i den nya tryckerihallen. Det var en 35-tons MAN rotationspress,  som Milan Miller från Brooklyn hjälpte oss att installera. Naturligtvis fanns där också den gamla rotationspressen som Sällskapet hade köpt år 1924. Reinhard Pletscher hade arbetat vid den i många år. Han skötte den till den grad att han använde en del av sin fritid till att putsa och polera ”sin” maskin. Till följd av denna hängivenhet kallade några av Betelfamiljen den svarta tryckpressen för ”Reinhards svarta fru”. Syster Pletscher tog inte illa vid sig; hon bara skrattade åt det tillsammans med resten av familjen. På grund av det goda underhåll maskinen fick och en grundlig genomgång fortsatte den att fungera i många år efter det att den hade flyttats till Thun. Den överlevde till och med broder Pletscher, som avslutade sin jordiska tjänst år 1973.

MAN UTTRYCKER SIN UPPSKATTNING AV DET NYA BETELHEMMET

I samband med överlämnandet av byggnaden, den 16 maj 1970, påminde broder Knorr om den viktiga roll som byggnader har spelat i förbindelse med tillbedjan av Jehova i forna tider: tabernaklet i det forntida Israel och det praktfulla templet som byggdes av Salomo. Han sade: ”Detta nya Betelhem skulle, trots att det är tillägnat den sanna gudsdyrkan, inte vara till någon nytta alls, om de människor som gör bruk av denna byggnad inte vore helhjärtade i sitt arbete för att främja Jehovas verk på jorden.”

Det var inte bara Betelfamiljen som kände djup tacksamhet över sitt nya hem och sin nya arbetsplats, utan mer än 4.000 andra vänner och intresserade personer begagnade sig av tillfället att besöka det nya Betelhemmet under två veckoslut i oktober samma år, då man höll öppet hus. ”Vi blev mycket  imponerade av den vackra byggnaden och det rymliga tryckeriet”, sade en syster, ”och vi kände oss mycket lyckliga över tanken att inte bara förkunnare i Schweiz, utan också vänner i många andra länder, skulle få sin andliga föda härifrån.”

Ett typiskt exempel på det livaktiga intresse och den frikostiga anda som lades i dagen när det blev tal om att ta på sig det ekonomiska ansvaret i förbindelse med denna nya byggnad var följande brev från en ung syster:

”Kära bröder!

Jag har just avslutat min lärlingstid. Som ett erkännande av ett gott utfört arbete tilldelades jag ett pris i form av en summa pengar, vilket gjorde mig mycket glad. Eftersom jag inte kan finna något bättre sätt att använda pengarna än att låta er använda dem i samband med det nya Betelhemmet i Thun, bifogar jag härmed SFr. 80:— (c:a 95 kr.).

Förenade med er i Jehovas tjänst sänder jag mina hjärtliga hälsningar.

Er syster

Marie-Louise.”

DET KRÄVS UTHÅLLIGHET

I vårt land kommer människor vanligtvis inte in i sanningen genast när man studerar bibeln med dem. Vi måste visa mycket tålamod och uthållighet. Erfarenheten har visat att bibelstudier för det mesta inte kan sättas i gång förrän människor har fått förtroende för förkunnaren. De måste bli övertygade om att vi verkligen är uppriktigt intresserade av deras personliga välfärd. För att belysa detta får Grete Schmidt, en pionjär med särskilt uppdrag sedan lång tid tillbaka, berätta sin erfarenhet angående detta:

”För några år sedan träffade min man och jag en  vänlig tjeckisk familj som bodde i Luzern. Frun var lärare, och hennes man var en topprankad idrottsman i rodd. Bägge två hade uppfostrats som ateister, men de tyckte ändå om att diskutera. Men när Gud eller bibeln fördes på tal drog de bara på munnen. ... Till sist slutade vi att besöka dem.”

Två eller tre år förflöt. Sedan publicerades en artikel i numret för 15 oktober 1976 av Vakttornet (15 november på svenska), som handlade om en broder som hade vunnit en guldmedalj i löpning vid olympiska spelen i Tokyo. ”När jag läste den här artikeln”, fortsätter syster Schmidt, ”kom jag att tänka på det tjeckiska paret, eftersom mannen hade vunnit en silvermedalj vid samma olympiska spel. Så jag bestämde mig för att besöka familjen igen med denna tidskrift. Först talade de om idrott, och jag lyssnade bara. Vid mina fortsatta besök talade jag om bibeln om och om igen.”

