Österrike

DE ÖSTERRIKISKA alperna genljuder av musik. Österrike, som är ryktbart för sina sublima musikkompositioner skapade av Haydn, Mozart, Schubert, Strauss d. ä., Strauss d. y. och andra, är också berömt för sin naturskönhet. Täta skogar, klara sjöar och breda dalar åtskiljer många av dess snötäckta alper, som majestätiskt sträcker sig så högt som 3.797 meter i skyn. Till sist övergår dessa toppar gradvis i mjuka, böljande kullar och för jordbruk lämpade bördiga lågslätter i öster. Dessa storslagna trakters skönhet har förhöjts av den bibliska sanningens andliga skönhet, som visade sig i Österrike i början av 1900-talet. Och sedan dess har Österrikes höga toppar och gröna dalar genljudit av ”sångerna som högt lovprisar [Jehova] Gud”. — Ps. 149:6, NW.

I hundratals år var Österrike en del av Heliga romerska riket av tyska nationen. Senare blev det förenat med Ungern i kejsardömet Österrike-Ungern. Det är därför inte något förvånansvärt att 98 procent av befolkningen talar tyska och att etniska grupper inbegriper magyarer (ungrare), kroater och slovener. När Wien var huvudstad i ett stort kejsardöme, såväl som under de tidsperioder som följde på världskrigen, samlades ett stort antal människor till denna vackra stad vid floden Donau för att bo där. Mer än 20 procent av Österrikes befolkning på omkring 7.575.700 bor nu således i Wien.

I hundratals år var den romerska katolicismen Österrikes officiella religion, såsom det föreskrevs av de habsburgska härskarna. Också i våra dagar bekänner sig 84 procent av befolkningen vara romerska katoliker, och det  finns ett konkordat mellan Österrike och Vatikanen, som tillförsäkrar katolska kyrkan statligt ekonomiskt stöd. Sex procent andra är upptagna som protestanter. Men dessa siffror visar inte människornas verkliga inställning till religion, eftersom hängivenheten för religiösa institutioner kraftigt har sjunkit. Många avhåller sig från att öppet slita av sina traditionella religiösa band, eftersom österrikarens bekymmer i gemen är: ”Vad skall folk säga?”

Stor ansträngning och Jehovas andes välsignelse har behövts för att finna gudfruktiga individer och undervisa dem om Jehovas vägar. Följden har blivit att det nu i våra dagar finns omkring 17.700 människor i Österrike som har visat att deras största bekymmer är: ”Vad skall Gud säga?” Dessa utgör de 246 församlingarna av Jehovas vittnen.

De första försöken att vittna

I början av 1900-talet dansade det religiösa livet i Österrike förnämligast i det tempo som katolska kyrkan angav. Även om protestanterna ägde vissa rättigheter, som hade beviljats enligt det så kallade toleransediktet av år 1781, var de flesta andra bara tillåtna att utöva sin religion privat. Sällskapet Vakttornets förste president, Charles Taze Russell, bestämde sig likväl för att resa till Wien år 1911 för att rikta sin uppmärksamhet först mot den judiska befolkningen.

Han anlände med tåg till Wien, där Hotel Continentals stora lokal hade förhyrts för den 22 mars. Hans tal, som var avsett att vädja till ärliga judar, skulle behandla ämnet ”Sionismen i profetian”. Vad skulle reaktionen bland den judiska befolkningen här bli på hans förklaringar av bibliska profetior? Från New York hade en judisk rabbin telegraferat ett långt, oriktigt budskap, vilket varnade judarna för bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. Följden  blev att även om lokalen var fullsatt när broder Russell gick upp på podiet, insåg han snart att en tredjedel av de närvarande var beslutna att hindra honom från att tala.

Russell rapporterade senare: ”Alltifrån början av vårt tal skrek de och skränade från alla delar av lokalen, och en del av dem tycktes vara demonbesatta. ... Vi försökte säga ett par ord för att minska deras fruktan, men det tjänade ingenting till. ... En hel del tycktes vara angelägna om att få bära hand på oss, men en kraftig kedja av mera förnuftiga bildade en barrikad omkring oss. Vi var inte rädda, men de som bättre kände våra motståndare tycktes vara ganska  oroliga beträffande oss. Eftersom vi fann att vi inte kunde uträtta någonting, vinkade vi leende med handen, vilket angav att vi gav upp försöket, och lämnade podiet. Samma judar banade väg framför oss, höll tillbaka våra motståndare och vägledde oss ut ur lokalen. ... Omkring femton kom dagen därpå och frågade ytterligare beträffande den gudomliga planen.”

Till nytta för uppriktiga sanningssökare gjordes anordningar för att publicera hela texten till Russells tal i tidningen Neues Wiener Journal.

Det här var inte första gången som broder Russell hade sett Wien. Tjugo år tidigare, år 1891, hade han gjort en färd som förde honom från Dresden i Tyskland via Wien till Kisjinjov i Ryssland. Broder Russell uttalade sig om situationen såsom han uppfattade den på den tiden och konstaterade i Zion’s Watch Tower (Zions Vakt-Torn) för november 1891: ”Vi såg ingen möjlighet för sanningen att breda ut sig i Ryssland, ingen beredvillighet att ta emot den där ... , ingenting som kunde ge oss hopp om någon skörd i Italien eller Turkiet eller Österrike eller Tyskland.”

Ett ytterligare försök gjordes likväl att hjälpa åtminstone en del människor här. I början av 1914 blev Maxwell G. Friend (som då hette Freschel och var född av judiska föräldrar) ombedd att resa från Betelhemmet i Tyskland till Österrike-Ungern för att bland judarna sprida de goda nyheterna om det messianska riket. I Wien kunde han sätta i gång ett regelbundet bibelstudium i hem med två prenumeranter på Zions Vakt-Torn. Han rapporterade: ”Judarna gav knappast något gensvar på de goda nyheterna, eftersom de förväxlade oss med kristenhetens missionärer. De hyste ingen kärlek till kristenheten på grund av de många hundra år den hade drivit dem från land till land och obarmhärtigt dödat dem med eld och svärd.”

 Inom några månader bröt första världskriget ut. Skulle detta sätta stopp för alla ansträngningar att dela med sig av de goda nyheterna åt det österrikiska folket?

Början till efterkrigsskörden

Mitt uppe i världskrigets ohyggligheter fanns det människor som tänkte på andliga ting och talade om sådana. Johann Brotzge var en som var djupt religiös trots att han var en ung man. På sin arbetsplats i staden Dornbirn skaffade han fram kol åt en man som hette Degenhart och som skötte värmepannan. Vid en av hans leveranser, i början av hösten år 1917, satte Degenhart i gång ett samtal med honom om Guds rike. Strax därefter blev unge Johann inkallad till militärtjänst. Skulle den sanningssäd som såtts ut hos honom slå rot?

Efter att ha prövat på krigets fasor återvände Johann hem. Orden om Guds rike hade gjort ett djupt intryck, och de var fortfarande i hans sinne. Han började söka efter Degenhart. Men tråkigt nog hade Degenhart dött under mellantiden. På våren 1919 kom Johann Brotzge emellertid i kontakt med Otto Mathis såväl som med Xaver Klien, som vid det laget var en bibelforskare. Från Otto fick han sin länge efterlängtade bibliska litteratur. Dessa män var de första bibelforskarna i västra Österrike.

Ungefär 680 kilometer därifrån, i östra delen av landet, fick sanningen fäste i ett annat mottagligt hjärta. Den unge Johannes Ehm blev anställd som musiklärare i byn Wagram på Marchfeldslätten åren 1919 och 1920. Ett gift par, som var hans vänner, tog emot en ingenjör från Tyskland som inackorderingsgäst. Det paret talade om för Johannes att ingenjören, en herr Goller, talade om några fullständigt nya och märkliga ting. Han sade att världens ände var nära, att  det inte finns något brinnande helvete och att de flesta troende inte skulle komma till himmelen, utan i stället en gång skulle få bo på jorden. Dessutom hävdade han att han kunde bevisa allt detta från bibeln. ”Skulle du vilja vara med om ett sådant dryftande?” frågade paret den unge musikläraren.

Vid det dryftandet såg Johannes en bibel för första gången i sitt liv. Han sade senare: ”Goller utstrålade lugn och besvarade stilla alla mina frågor — och det var inte bara några få!” Johannes beställde snart de sex delarna av Studier i Skriften, som skrivits av C. T. Russell, och började ivrigt studera dem.

En ung bokhållare, Franz Ganster, i Klagenfurt i södra Österrike, blev under tiden genom brev bekant med en  man i Schweiz som hette Egg. Deras korrespondens inbegrep något mera än bara frimärkssamling och utbyte av vykort. Eftersom Egg redan var en bibelforskare, var det från honom som den unge österrikiske bokhållaren hörde bibelns budskap. Ganster skickade en beställning på alla de Vakttornets böcker som då fanns tillgängliga i Schweiz, vilka blev personligen levererade av en tunnbindare, som hette Leopold König, när denne återvände till Österrike från Schweiz år 1921. Vad detta utlöste skall vi se senare.

Ungefär vid samma tid placerade en bibelforskare från Tyskland en broschyr till ett gift par, som bodde i Linz, i norra delen av Österrike. Den broschyren bar titeln Millioner som nu leva skola aldrig dö. Sedan de läst den och låtit den gå vidare till en vän, en jordbrukare som hette Simon  Riedler, sade de till honom: ”Den är skriven i sensationell stil.” Simon Riedler ögnade därför flyktigt igenom den och i en ganska fördomsfull sinnesinställning. ”Förmodligen ingenting annat än nonsens”, tänkte han för sig själv.

Likväl läste han den en andra gång, sedan en tredje gång. Skulle han till sist uppskatta sanningens ädelstenar i denna broschyr? Ja, till och med så mycket att han skämdes för de förutfattade meningar han först hade hyst.

Med en önskan att grundligt undersöka budskapet skrev Simon till Wien till den adress som angavs på baksidan av broschyren. Hur länge hade han inte önskat äga en bibel! Han kom således i kontakt med Leopold König, tunnbindaren som hade återvänt från Schweiz och som nu verkade som kolportör. När broder König sände ett exemplar av Luthers bibelöversättning i fickformat till den lantbrukaren, föreställde han sig förmodligen aldrig den stora glädje det skulle framkalla. Äntligen hade Simon Riedler en  egen bibel! Tillsammans med den läste han Zions Vakt-Torn och Föda för tänkande kristna. Hans familjemedlemmar, släktingar och grannar gjorde narr av honom. Men Simon Riedler hade funnit sanningen. Det var allt som betydde något. Som han senare sade: ”Mitt hjärta var fullt, och mina läppar flödade över.”

Hörande öron vid ett minnesvärt föredrag

Sent på hösten år 1921 hölls ett föredrag i den rymliga Sofiensäle i den måleriska staden Wien över det anslående temat ”Millioner som nu leva skola aldrig dö”. Reaktionen på budskapet skilde sig avsevärt från den som broder Russell hade fått möta tio år tidigare.

I en rapport beträffande mötet heter det: ”Budskapet gjorde stort intryck. Tillkännagivandet väckte stort uppseende och gav upphov åt mycket dryftande på gatorna innan mötet började. Lokalen var överfylld, och dörrarna stängdes långt innan föredraget började medan hundratals måste avvisas. Skaran lyssnade med andlös uppmärksamhet till det underbara budskapet om Guds rikes upprättande och det trösterika bibliska löftet att miljoner som nu lever inte skall behöva dö.” Den kvällen placerade man 2.100 exemplar av broschyren Millioner som nu leva skola aldrig dö, och 1.200 adresser lämnades in, så att återbesök kunde göras.

Bland dem som blev djupt påverkade av detta tal var Hans Ronovsky. Han var inte närvarande i Sofiensäle. Men några veckor senare, när han promenerade på en av Wiens affärsgator, drogs hans uppmärksamhet till en affisch som annonserade samma tal, vilket skulle hållas i Konserthuset. Han gick dit, inte för att njuta av en Straussvals eller en Mozartkonsert, utan för att lyssna till den bibliska sanningens vackra melodi. Vad han hörde visade sig bli en vändpunkt i hans liv.

 Verksamhet i provinserna

Nu riktades uppmärksamheten på andra befolkningscentra ute i landet. En dag fick Franz Ganster ett vykort från Wien. Han skulle hyra den största lokal han kunde finna i Klagenfurt för ett föredrag, som skulle hållas av broder Emil Wetzel, som hade blivit sänd från Dresden i Tyskland för att ha uppsikt över arbetet i Österrike. ”Ja, det måste väl vara lokalen i Hotel Sandwirt”, tänkte Ganster för sig själv och gav sig genast i väg för att få tag i hotellägaren.

”Jag skulle föreslå”, sade hotelldirektören, ”att vi sätter in bord och stolar i lokalen, så att den kommer att se lite mer fullsatt ut, eftersom det säkerligen kommer bara några få människor.”

Ganster svarade bestämt: ”Jag har i uppdrag att hyra lokalen med enbart sittplatser.”

Vem skulle nu dela ut de många inbjudningarna till talet? Ganster, som själv var arbetare, fick en idé. Han hyrde ett par män, och dessa spred 3.000 löpsedlar i staden. Som närvaroantalet senare visade utförde de tydligtvis ett gott arbete. Hotelldirektören beräknade att 2.000 människor var med vid talet. Och det var inte bara den egentliga lokalen som fylldes, utan också balkongen.

Bland de närvarande var Richard Heide, en 20-årig student. Sedan han sett affischen på vilken talet ”Millioner som nu leva skola aldrig dö” annonserades, sade han till sin far: ”Pappa, jag kommer att gå för att höra det där talet, oberoende av vad någon annan säger. Jag vill ta reda på om detta bara är en bluff eller om det ligger någon sanning i det!” Han gick alltså, och hans far och hans syster Therese bestämde sig för att slå följe med honom.

 Efter talet lämnade många av de närvarande sin adress med en beställning på litteratur. För att fylla sådana beställningar rekvirerade Franz Ganster ett rikligt förråd av Studier i Skriften. Han fick så många att hans värdinna undrade var han skulle göra av alla paketen. I hans rum var det staplar med litteratur från golv till tak, så att det knappast blev någon plats för Franz själv.

Herr Heide, som var stormförtjust över föredraget, beställde också de sju delarna av Studier i Skriften, som han ivrigt läste. Det dröjde inte länge förrän möten hölls i hans lägenhet. Ofta trängde ända upp till 30 människor ihop sig i hans vardagsrum.

I Graz hölls också möten så tidigt som på hösten år 1922. Tal hölls också i andra provinsstäder. Jehovas verk ökade därför i omfattning i provinserna.

Vilken nitisk liten grupp dessa förkunnare i Klagenfurt var! Ja, de hade ännu inte ens blivit döpta. Det var inte förrän den 5 juli 1922 som ett dop ägde rum i Wien. Veckan därpå hölls ett dop i provinsen Kärnten, där förstlingarna från detta område blev döpta i vatten i den vackra Wörther See. Bland dessa var Franz Ganster, herr och fru Heide (föräldrarna), deras två barn, Richard och Therese, och en herr Kopatsch, som senare blev välkänd för sitt nit och sitt frimodiga tal.

Under mellantiden hade någonting hänt i Wien, som gav upphov åt livliga samtal inte bara bland Guds folk, utan också bland andra.

Ett tumultartat möte i Wien

När broder Rutherford, Sällskapet Vakttornets andre president, år 1922 befann sig på en besökstur till olika avdelningskontor, tog han med ett besök till Wien från och med 30 maj till och med 1 juni. Planer gjordes upp för att  ett föredrag skulle hållas i den rymliga Katharinenhalle. Skulle mottagandet bli mera gynnsamt än när broder Russell hade försökt att tala i Wien elva år tidigare?

