Ecuador

ECUADOR är ett land som breder ut sig på båda sidor av ekvatorn. De ångande djunglerna på låglandet utgör en kontrast till ”städerna med evig vår” högt uppe i de klippiga Anderna. Två olika havsströmmar längs kusten vid Stilla havet kämpar om sin tur att få ge landet nytt liv. Den kyliga Peruströmmen dominerar från maj till december och ger de centrala regionerna kyla och torrt väder. Från januari till april är det sedan den varma strömmen kallad El Niño som dominerar och blåser in värme och fukt, samtidigt som den friskar upp landet med skyfall som hör till den årstiden.

Folket i Ecuador är lika variationsrikt som landet de bor i. Det finns dussintals indianstammar, men otavaloindianerna är kanske de mest kända. Männen, som i allmänhet har håret flätat i en liten svans, är klädda i mörk filthatt och sjömansblå poncho, med vita långbyxor och vit skjorta under. Några av dem reser världen runt och säljer sina vävda filtar, sjalar och ponchor. Coloradoindianerna däremot har mycket lite på sig. Männen bland dem känner man igen på deras skålformade hårklippning och på att håret smetats in med en skarpt orange pasta.

En annan viktig del av befolkningen, de svarta, kan spåra sin härkomst direkt till Jamaica och Afrika. Spanien har också lämnat spår efter sig, både i ansiktsformen och i arkitekturen, som ett resultat av conquistadorernas inflytande, då de kom för att söka efter guld. Lägg nu till stora grupper av orientaliska, judiska, arabiska och europeiska köpmän så har du Ecuador av i dag. De är gästfria och hälsar vanligtvis på andra med ett handslag och ett varmt leende. Denna vänlighet har hjälpt många av dem att  omfatta ett budskap som har gjort deras liv mycket rikare.

De goda nyheterna kommer till Ecuador

Det var först år 1935 som några i Ecuador hörde de goda nyheterna om Guds rike. Det året gjorde två Jehovas vittnen, Theodore Laguna och hans kamrat, uppehåll i Ecuador i tio månader för att predika där innan de reste vidare till Chile. Sedan, år 1946, kom Gileadutbildade missionärer till Ecuador, och när de anlände kom de till hamnstaden Guayaquil. Det var missionärerna Walter och Willmetta Pemberton samt Thomas och Mary Klingensmith.

Så snart dessa första missionärer hade ordnat alla nödvändiga formaliteter, begav de sig till huvudstaden, Quito, som ligger på en platå av vulkanisk aska omkring 3.000 meter över havet. Eftersom det inte fanns några farbara vägar dit upp, tog de tåget från Guayaquil till Quito. Så här berättade de om sin resa: ”Vi behövde lyckligtvis inte sitta på taket eller hänga på sidorna, som många fick göra. Det var många som hade med sig bananer, ananas och kycklingar för att sälja senare på resan.”

För att tåget skulle ta sig över den tvära, branta ”djävulsnäsan” fick det sicksacka sig upp. Det var som om de åkte på en smal urgrävd hylla på klippkanten. Tåget gick snett uppför den våldsamma branten i en riktning en stund, stannade och backade sedan uppför nästa avsnitt i sicksackbanan och fortsatte så tills det kommit upp på toppen. Efter två dagar närmade de sig sitt mål vid mörkrets inbrott. När de såg de snötäckta vulkantopparna, greps de av vördnad, och den mest vördnadsbjudande toppen var Cotopaxi — en av världens högsta aktiva vulkaner — 5.897 meter hög.

 Nu började det verkliga missionärslivet. En bostad måste hyras. Mat måste inhandlas varje dag, eftersom det inte fanns några kylskåp. En vedspis fick användas för matlagningen. Hur tvättades kläderna? Inte i en automatisk tvättmaskin. Kläderna fick skrubbas för hand på en tvättbräda, plagg för plagg. Men som en av missionärerna sade: ”Jag kan inte påminna mig att vi klagade särskilt mycket. Vi tänkte bara på predikandet.”

Också det var en utmaning för dem, eftersom de  kunde så lite spanska. Men med tro på Jehova började de gå från hus till hus och använde då ett vittnesbördskort, grammofonskivor och ett teckenspråk som de till stor del hade hittat på själva. Det dröjde inte länge förrän de fick goda resultat.

Den förste ecuadorianen finner sanningen

När Walter Pemberton sent en kväll gick nerför en smal bakgata i Quito för att undersöka distriktet, sprang en liten pojke fram till honom och frågade vad klockan var och sprang sedan tillbaka in i en port. När Walter tittade in i porten, såg han en man putsa ett par skor. Walter presenterade sig på bruten spanska och förklarade att han var missionär och frågade mannen om han kanske var intresserad av bibeln. ”Nej, men jag har en bror som är mycket intresserad”, svarade han. Mannens bror visade sig vara Luis Dávalos, en adventist som allvarligt börjat tvivla på sin religion.

Tidigt nästa morgon besökte Walter Luis. Walter berättar: ”På knagglig spanska förklarade jag att Gud hade för avsikt att göra jorden till ett paradis där människor skulle få leva för evigt under Guds rike.”

När Luis hörde det, svarade han: ”Hur är det möjligt? Jesus sade ju att han skulle fara till himmelen för att bereda rum åt dem.”

Walter visade honom att Jesus då hade en liten hjord i tankarna och att denna lilla hjord var begränsad till ett antal av 144.000. (Luk. 12:32; Upp. 14:1—3) Han förklarade också att Jesus talade om andra får som inte är av den här fållan, utan har hoppet att få leva här på jorden. — Joh. 10:16.

”Jag har i hela mitt liv fått lära mig att alla goda människor kommer till himmelen”, sade Luis. ”Jag måste  få fler bevis om den här jordiska gruppen.” Tillsammans slog de då upp andra skriftställen, och sedan utbrast Luis: ”Det är sanningen!” — Jes. 11:6—9; 33:24; 45:18; Upp. 21:3, 4.

Luis var lik en man som höll på att dö av törst i öknen, men det han längtade efter var sanningens vatten. Han ville omedelbart veta vad bibeln lär om treenigheten, själens odödlighet, helvetet och andra läror. Av förståeliga skäl kunde Walter inte lämna honom förrän sent den kvällen. Redan nästa dag var Luis fullt upptagen med att vittna för sina vänner och tala om för dem: ”Jag har funnit sanningen!”

”Svaret på min bön”

Ungefär vid den här tiden hade Ramón Redín, en av dem som hade grundat den adventistiska rörelsen i Ecuador, också blivit lite besviken på sin religion. Splittringen inom kyrkan oroade honom. Ramón tvivlade i själva verket på all religion. En dag bad han till Gud: ”Visa mig sanningen. Om du gör det, skall jag tjäna dig troget resten av livet.”

En kort tid därefter sade en av hans vänner, Luis Dávalos, att han hade något mycket viktigt att berätta för honom. ”Ramón, vet du att sjundedagsadventisterna inte har sanningen?” Ramón svarade: ”Luis, jag uppskattar din omsorg om mig, men det finns ingen religion som lär ut sanningen i bibeln, och av den anledningen är jag inte intresserad av någon av dem.” Men Ramón tog emot ett nummer av tidskriften Vakttornet och också adressen till missionärshemmet, och han lovade att han åtminstone skulle tala med missionärerna och se om de kunde besvara hans frågor. Hans likgiltiga attityd visade inte hans innersta känslor; han hade en innerlig önskan att ta reda på  om det fanns någon sann kristendom. Så när han hade gått hem från sin vän, gick han i två timmar och letade efter missionärshemmet.

Walter Pemberton, som fortfarande kämpade med spanskan, gjorde så gott han kunde för att besvara Ramóns frågor, till exempel: ”Ger Jehovas vittnen människor frihet att diskutera bibeln?” Walter svarade: ”Vi tvingar ingen att gå emot sitt samvete. Vi vill att människor skall diskutera bibeln, för det är på så vis man kommer fram till rätta slutsatser.”

”Jaha, men firar Jehovas vittnen sabbat?” frågade Ramón. ”Vi lyder det som bibeln säger om sabbaten”, svarade Walter. — Matt. 12:1—8; Kol. 2:16, 17.

Förvånansvärt nog började sanningen ta form i Ramóns sinne, trots hans stapplande engelska och Walters begränsade kunskap i spanska. Ramón minns och säger: ”Den första timmen gjorde så stort intryck på mig att jag kommer ihåg att jag sade till mig själv: ’Det här måste vara svaret på min bön!’”

Diskussionerna fortsatte dag efter dag. Walter slog upp skriftställena i sin engelska bibel, och Ramón följde med i sin spanska. Femton dagar efter första besöket var Ramón Redín, Luis Dávalos och tre andra ecuadorianer med bland dem som tog del i det första organiserade gruppvittnandet i Ecuador. Gud hade visat broder Redín sanningen som svar på hans bön, och han har i sin tur gjort sitt yttersta för att hålla sitt löfte att tjäna Gud troget resten av livet. Broder Redín, som nu är 87 år, har glädjen att få vara pionjär med särskilt uppdrag.

Pedro finner svaret

En ung man som hade sökt sanningen i mer än 17 år förenade sig snart med denna lilla men snabbt växande  grupp. När Pedro Tules var tio år, hörde han en präst försöka förklara treenighetsläran. Pedro förstod inte och frågade honom därför hur tre personer kunde vara en gud. Prästen svarade genom att slå honom i huvudet med en linjal och säga en mängd oförskämdheter. Pedro sade till sig själv: ”En dag skall jag nog få svar på den här frågan.”

En tid var han tillsammans med adventisterna, men så småningom började han besöka Jehovas vittnens möten. ”Mysteriet” med treenigheten klarades upp nästan på en gång. Det var inget mysterium, utan en lögn, fick han veta. Jesus Kristus är inte, som en del säger, ”Gud Sonen”, utan ”Guds Son”. (Joh. 20:31) Han var imponerad av att alla vittnen predikar från hus till hus, något som han en gång försökt övertyga adventisterna om att göra. Han trodde att man måste förkunna evangeliet på det sättet för att kunna följa apostlarnas exempel. (Apg. 5:42; 20:20) Men Pedro hade fortfarande inte tagit ställning i fråga om religion.

Han fortsatte att besöka adventisternas möten i fyra eller fem månader, men gick också på vittnenas möten. Till sist sade Walter Pemberton till honom: ”Pedro, du måste bestämma dig. Om adventisterna har rätt, gå då till dem, men om Jehovas vittnen har sanningen, håll dig då till dem. Sanningen bör gå före allting annat.” — Jämför 1 Kungaboken 18:21.

