Trinidad och Tobago

NÄR Columbus upptäckte Trinidad, den 31 juli 1498, såg han tre höjder i sydöstra delen av ön. Det har sagts att detta påminde honom om treenigheten, och därför har ön ända sedan dess kallats Trinidad.  Nu hade ju arawak- och karibindianerna upptäckt ön flera hundra år tidigare, och för dem var detta ”kolibrins land”.

Samma år upptäckte Columbus också systerön Tobago, som en del kallar ”Robinson Crusoes ö”, eftersom de tror att det var där händelserna i Defoes roman utspelade sig. Dess namn, Tobago, tycks stamma från det namn indianerna gav den, Tavaco eller Tobaco (Tobak), vilket syftar på en växt som de odlade och använde i stor utsträckning.

Dessa öar är de sydligaste i den kedja som sträcker sig från Puerto Rico till Sydamerika. Ja, Trinidad ligger alldeles utanför Venezuelas kust, nära floden Orinoco. Tobago ligger omkring 32 kilometer nordost om Trinidad. De är små tropiska öar, som är behagligt gröna större delen av året. Deras topografi uppvisar många kontraster — oländiga berg med förtjusande dalar, fruktbara slätter och sandstränder. Tobago är väl känt för sina rev och fascinerande korallformationer.

EN VERKLIGT KOSMOPOLITISK BEFOLKNING

Även om det ursprungligen förekom omfattande odling av tobak, kom kakaoplantager undan för undan att dominera. Sedan blev också dessa ersatta i betydelse av stora sockerplantager, som ägdes av de spanska, franska och engelska sockerbaronerna. För att kunna bearbeta sina plantager skaffade ägarna sig tusentals afrikanska slavar. När ägarna till sist måste böja sig för det växande trycket och frige slavarna, fördes tusentals indier in under ett kontraktsystem. Trinidads befolkning på över en miljon är nu jämnt fördelad mellan människor av afrikanskt och indiskt ursprung, med ett mycket  mindre antal européer, kineser och några från Mellersta Östern. Det har förekommit en avsevärd blandning av dessa grupper genom äktenskap, och detta har resulterat i en verkligt kosmopolitisk befolkning. Storbritannien vann till sist väldet över öarna och styrde dem som kolonier fram till 1962, då de beviljades självständighet.

Många religioner finns representerade här, bland dem hinduismen, islam och kristenhetens större kyrkosamfund. Människorna själva är vänliga och varmhjärtade. Men här finns också det våld som är så vanligt nu i de yttersta dagarna.

SANNINGENS SÄD BÖRJAR SÅS

För denna befolkning av blandat etniskt ursprung började de goda nyheterna om Riket förkunnas år 1912. Den som förkunnade dem var Evander J. Coward, en amerikan. Dåvarande presidenten för Sällskapet Vakttornet, Charles Taze Russell, hade sänt broder Coward till öarna i det bestämda syftet att sätta i gång med att förkunna bibelns sanning på dem, och detta gjorde han. I åtskilliga år var han mycket verksam med att fullgöra sitt uppdrag och med att få klasser av bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades, organiserade för regelbundna möten och för att förkunna och lära ut sanningen från Guds ord för så många som hade hörande öron.

Nu finns det inte många kvar som personligen hörde E. J. Coward. Men Ragbir Boland Gowrie, som dog i början av 1986, berättade: ”Broder Coward talade över slutet på hedningarnas tider. Hans tal annonserades både muntligt och genom en stor traktat, som spreds. Han var en tämligen stor, välbyggd man. Han hade en maskulin stämma och använde ett avsevärt mått av eftertryck och modulation.  Han hade vanan att höja högra handen och knäppa med fingrarna för att ge eftertryck åt en sak.” En annan broder, som nu också är död, påminde sig: ”Han såg ut ungefär som mannen på ett visst havregrynspaket. Han hade långt hår bak i nacken.”

Coward talade i alla de större städerna på Trinidad. Lokalerna var fyllda av skaror som kom för att höra honom lägga fram bibelns sanningar om helvetet, själens odödlighet, jordens framtid och andra ämnen. I The Mirror trycktes en del av hans föredrag eller delar av dem. Å andra sidan blev han kraftigt angripen i Port of Spain Gazette. Men han stod fast. Det blev en uppdelning mellan dem som bara var nyfikna och de uppriktiga sanningssökarna, och snart blev en regelbunden bibelstudieklass organiserad i Gilbert L. Talmas hem i Port of Spain. Inom kort blev rummet för litet, och därför hyrde de år 1912 Skogvaktarlogen på Philip Street. Jehovas vittnen använde den mötesplatsen i omkring 62 år.

”BIBEL-BROWN” SAMARBETAR MED E. J. COWARD

Samma år kom en jamaicabo, William R. Brown, till Trinidad för att hjälpa till med att sprida de goda nyheterna. I omkring tio år samarbetade han med sin hustru, och under någon tid med broder Coward, i att gå igenom stora distrikt på Trinidad, Tobago och närliggande öar. Det skulle komma att dröja åratal innan det skulle bli någon organiserad tillsyn under ett avdelningskontor, men både Coward och Browns besökte och styrkte de små grupper som började uppstå. År 1923 fick sedan broder Brown och hans hustru ett hänförande nytt förordnande att resa till Västafrika, där han förskaffade sig namnet ”Bibel-Brown”.

 En av de många platser där broder Coward höll föredrag var Tunapuna. William A. Jordan, som var rektor i anglikanska skolan där, beslöt sig för att vara med vid ett av Cowards föredrag för att övertyga sig om att Cowards undervisning var falsk. Han rustade sig med skriftställen för att vederlägga Coward. Men till hans förvåning och bestörtning började Coward sitt föredrag med att använda Uppenbarelseboken 21:8, just det skriftställe som var Jordans förnämsta stöd för läran om ett brinnande helvete. Eftersom Jordan var ärlig och ödmjuk, erkände han det överlägsna i Cowards framställning av bibelns sanning. Han gjorde detta personligen till Coward, när talet var slut.

Allteftersom Jordan gjorde framsteg i sanningen, insåg han att hans ställning som gudstjänstledare i anglikanska kyrkan och som rektor i deras skola inte var bra. Han kände att han måste fatta ett beslut. Vid den här tiden blev hans syn så svag att han tvingades begära sjukledigt. Sedan han bett till Gud, lovade han att om han skulle bli i stånd till att återuppta arbetet igen, skulle han första arbetsdagen säga upp sig från sitt arbete. Han gjorde just detta i mars 1915. Detta gjorde det möjligt för honom att ta hand om den nybildade klassen av bibelforskare i Tunapuna.

TILL EN SPETÄLSKEKOLONI

Den unge Arthur Guy hade läst Cowards föredrag i The Mirror och blev verkligt intresserad. Han berättar: ”Sedan beslöt jag mig för att skriva till broder C. T. Russell. Han sände mitt brev till broder E. J. Coward, just den man vars föredrag jag hade läst. Han befann sig då på Barbados. Han skrev till mig och sade att han hade fått mitt brev och var  övertygad om att jag var invigd. Jag skulle snart få besök av bröderna Talma och Ferreira. Jag blev hänförd.” Ett par dagar därefter uppfylldes löftet.

