Hawaii

Årsboksrapport 1991

DEN 12 juli 1776 satte skeppet Resolution segel från Plymouth i England i sökandet efter den legendariska nordvästpassagen, en genväg mellan Europa och Asien. Befälhavare var en högrest, stilig son till en skotsk lantarbetare med upptäckarblick i ögonen, kapten James Cook.

Fastän han inte kände till det, skulle denna hans tredje världsomsegling bli hans sista. Efter att på nytt ha besökt Nya Zeeland, seglade han mot nordöst till Tonga, därefter till Tahiti. Sedan Cook lämnat Tahiti, seglade han till ett område som få upptäcktsresande hade vågat befara, den norra delen av Stilla havet. Där gjorde han en stor upptäckt — en grupp av öar som han kallade Sandwichöarna för att hedra sin adlige vän på amiralitetet.

 När Cook och hans besättning landsteg år 1778, blev de de första européer som satte foten på dessa öars sand och blev förvånade över att bli vördnadsfullt hälsade av infödingar från en högt utvecklad polynesisk aristokrati. Men ett år senare blev Cook dödad under en tvist med infödingarna. I våra dagar har detta pärlband av vulkaniska öar blivit vägskälet i Stilla havet. Det gäller Hawaiiöarna.

Denna vackra arkipelag i tropikernas norra utkant med 132 öar, rev och skär snör ihop mellersta delen av Stilla havet från sydöst till nordväst på en sträcka av 2.450 kilometer. Dess sju större befolkade öar är Niihau, Kauai, Oahu, Molokai, Lanai, Maui och Hawaii (den största av öarna).

Dessa öars betagande skönhet, alltifrån stora vattenfall till snötäckta vulkantoppar, har blivit omtalad gång på gång i musik, poesi, målningar och filmer. Ja, för miljoner människor framkallar namnet Hawaii bilder av kokosnötspalmer som svajar i tropiska briser och mjuka havsvågor som smeker elfenbensvita stränder. Vilken behaglig påminnelse om människans universella längtan efter paradisisk skönhet! Men Hawaiis verkliga skönhet består i andra ”önskvärda ting”, nämligen i Jehovas ödmjuka, fårlika människor, som bebor ett andligt paradis. (Hagg. 2:8, NW) Här följer deras historia.

Hemska ritualer i det flydda

Hednisk religion med ett skräckinjagande prästerskap och till gudar upphöjda kungar regerade suveränt bland de första polynesiska inbyggarna. Om någon bröt mot religiösa tabun, blev straffet ofta döden. Men intressant nog fanns det fristäder som gav skydd. Dyrkan av många gudar tillsammans med seden att offra människor höll i hundratals år ständigt religionen i förgrunden på det gamla Hawaii.

Till denna atmosfär anlände protestantiska missionärer från Förenta staternas östkust under 1820-talet. Förfärade över infödingarnas samhällsliv och religiösa ritualer åstadkom dessa första missionärer stora förändringar för öarna. En  av dessa förändringar var att man tecknade ner det vackra hawaiiska språket i skrift. Snart trycktes bibeln och andra läroböcker. Ansträngningar gjordes också att införa undervisning av befolkningen enligt västerländska metoder. Inom kort blev protestantismen den faktiska religionen och ersatte det hedniska prästadömet från det flydda. År 1827 kom de första katolska missionärerna till Hawaii. Sedan förde inflyttande kinesiska och japanska arbetare med sig sina infödda asiatiska trosuppfattningar. I slutet av 1800-talet omfattade därför den hawaiiska befolkningens religiösa liv protestantism, katolicism, buddism, taoism och shinto.

Stora framsteg i etnisk samverkan

Under denna tid har många nationaliteter smält in i den hawaiiska sammansättningen och förändrat Hawaiis kultur. De forntida hawaiierna var ett högrest, kraftigt byggt, härdat folk av polynesisk härkomst med bärnstensfärgad hud, stora bruna ögon och tjockt mörkbrunt eller svart hår. Efter det att kapten James Cook landstigit i slutet av 1700-talet, sökte på varandra följande vågor av invandrare från Kina, Japan, Okinawa, Korea, Filippinerna, de portugisiska öarna Madeira och Azorerna, Puerto Rico, Spanien, Skandinavien och Tyskland ett bättre liv på de vidsträckta sockerplantagerna, till vilka de kom som kontraktsbundna arbetare. Denna etniska blandning förstärktes under 1900-talet genom en ökande tillströmning av människor från Samoa och andra öar i Stilla havet, men efter 1930 kom de flesta från Förenta staternas fastland.

Hawaiis färgrika tvärsnitt av mänskligheten har framgångsrikt blandats under årens gång. Nästan 40 procent av alla nya äktenskap ingås mellan personer av skilda raser, vilket får till följd en kosmopolitisk blandning av människor som är en häpnadsväckande tjusning för mången besökare. Men trots sin varierande bakgrund är människor på Hawaii i allmänhet godmodiga och vänliga. Detta, i förening med de  tropiska omgivningarna och det vanligtvis soliga vädret, har gjort Hawaii till en behaglig semesterort. Det var bland sådana intressanta och tilltalande människor som Jehovas vittnen skulle komma att inbärga en stor skörd nu i ändens tid.

Besök av Sällskapets president

År 1912 tuffade ångfartyget Shinyo Maru med vattnet skvalpande omkring sig in i Honolulus hamn och lade till. Ombord befann sig Sällskapet Vakttornets förste president, Charles T. Russell, som hade gett sig ut på en världsomfattande resa.

Efter att ha besökt Kamehameha-skolorna och Mid-Pacific-institutet, skrev han ner sina iakttagelser i Vakt-Tornet för augusti 1912: ”Vi framställde frågor beträffande kristlig undervisning och fingo till svar, att försök att meddela sådan skulle aflägsna lärjungarna och sålunda splittra skolorna. ... Det är vår uppfattning, att verket på Havaji är godt, då man betraktar det från humanistisk synpunkt, men ett fullständigt misslyckande, då man betraktar det från missionssynpunkt. Så långt vi kunde se, har tro på Jesu återlösande blod, på hans uppståndelse och på hans andra tillkommelse aldrig blivit lärd eller framställd.”

Den första säden sås

År 1915 bad Walter Bundy, en pilgrim (som en resande Ordets förkunnare kallades på den tiden), Ellis Wilburn Fox att följa med honom och hans hustru på en färd till Honolulu, på Hawaiiöarna, och erbjöd sig att betala biljetten åt honom. Broder Fox godtog inbjudan och lämnade sitt arbete som chefmaskinist på en biograf i Vancouver. Broder Bundy och hans hustru, såväl som broder Fox, vilka färdades med ångfartyg från Vancouver till Honolulu, dristade sig att så ut den första sanningssäden bland de vänliga, umgängsamma hawaiierna. I bagaget hade de en liten handdriven tryckpress  avsedd att användas för att framställa löpsedlar att bekantgöra de offentliga föredrag som dessa två bröder planerade att hålla. Broder Fox tänkte stanna i Honolulu bara några veckor och sedan återvända till sitt välavlönade arbete i Vancouver. Föga anade han emellertid då att veckorna i stället skulle bli sju år.

Första söndagen i februari 1915 höll bibelforskarna (som Jehovas vittnen kallades på den tiden) sitt första möte i ett hotellrum på hörnet av Fort Street och Beretania Street i Honolulu med fem personer närvarande: Bundys, Ellis Fox och en intresserad man och hans hustru.

På fartyget hade de tre några dagar innan de nådde Honolulu kommit överens om att den som först kunde få arbete skulle försörja de två andra. Broder Bundy, som var pianist, fick omedelbart arbete i en musikaffär.

Beträffande denna första tid påminde sig Ellis: ”Vi förberedde för ett offentligt föredrag varje söndag. Walter skrev ut meddelandet om nästa söndags föredrag, under det att mitt  arbete var att sätta upp det, trycka löpsedlar och försöka täcka så stor del av Honolulu som jag kunde varje vecka. Det tycktes aldrig bli någon ände på de offentliga föredragen för den brodern.”

Walter, som märkte Ellis’ farhågor när det gällde att tala offentligt, tog honom till parken, där de arbetade på att förbättra hans grammatik och tal. Det var som Ellis senare sade: ”Mycket tålmodigt försökte han överföra en del av sig själv på mig.”

Samarbete med den första gruppen

Denna övning var nödvändig och ovärderlig, för i slutet av 1915 ordnade broder Russell med att Walter Bundy återvände för att ägna sig åt ett annat uppdrag på Förenta staternas fastland. Ellis Fox stannade kvar i Honolulu som ensam äldste i en liten grupp av nyintresserade. Då insåg han att han inte skulle komma att återvända till sitt lönsamma arbete i Canada inom den närmaste framtiden. Men han var entusiastisk över sanningen och hade den rätta inställningen till att stanna i Honolulu och sätta Rikets intressen framför dem som var av materiellt slag.

Ellis visade sig också vara blygsam och ödmjuk i att sköta sina ansvarsuppgifter under denna första tid. Studiet av Tabernakelskuggor var svårt. I det han insåg sin begränsade erfarenhet, lade han fullt synligt fram papper och penna och pålyste att när det gällde frågor som gruppen inte kunde besvara, skulle frågan skrivas ner, och under den följande  veckan kunde var och en göra efterforskningar beträffande den. Men som man kunde vänta, lämnades det åt broder Fox att göra den mesta efterforskningen, och han måste anstränga sig kraftigt för att finna de rätta svaren.

Vittnande som taxiförare

En kritbit och en taxi, en märklig kombination att sprida budskapet om Riket med — men inte för Ellis Fox. Medan broder Fox arbetade som taxiförare, vittnade han för andra förare. Genom att använda krita att skriva med på gångbanan, illustrerade han Jehovas uppsåt och förklarade biblisk kronologi, till exempel längden på hedningarnas tider, och framkallade därigenom många frågor som resulterade i livliga diskussioner.

En annan förare, James Harrub, som var entusiastisk över dessa bibliska sanningar, önskade få mera läsestoff. Sedan han plöjt igenom boken ”Den nya skapelsen” och andra böcker i bokverket Studier i Skriften, var han övertygad om att det budskap de innehöll utan tvivel var sanningen från Guds inspirerade ord.