Hur reagerade paret? ”Ursäkta oss, fru Schmidt. Ni har glömt att vi är ateister.”

”Jag fortsatte i alla fall att besöka denna trevliga familj. På något sätt kände jag på mig att det var någonting som inte stämde. Till sist lade jag märke till att de hade familjeproblem. De talade redan om skilsmässa.”

Systern visade dem med bibelns hjälp hur man kan övervinna sådana problem. De bägge makarna blev mycket förvånade över de praktiska råd som bibeln innehåller, och de samtyckte nu till ett bibelstudium. Allteftersom tiden gick stärktes deras äktenskap. Slutligen omfattade de sanningen och lät döpa sig på våren 1979. Hur upplever broder Jiri Lundák nu sin situation?

”Tidigare kunde jag bara inte stå ut med att höra orden ’helig’, ’ängel’ och liknande termer; de skar i  öronen på mig. Jag ville inte heller höra talas om några möten. Men nu är det helt annorlunda. Nu ägnar jag min fritid åt Gud och familjen. Vi har också gjort förändringar när det gäller våra vänner. Nu inser jag hur betydelsefulla mötena är. Jag har också fått lära mig att axla ansvaret som familjefar, och genom det har vi ett lyckligt familjeliv. Jag vill också tacka Jehova för att vi fick lov att lära oss att be och att han erbjöd oss sin hand innan vi sökte honom.” Ja, uthållighet för sannerligen med sig goda resultat.

PÅFALLANDE MÅNGA DOPKANDIDATER ÄR UNGA

År 1975 var det sammanlagt 1.138 personer som framställde sig för dop vid våra krets- och områdessammankomster på fyra olika språk, det högsta antalet vi någonsin har haft under ett och samma år. Under de påföljande åren sjönk antalet, men bland de numera i genomsnitt omkring 560 dopkandidaterna finns det påfallande många unga människor. En del av dem har kämpat en hård kamp för att befria sig från familjetraditioner, men det är trosstärkande att iaktta deras målmedvetenhet. Som ett exempel skall vi här få ta del av en ung mans berättelse:

”Jag höll just på att inta en förfriskning på en restaurang då en tysk turist frågade mig om platsen intill mig var ledig. Jag svarade ja, kvinnan satte sig, och snart var vi inbegripna i ett samtal. Hon berättade för mig att hon arbetade vid universitetet i staden Konstanz i Tyskland och att hon därigenom hade mycket att göra med ungdomar. Hon påpekade för mig hur viktigt det är att visa ungdomar vilket som är det bästa levnadssättet. Jag kunde inte annat än  hålla med, eftersom jag själv såg hur många ungdomar som fick lida följderna av alkohol- och drogmissbruk. Till sist berättade hon om en intressant bok för ungdomar med titeln Din ungdom — hur du får ut det bästa av den. Hon beklagade att hon inte hade den med sig, men hon lovade att ta med sig ett exemplar till mig. Hon gjorde det också, men eftersom jag var mycket upptagen lämnade hon bara boken och sade att hon måste resa tillbaka till Tyskland nu, men att någon annan skulle komma och resonera med mig om boken.

En broder sökte upp mig, ett bibelstudium sattes i gång, och snart var jag också med vid alla mötena. Min kärlek till Jehova fördjupades. Mitt liv fick ett uppsåt, och plötsligt hade jag många nya vänner. Jag insåg behovet av att gå ut ur ’det stora Babylon’. I februari 1979 bestämde jag mig för att lämna kyrkan. Eftersom jag hade flyttat hemifrån, fanns det ingen som hindrade mig från att fullfölja detta beslut.

Men när jag berättade detta för mina föräldrar, reagerade de tyvärr mycket våldsamt. De ringde till mig och undrade om jag hade blivit galen. De försökte på alla sätt att få mig att ändra mig. Jag förklarade vänligt för dem att jag hade insett behovet av att tjäna den ende sanne Guden och att jag tänkte stå fast vid min åsikt. Nästa dag kom min far till mig och sade: ’Nu följer du med mig hem, din slyngel!’ Kan ni föreställa er hur jag kände mig?”

Hur gick det för vår unge vän? Han var tvungen att följa med sin far till prästen, som försökte övertala honom att ändra på sitt beslut, men inte var villig att resonera om några bibeltexter. Sedan beslöt föräldrarna att skicka honom till en katolsk internatskola. Hur upplevde han det?

