Irland

 IRLAND ”var under medeltidens mörka århundraden ’helgonens och de lärda männens ö’, där de kristna lärornas ljus hölls skinande när det var nästan utsläckt på andra håll”, skrev Donald S. Connery i sin bok The Irish. Men den sanna kristna lärdomens ljusstrålar lyste klart på Irland först efter år av trogen och energisk verksamhet å Jehovas tjänares sida. Berättelsen om deras kamp mot oupphörligt motstånd och ihållande fiendskap står som ett vittnesbörd om deras starka tro och beslutsamhet, såväl som deras djupa kärlek till Jehova och de människor de försökte hjälpa. Vilka är dessa Jehovas tjänare, och hur lyder deras berättelse?

Något mer än 5.000.000 människor bor på Irland. De är skarpt åtskilda genom politiska uppfattningar och religiöst hat, som lätt kan flamma upp i öppen konflikt och brutalt våld och som på senare år har gjort detta. Men man kan även finna irländarna vara inte bara varmhjärtade och muntra, utan också gästvänliga och utan brådska.

Deras historia från tiden för de keltiska inkräktarna på 300-talet f.v.t. och vidare från vikingarnas och normandernas plundringar till Englands kungar är en tragisk berättelse om bitterhet, blodsutgjutelse och förtryck. I mer än 750 år styrdes Irland från England. År 1922, efter en kamp för oavhängighet, delades ön. Nordöstra delen, som huvudsakligen var befolkad av protestanter, förblev under brittiskt välde. De återstående fyra femtedelarna av ön, nästan fullständigt katolska, bildade den oavhängiga Irländska republiken.

 DEN GRÖNA ÄDELSTENEN

Trots den mörka sidan av Irlands historia glöder landet av grönfärgad skönhet. Ön är som en smaragd med dimmig, grönklädd landsbygd inramad av en klippig kust. Om man färdas de 270 kilometerna från öst till väst, kan man glädja sig åt att se landets fruktbara centralslätt, omgiven av svagt böljande kullar och imponerande berg. Om man reser från norr till söder (omkring 480 kilometer), blir man hänförd över dess vackra sjöar och floder, dess storslagna kustscenerier och dess färgvariation, en ymnighet av grönska och blommor. Har man en gång sett Irlands skönhet, är det svårt att glömma den.

Även om det huvudsakligen är ett jordbruksland, har på senare år en del industrier växt upp. De få stora befolkningscentra, sådana som Dublin, republikens huvudstad, och Belfast, Nordirlands huvudstad, står i stark kontrast till de tysta, fridfulla samhällena och byarna på landsbygden. Det var i denna miljö som sanningsgnistan tändes i slutet av 1800-talet.

C. T. RUSSELL TÄNDER GNISTAN

År 1891 besökte Charles T. Russell, Sällskapet Vakttornets förste president, Irland. Det blev hans första anlöpningshamn, när han färdades från Förenta staterna för att utvidga predikandet av den kristna sanningen i Europa. Russell, som själv var av skotsk-irländsk härkomst, steg i land i Queenstown (nu Cobh) på södra Irland.

En följd av hans arbete blev att församlingar sattes i gång i Dublin och i Belfast, och från dessa började sanningens budskap sippra fram. Under  denna första tid delade bröderna ut traktater vid dörrarna till protestantiska kyrkor och tog del i informellt snarare än organiserat vittnande. I engelska Vakttornet för 1904 rapporterades det: ”Även på Irland griper sanningen omkring sig: de kära bröderna i Dublin fortsätter att sprida kärlekens budskap, till stor glädje för dem själva.”

År 1908 var omkring 300 med vid Russells föredrag i Belfast över ämnet ”Störtandet av Satans välde”. Belfast hade då en församling på omkring 24 bibelforskare. Sedan han i Dublin hade sammanträffat med uppskattningsvis 40 bröder och andra intresserade, talade han till en offentlig åhörarskara på mer än 1.000 människor.

Tre år senare, vid ett annat besök, sammanträffade Russell med omkring 40 bibelforskare i Belfast. Den kvällen kom omkring 1.000 människor till Ulster Hall för att höra hans föredrag ”Vilket är det sanna evangeliet?” I sitt tal försvarade Russell kraftigt bibeln mot den högre bibelkritiken och betonade starkt behovet av att återgå till bibeln i stället för att hålla fast vid människors trosbekännelser och läror.

BRISTANDE ENHET I TÄNKESÄTTET

Trots denna hoppfulla början fortskred dock inte predikoverket lugnt och smidigt. På den tiden, när bibelforskarna på Irland just hade börjat förstå bibelns sanning, existerade inte samma enhet i tänkesättet, som senare har uppstått bland Jehovas tjänare jorden runt. Varför inte det? Därför att många som anslöt sig underlät att inse behovet av att vara ”harmoniskt sammanfogade” för att utföra Guds vilja. — Ef. 4:1—6, 16.

 År 1914 fanns det omkring 70 bibelforskare. Vid mötena förde många fram sina egna uttydningar av Skriften, till exempel när församlingarna dryftade bokserien Studier i Skriften. De blev självupptagna och ansåg att deras tolkning av bibeln var överlägsen. Och när det blev tydligt att 1914 inte skulle medföra det fullständiga slutet på denna tingens ordning, förkastade ett antal av dessa bibelforskare den sanningskanal som Jehova använde.

HÖGMODIG ANDA I DUBLIN

När första världskriget drog ut på tiden, sådde självständigt sinnade människors högmodiga anda säden till framtida problem. De menade att den bibliska undervisning som broder Russell främjat inte betydde så mycket, när allt kom omkring. De kom därför inte till insikt om att Jehova hade ett viktigt arbete, som hans folk skulle uträtta.

År 1919 motstod de valda äldste i Dublinförsamlingen aktivt de råd och den vägledning som kom från Jehovas organisation. De harmades över allting som verkade störande på deras kontroll av församlingen. Deras personliga uppfattningar och idéer blev dominerande. (Rom. 12:3) Även om dessa äldste läste upp för församlingen de brev som sändes från Sällskapet, brydde de sig inte om de råd eller den vägledning som gavs i dem. Ett fåtal trogna i församlingen fortsatte att göra vad de kunde för att sprida traktater såväl som sådana böcker som Den gudomliga tidsåldersplanen, men flertalet hade ingen önskan att bli engagerade i sådant arbete.

Charles Wilson, en av bröderna i den första församlingen i Dublin, mindes hur saker och ting  sattes på sin spets en afton år 1920. Då hade de flesta i församlingen förlorat sin uppskattning av Jehovas organisation. Han berättar för oss vad som hände:

”Vi gick till mötet den kvällen och fick veta av en av de äldste att församlingen skulle komma att rösta ut oss ur sin grupp. När de underrättade oss om att de skulle bryta med Internationella Bibelstudiesällskapet och sätta upp sin egen organisation, sade jag: ’Ja, ni behöver inte rösta ut oss ur er grupp. Vi går ifrån er!’ Jag vände och gick ut genom dörren. Broder och syster Brown och syster Rutland följde mig ut.”

En åtskiljande fråga rörde sig kring predikoverket i förbindelse med Den Gyllne Tidsåldern och andra publikationer. En annan var huruvida man skulle godta en mera teokratisk organisationsmetod, som då dryftades i Vakttornet. Det var en mycket svår tid. En verklig rening blev följden. Av församlingens omkring 100 medlemmar höll bara fyra fast vid Jehovas organisation. De som bröt sig ut splittrades till sist i mindre med varandra tvistande grupper med sina egna enskilda ledare.

Predikoarbetet i Dublin upphörde nästan. Med tiden sporrades emellertid andra till att kungöra de goda nyheterna inte bara i Dublin utan över hela Irland som kolportörer, det vill säga heltidsförkunnare.

Ibland blev kolportörerna utdrivna ur sina login till följd av prästinspirerat motstånd. De välkomnades emellertid alltid av syster Rutland, en före detta kvinnlig polis och en av de få lojala som återstod i Dublin. Många bröder och systrar minns  henne tillgivet som ”mor” Rutland och är tacksamma för att hon gjorde sitt hem till en tillflykt för dem som behövde det, när förhållandena blev svåra. Man kunde alltid räkna med en ”matbit och med tekitteln på spisen” hos ”mor” Rutland.

I NORDIRLAND

Men låt oss, innan vi fortsätter med berättelsen om Irländska republiken, hålla oss à jour med utvecklingen i Nordirland. Detta öns nordöstra hörn med dess böljande jordbruksbygd och låga berg hade blivit koloniserat på 1600-talet av protestanter från England. Omkring två tredjedelar av befolkningen i Nordirland är avkomlingar av engelska och skotska protestanter. En särskilt stridbar form av protestantismen har sedan uppstått, som kännetecknas av ett bittert hat mot katolicismen. I den delen av ön befann sig människorna också i andligt mörker och var okunniga om Guds uppsåt, förblindade av det stora Babylons läror lika mycket som människorna i södra delen. De behövde också hjälp att bryta sig loss. — Upp. 17:1, 2; 18:2—4.

ÖGONEN ÖPPNAS MED SKAPELSEDRAMAT

Med början år 1914 användes Skapelsedramat i bilder som en hjälp till att öppna ögonen på folk. Denna visning, som inbegrep diabilder i färg, spelfilm och synkroniserade grammofonskivor, visade förverkligandet av Guds uppsåt från skapelsen fram till slutet av Jesu Kristi tusenårsregering. Syster Maggie Cooper hjälpte till med att visa Skapelsedramat över hela Nordirland.

”Lokalen var fullpackad varje kväll med föga motstånd och stor uppskattning”, sade hon. ”Det  bröt ner mycket av fördomen mot oss.” Hon minns att det inte var någon lätt uppgift att transportera alla tillbehör till åttatimmarsvisningarna av Skapelsedramat. ”När jag ser tillbaka”, sade hon, ”kan jag inte förstå hur vi klarade av det. Det var så många hinder och ett ton bagage att transportera.” Med förtröstan på Jehova och tillit till honom lyckades de emellertid övervinna alla hinder.

SANNINGEN OM HELVETET

Traktater som avslöjade sådana falska läror som pina i ett brinnande helvete trängde igenom det religiösa dunkel som existerade i Nordirland. Under första världskriget fångade till exempel en annons i en tidning i Belfast Bob Olivers uppmärksamhet. Den löd: ”Vad säger Skriften om helvetet? Skriv efter en kostnadsfri traktat i detta ämne från Internationella Bibelstudiesällskapet, 34 Craven Terrace, London, W.2.” Bob Oliver, som då var medlem av presbyterianska kyrkan, hyste djupa tvivel beträffande läran om ett brinnande helvete. Han svarade därför på annonsen och insåg sanningen i det han läste. Att han skrev efter den traktaten var första steget på ett levnadslopp i Jehovas tjänst som fortsätter ännu i denna dag.

Som ung flicka hade Susan Milne gått på många känslomässigt laddade tältmöten, som hölls av ett antal frireligiösa sekter i Nordirland, där predikanterna malde på om evig fördömelse i helvetets lågor. Susan drog den slutsatsen att hon inte var värd att frälsas, eftersom hon aldrig hade känt den frälsningsupplevelse som många av dem som var med vid dessa möten påstod sig ha haft. År 1922 läste hon emellertid en traktat med rubriken Var äro de  döda? Efter det förändrades hela hennes livsåskådning.

Innan det här hände hade hennes far gjort henne förvånad genom att säga: ”Jag börjar tro att det inte finns något brinnande helvete.” För henne var detta hädelse. Men nu visste hon vad Jesus menade när han sade att ”sanningen skall göra er fria”, särskilt från falska religiösa läror. (Joh. 8:32) Sedan hon läst traktaten, besökte hon därför sin far, och till deras ömsesidiga glädje fann de att de båda hade läst litteratur från samma källa, Internationella Bibelstudiesällskapet. Hon och hennes man, hennes far och andra av hennes släktingar kom i sanningen.

”ANNONSERA ... KONUNGEN OCH HANS RIKE”

Syster Milne insåg snabbt behovet av handling. Hon upprepade ofta parollen från konventet i Cedar Point år 1922: ”Annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike!” Och som gensvar gjorde hon och hennes släktingar besök vitt och brett med Guds Harpa och tog entusiastiskt del i att leda studiekurser med denna upplysande publikation.

Bröder och systrar, bland dem Bob Oliver och Susan Milne, började vittna med Guds Harpa på söndagar i Nordirland. De människor de vittnade för hade djupt rotade presbyterianska traditioner, som inbegrep en stark avsky för allt som kunde betraktas som sabbatsbrott. En vredgad reaktion blev därför ordningen för dagen.

Vittnena visade samma mod när de spred nummer av Den Gyllne Tidsåldern, som innehöll  rättframma budskap i vilka prästerskapet anklagades för sin del i att undertrycka sanningen och förfölja sanna kristna. Broder Oliver kommer livligt ihåg en illustration i ett specialnummer av Den Gyllne Tidsåldern, en präst som hanterade en dolk, från vars spets blod droppade. Bildtexten var budskapet från Jeremia 2:34 (Konung Jakobs översättning): ”På dina mantelflikar finner man blodet av de arma oskyldigas själar.”