År 1918 ledde Ellis regelbundet ett bibelstudium med James och hans hustru, Dora. Dora, som hörde till episkopalkyrkan, fick sitt intresse väckt genom ett tidningsurklipp, som Ellis gett åt hennes man. Det innehöll en redogörelse för debatten  mellan en ”pastor” Troy och Sällskapet Vakttornets andre president, Joseph F. Rutherford, under vilken broder Rutherford framgångsrikt avslöjade lärorna om treenigheten, ett brinnande helvete och själens odödlighet såsom oskriftenliga. Inspirerad av denna lilla aptitbit började hon ett mer än 50 år långt allvarligt studium och tillämpande av bibeln.

De första lärjungarna döpta

När James Harrub uttryckte sin önskan att bli döpt, skaffade sig broder Fox tillstånd att få använda en gammal kyrka, som stod tom och som hade sin dopbassäng under en lucka i golvet. Plåttanken läckte emellertid som ett såll. Sedan de gjort sitt bästa för att laga hålen med en lödkolv, fann de att tanken kunde hålla den önskade vattennivån bara om kranen var helt påskruvad. Broder Fox berättar: ”Jag hade avslutat doptalet och stod i vattnet och väntade på att James skulle komma ut ur omklädningsrummet, när någonting hände som kom som en fullständig överraskning för mig. Den vackra, skarpögda lilla Dora Harrub kom ner så att hon kunde viska i örat på mig utan att de andra hörde och frågade: ’Ellis, kan jag också bli döpt?’ ’Naturligtvis kan du bli det! Gå in där och byt kläder.’ Vilken hänförande upplevelse för både hennes man och mig!” De två första kristna lärjungarna på Hawaii blev sålunda döpta den 19 november 1919.

Gruppen av bibelforskare flyttade sin mötesplats från Leonardhotellet, där Ellis bodde, hem till Harrubs på Spreckles Street i Honolulu. Nio personer var regelbundet med vid ”böne-, lovsångs- och vittnesbördsmötet” på onsdagarna och vid Vakttornsstudiet på söndagarna.

Från frimurare till vittne

Under första världskriget arbetade broder Fox som föreståndare för ett lokalt affärsföretag. En söndagsförmiddag fick han besök i sitt hem i Honolulu av David Solomon. Herr Solomon hade hand om bilverkstaden vid en militärförläggning  och behövde förråd, varför han hörde sig för om Ellis skulle vilja öppna affären för att fylla hans order, och Ellis samtyckte till att göra det.

Broder Fox berättar: ”När han skjutsade mig till affären, sade han att jag måste vara frimurare, eftersom jag var så tillmötesgående. Sedan han fått veta att jag var en Ordets förkunnare i anknytning till bibelforskarna där på orten, frågade han: ’Håller du någon gång tal utanför din egen församling?’ Jag svarade: ’Ja, om jag blir inbjuden.’ Då talade han om för mig att han var ordensmästare i frimurarlogen i Fort Schofield och inbjöd mig att hålla tal där. Jag talade förstås inte om för honom att jag aldrig hade hållit ett offentligt föredrag. Jag gjorde i ordning och använde en liknande karta som den som finns i början av första delen av Studier i Skriften. När jag förberedde och höll detta första offentliga föredrag, fick jag tillfälle att omsätta i praktiken vad jag hade lärt mig av Walter Bundy.”

David Solomon fortsatte därefter regelbundet att komma tillsammans med den lilla gruppen av bibelforskare. Trots hårt motstånd utträdde han senare ur frimurarorden och blev döpt av broder Fox.

Bytte platser vid söndagsskolan

Broder Fox, som alltid var nyskapande och företagsam, var ständigt vaken för möjligheter att sprida sanningen. Med stor frimodighet vågade han sig till exempel in i kyrkorna och söndagsskolorna. Under gudstjänsterna brukade han ställa frågor om läropunkter och skapade därigenom tillfälle att direkt i kyrkan få vittna för de närvarande medlemmarna.

En söndag gick han in i en kyrka, där en herr Elder, i den ordinarie prästens frånvaro, ledde en läsning av kapitel 24 i Matteus. Broder Fox började sedan ställa frågor och komma med bibliska kommentarer till det stoff som dryftades. Herr Elder blev så imponerad att han i allas närvaro frågade broder Fox om han skulle vilja byta plats med honom. Utmärkta  dryftanden följde sedan i denna söndagsskolklass till dess prästen återvände, och det behöver knappast sägas att han snabbt gjorde slut på denna anordning. Herr Elder i sin tur lämnade kyrkan och ställde sin affär i stadens centrum till förfogande en kväll i veckan, så att gruppen av bibelforskare fick använda den till ett bibelstudium.

År 1922 uppstod förhållanden som gjorde det nödvändigt för broder Fox att lämna Hawaiiöarna och flytta till Kalifornien. I det han anförtrodde arbetet åt James Harrub och de kvarvarande begav han sig i väg därifrån i förtröstan på att predikoverket hade satts i gång på en liten men fast grundval.

Från Italien till Hawaii

År 1923 sände Sällskapet O. E. Rosselli från Italien på en jordenruntresa för att uppmuntra till begagnande av Guds Harpa, en bok avsedd att hjälpa nybörjare vid bibelstudium. Ett av hans uppehåll gällde Hawaii. Broder Rosselli var en eldsjäl, nitisk för sanningen, och han besökte var och en av de större öarna med Guds Harpa, den privatägda och vanligtvis förbjudna ön Niihau inbegripen.

Broder Rosselli styrkte också den lilla gruppen av hawaiiska bröder genom att berätta hjärtevärmande erfarenheter som han haft under sina resor. Bland dem som han vittnade för var Amy Ing, medan hon arbetade i sin fars affär i Honolulu. Han placerade en serie av Studier i Skriften hos henne, vilken hon kom att värdesätta under de år som följde. Hon gifte sig med Harry Lu, och båda blev trogna understödjare av Rikets sanning.

Han var buddist

Kameichi Hanaoka och Albert Kinoshita hörde till dem som var med vid de bibelstudiemöten som hölls hemma hos Harrubs. De små sanningskorn som såddes i deras hjärtan ledde till att de utvecklades till stora träd vad tron beträffar. Dessa två japansktalande bröder tog del i att bilda den första  studiegruppen på japanska, vilken organiserades år 1924. Båda stod de fasta i tjänsten för Riket under resten av livet. Broder Hanaoka hjälpte till med att sätta i gång verket i Japan efter andra världskriget och hade vid sin död år 1971 fullbordat 20 år av heltidstjänst där.

James Nako, som härstammade från Okinawa, var sträng buddist, och det var också de övriga i hans familj. När han bläddrade igenom några böcker i en bokhandel i Honolulu en dag, fängslades hans uppmärksamhet av en bibel, och han började läsa den utan att förstå mycket av den. Det var emellertid tillräckligt för att få honom att lämna buddismen och sluta sig till den kongregationalistiska församlingen i Makiki.

James sade: ”Jag läste att ett föredrag på japanska skulle hållas på KFUM i Nuuanu i Honolulu över ämnet ’Millioner som nu leva skola aldrig dö’. Detta var något som skilde sig så kraftigt från vad jag tidigare hade hört, så jag bestämde mig för att vara med där. Eftersom vi i annonsen uppmanades att ta bibeln med, gjorde jag det. Talaren gjorde ett mycket starkt intryck på mig, när han med hjälp av bibeln besvarade alla frågor som ställdes. Jag fyllde i en liten blankett på vilken det stod att jag önskade studera bibeln.” Detta förde honom till det gruppstudium som 12 personer höll, vilka utgjorde alla de bibelforskare som slutit sig samman år 1926. James Nako gjorde snabba framsteg och blev döpt år 1927.

Broder Nako berättade om hur det var att vittna i Honolulu år 1927: ”Jag ägde en gammal skraltig T-Ford, som man måste starta med vev. Jag lastade bagageutrymmet med Den Gyllne Tidsåldern och Vakttornet på japanska. Tidskrifterna hade översatts från engelska till japanska i Japan och skickades till oss för bara fraktkostnaden. Vi spred dem fritt och frågade folk om de ville studera bibeln. Jag kommer ihåg att broder Hanaoka och jag fick omkring ett tusen tidskrifter per månad att sprida.”

 ”Lymmelpojkarna”

Att James arbetade som kock på söndagarna hindrade honom från att ta del i tjänsten på fältet, varför han beslöt sig för att sätta i gång med eget företag. Detta visade sig emellertid bli mycket tidskrävande och fick till följd att han andligt sett blev overksam.

Han var dock mycket intresserad av sin familjs andliga välfärd. Därför bad han en av bröderna, James Watson, att leda bibelstudium med hans familj, vilket broder Watson gjorde troget och tålmodigt.

”När tiden för studiet var inne”, berättar broder Nako, ”klättrade mina två lymmelpojkar, Richard och Tommy, ut genom sovrumsfönstret och gömde sig utomhus. Min äldsta dotter, Adeline, och jag kammade igenom området och fann dem vanligtvis i en park nerför gatan.” Ännu i denna dag är Adeline i tjänst på missionärsfältet i Japan, liksom också de två ”lymmelpojkarna” och deras hustrur.

Blev deras far någonsin verksam igen i att vittna om Riket? Ja, och han var ofta hjälppionjär intill sin död år 1972. Hans änka, Alice, tar ofta del i hjälppionjärtjänst i Honolulu.

Men låt oss gå tillbaka till den tid då Nakos blev utsatta för motstånd i familjen från sina buddistiska släktingar därför att deras kristna levnadssätt skilde sig så fullständigt från vad som var traditionellt godtaget bland de förfädersdyrkande Okinawaborna. Släktingar kunde inte förstå varför Nakos inte kunde ta del i den till synes obetydliga saken att bränna rökelse vid begravningar och andra tillfällen till ära för de avlidna. Släktingar frågade: ”Varför tror ni så?” och innan Rikets sal var byggd i Honolulu år 1935 hånade de Nakos genom att fråga: ”Var är er kyrka?” Men James Nako och hans hustru blev redskapen till att hjälpa många av sina släktingar i tre generationer att komma med i sanningen.