 ”Jag blev mycket nedslagen, men jag satte min förtröstan till Jehova i enlighet med Salomos ord: ’Förtrösta på Herren [Jehova] av allt ditt hjärta, och förlita dig inte på ditt förstånd. På alla dina vägar må du tänka på honom, så skall han göra dina stigar jämna.’ (Ords. 3:5, 6) Till att börja med var det mycket svårt. Jag var tvungen att gå i kyrkan varje söndag, men jag satt där och bad till Jehova medan de andra deltog i sin tillbedjan. Det gavs många tillfällen att avge vittnesbörd, och när det var mötestid ägnade jag mig åt personligt studium på internatet. Efter omkring tre månader medgav prästerna att det var lönlöst att fortsätta att tvinga mig att gå i kyrkan. Senare tilläts jag att lämna internatet hela söndagen. Gissa vart jag gick då!”

Vid ett av flera samtal med abboten erbjöd den unge mannen honom tidskrifterna. Abboten å sin sida bad honom att tala inför tre skolklasser över ämnet Jehovas vittnen. På så vis fick han vittna för 90 elever och placera litteratur till dem. Två klasser hade så många frågor angående bibeln att han tilläts att besvara dem under två timmar.

Vår unge broder avslutar sin berättelse så här: ”Vid slutet av året tackade mina överordnade mig till och med och sade att de aldrig hade haft en sådan flitig elev. I dag gläder jag mig över att kunna leva ett liv med ett verkligt uppsåt, som Jehova har gett mig genom sin jordiska organisation. Jag döptes vid områdessammankomsten i Zürich sommaren 1980, och jag erfar nu många glädjeämnen i min tjänst som pionjär. Jag tackar Jehova för hans barmhärtighet och oförtjänta omtanke.”

DET NYA BETELHEMMET BEHÖVER BYGGAS UT

Efter bara några få års verksamhet i vår nya Betelbyggnad  blev det uppenbart att vi behövde mer utrymme på grund av den ökade produktionen. Under år 1975 tryckte vi 31 miljoner tidskriftsexemplar på sex olika språk. Eftersom Jehovas vittnens verksamhet blev lagligen erkänd i Spanien år 1970, behövde förkunnarna stora mängder spanska tidskrifter nu när de ägnade sig mer och mer åt de olika tjänstegrenarna. Det var vårt privilegium att fylla detta behov för dem. Samma sak gällde för Portugal när verksamheten fick officiellt erkännande i december 1974. Vi hade redan tidigare tryckt tidskrifter på spanska, tyska, engelska och italienska. Från och med år 1981 tillkom också grekiska och turkiska, vilket sammanlagt gjorde 15 utgåvor per månad på åtta språk. Senare fick vi också börja trycka kvartalsupplagan av Vakna! på turkiska.

”Allt detta krävde utrymme”, förklarar Lars Johansson, den nuvarande tryckeritillsyningsmannen. ”Vi ansåg det därför vara lämpligt att ta en bit av trädgården i anspråk för att göra en tillbyggnad till vårt Betelkomplex. Den skulle innefatta ett stort lagerutrymme för papper och väl tilltaget utrymme för en bättre utrustad utsändningsavdelning. Vi räknade också med ett större behov av bostäder, så därför planerade vi in rum för ytterligare 12 personer i den nya tillbyggnaden.” I februari 1978 blev denna tillbyggnad överlämnad.

NY TRYCKMETOD

Aposteln Paulus’ uttalande att ”denna världens skådeplats håller på att förändras” stämmer verkligen när det gäller den gamla tingens ordning här på jorden, men det kan också tillämpas på våra tryckmetoder. (1 Kor. 7:31) Vi hade hört talas om de moderna metoder man hade infört vid Sällskapets  tryckerier i Förenta staterna och på andra håll för att hålla jämna steg med utvecklingen i världen, och vi undrade när det skulle bli vår tur.

Förberedelserna för detta började på vintern 1980/1981. En ny grafisk avdelning byggdes steg för steg upp i den nya tillbyggnaden på Betel. Först framställdes Tjänsten för Guds rike på fyra språk med hjälp av fotosättning, och i juli började vi trycka den grekiska upplagan av Vakttornet och Vakna! på vår nyligen införskaffade offsetpress med flatbäddstryck.

