Finland

Finland, med sina glittrande sjöar och sina grönklädda skogar, hör till de länder i världen som har den högsta levnadsstandarden. Men tusentals uppriktiga människor i detta land har sökt en mer tillfredsställande standard och funnit en sådan, trots risken att dödas av en exekutionspluton.

DEN kungliga svenska flottan stävar österut och närmar sig sitt mål. Man har passerat igenom en sagolikt vacker skärgård, och nu siktar sjömännen ett land med ändlösa skogar, mängder av kristallklara sjöar och kuster som kantas av tusentals öar — Finland. Landet är fortfarande en hednisk avkrok i Europa nu på 1100-talet, men korsfararna ombord på flottan har för avsikt att ändra på den saken. Påven i Rom står efter att få utöka sin kyrkas inflytande och har därför yrkat på att kungen i Sverige skall invadera Finland och med alla till buds stående medel omvända och göra katoliker av invånarna i detta land som når norr om polcirkeln. Påvens makt hotas av grekisk-ortodoxa kyrkan, som med Rysslands hjälp har  trängt fram och börjat bemäktiga sig detta midnattssolens land.

Som brukligt var lät korsfararna inte lokalbefolkningen få något val — antingen bli döpt som katolik eller bli halshuggen. Efter flera korståg blev Finland således katolskt — med undantag av några områden längst i öster, som kom att stå kvar under grekisk-ortodoxa kyrkan. Katolicismen härskade ända till 1500-talet, då den svenske kungen Gustav Vasa ändrade religionen i sitt välde så att det blev protestantiskt. År 1809 blev Finland ett autonomt storfurstendöme under den ryske tsarens styre. Nästan hundra år senare började bibelns sanningsljus tränga in i detta land med sina vackra sjöar och djupa skogar.

Finland är ett av världens nordligaste befolkade länder. I öster och sydost gränsar det till Sovjetunionen, i väster till Sverige och i norr till Norge.

Även om Finland ligger lika långt norrut som Alaska, gör det tempererande inflytandet från Golfströmmen i sydväst att somrarna blir ganska behagliga. Men sommaren är kort. Under många månader av året är marken täckt av snö och sjöarna av is. På sommaren är det 20 grader varmt och ljust nästan dygnet runt, men på vintern kan temperaturen falla ända till minus 40 grader, och under ett par månaders tid ser man knappt till solen. Isbrytare med förstärkta skrov måste plöja sig igenom ismassorna för att hålla fartygstrafiken i gång året runt. Eftersom skogar med tall, gran och björk täcker större delen av landet, går skogsindustrin bra, och pappersbruken får sin råvara från dessa träd. Landet är ganska flackt, och de högsta topparna i Lapplands fjällområden når bara omkring 1.300 meter över havet.

De flesta av Finlands fem miljoner invånare talar finska. I vissa av kustområdena talar man också svenska. I norr  lever en liten grupp samer som talar samiska, ett språk som är besläktat med finskan. Läskunnigheten bland befolkningen hör till den högsta i världen.

De goda nyheterna når Finland

Första gången bibelns sanning predikades i Finland var enligt uppgift år 1906, när hustrun till August Lundborg, ansvarig för bibelforskarnas arbete i Sverige, besökte Finland. Broder Lundborg rapporterade: ”Om Gud så vill, kommer hon snart att åter bege sig till Finland för att fortsätta verket där.”

Ebba Lundborg och andra kolportörer (heltidsförkunnare) från Sverige placerade svensk litteratur i sydvästra Finlands kustområden, där befolkningen på den tiden huvudsakligen var svenskspråkig. Så småningom kom några böcker som skrivits av Sällskapet Vakttornets förste president, Charles T. Russell, i händerna på Emil Östermans mor.

En affärsman finner livets mening

Emil Österman, en skäggprydd och energisk 41-årig affärsman från Åbo, planerade att göra en jordenruntresa i sitt sökande efter livets mening. När han läste de böcker hans mor hade gett honom, började hans sökande få en annan inriktning. Under senare delen av år 1909 gjorde han det första uppehållet på  sin resa i Sverige. Där skaffade han sig mer litteratur från August Lundborg. Men det var inte förrän han seglade till London som han avbröt sin jordenruntresa, när han till slut läste den litteratur han hade erhållit i Sverige. Han förstod med en gång att han hade funnit det han sökte efter. Med ens var hans dröm om en jordenruntresa borta, och han återvände hem. Mot slutet av samma år, 1909, begav han sig tillbaka till Sverige och blev döpt. Längre fram ordnade han med att August Lundborg skulle komma till Finland och predika.

I rapporten från svenska avdelningskontoret omnämns Emil som en älskad broder, när det sägs: ”I runt tal tio reguljära kolportörer har varit verksamma under året. ... Sex eller sju nya har trätt in i verksamheten. En av dessa är en älskad broder i Finland, som utan tvivel är ett utvalt redskap i Herrens hand att tjäna hans folk i det landet. ... Även en annan broder i det landet tycks nu ha för avsikt att sälja sin gård och gå ut som kolportör.”

Vem var den andre brodern?

Den andre brodern, som ville sälja sin gård, var Kaarlo Harteva, född 1882. Hans mor, dotter till en luthersk präst, hade gett honom en strängt religiös uppfostran. Kaarlo var målmedveten, uppriktig och språkkunnig. Han studerade teknik, men kort efter sin examen drogs han genom sitt religiösa intresse till KFUM, där han blev sekreterare såväl som föreståndare för deras hotell Hospitz i Helsingfors.

På sommaren 1909, när Österman var på affärsbesök i Helsingfors, träffade han Kaarlo Harteva och gav honom ett exemplar av Den gudomliga tidsåldersplanen på svenska. Harteva läste ivrigt boken. Han ansåg att han också skulle predika ”dessa goda nyheter om riket”. (Matt. 24:14) Så i april 1910 reste Harteva tillsammans med Österman till konventet i Örebro i Sverige, där han blev döpt. Eftersom  det rådde behov av talare, fick båda dessa nya bröder hålla tal vid konventet. De lät ingen tid gå förlorad när det gällde att ställa sig till förfogande för Guds organisation.

”Kom med, så blir vi tre”

Vid ungefär samma tid träffade Harteva en före detta skolkamrat, Lauri Kristian Relander, på ett tåg och vittnade nitiskt för honom om de nyfunna sanningarna. ”Hur många är ni då här i Finland?” frågade skolkamraten. ”För tillfället är vi två, en viss Österman och jag”, svarade Harteva. ”Men om du kommer med, så blir vi tre.” Men Relander kom inte med. I stället slog han in på den politiska banan och blev Finlands president mellan 1925 och 1931.

Vilket omfattande arbetsfält bröderna Österman och Harteva hade framför sig: tre miljoner människor utspridda i ett glesbefolkat land. Deras första mål var att få Sällskapets litteratur översatt till finska. Under mycken möda arbetade Harteva med att översätta Den gudomliga tidsåldersplanen och olika traktater från svenska till finska, och Österman i sin tur finansierade tryckningen av dem på hösten 1910. De fylldes av glädje över att nu ha effektivare redskap för Rikets verk. I förvissning om att få Jehovas  andes hjälp gick dessa män modigt till verket med sin nyöversatta finska litteratur.

”En biljett till helvetet”

Förutom att broder Österman hade ett litteraturlager i den skoaffär han ägde i Åbo ställde han ut böcker i skyltfönstret. Han hade också ett eget bokstånd på ett torg. Genom att ropa ut sin vara fångade han genast folks uppmärksamhet.

Han brukade erbjuda broschyren Vad säger bibeln om helvetet? för två finska mark genom att ropa: ”En biljett till helvetet — en mark dit och en mark tillbaka!”

Offentliga tal samlar stora skaror

Därefter beslöt dessa två trogna vänner att börja resa runt och hålla offentliga tal. Så de reste till Finlands industricentrum, Tammerfors, och hyrde den bästa lokalen som fanns att tillgå. Sedan beställde de löpsedlar för talet, som var betitlat ”Den stora belöningen”, och annonserade det i dagstidningen. Broder Harteva höll talet, medan broder Österman assisterade honom. I ett brev som broder Österman skrev berättar han om resultaten:

”En finsk syster gjorde full invigning och symboliserade densamma i sjön Pyhäjärvi. Sedan for hon till Wiborg, där hon nu sprider det glada budskapet som kolportör. En bibelklass bildades i Tammerfors på fem eller sex mycket intresserade personer, och sedan lämnade vi det hela åt Guds omvårdnad. Nu äro vi i Åbo, och här har vårt första finska föredrag afhållits i Brandkårhusets festsal, rymmande 1.800 personer. Här, liksom förut, stodo lika många utanför på gatan.”

Uppmuntrade av dessa goda resultat reste de två kolportörerna till Helsingfors och ordnade med att ett offentligt föredrag skulle hållas i Folkets hus’ hörsal den 22 november 1910. Broder Harteva var välkänd i de religiösa  kretsarna i Helsingfors, och många prästmän och medlemmar i olika religiösa organisationer kom av ren nyfikenhet för att höra honom tala. I sitt tal utmanade Harteva åhörarna genom att säga att om någon kände till något skriftställe där det står att själen är odödlig, så skulle han visa det inför alla. Allas ögon riktades mot prästerna på de främsta raderna i salen. Det rådde fullständig tystnad. Sedan läste han Hesekiel 18:4, slog näven i talarstolen och utropade: ”Själen dör sålunda!” Stridslinjerna mellan Finlands religiösa ledare och dem som förfäktade bibelns sanning började ta form. På det sättet såddes sanningens säd i landets tre största städer, däribland huvudstaden.

Kontor öppnas i Helsingfors

När broder Russell besökte Stockholm i slutet av mars 1911, begav sig en grupp finska vänner dit för att träffa honom. De fortsatte sin färd till det konvent som hölls i Örebro, där Kaarlo Harteva hade glädjen att få se sin mor och sin moster låta döpa sig. En som också blev döpt var en ung man vid namn Johannes Hollmerus, som längre fram blev en värdefull tillgång i det teokratiska verket.

Broder Harteva återvände till Helsingfors och öppnade ett kontor för att ta hand om den teokratiska verksamheten. Han skriver: ”Jag lyckades hyra fem rum på Mikaelsgatan 27. Jag anskaffade några bräder och sågbockar till att tjäna som bänkar. Från Mäntyharju ute på landet tillsände man mig tältsängar och sängkläder. I stora rummet fanns en skrivmaskin, ett skrivbord och några stolar och bänkar. Det fanns tre tältsängar i ett av rummen och i ett annat rum en. Två rum var tomma.” Så började verksamheten vid kontoret i juni 1911.

Nära kontoret i centrum av Helsingfors låg Kajsaniemiparken. Där, på en liten kulle, höll broder Harteva ett offentligt föredrag varje söndag den sommaren. Med  glimten i ögat brukade han skämtsamt kalla dessa tal ”bergspredikningar”. I slutet av sina tal inbjöd han alla som ville fortsätta att dryfta bibliska ämnen till det närbelägna kontoret. Några började komma varje vecka. På det viset bildades en liten grupp bibelforskare i Helsingfors.

