Barbados, Västindien

VÄLKOMMEN till Barbados — ”flygfiskens land” och porten till Västindien. Visste du att den här lilla ön är ett av de tätast befolkade länderna i världen? På en yta av omkring 430 kvadratkilometer bor mer än 253.500 människor. Men man brukar ju säga att ”vackra saker kommer i små paket”, och det är verkligen sant när det gäller den här ön, den östligaste i den karibiska övärlden.

Barbados’ östra kust erbjuder en pittoresk syn av svagt sluttande kullar med utsikt över de vita gäss som går på den oroliga Atlanten, medan den västra kusten kantas av vita sandstränder smekta av Karibiska havets lugnare vatten.

En gång i tiden var sockerröret ”kung” på Barbados, ekonomiskt sett. Men på senare tid har turismen blivit den främsta inkomstkällan. Varje år tar den här ön emot många tusen besökare, fler än vad det finns fast boende på ön.

Från det att engelska kolonister bosatte sig på Barbados år 1627 till dess ön blev en självständig stat år 1966 hade man starka band med Storbritannien och därmed också med anglikanska kyrkan. I vilken utsträckning påverkades vardagen av detta? En gång instiftades en lag om obligatorisk ”familjebön och kyrkogång”. Man var tvungen att be både morgon och kväll. Lydde man inte fick man böta 18 kilo socker. Alla var tvungna att leva enligt kyrkans tukt och förmaning utan några avvikelser. Detta fick en  historiker att beskriva invånarna på Barbados som ”stela och formella och bundna av anglikanska kyrkans läror”. Men situationen har förändrats en del, för nu finns det 141 olika ”kristna” sekter och samfund. Skulle den sanna tron kunna ha någon framgång i en sådan religiös högborg?

Sanningens säd om Guds rike sås ut

År 1905, nio år innan det messianska riket upprättades i himmelen, började Joseph Brathwaite vittna på Barbados som kolportör, som heltidsförkunnarna bland Jehovas vittnen kallades då. Han hade lärt känna sanningen i Brittiska Guayana (nu Guyana). Det dröjde inte länge förrän sådana sanningshungrande människor som Algernon Symmonds och hans hustru, Maud, tog emot det glädjefyllda budskapet om Guds rike. De båda och Juliet Shepherd blev döpta år 1909. Symmonds’ unga dotter Waldemar (som senare gifte sig med Vere Rice) följde snart med sina föräldrar, då de gick ut för att sprida bibliska traktater.

Dessa första bibelforskare hade en brinnande längtan efter att få tala med andra om vad de hade lärt sig. Deras anda av brådska och självuppoffring drev dem till att sprida Sällskapet Vakttornets publikationer då de förkunnade budskapet i många byar på ön. Syster Rice berättar: ”Pappy [hennes far], som drev ett företag i huvudstaden, Bridgetown, brukade ta sin mulåsna och vagn och köra ut bibelforskarna, så att de kunde gå igenom lantdistrikten. Vi brukade gå ut främst under veckosluten. Den stackars mulåsnan fick inte vila mycket, och därför brukade den stanna ganska ofta på hemvägen — av trötthet eller bara för att trilskas, vilketdera var svårt att avgöra. Det ledde till att vi brukade komma hem mycket sent på söndagarna, ibland långt efter midnatt. Men jag var ändå tvungen att gå upp nästa morgon för att gå till skolan.”

 Minnen av upplivande dagar

Syster Lina Gaul, lite familjärt kallad ”Mammy Gaul” av både unga och gamla, var bland dem som var verksamma redan på den tiden. Trots att hennes minne inte är så bra som det en gång var, älskar hon att berätta om dessa upplivande dagar och om hur Jehova på ett underbart sätt handlade med sitt folk! Mammy Gaul, som nu är drygt 90 år, kommer ihåg då hennes far och mor år 1910 fick en traktat av skolläraren, Thomas. Familjen lärde snart känna sanningen om helvetet, själen, treenigheten och andra läror genom den här och andra traktater som bibelforskarna gett ut. Det tog inte lång tid förrän de hade klippt av alla band med missionskyrkan i Workman Village och anslutit sig till ”ecclesian” (församlingen) av bibelforskare som samlades på Roebuck Street 40 i Bridgetown. År 1911 var båda hennes föräldrar redo för dop, och året därpå döptes även Lina.

Syster Gaul och hennes föräldrar, Alexander och Josephine Payne, betraktades som ”vilsegångna får” av sina tidigare trosfränder i missionskyrkan, och därför försökte man ”föra dem till rätta igen”. Missionskyrkan höll offentliga möten utanför Paynes hus och bad Herren sända dem tillbaka till missionskyrkans fålla.

Med ett förnöjt leende och tindrande ögon berättar syster Gaul om ett tillfälle då hennes mors före detta bästa vän i missionskyrkan sändes hem till dem. Hon berättar som om hon hört hela samtalet alldeles nyss:

”’Syster Payne’, sade min mors vän, ’jag har ett budskap från Herren till dig.’

’Har du träffat honom? Hur såg han ut?’ svarade mamma.

’Han är lång och vit, klädd i vitt och rider på en vit häst,  och han uppmanar dig att komma tillbaka till kyrkan i Workman Village.’

Mammas svar gjorde snabbt slut på deras försök att få oss tillbaka till missionskyrkan. Hon sade: ’Jaha, gå tillbaka och säg till den här ”mannen” att jag, Josephine Payne, säger att jag inte tänker komma tillbaka.’”

Familjen Payne, liksom andra som anslöt sig till bibelforskarna under dessa tidiga år, utsattes för mycket hån och ihärdigt motstånd. Men deras tro var stark. När man ser tillbaka, kan man förstå den fråga som ställs i bibeln: ”Vem är den som vill förakta den ringa begynnelsens dag?” (Sak. 4:10) Jehovas uppsåt att låta sitt namn bli förkunnat på hela jorden inbegrep utan tvivel också denna lilla ö i Västindien.

Syster Gaul är fortfarande verksam i tjänsten och har predikat de goda nyheterna varje månad, utan undantag, sedan hon döptes år 1912. Hon är fortfarande klar i huvudet, trots att hon drabbats av slaganfall två gånger och enligt ortsbefolkningen sägs tillhöra dem som ”gått över gränsen”, och hon söker alltid tillfällen att få tala med andra om de goda nyheterna.

 Oförminskat nit

En annan duktig förkunnare, syster Waldemar Rice, har under de sju senaste årtiondena på ett effektivt sätt framfört sanningen till människor i alla samhällsklasser. Hon behärskar barbadiska eller ”bajan”-dialekten, vilket har medfört goda resultat. Genom att hon är så förtrogen med lokala uttryck sätter hon färg på vittnandet, utan att det blir ovärdigt, och när hon på dialekt talar ivrigt och entusiastiskt om hoppet om Guds rike måste människor helt enkelt lyssna. När hon talar med människor med lite oansenligare bakgrund om de allt sämre världsförhållandena, kan hon säga: ”Dä ä bare oordning här i världa, så ä sanninga, för när di har bråk på e plats, har di svält på e annan eller upplopp på e tredje.”

Hon förkunnar sanningen frimodigt utan minsta fruktan, och hon har varit ett uppmuntrande exempel för många ungdomar under årens lopp. Även om syster Rice inte längre är så stark, visar hon trots sina 87 år fortfarande lika stort nit för Jehovas tjänst som hon alltid har gjort.

Når de vita

Liksom de flesta öarna i Västindien bebos Barbados till största delen av ättlingar till svarta afrikanska slavar — 90 procent av befolkningen. En av de första vita som tog emot sanningen var Lucy Gooding, vars familj en gång bodde där avdelningskontoret och en Rikets sal nu ligger i Bridgetown.

John Benjamin kom med budskapet om Guds rike till familjen Gooding en kväll år 1910. Som trogna medlemmar av anglikanska kyrkan blev de förskräckta när de fick bibelns sanning om några av deras högt aktade trosuppfattningar förklarad för sig. De blev bekymrade och talade därför med sin präst. ”Varför oroa sig för sådana saker?”  svarade han. ”Glöm dem och håll er till kyrkan.” De lämnade kyrkan i stället.

Eftersom syster Gooding hade en så stark personlighet och kunde förklara sanningen så klart och tydligt, hörde hon i många år till förgrundsgestalterna när det gällde Rikets verk. Ända från första stund tjänade hennes hem som ett inofficiellt missionärshem för Sällskapets särskilda representanter, när de besökte Barbados.

Det rådde ingen rasåtskillnad eller oenighet bland dessa första vittnen. Sociala och etniska skiljaktigheter infiltrerade aldrig deras led, som fallet var i det övriga samhället. Alla dessa gamla kämpar, som fortfarande är bland oss, är snabba att berätta saker som visar att de hade, och fortfarande har, mycket stark kärlek och tillgivenhet till varandra. Det är som Jesus sade: ”Av detta skall alla veta att  ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” — Joh. 13:35.

Lucy Goodings adoptivsyster, Winifred Heath, minns när hon var ung och vilka förändringar hon fick göra för att bli en godkänd tjänare åt Jehova. Hon skrattar åt sig själv, då hon lite generat berättar: ”Jag svor som en borstbindare.” Eftersom dessa förändringar gick så långsamt, blev hon inte döpt i unga år, utan först år 1940, då de ”andra fåren” hade börjat samlas in.

