Colombia

Colombias guld — är det den gula ädelmetallen eller det fördärvbringande vita kokainet? Ingetdera. Det verkliga guldet i detta sydamerikanska land finns bland folket — de tusentals människor som skapar sig ett gott namn hos Gud.

NÄMN Colombia i Sydamerika, och vad för det tanken till? Hos många människor framkallar det syner av välsmakande colombianskt kaffe, utsökta smaragder, vackra krysantemum och kungliga orkidéer, bara för att nämna några goda saker för vilka landet är känt. Men hos andra framkallar bara antydan om Colombia mörka minnesbilder av kokainsmuggling och ohyggliga narkotikakrig. Detta är olyckligt. Narkotika och mord är inte representativa för det verkliga Colombia och långt ifrån för flertalet av dess invånare.

Kom och se själv hur Colombia ter sig. Du blir kanske överraskad och även tilltalad av att få veta att det inte är så primitivt eller farligt som du kanske har föreställt dig. Och  vi är säkra på att du kommer att förstå varför Jehovas vittnen i Colombia är så glada över att få förkunna de goda nyheterna om Guds rike i detta traditionellt romersk-katolska land.

Spanska kronan — det romersk-katolska korset

En blick på kartan kommer att uppfriska ditt minne beträffande områdets geografi. Som du ser stöter Panamánäset samman med Colombia i nordvästra hörnet av Sydamerika. Detta skänker Colombia, som är uppkallat efter den europeiske upptäckaren av Nya världen, fördelen av att ha kust mot både Stilla havet och Atlanten.

Efter Kristofer Columbus’ minnesvärda resor blev hela det karibiska området snabbt föremål för exploatering och erövring. Spaniens energi inriktades på en enda verksamhet: att vinna kontroll över Nya världens oerhörda rikedomar, dess guld och silver, vilket snart kom att sporra landet i dess strävan att vinna världsherraväldet. Få vill förneka att 1500-talet var Spaniens århundrade.

Men 1500-talet var också den protestantiska reformationens århundrade, när nationerna i norra Europa bröt sig fria från romersk-katolska kyrkans och Heliga romerska rikets bojor. Bibelöversättning och -publicering kom snart att få stor utbredning, och bibeln blev en hemmets bok. Men inte så för Spaniens amerikanska kolonier. När de spanska erövrarna vadade i land här för att ta landet i besittning för kronans räkning, planterade de också den romerska katolicismens kors. Där kom det att förbli en symbol för religiöst monopol under de 400 följande åren.

För att förstå Colombia och dess folk måste man därför få grepp om dess historia. Och för att förstå Jehovas vittnen i Colombia måste man också känna till hur världshistorien sammanflätats med deras teokratiska historia.

 Större platser av intresse

Större delen av Colombias befolkning är koncentrerad till västra delen av landet — i dalarna där det är gott om floder och på de bördiga sluttningarna av tre bergutlöpare i Anderna, som från gränsen mot Ecuador grenar ut sig likt fingrar norrut. Vårt intresse koncentreras på sex av dess städer: huvudstaden, Bogotá, på en högslätt i Östcordilleran; tre tropiska hamnar längs den karibiska kusten, Barranquilla, Santa Marta och Cartagena; det världsbekanta Medellín i väst, med dess klimat av ständig vår; och det subtropiska Cali i sydväst, åt Ecuadorhållet till, som njuter av sommarväder året om.

Ända tills man införde kommersiella flygresor i början av 1920-talet var Magdalenafloden den förnämsta rutten till inlandet. Halvvägs uppför floden, mot väster, reser sig den snötäckta vulkanen Nevado del Ruiz — synlig från luften en klar dag. Nedanför på dalbottnen låg en gång den blomstrande jordbruksstaden Armero, innan den ödesdigra kvällen i november 1985, då en dödande massa av gyttja, is och lava raderade bort staden med dess 28.000 invånare från kartan. Omkring 40 Jehovas vittnen och intresserade människor förlorade livet i den tragedin. *

Vidare till Bogotá

När ett ankommande flygplan lämnar Magdalenaflodens breda dalgång bakom sig, glider det över den frodigt gröna högslätt där Bogotá, den 450 år gamla huvudstaden, Colombias största stad, ligger. Alerta passagerare på högra sidan i planet kanske helt kort får syn på det rödbruna taket till Vakttornets nya avdelningskontor, som byggs strax väster om huvudstaden. En del av arbetarna kanske tittar upp också och undrar om det passerande planet för med sig fler frivilliga arbetare i Sällskapet Vakttornets internationella  byggnadsprogram för att påskynda arbetet. I det att det stora jetplanet fortsätter sin långa glidflykt mot Bogotás internationella flygplats, El Dorado, höjer sig rakt framför det, längst ut på platån, de höga byggnaderna i Bogotá mot solen och avtecknar sig mot de branta höjdsträckningarna i Östcordilleran.

När resenärerna lämnar flygplatsen, blir de ofta förvånade över den friska, svala luften. En ytterrock eller en tjock tröja kan hålla kylan borta på denna höjd av 2.600 meter.

Colombia åtnjuter religionsfrihet

Ett helgonaltare kröner bergskedjan som höjer sig över huvudstaden. Det står som en tyst påminnelse om att Colombia är ett katolskt land; det är helgat åt ”Jesu heliga hjärta” och har ett undertecknat konkordat med påvestolen i katolska kyrkan, vilket varit i kraft sedan 1887. Ursprungligen stadgades det i detta att katolicismen var statens religion, i det man höll fast vid den spanske kungens, Filip II:s, uppfattning att politisk enhet inte kunde existera utan enhet i fråga om religion.

Till all lycka har Colombia sedan 1958 åtnjutit religionsfrihet. Jehovas vittnen uppskattar statens upplysta inställning i detta avseende.

Vittnesbördets frambärande i Bogotá

Vi skall be att få presentera Agustín Primo, en medlem av kommittén för avdelningskontoret i Colombia.  Han lärde känna sanningen år 1972 genom ett utländskt Jehovas vittne, som tjänade i Bogotá när behovet av förkunnare av Riket var mycket stort. Agustín, som nu är 60 år gammal och har dragit sig tillbaka från sitt förvärvsarbete, arbetar hela sin tid på avdelningskontoret. Han berättar för oss att det nuvarande avdelningskontoret och tryckeriet är alldeles för små för att nöjaktigt betjäna landets mer än 40.000 förkunnare och 600 församlingar, trots att byggnaderna blev överlämnade för bara tio år sedan.

Varifrån kommer tillväxten i fråga om förkunnare? Att vi tar i betraktande det evangeliseringsarbete som utförts i denna vidsträckta stad på omkring fem miljoner invånare kan ge oss en del ledtrådar.

Att vittna i stadens rikare delar är svårt på grund av bevakade hyreshus och andelslägenheter, där de som bor för det mesta kommer in i och ut ur byggnaden med bil. Och när förkunnarna besöker privathemmen i detta område, ställs de inför problemet att komma förbi hembiträdet för att nå familjemedlemmar. Men i de växande medelklassområdena är det ofta möjligt att få stimulerande samtal om bibeln.

I de mindre anspråksfulla områden där arbetarklassen bor träffar man många människor som är väl underrättade om världshändelserna. Därför är det lättare att sätta i gång bibelstudier i hemmen med dem, och de gör ganska snabba framsteg i sanningen.

Och till sist finns det sådant som utgör en plåga för så många överbefolkade städer i utvecklingsländerna — slumkvarter och kåkstäder, som tycks komma till över en natt på obebodd slätmark och kala bergssluttningar. Detta är den sista lägermarken för den ändlösa ström av människor som överger landsbygden för det främmande livet i staden. Bland de tiotusentals människor som bor där lyssnar  många till Jehovas vittnens tröstande budskap, och en del ger gensvar genom att omfatta hoppet om Riket.

De två första förkunnarna av Riket i Colombia

”Det har skett en utomordentlig tillväxt sedan de första Gileadmissionärerna kom hit i mitten av år 1945. Men det fanns verksamma vittnen i Colombia 20 år dessförinnan”, berättar Euclides Gonzáles från avdelningskontorets avdelning för tjänsten på fältet för oss.

Ungefär vid samma tid som Charles Taze Russell och hans lilla grupp av bibelforskare började sina studieklasser i Allegheny i Pennsylvania i USA föddes Heliodoro Hernández i bergsbygden, omkring 300 kilometer norr om Bogotá. Detta skedde år 1871. Femtioett år senare blev han Colombias första aktiva vittne.

Som ung var Heliodoro en ivrig läsare, som hyste en förtärande önskan att få äga en bibel. Men det var ont om biblar på den tiden. Slutligen, vid 25 års ålder, skaffade han sig en som var helt hans egen, och under det följande kvartsseklet läste han den med stor tillgivenhet.

År 1922 lånade han av en bekant flera exemplar av tidskriften Vakt-Tornet såväl som broschyren Millioner som nu leva skola aldrig dö! Heliodoro, som  var överlycklig över vad han läste i dessa publikationer, började dela med sig av dessa goda nyheter till alla som han träffade. Två år senare fann Heliodoro ett hörande öra hos den unge Juan Bautista Estupiñán, som nyss kommit tillbaka från militärtjänst i Bogotá. Heliodoro var då 53 år och Juan 25. Juan gifte sig senare med Heliodoros syskondotter. Dessa två kristna män sådde rikessädens sanning i byarna och samhällena i nordöstra Colombia.

Utom räckhåll för flygande stenar

På 1930-talet sände Sällskapet till Heliodoro och Juan en batteridriven transkriptionsmaskin (grammofon) för att hjälpa dem att sprida de goda nyheterna mer effektivt. De gick till fots till grannsamhällena och släpade på den tunga maskinen såväl som sitt litteraturförråd. Man kan föreställa sig effekten av att spela upp sådana ämnen som ”Treenigheten avslöjad” och ”Världens ände” på stortorgen i dessa katolska samhällen. Är det något att undra på att de i varje samhälle som de kom till sökte efter en inomhusplats att ställa maskinen på innan de började använda den? På det viset var förstärkaren inte bara utom synhåll, utan också utom räckhåll för flygande stenar, som motståndarna kastade.

Heliodoro dog år 1962 vid 91 års ålder. Och hans predikokamrat, Juan Bautista Estupiñán, dog trogen år 1976.

Vem skulle ge gensvar på kallelsen?

År 1930, efter 43 år av kyrkobehärskat styre, öppnade en förändring när det gällde regeringen vägen till större religionsfrihet. Olika protestantiska grupper började utvidga sin verksamhet i Colombia, och det gjorde även Jehovas vittnen.

Vid sammankomsten i Washington år 1935 uppmanade Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets andre president,  Herrens folk att överväga att erbjuda sig att predika i Sydamerika. Men Hilma Sjöberg och Kathe Palm, två modiga pionjärsystrar, predikade redan i Colombia. Syster Sjöberg, som var född i Sverige, var änka efter en bomullsodlare i Texas. Kathe Palm, som hade lärt känna sanningen i sitt hemland, Tyskland, hade varit pionjär i Förenta staterna innan hon trädde in på det sydamerikanska fältet.

Syster Palm kommer ihåg: ”Hilma Sjöberg sände pengar till Sällskapet Vakttornet i november 1934 som betalning för en resa från Förenta staterna till Colombia med båt. Sällskapet frågade mig om jag ville hjälpa syster Sjöberg i Sydamerika. ... Så i december anlände jag till Buenaventura i Colombia.” Med bara ett vittnesbördskort på spanska och en begränsad kunskap om språket började hon ensam och predikade i den hamnstaden.

Sedan tog hon tåget över Västcordilleran och ner i Caucadalens bördiga jordbruksbygd till Cali. Medan hon väntade på Hilmas ankomst landvägen från Ecuador, vittnade hon här i Cali och sedan i Palmira på dalens andra sida. När syster Sjöberg anlände, reste de två systrarna, som nyss lärt känna varandra, över Centralcordilleran och upp till högslätten där Bogotá ligger. Syster Palm säger att de bearbetade huvudstaden i mer än ett år och placerade kartongvis med böcker.

”Vita handskar” för affärsdistrikten

Åren 1939, 1941 och 1942 bar en mor och hennes dotter, Marian och Kate Goas från Mexico, vittnesbörd i Bogotá och flera andra städer, även i guldgrävarstaden Condoto, i de låglänta sumpmarkerna och de täta skogarna vid Stilla havet. De besökte också hamnstäderna Cartagena, Barranquilla och Santa Marta längs den karibiska kusten. Kathe Palm säger att dessa pionjärsystrar ”klädde sig elegant och  bar vita handskar medan de förnämligast bearbetade affärsdistrikt”.

Det gensvar de fick i varje stad var en förkänning av hur Rikets verk skulle göra framsteg. Beträffande till exempel det religiösa Medellín rapporterade de att det knappast gick någon dag utan att de blev angripna av prästinspirerad skolbarnspöbel. Angående Barranquilla skrev de: ”Det finns många vänliga, välmenande människor i Barranquilla, och jag tror att en verkligt god grupp människor skulle kunna församlas till studier, om det funnes någon förkunnare här som kunde ägna hela sin tid åt detta verk.”

Dessförinnan kontaktade ett vittne från ett annat land en ung affärsman av palestinsk härkomst i Barranquilla. Han hette Farah Morán. Farah ägde en bibel och tyckte om att läsa den. En het lördagseftermiddag i mitten av 1930-talet kom en utlänning på besök till hans herrekiperingsaffär för att ”tala om statsstyrelse”. Farah gav till känna att han aldrig diskuterade politik. ”Men det här gällde Guds regering.” Å, det var något annat. Farah skaffade sig Sällskapets bok Framtidens regering.

Han började omedelbart läsa den och blev så fängslad av innehållet att han stängde sin affär för dagen för att fortsätta att läsa hemma. Klockan fyra på morgonen var Farah halvvägs igenom boken; när klockan var sex steg han upp och badade sig och begav sig i väg till hotellet för att få tag i mannen som hade placerat boken hos honom. Farah skaffade mer litteratur från detta vittne. För att få grepp om bibelns sanning läste han och läste om igen dessa böcker under de fjorton följande åren.

