Surinam

Ormar och jaguarer gömmer sig i de bergiga regnskogarna som täcker större delen av Surinam — det minsta landet i Sydamerika, både till ytan och befolkningsmässigt. Men när det gäller Jehovas tillbedjares mod, står landet inget annat efter.

DEN 31 juli 1667 undertecknade de ständigt konkurrerande brittiska och holländska väldena ett fredsfördrag och gjorde ett utbyte av besittningar: Holländarna överlämnade New Amsterdam till britterna, medan britterna lät holländarna överta Surinam. Du kanske känner till den besittning britterna fick i denna bytesaffär — New Amsterdam, vars namn sedan ändrades till New York. Men vad kan då sägas om Surinam?

Surinam, som tidigare hette Nederländska Guayana, ligger på Sydamerikas nordöstra kust, inklämt mellan Guyana, Brasilien och Franska Guayana. Dess tropiska klimat påminner om Floridas i USA, fast landet är något mindre än Floridahalvön. Om du älskar att bada i blå böljor och sola på  vita sandstränder, då är nog inte Surinam någon plats för dig. Landets sumpiga stränder ser så ogästvänliga ut att de första kolonisterna kallade dem Vilda kusten. Om du däremot är lite av en äventyrare, packa då ner insektsmedel, malariapiller och moskitnät och kom hit, för här kan du utforska den frodigaste och mest hemlighetsfulla av alla naturtyper — den mäktiga regnskogen.

Från ett flygplan ser regnskogens tak ut som en monoton grön matta, endast avbruten av de talrika floder som slingrar sig norrut mot Atlanten. Men om man kikar ner under mattan, kommer man att upptäcka ett djurliv som är mer mångskiftande än någon annanstans: skygga jaguarer, färggranna arapapegojor, skrikande apor och jätteanacondor.

Mångfald är också kännemärket på Surinams mänskliga befolkning. Indianerna var de ursprungliga invånarna. Sedan kom svarta slavar från Västafrika, vilka fördes dit för att arbeta på kaffeplantagerna. Förrymda slavar, eller bushnegrer, bildade så småningom stammar, som finns glest utspridda i den täta regnskogen som täcker 80 procent av Surinam. Efter det invandrade indier och indonesier. Lägg till dessa kineserna, libaneserna, judarna och ättlingarna till de holländska kolonisatörerna, så inser du varför Surinams  befolkning på 400.000 människor ibland kallas ”världen i fickformat”.

De lika mångskiftande trosuppfattningarna bland landets hinduer, muslimer, protestanter, katoliker, animister, fetischister och andra har resulterat i ett religiöst sammelsurium. Lägg till detta det tiotal olika språk som talas, från nederländska (det officiella språket) till sranan tongo (ett infödingsspråk), så förstår du varför det i boken Suriname—Land of Seven Peoples (Surinam — de sju folkens land) heter att man fortfarande har ”en lång väg att gå” innan man har uppnått nationell enhet.

Men kort efter nationens födelse kom ytterligare ett språk — bibelns rena sanningsspråk — till Surinam och åstadkom enhet överallt där det lärdes ut. (Sef. 3:9, NW) Det krävdes dock mod, uthållighet, uppoffringar och framför allt Jehova Guds stöd för att kunna sprida bibelns sanning till städerna, landsbygden och regnskogarna. Hur klarade Jehovas tjänare av det? Vi inbjuder dig att tillsammans med oss återuppliva 90 år av predikoverksamhet i Rikets tjänst. Låt oss därför gå tillbaka i tiden till år 1903. Platsen är nordvästra Surinam.

Sanningen kommer med färjan

Färjan arbetade sig mödosamt fram över Courantyneflodens mynning med sina passagerare på väg från Guyana till den lilla staden Nieuw Nickerie i Surinam. En av passagerarna, en affärsman i 25-årsåldern vid namn Herbonnet, väntade otåligt på att få gå i land och visa sina vänner de böcker han hade med sig.

Hans vänner — bagaren  Marie Donk, specerihandlaren Alfred Buitenman och skomakaren Julian Dikmoet — blev snabbt fascinerade av böckernas enkla förklaringar till bibelns sanningar. Inom kort bildade de fyra vännerna en bibelstudiegrupp i bagaren Marie Donks hem. Där studerade de fler av de böcker som författats av Charles T. Russell från USA, Sällskapet Vakttornets förste president.

Marie Donk, en vältalig judisk man, tog ledningen och uppmanade sina kunder att gå med i bibelstudiegruppen. Kundernas gensvar var klent, ända tills bagaren använde en slogan, som äldre Nickeriebor minns än i denna dag: ”Nyan brede sondro frede!” (Ät bröd utan fruktan!) Alfred Buitenmans dotter, 83-åriga Lien Buitenman, förklarar: ”Det betydde att folk fick bröd gratis efter mötena.”

Det fungerade. Mötesnärvaron steg som nyknådad deg, det vill säga till dess att bagare Donk uppmanade sina åhörare att följa med honom när han predikade på landsbygden på söndagarna. Då slutade de flesta att komma till mötena.

Mellan åren 1910 och 1914 var det trots allt några trogna som följde med broder Donk till en polder utanför staden, där de vadade ut i dräneringskanalen till en kakaoplantage och blev döpta. ”Dessa dop drog hundratals åskådare”, säger James Brown, nu 86 år gammal. Han minns hur han helt trollbunden såg på då broder Donk doppade en fullt påklädd ny lärjunge i vattnet och utropade: ”I Faderns namn.” Sedan döpte han samma person en andra gång och ropade: ”I Sonens namn”; och så en tredje gång: ”I den helige Andes namn.” När dopet var utfört vände han sig till åskådarna och ropade: ”Kom! Bli döpta och förbli vid liv!” Några kom, men mest av fruktan för att världen skulle gå under 1914. När året 1914 kom och gick, gled ett stort antal av dessa bort.

”Guds rike har kommit”

Men omkring 1920 fick de bibelforskare som fortsatte uppmuntran och hjälp, då en broder från USA anlände med båt och visade Skapelsedramat i bilder.

”Det var det allmänna samtalsämnet i staden”, berättar James Brown. ”Jag gick tidigt till ladan vid kakaoplantagen och satte mig på första raden. Lokalen blev packad med 500 personer. Visningen började. Jag hade aldrig sett något liknande —  ljusbilderna, filmen, musiken! En man reste sig och sade: ’I kväll har Guds rike kommit till Nickerie!’”

Nu blev det åter tillväxt, och i början av 1930-talet byggde bröderna en liten möteslokal på broder Donks gård. Det uppstod emellertid problem, som än en gång satte Nickerieförsamlingen på prov.

En anspråkslös broder träder upp

I mitten av trettiotalet blev det känt att Marie Donk inte levde i enlighet med bibelns moralnormer. Ändå fortsatte han att leda mötena. Vem skulle rätta till situationen?

Alfred Buitenman, en liten och försynt broder, hade på ett anspråkslöst sätt understött församlingen ekonomiskt ända sedan han blev döpt, år 1903. ”Men under ett möte fick jag till min förvåning se min far träda upp”, berättar Lien, ”höja rösten och meddela att mötena från och med nu skulle hållas i vardagsrummet i vårt hem.” Som väl var stödde de flesta av vännerna denna flyttning. Några fortsatte dock att hålla sig till bagare Donk, men den gruppen upplöstes så småningom.

Broder Buitenman tog därefter kontakt med Sällskapets huvudkontor i New York, erhöll litteratur, och från och med  år 1936 ledde han troget församlingen som han hade fått herdeskapet över.

Men låt oss för en stund flytta vår uppmärksamhet 240 kilometer österut och 25 år bakåt i tiden. Vi befinner oss i huvudstaden, Paramaribo, och året är 1911.

En fattig målare går före med gott exempel

Under ett besök i Paramaribos hamn träffade pilgrimerna (som kretstillsyningsmännen då kallades) Blake och Powell från USA Frederic Braighwaight, en ödmjuk målare från Barbados i 35—40-årsåldern. Frederic insåg att det var sanningen och intresserade sin hustru, Cleopatra, samt en av sina vänner för detta. Han började hålla möten i sitt lilla trähus.

I likhet med pilgrimerna sökte Frederic efter möjligheter att sprida bibelns sanningar. Därför vittnade han för snickaren Willem Telgt på sitt arbete. Snickaren tyckte om det han fick höra och började tillsammans med en kamrat besöka de ”allvarliga bibelforskarnas” möten, vilket gjorde att antalet bibelforskare ökade från tre till fem.

Broder Braighwaight uppskattade dessa möten. ”Trots att broder Braighwaight var fattig, hade han alltid en nypressad vit kostym på sig på mötena”, berättade Willem Telgt för några år sedan. ”Vissa dagar, då han inte hade råd med ett mål mat, hörde man hur hans tomma mage kurrade. Men trots det ledde han varje möte med samma entusiasm.”

Sporrad av broder Braighwaights föredöme lät Willem Telgt döpa sig den 19 februari 1919 och kom sedan att spela en framträdande roll i att befrämja Rikets intressen.

Budskapet blir mer allmänt känt

Under 1920-talet var bibelforskarna ganska lite kända i huvudstaden. Det ändrade sig dock i mitten av trettiotalet, när en av dem, broder Graham, ställde en bänk framför en butik mitt för det livligt frekventerade marknadstorget. Han  brukade öppna sin slitna portfölj och visa upp Sällskapets färgglatt inbundna böcker. Varje vardag stod denne gamle engelsktalande broder på sin post.

Folk som var ute och handlade samlades ofta kring portföljen, ivriga att debattera. ”Men broder Graham var alltid fåordig, mycket fåordig”, berättade Leo Muijden, som nyligen dog vid 78 års ålder. ”En dag såg jag en broschyr i hans portfölj med en bild av en springande ung man. Jag frågade broder Graham: ’Vart springer han?’ Den gamle brodern tittade upp och sade: ’Om du läser den, får du veta det.’ Det var allt. Så jag läste Fly undan till Riket och fick veta det.”

Rikets budskap förstärks

Folk i Paramaribo fick inte bara genom böcker höra talas om Rikets budskap, utan också med hjälp av grammofonskivor. Hur då? På söndagskvällar placerade Cornelus Voigt, en butiksägare som var välvilligt inställd till vittnena, sin grammofon samt en kraftig högtalare på andra våningen i sitt hus. ”Sedan spelade han en skiva med en katolsk mässa”, berättade broder Telgt, ”följt av religiös musik. Därefter, när tillräckligt många hade samlats, bytte han skiva och skruvade på högsta volym. Plötsligt dånade rösten av Joseph F. Rutherford,  Sällskapets andre president, ut över åhörarna och kunde höras lång väg.”

På vardagskvällarna däremot behövde Voigt aldrig locka till sig någon åhörarskara. Han väntade bara tills hans son, Louis, en välkänd läkare, började ta emot patienter i sin klinik i huset intill. Så snart som väntrummet var fullt av patienter spelade Voigt sina skivor. Helen Voigt, läkarens hustru, berättar: ”Patienterna blev tvungna att lyssna till broder Rutherford, vare sig de tyckte om det eller inte.” Ja, med hjälp av böcker och grammofonskivor hade vittnena nu nått allmänhetens ögon och öron.

En blir tre — men ingen tillväxt

Eftersom andra världskriget utkämpades långt bortom Surinams horisont, drabbades vännerna där aldrig av krigets dödsbringande vindar. Men trots det fick församlingen i Paramaribo genomgå en stormig period. Hur så? Det uppstod stridigheter bröderna emellan.

Leo Liefde, som är 80 år gammal och har varit mötesbesökare sedan 1938, säger: ”Omkring 1945 splittrades församlingen i tre olika grupper och samlades på tre olika platser, och alla tre kallade sig Jehovas vittnen.” När det år 1946 pålystes att Sällskapets tredje president, Nathan H. Knorr, skulle besöka Surinam, ”såg tre grupper fram emot att få motta ’sin’ president”, tillägger broder Muijden. Hur skulle broder Knorr reagera?

Måndagen den 1 april 1946 anlände broder Knorr tillsammans med Frederick W. Franz, Sällskapets dåvarande vicepresident, till Paramaribo. Samma kväll samlades 39 vänner från alla tre grupperna på neutral mark, en skolgård, för att höra bröderna Franz och Knorr tala. Under frågestunden efteråt gav vännerna uttryck åt sina olika uppfattningar. Presidenten lyssnade en stund, men så hade han hört nog.

”Broder Knorr gjorde processen kort”, berättar broder Muijden. ”Han sade: ’Vilka av er vill att en missionär kommer  hit?’ Allihop räckte vi upp händerna. ’Fint’, sade broder Knorr. ’Han kommer hit den här månaden.’” Han höll sitt löfte. Den 27 april 1946 kom gileaditen Alvin Lindau.

En ny epok börjar: missionärer kommer

Amerikanen Alvin Lindau, 26 år, flyttade in hos broder Baptista och började föra samman de tre grupperna till en. En månad senare rapporterade en glad broder Lindau: ”Antalet rapporterande förkunnare har stigit från 2 till 18.” Broder Knorr hade i sin tur goda nyheter för Surinam. Han skrev att med början från 1 juni 1946 skulle ett avdelningskontor öppnas. ”Jag är säker på att det nu är rätt tidpunkt att påskynda verket i Paramaribo”, tillade broder Knorr.

Lindau, som blev förordnad som tillsyningsman för avdelningskontoret, skred till verket. Först flyttade han avdelningskontoret från broder Baptistas hem till andra våningen i en rymlig tvåvåningsbyggnad på Zwartenhovenbrugstraat 50 och gjorde om bottenplanet till en Rikets sal. Sedan satte han i gång med regelbundna bokstudier, tjänstemöten och Vakttornsstudier varje vecka. Därpå lärde han vännerna hur de skulle leda bibelstudier i hem.