Goda resultat av offentliga tal

Offentliga bibliska tal har spelat en viktig roll i spridandet av sanningen. Alfred Joseph, som ursprungligen kommer från Guyana, fick första gången kontakt med sanningen i samband med ett utomhusföredrag på Brandons Beach nära hamnen i Bridgetown. Det kom omkring 50 personer för att höra talet ”Var är de döda?” Så började han få kunskap i bibeln, och det ledde till att han blev döpt år 1915, inte långt från den plats där han hade hört just detta bibliska föredrag.

Jesus sade: ”Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Joh. 8:32) Nu när broder Joseph var andligen fri, kunde han hjälpa andra att vinna samma frihet. År 1516 hade ett spanskt tillstånd  öppnat vägen för laglig handel med slavar från Afrika, en handel som pågick i mer än 350 år. Men det intressanta och kanske lite ironiska är att Alfred Joseph och William R. Brown från Jamaica, båda ättlingar till afrikanska slavar, begav sig till Afrika för att peka ut vägen till andlig frihet för många tusen som bodde i Västafrika. Den 29 juni 1915 for därför broder Joseph i väg med ångbåt för att börja arbeta i Sierra Leone, där han också arbetade troget med att förkunna de goda nyheterna om Guds rike.

När broder Joseph återvände till Barbados 18 år senare, hörde han till dem som flitigast höll utomhusföredrag. Vid ett tillfälle gav han sig i väg tillsammans med en grupp andra bröder och systrar för att bearbeta Waverly Cot i S:t George. På förmiddagen började de som vanligt med att predika för människor i deras hem och inbjuda dem till ett offentligt möte som skulle hållas på eftermiddagen. En offentlig hörsal hade hyrts för detta. Men föredraget hann inte mer än börja, med enbart bröder och systrar som åhörare, förrän medlemmar av S:t Lukaskyrkan samlades precis utanför med en bastrumma och en puka. Syftet var att trumma och sjunga så högt att talaren inte kunde göra sig hörd. En folkskara samlades. Det blev ett förskräckligt oväsen. Broder Joseph, som inte hade tillgång till någon högtalarutrustning, kunde med knapp nöd göra sig hörd.

Sedan började det plötsligt ösregna, till förvåning för både bröderna där inne och folkskaran där ute. Och ändå hade himlen varit klarblå, utan tecken på något annalkande oväder. Eftersom hörsalen där bröderna hade samlats var den enda plats som kunde erbjuda skydd mot regnet, kom allt folket som hade samlats utanför inrusande, också trumslagarna, och salen fylldes snabbt till sista plats. Alla stannade hela entimmesföredraget ut och gillade det dessutom. När bröderna skulle bege sig hem, upptäckte de att  det underligt nog bara hade regnat i området kring hörsalen!

Säd faller på andra öar

För närvarande leder avdelningskontoret i Bridgetown på Barbados predikandet om Guds rike på fem andra öar: Bequia, Carriacou, Grenada, Saint Lucia och Saint Vincent. Dessa öar ligger väster om Barbados inom en radie på 260 kilometer.

Grenada, den ö som ligger längst bort åt sydväst, är bara 310 kvadratkilometer till ytan och bebos av 112.000 vänligt sinnade människor. Grenada fick smeknamnet ”Kryddön” på grund av överflödet av sådana aromatiska kryddor som kanel, kryddnejlikor, tonkabönan, kakao och muskot.

Sanningens säd såddes ut på denna vackra ö samma år som första världskriget bröt ut. Elias James, som flyttat till Panamá för att arbeta, hade tagit emot budskapet om Guds rike och blivit en överlämnad, döpt förkunnare. Eftersom han var mycket angelägen om att få dela med sig av sanningen till dem som bodde på hans hemö, återvände han dit år 1914. Det dröjde inte  länge förrän han fick kontakt med herr Briggs, en barbadier som bodde på Grenada. Briggs omfattade snabbt budskapet om Riket.

Ungefär vid den här tiden sände nitiska förkunnare på Barbados traktater och annan litteratur till sina vänner och bekanta på de lite mindre öarna. Judith Callender, som tjänade Jehova troget ända till sin död för några år sedan, berättade att hennes farbror ”Popie” brukade sända traktater till hennes far, Francis, en barbadier, då han bodde hos henne på Grenada, och att han sedan förkunnade de goda nyheterna för andra barbadier.

Chriselda James, svägerska till Elias James, var en av dem som omfattade sanningen. Hon lyckades fostra upp sina nio barn i sanningen, trots ihärdigt motstånd från hennes man. Alla nio barnen blev döpta vittnen. Hon bekände sig till de smorda och bevisade sig vara lojal och uthållig som kristen ända till sin död år 1986, 87 år gammal. Tre av hennes barn dog före henne, men de övriga är fortfarande verksamma, och två av dem tjänar som reguljära pionjärer och en som äldste och pionjär med särskilt uppdrag.

Resande tjänare som kommit på besök ihågkoms också  för att de tagit del i Rikets verk på Grenada. A. T. Johnson, W. R. Brown och E. J. Coward var några av dem. Broder Cowards tjänst i den östra delen av den karibiska övärlden var på alla sätt framgångsrik. Men det undgick inte prästerskapets avundsjuka öga. Fiender till sanningen utnyttjade den fruktan som rådde under första världskriget och fick ett illvilligt rykte att sprida sig om att E. J. Coward var tysk spion! Under denna form av påtryckning från prästerskapets sida beordrade regeringstjänstemän broder Coward att lämna Brittiska Västindien. På så sätt avbröts hans tjänst här helt tvärt. Sällskapet insåg då att det skulle bli svårt för någon bibelforskare från Förenta staterna att få inresetillstånd till öarna. Därför ordnade man så att broder George Young från Canada sändes dit år 1922.

Det var i huvudsak äldre som dittills hade besökt sammankomsterna, och därför började folk tala om organisationen som de ”gamlas religion”. Men till anden var de unga och ivriga. Det var inte ovanligt att dessa hängivna förkunnare gick 10 kilometer eller mer, ibland i häftigt tropiskt regn, för att vara med vid veckans möten.

Följ med nu när vi far över till Saint Vincent, 120 kilometer norr om Grenada, för att se hur verket började där.

Verkets begynnelse på Saint Vincent

Saint Vincent, en vacker ö som är 390 kvadratkilometer stor och har en av de äldsta botaniska trädgårdarna i den östra delen av den karibiska övärlden, fick besök av broder A. T. Johnson år 1913. Då visade Ethel och Maud Thompson och deras far ett visst intresse för budskapet om Guds rike. Några år senare bosatte sig Philippa La Borde från Trinidad på ön.

Det finns ett talesätt bland Västindiens bönder som ofta har visat sig vara sant: ”Ett tappat sädeskorn ger mer än ett  planterat.” Ett sädeskorn som händelsevis råkar falla till marken ger med andra ord mer än ett som såtts avsiktligt. År 1918 hände det till exempel att Philippa fann en biblisk traktat då hon skulle tvätta och därför gick igenom fickorna i sin mans kläder. Det var en traktat som han hade fått av W. R. Brown. Den här traktaten väckte intresse. Både hon och hennes man började studera och tog sedan emot sanningen och blev döpta den 1 augusti 1918. Några år senare, någon gång före år 1923, begav de sig till Saint Vincent av hälsoskäl. De hade bara tänkt stanna några månader, men det blev så att de stannade där i många år.

Philippa berättade vilka hennes första intryck var då hon kom till Saint Vincent: ”Vägarna var knaggliga och dammiga, men människorna var mycket vänliga, och det var ju huvudsaken.” Syster La Borde, som allmänt kallades ”Mother Lab” på ön, kunde under de 50 följande åren framföra budskapet till höga ämbetsmän i regeringen — därför att hon hade varit förskollärare för några av dem. Hon var liten och nätt och såg lite bräcklig ut, men hon  hade en stark personlighet och kunde framställa bibelns sanningar enkelt och logiskt.

Hennes initiativförmåga och påhittighet kom klart till synes i det sätt varpå hon hjälpte Marion Dunn, som var född på Saint Vincent, fram till dopet. Fru Dunn hade första gången kommit i kontakt med sanningen på Cuba år 1914. En kort tid därefter återvände hon till Saint Vincent, men då fick hon röna starkt och ihärdigt motstånd från sin kusin som hon bodde hos. På grund av kusinens hämndlystna inställning tvekade fru Dunn att överlämna sig åt Jehova och symbolisera sitt överlämnande genom vattendopet. Men syster La Borde gav Marion Dunn den uppmuntran och hjälp hon behövde från bibeln, och sedan ordnades det så att hon blev döpt enskilt hemma hos syster La Borde år 1935. När syster La Borde flera år senare tänkte tillbaka, sade hon: ”Jag lärde mig en hel del av att samarbeta med syster Dunn, bland annat tålamod och ödmjukhet.”

Mer hjälp kommer

John C. Rainbow, från Sällskapets huvudkontor i Förenta staterna, blev år 1924 anmodad att vara en vecka hos vittnena på Saint Vincent. Hans besök blev inte bara till stor uppmuntran för dessa trogna systrar, utan också för dem som lyssnade på hans föreläsningar i Carnegiebiblioteket i huvudstaden Kingstown.