Bröderna ordnade också med att hålla offentliga föredrag och förkunna om Riket överallt där de kunde. Det var så Bob Dempster kom i kontakt med sanningen i sin hemstad Comber, nära Belfast. Men när förkunnarverket intensifierades, tilltog också motståndet. När broder Dempster själv började förkunna om Riket, gjorde prästerna bruk av lömska metoder för att försöka stoppa honom. Vid ett tillfälle, när det var mycket arbetslöshet, påverkade de den tjänsteman som hade hand om saken att vägra att betala arbetslöshetsunderstöd åt broder Dempster. Men broder Dempster lät sig inte avskräckas. Han började komma tillsammans med den lilla församling som träffades i Milnes hem, till ömsesidigt gagn för alla.

Under det att Rikets ljus spred sig, började församlingen sakta men säkert att växa. Men inte alla av sanningens fiender befann sig utanför.

EN SÅLLNING I BELFAST

Liksom bröderna i Dublin hade fått känna på de dåliga verkningarna av oavhängigt sinnade valda äldste år 1920, så fick de som befann sig i Nordirland, särskilt i Belfast, också göra det. Därför började en tid av sållning. Lojalitet mot Jehovas  organisation och entusiasm för det offentliga predikoverket blev återigen vad som kom att stå i brännpunkten och som skilde människor åt. En bibelforskare som hade sammanträffat med broder Russell under hans besök i Belfast år 1908 började föredra sina egna idéer och uppfattningar. Till sist satte han upp sin egen grupp, som han kallade Ståndaktiga bibelforskare.

Senare, sedan Den fullbordade hemligheten med dess kraftfulla fördömande av falsk religion hade getts ut år 1917, blev andra rädda och bröt förbindelsen. En framträdande medlem i Belfastförsamlingen satte upp ett meddelande i sitt butiksfönster som löd: ”Jag har ingen förbindelse med Internationella Bibelstudiesällskapet och inte heller med boken Den fullbordade hemligheten.” Han ordnade också med en egen grupp och påstod att han höll fast vid broder Russells läror. Detta förkastande av Jehovas kanal av framträdande personer i församlingen satte de övriga brödernas tro och lojalitet på prov.

Ett ännu större prov kom från en del personer som stannade kvar inom församlingen. När predikoverket ökade, framträdde mer och mer en åsiktsskillnad mellan dem som helt och fullt uppskattade och insåg behovet av att förkunna om Konungen och Riket och de valda äldste med motsatta uppfattningar.

I likhet med de skriftlärda och fariséerna på Jesu tid, som tyckte om den främsta platsen, var dessa mera intresserade av ställningen och privilegiet än av att fortsätta med predikoverket. (Matt. 23:2—7) Deras stolta och överlägsna hållning skapade oro och förstämning i församlingen. En atmosfär av  misstänksamhet och tvivel uppstod så småningom, när varje äldste försökte upphöja sig själv och stärka sin ställning i församlingen.

När tiden kom att välja äldste, försökte de värva röster. En del äldste ordnade med särskilda tebjudningar och bjöd bröder och systrar bara för det syftet att vinna stöd och påverka röstningen. Eftersom dessa äldste underlät att erkänna Kristus som församlingens huvud, uppstod meningsskiljaktigheter, kotterier och söndringar. Detta illustreras väl av vad som hände i det forntida Korint. Genom att medlemmar av församlingen i Korint ägnade otillbörlig uppmärksamhet åt människor, blev församlingen uppdelad i fraktioner, som sade: ”’Jag [hör] till Apollos’, ’Men jag till Kefas’, ’Men jag till Kristus’.” — 1 Kor. 1:11, 12.

En del bröder visade, likt Diotrefes på Johannes’ tid, föga respekt för någon vägledning som kom genom Jehovas organisation, och de försökte uppsåtligen ingjuta tvivel beträffande Sällskapet i sinnet och hjärtat på ödmjuka, fogliga. Därigenom efterliknade de Diotrefes’ anda genom att sladdra om bröderna från avdelningskontoret med onda ord. — 3 Joh. v. 9, 10.

Till sist handlade Jehova. I Vakttornet för 15 oktober och 1 november 1932 förklarades det varför en grupp av mogna bröder, som kallades en tjänstekommitté, skulle öva tillsyn i församlingen, inte ”valda äldste”. Genom denna nya organisatoriska anvisning sållades de sista av de upproriska bort från församlingen, så att det bara blev 12 reguljära förkunnare i Belfast som höll fast vid sanningen.

 RUTHERFORDS FÖREDRAG FRAMKALLAR ÖKAD AKTIVITET

Under 1930-talet höll denna lilla grupp av bröder i Nordirland jämna steg med utvecklingen bland Jehovas folk jorden runt. Entusiastiskt började de använda inspelade föredrag av J. F. Rutherford, som då var president för Sällskapet Vakttornet. Spännande erfarenheter i samband med begagnandet av transkriptionsmaskinen (en stor grammofon) följde snart.

Alex Mitchell var sjöman. Medan han var på sjön som maskinist år 1927 läste han böckerna Den gudomliga tidsåldersplanen, Tiden är nära och Guds Harpa och såg sanningens ljus. När han återvände hem till Belfast, började han omedelbart söka efter ytterligare hjälp till att förstå bibeln. En del medlemmar av Ståndaktiga bibelforskare sökte avråda honom från att läsa Sällskapets publikationer. Men han hade redan känt igen sanningens klang i dessa publikationer, och till sist fann han de sanna bibelforskarna.

Snart började han ta del i predikoverket. Han kommer mycket väl ihåg hur han och broder Oliver brukade föra med sig transkriptionsmaskinen över hela staden Belfast. De började detta arbete utan något fordon. Föreställ dig därför att du får syn på två män som traskar omkring från gata till gata och på landsbygdsområden och släpar på all sin utrustning med hjälp av läderremmar spända över axlarna!

En av broder Mitchells uppgifter var att söka rätt på lämpliga lokaler, där de kunde hålla grammofonmöten. Lokaler kunde man få tag på — men  vanligtvis bara för en gång. Varför det? Därför att de flesta av dessa ställen stod under noggrann uppsikt av prästerna på platsen, vilka avskydde det budskap som framfördes. När bröderna inte kunde hyra lokaler, spelade de föredrag på sina transkriptionsmaskiner ute på gatorna i Belfast och på den kringliggande landsbygden.

De valde vanligtvis att spela föredragen på protestantiska gator, eftersom protestanterna på den tiden i allmänhet var mera mottagliga. En gång körde broder Mitchell och broder Milne in på en lugn sidogata utan att först kontrollera området. De satte upp sin utrustning som vanligt, spelade lite musik för att dra till sig uppmärksamheten och inbjöd sedan lokalbefolkningen att få höra på det bibliska föredraget. Utan att veta om det hade de emellertid kört in på ett helt katolskt område, där de misstogs för att vara protestanter. De som bodde där började kasta stenar på dem. Snabbt stoppade de tillbaka all sin utrustning i bilen och skyndade därifrån. När bröderna gav sig i väg, slog mobben på bilkarossen med järnstänger och krossade vindrutan. Frånsett denna sammanstötning undkom de emellertid utan någon allvarlig skada, och händelsen minskade inte alls deras entusiasm för verket.

En eftermiddag blev broder Mitchell bombarderad med potatis. Lyckligtvis var de kokta och därför mjuka. När broder Mitchell for därifrån, talade han till massan genom högtalaren och sade att han var glad över att han inte hade kommit på morgonen, när potatisen kanske hade varit hårdare!

 Bröderna gjorde också gott bruk av den bärbara grammofonen. Trots en del misstag, till exempel att de glömde att lägga skivorna på plats innan de begav sig i väg hemifrån för att gå ut i tjänsten, blev de mycket skickliga i att använda detta redskap. Med en cykel, en grammofon, en uppsättning skivor och en bokväska var de rustade för att avge ett gott vittnesbörd under dagen.

STYRKTA GENOM RADIOTELEFONFÖRBINDELSER

Att få höra broder Rutherfords föredrag i direktsändningar från sådana platser som London och New York styrkte bröderna. År 1938 samlade det kraftfulla föredraget ”Se fakta i ögonen” en åhörarskara på mer än 2.500 i King’s Hall i Belfast.

I förbindelse med bekantgörandet av detta tal har en del av bröderna fortfarande livfulla minnen av de upplysningsmarscher som ordnades genom Belfast. På grund av den spända religiösa atmosfären i Nordirland på den tiden kände många ängslan inför tanken på upplysningsmarscherande. Men de ordnade med 25 parader på stadens huvudgator utan några våldsamma reaktioner.

En del vänner bar skyltar som annonserade det offentliga föredraget. Andra höll upp plakat med paroller sådana som ”Religionen är en snara och en racket” och ”Tjäna Gud och Kristus, konungen”. När en ung tidningsreporter såg parollen ”Religionen är en snara och en racket”, frågade han: ”Har ni kommit underfund med det först nu?”

Föredraget ”Herradömet och freden” var en direktöverföring från Madison Square Garden i New York. Under detta tal bevakade poliser lokalen i  Belfast, där bröderna var samlade. IRA (Irländska republikanska armén) hade bombhotat lokalen, om föredraget inte inställdes. Bröderna tappade inte modet. Försöken av IRA att skrämma bröderna i Belfast hade inte någon större framgång än Katolsk aktions försök att avbryta föredraget i New York.

Dessa direktutsändningar uppodlade en känsla av enhet bland bröderna. Trots den religiösa och patriotiska glöd som tilltog, medan kriget var hotande nära i Europa, kunde denna lilla skara av bröder på Irland alltså se att de var en del av en växande världsvid organisation. Men låt oss, innan vi fortsätter med händelserna i Nordirland, gå tillbaka och återknyta till berättelsen som gäller Irländska republiken.

OUPPHÖRLIGT MOTSTÅND I SÖDRA DELEN

Under tiden mellan 1920 och andra världskriget var det bara några få trogna bröder och systrar som kämpade vidare i själva Dublin, under det att bara sporadisk kolportörsverksamhet förekom i resten av den katolska södern.

En del kommentarer från Jehovas vittnens årsböcker ger oss en uppfattning om vilka förhållanden de hade att stå ut med.

1935: ”Bröder [har] fått lida förlust, en del har blivit kroppsligen skadade, och litteraturen, som skulle hjälpa människorna, har blivit förstörd.”

1937: ”Irland är den mörkaste delen av Brittiska öarna. ... Präster [följer] pionjärerna från plats till plats, tar reda på var litteratur har placerats ... och vållar omedelbart att den förstörs.”

1938: ”Mycket motstånd mot förkunnarna av  budskapet om Riket. Pöbelhopar har angripit Jehovas vittnen på tillskyndan av en romersk-katolsk präst. ... Motståndet har ännu inte nått toppen.”

Tidigare, under 1926, kom broder Pryce Hughes, som senare tjänade som vicepresident för Internationella Bibelstudiesällskapet i London, och hans tre kamrater till Waterford på södra Irland. De välkomnades av tre bröder, som hade begett sig dit tidigare. Innan broder Hughes anlände, hade bröderna i Waterford utstått ett katolskt pöbelangrepp av ligister, som brände vad de ansåg vara ”dålig litteratur”.

Sedan bröderna hade placerat litteratur hos intresserade människor, fortsatte de snabbt vidare. De fick logi hos protestanter och försökte gå igenom ett så stort område som möjligt innan prästen på orten blev medveten om vad som skedde. I en stad tryckte pressen på orten varningar angående deras verksamhet, och barnen spottade på dem när de gick förbi på gatan. För att undvika att bli identifierade för snabbt arbetade de därför från utkanterna av sitt tilldelade distrikt och avslutade i staden, där de hade logi.

Vid ett annat tillfälle, i den lilla marknadsstaden Graiguenamanagh, bemöttes de med illvilligt motstånd. När de återvände till sitt hyresrum, råkade de ut för en hop hånfulla ungdomar, som kastade stenar på dem. ”Det här var en ’helgdag’, ’sankt’ Patriks dag”, sade broder Hughes, ”och åsnekärrorna hade rullat in mot staden hela dagen till de särskilda mässorna. Vid mässan hade prästen på orten eggat upp alla emot oss.” Eftersom broder Hughes och hans kamrater insåg att de måste ge  sig i väg därifrån så snabbt som möjligt, flyttade de alla sina tillhörigheter med cykel till närmaste järnvägsstation.

Kolportörerna lärde sig att anpassa sig till detta ständigt närvarande hot om våld. En gång jagade en man med en högaffel broder Hughes tvärs över ett fält. En annan gång avfyrade en jordbrukare plötsligt ett hagelgevär mot broder Hughes’ fötter!

En annan kolportör, Jack Corr, kom till Dublin år 1930. Hans föräldrar var katoliker, varför han var väl rustad att tala med de katoliker han träffade. Han fann att fastän den irländska författningen garanterade religionsfrihet, ansåg många människor att detta inte inbegrep Jehovas vittnens predikoverk.

Broder Corr fick ofta känna på de uppretade prästernas och deras understödjares raseri. En pöbelhop, som hetsats upp av församlingens präst, drog honom ur sängen vid midnatt och brände sedan all hans litteratur på torget. Vid ett annat tillfälle bultade en pöbelhop på omkring 200 på dörren till hans hyresrum. ”Den förskräckta värdinnan försökte knuffa in mig under sängen, allt under det hon ropade förfärliga förbannelser ut genom fönstret mot hopen”, rapporterade han. ”Jag lyckades lugna henne, och efter en kvart försvann pöbeln likt rök, så att jag kunde fortsätta som om ingenting hänt.”