Innan de utexaminerade missionärerna från Sällskapet Vakttornets Bibelskola Gilead anlände utförde alltså självuppoffrande utländska pionjärer ett berömvärt arbete i Colombia, uthärdade svårigheter och motstånd, när de sådde ut Rikets säd över hela landet.

 Inga hyddor med halmtak i sikte

Den månad andra världskriget slutade, augusti 1945, tog det plan som transporterade de tre första gileaditerna till Colombia mark på Bogotás gamla flygplats. Deras första uppgift blev att hitta ett lämpligt ställe för ett missionärshem, eftersom fler utexaminerade snart skulle anlända.

Innan en del av dessa missionärer kom till Colombia, hade de drömt om ett land med stränder som sköljdes av Karibiska havet, vajande palmträd, pittoreska hyddor med halmtak och vänliga människor som bara väntade på att få komma in i sanningen.

Vid ankomsten till Bogotá vaknade emellertid dessa gileaditer upp till insikt om att de befann sig i en stad med en halv miljon invånare, som just hade börjat resa sig från ett kolonialt förflutet. Här klädde sig de flesta människor i svart och grått; vädret var ofta molnigt och fuktigt, och nätterna på nästan 2.700 meters höjd var kyliga. Ja, de utförde pionjärtjänst igen, men nu med ett nytt språk, ett svårt distrikt att bearbeta, inga hyddor med halmtak i sikte och inget spår ännu av dessa ”vänliga människor som bara väntade på att få komma in i sanningen”.

Far- och mormödrar nu — fortfarande missionärer i hjärtat

De flesta av missionärerna lärde sig dock att tycka om sitt tilldelade fält. ”Det var roligt att gå omkring i regnet med regnrockar och paraplyer”, påminde sig en av de tidigare missionärerna. Och många dagar var absolut fantastiska, helt soliga och strålande. Med ett överflöd av blommor, hus i kolonialstil, nya seder att lära och den uppfordran språket ställde oss inför tyckte vi att vårt missionärsfält var underbart!”

Missionärerna började först vittna i medelklassområdet  kring sitt hem, och de fann att invånarna var vänliga och gästfria — typiskt för colombianer. Men när missionärerna tog fram bibeln för att förklara syftet med sitt besök, kom djuprotad religiös fruktan i dagen och gjorde slut på samtalet. Utsikterna till återbesök var få, och det var svårt att få i gång bibelstudier.

Att anpassa sig till grupplivet i missionärshemmet var inte alltid lätt. Flera missionärer lämnade landet därför att de var olyckliga. En del återvände senare hem på grund av sjukdom. Och Satan lyckades med att bryta ner någras moraliska ostrafflighet.

Tre av de unga systrarna i den första gruppen förlorade trots allt inte missionärsandan: Marian Brown, Jewel Harper och Helen Langford. Även om de senare avbröt missionärstjänsten, när de blev gifta, stannade de kvar på sitt fält — nu allesammans far- och mormödrar — fortfarande missionärer i hjärtat.

”Det hade sanningens klang”

Men det fanns vänliga människor som bara väntade på att få komma in i sanningen i Bogotá. En var den 23-årige David Guerrero. Han kom från en from katolsk familj. När han var tio år gammal, utlöste emellertid hans fars död tvivel beträffande religionen. Denna personliga tragedi övertygade honom om att de döda, tvärtemot den katolska läran, inte finns till. Några år senare, när han arbetade i en liten tröjfabrik som hans bror ägde, var han därför redo att höra sanningen från två missionärer, som kom in i Guerreros fabrik.

David fortsätter berättelsen: ”En morgon kallade min bror på mig att komma fram för att tala med några utlänningar, som hade svårigheter med att förklara syftet med sitt besök. Jag kom, med den lilla engelska jag kunde, och fann till min förvåning två snyggt klädda nordamerikanska flickor.  De ville tala med oss om bibeln. ’Det krävs en hel del mod att utföra ett sådant arbete i en sådan här omgivning’, tänkte jag. Besöket avslutades, och jag fann mig stå med två böcker med intressanta titlar, en hette ’Sanningen skall göra eder fria’, och den andra hette Barnen. Flickorna lovade att komma tillbaka.”

David började läsa stora avsnitt här och där i böckerna. ”Jag tyckte om vad jag läste”, sade han. ”Det hade sanningens klang. Och de här människorna gjorde rätt i att föra ut budskapet direkt till folk.”

Vittnena kom tillbaka några dagar senare med ett missionärspar och ordnade med ett bibelstudium, och snart var David med på mötena. ”Och innan jag visste ordet av, hade jag blivit en Rikets förkunnare”, sade han.

De två första dopförrättningarna

Den första dopförrättningen inträffade år 1932, när en besökande representant för Sällskapet döpte de två första förkunnarna av Riket i Colombia, bröderna Hernández och Estupiñán, tillsammans med två kvinnor, i en simbassäng i Bogotá. Den ena av de två kvinnor som blev döpta var Alejandrina Moreno. Hon dog trogen år 1950, och hennes begravning var den första i Colombia som leddes av vittnena.

Den sista söndagen i januari 1946 ägde det andra rapporterade dopet av Jehovas vittnen i Colombia rum med 30 människor närvarande. Sju av de nya förkunnarna symboliserade sitt överlämnande genom dop, David Guerrero inbegripen. Missionärerna fann behag i den subtropiska miljö i vilken dopet skedde, 1.200 meter lägre än grässlätten. Ett överflöd av färgrika fåglar och blommor, kaffebuskar och en klar bergsbäck mitt ibland bambu- och bananträd skänkte behag åt platsen — precis som många hade föreställt sig att det skulle vara på fältet i tropikerna.

 Senare gifte sig David Guerrero med missionären Helen Langford. Sedan de bott i Förenta staterna en tid, återvände de till Colombia för att vara pionjärer och senare åtnjuta privilegierna i resetjänsten.

Organiserat som avdelningskontor — 1 maj 1946

En månad efter detta andra dop var spänningen hög inför besöket av Sällskapets tredje president, Nathan H. Knorr, och dåvarande vicepresidenten, Frederick W. Franz, aviserat till den 12—17 april 1946. På kristenhetens palmsöndag var 87 personer församlade i missionärshemmet för att höra broder Knorrs tal, ”Glädjens, I nationer”. Vid Herrens kvällsmåltid två dagar senare var 29 närvarande, och broder Franz talade extemporerat på spanska.

Det colombianska avdelningskontoret organiserades under deras besök och skulle börja fungera från och med den 1 maj 1946. Några månader senare överflyttades fem av missionärerna till Barranquilla för att öppna ett missionärshem och börja predika om Riket i denna kuststad.

John Green, den förste tillsyningsmannen för avdelningskontoret, tjänade fram till november det året, när Robert Tracy anlände. Green måste återvända till Förenta staterna på grund av sin hustrus vacklande hälsa.

Robert Tracy var utexaminerad från den sjätte klassen vid Gilead. Sedan han hade verkat några månader i kretstjänsten, blev han övad vid Betel i Brooklyn innan han flyttade till Colombia. Broder Tracy var vänlig och energisk och spelade en stor roll i att utveckla organisationen i Colombia.

Våldsamheterna

Året 1946 var märkligt av ett annat skäl också. Just som vittnena gjorde goda framsteg i verket med att göra lärjungar, kom en politisk flodvåg svepande, som störtade Colombia i totalitarism och tillbaka till medeltiden, religiöst talat.  Denna kedja av händelser slungade Colombia ut i ett av de blodigaste skedena i dess historia — våldsamheternas tid.

Efter presidentvalet 1946 protesterade det besegrade partiets kandidat, Jorge Eliécer Gaitán, högljutt och vältaligt till förmån för de förtryckta. Han var oerhört populär. Vid middagstiden den 9 april 1948 sköt en lönnmördare denne folkets förkämpe. Den vrede skaror av medborgare kände över sin idols död utlöstes i upplopp och ett utbrott av dödande, plundring och förstörelse. Vredgade pöbelhopar fördärvade eller förstörde nästan alla kyrkorna i huvudstaden i ett uppvisande av antiklerikalism. Till och med den påvlige nuntiens bostad lades i ruiner.

Våldsamheternas illa beryktade tid i Colombia hade börjat. Genom meningslöst dödande och illvillig brutalitet fick omkring 200.000 colombianer gjuta sitt blod under det årtionde som följde. Hundratals år gammal politisk rivalitet underblåste lågorna av ouppklarat hat och spred skjutande och svingandet av stora knivar över landsbygden och bergstrakterna. Präster i samhällena tog också parti i konflikten. Vad blev resultatet? Man hörde fler och fler människor säga: ”Jag är katolik. Jag tror på Gud, men jag tycker inte om prästerna.”

Vittnena utsattes för pöbelaktioner, och prästinspirerat trakasseri från polisens sida användes i ett försök att lägga hämsko på deras gudsdyrkan. I ett försök att undvika att bli arresterade i predikoarbetet brukade bröderna förflytta sig snabbt från ett distrikt till ett annat och ibland sätta ut vaktposter som skulle varna för annalkande ingripanden. Jehovas vittnen var politiskt neutrala, men likväl blev många arresterade i olika delar av landet och dömda till korta fängelsestraff. Det finns dock ingen uppgift om att något Jehovas vittne blev dödat, såsom fallet var med en del protestanter som tog parti i tvisten.

 Märkligt nog fortsatte livet i de större städerna precis som vanligt. Utlänningar som besökte huvudstaden under kortare tidsperioder blev inte medvetna om inbördeskriget som pågick på landsbygden.

Språkbegränsningar inget hinder

I början av 1948 tog Robert Tracy del i vittnandet nära affärsdistriktet i Bogotá och träffade där familjen Rojas. Fadern var radioreparatör. Han och hans hustru och fyra barn bodde alla i ett rum, samma rum där han utförde sitt förvärvsarbete.  ”Trots min begränsning i bruket av spanska”, berättar broder Tracy, ”gjorde familjen framsteg, och så småningom blev alla förkunnare av Riket, och Luis, den äldste, började som pionjär med särskilt uppdrag, följd av Gladys och Marlene.”

Gladys gifte sig med en missionär och tjänade tillsammans med sin man i Bolivia och Ecuador. Och Luis är nu en av de tre områdestillsyningsmännen i Colombia.

Avdelningskontoret flyttat till Barranquilla

Tre nya gileaditer, Dewey Fountain med hustrun Winnie tillsammans med dottern Elizabeth, anlände i december 1949 till Bogotá, så att antalet missionärer i landet ökade till nio. Då bodde flertalet av Rikets förkunnare i norr, på den karibiska kusten, och arbetet började blomstra där.

Med tanke på detta flyttade Sällskapet i december 1951 avdelningskontoret från Bogotá till Barranquilla. Robert Tracy fortsatte som tillsyningsman för avdelningskontoret där till april 1952, när han återvände till Bogotá för att gifta sig med ”Libby” (Elizabeth) Fountain. James Webster, en missionär i Barranquilla, ersatte Tracy som tillsyningsman för avdelningskontoret och tjänade i den ställningen under de 13 följande åren. Vi kommer att få höra mer om dessa män senare.

Icke-katolsk verksamhet förbjuden

År 1953 hade den totalitäre presidenten iordningställt för antagande en ny konstitution, som innefattade principerna om en korporativ, fascistisk stat. Hans planer blev tvärt stoppade, när armén tågade in och störtade hans regering. Armégeneralen Gustavo Rojas Pinilla blev den nye diktatorn och presidenten. Detta förebådade inget gott för Jehovas vittnen.

Gabriel Piñeros, som nu är äldste i en av församlingarna i Cali, kände personligen general Rojas. Gabriel var en tid överste i colombianska flygvapnet och utsågs till att vara  generalens pilot. Broder Piñeros påminner sig generalen som en vänlig man, som önskade göra slut på våldet och stabilisera landet. ”Generalen började väl, men makt och ärelystnad steg honom åt huvudet”, säger broder Piñeros. ”Oaktat han inte var någon särskilt religiös man, lät han sig påverkas av kyrkan.”

Eftersom general Rojas sökte stärka sin ställning som president, sökte han vinna stöd från katolska kyrkan. Därför tillkännagav han att hans regering skulle vara strikt romersk-katolsk. Tre månader efter maktövertagandet förbjöd han icke-katolsk religiös verksamhet i 18 katolska missionsområden. Sedan, i juni 1954, följde ett annat dekret. I det förbjöds all offentlig icke-katolsk religiös verksamhet. Bara enskilda möten i erkända icke-katolska gruppers hem eller i etablerade religiösa helgedomar skulle vara tillåtna.

 Pärmarna avslitna från biblar

I maj 1953 planerade medlemmar i Bogotáförsamlingen en utflykt, men det här var inte en nöjestur för att få rekreation. De tog sig ner till en nivå av drygt 1.200 meter från sin höga bergsstad till det subtropiska samhället Tocaima för en dopceremoni med mera i det fria. Efter dopet spred förkunnarna ut sig för att vittna i samhället.

Det dröjde inte länge förrän polisen arresterade en av systrarna och låste in henne i fängelset. Broder Tracy och andra försökte utverka hennes frigivning, men de blev också inlåsta. Snart hölls åtta vittnen i förvar. Den uppretade överkonstapeln skrek att de var kommunister och inte hade någon rätt att predika i det här katolska samhället. Borgmästaren lät sänka vittnenas litteratur i en stor vattentank mitt på polisstationens öppna gård, sedan polisen hade slitit av pärmarna från böckerna och biblarna. Till sist, en timme senare, lugnade sig myndigheterna och frigav vittnena.

Det var med glädje som församlingens medlemmar företog den fyra timmar långa färden hem uppför bergssidan, eftersom alla ”gladde sig över att de hade räknats värdiga att bli vanärade för hans [Jesu] namns skull”. — Apg. 5:41.

Bogotáförsamlingen lämnad att stå på egna ben

År 1954 var Bogotá en stad på över 600.000 invånare och växte snabbt. Men efter mer än åtta års missionärsverksamhet uppgick Bogotáförsamlingen fortfarande till ett medeltal av bara 30 förkunnare. Med så lite att uppvisa efter en så stor ansträngning stängde man missionärshemmet i Bogotá, och missionärerna skickades på annat håll. Men vart? Till Cali, där syster Kathe Palm hade vittnat 18 år tidigare. Cali var nu en växande industristad, en logisk plats att öppna ett nytt missionärshem på.