När broder Rutherford och hans tolk, broder Konrad Binkele (från Schweiz), gick upp på podiet, var varje tillgänglig plats i lokalen, även i gångarna, packad med människor. En del satt till och med på podiet, mitt för talaren. Andra försökte fortfarande komma in. Men bland de tusentals närvarande fanns det några hundra som inte hade kommit för att lugnt lyssna till talet, utan i stället för att avbryta det. Motståndarna till bibelns budskap hade sina hantlangare utplacerade i hela publiken, särskilt mot bakre delen av lokalen.

Allt gick väl till att börja med under omkring 40 minuter av talet. Broder Rutherford hade emellertid blivit varnad för att det skulle komma att göras ett försök att sätta stopp för mötet. Därför tog han först fram huvudpunkterna i sitt tal, i akt och mening att sedan utveckla dem närmare. Men så snart som han hade behandlat huvudpunkterna, bröt tumult ut. Omkring 200 à 300 bråkmakare började skrika och stampa med fötterna som en vild boskapshjord. Unga män och kvinnor hoppade upp på stolarna och signalerade i alla riktningar. Som med ett plötsligt slag bragte dessa bråkmakare talet till ett abrupt slut.

Broder Rutherford försökte vädja till åhörarna att lugna sig och uppföra sig tillbörligt, men till ingen nytta. Återigen försökte han tala till åhörarna genom sin tolk och sade: ”Jag önskar att vi gör en omröstning bland publiken för att se hur många som vill höra det här talet till slut.” De flesta av åhörarna sträckte upp handen jakande. Men orostiftarna gav högljutt sitt misshag till känna. Med kraftig stämma sade nu broder Rutherford: ”Vill de som inte  önskar höra vara vänliga och lämna lokalen omedelbart och låta folk som vill höra få höra.”

Då bröt orostiftarnas vrede ut ohämmat. Ledarna för rabaldret trängde sig fram genom gångarna. När bråkmakarna var på fem meters avstånd från podiet, började de sjunga ”Internationalen”. Deras aktion var så frenetisk att det verkade som om de var demonbesatta.

Lokalföreståndaren kom nu och begärde att talaren omedelbart skulle lämna podiet. Broder Rutherford hoppades att stormen skulle lägga sig och att polisen skulle få bukt med massan, så att han kunde fortsätta med föredraget. Men så blev inte fallet. Föreståndaren släckte en del av lamporna, men motståndarna tände dem igen. Föreståndaren och två eller tre av hans medhjälpare,  som blivit ännu mer uppskrämda, skyndade fram till talarstolen, grep broder Rutherford i armen och drog honom bakåt, så att han var ur sikte.

När pöbeln nådde fram till kanten av podiet, sjöng de fortfarande, och några av dem skrek: ”Var är han? Var är han? Vår fana är röd!” När pöbeln inte kunde finna broder Rutherford, satte man vaktposter vid utgångarna. Men uppenbarligen förbisåg de en dörr bakom podiet. Den dörren, som vanligtvis var låst och reglad, öppnades omedelbart. Broder Rutherford och broder Arthur Goux, som kommit med honom från New York, skyndade genom den, och dörren stängdes och reglades omedelbart igen.

I tidningen Neues Wiener Journal rapporterades det: ”Skandalösa scener vid bibliskt föredrag” — ”Kommunister upplöser möte.”

Emil Wetzel, som då hade tillsynen över Sällskapets verksamhet i Österrike, skrev senare att under hans sex första månader på denna post blev nästan alla våra offentliga möten störda. Däremot fanns det många bland de närvarande som hungrade efter sanningen, och anordningar gjordes för att sörja för dem. För att lättare kunna sörja för detta öppnade Sällskapet år 1923 sitt första kontor i Österrike, på Pouthongasse 12 i Wien.

”Jag skall på inga villkor släppa dig”

År 1924 höll Internationella Bibelstudiesällskapet för första gången allmänt möte i Wien. Året därpå, när en sammankomst återigen hölls i Wien, var Johannes Schindler från Dresden bland deltagarna. Detta blev en vändpunkt i hans liv. Hur då? Ett av talen kulminerade i uppropet: ”Vem skulle vilja tjäna som hjälpmissionär i Österrike?” (I våra dagar skulle vi kalla en sådan person pionjär.) Bland de sex bröder som svarade omgående var Johannes Schindler.

 Broder Schindler for först tillbaka till Dresden för att underrätta sin arbetsgivare om att han skulle sluta. Han arbetade på den tiden åt det välkända företaget Ernemann-Zeiss-Ikon-Werke som precisionsoptiker. Men hur skulle broder Schindler utan det arbetet kunna sörja för sina materiella behov? Han skulle för personligt bruk få behålla en viss del av de pengar som lämnades som bidrag för litteraturen. Men i Österrike kunde ingen litteratur säljas från hus till hus, och den lagen var så utformad att den kunde tillämpas på vårt arbete. Det enda var att vänligt säga till den besökte: ”Om du vill bidra något till kostnaden för detta missionsarbete,  så har du lov att göra det.” Det krävdes fullständig förtröstan på Jehova för att någon skulle åta sig detta uppdrag under dessa omständigheter. Men hade inte Jehova lovat sina tjänare: ”Jag skall på inga villkor släppa dig, inte heller på några villkor överge dig”? — Hebr. 13:5.

Vid 24 års ålder hade broder Schindler redan haft två års erfarenhet som förkunnare av de goda nyheterna i sitt hemland, Tyskland. Med 100 riksmark på fickan kom han nu till Österrike för att börja sitt arbete i och omkring staden Wels den 17 oktober 1925.

Han försökte leva så ekonomiskt som möjligt. Men redan under första månaden måste han ta till sina ekonomiska reserver. Efter tre månader var hans medel uttömda. Från och med då sattes hans tro och förtröstan på Jehova verkligen på prov. Och Jehova sörjde för hans behov på sitt sätt.

En lördagskväll, till exempel, sedan broder Schindler hade använt sina sista pengar till att betala hyran för det rum där han och hans pionjärkamrat skulle ligga över natten, gick hans tankar till nästa dag. Andäktigt vände sig han och hans kamrat i bön till sin himmelske Fader. Det första broder Schindler gjorde på söndagsförmiddagen var att gå till posten, som på söndagar var öppen bara en timme, för att se om det fanns någon post. Hur överraskad blev han inte, när man räckte honom ett paket! Vad innehöll det? Det fanns 500 broschyrer och ett följebrev, i vilket det stod att broschyrerna var kostnadsfria.

Gudstjänsten hade just slutat i kyrkan på orten, och männen hade, som de var vana att göra, samlats på värdshusen för att avnjuta sitt öl eller vin och spela kort. Broder Schindler hänvände sig till värdshusvärden, erbjöd honom en broschyr och frågade om han också kunde få tala med gästerna vid borden. Hans begäran beviljades.

 Broder Schindler gick fram till ett bord och lade en broschyr framför var och en kring bordet och sade: ”Miljoner som nu lever skall aldrig dö. Den bibliska profetian kommer snart att uppfyllas. Vi säljer inte de här broschyrerna, men om någon önskar bidra med någonting till vår missionsverksamhet, så står det honom fritt att göra det.” Så snart som en av männen hade lagt lite småpengar på bordet, tog de andra fram sina portmonnäer och gjorde detsamma. Broder Schindler gick därför oförfärat från bord till bord och spred broschyrerna.

Det fanns också andra värdshus i det samhället. Inom en och en halv timme hade de tömt sina bokväskor. Än en gång hade broder Schindler och hans kamrat de pengar som behövdes för att köpa mat och betala för logiet. Med förtröstan på Jehova såg de fram emot nästa dag.

Fram till sin död den 23 december 1986 var Johannes Schindler kvar i pionjärernas led, då i Västtyskland.

 Begravningar väcker uppmärksamhet

Samma år som broder Schindler började som pionjär i Österrike blev Georg Gertz sänd från Tyskland till avdelningskontoret i Wien. Han blev välkänd i de större städerna i landet som en utomordentlig talare.

När broder Heide i Klagenfurt dog, fick broder Gertz i uppdrag att hålla begravningstalet. Broder Heide hade blivit välkänd på grund av sitt nitiska deltagande i predikoverksamheten. Med hjälp av en adresskalender hade han sänt provexemplar av tidskrifterna och olika traktater, till exempel Ecklesiasticismen anklagad och Babylons fall, till alla delar av Kärnten. Sedan kuverten hade sorterats efter bestämmelseorten, brukade hans barn hjälpa honom att ta försändelserna i en tvättkorg till posten. Gång efter annan fick broder Heide brev från intresserade personer i olika städer och byar i Kärnten, och om han kunde besöka dem personligen, gjorde han det.

Vid broder Heides död var det därför inte förvånande att många visade intresse för det som försiggick vid begravningen. Begravningar betyder en hel del för lantbefolkningen i Österrike. Å ena sidan kan de tala mycket berömmande om dem, men å andra sidan kan de också ogilla dem starkt. Vid den här begravningsakten, den första för något av Jehovas vittnen i Österrike, var omkring 2.000 personer närvarande. Och eftersom österrikarna tycker om att tala om begravningar, talade folk fortfarande om den här tio år senare.

Ringa begynnelse, ihärdig ansträngning

Det finns nu 16 församlingar i och omkring Linz i Oberösterreich (Övre Österrike). Men det gick bara långsamt för den bibliska sanningen att få fotfäste där. Religiöst sett var detta ett fäste för katolska kyrkan, och det var inte lätt att förkunna Rikets budskap på detta distrikt.

 Simon Riedler, den ödmjuke lantbrukaren, talade entusiastiskt med andra i sin trakt om de dyrbara bibliska sanningar som han hade inhämtat. Omkring 1930 kom broder Nasl från München i Tyskland till hans hjälp, och de fann några intresserade människor. Broder Riedler höll tal till gruppen eller läste för den ur Sällskapets publikationer. Vanligtvis var det 30 à 35 personer som samlades till dessa möten. På grund av påtryckning avtog intresset emellertid, och rapporter till och med så sent som 1940 visar att det fanns bara en lojal syster i Linz.

Västerut, i staden Feldkirch, nära gränsen till Liechtenstein, vittnade en tulltjänsteman som hette Wilhelm Coreth för sina kolleger så tidigt som 1922. Agathe Thaler och hennes mor, som vid den tiden bodde i byn Lauterach, hörde de goda nyheterna. En diskussion ordnades hemma hos Agathes föräldrar, med prästen på platsen närvarande. Mellan 20 och 25 personer var med. Prästen kunde inte med bibeln bemöta några argument som anfördes. Vad blev resultatet? Hela familjen omfattade sanningen. År 1925 blev staden Dornbirn centrum för mötena, och bröder från det närbelägna Schweiz kom över för att hålla tal. Johann Brotzge, som först hade hört sanningen så tidigt som 1917, hade också gjort sådana framsteg att han kunde hålla tal.

Framgången på olika håll i landet återspeglades genom antalet närvarande vid Åminnelsen. År 1926 rapporterade Wien 312, Graz 43, Klagenfurt 26 och andra platser sammanlagt 52.

Samma år flyttades tillsynen över Rikets verk i Österrike över till avdelningskontoret i Tyskland. En duglig broder sändes till Österrike för att där ge den tillsyn som behövdes.

 Framryckning trots motstånd

Predikoarbetet utfördes under svåra omständigheter på den tiden. Varenda en som delade med sig av de goda nyheterna om Guds rike till andra, särskilt på landsbygden, fick snart stifta bekantskap med poliskåren.

En dag hade en grupp bröder hyrt en buss för att besöka en del byar i Waldviertel, ett lantområde norr om Wien, för att ägna sig åt predikande där. De var redan väntade, när de anlände. Vid infarten till byn fann de sig stå ansikte mot ansikte med en fientlig skara bybor, uppviglade av prästen på orten. Bland de församlade stod män med stålhjälmar och gevär. De hörde till det så kallade hemvärnet, som understöddes av en del polismän där på landsbygden. Så snart som bröderna steg av bussen, blev de angripna, och man tog ifrån dem hela deras litteraturförråd.

Det behöver inte sägas att bröderna, när de bearbetade lantområden efter den här händelsen, steg av bussen utanför byarna och tog omvägar för att komma in i dem. Men sanningens fiender anpassade genast sina tillvägagångssätt efter brödernas nya metoder. En del områden var helt och hållet i händerna på prästerna, och poliskåren var bara alltför villig att samarbeta med prästerna i att vidta åtgärder mot bröderna.

Den fientlighet som mötte bröderna berörde varje sida av livet och slutade inte ens med döden. Herr och fru Geisberger, som bodde nära den lilla staden Schärding, tog emot sanningen och lämnade katolska kyrkan år 1923. På grund av detta förlorade syster Geisberger inte långt därefter sitt arbete som handarbetslärarinna. När hennes man sedan dog, försökte prästen i byn förhindra att broder Geisberger fick begravas på begravningsplatsen på orten. Rättsligt sett kan naturligtvis ingen förvägras begravning. Bröderna drog  därför saken inför rätta. Vilka anordningar kunde göras för att begrava denne man, som trodde på bibeln och försökte leva i överensstämmelse med den? Begravningen skulle behöva ske på den del av begravningsplatsen som var reserverad för gravar åt människor som hade begått självmord. Broder Wetzel från Wien fick åtminstone tillåtelse att hålla begravningstalet.

Förföljda för att de var kristna

Skriften döljer inte det förhållandet att det följer svårigheter här i världen med att vara en kristen. Jesus Kristus sade till sina efterföljare: ”Ha det ord i minnet som jag sade till er: En slav är inte större än sin herre. Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också. Men allt detta skall de göra mot er för mitt namns skull, därför att de inte känner honom som har sänt mig.” (Joh. 15:20, 21) Detta visade sig vara den erfarenhet de fick göra som i Österrike försökte vandra i Jesu Kristi fotspår under den tiden. Som Jesus hade förutsagt kom motståndet ibland från nära familjemedlemmar. (Matt. 10:32—39) Men detta avskräckte inte  bröderna i Österrike från att ta ståndpunkt på Guds rikes sida.

Beatrice Lojda var språkrör för den socialistiska rörelsen och hade varit kandidat för val till nationalrådet. En av hennes flickvänner, hennes namn var Bretschneider, som hon kände från sin politiska verksamhet, hade blivit ett Jehovas vittne och talade helt naturligt med henne om Guds rike. Beatrice blev inbjuden till Hotel Continental i Wien för att höra ett föredrag. Detta var just det hotell där broder Russell förgäves hade försökt hålla ett tal år 1911. Beatrice trodde inte på Gud och viftade först bort hela frågan genom att säga: ”Gud skulle först behöva presentera sig för mig!” Men hon önskade göra sin väninna till viljes och var därför med vid talet. Trots sina känslor kunde hon under föredraget inte avhålla sig från att flera gånger säga till syster Bretschneider: ”Det här är sanningen! Det här är sanningen!”

Det dröjde inte länge förrän Beatrice drog sig tillbaka från det politiska livet, i överensstämmelse med Jeus ord till sina lärjungar: ”Ni [är] inte ... någon del av världen.” (Joh. 15:19) Det ledde omedelbart till svårigheter. Hennes man hotade med att skilja sig från henne, om hon inte ”kom till besinning”, som han uttryckte det. Men hon stod fast i sanningen och fortsatte att göra det ända till sin död.