Därefter pålyste broder Lindau: ”Nu går vi till offensiv!” En som var med på den tiden berättar: ”Han inbjöd oss att ta del i att sprida boken Barnen från hus till hus. Först tvekade jag, men broder Lindau sade: ’Du måste simma, annars sjunker du.’ Så jag fyllde min väska med böcker och erbjöd den nya boken åt dem som bodde runt Rikets sal. Till min glädje var väskan tömd på kort tid.”

Men ett fåtal bröder som föredrog att hålla tal framför att sprida böcker muttrade: ”Vi har inget att göra med Sällskapet Vakttornet. Vi tror på pastor Russell.” Så de ”sjönk”. De flesta av vännerna däremot stödde bokkampanjen. Men de kände behov av övning. Under de följande månaderna fick de precis det de behövde.

 Ett år av fortskridande undervisning

I september 1946 introducerades skolan i teokratisk tjänst i församlingen i Paramaribo. Samma månad påbörjades en kampanj med offentliga föredrag i Rikets sal. Löpsedlar delades ut bland allmänheten. Även polisen fick ögonen på dessa.

På onsdagen före det första talet blev talaren kallad till förhör på polisstationen. ”Är det här det första landet där Sällskapet Vakttornet är verksamt?” undrade polismännen. När de fick veta att Surinam i själva verket var ett av de sista områdena som hade nåtts av Sällskapet, lade de ner ärendet. Ända sedan dess har man hållit offentliga föredrag.

Nästa månad, i oktober, fick församlingen välkomna gileaditerna Max och Althea Garey samt Phyllis och Vivian Goslin. ”De fem amerikanerna från Vakttornet”, som missionärerna kom att kallas i hela staden, såg till att förkunnarna gjorde framsteg genom att sida vid sida samarbeta med de inhemska vännerna.

Mot slutet av 1946 hade missionärernas hårda arbete och kärleksfulla omsorg nått goda resultat: Predikandet hade ökat, och i stället för splittring hade det blivit enhet. Men mer framgång var att vänta.

I december hölls sammankomsten ”De glada nationerna”. Utgivningen av en ny bok, ”Låt Gud vara sannfärdig”, entusiasmerade vännerna så mycket att 20 förkunnare spred 8.000 löpsedlar, som annonserade det offentliga föredraget, på bara en timme. Närvarosiffran blev 213 — det högsta antalet någonsin!

Under samma månad paraderade vännerna på affärsgatorna och höll upp Vakttornet och Vakna! framför sig. Nyfikna förbipasserande skockade sig kring förkunnarna. En man som körde en åsnekärra fick syn på en syster med tidskrifterna och styrde sin kärra rätt över till hörnet där hon stod. Han ville  ha tidskrifterna. Den förmiddagen spreds 101 lösnummer. Gatuvittnandet var på frammarsch!

Tillbaka där man började

År 1948 ökade antalet förkunnare till över hundra. Men lika snabbt som mörkret tar överhanden över ljuset här i tropikerna avlöstes ökningen av tillbakagång. I mars 1949 var bara 88 förkunnare fortfarande aktiva. Stridigheter hade uppstått igen. Vad var det för fel?

En missionär avslöjade att det förekom allvarliga missförhållanden på missionärshemmet. Bröderna N. H. Knorr och M. G. Henschel från huvudkontoret granskade det hela, när de besökte Surinam i april 1949. Längre fram sändes John Hemmaway, som då var missionär i Guyana, dit för att undersöka saken. Hans iakttagelser ledde till att tre missionärer fick lämna landet. Endast paret Garey blev kvar tillsammans med en församling på 59 förkunnare. Vännerna var tillbaka där de började. Problemet var hur man skulle få i gång dem igen.

Max Garey förordnades som tillfällig tillsyningsman för avdelningskontoret, och han visade sig vara en kärleksfull herde under en dyster period. Pionjären Nellie van Maalsen, nu 76 år gammal, minns detta. ”Liksom många andra i församlingen var jag sorgsen och villrådig den perioden, men Max var en kärleksfull broder”, säger hon med värme i rösten. ”Han fick oss att känna oss väl till mods. Jag får fortfarande tårar i ögonen, när jag tänker på broder och syster Garey.”

I tre månader fick den decimerade gruppen plåster på såren, så att säga, av Max Garey. Sedan, i november 1949, kom J. Francis Coleman och S. ”Burt” Simmonite, två nyutexaminerade gileaditer från Canada, för att hjälpa vännerna att komma på fötter igen.

Redan tidigare hade avdelningskontoret och missionärshemmet flyttats till mindre lokaler på Gemeenelandsweg 80.  För att kunna inhysa nykomlingarna fick man därför hyra ett andra hem på Prinsenstraat. Burt Simmonite, som var 27 år gammal, blev förordnad som ny tillsyningsman för avdelningskontoret.

Den 22 januari 1950 fick vännerna på ett mycket personligt sätt erfara den empati Jehovas organisation visar. Den dagen reste broder Knorr till Surinam enbart för det syftet att uppmuntra dem. ”Även om folk skvallrar och pratar illa om Jehovas vittnen, så låt inte det oroa er”, sade broder Knorr till 75 vänner. ”Genom ert levnadssätt och det budskap ni predikar kommer ni att kunna trösta dem som söker sanningen. Detta måste vi göra, oavsett vad andra människor har gjort eller kommer att göra i framtiden.”

Efter tre dagars uppbyggande samvaro tog broder Knorr farväl av vännerna. Med förnyad styrka grep de sig verket an.

På rätt spår igen

Nu när församlingen i Paramaribo åter var på rätt spår, riktade missionärerna uppmärksamheten västerut mot Nickerie, där broder Buitenman och fem andra förkunnare — oberörda av allt som hade hänt i Paramaribo — hade predikat Rikets budskap utan avbrott sedan 1936. För att bistå broder Buitenman, som vid det här laget var 71 år gammal, flyttade paret Garey till Nickerie. Längre fram flyttades möteslokalen från broder Buitenmans hem till missionärshemmet på Gouverneurstraat.

John och James Brown, pålitliga bröder i 45—50-årsåldern, hjälpte broder Garey och fick i gengäld grundlig övning. Med tiden höll John och James offentliga utomhusföredrag i Nickerie och omgivande byar på onsdagskvällarna i ljuset av en fotogenlampa.

Sedan omfattade också deras bror, Anton Brown, sanningen, och ”Browns kyrka”, som folk i staden kallade församlingen, fortsatte att utöka sin verksamhet. När den  första kretssammankomsten hölls i Nickerie, i februari 1953, hade antalet förkunnare tredubblats och var nu uppe i 21. Det var uppenbart att församlingen hade dragit nytta av missionärernas närvaro. Men hur gick det för de andra missionärerna i Paramaribo, Burt Simmonite och Francis Coleman?

Tjänst på fältet kontra medicin

Burt och Francis gjorde vad de kunde för att återuppliva några av de äldre förkunnarna, men förgäves. Ofta drog dessa förkunnare sig ur avtal om att gå i tjänsten på fältet med standardsvaret: ”Broder, jag kan inte komma. Jag har tagit medicin.”

Ja, på grund av alla inälvsparasiter i tropikerna kunde ett sådant svar många gånger vara sant. ”Men”, sade Burt, ”vare sig det stämde eller inte kom jag till slutsatsen att det svaldes enorma mängder medicin i den lilla församlingen.” Men vad skulle man göra åt saken?

Syster van Maalsen gav den hjälp som behövdes. En dag då hon inte hade kommit för att ta del i tjänsten på fältet sade hon: ”Broder, jag måste få säga dig sanningen. Jag var helt enkelt för trött.” Gripen av hennes ärlighet böjde sig den långe Burt ner, gav henne en liten kram och sade: ”Nellie, vad jag vet så är du den första som säger mig sanningen om det här.” Burt räknade med att hans kommentar skulle föras vidare till alla de andra förkunnarna. ”Den måste ha gjort det”, säger han, ”för medicinätandet tycktes minska markant.”

”Mina pojkar”

Många i församlingen uppskattade de hårt arbetande missionärerna. Det dröjde inte länge förrän Burt och Francis hade fått en plats i vännernas hem och hjärtan. Än i dag händer det, om man nämner Burt och Francis för någon av de äldre vännerna, att skumma ögon tindrar, fårade ansikten ler och minnen dyker upp.

 ”Burt och Francis var som släktingar. De var mina pojkar”, säger Oma (gammelmor) de Vries, som nu är 91 år gammal. Från sin gungstol pekar hon på grannhusets andra våning. ”Där bodde de. De var glada och trevliga grannar.”

”När vi hörde Burt vissla, visste vi att han var på väg ut i tjänsten”, börjar Omas dotter Loes.

”Och när Francis spelade fiol och på något sätt musicerade med två skedar, visste vi att han kopplade av”, tillägger dottern Hille. ”Men när vi hörde Burt med sin hesa stämma sjunga sång 81, ’Sjung nu Rikets sång i kör!’, visste vi att han duschade.”

”Och när vi kände att det luktade vidbränt av deras mat”, inflikar Dette, en annan dotter, ”då visste vi att pojkarna studerade.” Så Oma började göra i ordning matlådor åt dem. Hon skrattar hjärtligt och avrundar historien med att tillägga: ”Jag band fast en kastrull med mat vid ett kvastskaft och stack ut det genom fönstret på andra våningen. Sedan sträckte Burt ut sina långa armar från grannhuset och grep tag i kastrullen, och middagen var serverad!”

Vännerna blev därför mycket ledsna när Francis insjuknade i den fruktade tropiska sjukdomen filaria (en form av elefantsjuka). Trots feberanfall och svullnader i benen fortsatte Francis sin missionärstjänst i mer än två år. Till slut tvingade dock sjukdomen honom att återvända till Canada. Broder Coleman hade varit ett starkt stöd i församlingen. Med hans hjälp hade andan i församlingen märkbart förbättrats, och antalet förkunnare steg till 83.

Minnen av omtyckta medarbetare

Eftersom antalet förkunnare steg, skrev Burt Simmonite till Brooklyn: ”Vore det inte fantastiskt om vi kunde passera hundrastrecket det här året!” Och mycket riktigt, i april 1952 ökade antalet förkunnare med 30 procent — till 109.

 Får vi presentera två omtyckta medarbetare från den här tiden: Hendrik Kerk och William Jack. Hendrik, en storväxt man med ett vinnande leende och snälla ögon, hade varit gangsterledare och var mer känd hos polisen än inom mer kultiverade kretsar. ”Hendrik var en oslipad diamant”, säger Burt, när han tänker tillbaka. Han omfattade sanningen, understödde församlingen helhjärtat och blev längre fram den förste inhemske pionjären med särskilt uppdrag.

Sedan hade vi William, en glad och oförtröttlig arbetare i 70-årsåldern. Han bodde i ett fallfärdigt skjul, och hans kläder var lagade och lappade, men rena. Han kunde ägna timmar åt att i sin urholkade kanot vittna för folk som bodde spridda längs flodstranden. När han träffade intresserade människor, lät han inte sitt svaga hjärta hindra honom att färdas långa sträckor för att besöka dem.

”Tidigt en morgon paddlade vi uppströms i flera timmar för att besöka en intresserad familj”, berättar Burt. ”Till slut kom vi fram, vilade lite och började studera ungefär vid sextiden på kvällen. Först studerade broder Jack i boken ’Sanningen skall göra eder fria’. Sedan gick han över till Vakttornet, och efter det, när jag började nicka till av trötthet, dryftade han en tredje publikation. På grund av avståndet kunde han inte besöka den här familjen mer än varannan vecka, men han utnyttjade tiden väl. Nästa dag paddlade vi tillbaka. Det var en lycklig tid.”

 Broder Simmonites specialtaktik

I december 1951 meddelades en glad nyhet: Ytterligare fyra missionärer, Shedrick och Wilma Poyner, Muriel Simmonite och Connie McConnell, hade förordnats till Surinam. Snart kom emellertid dåliga nyheter: Statsåklagaren, som var påverkad av kristenhetens kolonialkyrka, vägrade att ge någon av dem inresetillstånd.

Tillsyningsmannen för avdelningskontoret, broder Simmonite, fortsatte ändå att avlägga besök hos honom. Till slut sade statsåklagaren: ”Två missionärer kan få komma. Ni får avgöra vilka ni vill ha.” Eftersom församlingen var i behov av ytterligare en broder, valde broder Simmonite paret Poyner. ”Ansökan beviljad.” Men broder Simmonite hade inte för avsikt att nöja sig med det.

”Jag nämnde sedan att Muriel Simmonite var min syster”, berättar Burt, ”och att jag hoppades att han inte ville skilja oss åt genom att förbjuda henne att komma in i landet.” Statsåklagaren kunde inte så lätt avslå detta. Återigen blev ”ansökan beviljad”. Men det fanns inget sätt att få inresetillstånd för Connie McConnell. Resultatet förblev tre av fyra. Men Burt tappade inte modet fördenskull. Han bara ändrade taktik.

Han förklarar: ”Genom min systers brev, som hon skickade mig medan hon tjänade tillsammans med syster McConnell i Quebec i Canada, hade jag fått veta en hel del om den här unga kvinnan. Så när vi längre fram träffades vid 1953 års sammankomst i New York förlovade vi oss, och hon fick tillstånd att komma in i Surinam som min fästmö. Där gifte vi oss, och slutfacit blev fyra av fyra, något som skänkte mig stor tillfredsställelse och gav oss alla många goda skratt.”

Första steget ut på landsbygden

Hittills hade vännerna koncentrerat sitt arbete till städerna Paramaribo och Nickerie. Men år 1953 kom sanningen  till byn Meerzorg, i och med att Leo Tuart flyttade dit.

Leo, som då var 40 år gammal, hade känt till sanningen sedan 1944. Kortväxt, livlig och ständigt iförd en brun filthatt arbetade Leo som stuvare i Paramaribos hamn, och han hade ett utmärkt rykte om sig att vara ärlig. Fastän Leo var väl ansedd i sin by, kom han ingen vart med byborna när det gällde att göra lärjungar, det vill säga tills avdelningskontoret skickade dit ”chocktrupper” — i form av Hendrik Kerk.