De första traktaterna och det första konventet

Från första början insåg broder Harteva värdet av det tryckta ordet. Saarnoja kansalle (Predikningar för folket [motsvarar Eko från talarstolen]) hette den första traktaten som gavs ut. Följande år ändrades namnet till Puheita kansalle (Tal till folket). Traktaterna innehöll artiklar från engelska The Watch Tower såväl som tal av broder Russell, översatta till finska. Annonser om möten och litteratur som kunde beställas fanns också med.

I januari 1912 rapporterade Puheita kansalle: ”När Den gudomliga tidsåldersplanen utgavs på finska, fick den till att börja med stor spridning genom kolportörer, tidningsartiklar och bokförsäljare. Men strax efter jul 1910 inträffade en stor förändring, när den första entusiasmen följdes av ett så starkt motstånd att det nästan kvävde allt. Dessbättre varade denna situation inte längre än omkring sex månader. När tidningspressens och bokförsäljarnas hjälp tycktes helt upphöra, började Gud inbjuda fler arbetare till skörden.” Rapporten fortsatte med att berätta om att omkring 30 finsktalande och 10 svensktalande bröder i Helsingfors regelbundet samlades två eller tre gånger i veckan för att studera Guds ord.

När man anordnade det första konventet i en hörsal i Helsingfors den 29 mars—1 april 1912, kom ungefär 60 personer för att lyssna. Några av dem kom från Åbo, Tammerfors, Björneborg, Vasa, Idensalmi, Kuopio och Parikkala, vilket visar att sanningen redan hade nått vida omkring i södra Finland.

 Broder Russell besöker Finland

När Kaarlo Harteva fick höra om broder Russells planer att resa runt och besöka platser över hela jorden, skrev han och bad honom planera in ett besök i Finland också. Broder Russell tackade ja till inbjudan och informerade Harteva om att han skulle komma i slutet av augusti 1912.

Broder Russells besök var en spännande tilldragelse för den lilla gruppen av  vänner. Man lade ner oerhört mycket arbete på att annonsera det offentliga föredraget, som hölls i den finaste lokalen i Helsingfors, Brandkårshusets festsal. Elis Salminen, som vid den tiden var en pojke på tio år och som tjänade Jehova troget fram till sin död år 1981, har berättat om hur bröderna satte upp affischer som avbildade broder Russell och var mer än en våning höga. ”Efter det hörde jag mina skolkamrater säga att det var den där amerikanska reklamreligionen”, berättade Salminen.

Broder Russell själv berättade om sitt besök i numret för 1 oktober 1912 av The Watch Tower: ”Två finska bröder har i två år varit särskilt aktiva med att servera sanningen åt alla sanningshungriga. De har på egen bekostnad översatt tre band av Studier i Skriften och Everybody’s Paper (Eko från talarstolen) för fri spridning. Omkring femton kolportörer frambär nu sanningen till varje vinkel och vrå av landet. Vid det offentliga mötet var hallen fylld till sista plats — 1.000 — många stående; somliga brast nästan i tårar då de inte kunde få tillträde. ... Vittnesbörden visar att Gud har några äkta barn i Finland för vilka hans skördebudskap nu kommer i fråga.”

Under sitt besök godkände broder Russell att broder Harteva skulle publicera Vakt-Tornet på finska från och med numret för november 1912. Man rekommenderade att ge den nya tidskriften som julgåva åt släktingar och bekanta.

Vittnesbördet sprids ut

Bröderna Österman och Harteva stod inför problemet att nå ut till en glest utspridd befolkning i detta stora landområde, som är mer än 1.000 kilometer långt och 500 kilometer brett. Hur skulle de kunna avge ett effektivt vittnesbörd? I hopp om en lösning annonserade broder Österman på egen bekostnad ut Sällskapets litteratur i olika  tidningar. Harteva, å andra sidan, beslöt att inrikta sig på att hålla offentliga tal, vilket visade sig vara väldigt framgångsrikt. Men hur organiserade han de offentliga talen? Vi låter honom berätta själv:

”När jag hade utsett en stad som mitt mål, skrev jag till redaktören för den mest kända tidningen och frågade vilken som var den bästa lokalen i trakten för ett offentligt föredrag och vem jag skulle kontakta om jag ville hyra den. När detta var klart skrev jag en förfrågan, och när jag hade fått ett gynnsamt svar utarbetade jag en annons och sände den till tidningen och bad den trycka liknande löpsedlar och lägga dem mellan tidningssidorna, så att folk skulle få kännedom om det offentliga föredraget. Sedan gav jag mig ut på min färd med några böcker. Mötesplatserna var vanligtvis fyllda till sista plats. ... En gång när jag försökte komma in, sade man mig att det inte tjänade någonting till. Först när jag förklarade att jag var talaren kunde jag bana mig väg igenom. En annan gång försökte så många komma in att lokalen fylldes tre gånger samma kväll, och åhörarna väntade tålmodigt på sin tur.”

Denna framgång vittnar om den sanningshunger som rådde i Finland på den tiden. Efter firandet av Åminnelsen år 1913 visade rapporten att 235 hade varit närvarande över hela Finland.

Broder Rutherfords besök

Sommaren 1913 var fylld av ivrig verksamhet. Joseph F. Rutherford, som blev Sällskapets andre president, och A. N. Pierson, båda medlemmar av världshögkvarterets personalstyrka, besökte Finland. Broder Rutherford talade över ämnet ”Var är de döda? — Från en jurists ståndpunkt”. Somliga trodde att juristen i fråga var Rutherford själv, eftersom han var domare, men i själva verket avsåg  han aposteln Paulus. Det offentliga föredraget blev en framgång: Det beräknade närvaroantalet var över 2.500, och 33 nya blev döpta.

Detta följdes av ett andra offentligt föredrag i Kajsaniemiparken, där broder Harteva tidigare hade hållit tal. Broder Rutherford sade att det var första gången han hade hållit ett utomhustal, och han tyckte att det var en intressant erfarenhet.

Sanningens melodi funnen

Det länge emotsedda året 1914 började. Luften fylldes av spänning, för i fem år hade man riktat uppmärksamheten på det året. Effektiviteten i vittnandet ökade märkbart vid den tiden, eftersom sex tidningar regelbundet publicerade broder Russells predikningar.

Under 1914 hölls ett konvent. Bröderna undrade: ”Kan detta möjligen vara det sista konventet?” Till allas glädje  blev 39 döpta. Bland dem var Eero Nironen, en ung musikstuderande. Denne begåvade unge pianist, poet och språkvetare kom till avdelningskontoret två år senare som översättare och tjänade där troget till sin död den 7 maj 1982.

Skapelsedramat i bilder

Under första delen av 1914 reste Kaarlo Harteva till London för att närvara vid ett konvent där broder Russell var huvudtalare. Han var mycket ivrig att få upplysningar om Skapelsedramat i bilder, som sammanställdes av Sällskapet och omfattade både ljusbilder och rörlig film synkroniserad med grammofonskivor. En uppsättning beställdes för Finlands del. Sedan begav han sig med iver till Berlin i Tyskland för att göra finska inspelningar av Skapelsedramat på grammofonskivor.

Bröderna var fyllda av spänd förväntan. Till slut kom Skapelsedramat från Tyskland med det absolut sista handelsfartyget innan all fartygstrafik stoppades i början av första världskriget. Medlemmarna av den lilla gruppen var överlyckliga vid den första visningen, som ägde rum den 19 augusti 1914 på Apolloteatern i Helsingfors. Innan året var till ända hade runt 80.500 personer i Finland sett Skapelsedramat. Vilket enormt uppsving detta var för bibelns sanning!

Tidskriften Ararat

Efter år 1914 uppstod ekonomiska problem. Förhoppningarna om att få del av omedelbar himmelsk härlighet tycktes förblekna alltmer, och ovissheten om hur man skulle fortsätta i sanningen hade en nedslående inverkan på vännernas entusiasm. Broder Harteva skrev därför till broder Russell och frågade vilket arbete församlingen skulle utföra efter det att skörden var över. Han fick rådet att vänta och emotse Guds vägledning.

 Vid den tiden grundade Harteva tillsammans med andra bröder en kooperativ sammanslutning, kallad Ararat, med målsättningen att tillämpa tusenårsrikets principer i affärsangelägenheter, för att de på så sätt skulle slippa förvärvsarbeta i världsliga firmor. Läsarna av finska upplagan av Vakt-Tornet uppmuntrades att gå med i denna sammanslutning, eftersom Harteva menade att Vakt-Tornet snart inte längre skulle publiceras på grund av de rådande ekonomiska problemen och sedan komma att ersättas av tidskriften Ararat.

Vid den tiden hade broder Harteva kontakt med broder Lindkvist i Norge, där liknande projekt hade kommit i gång. Trots att bröderna var uppriktiga, framstod det snart att publicerandet av Ararat inte skedde under Guds vägledning.

Men eftersom broder Harteva koncentrerade sig på sammanslutningen Ararat, blev Martti Liesi Sällskapets representant i Finland. Vakt-Tornet fortsatte att utges tack vare ekonomiska bidrag från många vänner.

En tillrättavisning från broder Russell

I aprilnumret av finska upplagan av Vakt-Tornet publicerades ett tvåsidigt herdabrev, som delvis löd:

”BRODER RUSSELLS BREV TILL BRÖDERNA I SKANDINAVIEN. Bröderna Lindkvist och Harteva. Jag har nyligen fått kännedom om dessa två kära bröders avfällighet och deras förbindelser med en rörelse kallad ’Ararat’. ... Hur bedrövad är jag inte, när jag ser dem, såsom jag tror, vända ryggen åt evangeliets hela program! Och likväl märker jag att de inte har gjort det uppsåtligen. Det förefaller mig som om återigen det har inträffat, som så ofta inträffade under evangeliets tidsålder, nämligen att goda män utan att vara medvetna om det har bedragits av  den store vedersakaren och letts bort från det viktiga evangeliearbetet.”

Sedan vädjade han till bröderna: ”Kära bröder, vi tror att dessa tankar är bibliska, och vi framställer dem för er, emedan de visar att era nuvarande tankar och nuvarande planer är fullständigt felaktiga — obibliska. Er sammanslutning ’Ararat’ har inte någonting att göra med den lilla hjorden och evangelieålderns verk med att utvälja den lilla hjorden, utan i stället påstår den sig vara ett återställelseverk. Ni kommer att bli varse att den tiden ännu inte har kommit. ... Vi uppmuntrar er alla, kära bröder i tron, att återvända till sanningen och det verk som hör till denna tidsålder.”