”Dessa ord hjälpte mig att fatta det bästa beslut jag någonsin fattat i mitt liv”, säger Pedro, ”och den 10 augusti 1947 blev jag så döpt som symbol av mitt överlämnande.” Året därpå började Pedro som pionjär, och han har fortsatt troget i heltidstjänsten sedan dess. Han var den förste från Ecuador som fick gå igenom Gileadskolan, och han sändes sedan tillbaka till Ecuador för att hjälpa till med arbetet där.

 Mer hjälp från huvudkontoret

År 1948 fick predikoverket en rejäl skjuts framåt, då ytterligare 12 missionärer sändes till Ecuador — sex till Quito och sex till landets största stad, hamnstaden Guayaquil. Albert och Zola Hoffman hörde till dem som sändes till Guayaquil. Aldrig tidigare hade de träffat så många vetgiriga och intresserade människor! Albert Hoffman beskriver det så här:

”På söndagseftermiddagen utförde vi vårt första gruppvittnande längs floden, där man alltid kunde finna människor. Vi använde oss av grammofonskivorna på spanska. Vi talade först om att vi hade ett underbart och viktigt budskap att framföra och satte sedan i gång grammofonen. Det dröjde inte länge förrän en stor folkskara hade samlats runt oss för att lyssna.”

Det var likadant i gatutjänsten. Om missionärerna stod stilla i folkvimlet i affärskvarteren, samlades snabbt en skara vänliga människor omkring dem. Några hade frågor, och andra ville skaffa sig tidskrifter. Det här var spännande för de nya missionärerna som inte var vana vid ett sådant intresse.

En händelse som dessa missionärer särskilt kommer ihåg inträffade i mars 1949. Vad hände då? Jo, då gjorde N. H. Knorr, Sällskapet Vakttornets president, och hans sekreterare, M. G. Henschel, det första zonbesöket i Ecuador. 82 personer samlades i Quito för att höra talet ”Det är  längre lidet än ni anar!” Samma tal skulle hållas i Guayaquil. När broder Knorr såg med vilken entusiasm de nya missionärerna inbjöd människor, sade han: ”Bli inte ledsna om det inte kommer så många.” De hade ju trots allt bara varit där i drygt två och en halv månader. Men till allas förvåning kom 280 personer, och ett otal andra hörde talet på radio.

Jordbävning medför ändrat missionärsförordnande

År 1949 tyckte man att det skulle vara lämpligt att börja ägna sig åt någon av städerna runt Quito högt uppe i Anderna. Ambato blev utvald. Men i augusti drabbades den här staden och städerna omkring den av den värsta jordbävning som landet upplevt i mannaminne. Hela byar försvann. Uppskattningsvis var det mer än 6.000 människor som förlorade livet. Ambato såg ut som ett slagfält.

Förödelsen var så stor att det ett år senare fortfarande var omöjligt för de nya missionärerna att hitta en lämplig bostad. Man beslöt därför att de skulle sändas till Riobamba, närmaste stad söderut. Jack Hall och Joseph Sekerak fick i uppdrag att börja på detta obearbetade distrikt. Men tillväxten gick långsamt i denna isolerade och mycket katolska stad.

De tillämpar vad de lärt

En dag när Jack vittnade i Riobamba lämnade han boken ”Låt Gud vara sannfärdig” till César Santos, en ung gift man. Han blev så fascinerad av det han läste att han inte kunde lägga den ifrån sig på kvällen förrän han hade läst ut den. Det kapitel som fick honom att omedelbart reagera var ”Bruket av bilder vid tillbedjan”. Han läste: ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig. Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild. ... Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem.” (2 Mos. 20:3—5,  1917) Nu var César särskilt hängiven San Antonio, ett katolskt helgon, och han hade en bild av honom i sitt hem. Men när César fortsatte att läsa, tittade han upp på bilden av helgonet som en gång varit hans favorit, och så sade han: ”Nu åker du snart ut.” Han läste ut kapitlet, reste sig, tog ner bilden och gick sedan ut och slängde den.

När han började berätta för sina släktingar och vänner vad han hade lärt sig, trodde de att han hade blivit tokig. Men en vecka senare besökte han sin yngre bror Jorge och  uppmanade honom att läsa boken. Jorge imponerades av logiken i den och kände sig djupt rörd av hoppet om en paradisisk jord. En månad senare var han ute i tjänsten på fältet med missionärerna.

Men Jorge hade fortfarande en del att lära. En dag satt han och åt när Jack Hall kom på besök. Jorges mor serverade lite stekt blod, en vanlig maträtt i den här delen av landet. Jack blev erbjuden att smaka lite, men han tackade artigt nej och passade på att förklara vad bibeln säger om blod. (1 Mos. 9:4; Apg. 15:28, 29) Jorge tog det genast till hjärtat. Till sin mors förvåning vägrade han att äta upp det han hade på tallriken.

Snart skulle ännu fler av den här familjen börja intressera sig för sanningen.

Besluten att tjäna Gud

Orffa, Césars 18-åriga svägerska, hade en gång frågat en katolsk präst vem som skapat Gud. Han kunde inte svara, så hon frågade en protestantisk pastor. Han kunde inte heller svara på den frågan. Sedan frågade hon César, och han förklarade med bibelns hjälp att Jehova varken har en början eller ett slut. (Ps. 90:2) Denna enkla sanning var tillräcklig för att tända  en gnista av intresse i Orffa, ett intresse som spred sig till hennes två systrar. Trots våldsamt motstånd i familjen började hon och hennes yngre syster, Yolanda, studera bibeln och i hemlighet besöka mötena. Varje gång de kom hem från mötena fick de därför stryk av sina föräldrar.

Césars hustru, Lucía, som var Orffas syster, hade dittills varit likgiltig för bibelns angelägna budskap. Men så en dag tillrättavisade Orffa henne skarpt och sade: ”Titta här vad jag har fått gå igenom för sanningens skull!” och så drog hon ner klänningen och visade blåmärkena och ränderna av piskrappen på ryggen. Från och med då började Lucía göra snabba framsteg.

Under tiden hade prästen uppmanat Orffas mor att kasta ut henne, och hon lydde prästen. Men det blev till en välsignelse. Nu kunde Orffa i lugn och ro börja förbereda sig för dopet, precis som Lucía. Vem förenade sig med dem bland dopkandidaterna vid nästa sammankomst om inte deras yngsta syster, Yolanda! Hon hade, utan en tanke på hur hon skulle bli mottagen när hon kom hem, åkt över 150 kilometer med buss för att bli döpt tillsammans med sina systrar. De tre systrarna stod tillsammans och gav uttryck åt sitt beslut att tjäna Jehova vad som än skulle hända!

Protester mot prästers motstånd

I och med att fler missionärer kom i början av 1950-talet började predikandet av de goda nyheterna snabbt sprida sig till de isolerade städerna på låglandet utmed kusten — Manta, La Libertad, Milagro och Machala, för att nämna några. Den snabba tillväxten och det stora antalet förkunnare som tog del i tjänsten fick katolska kyrkan att känna oro. Det här var kyrkans område som den hade erövrat med hjälp av conquistadorerna, och  kyrkan tänkte inte tolerera någon konkurrens. Å andra sidan har de sanna kristna stöd av Jehovas oövervinnliga ande, och ingen förföljelse i världen kan dämpa deras brinnande längtan efter att få sprida de goda nyheterna om Guds rike. Vad blev resultatet?

Pedro Tules berättar: ”I Magdalena, en förort till Quito, hade prästen hetsat upp en pöbelhop mot oss, men en man kom då fram och sade: ’Pastorn, vad gör du här?’ Prästen svarade: ’Jag skyddar min hjord mot dessa människor. Jag är den ende som har rätt att undervisa om Gud.’ Mannen svarade: ’Nej, du har rätt att undervisa i kyrkan, men här ute på gatorna och i parkerna har de fullständig frihet att undervisa om bibeln. De skadar ingen. Det är inte förrän nu som jag har lärt känna dem, och jag vill bara tala om för er alla att de är välkomna hem till mig när som helst.’”

I ett annat samhälle nära Quito försökte en präst köra bort vittnena från staden. De gick över en bro vid ett tillfälle, och då hotade prästen och pöbelhopen att kasta förkunnarna i floden. Men just då kom en man som Pedro hade besökt ett flertal gånger. ”Hej, Pedro”, sade han. ”Vad pågår här?”

Pedro svarade och sade: ”Vi predikade helt fridfullt om bibeln, men den här mannen har hetsat upp folk emot oss, och han tänker köra ut oss ur staden.”

Då drog mannen upp sin pistol, gick bort till prästen och skrek: ”Vad håller ni på med? Vet ni inte att de här människorna har samma rättigheter som ni? Det är olagligt det ni håller på med.” När prästen försökte försvara sig, svarade mannen: ”Det som har hänt här kan ni läsa om i morgon i El Comercio!” Han råkade arbeta på den tidningen, och nästa dag kunde man mycket riktigt läsa  om prästens okristna uppförande på första sidan i Quitos största tidning.

Regeringen varnar motståndare

Alfred Slough minns en annan händelse som inträffade under hans missionärstjänst: ”En ’modig’ man låtsades vara intresserad, men ryckte sedan plötsligt ett nummer av Vakttornet ur händerna på en av missionärssystrarna och rev stolt sönder det i småbitar. Ungefär samtidigt såg jag prästen komma cyklande i full fart med skörten flaxande för att konstatera att vi var där.

Han hann inte mer än komma förrän en pöbelhop hade bildats, och mannen som hade rivit sönder Vakttornet ledde den tillsammans med två nunnor. Resten av pöbeln bestod mest av ungdomar som man kunde se fylla fickorna med stenar. Vi började sakta som grupp vandra till busshållplatsen, som låg flera kvarter bort, med pöbeln i hälarna. Under denna spända promenad nöjde de sig med att kasta mindre stenar på oss. Som tur var blev ingen allvarligt skadad. När bussen stannade, tog pöbeln till sist mod till sig och gick till anfall och började kasta större stenar på oss. När alla systrarna och barnen hade stigit på bussen, hoppade jag in, och då ställde sig pöbeln bredvid bussen. När bussen for översköljdes vi av stenar och lera som kastades in i bussen. Ortsbefolkningen på bussen skrek åt pöbeln och kallade dem för barbarer. Folk på bussen lämnade vänligt sina platser åt oss och hjälpte oss att borsta bort leran, och de visade därmed att det som hade hänt var en aktion av några få vilseledda som utan tvivel bara hade gjort det prästen ville. Vi fick ett enastående fint tillfälle att vittna för alla under resan tillbaka till staden.”