Arthur gjorde goda framsteg i sanningen. Han var snart med vid mötena. Sedan kom ett svårt prov. Han blev förklarad vara spetälsk och fördes till en spetälskekoloni, inte bara för en eller två veckor, utan för att vara där ett antal år. Han började omedelbart vittna för patienterna om sin nyfunna tro. En debatt ordnades mellan honom och en katolik, som hette Paul. Paul använde sin katekes, men han hänvisade inte till ett enda skriftställe. Nu var det Arthurs tur. Han påminner sig:

”Jag började genom att påminna åhörarna om att diskussionen inte skulle vara grundad på vad vi hade fått lära oss eller trodde eller vad som stod i katekesen, utan på bibeln. ’Låt oss höra vad som sägs i bibeln i detta ämne’, sade jag och citerade 1 Moseboken 2:7. Sedan använde jag en illustration. ’Om herr Brown begav sig till England för att studera medicin, tog sina examina och fick sina diplom, skulle han bli läkare. Om herr Brown dog, skulle läkaren dö. Eftersom människan blev en levande själ, skulle därför själen dö, när människan dog.’” Åhörarna gav högljutt sitt bifall till känna, och ordföranden höll med om att Arthur hade det bättre argumentet. Som en följd av detta blev Arthur kallad ”bibeln” av patienterna.

ANSVARET FLYTTAS ÖVER PÅ ANDRA VILLIGA

Broder Cowards arbete på öarna gick mot sitt slut. Första världskriget pågick, och myndigheterna betraktade honom som en säkerhetsrisk. Omkring 1917 blev han uppmanad att lämna öarna, och därför  återvände han till Förenta staterna. Jehova hade emellertid välsignat hans tjänst med framgång. Sanningens säd hade slagit rot. Vid åminnelsefirandet det året, efter bara fem år, var 68 närvarande i Port of Spain, 90 i Bridgetown på Barbados och 21 i Saint George’s på Grenada. Arbetet fortsatte att växa, sakta men säkert.

G. L. Talma åtog sig med glädje ansvaret som Sällskapets representant. William Ferreira hade också identifierat sig som en sann tillbedjare av Jehova. Båda gjorde de omfattande resor för att sprida sanningen och för att besöka de små klasserna. Talma tillbragte en del tid på Barbados, den ö där han var född, och även på Grenada, i Brittiska Guayana (nu Guyana) och Nederländska Guayana (nu Surinam). Ferreira var av portugisisk härkomst och kunde därför utföra en del arbete bland européerna.

STORA SKAROR SER SKAPELSEDRAMAT I BILDER

Efter första världskriget skulle det ha varit svårt för någon mer amerikan att betjäna bröderna på öarna. Därför sände Sällskapet år 1922 en kanadensare, George Young, till att styrka bröderna. I en rapport till broder Rutherford framhöll han:

”Jag steg i land på Trinidad på morgonen den 14 dennes. ... Det finns mycket att göra, och det kommer att hålla mig upptagen här under någon tid. Sanningen sprider sig ganska snabbt på Trinidad. Bröderna här utför ett gott arbete. I vissa avseenden är Trinidad det bästa fältet i Västindien för att sprida sanningen.”

Under Youngs tur på Trinidad användes Skapelsedramat i bilder för att stimulera allmänhetens intresse. W. R. Brown hade utfört en del arbete med  en version av dramat, men den här gången var det en fullständig visning, avdelningen med film inbegripen. Stora skaror såg det och hörde kommentarerna. Broder Young rapporterade beträffande sitt arbete:

”I Port of Spain hade vännerna hyrt en teater för två vardagskvällar. Inga annonser av något slag sattes in i tidningarna, men 5.000 löpsedlar delades ut. Det vanliga antalet är 10.000. Lokalen blev fullsatt, och ett stort antal måste avvisas. Andra kvällen var byggnaden överfull av människor; när dörrarna stängdes, sköt de upp sidoentrén för att kunna stå vid teaterns öppna sida. Baalsprästernas varningar är till ingen nytta. Sanningen banar sig väg steg för steg på Trinidad.”

Broder Young stannade kvar i Västindien i omkring sex månader.

VÅRA MÖTEN DÅ

Mötena på den tiden var inte vad vi är vana vid nu. William A. Douglas, en trogen arbetare ända till sin död år 1981, berättade:

”Det första möte jag var med vid hölls en tisdagskväll. Vi studerade ett avsnitt i boken Tabernakelskuggor. Sedan satte man upp en plansch på väggen, och en broder med en käpp i handen förklarade vissa detaljer. Jag kunde inte fatta någonting av vad brodern sade.

Mötet på onsdagskvällen var ett bönemöte. En broder bad, sedan en sång; en annan broder bad, sedan en sång. Alla de närvarande bad. Den ene efter den andre reste sig och avgav ett vittnesbörd. En del talade om hur många goda ting Gud hade gjort för dem; andra sade att Gud hade hjälpt dem att övervinna frestelser; åter andra sade att Gud  hade hjälpt dem att undgå en olyckshändelse. När turen kom till mig, kunde jag inte finna någonting att vittna om. ...

Jag kommer klart och tydligt ihåg vad som hände vid det första studiet i Vakttornet som mor och jag var med vid. Studieledaren ställde en fråga; en broder svarade så här: ’Min tanke är så och så.’ En annan sade: ’Jag är inte i samförstånd med den tanken, för så och så.’ Detta pågick i en hel timme, och studiets första stycke blev aldrig avslutat. Nu uppskattar vi med tacksamhet till Jehova de stora förbättringar han har gjort för oss genom Sällskapet.”

FRIMODIGA — MEN I AVSAKNAD AV TAKT

På 1920-talet var teokratisk taktfullhet ett okänt begrepp för bröderna. De använde ett ganska rättframt och ibland burdust tal, när de frambar bibelns budskap till folk i hemmen. W. A. Douglas påminner sig en händelse som inträffade under en sammankomst i Port of Spain:

”Det var, såvitt jag kan minnas, första gången som det gjordes anordningar för att bröder skulle arbeta tillsammans från hus till hus. Jag, som var en ung oerfaren broder, blev anvisad att arbeta tillsammans med en äldre förkunnare. ... Det var på söndagsförmiddagen. Vi besökte ett hem, och brodern erbjöd litteratur till några män på verandan. Det uppstod en dispyt. Brodern sade till mannen: ’Skälet till att du inte kan förstå mig är att Satan, djävulen, är din far.’ En av männen gick fram till honom och sade: ’Kommer du till mitt hus och säger mig att Satan är min far?’ Mannen gav sedan brodern ett slag på munnen och slog ut två tänder på honom. Medan vi gick nedför trapporna och ut på gatan, sade brodern mig att om det inte hade varit för att han hade invigt  sig åt Gud, skulle han ha tagit hand om den där unge mannen! Han kände det då som om han fick lida för sanningen, så han var i en god sinnesstämning.”

Även om bröderna på den tiden inte blev betjänade av representanter från Sällskapets högkvarter, sökte de göra förändringar i sitt liv för att anpassa sig till den bättre insikt i Guds ord som de fick. Jehovas ande hjälpte sålunda bröderna att i en tämligen god utsträckning bevara tankens, ordets och handlingens enhet.

TRINIDADS AVDELNINGSKONTOR INREGISTRERAT

Maj 1932 var en viktig tidpunkt för Trinidad. Avdelningskontoret på 64 Frederick Street i Port of Spain blev inregistrerat hos staten, och broder Talma fick juridisk ställning som Sällskapets representant på Trinidad och Tobago. Rapporter sändes till detta kontor från ett antal av de andra öarna i Brittiska Västindien.