Efter att ha fått broder Russells brev började Kaarlo Harteva först försvara sig i sin tidskrift och mena att han bara hade velat befrämja evangelieverket. Men hans därpå följande ord speglar hans ödmjukhet: ”Kanhända att jag i min iver och ofullkomlighet har förorsakat lidande för dem av vår Herre innerligt älskade. Om jag får rätta till saken, önskar jag göra vad jag kan. Jag tror att alla dessa svårigheter har haft en mycket god inverkan på mig.” Sammanslutningen Ararat upplöstes snart, och Harteva började återigen att hjälpa till med utgivandet av Vakt-Tornet och att hålla offentliga föredrag.

Revolution och inbördeskrig

Finland var fortfarande en del av Ryssland, underställt tsaren, då en revolution i Ryssland bröt ut år 1917. Finland grep nu tillfället att förklara sig självständigt den 6 december 1917. På vintern 1918 bröt ett blodigt inbördeskrig ut i Finland mellan de ”röda” och de ”vita”, socialisterna och icke-socialisterna.

Vid den tiden var Eero Nironen verksam med översättningsarbete vid avdelningskontoret, och han berättar:  ”Situationen i Finland blev kritisk. Den fullbordade hemligheten måste översättas mycket snabbt, och av det skälet sändes jag till en mer fridfull ort, mitt hem i Mäntyharju. En kort tid efter det att jag hade anlänt dit sprängdes en närbelägen järnvägsbro. ... De ’vita’ anordnade rekrytering till militärtjänst, varifrån jag var befriad på grund av min närsynthet. Jag höll offentliga tal och fortsatte med mitt översättningsarbete. ... När förbindelserna söderut blev avskurna, undrade jag om alla mina bröder hade blivit upptagna till härligheten där ovan och jag var den ende kvarvarande.”

Snart ställdes broder Nironen åter inför detta med militärtjänstgöring. Han berättar: ”Allmän rekrytering genomfördes, och kraven var inte lika höga. Därför var mina svaga ögon inte till hjälp för mig. Jag sändes till marinen, till kasernerna vid Skatuddshamnen i Helsingfors, den 25 september 1918. Jag planerade min strategi i harmoni med vad jag hade lärt från bibeln och sjätte delen av Studier i Skriften. I ett års tid var jag verkligen ute i ’krig’ på grund av min övertygelse. Med bataljonschefens tillåtelse fick jag tala offentligt inför bataljonen fyra söndagar.” Så småningom blev han hemförlovad och kunde åter ägna sig åt sitt översättningsarbete.

 Nytt hopp väcks

I början av år 1919 var vännernas andliga inställning positiv. Några önskade tjäna som kolportörer. En av dem var Mikael Aura, en välbärgad lantbrukare, som någon tid dessförinnan hade gett avdelningskontoret en hel del ekonomiskt bistånd. ”Om Herren anser mig vara värdig sitt verk, är jag villig att göra vadhelst jag kan”, sade broder Aura. ”Med min styrka kan jag bära många böcker.” Han tjänade lojalt i många år vid avdelningskontoret.

Kaarlo Harteva, som hade återvunnit sin andliga hälsa, tog nu tacksamt emot större ansvarsuppdrag igen. När ett konvent hölls i Tammerfors i augusti, höll han huvudtalen. Han blev åter förordnad att ta ledningen i verket. Tidigt följande år ersatte han således Martti Liesi, som sedermera lämnade Guds organisation. På mindre än ett år hade antalet prenumeranter på Vakt-Tornet ökat till 2.763, och över 61.000 tryckalster hade sänts ut. Det behöver knappast sägas att glädjen bland församlingarna var stor.

”Millioner som nu leva skola aldrig dö”

När Alexander H. Macmillan från världshögkvarteret kom på besök i november 1920, höll han talet ”Millioner som nu leva skola aldrig dö” i åtta olika lokaler. Dessa oförglömliga ord var temat på många föredrag som hölls på den tiden.

Eero Nironen berättar: ”Ibland höll jag fyra föredrag samma dag över detta tema. Till en början tyckte vi att budskapet var tämligen vågat, men eftersom Jehovas organisation hade anvisat det, kungjorde vi det med stor tillförsikt, och nu kan vi se hur det uppfylls med allt större fart.” Ämnet väckte så stort intresse att när broschyren Millioner som nu leva skola aldrig dö översattes samma år,  var man så optimistisk att man lät trycka 50.000 exemplar.

Under tiden blev en välkänd affärsman i Björneborg, Kaarlo Vesanto, intresserad av sanningen. Längre fram, när han lät bygga ett hus åt sig själv, lejde han målare för att med stora bokstäver texta ”Millioner skola aldrig dö” på en av husets ytterväggar. Antti Salonen, en av de målare som utförde arbetet, berättar: ”Det var det mest underliga målarjobb jag någonsin hade gjort. Jag funderade över vad orden kunde betyda.” Sedan han hade tagit reda på det blev han döpt, och därefter tjänade han många år i kretstjänsten. Nu är han pionjär med särskilt uppdrag i Björneborg och lika glad till sinnes som han alltid har varit.

Splittring hotar inifrån

I början av 1920-talet uppstod en anda av otålighet. Frågor angående vilken kanal Jehova använder för att dela ut bibelns sanning började dyka upp. I församlingen i Helsingfors bildade några bröder en ”Brödernas krets”, i vilken enbart män fick bli medlemmar. Deras avsikt var att studera sanningen mycket djupt. Men snart frångick de detta ädla syfte och började misstänksamt söka efter fel i Sällskapets läror. De kritiserade Sällskapets råd att ta del i tjänst på fältet, eftersom de trodde att predikoverket var slutfört. Några ledande pilgrimbröder gav till och med i sina tal stöd åt tanken att den bibliska sanningens kanal upphörde i och med broder Russells död.

Problemet var mest krisartat i Helsingfors, där en grupp avskilde sig från Sällskapet, publicerade en egen tidskrift och höll egna möten. Men allteftersom tiden gick sönderföll gruppen och upplöstes. Det är ganska uppenbart att den inte hade Jehovas stöd.

 Rapporterna visar att 164 lämnade sanningen enbart i Helsingfors. I numret för april 1922 av finska Vakt-Tornet framfördes en försonande vädjan: ”Till de kära vänner som har lämnat oss och på grund av det har blivit oroade sträcker vi fram en broderskapets hand. Vi ber er, förena er med oss igen!” Många av dem som hade tagit avstånd var villrådiga, men när de till slut insåg behovet av en framåtskridande organisation, återvände de flesta.

En löpare byter löparbana

År 1919 satte en yngling i Finland vid namn Otto Mäkelä finskt rekord på 3.000 meter löpning. Senare samma år hörde han i sin hemstad ett tal som hölls av pilgrimbrodern Viljo Taavitsainen. Sanningen slog an på denne lille men sege löpare. Otto beslöt att byta löparbana. Efter sitt dop trädde han in i pilgrimsarbetet, i mars 1921. Längre fram tjänade han som kretstillsyningsman i flera årtionden och var känd som en utomordentlig undervisare ända tills han avslutade sitt jordiska levnadslopp 1985. *

Otto Mäkeläs upplevelser skulle kunna fylla många böcker. Låt oss följa med honom på en färd på omkring 10 mil mellan Idensalmi och Kärsämäki: ”Jag begav mig i väg vid sjutiden på morgonen för  att kunna nå målet i god tid före det offentliga föredraget klockan 19.00. Fastän jag reste hela tiden, hann jag inte fram förrän klockan 21.00. Det fanns flera gästgiverier längs vägen, och varje kusk körde mig bara till nästa gästgiveri. När jag bad om omedelbar skjuts till nästa ställe, tog det sin lilla tid för dem att fånga in en häst i skogen. Sedan måste den bli utfodrad och vattnad, och kusken var också tvungen att äta. De gjorde sig ingen brådska, för jag såg inte ut som någon speciellt högt uppsatt eller betydande resenär.”

Helveteselden släckt i Lappland

Jalmari Niemelä, en annan pilgrimbroder, berättar om sitt arbete norr om polcirkeln. ”När jag lämnade Rovaniemi regnade det kraftigt. Jag anträdde färden på cykel och tillryggalade den dagen bara 70 kilometer. Jag stannade i ett gästgiveri över natten och cyklade nästa dag en sträcka på cirka 20 kilometer. När jag kom fram till en by, beslöt jag att göra ett uppehåll och predika de goda nyheterna om Riket. Jag bearbetade byn den dagen och höll ett offentligt föredrag på kvällen. ... Jag tog med mig flera av broschyrerna Helvetet och beslöt att vid varje möte förklara vad helvetet är.”

På vägen mellan Sodankylä och Ivalo fick han tillfälle att predika för samer. ”När jag placerade broschyrerna Helvetet och Världsnöden, frågade en äldre man: ’Har folk i söder blivit så förståndiga att de redan har släckt helveteselden?’”

Under dessa tidiga år av ökad verksamhet gav tidskriften Den Gyllne Tidsåldern vännerna mycket vederkvickelse. Men eftersom den inte fanns på finska, skänkte en vänlig broder medel för att få tidskriften tryckt. Den utgavs med början år 1922. Tidskriftens popularitet speglades av det förhållandet att den mot slutet av året hade 6.233 prenumeranter.  Vid samma tid hade Vakt-Tornet 2.244 prenumeranter.

Vittnande på esperanto

Ända från det att predikoverket sattes i gång i Finland var broder Hartevas mångsidiga språkkunnande till stor nytta. Han lärde sig esperanto, ett språk som utvecklades mot slutet av 1800-talet i syfte att främja internationella förbindelser och som talades av mer än en miljon människor i olika delar av världen. Broder Harteva fick broder Rutherfords tillåtelse att översätta boken Millioner som nu leva skola aldrig dö till esperanto. Den utgavs år 1922 i Helsingfors strax före en konferens som skulle hållas av esperantister. Vid den konferensen höll han ett tal på esperanto över temat ”Millioner”. Nu kunde sanningen erbjudas åt människor som talade detta språk, av vilka några hade kommit från USA, Kina, Japan, Algeriet, Australien, Argentina, Brasilien och andra länder.

Harteva höll föredrag på esperanto i 12 städer över hela Europa. I Budapest höll han ett bibliskt föredrag som, med polischefens tillstånd, översattes till ungerska. Broder Rutherford sände sedan en broder från världshögkvarteret tillsammans med broder Harteva till Moskva för att ta reda på om det var möjligt att predika de goda nyheterna om Riket där. Moskvabornas gensvar blev dock klent. Men efter att ha kontaktat esperantisterna i den staden lämnade broder Harteva ett förråd av teokratisk litteratur hos dem.