Franz Monfreda i Salzburg hade varit en nitisk katolik, men sanningen nådde hans hjärta. Sedan han lämnat katolska kyrkan den 12 mars 1927, överlämnade han sitt liv åt Jehova Gud. Hans familj tyckte inte alls om att han gjorde detta och överhopade honom därför med förebråelser och intog en fientlig inställning till honom. Det gick så långt att han förlorade sitt hus såväl som sitt företag. Hans tro sattes på svåra prov, för det dröjde ganska länge innan han kunde  få ett annat arbete. Men han förblev trogen mot Jehova. Vad har han att säga om dessa dagar? ”Nu är jag glad för att jag klarade av den tiden och höll fast vid sanningen. Jehovas arm visade sig aldrig vara för kort.” — Jämför Jesaja 59:1.

Det fanns bara en enda cykel att tillgå

Bröderna i Riedlingsdorftrakten, i provinsen Burgenland, visade extra nitälskan i Herrens verk. Deras distrikt var vidsträckt, och det fanns knappast några transportmedel. Det var inte tänkbart att de skulle kunna äga en motorcykel, än mindre en bil. Många hade inte ens en egen cykel. En del av bröderna följde därför följande metod i tjänsten på fältet:

En broder gav sig ut till fots och besökte husen för att predika allteftersom han gick. En annan broder for i förväg på sin cykel till ett tidigare avtalat ställe och lämnade cykeln där. Sedan fortsatte han sin verksamhet till fots. När den förste brodern kom till det ställe där cykeln hade lämnats, cyklade han till nästa ställe som man hade kommit överens om. Om det hade funnits en vägmätare på den här cykeln, skulle den utan tvivel ha visat en enorm kilometersträcka av predikande om Riket!

Eftersom bröderna hade bara söndagarna fria till tjänst på fältet, gjorde de fullt bruk av tiden. Ibland begav de sig av hemifrån klockan tre på morgonen och återvände sent på kvällen. Helhjärtade ansträngningar kännetecknade deras tjänst.

Kamp för lagliga rättigheter

Allteftersom predikoverket blev mera omfattande, var det inte ovanligt att bröderna blev kallade att träda fram inför de lokala myndigheterna med anledning av sin  predikoverksamhet. Så långt som de kunde försvarade de sig. I en del fall fick de juridisk hjälp. Men de juridiska åtgärderna visade sig inte alltid vara till deras fördel.

Det visade sig dock mycket svårare att få Sällskapet Vakttornets avdelningskontor inregistrerat än att avvärja domar. Lagligt erkännande som en organiserad religion var helt enkelt inte möjligt ännu. Bröderna försökte att åtminstone bli inregistrerade som ett sällskap, men de statliga myndigheterna gjorde invändningar mot detta och argumenterade: ”Er avsikt är att bilda en religiös organisation, och en organisation av det slaget kan inte bildas enligt österrikisk lag.”

Bröderna vädjade till konstitutionsdomstolen och klagade på att de hade blivit förvägrade sin lagliga rätt att bilda ett sällskap. Den omedelbara reaktionen hos medlemmarna av österrikiska konstitutionsdomstolen var att vädjan avvisades den 7 december 1929. Därnäst försökte bröderna inregistrera ett sällskap för spridning av biblar och biblisk litteratur utan något inbegripande av religiösa funktioner. Denna ansökan blev inte avslagen. Den 24 maj 1930 bildades därför ett lokalt sällskap för att tjäna som lagligt redskap för bröderna.

Genom det lagliga erkännandet av Wachtturm-Gesellschaft upphörde ingalunda de svårigheter som bröderna hade att kämpa med. Men Jehovas tjänare höll sig till sitt skriftenliga ansvar. De insåg att ett vittnesbörd måste avges även för myndigheterna. — Mark. 13:11.

Nya församlingar, ökande antal närvarande

För att inte ge upphov åt för många kontroverser hade bröderna bestämt sig för att avstå från att hålla större sammankomster. Bara Skapelsedramat i bilder, som hade visats i Wien för första gången år 1922, skulle visas också i mindre provinsstäder.

 På en del håll var i alla fall antalet närvarande vid församlingens möten ansenligt. Så förhöll det sig i staden Leoben, där Eduard Payer befann sig i heltidstjänst. Innan han kom dit, hade ingen hört talas om bibelforskarna. Men han predikade med stort nit, och snart var omkring 200 med vid mötena. År 1932 tjänade han i Graz, Steiermarks provinshuvudstad. Här var det återigen flera hundra som var med vid mötena. Bland dem som var med befann sig en före detta medlem av franska främlingslegionen, Leopold Pitteroff, som senare blev kastad i ett koncentrationsläger, där han förblev trogen. Antalet organiserade bibelstudiegrupper (eller klasser, som de kallades då) i Österrike hade redan växt till 30.

Motståndet ökar

Den förändring som därefter ägde rum på den politiska scenen var mycket välkommen för prästerna, som var våra förnämsta motståndare. Doktor Engelbert Dollfuss, en kristligt-social politiker, tillträdde ämbetet som förbundskansler den 20 maj 1932 och fick ett gratulationstelegram från kardinal Pacelli, den påvlige statssekreteraren. Tydliga inskränkningar av de medborgerliga rättigheterna inträffade under dr Dollfuss’ ämbetstid. I det han skickligt drog fördel av en nödsituation år 1933, upplöste han parlamentet. Sedan, när han nu höll alla de politiska trådarna i sin hand, upprättade han vad han kallade ”Europas första katolska mönsterregering”. Prästerliga kretsar beskrev Dollfuss som den idealiske katolske statsmannen.

Skulle det under sådana omständigheter vara överraskande, om försök gjordes att förbjuda våra kristna möten? Ett sådant förbud sattes snart i verket i Graz, där hundratals personer besökte våra möten. Bröderna lät sig inte skrämmas. De lämnade omedelbart in ett överklagande, vilket man måste ta hänsyn till eftersom det inte förelåg  någon lagöverträdelse från brödernas sida. Myndigheterna upphävde dock uppehållstillstånden för en del pionjärer och tvingade dem således att lämna staden. Nästan varje vecka kom det falska beskyllningar mot bröderna. En katolsk tidskrift krävde att staten skulle sätta stopp för vår kristna verksamhet, vilket tydligt visar vem som stod bakom dessa åtgärder.

Precis vid den rätta tiden sörjde Jehovas organisation för uppbyggande hjälp. Även om broder Rutherford inte kunde komma år 1933, som han hade planerat, sände han N. H. Knorr och M. C. Harbeck, som sammanträffade med bröderna i Etablissement Wimberger i Wien. Genom det mötet blev bröderna mycket styrkta.

Censur och beslagtagande av litteratur

I överensstämmelse med de bibliska profetiorna att mänskligt styre skall ersättas av Guds himmelska rike betonade våra publikationer kraftigt de sorgliga resultaten av mänskligt herradöme. (Dan. 2:44; 7:13, 14, 27) De styrande myndigheterna tog anstöt av sådana uttalanden, när de ansåg att dessa försatte dem i ogynnsam dager. Följden blev att det förekom en serie beslagtaganden av vår litteratur i början av 1930-talet.

Under 1933 och 1934 blev bröderna kallade till att infinna sig inför de statliga myndigheterna nästan varje vecka för att lyssna till invändningar av alla slag. Ofta krävde myndigheterna att vissa paragrafer i publikationerna skulle göras oläsliga. För att man absolut skulle försäkra sig om att alla ifrågavarande paragrafer verkligen skulle bli utplånade, stationerades en polis direkt på Sällskapets kontor. En del dagar fortsatte arbetet långt över tiden, ibland till midnatt. Och eftersom lagens öga ibland också blir trött, förblev i alla fall en del passager i publikationerna läsliga.

 Politisk oro medför inskränkningar

Tvisterna mellan de olika politiska partierna trappades upp dramatiskt. Socialdemokratiska skyddsförbundet (det socialistiska partiets väpnade styrkor) gick till motvärn. Arbetarklassens opposition krossades brutalt i februari 1934. Socialdemokratiska partiet förbjöds. Ytterligare inskränkningar av den personliga friheten följde.

Liksom bekräftande att en ny era hade börjat fick Österrike en ny författning i maj 1934. Inledningsorden i den lät som en religiös trosbekännelse: ”I Guds, den Allsmäktiges, namn, hans från vilken alla lagar utgår, erhåller Österrikes folk härmed denna författning för sin bestående kristna, tyska förbundsstat.” Men i grannlandet Tyskland var Hitler, en annan katolik men en som omfattade en politisk ideologi som var annorlunda, redan fast befäst i sin makt. Och i juli lönnmördade en understödjare av Hitlers nationalsocialistiska parti dr Dollfuss, Österrikes förbundskansler.

De månader som följde under den regering som förbundskansler Kurt Schuschnigg förestod medförde inte någon lättnad för dem som verkligen sökte tjäna ”Gud, den Allsmäktige”. Man berövade dem fortfarande biblisk litteratur och fortsatte att dra dem inför rätta. I många fall blev även offentliga bibliska möten förbjudna.

Det inhemska sällskapet upplöst av myndigheterna

Genom ett dekret, som utfärdades den 10 september 1934, upplöste slutligen förbundsrepublikens säkerhetskommissarie i Wien Wachtturm-Gesellschaft, det juridiska sällskap som användes av Jehovas vittnen. Men efter en vädjan av bröderna upphävdes det dekretet av förbundskanslerns kansli i dess egenskap av verkställande myndighet i frågor gällande allmän säkerhet.

 Men de myndigheter som var särskilt ivriga att utplåna vårt verk unnade sig ingen vila. Den 17 juni och den 17 juli 1935 kungjordes det återigen, den här gången av förbundsrepublikens säkerhetsdirektör, att ”Wachtturm-Gesellschaft, avdelningskontor för The Watch Tower Bible and Tract Society, Brooklyn, N.Y.”, skulle upplösas. Bröderna försökte återigen överklaga detta dekret, men den här gången till ingen nytta.

Satte Rikets intressen främst trots hinder

Bröderna fortsatte att arbeta från dörr till dörr, men nu med försiktighet. Trots sin vaksamhet blev de ofta arresterade och dömda endera till fängelse eller till att betala böter. Även om fängelse kunde betyda att de blev uppehållna i veckor, föredrog de fängelse framför att betala en bötessumma, för de tänkte på möjligheten att avge ett vittnesbörd där.

Under denna tid av oro och ekonomisk osäkerhet trädde Leopold Engleitner in i heltidstjänsten. I januari 1934 flyttade han till det distrikt som han fått sig tilldelat i Obersteiermark, där det knappast hade utförts något vittnande fram till den tiden.

Nationalsocialismen utövade redan ett kraftigt inflytande där. Som en följd av detta hade på en del platser undantagstillstånd förklarats. Så förhöll det sig i Schladming, som hade ockuperats av ett civilt lantvärn till följd av nazistiska störningar. Med tanke på situationens allvar hade broder Engleitner bara stoppat några böcker i sina rockfickor för att inte dra till sig uppmärksamhet. Han bearbetade först själva utkanterna av en stad och erbjöd litteratur bara till dem som han ansåg att han kunde lita på.

En dag blev han arresterad, och på grund av den rådande politiska situationen blev han tillfrågad på polisstationen  om han hade några vapen på sig. Vår broder svarade att han hade det, stoppade handen i fickan och drog fram en bibel och lade den på bordet framför dem. (Ef. 6:17) När polismännen hade återhämtat sig från sina skrattsalvor, lät de honom gå.

Prästerna var emellertid upprörda över denne Jehovas tjänare. Närhelst han började sitt predikoverk i en av de större byarna, såg prästerna till att alla invånarna blev underrättade, poliserna inbegripna. Det förekom den ena arresteringen efter den andra av broder Engleitner. Fängelsedomar följde snart. Först var det bara 48 timmar åt gången, men domarna blev längre och längre. Till sist måste han flytta sin verksamhet till en annan plats.

På sitt nya distrikt, i en avlägsen dal i en bergstrakt, var han mycket noga med att inte gå förbi något av husen. Även när ingen var hemma, lämnade han något åt dem att läsa.

I ett fall kom drängen först hem. Han lade märke till traktaten, läste den omsorgsfullt, beställde mer litteratur  och blev en trogen broder. Inte förrän 32 år senare träffade han oväntat broder Engleitner vid en områdessammankomst.

Varför var de där?

En händelse i byn Riedlingsdorf målar en klar bild av den rådande spänningen. Det hade ordnats med en begravning där i byn, och broder Ronovsky från Wien skulle hålla talet. På den tiden var begravningar enda tillfället att avge ett vittnesbörd för en stor grupp. Men när vår broder gick fram till graven, var han förvånad över den ovanliga situationen. Framför honom stod 50 poliser och lantvärnsmän, vilka med sina stålhjälmar på huvudet och gevär under armarna såg ut att vara fullt redo för verksamhet. Sammanlagda antalet närvarande uppgick till omkring 100, prästen på orten inbegripen. Vår broder gjorde det bästa han kunde för att avge ett vittnesbörd om Jehova Gud, hans Son och uppståndelsehoppet. Men varför var de väpnade männen där?

Inte förrän efteråt fick broder Ronovsky veta skälet till den nervpåfrestande händelsen. Bröderna från byn berättade efteråt för honom att poliserna och lantvärnsmännen hade blivit förvånade över hans utläggning från bibeln, eftersom prästen på orten hade spritt ryktet att vittnena var kommunister som tänkte störta regeringen.

Inskränkningar i fråga om möten

Från och med 1935 kunde möten inte längre hållas offentligt. Alla Vakttornsstudier hade blivit förbjudna, även i privathem. Ibland gjorde myndigheterna gällande att den allmänna säkerheten var hotad, och vid andra tillfällen sade de att den katolska befolkningen tog anstöt av sådana möten. Men Guds ord bjuder oss att inte underlåta att församlas. — Hebr. 10:25.

 Bröderna fortsatte att komma tillsammans, men bara i privathem och i små grupper på åtta eller tio personer. Mötesplatsen ändrades ständigt. Därigenom drog de inte till sig onödig uppmärksamhet. Vid mötena dryftade de Skriften med hjälp av Vakttornet och andra publikationer, till exempel Guds Harpa, Skapelsen, Profetiorna, Framtidens Regering och Ljus. De lyssnade också på bibliska föredrag på grammofonskivor, när de hade tillgång till dem. Trots regeringens förbud fortsatte Guds folk att tillväxa stadigt i antal.

Även när det krävdes allvarlig ansträngning vinnlade bröderna sig om att regelbundet samlas med sina medtroende. Eftersom Wien inte ligger så långt från den tjeckoslovakiska staden Bratislava, hyrde bröderna en buss vartannat veckoslut särskilt för att resa från Wien till Bratislava för att hålla Vakttornsstudiet. Den 9 juni 1935 var österrikiska bröder med vid områdessammankomsten i Maribor i Jugoslavien, och år 1936 begav de sig till sammankomsten i Luzern i Schweiz. I själva Österrike fortsatte emellertid spänningen att stiga.

Förberedelse för motsedd förföljelse

Rapporter från Tyskland gav glimtar om vad våra bröder där fick utstå, och detta kom förkunnarna i Österrike att rysa. De bad till Jehova om den kraft som behövdes för att bära sådan smärta och sådant lidande, om det skulle bli nödvändigt, och att förbli trogna. Men ännu hade inte förhållandena utvecklat sig fullt så långt.