Det vittnesbörd som avgavs ökade i intensitet i och med begagnandet av de bärbara grammofonerna och de ännu kraftigare grammofoner som kallades transkriptionsmaskiner. År 1934 var sex sådana transkriptionsmaskiner i bruk: en på Grenada, en på Dominica och fyra på Trinidad. Folk kom inte alltid ut i det fria för att lyssna till föredragen, utan många lyssnade genom öppna fönster. Uppriktiga människor uppskattade vad de fick höra. Man kunde få höra sådana kommentarer som: ”Detta är det enda trösterika; låt oss gå närmare.” ”Det är rätt, gosse, kom här och hör; gå inte tillbaka till Belmont och låt inte den mannen [en prästman] narra dig mera.” Många bärbara grammofoner blev också importerade  av bröderna, och ljudet från dem fogades till det vittnesbörd som avgavs.

FÖRBUD — ÄVEN MOT BIBELN

Utan varning blev importen av vår litteratur förbjuden av regeringen. Alfred Wallace Seymour, tillförordnad guvernör på Trinidad och Tobago, i verkställande rådet, ansåg att Den Gyllne Tidsåldern och andra av Sällskapet Vakttornets publikationer var av upprorisk art. Genom förordning nummer 49 av den 20 augusti 1936 blev all litteratur som tryckts av Sällskapet Vakttornet och Den Gyllne Tidsålderns förlag förbjuden. Detta inbegrep bibeln!

När man riktade guvernör sir Arthur Fletchers uppmärksamhet på att bibeln hade blivit förbjuden, utfärdades en ytterligare förordning i rådet, nummer 60 av den 3 december 1936, enligt vilken det var tillåtet att importera all litteratur för vilken en importlicens hade beviljats. Därefter blev bibeln, Guds Harpa och tre broschyrer tillåtna. I nio år fortsatte detta förhållande att råda på Trinidad.

Vem låg bakom det? Flera år senare, på våren 1946, talade dåvarande polismästaren, överste Mueller, om för landstjänaren vid ett privat samtal att förbudet i själva verket hade införts därför att Sällskapets publikationer gjorde angrepp på den romersk-katolska kyrkan. Prästerna hade agiterat för det.

På Saint Kitts, norr om Trinidad, lät regeringen den 20 mars 1944 bränna i pannorna i en sockerfabrik all litteratur från Vakttornet som de kunde lägga beslag på. Trots detta hölls vittnena flitigt upptagna med den litteratur de hade, och de använde sina grammofoner och transkriptionsmaskiner närhelst och varhelst så var möjligt. Men polisen beslagtog också en del högtalarutrustning.

 Medan verkningarna av förbudet varade, sjönk antalet förkunnare från 293 år 1936 till 229 år 1940. Men brödernas verksamhet var produktiv, för nu började de göra återbesök och leda bibelstudier.

SKOLLÄRARE SÄND I FÄNGELSE

W. A. Douglas var en av många på Trinidad som blev fängslade under denna tid av förföljelse. I april 1939 genomsökte två polismän hans hem, där han ledde en privat skola, och fann broschyren Se fakta i ögonen. Tre månader senare blev han stämd inför rätta; målet kom till sist upp den 12 oktober. Han blev anklagad för att vara en opatriotisk skollärare, som vägrade att ta del i högtidligheterna på imperiedagen och inte tillät sina elever att sjunga nationalsången. Douglas försvarade sig med att skolan var privat och att det inte förekom någon sång alls där. Han använde Apostlagärningarna 5:27—32 i sitt försvar och hävdade att han, i likhet med Jesu Kristi apostlar, ”måste lyda Gud såsom härskare mer än människor”. Tingsrätten fann honom skyldig och dömde honom till två månaders straffarbete. Douglas överklagade.

Domare Vincent Brown presiderade som överklagningsdomare. Han var nervös och drack tre glas vatten, medan han läste upp rättens beslut. Hans första ord löd: ”Den här mannen är inte lämpad att bo i samhället. En man i hans ställning som skollärare skulle inte lära barnen att vara lojala mot hans majestät konungen och bör inte tillåtas äga frihet. Vi fastställer den lagkunniga tingsrättens dom.”

År 1940 befann sig broder Douglas därför i fängelse. Medan han satt där, hade han utmärkta tillfällen att frambära vittnesbörd, och det gjorde han.  Han blev känd som ”Se fakta i ögonen”. På söndagsförmiddagarna tog många av fångarna inte del i de gudstjänster som hölls i fängelsekyrkan, och Douglas ledde därför möten med dem med frågor och svar. Han rapporterade: ”Jag är glad över att få nämna att under de sju söndagar jag tillbragte i fängelse hade jag privilegiet att tala till mer än 200 personer vid ett och samma tillfälle. Eftersom jag också hade tillåtelse att röra mig inom hela fängelsets område, talade jag med alla jag kom i kontakt med om Kristi rike som människosläktets enda hopp.”

FÖRBUDET HÄVT

Under förbudet upprättades en amerikansk militärbas på Trinidad. En amerikan vid basen hade släktingar i sanningen i Förenta staterna. Närhelst hans släktingar sände Vakttornet till honom, gav han det till bröderna. De framställde maskinskrivna exemplar och utelämnade namnet Vakttornet och spred dem sedan till församlingarna. Bröderna kunde sålunda få andlig föda trots förbudet.

Men för att man skulle vinna befrielse hölls ett stort möte i Princes Building (Prinsarnas hus) den 22 december 1940, och en resolution med krav om att förbudet skulle hävas sändes till kolonialministern i London. Men ärendet blev uppskjutet tills efter kriget. Den 11 september 1945 sändes en annan petition, som upptog 20.851 underskrifter, till kolonialministern i London. I början av november kom den goda nyheten att förbudet hade upphävts. Litteraturen kunde återigen importeras fritt. Det tjänsteåret sände avdelningskontoret ut 30.988 böcker och 77.226 broschyrer till de ivrigt väntande bröderna.

 EN NY ERA I PREDIKANDET

Sällskapet hade gjort ett antal föranstaltningar som skulle göra efterkrigsperioden till en ny era av teokratisk verksamhet. År 1943 hade det ordnats med en skola i teokratisk tjänst för att öva bröderna på de olika platserna att bli dugliga talare och högläsare. Vakttornets Bibelskola Gilead hade satts i gång för att öva missionärer i att bryta ny mark för Rikets verk och stärka det i många länder. År 1945 började även en kampanj för att främja offentliga föredrag i varje församling. Detta, tillsammans med uppmuntran att hålla korta bibliska predikningar vid dörrarna, gjorde det onödigt att längre använda grammofoner och transkriptionsmaskiner. Vi blev också hänförda över att få veta att Sällskapet Vakttornets president för första gången skulle betjäna sammankomster i Västindien! Den stora mängd hjälpmedel som på detta vis tillhandahölls skulle komma att bidra till en märklig tillväxt under kommande år.

Alexander Tharp från Gileads tredje klass utexaminerades den 31 juli 1944. Därefter blev han sänd till Trinidad för att ha uppsikt över arbetet vid avdelningskontoret i Brittiska Västindien, som det då kallades, för Gilbert Talma hade nu åldrats och var svag till hälsan. Broder Tharp anlände den 24 mars 1946, några dagar före Sällskapets styrelseledamöter.