”En brinnande eld i benen i min kropp”

Joseph Dos Santos, som var av portugisisk härkomst,  växte upp på Hawaii i ett romersk-katolskt hem. Redan vid 12 års ålder hade han förlorat tron på kyrkan. Sedan han gått igenom Berkeley Chiropractic College i Kalifornien år 1927 flyttade han till Inglewood i Kalifornien. Eftersom han ivrigt sökte efter den bibliska sanningen, använde han sin lediga tid till att lyssna på religiösa program i radion och till att besöka olika kyrkor, men fann att de lämnade honom med tomhetskänslor, utan någon som helst tillfredsställelse.

Denna känsla försvann, när hans hyresvärdinna år 1929 lånade honom ett exemplar av Den Gyllne Tidsåldern, som handlade om den katolska inkvisitionen. Han sade: ”Det jag läste i den tidskriften började förändra hela min syn på livet. Det började fylla tomheten. En bibelforskare där hörde talas om mitt intresse och försåg mig med mer litteratur. Snart hyste jag inte något tvivel om att jag hade funnit sanningen.”

 Under det året återvände han till Hawaii för att utöva kiropraktik, och han fortsatte med att sluka de skriftenliga sanningarna, så som de förklarades i Sällskapets litteratur. ”Liksom i Jeremias fall var den bibliska sanningen som en brinnande eld i benen i min kropp”, påminner han sig. ”Och jag kunde inte vara tyst.” (Jer. 20:9, NW) Fastän han var ensam och utan någon kontakt med andra bibelforskare på platsen, började han av eget initiativ besöka sina grannar i deras hem i Aieaområdet på Oahu. Ivrigt satte han i gång ett gruppstudium med en handfull invandrade arbetare från Filippinerna, och år 1931 hade antalet närvarande vid studiet ökat till 22. Eftersom det inte fanns någon litteratur på deras språk, läste broder Dos Santos skriftställen ur sin engelska bibel och bad sedan studiedeltagarna att läsa dem i sina egna filippinska biblar.

Detta kraftfulla vittnande undgick inte prästerskapets uppmärksamhet. Det dröjde inte länge förrän den katolske prästen i Aiea satte i gång ett rykte att broder Dos Santos var pupule (uttalas po pó lej, som betyder ”tokig” på hawaiiska). Detta ledde till att han blev känd i området som Pupule Joe.

En dag, när han besökte en vän, blev han överraskad över att få se boken Profetiorna. Han hade fram till dess uppriktigt trott att han var den ende på Hawaii som hade böcker från bibelforskarna. Han frågade ivrigt sin vän hur han hade fått tag i boken. Vilken överraskning och glädje det var för honom att få lära känna James Watson och de fem andra aktiva bibelforskarna på öarna!

Ett viktigt beslut fattas

”Det kom en tidpunkt i mitt liv då jag måste fatta ett beslut”, berättar broder Dos Santos. ”Jag insåg att jag måste fatta ett avgörande beslut, antingen att utöva mitt yrke som kiropraktor, som kunde skänka tillfällig lindring åt fysiskt plågade människor, eller ägna mig åt verket att göra lärjungar, som kommer att leda till människans eviga nytta.” I förtröstan  på Jesu ord om lärjungaskapets skonsamma ok lade han fram saken i bön till Jehova. (Matt. 11:29, 30) Han kunde knappast fort nog tala om för David Solomon (Sällskapets depåtillsyningsman i Honolulu) att han hade bestämt sig för att ägna sig åt predikoverket och att han ville predika på de yttre Hawaiiöarna och alltså lämna åt de sex andra bibelforskarna att gå igenom Honolulu. Trots att ingen hade fört de goda nyheterna utanför ön Oahu, var broder Solomon övertygad om den här unge mannens beslutsamhet och byggde därför en huslastbil, som han kunde använda i kolportörarbetet. Följaktligen började heltidspredikandet för Joseph Dos Santos år 1929. Han konstaterade senare: ”Under tre och ett halvt år for jag omkring på Hawaiis ökedja i min lastbil, en Dodge av 1927 års modell, och planterade sanningens säd utan att en enda gång få punktering!”

Eftersom distriktet var vidsträckt och han var den ensamme arbetaren, koncentrerade han sig på att sprida budskapet förnämligast genom litteraturplaceringar. Som beskrivning av vad det innebar skrev han: ”På grund av rikesverkets tempo på den tiden använde bibelforskarna stora bokväskor eller små kappsäckar för att transportera andlig ammunition. Folk var vänliga, och det förekom inga förolämpningar eller några igenslagningar av dörrar. Det var som att äta karameller! Folk var glada att träffa en och lämnade snabbt en dollar för fyra böcker, som var det vanliga erbjudandet. Jag var ung och kraftig då och kunde gå kilometervis på bergsstigar och ta mig upp i bergen med två kappsäckar fulla med litteratur, och jag hade många underbara erfarenheter. På sina håll var vägarna så oländiga och skrovliga att jag varken kunde köra eller gå till fots på dem, särskilt i Kohalaområdet på ön Hawaii. Ibland måste jag bokstavligt talat krypa för att komma fram till husen. Jag lämnade också en ansenlig mängd andlig föda till de spetälska i spetälskekolonin på Molokai.”

Han höll ett strängt schema, eftersom han predikade sex dagar i veckan och hade 230 timmar i tjänsten per månad. På  de tre och ett halvt år som han ensam arbetade sig igenom den hawaiiska ökedjan, placerade han 46.000 exemplar av litteraturen.

När broder Dos Santos återvände till Honolulu år 1933, underrättade han broder Solomon om att hans nästa företag skulle bli att resa jorden runt med de goda nyheterna. Men som det hela utvecklade sig kom han bara så långt som till Filippinerna, där han tillbringade nästan 17 hela år. Under den tiden utstod han intensivt motstånd, bland annat tre år av grym fångenskap, som de japanska ockupationsstyrkorna utmätte åt honom under andra världskriget.

År 1949 återvände broder Dos Santos tillsammans med sin familj till Hawaii, där han och hans hustru fortsatte i pionjärtjänsten till dess han avslutade sitt jordiska lopp år 1983 vid 88 års ålder. Hans beslutsamma och eldiga missionärsnit hade betydande verkan på Rikets verk både på Hawaiiöarna och på Filippinerna.

Avdelningskontor och världens första ”Rikets sal”

Efter att ha tjänat i mer än åtta år vid Betel i Brooklyn blev Don och Mabel Haslett sända till Honolulu på våren 1934 för att hjälpa det lilla antalet verksamma bröder att utföra predikouppdraget. På kort tid blev ett nytt avdelningskontor för Sällskapet Vakttornet upprättat. Broder Haslett förordnades som dess tillsyningsman. Året därpå besökte Sällskapet Vakttornets president, J. F. Rutherford, öarna och godkände inköpet av en fastighet på hörnet av Pensacola Street och Kinau Street i Honolulu som säte för det nya avdelningskontoret. Han ledde också Åminnelsen, som hölls i ett hyrt hus på Young Street, där man hade hållit möten. Sammanlagt 25 personer var närvarande.

Broder Rutherford, som lade märke till att möjligheten till tillväxt på öarna var mycket stor, ordnade också med att bröderna på platsen uppförde en möteslokal i förbindelse med det nya avdelningskontorets byggnad. James Harrub  vände sig till honom och frågade: ”Vad kommer du att kalla den här platsen, när den är färdig?” Broder Rutherfords svar blev: ”Tycker du inte att vi bör kalla den ’Rikets sal’, eftersom det är vad vi gör, predikar de goda nyheterna om Riket?” År 1935 myntades således det namn som Jehovas vittnens tiotusentals möteslokaler jorden runt har kommit att bära. Detta lilla hus för gudsdyrkan på 1228 Pensacola Street, som sedan dess har utvidgats och rustats upp tre gånger, innehar den anmärkningsvärda utmärkelsen att vara det första som kallats Rikets sal.

”Min hälsa förbättrades”

I januari 1933 förverkligade James och Dora Harrub slutligen sin länge emotsedda dröm att få träda in i pionjärtjänsten. Under sitt första år stannade de kvar i Honolulu och väntade på byggandet av husbilen, som skulle bli deras pionjärhem på hjul. Sedan den blivit färdig, flyttade de till Maui, gick igenom ön på sex månader, placerade litteratur och använde grammofon för att spela intalade bibliska föredrag för människorna. Därefter kom den stora ön Hawaii, där de tillbringade ett helt år med att gå igenom distriktet, men med minimalt gensvar.

År 1936 flyttade de till ön Kauai, där de bosatte sig på östra sidan av ön, nära Kapaa. James tyckte så mycket om  människorna där att han skrev till Sällskapet och begärde tillstånd att få göra Kauai till sitt permanenta distrikt. Begäran beviljades.

När James och Dora började som pionjärer, hade båda dålig hälsa. Dora påminner sig: ”Min hälsa förbättrades genom att jag var pionjär, och jag oroade mig inte för den.” Med Jehovas hjälp fortsatte de att fullborda ett liv fyllt av rika välsignelser, i det de gladde sig åt heltidstjänst. Denne mans och hans hustrus självuppoffrande anda och absoluta tro gjorde dem djupt respekterade och älskade på Kauai, där många människor fortfarande kärleksfullt kommer ihåg dem. Efter James’ död, år 1954, sålde Dora deras hem, och i full överensstämmelse med sin läggning använde hon pengarna till att bekosta uppförandet av en Rikets sal i Kapaa på Kauai. Hon fullbordade sin jordiska tjänst som reguljär pionjär i augusti 1984 vid 94 års ålder. Hon och hennes man hyste det storslagna hoppet att få ta emot sin belöning i himmelen.

 Budskapet sprids med högtalarbil

Under tiden, år 1935, hjälpte några bröder från Australien Hasletts att köpa en bil, en Plymouth, som blev använd som fullt utrustad högtalarbil. Genom en högtalare fastsatt på taket av bilen sände man ut ett offentligt föredrag på engelska, japanska, iloko eller tagala, medan bilen for långsamt genom gatorna. Under det året hörde mer än 17.000 människor namnet Jehova genom sådan utrustning. Vid slutet av varje föredrag gjordes husbesök i grannskapet, och budskapet spreds i tryckt form.