Till att se efter Rikets verk i Bogotáförsamlingen förordnades en broder där, Porfirio Caicedo, som församlingens  tillsyningsman. Han var en skicklig snickare, som gjorde gjutformar för metallgjutningar. När han lärde känna sanningen år 1950, hade han inriktat sin företagsamma anda på att uppfostra sin stora och växande familj ”i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning”. — Ef. 6:4.

Porfirios andre son, Raúl, började som pionjär omedelbart efter gymnasiet i början av 1960-talet. Han tog tjänsten på allvar och tjänade i krets- och områdesverksamhet och kom sedan till Gileadskolan. När han kom tillbaka till Colombia, nu som missionär, fick han sitt slutliga förordnande att vara medlem av avdelningskontorets kommitté. Det var en sorglig dag för alla när Raúl Caicedo dog i cancer år 1981 vid 38 års ålder. Hans far, Porfirio, dog två år senare.

Vittnesbördet om Porfirio Caicedo och hans stora familjs trohet fortsätter alltfort. * Alla 17 av de överlevande barnen är överlämnade, verksamma vittnen. Och av de mer än 50 barnbarnen är 20 döpta, och de återstående ungdomarna växer upp i sanningen.

Vid kusten känner alla Jehovas vittnen

Låt oss nu se på Rikets verk på den karibiska kusten. Kommer du ihåg syster Kate Goas’ rapport, sedan hon hade predikat i Barranquilla år 1942? Hon menade att det fanns ”många vänliga, välmenande människor” där, som skulle reagera gynnsamt för sanningen. Fyra år senare kom fem missionärer från Bogotá redo att börja predika i denna kuststad.

Det tropiska Barranquilla har sin egen charm: det makliga levnadssättet, de utåtriktade människorna, den särskilda klangen i deras röst. Ja, kustborna är tillgängliga och ofta ganska uppsluppet glada. Man tycker om dem omedelbart.

 De fem missionärer som flyttade från Bogotá till Barranquilla år 1946 fick ytterligare hjälp i november det året. En lång och gänglig 28-årig farmarpojke från Förenta staterna, James Webster, anlände. ”Vilken plötslig förändring!” sade Webster. Han var Gileadkamrat med Robert Tracy, och i likhet med Tracy hade han tjänat som kretstillsyningsman innan han kom till Colombia.

Sex månader senare, i maj 1947, flyttade Olaf Olson från Bogotá för att förstärka missionärsgruppen. Eftersom han var nordamerikan med norsk härkomst, talade han spanska med en färgstark skandinavisk accent. I Barranquilla, som då var en stad på lite mer än 160.000 invånare, var det bara en handfull av lokalbefolkningen som regelbundet kom tillsammans med främlingarna. Olson förutsade att Barranquilla en dag skulle ha 500 förkunnare. Det tycktes omöjligt då, men det antalet nådde man i januari 1959.

De flesta av de nyligen anslutna kom från den fattiga klassen, småfolket, som colombianerna kallar dem. Under de hemska våldsamheterna i Colombia var det vittnen bland småfolket som modigt öppnade vägen för sanningen i andra kuststäder och i inlandet.

”Det finns 62 församlingar i Barranquilla i våra dagar, fler än i någon annan stad i landet förutom Bogotá”, säger platstillsyningsmannen, Rogelio Jones, en byggmästare som  har hjälpt Sällskapet med byggnadsprojekt sedan 1950-talet. ”Och det predikande som utförts längs kusten har varit effektivt. Nästan varenda en i samhällena har en släkting, vän eller arbetskamrat som är ett av Jehovas vittnen. Det karibiska kustområdet är kanske den enda plats i Colombia där folk konsekvent skiljer mellan Jehovas vittnen och andra icke-katolska grupper.”

Lottsedelsförsäljare, nu reguljär pionjär

Främlingar som besöker Colombia lägger snabbt märke till de överallt förekommande lottsedelsförsäljarna — föredömen i fråga om initiativ och ihärdighet. José Villadiego, en av dessa gatuföretagare, skaffade en del av våra publikationer av en missionär, som tog del i gatuvittnande, och tyckte om vad som sades i dem. Några dagar senare råkade José träffa på en Rikets förkunnare, som vittnade från dörr till dörr. Eftersom han var gammal i gamet när det gällde detta slags arbete, bara med en artikel som var mycket annorlunda, började han följa med förkunnaren. Först lyssnade han på hur predikandet skedde. Sedan instämde han för att betona vikten av budskapet.

 Följande söndagsförmiddag var José med i Rikets sal redo för tjänst på fältet. (På den tiden var kraven på nya förkunnare inte så klart fastställda som nu.) För att bli kvalificerad för överlämnande och dop upphörde dock José snart med att gå omkring och sälja lottsedlar. Sex månader efter sitt dop blev han Barranquillas förste reguljäre pionjär, i april 1949. Nu är José Villadiego äldste i en församling i Barranquilla och är fortfarande ett exempel på initiativ och entusiasm som reguljär pionjär.

Mannens vänlighet gjorde intryck på henne

Också i den rikare klassen fanns det vänliga människor som väntade på att få komma in i sanningen. I El Prado- området bodde till exempel en bedrövad änka, Inez Wiese. Hon var född på Jamaica av engelska föräldrar och tillbringade sin barndom i Colombia. Senare gifte hon sig och flyttade till Tyskland, där hennes tyske man och två adopterade söner dog under andra världskriget. Efter kriget återvände hon till Colombia. En dag år 1947 kom Olaf Olson till hennes dörr och erbjöd prenumeration på Vakttornet. Hon sade senare: ”Jag hade inte hört något om Jehovas vittnen och visste mycket lite om bibeln. Men jag beslöt att prenumerera på grund av hans vänliga, hänsynsfulla attityd.” Två år senare började Inez som pionjär vid 59 års ålder.

Hon gav frikostiga bidrag till Rikets verk, bland annat ett kylskåp och en tvättmaskin, vilka missionärshemmet var i stort behov av, och en stor ny herrgårdsvagn av 1953 års modell till avdelningskontoret. Åren igenom var hon en effektiv lärare i spanska för de nyanlända missionärerna. Inez var ett utmärkt föredöme ända till sin död år 1977. Hennes sinne för humor och hennes uppskattning av sanningen var en uppmuntran för missionärerna och de inhemska bröderna i samma mån. *

 ”Det började verkligen röra på sig!”

Farah Morán, den tidigare omnämnde ägaren av en herrekiperingsaffär, som i omkring 14 år hade läst böcker skrivna av broder Rutherford, var övertygad om att han hade funnit sanningen. En dag i september 1949, när en av missionärerna besökte Farahs butik, presenterade sig som en Ordets förkunnare och försökte fortsätta sin framställning, avbröt Farah honom och sade: ”Jag är inte intresserad av att höra om någon annan religion än den som domare Rutherford förklarar!” När Farah fick påvisat för sig att det var samma budskap, skaffade han sig villigt boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. För Farah började mötesnärvaron just den veckan.

Broder Webster berättar: ”Farahs hustru och en del av hennes familj kom med i sanningen. Farahs gamle jaktkamrat, César Roca, tillsammans med sin hustru och stora familj såväl som flera andra vänner, tog emot sanningen. Farahs protestantiska bröder och deras familjer och en del av deras släktingar genom giftermål kom också med. Det började verkligen röra på sig!”

Det växte snabbt i Barranquilla, och snart bildades en andra församling med Farah Moráns hem som Rikets sal. Olaf Olson blev presiderande tillsyningsman. Femtiotvå var närvarande vid första mötet. Broder Olson övade Farah så att han kunde ha tillsyn över gruppen. En tredje församling bildades i september 1953. Två år senare började en fjärde församling.

Prästens mikrofon hade lämnats påslagen

Broder Webster berättar om hur evangeliseringsverket fick en kraftig hjälp framåt:

”I mars 1953 fick vi den nya herrgårdsvagn, som syster Wiese hade skänkt till avdelningskontoret. Vi började reguljärt patrullvittnande i ytterområdena och i närbelägna samhällen.  Snart hade vi vittnat i tio samhällen som tidigare inte hade fått besök i departementet Atlántico. På turer som tog mer än en dag var det bara bröder med. Utgifterna delades. Vi fick nattlogi hos gästfria familjer och sov i hängmattor, på golvet eller i ’La Teocratica’, som herrgårdsvagnen kom att kallas. Mer än en gång vädjade prästerna i byarna till borgmästarna och fick polisen till att ingripa mot vårt arbete.”

En söndagsförmiddag, när en tjänstepatrull kom till torget i samhället Tubará, dånade prästens röst ut genom högtalarna på kyrktornet: ”Våra vänner, Jehovas vittnen, var hälsade! Jag inbjuder er att komma över hit och samtala, så skall vi se vem som har rätt.” Flera av bröderna gick över till kyrkan, och prästen bad dem visa honom skillnaden mellan katolicism och protestantism.

James Webster började med historien om det första århundradets kristendom och beskrev avfallet som uppstod på 100- och 200-talen. Efter en kort genomgång av katolska kyrkans historia fram till den protestantiska reformationen på 1500-talet betonade han att både katolicismen och protestantismen har samma grundläggande läror av hedniskt ursprung — treenigheten, den odödliga själen och det brinnande helvetet. Sedan fortsatte han med att förklara vad bibeln verkligen lär om Jehova Gud, Kristus Jesus, Guds rike och en paradisisk jord.

Samtalet pågick i 15 minuter alldeles vid sidan om prästens mikrofon, som hade lämnats påslagen. Eftersom ljudet från högtalarna som dånade ut från kyrkan kunde höras över hela samhället, visade en räkning av antalet synliga åhörare att det var 169 på torget, förutom många fler människor som lyssnade i husen.

Prästen påminde sig sedan den påslagna mikrofonen och sade plötsligt att han hade ett avtal om en vigsel och avbröt tvärt samtalet. När bröderna återvände till de övriga i  patrullen, skrällde en inspelad sång ut över högtalarna, en som hette “¡Palo con esa gente!” (Ta till påken mot de där människorna!) Men ingen pöbel bildades. Vittnena fortsatte fridfullt sitt predikande från hus till hus till prästens stora bestörtning.

Arresterade och befallda att lämna staden

Skräddaren Antonio Carvajalino förespråkade en gång kommunistpartiets sak, när han bodde i den lilla staden Aracataca. Senare, när bröderna Webster och Olson träffade på honom i vittnandet, bodde han i Barranquilla. Livliga samtal om bibeln följde under några besök, medan Antonios fyra ogifta systrar spände öronen för att uppfatta varje ord från ett angränsande rum. Till sist gav han med sig och erkände att Guds rike är det enda hoppet för de fattiga människorna i Colombia och i resten av världen. Antonio blev senare döpt. Hans fyra systrar tog också med uppskattning emot sanningen och började snart i pionjärtjänsten tillsammans med sin bror.

Alla syskonen Carvajalino, tillsammans med systersonen Tomás Dangond, förordnades sedan som en grupp pionjärer med särskilt uppdrag till Barrancabermeja, ett oljeraffineringscentrum uppefter Magdalenafloden. Denna trakt var katolskt missionsområde, utanför gränserna för icke-katolsk proselytvärvning, enligt generalen och diktatorn Gustavo Rojas Pinillas dekret. Protestanterna i staden samlades bakom stängda dörrar i sina egna kyrkobyggnader. När de fick reda på att Jehovas vittnen nu predikade i staden, skyndade de sig i väg till den katolske biskopen med Vakttornet och Vakna! i handen för att rapportera att det var Jehovas vittnen som spred dessa tidskrifter, inte den protestantiska organisationen.

Polisen fick order att plocka upp vittnena. Man arresterade först de fyra systrarna. Sedan begav sig poliserna till pionjärernas logi och arresterade de två bröderna, lade  beslag på deras portföljer och deras litteraturförråd om tjugo kartonger. Polisdomaren ålade pionjärerna att betala böter och att underteckna förklaringar om att de skulle upphöra med att predika i staden. De vägrade alla; alla sex blev därför dömda till 90 dagar i fängelse.

Dagen därpå övertygade de två bröderna borgmästaren om att ”det var en ryslig skam å administrationens sida att hålla fyra kristna kvinnor inlåsta likt brottslingar under sådana beklagansvärda förhållanden”. De begärde att systrarnas domar skulle läggas till deras egna, så att de fyra kvinnorna kunde bli frigivna. Borgmästaren samtyckte, och Antonio och systersonen Tomás blev dömda till nio månader i fängelse.

Tillsyningsmannen för avdelningskontoret, James Webster, flög till Barrancabermeja och sökte få tag i en advokat som kunde försvara vittnena. Men ingen hade mod att träda upp. Då flög han till Bogotá för att framlägga saken personligen för presidentens sekreterare. Sedan sekreteraren hade hört fakta, telefonerade han till borgmästaren i Barrancabermeja och befallde honom att frige bröderna och att återlämna deras litteratur under förutsättning att gruppen lämnade staden inom 48 timmar.

De hjälpte mer än 300 att lära känna sanningen

Inom den stipulerade tiden steg Carvajalinos, medan de stod under polisövervakning, på en buss för att resa till det närbelägna Bucaramanga, huvudstaden i departementet eller provinsen Santander. Det banditliv som våldsamheterna vållade, vilka fortfarande pågick på den omgivande landsbygden, gjorde människor rädda för främlingar och misstänksamma mot sådana. Pionjärerna predikade det oaktat med takt och vann ortsbefolkningens förtroende. På ett års tid upprättade de en församling på 13 förkunnare. Och ett förvånansvärt antal av 65 personer var med vid det offentliga talet under kretstillsyningsmannens besök.

 Var är Carvajalinos nu? Antonio Carvajalino dog år 1958, hans syster Inés år 1987. Systersonen Tomás Dangond är äldste. Han, hans hustru och hans dotter verkar som pionjärer med särskilt uppdrag i grannlandet Venezuela. Systrarna Carvajalino gifte sig aldrig för att i stället stå ”till tjänst för Herren utan att låta sig distraheras”. (1 Kor. 7:35) Allt som allt har de hjälpt mer än 300 personer till kunskap om sanningen. *

Andra pionjärer med särskilt uppdrag blev också fängslade under dessa år. I hamnstaden Magangué efter Magdalenafloden tillbringade Miguel Manga och hans hustru, Leonor, 11 dagar i fängelse år 1956 på tillskyndan av prästen i staden. Och i den då fanatiska staden Sahagún i Córdoba arresterade en missledd borgmästare pionjären med särskilt uppdrag Carlos Alvarino och dömde honom till två veckors straffarbete.