På kort tid fick Hendrik och Leo kontakt med tre män som tackade ja till bibelstudium. Med hjälp av Jehovas ande och Hendriks grundliga vägledning gjorde dessa tre framsteg hänemot dop. Tillsammans med Leo sammansvetsades de till en harmonisk enhet.

Denna laganda var nyckeln till deras nästa projekt: att bygga en Rikets sal. Ingen av dem hade pengar, men de tre nya bröderna avsatte en del av sin åkerjord, planterade ris på den och skänkte intäkterna från skörden till byggnadsprojektet.

Broder Tuart däremot hade ingen jord där han kunde plantera ris. För att bidra till projektet lånade han 200 floriner från banken, vilka han sedan betalade tillbaka lite i sänder med sin knappa inkomst. Dessa fyra fattiga bröder nådde sitt mål och byggde en fin Rikets sal.

När bröderna hade kommit halvvägs med sitt bygge, gjorde de ett uppehåll i arbetet för att vara med vid en specialsammankomst i Paramaribo. Måndag kväll den 18 januari 1954 fanns de med bland de 159 närvarande för att lyssna till de tal som hölls av bröderna Knorr och Henschel.

”Vid sammankomsten sade broder Knorr och broder Henschel att de ville besöka vår nya Rikets sal”, berättar broder Leo Tuart, som nu är 77 år gammal. ”Jag var lite nervös”, säger han och rättar till sin filthatt, ”men det hade  jag inte behövt vara. De två bröderna berömde oss för vårt arbete. ’Se bara till att ni inte hugger ner det vackra mangoträdet framför Rikets salen’, sade broder Knorr. ’Det kommer att ge er skugga och svalka.’ Vi följde broder Knorrs råd, och trädet står fortfarande kvar och skänker oss skugga, svalka och mangofrukter.”

Längre ut på landsbygden

För att hålla jämna steg med tillväxten flyttades avdelningskontoret till ett fyravåningshus på Zwartenhovenbrugstraat. På bottenplanet fanns en skoaffär som hette Fathma. På andra våningen var Rikets salen och köket, tredje våningen fungerade som avdelningskontor och missionärshem, och översta våningen användes som litteraturlager.

Härifrån gjorde Muriel Simmonite, som då var 28 år gammal, regelbundna predikofärder till Onverdacht och Paranam, byar cirka tre mil söder om Paramaribo. ”Tidigt på morgonen fick vi åka gratis med en buss som transporterade gruvarbetare till en bauxitgruva”, berättar Helen Voigt, som följde med Muriel en gång i veckan. ”Sedan predikade vi för folk som bodde i närheten av gruvan, åt vår smörgås mitt på dagen, fortsatte att predika och åkte tillbaka tillsammans med arbetarna. Vi kom hem vid sextiden på kvällen, trötta men nöjda.”

Så småningom fick Muriel kontakt med den lugne och smärte Rudie Pater, som omfattade sanningen. Men Rudie ville sprida sanningen längre bort och hade transportmedel för att göra det — en stor motorcykel av märket HarleyDavidson.

Han berättar: ”Muriel åkte tidigt till Paranam och arbetade där hela dagen. Sedan, på kvällen, tog jag min Harley och åkte in till Paranam och träffade Muriel, och vi ledde flera bibelstudier. Nära midnatt hoppade Muriel upp bak på Harleyn, och vi körde hem.”

 Bröllop eller en bil?

Gensvaret i byarna var så lovande att Rudie längre fram funderade på att köpa en bil, så att fler förkunnare kunde följa med. ”Jag hade lite besparingar”, säger Rudie, ”men jag behövde pengarna för att betala utgifterna i samband med mitt förestående giftermål. Jag talade igenom saken med Mary, min fästmö, som också studerade bibeln, och hon gick med på att uppskjuta bröllopet. Så jag köpte en engelsktillverkad Hillman, och från och med då var vi fem som predikade i byarna.” Vad blev resultatet? År 1954 fanns det studiegrupper i Paranam, i Onverdacht och på ytterligare tre platser utanför staden.

Inom parentes sagt blev bröllopet av, och i dag är broder och syster Pater mycket uppskattade som förkunnare i Paramaribo.

Ny ansvarig broder

Mot slutet av 1954 hade flera förändringar ägt rum. Missionärerna Shedrick och Wilma Poyner, som var mycket produktiva, hade lämnat landet. Max och Althea Garey hade flyttat till Curaçao, där de verkade som missionärer i ytterligare tio år, innan de återvände till Förenta staterna. De första inhemska pionjärerna med särskilt uppdrag, Hendrik Kerk och Melie Dikmoet, dotter till skomakaren Julian Dikmoet, hade skickats ut på nya distrikt. Och Burt Simmonites hustru, Connie, väntade barn, vilket gjorde det nödvändigt att skicka dit någon annan missionär, som med tiden kunde avlösa broder Simmonite som tillsyningsman för avdelningskontoret.

Så i november 1954 överlämnade Burt tillsynen över landet till Dirk Stegenga, en tyst och försynt holländsk missionär som bara var 22 år gammal. Det behöver väl knappast sägas att det dröjde ett tag innan broder Stegenga fann sig till rätta.

 Anpassning till missionärslivet

”Två dagar efter min ankomst gav sig Burt och Connie ut i kretsarbetet”, berättar Dirk, som nu är 57 år gammal, ”och Muriel var utomlands. Där var jag alltså, ensam och skraj i det stora hemmet.”

Just som Dirk höll på att slumra till hördes ett ilsket iiih, iiih, som skar genom sovrummet. Ett visslande ånglok rundade kurvan alldeles utanför huset. När tåget ökade farten igen, drunknade allt gatubuller i lokets tsch, tsch, tsch. Oljig rök och gnistor fyllde gatan, huset och hans rum. ”Jag bara såg gapande på”, fortsätter Dirk, ”medan dansande gnistor landade på de nylonskjortor jag hade med mig från New York och brände hål i dem, så att alla mina skjortor blev fulla av hål. Jag kände mig helt förtvivlad.”

Nästa dag innebar mer värme, buller, rök, gnistor och hål i skjortorna. ”Och vad som var värre”, tillägger Dirk, ”var att jag såg stora råttor kila genom köket. Det var mer än jag kunde stå ut med.” Som väl var förbarmade sig Helen Voigt över den ensamme missionären och fick honom att känna sig välkommen genom att laga mat åt honom. ”Helen var som en mor”, säger Dirk tacksamt.

Men efter det att de andra missionärerna hade återvänt kände sig Dirk snart väl till mods, och under Burts vägledning tog han itu med sitt arbete.

Några månader senare riktade Dirk och Burt sin uppmärksamhet mot ett utmanande distrikt: den orörda regnskogen. ”Kan vi få något fotfäste där?” undrade de. I september 1955 packade de sina väskor, steg på det ångloksdragna tåget och åkte in i den djupa skogen för att ta reda på det. Ett spännande kapitel i predikandet om Riket började.

Vakna!-korrespondenter i ogästvänliga trakter

Hittills hade ingen av regnskogens invånare, indianerna och bushnegrerna, omfattat sanningen. Ett fåtal bushnegrer  hade dock hört Rikets budskap redan 1947, när det hölls föredrag i en militärförläggning, där bushnegrerna var inkvarterade medan de besökte huvudstaden.

År 1950 hade två bröder besökt Gansé, en by på 1.300 bushnegrer vid Surinamfloden. Men den protestantiske pastorn där hade basunerat ut: ”Två falska profeter säljer böcker!” Just som vittnena hade lämnat fyra böcker till en äldre man vid hans hydda kom hundratals upphetsade kyrkomedlemmar och jagade vittnena tillbaka till floden. Bröderna kastade sig i kanoterna och paddlade i väg och lyckades med knapp nöd undgå att bli lynchade.

Nu, fem år senare, hade både Burt och Dirk den händelsen i tankarna, när tåget tuffade in mot Kabel. Det var ändstationen, två timmars paddling från deras slutmål, Gansé. Hur skulle de bli behandlade den här gången? För att undvika fientliga reaktioner hade avdelningskontoret skrivit till byhövdingen och frågat om två Vakna!-korrespondenter skulle kunna få besöka Gansé för att samla information till en artikel om bushnegrer. Hövdingen svarade att korrespondenterna var välkomna.

Den dag då Burt och Dirk kom i kanot till Gansé var hövdingen och hans medhjälpare där för att möta dem. ”Vi blev mottagna som kungar”, berättar Dirk. ”De visade oss vårt husrum, ett av de bästa husen i byn, och eskorterade oss sedan till floden och vände oss artigt ryggen tills vi hade badat färdigt. Därefter bekantade vi oss med dem, medan Burt, som talade sranan tongo, skötte det mesta av konversationen.”

Nästa dag, medan bröderna gick en rundtur i byn, vittnade de försiktigt för en del bybor. Några dagar senare, tidigt på söndagsmorgonen, gav de sig av till Kabel. Där tog de in på pensionatet i väntan på nästa dags tåg. *

 Missionärerna uppsökta

Några timmar efter det att missionärerna hade lämnat Gansé kom en 18-årig bushneger, Frederik Wachter, dit. Några av hans vänner berättade för honom att två storväxta, vita män, som de trodde var Jehovas vittnen, hade varit där. Frederiks mod sjönk. I ett helt år hade han letat efter Jehovas vittnen, och nu hade de varit här och hunnit ge sig av igen! Men när han hörde att missionärerna skulle åka med tåget nästa dag, sade han: ”Jag måste hinna få tag i dem innan tåget går.” Skulle han klara det?

På måndagsmorgonen, när missionärerna vaknade, lade de märke till en kortväxt, blyg bushneger som stod och väntade utanför. ”Var ni i min by för att predika?” frågade Frederik. ”Ja”, svarade de förvånade missionärerna. ”Varför undrar du det?”

”Jag missade ert besök, men jag har kommit för att få veta mer om era läror.” Missionärerna satte sig ner med Frederik och besvarade hans frågor om sabbaten, dopet, Riket och mycket mer. Men de var nyfikna att få veta hur den här intelligente pojken över huvud taget hade fått höra talas om Jehova. Det här var Frederiks historia:

Alldeles innan de två bröderna jagades bort från Gansé år 1950, hade de lämnat fyra böcker till Frederiks farbror. Fyra år senare hittade Frederik böckerna, läste dem och fick klarhet i sanningen om de dödas tillstånd. Från och med då vägrade han att följa sin stams vidskepliga ceremonier. Han gick också ur den protestantiska kyrkan och önskade att en dag få träffa Jehovas vittnen.

Den här måndagsmorgonen gick hans önskan i uppfyllelse. Men nu var tåget på ingående. Missionärerna gav sig i väg efter att ha gett honom boken ”Låt Gud vara sannfärdig” och en inbjudan att besöka avdelningskontoret när han var i huvudstaden. Det lovade Frederik att göra.

 Den förste bushnegerbrodern

Nästa månad, i oktober, knackade en barfotad ung man på dörren till missionärshemmet. Dirk Stegenga berättar: ”Frederik hade läst ’Låt Gud vara sannfärdig’, mindes alla detaljer och förstod sanningen. Varje dag i två veckor kom han till missionärshemmet för att studera. Men han kom inte till mötena. Vi kunde inte fatta det.”

”En dag, sedan vi hade inbjudit honom igen”, fortsätter Dirk, ”slog Frederik ner blicken och mumlade: ’Jag har inga skor.’ Han skämdes för att komma. Nu ville vi inte göra honom till ’riskristen’ genom att ge honom skor. I stället sade jag: ’Vi skall visa en film, så det kommer att vara mörkt. Ingen kommer att se att du inte har några skor.’ Så glada vi blev den kvällen, när vi såg Frederik bland åhörarna!” Och han blev belåten, när han i filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” fick se att tusentals afrikaner glatt tjänade Jehova — utan skor.

Efter två veckor återvände Frederik hem med ytterligare en önskan — att få vara med vid sammankomsten ”Triumferande Riket” i december samma år. Han arbetade dag efter dag för att spara pengar för resan till sammankomsten. Han klarade det. Den 11 december blev han döpt. Vilken glädje, den dag då vi välkomnade vår förste bushnegerbroder! I dag gör broder Wachter gott bruk av sin enastående förmåga att minnas bibelställen, medan han tjänar som pionjär med särskilt uppdrag. ”Frederiks erfarenhet påminde mig om att  vi är ödmjuka redskap i Jehovas hand”, sammanfattar Dirk. ”Egentligen var det inte vi som hittade Frederik. Det var han som hittade oss.”

Sällskapets film påverkar myndigheternas beslut

Tidigare samma år hade den film som hjälpte broder Wachter använts på ett annat sätt. Hur då? Jo, efter det att avdelningskontoret fått reda på att två nya missionärer hade förordnats till Surinam ansökte man om inresetillstånd. Ansökan avslogs dock av statsåklagaren, som var strängt protestantisk. Men när statsåklagaren reste på semester, avtalade man snabbt om att få ett samtal med justitie- och polisministern, en muslim. Kunde han övertalas? Dirk berättar:

”Efter att ha lyssnat till mig drog ministern fram en mapp med understrukna exemplar av Vakttornet. Han läste sedan ur ett av numren att Jehovas vittnen inte understöder den här världens femårsplaner. ’Surinam har en femårsplan’, sade han. ’Så vi vill inte ha någon religion som är emot vår plan.’”

Broder Stegenga klargjorde vår syn på lydnad för myndigheter, och ministern verkade nöjd. Det egentliga hindret för att få tillstånden var emellertid kristenhetens prästerskap. ”Eftersom ministern var muslim”, fortsätter Dirk, ”talade jag om för honom att kristenheten tycker illa om oss därför att vi inte tror på treenigheten. Vi tror som muslimerna på en enda sann Gud. Ministern tyckte att det var intressant, blev mer välvilligt inställd och lovade att hjälpa oss.”