Ett eget avdelningskontor

I över tio år var avdelningskontoret inrymt i trånga lokaler. I finska upplagan av Vakt-Tornet för maj 1923 kunde man läsa följande glädjande nyhet: ”Herren har välsignat några bröders nit, vilka har lagt allt de har på Herrens altare, så att det vid denna tidpunkt, när det är så ont om rum, har blivit möjligt att anskaffa nya lokaler  för kontoret. De förra var så trånga att nästan alla medarbetare vid kontoret var tvungna att bo utspridda över staden.” Den nya adressen var Tempelgatan 14. På bottenvåningen hade det varit en bokhandel, där mötena kunde hållas, och på övervåningen fanns bostadsrummen. En insamling gjordes, och sedan kunde man köpa fastigheten.

När broder Rutherford besökte konventet i Örebro i maj 1925, tillkännagav han att ett kontor för hela Nordeuropa skulle öppnas i Köpenhamn. Det skulle ha tillsynen över arbetet i Danmark, Sverige, Norge, Lettland, Litauen, Estland och Finland, även om avdelningskontoret i Finland skulle få fungera som tidigare. Vakt-Tornet rapporterade: ”Broder Dey från London blev anmodad att mottaga befattningen som Sällskapets representant och överledare av Nordeuropeiska Avdelningen. ... Broder Dey lämnar en betydelsefull syssla i statens tjänst i London för att inträda i konungarnas Konungs tjänst.” Broder Deys regelbundna besök gav stadga åt verksamheten i Finland på samma sätt som zontillsyningsmännens besök under senare år.

Det nordeuropeiska kontoret skapade fler internationella kontakter vittnena emellan. Konventet i Helsingfors i juni 1927 visade sig därför vara en milstolpe — det första gemensamma nordiska konventet. Alla ansvariga bröder från de sju länderna under det nordeuropeiska avdelningskontoret var närvarande. Talen hölls på engelska, svenska och finska.

Sanningen predikas via radio i Estland

Vid konventet i Helsingfors 1927 talade broder Dey om behovet av att sända missionärer från Finland till Estland. Eftersom estniska är nära besläktat med finska, kunde finska vänner snabbt lära sig språket och på det sättet  hjälpa intresserade människor i Estland. De unga kolportörsystrarna Irja Mäkelä och Jenny Felt gav gensvar till kallelsen och reste till Tallinn. Snart fick de sällskap av flera andra finska vänner, bland dem Kerttu Ahokas. Hon lät döpa sig 1919 och arbetade senare troget vid avdelningskontoret fram till sin död år 1989.

Vid den tiden sändes broder Rutherfords offentliga tal över radio världen runt. Var det möjligt för Sällskapet att ha en egen radiostation i Finland? Begäran om tillstånd avslogs. Men när ett konvent hölls i Tallinn i Estland 1929, sändes broder Deys offentliga föredrag ut via radiostationen i Tallinn och kunde höras ända borta i Finland.

Det var upptakten. Därefter gick radiostationen i Tallinn med på att varje söndag sända föredrag på finska och ibland på engelska, estniska, ryska och svenska. På hösten 1930 upprättades en telefonförbindelse mellan radiostationen i Tallinn och det finska avdelningskontoret, vilket gjorde det möjligt att från och med då sända tal direkt därifrån. Detta fortsatte fram till september 1934, då följande nyhetsmeddelande kunde läsas: ”På grund av prästernas intolerans och deras våldsamma, skymfliga angrepp i Tallinns tidningar har myndigheterna i Estland tagit Tallinns privatägda radiostation i besittning och  har förbjudit vidare utsändningar av domare Rutherfords föredrag.”

Trots vissa svårigheter med att få permanent uppehållstillstånd i Estland i början av trettiotalet kunde några vittnen stanna kvar där fram till andra världskriget. En av dem var Miina Holopainen, som flyttade till Estland 1931 och tjänade där i 13 år. När Sovjetunionens och Tysklands trupper började formera sig för strid, sattes hon på ett tåg till Sibirien. Men så träffades järnvägsvagnen av en bomb, och hon slungades långt i väg från spåret. De som ännu var vid liv sattes på tåget igen. Miina däremot låg bakom en timmerhög och upptäcktes inte förrän tåget hade kört vidare. Hon togs då till sjukhuset i Tartu i Estland, eftersom hennes ben var svårt skadade. Där bad hon till Jehova om hjälp att bli så pass frisk att hon skulle kunna gå i tjänsten igen. Hon repade sig, återvände till Finland och fortsatte som pionjär i många år.

Nytt namn, ny press och nytt avdelningskontor

I många år blev vi med orätt kallade ”russellianer”. Och inte heller var vi enbart ”bibelforskare”. Vad skulle vi kallas? Mikael Ollus kom på ett överraskande sätt underfund med det: ”En spännande händelse inträffade år 1931, när jag och Eero Nironen satt tillsammans och studerade tidskriften The Messenger med de senaste nyheterna från konventet i Columbus i Ohio. Vi blev helt överraskade när våra ögon fastnade på en artikel som räknade upp skälen till det nya namnet ’Jehovas vittnen’, som våra bröder hade antagit. Jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket.” Till slut fick vi ett namn som klart och tydligt identifierade oss. I Finland togs det nya namnet emot ivrigt.

Samma år fick Finland också sin första tryckpress, som installerades i källaren till avdelningskontoret. Broder Harteva skrev om detta: ”Tryckmaskinernas ljud, som i  våra öron är såsom ljuv musik, har skurit hårt i vedersakarens öron, och han skulle gärna ha drivit ut våra maskiner och även oss från huset.” Det sjöd av aktivitet i det lilla tryckeriet, och år 1932 framställde man 700.000 tryckalster, vilket var i runt tal 1.000 per förkunnare.

Nu behövde man större lokaler. Bröderna fick tag i en lämplig tomt intill en vacker park och började bygga ett nytt avdelningskontor där på våren 1933. På bottenvåningen fanns tryckeri, sätteri, Rikets sal och lagerutrymmen för litteratur. Kontoret, köket och matsalen var belägna en trappa upp och bostäderna på tredje våningen. Det nya avdelningskontorets adress, Väinämöinengatan 27, var något vännerna blev mycket förtrogna med under de tre följande årtiondena.

”Stenarna ropar”

Mot slutet av trettiotalet gjorde broder Harteva finska grammofoninspelningar av Rutherfords predikningar. Varför på grammofonskiva? På grund av en splitter ny uppfinning — den bärbara grammofonen. Grammofonerna skulle användas i återbesöksverksamheten och från hus till hus. Och på avdelningskontoret monterades de mekaniska delarna in i bärbara lådor, som tillverkats av bröderna. ”Stenarna ropar” var den paroll som användes, när vittnena gick ut i tjänsten och bar på sina ”talande” maskiner.

Man skaffade en uppsättning nya högtalare, vilkas ljudstyrka var så hög att bröderna kallade dem ”ljudartilleriet”. Leo Kallio berättar: ”Jag hade planerat att gå till badstranden med min hustru och min lille son. Den dagen kom brevbäraren med ett kort, som påminde mig om planerna att använda de stora högtalarna för att spela grammofonskivor på badstranden, där man väntade sig att mer än 200 personer skulle se på midsommarbrasan, en kvarleva från hedendomen. Det var inget lätt beslut att  fatta, eftersom köttet gjorde starkt motstånd mot det. Jag lade fram saken inför Jehova och bad att om det till synes omöjliga företaget att få med sig högtalarna i den fullsatta bussen lyckades, skulle det tjäna som bevis på att mina ansträngningar skulle välsignas. Försöket lyckades, även om några av passagerarna muttrade.

Vid vägkorsningen låg en stor brädhög, och vi gömde högtalarna bakom den medan folk började komma. Det fanns en danssalong i närheten, och när brasan var tänd slutade alla att dansa och kom till stranden. I det ögonblick då alla var vid brasan satte jag på en musikskiva. Effekten blev så överraskande att alla glömde brasan, vände sig om och tittade mot brädhögen för att se var ljudet kom ifrån. En poliskonstapel, som hade kommit för att övervaka danstillställningen, gick fram till mig. Jag förklarade för honom vad jag försökte göra. Han nickade, och jag kunde spela skivorna med föredraget. De innehöll mycket hårda yttranden mot falsk religion, och det vållade en hel del uppståndelse bland åhörarna.

När namnet Jehova genljöd, samlades en grupp unga män runt mig och mumlade: ’Vi slänger de där högtalarna  i sjön.’ Men poliskonstapeln gav dem en skarp blick. Vid det här laget hade någon kallat på länsmannen och bett honom komma. Jag satte snabbt på en musikskiva. Länsmannen undrade vem som hade stört honom mitt i midsommarfirandet, och när han hade sett den leende poliskonstapeln gick han därifrån i vredesmod. Med poliskonstapelns hjälp lyckades vi få högtalarna med oss i bussen oskadade.”

Grammofonarbetet nådde höjdpunkten år 1938, då 309 apparater var i bruk, och enligt rapporterna hade 72.626 föredrag spelats för en åhörarskara på 151.879. Ja, ”stenarna ropade”!

Sällskapet upplöst

Den 30 november 1939 började ”vinterkriget”, i och med att sovjetiska trupper marscherade in i Finland. Striderna pågick i mer än tre månader. Sedan, i juni 1941, drogs Finland, som en inofficiell bundsförvant till Tyskland, in i ”fortsättningskriget”. Kriget medförde problem med framställandet och distribuerandet av den andliga födan. Kontakten med huvudkontoret skars av. Det var dock möjligt att under de fem krigsåren få fram en del andlig föda via det neutrala Sverige. Men vilken verkan fick kriget på myndigheternas inställning till vårt fridsamma arbete?

Motståndare till Riket, uppeggade av prästerskapet, dök upp, och under krigshysterins och den allt starkare nationalistiska andans täckmantel utövade de påtryckningar på regeringen för att få vittnenas verksamhet stoppad. Den 18 januari 1940 tillkännagav justitiedepartementet att broschyrerna Herradömet och freden och Frihet för folken skulle konfiskeras. Fyra månader senare, den 28 maj 1940, meddelade domstolen efter en utdragen rättslig strid att Sällskapet Vakttornet i Finland var upplöst.

 Teokratins förkunnare

Eftersom bröderna hade befarat detta negativa domstolsutslag, hade de förståndigt nog sålt all Sällskapets egendom till ett nygrundat bokförlag, som kallades Kustannusosakeyhtiö Vartiotorni (Vakttornets bokförlag), den 13 april 1940. Så när myndigheterna kom för att konfiskera Sällskapets egendom, upptäckte de till sin bestörtning att det inte fanns någon egendom.

Innan detta väntade angrepp mot Sällskapet hade ägt rum hade bröderna också bildat en oregistrerad sammanslutning kallad Teokratins förkunnare. Detta gjordes den 15 februari 1940. Efter det att domstolen hade upplöst Sällskapet Vakttornet sköttes all verksamhet av denna sammanslutning.