”Som att leva i en annan värld”

Paulus skrev till Timoteus: ”Vad du har hört från mig ... det skall du anförtro åt trogna människor, som i sin tur skall vara tillräckligt kvalificerade att undervisa andra.” (2 Tim. 2:2) Två sådana motsedda trogna män var Benjamín Angulo och Armando Gómez.

Benjamín Angulo, en 27-årig fabriksarbetare i Santa Marta, hade förlorat tron på kyrkan, och politiken intresserade honom inte. Han brukade tänka: ”Orättfärdighet och lidande finns överallt. Det är så orättvist! Hur kan det finnas en Gud?”

En dag år 1955 talade så en arbetskamrat med honom om Jehova Gud och hans rike och erbjöd honom ett veckobibelstudium i boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. Benjamín samtyckte och begärde att studiet skulle hållas varje lunchtimme, sex dagar i veckan.

 En månad gick. Sedan kom vittnet till den slutsatsen att det var dags att inbjuda den nye eleven till mötena. Det var klart att han ville vara med! Benjamín blev förtjust över detta första möte men också upprörd. Han frågade varför vittnet inte hade berättat för honom om dessa underbara möten tidigare. Han hade förlorat ”en hel månad av värdefull undervisning”.

Det fanns få bröder i Santa Marta-församlingen, och fastän Benjamín var blyg, sattes han direkt i arbete med uppgifter i teokratiska skolan och snart i andra möten. Teokratiska skolans lärobok blev hans undervisningshandbok, när han samvetsgrant läste och tillämpade alla dess råd. I glädje över sitt nyfunna uppsåt i livet utropade Benjamín: ”Det är som att leva i en annan värld — sanningen, mötena, brödernas kärlek, privilegierna jag får åtnjuta!”

 Lärjungen blir som sin lärare

Som pionjär med särskilt uppdrag, förordnad år 1958 till Montería vid Sinúfloden, fann Benjamín snart en annan av dessa motsedda trogna män, den 20-årige sonen till syster Gómez, en ny förkunnare i församlingen. Pojkens namn var Armando.

Benjamín lämnade Montería för att ta emot ett förordnande i kretsverksamheten, medan Armando fortsatte hemma i församlingen. Armando fortsatte att hålla ögonen riktade på det föredöme som den äldre broder Benjamín utgjorde. Sade inte Jesus: ”Det är nog för lärjungen att bli som sin lärare”? (Matt. 10:25) Armando blev också pionjär med särskilt uppdrag och sedan kretstillsyningsman. Armando Gómez tjänar nu vid Betel i Bogotá som en av de fem medlemmarna i avdelningskontorets kommitté i Colombia tillsammans med Benjamín Angulo, som tog honom med i tjänsten på fältet i Montería för mer än 30 år sedan.

Rättframt gensvar till sanningen

De goda nyheterna om Riket spred sig snabbt från Montería utåt landsbygden och sedan till de avlägsna delarna  av departementet Córdoba. På 1500-talet kammade europeiska guldsökare igenom denna region i sitt sökande efter indianska grottor och gravar, där guldföremål i överflöd hade begravts. Dessa lycksökare fick ett enormt byte, som de sände nerför Sinúfloden till havet och sedan uppför kusten till Cartagena för att skeppas till Spanien.

Andra spanjorer flyttade sedan in och slog sig ner för att stanna. Och Córdoba kom att bli känt som ett land av grovhuggna boskapsuppfödare och jordbrukare, män som tog lagen i egna händer och avgjorde tvister med stora knivar och revolvrar. Intressant nog gav många av dessa män och deras familjer villigt gensvar till Rikets budskap och satte i gång med att dela med sig av det till sina grannar bland boskapsuppfödarna och jordbrukarna. Allteftersom antalet nyintresserade ökade, bildades därför nya församlingar, och kretsbesök började. Många av Colombias resande tillsyningsmän blev ”inkörda” på Córdobakretsen, och en del beskriver skämtsamt denna erfarenhet som övning för att få överleva ”den stora vedermödan”. — Upp. 7:14.

Benjamín Angulo säger, när han ser tillbaka på dessa första dagar: ”Jag hade så många erfarenheter i den kretsen i Córdoba — av att rida hela dagen på hästrygg och åsnor, vada genom av ormar hemsökta floder, hot från gerillagrupper, sjukdomsanfall med hög feber — att det skulle fylla en bok om jag skulle försöka berätta dem alla.”

Det är intressant att lägga märke till att de isolerade delarna av Córdoba är de enda lantdistrikt i Colombia som hittills har blivit grundligt bearbetade med Rikets budskap.

”Upplös sammankomsten”

Den första områdessammankomsten i Colombia hölls på avdelningskontoret, dvs. missionärshemmet i Barranquilla, i december 1952. Bröder kom från sex departement, eller provinser, och en del färdades i fyra dagar med båt nerför  Magdalenafloden för att vara med. Högsta antalet var 452, med 58 döpta. Sista sessionen var knappt över förrän man entusiastiskt började tala om nästa sammankomst.

För den hela landet omfattande sammankomsten ”Triumferande Riket” år 1955 tecknade bröderna kontrakt om en danslokal, som också användes för andra funktioner i samhället. Men borgmästaren och guvernören ingrep för att upphäva kontraktet — på order från den katolske biskopen. Med en dags varsel måste vittnena ändra planerna och återigen hålla en sammankomst vid avdelningskontoret.

Den första kvällssessionen hade just börjat, med 600 närvarande, när en poliskommissarie och ett dussin beväpnade poliser visade sig. Kommissarien stormade in och befallde: ”Upplös sammankomsten!” Genom en hänvändelse till borgmästaren nästa morgon fastslogs vittnenas rätt att hålla religiösa möten i sina egna lokaler. Borgmästarens sekreterare bad om ursäkt för det icke auktoriserade avbrottet av sammankomsten. Andra kvällen steg antalet närvarande till 700, och nästan 1.000 trängde ihop sig i avdelningskontorets fastighet den fjärde och sista dagen.

Slut på det totalitära väldet

I maj 1957 störtades Colombias militärdiktatur. Den nya regimen uppslukade den flod av totalitarism som släppts lös i slutet av 1940-talet, garanterade lagligen fundamentala friheter och införde relativ politisk fred och stabilitet. Nu kunde fler missionärer sändas till Colombia för att hjälpa till med att utvidga Rikets verk snabbare över hela landet.

Med sin nya religionsfrihet trängde 1.200 personer glada och hänförda ihop sig i Rikets sal och på gårdsplanen och uppfartsvägen till avdelningskontorets egendom i Barranquilla under besöket från Brooklyn år 1958 av Milton G. Henschel, som nu är medlem av den styrande kretsen. Nästa årliga samling skulle behöva hållas i en större, mer passande lokal!

 ”Besvär med biskopen”

Visserligen hade nästan tio år av militärt undantagstillstånd och diktatur, som beviljade särskilda privilegier åt den katolska religionen, upphört, men kyrkan var mer besluten än någonsin att hålla kvar sitt järngrepp om det colombianska folket. Bevis för detta kom till synes vid tiden för ”De vakna förkunnarnas” områdessammankomst år 1959.

Den luftkonditionerade Metroteatern, som hade sittplats för 2.000 och var en av de finaste mötesplatserna i Barranquilla på den tiden, hade valts för de tre sista dagarna av den planerade fyradagars sammankomsten. Allting var i sin ordning eller tycktes åtminstone vara det. Vittnena hade i sina händer ett undertecknat och av notarius publicus bekräftat kontrakt, ett depositionskvitto och ett skriftligt tillkännagivande från borgmästarens kontor som bekräftade att vittnena kunde hålla sin sammankomst ”varhelst de ansåg lämpligt”.

På måndagsförmiddagen, bara tre dagar innan sammankomsten skulle börja, ringde Metrodirektören till avdelningskontoret och sade nervöst att den katolske biskopen gjorde påtryckningar på honom att upphäva kontraktet. Vad kunde göras? Deltagare hade redan anlänt från olika delar av landet. Vid ett snabbt besök på borgmästarens kontor fick vi klart för oss att han också befann sig i ett upprört tillstånd. Vad borgmästaren minst av allt önskade var ”att få besvär med biskopen”. Han ville att vi skulle inställa sammankomsten.

På tisdagsförmiddagen återvände vittnena till borgmästaren och påpekade att det i Colombias författning, artikel 53, klart och tydligt sägs: ”Frihet garanteras alla religioner som inte är i strid med kristen moral eller bryter mot lagen.” Men det hela var till ingen nytta. Borgmästaren gav inte vika.

 Nästa steg var att vädja till vederbörande minister i Bogotá. Statsämbetsmännen var välvilliga. ”Det är klart att ni har rätten på er sida”, försäkrade de bröderna. Men ämbetsmännen var fortfarande ovilliga att sätta någonting på pränt, eftersom de fruktade att det ”kunde vålla problem med kyrkan”. Guvernören för departementet Atlántico underrättades om deras beslut. Han i sin tur talade med borgmästaren.

På torsdagsförmiddagen började sammankomsten planenligt på avdelningskontorets mark. Till sist, vid dagens slut, kom bröderna ut från borgmästarens kontor triumferande — med ett skriftligt godkännande i handen. Jehova hade gett segern! Vittnena kunde under de tre sista dagarna av sammankomsten njuta av den luftkonditionerade komforten i Metroteatern. Högsta slutliga närvaroantal blev 2.200.

Efteråt var teaterdirektören en förändrad man. Den smidigt fungerande organisationen, vittnenas ordningsamma uppträdande, programmets värdighet — allt detta gjorde synbart intryck på honom. Han sade att han skulle bli glad över att få hyra ut lokalerna till vittnena vid deras nästa sammankomst, och så blev det.

Var befinner de sig nu?

James Webster verkade som tillsyningsman för avdelningskontoret från april 1952 till dess han och hans hustru, Phyllis, återvände till Förenta staterna i januari 1965. De väntade barn. Ännu i denna dag har de äldre på den colombianska kusten kära hågkomster av sin broder Jaime (James). ”Han var alltid vänlig och kärleksfull, redo att låna ett välvilligt öra åt alla”, påminner de sig. Websters är pionjärer med särskilt uppdrag i en av de många spansktalande församlingarna i Förenta staterna. Deras son, Jaime junior, och hans hustru tjänar vid Betel i Brooklyn.

 James’ tidigare kamrat, Olaf Olson, har verkat i alla de större städerna i Colombia. Han är den äldste missionären i landet och bor nu i Neiva vid Magdalenaflodens övre lopp. *

Och med detta lämnar vi arbetet i Barranquilla. Härnäst den historiska hamnstaden Cartagena vid kusten, sydväst mot Panamá.

Cartagena de Indias

En 16 minuters flygtur från Barranquilla för Cartagena i sikte med dess utmärkta naturliga hamn och serie av kanaler. Den spanske kolonisatören Pedro de Heredia skall ha beröm för sitt val, när han grundade Cartagena de Indias här år 1533. Och varje år upptäcker också fler semesterfirare  Cartagena, när de kommer för att sola sig och bada på stränderna av halvön Boca Grande och besöka de forntida platserna, som på nytt berättar om stadens koloniala förflutna.

Från en fördelaktig utkiksplats, fortet San Felipe de Barajas, som höjer sig över viken, kan historiskt sinnade turister föreställa sig hamnen där nedanför full av spanska segelfartyg, till exempel de ryktbara galjonsflottorna Tierra Firme, som lastade guld från fastlandet och med gynnsamma vindar satte segel med sin dyrbara last till Spanien.

Men Cartagena skrämde en gång utlänningarna genom piratraider. Flottor av franska, brittiska och holländska sjörövare plundrade spanska hamnar och galjoner. Cartagena blev utplundrat av kaparkaptenen John Hawkins och sedan av hans djärve systerson, sir Francis Drake, vilka båda seglade för Englands räkning och båda var protestanter. Ja, Drakes far var protestantisk predikant. Att sir Francis Drake intog och brandskattade Cartagena år 1586 var en av de missnöjesanledningar som gjorde att Filip II sände i väg den stora spanska armadan mot det protestantiska England år 1588 — en vändpunkt i Europas och världens historia.

Fri från vidskeplig fruktan

Berättelsen om Colombias guld skulle vara ofullständig om man inte nämnde slavarna. Afrikanska svarta blev de  främsta gruvarbetarna, och Cartagena ”förvandlades till den viktigaste slavmarknaden i det karibiska området, kanske i hela Nya världen”. Här blev afrikanen omvänd till den vite mannens religion. Och till att ersätta sina fetischer med fick han krucifix och medaljonger. I stället för animism blev han lärd att be till statyer och målningar av ”helgon”. Till de trosuppfattningar han tidigare hade beträffande de döda fogades ytterligare hedniska uppfattningar om skärseld, brinnande helvete och limbus. Frigörelsen från slaveriet kom för honom år 1851, men friheten från vidskepelse och fruktan beträffande de döda fick lov att vänta ytterligare ett hundra år.

Gregorio de la Rosa, en Cartagenabo, är ett exempel värt att lägga märke till. Han föddes i ett starkt religiöst hem, fullt av beläten och ett familjealtare, och han kommer ihåg hur lärorna om ett brinnande helvete och en skärseld fyllde hans barndom med fruktan. Även sedan han växt upp och blivit gift fortsatte ängslan för döden att plåga hans sinne.

Sedan satte pionjären med särskilt uppdrag Leonor Manga i gång ett bibelstudium med Lilia, Gregorios hustru. Till att börja med satt han bara och lyssnade utan att bli iakttagen i det andra rummet. Han tyckte om vad han fick höra, och tillsammans med parets fem döttrar började han snart ta del i studiet. Det dröjde inte länge förrän Gregorio tog ledningen i tjänsten för Riket. Därefter kom en kallelse till att arbeta med projektet att bygga ett avdelningskontor i Facatativá, och i dag tjänar han som kretstillsyningsman.