En händelse som inträffade på det hotellrum där bröderna Knorr och Franz bodde gjorde intryck på broder Tharp och blev något han aldrig glömde. En dag, när broder Tharp gick upp på deras rum, höll broder Franz på att putsa sina skor. Utan att säga något hukade broder Franz sig ner och putsade broder Tharps skor. Det var en spontan handling och påminde broder Tharp om Jesu handling att tvätta apostlarnas fötter. — Joh. 13:3—17.

 Sammankomsten blev mycket lyckad, med 1.611 närvarande vid president Knorrs offentliga tal, ”Glädjens, I nationer”. Medan N. H. Knorr var på Trinidad, gav han anvisningar om att man skulle söka efter ett ställe som man kunde köpa till avdelningskontor och missionärshem. Kontoret mot gården vid 64 Frederick Street hade tjänat sitt syfte. Den 30 maj 1946 köpte man 21 Taylor Street i Woodbrook i Port of Spain, vilket kom att tjäna som avdelningskontor och missionärshem i 26 år.

MISSIONÄRER BIDRAR TILL TILLVÄXTEN

Den 4 oktober anlände ytterligare åtta missionärer. Det kom en ständig ström av missionärer till avdelningskontorets olika öar i flera år — år av förbättrad teokratisk organisation och snabb tillväxt. I Port of Spain ökade antalet förkunnare från 60 år 1946 till 159 år 1947. I vissa delar av staden verkade det som om alla önskade att någon av missionärerna skulle leda bibelstudier med dem. Ibland kunde en missionär ha så många som 30 olika studier  att sköta om under en månad.

En del bibelstudier frambringade sanna lärjungar. Teresa Berry skrev nyligen: ”Ett av de mest framträdande studier som jag satte i gång var med Mabel Guin och hennes familj. Jag minns fortfarande att hon sade, sedan jag hade talat med henne några minuter: ’Vi har alltid undrat om det fanns något vi kunde göra för Gud, eftersom han har gjort så mycket för oss.’ Jag satte i gång studiet med henne, och snart började hon vara med vid mötena och gå i tjänsten. Hela familjen på tio personer kom med i sanningen. Jag skriver fortfarande till Mabel, och hon är ett mycket verksamt vittne ännu i denna dag, omkring 37 år senare.”

Missionärerna kom att bli väl kända. En dag när Peter Brown var på hemväg från tjänsten på fältet, tog han en genväg genom begravningsplatsen just som ett begravningsfölje kom in. De kände igen Peter och visste att han var missionär, så en i sällskapet vände sig till honom och sade: ”Vi har inte någon som kan hålla tal vid graven. Skulle du vilja göra det?” Det gjorde han med glädje.

De nya missionärerna var tvungna att anpassa sig på flera olika vis, och de hjälpte även bröderna på platsen att göra en del förändringar. I Rikets sal lade man märke till att bröderna satt på ena sidan i lokalen, och alla var klädda i marinblå eller svarta kostymer. Systrarna, klädda i vitt, satt på andra sidan i lokalen. Men missionärerna klädde sig i alla sorters färger och började sitta på båda sidorna. Det dröjde inte länge förrän den gamla seden försvann.

Kontoret på Trinidad fick nu ta emot rapporter från små grupper på alla öarna i Brittiska Västindien, utom Jamaica.

KRETSTILLSYNINGSMÄN GER UT SIG SJÄLVA

I slutet av 1946 blev Joshua Steelman, en gileadit  som hade varit på Cuba, sänd att betjäna avdelningskontoret på Trinidad som representant för presidentens kontor och för att arbeta som tjänare för bröderna (kretstillsyningsman) på alla öarna. Han var mycket framgångsrik i att uppmuntra förkunnarna att komma ut i tjänsten på fältet. Nya rekord i fråga om förkunnare nåddes i praktiskt taget alla församlingar han betjänade.

Året därpå stängdes missionärshemmet på Barbados, och den återstående missionären, Bennett Berry, förordnades att vara tjänare för bröderna. Hans erfarenheter skulle kunna fylla en bok. Det var ont om transportmedel. Om det fanns en buss, var det svårt att få en sittplats. Höns, fisk och getter var också med, vilket gjorde turen till en händelserik erfarenhet! Passagerarna talade i ett kör med varandra. Vägarna var smala och vindlande, särskilt i bergstrakterna.

På ön Dominica måste broder Berry gå 29 kilometer till fots på bergsstigar och uppför en flodbädd för att komma till en av församlingarna. En gång fick han använda en häst, men hästen föll. Men han kände stor glädje av att se hur de ödmjuka bröderna fick en bättre insikt beträffande sitt förhållande till Jehova, hans Son och Jehovas organisation. Broder Berrys andlighet ökade också, när han osjälviskt sörjde för sina bröders behov.

GENSVAR PÅ SAMMANKOMSTANNONSERING

En områdessammankomst var anordnad att hållas den 21—23 maj 1948 i Port of Spain. Det skulle bli en omfattande annonsering. Allting fungerade väl. Förutom vanlig parad, löpsedlar och fönsteraffischer bildades en cykelparad med plakat på varje cykel. Det väckte verkligen stor uppmärksamhet.

Eftersom huset där sammankomsten hölls var litet,  skulle det offentliga föredraget hållas utomhus på Woodfordtorget, mitt i affärsområdet, klockan 20.00. En tropisk fullmåne upplyste scenen. Bröderna var överlyckliga över att se en skara på 3.623 personer samla sig kring estraden för att höra om ”Glädjen som skall vederfaras allt folket”.

UTOMHUSFÖREDRAG

Ett antal bröder på de olika platserna hade blivit ganska dugliga offentliga talare, och dessa tillsammans med kretstillsyningsmännen började hålla utomhusföredrag ganska ofta. Det var lätt att ordna sådana föredrag.

Man kontaktade en affärsinnehavare för att få tillstånd att hålla ett föredrag under det utskjutande takskägget till hans butik. Om det inte fanns tillgång till elektricitet, kunde man hänga upp en fotogen- eller karbidlykta på en av takstöttorna. Sedan ett bord för bibeln och anteckningarna, och allting var färdigt. Muntlig annonsering och utdelning av löpsedlar inom området dagen eller veckan som talet skulle hållas samlade med säkerhet en åhörarskara på 100 eller fler. Det var inte mycket som störde, frånsett trafiken och insekterna. Men med ankomsten av brottslighet och busliv blev det med tiden slut på eran med friluftsföredrag.

Dessa friluftsföredrag hade inte desto mindre gjort en del fårlika bekanta med sanningen. Efter ett sådant föredrag i Chaguanas skaffade sig en ung hindu två översättningar av bibeln av talaren. Den unge mannen trädde in i heltidstjänsten, och han tjänade Jehova troget ända till sin död.

SIBIA OCH LIGHT

När Sällskapet köpte ett segelfartyg (Sibia), började ett nytt och spännande sätt att föra de goda nyheterna till de små öarna. S. J. Carter, G. Maki,  R. Parkin och A. Worsley utgjorde den ursprungliga besättningen. De seglade i ett slags cirkel mellan Puerto Rico och Trinidad och avgav ett grundligt vittnesbörd på alla de små öarna. Även de större öarna fick del av deras periodiskt återkommande korta uppehåll för att skaffa förråd och vara med vid sammankomster.

På de flesta av öarna låg små fiskelägen utspridda längs kusterna. Eftersom det inte alltid fanns vägar som förband byarna med varandra landvägen, visade det sig vara mycket praktiskt att använda Sibia till att föra ut de goda nyheterna till dessa isolerade trakter.