MERA VÅLD FRÅN RELIGIÖSA MOTSTÅNDARE

År 1931 kom Victor Gurd och hans kamrat Jim Corby till staden Cork, nära den plats där broder Russell hade landstigit på Irland 40 år tidigare. En  annan grupp bröder slöt sig till dem en tid. De bearbetade landsbygden och spred exemplar av Studier i Skriften och Guds Harpa.

Medan bröderna avgav vittnesbörd i Roscrea, i grevskapet Tipperary, hejdade revolvermän dem, tog all deras litteratur och uppmanade dem hotande att ge sig i väg från området. När bröderna kom till sitt logi, fann de mera bekymmer. Motståndare hade tagit deras förråd av litteratur, dränkt in litteraturen i bensin och tänt eld på den. Runt bålet stod polisen på platsen, prästerna och barnen från trakten och sjöng ”Faith of Our Fathers” (Våra fäders tro)!

Omkring den tiden kom John Retter och hans kamrater till Limerick. Eftersom han var född i Österrike, vittnade han för många tyskar, som hade immigrerat till Irlands västkust. Där fanns också John Cooke (nu på Betel i Sydafrika), som år 1936 hamnade i fängelse i Dublin därför att han framhärdade i att utföra Jehovas verk.

JEHOVAS BESKYDD I NORR

Under denna period före andra världskriget drev andra kolportörer på med arbetet i Nordirland. Sarah Hall anlände till grevskapet Tyrone år 1926. Hon hade kommit till kunskap om sanningen i England år 1915 genom att läsa Den gudomliga tidsåldersplanen. Det hon läste inspirerade henne till att träda in i kolportörsverket.

De flesta hon talade med delade inte hennes uppskattning av bibelns sanning. Hennes lilla, spensliga gestalt och milda läggning hindrade inte en kvinna från att jaga henne med en högaffel eller en man som var uppretad över hennes  budskap från att kalla henne en ”Delila” och försöka ta strupgrepp på henne.

Oförfärad visade hon stor beslutsamhet och ihärdighet. ”På det hela taget har det inte varit så illa”, sade hon, när hon tänkte tillbaka på predikandet under prövande omständigheter. ”Vi blev vana vid att de skrek åt oss. Om man ber om Herrens beskydd, ger han en detta.” Kolportörerna var säkra på att Jehova skulle vara med dem och rädda dem. Och det var han! — Jer. 1:7, 8; Ps. 23:4, 5.

JEHOVA TILLHANDAHÅLLER

Billy Holland kom i sanningen år 1926 genom att läsa Den gudomliga tidsåldersplanen. I likhet med så många kolportörer litade han storligen på Jehovas löfte att hans tjänare inte skall bli ”övergiven”. — Ps. 37:25; Matt. 6:28—34.

Broder Holland förklarade: ”Ibland gick jag utan frukost; ibland hade jag några brödskivor utan smör. Jag kommer ihåg en gång, när jag var ute på landet i grevskapet Down. Sedan jag ägnat lite tid åt tjänsten, for jag nedför en liten häckkantad stig och ställde cykeln mot häcken. Jag satte mig och åt mitt torra bröd och lyssnade till fåglarnas sång. Sedan tittade jag lite närmare på häcken och såg några fina björnbär. Jag plockade några och lade dem mellan brödskivorna. Det var precis som björnbärssylt — jag njöt av det!”

Han hade samma anda när medlen sinade. ”Mina skor var slitna, och jag blev våt om fötterna”, påminner han sig. ”Så en solig dag, när jag gick längs en väg på landet, blev det mycket varmt, och asfalten på vägen började smälta. Asfalttjäran fyllde hålen i mina skosulor. Så jag fick mina skor ’lagade’.” Och det kostade ingenting!

 ANDLIGA MATFÖRRÅD UNDER KRIGET

Under andra världskriget, från 1939 till 1945, förblev Irländska republiken neutral, men Nordirland, som en del av Storbritannien, mötte tappert bombraider och andra av krigets vedermödor.

Ett problem som uppstod under dessa år var behovet att vidmakthålla ett andligt matförråd. Under kriget förbjöd den brittiska regeringen import och export av Vakttornet och andra av Sällskapets publikationer. Denna taktik av Satan att skära av förbindelselinjerna och tillförseln till bröderna lyckades inte. Den besegrades. Hur då? Helt enkelt genom att Sällskapet ordnade så att bröder i sådana länder som Förenta staterna och Canada sände exemplar av Vakttornet med blankt omslag till bröder i Belfast.

När man hade mottagit dessa exemplar, satte ansvariga bröder snabbt i gång med att duplicera artiklarna. De distribuerade dem därefter till församlingarna. Sedan dessa exemplar av tidskrifterna hade börjat komma, gick bröderna aldrig miste om något av sin viktiga andliga näring.

Bob Oliver minns att han fick Vakttornet från en broder Kelly i Förenta staterna. Broder Kelly brukade också ta med upplysningar om vad ”Onkel Nathan” (Nathan H. Knorr, Sällskapet Vakttornets tredje president) hade talat om och gav därigenom upplysningar om sammankomster och så vidare. Ibland hittade bröderna Vakttornet eller en sådan bok som ”Sanningen skall göra eder fria” mitt i ett matpaket, som sänts till dem. När ett ohöljt exemplar av Vakttornet anlände orört, skämtade bröderna i Belfast om att det måste ha sluppit igenom under censorns terast.

 BEHANDLADE MED FÖRAKT

Under kriget fick bröderna i Nordirland utstå intensiv, ihållande fientlighet från prästerna och deras understödjare, som helt och fullt stod bakom krigsansträngningen. Hur rätt hade inte Jesus när han sade: ”Eftersom ni inte är någon del av världen, ... fördenskull hatar världen er”! — Joh. 15:18, 19.

Betecknande för folks förakt är följande brev, som sändes till Belfastförsamlingen i augusti 1943:

”Min bäste herre!

Eftersom jag ofrivilligt har blivit mottagare av ett av era tryckalster, vilka ni har fräckheten att utsätta en alltför tolerant allmänhet för, vill jag begagna detta tillfälle att säga att jag absolut förbjuder någon som helst av era anhängare att beträda min mark under någon som helst förevändning. Var vänlig underrätta er vilseledda samling av osnutna bibelagitatorer om detta, eftersom överträdaren, om denna varning ignoreras, kraftigt — mycket kraftigt — kommer att avhysas. Jag skall avstå från att släppa hunden på honom, eftersom jag inte vill tvinga på det olyckliga djuret en sådan oaptitlig tugga, men om hunden själv väljer att ta initiativet, skall jag sannerligen inte lägga hinder i vägen för honom.”

Trots de svåra tiderna gjordes varje ansträngning att utvidga predikoverksamheten. Fortsatte Jehova att välsigna alla de trogna brödernas verksamhet? Ja! När kriget slutade år 1945, fanns det omkring 120 förkunnare i Belfast och omkring 20 i Dublin.

 PIONJÄRTJÄNST I REPUBLIKEN

I Årsboken för 1946 visades det att det inte skulle komma att bli något uppehåll i spridandet av de goda nyheterna i Irländska republiken vid slutet av andra världskriget. ”Det är svårt”, sades det i Årsboken, ”för många att inse vilken mörk plats södra Irland är vad ljuset och kunskapen från Guds ord beträffar.” Sedan hette det i fortsättningen: ”Här öppnar sig återigen en möjlighet för verkliga pionjärer. Vi gör nu anordningar för att sända några dit.”

Fred Metcalfe, som nu är en av medlemmarna i kommittén för avdelningskontoret för Irland, var bland de första av pionjärerna med särskilt uppdrag som sändes hit. Hans tilldelade arbetsfält var staden Cork i södra delen av landet. Han och hans  pionjärkamrater blev snart föremål för av prästerna inspirerat motstånd. För att uppväcka hat mot Jehovas vittnen stämplade prästerna dem gång på gång som ”kommunistdjävlar”.

”För människor på den tiden”, sade broder Metcalfe, ”betydde uttrycket ’kommunist’ att vi var det närmaste djävulen i människogestalt som kunde tänkas framträda på scenen!”

Antagonismen tilltog. ”Jag har aldrig intensivare än då insett och förstått det som sägs i Uppenbarelseboken 12:17”, sade broder Metcalfe. ”Djävulen blev sannerligen vred på det vittnande som påbörjades i det området.” Lögnerna prästerna kom med och den vitt utbredda fiendskapen kulminerade till sist i ett pöbelangrepp på broder Metcalfe och hans kamrat, broder Chaffin, i staden Cork år 1948.

PÖBELVÅLD I CORK

En gång, när broder Chaffin var ute i tjänsten på fältet, omringade en skara kvinnor honom stridslystet, anklagade honom för att vara kommunist och började våldsamt angripa honom. Eftersom det inte fanns någon möjlighet att resonera med denna uppretade pöbel, försökte broder Chaffin komma undan genom att hoppa upp på en buss i närheten. Men busspersonalen gjorde gemensam sak med dem som angrep honom. En del angripare kastade stenar, medan andra ligister skrek: ”Smutsige kommunist!” och: ”Kasta honom i floden!” Till sist lyckades han emellertid undkomma förföljarna genom att vika av in på gården till prästens av höga murar omgivna bostad.

Under tiden rusade broder Metcalfe i väg för att komma undan på sin cykel, men han blev upphunnen av samma pöbel. De slog och sparkade honom  och strödde ut hans litteratur på gatan. Som tur var för broder Metcalfe råkade en polis komma förbi där. Han ingrep och skingrade pöbeln. ”Jag kände att det var Jehovas vägledning”, sade broder Metcalfe, ”att den mannen kom tillstädes just vid den tiden och satte stopp för angreppet.”

Sällskapet beslöt att dra detta fall inför domstol för att klargöra att Jehovas vittnen inte var kommunister och för att lagligen stadfästa vår rätt att predika de goda nyheterna utan att bli störda. Trots senareläggning efter senareläggning i ett försök att förhindra att fallet kom inför domstol ägde rättegången till sist rum i juli 1948.

Fastän polisen som satte stopp för angreppet var katolik, var han villig att träda upp inför rätta och ärligt vittna om vad han hade sett. Flera av angriparna befanns skyldiga till personligt övervåld. Den publicitet som blev följden av fallet bidrog mycket till att skingra uppfattningen att Jehovas vittnen var kommunister och även till att fastställa vår rätt att förkunna de goda nyheterna. Den betydde emellertid inte slutet på våldsamt motstånd mot sanningen.

DET FÖRBITTRADE MOTSTÅNDET FORTSÄTTER

I staden Athlone, till exempel, mitt på Irland, gav en kvinna utlopp åt sin vrede mot bröderna genom att hälla en full kittel med kokande vatten över dem. Medborgarna i den staden sände till och med en begäran till Sällskapet, vilken gick ut på att de inte ville att Jehovas vittnen någonsin skulle komma tillbaka igen!

När fyra pionjärer med särskilt uppdrag blev sända till staden Drogheda, blev de hotade med gevär  och angripna av våldsamma pöbelhopar. Ett massmöte hölls i staden, och en resolution antogs, i vilken man begärde att staten skulle förvisa Jehovas vittnen från landet. Meddelanden förekom över hela staden, på vilka det stod: ”Katolsk aktion! Medborgare i Drogheda! Ett offentligt möte kommer att hållas ... , där man kommer att begrunda sätt och medel att bekämpa den verksamhet en viss sekt bedriver inom området. Borgmästaren och representanter för lokala organisationer kommer att vara närvarande.”

Ryggade bröderna någonsin tillbaka inför allt detta motstånd? Nej, aldrig! De motstod all press som övades på dem och började få se resultat av sitt arbete.

MOTTAGLIGA ÖRON I DUBLIN

Dudley Levis var bland de första som lät sig påverkas av sanningens budskap under efterkrigsåren i Dublin. Han hörde till den protestantiska irländska kyrkan. Protestanter, som redan bodde i nästan fullständigt katolska omgivningar, betraktade hans avhopp från kyrkan som trolöst. Han blev därför utsatt för hån och smälek från dem som han tidigare hade varit förbunden med och som hatade hans nyfunna tro. ”Jag blev storligen uppmuntrad”, sade han, ”av sådana äldre bröder som Edwin Ridgewell, som hade visat sådan helgjuten tro i svåra tider före mig. Deras exempel styrkte mig.”

Vittnena koncentrerade sitt predikande till protestantiska områden, där reaktionen var mindre explosiv än i de katolska fästena. Men så småningom började de göra inbrytningar i katolska områden.  Det var svårt. Men deras inställning var densamma som psalmistens: ”På Gud förtröstar jag och skall inte frukta. Vad kan människor göra mig?” — Ps. 56:1211; Jos. 1:9.

KATOLSK FAMILJ MOTTAGLIG

Med tiden började katolska människor visa sig mottagliga för sanningen. År 1949, till exempel, kontaktade en syster John Casey. Denne katolske man visade stort intresse för vad systern sade, men hans hustru, Bridie, vägrade att ge honom de pengar han behövde för att skaffa den bok som erbjöds, ”Sanningen skall göra eder fria”. Han bad systern komma tillbaka veckan därpå. Det gjorde hon, och John skaffade sig tacksamt boken. ”Jag har funnit sanningen”, sade han. ”Jag kommer inte mera att gå i närheten av katolska kyrkan.”

