Jehovas vittnens årsboksrapport 1991

DET bodde inga jordbrukare i denna högborg för handel och politik, men det han skrev till vissa av invånarna i denna stad rörde ändå grundläggande jordbruksprinciper. Han sade att man först skulle plantera utsädet och att man därefter skulle vattna och vårda sig om grödan. Därefter avslöjade han den tredje faktorn, den mest avgörande för att en planta skall växa, nämligen att det är Gud som ständigt får det att växa. — 1 Kor. 3:6.

Staden var Korint, som låg vid Korintiska näset, och tidpunkten var första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Skribenten var den kristne aposteln Paulus, och den springande punkten i hans resonemang var Kristi efterföljares andliga tillväxt. Lyssna medan Paulus framför tre kärnfulla påståenden om hur man når kristen mognad: ”Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud fick det ständigt att växa.” För att förvissa sig om att vi fattade poängen säger han därefter: ”Så varken den som planterar eller den som vattnar är någonting, men Gud däremot, som får det att växa.” (1 Kor. 3:7) Plantering och vattning kompletterar varandra, men det Jehova Gud gör är på ett helt annat plan. Gud gör det som ingen människa kan göra: Han får det att växa.

 Gud får det ständigt att växa

Paulus kunde gott säga om sin tjänst att det var Gud som ”ständigt” fick det ”att växa”. Jehova välsignade verkligen Paulus’ 18 månader långa tjänst i Korint! (Apg. 18:9—11) Och Gud fick det också att växa i andra trakter där Paulus utförde sin tjänst, till exempel i Efesus, Filippi och Tessalonika. — Apg. 20:17—38; Fil. 1:3—7; 1 Tess. 1:3—10.

När vi undersöker det arbete med att plantera och vattna som Jehovas vittnens internationella brödraskap har utfört under de gångna 12 månaderna, kan vi också tacksamt säga: ”Gud fick det ständigt att växa.” Under det gångna tjänsteåret hade vi således ett medeltal om 3.846.311 Rikets förkunnare och en toppsiffra på 4.017.213 förkunnare. Vi nådde det högsta antalet döpta någonsin — 301.518! Hur är det då med utsikterna till framtida tillväxt? Med de 3.624.091 bibelstudier som hölls varje månad och med de 9.950.058 personer som den 10 april förra året var med vid firandet av Åminnelsen är potentialen mycket god.

Från toppsiffra till toppsiffra

Rapporter från olika delar av jorden visar att våra bröder har varit flitiga i det andliga jordbruksarbetet. De tecknade 2.968.309 nya prenumerationer på Vakttornet och Vakna!, en ökning med 23 procent. Och det var inte bara så att nästan alla avdelningskontor rapporterade toppsiffror i antalet förkunnare, utan flera avdelningskontor hade den ena toppsiffran efter den andra. Under tjänsteåret 1990 rapporterade således Sverige fem toppsiffror; och Frankrike, Schweiz och Österrike rapporterade sex toppsiffror var. Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten) och Tjeckoslovakien rapporterade elva toppsiffror under året, Polen tolv och Jugoslavien sju. Brasilien hade nio toppsiffror; den senaste var 293.466 förkunnare.

Irland är särskilt framträdande. Våra bröder där hade 12 toppsiffror det gångna tjänsteåret, vilket innebär 29 toppsiffror i rad, och de gläder sig över en 10-procentig ökning av antalet förkunnare över föregående år. Guatemala hade  41 toppsiffror under de 42 senaste månaderna. Och hur är det då med Mexico? Under de 80 senaste månaderna har man där haft 78 toppsiffror och har nu över 304.000 förkunnare.

Ju hårdare vi arbetar och ju mer av Rikets säd vi sår, desto mer kommer Gud ständigt att låta det växa. Se till exempel på Venezuela. Där hade församlingsförkunnarna i medeltal 14 timmar och ett bibelstudium i månaden. Vid Åminnelsen var 197.211 personer närvarande, vilket är nästan fyra gånger mer än antalet förkunnare i landet och 33.000 mer än föregående år. På sex år har antalet förkunnare där fördubblats från 25.305 till 51.993, en ökning med 105 procent! Och under det gångna året hade man där åtta toppsiffror i antalet förkunnare. En liknande rapport kommer från Ecuador. ”Detta har varit det bästa året vad predikandet av Riket beträffar i verksamhetens historia”, skriver man från avdelningskontoret. Man hade nästan dubbelt så många bibelstudier som förkunnare. I augusti rapporterade man en toppsiffra på 18.069 förkunnare. Och under det gångna tjänsteåret nådde man sju toppsiffror.

Japan är ett land där Jehova verkligen har fått det att växa. I augusti 1990 hade man sin 140:e toppsiffra i rad för antalet förkunnare på fältet — 147.622. Och detta händer i ett land där det stora Babylons missionärer gav upp och sade: ”Kristendomen kommer aldrig att riktigt kunna slå rot i Japan.”

”Av de spädas ... mun”

Det är inte bara män och kvinnor som tjänar som Guds medarbetare, utan också de mycket unga kan lovprisa Jehova Gud. Vid ett tillfälle lovsjöng således små barn Jesus i hans tjänst. Detta irriterade i hög grad hans religiösa motståndare, men han besvarade deras invändningar genom att säga: ”Har ni aldrig läst detta: ’Av de spädas och de diandes mun har du berett dig lovprisning’?” — Matt. 21:16.

Har vi också i våra dagar barn som lovprisar Gud? Ja, det har vi verkligen! Tänk till exempel på den lilla fyraåriga Mi Mi  i Myanmar, som vägrade att be tillsammans med sin klass. Hennes lärarinna frågade: ”Du som är kristen, varför ber du inte tillsammans med oss?” Mi Mi svarade: ”Ja, jag är kristen, men ni ber till treenigheten, och jag ber till Jehova.”

När en lärare i en skola på Nya Zeeland förde en flicka, som är ett vittne, till rektorn, därför att hon hade vägrat att sjunga nationalsången, brast rektorn i skratt. Rektorn sade sedan till flickan att hon beklagade den förlägenhet som läraren hade förorsakat henne och tillfogade: ”Fortsätt med ditt modiga handlingssätt, för jag beundrar din religion och det mod ni har visat både utanför och inom skolan.”

Och så har vi lille Juancito, en fyraårig pojke i Uruguay. Hans föräldrar är inte vittnen, men hans mormor, som ser efter honom medan föräldrarna arbetar, är ett vittne. Han har lärt sina föräldrar att böja huvudet när han ber vid måltiderna. Och båda hans föräldrar har slutat röka som en följd av att han hela tiden låg efter dem med detta och då använde ett nummer av tidskriften Vakna! som handlade om tobak. Som en följd av hans ansträngningar läser nu föräldrarna och även andra släktingar Jehovas vittnens litteratur.