Flera veckor gick utan att han hörde av sig. Då föreslog dr Louis Voigt, som längre fram blev ett vittne: ”Eftersom ministern och den ställföreträdande statsåklagaren är mina patienter, skall jag bjuda hem dem och deras hustrur till mig. Och så kommer ni missionärer också och visar Sällskapets film. Kanske att det kommer att bryta ner deras fördomar.”

 Så blev det. Regeringsrepresentanterna såg Sällskapets film, och de blev imponerade. ”Två veckor senare fick vi tillstånden”, berättar Dirk. Missionärerna Willem ”Wim” och Grietje ”Gré” van Seijl var på väg.

Ett kyligt välkomnande

Den 7 december 1955 väntade statsåklagaren, som vid det här laget var tillbaka från sin semester och mycket arg, otåligt på att det gamla lastfartyget Cottica skulle lägga till. När sedan passagerarna Wim och Gré van Seijl klev i land, uppmanade han dem att inställa sig hos honom. ”Statsåklagaren tittade på oss som om vi var brottslingar”, berättar Wim. ”Han förklarade: ’Ni får bara arbeta i Paramaribo. Om ni evangeliserar ett steg utanför staden, kommer ni att bli utvisade!’ Sedan räckte han oss ett dokument där dessa restriktioner stod skrivna, och vi tilläts att gå. Det var ett hjärtligt välkomnande”, säger broder van Seijl med ironi i rösten.

De två missionärerna visade sig dock vara ett stärkande tillskott i församlingen. Redan innan de kom till Surinam hade de byggt upp en fin meritlista i tjänsten. Båda hade lärt känna sanningen under nazistockupationen i Nederländerna, blivit döpta 1945 och längre fram fått erfarenhet i kretstjänsten.

Med deras extra hjälp kom tillväxten. I februari 1956 skrev avdelningskontoret: ”Vi har delat församlingen i två.” I april: ”Vi klarade det! Vi hade en 47-procentig ökning.” Och i juni: ”Vi nådde 200 förkunnare!” Rapporten från avdelningskontoret avslutades med orden: ”Framtidsutsikterna är ljusa!”

Vid ungefär samma tid flyttade broder Simmonite med sin familj — som då hade utökats med lilla Candy — till en kokosnötsplantage i Coronie för att arbeta som pionjärer med särskilt uppdrag. Men längre fram, år 1957, tvingade Burts dåliga hälsa dem att återvända till Canada. Under sin  åtta år långa vistelse i Surinam hade han gett ut själ och hjärta. Med Jehovas välsignelse lyckades Burt leda församlingen från ett instabilt barnatillstånd, så att säga, till en ansvarsmedveten ungdoms mer stadgade tillstånd. Ingen liten prestation! I dag hjälper familjen Simmonite till med att ta hand om Rikets intressen i Guatemala.

En fattig systers troshandling

Någon gång under 1955 gick Stella Daulat hem efter ett möte i den förfallna Rikets salen ovanför skoaffären, försjunken i tankar. När hon klev in i sitt lilla hus omgivet av mango- och stjärnäppelträd, hade hon bestämt sig. ”Jag erbjuder min lilla tomt åt församlingen, så att den har någonstans att bygga en bättre Rikets sal.” Hon talade igenom saken med sin mor, som också var ett vittne. Båda två bestämde: ”Vi erbjuder den gratis.” Eftersom Stella inte hade någonstans att ta vägen, bad hon bara att få sitt hus flyttat till den bortre delen av tomten. ”Inga problem”, sade bröderna. ”Vi skall flytta det.”

Syster Daulats fastighet — som hon hade ärvt av sin mormorsmor, som i sin tur fick den år 1863 när hon befriades från slaveriet — gav henne mer än bara tak över huvudet. Eftersom hon sålde frukt från träden, utgjorde den också en liten inkomstkälla. Att ge bort tomten betydde därför att avstå från sitt livsuppehälle. ”Stellas beslut var en troshandling”, säger en broder beundrande.

 Bröderna tog tacksamt emot gåvan men saknade medel för att kunna bygga. Några månader senare hade de emellertid inget annat val än att bygga. Varför det? I december 1955, när över hundra personer satt i den gamla Rikets salen, började huset vibrera. Byggnaden höll inte längre för så mycket folk. ”Vi blev oroliga”, minns Wim van Seijl. ”Det kändes som om golvet skulle ge vika och vi alla skulle landa bland skorna i våningen under.” Vid slutet av mötet pålystes det att de som satt på första raden fick resa sig och gå nerför trappan, medan de andra satt kvar. Därefter gick nästa rad med vänner ut och så vidare, tills salen var tom. Wim tillägger: ”Den dagen gjorde vi slag i saken och sade: ’Pengar eller inte — låt oss bygga en ny Rikets sal.’”

En ny Rikets sal inleder en ny epok

Willem Telgt, döpt år 1919, ansvarade för projektet. ”Bry dig inte om att ta ut möblerna”, sade han till Stella. ”Vi flyttar ditt hus som det är.” Folk på gatan stod och stirrade, medan bröderna lyfte upp det rangliga huset på tre timmerstockar och rullade det bakåt. ”Kan jag få ha mitt fönster åt gatan?” frågade Stella. ”Då får jag bättre utsikt.” Inga problem. Huset vreds ett kvarts varv. Efter en stund gick Stella in i huset, rättade till tavlorna på väggarna, ställde stolen framför sitt fönster och var redo att se på när byggnadsarbetarna skred till verket. Vad fick hon se?

Först grävde bröderna upp träden. Därefter lade de en grund och göt tjocka, stabila betongväggar. Sedan tog pengarna slut. Sällskapet hjälpte dock till med ett lån, och bygget fortsatte. Sex månader och 13.000 floriner (c:a 35.000 kronor) senare färdigställdes en sal med 200 sittplatser. Överlämnandet skulle äga rum den 13 januari 1957.

Under bygget var det många förkunnare som sade: ”Den här Rikets salen kommer att räcka till Harmageddon.” Men efter överlämnandet var de inte längre så säkra, för 899 personer var med vid det tillfället. Åhörarna — som satt i  salen, på fönsterbänkarna och utanför — avnjöt ett program med tal och ljusbilder, kryddat med mycket fint framförd körsång av en grupp vittnen. När de glada och lyckliga vännerna gick hem den kvällen, kände de att en ny period av tillväxt i Paramaribo hade inletts.

En ormtjusare som granne

I sinom tid behövde också missionärshemmet flyttas till en bättre plats. Vid det här laget fanns det inte bara råttor, utan också ormar, i huset. Hur kunde det komma sig? En medicinman som utövade demonism med hjälp av boaormar bodde med sina ormar på missionärshemmets bakgård. Då och då smet de två meter långa ormarna ut från sin korg och slank in i missionärshemmets cykelskjul. ”När Gré och Muriel skulle hämta sina cyklar”, berättar Wim van Seijl, ”stod de plötsligt öga mot öga med boaormarna hängande ner från taket.” Gré tillägger: ”Ormarna kröp till och med uppför trappan mot köket.”

Missionärerna kände, förklarligt nog, ingen saknad, när avdelningskontoret och missionärshemmet flyttade till Weidestraat i Paramaribo.

Ett farväl och ett lycka till

När Muriel Simmonite lämnade landet 1958, minskade missionärsfamiljen till fyra medlemmar. Hon hade varit mycket hängiven i sitt arbete och hjälpt många människor att omfatta sanningen. När hon gifte sig med missionären Walter Klinck, som då var tillsyningsman för avdelningskontoret i Liberia, fick hon utstå mycket svårigheter i det landet på grund av sanningen. Sjukdom tvingade henne och hennes man att återvända till USA. I dag följer hon med sin man i kretsarbetet där.

År 1958 sade man också lycka till åt 25-årige Max Rijts, den förste inhemske pionjären som fick genomgå Gileadskolan. Max, en eftertänksam broder som lärde känna sanningen genom Burt när han arbetade som lärare i  Coronie, gick igenom Gileads 32:a klass och återvände till Surinam. Och vilket arbete som väntade honom!

Regnskogsinvånare vädjar om hjälp

När Max var nyutexaminerad från Gilead, fick han ett krävande uppdrag: att leta rätt på intresserade personer längs floderna i regnskogen. Några veckor efter Max’ första färd fick avdelningskontoret ett brev från en bushnegerby. ”Tack för att ni gjorde mig lycklig och skickade broder Rijts att uppenbara evangeliet för mig”, skrev en stammedlem. ”Jag försöker predika de goda nyheterna från hus till hus. Jag vill lära mig mer om det och många andra med mig.” Budskapet var klart och tydligt: ”Vi är villiga, men vi behöver hjälp!”

Kretsen kom till undsättning och köpte en liten båt med en tiohästars utombordsmotor. En besättning på tre man begav sig uppför Surinamfloden. Bröderna hade ett tvåfaldigt uppdrag: att predika i alla byarna och ta reda på var man kunde stationera pionjärer med särskilt uppdrag.

Efter att ha tagit sig ett hundratal kilometer inåt landet upptäckte bröderna till sin förvåning en by som inte var utmärkt på kartan. De fick veta att 800 bushnegrer från alla delar av regnskogsområdet var tillfälligt bosatta där för att arbeta med byggandet av ett vattenkraftverk och en damm. Bröderna förstod att de hade gjort en värdefull upptäckt. I den här byn, Suralcokondre, hade man den otroliga möjligheten att få predika för medlemmar av många olika stammar — saramaccaner, aucaner, matuarier, alukuer, paramaccaner och kwintier — alla på en och samma plats. Det här var naturligtvis den plats dit man skulle sända pionjärer med särskilt uppdrag.

Två månader senare var båten tillbaka. Lasten, bestående av litteratur, rissäckar, köksutrustning och hängmattor, tydde på att besättningen, Max Rijts och Frederik Wachter, planerade att stanna. Och utan någon motarbetande  byhövding eller präst i sikte studerade snart 20 bushnegrer bibeln tillsammans med Gado Wortu sma (Guds ords folk), som byborna kallade bröderna. Längre fram organiserades möten, och året därpå blev Suralcokondre den första församlingen i den tropiska regnskogen.

När sedan dammbygget blev klart i slutet av 1963, återvände bushnegrerna från Suralcokondre till sina hembyar. Men 21 av dem tog med sig något värdefullt: den exakta kunskapen om Jehova Gud. På det sättet trängde sanningen in i flera byar i hela regnskogsområdet. ”Det var Jehovas vägledning att vi upptäckte Suralcokondre”, avslutar broder Rijts.

”Jehova för in dem”

Jehovas vägledning var också uppenbar i det som hände längs en annan flod, Saramaccafloden. En förmiddag i slutet av år 1960 paddlade en gudfruktig bushneger vid namn Seedo till kyrkan. Flera år tidigare hade han tagit avstånd från animism, blivit döpt som protestant och flyttat närmare kyrkan för att om möjligt kunna tjäna Gud bättre.

När han närmade sig kyrkan den här förmiddagen hörde han ett sorl. Framför kyrkan såg han bord fulla av handelsvaror. Han befann sig mitt uppe i en kyrklig basar. Det påminde honom om bibelns berättelse om hur Jesus drev ut köpmännen ur templet, och han undrade: ”Hur kan det då komma sig att de har en marknad här?” Full av avsmak vände han, paddlade hem och sade till sin hustru: ”Jag går aldrig tillbaka till kyrkan mer!”

Trots det försvagades inte hans önskan att tjäna Gud. Så när en bekant berättade för honom om vittnena, väcktes genast hans intresse. ”Kanske de är sanna kristna”, tänkte han och beslöt att ta reda på det. I januari 1961 reste Seedo tillsammans med sin vän, Baya Misdyan, till huvudstaden och gick in på fotbollsstadion, där sammankomsten hölls. Många vände på huvudet.

 ”’Bushnegrer!’ utbrast vi, när vi såg dem”, berättar Natalie Hoyt Stegenga, tidigare missionär i Uruguay och numera Dirks hustru. ”Det var en sensation.” Vid den tiden var Frederik Wachter den ende bushnegerbrodern, och nu hade ytterligare två dykt upp från ingenstans. Syster Stegenga tillägger: ”Vi missionärer sade till varandra: ’Jehova för in dem. De kommer!’” Som sagt var, Seedo och Baya blev förda in. Efter att ha fått kännedom om Jehovas krav legaliserade de sina äktenskap, lät döpa sig och blev nitiska förkunnare längs Saramaccafloden.

Under tiden hade andra pionjärer också funnit intresse längs landets östligaste flod, Maronifloden. I början av 1960-talet hade man alltså fått fotfäste längs tre floder. Grunden var lagd för att tränga in i regnskogen.

Första publikationen på sranan tongo

Många av bushnegrerna som omfattade sanningen under den här perioden minns Philie Slagtand. Philie var en före detta ivrig politisk aktivist som hade blivit ett vittne, och fastän hon led av filaria, vilket gjorde att hennes ena ben svällde upp, översatte hon tålmodigt broschyren ”Dessa goda nyheter om riket” till sranan tongo — den första av Sällskapets publikationer som kom ut på detta infödingsspråk. Längre fram översatte syster Slagtand fler publikationer till sranan tongo. Så småningom blev hon så sjuk att hon måste amputera benet och flytta tillbaka till Nederländerna. ”Men varje gång jag reser till Nederländerna ger bushnegervänner mig brev som de vill att jag skall ta med åt henne”, säger en äldstebroder. ”De har inte glömt sin första översättares kärleksfulla möda.”

Tusentals människor på landsbygden nås

I början av sextiotalet tillkom fler redskap för predikandet av Riket. Vid sammankomsten 1961 presenterade Milton G. Henschel den nya boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset på nederländska. Åtta månader senare hade alla 3.800 exemplaren placerats.