Då George Young var på sin andra missionärsresa bland öarna, stannade han också på Saint Vincent för att hjälpa dessa systrar. Då, år 1932, visades Skapelsedramat i bilder på Carnegiebiblioteket, och det fick ett mycket fint mottagande. Det blev så väl mottaget att man på begäran ordnade så att det visades en gång till, denna gång i tingshuset. Broder Young höll en serie offentliga föredrag  och hjälpte systrarna att organisera ett regelbundet studium av Vakttornet varje vecka. Han ordnade också så att tjänsten från hus till hus kom i gång på dessa öar, så att dessa ödmjuka människor kunde omfatta den sanna tillbedjan.

”Känner sig för efter” Gud och finner honom

Under krigsåren 1939—1945 hände något på Saint Vincent som verkligen visar att änglarna leder insamlandet av de fårlika. Högt uppe i Rileybergen finns en plats varifrån man kan se åt söder och ha en fantastiskt fin utsikt över ön Bequia omkring 15 kilometer bort eller kan se åt norr och ha en svindlande utsikt över Mesopotamiadalen precis nedanför. Här uppe i bergen levde en grupp allvarligt sinnade människor som träffades regelbundet för att lära känna Gud. Trots att de var vilseledda, försökte de ändå finna Gud. (Jämför Apostlagärningarna 17:26, 27.) Leonard Pope, som var biskop för gruppen, hade tillsammans med ledaren Albert Forbes och församlingen som kallade sig ”shakers” kommit att uppskatta Sällskapet Vakttornets publikationer och använde dem vid sina möten.

Rupert G. Wyllie stannade en dag år 1942 för att lyssna till Leonard Pope, då han predikade i ett område som kallades Paul’s Lot i Kingstown. Pope predikade högt och ljudligt, men när Rupert Wyllie hörde vad han sade, förstod han att Pope måste ha läst Sällskapet Vakttornets litteratur, samma litteratur som Rupert själv hade läst. Dessutom gjorde Pope svepande gester med en bok i handen, en bok som han ofta refererade till som bevis för att det han sade var riktigt. Wyllie kom ihåg att han tänkte: ”Han är visserligen en shaker, men nu har han något att säga som är värt att lyssna på.” Pope sade senare, då han talade med Wyllie: ”Det borde finnas något ställe i Kingstown där man kan studera det här.” Wyllie kände systrarna La Borde och Dunn och hänvisade därför Pope till dem. Han träffade  systrarna och lärde känna mer om sanningen. Det dröjde inte länge förrän han och hans församling på åtta personer vandrade de 8 kilometerna till Kingstown för att vara med vid Vakttornsstudiet som hölls varje vecka.

Dessa åtta döptes vid Edinboro Beach år 1944, då Gilbert Talma, som var tillsyningsman för Sällskapets avdelningskontor på Trinidad, besökte Saint Vincent. Men det var inte förrän år 1947 som denna grupp av vittnen i Riley kunde organiseras så att den kunde bilda den andra församlingen på Saint Vincent. Den första fanns i Kingstown. Under åren som följde var det flera tidigare ”shakers” som blev heltidsförkunnare, pionjärer, och de vittnade effektivt på de mera oländiga lantdistrikten.

Leonora Forbes, som var den sista av de ursprungliga åtta i ”biskop” Popes grupp, fortsatte att aktivt förkunna de goda nyheterna om Riket ända till sin död i mars 1988, trots att hon var ofärdig i benen på grund av ledinflammation. Hon var en underbar källa till uppmuntran för unga och gamla i lika mån.

När ett litet landområde på toppen av en kulle skänktes för att en Rikets sal skulle kunna byggas där, fick dessa flitiga förkunnare arbeta mycket hårt. Utsikten där uppifrån var majestätisk, men det var ingen lätt uppgift att bygga där. Bröder och systrar bar byggnadsmaterial på huvudet upp till byggnadsplatsen, som låg 2,5 kilometer från floden och lika långt från närmaste väg. Till sist blev Rikets salen klar, den första som ägdes av bröderna själva på ön. För att komma upp till denna pittoreska Rikets sal måste man gå uppför en trappa som var urgrävd direkt i leran. När det var regnigt kunde dessa trappsteg naturligtvis vara mycket hala, och flera resande tillsyningsmän har halkat ner för hela trappan — antingen stående eller på något annat sätt!

 Innan vi far vidare till Saint Lucia, skall vi helt kort återvända till Barbados för att se hur verket skred framåt där.

Bussar hyrs för vittnandet

Kolportörerna (som nu kallas pionjärer) utförde ett omfattande arbete med att sprida biblisk litteratur. Cuthbert Blackman, som snart är 77 år, var en av de 10 pionjärer som fanns på Barbados år 1931, förutom de 44 som tog del i verket i mån av tid och efter vad deras omständigheter tillät.

I dag finns ett fint nätverk av moderna vägar som betjänar invånarna på Barbados. Även om ön sägs vara ”34 kilometer lång och ett leende bred”, har den faktiskt 1.300 kilometer belagda eller asfalterade vägar. Men för 50 år sedan var transportmöjligheterna helt annorlunda än nu. Det fanns talrika hörn på vägarna där sikten var skymd, rester av vägar som i huvudsak byggts för åsnekärrorna på 1600-talet. Därför kunde broder Blackman säga: ”Vi var så glada att broder Edwin Hackett ställde upp med sin kärra och sin trogna häst Harry.”

Men när det blev vanligare med andra transportmedel, började bröderna hyra bussar för vittnandet. På så sätt kunde öns alla 11 kommuner genomarbetas systematiskt i gruppvittnandet. Under en tid använde vännerna  vittnesbördskort för att förklara varför de kom på besök. Längre fram spelade man upp broder Rutherfords predikningar på en bärbar grammofon för dem man besökte, och transkriptionsmaskiner användes för större åhörarskaror.

Folk på ön går normalt upp tidigt på morgonen. Alfred Joseph kom ihåg en morgon då han och några andra bröder beslöt sig för att börja vittna tidigt i Holetown, ett litet samhälle på västkusten. De hängde upp transkriptionsmaskinen högt uppe i ett träd, så att ljudet skulle nå ut långt i den stilla morgonluften och således nå fler människor. Det blev genast reaktion på detta offensiva agerande. Broder Joseph sade: ”Det dröjde inte länge förrän en polis dök upp och sade att han hade blivit ditsänd av kyrkoherden och att vi skulle upphöra med vårt bibliska undervisningsprogram. Vi uppmanade honom att lyssna några minuter. När han såg att vi inte uppträdde störande — frånsett att vi började tidigt — och att det inte var något fel med vårt budskap om Riket, gick han.”

Frimodiga vittnen

Det som kännetecknade vännerna under den här tidsperioden var deras nit och frimodighet, förutom deras beslut att vittna grundligt. Dessa första vittnen förde så att säga ut budskapet till portgångarna. De var ivriga att få avslöja skrymteriet och förvirringen i kristenheten, och de lyckades få många människor att stanna upp och tänka, något som de kanske inte skulle ha gjort annars.

När en viss pastor Ince i S:t Lawrences nasareiska kyrka i Christ Church på Barbados till exempel hörde talas om broder Josephs resor i Afrika, inbjöd han broder Joseph till sin församling för att tala om livet i Afrika. ”Jag tackade omedelbart ja”, berättar broder Joseph, ”och gick med på att tala i en timme. Jag använde en stor del av tiden till att  berätta om min förkunnartjänst i Sierra Leone och om hur man lever där. Men sedan tyckte jag att jag borde säga något om vissa bibliska läror. Jag bad pastor Ince och söndagsskollärarna att slå upp skriftställena och följa med när jag behandlade bland annat Hesekiel, kapitel 34, och Jesaja, kapitel 28. Sedan blev jag lite djärvare och bad Ince läsa Jesaja 56:10, 11. [”Väktarna här äro allasammans blinda, de hava intet förstånd; de äro allasammans stumma hundar, ...” — 1917] Ja, nu hade jag gått för långt, för han begärde genast att en psalm skulle sjungas. Men innan församlingen hann börja, fortsatte jag att tala över mitt tema.

Vid första bästa tillfälle begärde han sedan att kollekten skulle samlas in. Kan ni tänka er mig börja tvista med honom också om den här saken, i hans egen kyrka? Det gjorde jag i alla fall! Sällskapets inställning hade etsat sig så djupt in i mitt sinne — fritt inträde och ingen kollekt — att jag inte kunde låta det här tillfället gå mig ur händerna utan att säga något. Jag förklarade för hela församlingen att vi inte skulle samla in en enda cent och att jag skulle betala elektriciteten under mötet. Till sist blev det trots allt så att ingen kollekt samlades in.

Jag frågade församlingen om den ville att jag skulle komma tillbaka och tala vid ett annat tillfälle. Svaret blev ett bestämt ja. Men jag blev aldrig inbjuden igen av deras pastor.

Någon tid därefter satte jag upp transkriptionsmaskinen utanför den här kyrkan, fast på baksidan, och spelade upp domare Rutherfords predikningar. Det ledde till att många av dem som hade tänkt gå på gudstjänsten i stället stannade utanför för att lyssna till den inspelade predikan. Om det var av nyfikenhet eller av verkligt intresse kan jag inte säga,  men en sak kan jag säga: ’Min församling’ utanför kyrkan var större än den inne i kyrkan.”