När sexårige Rodolfo i Argentina tog med sig sitt exemplar av Min bok med bibliska berättelser till skolan, blev en av hans skolkamrater så nyfiken att han bad Rodolfo komma hem till honom. Vad blev resultatet? Rodolfo satte i gång ett bibelstudium med sin klasskamrat, och det dröjde inte länge förrän klasskamratens föräldrar också blev intresserade, och nu är alla i familjen döpta vittnen.

Louise, en sjuårig flicka i England, blev ombedd att ta med sig något med anknytning till Egypten till skolan i samband med ett grupparbete om det landet. Hon tog med sig sitt exemplar av Min bok med bibliska berättelser, eftersom boken innehåller flera kapitel som handlar om Egypten. Hon tog också med sig bandet med dramat ”Jehovas namn skall bli förkunnat på hela jorden”, som handlar om de tio plågorna. Lärarinnan lyssnade först själv på bandet, och det gjorde ett  sådant intryck på henne att hon ordnade så att alla barnen kunde samlas varje tisdag för att få lyssna på det och sedan diskutera plågorna. Sammanlagt 70 skolbarn och tre lärare var närvarande. Tack vare Louises initiativ att ta med sig bandet till skolan är alla nu mycket förtrogna med Jehovas namn.

Under en viss månad betonade avdelningskontoret i Italien vikten av att sprida tidskrifter. En liten åttaårig flicka ägnade den månaden 60 timmar åt tjänsten på fältet och spred 51 lösnummer, och en annan liten flicka på tio år ägnade under samma månad 61 timmar åt tjänsten och spred 110 lösnummer. Det råder inget tvivel om att Jehova nu, precis som fordomdags, fulländar sin lovprisning genom små barn.

Hjälpsändningar till Rumänien

I början av år 1990 organiserade man en beaktansvärd hjälpkampanj för att bistå våra nödlidande medarbetare i Rumänien. Detta var till stort gagn för dem i både andligt och materiellt avseende. Under januari, februari och mars skickade vännerna i Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Ungern och Österrike över 70 ton livsmedel till sina bröder i Rumänien. Man skickade också tonvis med rengöringsmedel och andra varor, och man delade också ut en stor sändning med kläder och skor. Våra bröder i Europa gav verkligen ett imponerande gensvar. Till och med små barn, som fick höra om den svåra belägenheten för våra bröder i Rumänien, bidrog med pengar.

Våra rumänska bröder uttryckte stor uppskattning av de gåvor de fick, och de är beslutna att göra allt de kan för att dela med sig av sanningen åt andra. Bröderna skriver: ”Många världsmänniskor blev förvånade, när vi fick så stora hjälpsändningar från våra bröder över hela världen. Vi delade också ut en del av varorna till världsmänniskor, och detta hjälpte många att ändra uppfattning om Jehovas vittnen. Det var många som fick hjälp av oss, men de fick inte någon hjälp av sina präster. Varje gång bröderna gav bistånd, utnyttjade de också tillfället att vittna grundligt.”

 Utvidgning vid Betelhemmen

Fler arbetare på fältet innebär fler arbetare vid de 93 Betelhemmen. De heltidstjänare som arbetar vid Betel hjälper till att hålla förkunnarna i landet organiserade för predikandet om Riket och väl rustade med litteratur. År 1980 uppgick den världsomfattande Betelfamiljen till 5.039 medlemmar; tio år senare var siffran 11.092.

De som arbetar vid Betel är också flitiga i tjänsten på fältet, men på grund av sin arbetsbörda är det inte många av dem som kan vara hjälppionjärer. Men en syster som tjänar vid Betel i Guatemala var hjälppionjär under april månad. Hon kunde lämna 556 lösnummer genom att vittna på gatan före frukost och efter arbetets slut.

På grund av att fyrfärgstryck används mer och mer runt om på jorden måste man vid Sällskapet Vakttornets huvudkontor i Brooklyn i New York köpa, avsyna, packa och exportera fem rullrotationspressar för fyrfärgsoffsettryck. Dessa sändes till följande avdelningskontor: Argentina, Brasilien, Colombia, Frankrike och Spanien. Man beställde också ännu en press till Sydafrika.

Allt detta påminner oss om det Jehova har förutsagt i Jesaja 65:13, 14 (NW): ”Se! Mina egna tjänare kommer att äta, men ni för er del kommer att hungra. Se! Mina egna tjänare kommer att dricka, men ni för er del kommer att törsta. Se! Mina egna tjänare kommer att glädjas, men ni för er del kommer att lida skam. Se! Mina egna tjänare kommer att ropa högt av fröjd på grund av hjärtats goda tillstånd.”

Vi gläder oss verkligen över det sätt varpå Jehova välsignar våra ansträngningar. Men det är två saker som vi måste komma ihåg: För det första: Vi måste nitiskt plantera och vattna. Och för det andra: Det är Gud som får saker och ting att växa. Denna andra punkt bör bevara alla Guds tjänare ödmjuka. Vi liknar en jordbrukare som planterar och odlar men som för att kunna inbärga en god skörd är beroende av det solsken och regn som Gud ger. — Matt. 5:45.

 Utvidgning vid världshögkvarteret

”Ditt folk skall erbjuda sig villigt. ... Du [har] din skara av unga män alldeles som daggdroppar.” Så sjöng kung David om den anda av frivillighet som finns hos Jehovas folk. (Ps. 110:3, NW) I våra dagar finns det i Jehovas synliga organisation många unga män och kvinnor som alldeles som vederkvickande daggdroppar gör tjänst för Gud och sina medtillbedjare. Över fyra tusen av dem tjänar som beteliter vid Sällskapet Vakttornets världshögkvarter i Brooklyn i New York och vid de närliggande farmerna. På grund av den snabba ökningen av antalet Jehovas vittnen utöver jorden sker det också en utvidgning vid världshögkvarteret.

Det behövs fler frivilliga arbetare i Brooklyn, och det krävs också mer utrymme för att kunna hysa dessa. Därför beslöt den styrande kretsen att en nio våningar hög fabriksbyggnad vid 160 Jay Street, som inköptes år 1986 och som ännu inte var ombyggd, skulle rivas för att ge rum åt uppförandet av ett 30 våningar högt Betelbostadshus, som kommer att bli känt under den nya adressen 90 Sands Street. Denna byggnad kommer att kunna hysa ytterligare ett tusen personer. Den 30 augusti 1990 fick man slutgiltigt godkännande av myndigheterna för projektet, som kommer att ta omkring tre år att fullborda.

Det gångna året kunde Sällskapet avsluta köpet av en fastighet känd som 85 Jay Street, med flera byggnader av olika storlek. Den ligger två kvarter från tryckerikomplexet och har en markyta på 9.100 kvadratmeter — vilket är mer än de nuvarande fem tryckeribyggnadernas sammanlagda markyta. Fastigheten har köpts in för eventuella behov i framtiden.