 Under samma sammankomstvecka intervjuades broder Henschel av den landsomfattande radiostationen Apinti. Efter intervjun bad broder Henschel om tillstånd att regelbundet få sända radioprogram. Radiostationens ägare gick med på det, och ända sedan dess — i närmare 30 år — har det 15 minuter långa programmet ”Ting som människor funderar över” gått ut i etern varje vecka och bidragit till att bibelns sanning spritts.

Förutom radion kom Sällskapets filmer också till stor användning, trots att det var ett helt företag att visa dessa filmer. ”På något sätt lyckades jag spänna fast Bell & Howell-projektorn, lådor med filmspolar och en generator på min motorcykel”, berättar en pionjär, ”och så gav jag mig ut på landsbygden. Filmerna drog hundratals bybor och tusentals moskiter.” År 1961 hade 30.000 människor fått höra Rikets budskap genom dessa filmer. Landsbygdens marker hade brutits, och säden var sådd, bildligt talat. Nu var det dags att sända tillbaka arbetare för att vattna sanningens säd. Men vilka?

Villiga unga vägröjare

Med tanke på det förestående behovet av pionjärer som var villiga att arbeta på landsbygden samlade Dirk Stegenga och Wim van Seijl ihop ett tiotal ungdomar. Jusuf Sleman, som då var 20 år, berättar: ”En gång i veckan dryftade Dirk och Wim med oss bibliska läror, invändningar i tjänsten på fältet och problem som vi kunde råka ut för. Efter den övningen visste vi vad som förväntades av oss. Vi skulle ge oss ut och röja väg.” Så gav de sig ut — till fots, med buss, på cykel, i kanot — på sina nya distrikt.

Paul Naarendorp, en duktig broder som då var i 20-årsåldern, berättar om hur han färdades på motorcykel: ”Jag hade en tältsäng fastklämd mellan benen, och min resväska, min tjänsteväska och andra tillhörigheter på pakethållaren. Men när jag gifte mig 1963 fick jag dubbelt så mycket bagage.  Nu var det två tältsängar, en större resväska, två tjänsteväskor och — naturligtvis — min hustru.” Han tillägger: ”Det var en lycklig tid.”

Hille de Vries, som då var 23 år, skickades tillsammans med sin 19-åriga syster, Loes, till en by i nordvästra Surinam. ”Av vårt månadsbidrag på 45 floriner (125 kronor) hyrde vi ett hus för 15 floriner”, berättar Hille. ”Inget rinnande vatten, ingen elektricitet! Vi använde dikesvatten att tvätta oss i och regnvatten att dricka.”

Loes berättar: ”Vi hade inte pengar till att köpa tillräckligt med fotogen, så vi tände lampan bara under mötena. De andra kvällarna satt vi i mörkret. Men genom att byta litteratur mot mat fick vi det alltid att gå ihop. Trots alla besvärligheter var vi lyckliga.”

”Finns det ormar här?”

Bland de gripande erfarenheter dessa unga pionjärer fick uppleva var att besöka isolerade förkunnare. Låt oss följa med Paul Naarendorp, när han färdades tillsammans med Richenel Linger, en fattig fiskare som då var i 60-årsåldern och bodde i en hydda nära Atlantkusten.

Broder Linger, som vanligtvis var ensam, gjorde en predikofärd varje vecka. Men den här gången hade han sällskap av Paul. De gav sig i väg klockan tre på morgonen, paddlade uppströms i tre timmar till en indianby och predikade hela dagen. Vid sjutiden på kvällen var de tillbaka hemma. Två timmar senare åt de sin första lagade måltid för dagen. Vad gott det smakade!

Men Paul, som var uppväxt i staden, var orolig. ”Finns det ormar här?” frågade han. ”Ja, en del”, svarade broder Linger lugnt, ”mest sakasnekis [tropiska skallerormar].” Paul kippade efter andan. ”Den ormens bett är dödligt.” ”Förra veckan var det en här”, fortsatte broder Linger och pekade mot halmtaket alldeles ovanför Pauls huvud. ”Jag höll på att äta när jag fick syn på den. Jag sade till mig själv: ’Stanna  kvar du, så skall jag lära dig en läxa.’ När jag hade ätit klart och diskat, dödade jag den med en huggare. Den var så här lång”, tillade han och höll händerna drygt en meter från varandra. Paul kippade efter andan igen.

Men broder Linger hade inte för avsikt att skrämma sin besökare. För honom var det vardagsmat. ”Den natten kurade jag ihop mig, drog en filt över huvudet och bad länge till Jehova innan jag somnade”, berättar Paul.

Ja, många av de unga pionjärerna på sextiotalet mognade genom sina erfarenheter och är i dag stöttepelare i församlingarna.

En vetgirig ung man flyttar in

En annan pionjär från den tiden, 19-årige Cecyl Pinas, arbetade oförtröttligt i Wageningen, en bosättning cirka 20 mil väster om huvudstaden. Där träffade han Adolf ”Jef” Gefferie, en 21-årig mekaniker, som fick höra sanningen och slukade den.

Bibelstudierna med Jef varade i tre eller fyra timmar. En gång, efter ett studium, sade Cecyl och hans kamrat: ”Jef, vi är trötta. Nu går vi hem.” Jef sade: ”Jag följer med er halva vägen.” Pionjärerna stannade på halva vägen, men Jef fortsatte att ställa bibliska frågor. Pionjärerna fortsatte att gå med Jef i släptåg. När pionjärerna kom hem sade de: ”Godnatt, Jef.” Men Jef fortsatte att ställa frågor. ”Hör på, Jef”, sade Cecyl, ”du får gärna ställa fler frågor, men nu går jag och lägger mig. Så om jag inte svarar, då sover jag.” Det tyckte Jef var en bra idé. Han lade sig på golvet, och resonemanget fortsatte tills Cecyl var tyst.

Nästa dag tog Jef med sina tillhörigheter till pionjärernas hem. ”Innan vi visste ordet av hade han flyttat in hos oss”, skrattar Cecyl. ”Vi studerade varje ledig stund. Inom tre månader var Jef döpt, och två år senare blev han pionjär med särskilt uppdrag.”

 Från grävskopa till ny Rikets sal

Entusiastiske Jef, en av tre mekaniker i Wageningen, pekade på en avlagd kabelgrävskopa och föreslog: ”Låt oss köpa den, reparera den, sälja den och använda pengarna för en Rikets sal.” Ägarna sade: ”Den där går inte att reparera. Det är en rosthög. Ta den.”

Efter att ha rensat bort det manshöga ogräset fann de att vraket bestod av flera lösa delar. Bröderna köpte de delar som saknades och började reparera grävskopan bit för bit. Efter två år kom dagen då de skulle pröva motorn. ”Vi var spända”, berättar Jef. ”En broder startade motorn, och den gick! Vi jublade. Sedan rörde sig grävskopan. Mer jubel. Vilket fantastiskt ögonblick det var!”

Grävskopan såldes för 15.000 floriner (40.000 kronor). De pengarna, kompletterade med ett lån, användes för att bygga en Rikets sal och ett hus för pionjärerna. Därmed fick den sanna tillbedjan ytterligare en bas på landsbygden.

Under årens lopp har många pionjärer och missionärer byggt på denna grundval. I dag verkar gileaditerna Riaan och Martha du Raan från Namibia som uppskattade medarbetare i Wageningen.

År 1963 fick den åldrige broder Telgt återigen ta hand om ett byggnadsprojekt: uppförandet av ett avdelningskontor och missionärshem i huvudstaden. För att göra vännerna bekanta med den nya platsen hölls en sammankomst på den obearbetade tomten. Hundratals människofötter jämnade till marken som förberedelse för bygget. Därefter kom hundra frivilliga arbetare, många av dem pensionerade hantverkare, och färdigställde byggnaden på ett och ett halvt år. Det är en tvåvåningsbyggnad med kontorsutrymmen, en Rikets sal och bostäder för missionärer. Sedan augusti 1964 har denna nya fastighet på Wicherstraat fungerat som avdelningskontor.

 Paradisboken bereder vägen

När byggnadsprojektet var klart koncentrerade vännerna sig på att predika längs tre floder: Saramacca, Surinam och Tapanahoni. Nel Pinas, bror till Cecyl, och Baya Misdyan begav sig till bushnegrerna av aucanerstammen längs den avlägsna Tapanahonifloden — ett område som hittills inget vittne hade besökt. Ändå hade Rikets budskap nått människors öron där i området. Boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset hade berett vägen. Hur hade det gått till?

År 1959 hade Nel Pinas samtalat om bilderna i boken med Edwina Apason, en icke läskunnig aucanerkvinna som han hade träffat i Albina, en by i nordöstra Surinam. Edwina älskade det hon fick lära sig, men efter sju månader återvände hon till Tapanahoni. I och med det förlorade man kontakten med henne.

Men åtta år senare, en vecka innan Nel skulle ge sig av till Tapanahoni, träffade han Edwina i huvudstaden. Hon talade om för honom att hon hela tiden hade predikat inom sin stam med hjälp av bilderna i Paradisboken. När hon fick veta att Nel skulle ge sig av till Tapanahoni, bad hon honom att leta efter två intresserade personer, Yabu, en ung man, och Tyoni, en ung kvinna.

Ett hjärtevärmande gensvar

Två dagar efter det att bröderna hade kommit till Tapanahoni fann de Yabus by, Yawsa. Han var dock inte hemma. Men nästa kväll kom Yabu till bröderna. Han talade om för dem att han hade brutit med demonismen och ville tjäna Gud. Han tog ledigt från sitt arbete fem dagar och studerade med bröderna åtta timmar varje dag. Efter de dagarna önskade han tjäna den sanne Guden, Jehova.

Nu letade bröderna efter Tyoni, en 20-årig bushnegerflicka, som redan predikade i sin by, Granbori, genom att visa bilderna i Paradisboken. Men hennes bror, en medicinman,  hade tagit boken ifrån henne. Tyoni grät och bad: ”Snälla Jehova, ge mig en ny Paradisbok.” Inte undra på att de två bröderna kände sig manade att hitta henne.

En dag fick Tyoni höra att vittnena hade kommit till en grannby. Hon skyndade sig att paddla till byn, men bröderna hade redan fortsatt. Vilken besvikelse! Men senare återvände bröderna och studerade med henne i tre dagar. Hon berättade om en period när hon inte hade haft något att äta och hennes släktingar hade erbjudit henne viltkött som blodet inte fått rinna av från. Hon vägrade alltid att äta. Hennes far hotade att slå henne, om hon inte övergav sina trosuppfattningar. Men hon sade: ”Även om de hotar att döda mig, så ger jag inte upp.” Och de orden kom från en flicka som var analfabet och som hade lärt känna sanningen enbart med hjälp av bilder. Gripna av hennes tro gav bröderna henne det sista exemplaret de hade kvar av Paradisboken. Hon kramade boken. Överväldigad av glädje tackade hon Jehova för att han besvarat hennes bön.

Efter två månader återvände bröderna till Paramaribo, men längre fram flyttade Nel och hans hustru, Gerda, till Tapanahoni för att arbeta där som pionjärer med särskilt uppdrag och bygga vidare på detta fotfäste i regnskogen.

Mer hjälp från Gilead

Kort därefter, år 1968, kom gileaditerna Roger och Gloria Verbrugge från Canada samt Rolf och Margret Wiekhorst från Västtyskland, och i och med det fördubblades missionärsfamiljen från fyra till åtta. De nya missionärernas varma personligheter och deras uppriktiga intresse för andras välfärd gjorde att de snabbt blev omtyckta av alla inhemska vänner.

Tidigare hade en annan gileadit, Albert Suhr, också kommit till Paramaribo. Efter utexamineringen från Gileads 20:e klass år 1953 hade Albert arbetat som missionär i Curaçao i 13 år, tills hans epilepsi tvingade honom att lämna  distriktet och flytta till släktingar i Surinam. Trots sin sjukdom återupptog han pionjärtjänsten, tills han på grund av vikande hälsa blev tvungen att flytta till ett ålderdomshem. Men Albert tänkte inte sluta predika om Riket. Låt oss göra ett besök hos honom där.

På morgonen lägger han ut ett antal exemplar av Vakttornet och Vakna! i rekreationsrummet. Sedan skriver han ut dagens text med stora bokstäver åt en 80-årig granne med dålig syn. Därefter delar han ut tidskrifter till de boende och till vårdpersonalen. Vid slutet av dagen sätter sig Albert till rätta och ägnar sig åt personligt studium. ”Min dåliga hälsa hindrar mig att göra mer”, säger Albert, som nu är 68 år, ”men det är fortfarande mitt hjärtas önskan att tjäna Jehova.” Men blygsam som han är nämner han inte att han en månad för inte så länge sedan ägnade 126 timmar åt att predika. ”Anspråkslösa arbetsmyror som Albert påminner oss om vad som egentligen menas med tro”, säger en missionär.

”Vattensammankomsten”

Antalet förkunnare hade under några år pendlat kring sammanlagt 500. Men så ökade antalet till mer än 550. Hur kom det sig? I en rapport från avdelningskontoret heter det: ”Den internationella sammankomsten ’Fred på jorden’ har gett verksamheten en kraftig injektion.”

Den sammankomsten år 1970 minns vännerna som ”vattensammankomsten”.  Natten till den 16 januari inträffade det värsta regnovädret sedan 1902, och hela Paramaribo inklusive stadion, där sammankomsten hölls, översvämmades. ”Den morgonen vaknade en del av förkunnarna och fann att deras hus stod i knädjupt vatten”, minns Gré van Seijl. ”Ändå gick de raka vägen till sammankomsten.” En av sammankomstens organisatörer säger: ”Till vår förvåning såg vi mer än 1.200 personer vada genom det dyiga vattnet in på stadion. Vi hade aldrig haft en så stor åhörarskara tidigare.”

Å, dessa bussar!