Men bröderna var sannerligen inte klenmodiga. De kämpade vidare och hyrde Olympiastadion i Helsingfors och planerade att låta broder Harteva hålla ett tal där den 23 augusti 1940. Temat för talet var ”Riket som inte kan skakas”. Man spred cirka 78.000 löpsedlar för att inbjuda allmänheten till talet. Aktionen fick emellertid motståndarna att vakna, och myndigheterna förbjöd föredraget precis innan det skulle börja. Men dispositionen hade redan lämnats in till de största dagstidningarna i landet, och på det viset kunde mer än en miljon människor — nästan en tredjedel av landets befolkning — läsa det i tryckt form.

Även om de flesta av myndigheterna i Finland inte aktivt motstod oss, får man inte glömma att Finland samarbetade med Tyskland, och en del myndighetspersoner hade lagt sig till med en nazistisk anda. Extremistgrupper slungade upprepade gånger falska anklagelser mot organisationen, och som en följd av det blev sammanslutningen Teokratins förkunnare upplöst genom ett domstolsbeslut den 17 april 1941.

 Litteraturen används trots förbud

När det stod klart att polisen skulle konfiskera litteraturen på avdelningskontoret, blev det mesta bortforslat och fördelat i olika vänners hem. Eftersom polisen inte försökte beslagta den litteratur som var i vännernas ägo, hade vi ett ganska stort förråd att ta av för tjänsten.

Otto Mäkelä berättar om en episod som syster Hilma Sinkkonen i Kotka fick vara med om: ”Den här äldre systern placerade Rutherfords böcker, trots att de var förbjudna. Medan hon gjorde det råkade hon komma till skyddskårskommendantens dörr. Det var han som hade till uppgift att se till att förbudet efterlevdes. Kommendanten tyckte att det här var höjden av fräckhet och blev aggressiv. Han grep tag i ett gevär och siktade på den gamla systern, som helt lugnt sade: ’Vänta lite, så skall jag ställa mig framför spisen, så ni slipper skjuta hål i väggen.’ Kommendantens gevär sjönk, och han sade med förvånad min: ’Det finns ingen bland soldaterna som är så modig som ni är, frun. Stig på och sätt er och berätta för mig om er tro.’ Det vittnesbörd han fick om sanningen gjorde så djupt intryck på honom att förkunnarna aldrig mer ofredades av honom.”

Harteva arresterad

Eftersom Kaarlo Harteva hade en särskilt aktiv del i verket, riktade myndigheterna sina anklagelser direkt mot honom. Därför ansåg han det vara förståndigt att dra sig tillbaka i skymundan. Toivo Nervo blev i stället ansvarig utgivare för Jumalan Valtakunta (Guds rike), ersättare för tidskriften Vakttornet, som då var förbjuden. Han efterträddes av Pentti Reikko 1941, medan Mikael Ollus blev ansvarig utgivare för En Ny Värld.

Myndigheterna betraktade dock fortfarande Kaarlo Harteva som vittnenas nyckelman. Den 12 juni 1942, just  när han gjorde sig redo att gå och hålla ett tal vid sin mosters, Aunes Salmelas, begravning, blev han arresterad och satt i häkte i tre veckor, varefter han fick husarrest.

”Den fasta födan” delas fortfarande ut

När bröderna blev tvungna att avbryta tryckningen av tidskrifterna i slutet av 1942, började de stencilera huvudartiklarna i Vakttornet. Dessa stenciler kallades ”den fasta födan”, och de kunde inte skickas med posten. Därför fick flera kurirer ta med sig dem över hela landet och leverera dem till församlingarna. Denna anordning fungerade bra under resten av kriget.

Många systrar gjorde en stor del av arbetet. Meri Weckström, som tjänade som pionjär fram till sin död år 1981, berättade om sitt uppdrag: ”Under kriget bodde jag vid Svenska handelshögskolan, och vi gömde ett lastbilslass med Sällskapets litteratur där. När även Vakttornet förbjöds, föreslog bröderna att jag skulle börja stencilera tidskrifterna. Jag gjorde arbetet i min lägenhet på kvällar och nätter.”

På grund av flyganfallen fick inget ljus synas genom husens fönster. Meri fortsatte: ”En natt var golvet i vardagsrummet fullt med travar av stenciler. Jag höll på att använda maskinen i köket, när det ringde på dörren strax efter klockan 3.00. Jag stängde försiktigt dörren till vardagsrummet innan jag gick för att öppna dörren. Till min förvåning hälsades jag av en poliskonstapel. Först trodde jag att man hade kommit på vad jag arbetade med, så jag bad till Jehova om hjälp och vishet i min situation. Men polismannen sade bara att det fanns en liten reva i rullgardinen varigenom man kunde se ljuset. Med en lättnadens suck lovade jag att laga den omedelbart, och poliskonstapeln gick.”

Meri berättade sedan om värdet av det stencilerade stoffet: ”Jag har lagt märke till att Jehova alltid ger sitt folk  vägledning i rätt tid. Artikeln om neutralitet, som jag stencilerade under kriget, är ett bra exempel på det. Den artikeln hjälpte vännerna att mer klart urskilja Jehovas anvisningar och den rätta inställningen för en kristen.”

En löjtnant blir en Kristi soldat

År 1942 blev en ung löjtnant, den 23-årige Kalle Salavaara, skadad av en exploderande granat och sänd till ett sjukhus för operation. Han berättar: ”Efter operationen låg jag på ett militärsjukhus som hade inrättats i den skola jag hade gått i. Vid min säng satt broder Sakari Kanerva, som hade talat med mig om sanningen många gånger tidigare. Nu hade jag bestämt mig, och det var bara några praktiska saker som behövde ordnas. Jag sade till mig själv: ’I morgon, vid sjön Möysänjärvi, blir det slut på min militära bana.’

Följande dag döpte broder Kanerva mig. Eftersom jag fortfarande hade mitt gipsförband, blev det förstås vått och mjuknade under ceremonin. Följande morgon tittade militärläkaren Heinonen förebrående på gipsförbandet och frågade: ’Var i all sin dar har du varit? Gipset har ju fullständigt tappat formen!’

’Jag har blivit döpt’, svarade jag. Han stod som förstenad. Det kändes som om han höll en tyst minut till minne av min död. ’Vad sade du?’ frågade militärläkaren till slut. Därpå kunde jag avge mitt första offentliga vittnesbörd.”

Så fort Kalle Salavaara repade sig utnyttjade han sin frihet såväl som sitt militärpass för att leverera ”den fasta födan” till församlingarna. När han gav sig av med stencilerna för församlingarna i sydvästra Finland, blev han av Väinö Pallari, som arbetade på Betel, varnad för polisen i Matku. De hade flera gånger tagit honom till polisstationen för förhör och tycktes veta precis när kuriren skulle komma. Kalle berättar:

 ”När jag kom till Matku med tåget från Urjala, kom en handfast polisman genast fram till mig och bad med myndig röst att få se mina identitetspapper. Jag visade honom mitt militärpass. Det förvånade honom. Med helt förändrad röst frågade han sedan efter mitt arbetsintyg. Av just den orsaken hade jag formellt skrivit in mig vid Helsingfors’ universitet. Därför kunde jag räcka polismannen ett intyg undertecknat av universitetets rektor, på vilket en arbetstilldelning var angiven, även om det inte stod vad slags arbete jag utförde. Polismannens motstånd var brutet. När jag började släpa mina resväskor till den väntande bussen, erbjöd han sig artigt att bära dem. Jag kunde inte motstå frestelsen att ge honom den stora, tunga väskan som innehöll de förbjudna stencilerna. På något sätt verkade det så tryggt att låta polismannen bära den.”

Många gånger kom bröderna och systrarna till järnvägsstationerna sent på natten med pulka eller hästsläde eller till fots för att få några förbjudna artiklar. Vissa gånger var temperaturen nere i minus 30 grader. ”Ingen klagade”, berättar broder Salavaara. ”Jag såg bara glada, uppskattande mottagare, vilket fick mig att tänka på de upplivande orden i bergspredikan: ’Lyckliga är de som är medvetna om sitt andliga behov.’ För dem var det som manna från himlen.”

 Neutraliteten provsatt

Krigstillståndet medförde att vittnenas neutralitet prövades till det yttersta. Så var det för Kosti Huhtakivi, Vieno Linte och Yrjö Laine. Deras på bibeln övade samveten tillät dem inte att tjäna i krigsmakten. Därför blev de satta i fängelse. Men frågan var om deras tro skulle hålla inför det eldprov som de till följd av detta skulle komma att utsättas för.

Broder Huhtakivi berättar: ”Vi blev beordrade att samlas i Humppilaskolan och tilldelades nattlogi under gevärsställningen. En dag gav undersergeanten oss order om att gå ut på gården och bort till flaggstången. Först polerade han sin bajonett och skröt över hur vass den var, och så befallde han: ’Följ med här!’ Vi fördes genom en sidoutgång bort från skolan, som hade fungerat som vår förläggning. Vi gick ett litet stycke bort till ett skogsbryn, till en ås, där vi blev beordrade att stanna. Nu fick vi syn på en grupp soldater som marscherade mot oss bärande på sina gevär.”

De beväpnade soldaterna ställde upp sig framför bröderna, ropade upp brödernas namn och meddelade att de hade dömts till döden och skulle arkebuseras. Dödsdomen skulle verkställas omedelbart.

Broder Linte kan inte hålla tårarna tillbaka, när han fortsätter att berätta om deras upplevelse: ”Ordern gavs: ’Sätt i gång!’, varefter ’sanitären’ band för ögonen på oss. Sedan följde kommandot: ’Ladda!’, och vi kunde höra det klickande ljudet från gevären. Därefter kom ordern: ’Sikta!’ ’Skönt att vi har uppståndelsehoppet’, var den tanke som flög genom sinnet på mig. Plötsligt hörde vi ett rop: ’Sergeant! Telefonmeddelande.’ Det följdes av kommandot: ’Halt!’, varefter telefonmeddelandet lästes högt: ’Domen uppskjuten tills vidare’, undertecknat av  översten. Våra ögonbindlar togs bort, och vi eskorterades tillbaka till vårt logi.”

Dramat var skickligt iscensatt. Samma djävulska strategi användes på andra bröder. Erkki Kankaanpää, avdelningskontorets nuvarande samordnare, fick också uppleva detta. Han förklarar: ”Till att börja med fick vi veta att vi skulle få en dödsdom. Vi behandlades så strängt att vi inte kunde tro annat än att domen skulle verkställas. Senare kom vi underfund med att det var skrämseltaktik. En fingerad rättegång, och ett par timmar senare fördes vi åter inför domaren och fick tre och ett halvt års fängelse.”

Ett kooperativ för andlig hälsa

År 1932 grundades ett kooperativt företag som hette Al Sano. Förutom att man importerade och sålde hälsokost publicerade man också en tidskrift med samma namn såväl som annan litteratur om hälsofrågor. En del av vännerna var engagerade i den här firman, och den blev mycket nära knuten till Sällskapet.