Våren 1989 köpte Sällskapet en nyuppförd byggnad, som ännu inte var färdiginredd, vid 67 Livingston Street, omkring 15 minuters promenad från Vakttornets centrala kontor. Det är en smal 29 våningar hög byggnad (med tillnamnet Sliver [tunn skiva]), och den kommer att hysa omkring 150 beteliter. Man flyttade in i byggnaden under senare delen av år 1990.

 I början av år 1989 meddelades det att man hade påbörjat det största enskilda byggnadsprojekt som Sällskapets tekniska personal och byggnadspersonal någonsin har satt i gång med, nämligen Vakttornets undervisningscentrum. Detta centrum är beläget på ett 266 hektar stort område i en naturskön dal vid Patterson i staten New York, 110 kilometer norr om Brooklyn och 70 kilometer öster om Watchtower Farms. Man planerar att bygga ett skol- och kontorskomplex med bostadsbyggnader och serviceanläggningar för omkring 1.200 elever och Betelarbetare. Det slutgiltiga tomtplaneringsgodkännandet kom den 30 augusti 1990, samma dag som byggnaden vid 90 Sands Street i Brooklyn godkändes.

I en rapport från Patterson Farm om att skaffa byggnadslov till detta stora projekt heter det: ”Det är uppenbart att Jehova har väglett dessa angelägenheter. Ett exempel på detta är ett meddelande nyligen från delstaten om att man inte kommer att  godkänna några ytterligare reningsverk för avloppsvatten i avrinningsområdet. Den sista anläggning som godkändes var vår.”

Den 1 september 1990 öppnades ett besökscentrum, som kommer att vara öppet sju dagar i veckan från klockan 8 på morgonen till klockan 4 på eftermiddagen. Där finns det en utsiktsplattform, där man har bra överblick över nästan all byggnadsverksamhet vid Vakttornets undervisningscentrum.

Låt oss nu rikta vår uppmärksamhet på litteraturproduktionen vid tryckerierna i Brooklyn. Det gångna året trycktes där 44 procent fler biblar än året dessförinnan — sammanlagt 3.155.811 exemplar, med bland annat 1.161.189 deluxe-biblar. Exportavdelningen såg till att över 8,5 miljoner kilo material kom till rätt ställe på jorden, medan avdelningen för inhemska leveranser behandlade över 4,8 miljoner kilo som skulle levereras i Förenta staterna.

Vi måste avlägsna alla föroreningar som blir en följd av vår tryckning. För att åstadkomma detta har man placerat ett stort reningsaggregat på taket till en av våra fem tryckeribyggnader. Detta nya aggregat (Katec) har ersatt de fem tidigare reningsanordningarna. Det nya aggregatet förbränner lösningsmedel för tryckfärg vid temperaturer på upp till 760 grader Celsius. Detta är en av de första installationerna i sitt slag i New York. Departementet för miljöskydd förklarade att man trodde att Sällskapets anläggning skulle komma att användas som norm eller standard för framtida anläggningar i New York-området. Och varför trodde man det? Jo, man var övertygad om att Sällskapet strikt skulle rätta sig efter de statliga reglerna i den verksamhet det gällde och att installationen av aggregatet skulle bli ett mönster värt att efterlikna.

Från Watchtower Farms rapporterade man att prenumerationskampanjen i oktober och november 1989 ledde till att man behandlade 596.087 prenumerationer — en 36-procentig ökning för Förenta staterna! Den siffran inbegriper en ökning med 57 procent nya prenumerationer. För närvarande är Sällskapets eget datasystem, MEPS, i bruk i över 90 länder och kan behandla över 190 olika språk.

 Minnesvärda händelser i Tyskland

Spännande händelser i DDR (Östtyskland) ledde år 1989 till att en till synes oövervinnlig regim störtades. Den 14 mars 1990 blev Jehovas vittnens organisation lagligen erkänd, vilket innebar slutet på 40 år av förbud mot deras verksamhet. Detta var verkligen spännande för vännerna! Ja, också icke-vittnen reagerade positivt på det lagliga erkännandet. ”Goda nyheter!” skrev en läsare till en tidning i Berlin. ”Trots att jag inte tillhör någon religion, känner jag mig djupt rörd.”

Genom att organisationen blev lagligen erkänd kunde man nu införa Sällskapet Vakttornets litteratur till DDR. Föreställ dig hänförelsen vid det tyska avdelningskontoret i Selters i Västtyskland, när man den 30 mars 1990 kunde lasta en lastbil med 25 ton litteratur, som allt skulle till DDR! Milton G. Henschel och Theodore Jaracz från den styrande kretsen var där och kunde bevittna den historiska händelsen.

Därefter blev det fler leveranser. Litteraturlagret i Selters blev nästan tömt under de två följande månaderna genom att man sände ytterligare 250 ton litteratur, däribland 115.000 biblar, till DDR. Och från och med Vakttornet för 1 maj och Vakna! för 8 maj 1990 har vittnena i DDR fått alla de tidskrifter de behövt. Men vad skulle våra bröder i östra Tyskland göra med all denna litteratur?

Frihet att göra vad?

”Skall ni engagera er i politik nu?” frågade en journalist broder Helmut Martin, samordnaren för verksamheten i DDR. En naturlig fråga, eftersom många präster har gått i främsta ledet, när det gällt den politiska omstruktureringen. ”Nej”, svarade han, ”det är inte syftet med vår religion. Jesus gav sina lärjungar ett bibliskt uppdrag, och vi betraktar det som vårt förnämsta arbete.” Ja, i DDR väntade man ivrigt på  böcker och tidskrifter till att använda i det ”förnämsta arbetet” med att predika de goda nyheterna om Guds rike. — Matt. 24:14.

Den första leveransen sändes till Bautzen i närheten av Dresden. Där organiserade man en grupp för att packa ur litteraturen och göra den i ordning för transport till församlingarna. Bröder och systrar arbetade i skift, till och med efter det att de hade slutat sitt förvärvsarbete, för att utan dröjsmål få ut böcker och tidskrifter till bröderna. Detta var en överväldigande upplevelse för vissa. På vad sätt?

Under förbudet hade olika personer frivilligt erbjudit sig att föra litteratur över gränsen in i DDR. Alla dessa tog stora risker för att betjäna andra andligen. En av dessa bröder var nu med i gruppen i Bautzen och betjänade sina bröder under mycket annorlunda förhållanden. Han hade tårar i ögonen, när han stod där nästan begravd i tonvis av det slags litteratur som han tidigare hade fått föra in styckevis. Andra erinrade sig den svåra förföljelsen av Jehovas vittnen. Fängelset i Bautzen, där många av bröderna hade suttit inspärrade, ligger inom synhåll för den byggnad där bröderna nu fritt distribuerade kristen litteratur.