Översvämningar inträffade bara sällan, men busshaverier var ett regelbundet inslag före och efter sammankomsterna. En söndag i slutet av 1960-talet stod 48 personer och väntade på att en buss med 30 sittplatser skulle köra dem tillbaka till Paramaribo, men bussen kom inte. ”Vi letade efter chauffören”, berättar Rolf Wiekhorst, ”och hittade honom mitt bland hundratals motordelar som låg utspridda runt honom. ’Det är något fel på växellådan,’ sade chauffören, ’men jag skall greja det.’”

Fyra timmar senare inleddes färden. Snart luktade det bränt i hela bussen. ”Fyrans växel är den enda som fungerar”, förklarade chauffören. Efter midnatt rullade bussen utför en lång backe till en liten färja, men hur skulle man få bussen uppför backen på andra sidan vattnet med bara fyrans växel? ”Vilken syn!” fortsätter Rolf. ”Unga, gamla och mödrar med barn på armen sköt på bussen till takten av en Rikets sång och en vrålande motor. Centimeter för centimeter tog sig bussen uppför. Vi klarade det. Klockan tre på morgonen var vi hemma.”

En gång hyrde också församlingen i Nickerie en buss för att resa till en sammankomst. Klockan sju på morgonen for gruppen i väg, men vid tiotiden hade bussen fått motorstopp på en ödslig grusväg. ”Jag kommer tillbaka”, lovade  chauffören, när han gick i väg. ”Vi såg honom aldrig mer”, säger Max Rijts, en av passagerarna. När maten och vattnet tog slut gav sig två bröder av för att gå utmed en kanal och söka hjälp. Femton timmar senare var de tillbaka med en båt, och färden fortsatte. Vid middagstiden var man framme vid sammankomsten, och då hade man tillryggalagt 240 kilometer på 30 timmar. ”Namnet som var skrivet på bussen var ’Välkommen’”, tillägger Max och skrattar.

Beslutna att stanna

Eftersom Natalie Stegenga väntade barn, fick hon och hennes man flytta ifrån missionärshemmet i september 1970. Dirk Stegenga hade varit en flitig tillsyningsman för avdelningskontoret i 16 år. Nu fick missionären Wim van Seijl ta över ansvaret.

”Fastän vi var beslutna att stanna”, säger Dirk, ”så var det inte lätt.” Natalie tillägger: ”Vi fick tag i en bostad men hade inga pengar till att betala hyran. Vi ägde inte ens en disktrasa.” Men vännerna hjälpte till, och längre fram fick Dirk tag i ett arbete, så att han kunde försörja sin fru och dotter, Cheryl. Än i dag bor vännerna Stegenga kvar i Surinam, och alla tre är verksamma i heltidstjänsten.

Massflyttning resulterar i en församling och en skola

I början av sjuttiotalet flyttade tusentals bushnegrer in till huvudstaden för att söka arbete. ”Några av dem visade hur mycket de längtade efter sanningen genom att besöka de nederländskspråkiga mötena i vår församling”, minns Margret Wiekhorst, ”fastän de inte förstod språket.” Så för att hjälpa dem framförde Frederik Wachter sammandrag av sammankomstprogrammet på deras stamspråk. Längre fram organiserades fler möten, och i juni 1971 bildades den första bushnegerförsamlingen i huvudstaden.

Två bushnegersystrar, som nyligen hade lärt sig att läsa och skriva, förordnades som pionjärer med särskilt uppdrag i denna nya församling och hjälpte flera familjer att ta  ståndpunkt för Jehova. De nya lärjungarna å sin sida ville lära sig att läsa och skriva. Därför ordnade församlingen en lässkola.

Sedan 1975 har broschyren Learn to Read and Write (Lär dig läsa och skriva) på sranan tongo använts för att undervisa flera klasser två gånger i veckan. ”Eleverna kommer troget till lektionerna”, uppger Elvira Pinas, en av de åtta lärarna, ”för de längtar efter att själva kunna läsa bibeln. De visar också uthållighet. En äldre syster har varit med på lektionerna i sju år, men nu kan hon läsa.” I dag är 20 procent av befolkningen analfabeter, men tack vare vår skola har den siffran sjunkit till bara 5 procent bland Jehovas vittnen.

Konflikt mellan trosuppfattningar

Lässkolan medförde andra fördelar. År 1974 skrev Edwina Apason (den icke läskunniga kvinnan som lärde känna sanningen genom bilderna i Paradisboken): ”Till min glädje har jag förordnats som pionjär med särskilt uppdrag längs Tapanahonifloden. När jag reste därifrån, kunde jag inte läsa, men nu kan jag det. Jag känner mig bättre rustad att hjälpa min stam.”

Men det krävdes mod av Edwina att återvända till sin hemtrakt. Varför det? Människor i hennes stam lever, äter, arbetar och sover i fruktan för döda förfäder, och de sätter stort värde på amuletter som skydd mot onda andar. De vördar också naturen och tror att floder, träd och stenar bebos av levande andar. ”Varje förändring från det här levnadssättet vållar stor uppståndelse”, säger Edwina.

Den första konflikten mellan bibelns läror och stammens uppfattningar uppstod när Edwina skulle ha sin menstruation. Byborna tror nämligen att deras amuletter mister sin kraft, om de kommer i närheten av en menstruerande kvinna, och att en ond ande sedan kan hemsöka hela familjen med en dödlig sjukdom. För att undvika det måste alla kvinnor som har sin menstruation flytta in i en hydda  utanför byn. Eftersom den här trosuppfattningen beror på fruktan för demoner, vägrade Edwina att göra så, och precis som hon hade befarat vållade det stor uppståndelse.

Hon blev hotad och slagen med klubba men gav inte efter. Längre fram följde några av de kvinnor som hon studerade bibeln med hennes modiga exempel, bara för att bli förskjutna och utkastade ur sina hyddor. Edwina lät dem bo hos sig, och tillsammans utstod denna grupp av modiga kvinnor stammens hämndaktioner utan att upphöra med att predika. Med tiden ingrep en osannolik räddare. Vem var det?

En förbannad man får Guds godkännande

Tidigare hade syster Apason predikat för Paitu, en medicinman i 70-årsåldern. Han hade fått öknamnet Amaka (Hängmatta) därför att en rivaliserande medicinmans förbannelse hade knäckt hans hälsa och gjort honom sängbunden i sin hängmatta. Paitu förstod snabbt bibelns budskap, och till bybornas förfäran reste han sig en dag ur sin hängmatta och samlade ihop sina avgudar, amuletter och medicinblandningar. Sedan klev han i sin kanot och hivade sin magiska rekvisita i floden. Därefter förbättrades hans hälsa, och han trädde fram till försvar för förkunnarna.

Först byggde Paitu hyddor åt de kvinnor som hade förlorat sina på grund av förföljelsen. Därefter röjde han en bit mark för odling, så att kvinnorna kunde klara sitt uppehälle. Nu gjorde kvinnorna snabba framsteg och blev döpta. En av dem, syster Dyari, blev så rörd av all den hjälp hon hade fått att hon utbrast: ”Hur skall jag tacka Jehova? Det enda sättet är att bli pionjär.” Och det har hon varit ända till denna dag. År 1975 lät Paitu döpa sig, och samma år bildades en församling på 20 förkunnare i Edwinas by, Godo Olo. Vilken belöning för dessa utövare av sann gudsdyrkan!

 Andra etniska grupper tillkommer

Hur långt hade då den sanna tillbedjan trängt in i den muslimska och den hinduiska delen av Surinams befolkning? Till och med början av sjuttiotalet hade bara ett fåtal trätt fram. Men år 1974 kunde avdelningskontoret till slut rapportera att några muslimer av indonesisk härkomst hade gett gensvar. Det krävdes mod av dem att göra det. Hur så?

”Många lever i strängt traditionalistiska familjer”, förklarar Jan och Joan Buis, gileaditer av indonesisk härkomst, som har undervisat flera muslimer om sanningen. ”Ofta får de utstå förföljelse när de bryter med dessa traditioner”, tillägger Jan. ”En gång studerade jag bibeln med en ung muslimsk man. Genom att ursinnigt sopa golvet fick hans släktingar mig att förstå att jag inte var välkommen. Ändå studerade vi i dammolnet.” När den taktiken misslyckades, började släktingarna gräla ilsket på honom. När mannen ignorerade även det, kastades han ut och blev utstött av familjen. Han bosatte sig utanför huvudstaden och fortsatte sitt bibelstudium, och han och hans hustru blev vittnen.

”Flera år senare lade den här broderns släktingar märke till att han var den ende bland dem som inte hade några äktenskapsproblem”, berättar Jan. ”Och efter det att han hade bett sin mor flytta in hos sig ändrades släktingarnas syn på vittnena till det bättre.” Den här broderns mod påverkade andra muslimer att sluta sig till oss.

Hur är det med hinduerna?

Indierna utgör i dag landets största etniska grupp. Fastän deras liv är inhöljt i religiösa ceremonier, har Rikets budskap fått ett växande antal sanningsälskande hinduer att komma till Jehovas organisation. Shama Kalloe, en flicka som hade växt upp i en hinduisk familj nära staden Nickerie, är ett belysande exempel.

 Shamas far, en hårt arbetande risfarmare som hyste djup omsorg om alla sina 12 barn, påminde henne ända från ungdomen om att vara trogen hinduismen och att bara gifta sig med en indisk hindu. ”Varje gång en ungdom i vår trakt bröt mot dessa regler upprepade far med tårar i ögonen sina önskningar för mig”, avslöjar Shama. Eftersom Shama älskade sin far, var hon besluten att inte vålla honom sorg.

År 1974 flyttade den 19-åriga Shama till Paramaribo för att gå på en lärarhögskola. Där, i sin brors hem, fann hon Vakttornet och Vakna! Artiklarna fångade hennes intresse men gjorde henne också frågande. ”Därför bad jag Gud hjälpa mig att komma i kontakt med dem som gav ut dessa tidskrifter”, fortsätter Shama, ”och nästa dag fick jag besök av ett gift par som var vittnen.”

Missionärerna Roger och Gloria Verbrugge började studera med henne två gånger i veckan. ”Det dröjde inte länge förrän hon kom på församlingens möten”, berättar Roger, ”och började ta del i tjänsten på fältet. I september 1976 döptes den här nitiska flickan.”

Efter examen fick Shama ett lärarjobb i Nickerie och flyttade till sina föräldrar. Fadern oroade sig för sin dotters nya tro, men han var också stolt över hennes ställning som lärare. Shama ville emellertid predika på heltid bland hinduerna i området där de bodde. Likväl ville hon inte såra sin fars känslor. Hon fann en lösning.

För att vara sina föräldrar till lags fortsatte hon att undervisa i skolan, men hon gick ut som pionjär efter arbetets slut. Inom några månader ledde hon 18 bibelstudier med hinduer, och hennes entusiasm hjälpte många av dem fram till dopet. ”Samtidigt fortsatte Shama att behandla sina föräldrar kärleksfullt och att rätta sig efter familjens seder och bruk”, tillägger Gloria, ”men hon tog fast ståndpunkt när så behövdes.” Inte lång tid därefter prövades hennes kärlek till Jehova.

 Att gifta sig bara i Herren

Vid det här laget var Shama i 25-årsåldern. Eftersom de flesta hinduiska flickor gifter sig när de är mellan 15 och 19 år gamla och ensamstående kvinnor är sällsynta, ordnade släktingar med att friare kom till deras hem, men Shama vägrade att gifta sig med någon av dem. Hon bad Jehova om hjälp att stå emot pressen och att gifta sig bara i Herren. (1 Kor. 7:39) För att vara sina föräldrar till lags ville hon om möjligt gifta sig med en indisk man, men hon lovade: ”Om det inte finns någon sådan partner inom Jehovas organisation, kommer jag inte att gifta mig.”

Vid 28 års ålder belönades hennes trohet. Shama träffade Alfons Koendjbiharie, en församlingsäldste av indiskt ursprung som bodde i Nederländerna. De blev kära i varandra och beslöt att gifta sig. Eftersom Shamas föräldrar aldrig hade träffat Alfons, läste hon en dag ur bibeln för sin mor Jehovas krav för kristna äldste. Hennes mor lyssnade uppmärksamt och sade sedan: ”Du kommer att få en god äkta man.” Efter ett gripande bröllopstal i Shamas föräldrahem gick hennes far, djupt rörd, fram till en missionär och sade: ”Er Gud har gett mig en son!”

Sedan 1984 har Shama tjänat som pionjär i Nederländerna, men man minns fortfarande hennes goda exempel i Surinam. Hon bidrog till att det skedde en omsvängning, och ända sedan dess har före detta hinduer strömmat in i brödraskapet.

En ny idé

I augusti 1974 hade detta fina gensvar bland olika befolkningsgrupper resulterat i ett högsta antal om 831 förkunnare. Närvaroantalet vid sammankomsterna var dock det dubbla. Var skulle man kunna hålla sammankomster med plats för denna växande skara? Några bröder framförde en ny idé:

 ”Bygg en Rikets sal som dessutom kan fungera som podium för en sammankomsthall.” Hur då? ”Bygg upp Riketssalsgolvet cirka en meter ovanför marken. Montera sedan två stora skjutdörrar på Rikets salens ena sidovägg. Öppna dessa dörrar under sammankomsterna, så blir salen ett podium. Montera sedan upp ett stort tak framför podiet som skydd mot sol och regn. Då har man fått en sammankomsthall som lämpar sig för tropikerna.”

En 40 x 200 meter stor tomt köptes, och så satte man i gång att bygga. Ett år senare, den 28 november 1976, överlämnades denna anspråkslösa sammankomsthall och har sedan dess under årens lopp tjänat vännerna väl.

Noa — på allas läppar utmed floden

Även utmed Tapanahonifloden hade ökningen av antalet förkunnare lett till ett byggnadsprojekt: tillverkandet av en korjaal (en urholkad kanot) stor nog att transportera hela församlingen till sammankomster i huvudstaden. ”Det projektet var en utmaning”, berättar Cecyl Pinas, som har tillsynen över verksamheten i inlandet. ”En så stor korjaal hade aldrig tidigare tillverkats. Men broder Paitu sade: ’Vi kan göra det.’”