Detta följdes i juli 1982 av leveransen av den första ombyggda offsetrotationspressen från Brooklyn. För att få plats för den fick vårt gamla ”slagskepp”, rotationspressen som inköpts år 1924, monteras ner och skrotas. Den hade tryckt oräkneliga miljoner tidskriftsexemplar  under de 58 år som den hade varit i drift.

Sedan fick vi höra från Brooklyn att en andra ombyggd rotationspress hade tilldelats avdelningskontoret i Schweiz. Då blev vi verkligen glada över att vårt tryckerigolv hade fått en så stabil konstruktion i samband med byggandet av vårt avdelningskontor i Thun. Tryckpressen levererades i december 1983. Vårt tryckeri var nu väl utrustat för att kunna framställa tidskrifter på åtta språk för spridning eller för personligt bruk av vänner i nästan 100 olika länder.

DE UPPOFFRAR SIG VILLIGT

Vi är glada över att se att pionjärandan som sveper över Jehovas synliga organisation också har nått ett antal av våra bröder och systrar i Schweiz. Under många år var antalet pionjärer i vårt land en av våra svaga punkter, men sedan 1980 har antalet reguljära pionjärer stigit från 101 till ett högsta antal av 271, förutom 64 pionjärer med särskilt uppdrag (inklusive 2 i Liechtenstein och 3 missionärer i Schweiz). Vi hoppas att många fler skall påverkas till att gripa tag om denna tjänst under den korta tid som är kvar. — 1 Kor. 7:29.

Att många fler gärna skulle vilja vara i heltidstjänsten men inte har möjlighet till det kan ses av det ökade antal vänner som utnyttjar möjligheten att tjäna som hjälppionjärer. I maj 1986 uppnåddes ett högsta antal av 1.117 förkunnare som deltog i denna tjänst. Detta kan jämföras med siffran för 1980 som var 361. Vi anser att detta är ett beaktansvärt steg framåt för vår verksamhet i landet.

Församlingen i Dittingen illustrerar i vilken grad de äldstes positiva inställning bidrar till denna fruktbärande  utveckling. Samuel Hurni presenterade 15 hjälppionjärer på podiet vid kretssammankomsten hösten 1985 i Basel. Han förklarade: ”Vår församling består av 26 döpta förkunnare, och 57 procent av dessa, alltså 15 stycken, tog del i hjälppionjärtjänsten antingen i maj eller i september eller vid bägge tillfällena.” Han förklarade att äldstebröderna hade kommit överens om att ta ledningen i denna verksamhet. Sedan talade de med andra medlemmar i församlingen och sade: ”Äldstebröderna kommer att vara hjälppionjärer i maj. Skulle du också vilja vara det tillsammans med oss?” Några av förkunnarna blev så glada över att de äldste ansåg dem vara i stånd till att klara av denna tjänst att de entusiastiskt försökte sig på den. Denna gemensamma ansträngning ledde till stor framgång och blev till välsignelse för hela församlingen. Pionjärernas glädjefyllda anda smittade av sig på hela församlingen, och alla blev styrkta. — Ps. 110:3.

ENHETEN BIBEHÅLLS TROTS OLIKHETER

Ett framträdande drag inom organisationen bland Jehovas folk i Schweiz är olikheterna i fråga om språk och bakgrund. Att bibehålla enheten och gå framåt tillsammans är därför ett av de huvudsakliga målen som kommittén vid avdelningskontoret strävar efter.

Att bilda församlingar för utländska språkgrupper kräver mycket ansträngning. Att sörja för dessa inbegriper en hel del administrativt arbete. Man måste korrespondera med församlingar och kretstillsyningsmän, analysera rapporter, samordna och organisera sammankomster, skicka ut upplysningar med cirkulärbrev, förse vännerna med litteratur och  information för tjänsten på fältet, och mycket, mycket mer; allt detta måste göras på fyra olika språk — tyska, franska, italienska och spanska. Eftersom inte alla bröder vid avdelningskontoret talar alla dessa språk måste en hel del översättningsarbete göras.

Ute på fältet blev det ökade inslaget av utlänningar bland befolkningen till en utmaning för förkunnarna. Skulle de bara gå förbi dessa dörrar och ursäkta sig med att det var omöjligt att kommunicera med dessa människor? Eller skulle de åtminstone ta reda på deras ursprung och sedan skaffa fram litteratur på deras språk? En del alerta förkunnare gjorde mer än så. De lärde sig ett nytt språk för att kunna hjälpa dessa människor. — 1 Tim. 2:4.