Under 1953 ordnade Sällskapet med att ersätta Sibia med ett större tvåmotorigt motorfartyg, som kallades Le Cheval Noir, ett namn som senare ändrades till Light. Den 9 november 1953 registrerades det med Trinidad som hemmahamn.

Året därpå var emellertid kolonialministern, Maurice Dorman, närvarande, när broder Knorr talade till en åhörarskara om 3.269 på Woodfordtorget. Senare det året, den 6 juli, undertecknade Dorman, som då var tillförordnad guvernör, en förordning i verkställande rådet, i vilken besättningen på Light bedömdes som icke önskvärda besökare. Den 25 september 1954, när Light anlöpte hamnen, sedan man hade betjänat en sammankomst på Barbados, meddelade immigrationstjänstemännen att besättningen inte hade tillåtelse att gå i land. Förhandlingar och samtal med myndigheterna visade sig fruktlösa, och fartyget beordrades att ge sig av senast den 5 oktober. Det gjorde man, inför den värsta orkan som drabbat Västindien på åratal.

INHEMSKA BRÖDER GÖR TJÄNST

Inhemska bröder som kunde tjäna som pionjärer  med särskilt uppdrag spelade nu en roll som tilltog i vikt och betydelse. Infödda kretstillsyningsmän hade redan ersatt de utländska missionärerna i stor utsträckning och skulle med tiden göra det helt och hållet. Under 1950 och 1951 hade ett missionärshem fungerat i Scarborough på Tobago, men eftersom en del av allmänheten hyste vissa fördomar mot vita personer, hindrades deras effektivitet. År 1954 blev därför två inhemska pionjärer med särskilt uppdrag, Edward Harry och Oliver Smith, förordnade att arbeta på Tobago och försöka utvidga Rikets verk. Detta visade sig framgångsrikt och ådagalade, åtminstone på en del distrikt, att kvalificerade inhemska bröder kunde vara effektivare än utländska missionärer.

Sedan dess har en del inhemska pionjärer med särskilt uppdrag gått igenom Vakttornets Bibelskola Gilead och återvänt till Trinidad. Två av dessa är Theresa Chin Chee Fat och Sylvia Permell. De har tjänat troget och nitiskt, och Jehova har välsignat deras tjänst med att göra lärjungar. Theresa har blivit välsignad med 46 andliga ”barn”, medan Sylvia har sett 59 överlämna sina liv åt Jehova och bli döpta.

TILLVÄXTEN KRÄVER NYA AVDELNINGSKONTOR

Vid broder Knorrs besök i januari 1954 fann man att Rikets verk på Leewardöarna hade växt tillräckligt för att ett särskilt avdelningskontor skulle upprättas. Nio öar skulle sortera under avdelningskontoret för Leewardöarna, och för Trinidad återstod då sju. En annan uppdelning ägde rum år 1966, när avdelningskontoret på Barbados upprättades. Avdelningskontoret på Trinidad omfattade nu bara Trinidad och Tobago. Vårt eget fält blev mindre, men det berodde på att Rikets verk utvidgades.

Under 1950-talet och därefter förekom det bara en  blygsam ökning av antalet förkunnare, och vissa år var det en nedgång. Detta berodde inte nödvändigtvis på att det inte fanns något intresse att uppodla. Det berodde förnämligast på de ekonomiska förhållandena. Många var arbetslösa, lönerna var låga, och familjerna var stora. Detta gällde vittnena såväl som andra. Och därför förekom det under dessa år en ständig utflyttning av vittnen som emigranter till England, Canada och Förenta staterna. Men andlig tillväxt blev uppenbar.

DET ORDNAS MED ÄNDAMÅLSENLIGA RIKETS SALAR

Under senare delen av 1959 dryftade en broder på Trinidad med Robert D. Newton, som då var landstjänare, möjligheten att inbjuda församlingarna att slå samman sina resurser för att bygga Rikets salar åt en del av församlingarna. På den tiden fanns det bara en enda liten Rikets sal på Trinidad; den hade byggts i San Fernando år 1940. Till sist kom en Riketssalsfond till stånd. Inte långt därefter började arbetet på en tämligen stor Rikets sal i San Juan. Nästan allt arbete var frivilligt. Det var en syn att se en grupp av män och kvinnor, som alla var vittnen, blanda till betong och bilda ett lag som öste upp betongen i hinkar. I början av 1961 var lokalen färdig. Den blev en av lokalerna för Skolan i Rikets tjänst, som introducerades det året.

Nästan omedelbart började man på en ny lokal, en för Laventilleförsamlingen i Port of Spain. Fastän fonden snart förbrukades, blev det möjligt att försäkra sig om lån från Sällskapet för sådan byggnadsverksamhet. Fler församlingar drog fördel av denna föranstaltning för att uppföra en bra Rikets sal. Nu finns det 27 lokaler, och fler har planerats för den närmaste framtiden.

I maj 1985 började något nytt i fråga om byggandet  av Rikets salar. Bröderna hade blivit hänförda över rapporterna om snabbyggda Rikets salar i andra länder. Kunde något sådant ske på Trinidad? En byggnadskommitté bildades för att undersöka saken. Intensivt dryftande förekom, och det bestämdes att man skulle försöka bygga en lokal i Sipariaförsamlingen under två veckoslut i stället för under ett. Brödernas gensvar var hänförande. Ja, det gjordes under de två veckosluten, och bröderna i Siparia gläder sig åt sin nya lokal. All denna byggnadsverksamhet har sannerligen bidragit till utvidgningen av verket med att predika om Riket här på öarna.

ETT LOKALT SÄLLSKAP BILDAS

För att ta hand om tillväxten blev det nödvändigt att ordna med nya lokaler för avdelningskontoret. År 1963 började broder Tharp återigen att tjäna som tillsyningsman för avdelningskontoret, efter en intervall på 15 år, under vilken andra hade haft detta ansvar. En ansökan gjordes om att få hyra mark åt  Internationella Bibelstudiesällskapet i London. Man vägrade att ge tillstånd. Vi hittade sedan tre fina tomter, och vi försäkrade oss om tillstånd från kommunstyrelsen att bygga på alla tre tomterna. Men när vi begärde tillstånd från premiärministerns kontor att få teckna kontrakt i Internationella Bibelstudiesällskapets namn, avslogs detta. En av tomtägarna sade: ”Vad de önskar att ni skall göra är att bilda ett lokalt sällskap.”

Vi sökte juridisk hjälp och vidtog sedan nödvändiga mått och steg för att bilda ett lokalt sällskap av Jehovas vittnen. Ett sammanträffande mellan församlingstjänarna och personal från avdelningskontoret den 18 augusti 1968 blev grunden till bildandet av sällskapet. Ett utkast till stadgar för sällskapet hade utformats, och en rådgivande styrelse valdes. Till sist, sedan någon i parlamentets båda kamrar ställt sig bakom ett lagförslag, som avsåg enskilda intressen, antogs en bifallande lag den 7 augusti 1969. Nu hade bröderna ett lagligen erkänt sällskap, som gjorde att de kunde inneha, förvärva och sälja egendom utan att behöva något tillstånd från regeringen.