Cartagena blomstrar

Tillväxten av antalet vittnen i Cartagena gick sakta efter 1950-talet. Under 1980-talet har staden emellertid fått uppleva en 100-procentig ökning i fråga om antalet av Rikets förkunnare, också här förnämligast från den fattigare delen av befolkningen. De mer än 1.000 förkunnarna i 17 församlingar leder närapå 3.000 bibelstudier varje månad.

 Från 1983 till 1987 bodde det i ett missionärshem i rekreationsorten Boca Grande missionärer från Mexico, Danmark, Finland, Canada och Förenta staterna. Missionärerna förde Rikets budskap till många, däribland affärsmän. ”Att arbeta i affärsdistriktet i Cartagena är en glädje”, sade en av missionärerna. ”Många affärsmän tar sig tid till att lyssna och samtala. En del har kommit in i sanningen.”

Antioquiaborna, ett ståndaktigt romersk-katolskt folk

Nu vidare till det internationellt välkända Medellín i provinsen Antioquia, 45 minuter med flyg inåt landet från Cartagena. Spanska basker och asturier bosatte sig i denna region under senare delen av 1500-talet. Deras avkomlingar i våra dagar är ett stolt och energiskt folk, ståndaktigt romersk-katolskt, med ett rykte om sig att vara skarpsinniga och sparsamma men vänliga och framför allt pratsamma. Jordbrukare från Antioquia började för mer än hundra år sedan odla kaffe och bidrog till att utveckla Colombia till det näst största kaffeproducerande landet i världen, efter Brasilien.

Medellín, den näst största staden i Colombia, ligger i en dal, som omges av 500 meter höga bergskedjor mot öster och mot väster. Överallt ser man tecken på välstånd: industriell och kommersiell verksamhet, en snabbgående högbanespårväg snart fullbordad (den första i Colombia), tullfria motorvägar i flera plan, attraktiva affärscentra och i sydöst lyxiga höghus med hyreslägenheter. Det finns fattigdom också, nybyggen som klättrar högt upp längs de kala bergssidorna, där invånarna ofta är obekymrade om farorna för de årstidsbetonade jordrasen och lavinerna.

Eugene Iwanycky är platstillsyningsman. Även om han är född i Österrike, lärde han känna sanningen i Canada och flyttade till Colombia år 1969 med sin familj. Han meddelar att det nu finns 33 församlingar i staden — fler om förstadsområdena räknas —, och de tillväxer snabbt.

 Den religiösa huvudstaden

Onsdagen den 1 oktober 1958 anlände de första gileaditerna till Medellín för att ta ledningen i evangeliseringsverket. Även om diktaturen hade upphört och Jehovas vittnen redan hade blivit etablerade i de andra större städerna i landet, förhöll det sig annorlunda med Medellín. Vid den tiden var det känt som Colombias religiösa huvudstad. Men missionärsparen välkomnade sitt nya distrikt. Efter ett år i det heta, tropiska Barranquilla fann de behag i Medellíns milda vårklimat och var glada över att finna en ren stad med ett överflöd av färgrika blommor, bland dem många orkidéer.

Richard och Virginia Brown var ett av dessa missionärspar. Richard, som nu är samordnare för avdelningskontorets kommitté i Colombia, beskriver hur missionärerna kände det: ”De berättelser vi hade hört om att staden var särskilt religiös blev uttrycksfullt bekräftade.  Svartklädda präster och nunnor tycktes vara överallt — längs gatorna, i affärerna, på bussarna. Staden var full av kyrkor, kapell och religiösa skolor. På vår begränsade spanska gjorde vi försök att vittna informellt, bara för att bli avvisade genom ogillande blickar.

Fastän vi bara var fyra missionärer i staden, började notiser förekomma i tidningarna om vår verksamhet: ’En varning till katolikerna. Jehovas vittnen har satt i gång med en intensiv kampanj. ... Kassera och förstör all sådan litteratur som ni får i era händer.’ Trots detta påträffades intresse, och i juni 1959 började Medellíns första församling fungera med 23 förkunnare, bland dem 5 som hade kommit för att tjäna där behovet var större.”

Kasta stenar på vittnena!

I mars 1960 kom en ny missionär, George Koivisto, till Medellín från Canada. Han var ogift, ljus och av finsk härkomst. Efter en månad av koncentrerade lektioner i spanska i missionärshemmet kom tiden för honom att gå ut i tjänsten på fältet. George kommer aldrig att glömma sin första förmiddag i tidskriftstjänsten.

”Jag arbetade tillsammans med en liten grupp pionjärer och förkunnare från orten”, berättar George, ”och jag var fortfarande mycket begränsad i att kunna tala och förstå spanska. Förkunnaren som jag gick med förstod ingen engelska. Mitt på förmiddagen angreps vi av en tjutande pöbelhop av skolbarn, som kastade stenar och lerklumpar på oss.

Kvinnan som vi besökte drog in oss i huset och stängde snabbt träluckorna för fönstret i rätt tid. Större och mindre stenar började hagla mot framsidan av huset, tegelpannorna på taket och in på den centrala gårdsplanen.

Inom kort kom en piketbil. Polisen önskade veta vem som stod bakom tumultet. Någon ropade att det var  skolläraren; han hade låtit 300 barn få lämna skolan långt före lunchtid. En annan skrek: ’Nej, så är det inte! Det var prästen! Han anmodade genom högtalarna att man skulle skicka ut eleverna till att ”kasta stenar på protestanterna”.’”

Efter den händelsen ändrades folks inställning i grannskapet, och snart fann vittnena intresserade och satte i gång bibelstudier.

År 1961 gifte sig George med en pionjär i landet, och inom kort föddes två söner. Koivistos stannade kvar i Colombia i ytterligare 18 år. År 1980 flyttade George tillbaka till Canada med sin familj. Koivistos, George, Leonilde och deras två söner, har arbetat på Betel i Canada sedan 1983.

Skolpojkar konfunderade

Vid ett annat tillfälle, när en ensam missionärssyster var verksam i vittnandet i Medellín, började en grupp tonåringar ropa till kvinnan som hon besökte att hon inte skulle lyssna på missionären. Detta skrämde kvinnan. Missionären avslutade därför sitt samtal och började lugnt lämna grannskapet, men pojkarna omringade henne och lät henne inte ta ett steg till.

De frågade henne om hon hade protestantisk litteratur i sin väska. Hon svarade att hon hade bibeln och frågade dem om bibeln var en protestantisk bok. De visste inte vad de skulle svara, så de beskyllde vittnena för att inte tro på jungfrun. Missionären tog lugnt fram sin bibel och bad dem leta reda på var det talades om jungfrun. Men ingen av dem kunde göra det.

Därefter sade systern: ”Jag vet var man hittar det. Skulle ni vilja att jag söker upp det åt er?” Hon slog sedan upp Lukas 1:26—38 i bibeln och lät dem läsa berättelsen om ängeln Gabriels besök hos jungfrun Maria. Sedan  försäkrade hon dem om att Jehovas vittnen tror på det som sägs i bibeln. Pojkarna svarade att det hade sagts dem att Jehovas vittnen inte tror på jungfrun. Nu var de konfunderade och visste återigen inte vad de skulle säga. Systern stoppade ner bibeln i bokväskan och gick lugnt därifrån och lämnade skolbarnen förvirrade och fundersamma.

Där, på 1960-talet, lämnar vi berättelsen om verksamheten i Medellín. Nu till staden Cali, som grundades år 1536, det år som bibelöversättaren William Tyndale brändes på bål.

Söderut till Cali

Att färdas 450 kilometer söderut på den panamerikanska landsvägen till Cali är en naturskön, heldags bilfärd uppför och nerför berg, såväl som genom det gröna kaffeproducerande landet och en dal med sockerrörsplantager. Nu finner man Jehovas vittnen i alla de större städerna och samhällena i hela denna region.

Cali ligger vid bergutlöpare och bergskedjor, vilka reser sig den ena högre än den andra upp till 4.000 meters höjd. Sedan, på andra sidan topparna, sluttar bergskedjorna ner mot Stillahavskusten, som är mindre än tre timmar från staden, om man färdas med bil. Behagliga fläktar från cordillerans sluttningar skänker lättnad från dagens hetta. Tre kors på en bergstopp och en stor staty över kungen Kristus på en annan höjer sig över staden.

Vänliga människor, mottagliga för sanningen

När Kathe Palm predikade här under 1936, var Cali en liten stad. Efter ett kort besök i början av 1949 skrev så tillsyningsmannen för avdelningskontoret, Robert Tracy, till Sällskapets högkvarter i Brooklyn: ”Cali är en av de städer som går mest framåt i Colombia.”

Tracy hade fyllt sin tjänsteväska med 15 böcker och namnen på flera intresserade personer. Han fann människorna  vänliga och mottagliga, och inom bara två timmar hade hans förråd av litteratur tagit slut. ”Så snart som möjligt bör missionärer sändas hit”, skrev han när han avslutade sin rapport.

Under andra världskriget började industrialiseringen i Cali, och snart började utländska, multinationella och lokalt ägda fabriker och affärsföretag att växa upp inom området. Nu finns det 3.657 vittnen, som tillsammans utgör 39 församlingar i denna stad med en befolkning på något mer än två miljoner.

En anställning efter bara en halv dag

År 1954 lämnade Tracys och Fountains Bogotá för att upprätta missionärshemmet i Cali. Några månader senare, i december, kom två nya missionärer, Jesse och Lynn Cantwell. Jesse, den yngste i en familj på åtta pionjärer i Förenta staterna, hade börjat sin predikoverksamhet som 12-årig skolpojke år 1934, under den stora depressionens år.

Cantwells kom till Colombia som turister, eftersom diktatoriska påbud ännu var i kraft år 1954. Med begränsad skolutbildning och en elementär kunskap i spanska satte Jesse i gång med att söka efter arbete, som skulle göra honom och hans hustru berättigade att ansöka om visum för att få bosätta sig där. Efter bara en halv dag fick han anställning på Caucadalens universitet som lärare i engelska vid medicinska institutionen. ”Detta kunde bara ha åstadkommits med Jehovas hjälp”, erkände Jesse. Med sex missionärer i Cali slog Rikets verk nu rot och började växa i staden.

När den politiska situationen förändrades och de religiösa restriktionerna upphörde, drog Cantwell sig tillbaka från universitetet för att resa i en av de två kretsar som då fanns i Colombia. Därnäst kom områdesverksamhet,  sedan en uppgift vid avdelningskontoret i Barranquilla. År 1970 förflyttades Cantwells till Dominikanska republiken, där broder Cantwell tjänade som tillsyningsman för avdelningskontoret. För närvarande är Jesse och Lynn Cantwell upptagna i kretsverksamhet i Förenta staterna.

Förmäten präst — välvillig polis

I ett medelklassområde i Cali förde en präst vid namn Arango en oförsonlig kamp mot Jehovas vittnen. En dag gjorde syster Fountain och en ny förkunnare, Ana Valencia, återbesök, när prästen Arango kom instörtande i huset och röt åt hustrun: ”Skicka i väg de här indianerna härifrån!” Rasande ringde han själv till polisen. Under tiden bad systrarna kvinnan att ringa efter en taxi. Piketbussen och taxin anlände samtidigt. Syster Valencia gick snabbt fram till piketbussen och sade övertygande till föraren: ”Det är så att prästen ringde efter polisbilen åt sig. Vi ringde efter taxin, så vi åker i den.” Konstapeln samtyckte, och systrarna steg in i droskan för att åka till polisstationen och lämnade Svarta Maja åt prästen.

På polisstationen kom den rasande prästen med beskyllningen: ”De här kvinnorna gick omkring i  min församling och vållade störningar, fördärvade folk och lärde ut seder som är annorlunda.”

”Eftersom ni har förargat prästen”, sade domaren till systrarna, ”måste jag hålla er kvar i häkte.” Systrarna hölls isolerade i omkring sex timmar, till dess bröderna Fountain och Cantwell slutligen hittade dem och fick dem frigivna. Domaren ursäktade sig: ”Jag vet att er religion är bra, men om jag inte hade hållit er här, hade jag förlorat mitt arbete i morgon.”

Tvivlade aldrig mer på det förståndiga i att han flyttade

Året 1957 kännetecknade inte bara slutet på diktaturen i Colombia, utan det kännetecknade också början av programmet att ”tjäna där behovet är större”. De som kom till Colombia anlände i två olika vågor: först i slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet; sedan en andra invandring — nästan som en flodvåg — tio år senare.

Tänk på Elbert Moore och Stephania Payne Moore, utexaminerade från tredje klassen vid Gilead år 1944, vilka hade verkat som missionärer, den förre i Paraguay och den senare i Chile. Gifta och återigen bosatta i Förenta staterna, med en dotter och en liten son, var de bland de första att hörsamma kallelsen att tjäna där behovet var större i Colombia. Elbert kom ensam ner till Barranquilla i januari 1958. På vägen från flygplatsen in mot staden passerade bilen genom en fattig del av staden. Tvivel uppstod, och han frågade sig: ”Vad i hela världen gör du på ett sådant här ställe?” Ett varmt välkomnande av entusiastiska missionärer vid avdelningskontoret omkring 15 minuter senare ändrade helt och hållet hans syn på saken. ”Jag har aldrig mer ifrågasatt det förståndiga i att jag flyttade till Colombia”, sade han.

Att han dagen därpå blev anställd som lärare i engelska löste arbetsproblemet. Han sände därför bud efter sin  familj att komma och förena sig med honom. Efter ett år vid kusten i Barranquilla packade Moores sina tillhörigheter i en gammal Studebaker pickup och skramlade i väg 1.300 kilometer genom natursköna högländer och lågländer, bland dem områden som hyste gerillasoldater och banditer, för att ta emot ett förordnande på ett fält där behovet var ännu större — Cali. Moore sattes direkt till att arbeta i Califörsamlingen såväl som till att arbeta vid språkinstitutionen vid Caucadalens universitet, där han fortsatte till pensionsåldern, 20 år senare.

Barnen Moore, båda gifta nu, bor fortfarande i Colombia. Sonen och svärsonen är kristna äldste. Efter pensioneringen tjänade broder Moore i flera år i krets- och områdesverksamhet. Nu är han i Beteltjänst, en av de fem medlemmarna i avdelningskontorets kommitté i Colombia — mer övertygad än någonsin om det förståndiga i att han flyttade till Colombia för mer än 30 år sedan. Hans hustru, Stephania, dog i november 1988.