År 1936 fanns det fyra församlingar av Jehovas vittnen på Barbados — en i Bridgetown, en i Christ Church, en i S:t George och en i S:t Philip.

En blind hjälper andra att se

Det var många på ön som tog emot sanningen. De brukade visa det genom att ställa sig framför gruppen, som församlingarna kallades då, och avsvära sig sin tidigare förbindelse med kristenheten och tillkännage sin invigning (sitt överlämnande). Längre fram brukade de symbolisera detta genom dop i vatten. En av dem som handlade så i slutet av 1930-talet var en blind man, Cecil Alleyne.

Cecil gjorde sitt offentliga tillkännagivande i en annorlunda miljö. Som biträdande pastor i nasareiska kyrkan i Blades Hill i S:t Philip kände han redan till en mängd skriftställen. Men han hade aldrig fattat ”mönstret av sunda ord”. (2 Tim. 1:13) Men när broder Blackman vittnade för Cecil, dröjde det inte länge förrän han såg sanningen, trots att han var blind. Nu retade det honom att han hade förlorat så många år av andlig upplysning under sin tid i nasareiska kyrkan. En kort tid därefter ställde han sig upp i kyrkan och bekände att han inte längre ville tillhöra den, utan att han nu blivit ett Jehovas vittne. Många av de närvarande grät och bad att han skulle stanna kvar, för de tyckte mycket bra om honom. Men många av just dem kom senare att omfatta den sanna tillbedjan som ett resultat av att broder Alleyne vittnade för dem.

Han kände trakten mycket väl, för han var inte född blind. När man ledde honom runt på distriktet, visste han precis var han var och vem som bodde i huset han just  passerat. Hans beaktansvärda nit och fina sinne för humor gjorde att människor tyckte om honom. Han hade ett vinnande sätt, understött av ett smittande skratt, som gjorde att han fick fram huvudtankarna i skriftställena och genom en vederkvickande paus fick dem att sjunka in. Det var till stor del hans förtjänst att det senare kunde bildas en fin församling i Blades Hill. En av dem som han vittnade för och som han gav stor hjälp var Oswald Batson, som först blev pionjär och sedan kretstillsyningsman och därefter tjänade som områdestillsyningsman på de sex öar som lyder under avdelningskontoret på Barbados och gjorde det ända till sin död år 1957. Broder Alleyne har också dött.

Teokratisk organisation under andra världskriget

Historiskt sett var 1938 ett betydelsefullt år för Jehovas folk världen utöver. Det året markerade erkännandet av behovet av en fullständigt teokratisk organisation. I den östra delen av den karibiska övärlden, liksom i övriga delar av världen, skärptes den organisatoriska uppbyggnaden. Det var verkligen Guds förtjänst, för det bidrog till den enhet som var nödvändig för att hjälpa sanna kristna att bevara sin neutralitet under det världskrig som snart skulle bryta ut.

Även om dessa öar inte var direkt indragna i kriget, hade de som kolonier till Storbritannien trupper som stod till förfogande. Men våra bröder höll sig utanför krigsaktiviteterna och försökte i stället peka på Jehovas rike som mänsklighetens enda hopp. Även om Sällskapets publikationer inte var officiellt förbjudna, utnyttjade ämbetsmän sin höga ställning för att hindra införsel av litteratur, grammofonskivor, handlingar och andra saker som skulle vara till hjälp i Rikets verk.

 Det ledde till brist på litteratur. Därför var bröderna mycket rädda om den litteratur de kom över. Syster Lucy Gooding plus några till på Barbados skrev hängivet av alla studieartiklar i tidskriften Vakttornet som de kom över och duplicerade dem och delade sedan ut dem till bröderna. Syster La Borde från Saint Vincent uttryckte sin innerliga tacksamhet och alla sina medtroendes inställning genom att säga: ”Vi tackar Jehova och vår kära syster Gooding, som delade den himmelska kallelsen med oss, att vi fått möjlighet att hålla oss à jour med de senaste upplysningarna.”

När kriget var slut, lämnade man in en begäran till regeringen om att få importera Sällskapets litteratur igen. En kort tid därefter kom sändningar med litteratur, och sedan har det inte varit några problem.

 Gileaditer kommer

Många länder, däribland Barbados, skulle nu få uppleva en oväntad välsignelse. Elever som utexaminerats från Vakttornets Bibelskola Gilead kom, med början år 1945. Vilken stimulans för verket!

James och Bennett Berry, som var köttsliga bröder, och Franklyn Lamar Pate började tjäna som missionärer i november 1945. De betjänade också de andra öarna, som lydde under det här avdelningskontoret, som kretstillsyningsmän eller tjänare för bröderna som de då kallades. Genom att de delade med sig av den fina utbildning de fått vid Gilead kunde man både i församlingen och i tjänsten på fältet se en märkbar förbättring av brödernas undervisningsförmåga.

För första gången insåg bröderna på Barbados nyttan av att gå igenom alla paragrafer i det anvisade studieavsnittet inom utsatt tid. Det var till särskilt stor nytta för Bridgetownförsamlingen, där en grälsjuk anda hade utvecklats bland vissa individer. Den förbättrade andan ledde till ytterligare andlig tillväxt. Fler nya och yngre personer började komma med.

Nu fanns det sex församlingar och 72 verksamma förkunnare på Barbados. Det året var 199 med vid Åminnelsen. Grenada rapporterade under samma tid 15 förkunnare och 22 närvarande vid Åminnelsen.

Besök av presidenten

År 1946 då kriget var slut besökte Sällskapets president, Nathan H. Knorr, och den dåvarande vicepresidenten, Frederick Franz, Västindien för första gången. Men vid det här tillfället besöktes bara ön Trinidad, som hade tillsynen över Rikets verk på alla öarna i den östra delen av den karibiska övärlden.

 Vilken iver och uppskattning sprudlade inte då ett brev kom från avdelningskontoret i Port of Spain på Trinidad! Detta brev var riktat till alla församlingar och löd delvis: ”En sammankomst skall anordnas och ett offentligt möte med broder Knorr som talare. Broder Knorr och broder Franz har ingen möjlighet att besöka andra öar på denna resa. Var vänliga informera bröderna om det. . . . Grupptjänarna och pionjärerna gör väl i att komma, om de kan och har råd. Det här är en underbar möjlighet för bröderna i Västindien att få träffa Sällskapets president och vicepresident och få många värdefulla upplysningar om hur Rikets tjänst kan främjas.”

Men även de som inte kunde resa till Trinidad fick nytta av sammankomstprogrammet. För att möjliggöra det hölls en stor sammankomst på Barbados i oktober samma år. Vid den här tidpunkten hade Joshua Steelman, en annan Gileadit, kommit, och han deltog i sammankomstprogrammet. Vid den här sammankomsten kunde bröderna välkomna nyheten att församlingarna regelbundet skulle få besök av ”tjänare för bröderna”, eller kretstillsyningsmän som de nu kallas. Som mest var 902 närvarande. Det här var början till en epok med större, välorganiserade sammankomster på Barbados.

Bröderna St. Clair och Frank Gall tillhörde dem som blev styrkta av den sammankomsten. Den sanna pionjäranda som missionärerna visade gjorde så stort intryck på dem att de också gick ut i pionjärtjänsten. År 1950 blev Frank Gall och Fitz Gregg de första från Barbados som inbjöds att gå igenom Gileadskolan. När de hade utexaminerats från 16:e klassen, skickades de båda till Brittiska Honduras (nu Belize).

Eftersom bröderna ansträngde sig så kraftigt, ibland över det normala, utgöt Jehova rika välsignelser över dem.  Dudley Mayers, som nu är 81 år, minns dessa år och berättar: ”Vi var bara tio i vår lilla grupp i Hall’s Village i S:t James, varav fyra tillhörde min familj. Eftersom en av bröderna var ganska gammal och det fanns många systrar, blev jag förordnad att ta hand om alla tjänarsysslorna i gruppen, som församlingen kallades då. Längre fram flyttade vi till Cave Hill i S:t Michael, ungefär 5 kilometer därifrån, och i och med det började verkligen saker och ting hända till det bättre, så i dag är vi omkring 135 förkunnare, och mer än 200 besöker våra söndagsmöten.” Broder Mayers fortsätter att tjäna regelbundet som hjälppionjär, trots att han har haft tre hjärtattacker.

De gav inte upp

Det dröjde ett tag innan missionärerna hade anpassat sig till de lokala förhållandena och blivit i någon mån immuna mot traktens sjukdomar. Flertalet gav inte upp, utan stannade kvar på sitt missionärsdistrikt.

Sven Johansson är ett fint exempel på en som inte gav upp och som blivit mycket älskad av bröderna. Han och  Richard Ryde blev förordnade att tjäna som missionärer på Grenada i mars 1949. Broder Johansson, som ursprungligen kommer från Sverige, kommer ihåg då han fick malaria. Han försökte kurera sin förkylning så gott han kunde, ungkarl som han var och omedveten om vilken sjukdom han egentligen led av, men till sist insåg han att han led av en betydligt allvarligare sjukdom än han först hade trott. Han skriver: ”När jag kom under läkarvård, var det redan för sent. Alla trodde att jag skulle dö. Min missionärskamrat, Richard Ryde, skrev till och med till broder Knorr om begravningsanordningarna. Broder Knorr svarade snabbt och sade att han skulle se till att jag fick bästa möjliga läkarvård.