Det första offentliga föredraget

Under april 1990 inträffade ytterligare något som var en milstolpe i Jehovas vittnens historia i DDR — man kunde ha det första offentliga föredraget sedan verksamheten blev förbjuden för 40 år sedan. I Bautzen hade man hyrt en lokal, som man sedan hade smyckat för att den skulle vara värdig för tillfället. Man kunde se glädjetårar i vännernas ögon, när de strömmade till. En del träffades för första gången på flera år. Andra träffades för första gången någonsin trots att de bodde i samma stad. Ja, friheten medförde många förändringar. Dessförinnan hade mötena hållits i grupper på mellan 10 och 12 personer, och dessa grupper hade endast fått tre förkortade exemplar var av Vakttornet. Nu hade var och en av  de 238 vittnena som var närvarande sitt eget personliga exemplar, och det i fyrfärg!

Våra bröder i alla delar av Tyskland är tacksamma mot Jehova över att predikoarbetet nu kan utföras mer fritt. Den extra arbetsbördan i Bautzen och på andra håll ses som en glad utvidgning av Rikets verksamhet. I Selters måste man arbeta övertid för att fylla behoven för de östeuropeiska länderna. En medlem av Betelfamiljen gav följande kommentar: ”Vi blir hänförda varje gång produktionssiffrorna går upp. Det är underbart att få ha del i det som händer.”

Epokgörande sammankomster

När gränskontrollerna mellan Östtyskland och Västtyskland avskaffades den 1 juli 1990, löd en rubrik i en tysk tidning: ”Det som hände vid gränsen i söndags är ofattbart också för den som såg och upplevde det.” Omkring 30.000 Jehovas vittnen från Östtyskland kände på liknande sätt, när de var med vid den speciella internationella sammankomsten ”Ett rent språk” på Olympiastadion i Västberlin den 24—27 juli. Omkring 45.000 delegater från 64 länder, däribland sju medlemmar av den styrande kretsen, bevittnade epokgörande händelser i den teokratiska historien.

Ett östtyskt vittne konstaterade: ”Efter det att förbudet hävdes har det varit en storslagen fest av endräkt, kärlek och harmoni. Det bevisar att det var värt att vara olagligt verksam under alla dessa 40 år.”

Sammankomsten hade särskilt organiserats till gagn för vännerna från Östtyskland, och de tackade med förtjusning och förväntan ja till inbjudan. Vittnen i Dresden hade planterat 16.000 blommor, som blommade precis i rätt tid och smyckade de två podier man fick ha vid sammankomsten, eftersom programmet framfördes på både tyska och engelska.

De östtyska myndigheterna hade satt in 13 extratåg för att föra omkring 9.500 vittnen till sammankomsten i Berlin, och vid varje järnvägsstation i Östberlin välkomnades delegaterna  via den allmänna högtalaranläggningen. Dessutom hade församlingarna chartrat 200 bussar. Tack vare vännernas gästfrihet, deras flitiga ansträngningar att skaffa logi i privata hem och myndighetspersonernas tillmötesgående i både Öst och Väst, när det gällde att ställa skolor till förfogande, kunde alla besökare få logi.

En delegat från Västtyskland sade: ”Våra östtyska bröder har visat oss stor värme och gästfrihet. Vår värd fick plats med 22 vuxna och 6 barn genom att förvandla sitt hem till ett masslogi i miniatyr. Och åt andra skaffade han logi i grannskapet.” Ett par i Östberlin med en tvårumslägenhet och fyra tält på gården tog emot 26 gäster före och under sammankomsten.

 Vad var det då som gjorde sammankomsten så speciell för de östtyska vittnena? För många var det första gången som de kunde vara med vid en sammankomst med sin egen församling. För andra var det att unisont få sjunga Rikets sånger som gjorde ett så starkt intryck, eller också var höjdpunkten att återigen få träffa gamla vänner. Den andliga föda som serverades och den nya litteratur som gavs ut togs också emot med stor tacksamhet.

 Man visade också stor uppskattning av de tal som hölls av äldste från Östtyskland, vilka modigt hade betjänat sina bröder under många år. Ett vittne berättade: ”När den förste brodern från Öst stod på podiet för att behandla dagens text med oss, gav detta mig en känsla som jag inte kan uttrycka med ord, eftersom jag visste vad han hade åtagit sig under förbudsåren.”

En person beskrev anblicken av de 1.018 dopkandidater, som reste sig efter doptalet, som ”glädjehöjdpunkten”. I 19 minuter applåderade man utan uppehåll i stadion, medan dopkandidaterna vinkande gick ut. Många av de närvarande kunde inte hålla tillbaka tårar av glädje och känsla. ”Hittills har vi fått se sådana här händelser bara i litteraturen eller i bildföredrag”, sade ett vittne. Andra östtyska vittnen kom ihåg hur de själva under förbudet blev döpta i ett badkar.

Kärleken och den fina andan nådde utanför stadion, och utomstående lade märke till den. Så här sade en chef för lokaltrafiken i Västberlin: ”Jag har varit engagerad i offentliga evenemang i mer än 20 år, men jag har aldrig sett en sådan hövlighet, hänsyn och självbehärskning.” En samordnare för lokaltrafiken tillade: ”Jag önskar att vi alltid hade så trevliga passagerare. Kom snart tillbaka!”

I sitt avslutande tal tackade broder M. G. Henschel inte bara polisen i Västberlin, utan också polisen i Östberlin för att de hade dirigerat trafiken. För många som kom ihåg hur det var under förbudet var detta en otrolig gest. En broder från Dresden sammanfattade hur delegaterna från Östtyskland kände det: ”Händelsen var så underbar att jag kom på mig själv med att undra om den var verklig eller bara en dröm. Det gav en liten försmak av den nya världen.”

Fler speciella sammankomster i Östeuropa

Mellan den 2 och den 5 augusti var omkring 22.000 personer församlade i Budapest och tre andra städer i Ungern. En vecka senare, den 9—12 augusti, hölls det en  nationell sammankomst i Prag i Tjeckoslovakien med 23.876 personer närvarande. På Warszawas största stadion hölls det samtidigt en sammankomst på både ryska och polska för över 35.000 personer, av vilka 17.000 var delegater från Sovjetunionen. Detta var verkligen epokgörande för vittnena från Sovjetunionen — hela programmet på ryska. Detta hade aldrig hänt tidigare. De blev också glatt överraskade, när broschyren med sammankomstprogrammet innehöll 73 Rikets sånger på deras eget språk, inbegripet alla dem som skulle sjungas vid sammankomsten. Hur underbart var det inte att få lovsjunga Jehova! Dessutom hölls det tio andra sammankomster i Polen under månaderna juli och augusti med sammanlagt 152.460 personer närvarande.