Frånsett de språkgrupper som redan har nämnts finns det också jugoslaviska, portugisiska, grekiska och turkiska, såväl som tamiliska och vietnamesiska flyktingar. Alla dessa vittnar man för, och ett antal av dem visar uppriktigt intresse för sanningen eller har redan tagit ståndpunkt på Jehovas sida. Ja, med alla dessa människor från många olika länder inom Schweiz’ gränser upplever vi det som om vi har ett missionärsdistrikt på hemmaplan.

BETELFAMILJEN ÅTERSPEGLAR OCKSÅ DESSA OLIKHETER

Vår Betelfamilj består av omkring 65 medlemmar. Eftersom avdelningskontoret i Schweiz är ett av de äldsta, har vi medarbetare som har varit med i många år och som fungerat som stöttepelare bland oss. Våra besökare förvånas ofta över det relativt stora antalet veteraner bland personalen. Vi skulle vilja presentera de 12 bröder och systrar som är över 65 år gamla. (Se sidan 215.) De har tjänat vid Betel i sammanlagt 552 år, eller i genomsnitt 46 år var.

 Alla dessa är fortfarande nitiskt verksamma. Några exempel är Lydia Wiedenmann, 87 år, som dukar borden varje dag; Jules Feller, 86 år, som arbetar i receptionen; Arnold Rohrer, 86 år, som sköter om våra många cyklar; Paul Obrist, 81 år, som arbetar på kontoret; Willi Diehl, 75 år, som tjänar som samordnare för avdelningskontorets kommitté.

Saknas på bilden gör två älskade bröder som nyligen har avslutat sin jordiska bana: David Wiedenmann, som blev 82 år gammal och arbetade som medlem av avdelningskontorets kommitté in i det sista, ett mycket fint exempel för oss i fråga om anspråkslöshet och förnöjsamhet; och Gottfried Feuz, som blev 88 år gammal och ägnade 63 år av sitt liv i heltidstjänsten. På senare år var han en samvetsgrann medarbetare på prenumerationsavdelningen, och han kommer länge att bli ihågkommen för sin vänlighet.

Det kan verkligen sägas om dessa bröder och systrar: ”En ärekrona är grå hår — den vinns på rättfärdighetens väg.” (Ords. 16:31) Deras mångskiftande erfarenhet är en värdefull tillgång för de yngre medlemmarna av familjen. Åldersskillnader är sannerligen inget hinder för enhet, inte heller språkskillnader. På Betel har vi representanter för tre av de officiella språken. Man kan i synnerhet lägga märke till detta i samband med dryftandet av dagens text och familjens Vakttornsstudium, eftersom man då kan få höra kommentarer på tre olika språk.

VIDAREUTVECKLING VID BETEL

Som de flesta av Jehovas vittnen som lever nu på 1900-talet har sett, har den tekniska utvecklingen på senare år varit överväldigande. Utan tvivel har Jehova sett till att sådan modern utrustning skall kunna  komma till användning i samband med predikandet av ”dessa goda nyheter om riket ... på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna”, och detta inom en enda generations livstid. — Matt. 24:14, 34.

Med tanke på detta är det uppenbart varför Sällskapet har gjort bästa möjliga bruk av datorisering. Avdelningskontoret i Schweiz utrustades med MEPS (Multilanguage Electronic Phototypesetting System) i juli 1983, och vi fortsätter att lära oss hur vi skall kunna göra vårt arbete mer effektivt med hjälp av detta mångsidiga system. I synnerhet på vår prenumerationsavdelning har man kunnat reducera den stora mängd arbete som man tidigare fick utföra till ett relativt enkelt arbete vid några få dataskärmar. På utsändningsavdelningen har också arbetet underlättats tack vare datorn.

Å andra sidan har mycket av det tryckningsarbete vi tidigare brukade göra för andra avdelningskontor tagits över av dessa, allteftersom de själva har blivit utrustade med nya byggnader och offsetrotationspressar. Tack vare denna decentralisering har man kunnat tjäna både tid och pengar i samband med transporter. För närvarande trycker vi ett betydligt mindre antal av varje nummer, men vi trycker fortfarande regelbundet 12 olika upplagor på sex språk.

På grund av denna utveckling har åtskilliga medlemmar av Betelfamiljen kunnat göras tillgängliga för predikoverksamhet på heltid ute på fältet, och vi gläder oss åt att kunna få ta emot rapporterna från deras utmärkta arbete. Det är tydligt att Jehova välsignar dem som ställer sig till hans förfogande och att han drar försorg om dem med faderlig kärlek.