På sommaren 1937 blev alla som kunde uppmanade att vara med vid en sammankomst som skulle hållas i Prag i Tjeckoslovakien. För att betjäna dem som tecknade sig för resan från Wien till Prag behövde man tre bussar. Det blev en heldagstur. Alla hade emellertid inte råd med att åka  buss. Broder Engleitner och fem andra från Bad Ischl och kringliggande trakter gjorde resan på inemot 360 kilometer med cykel.

Alla de som var med vid sammankomsten hade den känslan att det var mycket troligt att detta skulle vara det sista större möte de skulle få glädja sig åt i frihet. Ämnena för talen var mycket passande för syftet att förbereda bröderna för de kritiska tider som låg framför dem. Under den här sammankomsten påpekades det gång på gång att bröderna hastigt närmade sig en tid av svåra prov. De blev styrkta genom särskild undervisning beträffande uppförande under förföljelse. För att undvika att utsätta andra för fara i händelse av husrannsakan blev de också varnade för att ha några namnlistor över medvittnen. (Matt. 10:16) De tyska brödernas ståndaktiga uthärdande betonades som ett utmärkt exempel att följa. Sammankomstdeltagarna blev sporrade till att med full förtröstan på Jehova troget och lydigt uthärda, vad som än skulle kunna hända. — Ords. 3:5, 6.

Och så kom sammankomsten till sitt slut. Med tunga hjärtan sjöng de ”Gud dig lede tills vi möts igen” och tog sedan farväl av sina bröder och av den gästfria staden Prag. Många tårar fälldes vid skilsmässan, när våra bröder nu insåg varför de hade blivit enträget tillrådda att vara med vid denna sammankomst.

Tyska trupper överskrider gränsen

Allting tydde på att man kunde förvänta att de tyska trupperna snart skulle marschera in i Österrike. En del människor förväntade ivrigt ett ekonomiskt uppsving så snart som Österrike blivit införlivat med Tyskland. Men de som inte instämde i Hitlers ideologi var rädda för repressalier. Vad bröderna beträffar visste de att det skulle komma  oundvikliga prov av deras lojalitet mot Jehova. Alldeles som man hade fruktat sattes Hitlers trupper i rörelse och överskred Österrikes gränser, och detta gjorde de den 12 mars 1938.

Omkring en vecka dessförinnan blev, i föraning om vad som höll på att ske, Sällskapets fastighet i Wien såld, och den ansvarige brodern lämnade tillsammans med sin hustru Österrike och for till Schweiz. När bröderna i Österrike fick veta detta, undrade de: ”Vad betyder allt detta?” ”Hur skall arbetet kunna fortsätta?” ”Varifrån skall vi få andlig föda?”

Broder August Kraft (även känd som Kraftzig), som hade arbetat på Sällskapets kontor, ställdes också inför valet att lämna Österrike. Men han förklarade: ”Jag önskar  stanna hos fåren.” Kärleksfullt uppmuntrade, styrkte och sörjde han för dem. Hur tacksamma var de inte för denne gudfruktige broder och herde, som ömt sörjde för dem, trots att hans namn redan stod på förteckningen över dem som det tyska Gestapo jagade efter! Han höll sig på resande fot och besökte bröderna i Innsbruck, Klagenfurt och andra delar av landet. Mycket försiktigt besökte han brödernas hem sent på kvällen och gav sig i väg tidigt morgonen därpå.

Krav från de nya makthavarna

Den 10 april var en dag fylld av spänning. Österrikarna skulle rösta om huruvida de samtyckte till att Österrike införlivades med Tyskland. Detta hade dock avgjorts långt tidigare. Ingen kunde förbise den enträgna vädjan till allmänheten som förekom på affischer överallt: ”Ditt JA för Hitler.”

Vad gjorde bröderna? Oberoende av hur bröderna må ha handlat, visste de att kommittéerna som hade hand om valet hade medel att ta reda på hur varje enskild hade röstat. På valdagen begav sig Johann Viereckl i Wien ut i skogarna tidigt på morgonen och kom inte tillbaka förrän sent på kvällen i skydd av mörkret. Fem gånger hade tjänstgörande från valkommittén varit vid Johanns dörr, enligt vad hans grannar senare berättade för honom. Utan tidigare överenskommelse gjorde andra bröder precis som Johann i syfte att bevara sin neutralitet. En sak stod nu klar för bröderna: De nya härskarna hade sina ögon riktade på dem.

Det krävdes att folk för att ge uttryck åt sin solidaritet med den nya regimen skulle smycka sina fönster med den flagga på vilken hakkorset förekom. I den lilla staden Knittelfeld bodde syster Altenbuchner i en lägenhet som  låg mot gatan. Gång på gång hänvände sig representanter för regimen på platsen till henne och krävde att hon skulle placera hakkorsflaggan i sitt fönster. De gjorde det känt att om hon avstod från att göra det, skulle hon få röna ovilja från alla sina grannar. Hon stod uppenbarligen inför en förenad fientlig front. Av samvetsskäl beslöt hon sig för att inte hänga upp flaggan. Vad blev följderna? Hon delgavs ett domstolsutslag om att hon skulle utrymma sin lägenhet, som låg mot gatan, och flytta in i en som anvisades henne på baksidan av huset, där det inte krävdes att man visade upp någon flagga — en lösning som hon inte hade förväntat.

Behövlig mat tillhandahålls

Under en tid efter det att Hitler tagit över Österrike lyckades bröderna hålla små möten i Wien — men diskret. En broder hade ansvaret för studiegruppernas andliga omvårdnad i var och en av Wiens stadsdelar.

Till att börja med begav sig broder Kraft till Vorarlberg för att hämta exemplar av Vakttornet som de schweiziska bröderna smugglade över gränsen. På vägen till Wien stannade han till i Innsbruck för att kontakta bröderna Defner och Setz, vilka tog emot exemplaren för Tyrolen. Broder Setz förvarade detta dyrbara material under veden, som han hade travat upp framför huset. Allt detta låter mycket enkelt. Men glöm inte att Gestapo och deras informatörer fanns överallt.

Modiga systrar fyller ett vitalt behov

Utan dröjsmål gjorde broder Kraft anordningar för att brödernas tillgång till andlig mat skulle fortsätta sedan han blivit arresterad. Modiga systrar ställde sig med glädje till förfogande för det andliga utspisningsverket. Therese Schreiber i Wien var en av dessa. Broder Kraft lärde henne  hur hon skulle duplicera exemplar av Vakttornet genom att använda en enkel apparat.

Den underjordiska verksamheten upptog mycket av Thereses tid, men hon fann ett deltidsarbete som gjorde det möjligt för henne att ekonomiskt sörja för sig själv och för sin mor. Hon försökte vara försiktig. Ganska många bröder hade redan blivit arresterade. Och eftersom hennes mor led av allvarliga hjärtbesvär, hur skulle det gå för modern, om hennes dotter blev arresterad? Therese tröstade sin mor och försäkrade henne alltid om att Jehova visst inte skulle lämna henne i sticket.

Andra modiga systrar var också beredda att tjäna Jehovas intressen på vilket som helst sätt som kunde behövas. Syster Stadtegger från Wels erbjöd sig att resa västerut för att leverera studiestoff till bröderna i Tyrolen. Detta fortsatte hon att göra till dess hon föll i händerna på Gestapo. Utan några rättegångsförhandlingar blev hon sänd till koncentrationslägret i Ravensbrück. Hon kom aldrig tillbaka. Någon tid senare blev också hennes man fängslad.

Visade Satan sig vara segerrik?

Sedan broder Kraft i maj 1939 återigen hade besökt sina bröder för att styrka dem, vistades han bara helt kort i sitt blygsamma hem i Wien innan Gestapo obarmhärtigt slog till. Han blev arresterad den 25 maj. Dörrarna till utplåningsmaskineriet i koncentrationslägret Mauthausen öppnades, och där utsläcktes hans liv. Djup sorg fyllde brödernas hjärtan, när de hörde om hans död. Man minns honom tillgivet för hans framträdande kärlek till Jehova och till sina bröder.

Hade Satan och hans hantlangare verkligen visat sig segerrika genom att arrestera och fängsla dessa Guds  tjänare och döda en del av dem? Tvärtom! Som det visas i fallet med Job påstår Satan att en människa kommer att tjäna Jehova bara om allting tycks gå väl för henne. Varje vittne som bevisade sig troget under svårigheter ökade därför på berget av bevis för att djävulen är en stor lögnare och att Jehova är den sanne Guden, som de älskat av allt sitt hjärta. Jehova kommer att rikligen belöna alla sådana lojala. — Job 1:6—12; 2:1—5; Jak. 5:11.

Två slags matpåsar

Den broder åt vilken ansvaret för predikoverket nu anförtroddes arbetade inte på Sällskapets kontor, utan ägde en liten grönsaksaffär för att försörja sig och sin hustru. Det var Peter Gölles. ”Utan några som helst organisationsinstruktioner”, som han uttryckte det, blev han uppmanad att hålla Guds folks verksamhet i gång så långt det var möjligt under dessa förtryckande omständigheter.

Eftersom broder Kraft inte längre var ibland dem, övade broder Gölles tillsyn över dupliceringen och spridningen av bibelstudiestoff i hela landet. På natten arbetade han i hemlighet i kalla källare, och under dagen var han i sin livsmedelsaffär. Det var inte säkert och tryggt att använda posten, och därför måste litteraturen förmedlas genom kurirer. De bidrag som kom in var inte tillräckliga för att täcka reseutgifterna, och därför använde broder Gölles vad han hade i sin egen ficka. Eftersom kunderna ofta fick sina grönsaker och andra livsmedel förpackade i papperspåsar, var det ingenting som observerades, när utvalda personer lämnade affären med papperspåsar som hade ett innehåll som var annorlunda. Under någon tid kunde kurirerna och bröderna i Wien få andlig mat från broder Gölles’ affär på detta vis.

 Hjälp åt den ansvarige brodern

Från och med 1938 blev det allt svårare att upprätthålla kontakten med Schweiz och med Nederländerna för att åtminstone få in några exemplar av Vakttornet i landet. Många kontakter blev avbrutna genom arresteringar, och det blev ibland nödvändigt att göra tågresor, som tog en vecka eller mera, för att få andlig mat från utlandet. Broder Gölles försökte få andliga förråd via Bratislava i Tjeckoslovakien, genom att syster Kattner förde med sig studiestoffet därifrån. Men denna förbindelselinje avskars också snart.

Vid den tiden visade sig Ernst Bojanowski på scenen. Han kom från Tyskland, men han hade redan varit i kontakt med bröderna i Österrike. Bojanowski erbjöd broder Gölles sina tjänster och samarbetade med syster Schreiber i att duplicera studiestoffet. Bojanowski gjorde intryck av att vara en modig man med stor initiativförmåga. Han gjorde även resor för att avlämna litteratur. Vid tre tillfällen döpte han också nya bröder och systrar.

En annan hjälp var dupliceringsmaskinen, som var installerad i källaren till en trädgårdsmästares hus i Wien. För att använda den måste man gräva fram den ur dess gömställe varje gång den skulle användas. Men ingen lade märke till vad som skedde, eftersom fastighetens ägare hade emigrerat och det bara var trädgårdsmästaren, en av våra bröder, som lämnats att se efter huset.

Västerut, nära den italienska gränsen, hjälpte andra vittnen till. Syster Gelmi förstorade diabilder av Vakttornsartiklar, som Narciso Riet förde med sig över gränsen från Italien. Hon skrev sedan ut stenciler för duplicering, och de färdiga exemplaren fördes till ett ställe högt upp på ett berg. Därifrån skedde distribueringen. Syster Tammerl från Innsbruck och systrarna Entacher (mor och dotter) från  Schwaz hjälptes åt att distribuera studiestoffet till medtroende. De insåg vad som kunde hända dem om de blev gripna, och de var beredda på det, om så skulle bli nödvändigt.

I fiendens hand

Plötsligt satte en ny arresteringsvåg in, särskilt under september och oktober 1939. Det talades bland vittnena om att en broder hade uppgett namnen för myndigheterna. I Gestapos handlingar, som nu finns tillgängliga för granskning, kan man läsa om dessa detaljer i svart på vitt. Gestapos rapport för Wien, daterad den 2 november 1939, lyder:

”Kuderna, som nämndes i dagsrapporten för den 31 oktober 1939, har sagt att I.B.V.:s [Internationella Bibelstudiesällskapets] olagliga verksamhet pågick till helt nyligen. Han yppade vidare namnen på alla I.B.V.:s ledande bröder i nästan alla Wiens stadsdelar.”

Johann Kuderna hade varit en medtroende sedan 1924. Av skäl som inte längre är kända hade han tydligen oavsiktligt spelat fienden i händerna.

Ett ytterligare slag var att den hemliga kod som användes av systrarna vid distribueringen av tidskrifterna också föll i myndigheternas händer. Nu var det lätt för dem att förstå vad som avsågs med orden ”20 exemplar för ’Resi’”; eftersom syster Schreibers första namn var Therese, förkortades hennes namn till Resi. Syster Schreiber blev arresterad och utan några rättsliga åtgärder sänd till koncentrationslägret Ravensbrück. Och hur förhöll det sig med hennes mor? Hon hade dött två månader tidigare.

Avlade modigt vittnesmål inför domstol

Sedan någon tid hade förflutit, blev syster Schreiber förd från koncentrationslägret tillbaka till Wien. Vad avsåg  de att göra med henne? Det skulle hon snart få veta. Under rättegångsförhandlingarna vid tingsrätten i Wien såg hon ett antal exemplar av tidskriften Vakttornet, i vilka Hitlers namn förekom. De hade framställts underjordiskt. Syster Schreiber drog den slutsatsen att de kände till hennes deltagande i både framställningen och distribueringen av tidskrifterna.

”Framställde du de här exemplaren?” frågade domaren henne eftertryckligt. Redan innan syster Schreiber blev arresterad, hade hon bett till Jehova att han skulle lägga orden i hennes mun, så att hon skulle kunna avge ett gott vittnesbörd om honom. Med ett bestämt ”Ja, det gjorde jag”, tog hon på sig ansvaret.

Syster Schreiber hade ett behagfullt utseende och uppförde sig distingerat. Detta gjorde tydligtvis intryck på domaren, som önskade frikänna henne. Men Gestapo behöll henne i fängsligt förvar och sände henne tillbaka till koncentrationslägret. Att hon senare överfördes till ett arbetsläger räddade hennes liv, även om hon fick uthärda fem och ett halvt års internering.

Duplicering av litteratur

Detta var svåra dagar för broder Gölles, när lojala medarbetare blev gripna den ene efter den andre. Han försökte göra sitt bästa för att fortsätta med distribueringen av andlig mat. Men vem kunde hjälpa till med det? Han påminde sig att en syster hade hänvänt sig till honom några månader tidigare och sagt: ”Broder Gölles, jag skulle vilja göra något för Herrens verk.” Det var Hansi Hron (nu Buchner), som hade blivit döpt år 1931. Hon hade vistats några år utomlands. Nu, vid en kritisk tidpunkt, hade hon återvänt till Österrike. Och av hela sitt hjärta var hon beredd på att åta sig den svåra uppgiften som kurir.

 Ludwig Cyranek erbjöd också sin hjälp. Han hade redan avtjänat ett tvåårigt fängelsestraff i Tyskland. Så snart som han blev frigiven, började han ägna sig åt underjordisk verksamhet igen och gjorde sina erfarenheter tillgängliga för bröderna i Wien. Han tog del i det farliga arbetet med att reproducera Vakttornet.