Det blev en omedelbar reaktion i pressen, där man  kunde läsa sådana rubriker som: ”BROTT ANSTIFTAT AV PRÄST”, ”FANATIKER I MAGDALENA ANGRIPER MEDLEMMAR AV SEKTEN JEHOVAS VITTNEN”, ”RELIGIÖS INTOLERANS”.

Prästen förnekade naturligtvis att han hade medverkat i pöbelaktionen och sade att han hade varit på ett annat ställe där i närheten. En del katolska sällskap och kommittéer i den här trakten undertecknade också en petition som förklarade de inblandade oskyldiga. Men polischefen fick anvisning av regeringen att svara: ”Konstitutionen och lagarna i republiken tillåter religionsfrihet, och av den anledningen är vi som myndigheter förpliktade att vaka för att se till att medborgarnas rättigheter inte hotas. ... Sådana händelser som den som inträffade den sjätte i denna månad får på inga villkor inträffa igen, i annat fall måste denna myndighet straffa de ansvariga enligt lagen.”

Men fler trakasserier var att vänta, för kyrkan tänkte inte släppa sina fångar.

Cuenca — en svår stad

I Cuenca, den tredje största staden i Ecuador med 152.000 invånare, hade katolska kyrkan ett verkligt fäste. Eftersom det inte hade vittnats där, sändes Pedro Tules och Carl Dochow, en lite nyare gileadit, dit i oktober 1953. Det var ett mycket svårt distrikt, och de kände sig ofta lite nedstämda.

Carl kommer ihåg ett fanatiskt hembiträde som sade lite upphetsat: ”Ni tror inte på Jungfrun.” När han slog upp bibeln för att läsa Matteus 1:23, började hon darra och sade: ”Vi är förbjudna att läsa bibeln.” Sedan vände hon tvärt och gick in i huset och lämnade Carl stående vid dörren. Vid ett annat tillfälle lyssnade ett hembiträde  intresserat, men när husfrun kom hem och såg vad som pågick, sparkade hon ner Carls bokväska för trapporna. En annan gång blev han utjagad från en uteplats av en rasande husägare med en brinnande vedpinne i handen. Varje gång missionärerna vittnade i San Blas med omnejd, brukade prästen ringa i kyrkklockorna; och när barnen kom springande, brukade han uppmana dem att kasta stenar på missionärerna.

Ingen i Cuenca hade på tre år mod att ta ställning för sanningen. Det hände många gånger att Carl lite sorgset gick ner till floden och bad att Jehova skulle ge honom ett mera produktivt distrikt. Till sist blev han sänd till kuststaden Machala, där människor är lite lättsammare och har ett mera öppet sinne. Men Cuenca hade inte sett Jehovas vittnen för sista gången.

Pöbelvåld vid sammankomst

År 1954 nämndes Riobamba i nyheterna, den stad dit Jack Hall och Joseph Sekerak hade sänts år 1950 för att påbörja vittnandet där. En kretssammankomst hölls där i  mars på Iristeatern. Allt gick bra ända tills en jesuitpräst fördömde Jehovas vittnen i radio och sade att de inte hade rätt att ha sammankomst i den ”katolska staden Riobamba”. Han uppmanade människor att försöka stoppa det offentliga talet som skulle hållas nästa dag. Men bröderna uppmärksammade polisen på deras hotelser.

Det offentliga talet ”Kärlek verksam i en självisk värld” började på utsatt tid, och 130 personer var närvarande. Men det hade inte gått tio minuter förrän man kunde höra folk på avstånd ropa ”Länge leve katolska kyrkan!” och ”Ner med protestanterna!” För varje minut som gick hörde man hur pöbeln närmade sig teatern, och oljudet blev allt värre.

Åtta poliser blockerade ingången till teatern. När den rasande skaran av motståndare växte i antal, drog polisen sabel och körde bort dem till gatukorsningen; därifrån började folkskaran kasta sten mot ingången. Men programmet fortsatte tills det var slut, trots oväsendet. Det sista talet hade det lämpliga temat ”Uthärdande intill änden”.

När sammankomstdeltagarna lämnade lokalen, fann de att omkring 40 poliser skyddade dem. Men när bröderna kom bort från det polisskyddade området, blev situationen mera spänd. Det var väl känt var missionärshemmet och Rikets salen låg, och en ännu större pöbelhop hade samlats där. Ännu en gång var det nödvändigt att begära polisskydd. Poliser följde missionärerna hem och stod på vakt omkring huset hela natten. Den galna pöbeln kom inte åt vittnena och gav sig därför på hyreshuset i sin ilska. De började kasta sten och krossade praktiskt taget alla fönster mot gatan, till stor förtret för de sex andra familjer som också bodde där och som inte var Jehovas vittnen.

 Nationell protest mot intolerans

När bröderna promenerade på gatorna nästa dag, hände det gång på gång att människor, som hade föga intresse av vittnenas verksamhet, ändå kom fram och talade om att de ogillade det som hade hänt kvällen innan. Dagen därpå protesterade hela nationen. I en hel veckas tid svepte sedan en våg av tidningsartiklar över landet till förmån för religionsfriheten och Jehovas vittnens rättigheter.

El Comercio, den mest ansedda tidningen i landets huvudstad, beskrev angreppet och förde sedan in tankarna på inkvisitionen, Hitlers blodiga förföljelse och andra grymma händelser i historien.

Under rubriken ”Intoleransens frukter” skrev en kolumnist i den största tidningen i Guayaquil, El Universo, och sade:

”Syftet med min artikel är att direkt ställa en fråga till rektorn för San Felipe-skolan, där de unga eleverna får lära sig att vara så intoleranta att de med käppar och stenar går till angrepp mot de tålmodiga ... Jehovas vittnen. Om rektorn, vår Högvördige Jesuitfader, är en man som kan stå för sina handlingar, bör han besvara min fråga. Frågan är mycket enkel och lyder: Hur skulle Rektorn tycka att det var om de nationer där katolikerna är i minoritet skulle handla som han driver sina elever att behandla protestanterna? ... Katoliker i hela världen, med påven i spetsen, kräver tolerans. De kräver det i alla sammanhang, de kräver det i Förenta nationerna, vid Berlinkonferensen och vid alla konvent och möten där Öst och Väst träffas. Den helige påven, ledaren för katolicismen, kräver i nära samförstånd med Churchill (protestant) och Eisenhower (protestant) tolerans av Ryssland och dess satellitstater att de  fängslade ärkebiskoparna och kardinalerna skall friges. ...

Vad är det för skillnad mellan en grupp kommunister i Tjeckoslovakien som med käppar i händerna går till angrepp mot katoliker som ber i ett tempel och elever vid San Felipe-skolan som med käppar i händerna går till angrepp mot Jehovas vittnen i Riobamba medan dessa lyssnar till en predikan under temat ’Kärlek i denna själviska värld’?”

Riobambas jesuitprästs förbannelser hade resulterat i välsignelse, precis som i Bileams fall, för Jehova var med sitt folk. — 4 Mos. 22:1—24:25.

Mer fäst vid Kristus

Carlos Salazar, en ung ecuadorian som hade lärt känna sanningen i Förenta staterna, började nu i heltidstjänsten.

Carlos var bara 16 år när en pionjärsyster i New York lämnade en bibel och boken ”Detta betyder evigt liv” till hans mor, som gav dem åt Carlos för att han skulle läsa dem. Eftersom han inte var intresserad av religion, lade han upp dem i hyllan. Men en dag då han idrottade i Central Park, bröt han benet och blev sängliggande. Lite motvilligt tackade han nu när han hade tid ja till pionjärens erbjudande om ett bibelstudium, men bara på det villkoret att hon lärde honom lite engelska.  Han säger: ”Ju mer jag läste boken, desto mer övertygad blev jag om att det här var sanningen.”

Carlos började snart gå på mötena och ta del i tjänsten på fältet, ja, han stod till och med i gathörnen och erbjöd tidskrifter. Hans mor hade visserligen gett honom boken, men när hon såg att han läste den, blev hon så arg att hon hotade att sända honom tillbaka till Ecuador. Hon inbillade sig att det inte fanns några vittnen där. År 1953 fick därför hans äldre släkting Rosa, som var hängiven katolik, ta honom med sig tillbaka till Ecuador.

”Carlos, nu när du har kommit tillbaka till Ecuador, måste du börja gå i mässan igen”, sade hans äldre släkting.

Men Carlos tänkte inte överge något så värdefullt som hoppet att få leva för evigt. (Joh. 3:36) Jesu ord: ”Den som är fäst vid far eller mor mer än vid mig är mig inte värdig” , hade en verklig innebörd för honom. (Matt. 10:37) Han svarade: ”Snälla Rosa, du förstår inte för ögonblicket vad jag gör, men nu när jag är här i Ecuador, tänker jag bli ett Jehovas vittne, och du måste respektera min önskan.”

Carlos blev döpt år 1954 och började sedan i pionjärtjänsten. År 1958 blev han som andre ecuadorian inbjuden till Gileadskolan. Han sändes sedan tillbaka till sitt hemland, där han fortsatte i heltidstjänsten. Han vittnade tålmodigt för sin äldre släkting, och efter tio år fick han till sist se henne ta emot sanningen; och hon är fortfarande ett aktivt vittne, trots sina 84 år.

Modiga systrar försvarar de goda nyheterna

År 1958 sändes två systrar som gått igenom Gileadskolan också till Ecuador. Unn Raunholm från Norge och hennes kamrat, Julia Parsons från Newfoundland, sändes  till Ibarra, en vacker stad inbäddad i en dal norr om Quito. Här fick religionsfriheten också försvaras modigt. Unn minns mycket väl vad som hände:

”När vi började gå igenom vårt distrikt i staden Ibarra, fann vi att det fanns små städer i närheten som vi inte kunde bearbeta, bland andra San Antonio, där de snidade vackra träsaker och många religiösa bilder. Så snart prästen fick reda på att vi var där, kom han antingen ridande eller springande med en hop människor bakom sig och ställde till ett sådant oväsen att vi var tvungna att ge oss av därifrån. Vi beslöt därför att vi skulle koncentrera oss på en annan liten stad i närheten som hette Atuntaqui.