”De gyllene åren”

Att rycka upp bopålarna och flytta till ett främmande land är ett stort steg, särskilt om man har fyra små barn och bara 100 dollar undanlagda för resan. Det var situationen för familjen Zimmerman i Förenta staterna i början av 1959. Harold och Anne, utexaminerade från 18:e klassen vid Gilead år 1952, hade tillbringat tre år som missionärer i Etiopien. Nu var Colombia deras mål, men deras tillgångar var otillräckliga. De tänkte noggrant över det råd som vid en kretssammankomst gavs åt dem som tänkte bli pionjärer. Talaren sade: ”Vänta inte tills du har bil och husvagn och pengar på banken. Bestäm en tid och res sedan!” Men hur skulle man klara av resekostnaderna?

Veckan därpå, när hustrun Anne hade bokat plats för Harold på flygplanet från Los Angeles till Colombia, kom ett kuvert med posten. Inuti låg en check på 265 dollar,  en skatteåterbäring. I följd efter dessa oväntade pengar gav flera familjer bland vittnena dagen därpå Zimmermans en gåva på 350 dollar. Finansieringen av första fasen i projektet var nu avklarad.

När Harold kom till Cali, blev han förskräckt: Han såg tidningsrapporter om krigföring, med fotografier av lemlästade kroppar som låg i rader på marken. ”Varför har jag inte fått höra om det här tidigare?” frågade han sig. ”Vet jag verkligen vad jag gör, som tar hit hustru och fyra små att leva här nere?”

”De rätta besluten”, påminde han sig själv, ”fattar man genom att söka efter de bibliska principer som är tillämpliga i varje fall.” Han påminde sig israeliterna, som lyssnade till de tio skräckslagna spejarna, som hade kommit tillbaka från att ha utspejat det utlovade landet. De fruktade att deras hustrur och barn skulle bli fiendens byte och önskade återvända till Egypten. Jehovas svar blev att de själva skulle dö under 40 års vandringar i öknen. Deras barn skulle överleva och komma in i det utlovade landet. (4 Mos. 14:3, 31, 32) Där var svaret. Harold kämpade sig fram med planen.

 Hur sammanfattar Harold 30 års liv och tjänst i Colombia? Han svarar: ”Vi kom hit till landet för att tjäna ’några år till Harmageddon’. Åren kom och gick. Många fler än vi hade räknat med, det är sant, men år fulla av privilegier och välsignelser för alla i familjen, medan vi väntat på Jehovas dags närvaro och ständigt haft den i tankarna.” — 2 Petr. 3:12.

”Alla våra barn är gifta och vandrar i sanningen, och vi har aldrig fallit offer för våldet. Min hustru och jag bor nu i en liten bungalow nära intill där ett nytt avdelningskontor byggs i Facatativá och njuter av våra ’gyllene år’ som frivilliga arbetare i Beteltjänst.” *

Andra Vatikankonsiliet hjälpte vittnena att sätta i gång studier

Katolska kyrkan i Rom hade kommit till insikt om att dess hundratals år gamla medeltidstaktik med religiös ofördragsamhet inte längre var hållbar i 1900-talets värld. Den måste moderniseras, om den skulle bevara trovärdigheten. Detta ledde fram till det ekumeniska kyrkomötet Andra Vatikankonsiliet (1962—1965). Men några bland det högre prästerskapet i den colombianska kyrkan gillade inte liberaliseringen. Katolikerna lyssnade nu till mässan på spanska i stället för på latin. Helgonbilderna började försvinna från kyrkorna. Protestanterna åtnjöt nu ställningen som ”bröder som skilt sig ifrån oss” och betecknades inte längre som ”kyrkans fiender”.

Dessutom blev kyrkans medlemmar nu uppmuntrade att läsa bibeln. Skolbarnen började köpa sig personliga exemplar för att använda vid lektionerna i religionsundervisning. Bönegrupper för bibelläsning bildades i hemmen  i grannskapet. Fruktan för bibeln började så småningom försvinna. Katoliker frågade ofta vittnena: ”Vad är det för skillnad mellan er bibel och den katolska bibeln?”, och således banades vägen för fler bibelstudier.

”Febern har inte lagt sig än”

I hamnstaden Buenaventura på Stillahavskusten bodde en ung katolsk pojke, som hette Óscar, en elev med högsta betyg vilken nu gick sista året i gymnasiet. Han räknade biskopen bland sina personliga vänner. Jehovas vittnen satte i gång ett bibelstudium med Óscars mor, och därför samtyckte han också till ett bibelstudium i avsikt att göra den unge pionjärförkunnare som ledde studiet med hans mor förvirrad. Sessionerna övergick i livliga diskussioner om olika läror — treenigheten, själen, det brinnande helvetet, påvens ofelbarhet.

Óscar sökte upp biskopen för att få argument till att försvara sin katolska tro på treenighetsläran. Vilken besvikelse, ingen hjälp från det hållet! Sedan frågade han prästen i klassen för religionsundervisning i skolan. Prästen svarade: ”Jag vet att treenigheten inte förekommer i bibeln, Óscar, men jag har bränt midnattsoljan under studier i mer än 13 år, och jag måste skörda nyttan av vad de lärt mig.” Ingen hjälp där heller.

Till sist började Óscar, som blivit övertygad om att Jehovas vittnen hade sanningen, studera på allvar. Han blev döpt inom sex månader och övergav planerna på att skaffa sig en universitetsutbildning i biologi. De kritiska tider i vilka vi lever och bibelns kronologi övertygade honom om det angelägna behovet att i stället bli pionjär. Hans gamla gymnasiekamrater sade att han bara hade drabbats av en feber, som skulle lägga sig snart, och att Óscar om fem eller sex år, när de alla hade framgång i sina yrkesutövningar, skulle komma till dem och tigga om arbete.

 Óscar var pionjär i oljeraffinaderistaden Barrancabermeja, tjänade i den krävande Córdobakretsen i fyra år och sedan i andra kretsförordnanden, 12 år allt som allt. Som medlem av Betelfamiljen i Bogotá tillsammans med sin hustru, Otilia, tänker nu Óscar Rivas tillbaka på hur hans gamla skolkamrater skrattade åt honom. ”Tjugoett år har gått, och febern har inte lagt sig än”, säger han. ”Ja, den värme jag känner i mitt hjärta för Jehovas sanning fortsätter hela tiden att öka.”

Ingenting kunde nu sätta stopp för framåtskridandet

Med den konstitutionella friheten i en hedrad ställning sköt församlingarna fart på 1960-talet i alla de större städerna och även i mindre samhällen. Söderut från Cali förde inhemska pionjärer och missionärer de goda nyheterna till de religiösa fästena Popayán och Pasto neremot gränsen till Ecuador och över till Tumaco på Stillahavskusten.  Vittnen på de olika platserna axlade också en mer verksam roll i organisationen. Ingenting kunde nu sätta stopp för det teokratiska framåtskridandet. Snart skulle alla delar av vårt land blomstra till Jehovas lov och pris.

I vår kronologiska genomgång av Rikets verk i Colombia lämnade vi Bogotáförsamlingen i mitten av 1950-talet, kämpande utan någon missionärshjälp. Vi skall nu ta upp berättelsen där igen, denna gång för att täcka de tre följande årtiondena fram till det nuvarande.

Broder Knorr satte i gång en flyttvåg

Från och med 1960 gick Rikets verk framåt i huvudstaden, Bogotá. Nya gileaditer anlände för att upprätta ett missionärshem i norra delen av staden och sedan ett andra hem i södra delen. Allteftersom antalet församlingar ökade, flyttade utländska familjer in för att hjälpa till. Innan 1960-talet var slut bidrog en annan viktig faktor till organisationens tillväxt i Colombia.

År 1966 ordnade Sällskapet med turer genom Latinamerika i förbindelse med sammankomsterna ”Guds fria söner”. Sällskapets dåvarande president, Nathan H. Knorr, uppmuntrade de besökande deltagarna att underrätta sina medvittnen i hemlandet om att Mellan- och Sydamerika är ett stort och tillfredsställande fält för dem som har missionärsandan.

Broder Knorrs rekommendation satte i gång en flyttvåg av utländska bröder till dessa latinamerikanska länder, ett tillflöde som kom att fortsätta in på 1970-talet. Hundratals vittnen flyttade följaktligen till Colombia.

”År 1970 var ett stort antal vittnen från Förenta staterna, Canada, Storbritannien, Tyskland, Österrike och så långt bortifrån som Australien bosatta i Medellín, många med familjer”, säger Eugene Iwanycky. ”De flesta av dessa utländska bröder bosatte sig i medelklassområden  i staden, där de började besöka affärsmännens och akademikernas hem. Detta frambringade snart Rikets frukt. Många äldste på olika platser är nu frukten av det arbete som dessa ’tillfälliga inbyggare’ utfört.”

Den nuvarande samordnaren för avdelningskontorets kommitté, Richard Brown, tillägger en ytterligare detalj i förbindelse med dessa utländska bröder, som flyttade till städer utöver Colombia. Han säger: ”Bara i vad det gällde uppförandet av Rikets salar resulterade dessa utländska bröders initiativ och erfarenhet, av vilka en del var arkitekter, ingenjörer och byggmästare, i rymliga, tilltalande mötesplatser, som visade sig bli en verklig stimulans för verksamheten.”

Meningen med livet funnen

Jehovas vittnen söker efter människor som är villiga att ta sig tid till att tänka på ämnet religion. I de flesta fall har katolska kyrkan inte lärt sina medlemmar att göra detta.

I mitten av 1960-talet längtade till exempel en ung flicka från en colombiansk familj efter att få tjäna Gud och finna tillfredsställelse i livet som nunna i ett kloster. Hon flyttade därför senare för att leva i kloster i Costa Rica, där hon ägnade mycket av sin tid åt att studera filosofi. Men i stället för att bli uppbyggd andligen förlorade hon sin tro och tvivlade till och med på Guds existens. Klosterlivet blev meningslöst och sedan outhärdligt. Hon bestämde sig för att lämna det och återvända till Colombia.

När hon väl kommit tillbaka till hemlandet, reste hon till Chocótrakten vid Stillahavskusten för att bo tillsammans med en indianstam i den täta skogen och vara till hjälp för den. Ett år i den primitiva omgivningen övertygade henne om det fåfänga i ett sådant levnadssätt.  Återkommen till civilisationen började hon undersöka en revolutionär politisk rörelse — men återigen besvikelse.

Missräknad i tre fall beslöt hon sig för att skapa en nisch åt sig i ett kapitalistiskt samhälle. Men innan hon kunde emigrera till Förenta staterna, besökte ett av Jehovas vittnen henne. Med ett gynnsamt intryck av Rikets budskap och särskilt av beskrivningen av hur Jehovas organisation fungerar sköt den före detta nunnan resplanerna åt sidan för att undersöka vidare. Hon lärde känna att Gud har ett giltigt skäl till att tillåta orättvisor och att det finns en mening med livet, ett verkligt hopp för framtiden. Nu tjänar hon som heltidsförkunnare och får inte bara uppleva det tillfredsställande liv hon sökte efter så länge, utan också villigt erbjuda detsamma åt andra.

Till och med hans egna kamrater var rädda för honom

I augusti 1968 gjorde påven Paul VI ett besök i Colombia, vilket blev en milstolpe, det första påvebesöket någonsin i Latinamerika. Sedan följde den andra latinamerikanska biskopskonferensen i Medellín i Colombia i augusti/september 1968. Vid konferensen beklagade romersk-katolska biskopar i Sydamerika den fattigdom i vilken stora grupper av människorna i dessa länder lever och gav därigenom en kraftig hjälp åt den kontroversiella befrielseteologin. Efter att ha hört detta vände sig fler fattiga till våld som ett medel att själva ta för sig en större andel av den nationella rikedomen.

En av de förbittrade, vi kan kalla honom Gonzalo, slöt sig år 1971 till en gerillagrupp, som höll sig dold i bergen. Han blev så vildsint att till och med hans egna kamrater blev rädda för honom. Till att börja med blev han förvånad över att finna präster och nunnor i gerillaleden. De hävdade att de ”kämpade mot sociala orättvisor, som inte kunde bekämpas på något annat sätt än med våld”. En dag  gav sig en av prästerna ut för att strida och kom aldrig tillbaka. Detta var dödsslaget mot någon som helst tro på Gud som kunde ha funnits kvar i Gonzalos hjärta.

Gonzalo blev till sist tillfångatagen och dömd till sex år i fängelse. ”Detta förgiftade mitt hjärta ännu mer!” berättar han. Innan han slöt sig till gerillan, hade han bott tillsammans med en kvinna som hette Susana. I fängelset hörde han ett rykte om att hon bodde tillsammans med en annan man. Han svor att han skulle döda henne när han kom ut.

Sedan han blivit frigiven, fann han i stället att Susana ivrigt väntade på honom. Medan han var i fängelset, började en granne, ett vittne, berätta för Susana om välsignelserna i Jehovas rike, och hon tyckte om vad hon fick höra. Nu var hon orubblig och insisterade på att hon och Gonzalo skulle gifta sig.

”Jag är för gammal för att tänka på giftermål”, protesterade han. ”Om du inte går med på att gifta dig med mig”, vidhöll Susana, ”måste jag skilja mig från dig och den här gången för gott.”

Gonzalo kom till den slutsatsen att det bästa för honom var att undersöka Susanas nya tro. Han samtyckte till att vara med vid ett möte i Rikets sal i avsikt att bevisa att den här religionen var ett hyckleri liksom alla de övriga. Och han tog med sig två pistoler ”för alla eventualiteters skull”, sade han.

Gonzalo fick ett gynnsamt intryck av vad han såg och hörde och samtyckte till erbjudandet om ett bibelstudium i hemmet. Han uttalade sig till sist: ”Det är ett underverk att jag alls lever. Nu skall jag tjäna Jehova.” Han och Susana gifte sig och blev Rikets förkunnare. ”Gonzalo är nu mild som ett lamm tack vare den kraft Jehovas sanning har”, sade kretstillsyningsmannen som berättade erfarenheten.

 ”Varför alla gringos?”