Denna metod att predika kom samtidigt som motståndare, som blivit upphetsade genom broder Rutherfords besök i Honolulu år 1935, tvingade de lokala radiostationerna att slopa utsändningen av broder Rutherfords tal. Det visade sig emellertid att ett större antal människor nåddes genom högtalarbilen än vad som tidigare hade skett genom radio.

 En pionjär flyttar till Hawaii

Eddie Medalio anlände till Honolulu år 1936 för att förstärka den lilla gruppen av förkunnare. Efter sitt dop år 1932 i Los Angeles i Kalifornien skrev han till Sällskapets högkvarter i Brooklyn om sin önskan att bege sig till Filippinerna på egen bekostnad för att som heltidsförkunnare predika bland sina landsmän i Manila. Men Sällskapet föreslog i stället att han skulle bege sig till Hawaii och vara pionjär tillsammans med Hasletts för att nå de många filippinska människorna där.

Eddie var veteran från första världskriget, och han använde sin bonus från flottan för att betala sin båtresa till Honolulu. Don och Mabel blev mycket glada över att få hjälp! De hälsade Eddie hjärtligt välkommen och lät honom bo vid avdelningskontoret. Senare gifte han sig med Eulalie, och paret fick i uppgift att flytta till Hilo, där Eddie blev förordnad som tillsyningsman för en liten församling. Medan Medalios var pionjärer, gick de igenom många av de kringliggande samhällena och besökte bosättningar med arbetare av olika språkgrupper på sockerplantagerna.

Eddies motto som pionjär var: ”Förtrösta på Jehova av allt ditt hjärta.” (Ords. 3:5, NW) Han upprepade dessa ord för sig själv och för andra ständigt dagen igenom, och de togs ofelbart med i hans förmaningar till de unga som sökte hans råd. Av hans livsföring framgick det att han verkligen levde efter dessa inspirerade ord. Han var outtröttlig i sitt nit, full av entusiasm över att leva och över att tillbe Jehova. Eddie blev också varmt uppskattad för sitt goda humör och sin positiva anda oberoende av de problem han personligen ställdes inför. Hans ofta förekommande och smittande skratt var ett kännetecken på honom. Många unga uppskattade hans djupa och uppriktiga intresse för dem och kallade honom tillgivet farfar.

Broder Medalio tjänade som reguljär pionjär ända till sin  död på grund av lunginflammation och andra komplikationer den 3 januari 1990. Han var 93 år gammal och hade fullbordat 58 år av helhjärtad tjänst för Jehova. Ända till slutet var han helt klar i sinnet och trogen i sin hängivenhet för Jehova. På den sista rapport över tjänsten som han lämnade in, bara två dagar före sin död, skrev han: ”Min ande är villig, men mitt kött håller på att bli svagare. Jag fortsätter att be om Jehovas hjälp.”

Bröderna på Hawaii har verkligen blivit välsignade genom sitt umgänge med sådana trogna Kristi bröder, av vilka många gav ut sitt livs energi i att bli använda av Jehova att vara vägröjare för Rikets verk. Efter en livstid av sådan tjänst kunde det verkligen sägas om dem: ”Lyckliga är de döda som dör i gemenskap med Herren från och med nu. Ja, säger anden, de må vila sig från sina mödor, ty de ting de har gjort följer dem direkt.” — Upp. 14:13.

Den andra församlingens födelse

Ett framträdande drag år 1939 var att antalet förkunnare ökade till 30, jämfört med 18 året dessförinnan. En andra församling bildades, i Hilo.

Vittnandet intensifierades med upplysningsmarscher, där förkunnare bar skyltar och plakat vilka annonserade inspelade föredrag som hölls i Hilo och i Honolulu. Den andliga föda som Jehovas folk åtnjöt inbegrep också kortvågsöverföring av broder Rutherfords föredrag till Rikets sal i Honolulu och på de yttre öarna. Eftersom det var så få människor på öarna som hade tagit ståndpunkt för Jehova, var det mycket uppmuntrande att höra att sanningens budskap gick ut i en sådan oerhörd omfattning.

Angreppet på Pearl Harbor

”En grupp av oss var på väg i en stationsvagn till en dag av vittnande i Pearl City, strax bortom Pearl Harbor”, sade Mabel Haslett angående den 7 december 1941. ”Vi blev  stoppade vid Pearl Harbor Road av polisen och moln av bolmande rök. Krig!” Den japanska krigsmakten hade riktat sitt förödande luftangrepp mot Pearl Harbor, som vållade förödelse för den amerikanska flotta som låg förankrad där. Mabel fortsatte: ”Några dagar efter den 7 december knackade det på dörren. Fyra män beväpnade med pistoler förde Don till militärhögkvarteret för förhör. Krigslagar var i kraft. När den ene efter den andre av officerarna riktade frågor till Don, svarade han med hjälp av Skriften. En av dem sade argt: ’Blanda inte in bibeln i det här!’ men Don svarade: ’Det måste jag göra — det är mitt försvar.’ Till sist stod den som hade ansvaret upp, tydligtvis nöjd, och gott och väl efter det att tiden för ’mörkläggning’ hade inträtt förde de hem Don. ... Trots att vi tillfälligt blev ansatta, fortsatte verket.”

Med andra världskriget kom bränsleransonering, mörkläggning på kvällarna, utegångsförbud och svårigheter att skicka försändelser. Trots dessa problem höll den lilla gruppen av förkunnare och pionjärer som var utspridda över  öarna fast vid predikoverket. Ja, pionjärparet James och Dora Harrub skrev till avdelningskontoret år 1942: ”Före Pearl Harbor skaffade många litteratur, men flertalet vägrade att tro att några allvarliga svårigheter skulle kunna drabba Hawaii. Detta är helt förändrat nu, och ofta ställs frågor om den omedelbara framtiden osv. När de får veta att VAKTTORNETS publikationer kommer att besvara alla deras frågor, skaffar de dem med glädje.”

Molokai och en börda på 20 kilo

Harold Gale fick sitt första pionjärförordnande strax efter det att han lärt känna sanningen i Honolulu och efter bombningen av Pearl Harbor. Han rapporterar: ”Mitt förordnande gällde ön Molokai, där jag aldrig hade varit förut. Helt ensam med bara en resväska visste jag inte ens var jag kunde bo första natten. Men med Jehovas hjälp blev det så att jag kunde logera hos en av de mest framträdande hawaiierna på ön. Han ordnade sedan för mig så att jag för bara 7 dollar i månaden kunde få hyra ett stort hus på ett landområde på ett tunnland, på vilket det växte 16 kokospalmer. Det låg alldeles mitt emot badstranden, omkring åtta kilometer söder om hamnstaden Kaunakakai.”

Eftersom Gale inte hade något transportmedel, fick han gå till fots ända till 30 kilometer om dagen och släpa på en börda på 20 kilo, som inbegrep en resväska med böcker, broschyrer och tidskrifter på upp till sex språk och en grammofon med 11 skivor på lika många språk. Många gånger bad filippinarna om att få köpa grammofonskivorna och ville till och med köpa grammofonen. Senare sände en broder på Oahu en cykel till Gale, och då kunde han tillryggalägga en sträcka på omkring 60 kilometer om dagen. Norman Chock, en kinesisk broder, kom för att vara pionjär tillsammans med honom och hade med sig sin bil av märket Willys. Fastän de bara fick 38 liter bensin per månad på grund av kristidsransoneringen, täckte de ön i hela dess  längd och bredd likt äkta kringresande skådespelare. Inom tre månader ledde de 18 bibelstudier.

På öns nordsida ligger den isolerade spetälskekolonin Kalaupapa, till vilken man kan komma bara med båt eller flygplan eller genom att stiga nerför en pali, eller klippa, på 600 meter. Broder Gale berättar: ”Med två bokväskor följde jag den branta stigen och lämnade 65 exemplar av boken Barnen till herr Anderson, som var den ansvarige och som lovade att låta dem gå vidare till de spetälska, som jag inte kunde komma i kontakt med personligen.”

På den största ön, Hawaii

Bland dem som kom med i sanningen under dessa oroliga krigsår var Shinichi och Masako Tohara. Broder Tohara skaffade först litteratur år 1935 och såg vittnena år 1938, när de gick på Hilos gator med skyltar på bröstet och på ryggen. Ralph Garoutte började senare leda ett studium med Shinichi, och efter bara en månads studium började han vittna för sina vänner under lunchtimmen på sin arbetsplats på bryggeriet i Hilo, där man framställde saké (risbrännvin).

Han kommer ihåg hur han första gången smakade på vittnandet från hus till hus och säger: ”En förmiddag i mars 1942 gjorde jag i ordning en bokväska och fyllde den till brädden med litteratur. Jag hade bestämt mig för att gå ut och vittna tillsammans med min son Loy. Jag gick till första huset och knackade på dörren, men mitt hjärta slog hårdare. Jag minns inte precis hur jag klarade av detta första besök. Men jag hade inte mod att fortsätta till nästa hus, så jag gick hem.” Sedan han fått hjälp av mer vana vittnen, försvann snart hans fruktan. Månaden därpå tog han ledigt en vecka från arbetet för att förena sig med pionjärerna som bearbetade Waimea och Kohala. Det blev en glädjerik tid för honom! Den 19 april 1942 blev han och hans hustru döpta i Stilla havets lugna vatten vid Hilobukten.

 Toharas blev påminda om Jesu liknelse om den resande köpmannen som utan dröjsmål sålde allting, så mycket han hade, för att kunna skaffa en mycket värdefull pärla, och bara en månad efter sitt dop sålde de sitt lösöre och började bygga en husbil. I och med juni fick de sitt första pionjärförordnande, i Pahala, en landskommun i det vulkaniska området på ön Hawaii. Sedan de bearbetat detta avlägsna område, blev de förflyttade till Konadistriktet, där de vandrade på tallösa bergsstigar för att vittna för de ödmjuka kaffeodlarna.