Broder Paitu, expert på korjaalbygge, valde ut ett stort träd, som fyra bröder fällde en dag. Sedan ägnade de två månader åt att urholka trädet och förfärdiga en 18 meter lång kanot, den största som någonsin hade byggts där. Snart var vittnenas båt det allmänna samtalsämnet utmed floden. Varje gång den passerade förbi en by sprang barnen ut och ropade: ”Noa e psa!” (Noa passerar!)

Första Rikets salen i regnskogen

I september 1976 fick den nya församlingen i Godo Olo ytterligare ett lyft, när fyra unga vittnen, som arbetade som lärare, slog sig ner utmed Tapanahonifloden. ”Även om vi flyttade dit för att ge skolundervisning”, förklarar Hartwich  Tjon A San, en av lärarna, ”var det främsta skälet att vi ville samarbeta med den nya församlingen.” Och det gjorde de verkligen! Tålmodigt lärde de sina icke läskunniga bröder och systrar att läsa och skriva, och därefter erbjöd de sig villigt att hjälpa till med församlingens nästa projekt: byggandet av en Rikets sal i Godo Olo.

Tidigare hade byhövdingen Alufaisi erbjudit bröderna en tomt där de kunde bygga en Rikets sal. Bröderna hade inga pengar, så hur skulle de bära sig åt? De resonerade: ”Skogen ger oss virke. Floden ger oss sand och grus. Och Jehova ger oss styrka att samla det.” Det enda de saknade var cement. I det avseendet blev kanoten Noa till hjälp för dem.

På grund av Noas rykte om sjöduglighet och bekvämlighet betalade statliga arbetare 4.000 floriner (10.000 kronor) om året för att hyra båten, så att de kunde bli transporterade till kusten. För pengarna man tjänade köpte man cement i huvudstaden. Men hur skulle man frakta cementen till Godo Olo? Återigen var svaret Noa.

I Albina lastade Do Amedon, en lång och muskulös bushneger och ansedd rorsman, och några andra bröder 40 stycken 50-kilossäckar med cement i kanoten. Sedan styrde de den nertyngda Noa uppför Maronifloden, på väg söderut mot sulas (forsarna), som har namn som Manbari (Människoskrik [som hörs när båten passerar forsen]) och Pulugudu (Förlorade ägodelar [till följd av att många båtar kantrat och människors ägodelar hamnat i vattnet]). Skulle de klara sig igenom?

Besättningen hörde bruset från den första forsen. Framför dem kastade sig floden utför en klippa som liknade en jättelik trappa, vräkte sig mot stora stenar som blockerade vägen, trängde sig igenom förrädiska strömfåror och slog emot Noa. Brodern som stod i fören spanade efter någon öppning i den strida forsen. Sedan stack han ner sin långa  stav i det skummande vattnet, krökte ryggen och stakade in Noa i en sidofåra. Han gestikulerade. Motorn stannade, och Noa förtöjdes vid foten av forsen.

Do Amedon svingade en cementsäck upp på huvudet och hoppade från den ena hala stenen till den andra. Efter en stund hade han tagit sig förbi forsen och lade ner säcken på en torr plats. De andra bröderna följde efter. En efter en bars alla säckarna förbi. Nu drog bröderna försiktigt Noa genom det vitskummande vattnet och lastade sedan i säckarna igen. Resan fortsatte fram till nästa sula, där hela proceduren upprepades — lasta ur, hoppa, dra kanoten och lasta i. Till slut, sju forsar och elva dagar senare, var cementen framme i Godo Olo.

Under tiden hade andra bröder fällt träd, och systrarna och barnen hade forslat 30 kubikmeter sand och grus till byggplatsen. Bygget sattes i gång, och ett år senare, den 15 april 1979, överlämnades den första Rikets salen i regnskogen.

Hur gick det då med Noa? ”Normalt håller en kanot i omkring fyra år”, säger Cecyl Pinas, ”fast Noa har varit i bruk i ett tiotal år.” Var är den nu? ”Pensionerad”, säger Cecyl med ett leende, ”men den används fortfarande ibland. Den förtjänar ett annat namn — Metusela!”

En nedgång — varför?

Under senare delen av sjuttiotalet gick predikoverksamheten i landet tillbaka. År 1977 var minskningen 1 procent, år 1978 4 procent och år 1980 7 procent. Vad berodde det på? Massemigration.

När Surinam blev en självständig stat i november 1975, emigrerade tusentals surinameser till Nederländerna av fruktan för politiska oroligheter. Och enligt vad sociologen J. Moerland skriver i sin bok Suriname emigrerade andra för att få ”arbete, utbildning eller social trygghet, eller för att  återförenas med familjemedlemmar”. Moerland tillägger att den fråga som allmänt ställdes under den här perioden inte var: ”Skall du flytta?” utan: ”När flyttar du?” År 1981, när utvandringen avstannade, hade nästan en tredjedel av invånarna flyttat. I dag bor 200.000 surinameser i Nederländerna — bland dem hundratals vittnen, som fortsätter att tjäna Jehova i sin nya miljö.

Arbetet tar ny fart

En anordning som hjälpte arbetet att ta fart igen var bildandet av en kommitté vid avdelningskontoret år 1976. Tillsyningsmannen för avdelningskontoret, Wim van Seijl, blev avdelningskontorets samordnare, och han delar ansvaret med kommittémedlemmarna Cecyl och Nel Pinas och Dirk Stegenga. Liksom på andra håll har denna nya anordning resulterat i en mer balanserad ledning av den andliga verksamheten.

För att inte sakta farten fick församlingarna över hela landet ytterligare tio missionärer under perioden 1974—1980. Två av dem, Hans och Susie van Vuure, var sannerligen inga noviser. Båda hade tiotals år av erfarenhet. De hade gått igenom Gileads 21:a respektive 16:e klass och hade tjänat som missionärer i den indonesiska övärlden.

Två månader efter sin ankomst till Surinam var de i kretstjänsten. ”Den uppgiften hjälpte oss att snabbt lära känna landet och vännerna”, förklarar Hans, som är 60 år.  Susie tillägger: ”Jag märkte hur ivrigt folk skaffade sig vår litteratur.” Som exempel säger hon: ”Under två och ett halvt år i kretstjänsten placerade vi båda cirka 4.000 böcker och 10.000 tidskriftsexemplar. Det visar att det fortfarande finns mycket predikoarbete för oss att utföra”.

En ny ”dörr” in i regnskogen öppnas

Tidigare hade staten byggt en 35 mil lång väg in i den otillgängliga regnskogen i sydvästra Surinam. Vägen öppnade också en dörr till verksamhet i ett helt nytt distrikt: indianbyarna Apoera och Washabo utmed Courantynefloden.

År 1977 öppnade Pepita Abernathy och Cecilia Keys, vittnen från Förenta staterna, den dörren, när de följde med sina män, som var anställda vid en byggnadsfirma, för att bo i en förläggning 50 kilometer från Apoera. Längre fram sändes två missionärer för att bistå systrarna i att kontakta arawakindianerna som bor där. Lyckades de?

Pepita berättar: ”Vi satte i gång massor av bibelstudier. Längre fram besökte Cecilia och jag dem två gånger i veckan. Klockan fyra på morgonen steg vi upp, fram emot sju ledde vi vårt första bibelstudium, och vid femtiden på eftermiddagen var vi hemma igen.” I två år undervisade dessa systrar nitiskt de engelsktalande indianerna men var sedan tvungna att lämna landet. Vem skulle nu följa upp deras arbete?

Prästerskapet reagerar

I september 1980 styrde missionärerna Herman och Kay van Selm sin gamla Land-Rover in i djungeln med Apoera som mål och stannade där i fem år. ”Vi övertog 30 bibelstudier och fann själva fler”, berättar Kay. De organiserades i tre bokstudiegrupper. Till de offentliga föredragen kom 60 bybor, och följande år var 169 närvarande vid Åminnelsen. Snart var sex personer redo att börja i tjänsten på fältet och skrev brev för att gå ur kyrkan.

 Hur reagerade prästen? ”Hur vågar de?” röt prästen och knölade ihop breven. ”De citerar till och med skriftställen för mig!” Han förklarade krig. De som studerade bibeln hotades med att bli av med sina arbeten och hem och uppmanades att ordna egen skolgång, egen sjukvård och egen gravplats. Motståndet gjorde att antalet studier minskade. Mötesnärvaron sjönk. Vid ett möte dök en enda person upp, men bara för att be om en tomkartong. ”Det kändes hemskt”, säger Kay. ”Men vi fortsatte att uppmuntra och att predika. Till vår glädje var det en kärna som stod fast. Dessa döptes och bildade Apoeraförsamlingen.”

”När tänker ni besöka oss?”

År 1982 paddlade några indianer från Orealla, en by i Guyana, uppför Courantynefloden i åtta timmar och frågade missionärerna: ”När tänker ni besöka oss? Vi vill studera bibeln.” När gruppen i Apoera kunde stå på egna ben, gjorde missionärerna månatliga turer till Orealla och fick veta att några bybor hade väntat på vittnena under lång tid. ”En förmiddag träffade jag en äldre jägare som sade att han brukade läsa En Ny Värld men senare tappade kontakten med Sällskapet”, berättar Herman. ”Så pekade han på sin radio och sade: ’Jag har hört talas om er radiostation i New York, men, du förstår, jag kan inte få in den på min radio.’ När jag talade om att WBBR upphörde med sina sändningar på femtiotalet, skakade han misstroget på huvudet. Sedan skrattade han och sade att det var hög tid att ta igen den förlorade tiden och tackade ja till ett bibelstudium.”

Att i Orealla få uppleva hur bibelstudium hjälpte drinkare att bli kärleksfulla familjefäder var verkligen givande. När en 50-årig man fick förklarat för sig hur man leder ett familjestudium, gjorde han ett försök, även om det gick lite knaggligt. ”Läs!” befallde han. Sedan ställde han en fråga. Tystnad. ”Säg någonting då! Spela inte blyga.” Vid det laget var barnens ögon fulla av tårar. Med tiden förbättrades  emellertid studiemetoderna. Längre fram såg man hur barnen sprang hem. Varför så bråttom? ”Familjestudium!” ropade de med ett leende.

Någon tid senare fick bröderna en tomt i Orealla, och gileaditen Jethro Rübenhagen (som nu tjänar i Apoera) hjälpte vännerna där på platsen att bygga en egen Rikets sal — ett tecken på att ytterligare en folkgrupp, indianerna, hade börjat lära sig det enande ”rena språket”. — Sef. 3:9, NW.

Ökning bland engelskspråkig befolkning

Under 1970-talet bosatte sig ett växande antal engelskspråkiga gästarbetare från Guyana i Nickerie. Därför sändes två missionärer dit för att sätta i gång med möten på engelska. Gästarbetarna gav gensvar. I dag finns det en församling på 30 förkunnare.

Några av dessa nya förkunnare hade längtat efter sanningen i åratal. Indradevi, till exempel, fick boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset av en granne i Guyana när hon var 12 år. Hon satte stort värde på den. Längre fram gifte hon sig och flyttade till Klein Henar, en rispolder nära Nickerie. År 1982 träffade Hans van Vuure henne. ”Mitt bland hennes få tillhörigheter såg jag en sliten Paradisbok”, berättar Hans. ”Indradevi sade att hon alltid haft boken med sig, ända sedan hon fick den 1962. Hon längtade efter att få lära sig mer om Jehova. Efter 20 år gick hennes önskan i uppfyllelse.” Hon studerade, gjorde sig av med sina hinduiska gudar och blev döpt.

Ett liknande gensvar bland guyananer fick man i Paramaribo. En liten grupp bildades där 1980. År 1982 fanns det 20 förkunnare. Fyra år senare hade antalet ökat till 90, och i dag tyder mötesnärvaron på att ökningen kommer att fortsätta.

”Mer än 150 personer kommer till mötena, även om det innebär uppoffringar för somliga”, säger missionären  Paul van de Reep, som tillhör den engelska församlingen. Som exempel kan nämnas en familj med låg inkomst. De beger sig av hemifrån klockan åtta på morgonen, går en lång sträcka till fots, väntar i över en timme på en buss och är sedan med vid mötet. De är hemma igen vid tvåtiden på eftermiddagen. ”Varje vecka betalar de en hel dagslön i bussbiljetter för att komma till mötena”, tillägger Paul.

I dag utgör de 150 engelsktalande vittnena en av tre språkgrupper som endräktigt tillber Jehova i Paramaribo.

Ett häftigt uppvaknande

Den 25 februari 1980 vaknade chockade Paramaribobor till ljudet av artillerield. En grupp militärer hade störtat regeringen. Denna den första statskuppen någonsin där i landet skakade mången självbelåten surinames. Eftersom landet aldrig hade varit krigsdrabbat, hemsökt av pest eller orkanhärjat, sade folk ofta: ”Surinam är ett gudavälsignat land.” Men sedan 1980 har bland annat de ökande ekonomiska problemen fått många att erkänna att uppfyllelsen av bibelns profetior äger rum alldeles utanför husknuten.

Politiska oroligheter år 1982 ledde till att u-hjälpen drogs in, vilket har lamslagit landets ekonomi. Matpriserna sköt i höjden, och fattigdom satte in. ”Sedan dess har det varit mycket svårt för många av våra bushnegervänner att skaffa tak över huvudet, kläder och mat åt sina tio eller fler barn, när de har löner som motsvarar bara 200 dollar (c:a 1.300 kronor) i månaden”, rapporterar en äldstebroder i Paramaribo.

De ekonomiska problemen har dock inte gjort att vännerna saktat farten. Tvärtom. I en materiellt fattig församling tjänade för någon tid sedan 106 av de 171 förkunnarna som hjälppionjärer. Och över hela landet ökade antalet förkunnare till mer än 1.200 år 1986.