En dag, då vi arbetade i närheten av kyrkan, såg vi en grupp människor utanför, men vi tänkte inte så mycket på dem förrän polischefen kom fram till oss. Han var en vänligt sinnad man som jag hade besökt tidigare; han hade också tagit litteratur. Men den här gången sade han lite upphetsat: ’Ni måste omedelbart lämna staden! Prästen håller på att organisera en demonstration mot er, och jag har inte tillräckligt med folk för att kunna försvara er.’ Det visade  sig att prästen i San Antonio hade blivit förflyttad till Atuntaqui, och han tänkte ta till samma metoder som han brukade.

Eftersom vi var fyra som predikade den dagen, tog det en stund innan vi hade samlats för att kunna ge oss av. Sedan fick vi veta att bussen till Ibarra inte skulle gå förrän om någon timme. Vi begav oss då till ett hotell i hopp om att finna skydd där tills bussen kom. När vi var på väg dit, började vi höra rop och skrik. Folkmassan kom efter oss! Vatikanens flagga i vitt och gult vajade framför gruppen, medan prästen skrek sådana slagord som ’Länge leve katolska kyrkan!’ ’Ner med protestanterna!’ ’Länge leve Jungfruns jungfrudom!’ ’Länge leve bikten!’ Varje gång skulle folkmassan upprepa slagorden ord för ord efter prästen.

Vi undrade vad vi skulle ta oss till, men just då kom ett par män fram till oss och uppmanade oss att komma in i ’Arbetarnas hus’. Det tillhörde fackföreningen, och de försäkrade oss om att ingen skulle skada oss där. Medan pöbeln stod utanför och skrek sådana slagord som ’Ner med murarna!’ ’Ner med kommunisterna!’, var vi fullt upptagna där inne med att vittna för alla nyfikna som kom in för att se vad som pågick. Vi fick lämna all litteratur vi hade.

När vi tänkte på allt det fina intresse vi hade funnit i Atuntaqui, beslöt vi oss för att göra återbesök, men den här gången skulle vi börja lite försiktigt i utkanten av staden. Men någon måste ha rapporterat oss, för kyrkklockorna började ringa så förskräckligt, och det dröjde inte länge förrän vi hörde en hög röst varna oss för att prästen var på väg med en folkhop bakom sig. Prästen kom fram till mig och vräkte ur sig: ’Hur vågar ni komma tillbaka efter det som hände förra gången?’ Jag försökte  resonera med honom och försökte förklara att det rådde religionsfrihet i landet enligt grundlagen. ’Men det här är min stad!’ sade han. ’Ja’, sade jag, ’men jag har rätt att tala med människorna här, och de har rätt att lyssna om de vill. Varför inte säga till folk att de inte behöver öppna om de inte vill lyssna, för då går vi vidare och besöker nästa?’

Prästen vände sig då till folkskaran och sade: ’Tar de här människorna ett steg framåt till, kan ni lita på att jag lämnar den här staden!’ Då var det flera av dem som lyssnade som uppmanade oss att fortsätta med vårt arbete, och de lovade att de skulle ställa upp på vår sida mot prästen. Men eftersom vi inte ville ställa till bråk, beslöt vi att vi borde ge oss i väg därifrån och komma tillbaka en annan dag.”

Tillbaka till San Antonio

”När vi såg att denne präst som sprutade eld hade flyttat till den här staden, beslöt vi att vi skulle besöka den andra staden, San Antonio, igen”, fortsätter syster Raunholm. ”Vi hann inte göra många besök förrän kyrkklockorna började ringa och flera kvinnor började samlas på gatorna med käppar och sopkvastar i händerna. Vi blev inbjudna på ett ställe, och medan vi talade, knackade det hårt på dörren. Det var polischefen. Han uppmanade oss att lämna staden och sade: ’Ni vet vad som hände i Atuntaqui, och ni vet att ni inte behöver komma hit, eftersom vi redan är kristna.’ Jag frågade honom om han trodde att sanna kristna kunde komma emot människor med käppar i händerna. Jag föreslog att han skulle gå ut och uppmana dem att gå hem. Han sade att han skulle försöka, men han kom tillbaka nästan på en gång och sade att de inte lyssnade på honom.

 En annan man bad oss då komma hem till honom för att tala med hans familj, och han gjorde oss sällskap dit. Medan vi satt där inne, hörde vi att det knackade på dörren igen, och det visade sig vara poliser som då var utrustade med skjutvapen. De hade kallats dit från Ibarra av polischefen. De sade: ’Vi har hört om era problem. Ni kan fortsätta att gå från hus till hus. Vi skall följa med bakom er.’ Vi tackade för deras vänlighet och föreslog att vi skulle besöka prästen, eftersom det var han som låg bakom det hela.”

Polisen gick med på förslaget, och därefter hade våra systrar inte längre några problem med att vittna i staden San Antonio.

Områden vid kusten

Två andra missionärer, Ray och Alice Knoch, fick i uppdrag att framföra budskapet om Riket till byarna längs kusten vid Stilla havet. För att komma till Manta, ett fiskeläge med omkring 10.000 invånare, fick de färdas med buss i 16 timmar från Guayaquil. De fick då köra genom vattendrag där det inte fanns några broar, och ibland var vägen så hal av all vegetation på vägen att  passagerarna fick stiga av och skjuta på bussen, så att den kunde komma upp för de branta backarna.

Predikandet från hus till hus var olikt allt annat de varit med om. Massor av nyfikna barn, som aldrig sett en främling förr, följde med dem. Efter en kort tid kunde en församling bildas, därför att människor var så mottagliga för bibelns budskap.

Därefter flyttade Ray och Alice till La Libertad, ett annat fiskeläge nere vid kusten. För att komma dit var de tvungna att färdas med en boskapsfärja. När de kom fram luktade kläderna, möblerna och allt annat ladugård. Men här i La Libertad träffade de Francisco Angus från Jamaica, som ivrigt lyssnade till budskapet. Han tackade ja till ett bibelstudium. Ungefär sex månader senare var han och hans hustru, Olga, redo att ta del i tjänsten på fältet. Alice säger: ”Vad som gjorde stort intryck på mig var att Francisco efter en hel natts arbete kunde komma hem på morgonen, tvätta sig och sedan vara redo att gå ut i tjänsten.” Längre fram blev han och hans hustru pionjärer. Han blev sedan kretstillsyningsman och tjänar nu som medlem av avdelningskontorets kommitté.

Machala bär frukt

Under tiden började Carl Dochow och Nicolas Wesley, en annan missionär, också finna hörande öron i Machala, den främsta bananstaden i Ecuador. Joaquín Palas, en stor och kraftig krogägare, lyssnade med spänt intresse då Carl talade om hoppet att få leva på en paradisisk jord. Joaquín ville gärna studera, och han visade så stor uppskattning av studiet att han brukade stänga krogen medan han studerade. När han fick veta att det inte fanns något brinnande helvete, blev han så ivrig att han började besöka några av sina grannar för att berätta för dem vad  han lärt sig. Men han blev lite häpen då en granne sade: ”Joaquín, du bör nog städa ditt eget hus först innan du kommer och talar om bibeln. Du är ju inte gift med den kvinna du bor ihop med.”

När Joaquín frågade Carl vad han skulle göra, fick han svaret att han borde se till att han blev lagligt gift. Redan nästa dag gick han och hans sambo till myndigheterna för att ordna sina papper. Sedan insåg han att han nog borde byta arbete. Han sålde ölkrogen och började i stället framställa träkol för att kunna försörja sig och sin hustru. Längre fram började de båda som pionjärer.

Rikets sal i Machala var en enkel byggnad med väggar av kluvna bambustänger genom vilka dagsljuset och luften kunde passera fritt. Vad bröderna inte visste var att en nyfiken grannkvinna hade gjort en liten öppning i väggen för att se vad som pågick där inne. I två månaders tid iakttog hon hur bröderna hälsade på varandra och hur de gladde sig åt stunden före och efter mötena. En sådan vänlig, kärleksfull atmosfär hade hon aldrig upplevt i de religioner hon hade tillhört. Hon ville också få del av den. Floricelda Reasco började därför besöka mötena och blev snart en syster i tron och blev sedan en nitisk pionjär.

Hårt motstånd i Portovelo

Några kilometer från Machala ligger guldgruvestaden Portovelo inbäddad bland kullarna vid foten av Anderna. Här bodde Vicenta Granda, en hängiven katolik som hörde till de trognaste av dem som besökte mässan. Under den så kallade heliga veckan följde hon strikt en ritual som kallas rezar viacruzes. Sju dagar i rad brukade hon be framför 12 målningar av Jesu lidande, från det att han  arresterades till dess han dödades. Katoliker får lära sig att man blir fullständigt förlåten alla synder man begått under året, om man utför denna ritual.

Men Vicenta Granda ville veta mer om Gud, så hon hade skaffat sig två biblar, översättningarna Valera och Torres Amat. Hon hade redan läst igenom dem två gånger och hade nu många frågor. När Alice Knoch besökte henne och erbjöd boken ”Låt Gud vara sannfärdig”, skaffade hon sig den omedelbart och blev direkt så fascinerad av det hon läste att hon helt glömde bort att Alice var där. När Alice gjorde återbesök, kunde Vicenta knappt vänta på att få ställa sina frågor. ”Hade ’jungfru Maria’ andra söner?” ”Vad är Faderns namn? Det har jag alltid velat veta, men vår präst säger att han inte heter Jehova.” Några få verser i hennes egen bibel besvarade hennes frågor. Hon var helt nöjd. (Matt. 13:53—56; Ps. 83:1918) Kretstillsyningsmannen och hans hustru besökte henne vid ett tillfälle, och då fick hon ytterligare hjälp.

Men när prästen upptäckte att hon hade övergett sin katolska tro, uteslöt han henne offentligt ur kyrkan. En dag då hon gick till marknaden, blev hon omringad av en grupp tidigare vänner som tänkte ge henne stryk för att hon övergett sin religion. Men en modig åskådare kallade på polis. Det var praktiskt taget omöjligt för någon att vittna från hus till hus i den här staden utan att bli föremål för stenkastning. Men Vicenta Granda sade: ”Jag kommer aldrig att sluta studera bibeln, även om det skulle kosta mig livet!”

Så småningom flyttade hon till Machala, där det var lättare för henne att göra andliga framsteg. Hon blev döpt år 1961, och längre fram samma år blev hon pionjär; hon har fortsatt i heltidstjänsten sedan dess.