Så småningom blev jag bättre. Då fick min kamrat samma sjukdom. Båda två fick vi sedan återfall gång på gång. Ibland hände det att vi låg sjuka samtidigt. Kroppstemperaturen brukade då få avgöra vem som skulle gå upp och sköta om den andre och utföra de nödvändigaste hushållsbestyren. Den som hade den högsta temperaturen fick stanna i sängen. Under många år fick vi kämpa med denna besvärliga och ständigt återkommande feber. För min del tog det åtta år innan jag blev frisk.”

Respekterad för ett ärligt arbete

Broder Johansson arbetade inte bara på Grenada, där han fann en syster som han gifte sig med, utan också på Saint Vincent. År 1951 for han och hans hustru till Saint Vincent, där de tjänade som reguljära pionjärer i flera år. Men han hann inte mer än bosätta sig där förrän han fick ett meddelande från polischefen om att han hade fem dagar på sig att lämna ön. I ett samtal som han sedan hade med polischefen fick han veta att han inte var önskad på grund av att han var utländsk spion. Broder Johansson förklarade  att han var ett Jehovas vittne och att han inte befattade sig med politik. Polischefen var obeveklig.

Broder Johansson skrev: ”Det enda jag kunde göra var att söka upp guvernören på ön. Det avtalades en tid, och jag fick möjlighet att tala med honom i omkring 30 minuter. Han bekräftade vad polischefen hade sagt tidigare, nämligen att jag nu betraktades som en oönskad besökare. Guvernören förklarade sedan att jag var emot katoliker; han var själv katolik och kände därför starkt för saken. Jag försäkrade honom om att jag inte var emot katoliker. Jag nämnde att min frisör var katolik och att jag besökte katoliker i deras hem för att tala med dem om bibeln. Till sist sade han: ’Herr Johansson, jag har hört att ni är en mycket duktig radioreparatör. Jag har två radioapparater som behöver lagas. Jag skickar dem till er i morgon. Ni kan stanna på ön.’ Sedan ringde han upp polischefen och gav honom anvisning om att jag skulle få stanna på ön.”

Det hände mer än en gång att ett fint vittnesbörd blev resultatet av att broder Johansson skötte sitt förvärvsarbete så exemplariskt. En företagare ville anställa en pålitlig och ärlig radioreparatör. Han tog två identiskt lika radioapparater som var felfria och klippte av en ledning i varje apparat. Sedan sände han apparaterna till de två reparatörer som  han betraktade som de skickligaste. När broder Johansson sände tillbaka radioapparaten som han fått i uppdrag att reparera, bifogade han en räkning på 2 dollar och 40 cent (5 kronor) för hoplödning av en trasig ledning. Den andre reparatören skickade en räkning för rör och andra delar som bytts ut. Broder Johansson fick arbetet som radioreparatör i det företaget.

Under de 39 år som broder Johansson varit på dessa öar har han tjänat som krets- och områdestillsyningsman och även som pionjär med särskilt uppdrag. För närvarande bor han på Barbados och tjänar som reguljär pionjär och medlem av avdelningskontorets kommitté som övervakar Rikets verk på dessa öar. Han fick en svår hjärtattack för en tid sedan, men är nu åter på benen. Hans hjärta, som nu är lite svagare, kräver ett lugnare tempo. Han har under alla dessa år varit ett fint föredöme, vilket får många att tänka på Paulus’ ord i 2 Korintierna 6:4—6: ”På alla sätt anbefaller vi oss som Guds tjänare: genom uthållighet i mycket, genom vedermödor, genom nödsituationer, genom svårigheter, ... genom långmodighet, genom omtanke, genom helig ande, genom kärlek fri från skrymteri.”

Rikets verk kommer i gång på Saint Lucia

Saint Lucia, som ligger 190 kilometer nordväst om Barbados, är en lummig och vacker tropisk ö med 120.000 invånare. Ön är känd för sina två sockertoppsliknande berg som sticker upp ur havet, Gros Piton och Petit Piton, och för sina bananodlingar och sin kopraframställning.

År 1947 började Saint Lucia också att producera Rikets frukt. Det första infödda vittnet var Leanna Mathurin. Hon bodde i Demerara i Guyana, då hon fick sanningen. Hon skrev till broder Knorr och frågade om hon på något sätt  kunde hjälpa till med att förkunna de goda nyheterna på Saint Lucia. Hon fick ett uppmuntrande svar av broder Knorr och flyttade sedan till Micoud, en by som ligger omkring 50 kilometer från huvudstaden Castries.

Två år senare kom de Gileadutbildade missionärerna Lloyd Stull och William Cammers. Dessa två, plus Leanna Mathurin, var de enda på ön som var Jehovas vittnen.

Denna nitiska syster, som behärskade dialekten på ön, en blandning av franska och engelska, nådde många av öborna med bibelns trösterika budskap. Hon lät bygga en liten Rikets sal för egna medel. Två rum fogades till den, ett på var sida om salen. Hon bosatte sig i det ena och reserverade det andra åt resande tjänare. Hon tjänar fortfarande nitiskt som reguljär pionjär, trots sina 82 år.

Eftersom de flesta på Saint Lucia är katoliker, var det inte helt lätt för missionärerna att få tag i en lämplig bostad, men broder Stull säger: ”Vi hade den inställningen att vi skulle få allt vi behövde genom arbetet från hus till hus.” Och mycket riktigt — gång på gång visade det sig att de fick vad de behövde.

Allteftersom åren gick, sändes fler missionärer till Saint Lucia, bland andra Fred Dearman från Förenta staterna och William och Edith Honsinger från Canada. De tjänar fortfarande troget på sina missionärsdistrikt. Jehova har verkligen välsignat deras hårda arbete de utfört i kärlek, för nu finns det fyra fina Rikets salar som betjänar fem församlingar och de 380 nitiska förkunnare som tillhör dem.

Sjösjuk under resan till en sammankomst

Under de första åren var bröderna tvungna att anlita segelfartyg eller andra typer av fartyg som trafikerade öarna för att komma till sammankomsterna. Det fanns  ingen pålitlig flygförbindelse mellan öarna. För dem som var garvade sjömän var sjöresan inga problem, men för broder Stull, till exempel, innebar det oftast att han fick ligga sjösjuk hela resan.

Någon beskrev en av resorna så här: ”Broder Stull, som inte är van vid sjön, blev mycket sjuk. Och vad värre var, det som skulle ha varit en endagsresa blev en tredagarsresa på grund av den våldsamma sjögången.

Man fick sova på däck, för både lastutrymmet och hytterna hade fyllts med diverse gods. Det fanns en presenning som man kunde ta skydd under, men till sist trängde ändå regnet och havsvattnet igenom. Broder Stull var så sjuk att han inte orkade söka skydd och var därför största delen av tiden obarmhärtigt utsatt för väder och vind. På dagen då solen brukade skina, brukade vi rulla honom över först på den ena sidan och sedan på den andra tills han var torr — tills nästa oväder kom och proceduren måste göras om.”

Den hemska upplevelsen varade ända tills vännerna såg sammankomstön. Men inte ens då blev det någon befrielse. Det blev ebb och båten drev ut till havs, och ön var utom synhåll igen. Till sist kunde de lägga till vid kajen, men vilken besvikelse det blev när de fick veta att tullpersonalen redan hade gått! Bröderna var därför tvungna att stanna ännu en natt på segelfartyget.

Richard Ryde, som var stationerad som missionär på Grenada, fick också uppleva hur svårt det var att resa mellan öarna. Han hade fått i uppdrag att vara ordförande vid en sammankomst på Barbados. Han for från Grenada till Saint Vincent, i hopp om att kunna ta sig därifrån till Barbados. Eftersom han kände till hur nyckfull trafiken  mellan öarna kunde vara, tog han så god tid på sig att han skulle kunna ta del i förarbetet vid sammankomsten. Men på grund av sjöförhållandena kom broder Ryde till Barbados precis lagom till det offentliga föredraget! När båten närmade sig Barbados, kunde de som var ombord se land flera gånger. De kunde till och med urskilja människor som gick på stranden. Men tidvattnet och vindarna gjorde att de inte kunde nå stranden. De vidskepliga sjömännen tog det här som ett dåligt omen och satte upp flera kors, men till ingen nytta. För broder Ryde var detta av förståeliga skäl motbjudande, och han sade: ”Ni behöver inga kors — ni behöver en hjälpmotor.”

Besök från huvudkontoret

Så glada bröderna blev då de år 1949 fick höra nyheten att broder Knorr skulle besöka Barbados på sin andra resa i den karibiska övärlden! Den här gången skulle Milton Henschel, också från huvudkontoret, följa med honom. Man ordnade så att detta besök sammanföll med en områdessammankomst som skulle hållas för alla öarna i en anläggning kallad Steel Shed.

Vid det offentliga talet ”Det är längre lidet än ni anar!” var 3.000 närvarande. En högre närvarosiffra än den uppnåddes inte förrän efter 25 år. Under den sammankomsten resonerade broder Knorr också med pionjärerna om en sak som skulle bli till andlig nytta för öarna — möjligheten till Gileadutbildning.