 OMRÅDESSAMMANKOMSTER MED INTERNATIONELL ANSTRYKNING

När Sällskapet upplyste om de speciella anordningar som skulle göras i samband med 1985 års sammankomster, var vi spända på att få veta vad som skulle planeras. Så småningom fick vi reda på det, och med utsikten att få ta emot utländska gäster i åtanke blev vi fullt upptagna med att organisera våra tyska och franska områdessammankomster under temat ”Vi bevarar vår ostrafflighet”.

Eftersom den engelsktalande gruppen skulle komma att bli speciellt stor, planerade vi för att ett engelskt program skulle hållas alla fyra dagarna, jämsides med den tyska sammankomsten i Zürich, den 1—4 augusti. En del bröder från USA, Canada och Storbritannien, såväl som flera olika engelsktalande bröder som bor i Schweiz, var villiga att ta på sig punkter på programmet. Detta gjorde det möjligt för oss att kunna framföra alla programpunkter utom dramerna, under vilka våra gäster välkomnades att närvara på den tyska sektionen. Vid den fransktalande sammankomsten i Genève var det engelska programmet inte lika omfattande. Men vid båda sammankomsterna gladde sig våra schweiziska vänner åt att få lyssna till entusiastiska rapporter som framfördes av delegater från olika länder.

Före och efter programmet, i synnerhet i cafeterian, fanns det möjlighet för schweiziska och utländska vänner att förena sig och samtala med varandra. Det var hjärtevärmande att iaktta hur många bemödade sig att överbrygga språkbarriären genom att friska upp de kunskaper i engelska eller tyska som de hade skaffat sig i skolan. Och om orden inte blev förstådda, kunde man åtminstone förstå varandra med hjälp av gester, omfamningar eller uttrycket i  ögonen. Det var en uppvisning av verkligt broderskap som bara Guds andes frukt kärlek kan åstadkomma, ”eftersom den är ett fullkomligt föreningsband”. — Kol. 3:14.

Många av de nära 1.800 utländska delegaterna följde med schweiziska förkunnare i tjänsten på fältet och visade på så sätt sitt intresse för sina bröders verksamhet på fältet i detta land. De flesta av gästerna passade också på att göra ett besök vid vårt Betelhem och tryckeri, vilket var mycket uppmuntrande för oss.

Från de vänner som besökte sammankomsten i  Genève erhöll vi ett rörande avskedsbudskap som delvis löd: ”Vi vill inte resa ifrån er utan att nämna att de ting som vi kommer att minnas bäst inte är era höga berg eller djupa sjöar, utan vi kommer för alltid att minnas den stora kärlek till vår Skapare som ni har visat och den trofasthet ni har visat i att sträva efter att följa vår Faders rättfärdiga principer. Genom er beslutsamhet har vi sporrats att bevara vår ostrafflighet.

Vi har i mycket hög grad uppskattat era ansträngningar att samtala med oss trots språkbarriären.

Vi kommer aldrig att glömma era vänliga och leende ansikten som gjorde att vi kände oss som hemma och välkomna. Ja, visst är det ’gott och ljuvligt ... att bröder bor endräktigt tillsammans’! Vi känner verkligen stor tacksamhet över att få tillhöra denna vår universella familj av bröder.” — Ps. 133:1.

Sammankomsterna år 1985, med ett högsta sammanlagt närvaroantal på 20.601 personer, har berikat oss med många lyckliga minnen. Vi kände oss alla uppmuntrade att skuldra vid skuldra fortsätta att tjäna tillsammans med våra bröder över hela världen, bevara vår ostrafflighet mot Jehova och Kristus Jesus och se framåt mot andra underbara möjligheter till kristen gemenskap.

BESLUTNA ATT FORTSÄTTA

Vi har nu tillsammans gjort en överblick över 95 års teokratisk utveckling i Schweiz, från broder Russells första besök år 1891 fram till dags dato. Från att ha varit en liten rännil har sanningens ökande vatten nått in i varje dalgång och högt upp till isolerade alphyddor i bergstrakterna. När vi ringer på hos folk i städerna, känner de ofta igen oss som Jehovas vittnen innan vi ens har fått en möjlighet att  börja tala. Rikets budskap har sannerligen basunerats ut, och människor har hört det. Men de flesta människorna känner sig trygga och nöjda med sin situation i livet och bryr sig inte mycket om det de menar vara omöjligt: förblivande fred på jorden under Guds rike.