Men var stället där dupliceringsmaskinen var placerad också röjt? Osäkra på svaret flyttade bröderna maskinen först till ett ställe, sedan till ett annat. Medan broder Cyranek skrev stencilerna, dikterade broder Joseph Schön från Prag och syster Anna Voll från Wien texten för honom, och Ernst Bojanowski utförde dupliceringen tillsammans med en annan broder. Från ännu ett annat ställe hämtade Hansi Hron tidskrifterna för att leverera dem till bröderna.

Återigen måste man flytta dupliceringsmaskinen, och broder Schön fann ett gömställe åt den i en kolonistuga. Där skötte han och en annan broder dupliceringen. När denna teokratiska syssla var utförd, levererade broder Schön studiestoffet till bröderna. En dag blev han vid ett avlämningsställe uppmanad att stanna och hälsa på. Detta var ett misstag. Snart blev han arresterad.

Syster Hron tog lärdom av denna tråkiga erfarenhet. Hon gjorde sina leveranser snabbt och fortsatte sedan vidare. Efter omkring sex månader blev hon också arresterad. Men hon hade fullföljt sin innerliga önskan att ”göra något för Herren”.

Med tiden blev bröderna påhittigare i att dölja litteraturen och var deras studiegrupper samlades. Vid överraskande husundersökningar, som polisen företog, kunde man därför inte finna någon litteratur. Och vad mötena beträffar, gick bröderna på en del håll upp i bergen eller  ut i skogarna för att studera. När majsen hade växt och blivit hög nog, träffades små grupper mellan majsstänglarna mitt ute på fälten, där man inte kunde se dem från vägen. Hur passande var inte också studieartiklarna i Vakttornet! Bland dem var sådana som ”En trogen nation” och ”Uthållighet i sanningen”. Det var verkligen ”mat i rätt tid”. — Matt. 24:45.

Fienden söker efter duplikatorn

Myndigheterna förberedde ett nytt slag. De önskade gripa så många som möjligt av Jehovas vittnen, men de ansträngde sig också desperat för att finna den dupliceringsutrustning som användes för att reproducera Vakttornet.

Gestapohandlingar som finns tillgängliga för granskning inbegriper en kungörelse daterad den 8 juni 1940, som lyder: ”På befallning av RSHA [Reichssicherheitshauptamt;  rikssäkerhetsbyrån] i Berlin skall alla medlemmar av I.B.V. såväl som alla som arbetar åt denna rörelse och alla som är kända som bibelforskare arresteras. ... Även skyldiga kvinnor skall arresteras. ... Denna åtgärd av statspolisen gäller hela tyska statens territorium och skall verkställas plötsligt den 12 juni 1940. Husrannsakan skall göras samtidigt som arresteringarna sker, och allt material som tillhör bibelforskarnas rörelse skall beslagtas.”

Detta fientliga angrepp var så snabbt att det är omöjligt att rekonstruera detaljerna. Men vi vet att 44 bröder och systrar blev arresterade i ett svep, vår kurir Hansi Hron inbegripen.

Vittnesmål visar emellertid att fienden var inställd på att lägga beslag på mer än människor. Detta framgår av ett  domslut i en domstol i Wien, daterat 28 januari 1941. Det lyder: ”Först efter ingående undersökningar blev det möjligt att finna stället där det tryckta stoffet framställdes, upptäcka schaktet och hitta och beslagta dupliceringsmaskinen tillsammans med skrivmaskinen och allt material.” Den skadeglädje fienderna till Jehovas folk kände avspeglas tydligt i dessa ord.

Kompromissade han?

Senare, när syster Hron blev förhörd, gjorde förhörsledaren ett avbrott i förhöret och lämnade rummet. Medan han var frånvarande föll syster Hrons ögon på ett förhörsprotokoll med Ernst Bojanowski. Vad hon läste gjorde henne förskräckt. Det innehöll så många namn på bröder och så många andra detaljer att hon var tvungen att misstänka att Bojanowski hade samarbetat med myndigheterna.

Hade förhörsledaren avsiktligt lämnat dessa papper där, i det han sökte bryta ner hennes ande och få henne att avslöja fler upplysningar? Förhörsprotokollet med Bojanowski bevarades under kriget. Delar av det lyder som en historia angående Jehovas vittnens verksamhet i Österrike från 1938 till januari 1940. Det är inte att undra på att det spreds ett rykte bland bröderna: ”Vi blev förrådda!”

Bojanowski hade begett sig till Tyskland i december 1939 för att ägna sig åt viss andlig, underjordisk verksamhet. Både han och Anna Voll blev arresterade i Dresden. En artikel i den nazistiska regimens officiella organ, Völkischer Beobachter, för 21 mars 1941 förstärker den bilden. Där läser vi:

”Dresden, 20 mars. Specialdomstolen i Dresden dömde ... Ludwig Cyranek ... till döden för demoralisering av militärmakten i förbindelse med engagemang i en sammanslutning  som är emot militärtjänst och i direkt strid med förbudet mot de allvarliga bibelforskarnas internationella sällskap. ... Ernst Bojanowski från Berlin blev vidare dömd för samma brott till 12 års tukthus och till förlust av medborgerligt förtroende i tio år.”

Ludwig Cyranek, som nämndes här ovan, var den trogne broder som oförskräckt hade ställt sig till förfogande för ytterligare underjordisk verksamhet, sedan han redan hade avtjänat ett tvåårigt fängelsestraff. Och Bojanowski då? Hade han blivit brutalt slagen? Hade överdriven omsorg om hans egen säkerhet fått honom att avslöja upplysningar om sina bröder? Var protokollet delvis förfalskat? Vi vet inte, men enligt bröderna i Tyskland satt Bojanowski bara en kort tid i fängelse.

Ung men lojal

Offentliga handlingar bevarade från den nazistiska eran uppenbarar inte allt. Men de berättar om många som var obrytbara i sin ostrafflighet inför Jehova. Auguste Hirschmann (nu Bender), vars föräldrar också var i sanningen, var en flicka på 17 år när hon förhördes av Gestapo. Hennes ståndaktighet avspeglas i följande rapport från oktober 1941:

”Hon blev av sina föräldrar undervisad i I.B.V.:s läror och bekänner sig ännu i denna dag vara ett Jehovas vittne. Nämnda person tog upprepade gånger del i bibelstudier, som hennes föräldrar höll med henne, för att hon, som hon själv medger, ’därigenom skulle stärka sin tro och lojalitet’ och bli stark nog att hålla fast vid de läror som I.B.V. företräder. ... Hirschmann vägrar att lämna några upplysningar om personer av samma övertygelse. Hon måste beskrivas som obildbar.”

Elisabeth Holec var, fastän hon var en svag, sjuklig  18-årig flicka, också fast och avgjord i sin ståndpunkt för sanningen. I sitt protokoll, daterat 17 december 1941, kunde myndigheterna bara säga: ”Elisabeth Holec håller fortfarande fast vid I.B.V.:s uppfattningar och medger att hon kommit tillsammans med likasinnade. Hon vägrar emellertid att lämna några upplysningar om andra bibelforskare och förklarar att detta skulle vara förräderi, något som inte tillämpas inom ’organisationen’.” Tillsammans med sin mor blev hon förd till koncentrationslägret Ravensbrück, där hon dog.

Men låt oss nu återvända till 1939, året efter det att Hitlers trupper tagit Österrike i besittning.

Arresteringar på åminnelsekvällen

Åminnelsen den 4 april 1939 visade sig bli en dag av svåra prov för många bröder. De gjorde sina förberedelser, gick igenom huvudpunkterna i talet en gång till och hade emblemen redo. Men det fanns också andra som gjorde förberedelser.

I Bad Ischl var fem personer samlade i Franz Rothauers lägenhet för att fira Åminnelsen. De hade samlats för att påminna sig betydelsen av Jesu Kristi död i samband med förverkligandet av Jehovas uppsåt. De visste mycket väl att Jesus hade gått igenom svåra prov, som ledde fram till hans död, men att han hade ådagalagt obrytbar ostrafflighet.

Broder Engleitner var väl förberedd för att hålla talet till den lilla gruppen, men han hade inte några skrivna anteckningar på sig. Han hade dock knappt börjat tala, när det hördes ett våldsamt knackande på fönstret. Lägenhetsinnehavaren öppnade dörren, och fem män stormade in i rummet där bröderna befann sig. Två av inkräktarna var medlemmar av det fruktade Gestapo, och tre kom från SS (en väpnad säkerhetsstyrka inom nazistpartiet). Bröderna  blev befallda att sträcka upp händerna och hålla dem i den ställningen till dess de hade blivit visiterade. Männen vände upp och ner på allting i lägenheten och blev rasande eftersom de inte kunde hitta någon Vakttornets litteratur.

Deras förslag var att bröderna skulle förklara sig vara medlemmar av en religiös sekt som villigt önskade underkasta sig Führerns (Adolf Hitlers) befallningar och inte önskade ha någon förbindelse med Jehovas vittnen. Naturligtvis var ingen av bröderna villig att göra det. Därför blev de alla arresterade. Den ende som fick återvända hem var broder Engleitner, och han blev senare gripen. De andra bröderna fördes omedelbart till fängelset i provinshuvudstaden Linz. Där förenades de med många andra vittnen, som hade blivit arresterade den kvällen. Snart därefter skickades bröderna till koncentrationslägret Dachau, medan systrarna blev sända till Ravensbrück.

Alois Moser, Josef Buchner och andra bröder i Braunau och kringliggande trakter hade liknande erfarenheter den kvällen. De blev också arresterade under åminnelsefirandet. Många år senare kommer broder Buchner fortfarande ihåg det tal lägerkommendant Grünewald höll, när bröderna anlände till Dachau: ”Och nu, bibelforskare, kommer ni att förbli Dachaus ’levande inventarier’. Och just här i lägret kommer ni att ruttna. Ni skall inte komma ut härifrån; er väg ut kommer att gå genom skorstenen.” Med detta avsåg han att deras kvarlevor skulle brännas i krematoriet.

Ja, de skulle ställas öga mot öga med döden från den sanna gudsdyrkans fiender, alldeles som den hade gjort vars död de hade församlats för att fira minnet av. De uthärdade sex års lidande i koncentrationslägren innan de slutligen blev frigivna.

 Stod fram för kristen neutralitet

För länge sedan hade profeten Jesaja skrivit: ”Det skall ske i dagarnas slutskede att ... många folk [sannerligen] kommer ... att gå åstad och säga: ’Kom, ni människor, och låt oss gå upp till Jehovas berg, till Jakobs Guds hus.’ ... Och han kommer sannerligen att avkunna dom bland nationerna och rätta till förhållandena beträffande många folk. Och de måste smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Nation kommer inte att lyfta svärd mot nation, inte heller kommer de mer att lära sig att föra krig.” (Jes. 2:2—4, NW) Nazistregimen krävde däremot att alla vapenföra män skulle övas i krigets konst. Vad gjorde Jehovas vittnen i Österrike?

En kort tid efter det att nazisterna hade tagit hand om Österrike utfärdades en regeringsförordning, i vilken det krävdes att alla som hade gjort militärtjänst under första världskriget skulle ta del i tre dagars militära fältövningar. Johann Rainer blev följaktligen underrättad om att han skulle infinna sig vid kasernerna i Innsbruck.

Vilken syn! Åtta hundra män stod i givakt för att avlägga en militär ed. Inför dem alla vägrade broder Rainer att göra det. Utan något ytterligare väsen fördes han till ett rum för att förhöras. När han lämnade rummet, såg han regementspastorn, som hette Klotz, i militäruniform, med ett stort kors kring halsen och bröstet behängt med många medaljer, som han fått under första världskriget. Med en ”Heil Hitler!”-hälsning gick prästen fram till officeren för att delge honom sin uppfattning om broder Rainer.

Någon tid senare fördes broder Rainer återigen inför flera officerare för ytterligare förhör. En av officerarna sade att vad prästen hade sagt dem inte stämde överens med vad broder Rainer hade sagt. Broder Rainer svarade att de  kunde läsa i kapitel 23 i Matteus vad Jesus sade om sådana religiösa ledare, nämligen att de är skrymtare. En annan officer upplät sin stämma: ”Den här mannen har rätt!” Likväl blev broder Rainer inlåst, och hans fall hänvisades till tingsrätten. I det skedet tog ägarinnan till det grosshandelsföretag där han hade varit anställd kontakt med polischefen och hävdade att hon inte hade någon som kunde utföra broder Rainers arbete. Han fick därför tillåtelse att återvända till sin familj och till sin anställning.

I mer än ett fall inskred inflytelserika släktingar, som inte var vittnen, eller arbetsgivare till förmån för bröderna, ofta därför att de satte stort värde på brödernas ärlighet och flitiga arbete. Men för alla gick det inte lika bra.

Fåfänga ansträngningar av nazistiska ämbetsmän

Omkring ett år efter det att Hitlers trupper tågat in i Österrike utförde Hubert Mattischek fortfarande sitt predikoverk utan uppehåll. Men i mars 1939 stannade en bil i närheten av hans hus, och två Gestapotjänstemän steg ur.  Broder Mattischek behövde inte gissa vem de önskade besöka. Han var lugn och samlad.

”Vi måste genomsöka huset efter illegal litteratur”, sade en av dem. Som förebyggande åtgärd hade broder Mattischek redan spritt huvuddelen av litteraturen, och resten hade han lagrat upp i trygghet utanför huset. Husrannsakan blev därför en missräkning för tjänstemännen.

”Vad kommer du att göra, när du blir inkallad snart för att göra din militärtjänst?” frågade en av dem.

Broder Mattischeks beslutsamma svar blev: ”Jag skall vägra att avlägga någon ed eller göra någonting annat som har med kriget att göra.”

Då frågade den andre tjänstemannen: ”Är du medveten om följderna?”

Vår broder svarade: ”Jag har varit fullt medveten om dem under lång tid”, varpå han blev arresterad på ort och ställe.

Några veckor senare befann sig broder Mattischek i en boskapsfinka, tillsammans med andra bröder, på väg till koncentrationslägret Dachau. Allt som allt uthärdade broder Mattischek vistelser i tre olika koncentrationsläger innan frihetens portar öppnades för honom.

När bröderna anlände till koncentrationslägret Mauthausen, välkomnade den ökände lägerchefen Spatzenegger dem med orden: ”Inga zigenare och inga bibelforskare skall komma ut levande härifrån.” Många dog också där.

Otaliga erbjudanden gjordes som skulle ha tillåtit bröderna att undgå denna dödsanläggning. Tidigt en morgon, till exempel, medan Hubert Mattischek och hans bror Willi befann sig i koncentrationslägret Mauthausen, blev de tillsagda att anmäla sig vid porten till lägret. Förståeligt  nog var det med lite nervös spänning som de gick till porten. De fördes till lägerkommendanten, Ziereis, som var omgiven av en grupp högt uppsatta partiledare och en del SS-män. Gauleitern (titel på ledaren för ett partidistrikt) i Oberösterreich, August Eigruber, var också närvarande.

Ziereis gjorde sig till talesman, och i det han vände sig till de två bröderna sade han: ”Gauleitern här skulle kunna föra er två bröder till ert hem nu genast. Allt ni behöver  göra är att underteckna ett papper, som särskilt har utformats för Jehovas vittnen, och detta skulle bespara er åratals lidande.”

Det blev en kort tystnad och häpenhet bland tjänstemännen, när de hörde bröderna fast och bestämt svara: ”Vi önskar inte bli trolösa mot Jehova Gud och mot vår uppfattning.”

Ziereis, kommendanten, vände sig till de närvarande männen: ”Var det inte det jag sade er på förhand?” Tydligtvis hade de talats vid tidigare om Jehovas vittnens oböjlighet.