För första gången på över 40 år kom vittnena i Rumänien tillsammans för områdessammankomster. De hölls i städerna Brasov och Cluj-Napoca med uppskattningsvis omkring 36.000 närvarande. Sammanlagt blev 10.481 personer döpta vid sammankomsterna i Berlin och i de östeuropeiska städerna.

Och för första gången någonsin kunde vittnena från Bulgarien glädja sig åt ett helt områdessammankomstprogram på sitt eget språk. De var bland de 6.537 personer som var församlade i Thessaloniki i Grekland den 23—26 augusti 1990. De fick lyssna till fyra tal som hölls av bröder från Bulgarien. Resten av programmet tolkades från grekiska till bulgariska. Och ytterligare en ny sak: I Jugoslavien hade man områdessammankomster i var och en av de sex staterna. Rapporter från sammankomsterna publicerades i tidningar, på radio och i TV.

På många håll i världen splittrar etniska motsättningar till och med människor inom samma land. Genom sina fridfulla internationella sammankomster bevisar Jehovas vittnen att de endräktigt lever och arbetar tillsammans, trots att de har olika nationell bakgrund. Därigenom får Gud dem ”ständigt att växa”. — 1 Kor. 3:6.

 Överlämnande av avdelningskontor: Gud fick dem att växa

Ett friskt barn växer alltför snabbt ur sina kläder och gör att föräldrarna måste skaffa det kläder som är en storlek större. När antalet förkunnare på liknande sätt ökar i ett land, söker de som har fått i uppdrag att utöva tillsyn större utrymmen för att kunna fylla behoven hos den ökande skaran Rikets förkunnare.

En kommitté vid ett avdelningskontor betraktar detta som en tilltalande utmaning. Det är ett bevis på att Gud välsignar deras ansvarsområde med tillväxt. (1 Kor. 3:6) Förra tjänsteåret överlämnade fyra avdelningskontor nya byggnader till att uteslutande användas i Jehovas tjänst.

Australien

Den 25 november 1989 var datumet för överlämnandeprogrammet. Det ursprungliga avdelningskontoret uppfördes år 1982 och överlämnades i början av år 1983. År 1987 utökades kontoret. Men nu överlämnades en bostadsbyggnad på fem våningar och en tryckeritillbyggnad på tre våningar.

För fyrtio år sedan fanns det bara lite över 4.000 förkunnare i landet, men nu finns det mer än 51.000, en ökning med mer än 1.100 procent! Närmare 22.000 av dessa har kommit med i sanningen under de tio senaste åren. Tryckningen har ökat för att man skall kunna sörja inte bara för behoven i Australien, utan också för behoven på Nya Zeeland och alla öarna i Stilla havet. Man trycker nu litteratur på 37 språk.

Guatemala

Glada hjärtan och leende ansikten hörde till ordningen för dagen i Guatemala City den 26 november 1989. Då kom 13.882 Jehovas vittnen tillsammans för att vara med om överlämnandet av sitt nya avdelningskontor. Dagen var höjdpunkten på sju års arbete, som resulterat i ett avdelningskontor vars golvyta har visat sig bli mer än åtta gånger större än den tidigare byggnadens. Den  nuvarande tomten har en areal på 1,1 hektar, och där växer fullt av eukalyptusträd, cypresser och andra barrträd. Guatemalas nya avdelningskontor med sina vita murar och sitt röda tegeltak framträder verkligen, där det ligger i den vackra omgivningen med den pittoreska silhuetten av vulkaner i bakgrunden.

Det har under rätt många år varit uppenbart att man har behövt ett nytt avdelningskontor. Det gamla avdelningskontoret nära stadens centrum hade varit i bruk sedan år 1949, då det inte fanns mer än 218 förkunnare. År 1985, när man köpte marken till det nya avdelningskontoret, hade antalet förkunnare ökat till 8.135. När byggnaden fyra år senare var färdig, hade antalet förkunnare ökat till en ny toppsiffra på 11.147, vilket representerar en ökning med 37 procent.

Byggandet pågick faktiskt i två och ett halvt år. Under den tiden tillhandahöll de lokala församlingarna 269 reguljära arbetare, och därtill kom över 2.000 frivilliga som arbetade under veckosluten. Och till dessa kom de 215 personer som var från andra länder — det närmaste landet var Costa Rica, och de andra var från så avlägsna länder som Canada, Finland och Förenta staterna. Dessa frivilliga arbetare lärde upp bröderna i Guatemala i olika arbeten, till exempel att blanda betong, sätta kakel och tillverka möbler.

Besökare bjöds in till ett speciellt program lördagen den 25 november, och programmet började med en rundtur genom anläggningen. Dagen avslutades med en kvällsmåltid i trädgården, där marimbamusiken blandade sig med ljudet av de livliga samtalen och skratten från vänner, som kunde glädja sig åt en behaglig kristen samvaro.

Honduras

Kyligt väder men varma hjärtan var vad de 5.085 personer som var närvarande i Tegucigalpa den 22 oktober 1989 fick uppleva den andra dagen av ett speciellt tvådagarsmöte. Vid överlämnandeprogrammet i Honduras den 21 oktober berättade man predikoarbetets historia i landet sedan år 1945, när avdelningskontoret där öppnades.

 Den nya tillbyggnaden till avdelningskontoret ligger alldeles intill det ursprungliga avdelningskontoret, som uppfördes år 1961 och utvidgades år 1978. Genom denna nya anläggning med sin källare, en bottenvåning och en övre våning blir den tillgängliga golvytan nästan tredubblad. En täckt gång förbinder den nya byggnaden med den förra, som man har byggt om fullständigt. Avdelningskontorskomplexet har nu sammanlagt 13 bostadsrum, 10 bostadsrum i den nya byggnaden och 3 i den renoverade byggnaden. Det finns nu gott om utrymme för Betelfamiljens nuvarande 13 medlemmar och också för utvidgning, eftersom byggnaderna nu kan hysa 26 personer. Det tog omkring 125 byggnadsarbetare från andra länder och över 1.500 bröder och systrar från Honduras två år att fullborda byggandet.

Nigeria

Den 20 januari 1990, när det nya avdelningskontoret för Nigeria överlämnades inför en skara på 4.209 personer, var representanter från 29 länder närvarande. Följande dag var över 60.000 personer närvarande vid speciella möten i tre nigerianska städer.