Jehovas tjänares ansträngningar har dock inte varit förgäves. Fastän många som tjänade Jehova en tid har vänt tillbaka till världen, är vi lyckliga över att ha uppnått ett högsta antal om 13.659 lojala förkunnare av Riket i maj 1986 (inklusive 42 i Liechtenstein). Det var 25.698 närvarande vid Åminnelsen år 1986 (inklusive 82 i Liechtenstein), vilket låter ana fortsatt ökning så länge som Jehovas tålamod tillåter det. Det kan vara tänkvärt att nämna att ett stort antal — kanske hälften — av förkunnarna är utlänningar som har kommit till Schweiz för att förbättra sin materiella standard och helt oväntat funnit andliga rikedomar. Många förkunnare har återvänt till sina hemländer för att hjälpa till att befrämja Rikets verk på den plats där de är födda. På så vis har spridandet av Rikets goda nyheter kunnat ökas i dessa länder, och de schweiziska vittnena känner sig privilegierade över att ha haft en andel i det.

De som tillhör den ”stora skaran” omnämns i Jesaja 56:6 som ”främlingarna som har slutit sig till Herren [Jehova], för att tjäna honom och för att älska Herrens [Jehovas] namn och så vara hans tjänare”. De tusentals vänner i Schweiz som tillhör denna skara är fast beslutna att förbli ståndaktiga i Jehovas tjänst, tillsammans med de 73 medlemmarna av den smorda kvarlevan som fortfarande är närvarande här och i Liechtenstein, och att med förenade krafter kungöra hoppet om Riket för alla dem som är villiga att höra.

 [Karta på sidan 114]

(För formaterad text, se publikationen)

SCHWEIZ OCH LIECHTENSTEIN

FRANKRIKE

VÄSTTYSKLAND

SCHWEIZ

Bern

Schaffhausen

Basel

Rhen

Bodensjön

Brugg

Zürich

S:t Gallen

Thalwil

Aare

Les Convers

Zug

Buchs

Neuchâtel

Luzern

Bad Ragaz

Payerne

Steffisburg

Yverdon

Fribourg

Thun

Prilly

Lausanne

Genèvesjön

Gstaad

Aigle

Rhône

Genève

Bellinzona

Lugano

LIECHTENSTEIN

Schaan

Vaduz

ÖSTERRIKE

ITALIEN

SPRÅK

Tyska

Franska

Italienska

Rätoromanska

[Bild på sidan 119]

Adolf Weber, som förde Rikets budskap med sig tillbaka till sitt hemland år 1900

[Bild på sidan 130]

Bröder som använder ”fredsklockan” på ett hästdraget ekipage i Zürich för att väcka intresse för tidskriften ”Den Gyllne Tidsåldern”

[Bild på sidan 135]

Schweiz’ avdelningskontor och tryckeri mellan 1925 och 1970

[Bild på sidan 136]

Martin C. Harbeck (tillsammans med sin hustru) och J. F. Rutherford

[Bild på sidan 145]

Heinrich Dwenger, som gjorde Beteltjänst från 1910 till 1983, på prenumerationsavdelningen i Thun

[Bild på sidan 149]

Framsidan av det specialnummer av ”Den Gyllne Tidsåldern” som redogjorde för den minnesvärda sammankomsten i Luzern

[Bild på sidan 159]

Franz Zürcher, tillsyningsman för avdelningskontoret från 1940 till 1953

[Bild på sidan 161]

Jules Feller, som började sin Beteltjänst 1924 och som fortfarande är verksam vid 86 års ålder

[Bild på sidan 183]

Willi Diehl, samordnare för avdelningskontorets kommitté, tillsammans med sin hustru, Marthe

[Bild på sidan 193]

Slottet, Liechtensteins landmärke

[Bild på sidan 208]

Betelhem, kontor och tryckeri i Thun

[Bild på sidan 215]

Betelfamiljens tolv veteraner, med i genomsnitt 46 års heltidstjänst var (från vänster till höger: Lydia Wiedenmann, Marthe Diehl, Jules Feller, Willi Diehl, Paul Bigler, Martha Bigler, Paul Obrist, Ernst Zedi, Hans Russenberger, Arnold Rohrer, Johannes Förster, Josefine Förster)