”Religionen utan helvete”

Något som ligger invävt i barbadiernas kultur är deras stora kärlek till bibeln. Detta jämte den allmänna läs- och skrivkunnigheten och en intensiv önskan att lära gör tjänsten från hus till hus till en trevlig uppgift. Det är sällan  någon vägrar att lyssna. Det är snarare så att folk anser att en livlig religiös diskussion kan vara utvecklande, eftersom det kräver god kunskap i bibeln och skicklighet i att använda den.

En tid, i synnerhet under 1960-talet och 1970-talet, brukade människor ofta tala om Jehovas vittnen som ”religionen utan helvete”. En av bröderna kommer ihåg att Gertrude Linton kallades ”helveteslösa Gertie” i samhället. Avsikten var tydligen att få dem som var intresserade av vårt budskap att snava. Det blev därför nödvändigt att på en kretssammankomst ha en punkt om hur man kan bemöta denna invändning med hjälp av Konung Jakobs bibelöversättning. Sådana skriftställen som Psalm 55:1615; 86:13; Jesaja 14:9 och Jona 2:3, med åtföljande marginalhänvisningar  i Konung Jakobs bibel, användes. Eftersom Konung Jakobs bibel med marginalhänvisningar fanns i de flesta hem, kunde bröderna resonera med folk och använda deras bibel och så hjälpa dem att se att det helvete som omnämns i bibeln inte är en plats där man pinas i eld, utan graven. Denna metod visade sig vara mycket framgångsrik, för nu hör man nästan aldrig den invändningen mer.

Vittnande på Grenadinerna

Det hade nu vittnats fint på de större öarna inom detta avdelningskontors område. Men de mindre öarna mellan Grenada och Saint Vincent behövde också uppmärksammas. Dessa öar kallas Grenadinerna.

Den som nu flyger i det här området kan hela tiden se dessa öar. Men längre tillbaka fick man ta båt för att nå dem, och Sällskapet köpte då ett 20 meter långt segelfartyg med namnet Sibia. Den 18 mars 1950 ankrade en internationell grupp missionärer utanför ön Carriacou, den största av Grenadinerna. I besättningen ingick Arthur Worsley, Stanley Carter, Ronald Parkin och Gust Maki, som var befälhavare — alla var de nitiska förkunnare av de goda nyheterna. Det dröjde inte länge förrän de 7.000 invånarna på denna ö, som har en areal på 34 kvadratkilometer, hade fått sitt första organiserade vittnesbörd.

Bröderna fann att det rådde en varmhjärtad atmosfär bland öborna, trots att de var relativt isolerade. De hade inte mycket i materiellt avseende, men det gjorde inte missionärerna så mycket, för de var där för att ge och dela med sig av det de hade. För att hjälpa dessa ödmjuka människor bytte missionärerna därför ofta biblar och annan litteratur mot jordnötter, majs och grönsaker som odlats på ön. Den 29 augusti 1950 döptes det första vittnet på ön, en  syster. Den 22 september 1952 organiserades en församling. Nu finns det mer än 43 förkunnare i den församlingen, för att inte tala om alla de förkunnare som har flyttat från ön och nu bor i Europa, Nordamerika och andra delar av den karibiska övärlden.

En annan ö bland Grenadinerna som har bevarat sin orörda, lantliga skönhet är Bequia. Den 5 april 1950 seglade Sibia in i Port Elizabeths pittoreska hamn. Sibia besökte den här ön med dess cirka 6.000 invånare tio gånger under åren som följde. Nu finns det en stark församling med omkring 20 förkunnare som tar hand om intresset där.

År 1953 godkände Sällskapets president att en större båt, ett motordrivet fartyg kallat Le Cheval Noir, inköptes för att ersätta Sibia. Namnet ändrades till ett mera lämpligt, Light, vilket verkligen representerade syftet med denna båt med två propellrar. Åtta personer kunde bo på den. Den kunde ta upp till 50 personer på kortare resor, och det skedde ofta då förkunnare transporterades mellan öarna för att komma till sammankomster.

Hjälp efter orkanen Janet

Orkanen Janet svepte in över öarna Barbados, Bequia, Carriacou, Grenada och Saint Vincent i september 1955. Likt en ilsken tjur vräkte vinden omkull träd och hus med en hastighet som ingen här minns att de upplevt tidigare. I en hel veckas tid blåste Janet in över öarna med förödande kraft, innan den drog vidare norrut. Nittio procent av husen och byggnaderna på Carriacou vräktes omkull eller förstördes helt.

Den kärlek som bröderna visade mot dem som drabbades av orkanen var verkligen fantastisk. ”Under orkanen var vi ute med båten Light i närheten av Puerto Rico”, sade  Gust Maki. ”Bröderna och systrarna på Puerto Rico gav oss en mängd mat och kläder som vi skulle ta med oss till bröderna på Carriacou.” Han mindes hur folk reagerade och fortsatte: ”Eftersom alla kyrkor på Carriacou var förstörda, kunde det inte hållas några gudstjänster där på flera månader. Den katolske prästen sågs gå hem till sina medlemmar för att erbjuda nattvarden åt dem innan han lämnade ön. Prästen i anglikanska kyrkan besökte en av sina församlingsbor, som just då bodde i ett provisoriskt kök, för att tigga pengar till reparation av kyrkan. Man hörde henne säga: ’Min biskop kommer för att tigga pengar, medan Jehovas vittnen kommer för att hjälpa sina medlemmar.’”

Emigration påverkar tillväxten

Under åren 1950—1970 ändrades mönstret i fråga om tillväxten och utvecklingen av organisationen inom avdelningskontorets område. I hela den östra delen av den karibiska övärlden kände sig folk tvungna att flytta till mera utvecklade länder för att söka ett ”bättre liv” och  förbättra sin ekonomi. Så var det i synnerhet bland barbadierna. Barbados kunde rapportera att befolkningen minskade med 74.000 personer netto under 30 års tid.

Den ekonomiska situationen var inte annorlunda för våra bröder än för andra människor. Många slets mellan två viktiga krav eller behov — behovet att skaffa mat, kläder och husrum åt sin familj och det viktigare behovet att sätta de andliga tingen främst och hålla familjen enad i den sanna tillbedjan. Den här situationen krävde en viss självrannsakan av familjeöverhuvudena på öarna.

Många församlingar försvagades avsevärt av att några av de bröder som var bland de mest nitiska förkunnarna flyttade. Att familjefadern var borta från familjen en längre tid ledde i vissa fall till otrohet i äktenskapet, och för att reparera den skadan krävdes det tuktan och ledning från de äldstes sida. Och att familjen inte var samlad ledde i vissa fall till att barnen blev brottslingar. När familjefäderna sedan kom tillbaka några år senare hade de i de flesta fall en bättre ekonomi, men några av dem frågade sig när de  såg skadorna på familjeförhållandena och den andliga förlusten: ”Vad tjänade det här egentligen till?”

Ett bättre val — större välsignelser

Men det fanns de som motstod den ekonomiska frestelsen, höll ihop familjen och uthärdade de svåra tiderna. De bara grävde djupare i sitt idéförråd och blev rikligen välsignade för att de gjorde det. Vi kan se på två sådana fina exempel — Milton Alleyne och Fitz Hinds.

Milton Alleyne var en mycket skicklig och erfaren byggnadsentreprenör, men motstod ändå frestelsen att emigrera. Han stannade kvar för att kunna hjälpa familjen i mer än bara ekonomiskt avseende och för att kunna hjälpa bröderna i församlingen. Han höll samman familjen och har nu glädjen att se alla sina fyra barn vara överlämnade och döpta och verksamma i sanningen. Två av dem tjänar nu som reguljära pionjärer och en som pionjär med särskilt uppdrag. Broder Alleyne tjänar nu som presiderande tillsyningsman i Hillabyförsamlingen på Barbados.

Fitz Hinds visade också ett tålmodigt uthärdande. Han har gått i främsta ledet i den teokratiska verksamheten och har lett församlingen i mer än 36 år. Han är för närvarande Vakttornsstudieledare i Sugar Hill på Barbados, och han har också haft glädjen att få hjälpa hela sin familj att växa upp i sanningen. Hans tre söner är allesammans biträdande tjänare, och en av hans döttrar är reguljär pionjär. Resten av familjen tar regelbundet del i hjälppionjärtjänsten vid olika tider under året.

Glädjande nog kan man säga att man nu följer motsatt mönster till det man följde under åren 1950—1970. Nu är det mycket få av de mera kvalificerade och nitiska bröderna som funderar på att emigrera av enbart ekonomiska skäl.

 Några av dem som utnyttjat privilegiet att ta del i heltidstjänsten har fått möjlighet att gå igenom Gileadskolan. Det är hjärtevärmande att se att avdelningskontoret på Barbados har kunnat skicka tio heltidstjänare till Gilead under de gångna åren. Två av de missionärer som sändes tillbaka hit, A. V. Walker och O. L. Trotman, tjänar nu i avdelningskontorets kommitté tillsammans med Sven Johansson för att samordna det snabbt expanderande verket på öarna.

Det är tydligt att arbetet med att göra lärjungar har gått bra. Bröderna har fått den organisationsförmåga de behöver och har tagit på sig större ansvar i förbindelse med Herrens verk i dessa yttersta dagar av denna onda tingens ordning.