”Staten säger att vi inte får bygga”

Rikets sal i Honolulu började bli överfylld i samband med det ökande antalet närvarande. Eftersom det var tydligt att man behövde en större mötesplats, tycktes det vara logiskt att utvidga den här byggnaden, den första i världen som kallades ”Rikets sal”. Men år 1943 var det ont om byggnadsmaterial, och Hawaii stod under krigslagar. Av det skälet sade militärregeringen nej till en utbyggnad.

Mabel Haslett erinrade sig: ”När jag kom hem en dag, satt Don allvarlig med ett brev i handen. Det var ett bemyndigande från broder Knorr, Sällskapets nye president, att bygga en ny Rikets sal på tomten, bakom avdelningskontoret. Don sade: ’Staten säger att vi inte får bygga. Jehovas organisation säger: ”Bygg.” Naturligtvis bygger vi.’”

Med kraft från Jehovas ande övervann bröderna hindren, arbetade dag och natt och förde sand från stränderna och stenar från bergen. Man köpte utrangerade skenor till ett minimalt pris från järnvägsbolaget på Oahu och använde kasserat virke från soptippen till att bygga cementformar.

Också systrarna arbetade oförtrutet med att knacka bort rost från skenorna och sedan måla dem. En av Harry Lus vänner lånade ut en elsvets med bensindriven generator, och trots bensinransonering fanns det alltid tillräckligt med drivmedel för att svetsa skenorna till fackverk.

 En av de frivilliga arbetarna, Harold Gale, påminde sig: ”Vi frågade en entreprenör vad detta byggnadsprojekt skulle ha kostat, om det hade lämnats ut på entreprenad, och hur lång tid som skulle ha behövts för att uppföra det. Han sade att det var värt omkring 17.000 dollar och skulle ta ett och ett halvt år att bygga. Sedan byggnadsarbetet var fullbordat, räknade vi ut den verkliga kostnaden till att bli omkring 700 dollar, inbegripet måltider åt 65 bröder; och det tog bröderna tre månader att fullborda det!”

De första missionärerna kommer

Brödraskaran kom fram ur andra världskriget i ett andligen blomstrande tillstånd. År 1946 var det ett högsta antal om 129 förkunnare, mer än dubbelt så många som vid tiden för angreppet på Pearl Harbor omkring fem år tidigare. Under året blev 38 nya döpta.

Mycket avgörande vid denna tid efter kriget var det besök Nathan H. Knorr och Milton G. Henschel från Sällskapets högkvarter i New York gjorde. Under detta besök föreslogs det att missionärer utbildade vid Vakttornets Bibelskola Gilead skulle sändas till Hawaii för att sätta större fart på arbetet.

När Martha Hess och Ruth Ulrich från den sjunde klassen vid Gilead kom den 27 september 1947, fick de det traditionella hawaiiska välkomnandet i hamnen, med glad hawaiimusik såsom den framfördes av kungliga hawaiiska musikkåren och med svängande hulaflickor. Bröderna och systrarna var så upprymda över missionärernas ankomst att de överöste dem med blomsterkransar.

Dessa två missionärers uppriktiga och samvetsgranna arbete skulle komma att bli en välkommen angenäm doft för det hawaiiska folket i jämförelse med kristenhetens missionärer, som hade lämnat en bitter smak. Martha kommer ihåg att hon hörde en lokal komiker säga bittert: ”De första missionärerna kom till öarna, gav oss en bibel och uppmanade  oss att blicka upp till den store Guden i himmelen, och medan vi blickade upp, tog de allt vårt land ifrån oss.”

När de två Gileadmissionärerna kom, tjänade de 129 förkunnarna på Hawaii i anslutning till tre församlingar på Oahu (Honolulu, Maili och Waimea) och två på ön Hawaii (Hilo och Kona), såväl som mindre grupper på Kauai, Maui och Molokai.

I tio och ett halvt år arbetade de två missionärssystrarna flitigt på Hawaii och hjälpte många på livets väg. Deras utmärkta föredöme och entusiasm för tjänsten uppväckte pionjärandan bland många ungdomar. År 1957 fick Martha och Ruth nytt förordnande att resa till Japan, där de fortsätter som missionärskamrater ännu i denna dag.

När en kris uppstod i Japan, hörde sig broder Knorr för genom ett brev år 1947: ”Vilka av vännerna på Hawaii skulle vara villiga att resa till Japan?” Hawaiijapanerna Jerry och Yoshi Toma, Shinichi och Masako Tohara och Elsie Tanigawa anmälde sig. I brev till broder Knorr frågade Don: ”Än Hasletts då?” De togs därför också med. Dessa sju blev senare nio, när Toharas två unga döttrar, som åtföljde dem till Gileadskolan och senare till Japan, också blev missionärer när de vuxit upp. Alla dessa är kvar i sina missionärsförordnanden i Japan, utom Hasletts, vilka som smorda kristna har fullbordat sin jordiska bana.

Sann pionjäranda

När arbetet nu var väl organiserat på Oahu, kunde man rikta uppmärksamheten på att gå igenom icke bearbetade distrikt på grannöarna. Tiden var mogen för de villiga och nitiska att som pionjärer föra de goda nyheterna till dessa isolerade områden. Men att vara pionjär på 1950-talet var ofta förenat med mycket prövande förhållanden.

John Ikehara flyttade till Kona på ön Hawaii den 1 april  1955 för att hjälpa den lilla gruppen där. Eftersom han inte kunde finna något deltidsarbete, levde han mest på grönsaker och frukt som växte i trädgården vid Rikets sal. Han berättar om det studium han höll med en filippinsk man, som bodde i en vagn på en kaffeplantage: ”Mina ögon irriterades av röken från fotogenlyktan. Han svarade på engelska och läste paragraferna på ilokospråket.” John såg verkligen fram mot detta bibelstudium av mer än ett skäl. Han förklarade: ”Varje vecka innan vi började studera ville den som jag studerade med prompt att vi skulle äta först.” John uppskattade detta mycket, för det försåg honom med protein som tillägg till hans vegetariska kost.

Sådana erfarenheter som den här i Kona gav honom utmärkt övning för hans senare missionärsuppdrag i Japan, där han tjänade fram till sin död. Långt ifrån att beklaga sig skrev John en gång: ”Jag tackar Jehova för de många välsignelser han har utgjutit över mig och tusentals andra  också. Jag är mycket tacksam mot Sällskapet för att ni är så hjälpsamma mot mig och har sådant tålamod med mig.”

På hösten 1954 tog Keith Stebbins, som då var tillsyningsman för avdelningskontoret, kontakt med Nathaniel Miller, en missionär från Japan, som var på Hawaii på grund av sin hustrus hälsa, och frågade om han kunde ta emot ett förordnande som pionjär med särskilt uppdrag i Kekaha på Kauai.

Trots att Nat Miller och hans hustru, Allene, inte ägde någon bil, som behövdes på detta landsbygdsdistrikt, samtyckte de till att omedelbart bege sig dit. Eftersom Allenes hälsa hindrade henne från att fylla timkravet som pionjär med särskilt uppdrag, måste de båda söka reda sig på Nats bidrag som pionjär med särskilt uppdrag, 30 dollar i månaden.

Transportproblemet löstes när Harry Lu gav Millers en  Dodge från 1933. Lagren knackade, och detta begränsade farten till omkring 40 kilometer i timmen, men de blev aldrig strandsatta. Ibland tog det emellertid 30 minuter eller så att starta bilen.

Eftersom de hade mycket begränsade medel att köpa bensin för, koncentrerade de sin verksamhet till det omedelbara området kring Rikets sal i städerna Kekaha och Waimea. Omkring ett år senare, sedan Allene hade börjat  som pionjär med särskilt uppdrag, började de predika i Hanapepe, Port Allen och Koloa. De tog med sig middags- och kvällsmat, och sedan vittnade de hela dagen och ledde studier i Koloa till klockan 22.00. Snart fördubblades församlingen i Kekaha, och en ny församling bildades i den närbelägna staden Koloa.

Värdar för hundratals deltagare

Det var spännande för bröderna på Hawaii att bli informerade om att de skulle bli värdar för hundratals deltagare i den av Sällskapet ordnade turen världen runt i samband med sammankomsterna ”Eviga goda nyheter” år 1963. Programmet var planerat att hållas på Waikiki Shell, en amfiteater i anslutning till den välkända badstranden Waikiki.

Den varma gemenskapen med så många besökande vänner var en fröjd. Mer än 6.000 personer var närvarande för att lyssna till broder Knorrs huvudanförande, vilket också direktsändes i TV över hela ökedjan. Samhället kunde inte undgå att lägga märke till att Jehovas vittnen verkligen är ett internationellt folk. Deltagarna fann också glädje i att ha sammankomsten på det mycket romantiska Shell, som ligger vid foten av den välkända vulkankäglan Diamond Head, där milda förhärskande passadvindar smekte åhörarna.

Ny tillsyningsman för avdelningskontoret

Efter att ha fullbordat ett övningsprogram vid Gileadskolan, särskilt avsett för tillsyningsmän för avdelningskontor, blev Keith Stebbins förflyttad tillsammans med sin hustru till Dominikanska republiken år 1964. Under sina elva år av tjänst på Hawaii hade han sett hur Jehova hade välsignat verket med påfallande tillväxt. Förkunnarantalet mer än fördubblades, från 770 till 2.064. Församlingarna tredubblades, från 12 till 37. Broder Stebbins’ utmärkta förmåga att organisera konsoliderade den lokala organisationen och lade grunden för ökad tillväxt i framtiden.

 Vid områdessammankomsten ”Andens frukt” i Hilo år 1964 tillkännagav broder Knorr förordnandet av Robert K. Kawasaki som tillsyningsman för avdelningskontoret. Broder Kawasaki, som är född och uppväxt på Haiti, tjänade då som områdestillsyningsman, sedan han utexaminerats från Gileadskolan år 1961.

Någonting på tok

Under 1965 blev bröderna vid avdelningskontoret förbryllade och bekymrade, när rapporterna över tjänsten på fältet under de tre första månaderna av tjänsteåret visade successiva nedgångar i antalet rapporterande förkunnare. Detta var mycket ovanligt, eftersom Hawaii alltid hade varit med om en ständig tillväxt.