 Senare blev Joaquín Palas och hans hustru sända till Portovelo som pionjärer med särskilt uppdrag. Också de fick röna bittert motstånd från prästen som ansåg att han härskade över den här staden. En gång sade prästen till Joaquín att han skulle sända folk som skulle bränna ner Joaquíns hus om han inte hade lämnat staden ett visst datum. Men innan prästen hann verkställa sitt hot, hade hans eget hus brunnit ner!

Trots ansträngningarna att hindra Rikets verk i den här staden bildades en församling här i början av 1970-talet, och i dag kan bröderna ha möten och fortsätta sitt livsfrälsande verk i lugn och ro.

Alla omfattar inte sanningen

Den lilla byn Pallatanga ligger i en betagande vacker trakt på västra sluttningen av Anderna. Det var här som Maruja Granizo först kom i kontakt med sanningen för 24 år sedan, då hennes syster besökte henne. Hon fastnade för det som sades om världens ände, men hon reagerade inte lika positivt när hon fick veta att Guds namn är Jehova. Men hon ville ändå veta mer om andliga ting. Hon frågade därför prästen om de dödas tillstånd  och om uppståndelsen. Prästen avfärdade hånfullt hennes fråga genom att svara att det bara är sådana människor som fått mardrömmar därför att de ätit för mycket som tror på uppståndelsen. Men detta sarkastiska svar dämpade inte hennes intresse.

Hennes syster kom senare tillbaka med Nancy Dávila, en ung syster från Machala. Nancy hade ett sådant vänligt och kärleksfullt sätt att Maruja inte kunde låta bli att säga till sig själv: ”En sådan här kamrat önskar jag mina barn.” Bland det första Maruja frågade var: ”Var är de döda? Och finns det någon uppståndelse?” Maruja minns att hon blev så överlycklig då hon fick veta att de döda ligger omedvetna i graven och väntar på en uppståndelse att hon ville berätta denna nyfunna sanning för alla. (Pred. 9:5; Joh. 5:28, 29) Hon bad därför Nancy följa med henne till hennes vänner och bekanta uppe i bergen.

Men precis som på andra ställen var prästen som en kung i dessa byar. Medan de var på väg upp till Marujas födelseby uppe i bergen, hann tydligen prästens order dit före dem. Vid ett hus fick de hälsningar i form av en stor skylt fullklottrad med oanständiga ord.

I ett annat hus sade en släkting: ”Prästen säger att de som går ut och predikar bör dödas med käppar och stenar.” Maruja svarade: ”Om ni dödar oss, vem hamnar då i fängelse — ni eller prästen?”

”Det gör vi”, svarade släktingen.

”Men tänk på era barn”, resonerade Maruja. ”Vem tar hand om dem medan ni är i fängelse? Prästen bryr sig inte om vem han befaller skall dödas, eftersom han inte behöver svara för den handlingen. Vi är inga hundar. Om vi dödas, kommer någon att anmäla det, och ni får svara för det.”

 Stort uthärdande

När Nancy hade varit två månader i Pallatanga, var hon tvungen att återvända till Machala, och Maruja blev då ensam igen med sina fyra barn och sin gamla mor. Men hon kände ett trängande behov att få komma tillsammans med Jehovas folk. Hon begav sig därför till Riobamba för att söka upp vittnena. Där kunde hon vara med vid en kretssammankomst och bli döpt.

En tid åkte hon till Riobamba så ofta hon hade råd. Men sedan började bröderna från Riobamba hjälpa henne att vittna i Pallatanga, trots grannarnas hot att skada eller rentav döda vittnena.

En dag blev situationen lite tillspetsad då bröderna från Riobamba tänkte visa en av Sällskapets filmer på torget i Pallatanga. Allt var lugnt ända tills namnet Jehova nämndes. Plötsligt började folk skrika: ”Maruja Granizo gör väl i att försvinna härifrån, för vi tänker inte ta ansvaret för hennes liv!” Någon rev ner lakanet som hade hängts upp som filmduk. Kyrkklockorna började ringa våldsamt, och folk strömmade ut ur husen med käppar och stora stenar i händerna. Bröderna samlade därför snabbt ihop utrustningen och gick på bussen för att lämna staden. När bussen startade kontrollerade man om alla vittnena var med och fann då att en person saknades — Julio Santos! Hade pöbeln tagit honom?

Pötsligt såg de en stor man komma springande mot bussen, och han ledde pöbeln som kastade stenar och skrek: ”På dem med käppar och stenar!” Det var Julio! Pöbeln hade på något sätt kommit mellan honom och bussen, så i desperat självförsvar låtsades han vara en av dem. När han kom i kapp bussen, hoppade han på den, och så for de i väg till Riobamba.

 Maruja och hennes familj hade för säkerhets skull också stigit på bussen. Men när de kom utanför byn, steg de av och började gå hemåt. Hur skulle de klara sig? Pöbeln letade efter dem. Flera gånger var de tvungna att gömma sig då pöbeln sprang förbi. Sent på kvällen kom de till sist hem välbehållna.

Vad har 24 års uthärdande lett till på detta isolerade distrikt? Först och främst det att prästen, som ställde till så mycket problem i Pallatanga, kördes i väg 20 år senare av samma ortsbefolkning, anklagad för omoraliskhet och stöld. Undan för undan har människor blivit mottagligare för bibelns budskap. Även om det fortfarande bara finns en liten isolerad grupp där, leder enbart Maruja nu 11 bibelstudier. År 1987 kunde man fira Åminnelsen i en stor restaurang, och 150 var då närvarande. Ja, Pallatanga  är ett nutida Macedonien, som i skydd av betagande vackra berg bara tigger och ber att någon skall ta steget över och komma och hjälpa denna lilla grupp att predika de goda nyheterna på dess vidsträckta distrikt.

”Den enda religion som har sanningen”

En och annan, till exempel Jorge Salas som bodde i Ibarra, sökte själv upp Jehovas vittnen. Han råkade läsa en bok som hette La Gran Obra (Det stora arbetet) och var skriven av dr Berrocochea som då bodde i Uruguay. Det sades bland annat i den boken att den enda religion som har sanningen är Jehovas vittnen. Det var vad Jorge ville ha. Han beslöt därför att bege sig till Quito för att leta reda på vittnena, och om han inte hittade dem där, skulle han bege sig till Guayaquil eller rentav till Uruguay, om så var nödvändigt.

I Quito började han sitt sökande efter vittnena redan klockan halv sex på morgonen. När han inte orkade gå längre, tog han en taxi. När taxichauffören inte orkade köra honom längre, tog han en annan taxi. Vid middagstiden blev den andre chauffören hungrig och ville stanna. Men Jorge insisterade på att de skulle fortsätta.

Till sist var det någon som visade honom var ett vittne bodde, och därifrån blev han ledsagad till missionärshemmets ingång. Arthur Bonno, som var kock för dagen, kom till dörren iklädd förkläde och bjöd in honom. Jorge tänkte: ”Om kocken är en gringo (en utlänning) och är så välklädd, hur kommer då missionären som skall ta hand om mig att se ut?” Efter en liten stund kom en missionär med typiskt indianskt utseende för att ta hand om honom. Det var Pedro Tules. Han funderade igen: ”Vad kan det här vara för slags religion, där indianerna betjänas av de ljushyade?” Han skulle snart upptäcka att det här inte  var det enda som skilde Jehovas vittnen från andra religioner. Det dröjde inte länge förrän han övergav sitt omoraliska liv, gifte om sig med sin förra fru och kunde hjälpa henne och de flesta av deras barn att ta emot sanningen.

Till skillnad från Jorge fanns det några som först ville att vittnena skulle gå sin väg.

En belevad affärsman

John och Dora Furgala, som hade emigrerat från Polen, hade en järnhandel i Guayaquil som var mycket känd av alla byggmästare, snickare och rörmokare i staden. Zola Hoffman lämnade en traktat till Dora och kom sedan tillbaka igen under veckoslutet. Men Doras man, John, gillade inte att bli störd på sin vilodag och tog därför alla böcker Zola hade i väskan i den tron att de inte skulle få några fler besök, eftersom hon inte hade något mer att erbjuda. Men Zola skickade dit en missionär som kunde polska, och ett studium sattes i gång med Dora.

När paret Furgala senare inbjöds till församlingens möten, svarade John: ”Dora kan gå och sedan berätta för mig vad hon har lärt sig.” John kände ingen större entusiasm för bibeln förrän han drabbades av en lätt hjärtattack och läkaren uppmanade honom att ligga till sängs i 15 dagar. För att sysselsätta sinnet med något började han läsa bibeln och litteraturen. Plötsligt kände han sig som en man som för första gången kunde se med sina egna ögon. Varje dag hände det att han ropade på sin hustru och sade: ”Kom får du se! Jag har upptäckt något nytt!” Det dröjde inte länge förrän de båda blev döpta. Men skulle John med tanke på deras järnhandel verkligen låta tjänsten för Jehova komma först?

För John Furgala var det inget handikapp att vara en  känd affärsman, för han skämdes inte för de goda nyheterna. (Matt. 10:32, 33) Han ställde upp Sällskapet Vakttornets publikationer tillsammans med sina verktyg och andra varor på olika hyllor i butiken. Medan hans medhjälpare expedierade en kund, brukade John vittna för honom. Då var det vanligt att man gav en kund som handlat för en viss summa en gåva av något slag. John brukade då erbjuda kunden en gåvoprenumeration på våra tidskrifter. Det var inte ovanligt att han tecknade 60 eller fler prenumerationer på en månad.

En politiker omfattar sann rättvisa

Människor i alla samhällsställningar — rika och fattiga, sådana som sitter i fängelse och sådana som är kända i den här tingens ordning — måste få tillfälle att höra sanningen. Rafael Coello hade sökt social rättvisa ända sedan han var ung. Det gjorde att han gick med i kommunistpartiet år 1936. I sju års tid tog han del i upplopp och protestmarscher. Han blev besviken och gick ur partiet och blev engagerad i flera andra partier. Där  blev han både ökänd och välkänd. En gång blev han utnämnd av presidenten som sändebud för Ecuador till ett särskilt möte lett av Förenta nationerna. Men en annan gång, då motståndarpartiet satt vid makten, hamnade han i fängelse. Det var här i fängelset som Albert Hoffman besökte honom och lämnade honom boken ”Låt Gud vara sannfärdig”.

Sju år senare fick Rafael Coello besök hemma av en man som såg vänlig ut. Han berättar: ”Jag insåg på en gång att det var någon som jag hade väntat på utan att veta om det. Det var Albert Hoffman som besökte mig igen.” Ett studium sattes i gång i boken ”Detta betyder evigt liv”. Det dröjde inte länge förrän Rafael fann vad han hade sökt i alla dessa år — kunskapen om att sann rättvisa kan komma enbart genom Guds rike. Hans dop år 1959 väckte ganska stor uppståndelse, för han hade varit en känd politiker i mer än 20 år.