Men Bridie var inte intresserad. Hon ställde en fråga, som bröderna gång på gång mötte i vittnandet. ”Vem är Jehova? Är det någon i Amerika som står i spetsen för er organisation?” Men till sist tog hon också emot sanningen, när hon fick veta att bibeln i själva verket inte lär om något brinnande helvete, treenigheten och andra sådana Gud vanärande läror.

I likhet med andra som börjat se sanningens ljus blev John och Bridie Casey föremål för påtryckningar från familjen och samhället avsedda att avråda dem från att fortsätta sitt studium av bibeln. ”Varje vecka ordnade min mor med ett besök från Legion of Mary (en grupp inom Katolsk aktion) eller prästen”, förklarade syster Casey. ”Men prästen kunde inte använda bibeln för att vederlägga vad vi nu visste var sanningen. Till sist rusade han i raseri ut ur huset och fördömde oss till helvetet för att vi vrängde Skriften!”

 UPPSVING GENOM MISSIONÄRER

Vid slutet av andra världskriget blev pionjärer sända från England till små städer i Nordirland. Vid konventet i Edinburgh i Skottland år 1946 hänvände sig en del av dessa pionjärer till Sällskapets president för att fråga om de kunde få komma till Gilead. ”Ja”, svarade han, ”om ni lovar att återvända till Irland.” Fem systrar höll det löftet.

Ankomsten av missionärer från Vakttornets Bibelskola Gilead år 1949 satte fart på verket. Maurice och Mary Jones, som hade gjort mycket av förarbetet, välkomnade dessa arbetare. Två missionärshem upprättades, ett i Dublin med broder Jones’ hjälp, det andra i Cork. I Årsboken för 1950 sägs det att det krävdes mycket hårt arbete att befria någon från det andliga mörker som många var insvepta i, särskilt eftersom de aldrig hade sett en bibel. ”Folk”, sades det, ”är rädda för att göra sig av med de länge omhuldade traditionerna, och därför är framåtskridandet sådant att det behövs mycket takt och tålamod.”

De nyanlända missionärerna täckte stora områden till fots och på sina cyklar, ofta under det att de blev utskällda och fysiskt angripna. Och de arbetade till sent på kvällarna för att varsamt uppodla allt intresse de träffade på. — Jämför Hosea 11:4.

En av de första missionärerna, Elsie Levis (född Lott), kommer ihåg hur hon blev mentalt förberedd för förhållandena på Irland. ”Innan vi for från Gilead”, sade hon, ”talade broder Franz om för oss att näst efter Indien betraktade han Irland som det svåraste distriktet i världen. På grund av katolska kyrkans hållning ansåg han att det var det hårdaste katolska området i världen.” Hon fann verkligen att det var svårt. ”Men”, fortsatte hon, ”vi kände också  att människorna hade blivit illa åtgångna av politiska och religiösa krafter, så vi var verkligt bekymrade för människorna, eftersom människorna själva, under all fientlighet, var mycket trevliga.”

MISSIONÄRER BRYTER KATOLSK BARRIÄR

Katolsk pöbelaktion var ett ständigt hot som svävade över missionärerna likt ett ovädersmoln färdigt att få utbrott vilket ögonblick som helst. För att inte väcka misstankar och sedan vrede hos grannarna brukade därför missionärerna arbeta var för sig,  medan de var ute i tjänsten från dörr till dörr, men så att de kunde se varandra. Innan de lämnade missionärshemmet för att gå ut i tjänsten brukade var och en gå igenom med kamraten på fältet för den dagen olika tecken med handen eller axelryckningar. Dessa tecken skulle bli en tyst varning om att en pöbel närmade sig.

Mildred Barr (född Willet, nu på Betel i Brooklyn tillsammans med sin man, John) kommer ihåg hur hon gav sig ut i tjänsten på fältet en dag på sin grå motorcykel. Hennes mörkbruna cykelväskor eller packväskor av spaltläder, packade med hennes litteratur för tjänsten, matsäck, teflaska och galoscher, var hängda över främre stänkskärmen på motorcykeln. Hon och Frieda Miller åkte in i ett katolskt område i Dublin. När de väl var på distriktet, skildes de åt och parkerade sina motorcyklar på olika ställen, varvid de förvissade sig om att motorcyklarna inte var synliga för dem som de skulle besöka men ändå tillräckligt nära så att de kunde nå dem genom att springa, om de behövde ge sig i väg därifrån i hast.

Mildred satte med en kedja och ett hänglås fast motorcykeln vid ett räcke och började vittna från dörr till dörr. Hon påminner sig följande: ”Jag talade med en mycket intresserad kvinna, när hennes ögon plötsligt blev vidöppna och hennes mun öppnades och hakan sjönk ner. Jag frågade: ’Hur är det fatt?’ Inget svar, utom hennes skrämda stirrande. Jag vände mig om och stod inför en pöbel på åtta eller nio kvinnor, som blockerade grinden till hennes hus. I ögonvrån kunde jag se Frieda ge mig tecknet med handen, men det var för sent. Andra kvinnor kom springande mot huset. Jag förstod att jag inte kunde komma igenom grinden, så jag störtade  i väg tvärs över den besöktas trädgård, sprang i full fart över närmaste grannens trädgård, hoppade över en mur och rusade mot motorcykeln.

Frieda hade nu startat sin motorcykel; på min hängde fortfarande låset. Jag låste upp det och hoppade upp i sadeln, men cykeln startade inte. Jag hade tändstiftet i fickan! Så jag skruvade fast stiftet i motorn, trampade på startpedalen igen och for i väg. Men det var inte snabbt nog — och detta är vad alla skrattar åt ännu i denna dag. En kvinna, som svängde en mopp, sprang upp bakom mig. Hon stack ner mopphuvudet i gallret i en avloppstrumma på gatan. När jag körde i väg, svängde hon moppen. Ur moppen flög avloppsslam, som täckte mig från högst upp på huvudet och hela vägen ner utefter ryggen. När jag nådde upp Frieda, sade hon: ’Oj Mildred, pyu-u-u! Gå inte in i huset, när vi kommer hem!’

När vi nådde tillbaka till missionärshemmet, berättade hon för den andra missionärssystern vad som hade hänt. De lade ut tidningar nära trädgården, så att jag fick gå på dem, och de hällde hinkvis med vatten över mig. O, i flera dagar ville alla låna mig sin parfym. Så småningom kom dock ganska många människor i sanningen från den delen av Dublin.”

Bridie Casey kommer ihåg en annan händelse i Dublin. Hon var ute i tjänsten på fältet tillsammans med en missionär, när en katolsk kvinna sade till dem att de bara slog huvudet mot en tegelvägg. Andan hos dessa missionärer framgår av broderns svar. ”Det kan hända”, sade han, ”men det är åtminstone några stenar i väggen som börjar röra på sig!” Ja, missionärerna blev en murbräcka, som slog  sönder de katolska kontrollmurar som höll irländare med ärliga hjärtan instängda.

PÖBELANGREPP NÄRA LIMERICK

Fastän människorna på Irland i grund och botten var vänliga och gästfria, lyckades de religiösa ledarna ändå sporra en del av dem till att hemfalla åt våld. Den 13 maj 1956 färdades en missionär, Stephen Miller, omkring i tjänsten på fältet tillsammans  med en ny förkunnare i ett landsbygdsområde i västra delen av landet. Plötsligt stötte han och hans kamrat på en pöbel, som blockerade vägen för dem. De hoppade upp på sina motorcyklar för att undkomma. Men pöbeln följde efter dem i bilar och fångade dem till sist på en väg som tog slut.

Pöbeln, som anfördes av en präst, kastade sig över broder Miller. En av angriparna slog broder Miller på hakan. Sedan tog pöbeln ifrån honom hans litteratur och brände den mitt i det lilla samhället Cloonlara i närheten av Limerick.

Vid rättegången senare underströks domarkårens partiskhet. Prästen och åtta andra folkuppviglare blev frikända. Angriparen som hade slagit broder Miller befanns skyldig men släpptes. Sedan blev broder Miller och hans kamrat ålagda att inte störa den allmänna ordningen mot en säkerhetssumma på två hundra pund vardera. Vilken parodi på rättvisa! Domstolen frikände pöbeln och straffade de angripna! Även om staden Dublin har förbättrat sin behandling av vittnena, håller många landsbygdsområden fortfarande hårdnackat fast vid sina medeltida uppfattningar och åtgärder.

OROVÄCKANDE DUBBLA NORMER

Orättvisan och fördomarna mot Jehovas vittnen var alltför påfallande för att kunna passera obemärkta. Den publicitet som blev följden i tidningarna över hela republiken förde med sig en våg av protester och harm. En protestantisk präst, som inte alls var förblindad av den religiösa rökridå som var avsedd att förvirra begreppen, gjorde ett kraftfullt inlägg i Dublin Evening Mail för 28 juli 1956, under rubriken ”Religionsfrihet”:

”Medlemmar av Legion of Mary besöker mina  församlingsmedlemmar för att propagera för läror som jag kraftigt ogillar. Skall jag nu förstå det så att jag kan samla ihop mina medlemmar, gripa legionärerna, bränna deras böcker (och kanhända ge en ett kraftigt slag på hakan bara för att visa att vi också är kristna!) och sedan förvänta att de, om de kommer med klagomål, skall bli ålagda att inte störa den allmänna ordningen och vi bli frikända?

Eller skall det finnas en lag för Legion of Mary och en annan för Jehovas vittnen?”

Många andra ansåg, även om de inte instämde i Jehovas vittnens läror, att föranstaltningen beträffande religionsfrihet i Irländska republikens författning skulle respekteras. I artikel 44 i författningen heter det: ”Varje medborgare garanteras samvetsfrihet och fritt bekännande och utövande av religion, förutsatt att allmän ordning och sedlighet iakttas.”

Men motviljan mot Jehovas folk och motståndet mot deras verksamhet var fortfarande djupt rotade. Senare det året riktades i en lokaltidning i Limerick följande vädjan till katolska läsare:

”Vi vädjar allvarligt till alla som blir utsatta för representanter för Sällskapet [Jehovas vittnen] att inte ha någonting att göra med deras propaganda och att bestämt vägra att inlåta sig på några diskussioner med dem. Alla exemplar av deras publikationer, som läsarna kan ha skaffat sig, bör omedelbart förstöras. Så kraftigt önskar kyrkan att vi skall hålla oss borta från deras onda läror att vilken katolik det vara må som läser Sällskapets publikationer utsätter sig för att bli exkommunicerad. Irlands trosarv, som bevarats under hundratals år av förföljelse, skall inte bytas ut mot en grynvälling från Brooklyn.”

 ”GUDS VÄG ÄR KÄRLEK”

I förbindelse med att man lät Rikets ljus lysa, framstår en speciell kampanj. I Årsboken för 1954 kallas den ”utan tvivel det största bidraget till predikandet av sanningen i Eire [Irländska republiken]”. Vad var det? Den landsomfattande spridningen av broschyren God’s Way Is Love (Guds väg är kärlek; på svenska endast som studieartikel i Vakttornet för 15 mars 1953, sidorna 123—138). I denna 32-sidiga engelska broschyr, med fyra gröna harpor på framsidan, citerades uteslutande från katolska upplagor av bibeln. Den riktade sig särskilt till katolska människor i sin tydliga och enkla framställning av bibelns grundläror. Arthur Matthews, som nu är samordnare för kommittén vid avdelningskontoret på Irland, och hans hustru, Olive, tillsammans med Olives bror och hans hustru, utgjorde en grupp som ägnade sig åt denna hänförande verksamhet.

”Vi slog samman våra tillgångar”, sade broder Matthews, ”och vi kunde köpa en gammal bil av märket Morris 10 till ett förmånligt pris. Ingen av oss kunde köra, men på en lugn väg nära ’mor’ Rutland lärde vi oss snart att bemästra den. Inom ett par dagar gav vi oss i väg inåt landet med all vår utrustning för vittnandet instoppad i bilen.”

Men de hade inte någon framgång i sitt sökande efter logi, och därför gick de till sängs för en mycket kall och sömnlös natt i bilen. Dagen därpå beslöt de sig för att köpa en husvagn. Men det låg en fara i detta, eftersom bröders husvagnar hade blivit angripna och förstörda i det flydda, men de hade inte något alternativ. Genom att sälja en del av sina ägodelar kunde de få pengar till att köpa en fyra meter lång husvagn. Och även om de hade hårresande erfarenheter i förbindelse med att dra den längs  ojämna och ibland bergiga vägar, så var åtminstone deras bostadsproblem löst.

De hade en stor yta att täcka, eftersom det inte fanns en enda förkunnare söder om Dublintrakten och hela vägen till staden Cork, 260 kilometer söderut. För att kunna uträtta så mycket som möjligt började gruppen tjänsten på fältet varje morgon klockan åtta. De for längst bort på det distrikt de bestämt sig för och arbetade sedan tillbaka mot den plats där de hade sin husvagn. För att förekomma eventuellt angrepp på sin egendom, när de började predika i områden nära där de hade parkerat husvagnen, brukade de flytta den till ett nytt ställe. När de kom till stora städer, försökte de besöka alla människorna före söndagen, då prästen nästan ofrånkomligen angrep dem från predikstolen.