Efter broder Knorrs anvisning hölls ett särskilt möte med utvalda krets- och områdestillsyningsmän. Efter nio timmars intensiva och under bön förda samtal kunde man tydligt urskilja två orsaker till nedgången — materialism och försvagad andlighet.

Vid den tiden hade Hawaiis ekonomi högkonjunktur genom turism. Byggnadsindustrin upplevde en aldrig förut skådad framgång. Som en följd av detta trappades levnadskostnaderna upp. En del bröder lockades till att ta två arbeten. En del hustrur skaffade sig heltidsarbeten, och många unga valde förvärvsarbete framför pionjärtjänst. Ja, några bröder med ansvar i församlingarna blev helt upptagna med materiell vinning.

Men vad som var ännu allvarligare och djupare rotat var en brist på andlighet bland bröderna och systrarna. Många läste inte bibeln dagligen eller begrundade dagens text från bibeln. Föräldrar studerade inte med sina barn.

Hur lämpliga var inte broder Knorrs råd från högkvarteret: ”Vi behöver ge all den andliga uppmuntran vi kan för att bygga upp församlingarnas ANDLIGHET. När människor är andligt starka, kommer de att bli regelbundna i tjänsten  på fältet. Arbetet på fältet stärker också ens andlighet. Men ingen kan vara stark på fältet om han inte livnär sig på andliga ting.”

Daglig andlighet betonad

I ljuset av denna tidsenliga anvisning beslöts det att temat daglig andlighet kraftigt skulle komma att betonas genom de resande tillsyningsmännen. Daglig bibelläsning, regelbundet familjestudium och begrundan av den från bibeln hämtade dagens text skulle samvetsgrant främjas på församlingsnivå. En kampanj för spridning av årsboken (som då innehöll dagens text) sattes framgångsrikt i gång, så att varje förkunnare och alla som vi ledde bibelstudier med skulle ha ett personligt exemplar.

Planer gjordes också upp om att man skulle hålla årliga områdessammankomster på var och en av de större öarna i den hawaiiska ökedjan. På det viset skulle bröderna i hela staten lättare kunna komma till sammankomsten och besparas den betydande kostnaden för flygtransport till Honolulu.

Att vi gjorde bruk av dessa olika sätt att betona andligheten i brödernas personliga liv började få utmärkta resultat. År 1966 ökade antalet förkunnare med 4 procent, och från 1967 till 1969 var det en successiv ökning med 10 procent. Hur sant är det inte att snabb tillämpning av anvisningar från Jehovas organisation med visshet skänker hans välsignelse!

Ökad andlighet stimulerar kristen nitälskan. Detta blev mer och mer uppenbart bland de unga. Många började trakta efter utvidgade tjänsteprivilegier. Under tjänsteåret 1968 såg man tio strängt arbetande pionjärer få inbjudan till Gileadskolan vid Betel i Brooklyn och missionärsförordnande till Mikronesien.

Verksamheten i Mikronesien utvidgas

Strax före broder Knorrs zonbesök i april 1968 annonserade ett större flygbolag i Honolulu Star Bulletin att det satt i  gång flygbefordran mellan Hawaii, Mikronesien och Guam. Eftersom Marshallöarnas område (i östra kanten av Mikronesien) nyligen hade tilldelats avdelningskontoret på Hawaii, visade bröderna vid avdelningskontoret ivrigt broder Knorr tidningsartikeln. Broder Kawasaki berättar: ”Jag kunde se hans ögon lysa upp, när han i sitt sinne kunde föreställa sig de möjligheter denna nya flygrutt skulle skänka att utvidga arbetet i de sju områdena i Mikronesien och Guam.” Efter en stunds tystnad och begrundan vände han sig till broder Kawasaki och sade: ”Broder [Nathaniel] Miller skulle kunna betjäna dessa öar som kretstillsyningsman, och du skulle också i din tur kunna göra resor dit.”

Mikronesien omfattar 2.000 öar, av vilka 97 är bebodda, utspridda över ett havsområde på 7.800.000 kvadratkilometer väster om Hawaii. Varje öområde har sitt eget språk, fast man måste komma ihåg att Japan ockuperade större delen av detta område, sedan det av Nationernas förbund fått mandatet över öarna efter första världskriget. I 25 år lärdes därför japanska ut i skolorna, och många i området talade det språket flytande. Eftersom broder Miller studerade japanska medan han var missionär i Japan, var han väl lämpad att resa på dessa öar.

Dessa händelser var faktiskt upptakten till att Guam och resten av Mikronesiens territorier slutligen ställdes under det hawaiiska avdelningskontorets tillsyn den 1 januari 1969. På grund av dessa öars närhet till det hawaiiska avdelningskontoret ansågs det att detta var i en sådan ställning att det bättre kunde betjäna och stå i närmare kontakt med de få förkunnarna i dessa andliga gränsområden. Medan broder Miller betjänade området som kretstillsyningsman, besökte broder Kawasaki de nio missionärshemmen en gång om året. Även sedan en del av missionärerna blivit förordnade att tjäna som kretstillsyningsmän, gjorde de båda bröderna årliga besök i missionärshemmen och tjänade som tillsyningsmän  över hela Guam och Mikronesien. Så började ett kapitel som präglades av livlig och andligen mycket givande verksamhet i det hawaiiska avdelningskontorets historia.

Vidare till orörda fält

Det bestämdes också att man skulle bemanna de missionärshem man hade i Mikronesien med pionjärer från Hawaii. Broder Knorr hade dragit den slutsatsen att de flesta villigt skulle anpassa sig till öarnas levnadssätt och passa väl in med den lokala befolkningen. Detta var ett betydelsefullt beslut, för det skulle bereda många nitiska ungdomar från Hawaii deras livs tillfälle att verkligen få vara pionjärer för Rikets verk liksom missionärer på jungfruligt orörda fält.

Samtidigt som utsikten att få tjäna som missionär i Mikronesien var hänförande, skulle det avgjort komma att krävas ansträngning. Mycket av andra världskriget mellan  Japan och de allierade utkämpades just på dessa öar. Sådana ställen som Kwajalein, Truköarna, Saipan, Guam och Peleliu var illa beryktade för fasaväckande strider. Förödelsen över hela området var omfattande, och återhämtningen gick sakta. Det fanns bara ett fåtal banade vägar, och de som fanns var växelvis dammiga stigar och gyttjiga träsk, beroende på vädret. Elförsörjningen var antingen felaktig eller obefintlig. Frånvaron av avloppssystem och drickbart vatten gav ofta upphov åt hälsoproblem genom tarmparasiter. Vidare var det den obarmhärtiga tropiska hettan och fuktigheten där, mycket extremare och intensivare än på Hawaii.

Det var under sådana förhållanden som missionärerna, de flesta av dem pionjärer från Hawaii, satte i gång verket. De vadade genom vattendrag, färdades på små båtar och gick genom täta skogar för att nå folks hem. De våta och leriga förhållandena gjorde det opraktiskt att använda skor. Därför började de flesta missionärerna begagna gummitofflor medan de var ute i predikoverket.

De mikronesiska öborna visade sig vara vänliga och ödmjuka till sin läggning. Deras djupa vördnad för bibeln gjorde det till en fröjd att predika bland dem.

All oro i början om Jehova skulle välsigna denna anordning att ställa Mikronesien under avdelningskontoret på Hawaii avlägsnades genom tjänsterapporten för augusti 1970: Guam rapporterade en ökning med 88,6 procent i fråga om förkunnare, Marshallöarna 25 procents ökning, Ponape 82,4 procents ökning och Saipan en ökning med 114,3 procent. Missionärer satte alltså framgångsrikt i gång verksamheten på Belau (Palau), Yap och Truköarna.

Ungdomarna ger gott gensvar

Under 1960- och 1970-talen spred sig en sund pionjäranda bland ungdomarna på Hawaii. Man beräknade år 1971  att 95 procent av ungdomarna trädde in i heltidstjänsten sedan de utexaminerats från gymnasiet. Många av dessa vågade senare ge sig ut som missionärer till Mikronesien och blev redskap till att intensifiera utbasunerandet av Rikets budskap på dessa långt bort belägna öar. Tiotals unga, friska bröder fick privilegiet att tjäna vid Betel i Brooklyn och vid Watchtower Farms.

Vad som stimulerade denna nitälskan för heltidstjänst var en fast grupp av resande tillsyningsmän, vilkas entusiasm smittade av sig. Många äldste i församlingarna var mycket verksamma och gick därigenom före med gott exempel i tjänsten, och de var alltid positiva i att för de unga hålla fram heltidstjänsten såsom en genomförbar levnadsbana. Föräldrar och församlingar i allmänhet gav mycket understöd åt pionjärerna. Det är inte att undra på att många ungdomar blomstrade andligen.

Tyfonen Pamela — ont som medförde gott

Den 13 maj 1976 slog supertyfonen Pamela till på Guam. Den hade en vindstyrka på 230 kilometer i timmen, vilket gjorde den till en av de värsta tyfoner som någonsin drabbat ön. Åttio procent av byggnaderna på ön skadades, minst hälften av dem så mycket att det inte gick att reparera dem. Rikets sal och det angränsande missionärshemmet förstördes fullständigt. Lyckligtvis förlorade ingen av missionärerna eller förkunnarna livet.

Behovet att återuppbygga i katastrofens spår fick bröderna vid avdelningskontoret på Hawaii att på nytt noggrant tänka igenom hur arbetet på Guam och i Mikronesien leddes. Sedan de under bön begrundat saken insåg de att ett avdelningskontor på Guam förmodligen skulle kunna utöva bättre tillsyn över verksamheten i Mikronesien. Rekommendationer och planer beträffande ett nytt avdelningskontor sändes därför till den styrande kretsen, och de blev godkända. Det nya avdelningskontoret skulle ha tillsyn över verket  med att predika om Riket på Guam och alla Mikronesiens öområden. En modern byggnad med sex sovrum, ett kontor, en stor Rikets sal med sittplatser för 400 personer och lokaler för viss tryckeriverksamhet planerades. Detta projekt visade sig vara ett större företag och var inte så lätt att genomföra som man ursprungligen hade förväntat.