Utbildning i nationella arbetstjänsten

Franz Wohlfahrt blev inkallad till (tyska) rikets nationella arbetstjänst. Men när han anlände till utbildningslägret, fick han klart för sig att denna institution också syftade till förmilitär övning. Han vägrade att dra på sig uniformen och knäppa på sig midjebältet. En dag ställdes så 300 unga män och omkring 100 ledare av lägre såväl som av högre grad upp i led på mönstringsgården, och Franz Wohlfahrt blev befalld att marschera förbi dem med armen uppsträckt till Hitlerhälsning, samtidigt som han hedrade hakkorsflaggan. I stället för att göra det drog han sig till minnes vad de tre unga hebréerna hade gjort, när de befalldes att falla ner inför den bildstod som Nebukadnessar hade ställt upp i det forntida Babylon. (Dan. 3:1—30) Vilken styrka gav det honom inte! Han följde deras trogna exempel.

Efter bara några dagar försökte dr Almendinger, en hög tjänsteman från Berlin, personligen att få vår unge broder att ändra sinne. ”Du är inte alls medveten om vad du utsätter dig för”, påpekade dr Almendinger under samtalet.

 ”Jo, det är jag”, svarade vår 20-årige broder. ”Min far blev halshuggen av samma skäl bara för några veckor sedan!” Doktor Almendinger gav upp. Till sist blev Franz dömd till fem års fängelse i Rollwaldlägret i Tyskland.

Avrättade för kristen neutralitet

En dag i september 1939 spred sig ett oroväckande rykte genom Salzburg, en stad vid bergens fot. Det kom människor att känna sig illa till mods — även sådana som förväntade sig stor nytta av Hitlers styre. Vad var det som de viskade i varandras öron? Två män sades ha blivit skjutna till döds på den militära skjutbanan i Glanegg nära Salzburg.

Vad som först tycktes vara ett rykte var bitter sanning. Männen, Johann Pichler och Josef Wegscheider, två av våra bröder, hade blivit avrättade av en militär exekutionspluton för att de vägrat utföra militärtjänst. Men avrättningen gick inte så smidigt som befälhavarna hade förväntat. De två bröderna hade förklarat att det var onödigt att binda för ögonen på dem, men detta skedde dock i alla fall. När ordern sedan gavs, vägrade soldaterna att skjuta. Inte förrän soldaterna eftertryckligen hade blivit varnade för att de själva skulle utsättas för disciplinära åtgärder, om de underlät att lyda, och inte förrän ordern hade getts en andra gång, sköt soldaterna dessa oskyldiga män. Men detta var inte allt.

Under rättegången i Salzburg hade domaren och hans bisittare försökt få de anklagade att ändra sig. Domaren hade kallat männens hustrur till rättssalen, i det han hoppades att åsynen av dem skulle få männen att ge vika. Men i stället hade en av kvinnorna talat uppmuntrande ord till dem och sagt: ”Era liv ligger i Guds hand.” Detta  hade gjort ett sådant djupt intryck på domaren att han i stor sinnesrörelse hade hamrat på bordet med knytnäven och ropat: ”De här människorna är inte brottslingar eller förrädare, utan i stället ett sällskap av troende, vars antal inte är begränsat till två eller tre, utan räknas i hundratal, ja, tusental!” Likväl krävdes enligt lagen dödsstraff.

Dagen före avrättningen hade bröderna Pichler och Wegscheider fått besök i cellen, och ett nytt försök hade gjorts att få dem att ändra uppfattning. Tillfrågade om de hade någon sista önskan, hade de begärt att få en bibel. Domaren kom personligen med den till dem. Han gav akt på dem i cellen ända till midnatt och sade sedan, när han gick därifrån: ”Båda de här männen var i sin sista stund förenade med sin Gud; de är i sanning heliga män!”

 När avrättningen var över, utlämnades de båda likkistorna för enskild begravning. Uppskattningsvis 300 var med vid begravningen, naturligtvis under sträng polisbevakning. Att sjunga var förbjudet, och bönen blev till sist avbruten av hårda ord från en Gestapotjänsteman, eftersom han ansåg att den var för lång. Gestapo hade också förbjudit att man använde namnet Jehova. Men detta hindrade inte en broder från att ropa ut, när kistorna sänktes ner: ”Vi ses igen i Jehovas rike!”

Sedan händelserna kring avrättningen hade blivit kända i Salzburg, flyttades framtida fall av avrättning över till Berlin-Plötzensee i Tyskland.

Trons ord från en dödscell

Från fånglägret Berlin-Plötzensee skrev 36-årige Franz Reiter till sin mor den 6 januari 1940: ”Jag är starkt övertygad i min tro att jag handlar rätt. Medan jag är här kunde jag fortfarande ändra inställning, men det skulle vara illojalt mot Gud. Alla vi här önskar vara trogna mot Gud till hans ära.”

Han sade ”alla vi här”, eftersom det fanns fem bröder till där från platser nära hans hemstad, vilka i likhet med honom stod inför att bli halshuggna. Hans brev fortsätter:

”Om jag, med den kunskap jag har, hade avlagt [militär]eden, skulle jag ha begått en dödssynd. Det skulle vara orätt av mig. Jag skulle inte få någon uppståndelse. Men jag håller fast vid vad Kristus sade: ’Var och en som vill rädda sitt liv kommer att förlora det; men var och en som förlorar sitt liv för min skull, han kommer att få det.’ Och nu, min kära mor och alla mina bröder och systrar, i dag fick jag höra domen, och bli inte förskräckta, den lyder på döden, och jag kommer att bli avrättad i morgon bitti. Jag får min kraft från Gud, alldeles som det alltid har  varit med alla sanna kristna alltifrån fordom. Aposteln skrev: ’Var och en som är född av Gud, han kan inte synda.’ Detsamma gäller mig. Det visade jag er, och ni kunde inse det. Mina kära, bli inte sorgsna. Det skulle vara bra för er alla om ni kunde den Heliga skrift ännu bättre. Om ni förblir trogna intill döden, kommer vi att mötas igen i uppståndelsen. ...

Er Franz

Tills vi ses igen.”

Ibland var det äktenskapspartnern som fick ta emot ett sådant brev. Syster Endstrasser från Graz var fortfarande ung hustru, när brevbäraren gav henne ett brev daterat 15 december 1939. Försök att föreställa dig hennes känslor, när hon läste:

”Kära Erna!

Det hände precis så som jag hade bestämt mig för. ... Gråt inte, ty ett skådespel har vi blivit för världen, för både änglar och människor. (1 Kor. 4:9) Hälsningar till dig än en gång och kyssar i anden.

Din Dati.

Vi ses igen i Riket.”

Sådana brev, som utvisade stor tro, var en uppmuntran till trohet för dem som fortfarande åtnjöt frihet. De, å andra sidan, försökte uppmuntra sina fängslade bröder trots all fara som det kunde betyda för dem själva.

Ett brev som Franz Zeiner fick, medan han satt inspärrad i Berlin, inbegrep förmaningsorden: ”Var stark i tron, eftersom Jesus Kristus kommer att hjälpa oss, liksom också vår store himmelske Fader ...” Som man kunde vänta, hade detta brev blivit läst av censorn. Franz Zeiner blev avrättad den 20 juli 1940. Men hur gick det för Wilhelm Blaschek, som skrev detta uppmuntrande brev till Franz  om att vara stark i tron? Han blev påträffad och arresterad, och han dömdes den 11 augusti 1941 till fyra års straffarbete i fängelse, anklagad för att ”demoralisera krigsmanskapet”.

Sliten från sina barn

Proven andra ställdes inför inbegrep deras barn. På grund av att Richard Heide och Johann Obweger undervisade sina barn i Jehovas vittnens på bibeln grundade trosuppfattningar, blev de kallade att inställa sig inför lantrådet vid distriktsdomstolen i Sankt Veit/Glan.

Därefter sändes ett domstolsutslag till broder Heide, i vilket det fastställdes att hans barn skulle tas ifrån honom. I utslaget argumenterades det: ”Det är farligt att lämna honom [sonen, Gerhard] i hans fars vård, eftersom fadern är bibelforskare och förbjuder sin son att göra Hitlerhälsningen och att sjunga nationalsångerna.”

Vårdnaden av Gerhard överlämnades åt någon annan, och hans far fick lov att träffa honom bara någon gång emellanåt. Senare blev han och hela hans skolklass sända till ett barnläger i Lienz i Östtyrolen, där han blev kvar till krigsslutet år 1945. Men Gerhard glömde inte vad hans föräldrar hade lärt honom. Han har varit pionjär i mer än 38 år!

Ung men trogen

Och hur förhöll det sig med Johann Obwegers dotter? Hermine var bara 11 år, när hon blev tagen från sina föräldrar och placerad i en ungdomsvårdsskola. Men hennes föräldrar hade gjort gott bruk av sina tillfällen att inskärpa sanningen i sin dotter.

Sanningens motståndare kunde inte bryta Hermines lojalitet mot Jehova. Energiska ansträngningar att få henne  att sjunga en patriotisk sång eller att använda hälsningen ”Heil Hitler!” hade ingen framgång. Bestämt vägrade hon att kompromissa på något vis. En dag försökte en lärare att tvinga henne att ta på sig tyska flickförbundets uniformsjacka. Men hur hårt de ansvariga än ansträngde sig för att få på henne jackan, fick de den aldrig längre upp än till armbågarna på henne, och därför upphörde de med försöket.

Trots att skolmyndigheterna inte gillade det, hade föräldrarna fortfarande lov att besöka sin dotter. Helt naturligt begagnade de dessa tillfällen till att uppmuntra henne att stå fast i tron. Hermine blev också uppmuntrad  av sin bror Hans’ lojalitet. Hon visste att han befann sig i fängelse och sedan i ett koncentrationsläger därför att han vägrat att utföra militärtjänst. Hon visste också att han uthärdade troget. En av hennes bröder gick emellertid in i armén. Och vakterna i skolan gjorde skickligt bruk av detta som ett argument i sin strävan att bryta hennes lojalitet. Men de hade inte räknat med Hermines beslutsamhet. Hennes orubbliga svar blev: ”Jag är inte en efterföljare till min bror. Jag är en efterföljare till Kristus Jesus!”

På grund av barnets ovillighet att kompromissa och därför att myndigheterna önskade göra slut på föräldrarnas besök, sände de henne till ett kloster i München i Tyskland. I maj 1944 fick hon dock lov att åka hem några dagar. Detta gjorde hennes föräldrar mycket förvånade. Men myndigheterna förutsåg inte vad som nu hände. Hermine blev döpt medan hon var där, och broder Ganster, som fortfarande kunde betjäna sina bröder i frihet, höll doptalet. Detta fyllde Hermine med ökad kraft att förbli lojal mot Jehova under den återstående tiden fram till nazistregimens slutliga sammanbrott.

Se upp! Spioner och angivare

På grund av angivares ständiga spionerande i varje stad och by — framför allt det spionerande som kvartersuppsyningsmän och andra som arbetade åt Gestapo utförde — blev brödernas andliga verksamhet allt svårare och svårare. En dag önskade Johann Viereckl besöka Peter Gölles, som då var ansvarig för tillsynen över predikoverksamheten i Österrike. I stället för att gå direkt till broder Gölles’ affär stannade broder Viereckl vid ett grannhus för att höra sig för hos en affärskvinna, som hade verkat vara intresserad av sanningen och som kände broder Gölles.  Han frågade hur Peter Gölles hade det och huruvida han hade blivit arresterad. Hon gav emellertid inte några upplysningar. I stället uppmanade hon honom att gå över gatan till en blomsterhandlare. Där, sade hon, kunde han få de upplysningar han ville ha.

Detta gjorde broder Viereckl misstänksam, så han återvände hem i stället. Kort därefter fick han veta att  Gestapo hade väntat hos blomsterhandlaren för att hejda och arrestera alla som önskade träffa broder Gölles. Inom kort stängdes affären, eftersom broder Gölles och hans hustru togs i fängsligt förvar den 12 juni 1940.

En ovanlig rättegång

Broder Gölles anklagades för att leda Jehovas vittnens arbete i Österrike. Sedan han suttit fängslad i flera månader, ställdes han inför en domare, som var ökänd för att avkunna dödsdomar och som vredgat hade kallat bibelforskarna en böld på tyska folket. Allmänne åklagaren yrkade på dödsdom. Sedan broder Gölles bibelenligt hade besvarat anklagelserna och hans försvarsadvokat hade hållit sitt tal, blev rätten ajournerad. Innan rättegången återupptogs, tog saker och ting en förvånansvärd vändning.

Tidigt på morgonen hörde broder Gölles nyckeln i celldörren vridas. En fångvaktare gav tecken åt honom att komma med och förde honom till ett gallerförsett rum. Vem väntade där på honom? Domaren, ensam.

”Jag önskar påpeka för dig”, började domaren, ”att jag våldför mig grovt på min ämbetsed genom att enskilt tala med en åtalad, men jag gör detta därför att jag inte har kunnat få någon vila eller sömn efter rättegången. Jag skulle betrakta mig själv som en mördare, om jag avkunnade dödsdom över dig.”

Det blev helt tyst i rummet. Till sist var det broder Gölles som talade. ”Satan är den som åstadkommer sådana här förhållanden”, sade han. ”Han är den verklige mördaren. Och du, du är bara den människa som fäller en dom på grundval av fakta i rättegångsfallet.” Den spända atmosfären lättade.

 ”Jag skall försöka leda förhandlingarna så att du inte kommer att mista livet”, lovade domaren. Sedan tillfogade han något som skulle ha kunnat få allvarliga följder för honom själv: ”Jag önskar faktiskt inte uppträda som kärande för staten, utan jag önskar i stället hjälpa dig att undgå dödens käftar.” Sedan lade domaren ena handen på vår broders axel, och med den andra tryckte han broderns hand.

Rättegången tog en mer fördomsfri vändning efter återupptagandet, och domaren skälvde hela tiden. Rätten godtog inte åklagarens yrkande på dödsdom, utan dömde i stället Peter Gölles till tio års fängelse utan möjlighet till någon strafflindring. Han tillbringade de tre och ett halvt år som närmast följde i ensamcell i fängelset i Stein i Niederösterreich.

En ödmjuk tjänare

Myndigheterna insåg vilken viktig roll Peter Gölles hade spelat i det underjordiska arbetet, denne enkle man som var fullständigt hängiven Jehova. Bevarade protokoll bland Gestapos handlingar gör detta klart. Av deras beskrivning skulle man ha kunnat föreställa sig en stark, dynamisk ledare. Men ingenting av det slaget! Han var en ödmjuk man, som aldrig ville stå i rampljuset. Efter slutet på den nazistiska regimen år 1945 tog han del i att återuppbygga organisationen i Österrike och höll sig sedan återigen i bakgrunden. Under några år hjälpte han till med att göra i ordning bokpaket för utsändning vid Betel i Wien. Med sin omtänksamma och vänskapliga läggning var han och hans outtröttliga hustru, Helen, som stod vid hans sida hela tiden, en källa till uppmuntran för bröderna, inte bara under förföljelsen, utan också senare under efterkrigstiden.

 Han tjänade troget till sin död den 2 september 1975. Han bekände sig inte tillhöra kvarlevan av Kristi medarvingar, men han visade djup uppskattning av den ”trogne och omdömesgille slaven” och samarbetade med den i att ta vård om arbetet i Österrike under mycket svåra tider. — Matt. 24:45.

Hanteringen av den knapphändiga ”maten”

Under de sista krigsåren var Jehovas vittnens arbete praktiskt taget lamslaget i större delen av Österrike. Bröderna i de olika städerna och byarna kunde komma tillsammans bara tillfälligt. Stor försiktighet krävdes.