De båda härdade paren fann många människor som aldrig hade träffat Jehovas vittnen. Gång på gång förklarade de besökta att de var förbjudna av kyrkan att ens läsa bibeln. ”Förutom att vi spred broschyren God’s Way Is Love”, sade broder Matthews, ”hade vi därför även med oss exemplar av den katolska Douaybibeln, som vi använde och erbjöd åt folk.”

Denna broschyr hjälpte bröderna att tillbakavisa uppfattningen att vi bara besökte protestanter. Alla nåddes. De spred åtminstone 20.000 exemplar av denna broschyr i östra delen av landet, medan en annan grupp utförde ett liknande verk på västra sidan. Och de fann många gästfria människor. ”Vi behövde aldrig köpa potatis eller mjölk eller något sådant”, sade broder och syster Matthews.

SLUTLIGEN — EN RIKETS SAL I DUBLIN!

Fram till den tiden hade församlingen i Dublin kommit tillsammans på alla slags ställen, inget av  dem bekvämt. På en mötesplats, en vind över en tvättinrättnings stall, var det inte ovanligt när man tittade upp att se råttor kila längs taksparrarna. Därför bestämde bröderna att det var tid att skaffa ett ställe som stod uteslutande till vårt förfogande. Efter mycket sökande kunde de hyra en byggnad som hade använts som garage. Den låg vid James Place, en liten sidogata till Baggot Street i södra delen av Dublin.

Att omvandla denna gamla fastighet till en lämplig Rikets sal blev ett projekt för handfasta, modiga män. Med uppbjudande av oerhörda ansträngningar rustade bröderna upp denna gamla byggnad, så att den blev en vacker Rikets sal. Det var 134 närvarande vid överlämnandet av lokalen år 1953.

Den 3 december 1954 gästades denna nya Rikets sal av särskilda besökare från världshögkvarteret — bröderna Frederick W. Franz och Grant Suiter. Närvarande för att höra dessa bröder tala var mer än 20 missionärer, som satte ön i brand med sitt predikande om Riket.

Under åren därefter tjänade Dublins Rikets sal även som lokal för alla kretssammankomster som hölls i republiken. Kan du föreställa dig 200 eller fler bröder och systrar tränga ihop sig på ett litet utrymme på 6,7 × 13,7 meter? Två personer kunde inte mötas i den smala trappa som ledde upp till den övre sektionen. Under sammankomsterna, när maten lagades en trappa upp, måste man skicka den ur hand i hand, en tallrik åt gången, till dem som väntade på nedre botten. Den var inte alls så trevlig som nutida Rikets salar, men jämfört med en del av de platser de hade använt förut var den rena paradiset.

 AVDELNINGSKONTOR UPPRÄTTAT

År 1957 togs ett stort steg framåt, när det gällde arbetet på Irland. Broder Knorr ordnade med att ett särskilt avdelningskontor upprättades i Dublin. Dittills hade man i Dublin haft en litteraturdepå, medan arbetet övervakades av det brittiska avdelningskontoret.

Detta nya avdelningskontor, som inrättades i ett trevåningshus på 86 Lindsay Road i norra delen,  kunde nu koncentrera all sin uppmärksamhet på det irländska fältets särskilda behov. Men tills vidare fortsatte Nordirland att stå under ledning av det brittiska avdelningskontoret. Verksamheten i Irländska republiken skulle nu övervakas från det nya avdelningskontoret.

KRISTENHETENS URAKTLÅTENHET FRAMHÅLLS

Trots fortsatt religiöst förakt arbetade bröderna på att avslöja kristenheten och visa vad den verkligen är. Ett redskap de använde var Vakttornet för 1 januari 1959. Det innehöll en resolution från sammankomsterna ”Guds vilja” året dessförinnan, som framhöll kristenhetens fullständiga uraktlåtenhet att hänleda människor till Guds rike som det verkliga botemedlet mot människosläktets missförhållanden.

Tidskriftsnumret spreds vida omkring bland prästerna på Irland. Och vilket gensvar det framkallade! Ett nummer återsändes med ordet ”humbug” klottrat över framsidan. Ett annat, som återsändes av en präst, hade följande budskap:

”Sänd inte denna smörja till mig igen. ... Ni utför djävulens verk, och ni gör det för pengar. ... Låt de goda irländarna få vara i fred. De kommer inte att låta sig påverkas av er i alla fall. Återigen: Posta inte denna smörja till mig igen. Jag läste inte ett enda ord av den.”

Men en del av ”de goda irländarna” närde en hunger efter sanningen och gav gensvar. De flesta människor fann det dock svårt att tro att det var en anda av äkta oegennytta och kärlek som förmådde bröderna till att använda sin tid och sina medel för  att hjälpa andra att lära känna sanningen. De fann det lika svårt att tro att de som gav gensvar på sanningen inte gjorde det för pengar. Otaliga falska historier cirkulerade om hur intresserade fick pengar eller andra fördelar, när de lyssnade till vittnena.

ANGRIPEN AV PÖBEL I WEXFORD

Atmosfären för förkunnandet av de goda nyheterna på Irland förbättrades långsamt. Men inte alla människor var benägna för att lyssna fridsamt på Rikets budskap. Låt oss till exempel bege oss till den pittoreska staden Wexford, i sydöstra delen av Irland. Det var år 1960.

Broder Alex Turner och hans hustru hade varit i Wexford i omkring tio månader, när svårigheter utbröt. Broder Turner var ute i arbete från hus till hus. När han talade med några människor, steg en präst fram bakom honom. ”Ge mig den där smutslitteraturen”, skrek prästen och försökte rycka till sig broder Turners bokväska. En hop, i vilken en annan präst ingick, samlades. När broder Turner vägrade att lämna ifrån sig sin väska, blev han överfallen och slagen. Men han och hans hustru undkom och gick till polisstationen för att rapportera angreppet.

Fastän det inte bodde några förkunnare i Wexford på den tiden, kom dessa pionjärers verksamhet det att sjuda bland människor på platsen. Detta hat kokade över och spred sig till den dömande myndigheten. En del av distriktsdomarens uttalanden under den följande rättegången illustrerar detta väl:

”Jag tvingas dra den slutsatsen att detta fall har satts i gång och framtvingats i teatralisk bemärkelse helt och hållet med det syftet att ge publicitet åt  Jehovas vittnen; att dessa människor är inbegripna i en konspiration för att misskreditera vad de betraktar som ett rivaliserande prästerskap; att de är upptagna med vad som tycks mig vara ett kortsynt och på förhand domfällt försök att värva proselyter bland människor här i landet och i grevskapet. De tvingar och har tvingat sin ovälkomna uppmärksamhet på ovilliga åhörare. ... Jag anser bestämt att dessa människor har satt i gång ett angrepp mot den traditionella tron hos invånarna i Wexford, ett angrepp som har misslyckats, kommer att misslyckas och måste misslyckas.”

Det kunde inte råda något tvivel om var domarens sympatier låg, och det var föga troligt att rättvisa skulle skipas. Inför rätta förnekade båda prästerna att de skulle ha begått något övervåld mot broder Turner. Men de befanns skyldiga till tekniskt övervåld — och friades så från all ersättningsskyldighet!

Tidningar över hela Irland och Storbritannien rapporterade om händelsen. Rättegångsfallet frambringade till att börja med en fientlig reaktion. Men det fick faktiskt en del goda verkningar. Kritisk tidningspublicitet beträffande prästernas och pöbelns olagliga handlingar tycktes hålla tillbaka sådant olagligt uppförande. När känslorna svalnat, insåg resonliga människor att våld av detta slag inte kunde godtas.

Ja, någon tid senare, sedan en församling hade upprättats i Wexford, skaffade en av prästerna som var inblandade i attacken ett exemplar av boken Sanningen som leder till evigt liv och bad en av bröderna om ursäkt för sin del i händelsen.

 PIONJÄRERNAS NÄRVARO KÄND

På landets västsida fortsatte också pionjärerna att göra sin närvaro känd. Så här beskrev en av lokaltidningarna deras verksamhet: ”Donegal har än en gång invaderats av ett plågoris långt listigare än rävar eller grävlingar. En här av män och kvinnor, av vilka en del far omkring på skotrar, gör besök från hus till hus i staden och på landet och delar ut sina fria tidskrifter.”

Hur stor var denna ”här”? Två systrar på en skoter! Vad var det som framkallade denna reaktion? Det var den vidsträckta spridningen av specialnumret av Vakna! för 8 januari 1961 med rubriken ”Katolska kyrkan på 1900-talet”. Tidningens beskrivning av det vittnande som utfördes av de två pionjärerna påminner oss om den gräshoppshär som beskrivs av aposteln Johannes i Uppenbarelseboken 9:1—10.

Pionjärer sådana som dessa spelade en stor roll i att få de goda nyheterna om Riket predikade under 1950- och 1960-talen. Det fanns bara fyra eller fem församlingar i Irländska republiken på den tiden. I övrigt fanns det bara små isolerade grupper av pionjärer och förkunnare, som visade en villighet att stå ut med alla slags försakelser och svårigheter för att fullgöra sin tjänst.

Att få tag på säkra hyresrum var fortfarande ett stort problem för pionjärerna på isolerade distrikt. I flertalet städer var det nästan omöjligt att hitta ett ställe att bo på. Många av pionjärerna med särskilt uppdrag fann det lättare att hyra omöblerade stugor ute på landet utanför städerna, där det var mindre troligt att de blev vräkta. Sällskapet tillhandahöll då möbler, som pionjärerna fick betala en  nominell hyra för. Dessa stugor tjänade också som mötesplatser för intresserade människor. När fientligheten avtog, kunde pionjärerna med särskilt uppdrag flytta in i städerna. Pionjärernas flit var en huvudfaktor i samband med ökningen av antalet vittnen i republiken från 211 förkunnare år 1962 till 253 år 1965.

INTERNATIONELL SAMMANKOMST — DUBLIN, 1965

När det tillkännagavs att Jehovas vittnen skulle hålla en internationell sammankomst i Dublin år 1965, uppstod bestörtning bland befolkningen. Som händelserna utvecklade sig visade det sig tydligt att en hel del människor inte önskade att sammankomsten skulle bli av.

”Det var en lång historia om svårigheter — den ena saken efter den andra, som tycktes göra det omöjligt att sätta i gång sammankomsten”, sade Arthur Matthews, som hade uppsikten över sammankomstanordningarna. ”Men kampen för att förbereda och verkligen hålla sammankomsten alstrade en fin anda bland alla bröderna.” Hur kämpade de mot modlösheten, när problemen mångfaldigades? Broder Matthews visar upp ett kort på sitt skrivbord, på vilket Ordspråksboken 24:10 (NW) citeras: ”Har du visat dig vara modfälld på trångmålets dag? Din kraft kommer att vara knapp.”

Trångsynt motstånd stack upp sitt otäcka huvud bland en del stadsfullmäktigemedlemmar. De hade myndighet att vägra oss att få använda de fotbollsplaner som vi hade förhyrt för sammankomsten. En fullmäktig kallade vittnena ”en fara”, och andra medlemmar yrkade kraftigt på att vittnena inte  skulle få lov att använda dessa anläggningar. Men en annan fullmäktig påpekade förståndigt att det skulle vara illa om tillstånd att hålla sammankomsten inte skulle ges i ett land som självt hade varit offer för religiös förföljelse i åratal.

Bord Failte (Irländska turistbyrån) var gynnsamt inställd till att sammankomsten skulle hållas. ”Försöker Bord Failte göra den irländska nationen till ett åtlöje för världen?” skrev en arg protesterande till lokaltidningen. ”Dess inställning måste utgöra ett långt större hot mot katolska kyrkan än den verksamhet som bedrivs av Jehovas vittnen och alla andra främjare av falsk religion tillsammantagna.”

En korrespondent jämförde vittnena med de ökända Ku Klux Klan och maffian och frågade: ”Är det någon som önskar ha de här människorna här?” Detta föranledde ett välvilligt svar, där det sades att skribenten som hade angripit Jehovas vittnen ”borde hänga med huvudet och skämmas”.

ALLA HINDER ÖVERVINNS

Till sist gavs tillåtelse att hålla sammankomsten. Men problemen hade bara börjat. Det visade sig omöjligt att få hyra ett närbeläget ställe för utspisningen. Detta var ett stort bekymmer till dess stadionledningen sade att bröderna kunde resa ett stort tält på själva fotbollsplanen. De män från platsen som levererade det stora tältet till planen vägrade emellertid att resa det. Bröderna, som hade föga erfarenhet av sådant, lämnades därför att sköta detta på egen hand. Jehova inskred med någon hjälp. Män från en annan firma, som levererade bord och stolar, var också skickliga i att resa stora tält. När de såg vårt dilemma, gav de bröderna  mycket praktiskt och kunnigt bistånd och goda råd.

Arthur Hewson, sammankomstens tillsyningsman, kommer ihåg hur svårt det var att uppbringa rum åt alla väntade deltagare. ”Så snart som vi kunde få tag på rum, utövade prästerna påtryckningar, och vi fick återbud på logiet”, sade han. ”Allt som allt fick vi återbud på 50 procent av de rum vi anskaffat, och till och med en del av hotellen befanns vara ’fullbelagda’ när vi gjorde förfrågningar.” En del dagar fick man återbud på fler rum än som anskaffades.