Ta nu i betraktande Carlos’, en psykologs, erfarenhet. Carlos föddes i ett strängt katolskt hem, där familjetraditionen var den att det bland sönerna alltid måste finnas en läkare och en präst, och han utsågs till att bli präst.

Vid universitetet fängslades Carlos av vetenskap och teknik. Han förkastade sin tidigare katolska fostran som oförnuftig, antog revolutionära uppfattningar och tog del i kampanjer mot amerikansk imperialism.

Åren gick, och Carlos hade fortfarande stark motvilja mot ”utländsk imperialism”, när ett vittne, som var kemiingenjör och make till Carlos’ kusin, började resonera med honom om det enda botemedlet mot alla orättvisorna i världen, Guds rike. Carlos kunde se poängen. Både han och hans hustru, som var barnläkare, samtyckte till ett bibelstudium.

Det Carlos fick se vid deras första besök i Rikets sal en månad senare kom honom nästan att stelna till. Det satt nordamerikaner i publiken. Varför är alla dessa gringos här? muttrade han för sig själv.

Efter mötet gick presiderande tillsyningsmannen, som just råkade vara nordamerikan, fram till den skäggige besökaren och frågade vad han tyckte om mötet. ”Mycket bra”, blev Carlos’ korthuggna svar. ”Men säg mig, varför alla gringos? Och varför måste allt detta komma från Amerikas förenta stater?”

Äldstebrodern förklarade att vittnena från Nordamerika befann sig i Colombia som evangelieförkunnare och att Jehovas vittnens världshögkvarter finns i Förenta staterna. Han sade också till Carlos att Jehovas vittnen är politiskt neutrala i världens alla länder och att de under tidigare år hade fått lida svår förföljelse i Förenta staterna, vilket krävt att de utkämpat många rättsstrider för att hävda sina konstitutionella rättigheter.

 Nu är Carlos äldste i en av församlingarna på platsen, och han förvärvsarbetar som praktiserande psykolog. Han tvekar inte att tala med sina patienter om Gud och bibeln, och när han urskiljer bevis för en uppriktig längtan efter rättfärdighet, låter han dem få del av en del upplysningar som finns i Sällskapets publikationer. Ett antal av dem har kommit in i sanningen på det viset.

Professorn och treenigheten

En universitetsprofessor som hade varit baptist i fem år blev skeptisk till all religion. En söndagsförmiddag skaffade sig hans hustru Vakttornet och Vakna! av ett par vittnen som kom till deras dörr. Hon inbjöd dem att komma tillbaka och tala med hennes man, ”eftersom han tycker om att undersöka religion av allt slag”, sade hon.

Professorn välkomnade samtalen. Men innan ett organiserat studium kunde sättas i gång måste vittnena använda många timmar till att förklara skillnaderna i läran mellan Jehovas vittnen och protestanterna. Professorns syster, en pånyttfödd fundamentalist, gav honom litteratur som innehöll alla tänkbara argument mot vittnena. En efter en måste dessa falska beskyllningar vederläggas med hjälp av bibeln.

När vittnena kom till bibelstudiesessionen en vecka, blev de förvånade över att finna en protestantisk missionär som väntade på besöket. I det dryftande på en och en halv timme som följde kunde protestanten inte framgångsrikt försvara treenighetsläran. Professorn resonerade: ”Hur dåraktigt att tänka att Satan skulle försöka fresta den allsmäktige Guden att falla ner inför honom i utbyte mot alla världens riken!”

Från och med den kvällen gjorde professorn snabba framsteg. Det dröjde inte länge förrän en fin ny familjegrupp hade fogats till församlingen på platsen.

Flyttar tillbaka till Bogotá

Vid mitten av 1970-talet hade verksamheten vid avdelningskontoret  i Barranquilla växt ur lokalerna. När sökandet efter en tillgänglig fastighet kom i gång, var det ingen som föreställde sig att det skulle föra dem tillbaka dit där avdelningskontoret först hade upprättats år 1946, Bogotá, eller att Colombia snart skulle ha ett nytt Betelhem och ett tryckeri som skulle trycka tidskrifter åt fyra grannländer såväl som åt Colombia.

I Bogotá förvärvade man en tomt och utarbetade ritningar för bekväma bostäder åt 60 arbetare vid avdelningskontoret och tillräckligt utrymme för två offsetpressar. Detta var installationer tillräckliga för år som skulle komma.

Sällskapets president, broder Frederick W. Franz, kom till invigningsprogrammet i september 1979. Under det tjänsteår som följde började organisationen tillväxa igen. Det nya avdelningskontoret hade blivit byggt i lämplig tid.

Efter att ha tillbringat 36 år som missionär i Colombia och varit tillsyningsman för avdelningskontoret i 22 år fick Robert Tracy år 1982 ett förordnande som avdelningskontorets tillsyningsman i ett annat latinamerikanskt land. Vittnen i Colombia minns med varm tillgivenhet Bob och Libby Tracy, liksom Tracys har en stor varm plats i sina hjärtan för bröderna i Colombia.

 ”Omöjligt! Försök inte ens med det”

Under årens gång fick Colombia Sällskapets tidskrifter från Brooklyn, först som ytpost och sedan hela partierna som skeppsfrakt. På grund av den tid transporterna tog låg Colombia alltid månader efter andra länder i fråga om datum för spridningen av tidskrifterna såväl som när det gällde studiedatum för Vakttornet varje vecka. Hur fint skulle det inte vara om man en dag själv skulle kunna trycka tidskrifterna här i Colombia!

Ja, nu gör man det. Tryckeritillsyningsmannen, William (Bill) Lensink, berättar för oss hur detta gick till. Bill har varit i Colombia sedan 1969, när han som liten pojke flyttade hit tillsammans med familjen från Canada för att tjäna där behovet var större.

”I juni 1982 skrev man från Brooklyn att man skulle sända en offsettryckpress till Colombia i januari 1983”, börjar Bill. ”Glada började vi göra upp planer. I början av november fick vi så veta att tullsatserna på tryckeriutrustning skulle höjas till 15 procent den 1 januari 1983. Skulle Brooklyn gå med på att sända pressen tidigare? Och skulle det kunna åstadkommas före årets slut? Yrkesmässiga importörer och tullmäklare sade oss: ’På mindre än två månader och under helgdagarna vid årets slut, omöjligt! Försök inte ens med det.’

’Men om det är Jehovas vilja’, resonerade vi, ’kan vi göra det.’ Avdelningskontoret i Colombia hade tidigare lagt fram för Brooklyn en plan och en budget för att få pressen sänd med lastbil till staden Miami i USA och flugen till Bogotá med jumbojet — mindre besvär, mer ekonomiskt, mycket snabbare och mindre hårdhänt behandling. Vi bad Sällskapet om ett beslut, och utgivarkommittén inom den styrande kretsen godkände!

Bröderna skulle själva övervaka detta stora arbete. Den 16 november lämnade vi in licensen till Importstyrelsen för godkännande, vilket skulle ta minst en månad om den blev  godkänd. Detta skulle lämna mycket kort tid kvar. Därnäst skisserade vår arbetsgrupp upp förtullningsförfarandet och arbetade ut krisplaner för varje moment. Jag tänkte att det var bäst att jag förde dagbok över händelserna.”

Dagbok över händelserna

”MÅNDAGEN DEN 20 DECEMBER: Meddelande från Miami, lastbilarna hade anlänt från New York; tryckverken och delar redo för inlastning i jumboplanen. Fortfarande inget besked om importlicensen.

TISDAGEN DEN 21 DECEMBER: Beteliten José Granados begav sig tillsammans med en tullmäklare till tullkontoret för att begära tillstånd att få nationalisera det importerade direkt vid flygplatsen. Chefssekreteraren ville inte höra på något sådant okonventionellt förslag. Då tog Granados till orda och förklarade syftet med vårt ideella sällskap. ’Sällskapet kommer att sköta om hela proceduren’, tillfogade han. ’Första leveransen kommer från Miami på torsdag.’ Tillståndet beviljades, auktoriseringen skrevs ut, undertecknades och försågs med sigill.

ONSDAGEN DEN 22 DECEMBER: Beteliten Bill Neufeld och jag begav oss tidigt på förmiddagen till Importstyrelsen. ’Hur blir det om licensen avvisas?’ Vi tillät oss inte att tänka på det. När vi anlände till kontoret, hälsade sekreteraren oss med ett varmt leende. ’Styrelsen godkände er licens i går’, sade hon. ’Gå ner en trappa och hämta den.’

TORSDAGSFÖRMIDDAGEN DEN 23 DECEMBER: Vårt vittnesteam befann sig tidigt vid flygplatsen El Dorado, en lyftkran och lågbyggda påhängsvagnar stod beredda, den stora 747:an anlände med den första av tre tunga sändningar. Tullmyndigheter, inspektörer, skattelikvidatorer och revisorer kom alla i tur och ordning med sina invändningar. Men fotokopior av den officiella auktoriseringen avlägsnade allt motstånd.

 FREDAGEN DEN 24 DECEMBER: Den andra jumbolasten mottagen och nationaliserad. Inga problem trots kristenhetens helgdagsafton.

ONSDAGEN DEN 29 DECEMBER: Sista leveransen anländ enligt schemat, förtullad och ivägkörd till avdelningskontoret utan något hinder just i tid före dämpningen av takten och upphörandet av officiell verksamhet vid årsskiftet.

Det ’omöjliga’ hade uträttats! I Betelhemmet hade glädjen vid årsskiftet ingenting att göra med det världsliga nyåret. Det var jubel över att Jehova med framgång hade krönt ansträngningarna att få Colombias offsetpress in i tryckeriet före tidsfristens utgång den 31 december 1982!”

Till sist i takt

”Våra första exemplar av Vakttornet”, fortsätter Bill Lensink, ”började komma ut från pressen tre och en halv månad senare, numret för 15 april 1983. Rikets förkunnare strålade av glädje. Inom kort förekom Vakttornet och Vakna! på tidskriftsdiskarna i Rikets salar överallt i landet före utgivningsdatum. Det behövde inte längre bli någon förvirring och någon undran: ’Vilket nummer av Vakttornet skall vi studera den här veckan?’ Vid årsskiftet producerade vi med vår tryckpress 200.000 exemplar varje månad enbart för Colombia. År 1984 började vi trycka för grannrepublikerna Venezuela, Panamá, Ecuador och Peru.

Och i maj det året, med samtidig tryckning av tidskrifter på engelska och spanska, var vi till sist i andlig takt med främsta ledet i den teokratiska organisationen.”

De som verkligen är ”jordens salt”

Under ett andra påvligt besök i Colombia i juli 1986, denna gång av Johannes Paulus II, riktade katolicismens överhuvud en särskild vädjan till Colombias ungdomar, när han sade: ”Ni är jordens salt! Ni är världens ljus!” Men han klargjorde inte vilket det upplysande budskap är som katolska  ungdomar skulle förmedla till hela Colombia, Latinamerika och resten av världen.

Det råder däremot inget tvivel om vilket budskap unga Jehovas vittnen skall bära ut och inte heller om det sätt på vilket de skall föra ut det till människorna. De har blivit övade i skolan i teokratisk tjänst i sina Rikets salar och använder inledningar och framställningar som föreslås i boken Resonera med hjälp av Skrifterna, och därför har de blivit skickliga i att predika de goda nyheterna från hus till hus, göra förnyade besök hos intresserade och leda bibelstudier i deras hem. Fler och fler ungdomar bland vittnena hörsammar också kallelsen till heltidstjänst som pionjärer, beteliter och frivilliga arbetare vid uppförandet av det nya avdelningskontoret. Här finns unga människor, som tillsammans med sina äldre bröder och systrar världen runt verkligen är ”jordens salt”, ”världens ljus”. — Matt. 5:13, 14.

Narkotikalangaren och vittnet

Mot slutet av förra årtiondet, när colombianska knarkbaroner började samla väldiga förmögenheter i narkotikahandeln, stod två isolerade hus sida vid sida i utkanten av en liten stad. I det ena bodde en ung man, en länk i den internationella narkotikatrafiken, och i det andra en familj som var Jehovas vittnen.

Medan den unge narkotikalangaren och hans vänner festade om under en av de många flotta bjudningar han ställde till med, sade vår syster i huset intill till sin man att hon var bekymrad beträffande grannen, eftersom ingen hade vittnat i det huset. Hennes man sade att mannen var farlig och att han ansåg att det skulle vara bättre att låta det vara som det var för närvarande. Men vår syster kunde inte sluta upp med att tänka på den här saken.

Flera månader senare, när narkotikalangaren var hemma från en av sina resor bort från staden, bestämde sig systern  för att det var tid att göra besöket för att vittna för honom. Med tjänsteväskan i handen och en bön i sitt hjärta knackade hon på dörren.

”Och vad vill du?” löd mannens bryska hälsning.

Systern kommer inte ihåg precis vad hon sade, men det var något om Riket och dess välsignelser. Den unge mannen lyssnade uppmärksamt och sade sedan kort och gott: ”Jag tror på Gud.” Uppmuntrad avgav systern ett grundligt vittnesbörd. Den unge mannen reagerade gynnsamt och samtyckte till erbjudandet om ett bibelstudium.

Grannen, som gladde sig åt de bibliska sanningar han inhämtade, började tala med sina ”affärskamrater”, som trodde att han hade blivit tokig av att läsa bibeln. För att börja ett nytt liv i en respektabel sysselsättning skaffade han sig en taxi. Tjänst på fältet, överlämnande och dop följde.

En dag skjutsade han med sin taxibil en vän bland vittnena till arbetet. Genom kontorsfönstret kunde andra anställda lägga märke till hur deras arbetskamrat steg ur taxin och tog ett vänligt farväl av föraren. De varnade sin medarbetare för att han idkade dåligt umgänge. ”Den där mannen är en känd maffiamedlem!” sade de till honom. Vår broder svarade då med tillfredsställelse: ”Han var tidigare en maffiamedlem. Nu är han min andlige broder, ett av Jehovas vittnen!”

Hjärtevärmande nyheter från Brooklyn

Under ett besök av broder Lyman Swingle från den styrande kretsen i januari 1987 förklarade avdelningskontorets kommitté för honom hur bristen på lämpliga Rikets salar höll tillbaka de andliga framstegen. Det förklarades att få församlingar kunde anskaffa tillräckligt med pengar för att bygga och att många mötesplatser var överfyllda rum eller övertäckta gårdsplaner i avlägsna delar av staden. Kretsarna fann det också svårt att hyra lämpliga sammankomsthallar.