I Klagenfurt fortsatte emellertid den teokratiska verksamheten, till synes bättre än någon annanstans. Broder Ganster gav den litteratur han fick till Peter Vajvoda, som gjorde avskrifter av varje nummer av Vakttornet. En gång tog broder Ganster några nummer av Vakttornet, väl dolda på sig, och gick från Klagenfurt till Krumpendorf (omkring 7 kilometer) för att besöka familjen Platzer och syster Wanderer. Och vem råkade gå i samma riktning? En Gestapoofficer, den som vanligtvis förhörde honom. Men officeren misstänkte ingenting, och de promenerade tillsammans. Det är dock inget tvivel om att det inte var lätt för broder Ganster att göra det.

I Wien hade den lokala dupliceringen av Vakttornet avstannat, när broder Gölles blev arresterad. Men bröderna fick andlig mat tid efter annan genom en broder från Schweiz, vilken hade ett förvärvsarbete som krävde att han gjorde resor till Wien. Med iakttagande av tillbörlig vaksamhet förde han med sig exemplar av Vakttornet. När en broder fick ett av dessa nummer, hade han inte lov att behålla det för sig själv. Eftersom det inte fanns några andra nummer för de andra bröderna, läste han det  omedelbart och lät det sedan gå vidare till näste pålitlige broder, inte personligen, utan undanstoppat i en shoppingväska eller någonting annat. På det viset gick dessa värdefulla tryckalster ur hand i hand. Denna andliga mat var av stor betydelse för bröderna under deras prövosamma förhållanden.

Några drar sig undan

I syfte att bryta brödernas motstånd och påverka dem till att underteckna en förklaring, enligt vilken de tog avstånd från all förbindelse med Jehovas vittnen, hävdade Gestapo att många bröder redan hade undertecknat och hade blivit frigivna. Detta var en kraftig överdrift.

Gestapo lovade att var och en som undertecknade skulle friges och därigenom skulle bespara sig själv åratals lidande. Vad det verkligen betydde var att han bytte fysiskt lidande mot år av samvetskval. Vad frågan gällde var uppenbarligen ens lojalitet mot Jehova och hans organisation. De allra flesta av bröderna var obrytbara i sin ostrafflighet. Det fanns emellertid några som undertecknade. Men inte alla av dem som undertecknade blev verkligen frigivna; vanligtvis fortsatte de att stå under ständig övervakning.

En dag mötte Agnes Hötzl ett par i Wien, som hade varit i ett koncentrationsläger på grund av sanningen. Hon var emellertid inte medveten om de omständigheter, under vilka de blivit frigivna. Fylld av glädje hälsade hon på dem. Utan ett ord gick de förbi henne, som om hon var en fullständigt främmande människa. Nu förstod hon vad som hade hänt. Vid ett annat tillfälle befann hon sig nära ingången till en fabrik, som låg nära intill hennes hem. Hon kunde inte tro sina ögon: På bröstet av en som hon trodde var en broder hängde ett hakkors! Han gick  också förbi henne och uppträdde full av fruktan, som om han inte kände henne. Detta var hårda slag för de trogna, men det dämpade inte deras lojala kärlek till Jehova och till de övriga av deras lojala bröder.

Utstod plågorna i koncentrationslägren

År 1939 blev Alois Moser från Braunau och Josef Buchner från Ranshofen, tillsammans med 142 andra bröder, förflyttade från koncentrationslägret Dachau till lägret Mauthausen i Oberösterreich. När de anlände till Mauthausen omkring midnatt och steg ut ur järnvägens boskapsvagn, sades det till dem: ”Mauthausen är inte en kuranstalt som Dachau. Vi kommer att göra slut på er alla.” Enligt beräkningar var från och med augusti 1938 till och med maj 1945 sammanlagt 206.000 personer fängslade där, och enligt förteckningen dog 35.270.

Under de tre första åren fick alla våra bröder, utan undantag, utföra tungt fysiskt arbete i stenbrottet. På vintern var vädret ytterst kallt. Hundratals fångar frös bokstavligen ihjäl i brottet. När fångarna återvände till lägret på kvällen, måste var och en av dem bära en stor sten uppför de 186 trappstegen i ”dödstrappan” in i lägret. Lägerchefen Spatzenegger bestämde att stenar på mindre än 10 kilo var för lätta. Han lät lägga stenar på 40 kilo eller mer på fångarna, av vilka många kollapsade på grund av utmattning. Ofta blev de som kollapsade dödade på stället.

Till sist blev bröderna Moser och Buchner förordnade att dra släden, på vilken de nakna kropparna från olika delar av lägret lades. Varje lik identifierades genom att en lapp med namn och fångnummer fästes vid stortån. Detta uppdrag förde dem till barackerna där de flesta fångar som led av diarré var inhysta. Till deras stora bestörtning  träffade de där på August Kraft. Allt detta elände och den bedrövliga situation de befann sig i gjorde att de två bröderna brast i gråt. Men broder Kraft tänkte i stället på de välsignelser han hade fått ta emot ur Jehovas hand, och han sade: ”Jag tackar Jehova för allting!” Dagen därpå låg också broder Kraft på släden, sedan han till slutet ståndaktigt hade jagat mot målet efter ”priset, Guds kallelse uppåt”. — Fil. 3:14.

Bröderna såg kärleksfullt till varandras välfärd. När en del var särskilt svaga, gav andra dem några ytterligare skedblad av sina knappa måltider för att hjälpa dem att återvinna krafterna.

Teokratisk verksamhet inne i lägren

Inne i själva lägren fortsatte den teokratiska verksamheten, men med yttersta försiktighet. Vittnande utfördes, bibelstudier hölls, en del möten leddes, och några personer blev döpta.

Franz Desch blev förflyttad en kortare sträcka från Mauthausen till koncentrationslägret Gusen. Där kunde han leda ett bibelstudium med en SS-vakt. Hur stora framsteg gjordes? Föreställ dig bådas stora glädje, när de åratal senare möttes som bröder vid en sammankomst!

Nya fångar fördes till koncentrationslägren från många olika länder. För att kunna dela med sig till dem av sanningen om Riket använde bröderna vittnesbördskort skrivna på dessa språk. Eftersom fångarna hade lov att ta emot post, insåg inte SS-vakterna, som överraskande kom in i barackerna, att det inte var post männen läste.

I Gusenlägret skötte broder Karl Krause en låssmedsverkstad. Och vilken säregen verkstad var det inte! Det var inte bara lås som tillverkades och reparerades inom  fastigheten, utan fem polacker blev också i hemlighet döpta där i ett träkar, som särskilt tillverkats för det syftet.

För att hålla sig andligen starka träffades bröderna i små grupper på natten för att dryfta bibeltexter. Ibland kom de också i besittning av en bibel. Den tog man då isär i delar, som skickades från den ene till den andre. De låg under sina bäddar och läste under den lilla fritid som de hade.

Bröderna lyckades till och med fira Herrens kvällsmåltid. Sedan de lyckats skaffa emblemen, samlades de medan alla andra låg och sov. Tvättrummen och toaletterna i Gusen låg mellan barackerna, på ett avstånd av omkring 6 meter. I ett sådant tvättrum och i skenet från ett ljus firade de Åminnelsen. Under Jehovas kärleksfulla beskydd gick allting väl.

En redogörelse om trofasthet

Många fler erfarenheter skulle kunna berättas som exempel på våra bröders trofasthet under det nazistiska styret över Österrike. Det som berättas här anförs bara som exempel på de vedermödor man fick uthärda och den obrytbara lojalitet som visades.

Innan Hitlers trupper gick in i Österrike, fanns det 549 förkunnare här i landet. Sammanlagt blev 445 sedan inspärrade under olika perioder. Mellan 1938 och 1945 blev 48 av dessa, en del systrar inbegripna, avrättade. Tretton blev slagna till döds, gasade eller gjorda till offer för förvända medicinska experiment. Åtminstone 81 andra dog i fängelser och koncentrationsläger på grund av sjukdom eller utmattning.

Det är nödvändigt att använda statistiska uppgifter, när man berättar om offren för denna dystra epok. Men de är mycket mer än kalla siffror. Var och en var en  kristen broder eller syster, såväl som en äkta man eller hustru, far eller mor, son eller dotter. Till den redogörelse som samlats under tusentals år av trogna Jehovas vittnen har dessa fogat sitt vittnesbörd om att kärlek till Jehova förmår hans trogna tjänare att till och med ge ut sitt liv, om så blir nödvändigt, för att bevisa sin lojalitet mot honom som sin Gud och Suverän.

Vad skall vi göra först?

Kriget och det nazistiska behärskandet av Österrike upphörde på våren 1945. Snart började våra bröder och systrar återvända från koncentrationslägren. Det första de tänkte på var att återknyta kontakten med andra bröder. Även om det krävde stora ansträngningar att ordna med mötena igen, var 27 närvarande den 21 juli 1945 vid det första organiserade efterkrigsmötet i Klagenfurt. När hösten kom, hölls det också möten i Wien.

Trogna bröder tog itu med att organisera verket på nytt. I Vorarlberg, Österrikes västligaste provins, sammanträffade flera bröder med Franz Zürcher, Georg Gertz och David Wiedenmann, alla från kontoret i Bern i Schweiz, och dryftade de mått och steg som behövde vidtas för att få i gång mötena i församlingarna och predikoverket igen. Från Österrike var Peter Gölles, Felix Defner, Leopold Pitteroff och Franz Ganster närvarande. Trots de svåra erfarenheterna under krigsåren började Rikets frukt visa sig. De 549 förkunnare, som var verksamma år 1937, ökade i antal till 730 förkunnare av Riket vid slutet av tjänsteåret 1946.

Efter sin återkomst från fängelset var Peter Gölles den förste efterkrigslandstjänaren i Österrike. Hans lägenhet i Wien, på Florianigasse 58, var det första avdelningskontoret. Från och med april 1947 utfördes sedan kontorsarbetet  i en skolbyggnad, en som hade blivit kraftigt skadad av bomber. Där duplicerade bröderna Vakttornet och även omkring 4.000 broschyrer. Therese Schreiber, som hade varit fängslad för sin andel i att duplicera biblisk litteratur, var tillbaka i arbetet igen och tog del i dupliceringsverket. I Klagenfurt duplicerade bröderna till och med hela boken Barnen och band in den i styva pärmar. Papper och färg var det ont om och svårt att få tag på, men med Jehovas hjälp lyckades bröderna få vad som behövdes.

År 1947 blev det tillfälle för bröderna att glädja sig åt sin första efterkrigssammankomst. Den varade i fyra dagar. Att 1.700 var närvarande kan tyckas lite, jämfört med sammankomster som nu hålls, men det var en stor skara för de österrikiska bröderna då, och det gav vittnesbörd om att det fanns förutsättningar för mycken tillväxt.

Senare den månaden, söndagen den 21 juni, togs ett annat viktigt steg i förbindelse med reorganiserandet. Sju bröder sammanträffade i en skola för att reorganisera det lokala samfundet ”Wachtturm-Gesellschaft, Zweigstelle der Watch Tower Bible & Tract Society, Brooklyn, N.Y.” Därmed fanns det nu återigen ett legalt organ för utgivning av litteratur.

Och sedan — Sibirien!

Fram till maj 1955 var Österrike ockuperat av de allierades trupper (USA, Frankrike, Storbritannien och Sovjetunionen) och var uppdelat i fyra ockupationszoner. Byn Wagram låg i Sovjetzonen. Broder Franz Malina bodde där. Han kunde tala ryska, och han vittnade på ett rättframt sätt för ockupationstrupperna och ledde till och med bibelstudier med en del av männen. Han skaffade sig också biblisk litteratur på ryska och spred den bland soldaterna.

 Hans verksamhet gick inte obemärkt. I början av 1948 varnade två gynnsamt inställda män honom: ”Franz, ge dig i väg härifrån; de tänker arrestera dig. Man har påträffat din litteratur bland ryssarna.” Men broder Malina flydde inte. Han bestämde sig för att stanna kvar hos sin sjuka hustru och barnen. Det dröjde emellertid inte länge förrän han blev arresterad. Han blev kvarhållen på den lokale sovjetiske kommendantens kontor i åtta dagar och slutligen förflyttad till den sovjetiska arméstabens central. Under de sex veckor han tvingades vara där predikade han frimodigt för soldaterna och officerarna i samma mån och berättade för dem om Jehovas rike. Till sist blev han dömd till tio års straffarbete på den nu välkända anklagelsen ”demoralisering av krigsmanskapet” och fördes till det avlägsna Sibirien.

Till sist anlände han till det vidsträckta området bortom Uralbergen. Där förflyttades han från det ena lägret till det andra, och han fick mestadels gå till fots. Att fly var omöjligt. I nästan alla läger träffade han bröder från olika delar av Sovjetunionen. När han kom till ett nytt läger, fick han förstås söka efter dem. Och när han fann bröderna, satte de honom på prov för att utröna om han verkligen var ett av Jehovas vittnen. De gjorde detta genom att ställa frågor till honom, till exempel: ”Hur står det till med Jonadabs familj?” Och: ”Vem är president för Sällskapet Vakttornet?”

Övertygade om att han verkligen var en broder, hjälpte de honom kärleksfullt att uthärda det svåra, ovana livet i lägren. På grund av sin ålder blev han kallad pappa. Under fem år lärde han känna 30 läger. År 1953 beviljades han sedan straffeftergift och återvände hem. Hans hustru hade dött under mellantiden, och hans äldsta  dotter hade iklätt sig modersrollen. Var broder Malina nu missmodig eller bruten? Under de dagar som närmast följde var han tvärtom redan i färd med att predika de goda nyheterna från hus till hus. Detta fortsatte han att göra ända till sin död år 1964.

Pionjärernas andel i skörden

Under åren sedan andra världskriget har Jehovas vittnens verksamhet i Österrike kraftigt utvidgats. Ett stort bidrag till denna tillväxt har lämnats av ivriga pionjärer, pionjärer med särskilt uppdrag och missionärer.

Bland dessa nitiska arbetare befinner sig Hans Rothensteiner och hans hustru. Efter omkring ett års tid från det att de först kom i kontakt med sanningen började de som pionjärer. År 1955 blev de förordnade som pionjärer med särskilt uppdrag. Ett av deras tilldelade distrikt var runt Kaprun i en alptrakt. Hans berättar följande erfarenhet som de hade där:

 ”Med uppskattande hjärtan satte vi i gång arbetet med att söka efter Herrens får. Och så fann vi en familj i Walchen, som redan hade fått en del litteratur. Ett studium sattes omedelbart i gång med hela familjen; de inbjöd också en del vänner att förena sig med oss. Ibland var upp till tolv personer närvarande. Studiet fortskred mycket bra — så bra att familjen snart bestämde sig för att gå ur kyrkan. För att göra detta behövde de emellertid dopattester. Lois, en av dessa godhjärtade människor, gick därför till prästgården för att få dopattesterna åt dem alla. Eftersom det fanns många barn i dessa familjer, behövdes det sammanlagt 17 dopattester.” Samtalet Lois hade med prästen på orten förflöt ungefär så här:

Lois: God morgon. Jag behöver några dopattester.

Prästen: Vad menar du med ”några”, och vad skall du ha dem till?

Lois: Därför att vi önskar begära utträde ur kyrkan.

Prästen: Å, gör ni det? Och hur många attester behöver du?

Lois: Jag har gjort en anteckning om det. Jag behöver hela 17 stycken.