Strax innan broder Rutherford dog 1942 gav han kooperativet tillstånd att så länge Sällskapets litteratur var förbjuden publicera sanningen i form av annan litteratur. I och med det lät Al Sano publicera hälsoböcker, och i firmans tidskrift Terveyttä Kaikille (Hälsa för alla) publicerades en del Vakttornsartiklar.

Tjänsten på fältet utfördes på ett ovanligt sätt under förbudet. Kalle Salavaara förklarar: ”Vi hade samma målsättning då som nu: Vi ville visa människor att Guds rike är den enda verkliga lösningen på alla deras problem. Det krävde teokratisk strategi och tålamod. Folk brukade fråga: ’Är ni från hälsokostbutiken som tillhör den där religiösa sekten?’ och sedan brukade de beskriva sina krämpor mycket ingående. Efter att ha gett lite råd  och erbjudit broschyrer om hälsa brukade vi föra in samtalet på budskapet om Riket. ’Naturligtvis kan de här hälsoprodukterna inte hejda åldrandet och döden’, brukade vi säga. ’Men vore det inte underbart att kunna få vara frisk och ung för evigt?’ Ibland visade sig samtalen bli mycket fruktbärande.”

Sammankomster under förbudet

Tack vare att man var ytterst försiktig och uppfinningsrik gick det att fortsätta att hålla möten och sammankomster under kriget. Man anordnade till exempel en ”jakt- och fiskefest” på en lantgård i Haarajoki, och givetvis handlade talen inte om jakt på djur, utan om människofiske.

På sommaren 1943 hölls ett stort möte, kallat ”Pentti Reikkos familjefest”, på en studentklubb i Helsingfors’ centrum. Inbjudningar gavs endast åt dem som rekommenderades av två pålitliga vittnen. Vi hade över 500 närvarande.

Broder Reikko berättar om vad som hände efter det att en officiell skrivelse hade skickats till myndigheterna från detta möte:

”Någon tid senare fick jag en order från polisen om att inställa mig för förhör. Förhörsledaren hade vårt brev i handen, och han krävde att få veta var möten som detta hölls. ’Hur är det möjligt för er att hålla ett sådant möte i centrum av Helsingfors utan att vi vet om det, när vi till och med känner till nästan allt vad två människor säger till varandra på gatan?’ frågade han. Mötet hade i själva verket hållits bara ett par kvarter från polisstationen.

Vi anordnade flera stora sammankomster på samma sätt, och Jehovas beskydd var mycket uppenbart, eftersom våra möten aldrig blev störda. I december 1943  hölls en sammankomst där närvaroantalet uppgick till 1.260.”

Ny president ger ledning

När slutet av kriget närmade sig fick Nathan H. Knorr, som då var Sällskapet Vakttornets tredje president, till slut information om förbudet i Finland. I sitt brev till bröderna Harteva och Taavitsainen tackade han dem för att de trots förbudet hade förblivit aktiva och gjort det möjligt att behålla Sällskapets egendom för framtida bruk.

Men vad skulle hända med den hälsolitteratur som också innehöll artiklar om Riket? Eftersom Sällskapets litteratur alltjämt var förbjuden, tillät broder Knorr de finska vännerna att fortsätta att erbjuda denna litteratur åt allmänheten. Men samtidigt sade han varnande: ”Ni bör inte blanda Rikets budskap med något annat. Uppmuntra bröderna att göra följande: Apostlarna på sin tid gick från stad till stad utan biblar eller böcker. Om Herren anser det lämpligt att vi inte skall ha något annat än Guds ord i vårt sinne och i vår mun, må vi då bruka det till ära och pris för Jehovas namn. Sanningen behöver ingen annan dragningskraft än sanningen i sig själv.”

Slut på kriget

Kriget med Sovjetunionen slutade i september 1944. Finland behöll sin självständighet men förlorade stora delar av sitt territorium. Omkring 300.000 personer som hade evakuerats från de avträdda områdena fick flytta till andra delar av Finland. Broder Harteva blev befriad från sin husarrest den 27 september, och till följd av en allmän amnesti blev alla bröderna snart frisläppta ur fängelse, vilket utgjorde grunden till en period av tillväxt som aldrig tidigare upplevts i Finland.

Det verkade mycket svårt, närapå omöjligt, att få  förbudet mot Sällskapet upphävt. Näste justitieminister, Urho Kekkonen, intog en positiv hållning gentemot vittnena. Han föreslog att vi skulle bilda en ny religiös sammanslutning, eftersom vi då skulle få nästan samma rättigheter som den lutherska kyrkan. Bröderna följde hans råd, och den 31 maj 1945 erkände riksdagen den religiösa sammanslutningen Jehovas vittnen.

Denna lösning gjorde det möjligt att förrätta vigslar, att få barnen befriade från religionsundervisningen i skolan och att få det rättsskydd som inregistrerade religiösa organisationer åtnjuter. Till slut, den 2 februari 1949, lyckades det att åter få Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet inregistrerat.

Informationsmarsch

Året 1945 inleddes med intensiv offentlig verksamhet. Den 6 januari 1945 höll broder Harteva ett tal över temat ”Mot ljuset” i Mässhallen i Helsingfors. Det behövdes dock större lokaler. Därför hyrdes Olympiastadion för det offentliga föredraget, som blev vitt och brett annonserat, inte bara i tidningarna, utan också på gatorna.

En 500 meter lång procession av vittnen med plakat i händerna organiserades under ledning av broder Salavaara. Föreställ dig detta: Genom Helsingfors’ gator marscherar vittnena och ropar slagord i bärbara pappmegafoner, följda av en karavan av högtalarbilar som annonserar Rikets budskap. Och främst i följet rider Elis Salminen på en stor brun häst och viftar med en fana på vilken det står: ”Jehovas vittnen”. Vilken syn! Vilket vittnesbörd!

Hästen var rädd för plakaten och höll nästan på att skena, när, som broder Salminen berättar, ”en av de många fotograferna kom och tog en bild av mig och sade:  ’Det borde vara en åsna. En sådan red Jesus på.’” Processionen styrde sina steg längs huvudstadens genomfartsgator och stannade efter några kilometer vid järnvägsstationen, där vittnena ställde upp sig och i talkör ropade ut inbjudan till det offentliga föredraget. Sammanlagt 12.000 kom till stadion för att lyssna.

Vittnande över etern

De tusentals människor som samlades på stadion var inte de enda som lyssnade till talet. Trots att Finlands Rundradio, som kontrolleras av staten, tidigare bestämt vägrat att sända våra program, tog bröderna ändå modigt kontakt med radion och ansökte om att få talet ”De ödmjuka ärver jorden” utsänt. Hella Wuolijoki, en känd författare som är född i Estland, var generaldirektör på radion, och hon beviljade vår ansökan. Hon hade själv suttit i fängelse under kriget och hyste därför sympati för  oss. Följaktligen avgavs ett mäktigt vittnesbörd till en stor åhörarskara — till och med så långt borta som i Sverige, varifrån avdelningskontoret sände ett telegram som löd: ”Radioprogrammet hördes utmärkt!”

Vakttornet publiceras igen

Både Jumalan Valtakunta och En Ny Värld började utges igen i början av 1945. Och från och med numret för 1 juli hette Jumalan Valtakunta återigen Vartiotorni (Vakttornet). Ville människor ha tidskrifterna? Strax efter kriget fanns det inte många veckotidningar att prenumerera på, så förkunnarna tecknade rekordmånga nya prenumerationer — 40.038! Medeltalet var nästan 30 prenumerationer per förkunnare. Det var den bästa kampanjen man någonsin hade haft. Tryckpressarna gick varma det året.

Sällskapet Vakttornets president hyste djup omsorg om vännernas välfärd i det krigshärjade Europa. Han önskade besöka dem och ordnade med behövligt bistånd så fort det blev möjligt att företa resor. Den 18 december 1945, under årets mörkaste och kallaste period, anlände broder Knorr tillsammans med sin sekreterare, Milton G. Henschel, och en representant för det nordeuropeiska avdelningskontoret, William Dey, med båt från Sverige. I deras resedagbok kan vi läsa: ”Omkring sjutton timmar efter avfärden från Stockholm styrde Bore V in i inloppet till Åbo och föreföll nästan glad åt att resan var lyckligt överstånden och den nu befann sig i hemvattnen, där den måste pressa sig fram bland de sex tum tjocka isflak som fyllde hamnen.” En grupp leende vänner från Betelfamiljen i Helsingfors välkomnade dem.

Broder Knorr satte sig in i de problem som fanns till följd av kriget. Sällskapet hade skickat skänkta kläder från Sverige till Finland, och dessa fördelades till  pionjärerna och andra behövande. Även om Finland producerade mycket papper vid den tiden, ville regeringen exportera allt papper för att få in utländsk valuta i landet. Skulle tryckningen av tidskrifterna stanna av på grund av svårigheterna med att anskaffa papper? Av ekonomiska skäl beslöt broder Knorr att tills vidare upphöra med tryckningen av tidskriften En Ny Värld. Papperet för Vakttornet skulle huvudkontoret köpa i amerikanska dollar, vilket Finland villigt gick med på. På så sätt kunde tryckningen av den andliga födans huvudkanal, Vakttornet, fortsätta.

Under sitt besök berättade broder Knorr de spännande nyheterna om den nystartade Vakttornets Bibelskola Gilead för missionärsutbildning. I hans dagbok kan vi läsa om hur de finska vännerna reagerade: ”Ingenstans under våra bröders resa hade man visat större entusiasm för Vakttornets högskola, än man gjorde här. ... Tjugotvå heltidsarbetare antecknade sina namn.”

De första gileaditerna

Bara några månader senare, år 1946, fick de första finska vännerna sina inbjudningar till Gilead. Fyra bröder, Eero Nironen, Kalle Salavaara, Elai Taavitsainen och Veikko Torvinen, kom med i den åttonde klassen. ”När vi fyra återvände till Finland i början av 1947, var vi som nya människor”, berättar broder Nironen. ”Det var först vid Gilead som jag började inse det verkliga syftet med teokratin. Vi lärde oss att förbättra vår tjänst på fältet, och viktigast av allt — vi blev undervisade i hur en kristens vardagsliv måste fyllas av Guds ande, så att man inte utför sitt arbete bara som en robot.”

År 1950 gick Eero Muurainen igenom Gilead. Han tjänade som områdestillsyningsman i många år fram till sin död år 1966. Under alla dessa år har hittills minst  59 finska vänner inspirerats av missionärsandan och gått igenom Gileadskolan.

Kretsverksamheten efter kriget

Vid krigsutbrottet år 1939 fanns det 865 förkunnare i Finland. När andra världskriget slutade år 1945 hade antalet förkunnare nästan fördubblats. Högsta antalet rapporterande var 1.632 förkunnare i mer än 200 församlingar.

Antalet församlingar år 1945 var ungefär detsamma som i dag, mer än 40 år senare. Varför har antalet församlingar inte ökat? De flesta församlingar på 1940-talet var små, och avstånden var stora. I genomsnitt fanns det bara 5 förkunnare per församling då. I dag ligger genomsnittet på över 60.