Uppförandet av avdelningskontoret på Guam — hett och fuktigt

Man köpte ett prima jordstycke, lättillgängligt och centralt beläget. Uppförandet började i januari 1978. Från vittnena på Hawaii och från Förenta staternas fastland kom snickare, rörmokare, målare, arkitekter, elektriker och en civilingenjör. Många i denna frivilliga arbetsstyrka ägde utmärkta byggnadsförmågor. Arbetet fick en god början.

Men påfrestningen med att utföra byggnadsarbete i Guams utmattande tropiska hetta och fuktighet mitt uppe i den trängsel som rådde började kräva sin tribut. Arbetets krav resulterade ofta i försummelse av möten och tjänst på fältet under långa tidsperioder.

Bröderna vid avdelningskontoret på Hawaii rekommenderade att man för att lindra stressen för dem som arbetade med projektet skulle lägga större eftertryck vid andligheten och ägna större uppmärksamhet åt den. Detta tjänade till att förbättra andan i stort. De frivilliga arbetarna bör ha erkännande för att de gjorde ansenliga uppoffringar för att fortsätta med arbetet. Dessa bröder och systrar som samarbetade, ofta under en mycket het sol, visade en verklig villighet att oförbehållsamt ge ut sig själva. Jehova Gud välsignade deras trohet och uthållighet med det framgångsrika fullbordandet av en vacker, ny byggnad för avdelningskontoret och praktfulla planteringar i en tropisk, lantlig miljö. Den 20 april 1980 överlämnade broder Milton Henschel från den styrande kretsen under sitt zonbesök till Guam den nya byggnaden åt Jehova Guds rena tillbedjan.

 Den 1 maj 1980 började avdelningskontoret på Guam fungera och ägna kunnig tillsyn åt Mikronesiens öar och Guam. Nathaniel Miller ur kommittén vid avdelningskontoret på Hawaii, vilken hade gjort omfattande resor genom detta öområde medan Hawaii hade tillsynen över det, blev förordnad som samordnare för avdelningskontorets kommitté vid det nya avdelningskontor som organiserats på Guam. Hideo Sumida och Arthur White, vilka också tidigare varit medlemmar av kommittén vid avdelningskontoret på Hawaii, förflyttades från Hawaii för att göra kommittén vid avdelningskontoret på Guam fullständig.

I 11 år hade avdelningskontoret på Hawaii betjänat de mikronesiska öarna och Guam. Vilket privilegium det var att samarbeta med de strängt arbetande missionärerna och förkunnarna på platsen, som bokstavligt talat hade varit pionjärer vad Rikets verk beträffar på dessa spridda, isolerade öar och planterat och vattnat sanningens säd i de ödmjuka, infödda öbornas hjärta!

 Andra vågen av invandrare

Under 1980-talet välsignade Jehova Hawaii med jämn och stadig tillväxt. I oktober 1983 passerade antalet förkunnare för första gången i Hawaiis historia 5.000-strecket, med 5.019 som rapporterade tjänst på fältet i anslutning till 60 församlingar.

På senare år har en andra våg av invandrare från andra öar i Stilla havet strömmat till Hawaii, dragna dit av dess relativa materiella välstånd. De förde med sig sina inhemska kulturer och språk. För att ta hand om de många fårlika bland dem måste man organisera fler församlingar på utländska språk. I snabb följd har församlingar bildats på japanska, koreanska, samoanska, spanska och iloko. Bröderna i dessa församlingar är väl organiserade och mycket flitiga i att sörja för sina kristna åligganden.

Ett för trångt avdelningskontor

Förkunnarledens tillväxt betydde större efterfrågan på litteratur och ett ökande antal församlingar som avdelningskontoret hade att betjäna. Den lilla lagerlokalen i garaget i anknytning till kontoret höll på att bli överbelastad. Kontoret höll också på att bli för trångt, eftersom mer personal behövdes för att ta hand om den svällande korrespondensen.

Kontoret på Pensacola Street, som hade betjänat Jehovas folks intressen på Hawaii i nästan 50 år, var nu alldeles för litet. Eftersom det låg i ett tätt befolkat område i centrala Honolulu, var en utvidgning av det stället omöjlig. Därför satte vi i gång att söka efter ett passande ställe för ett utvidgat, nytt avdelningskontor.

År 1985 skickade en lokal fastighetsmäklare ett reklamblad till avdelningskontoret, där man utannonserade en tomt på 0,45 hektar som var till salu och på vilken det fanns en byggnad, ett före detta varuhus, på 2.300 kvadratmeter.  Läget var idealiskt, nära flygfältet och Honolulus centrum. Trots att en annan spekulant i princip hade samtyckt till att köpa fastigheten, kontaktade bröderna i kommittén för avdelningskontoret med den styrande kretsens godkännande mäklaren för att lämna ett anbud. Överraskande nog drog sig den förste spekulanten tillbaka från förhandlingarna. Som ett ytterligare uppenbart bevis för att Jehova hade sin hand med i saken var fastighetens ägare gynnsamt stämd till Jehovas vittnen. På några korta månader fullbordades köpet, och i november 1985 lämnades överlåtelsehandlingen över till Sällskapet.

Att göra om ett före detta varuhus till avdelningskontor, lagerlokal, Betelhem och två Rikets salar innebar en intressant uppfordran. Bröderna på Hawaii hade aldrig tidigare tagit sig an ett så stort byggnadsprojekt. Man utsåg en byggnadskommitté, gjorde upp ritningar och ordnade med olika byggnadsavdelningar. Man litade fullständigt på att  bröderna på Hawaii var villiga att ställa upp med den skicklighet och arbetsinsats som behövdes för att klara av uppgiften. Men man insåg givetvis att den grund på vilket projektets framgång vilade bäst hade uttryckts av psalmisten i Psalm 127:1 (NW): ”Om inte Jehova själv bygger huset, är det förgäves att de som bygger det har arbetat hårt på det.”

”Precis som att bygga Salomos tempel!”

För att underrätta var och en om byggnadsplanerna för avdelningskontoret hölls särskilda möten med början i februari 1987 på sju olika platser i hela staten. Mer än 5.000 församlades på Waikiki Shell. Bröderna i byggnadskommittén förklarade vad som redan hade uträttats, och de skisserade upp planen för bygget, som var planerat att börja den 1 mars 1987.

 Arbetet började på fullt allvar. Bokstavligen talat tusentals bröder och systrar på Oahu och på andra öar ordnade sina angelägenheter för att kunna göra en insats. Somliga reste till platsen under veckosluten, andra för längre tidsperioder. Många vittnen på Oahu öppnade älskvärt sina hem för tillresande arbetare från de närliggande öarna. Under byggnadstidens höjdpunkt kom omkring 150 frivilliga på vardagarna och 250—300 under veckosluten.

Även om arbetet var mödosamt och timmarna blev långa, rådde en villig och lycklig anda. Eftertryck lades vid andligheten. Dagens text behandlades varje dag, och Vakttornet studerades varje vecka. Bibliska föredrag hölls regelbundet med hela byggnadsstyrkan närvarande.

Samverkan mellan olika yrkesmän och många villiga arbetare fick till följd att arbetet flöt smidigt till sin fullbordan. En frivillig arbetare kommenterade: ”Det är precis som att bygga Salomos tempel!” Skillnaden var dock ganska stor mellan Salomos tempel och avdelningskontorets nya byggnad. Templet överdrogs delvis med guld på en byggnad av ”monteringsfärdiga” delar, och därför var det inte mycket buller när det uppfördes. Avdelningskontoret byggdes med cement, trä, stål och en mängd buller. Men en sak var lika — samma anda som satte tempelarbetarna i rörelse på Salomos tid motiverade bröderna och systrarna på Hawaii. En tilltalande byggnad för avdelningskontoret reste sig ur ett tomt, förfallet varuhus. Nästan ett underverk!

Trots den uppslukande verksamheten i förbindelse med byggandet av avdelningskontoret nådde man fem förkunnarrekord år 1986. Vid slutet av det tjänsteåret bildades två nya församlingar. Det blev tre högsta resultat i fråga om förkunnare år 1987, och ytterligare tre församlingar upprättades. I juli 1987 var byggnaden färdig. Under månaden därpå överfördes avdelningskontorets verksamhet till det nya stället.

 Fallande regn — stigande anda

Det regnade tidigt på förmiddagen den 3 april 1988 i Honolulu, men det dämpade inte andan hos de 5.870 som församlats på Neal Blaisdell Center till programmet vid överlämnandet av avdelningskontoret. Ytterligare 2.838 vänner, som var församlade på Maui, Kauai och ön Hawaii, var anslutna genom telefonledning till heldagsprogrammet, som utgick från Honolulu. Samordnaren i avdelningskontorets kommitté gjorde en återblick på Rikets verks historia och framsteg på Hawaii. De förkunnare som hade predikat på öarna i mer än 38 år hade fått sittplatser på de främsta raderna på arenan, och de instämde hjärtligt i vad talaren sade om att Jehova rikligen hade välsignat sitt folk på Hawaii.

I en 30 minuter lång simultanvisning av diabilder vid var och en av sammankomsterna dokumenterades förvandlingen av det före detta varuhuset till ett nytt avdelningskontor. De fyra besökande medlemmarna av den styrande kretsen talade alla i tur och ordning till den stora åhörarskaran. I en gripande framställning beskrev Daniel Sydlik Jehovas rättfärdighet som varande lika oföränderlig och beständig som bergen. (Ps. 36:76) Lyman Swingle uppmuntrade sina åhörare genom ämnet ”Tänk på de många välsignelser du åtnjuter” i överensstämmelse med Psalm 144:15b. Lloyd Barry drog en parallell mellan den glädje som åtföljde firandet av lövhyddohögtiden och nutiden, när sanna tillbedjare likaledes firar det stora inbärgande som Jehova åstadkommit. (3 Mos. 23:40) I sitt överlämnandetal konstaterade Milton Henschel: ”Vår Gud är en uppsåtets Gud, och i sina handlingar visar han överhöghet. Överlämnandet här av avdelningskontorets nya lokaler är en del av Jehovas uppsåt. Vi önskar se att denna byggnad kommer att användas i förbindelse med Jehovas vilja.”