Prästen: Vad? Vad i hela världen har hänt, när så många av er önskar utträda ur kyrkan?

Lois: Jo, vi har studerat bibeln. Det är hela saken. Du har lärt oss en hel del som inte alls är sant, sådant som Jesus aldrig sagt och som inte står i bibeln!

Det här samtalet fortsatte en stund, och Lois gick därifrån utan dopattesterna. Något senare ägde emellertid ett samtal rum med prästen, när också Hans var närvarande. Vid slutet av det sade Lois till prästen: ”Ja, det var absolut ingenting du kunde bevisa, så ta nu fram dopattesterna,  men var snäll och skynda på en aning.” Prästen hade inget val och kände sig tvungen att göra det.

Det finns nu en församling på 90 förkunnare i den alpdalen.

År 1978 fanns det i hela landet 626 som gladde sig åt pionjärtjänstens välsignelser, bland dem 278 hjälppionjärer. Men i april 1988 hade antalet av dem som rapporterade sådan tjänst stigit till 1.925, bland dem 1.102 hjälppionjärer.

Anordningar vid avdelningskontoret

Den 1 augusti 1965 blev Lowell L. Turner, som just hade utexaminerats från Gileadskolans speciella tiomånaderskurs för organisatorisk utbildning, förordnad till att axla ansvaret som tillsyningsman för avdelningskontoret. Sedan broder Turner i nästan tio år utövat denna tillsyn, lämnade han Österrike i juli 1975 och fick ett nytt uppdrag i Luxemburg. Sedan januari 1976 har en kommitté av flera bröder sörjt för avdelningskontoret i Österrike.

Utvidgning av avdelningskontorets lokaler

Sällskapets avdelningskontor runt om i världen har utvidgat sina lokaler för att kunna sörja för vad det ständigt växande antalet lovprisare av Jehova behöver. Har det varit annorlunda i Österrike? Sannerligen inte.

Med tiden blev den byggnad som inköptes år 1957, vilken låg i ett trädgårdsområde i Wien, för liten som avdelningskontor. Under åren 1970 och 1971 utvidgades den därför, så att det blev mer rum för boklagret och för en Rikets sal. Men efter några år stod det klart att ytterligare utvidgning behövdes. Jehovas hand i denna  sak blev förnimbar, när en av grannarna utbjöd sin tomt till försäljning. Medan uppförandet av nya byggnader pågick år 1983, fick avdelningskontoret erbjudande om att köpa en annan angränsande tomt. I och med överlämnandet av de nya lokalerna, sommaren 1987, blev en ytterligare yta på 5.000 kvadratmeter tillgänglig, vilket betydde mer än en fyrdubbling av vad den varit tidigare. Var allt detta verkligen nödvändigt? Antalet vittnen som betjänas av detta kontor har redan tredubblats sedan förra byggnaden inköptes, och bröderna på kontoret arbetade i mycket trånga utrymmen.

Innan projektet var fullbordat, krävdes många modifieringar i fråga om planeringen av lokalerna, för att man skulle kunna anpassa sig efter grannarnas invändningar. Detta krävde en hel del ytterligare arbete. Från avdelningskontoret medger man emellertid: ”Till sist visade det sig att nästan alla nödvändiga ändringar har varit till nytta för oss. I många fall måste bröderna  erkänna: ’Nu är det bättre än vad vi tidigare hade ämnat.’”

Flerspråkigt distrikt

Inte var och en som bor i Österrike är en ursprunglig österrikare. Och inte var och en som bor här kan tala flytande tyska, som är Österrikes huvudspråk. Det finns många gästarbetare här från Jugoslavien och från Turkiet. Sedan början av 1970-talet har avdelningskontoret gjort anordningar för att nå dessa gästarbetare med bibelns budskap. Säden föll i fruktbar jord, och snart var det möjligt att bilda studiegrupper.

Nio församlingar håller nu sina möten uteslutande på serbokroatiska (ett av huvudspråken som talas i Jugoslavien). Det finns också studiegrupper på turkiska, spanska, polska, japanska, engelska och arabiska. Broder Letonja, som tillsammans med sin hustru arbetar på Betel i Wien och vars teokratiska levnadsbana sträcker sig tillbaka över 50 år, berättar något för oss om verksamheten bland gästarbetarna:

”År 1971 blev jag förordnad att sluta mig till de fem bröder som predikade de goda nyheterna för jugoslaviska gästarbetare. För det syftet lärde jag mig att tala serbokroatiska. Nu, år 1988, finns det mer än 320 förkunnare i Wien och dess omgivningar som tillhör den serbokroatiska språkgruppen. Det är mycket glädjande att arbeta tillsammans med dessa bröder. De är mycket inriktade på familjen. Deras nitälskan för sanningen är smittande, och de uppmuntrar varandra. En hel del av dem stannar kvar i tjänsten hela dagen ända till de sena kvällstimmarna. Trots gästarbetarnas besvärliga arbetsförhållanden tar många av dem regelbundet del i hjälppionjärtjänsten. Deras entusiastiska samtal rör sig förnämligast kring sanningen.

 Det finns också ganska många zigenare bland dem, för vilka församlingen är som ett hem. Från en zigenarfamilj har åtminstone 25 medlemmar redan blivit döpta, och mer än 19 andra släktingar är intresserade av sanningen. Det är en verklig välsignelse att arbeta tillsammans med dessa bröder.”

Varit värdar vid sammankomster

Under svåra tider i det flydda for vi som bor i Österrike ofta över gränsen för att vara med vid möten i församlingar och större sammankomster. Vi kommer väl ihåg den kärleksfulla gästfrihet som visades oss av bröder på de håll dit vi begav oss. Nu har de som bor i Österrike tillfälle att i sin tur vara värdar.

Det började i själva verket år 1965, när 1.200 vänner från Grekland kom till områdessammankomsten i Wien. Det hade gjorts anordningar för dem att hålla hela programmet på grekiska i en separat flygel i den byggnad som användes för sammankomsten.

År 1967 var det så 889 bröder från Jugoslavien som var med vid en områdessammankomst i Klagenfurt, i södra Österrike. De kunde också åtnjuta programmet på sitt eget språk. Antalet som kom från Jugoslavien växte. År 1968 var antalet närvarande vid de sessioner som ordnades för dem i Villach 2.319.

Vid våra områdessammankomster år 1978 var det vårt privilegium att få ordna med att programmet framfördes också på ungerska. Eftersom några äldste, vars modersmål är ungerska, bor i Österrike, var det inte alltför svårt att ordna med dessa punkter. Flera veckor före sammankomsten undrade dock de bröder som hade ansvaret för de organisatoriska angelägenheterna: ”Kommer bröder från  Ungern att kunna ta sig över gränsen för att vara med vid sammankomsten?” Vilken glädjande upplevelse var det inte när antalet närvarande vid det ungerska programmet överskred 400-strecket! Sedan dess har våra områdessammankomster i Wientrakten nästan alltid inbegripit ett program på ungerska. Till stor glädje för alla steg antalet närvarande vid dessa sessioner år 1986 till 1.781. Fanns det ännu fler mot vilka vi kunde visa gästfrihet?

Kan också bröder från Polen komma?

Temat för sammankomsten 1980 var ”Guds kärlek”. Vad kunde understryka detta bättre än närvaron av 1.883 bröder och systrar från Polen, som hörde programmet på sitt eget språk i Wien? Ett stort tält rymde den polska gruppen, medan en hall vardera var reserverad för sessionerna på ungerska och kroatiska. För programmet på tyska hade man hyrt ett stadion på samma ställe.

Vice sammankomstordföranden kom med ett förslag: ”Hur skulle det vara på söndag, om också bröderna från de andra språkgrupperna skulle komma till stadion till den avslutande sången?” Sammankomstkontoret instämde entusiastiskt.

Se för din inre syn bilden vid slutet av sammankomsten: På den ena sidan av stadion fanns de 5.000 österrikiska deltagarna — framför dem idrottsplanens klargröna gräsmatta. En pålysning gjordes, och sedan började man fylla motsatta sidan i stadion. Ordnade i enlighet med språkgrupper kom bröderna in och stod — jugoslaver, ungrare, polacker. Och efter det att det hade getts signal på fyra språk förenade sig sedan nästan 8.000 röster i en lovsång: ”Vi tackar dig, Jehova”.

Brodern som framförde de avslutande kommentarerna riktade sig sedan till bröderna från Polen: ”Om ni nästa  gång är fler än vi är på det tyska programmet, kommer vi att låta er få använda stadion!” Sedan programmet var slut, ville bröderna inte skiljas från varandra på en lång stund. Det var en sammankomst som rörde hjärtan, och den försåg bröderna på båda sidorna om gränsen med mycket att tala om under en lång tid. Uppfylld av djup tacksamhet skrev man senare från avdelningskontoret till den styrande kretsen:

”Det var något man måste uppleva. Vilket mäktigt ådagaläggande av Jehovas andes förenande kraft och hans gudomliga kärlek. Ännu långt efter avslutningen av sången vinkade bröderna till varandra. Ingen ville ge sig i väg. En broder uttryckte hur många av bröderna kände det, när han sade: ’Detta har varit min tionde områdessammankomst; jag har dock aldrig upplevt någonting likt det här, sådan värme, uppriktighet och öm tillgivenhet i sådana enhetens band. Jag skulle ha velat sträcka ut mina armar och omfamna dem alla. I andlig bemärkelse har jag gjort det.’”

Redan året därpå, år 1981, stod en sak klar, när förberedelserna för områdessammankomsten ”Lojalitet mot Guds rike” nådde slutskedet — den här gången skulle vi låta de mer än 5.000 bröderna från Polen använda stadion. Och än en gång visade sig bröderna i Wien med kringliggande trakter vara varmhjärtade värdar.

Dessutom var det något annat som berikade sammankomsten; bröderna Theodore Jaracz och Daniel Sydlik från den styrande kretsen hade kommit till Wien. Vilket utmärkt tillfälle det var för dem att få umgås med bröder från Ungern och Polen! Deras uppmuntrande tal och vänliga, varma personliga kontakt med bröder ur alla språkgrupperna var något som blev mycket uppskattat.  Broder Sydlik talade i sin programpunkt om den kristne lärjungen Barnabas. Bröderna lyssnade mycket uppmärksamt. Efter några ord var talaren och åhörarna ”ett hjärta och en själ”, som det heter här i Österrike.

Sedan 1982 har våra bröder i Polen kunnat hålla sina egna sammankomster, men bröderna i Österrike fortsätter att glädja sig åt att vara värdar för sina bröder från Ungern.

Vi går vidare mot framtiden

I Österrike går saker och ting i allmänhet framåt ”i sakta mak”, som det heter. Men detta är inte riktigt sant när det gäller proklamerandet av de goda nyheterna om Guds rike. Det har inte varit någon sensationell tillväxt, men antalet lovprisare av Jehova har ökat stadigt. På 1950-talet var det en områdestillsyningsman som uppmuntrade bröderna och sade: ”Det skulle inte förvåna oss om vi en dag skulle bli 10.000 förkunnare i Österrike.” Det lät trevligt. Men Österrike är en liten nation, med bara 7,5 miljoner invånare. Och på den tiden var det inte mer än 5.000 förkunnare i hela landet. År 1971 passerade vi emellertid siffran 10.000, och för närvarande har skaran av Jehovas lovprisare här i landet ökat till mer än 17.000.

Österrike är välkänt som ett land av berg och musik. För en ständigt växande skara är det emellertid ”Jehovas hus’ berg”, den sanna gudsdyrkans upphöjda ställning, som har den största betydelsen. Och den vackraste melodi man kan få höra här i landet kommer från de 17.705 förkunnare, som tar del i att sjunga en ”ny sång”, en sång som upphöjer Jehovas rike. — Jes. 2:2, NW; Ps. 98:1, 4—6.

[Ruta/Karta på sidorna 72, 73]

Data om Österrike

Huvudstad: Wien

Officiellt språk: Tyska

Huvudreligion: Katolicism

Befolkning: 7.575.700

Förkunnare: 17.705

Pionjärer: 1.398

Församlingar: 246

Närvarande vid Åminnelsen: 30.216

Avdelningskontor: Wien

[Karta]

(För formtterad text, se publikationen

ÖSTERRIKE

Bodensjön

Dornbirn

VORARLBERG

Innsbruck

TYROLEN

Östalperna

SALZBURG

Bad Ischl

Salzburg

OBERÖSTERREICH

Linz

Mauthausen

Donau

Wien

NIEDERÖSTERREICH

Neusiedlersjön

BURGENLAND

STEIERMARK

Knittelfeld

Graz

KÄRNTEN

Klagenfurt

SCHWEIZ

VÄSTTYSKLAND

TJECKOSLOVAKIEN

UNGERN

JUGOSLAVIEN

ITALIEN

 [Helsidesbild på sidan 66]

[Bilder på sidan 69]

Hotel Continental i Wien, där C. T. Russell försökte tala den 22 mars 1911

[Bildkälla]

Från bildarkivet i Österrikes Nationalbibliotek

[Bilder på sidan 74]

Simon Riedler, till vänster, och Franz Ganster hörde talas om sanningen år 1921

[Bilder på sidan 79]

J. F. Rutherford talade i Katharinenhalle i Wien 1922

[Bildkälla]

Från bildarkivet i Österrikes Nationalbibliotek

[Bilder på sidan 81]

Program för bibelforskarnas första sammankomst i Wien, 1924. Nästa sammankomst blev vändpunkten för Johannes Schindler

[Bild på sidan 83]

Familjen Heide, 1924, bland de första vittnena i Österrike

[Bild på sidan 87]

Emil Wetzel utövade tillsynen över verket i Österrike åren 1922 till 1926

[Bild på sidan 95]

Leopold Engleitner, fängslad år 1934 för att han predikade

[Bild på sidan 99]

August Kraft, arresterad av nazisterna den 25 maj 1939. Den avslutande kommentaren i Gestapohandlingen om Kraft

[Bildkälla]

DÖW, Wien

[Bilder på sidan 108]

Therese Schreiber, till vänster, duplicerade litteratur, och Hansi Hron (Buchner) var kurir. Båda blev arresterade

[Bild på sidan 109]

Gestapohandlingar visar omfattande kunskap om det underjordiska dupliceringsnätverket

[Bildkälla]

DÖW, Wien

[Bilder på sidan 115]

Alois Moser, till vänster, satt i sju fängelser och koncentrationsläger; Johann Rainer vägrade att avlägga en militär ed; Franz Wohlfahrt bevarade ostraffligheten trots att hans far och hans bror blev avrättade

[Bilder på sidan 117]

Ingången till koncentrationslägret i Gusen. Överlevande vittnen från Mauthausen/Gusen, 1945

[Bildkälla]

DÖW, Wien

[Bilder på sidan 120]

Josef Wegscheider, till vänster, och Johann Pichler blev skjutna till döds den 26 september 1939 nära Salzburg

[Bilder på sidan 124]

Hermine Obweger, till vänster, togs ifrån sina föräldrar vid 11 års ålder. Auguste Hirschmann (nu Bender) tog ståndpunkt inför Gestapo vid 17 års ålder

[Bilder på sidan 126]

Peter Gölles blev arresterad den 12 juni 1940. Han blev dömd i det här tingshuset och inspärrad i det här cellblocket

[Bild på sidan 137]

Franz Malina satt i fångenskap i fem år i arbetsläger i Sibirien

[Bild på sidan 140]

Lowell L. Turner och hans hustru, Margot

 [Bild på sidan 141]

Avdelningskontor och Betelhem 1957

 [Bild på sidan 142]

Utvidgat avdelningskontor 1987