För 40 år sedan, efter krigsslutet, hade vännerna inga andra fordon än cyklar, även om de som bodde på landet och hade det lite bättre ställt ägde hästdragna vagnar eller slädar. Men för det mesta hade vännerna det dåligt ställt, och arbetsdagarna var långa och hårda. Därför var det svårt för dem att färdas längre sträckor för att vara med vid möten. Så på många ställen utgjordes församlingen av endast en familj, och de vittnade bara i området närmast hemmet.

Kretstillsyningsmännens arbete under dessa förhållanden var inte lätt. ”Resorna mellan församlingarna, som kunde ligga mer än 20 kilometer från varandra, företogs ofta till fots och med tungt bagage”, säger Erkki Kankaanpää. ”Jag minns hur min hustru och jag en gång, en bistert kall februarinatt, sov i ett rum utan värme. Vi gick och lade oss fullt påklädda. Ibland var vi tvungna att sova i samma rum som en stor familj.” Allteftersom levnadsförhållandena blev bättre, blev kretstillsyningsmännens arbete effektivare.

 Tillväxten efter kriget

År 1947 var bröderna Knorr och Henschel åter i Finland. Fastän bara ett och ett halvt år hade gått sedan det förra besöket, lade de märke till den enastående tillväxt som hade skett under tiden. På mindre än två år steg högsta antalet förkunnare från 1.632 till 2.696. Finland upplevde verkligen en tid av fin tillväxt. I Mässhallen i Helsingfors hölls den 13—15 juni 1947 en sammankomst med 5.300 närvarande, och 184 lät döpa sig vid detta tillfälle.

Visserligen ökade inte antalet församlingar, men förkunnarantalet ökade förvånansvärt snabbt efter kriget. År 1950 överskred antalet förkunnare 4.000. Skolan i teokratisk tjänst gav vännerna en skjuts i deras förmåga att tala offentligt och deras effektivitet i evangeliseringsarbetet. Så i stället för att låta grammofonerna sköta predikandet höll vännerna själva muntliga predikningar.

I februari 1950 kom två gileaditer från USA, Wallace Endres och John Bruton, till Finland. Broder Endres ersatte den åldrige broder Harteva som tillsyningsman för avdelningskontoret. Broder Harteva fortsatte troget i heltidstjänsten fram till sin död år 1957.

Tryckeriverksamheten utvidgas

Efter kriget blev det så småningom möjligt att skaffa papper igen. Från och med ingången av året 1951 publicerade Finland åter en andra tidskrift förutom Vakttornet, nu med namnet Herätkää! (Vakna!) År 1955 hade antalet tidskriftsexemplar som trycktes ökat till mer än 1.000.000 per år.

Under efterkrigstiden började Finland trycka alla Sällskapets böcker på egna pressar. Det var svårt att få tag i material så att man kunde tillverka bokpärmar, och därför framställdes böckerna i enbart häftat utförande i  början av 1950-talet, men det visade sig att de inte var så hållbara. Så när broder Knorr kom på besök år 1951 och 1955, tipsade han bröderna om hur de kunde förbättra kvaliteten på böckerna. Under åren 1945—1955 trycktes i genomsnitt 54.000 böcker per år i det mycket trånga avdelningskontoret i Finland.

År 1955 inbjöds Erkki Kankaanpää till avdelningskontoret, där han tidigare hade arbetat som tryckare, för att nu ha tillsynen över tryckeriet. Han och hans hustru hade gått igenom Gileadskolan 1952 och därefter tjänat i krets- och områdestjänsten. Och när broder Endres på grund av familjeförpliktelser återvände till sitt hemland 1957, blev broder Kankaanpää förordnad som tillsyningsman för avdelningskontoret.

Rikets salar byggs, och mer hjälp anländer

I anslutning till den kontorsfastighet som köptes år 1923 fanns en liten möteslokal som kallades Helsingfors’ tabernakel. Även avdelningskontoret på Väinämöinengatan hade sin egen möteslokal. Men det var inte förrän år 1956 som den första Rikets salen byggdes. Var då? I Kottby, då en förort till Helsingfors. Nästa sal byggdes  två år senare i Lahtis. Under de 30 senaste åren har mer än 180 Rikets salar byggts i Finland, och i dag är det få församlingar som inte har sina möten i egna Rikets salar.

När Vivian och Ann Mouritz kom till Finland från Gileadskolan i november 1959, möttes de av en kall vinter och fick sätta i gång med ett intensivt studium av språket. Kort tid därefter tjänade de i krets- och områdesverksamheten, ända tills de kallades till avdelningskontoret, där de tjänade fram till 1981. Sedan fick de flytta till sitt hemland, Australien, där broder Mouritz nu tjänar som samordnare för avdelningskontoret.

Arne och Gudrun Nielsen förordnades till Finland 1959, och de arbetade på avdelningskontoret fram till 1965, då de fick flytta tillbaka till Danmark, där de fortfarande tjänar vid avdelningskontoret.

Avdelningskontoret flyttar

I mitten av 1950-talet hade avdelningskontorets lokaler i Helsingfors blivit väldigt trånga. Eftersom det inte var möjligt att bygga ut, sökte man en lämplig plats någon annanstans. Man fick tag i mark i Vanda, cirka 2 mil från Helsingfors’ centrum. Där fanns också möjlighet till framtida utvidgning, och tomten köptes 1957.

Mot slutet av 1960 började byggandet av det nya avdelningskontoret, som skulle få en golvyta på 2.700 kvadratmeter. I början av 1962 flyttade Betelfamiljen in i de nya lokalerna, där också fyraveckorskursen i Skolan i Rikets tjänst för pionjärer med särskilt uppdrag och tillsyningsmän hölls med början samma år. Det fanns så mycket utrymme på avdelningskontoret att man trodde att det skulle räcka fram till slutet av denna tingens ordning. Men det stämde inte.

 Till Köpenhamn

När det största konventet i Jehovas vittnens historia hölls i New York 1958, var det bara 263 vittnen från Finland som kunde närvara. Det de återvändande delegaterna berättade och visningen av Sällskapets film om detta konvent sporrade de finska vännerna att vilja träffa utländska trosbröder. De blev därför mycket entusiastiska, när det meddelades att en sammankomst för alla förkunnarna i Skandinavien skulle hållas i Köpenhamn på sommaren 1961. Fram till dess hade bara ett fåtal vänner varit utanför Finlands gränser. Avdelningskontoret organiserade en resebyrå, som skötte arrangemangen för de 4.000 resenärerna.

I Idrætsparken i Köpenhamn genljöd programmet på engelska, danska, norska, svenska och finska. Konventet var en oförglömlig erfarenhet och hjälpte de finska vännerna att se och uppleva vad det verkligen innebär att vara en del av en internationell sammanslutning av bröder.

Specialarbetslägret på Karvia

I likhet med de första kristna lyder Jehovas vittnen sitt på bibeln övade samvete. Efter andra världskriget vållade de manliga vittnenas neutrala hållning ganska mycket problem för myndigheterna. Med början år 1947 fick bröderna ett 240 dagars frihetsstraff på en ö i Finska viken nära militärbasen Hangö. Utöver det blev de dömda till fängelsestraff på mellan tre och sex månader.

År 1959 antogs en lag som avsevärt förlängde ”tjänstgöringsperioden” för vapenvägrarna. Det tidigare provisoriska fängelset på Karvia gjordes om till ett ökänt ”specialarbetsläger”.

En av dessa vapenvägrare, Jukka Ropponen, beskriver Karvia: ”När jag kom i polisbil och närmade mig platsen  mitt ute i sumpmarken, kunde jag bakom ett högt taggtrådsstängsel se träbaracker som hade byggts under kriget. Fönstren var gallerförsedda. Det var ett interneringsläger i nazistisk stil — ingen upplyftande syn — speciellt inte med tanke på att man skulle vistas där åtminstone två år framåt. Men innanför väggarna fanns glada bröder, åtta till tio i varje rum. Toaletten var en tunna i en skrubb i ena hörnet av rummet.

I det dagliga programmet ingick en timmes vistelse utomhus under noggrann övervakning av en vakt. Resten av tiden tillbringade vi bakom galler. Vi hade gott om tid till förfogande, men ett utmärkt andligt program som vi hade iordningställt fyllde dagarna. Vi studerade bibeln noggrant vers för vers. Med tiden sammanställdes ett fint bibliotek till hjälp för oss i våra studier. Vi höll tal över många bibliska ämnen. Under dessa förhållanden slipade umgänget med bröderna av de vassa kanterna på allas våra personligheter.

Tjänsten på fältet var inget stort problem. Vi kunde inte tala med någon utanför, men vi skrev brev till folk på icke utlämnade distrikt sedan vi hade fått tag i deras adress i telefonkatalogen. Ofta tjänade vi som feriepionjärer [hjälppionjärer]. Några i vår grupp hade ännu inte överlämnat sig åt Jehova, men när de gjorde andliga framsteg ville de bli döpta. Men var kunde vi få tag i så mycket vatten att de kunde bli döpta? Det var ett svårt problem.

Vi bad föreståndaren om tillåtelse att få förrätta dopet i en liten göl i närheten, men svaret blev blankt nej! Kanske var det ett bra beslut, eftersom gölen var bottenfrusen på vintern. Så dopet hade ändå varit omöjligt att genomföra. En dag föll min blick på ett skåp i hörnet av rummet: Där har vi det, en dopbassäng! Några  dagar senare hade vi smugglat in ett stort plastskynke i vår barack. Och utan att vakterna märkte det släpade vi vår nya plastklädda dopbassäng till tvättrummet, där dopet ägde rum. Under dessa fängelseår blev en hel del nya döpta i den bassängen.”

Landets president besöker arbetslägret

Den första allmänna reaktionen på att vittnena vägrade att göra militärtjänst var negativ, men i mitten av 1960-talet började folk ändra uppfattning. Man ansåg långa straff under koncentrationslägeraktiga förhållanden vara omänskligt. Så i augusti 1968 beslöt Urho  Kekkonen, Finlands dåvarande president, att göra ett personligt besök på straffanstalten.

”Det blev en fullständig överraskning”, berättar Reima Laine, som nu är verksam i områdestjänsten. ”President Kekkonens besök i lägret varade i flera timmar, och han ville ha ett samtal med oss utan att någon annan var närvarande. Han lovade att göra allt han kunde för att ändra lagen till det bättre.” Så skedde snart, och 1969 lades anstalten ner.

Befriade från värnplikt

Från och med 1969 dömdes de unga bröderna till nio månaders fängelse, och medan de avtjänade straffet fick de rykte om sig att vara mycket skötsamma. Många medborgare lade märke till det och tyckte att detta att döma fridsamma unga män som inte utgör någon fara för samhället till fängelse var en ful fläck på deras neutrala och fredsälskande Finlands rykte. Därför lade några framstående och inflytelserika humanister fram tanken att vittnena borde få bli befriade från värnplikt.