Efter perioden med Light — ett uppföljande arbete

Missionärerna på båten Light utförde ett mycket gott arbete på öarna. Men det fanns en avigsida. På dessa öar var folk djupt oroliga för vem som skulle döpa deras små nyfödda barn och vem som skulle utföra de sista riterna eller begrava dem när de dog. Några av de intresserade som missionärerna studerade med kom så långt att de lämnade kyrkan, men de kände sig övergivna då missionärerna måste lätta ankar och segla vidare till en annan ö. ”Vem skall nu begrava våra döda?” undrade de. Och så återvände de till kyrkan.

År 1957 hade Sällskapets flytande missionärshem Light tjänat sitt syfte och såldes därför. Missionärerna på båten fick nya förordnanden. Tiden var nu inne för fast stationerade heltidsförkunnare att följa upp intresset.

Stanley och Ann Carter sändes till S:t George’s på Grenada. Lojalt och troget kämpade de för att styrka  bröderna. Snart ledde den entusiasm som de nitiska vittnena i staden hade uppodlat till att man behövde en större möteslokal. En fin Rikets sal byggdes med utsikt mot den vackra hamnen i S:t George’s och överlämnades av Robert Wallen från huvudkontoret då han var på besök som zontillsyningsman i mars 1964.

De missnöjda sållas bort genom nyordningar

År 1961 införde Sällskapet Skolan i Rikets tjänst för att ge pionjärer med särskilt uppdrag, missionärer och äldste i församlingen ytterligare övning, och därigenom stärktes verksamheten mycket organisatoriskt sett. Det hjälpte kvalificerade bröder att inse värdet av att försöka stanna kvar på sitt distrikt i stället för att emigrera och tjäna mera pengar. Man behövde också ta itu med förkunnare som levde omoraliskt. Sådana fall hade ibland inte behandlats rätt. Den månadslånga kurs som hölls i Bridgetown på Barbados och i Kingstown på Saint Vincent visade således vilka skriftenliga justeringar som behövde göras i fråga om synsättet.

En del klagade när justeringar gjordes, men andra var ödmjukt tacksamma för att de över huvud taget hade möjlighet att tjäna Jehova. Reuben Boyce medger till exempel att det kom ”som en stor överraskning” att han blev ersatt som presiderande tillsyningsman i Bridgetownförsamlingen på Barbados. Men han accepterade det som något som var väglett av Jehova eller tillåtet av honom. Däremot kom en annan person, som nu inte längre vandrar på sanningens väg, fram till broder Boyce och sade falskt medlidsamt: ”Vad har hänt? Varför har de avsatt just dig?”

Broder Boyce svarade: ”Hur menar du?”

Den som försökte väcka missnöje sade då: ”Det kan inte  vara riktigt! Vad skall du göra för att rätta till saken?”

Broder Boyces svar återspeglade den lojala inställning som de flesta bröderna hade. Han sade: ”Det är väl ingenting att ta upp. När Sällskapet förordnar någon i församlingen, underrättas inte den personen om att han skall förordnas; så när Sällskapet avför en, då ställer man inte till bråk — man fortsätter bara som vanligt. Jag har därför ingen anledning att bli förtretad.” Och därmed var samtalet slut.

Broder Boyce har under alla år fortsatt att vara lojal mot Jehova och hans organisation och dragit nytta av behövlig tuktan. Han tjänar nu som äldste och är nu mycket gammal och helt blind. Dessutom har han nu på ålderns höst fått välsignelsen att se sin hustru, som tidigare inte varit troende, bli ett överlämnat, döpt vittne.

Ett nytt avdelningskontor organiseras

I Tjänsten för Guds rike för februari 1966 (Trinidadupplagan) kunde man under Teokratiska nyheter läsa ett kort men betydelsefullt meddelande: ”Ett nytt avdelningskontor öppnades den 1 januari 1966 på Barbados, och det skall öva tillsyn över verksamheten på Barbados, Bequia, Carriacou,  Grenada, Saint Lucia och Saint Vincent.” Då fanns det sammanlagt 1.084 vittnen på dessa sex öar. Dessa förkunnare hade i uppdrag att predika för drygt en halv miljon människor sammanlagt. Det hade naturligtvis vittnats mycket redan.

Två missionärer sändes till Barbados för att organisera missionärshemmet, som också skulle inrymma avdelningskontoret. Det var missionärerna Benjamin och Beryl Mason. Broder Mason hade gått igenom den 2:a och den 39:e Gileadklassen. Det som kännetecknade honom var hans nit för tjänsten. Han gick lite framåtlutad, och han brukade med sitt karakteristiska sinne för humor säga att det berodde på att han ”pressade sig framåt i Herrens tjänst”.

Det nya avdelningskontoret såg redan från början till att ingen tid gick förlorad när det gällde att ge bröderna personligt stöd, att bättre sörja för deras behov. Att ha avdelningskontoret på ön innebar också att församlingarna kunde få allt de behövde lite lättare, utan att behöva beställa saker från Trinidad och sedan vara beroende av de opålitliga transportförbindelserna mellan öarna. Alla bröderna på avdelningskontoret blev snart vana vid att de var en del av den nya ”Betelfamiljen”.

Tiden var nu inne för Sällskapet att mera permanent rota sig på Barbados. En fin fastighet i Bridgetown inköptes, och där skulle det nya avdelningskontoret, ett nytt missionärshem och en ny Rikets sal ligga. Det var just den fastighet som i mer än 50 år hade utgjort centrum för så stor del av den teokratiska verksamheten — Lucy Goodings hem.

Avdelningskontoret på Barbados har ett idealiskt läge i Bridgetown, ett kvarter från det nya huvudpostkontoret och cirka tio minuters promenad från Bridgetowns hamn.  De fina, rena byggnaderna kommenteras ofta av dem som går förbi — av sådana som också iakttog vittnenas brödraskap under byggtiden. Alla församlingarna ställde upp och hjälpte till att bygga, och bara det var ett stort vittnesbörd.

Den fina samordningen av arbetet och det fina kamratskap som uppstod i samband med uppförandet av avdelningskontoret fick bröderna att tänka lite allvarligare på behovet av att bygga nya Rikets salar. Plötsligt insåg de att det fanns många duktiga byggnadsarbetare bland bröderna på ön. Så inom 18 månader efter överlämnandet av avdelningskontoret hade åtta nya Rikets salar byggts inom avdelningskontorets område. Den första som överlämnades låg i Cave Hill på Barbados; sedan kom andra: en i Castries på Saint Lucia och en i Grenville på Grenada, för att bara nämna några få. Det finns nu 28 Rikets salar inom avdelningskontorets område, och det gör att alla 33 församlingarna kan ha möten i byggnader som ägs av bröderna själva.

Politiska förändringar runt omkring oss

År 1958 började stora politiska förändringar ske i Västindien. Tio västindiska öar, från Jamaica i nordväst till Trinidad i söder, gick samman i ett politiskt förbund. Men det blev fiasko, och det upplöstes därför i maj 1962. I stället för att alla dessa öar sökte politisk självständighet som en enda nation fick varje ö söka det på egen hand. Barbados blev en självständig stat den 30 november 1966. Grenada, Saint Lucia och Saint Vincent vann självständighet längre fram.

Men den här politiska utvecklingen påverkade inte förhållandet bland bröderna på de olika öarna. Bröderna har både före och efter dessa öars politiska självständighetsförklaring försökt leva enligt bibelns princip om neutralitet.  De känner väl till vad Kristus sade om sina efterföljare: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” (Joh. 17:16) De har också vägletts av aposteln Paulus’ ord: ”Om möjligt, så långt det beror på er, håll frid med alla människor.” (Rom. 12:18) Bröderna blandade sig inte i politiken, utan höll sig strikt neutrala, och det har lett till att de har blivit högt respekterade, fast kanske inte älskade, av de styrande på öarna. Ibland kan politikerna reta sig på bröderna för att de inte fullgör vad de styrande menar vara medborgerliga skyldigheter, i synnerhet i valtider. Men detta har aldrig vållat bröderna några allvarligare problem.

Några av vittnenas barn har vid ett fåtal tillfällen hotats med relegering från skolan för att de vägrat att svära politiska tro- och huldhetseder. När detta hände var det bra att gå till skolledarna, i synnerhet dem på Barbados, och hänvisa till några paragrafer i öns grundlag. När skolmyndigheterna blev påminda om rättigheterna som garanterades där, blev det oftast slut på svårigheterna. Broschyren Skolan och Jehovas vittnen har visat sig vara ett utmärkt instrument när det gäller att klargöra vår ståndpunkt för skolledarna och lärarna.

 Gileaditer — goda exempel

Alla öarna har haft stor nytta av Gileadutbildade resande tillsyningsmän och missionärer. De har alla varit till stor hjälp i fråga om att sprida de goda nyheterna och att stärka församlingarna.

År 1960 kom John och Lynne Mills till Barbados från Trinidad för att resa i kretstjänsten. Och det gjorde de framgångsrikt under många år och hade till och med ett litet barn med sig.

Richard och Gay Toews kom till Barbados den 21 februari 1967 för att tjäna som missionärer där. Samma år blev broder Toews förordnad att leda avdelningskontorets verksamhet, och den ansvarsuppgiften skötte han bra i 13 år. Under den här tidsperioden arbetade bröderna på avdelningskontoret på att utveckla och öva de infödda bröderna, snarare än de utländska missionärerna, till att sköta ansvarsuppgifter  och viktiga förordnanden, precis som aposteln Paulus hade instruerat Timoteus att göra. — 2 Tim. 2:2.