Lika kraftfullt som han hade kämpat för mänsklig rättvisa försvarade han nu gudomlig rättvisa. Broder Coello säger när han ser tillbaka på de år som gått: ”Jag har haft privilegiet att få tala om Jehovas rättvisa för människor i alla samhällsklasser, från expresidenter till enkla arbetare.” Eftersom han var mycket bekant med Palacio de Justicia (Justitiepalatset) i Guayaquil på grund av sin tjänstgöring där som domare i appellationsdomstolen, gick han dit för att vittna för var och en av domarna och juristerna där. Detta ledde till att han fick en mycket stor tidskriftsrutt bland sina tidigare arbetskamrater.

Ett internationellt brödraskap

Eftersom bröderna har utfört ett mycket hårt arbete med att plantera och vattna säden av Rikets sanning, har människor av alla slag hört de goda nyheterna. Men det  är Jehova som har fått det att växa. (1 Kor. 3:6) Hans ande som verkar på hela hans synliga organisation har gjort det möjligt.

Genom den uppmuntran som gavs vid den internationella sammankomsten ”Guds vilja” år 1958 i New York var det många bröder som kom till Ecuador för att tjäna där behovet var större. När Sällskapets president var på besök år 1959, talade han till 120 personer som kommit dit från andra länder. Många nya fick kunskap om sanningen genom deras ansträngningar. Några tjänade som redskap för att bilda nya församlingar och effektivt öva inhemska bröder för ansvarsuppgifter i församlingen.

År 1967 fick vittnena i Ecuador på ännu ett sätt erfara hur äkta vårt internationella brödraskap är. I vilket sammanhang hände det? Det var då den internationella sammankomsten ”Guds fria söner” hölls i Guayaquil. Ledande bröder från Sällskapet var där tillsammans med omkring 400 andra tillresande bröder från olika länder. Vilken glädje och gemenskap de fick tillsammans med de mer än 2.700 ecuadorianska bröderna och andra intresserade! De inhemska bröderna såväl som de tillresande från utlandet gav många uttryck åt sin uppskattning.

En annan anda i Cuenca

År 1967 tycktes det gå bra att göra ett nytt försök att förkunna de goda nyheterna i Ecuadors tredje största stad, Cuenca. Hur skulle man då göra? Först sände man dit Carlos Salazar som pionjär med särskilt uppdrag. En kort tid därefter sändes fyra nyutexaminerade gileaditer också dit — Ana Rodriguez och Delia Sánchez från Puerto Rico samt Harley och Cloris Harris från Förenta staterna.

Det enda vittnet som då fanns i denna stad med mer än 100.000 invånare var Carlos Sánchez, en ung man som  var förlamad från midjan och neråt efter en bilolycka som han råkat ut för några år innan han lärde känna sanningen. Varje gång han skulle på ett möte fick missionärerna bära honom ner för trapporna från hans lägenhet, sätta honom bak på en skoter och sedan bära honom upp för trapporna till Rikets sal. Hans leenden och optimistiska inställning var till verklig uppmuntran för denna lilla grupp.

Kom ihåg att Cuenca hade rykte om sig att vara den mest katolska staden i hela Ecuador. Bland det första missionärerna lade märke till var det förvånansvärt stora antalet kyrkor. Det verkade som om det fanns en kyrka i vart fjärde eller vart femte kvarter. Och över dem alla såg man tornen på den enorma katedralen vid stadens största torg. Missionärerna väcktes varje morgon långt före soluppgången av kyrkklockorna som kallade människorna till den tidiga morgonmässan. Under den så kallade heliga veckan bar man ut helgonbilderna från de olika kyrkorna och tågade i procession gata upp och gata ner genom Cuenca. Det brukade ta en hel dag.

Det var därför med största försiktighet den lilla gruppen av vittnen började arbeta från hus till hus. Det gick fortfarande historier om folkskarorna som kastade stora stenar då förkunnarna försökte bearbeta vissa delar av staden. Men till missionärernas stora förvåning hände ingenting sådant nu. Tvärtom, människor välkomnade dem redan vid första besöket och skaffade sig mycket litteratur. Människor svalt andligen.

Harley Harris berättar så här om en av de populäraste prästerna i Cuenca: ”Vi fick ständigt höra om en präst från Spanien som hette Juan Fernández. Han och biskopen i Cuenca var oense, för han vägrade att ta ut olika  avgifter för olika mässor. För honom var alla mässor likvärdiga. Problemet var att han inte fick in så mycket pengar som biskopen ville. Dessutom gjorde han sig av med nästan alla helgonbilder i sin kyrka. Det gillade de liberalare katolikerna, medan de mera konservativa tyckte att det var skandal.

En dag berättade en dam för oss att en granne till henne hade vägrat att lyssna till oss och sedan talat om detta för prästen Fernández. Till hennes och andras stora förvåning hade han offentligt kritiserat henne vid mässan och sagt till de närvarande att de skulle lyssna om någon kom till deras dörr för att tala om bibeln, eftersom den innehåller sanningen.

Jag beslöt att jag skulle söka upp den här prästen, och med lite ansträngning lyckades jag få tag i hans adress. Jag bjöd hem honom till oss, och jag fick glädjen att tala med honom i två timmar. Förvånansvärt nog hade han en rätt förståelse av vissa grundläggande bibliska läror. När jag frågade honom hur han tyckte att en kristen borde ställa sig när det uppstår en politisk konflikt mellan två nationer, svarade han omedelbart: ’En kristen kan bara inta en ståndpunkt och det är att vara neutral, för man kan inte lyda Jesu befallning att älska och samtidigt döda.’ Samtalet slutade i en varm och vänskaplig ton, och han bad att få skaffa flera av våra publikationer.”

Men på grund av dispyten med biskopen fick han sluta sin tjänstgöring som präst och sändes tillbaka till Spanien samma vecka. Hans kommentarer lättade de mentala bojorna för många som sedan vågade lyssna till bibelns budskap.

Men det fanns fortfarande något som verkade hålla människor tillbaka från att ta fast ståndpunkt för  sanningen. Många studerade bibeln och kom till mötena, men när det gällde att gå ut i tjänsten på fältet, var det nästan ingen som hade mod att göra det. Vi drog den slutsatsen att de var rädda för sina grannar. Vad skulle kunna hjälpa dem att komma över denna barriär?

”Mamma, jag kan inte dö än”

Bob och Joan Isensee, som tidigare var missionärer, valde att fostra upp sin familj i Cuenca. En dag då Mimi, deras 10-åriga dotter, lekte i skolan, blev hon överkörd av en fullastad dumper. Hon fördes i ilfart till sjukhus, där  man gjorde desperata försök att rädda hennes liv. När Mimis oroliga mor kom, var hon fortfarande vid medvetande och viskade: ”Mamma, jag kan inte dö än. Jag har ju inte lett något bibelstudium!” Mimi hade på eget initiativ sagt till sköterskorna att de inte fick använda blod när de behandlade henne. Det var första gången som det sjukhuset hade med Jehovas vittnen att göra, och det visade sig vara en oförglömlig erfarenhet.

Läkaren kom. Han sade att det skulle bli nödvändigt att utföra en operation för att kunna avgöra hur stora de inre skadorna var. Fadern förklarade att det skulle gå bra, men ”utan blod, för bibeln förbjuder användning av blod i vilken form det vara må!” (Apg. 15:28, 29) Läkaren blev chockad. Aldrig förr hade han ställts inför en sådan svår operation med den begäran att blod inte får användas. Fadern sade att han tog på sig ansvaret som förälder och att kirurgen inte behövde det. Han skulle ta på sig hela ansvaret vad resultatet än blev. Det enda han begärde var att läkaren skulle göra allt han kunde för att rädda barnets liv utan att våldföra sig på Guds lag angående blodet.

Ödmjukt svarade läkaren: ”Eftersom jag själv har en tro och vill att andra skall respektera den, skall jag respektera er. Jag skall göra vad jag kan.”

Precis innan Mimi rullades in i operationssalen, sade hon till sin far: ”Var inte orolig, pappa. Jag har redan bett till Jehova.”

Drygt fem långa timmar gick. Under de timmarna kom många människor som kände familjen eller hade hört talas om olyckan till sjukhuset och väntade på utgången. Föräldrarna kunde under tiden förklara för dem att de hade den garantin att de skulle få träffa sitt barn igen i uppståndelsen, om det skulle dö. Hur reagerade de andra på det?

Man kunde få höra sådana här kommentarer: ”Jag är  också far och vet vad det innebär att förlora ett barn; men ni är betydligt lugnare än vad jag skulle ha varit.” En annan sade: ”Om jag hade en sådan tro som de, skulle jag vara den lyckligaste på jorden.” Deras närmaste granne, som en tid dessförinnan hade förlorat sin man, kom för att trösta dem, men gick själv tröstad därifrån. Hon sade: ”Ända sedan min man dog för två år sedan har jag känt mig nere, men nu när jag ser er och er tro på Gud och ert hopp är jag för första gången i stånd att känna mig glad och lycklig.”

Men hur gick det för barnet? Till sist var den långa operationen över, och de ängsliga föräldrarna fick gå in till läkaren för att få hans utlåtande. De inre organen hade blivit mycket svårt skadade. Pulsådern till diafragman hade slitits av, och hon hade förlorat mer än hälften av sitt blod. Levern hade slitits sönder på flera ställen. På grund av det enorma trycket hade magsäcken pressats rakt igenom diafragman. Dumpern hade stannat så precis att den inte krossat hjärtat.

Läkaren sade att han uppskattade föräldrarnas lugna attityd, för det hade gjort att han kunde börja operera i en mycket lugnare och stabilare sinnesstämning. Mimi tillfrisknade fort, till stor glädje för alla. Hela den här historien blev till ett enormt vittnesbörd, eftersom nyheten om den spred sig i hela Cuenca. På radio talade man om familjen Isensees enastående tro och lugn. En känd läkare sade till fadern: ”Ni skall veta att man inom läkarkåren talar om det här fallet som ett verkligt mirakel.”

En cyklist ger sig in i ett annat lopp

Mario Polo, som hela sitt liv bott i Cuenca, var känd för att flera år i följd ha vunnit landskampen i cykling och att han dragit sig tillbaka obesegrad. Staden Cuenca hade goda skäl att vara ganska stolt över honom.