Alla köpekontrakt i förbindelse med Rikets salar grundade sig nu på ett lokalt sällskap, och allt framtida förvärvande av tomter skulle ske under namn av Sällskapet Jehovas vittnen på Trinidad och Tobago. Nu kunde också vigselförrättare förordnas, så det skulle inte längre vara nödvändigt för Jehovas vittnen att bli vigda av en borgerlig representant för staten.

ANORDNINGAR FÖR SAMMANKOMSTER

I samband med organisationens tillväxt blev det en påfordrande sak att finna mera lämpliga ställen för de årliga områdessammankomsterna. Teatrar och biograflokaler hade för länge sedan blivit för små.  Två lokaler fanns tillgängliga, som var delvis passande — Himalaya Club i San Juan och Queen’s Hall i Port of Spain. Dessa blev använda år efter år.

Då sade Eric Gregorio, en broder på platsen, att han trodde att han kunde få hyra huvudläktaren på travbanan i Queen’s Park Savannah, och det fick han! Detta var första gången sedan 1932 som vi hade fått tillstånd att använda denna förnämliga lokalitet. Sammankomsten anordnades att hållas den 1—4 oktober 1970.

Plötsligt utbröt emellertid demonstrationer av Black Power i början av 1970. Det förekom slagsmål och eldsvådor, och en del blev dödade. Man förklarade undantagstillstånd i april, och utegångsförbud infördes. Skulle områdessammankomsten kunna hållas? Skulle vi kunna hålla våra kretssammankomster i juli? Ja, polismästaren gav oss tillstånd att hålla alla sammankomsterna.

Kretssammankomsterna förlöpte lugnt och smidigt med undantag för den största, i Port of Spain. Strax innan den sammankomsten skulle börja, underrättades kretstillsyningsmannen av polismästaren att även om sammankomsten kunde hållas, fick vi inte använda någon ljudförstärkning. Ett samtal med honom visade sig vara fruktlöst. En delegation sökte sedan få träffa ministern för den nationella säkerheten; detta misslyckades också. Ett andra försök gjordes att få polismästaren att ändra uppfattning, men han förklarade eftertryckligt att han inte skulle komma att göra det. Fredagsprogrammet framfördes därför utan någon ljudförstärkning för en åhörarskara på över 1.300. På lördagsförmiddagen försökte en broder, som tidigare hade varit polis, att få ett samtal, men man sade honom bara att polismästaren inte var på sitt kontor under veckoslutet. Vi hade gjort allt som var möjligt.

Omkring middagstiden på lördagen bestämde sig  så en ung kvinna, som var intresserad av sanningen, att göra något åt problemet. Hon hade varit med på fredagskvällen, men hade inte kunnat höra något. Hon bestämde sig för att ringa till polismästaren i hans residens, fastän hon inte var bekant med honom. Först bad hon att Jehova skulle få hans hjärta att mjukna. Vad blev resultatet? Polismästaren beviljade denna begäran från en person som ännu inte var ett Jehovas vittne! Ljudet var utmärkt under de återstående dagarna av sammankomsten, och de 2.187 som var med vid det offentliga föredraget kunde höra det klart och tydligt.

När områdessammankomsten ”Människor av en god vilja” hölls i oktober på travbanans huvudläktare, förekom det inte alls någon störning. Hur angenämt var det inte att ha gott om utrymme helt under tak, med stora parkeringsutrymmen alldeles intill huvudläktaren! Trots att det var hällande regn sista dagen, var det 3.239 närvarande. Genom att bli kända för att vi städade upp ordentligt på huvudläktaren och lämnade den ren efter oss har vi sedan aldrig haft några ytterligare svårigheter med att få hyra den till både krets- och områdessammankomster.

TROGEN TJÄNST INTILL DÖDEN

Det är inte bara Kristi Jesu smorda bröder som måste tjäna troget intill döden, utan också hans ”andra får” måste visa sig vara trogna under alla omständigheter, ända till döden, om den skulle komma. Detta har visat sig vara sant beträffande några av våra missionärer.

Edmund Charlwood och Jerry Doering kom hit år 1949. Edmund blev snart förordnad att utföra kretsverksamhet, vilket förde honom till alla de öar som sorterade under avdelningskontoret på Trinidad. Under den stekande tropiska solen och i hällande regn var han flitigt upptagen i tjänst på fältet tillsammans  med bröderna. Han bodde med glädje tillsammans med dem i deras oansenliga hem, och han blev väl förtrogen med en kost som bestod av brödfrukt och salt fisk. I 19 år reste han, först som kretstillsyningsman och sedan som områdestillsyningsman. När Edmund nådde hög ålder, fick Jerry uppdraget.

Under någon tid hade Jerry och hans hustru gjort tjänst på Barbados. Dessa år i heltidstjänsten bidrog till att göra hans arbete som områdestillsyningsman effektivt. Men en olyckshändelse inträffade plötsligt i februari 1971, medan Jerry och hans hustru var ute i tjänsten på fältet. De blev påkörda av en bil, som inte stannade innan den körde ut på en större väg. Broder Doering dog morgonen därpå. Han hade tjänat troget i nästan 22 år sedan han kom till Trinidad. Hans död var sannerligen ett svårt slag.

Edmund Charlwood försvagades av tilltagande ålder men fortsatte att tjäna i ett missionärshem. I augusti 1976 dog slutligen denne lojale broder. Hans änka, Elsie, såväl som Alice, Jerrys änka, fortsatte sin missionärstjänst.

Bland de bröder som utgjorde besättningen på Sibia och Light var Stanley Carter. Han arbetade hårt tillsammans med de andra för att kungöra de goda nyheterna bland öarna. När han gifte sig med Ann, blev de förordnade att sätta i gång ett missionärshem i Saint George’s på Grenada. Det var inte något lätt uppdrag, men de framhärdade och såg att Jehova välsignade deras ansträngningar. På grund av en svår sjukdom begav de sig år 1985 till Canada för att Stanley skulle få läkarvård. Kort därefter slutade han sina många år av trogen tjänst.

Dessa missionärer, som bevarade sin ostrafflighet, vilar nu till dess Kristi röst kommer att kalla dem tillbaka som befinner sig i Guds minne. — Joh. 5:28, 29.

 OMFATTANDE HJÄLPPIONJÄRTJÄNST

Under ganska många år har ansenliga mått och steg vidtagits för att utvidga hjälppionjärverksamheten här på öarna. Under 1960-talet gjorde tillsyningsmannen för avdelningskontoret det till en vana att besöka områdes- och kretstillsyningsmännens möte med församlingens tillsyningsmän vid kretssammankomsterna. Han brukade använda fem eller tio minuter för att tala till dem och uppmuntra dem att betona feriepionjärtjänsten (hjälppionjärtjänsten) i april.

Vid en kretssammankomst på Himalaya Club i januari 1968 hade sedan en broder en punkt på tjänstemötesprogrammet med temat ”Pionjärtjänsten — en verklig glädje”. Överallt i byggnaden hade man satt upp stora skyltar med bokstäverna ”VPA”. Vad betydde detta? Tiden för hans punkt kom, och fram till podiet gick en storväxt broder med ett plakat. På det stod skrivet ”April 1968”. Hans namn var ”Store April”. Nu fick åhörarna klart för sig att VPA betydde ”Vacation Pioneer in April” (”Feriepionjär i april”)! Bröderna glömde aldrig den demonstrationen.

Bröderna började först lite sakta men sedan snabbt att ge gensvar på uppmuntran. Odöpta barn och vuxna uppmuntrades att samarbeta med feriepionjärerna och söka uppnå samma mål. Man började uppnå förvånansvärda resultat från och med 1978, som tabellen på sidan 247 visar.