Det nya Betelhemmet och avdelningskontoret ligger på landsbygden nära byn Igieduma, omkring 360 kilometer från Lagos. År 1983 skaffade man tomten på 57 hektar. Man måste röja bort träd och busksnår från tomten, men man lämnade kvar tillräckligt med vegetation för att ge skydd åt de antiloper som fanns kvar. Man planterade hundratals träd och sju tusen ananasplantor. En dag i ett tidigt skede av byggandet kom en skogsvårdstjänsteman till tomten och frågade tillsyningsmannen för projektet varför man högg ner träd. Men när man hade visat honom området, vad man planerade att göra och byggnadsmetoden med frivilliga arbetare och skänkt material, var han så imponerad att han när han skulle gå frågade: ”Var är bidragsbössan?” Han lade därefter ner sitt bidrag och sade inget mer om tillstånd eller huggandet av träd.

 Skolan för förordnade tjänare gör eleverna rustade för framtida tillväxt

I Förenta staterna hölls under det gångna tjänsteåret i Los Angeles i Kalifornien och i Saint Louis i Missouri två kurser, den femte och den sjätte, i Skolan för förordnade tjänare. Erfarna instruktörer sändes också från Förenta staterna till att leda den första kursen i Storbritannien, vars elever utexaminerades den 17 juni 1990. Fler instruktörer blev också övade för ytterligare kurser i skolan som skall hållas där i landet.

Genomsnittsåldern i varje klass av äldste och biträdande tjänare varierade mellan 29 och 32 år. Dessa bröder hade redan fått erfarenhet i att axla ansvar i församlingen. De flesta hade tjänat i någon form av heltidstjänst innan de blev inskrivna i skolan. Elever i dessa tre klasser blev inbjudna att ta emot förordnanden till länder där det för närvarande råder behov, till exempel Chile, Ecuador, El Salvador, Franska Guayana, Förenta staterna, Guatemala, Honduras, Leewardöarna, Senegal, Storbritannien, Taiwan och Zambia.

Skolkursen är intensiv och spänner över ett vidsträckt fält av bibliska läror, organisatoriska tillvägagångssätt och anvisningar beträffande herdeansvar och behandling av problem i samband med kristen livsföring. De som kom till skolan med begränsade erfarenheter av talekonst, herdeomvårdnad och undervisning blev övade i att uppodla sådan erfarenhet, så att de skulle vara bättre rustade för att ikläda sig större ansvar i framtiden. Eleverna i skolan uppskattade djupt den vänlighet och gästfrihet de fick röna från de vänner som de fick bo hos under den tid skolan pågick. Frukost och lunch ordnades för eleverna vid sammankomsthallen, där kurserna hölls. Varje morgon strax före frukosten ingick i deras rutin ett begrundande av dagens text, likadant som det som sker vid Sällskapets alla avdelningskontor.

 Alla eleverna gav uttryck åt stor uppskattning av vad organisationen gör till deras gagn. Deltagarna i den sjätte kursen, till exempel, betraktade skolkursen som något alldeles särskilt och sade att programmet skänkte dem en utmärkt grund att bygga sitt liv på. Deltagarna i Storbritannien uttalade sig så här: ”Vi erfar glädjen i att bli undervisade av Jehova och rekommenderar helhjärtat ogifta bröder att sätta upp detta som ett mål att trakta efter.”

Anordningar har redan gjorts för att kurser skall hållas under det här tjänsteåret på ett antal olika språk, bland dem franska, italienska, spanska och tyska. I många länder kommer områdestillsyningsmän under det här året att sammanträffa med ogifta äldste och biträdande tjänare som är intresserade av att ta del i skolan och resonera med dem om de krav de måste uppfylla för att kunna komma i fråga för sådan utbildning.

 Hospital Information Services — en hjälpare i nöden

I januari 1988 bildade Jehovas vittnens styrande krets Hospital Information Services (HIS) vid världshögkvarteret i Brooklyn i New York. I vilket syfte? För att forska i den medicinska litteraturen angående lämplig medicinsk behandling utan blod, för att göra upp förteckningar över samarbetsvilliga kirurger och hålla dem aktuella och för att träna och ha tillsyn över utvalda äldste som skall bistå Jehovas vittnen när de kommer i en svår medicinsk belägenhet. — Jämför Matteus 25:36.

Varför behövs sådan hjälp nu? Av Apostlagärningarna 15:28, 29 framgår det klart att sanna kristna måste avhålla sig från blod, alldeles som de avhåller sig från avgudadyrkan och från otukt. Vittnenas samvetsgranna lydnad för denna Guds lag har gjort att de kommit i konflikt med ett mäktigt element i den här världen som vill få dem att kompromissa och därför ofta försöker skrämma dem till att ge efter och hotar att våldföra sig på och förorena deras åt Gud överlämnade kropp. (Rom. 12:1) Men vittnena är ”ståndaktiga” i att lyda Gud och inte äta eller inta något blod. — 5 Mos. 12:23—25.

Andra missuppfattar ofta detta ståndpunktstagande och tror att vittnena avvisar all medicinsk behandling eller vill utnyttja den så kallade rätten att dö. Jehovas vittnen vill inte dö. De söker tvärtom alternativ behandling utan användning av homologt blod. Ibland får vittnena antingen upplysa läkarna om vilka effektiva behandlingsmetoder utan blod som finns att tillgå eller ta itu med problemet att försöka finna en samarbetsvillig läkare som respekterar patientens rätt att själv välja behandling.

Sedan år 1988 har sammanlagt 18 HIS-seminarier hållits i Förenta staterna, där mer än 600 äldste har utbildats så att de kan tjäna i det nät av 100 sjukhuskommittéer som nu finns lokaliserade i landets större städer. Dessa kommittéer har sedan  dess haft hundratals informativa sammanträffanden med medicinsk personal vid olika sjukhus för att hjälpa dem att förstå vittnenas förnuftiga ståndpunktstagande i frågan om det medicinska bruket av blod. Hur går detta till?

Kommittén uppmärksammar sjukhuspersonalen på de många alternativa behandlingsmetoder som nu finns och ger exempel på vilka hälsoproblem vittnena kan ha och hur de har behandlats utan användning av homologt blod. Kommittén erbjuder sig sedan att göra en enkät bland läkarna för att se vilka läkare som är villiga att samarbeta med vittnena. En del av dessa sjukhus har sedan justerat sin policy för att kunna ta emot och hjälpa patienter som är vittnen. Andra sjukhus har för avsikt att inrätta speciella avdelningar för alternativ behandling utan blod. Tack vare Jehovas vägledning och välsignelse har dessa förändringar lett till att antalet konfrontationer mellan vittnen och läkare har minskat betydligt jämfört med vad vittnena en gång fick uthärda.

Sjukhuskommittéerna är också utbildade för att öva vittnen att tala med sjukhusdirektörer, kirurger och narkosläkare och andra om lämplig behandling utan blod av en patient som behöver läkarvård. Kommittéerna kan dessutom ordna så att gynnsamt inställda läkare samråder med mindre erfarna kirurger och lär dem hur de kan behandla vittnen utan homologt blod. I akutfall har kommittéerna även rent bokstavligt kunnat avvärja hundratals konfrontationer och hot om påtvingade blodtransfusioner. — Jämför Jesaja 32:1, 2.