 När Marios hustru, Norma, började studera med Jehovas vittnen, beslöt han att han skulle sitta med en gång och se om han kunde få svar på några av sina frågor. Det första han ville veta var: ”Vem är skökan som omnämns i Uppenbarelseboken?” (Upp. 17:3—5) Missionären svarade att vi i allmänhet brukar börja med lite enklare saker i bibeln, men eftersom Mario nu hade tagit upp den frågan, förklarade missionären att bibeln använder en omoralisk kvinna kallad det stora Babylon som symbol av en världsvid sammanslutning av alla religioner som inte håller sig avskilda från världen. — Jak. 4:4; Upp. 18:2, 9, 10.

Från den stunden blev Mario mycket intresserad av att studera bibeln och gjorde stora ansträngningar att vara med vid studiet, trots att han arbetade en bit utanför staden. En kväll kom han sedan till missionärshemmet och såg mycket bekymrad ut. Han hade fått lite litteratur från protestanterna med hemska anklagelser mot Jehovas vittnen. Missionären svarade att det bästa han kunde göra, om han kände  sig oroad av anklagelserna mot oss, var att begära att en predikant personligen kom och visade att de var riktiga. Det lät bra, tyckte Mario. Han och brodern besökte därför den protestantiske pastor som hade spritt litteraturen.

Mario begärde att pastorn skulle komma hem till honom och försvara det han hade sagt mot Jehovas vittnen. Han var tvungen att tacka ja till inbjudan, för om han inte kom skulle det uppfattas som ett erkännande av att anklagelserna var falska.

Tio personer, däribland Marios vänner och släktingar, satt och väntade då pastorn och en annan predikant från hans kyrka kom. Man valde att diskutera treenighetsläran. Varje gång ett skriftställe citerades till stöd för läran visade Mario, hans hustru eller någon av deras vänner varför det inte var tillämpligt. Missionären behövde nästan inte säga någonting alls.

Efter en halvtimme tittade pastorn på klockan och sade att han hade en annan tid att passa. ”Men du har ju inte bevisat någonting ännu”, sade en av de närvarande. ”Säg inte att du nu lämnar oss i vargarnas våld, som du uttrycker det!” Pastorn gick och sade att han skulle se om det inte gick att ordna ett nytt sammanträffande längre fram, men han ville inte binda sig och avtala en bestämd tid.

Han kom faktiskt tillbaka en dag och sade till Norma Polo att han skulle återkomma — men inte vid ett tillfälle då Jehovas vittnen var närvarande. Det tyckte inte Mario var riktigt, så han gick hem till pastorn och sade att han var välkommen hem till honom, men bara då Jehovas vittnen var med och kunde försvara sig. Mario insåg nu mycket klart vem som hade sanningen och hade mod att försvara den.

Mario fortsatte därefter att göra stadiga framsteg. Det  dröjde inte länge förrän han tog del i tjänsten på fältet just i det samhälle där han bodde, och längre fram började även hans hustru och dotter i tjänsten.

När infödda stadsbor började identifiera sig som Jehovas vittnen, fick det en fantastisk verkan. Hundratals människor i alla samhällsklasser — läkare, jurister, juvelerare, jordbrukare osv. — har nu omfattat sanningen i Cuenca. För tjugo år sedan fanns det ingen församling i den staden, men nu finns det 11 församlingar där. Förr brukade det ta en hel dag innan de religiösa processionerna hade passerat på gatorna under den så kallade heliga veckan, men nu räcker det att stå några minuter för att se dem passera — relikerna från en svunnen tid. Jehovas namn däremot är nu känt från den ena änden av provinsen till den andra.

Behov av uppmuntran

Slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var en period då Rikets verk gick framåt lugnt och fridfullt i Ecuador. Andra religioners inflytande och deras förmåga att egga upp människor hade minskat. Förkunnarna arbetade hårt för att sprida de goda nyheterna om Riket till varje hörn av landet.

År 1963 fanns det 1.000 förkunnare verksamma i tjänsten på fältet. Fem år senare hade antalet ökat till 2.000. År 1971 var antalet uppe i 3.000. Två år senare kunde vi rapportera 4.000 förkunnare av Riket; året därpå 5.000, och i oktober 1975 var vi uppe i toppsiffran 5.995 förkunnare.

Men för första gången på flera år blev det sedan en nedgång. År 1979 hade det totala antalet aktiva förkunnare av de goda nyheterna sjunkit till lite drygt 5.000. Vad hade hänt? Det verkar som om några av de nya hade dragits med  av entusiasmen över ett bestämt årtal i stället för att bygga på en äkta uppskattning av Jehova och hans vägar. Hur som helst så blev det en liten ökning igen år 1980 och även år 1981, men det gick långsamt framåt.

Vad var det som höll tillbaka tillväxten, när land efter land nu började rapportera fin ökning? Inte var det avfällighet och tydligtvis inte heller orenhet som fick Jehova att hålla tillbaka sin ande. Man funderade mycket på den här saken under bön. Förutsättningen för en tillväxt var fin, för 26.576 var med vid Åminnelsen år 1981 — dvs. 5 intresserade för varje förkunnare av Riket.

Man kom fram till att det bröderna verkligen behövde var uppmuntran. De äldste och de biträdande tjänarna behövde bli påminda om sitt ansvar att ta ledningen i tjänsten på fältet. Man behövde börja studera med dem som blivit overksamma för att återuppliva deras uppskattning av andliga ting.

När rapporten för tjänsteåret 1981 var sammanräknad, inbjöd avdelningskontorets kommitté alla äldste och biträdande tjänare till ett kort möte anordnat på olika platser i landet. Bröderna blev mycket glada över upplysningarna de fick. Alla lämnade mötet med ny arbetslust. Det ledde till att förkunnarantalet ökade med 14 procent och antalet bibelstudier med 19 procent det tjänsteåret. Antalet närvarande vid Åminnelsen ökade med 28 procent, till 34.024! Fälten var verkligen vita till skörd.

Skyfall

Nu uppstod ett annat hinder. I tio månader i ett sträck, från oktober 1982 till juli 1983, vräkte regnet ner med översvämningar som följd, och någonting liknande hade man inte upplevt i Ecuador på hundra år. I Guayaquil med omnejd kom mer än 2.500 millimeter regn på bara några  månader. Broar spolades bort, och städer blev isolerade. Det blev mycket svårt att förflytta sig. Rikets salar och brödernas hem skadades svårt.

Men bröderna beslöt att de skulle fortsätta att hålla sina möten. I Babahoyo fick somliga vada i vatten upp till midjan för att komma till mötena. Lite söder därom, i Milagro, gick vattnet nästan upp till knäna inne i Rikets salen. Men bröderna rullade bara upp byxbenen och höll glatt mötena trots översvämningen.

 Man gjorde stora ansträngningar för att upprätthålla kontakten med bröderna, även med dem på isolerade områden. När avdelningskontoret fick veta att några saknade mat eller andra livsnödvändiga ting, informerades församlingarna om detta, och bröderna visade stor frikostighet. Bröder från hela landet skänkte omtänksamt så mycket pengar, mat, kläder och medicin som behövdes. Mitt under det här ihållande regnet anordnade avdelningskontoret ett annat möte med de äldste och de biträdande tjänarna. Man berättade uppmuntrande erfarenheter och  gav förslag till hur man skulle kunna fortsätta att predika trots detta hemska väder. Paulus’ ord verkade vara mycket tillämpliga just då: ”Predika ordet, håll enträget på med det i gynnsam tid, i ogynnsam tid.” — 2 Tim. 4:2.

Vad blev resultatet? Rapporter från många församlingar som drabbades hårt av vädret visade en beaktansvärd ökning. Vid slutet av tjänsteåret 1983 hade antalet förkunnare ökat med 17 procent, trots regnet, och toppsiffran 7.504 förkunnare uppnåddes. Under samma period hade antalet bibelstudier ökat med 28 procent! Ju mer bröderna bearbetade distriktet, desto mer frukt bar det.

Avdelningskontoret behöver byggas ut

Rikets verk är relativt nytt i Ecuador i jämförelse med många andra länder. Det första egentliga predikandet började för bara drygt 40 år sedan. Precis som ett barn som växer behöver nya kläder, behövde avdelningskontoret större lokaler när Rikets verk växte.

Till att börja med kunde man ha avdelningskontoret i ett missionärshem. År 1957 byggdes ett nytt avdelningskontor i Guayaquil, och det byggdes ut längre fram. År 1977 föreslog broder Grant Suiter under sitt zonbesök att bröderna skulle börja söka efter en större tomt utanför Guayaquil. En dag kom en broder till avdelningskontoret och frågade om vi kanske var intresserade av en tomt som han skulle vilja skänka till Sällskapet. Den låg precis utanför Guayaquil. Vilket erbjudande!

En annan sak som vi också var i stort behov av just då var en plats där vi kunde hålla en av våra områdessammankomster — även om det behövde vara utomhus. Den första sammankomsten kunde hållas på denna nya tomt efter lite uppstädning av den. Sluttningen gjorde att man fick en naturlig amfiteater, och vännerna lade ut filtar på marken  för att sitta på. Den här tomten användes i flera år till krets- och områdessammankomster för kustlandet.

Till sist, mot slutet av år 1984, började man bygga en vacker sammankomsthall på den här tomten. Den skulle ha plats för 3.000 sittande. Tomten var på drygt 300.000 kvadratmeter. Men man var i behov av något annat utöver en sammankomsthall. I början av år 1985 började man med den styrande kretsens godkännande bygga ett nytt avdelningskontor på en annan del av tomten. Vilken spännande tid det var för vännerna att uppleva Jehovas välsignelse över deras ansträngningar att fullborda allt detta! Bygget började strax innan Sällskapets internationella byggnadsprogram började, men det fullbordades under dess ledning. Bröderna var mycket glada över att få yrkeskunnig internationell hjälp från frivilliga byggnadsarbetare från 14 länder. Vilken välsignelse att få sådan hjälp! Vi vill innerligt tacka alla som hjälpte till.

Ändringar inom administrationen

År 1949 blev Albert Hoffman den förste tillsyningsmannen för avdelningskontoret, och han gjorde mycket för att organisera verket här under dess första år. År 1950 fick John McClenahan, som också gått igenom Gilead, ta över tillsynen. År 1970 blev det återigen nödvändigt att göra vissa förändringar inom administrationen. En annan gileadit, Harley Harris, förordnades som tillsyningsman för avdelningskontoret, och han har fortsatt att tjäna på avdelningskontoret sedan dess. För närvarande leds avdelningskontoret av en kommitté på fem man: Francisco Angus, Arthur Bonno, Harley Harris, Vern McDaniel och Laureano Sánchez.