Bröderna fortsatte i förvissning om att om det var Jehovas vilja, skulle sammankomsten bli av. Till sist fick vi tillräckligt många passande logier hos Dublins invånare åt mer än 3.500 Jehovas vittnen. Vilken verkan fick detta på platsen? Fördomarna mot vittnena började smulas sönder. ”Vi har inte fått veta sanningen om er”, kommenterade en del av värdinnorna efter sammankomsten. ”Prästerna ljög för oss, men nu när vi känner er kommer vi alltid att vara glada över att få ta emot er igen.”

Trots de berghöga konspirationsåtgärderna för att få sammankomsten att misslyckas hade de ingen framgång. ”Jag har aldrig varit på en sammankomst, där Jehovas ande inte har varit närvarande”, sade broder Hewson, ”men jag har aldrig varit med vid en sammankomst tidigare eller sedan dess, där Jehovas ande var så uppenbar.” Motståndets själva intensitet gjorde segern mera anmärkningsvärd. Det stärkte brödernas förtröstan på Jehovas löfte: ”De kommer sannerligen att strida mot dig, men de kommer inte att få övertaget över dig. Ty jag är med dig, för att rädda dig och för att befria dig.” — Jer. 15:20, NW.

 ETT VERKLIGT GENOMBROTT

Den internationella sammankomsten 1965 markerade en avgjord vändpunkt i Jehovas folks verksamhet på Irland. Den framkallade åtskillig publicitet, mycket av den ganska gynnsam. För första gången visade den statliga televisionen bilder inifrån en av Jehovas vittnens sammankomster. God nyhetsbehandling gavs också åt dopet. Eftersom vi inte kunde hyra någon inomhusplats, ordnade bröderna med att hålla dopet i havet, på ett friluftsbad utefter en vågbrytare i Dublinbukten. Där trotsade 65 människor piskande regn och bitande kalla vindar och symboliserade sitt överlämnande åt Jehova.

På sammankomstens sista dag höll Frederick W. Franz (som senare blev Sällskapet Vakttornets fjärde president) ett väckande tal över ämnet ”Världsregeringen på Fridsfurstens skuldror” för en åhörarskara på 3.948. Eftersom det var förberett mycket med tanke på den katolska befolkningen på Irland, citerade han uteslutande från den katolska Douayöversättningen. Vilket strålande vittnesbörd!

HELA IRLAND UNDER ETT AVDELNINGSKONTOR

Året därpå, 1966, förde med sig en annan utmärkt andlig framryckning — hela landet, norr och söder, kom att sortera under avdelningskontoret i Dublin. Politiskt och religiöst var Irland lika söndrat som någonsin, men nu var Jehovas folk förenat på varje vis. Det året fanns det 268 vittnen i Irländska republiken och 474 i Nordirland, ett storslaget brödraskap om 742 som samarbetade i att göra Jehovas vilja.

 NEUTRALITET TROTS PÅTRYCKNINGAR

Under de stormiga åren på 1970- och 1980-talen växte nationalistiska rörelser, och terrorismen ökade, särskilt i Nordirland. Vad blev följden? En tilltagande skärpning av de politiska motsättningarna i de katolska och protestantiska samhällena här i den nordöstra delen av ön.

Norman Richards var en av kretstillsyningsmännen i Nordirland när svårigheterna började. Han minns att bröderna blev utsatta för påtryckningar att ta ställning.

”Ansträngningar gjordes att få bröderna att understödja nattliga medborgargardespatruller och att ta del i att bygga barrikader för att avskärma områdena”, sade broder Richards. ”Medlemmarna av medborgargardena begärde bidrag för att betala de förråd de behövde för att försvara området. Och de försökte hänga nationalistiska flaggor på alla husen.”

Bröderna stod fasta, trots att de utsattes för hotelser. Ingen kompromissade, och det framstod snart tydligt att de alla var fullständigt neutrala i denna kamp. Folk förstod snart vittnenas inställning till krigföring, deras syn på flaggor och deras beslutsamhet att inte vara ”någon del av världen”. — Joh. 17:16; Jes. 2:2—4; 1 Kor. 10:14; 1 Joh. 5:21.

Vanligtvis var det så att när bröderna klargjorde sin ställning, väckte det fientlighet i samhället. Grannar som stödde halvmilitär verksamhet vägrade ofta att tala med bröderna. Men i det att bröderna fortsatte att vara vänliga och hjälpsamma på sådant sätt som var skriftenligt godtagbart, blev de med tiden återigen godtagna av samhället, och deras strängt neutrala ställning blev erkänd.

 ATT LÄRA SIG ATT LEVA MED SVÅRIGHETERNA

När våldet stod på toppen, var skottlossning och bombexplosioner en ständig fara i olika delar av provinsen. Kvällsvittnandet avtog, eftersom folk var rädda för att öppna sina dörrar sedan det blivit mörkt. Men återbesöks- och bibelstudieverksamheten fortsatte att hålla takten.

Förståeligt nog var folk rädda för besökare som de inte kände. ”En söndagseftermiddag”, erinrade sig broder Richards, ”knackade vi på en dörr, och en man öppnade den försiktigt. Vi presenterade oss och talade om för honom varför vi besökte honom. Han tog handen från ryggen, och vi såg att det var en laddad revolver i den. ’Jag är polis’, sade han, ’och jag tänkte att ni kunde vara från IRA.’”

Hur anpassade sig bröderna efter att leva under sådana krigiska förhållanden? De följde Jesu råd i Matteus 10:16 att vara ”försiktiga” och undvika alla dåraktiga handlingar. Om en bomb exploderade i närheten, medan de var ute i tjänsten, tog de bara med det i sin framställning och sade något i stil med: ”Vet du att Gud har lovat att det skall bli slut på allt sådant?” och fortsatte sedan dryftandet. Våldet drabbade förstås inte alla delar av Nordirland, och det förekom inte utbrott av terroristverksamhet hela tiden. ”Vi behövde inte dagligen gömma oss för bomber och kulor”, sade en broder. ”Större delen av tiden var det fritt från störningar.”

MAN GÅR ÖVERALLT MED DE GODA NYHETERNA

I början av 1970-talet hade halvmilitära aktivister varnat bröderna för att de skulle bli skjutna om de beträdde vissa områden. Försiktigheten dikterade  ett tillfälligt tillbakahållande. Ett antal av de katolska områdena i Belfast blev därför inte genomgångna i förbindelse med vittnandet. En av bröderna förklarar hur de återupptog vittnandet i dessa områden. Han bodde på gränsen mellan ett katolskt och ett protestantiskt bostadsområde i Belfast. Han och hans hustru tog med sig sitt lilla barn i barnvagnen, arbetade sig steg för steg allt längre in i den katolska sektionen och fick snart sällskap av två pionjärer med särskilt uppdrag. Så småningom blev de mera godtagna, och snart hade de organiserat gruppvittnande i dessa områden genom att andra förkunnare slöt sig till dem.

Vad var det som skyddade vittnena i de katolska områdena? Deras neutralitet. En erfarenhet illustrerar detta: ”Omkring tre eller fyra månader efter det att vi börjat bearbeta ett område bjöd en man oss att stiga in i ett hus. Under samtalets gång talade han om för oss att Jehovas vittnen var välkomna i det området. Han erkände vår neutralitet i politiska angelägenheter, något som enligt vad han sade skilde sig så fullständigt från många prästers verksamhet. När jag nämnde att jag hade gjort besök i området under någon tid, kunde han tala om för oss tidpunkten och platsen för vår första ankomst till området och att vi hade stått under uppsikt ända sedan dess!”

Vid ett tillfälle stoppade armén denne broder och förde honom till arméhögkvarteret för förhör. De ville att han skulle bli uppgiftslämnare åt deras säkerhetsstyrkor och vara spion när han gick omkring i sitt predikoverk. Men sedan han förklarat sin neutrala ståndpunkt beträffande politik såsom ett av Jehovas vittnen, lät de honom gå.

 Ett antal bröder från England hade flyttat till en församling i en stad nära gränsen mellan Nordirland och Irländska republiken. Under en tid av två eller tre år hade omkring 200 bombdåd, förutom upplopp och skottlossning nästan varje natt, förstört stadens centrum. Men under hela denna tid kände bröderna Jehovas beskyddande hand. Ibland varnade ortsbefolkningen vittnena innan svårigheter utbröt. Trots den ständiga oron höll bröderna alltid sina möten och fortsatte med sin tjänst. ”Säkerhetsstyrkorna var ibland förvägrade tillträde till vissa områden”, sade ett av vittnena på platsen, ”men bröderna kunde alltid komma in för att utföra sitt predikoverk, trots att en del av dem var från England, eftersom de alltid hade klargjort sin neutralitet.”

IDENTITETSFÖRVÄXLING

Ibland råkade dock förkunnarna i predikoverket komma in på något farligt ställe. Genom att förtrösta på Jehova och förbli lugna undgick bröderna att bli allvarligt skadade. En ung pionjärbroder med särskilt uppdrag blev till exempel av misstag hållen för att vara medlem av säkerhetsstyrkorna. Han förklarar:

”Jag var i färd med att göra några återbesök i ett bostadsområde, som var känt för att man där hyste starka sympatier för IRA, när en bil stannade. En av de personer som satt i bibeln riktade ett gevär mot mig och befallde mig att stiga in i bilen. Männen i bilen visiterade mig genast. Först trodde jag att jag skulle bli skjuten, därför att de av misstag hade tagit mig för att vara en soldat i vanliga kläder. Jag blev förd till ett hus och inlåst i ett litet skjul i vad som tycktes vara en livstid. Sedan blev jag utsläppt  med förbundna ögon och ledd in i ett hus där jag blev ingående utfrågad om vem jag var och vad jag gjorde i det området. Alltifrån början bad jag till Jehova att jag inte skulle ge dem något skäl till att reagera överilat inför någonting jag sade eller gjorde.

Jag förklarade att jag var ett av Jehovas vittnen och att jag bara var intresserad av att hjälpa människor att förstå bibeln. Jag kunde höra att flera män gick igenom innehållet i min tjänsteväska och kommenterade mina anteckningar från hus till hus. En av männen lämnade rummet och sade: ’Håll geväret riktat mot honom, och om han alls företar sig något, så skjut huvudet av honom!’ Slutligen kom den här mannen tillbaka. Han måste ha fått min berättelse bekräftad, för han underrättade de andra om att jag kunde släppas. Fortfarande med förbundna ögon och med geväret riktat mot mig fördes jag tillbaka till bilen och släpptes nära stadens centrum.

Jag är säker på att Jehovas ande höll mig fullständigt lugn, i stånd att säga och göra det rätta, så att de godtog att jag var fullständigt neutral. Samma eftermiddag följde min kamrat med mig på ett på förhand uppgjort återbesök hos en intresserad person i samma bostadsområde, och därefter arbetade vi ofta där utan att bli störda igen.”

ERKÄND SOM VITTNE

Vid ett annat tillfälle arbetade två av pionjärerna i den lilla nordirländska staden Crossmaglen alldeles innanför gränsen. De var främlingar för många i trakten. Utan att de visste om det hade IRA nyligen delat ut löpsedlar för att varna folk där i staden för den förestående ankomsten av en  specialenhet inom brittiska armén, SAS, en mycket välutbildad enhet som ofta opererade utan uniform. Lokalbefolkningen misstänkte att pionjärerna var medlemmar av SAS-enheten.

När bröderna var färdiga att återvända hem, sedan de hade avslutat besöken i tjänsten på fältet, gjorde de ett uppehåll för att få en kopp kaffe medan de väntade på bussen. De frågade kvinnan i kaffeserveringen om bussen hade kommit till staden. Vredgat beskyllde hon dem för att vara soldater och sprang sedan ut. Bröderna lämnade också serveringen. Medan de stod och väntade på bussen, kom några män med en bil, gick in i kaffeserveringen, kom kort därefter ut och for sedan sakta runt torget till det ställe där bröderna stod och väntade och ställde några frågor till dem. Bröderna trodde att de var beväpnade IRA-män. Bröderna berättar för oss vad som hände därefter:

”Bussen anlände, ett gammalt, illa medfaret fordon. Vi betalade biljetterna och steg ombord. Sedan såg vi att männen som hade utfrågat oss var inbegripna i ett ivrigt samtal med bussföraren. Strax därefter startade bussen, men samtidigt for bilen, som var full av män, i väg. Vi fruktade för att något avtal hade gjorts upp om något sammanträffande på någon tyst landsväg utanför staden. Bara kvällen dessförinnan hade en minibuss blivit stoppad inom området, och man hade ställt upp tio män på ett led och skjutit dem, varvid nio av dem dödades.

Den långa vägsträckan hem tycktes ändlös, men när vi närmade oss staden, insåg vi att ingenting skulle hända. När vi bad föraren stanna och låta oss få stiga av bussen, frågade han: ’Säg mig, har ni några av era böcker?’ Tydligtvis kände han till oss,  och vi gav honom de senaste exemplaren av Vakttornet och Vakna! Sedan frågade vi honom vilka männen var som hade ställt frågor till oss. ’Å, var inte oroliga’, svarade han. ’Jag kände till vilka ni var. Jag talade dem till rätta. Var inte alls oroliga. Ni är i trygghet nu!’”