I församlingen i Belmont i Port of Spain talade de äldste personligen med bröderna och gav dem en ansökningsblankett att läsa och begrunda. Man hade gjort i ordning och satt upp skyltar, som angav schematimmar för veckans dagar och visade hur hemmafruar, förvärvsarbetande och studerande kunde nå  målet i fråga om timmar. Paroller var uppsatta på väggarna i Rikets sal för att hjälpa alla att hålla feriepionjärtjänsten i minnet.

Andra församlingar fick kännedom om Belmonts framgång och började använda liknande metoder. Följden blev att nästan varje församling gav ett utmärkt stöd åt hjälppionjärtjänsten under 1985. I Belmont var 75 procent av hela antalet förkunnare hjälppionjärer och nådde i genomsnitt 63 timmar i tjänsten på fältet. Arima Östra rapporterade 73 procent, medan Maraval hade över 63 procent som rapporterade som hjälppionjärer. Detta var stora församlingar på över 100 förkunnare vardera. Cocoyeaförsamlingen, som rapporterade 93 förkunnare, hade 78 procent i hjälppionjärleden.

Hur kunde så många gå i land med det? En syster förklarar: ”Det var inte förrän den sjunde i månaden, sedan en äldste hade hållit ett tal, som jag skrev min ansökan. Jag uppmuntrade en ung syster att slå följe med mig. Hon samtyckte, så jag fick hennes föräldrars tillåtelse att hon fick sova i mitt hem ibland, för att vi skulle kunna utföra gatutjänst tidigt på morgonen. Mitt schema såg ut så här: stiga upp omkring klockan 5.00, gå ut på gatan omkring 6.30 och arbeta till 8.00, varefter jag gick till mitt förvärvsarbete. På eftermiddagen använde jag två timmar till eller mera. Lördagen var min lediga dag, så jag kunde börja omkring samma tid, ta ledigt för lunch och vila och hålla på till klockan 21.00, så att det blev ett minimum av tio timmar. På söndagarna använde jag bara en timme i tjänsten på fältet. Förutom systern var jag glad över att träffa andra bröder, som gjorde gatutjänst, för utan dem skulle jag inte ha kunnat hålla på så sent som jag gjorde. ... Jag kunde komma upp till 75 timmar och göra 12 återbesök och hålla 2 bibelstudier i hem, förutom att  jag placerade 716 lösnummer. När jag ser på min rapport, fortsätter tanken i Lukas 17:10 att komma tillbaka i mitt sinne: Vad jag har gjort är bara vad jag borde göra.”

I en församling är en syster som är i 70-årsåldern pionjär flera gånger varje år. I april 1985 var hon mycket sjuk, men när hon började känna sig lite bättre omkring den 15:e i månaden, önskade hon komma i gång igen. Hon släpade sig upp ur sängen med sin reumatiska kropp och gjorde det klart att om hon skulle dö, ville hon att det skulle ske som pionjär, verksam i Jehovas tjänst. Med stor ansträngning tog hon sig ut för att ta del i tjänsten på gatan. Sedan ordnade andra i hennes församling med att använda sina bilar för att hjälpa henne. Bara tio dagar senare hade hon nått målet i fråga om timmar för månaden. När det här skrivs, är hon fortfarande vid liv och planerar att återigen bli hjälppionjär.

Hela Betelfamiljen har också funnit det möjligt att ta del i denna utvidgade tjänst på fältet. Och det är som en av familjens äldre medlemmar sade: ”Hur vederkvickta vi kände oss, även om det fysiskt var tröttsamt!”

ANORDNINGAR FÖR SÄRSKILD SKOLUTBILDNING

År 1961 hölls första Skolan i Rikets tjänst på Trinidad. Alla pionjärer med särskilt uppdrag hade privilegiet att få vara med. De uppskattade sannerligen detta privilegium och fick gagn av kursen. Ännu senare har reguljära pionjärer, som var bröder, haft tillfälle att få gagn av skolans kurser. År 1985 hade alla biträdande tjänare en speciell kurs till sitt gagn. En bättre anda gentemot heltidstjänsten var uppenbar, men mera skulle komma.

År 1977 gjordes en lärobok, som hette Ni skall lysa  som ljusspridare i världen, i ordning för att ligga som bas för en två veckor lång instruktionskurs för pionjärerna! Nu kunde också systrarna få mycken uppbyggande uppmuntran och undervisning. Detta hade ett utmärkt inflytande på heltidsverksamheten, särskilt på hjälppionjärtjänsten. Pionjärandan tycktes smitta av sig på församlingsförkunnarna, och detta var särskilt märkbart i april 1978, då vi nådde ett nytt rekord med 500 hjälppionjärer.

Vi har fått ta emot många uppskattande brev. Ett lyder: ”Jag skriver detta för att ge uttryck åt min uppskattning av pionjärskolan. Det var verkligen en underbar föranstaltning från Jah i rätt tid. Några månader före skolan började min man utföra kretsverksamhet, och jag följde med honom; detta var en verklig uppfordran för mig. Den omfattande kursen hjälpte mig att möta denna uppfordran. Nu har tjänsten på fältet fått större betydelse för mig, eftersom mina framställningar är mera effektiva, intressanta och framgångsrika. Detta beror på att jag tillämpar en del av de utmärkta förslag som gavs i skolan  beträffande att visa större personligt intresse för den besökte.

En av de punkter som gjorde det största intrycket på mig är att vi är medarbetare med Jehova i arbetet med att predika och göra lärjungar, vilket visar behovet av att utveckla ett nära förhållande till honom. Detta har hos mig inskärpt behovet av att oftare vända sig till honom i bön, medan man tar del i tjänsten, och det har skänkt mig större tillförsikt och förvissning om hans stöd.”

UTVIDGNINGEN KRÄVER NYA RESURSER

I maj 1972, efter 26 år på 21 Taylor Street, flyttade vi till vårt nya hem och avdelningskontor strax utanför Port of Spain. Det var inte en ny byggnad, men den passade helt visst våra behov bättre än vår tidigare plats hade gjort.

När vi bestämde oss för att vi skulle skaffa denna fastighet, lade vi märke till att den gränsade till Maravalfloden. Det var torrtid när vi flyttade in; förfrågningar hos grannarna väckte inte några farhågor för översvämning av fastigheten. Men i december samma år kom en störtflod, vilken gjorde vattendraget till en brusande ström som sände en fot djupt dyvatten forsande genom kontoret och nedervåningen.

En tegelmur uppfördes längs flodbanken, och under ett par år hade vi inte något problem. År 1975 slog sedan en förödande störtflod sönder muren, täckte bottenvåningen med 1,2 meter djupt vatten och förstörde tusentals böcker, såväl som kontorsutrustning och register och handlingar. På rekommendation av en ingenjör byggdes en två meter hög stenmur, som var 1,2 meter bred nertill och smalnade av något uppåt, längs floden och runt omkring fastigheten. Pumpar installerades också. Men år  1980 drabbades vi av en annan katastrof. Muren mellan vår fastighet och en grannes gav vika, med den följden att tonvis av vatten virvlade omkring avdelningskontorets hus, slog sönder dörrar, vållade annan förödelse och satte liv i fara. Inom 30 dagar kom ytterligare två översvämningar, och det fanns inga skyddande murar. Som bröderna hade gjort förut, hjälpte de oss i stort antal att röja upp. Grannarna kunde knappast tro sina ögon, när tonvis med skräp transporterades bort. På anmärkningsvärt kort tid såg saker och ting tämligen normala ut igen. En ny mur av armerad betong och stål byggdes snart, men avdelningskontorets kommitté rekommenderade den styrande kretsen att avdelningskontoret skulle flyttas.