Som exempel kan nämnas ett vittne som skadades svårt i en bilolycka vid en frontalkrock. Han bröt vänster höftben, fick en spricka i bäckenet, flera revbensfrakturer och ett fem centimeter långt sår i vänster tinning och fick också vänster arm svårt massakrerad med stora blodförluster som följd. Armbågen gick också förlorad. Några läkare hävdade att man var tvungen att ge honom blod för att kunna utföra den operation som måste utföras för att stoppa blödningen.

Släktingarna till den skadade mannen tog kontakt med den närmaste sjukhuskommittén för att få hjälp att hitta en annan  läkare eller ett annat sjukhus som respekterade deras på bibeln grundade ståndpunkt. Men eftersom värdefull tid gick förlorad medan läkarna gjorde fruktlösa försök att övertala familjen att gå med på blodtransfusion, sjönk patientens hemoglobinvärde till ett farligt lågt värde (45 gram/liter). Detta gjorde det mindre välbetänkt att transportera honom till något annat ställe. Man ordnade i stället så att den ansvarige läkaren kunde rådgöra med en gynnsamt inställd kirurg. Vad blev resultatet? Kirurgerna gick med på att operera utan blod därför att de nu hade fått bättre kunskap om vad som kunde göras. Operationen gick bra, och patienten var hemma igen mindre än en månad efter olyckan.

I ett annat fall kom en 16 månader gammal baby som led av hjärnhinneinflammation att få allt större blodbrist. Som så ofta är fallet berodde blodbristen på att man rutinmässigt tagit många blodprov i undersökningssyfte. Barnläkarna ville ge blodtransfusion för att bekämpa den blodbrist som de själva hade orsakat. I samarbete med sjukhuskommittén sände HIS en artikel ur en läkartidskrift till sjukhuset, i vilken det förklarades hur man kan undvika att tappa av så mycket blod. Den vårdansvarige barnläkaren godtog informationen och ändrade sina rutiner, och barnet behandlades framgångsrikt utan blod.

I ett annat fall utvecklade ett nyfött barn en ganska vanlig form av gulsot som kallas hyperbilirubinemi. HIS sände medicinska artiklar som förklarar fördelarna med dubbelljusterapi i sådana fall som detta till de lokala kommittéerna, som sedan talade med de berörda läkarna. När man tillämpade denna behandlingsmetod, behövde man inte ”standardterapin”, som utgjordes av blodtransfusioner.

Under februari och mars 1990 ledde medlemmar av HIS fyra seminarier för åtta avdelningskontor i Stillahavsområdet, och ytterligare tio seminarier planeras för Europa och Latinamerika. Vår bön är att Jehova skall fortsätta att välsigna denna kärleksfulla anordning till hjälp för våra bröder när de är i nöd.

 Afrika

”O Jehova, vem är som du, som befriar den betryckte från den som är starkare än han?” frågar psalmisten i Psalm 35:10 (NW). I vissa afrikanska länder har restriktionerna på Jehovas folks verksamhet hävts. Verkligen en orsak att tacka Jehova för befrielse!

Efter närmare 14 år hävde myndigheterna i Benin den 23 januari 1990 förbudet mot verksamheten där. Regeringen bestämde att Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania är lagligen erkänt och obehindrat får bedriva sin religiösa verksamhet. I början av april offentliggjordes ett annat dekret, där man tillät Jehovas vittnens missionärsverksamhet och upphävde det tidigare dekretet som i april 1976 utvisade missionärerna. Dekretet angav till och med namnen på de missionärer som då hade blivit utvisade och sade att de, såväl som eventuella andra missionärer för Jehovas vittnen, nu obehindrat kunde bedriva sin missionärsverksamhet i Benin.

Sedan dess har bröderna i Benin med stor nitälskan och entusiasm arbetat på att få verksamheten reorganiserad och  med att bygga nya Rikets salar såväl som på att återfå avdelningskontorets egendom och de Rikets salar som tidigare hade beslagtagits av revolutionsregeringen. Den nya regeringen har lovat att alla konfiskerade fastigheter skall återgå till sina rättmätiga ägare. När detta skrivs har avdelningskontorets egendom i Cotonou, missionärshemmet i Porto-Novo och flera Rikets salar återlämnats till bröderna. Även om allt behöver repareras och renoveras, används Rikets salarna återigen för församlingens möten.

Så snart som Sällskapets egendom hade återlämnats i mitten av juli 1990, planerade bröderna att det skulle hållas två speciella sammankomster den 11 och 12 augusti på den mark som omger Betelhemmet. Därigenom skulle ortsbefolkningen få veta att Jehovas vittnen återigen förfogade över den egendom de var ägare till. Avdelningskontoret i Nigeria, som har tillsynen över arbetet i Benin, gav sitt samtycke till detta.

Bröderna undrade om de skulle hinna med alla förberedelser, eftersom de bara hade en månad på sig att röja och jämna till marken, hugga bambustänger till byggandet av hyddor och sittplatser till tre tusen personer, bygga matservering och andra avdelningar, göra i ordning toaletter och täcka alla tak med vävda stråmattor. När gästtalaren anlände var, till deras glada överraskning, inte bara arbetet fullbordat, utan också hela den betongmur som omger egendomen vitkalkad. Huvudentrén till Betel och Rikets sal var också ommålad, och den mycket smutsiga fastigheten var renoverad. Bröderna hade avlägsnat den stora skylt som identifierade de tidigare invånarna och ersatt den med ett vackert målat vakttorn tillsammans med orden ”SÄLLSKAPET VAKTTORNET”. Vid huvudporten hade de uppfört en annan skylt med orden ”Välkomna till Jehovas vittnens Betel”.

Egendomen ligger vid en lagun och har en port mot lagunen, och därför byggde bröderna trappsteg ner i vattnet,  där 22 personer blev döpta under de två speciella sammankomstdagarna. Alla gladde sig över att Betel återigen användes till att lovprisa Jehova.

I Zaire vittnade den 24 april 1990 ett tal och en presskonferens av presidenten om en markant förändring i inställningen till Jehovas vittnens verksamhet i Zaire.

I sin presskonferens med både inhemska och utländska journalister försäkrade presidenten att alla grundläggande friheter, inbegripet tryckfrihet och religionsfrihet, finns i Zaire. Därför kommer det inte som någon överraskning för människor, när de ser att Jehovas vittnen mer öppet predikar och kommer tillsammans och bedriver sin religiösa verksamhet. Bröder som har fått sitta i fängelse för att de har predikat eller har varit med vid religiösa möten har släppts. Eftersom intresset för sanningen är stort och har visat sig i flera nya toppsiffror i antalet förkunnare och bibelstudier år 1990, är bröderna tacksamma för denna gynnsamma utveckling.