Gay Toews, en älskvärd och hårt arbetande syster, visade sig vara en fin missionär under de år hon bodde på Barbados. Hon lärde sig ”bajan”-dialekten ganska bra och använde ofta dessa uttryck i tjänsten från hus till hus, även om hennes kanadensiska tunga inte kunde få dem att låta exakt så som när en barbadier uttalar dem! Hon hade stor framgång i att leda de intresserade till organisationen. Broder Toews och hans hustru, Gay, fick så småningom återvända till Canada av hälsoskäl, och där reser de nu i områdestjänsten.

För närvarande lyder tio missionärer och fem missionärshem under avdelningskontoret på Barbados. Fyra av de  fem resande tillsyningsmännen har gått igenom Gilead. Många av dem som nu tjänar i heltidstjänsten säger att en av de saker som drev dem till att börja i heltidstjänsten var missionärernas goda exempel.

Med all denna missionärshjälp kunde ökningen kanske ha varit större om människor inte hade levt så omoraliskt. På en av öarna är 78 procent av alla barn födda utom äktenskapet. Kristenhetens religioner anpassar sig lätt efter den så kallade nya moralen, vilket Jehovas folk däremot inte kan. På en ö tog myndigheterna i ett lagförslag nyligen bort ordet illegitim (för att beskriva ett utomäktenskapligt barn) ur lagböckerna för att ge dem som är i den situationen normal status i samhället. Våra bröder har därför varit  tvungna att betona mycket kraftigt hur viktigt det är att följa Jehovas höga moralnormer.

Internationell sammankomst i Bridgetown

En fin indikation på brödernas andliga tillväxt, mogenhet och resning på Barbados kom till uttryck då de skulle anordna en internationell sammankomst år 1978. Det var med spänning bröderna tog emot det privilegiet, som visade sig bli en stor framgång. Aldrig förr hade så många utländska delegater besökt någon sammankomst på Barbados. Det kom delegater från 28 länder.

Ett fint vittnesbörd avgavs på hotell och andra ställen, då dessa hundratals delegater blandade sig med människorna på Barbados. Som ett resultat av det kom mer än 6.000 till det offentliga föredraget som hölls av Karl Adams från Betel i Brooklyn. Jack Barr och hans hustru, Mildred, från London i England var också närvarande, och broder Barr hade flera av de viktigare punkterna på programmet. Han väntade då på vissa papper som han behövde för att komma in i Förenta staterna, så att han kunde börja tjäna som medlem av den styrande kretsen.

Radioprogram leder till fint vittnesbörd

På Barbados är det så att när något — en stridsfråga, en sedvänja eller firandet av något — blir ett allmänt samtalsämne, ordnar man ofta så att den saken tas upp och ventileras i radio. Detta forum har utnyttjats effektivt av Guds folk för att klargöra var vi står i olika frågor, och detta har lett till att fördomar mot vårt arbete har brutits ner. Vid ett tillfälle blev vi inbjudna att sända en representant som skulle sitta i en panel och besvara frågor i ett telefonväktarprogram om julen, eftersom vi inte firar denna högtid.

 I panelen satt också biskopen i anglikanska kyrkan. Innan programmet började sändas, gick brodern som representerade vittnena fram till biskopen och frågade honom hur han borde tituleras. Biskopen antydde att han kunde tituleras fader, biskop eller Hans högvördighet. Vår broder förklarade artigt att han inte kunde använda någon av dessa titlar, eftersom det inte skulle vara bibelenligt. Prästmannen blev mycket upprörd och gick därför till programledaren och förklarade att han inte ville framträda i programmet tillsammans med det där vittnet — det fick antingen bli han eller vittnet. Eftersom brodern som representerade vittnena var den ende i panelen som inte firade jul, måste han bli kvar. Det var därför en mycket förtretad och förödmjukad prästman som lämnade studion.

När frågan om blodtransfusion och homosexualitet blev aktuell, blev vittnena återigen inbjudna att sända representanter för att sitta i olika paneler och presentera bibelns syn på saken.

Sådant som distraherar undviks

Man kan lätt konstatera att den teokratiska organisationen i Västindien har åstadkommit mycket under de gångna 84 åren. Eftersom Guds folk inte har förtryckts på ett organiserat sätt på de här öarna, har vår illistige motståndare, Satan, djävulen, tagit till andra knep. Han har använt sig av mera försåtliga snaror — omoraliskhet, felfinnande och rekreation till övermått.

Som exempel kan nämnas att kricket är den populäraste sporten här. Den ägnar man sig åt så passionerat att en skribent sade: ”Kricket är mer en religion än en sport.” Entusiasterna följer spelet i radio, på TV eller ute vid den ”heliga” kricketplanen i Kensington Oval på Barbados.  Men de flesta bröderna vet hur tidskrävande den sporten är och försöker därför ha en balanserad syn på den och andra former av rekreation som kan inkräkta på en persons andliga liv.

Gensvaret på hjälppionjärtjänsten under april visar att våra bröder verkligen försöker sätta Rikets intressen främst. I april 1988 rapporterade avdelningskontoret på Barbados toppsiffran 1.009 hjälppionjärer. Det innebär i medeltal drygt 32 hjälppionjärer per församling på de sex öar som lyder under avdelningskontoret här. Allt som allt tog 46 procent av bröderna del i någon form av heltidstjänst under den månaden. Denna nitiska verksamhet bidrog utan tvivel till att avdelningskontoret välsignades med ett nytt rekord på 2.571 förkunnare i april det året.

Jehovas lov förkunnas på öarna

Jehovas vittnens historia är nu en del av Barbados’ historia. Detta land som tyst håller vakt vid infarten till Karibiska havet har låtit de goda nyheterna om Guds rike ropas ut under de åtta senaste årtiondena. Och på grund av att de ropats ut så högt har ön verkligen blivit en andlig port för många tusen som har fått erfara ”vederkvickelsens tider” genom att komma i ett gott förhållande till Jehova Gud och hans Son, Kristus Jesus. — Apg. 3:19.

Profeten Jesaja skrev för länge sedan: ”Sjung till Jehova en ny sång, hans lov från jordens yttersta ända. ... Må de tillskriva Jehova härlighet, och på öarna må de förkunna hans lov.” (Jes. 42:10, 12, NW) Den endräktiga bön som frambärs av alla de 2.571 förkunnarna av Riket på det här avdelningskontorets område gör att Jehovas välsignelse kommer att fortsätta att vila över deras ansträngningar att förkunna hans lov.

 [Ruta/Karta på sidan 150]

Data om Barbados

Huvudstad på Barbados: Bridgetown

Officiellt språk: Engelska

Största religion: Anglikanska kyrkan

Folkmängd (samtliga öar): 629.184

Förkunnare: 2.571

Pionjärer: 299

Församlingar: 33

Närvarande vid Åminnelsen: 8.065

Avdelningskontor: Bridgetown

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

ATLANTEN

BARBADOS

Bathsheba

Holetown

Bridgetown

SAINT LUCIA

Castries

Micoud

SAINT VINCENT

Kingstown

BEQUIA

Port Elizabeth

GRENADINERNA

CARRIACOU

GRENADA

Grenville

S:t George’s

KARIBISKA HAVET

 [Helsidesbild på sidan 148]

[Bild på sidan 153]

Lina ”Mammy” Gaul, till vänster, och Waldemar Rice var bland de första vittnena på Barbados

[Bild på sidan 155]

Lucy Gooding, vars hem användes som missionärshem

[Bild på sidan 156]

Winifred Heath, som ändrade sitt liv för att kunna bli döpt år 1940

[Bild på sidan 158]

Chriselda James från Grenada uppfostrade nio barn i sanningen

[Bild på sidan 159]

E. J. Coward, från huvudkontoret i Brooklyn, betjänade östra delen av den karibiska övärlden

[Bild på sidan 161]

Philippa ”Mother Lab” La Borde, vittne sedan år 1918, tjänade på Saint Vincent i 50 år

[Bild på sidan 165]

Cuthbert Blackman använde häst och vagn i pionjärtjänsten

[Bilder på sidan 170]

Frank Gall, till vänster, en av de första barbadier som gick igenom Gilead, och Dudley Mayers, som hjälpte till med att bilda de första församlingarna på Barbados

[Bild på sidan 173]

Richard Ryde, till vänster, och Sven Johansson sändes som missionärer till Grenada år 1949

[Bild på sidan 175]

Lloyd Stull, en av de första missionärerna som sändes till Saint Lucia

[Bild på sidan 180]

Sibia, ett 20 meter långt segelfartyg som användes i missionärstjänsten

[Bild på sidan 183]

Light, en båt med två propellrar som ersatte Sibia

[Bild på sidan 184]

Medlemmar av avdelningskontorets kommitté: A. V. Walker (till vänster), O. L. Trotman och Sven Johansson

[Bild på sidan 188]

Benjamin och Beryl Mason, som hjälpte till med att organisera missionärshemmet

[Bild på sidan 191]

Richard och Gay Toews, missionärer som sändes till Barbados år 1967, men nu tjänar i Canada

[Bild på sidan 192]

Avdelningskontoret och Rikets salen i Bridgetown på Barbados

[Bild på sidan 193]

1978 års internationella sammankomst ”Segerrik tro”, National Stadium, Barbados

[Bild på sidan 194]

Kusten vid Bathsheba, på atlantsidan av Barbados