VI BYGGER ETT NYTT AVDELNINGSKONTOR

Förutom faran från flodvatten hade hemmet och kontoret återigen blivit för litet för arbetets omfattning. Det fanns bara inte längre tillräcklig plats där att sörja för församlingarnas behov. Sedan 1972 hade vi haft en tillväxt med närapå 40 procent av antalet förkunnare.

Den styrande kretsen biföll rekommendationen från avdelningskontorets kommitté. Med tiden fann vi ett markområde på ett tunnland, beläget mellan Port of Spain och flygplatsen. Det fanns problem där, men dessa övervann vi det ena efter det andra. När pingstvännerna hade velat köpa tomten för att bygga en kyrka, hade grannarna protesterat på grund av det oväsen sådana möten skulle medföra. Det förekom också en del fruktan för att ”smittas av anden”. Men när Jehovas vittnen försäkrade grannarna om att de inte skulle utsättas för någon fara, om Jehovas vittnen byggde på tomten, och att oväsendet skulle bli minimalt, upphörde grannarna att resa några invändningar.  År 1981 köptes därför fastigheten av det lokala Sällskapet Jehovas vittnen på Trinidad och Tobago.

Nästan ett och ett halvt år gick innan vi kunde börja arbeta på själva huset. Bröderna gav ut sig villigt i arbetet. När golven skulle gjutas, behövdes många händer, eftersom vi inte hade någon modern utrustning tillgänglig, bara två cementblandare, en mängd hinkar och en serie plattformar, som bröderna kunde stå på när de langade hinkarna från den ene till den andre. Två långa kedjor av bröder och systrar sträckte sig från blandarna till den plats där betongen skulle hällas ut. En annan kedja sände tillbaka de tomma hinkarna till blandarna. Yrkesmän arbetade ofta hela natten. Följden blev en verkligt enande och stimulerande verkan på församlingarna.

Vid överlämnandeprogrammet den 16 mars 1985 var Milton G. Henschel från den styrande kretsen närvarande. Förkunnare från alla församlingar på Trinidad var också tillstädes; 2.942 fyllde varje plats och utkikspunkt. När alla begav sig hem, befann de sig i en glad och jublande sinnesstämning.

JEHOVA SKÄNKER FORTSKRIDANDE FÖRBÄTTRING

I Jesajas 60:e kapitel förutsade Jehova för länge sedan sitt uppsåt att i sin rätta tid förbättra och utvidga sin jordiska organisation. De som varit med länge ibland oss kan omvittna att detta sannerligen har skett. Hur mycket bättre är inte förhållandena i församlingarna nu än de var när bröder drev kampanjer för att bli valda som äldste! Församlingarna i våra dagar blomstrar andligen.

Det finns nu 50 församlingar på Trinidad och Tobago. Utsikterna att det skall bli fler är uppmuntrande.  Vår rapport för april 1986 visar 4.558 förkunnare, som placerade över 135.000 lösnummer förutom 11.537 böcker. Det leddes mer än 6.990 bibelstudier i hem. Vid åminnelsefirandet var det uppmuntrande att se 13.961 närvarande. Under de följande månaderna blev många fler nya lärjungar döpta.

Sedan missionärerna kom år 1946 har vi spritt en stor mängd litteratur för att vara ett sådant litet avdelningskontor. Rapporterna visar över 1.600.000 böcker, inemot 1.500.000 broschyrer och miljoner lösnummer. Ett stort vittnesbörd har avgetts på Trinidad och de öar som sorterade under vårt avdelningskontor. Det finns också utsikter till ett ytterligare insamlande av fårlika före slutet av denna tingens ordning.

En kretstillsyningsman berättar: ”Medan vi var i verksamhet en onsdagsförmiddag under ett besök av områdestillsyningsmannen, kom vi till en gata och fick höra: ’Broder, vi arbetade här i fredags.’ Men vi beslöt oss i alla fall för att bearbeta gatan. När vi besökte ett hem, blev vi bjudna att stiga på, och min kamrat använde Ämne för samtal.

Kvinnan förklarade för oss att hon var från Trinidad, men bodde i London tillsammans med sin familj och att hon var hemma på semester. Hennes svärmor i London hade uppmuntrat henne att läsa bibeln, och efter en tid gjorde hon det och tyckte om det. När hon berättade detta för sin svärmor, sade denna: ’Det är inte nog; du måste sluta dig till en församling.’ Svärmodern var adventist. Men kvinnan ville inte bara förena sig med en församling, och därför vände hon sig till Gud i bön och sade till honom att hon skulle ta det som ett tecken att de ’första som kommer med evangelium till min dörr har sanningen’, och vi var de första som kom till hennes dörr. Brittiska  avdelningskontoret blev tillskrivet, så att ett bibelstudium kunde fortsätta med henne, när hon återvände. Man ledde detta studium. Nu är familjen tillbaka på Trinidad. Både mannen och hustrun är döpta, och de och deras barn är anslutna till en församling på östra Trinidad. Det intressanta i detta är följande: Förkunnarna hade arbetat där på fredagen, men hon anlände från London på lördagen, och vi var där den följande onsdagen.” Ja, vi får goda resultat i tjänsten på fältet, och de som ställer sig till förfogande får dela denna glädje.

Förutom bättre anordningar för herdeomsorg i de enskilda församlingarna har det också förekommit en förbättring i tillsynen över arbetet från avdelningskontoret. Det är inte längre en tillsyningsman för avdelningskontoret som ensam har ansvaret för tillsynen över verksamheten där. En uppdelning av arbetet och ansvaret bland medlemmarna av avdelningskontorets kommitté har gjort det möjligt att ägna närmare uppmärksamhet åt arbetets många olika sidor. De nuvarande medlemmarna av kommittén här är Earl David, Zephrine Nedd, Winston Simon och Alexander Tharp.

”Kolibrins land” och ”Robinson Crusoes ö” är behagliga platser att bo på och tjäna den store Skaparen, Jehova, som gör allting skönt för sin tid. (Pred. 3:11) Avdelningskontoret på Trinidad har nu ett litet område och ett litet antal att svara för, när man jämför med jordens större länder. Men ändå känner man en varm glöd, när man tänker på verkets historia här. Det är vår beslutsamhet att fortsätta att dra framåt med våra bröder världen utöver i att sörja för Rikets intressen, medan vi ser framåt mot den tiden när allt vad anda har skall prisa Jehova. — Ps. 150:6.

[Tabell på sidan 247]

(För formaterad text, se publikationen)

TILLVÄXTEN AV ANTALET HJÄLPPIONJÄRER

1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985

4.000

3.500

3.000

2.500

2.000

1.500

1.000

 500

16,9 28,8 40,6 39,1 47,9 52,3 54,1 56,7

Procent hjälppionjärer av hela antalet förkunnare

[Bild på sidan 232]

Alexander Tharp, samordnare för avdelningskontorets kommitté på Trinidad, tillsammans med sin hustru, Lois

[Bild på sidan 239]

Ombord på missionärsbåten Sibia