Litteraturplaceringarna har också fortsatt att öka. Fråga Leo Tuart. I 46 år har han fraktat litteratur från hamnen till  avdelningskontoret. ”För många år sedan fick vi ett tiotal kartonger i månaden”, berättar broder Tuart. ”Jag hyrde en åsnekärra för 75 cent och fraktade alla kartongerna till avdelningskontoret. Men nu får vi hundra kartonger varannan vecka”, säger han glädjestrålande, ”och jag får hyra en lastbil för att leverera dem.” I dag placeras månatligen över 32.000 lösnummer av Vakttornet och Vakna! i Surinam — ett lösnummer på var trettonde invånare.

Förutom Leo Tuart har också andra lagt märke till den ökande aktiviteten. För en tid sedan tog en präst kontakt med avdelningskontoret och berättade för en av missionärerna att han hade uppmanat sin församling att vara lika nitisk som Jehovas vittnen. ”Men det blev inget gensvar”, klagade prästen och undrade: ”Vad är er hemlighet?” Brodern svarade: ”Helig ande.”

Rätt igenom stridszonen

På sommaren 1986 bröt gerillakrig ut. Några månader senare, när striderna mellan regeringstrupperna och det så kallade djungelkommandot (huvudsakligen bushnegrer) var koncentrerade kring Albina, en by vid Maronifloden, blev bushnegervännerna i sydöstra Surinam tvungna att avgöra om de skulle bege sig till sammankomsten i Paramaribo eller inte. ”De visste att de skulle bli tvungna att ta sig rätt igenom själva stridszonen”, förklarar Cecyl, ”men de ville inte missa sammankomsten och beslöt att åka.” Tio dagar före sammankomsten paddlade 60 bröder, systrar och barn nedströms mot stridszonen. På fredagen kom de fram till Albina, monterade upp sina hängmattor i Rikets sal och sov där.

 Före gryningen genljöd gatorna i Albina av kulspruteeld. Kommandosoldater drog fram genom byn, regeringstrupperna slog tillbaka, och kulor studsade mot Rikets salens tak. Vittnena kastade sig i säkerhet och låg platt på golvet resten av dagen.

Den kvällen lyckades en av dem ringa avdelningskontoret. ”Kom och hämta oss”, vädjade han. På söndag eftermiddag var tre äldstebröder på väg. Klockan 11 på kvällen nådde de fram till de nödställda vännerna.

Äldstebröderna ville återvända nästa dag, men bushnegervännerna envisades: ”Vi kan väl åka nu. Skjutandet kanske börjar igen.” Äldstebröderna bad om Jehovas vägledning, och efter midnatt styrde tre överlastade bilar sakta mot huvudstaden.

”Vägen var helt tom”, berättar Paul Naarendorp, en av förarna. ”När vi närmade oss en militär vägspärr, började mitt hjärta slå fortare. Tänk dig själv: Armén bekämpade djungelkommandot, och nu dök en konvoj med 60 bushnegrer, många av dem unga och starka män, plötsligt upp framför dem.” Skulle de av misstag bli tagna för kommandosoldater?

Bakom en stolpe stod en soldat som tecknade åt konvojen att stanna. ”Vi tittade rakt in i eldröret på en stridsvagn”, fortsätter Paul, ”och omringades av tungt beväpnade soldater. En enda oväntad rörelse hade kunnat utlösa en gevärssalva. Men efter det att vi hade förklarat att vi var vittnen undersökte soldaterna bilarna och lät oss åka.”

När bröderna kom fram till Paramaribo fick de höra att striderna hade flammat upp igen i Albina. De hade gett sig av i tid.

Men nu tillbaka igen

Efter sammankomsten fick bröderna höra att armén hade stängt av den enda vägen till Albina. Så bushnegervännerna befann sig åter i knipa. De väntade i två veckor,  men vid det laget hade de så stark hemlängtan till regnskogen att de bönade och bad: ”Ta oss till floden. Därifrån kan vi fortsätta hem.”

En plan gjordes upp, och man bad om Jehovas vägledning. Först skulle tio rorsmän och några äldstebröder från Paramaribo försöka ta sig till Albina. ”Jag kan inte förklara varför”, berättar en äldstebroder, ”men fastän militären såg oss, tvingade de oss inte tillbaka.” När bushnegerbröderna äntligen såg Maronifloden, dansade de av glädje.

Nästa dag gav sig systrarna och barnen av, och även de tilläts passera vägspärren, trots att andra stoppades. Vid floden väntade rorsmännen med båtarna. Vilken återförening!

Ytterligare en transport planerades. Två lastbilar med 96 säckar ris, 2.000 liter bensin, 800 liter fotogen plus matvaror, och ytterligare en gång kom bröderna fram till vägspärren. Fastän förnödenheterna fraktades in i det område som kontrollerades av djungelkommandot och inga varor tilläts komma in dit, lät vakterna lastbilarna passera. ”Ett underverk”, säger en broder. ”Jehovas hand var med i det hela.”

En vecka senare var de 60 vännerna hemma igen och hade alla dessa förnödenheter med sig. De hade varit borta i fem veckor för att vara med vid en tredagarssammankomst. Några veckor senare skar armén av alla varuleveranser till inlandet, och svår livsmedelsbrist uppstod. Men vännerna som hade varit med vid sammankomsten hade mat i månader och bensin för att kunna åka ut i tjänsten. ”När jag ser tillbaka”, säger Cecyl, ”märker jag hur Jehova vägledde oss att fatta rätt beslut vid rätt tidpunkt.”

De springer för livet

Följande år flyttades striderna över till Moengo, ett gruvsamhälle öster om Paramaribo. Trupper drog in i staden men mötte våldsamt motstånd. Kulor ven genom staden, hus stod i lågor och människor sprang för livet.

 De flesta av vännerna där smög sig ut i regnskogen och flydde i säkerhet. Några kom till Paramaribo, medan andra paddlade mot Maronifloden, gränsen mot Franska Guayana. De korsade den fem kilometer breda floden och tog sig in i Franska Guayana. Ett 50-tal vittnen tog sig över gränsen och räddade livet.

Vittnen i Franska Guayana skaffade genast fram mat, kläder, lakan, filtar och medicin åt dem. Avdelningskontoret på Martinique sände också hjälp, och en särskild insamling gjordes för att bistå flyktingarna. ”Inom ledningen för flyktinglägren var man helt förbluffad över hur snabbt vår organisation skickade hjälpsändningar”, säger Cecyl Pinas. ”De sade: ’Ni pratar inte. Ni handlar.’”

Rorsmannaherden

Under dessa stormiga år visade sig Do Amedon, rorsmannen som styrde Noa genom forsarna, vara en duktig herde. Do, en bushneger av aucanerstammen som lämnade Paramaribo 1974 för att arbeta som pionjär med särskilt uppdrag inom sin stam, hyser omsorg om människor, förstår deras problem och är en duktig organisatör. Hans på bibeln grundade råd uppskattas så mycket att hans stamfränder kallar honom ”Pappie” (pappa), fastän han inte är mer än 40 år gammal.

Först hjälpte Do vännerna längs Tapanahonifloden. Sedan, i mitten av 1980-talet, flyttade han och andra pionjärer till Maronifloden. Gensvaret var överväldigande, men bushnegrerna var så utspridda att det var omöjligt att nå dem alla. År 1985 löstes dock problemet. Hur då?

Det året godkände den styrande kretsen en höjning av bensinbidraget för pionjärer med särskilt uppdrag i regnskogen. I och med att pionjärerna nu fick extra bränsle för sina utombordsmotorer, kunde de styra sina kanoter från den ena bosättningen till den andra, och de fann mycket intresse. År 1985 bildades en ny församling med ett 30-tal  förkunnare i byn Gakaba. Några månader senare ökade antalet till 50, och ett 20-tal av dessa förkunnare började som pionjärer. Det dröjde inte länge förrän Do Amedon transporterade cementsäckar genom forsarna igen. En andra Rikets sal byggdes i regnskogen.

En tiofaldig ökning

”En grupp unga bröder fullbordade en Rikets sal med 200 sittplatser på en naturskön ö i Maronifloden”, rapporterar samordnaren vid avdelningskontoret, Wim van Seijl, som för en tid sedan besökte platsen. ”Därefter erbjöd de sig frivilligt att åka in på Lawafloden, en flod där vi aldrig hade predikat tidigare. Även där, bland bushnegrerna av alukustammen, sprider sig sanningen.”

Trots inbördeskriget har Rikets budskap trängt djupare in i regnskogen. De 20 bushnegervännerna som arbetade längs Tapanahonifloden för tio år sedan har ökat till 200 förkunnare i dag, och de är organiserade i fyra församlingar utmed floderna i östra Surinam. En tiofaldig ökning!

En liknande ökning har också förekommit i andra delar av landet. Många församlingar rapporterar en mötesnärvaro som är dubbelt så stor som antalet förkunnare, vilket gör att Rikets salarna är för små för dessa stora åhörarskaror. I början av 1987 gav den styrande kretsen därför klartecken för byggandet av en 34 x 60 meter stor sammankomsthall och fyra Rikets salar. Det var ett beslut i rättan tid.

”Kort tid efter det att vi hade köpt cement blev det cementbrist i landet”, berättar Henk Panman, som då var ansvarig för sammankomsthallen. ”Många byggen lades ner, men vi fortsatte tills vi var klara.” Längre fram hjälpte avdelningskontoret i Nederländerna till genom att skicka fyra containrar med byggnadsmaterial. Byggarbetslaget och hundratals frivilliga arbetade i ett och ett halvt år och färdigställde fyra tilltalande nya möteslokaler.

 På tal om bygge — minns du Stella Daulat, som skänkte sin tomt år 1955? Sedan hennes hus hade flyttats bodde hon där nöjd och belåten. För någon tid sedan överraskade församlingen henne emellertid. Man pålyste vid ett möte: ”Vi skall bygga ett nytt hus åt syster Daulat.” Bredvid hennes gamla hus byggde bröderna ett rymligt tegelhus och skänkte det åt 78-åriga Stella. En tårögd Stella säger: ”Vilken gåva från Jehova!”

Jehova kommer inte att glömma deras arbete

Liksom Stella har hundratals personer i Surinam fått erfara Jehovas välsignelse. Tyvärr tillåter inte utrymmet att vi nämner alla dessa trogna, men Jehova kommer inte att förbise deras dagliga uthärdande i hans tjänst. Han kommer inte att glömma deras arbete och den kärlek de har visat mot hans namn. — Hebr. 6:10.

Under de fyra senaste årtiondena har 41 missionärer arbetat skuldra vid skuldra med de inhemska vännerna, och många är ihågkomna för sitt nit. De 18 gileaditer som är kvar i dag uppskattas fortfarande för sitt arbete i församlingarna över hela landet.

Vi tackar Jehova för att han frambringat 1.466 förkunnare  (av vilka två tredjedelar talar nederländska, en fjärdedel sranan Tongo och resten engelska), och alla dessa har lärt sig behärska sanningens rena språk. Insamlandet är dock inte fullbordat än, för 4.443 personer var närvarande vid Åminnelsen 1989 — mer än tre gånger antalet förkunnare.

Denna tillströmning av vittnen nödvändiggör ytterligare ett byggnadsprojekt — ett nytt avdelningskontor. Man har därför planerat att köpa en tre hektar stor tomt i utkanten av Paramaribo. Med denna nya anläggning kommer avdelningskontoret att vara bättre rustat att sörja för alla som ger gensvar till inbjudan, som ljuder allt högre: ”’Kom!’ Och vemhelst som törstar, han må komma; var och en som vill, han må fritt ta av livets vatten.” Må Gud fortsätta att välsigna våra ansträngningar, medan vi jorden över lyder den gudomliga maningen: ”Var vid gott mod och säg: ’Jehova är min hjälpare.’” — Upp. 22:17; Hebr. 13:6.

[Fotnoter]

[Tabell på sidan 252]

(För formaterad text, se publikationen)

Surinam

Högsta ant. förk.

2.000

1.440

810

561

361

67

1950 1960 1970 1980 1989

Med.tal pionj.

400

235

 

 

 

 

63

54

41

10

1950 1960 1970 1980 1989

 [Ruta/Karta på sidan 192]

(För formaterad text, se publikationen)

Karibiska havet

Courantyne

GUYANA

SURINAM

Nieuw Nickerie

Paramaribo

Wageningen

Meerzorg

Moengo

Onverdacht

Paranam

Albina

Orealla

Saramacca

Maroni

Granbori

Tapanahoni

BRASILIEN

FRANSKA GUAYANA

[Ruta]

Huvudstad: Paramaribo

Officiellt språk: Nederländska

Största religion: Hinduism

Folkmängd: 400.000

Avdelningskontor: Paramaribo

[Bild på sidan 194]

Alfred Buitenman tjänade troget Jehova i mer än 60 år

[Bild på sidan 197]

Lien Buitenman och James Brown har än i dag livliga minnen av Skapelsedramat i bilder, som de såg omkring 1920

[Bild på sidan 199]

Willem Telgt, som döptes 1919, blev längre fram landets Riketssalsbyggare

[Bild på sidan 207]

”Oma” de Vries tog hand om sina ”missionärspojkar”

[Bild på sidan 215]

Frederik Wachter var den förste bushnegern som blev ett vittne

[Bild på sidan 218]

Stella Daulat skänkte sin tomt till det första Riketssalsbygget i huvudstaden

[Bild på sidan 230]

Albert Suhr, utexaminerad från Gileads 20:e klass, vittnar i ett ålderdomshem

[Bild på sidan 241]

Medlemmarna av avdelningskontorets kommitté: C. Pinas, W. van Seijl, N. Pinas och D. Stegenga

[Bild på sidan 246]

Leo Tuart har varit ett vittne i närmare femtio år

[Bild på sidan 251]

Det nuvarande avdelningskontoret på Wicherstraat 8—10