Stora uppoffringar

Rikets verks historia i Ecuador innehåller hundratusentals uppoffringar av våra bröder — några så små att vi  människor inte ser dem, men Jehova ser dem alltid. För alla dessa lojala gäller garantin i Hebréerna 6:10: ”Gud är inte orättvis, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat mot hans namn.”

De utlänningar som tjänar här glömmer inte hur frustrerande det var att försöka uttrycka sig på ett språk som de just hade börjat lära sig. För dem lät landets språk som en spärreld av ord skjutna ur en kulspruta. En missionär sade: ”Jag kände mig som en baby som skall lära sig att tala.”

Men hur gick det, då de trodde att de började behärska språket men sade något som uppfattades fel? En broder, till exempel, gick till en järnhandel och sade med hjälp av sitt engelsk-spanska lexikon: ”Quiero una libra de uñas” (Jag skulle vilja ha ett halvt kilo naglar). Han frågade efter fel sak (det engelska ordet ”nail” betyder spik, men också nagel)! En syster som stod i en buss kastades bakåt och hamnade i knät på en man, då chauffören startade lite tvärt. Hon sade då i tron att hon bad om ursäkt: ”Con su permiso” (Med er tillåtelse). Passagerarna skrattade hjärtligt då mannen godmodigt svarade: ”Visst, det går bra.”

Syster Zola Hoffman, som stannade på sitt missionärsdistrikt i Ecuador ända tills hon slutade sitt jordiska liv, ihågkoms för sitt frimodiga vittnande. Var det med fruktan hon talade med några om de goda nyheterna? Knappast! Hennes favoritdistrikt var affärs- och kontorsdistrikten i Guayaquil. Där var hon känd av nästan alla — företagsledare, advokater, domare och många andra. Många av de stadsbor som hon hade vittnat för kom på hennes begravning. Rikets salen var därför fylld till bristningsgränsen, och många fick stå utanför, ända bort till andra änden av gatan. Några av de 94 personer som hon personligen hade hjälpt att överlämna sig åt Jehova var också med.

 Broder Albert Hoffman som en gång hade en sådan stark röst kan nu bara viska. Vad har då hänt? En kväll när han körde hem från ett möte, stannade han vid ett trafikljus. En man, en främling, kom då fram och satte en pistol mot halsen på honom. Han sade någonting, förmodligen något om att han ville ha pengar, men eftersom Albert hörde dåligt, svarade han inte på en gång. Mannen blev arg och tryckte av. Kulan gick rakt igenom Alberts hals och fastnade i hans högra axel, och stämbanden skars av. Trots att Albert förlorade rösten nästan helt, fortsätter han att lovprisa Jehova, även om han nu får viska fram orden i stället. Han har varit i heltidstjänsten i nästan 60 år.

En annan som gjort sig känd för sin beslutsamhet är Herman Gau, som kom från Tyskland tillsammans med sin hustru för att tjäna där behovet var större. Han vill att saker skall ske snabbt och resolut, vilka problem som än uppstår. Eftersom den lilla församlingen i djungelstaden Puyo behövde en Rikets sal, resonerade broder Gau: ”Vi går ut i djungeln och hugger ner några träd till timmer.” Han fick syn på ett träd som han tyckte såg fint och rakt ut, men brodern från trakten varnade honom och sade: ”Om jag var du, skulle jag inte hugga ner det, för det är fullt av myror.”

”Det finns inga myror som kan hindra mig från att ta det här fina trädet till en Rikets sal!” sade Herman. Och så gav de sig på det med sina macheter. När det här delvis ihåliga trädet föll till marken, strömmade tusentals ilskna myror ut och gick till angrepp mot dem. Bröderna blev desperata och sprang ner till floden och hoppade i med kläderna på. Efter det lyssnade Herman till de infödda när de hade några synpunkter på träden. ”Men”, säger han och skrattar hjärtligt, ”vi fick Rikets salen byggd i alla fall!”

 Ungdomar omfattar sanningen

Men det finns något som är betydligt svårare än att bygga Rikets salar. Det är att fostra upp barn i sanningen. Jorge och Orffa Santos har varit i heltidstjänsten i nära 30 år. Under den tiden har de dessutom fostrat upp fem barn, som allesammans är i heltidstjänsten nu därför att de följt sina föräldrars goda exempel. Deras familj är bara ett exempel bland många som visar hur viktigt det är att föräldrarna föregår med gott exempel när de fostrar sina barn på den väg de bör vandra. — Ords. 22:6.

Men Carlos Salazar fick inte en sådan andligt inriktad uppfostran. Tvärtom, för när han valde att tjäna Jehova, körde hans mor ut honom, och hans syskon tog avstånd från honom. Men under sina 34 år i heltidstjänsten har han fått mer än 12.000 andliga bröder och systrar i enbart sitt hemland Ecuador — för att inte tala om de mer än 3.000.000 som utgör det internationella brödraskapet. Hur mycket har han inte kommit att uppskatta den kärleksfulla omvårdnad som Jehova ger dem som blivit ”föräldralösa” för de goda nyheternas skull!

Det gifta paret Jim och Frances Woodburn har visat stort nit som missionärer och har sått ut Rikets säd vitt och brett. De har besökt många gymnasier och visat boken Din ungdom — hur du får ut det bästa av den. Den har fyllt ett trängande behov i skolorna i fråga om att hjälpa de unga att lära sig att följa bättre moralprinciper, respektera sina lärare och vara vakna för faran med narkotika. Boken Liv — ett resultat av evolution eller skapelse? presenterades också som något unikt — den enda bok som tar upp båda sidor i diskussionen om evolutionen. Broder och syster Woodburn fick tillåtelse av både lärare och skolmyndigheter att gå in i klassrummen och visa litteraturen för eleverna. Till och med de religiösa skolorna som drivs av präster och  nunnor var mottagliga. En präst kallade hela elevkåren till aulan och sade: ”Det här är just den bok ni behöver, och jag uppmanar er alla att skaffa ett exemplar av den.” Inte en enda av de mer än 65 skolor som paret Woodburn besökte vägrade att låta dem erbjuda detta viktiga stoff åt eleverna! Ibland fick de lämna mer än tusen böcker på en månad.

Framtidsutsikter

När man går ner för gatorna i Quito, Cuenca, Riobamba och San Antonio i dag, har man svårt att tänka sig att det för inte så länge sedan utkämpades våldsamma strider här för friheten att predika de goda nyheterna. Skrikande pöbelhopar har ersatts med fridsamma människor som lyssnar med djup respekt till bibelns budskap. Man finner nu monument överallt över den seger Jehova har gett oss — Rikets salar där 188 församlingar kan samlas för att hämta näring från Guds ord.

I år fick man se antalet förkunnare ta ännu ett stort kliv framåt — till rekordsiffran 13.352. Det finns nästan dubbelt så många bibelstudier som det finns förkunnare, och 66.519 var med vid åminnelsen av Kristi död, och det visar att det finns mycket kvar att göra här för att hjälpa fler att också omfatta sanningen.

Hur vederkvickande var det inte att under förföljelsens hetta se ärligt sinnade ecuadorianer komma för att försvara bröderna och systrarna, för att ge dem ”en bägare kallt vatten att dricka”! Som Jesus sade skall sådana människor visst inte gå miste om sin lön. (Matt. 10:42) Tusentals människor här längs ekvatorn — från de skogklädda tropiska slätterna till de snöklädda bergstopparna — har redan belönats med sanningens vederkvickande vatten. Vår innerliga önskan är att flera tusen till skall få denna lön innan den här tingens ordning når sitt slut.

 [Ruta/Karta på sidan 201]

Data om Ecuador

Huvudstad: Quito

Officiellt språk: Spanska

Största religion: Katolicism

Folkmängd: 10.054.000

Förkunnare: 13.352

Pionjärer: 1.978

Församlingar: 188

Närvarande vid Åminnelsen: 66.519

Avdelningskontor: Guayaquil

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

STILLA HAVET

COLOMBIA

ECUADOR

Ibarra

Atuntaqui

San Antonio

EKVATORN

Quito

Manta

Ambato

Riobamba

Babahoyo

Guayaquil

Milagro

La Libertad

Anderna

Cuenca

Machala

PERU

 [Helsidesbild på sidan 199]

[Bild på sidan 202]

Thomas och Mary Klingensmith, till vänster, och Willmetta och Walter Pemberton kom som de första missionärerna från Gileadskolan till Ecuador år 1946

[Bild på sidan 207]

Pedro Tules, den förste från Ecuador som gick igenom Gileadskolan

[Bild på sidan 209]

N. H. Knorr, till vänster, Sällskapets president. Bredvid honom M. G.Henschel, också från huvudkontoret, under besöket i Ecuador i mars 1949. Albert Hoffman, till höger, den förste tillsyningsmannen för avdelningskontoret i Ecuador. Han blev senare skottskadad, men överlevde

[Bild på sidan 210]

César Santos övergav avgudadyrkan för att bli ett vittne

[Bild på sidan 215]

Carl Dochow, Gileadutbildad missionär, mötte motstånd i staden Cuenca

[Bild på sidan 218]

Carlos Salazar, den andre från Ecuador som fick gå igenom Gileadskolan

[Bild på sidan 220]

Unn Raunholm blev sänd som missionär till Ecuador år 1958

[Bild på sidan 223]

Ray och Alice Knoch, missionärer med uppdrag att bearbeta byarna längs kusten vid Stilla havet

[Bild på sidan 227]

Maruja Granizo, till vänster, med sina barnbarn och sin sonhustru

[Bild på sidan 230]

John Furgala, till vänster, utanför sin järnhandel

[Bild på sidan 233]

Rafael Coello, en gång domare i appellationsdomstolen, vittnar för tidigare arbetskamrater i Justitiepalatset i Guayaquil

[Bild på sidan 238]

De tidigare missionärerna Bob och Joan Isensee och deras barn. De ställdes inför frågan om blodtransfusion

[Bilder på sidan 241]

Mario Polo efter att ha vunnit en landskamp i cykling. Mario och hans hustru, Norma, kämpar nu ivrigt för bibelns sanning

[Bilder på sidan 245]

Ecuadors nya Betelhem med dess reception

[Bild på sidan 246]

Den nya sammankomsthallen, en friluftsanläggning, med det nya avdelningskontoret i bakgrunden