HÖRANDE ÖRON PÅ KATOLSKA DISTRIKT

I många år var det i protestantiska områden i Nordirland som man hade märkt den största mottagligheten för sanningen. Men nu visade fler och fler katoliker intresse, när de började inse att denna tingens ordning inte hade något att erbjuda dem och att kyrkan hade underlåtit att hålla fast vid bibliska principer. En ung katolsk man, som arbetade som sjukskötare, blev kontaktad i arbetet från hus till hus. Hur reagerade han?

”De var från England”, sade han om bröderna som besökte honom, ”och min inställning till att börja med var att ingen utlänning skulle komma och lära oss religion på Irland.” Men bröderna använde skickligt bibeln för att besvara hans invändningar och frågor. Sedan hans förakt hade förvandlats till respekt, samtyckte han till att skaffa ett exemplar av boken Sanningen som leder till evigt liv. Han längtade efter att få veta mera om Guds ord, eftersom han insåg att han inte visste något om bibeln fastän tre av hans farbröder var katolska präster. Hans arbetssituation förändrades emellertid, och han förlorade kontakten med bröderna.

När svårigheterna i Nordirland ökade, såg han på nära håll på sjukhuset där han arbetade de skräckinjagande verkningarna av skottlossning och bombexplosioner. I det han försökte undfly dessa fasor,  började han röka och dricka kraftigt. Han kunde inte låta bli att fråga sig: ”Varför händer allt detta? Varför tillåter Gud det?” Under allt detta påminde han sig ändå sin första kontakt med sanningen, och han insåg att svaren fanns i bibeln. Han började reda upp sitt liv och bad till Gud om hjälp.

När han besökte sitt föräldrahem, mötte honom en angenäm överraskning. Jehovas vittnen ledde ett bibelstudium med hans yngre bror! ”Vi satt uppe till klockan fyra på morgonen och resonerade om det som min bror fick lära sig”, förklarade han. ”Det var underbart att få veta att det finns en Gud som bryr sig om oss, som kommer att rena jorden och ta bort sjukdom och död. Jag ville absolut få veta mera.”

Han återvände till sitt arbete i Londonderry. En morgon ringde det på dörrklockan. Vanligtvis skulle han inte ha hört klockan, eftersom han arbetade nattskift, men den här gången vaknade han och gick sömnigt till dörren. Två systrar, som inte trodde att det fanns någon hemma, var på väg tillbaka nedför gången. Han frågade dem om de var Jehovas vittnen. ”När de svarade ja, började mitt hjärta bulta av glädje”, berättar han, ”och jag bad dem om ett bibelstudium!” I likhet med många andra med katolsk bakgrund gjorde han snabba framsteg i sanningen.

DE INSER DEN VERKLIGA LÖSNINGEN PÅ SVÅRIGHETERNA

I ett annat starkt katolskt område i Belfast blev två unga kvinnor insnärjda i politisk kamp och tidens halvmilitära verksamheter. Till sist gick det upp för dem att det inte var så saker och ting borde vara. De började ifrågasätta det hat de såg hos dem  som de umgicks med, såväl som den brist på respekt för livet som ådagalades av enskilda personer, vilka var villiga att lemlästa och döda för att främja sin sak.

När en av förkunnarna besökte dem i deras hem och talade med dem om sanningen, var de först skeptiska. Men så småningom började de förstå att Guds löfte om en regering som skulle rätta till förhållandena på jorden var den enda praktiska lösningen på de problem som Belfast plågades av. (Ps. 46:9, 108, 9; Jes. 2:4; Dan. 2:44) Till att börja med var det svårt för dem att tro att någon skulle kunna vara neutral i en sådan omgivning som deras, men när de umgicks med vännerna på Rikets sal, insåg de att kristen neutralitet var möjlig. De fick erfara den verkliga enhet och kärlek som ådagalades bland Kristi efterföljare och kom snart med i sanningen. — Joh. 13:34, 35.

JEHOVA FÅR DET STÄNDIGT ATT VÄXA

Jehova kan få sanningens säd att växa i hjärtat hos människor, även om den ligger i overksamhet i åratal. (1 Kor. 3:6, 7) Sådana personer kan göra plötsliga framsteg i sanningen. Detta illustrerades för en syster som var upptagen med gatuvittnande.

”Det var ganska nervöst att se en man med en shoppingkasse i vardera handen helt avsiktligt komma fram till mig”, sade hon. ”Han stannade, satte ner kassarna och frågade om jag var ett av Jehovas vittnen. När jag sade att jag var det, bad han om ett exemplar av ’den röda boken’, Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Sedan kom överraskningen. Han undrade om någon kunde besöka honom och leda ett bibelstudium med honom!”

 Den här mannen hade år 1963 fått ett exemplar av boken ”Det stora Babylon har fallit!” Guds rike härskar! av en arbetskamrat. Han läste den, såg att detta var sanningen, men gjorde ingenting åt saken. Senare, medan han fortfarande var ogift, bad han till Jehova och lovade att om Jehova lät honom få hustru och barn, skulle han uppfostra sina barn till att tjäna Jehova. Nu, omkring tjugo år senare, gift och med fyra barn, hade han fortfarande inte uppfyllt det löftet. På grund av personliga problem var det fara för att han skulle förlora sin familj.

I det han insåg sitt andliga behov, sökte han efter bröderna. Av en av sina grannar hade han fått veta i vilket gathörn man kunde finna Jehovas vittnen varje lördag omkring lunchtid. Därför gick han för att få tag i dem. Alltifrån första stund började han vara med vid mötena regelbundet och tog sina barn med sig. Och allteftersom han blev mera medveten om Jehovas normer, började han göra förändringar i sitt liv. Omkring två månader efter sin förnyade kontakt med bröderna kom han till sin första kretssammankomst, vilket gav honom kraft att sluta att bruka tobak.

Sedan kom ett verkligt prov. Till följd av motstånd som hans hustru fick röna från sin familj vägrade hon att tala med honom i flera veckor och hotade till sist att gå ifrån honom, om han inte lämnade sanningen. Ironiskt nog var det just det han hade kommit in i sanningen för att rädda, nämligen äktenskapet, som nu hotades som en följd av att han tjänade Jehova. Men förståndigt nog tänkte han att om han lämnade sanningen nu, skulle han till sist förlora allting för sig själv och sin familj. Därför stod han fast. Som det visade sig ville hans  hustru i själva verket inte gå ifrån honom, utan hon hade bara gett efter för familjens påtryckning. Nu erkände hon att om det inte hade varit för att hennes man blev ett Jehovas vittne, skulle de inte längre ha varit tillsammans.

FORTSATT TILLVÄXT OCKSÅ I REPUBLIKEN

Också i Irländska republiken har brödernas och systrarnas ihärdighet i att låta sanningens ljus lysa överallt börjat få goda resultat.

Ett katolskt par hade blivit djupt bedrövat genom sin fyraåriga dotters död. En del människor sade att hon hade dött ”därför att Gud önskade ha henne i himmelen” och att ”hon aldrig var avsedd för vår värld”. Detta verkade inte förnuftigt för de sörjande föräldrarna. ”Vi var goda katoliker”, sade de. ”Vi gick i mässan och vi trodde på Gud, men vi kunde inte förstå varför hon behövde dö!”

Ett studium började med modern, men hennes man kände sig först inte tilltalad av sanningen. Inga födelsedagar! Ingen jul! Att behöva gå på alla de där mötena! Att behöva avstå från cigarretterna! Det är inte för mig, tänkte han. Men innerst inne beundrade han sin hustru för hennes växande hängivenhet för Jehova. Till att börja med, när bröderna kom för att leda bibelstudiet, brukade han ge sig av genom dörren åt gården. Men senare stannade han för att lyssna och började sätta värde på sanningen.

Det blev en överraskning för honom att få veta att Jehova i själva verket var den sanne Guden. ”Jag trodde han var någon amerikansk miljonär”, sade han. Till sist blev hela familjen förenad i att tjäna Jehova. Deras tro på den sanne Guden gav dem stor  sinnesstyrka, när deras äldste son ganska hastigt dog i leukemi. ”Om vi inte hade känt sanningen och inte haft vännerna i församlingen, hade vi dödat oss själva”, bekände han.

En annan katolsk man kände sig förbryllad över all orättvisa och allt lidande i världen. Vietnamkriget, hemskheterna i Biafra, att miljoner människor dog av svält i en värld av överflöd — allt tycktes så felaktigt. För att söka skymma bort dessa tragiska verkligheter började han dricka kraftigt. När man träffade på honom med bibelns budskap, förklarades det för honom vad som var upphovet till den hemska sataniska tingens ordning.

Han gjorde framsteg i sanningen och blev helt och fullt upptagen i Jehovas tjänst. När han besökte några bröder i Belfast, gick han ut tillsammans med dem i arbete från hus till hus i ett regeringstroget (antinationalistiskt) område i staden. Dessförinnan skulle han aldrig ens ha tänkt sig att besöka Nordirland, än mindre att ge sig in i regeringstrogna områden. Men här befann han sig. Han blev inbjuden i ett hem, och den besökte insåg att brodern hade varit katolik. Därför frågade han: ”När du var katolik, understödde du då IRA?” Brodern förstod att den här mannen kunde bli våldsam, eftersom han helt nyligen hade blivit frigiven från internering, sedan han hade blivit gripen med ett gevär, när han ämnade döda en katolik. Brodern svarade därför: ”Jag är inte någon katolik nu. Jag är ett av Jehovas kristna vittnen. Som sann kristen skulle jag aldrig döda någon för någon regering eller någon människa.” Då skakade den besökte hand med honom och sade: ”Allt dödande är felaktigt. Ni utför ett gott verk. Fortsätt med det.”

 ATT TJÄNA DÄR BEHOVET ÄR STÖRRE

Den villighet som många bröder från andra länder visade att flytta för att tjäna där behovet var större var till stor hjälp när det gällde att öka farten i arbetet på Irland. De svarade på en kallelse liknande den som aposteln Paulus fick höra: ”Ta steget över till Macedonien och hjälp oss.” (Apg. 16:9) Det krävde djup kärlek till Jehova och en verklig självuppoffringens anda. Men resultaten och belöningarna har varit storslagna.

Visst fanns det svårigheter att övervinna, till exempel att finna sysselsättning och att ordna med barnens skolgång. Men dessa bröder och systrar satte Jehova på prov, och han svek dem aldrig. ”Våra barn fann sig väl till rätta”, sade ett par, ”och vi har funnit att vi ägnar oss mera åt andliga ting som familj till följd av att vi flyttade hit.” Ett familjeöverhuvud uttalade sig om hur hans egen familj hade fått gagn av att flytta till Irland. ”Det har hjälpt oss att undvika att bli ledda åt sidan in i världsliga ting”, sade han, ”och vi har uppnått ett mål att göra pionjärtjänst som familj.”

Nära förbundet med detta har varit det stöd som församlingar fått av modiga pionjärer, av vilka de flesta kom från England. En del bosatte sig rentav på Irland sedan de fått egna familjer. Många pionjärpar kom ursprungligen till Irland i tanke att stanna ett eller två år och sedan återvända till sitt hemland. En del gjorde detta, och de gav ett utmärkt bidrag till befrämjandet av verket här. Andra återigen var i stånd att stanna på Irland.

Det vanliga levnadssättet på Irland är att gifta par har stora familjer och skaffar sig barnen så snabbt som möjligt. Irländarna tycker därför att det är något onormalt med att se pionjärpar utan barn. När  människor på orten fick veta att pionjärerna som besökte dem inte hade några barn, framkallade det ofta den välmenande kommentaren: ”Jag skall tända ett ljus för dig!” När väl dessa pionjärpar som stannade kvar på de olika orterna fick barn, blev de mera godtagna av ortsbefolkningen. Detta hade en stabiliserande verkan på församlingarna. I stället för ett regelbundet byte av pionjärer i olika förordnanden, blev det en större varaktighet i fråga om saker och ting.

Omkring 30 av de 80 församlingarna har en fin kärna av äldste och andra förkunnare från de pionjärfamiljer som bosatte sig här. I en församling kom fyra av de fem äldste ursprungligen till Irland som pionjärer. Varför stannade de? Deras svar blev: ”Det har blivit vårt hem.” ”Vi önskade fortsätta att tjäna där behovet var stort.” ”Vi såg ingen mening i att återvända till ett ställe där det inte var stort behov.” Jehova har välsignat deras tjänst. År 1982 fanns det 2.021 vittnen på Irland.

I och med att arbetet blomstrade både i Nordirland och i Irländska republiken, var det att förvänta att demonerna skulle bli ännu flitigare i sina ansträngningar att hindra framstegen. Ett vapen de återigen vände sig till var avfällighet.

AVFÄLLIGHET ÄN EN GÅNG I DUBLIN

Under 1982 utvecklade sig en särskilt elakartad form av avfällighet, särskilt i Dublinområdet. En del bröder började harmas över församlingens myndighet och ifrågasätta den lärosamling som Jehovas folk godtar som sanning. De främjade uppfattningen att varje kristen på egen hand bör kunna fatta beslut beträffande olika lärofrågor.

I all tysthet och i hemlighet sådde de i andras  sinnen ut tvivlets säd beträffande läran. Ostraffligheten hos den styrande kretsens medlemmar ifrågasattes. De oliktänkande som tjänade som äldste och biträdande tjänare förringade organisatoriska anvisningar. Från podiet, och vid andra tillfällen hemligt, utbredde de sina egna uppfattningar och undergrävde andras förtroende för Jehovas organisation.