År 1985 ansåg regeringen det klokt att stifta en ny lag. Från och med 1987 är därför alla döpta och aktiva Jehovas vittnen frikallade — tre år i taget — tills de uppnår 28 års ålder. På det sättet har Jehovas vittnen i Finland blivit befriade från värnplikt under fredstid.

 Friheten att predika prövad

Trots att Finlands grundlag garanterar religionsfrihet, har då och då ansträngningar gjorts för att stifta lagar i syfte att sätta stopp för tjänsten från dörr till dörr. Hittills har alla domstolar dömt till förmån för rätten att predika.

I en stad, Uleåborg, ändrade man den lokala ordningsstadgan till att lyda: ”Förbudet som har begränsat Jehovas vittnens verksamhet har hävts.” Man angav också skälen till detta: ”Ideella och religiösa organisationers arbete med att gå från hus till hus stör inte den allmänna ordningen. Tvärtom. Ur befolkningens synvinkel sett är det fråga om en nyttig och nödvändig kommunikation, som inte kan uppnås på något annat sätt.”

Nationsgränser hindrar inte endräkten

Vänner från Sverige har hjälpt till med att sprida sanningen i Finland. På senare år har också många finska vänner hjälpt till med evangeliseringsarbetet i Sverige, dit många finländare har flyttat. Från och med 1972 började finskspråkiga församlingar att bildas i Sverige. Tillväxten bland den finska befolkningen i Sverige har varit kraftig, och i dag finns det cirka 1.800 förkunnare i de finskspråkiga församlingarna i Sverige.

Skandinaviska resenärer behöver inte något pass när de reser mellan dessa länder, och denna frihet har visat sig vara till stor fördel när man har anordnat sammankomster. På grund av de stora avstånden mellan Finland och de övriga skandinaviska länderna anordnades inga större internationella sammankomster i Finland förrän 1965, då en sammankomst för Sverige och Finland hölls på Olympiastadion i Helsingfors. Samma sak upprepades år 1973, och 1978 och 1983 användes Mässcentret i Helsingfors för två internationella sammankomster.  Dessa sammankomster vidgade på ett fint sätt de finska vännernas synsätt och visade att nationsgränser inte utgör något hinder för kristen endräkt.

Kretssammankomsterna brukade hållas i olika skolaulor. Det blev dock allt svårare att hyra skollokaler på 1970-talet. Så år 1975 beslöt man att bygga en egen sammankomsthall i staden Tavastehus i södra Finland. En halvfärdig industribyggnad köptes och gjordes om till en praktisk sammankomsthall med 1.200 sittplatser. Man började ha sammankomster där i mars 1978. Tio år senare, 1988, köptes en andra hall, denna gång i norra Finland, och den första sammankomsten där var planerad till november 1989.

Nya Världens översättning och Guds namn

Finskan hade inget skriftspråk förrän på 1500-talet, och ”Nya testamentet” var bland de första böcker som trycktes på finska, vilket skedde år 1542. Sedan dess har det blivit tradition bland den finska befolkningen att ha en bibel i hemmet. År 1975 utgavs efter stora ansträngningar Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna på finska.

Nya Världens översättning var dock inte den första finska bibelöversättningen som använde Guds namn. I den allra första bibeln fanns namnet nämnt i fotnoterna. Även i ordförklaringen till den gamla kyrkobibeln från 1776 finns Guds namn angivet. Trots det har en del präster hyst starka fördomar mot namnet genom att falskeligen påstå att uttalsformen ”Jehova” är ett påfund av Jehovas vittnen.

Föreställ dig därför vilken chock det blev för kyrkomedlemmar och präster i lika mån, när ordet ”Jehova” upptäcktes ovanför altaret i en kyrka i Kuhmois då man avlägsnade målarfärgen i samband med en renovering  1985. Åsynen av Guds namn blev för mycket för kyrkorådet. Man beslöt att skyla över namnet igen.

Namnet Jehova fanns präglat på finska mynt under första hälften av 1600-talet. Några kända finska författare har också använt Jehovas namn i sina böcker. Något som är intressant är att Guds namn finns skrivet med hebreiska bokstäver i många av Finlands förnämsta kyrkor. De mest framträdande försvararna av Guds namn har emellertid varit hans vittnen.

Utbyggnader vid avdelningskontoret

Den stadiga ökningen av antalet förkunnare har gjort det nödvändigt att vid ett flertal tillfällen bygga ut avdelningskontoret. När tio år hade gått efter det att anläggningen byggdes 1962 var man i trängande behov av större utrymmen. Antalet tryckta tidskriftsexemplar steg från 2,3 miljoner per år till 3,7 miljoner. Bokutgivningen ökade från 40.000 exemplar årligen till mer än 200.000. Finland har till exempel tryckt 562.000 exemplar av enbart boken Sanningen som leder till evigt liv — i stort sett en bok på vart tredje hushåll i Finland. Så år 1973 gjordes ytterligare en tillbyggnad, 2.200 kvadratmeter för postavdelningen samt utrymmen för kontor och boklager.

Även Betelfamiljen har vuxit från år till år, och därför byggde man ut bostadsdelen med 20 rum år 1977. Och under åren 1984—1986 gjordes ytterligare tillbyggnader för tryckeri och bostäder. En fristående Rikets sal med 300 sittplatser byggdes också.

Ny tryckteknik introduceras

Förutom utbyggnaderna vid avdelningskontoret har man också genomfört en ändring i trycktekniken. ”Vi tog ett stort steg framåt, när vi gick över från boktryck i två färger till offsettryck i fyra färger”, säger  tryckeritillsyningsmannen Heikki Kankaanpää. ”Vännerna i Finland är tacksamma att den styrande kretsen gav oss tillstånd att köpa en arkoffsetpress med fem tryckverk. Sedan början av år 1981 har vi kunnat trycka tidskrifterna i fyrfärg — ett av de första avdelningskontoren som har gjort det. Det har medfört en stor ökning av lösnummerspridningen.

På våren 1985 fick vi den av Vakttornet konstruerade MEPS-datorn och det tillhörande fotosättningssystemet. En andra arkoffsetpress med fem tryckverk, en tysktillverkad Miller-Johannisberg, installerades 1988. I och med det fördubblades vår tryckkapacitet.”

Förväntningar i de tusen sjöarnas land

Jehovas vittnen har under årens lopp varit fullt upptagna med att predika de goda nyheterna om Riket i Finland. Sanningens ljus har således lyst klart i detta de tusen sjöarnas land. Förhållandet mellan antalet förkunnare och invånarantalet är bland de bästa i hela Europa. Visserligen har tillväxten på senare år inte varit den största, men antalet förkunnare har ändå ökat stadigt.

Levnadsstandarden i Finland har blivit avsevärt bättre. Men i andligt avseende har situationen bland befolkningen på många sätt blivit sämre. Materialistiska strävanden har trängt ut många människors kärlek till nästan och deras intresse för andliga ting. Moralnormerna har sjunkit. Stadslivets stress och utbudet av världslig underhållning har över lag urholkat människors läsvanor.

Även om fortfarande de allra flesta i Finland tillhör lutherska kyrkan, har den på senare tid skakats av många kriser. Efter lång kamp inom kyrkan fick kvinnor bli präster år 1986. Många präster har öppet gett till känna att de inte har någon riktig tilltro till bibeln, dess läror och dess moralnormer. Uppriktiga människor är chockade  över denna utveckling. Jehovas folk däremot har orubbligt hållit fast vid kristna principer, vilket gör att de skiljer sig markant från andra religioner. Många människor kan se skillnaden. Genom att de studerar Guds ord tillsammans med Jehovas vittnen får de hjälp att kunna urskilja sanningens ljus.

Korsfararna, som för åtta hundra år sedan drog fram genom Finland, förde sannerligen inte med sig Guds rikes goda nyheter och bibelns sanningsljus. Men Jehova har triumferat nu på 1900-talet genom att låta sina profetior uppfyllas och sina goda nyheter kungöras av sina flitiga och energiska vittnen. Tack vare mer än 17.000 fridsamma förkunnare av Riket strålar sanningens ljus nu ut över hela detta land med dess tusentals öar och kristallklara sjöar och dess frodiga gröna skogar.

[Fotnoter]

[Tabell på sidan 191]

(För formaterad text, se publikationen)

Finland

Högsta ant. förk.

20.000

17.303

 

13.426

10.620

8.290

4.354

 

 

 

1950 1960 1970 1980 1989

Med.tal pionjärer

3.000

2.037

 

 

952

671

 

285

207

 

1950 1960 1970 1980 1989

 [Ruta/Karta på sidan 139]

(För formaterad text, se publikationen)

NORGE

SVERIGE

Norra polcirkeln

Bottniska viken

Ivalo

Sodankylä

Rovaniemi

Uleåborg

Idensalmi

Vasa

Kuopio

Björneborg

Kuhmoiois

Tammerfors

Mäntyharju

Tavastehus

Lahtis

Åbo

Kotka

Vanda

Helsingfors

Hangö

SOVJETUNIONEN

[Ruta]

Huvudstad: Helsingfors

Officiella språk: Finska och svenska

Största religion: Evangelisk-lutherska kyrkan

Folkmängd: 4.954.000

Avdelningskontor: Vanda

[Bild på sidan 141]

Emil Österman var det första vittnet i Finland

[Bild på sidan 143]

Kaarlo Harteva, som gav verket en kraftfull start

[Bilder på sidan 147]

Det första avdelningskontoret i Helsingfors. ”Saarnoja kansalle”, en av de första publikationerna på finska

[Bild på sidan 150]

Joseph F. Rutherford i Kajsaniemiparken, där han höll sitt första utomhusföredrag år 1913

[Bild på sidan 154]

Eero Nironen, som tjänade som översättare i mer än 60 år

[Bild på sidan 157]

Otto Mäkelä, som arbetade i kretstjänsten och på avdelningskontoret i många årtionden

[Bild på sidan 161]

William Dey, tillsyningsman för det nordeuropeiska avdelningskontoret

[Bild på sidan 164]

Bröder som är ute i tjänsten på fältet med grammofoner och megafoner

[Bild på sidan 170]

Kalle Salavaara lärde känna sanningen på ett militärsjukhus

[Bild på sidan 176]

En informationsmarsch i Helsingfors i april 1945, då man annonserade ett offentligt föredrag

[Bild på sidan 181]

N. H. Knorr och M. G. Henschel år 1955, ett av de många besök som gjordes för att uppmuntra vännerna

[Bilder på sidan 185]

Finlands avdelningskontor och interiör av entréhallen

[Bild på sidan 186]

Den nuvarande kommittén vid avdelningskontoret. Från vänster till höger: H. Kankaanpää, V. Leinonen, E. Kankaanpää, K. Kangas, J. Ropponen