När denna särskilda dag av tillbedjan närmade sig sitt slut  och de församlade skarorna var förenade i avslutande sång och bön, var deras känslor lika dem som israeliterna hade vid invigningen av Salomos tempel. De gick till sina hyddor ”uppfyllda av glädje och fröjd över allt det goda som Herren [Jehova] hade gjort”. (1 Kung. 8:66) Det var en storslagen andlig händelse, en verklig milstolpe i Jehovas folks 70-åriga historia på Hawaii.

Som man kunde förvänta ledde byggandet av avdelningskontorets nya lokaler många bröder till att allvarligt tänka på att snygga upp sina åldrande Rikets salar eller på möjligheten att bygga nya för blomstrande församlingar. I maj 1986 uppfördes den första snabbyggda Rikets salen på Hawaii i Kekaha på Kauai. Staten runt har sedan sex nya Rikets salar blivit byggda, och två blev fullständigt ombyggda. Också det förra avdelningskontoret och Rikets salen på Pensacola Street har fått en ansiktslyftning, och man har planer på att bygga sex andra Rikets salar.

Gott föredöme för alla

Vad som gjorde områdessammankomsterna 1988, ”Guds rättvisa”, enastående stimulerande var de 63 missionärer som återvände hem till Hawaii på ett besök. För alla de närvarande började hjärtat slå lite snabbare och ögonen fyllas med glädjetårar, när alla dessa missionärer trängde ihop sig på podiet vid sammankomsten i Honolulu under talet på lördagen ”Vad som krävs för att vara effektiv som missionär”. Bröderna och systrarna i publiken kunde inte hålla sig stilla, utan följde i uppskattning programmet med en kraftig och lång applåd.

Vilken påminnelse att så många från Hawaii har traktat efter större tjänsteprivilegier! Sedan slutet av andra världskriget har 164 missionärer sänts från Hawaii till Japan, Taiwan, Okinawa, Korea, Samoa och länder i Sydamerika och Afrika, men de flesta av dem har sänts till Mikronesiens öar. För närvarande tjänar 77 av dem i sina uppgifter som  missionärer, resande tillsyningsmän och pionjärer med särskilt uppdrag eller reguljära pionjärer.

För andra har Beteltjänsten varit målet, särskilt för friska unga bröder. I början av 1960-talet blev den förste inbjuden att tjäna vid Betel i Brooklyn. Sedan dess har 127 tagit del i detta privilegium av heltidstjänst. För närvarande tjänar 25 vid Betel i Brooklyn och på Watchtower Farms, och 13 tjänar som medlemmar av Betelfamiljen på Hawaii.

Det utomordentliga intresset för heltidstjänst, särskilt bland yngre, kan tillskrivas det föredöme som först nitiska, tidiga missionärer och senare energiska äldste och resande tillsyningsmän utgjort. Understödjande föräldrar hemma på Hawaii har också varit till stor uppmuntran för sina barn i att tjäna som missionärer eller som beteliter utomlands. Detta har gjort det möjligt för många av dem att stanna kvar på sina tilldelade distrikt i stället för att duka under för svårhanterlig hemlängtan och djupt missmod. De skördar alltså på lång sikt det gagn som tillfaller dem som håller fast vid sina tjänsteprivilegier.

Verkets ställning i våra dagar

I augusti 1990 nådde vi ett högsta resultat om 6.194 förkunnare. Därför kan Hawaii nu glädja sig åt ett sunt förhållande av en Rikets förkunnare på var 180:e person av befolkningen (grundat på 1989 års befolkningssiffror). De 72 församlingarnas distrikt blir ofta bearbetade, i genomsnitt en gång var fjärde till sjätte vecka över hela staten. I augusti var det också en rekordsiffra om 608 förkunnare som rapporterade som reguljära pionjärer. Det gläder oss att konstatera att många av dessa befinner sig i tonåren och i 20—30-årsåldern.

Den färgrika uppsättningen människor med deras kontrasterande bakgrund vad ras och kultur beträffar kan göra tjänsten på fältet till en spännande erfarenhet. Det är till exempel inte ovanligt att träffa på vita, japaner, kineser,  filippinare och hawaiier som bekänner sig till den katolska, protestantiska, buddistiska och mormonska tron. Och alla bor på samma gata! Trots att likgiltigheten för Rikets budskap tycks öka, fortsätter fårlika att strömma till Jehovas berg, som man kan se av att 15.245 var med vid Åminnelsen i april 1990.

Liksom fallet är på andra håll i världen är Jehovas tjänare på Hawaii inte immuna mot problem och mot angreppen från vår främste motståndare, djävulen. Trots att det är gott om arbete på grund av turism och utländska investeringar, har invånarna på Hawaii fortfarande att kämpa med ovanligt höga levnadskostnader. Guds folk står emot dessa ekonomiska påtryckningar, som ofta tvingar både man och hustru till att ha förvärvsarbeten för att få det att gå ihop, och söker bevara en sund andlig inställning. Bruket av olagliga droger är omfattande i somliga bostadsområden och bärgar sin tragiska skörd, och därför måste ungdomarna stå emot dess försåtliga lockelse. På grund av att Hawaii året runt har ett soligt och milt klimat är det också en plats som mycket lämpar sig för lek och nöje, och det gör avkoppling och nöjessökande till en stor distraktion. Det behöver inte sägas att det kräver ständig vaksamhet att undgå att duka under för dessa Satans försåtliga lockelser.

Men liksom fallet är med många ösamhällen är hawaiierna kända för sitt avspända uppförande, sin vänlighet och sin gästfrihet. Detta beror kanske på den lyckade blandningen av människor och kulturer av skilda slag eller på det ständiga solskenet och det vackra vädret. Och särskilt bland Jehovas tjänare har dessa tilltalande egenskaper blivit ytterligare förhöjda genom att de odlar andens frukter.

Jehovas vittnen på Hawaii fortsätter att vara verksamma och nitiska och att låta livet kretsa kring andlig verksamhet. Och genom hela Hawaiis nutida historia har de visat sig vara helhjärtade och lojala i sitt stöd av Jehovas organisation.

 Utan tvivel kan man finna mycket av den skönhet som kännetecknar ett tropiskt paradis på Hawaiiöarna. Men Hawaiis verkliga, utsökta skönhet råder i det andliga paradis som finns bland Jehovas 6.000 lojala slavar, som vårdar och gläder sig åt sin tjänst för honom. Hur tacksamma är de inte för att han har sett till att Jehovas hus’ berg har blivit fast grundat också på de avlägsna och exotiska Hawaiiöarna! — Jes. 2:2, NW.

[Tabell på sidan 115]

(För formaterad text, se publikationen)

Hawaii 8.000

1950 320

1960 1.589

1970 3.340

1980 4.494

1990 6.194

Högsta antal förkunnare

1.000

1950 30

1960 80

1970 447

1980 591

1990 938

Medeltal pionjärer

 [Ruta/Karta på sidan 66]

(För formaterad text, se publikationen)

HAWAIIÖARNA

HAWAII

Hilo

Kailua-Kona

Pahala

LANAI

MAUI

MOLOKAI

Kalaupapa

Kaunakakai

OAHU

Aiea

Pearl Harbor

Honolulu

KAUAI

Kekaha

Kapaa

Hanapepe

Koloa

NIIHAU

Stilla havet

[Ruta]

HAWAII

Huvudstad: Honolulu

Officiellt språk: Engelska

Största religion: Skiftande trosuppfattningar

Folkmängd: 1.112.100

Avdelningskontor: Honolulu

[Bild på sidan 71]

Hawaiiöarna smyckas av elfenbensvita stränder och lugna vikar

[Bild på sidan 72]

Ellis Fox, tillsammans med Bundys, började predikoverket, år 1915

[Bild på sidan 73]

Dora Harrub och hennes man, James, var de första som blev döpta, år 1919

[Bild på sidan 79]

Joseph Dos Santos började som pionjär år 1929. Varför fick han öknamnet ”Pupule Joe”?

[Bild på sidan 83]

Don och Mabel Haslett. Han blev den förste tillsyningsmannen för avdelningskontoret på Hawaii, år 1934

[Bild på sidan 84]

Den första byggnad som kallades Rikets sal uppfördes i Honolulu, på Pensacola Street, år 1935

[Bild på sidan 85]

De bibliska budskapen sändes ut genom högtalarbilar. Den här skeppades från Honolulu till de yttre öarna år 1937

[Bild på sidan 88]

Med högtalarbilar körde man långsamt genom gatorna, annonserade bibliska föredrag och spelade föredrag intalade på grammofonskivor

[Bild på sidan 94]

Don Haslett, Nathan Knorr, Mabel Haslett och Milton Henschel. Knorrs besök i Honolulu år 1947 blev upptakten till att missionärer sändes till Hawaii

[Bild på sidan 95]

De två första missionärerna anländer till Honolulu den 27 september 1947. Martha Hess, första raden, fjärde från vänster, och Ruth Ulrich, bakre raden, andra från vänster. De tjänar nu i Japan

[Bilder på sidan 96]

Waikiki Shell, där sammankomsten ”Eviga goda nyheter” hölls år 1963. Många blev döpta vid badstranden Waikiki

[Bild på sidan 101]

Nathaniel och Allene Miller anlände till Hawaii år 1954 och tjänade där till dess de sändes till Guam år 1980 *

[Fotnot]

[Bild på sidan 105]

Avdelningskontoret och Rikets sal på Guam överlämnades den 20 april 1980. Guam har tillsynen över predikoverket på de 2.000 mikronesiska öarna

[Bild på sidan 107]

Avdelningskontoret och Rikets sal på Pensacola Street tjänade Rikets intressen i nästan 50 år, fram till augusti 1987

 [Bilder på sidan 108]

Det före detta varuhus som gjordes om till avdelningskontor, lagerlokal, Betelhem och två Rikets salar överlämnades den 3 april 1988

[Bild på sidan 109]

Kommittémedlemmarna vid avdelningskontoret och deras hustrur: (Vänster till höger) Robert och Hatsuko Kawasaki, Frans och Endeline van Vliet och Gary och Carol Wong