 Kort efter hans besök kom hjärtevärmande nyheter från Brooklyn: Fonder skulle göras tillgängliga för lån till Rikets salar och sammankomsthallar. Dessutom skulle de kristna mötesplatserna vara rymliga och tilltalande och belägna i sådana delar av staden där allmänheten inte skulle tveka att vara med.

En flod av lokala vittnen

Hur skulle människor som bor i isolerade områden få höra de goda nyheterna? Edwin Muller, en av eleverna från första klassen vid Gileadskolans filial i Mexico 1980—1981 som nu arbetar på avdelningen för tjänsten på fältet vid avdelningskontoret i Bogotá, förklarar:

”Vi studerade kartan över Colombia och räknade till mer än ett hundra städer på 10.000 invånare som inte hade nåtts av organiserat vittnande, de flesta av dessa i Andernas bergsområde. Med den styrande kretsens godkännande gjorde vi sedan anordningar för att sända 150 förkunnare som tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag till 30 av dessa städer i tre månader med början antingen i september eller i oktober 1988.

Resultaten blev imponerande: 1.200 nya bibelstudier; i de flesta fall höll pionjärerna alla mötena regelbundet; nya förkunnare började i tjänsten på fältet; i en stad kom många och bad om bibelstudier, men de sex pionjärerna, med 20 studier vardera, kunde inte hinna med dem.

Nyanslutna började oroa sig för vad som skulle hända när de 90 dagarna hade löpt ut. I en stad undertecknade 18 personer ett brev och sände det till avdelningskontoret, i vilket de uttryckte uppskattning av det budskap om Riket som pionjärerna hade överbringat till dem. Men vad skulle de nu göra, när den särskilda missionen var över? ’Kommer andra att sändas till hjälp?’ I andra städer bönföll  människorna pionjärerna: ’Var snälla och lämna oss inte ensamma. Vi skall hjälpa er att hitta arbete, om ni bara vill stanna.’”

Broder Muller avslutar: ”Nu har vi sänt ut en kallelse efter fler som kan tjäna där behovet är större. Bröder skriver till oss eller kommer personligen till avdelningskontoret för att höra sig för om att flytta till isolerade distrikt för att hjälpa till med att predika de goda nyheterna. Den här gången är det inte en flod av utlänningar som invandrar till Colombia för att hjälpa till med att predika, utan lokala vittnen som visar sig vara situationen vuxna att på ett beundransvärt sätt fylla behovet.”

 Inget mer utrymme

Verksamheten i Betelhemmet och i tryckeriet hade ökat utöver förväntningarna. Antalet i Betelfamiljen steg nu till uppemot 90, vilket var långt mer än det antal på 60 medlemmar som hemmet ursprungligen planerades för år 1975. Ytterligare kontor hade sedan länge tagit över Rikets sal, så att flera Bogotáförsamlingar hade måst flytta sina möten därifrån. Tryckning och utsändning av tidskrifter åt mer än 130.000 förkunnare i fem länder upptog nu allt tryckeriutrymme. Magasineringen av böcker, litteraturutsändning och accidenstryck, dvs. tryckningen av Tjänsten för Guds rike och sådana småartiklar som  blanketter och traktater, trängdes ut. Det var tydligt att det behövdes mer utrymme. Vad kunde man göra?

Sällskapets högkvarter i Brooklyn gav sitt godkännande till uppförandet av ett nytt avdelningskontor för Colombia. En stor hönsfarm inköptes i utkanten av Facatativá, en liten stad på grässlätten på ett avstånd av bara 45 minuter från huvudstaden. De första kontakterna med de statliga myndigheterna fick gynnsamt gensvar. Genom ett illustrerat kompendium redogjorde vi för detaljer i förbindelse med projektet och betonade tryckningen av Vakna! för export. Fotografier av det nuvarande avdelningskontoret tillsammans med broschyrer över avdelningskontoret i Tyskland och över Watchtower Farms i Förenta staterna, med dess uppodlade fält, gjorde intryck på myndigheterna. Som höjdpunkt på framställningen visade vi artiklar i Vakna! om naturvård och ekologi.

 Projektet sattes i gång i början av 1987. Många frivilliga arbetare i Sällskapet Vakttornets internationella byggnadsprogram flög till Bogotá och anpassade sig snart till livet på bondgården i Facatativá. Under 1989 var omkring 75 sådana i arbete. Frivilliga arbetare från Colombia utökade också familjen. Stadsborna såg med nyfikenhet och beundran hur ett stort, förfallet bostadshus, som Sällskapet hade köpt i närheten av Facatativá, blev omgjort och uppsnyggat, så att det förvandlades till Las Torres (Tornen) för att man skulle ordna med bekvämt logi åt 80 ytterligare arbetare.

Med brummandet från schaktmaskiner och det taktfasta dunkandet från pålkranen började projektet ta form. Under veckoslut och helgdagar begav sig entusiastiska frivilliga från de 100 församlingarna i Bogotáområdet till bondgården för att skyffla sand och betong eller forma och naja stål till betongpelare och tjocka väggblock, som skulle ställas på kant av lyftkranar och sättas fast på plats. I köket hjälpte frivilliga till med att göra i ordning middags- och kvällsmåltider åt dessa hungriga arbetare.

Hundratals tillfälliga, frivilliga arbetare, enligt det av Sällskapet uppgjorda programmet, betalar själva sin resa till Colombia och tillbringar två veckor eller en eller två månader i förbindelse med projektet. Sedan en av de utländska arbetarna kommit tillbaka hem, skrev han till avdelningskontoret: ”Jag var i stånd att tillbringa två av de mest glädjerika veckorna i mitt liv som arbetare vid byggnadsplatsen i Facatativá i Colombia. Jag hade tillfälle att se att något mycket särskilt och ovanligt hände där.”

Lokala besökare har också vid turer på Betel och vid arbetsplatsen i Facatativá blivit imponerade, överraskade över organisationen och omfattningen av Jehovas vittnens verksamhet i Colombia. De kan inte begripa att alla dessa människor är frivilliga och själva betalar sin resa för att komma hit och arbeta. Chefen för ett företag sade att hans familj ”helt  enkelt måste få se detta”. Stadens borgmästare och stadsfullmäktigemedlemmar sade efter lunch och en visningstur på platsen att de skulle önska att deras anställda i staden ”kom ut hit och verkligen lärde sig att arbeta”.

Uppförandet av det nya avdelningskontoret i Facatativá antyder utan tvivel stora ting för framtiden för Rikets verk i den här delen av världen.

Mer arbete att uträtta

Det finns fortfarande en väldig mängd att uträtta i Rikets verk i Colombia. Under senare delen av 1960-talet och under 1970-talet bearbetades isolerade städer och samhällen periodiskt till dess församlingar bildades. Samma tillvägagångssätt tillämpas nu, som vi har sett, på mindre orter och landsbygdsområden överallt på kullarna och i dalarna i Andernas bergsområde.

Men västerut vid Stillahavskusten, i många av de täta regnskogarna där, och österut neröver omfattande slätter, som slutar i Amasonområdets regnskogar på gränsen till Brasilien, finns det fortfarande hundratals spridda samhällen och bosättningar som är fullständigt orörda. Återstår gör också den uppfordran som de ständigt allt fler ”muromgärdade städerna”, de exklusiva hyreshusen, andelslägenheterna och låsta bostadsenheterna, utgör. Hur skall vi någonsin nå alla dessa människor? Vi blir uppmuntrade av det bibliska uttalandet att ”Herrens [Jehovas] arm är inte för kort, så att han ej kan frälsa, och hans öra är inte tillslutet, så att han ej kan höra”. (Jes. 59:1) Det kan inte råda något tvivel om att Jehova har medel till sitt förfogande att göra sitt namn och sitt rike kända vida omkring på en mycket kort tid. — Luk. 19:40.

Närapå sju årtionden av kristet evangeliserande

De skaror som mötte upp för att hylla Roms biskop under hans besök 1986 hörde honom gång på gång hänvisa till  ”450 års evangelisering i Latinamerika”. Vad han menade var att erövrandet av dessa länder med katolicismens kors betraktades av Rom som ett fullgörande av det uppdrag Kristus gav sina lärjungar före sin himmelsfärd. (Matt. 24:14; 28:19, 20) Men det ”evangelium” som de spanska missionärerna förde till dessa kuster förklarade aldrig Guds rike eller Kristi tusenårsregering eller evigt liv på en paradisisk jord.

Detta sanna evangelium eller dessa goda nyheter nådde Colombias kuster först under 1920-talet, när Guds ande förmådde två kristna män att på egen hand börja kungöra ”dessa goda nyheter” i samhällena i nordöstra Colombia. På 1930-talet kungjorde därefter modiga kristna kvinnor, som motiverades av samma ande, dessa sanningar i de större städerna i landet. Sedan kom tiotals missionärer och många vittnen från andra länder och gav sina bidrag till framgången för verket med att göra lärjungar.

År 1940 fanns det bara två ursprungliga Jehovas vittnen som regelbundet rapporterade att de predikade om Riket i Colombia: Heliodoro Hernández och Juan Bautista Estupiñán.

Fyrtio år gick, och 1980 fanns det 16.000 colombianska lärjungar som enhetligt kungjorde hoppet om Riket. Bara nio år senare, 1989, hade antalet av Rikets förkunnare ökat med 150 procent, till mer än 40.000. Från alla delar av landet kommer rapporter: Till trängsel fyllda Rikets salar, nya församlingar färdiga att bildas, fullpackat med åhörare vid åminnelsefirandet. Närapå sju årtionden av sant kristet evangeliserande blomstrar med Rikets frukt i alla delar av landet.

Med detta ringande i öronen avslutar vi vårt besök i Colombia, ett land med många vackra scenerier och naturtillgångar och med ett vänligt och gästfritt folk. Och ett land där Jehovas vittnen nu i nästan 70 år har lärt ut sann kristendom, byggt upp ett andligt paradis och utvidgat det till nationens gränser.

[Fotnoter]

[Tabell på sidan 134]

(För formaterad text, se publikationen)

Colombia

Högsta ant. förk.

50.000

41.956

 

 

 

 

16.044

 

 

7.083

1.640

162

1950 1960 1970 1980 1989

Med.tal pionj.

6.000

5.884

 

 

 

 

 

 

 

1.014

667

175

16

1950 1960 1970 1980 1989

 [Ruta/Karta på sidan 66]

(För formaterad text, se publikationen)

Karibiska havet

PANAMÁ

Stilla havet

VENEZUELA

COLOMBIA

Santa Marta

Barranquilla

Cartagena

Montería

Sinúfloden

Caucafloden

Magdalenafloden

Bucaramanga

Barrancabermeja

Medellín

Armero

Facatativá

Bogotá

Buenaventura

Palmira

Cali

Neiva

Popaván

Tumaco

Pasto

ECUADOR

PERU

BRASILIEN

Amasonfloden

[Ruta]

Huvudstad: Bogotá

Officiellt språk: Spanska

Största religion: Katolicism

Folkmängd: 31.677.000

Avdelningskontor: Bogotá

[Bild på sidan 70]

Agustín Primo, medlem av avdelningskontorets kommitté

 [Bilder på sidan 71]

Vittnande i Bogotá, Colombias huvudstad, och i det subtropiska Cali, till vänster

[Bilder på sidan 73]

Heliodoro Hernández och Juan Bautista Estupiñán sådde i mitten av 1920-talet rikessanningens säd

[Bilder på sidan 82]

Gabriel Piñeros, tidigare överste i flygvapnet, nu en äldste i en av församlingarna i Cali

[Bilder på sidan 84]

Porfirio Caicedo, far till 18 överlämnade barn; sonen, Raúl, gileadit och medlem av avdelningskontorets kommitté till sin död år 1981

[Bild på sidan 87]

Missionärerna Olaf Olson och James Webster

[Bild på sidan 88]

Rogelio Jones, José Villadiego och Farah Morán — en byggmästare, en före detta lottsedelsförsäljare och en före detta ägare av en herrekiperingsaffär — tidiga förkunnare fortfarande verksamma i Barranquilla

[Bild på sidan 95]

Systrarna Carvajalino, en föredömlig pionjärgrupp, som hjälpt mer än 300 personer att lära känna sanningen

[Bild på sidan 96]

Benjamín Angulo och Armando Gómez, medlemmar av avdelningskontorets kommitté

[Bilder på sidan 101]

Cartagena, en viktig karibisk hamnstad i den spanska kolonialhistorien, får höra de goda nyheterna

[Bild på sidan 102]

Gregorio de la Rosa, tillsammans med hustrun, Lilia, bröt sig fri från vidskeplig fruktan

[Bild på sidan 105]

Richard och Virginia Brown öppnade det första missionärshemmet i Medellín år 1958. Richard är avdelningskontorets samordnare

[Bild på sidan 110]

Elbert S. Moore var en av de första som tillsammans med familjen hörsammade kallelsen att tjäna i Colombia. Han är nu medlem av avdelningskontorets kommitté

[Bild på sidan 113]

Harold och Anne Zimmerman, som uppfostrade fyra barn i Cali, är nu förordnade till att ta del i projektet med det nya avdelningskontoret i Facatativá

[Bild på sidan 116]

Óscar Rivas valde att göra heltidstjänsten till sin livsuppgift och är nu på Betel

[Bild på sidan 123]

Bob och Libby Tracy, som tjänade i Colombia, Bob i 36 år och Libby i 32 år, blev förflyttade till ett annat avdelningskontor år 1982

 [Bilder på sidan 124]

Trots att experter sade: ”Omöjligt! Försök inte ens med det”, flögs Colombias rotationstryckpress in med jumbojet till en ansenlig besparing. Colombia trycker ”Vakttornet” och ”Vakna!” åt fem latinamerikanska länder

[Bilder på sidan 131]

Rikets sal i Ibagué, uppförd med hjälp av Sällskapet Vakttornet

 [Bilder på sidorna 132, 133]

Det nya avdelningskontoret under uppförande; konstruktionsstål monteras för den nya tryckeribyggnaden; modell av det nya avdelningskontoret