Allteftersom denna upproriska inställning blev mer och mer uppenbar, försökte äldste i församlingarna hjälpa sådana att återvinna sin andliga jämvikt och tro och därigenom undgå andligt skeppsbrott. (1 Tim. 1:19) De lojala var medvetna om farorna för just en sådan situation, som förutsades av både aposteln Paulus och aposteln Petrus. — Apg. 20:30; 2 Petr. 2:1, 3.

John Barr, från den styrande kretsen, och Robert Pevy, som hade varit pionjär på Irland och nu tjänar vid Betel i Brooklyn, erbjöd hjälp. De tog tid från semesterresor till England för att komma till Irland och tala med bröderna och stimulera dem. De resonerade utförligt med bröderna och dryftade grundligt många frågor som väckts beträffande läror. Det stod emellertid klart att de frågor som hade väckts av de missnöjda bara var en rökridå. Den egentliga frågan var om detta verkligen var Jehovas organisation eller inte.

Allteftersom detta förkastande av sanningen blev mera uppenbart, försökte de äldste fortfarande att hjälpa dem som påverkats av avfälligt tänkesätt. Samtidigt såg de dock att det var nödvändigt att följa aposteln Paulus’ råd till Timoteus att ”befalla vissa personer att inte lära ut någon annan lära”. (1 Tim. 1:3) Såsom Paulus i förväg underrättade Timoteus om kommer sådana avfällingars läror att ”sprida sig som kallbrand”. De äldste hade till sist inget annat  verkligt alternativ än att utesluta sådana från församlingen. — 2 Tim. 2:17.

Avlägsnandet av dessa som förkastade Guds organisation gjorde det möjligt för verket att blomstra. År 1982, när avfallet började, fanns det i genomsnitt 2.021 Jehovas vittnen på Irland. År 1983 växte detta till 2.124, år 1984 var det 2.278, år 1985 var det 2.403, och år 1986 var det 2.472 samt i maj 1987 ett högsta resultat om 2.661. Den stadiga tillväxten fortsätter. Lojaliteten hade blivit fullständigt prövad, men det stora flertalet hade satt lojaliteten mot Jehova och hans organisation före lojaliteten mot någon människa. De insåg var sanningen fanns och från vilken källa de hade inhämtat den, och de höll fast vid den. De fortsatte att vara flitiga i det livsviktiga prediko- och undervisningsverket.

”MIN BOK MED BIBLISKA BERÄTTELSER” PÅ IRLÄNDSKA

I många år var allt som Jehovas folk hade tillgång till på iriska eller det irländska språket bara en eller två traktater och en broschyr. Därför var det med stor hänförelse som de vid områdessammankomsten år 1982 tog emot Min bok med bibliska berättelser på irländska. Engelska är det språk som vanligtvis används på Irland. På senare år har det emellertid varit ett återuppvaknande intresse för det irländska språket (ett  gammalt keltiskt språk). I vissa delar av landet är det det enda språk som används. Nu hade bröderna något påtagligt att erbjuda i dessa områden, särskilt till människor med intresse för sitt inhemska språk.

Många skollärare, bland dem präster och andra i den katolska undervisningsorden ”Kristna bröder”, skaffade exemplar av Mo Leabhar de Scéalta ón mBíobla, som den heter på irländska. Det sätt på vilket denna bok mottogs visar den förbättrade inställning många har gentemot Jehovas vittnen. En av undervisningsprästerna, som lindrigt överdrev situationen, sade: ”Om vi hade tagit emot litteratur från er för 30 år sedan, hade vi blivit brända på bål!”

I en skola träffade två systrar rektorn, som var nunna. När vittnena predikade för henne utanför lärarrummet, granskade hon boken och sade sedan hastigt: ”Vänta ett ögonblick.” Några minuter senare kom hon tillbaka med pengar i handen och sade: ”Jag skall be att få nio exemplar.” I en annan skola tittade läraren som hade ansvar för skolans inköp av böcker på Min bok med bibliska berättelser på irländska och beställde en klassrumssats på 35.

Andra, förutom de som hör till lärarbanan, dras till den underbart enkla framställningen av den bibliska redogörelsen i denna bok. En del som vanligtvis inte vill ha litteratur från Jehovas vittnen har skaffat exemplar.

En broder besökte en dam som han hade arbetat något åt. När han nämnde att han hade den nya boken på irländska, sade hon att hon var ”inte ett dugg intresserad av någonting som hade att göra med Jehovas vittnen”. Men han visade henne boken. ”Jag förmodar att den inte har imprimatur i sig?” frågade  hon. Brodern medgav att boken inte har detta romersk-katolska tecken på godkännande, men han visade damen att boken hade alla skriftställeshänvisningar angivna i slutet av varje berättelse. ”Och vad har Jehovas vittnen att hämta där?” frågade hon, fortfarande tveksam. Brodern förklarade för henne att Jehovas vittnen helt enkelt är intresserade av att  hjälpa var och en att förstå bibeln. Det var därför vi hade tryckt en sådan här bok. Hon skaffade ett exemplar av Min bok med bibliska berättelser. Vid ett följande besök frågade hon: ”Används inte namnet Jehova lite för ofta i den här boken?” Hon blev mycket överraskad, när brodern visade henne från hennes egen uppslagsbok för barn att Jehova verkligen är Guds namn och att det förekommer mer än 7.000 gånger i bibelns grundtext.

En annan syster besökte alla sina grannar och erbjöd dem Min bok med bibliska berättelser både på engelska och på irländska. Hennes barn går i skola tillsammans med barnen från hennes bostadsområde, och hon insåg att hon aldrig verkligen hade talat med sina grannar om sanningen. Hon bad att Jehova skulle styrka henne och satte i gång med vittnandet. Eftersom hon var känd av dem som bodde där som deras granne, blev hon inbjuden i många hem och hade en del goda samtal. Till sist hade hon placerat 75 exemplar av Min bok med bibliska berättelser!

UTVIDGNING OCH ÖKAD BYGGNADSVERKSAMHET

Det ökande antal människor som tog emot sanningen skapade ett annat behov på Irland — behovet av större lokaler för avdelningskontoret och bättre mötesplatser för församlingarna.

År 1980 blev avdelningskontorets nya fastighet överlämnad i Dublin. I många år hade avdelningskontorets byggnad varit för trång. Fred Metcalfe förklarar hur bristen på utrymme skapade en del svårigheter: ”Ibland måste vi använda matsalsbordet när vi skulle skriva maskin och utföra annat kontorsarbete. Vi måste gå ner till änden av trädgården för att hämta litteratur åt församlingarna. Skjulet där var det enda passande förrådsutrymme vi hade.”

 Efter 12 års sökande fann bröderna och förvärvade en passande tomt, för vilken vittnena på Irland tillsköt större delen av medlen. Ett fint avdelningskontor byggdes och skänkte större och bättre lokaler för handläggningen av den växande arbetsmängden i och med att Irland erfor ett uppsving i det insamlande verket. Rikets sal, som var inrymd i avdelningskontorets byggnad, skänkte inte bara en mycket behövlig mötesplats för växande församlingar, utan väckte också intresset för att bygga andra Rikets salar och angav de nya normerna för dem.

Ganska få församlingar hade fram till den tiden egna Rikets salar. Antingen saknade de behövliga tillgångar, eftersom förkunnarna var få till antalet, eller också visade det sig på grund av fördom vara omöjligt att få hyra passande lokaler. En del församlingar höll möten i små rum flera trappor upp. Mötesplatserna var kalla och fuktiga, med få möjligheter till uppvärmning. En församling använde en byggnad som hade väggar av korrugerad järnplåt. Barn där i trakten brukade finna stort nöje i att dra käppar längs väggarna så att det rasslade medan mötena pågick.

Ett antal små församlingar håller fortfarande möten i förhyrda rum på hotell och andra ställen, men ett växande antal har kunnat bygga Rikets salar. Dessa bröder och systrar har med glädje rättat sig efter rådet: ”Ära Jehova med dina värdefulla ting.” — Ords. 3:9, NW.

SNABBYGGDA RIKETS SALAR

Uppförandet av snabbyggda Rikets salar har gjort bröderna på Irland hänförda. I stället för byggnadsarbete  som kräver månader, om inte år, av möda att fullborda byggs nu Rikets salar på mindre än två dagar! Detta har försett församlingarna med utomordentliga möteslokaler utan att verket med att predika om Riket blivit stört under långa tidsperioder. Och det har blivit ett underbart vittnesbörd där dessa lokaler har byggts.

Den första snabbyggda lokalen uppfördes i Downpatrick i Nordirland i juni 1985. Den erfarna byggnadsstyrkan bestod huvudsakligen av bröder från England, som reste till Nordirland helt och hållet på egen bekostnad. Till dem slöt sig många lokala bröder, som var yrkesmän, förutom andra frivilliga. Mer än 600 frivilliga tog del i detta projekt.

Med tanke på det begränsade antalet bröder blev frågan, när tanken först fördes fram: ”Kan det ske här på Irland?” Församlingen satte i gång med sina planer med full förtröstan på Jehovas stöd. ”Vi kände att vi fördes åstad av Jehova”, sade de. Och tron hos den lilla församlingen på bara 19 förkunnare blev belönad, när de såg sin nya Rikets sal snabbt ta slutgiltig gestalt inför deras ögon.

Andra församlingar följde efter. Snart hade Irland sitt eget lag för snabbyggda lokaler. Hur var detta möjligt? ”Det gick bra”, sade byggnadstillsyningsmannen, ”därför att alla bröderna och systrarna hjälptes åt under ledning av Jehovas ande.”

En församling byggde sin lokal på mindre än 36 timmar, trots hällande regn. På ett annat ställe besökte hundratals katoliker på orten byggnadsplatsen sedan de varit i mässan på söndagsmorgonen. Många blev så imponerade att de gav frikostiga bidrag till utgifterna för bespisningen av byggnadsarbetarna.

 STRÅLANDE SKÖRDEUTSIKTER

Hur har inte saker och ting förändrats under de 80 senaste åren! En av bröderna konstaterade att för 20 år sedan spred pionjärerna med särskilt uppdrag kanske bara tio lösnummer under en månad, fastän de använde 150 timmar i tjänsten. Detta gav föga möjlighet till återbesök. Nu kan varje församlingsförkunnare i medeltal sprida 13 eller 14 lösnummer per månad. Mycket av bitterheten och hatet från flydda år har försvunnit.

Det är mycket lättare att ta del i tjänsten i våra dagar, och det är inte så troligt att det skall förekomma våld eller mobbning. Det förekommer fortfarande motstånd, men det finns också en mycket större villighet att lyssna till sanningen. Under det gångna året leddes 1.683 bibelstudier i hem, vilket visar en storslagen möjlighet till framsteg.

Vid avslutningen av sin resa år 1891 kommenterade broder Russell: ”England, Irland och Skottland är fält som är redo och väntar på att skördas.” Somliga kanske har tyckt, när det varit som värst, att skörden aldrig skulle bli inbärgad och att ljuset från bibelns sanning aldrig skulle tränga igenom det andliga mörker som förblindat människors sinnen och hjärtan på Irland. Det dröjde lite längre än man ursprungligen förväntade, men till sist ser vi nu den skörd man länge hoppats på. Det finns nu 2.661 förkunnare på fältet, i 81 församlingar.

Mycket arbete återstår ännu att uträtta, men med Jehovas välsignelse över hans lojala tjänare på Irland kommer många fler ännu att ta emot sanningen. Alla Jehovas trogna tjänare på Irland upprepar Jesu Kristi uppmaning: ”Ja, skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför ivrigt skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” — Matt. 9:37, 38.

 [Karta/Bilder på sidan 71]

(För formaterad text, se publikationen)

IRLAND

SKOTTLAND

ATLANTEN

BELFAST

Londonderry

Downpatrick

Newry

Donegal

Crossmaglen

Drogheda

DUBLIN

Athlone

Galway

Roscrea

Limerick

Wexford

Waterford

Cork

Irländska sjön

WALES

[Bild på sidan 89]

Fred Metcalfe, en av de första pionjärerna med särskilt uppdrag som sändes till Irländska republiken

[Bild på sidan 95]

Sju av de ursprungliga missionärssystrar som kom till Irland år 1949 är, från vänster till höger: Mildred Willett (nu Barr); Bessie Jones; Joan Retter (nu Miller); Joey Orrom; Elsie Lott (nu Levis); Ann Parkin (nu Carter); Barbara Haywood (nu Steffens)

[Bilder på sidan 98]

Olive och Arthur Matthews (infällda) använde tillsammans med Olives bror och hans hustru denna fyra meter långa husvagn under kampanjen med broschyren ”God’s Way Is Love” (Guds väg är kärlek) år 1953

[Bild på sidan 104]

Första avdelningskontoret på Irland, 86 Lindsay Road, Dublin

[Bilder på sidan 130]

Avdelningskontorets nuvarande byggnad i Finglas, Dublin, och medlemmarna i kommittén för avdelningskontoret, från vänster till höger: Peter Andrews, Arthur Matthews (samordnare för avdelningskontoret) och Fred Metcalfe

 [Bilder på sidan 135]

Högst upp: Den första snabbyggda Rikets salen i Irländska republiken, fullbordad i maj 1986 i Dun Laoghaire

I mitten och längst ner: Den första snabbyggda Rikets salen i Nordirland, fullbordad i juni 1985 i Downpatrick