I Togo har verksamheten varit förbjuden alltsedan maj 1978. Men den 21 oktober 1987 tillsatte regeringen i Togo en kommission, känd som den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter, för att undersöka rapporter om kränkningar av mänskliga rättigheter och att rekommendera lösningar. Senare, efter det att bröderna hade lämnat in en ansökan i vilken man vädjade om frihet att utöva tillbedjan, inbjöds fem äldste, vilka representerade Jehovas vittnen i Togo, att inställa sig inför ett arbetsutskott inom kommissionen för de mänskliga rättigheterna för att förklara vittnenas ståndpunkt i många av de frågor som man hade fått en felaktig bild av.

Därefter, den 12 oktober 1989, organiserade den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter ett offentligt forum över temat ”Frihet att utöva tillbedjan och allmän ordning”, och återigen inbjöd man fem äldste att vara med.  Eftersom forumet visades i TV och fick stort utrymme i dagspressen, blev resultatet ett effektivt och landsomfattande vittnesbörd om sanningen. Trakasserierna av Jehovas vittnen i Togo och den spänning som förbudet hade orsakat minskade därigenom.

Församlingarna har till fullo utnyttjat det relativa lugnet för att öka Rikets verksamhet till en i Togos historia aldrig tidigare skådad omfattning. Under tjänsteåret var det nio toppsiffror i antalet förkunnare och en ökning med 20 procent. Församlingsförkunnarna hade i medeltal 15 timmar i tjänsten i månaden och ledde närmare två bibelstudier.

Bröderna skriver: ”Vi är verkligen tacksamma mot Jehova för den frihet vi nu åtnjuter. Vi ber att förbudet skall hävas fullständigt.”

En av de mest framträdande händelserna i Moçambique under tjänsteåret 1990 inträffade den 27 maj i Maputo, när den juridiskt erkända organisationen Jehovas vittnens samfund bildades i Maputo. Detta var ett stort steg mot att få verksamheten lagligen erkänd av regeringen. Nästa dag presenterades samfundets stadgar för regeringens representant i Maputo, och bröderna väntar nu på ytterligare besked.

Fyra månader dessförinnan, den 27 och 28 januari 1990, hade vittnena haft sin första kretssammankomst, som hade hållits öppet, på Mangastadion i Beira, där 753 personer var närvarande och 42 personer blev döpta. Denna sammankomst har lett till en kraftig ökning av antalet bibelstudier och av antalet närvarande vid församlingsmötena i den staden. Denna kretssammankomst var en andlig ögonöppnare också för somliga av våra bröder, som aldrig tidigare under de år de har varit med i sanningen hade varit med vid ett stort möte.

 Asien

”Lovprisa Jah, ty det är gott att lovprisa vår Gud med melodier; ty det är ljuvligt — lovprisning är passande”, sjöng psalmisten. (Ps. 147:1, NW) Trots trosprov har förkunnarna i Asien funnit att det är mycket ljuvligt att lovprisa Jehova.

Avdelningskontoret i Filippinerna rapporterar att en syster i Lapu-Lapu, som är lärare, har tagit avgjord och kompromisslös ståndpunkt för sanningen. Så här berättar hon: ”En dag kallades jag in på min överordnades kontor, och han sade till mig att jag måste bidra med en viss summa pengar till en födelsedagspresent åt en lärarkollega. Jag kom att tänka på tre saker. För det första: Det rörde sig bara om en struntsumma. För det andra: Jag skulle göra min överordnade till viljes genom att bidra och skulle därigenom kunna vinna hans gunst. För det tredje: Ingen i församlingen, inte ens min man, skulle veta att jag bidrog.

Men jag insåg vilken snara Satan hade gillrat och sade därför lugnt till min överordnade: ’Räkna inte med mig i den här saken. Gud har genom sitt ord lärt mig att jag inte skall delta i denna världens firanden, till exempel födelsedagsfirande, och mitt samvete tillåter mig inte att vara olydig mot  honom.’ När han hörde detta, skrek han otidigheter åt mig och sade till mig att lämna skolsystemet, om jag inte kunde rätta mig efter det som var gruppolicy. Han kunde inte tvinga mig att bidra, men han pressade mig i mitt arbete genom att ge mig extra undervisningsskyldighet, kanske för att finna fel på det jag gjorde och så få orsak att avskeda mig. Men jag fullgjorde pliktskyldigt, punktligt och effektivt det han begärde. Detta fick till följd att denne överordnade, som jag vägrade att lyda genom att jag inte ville vara med om att samla ihop till en födelsedagspresent, senare gav mig befordran. Men det är inte min befordran som har gett mig den största lyckan, utan de andliga framsteg som min familj har gjort. Samma år som jag blev befordrad blev två av våra barn döpta.”

En församling på den avlägsna ögruppen Andamanerna i Bengaliska viken önskade öka sin lovprisning av Jehova genom att sprida Vakttornet. Under tidskriftskampanjen byggde man därför upp församlingens entusiasm för prenumerationserbjudandet genom att uppmuntra varje förkunnare att sätta som mål att teckna en prenumeration i veckan, och om man nådde upp till det målet, skulle man sätta som mål att teckna två. Vid församlingsmötena varje vecka meddelade man hur många prenumerationer som hade tecknats sammanlagt, och under tjänstemötet intervjuades förkunnarna och fick berätta vad de hade varit med om, när de tecknat prenumerationer. Resultatet? På en månad tecknade denna lilla församling 150 prenumerationer. Detta var lika många som församlingen hade tecknat under två och ett halvt år dessförinnan.

I Korea upptäckte en TV-aktris att hennes ryktbarhet bara hade skänkt henne olycka, inbegripet ett misslyckat äktenskap. Hon var mycket imponerad av den höga moral som en av hennes arbetskamrater, som var ett Jehovas vittne, hade. Detta vittne började studera bibeln med henne. I juni 1989 blev hon till slut döpt. Hon gladde sig åt en månad av hjälppionjärtjänst, och överallt där hon vittnade i tjänsten från dörr till dörr kände man igen henne, men nu säger hon att hon önskar bli känd som en Jehovas tjänare i stället för som TV-aktris.

 Europa

”Må fångens suckan komma just inför dig. Bevara efter din arms storhet dem som är bestämda till döden.” Dessa ord i Psalm 79:11 (NW) har tröstat många förtryckta. Men nu har förändringens vindar svept över Europa och medfört större religiös frihet för Jehovas vittnen.

Från Rumänien kommer följande rapport: ”Efter 42 långa år gläds vi över att kunna sända er denna glada rapport om verksamheten i Rumänien. Vi är tacksamma mot vår kärleksfulle Fader, Jehova Gud, som har lyssnat till miljoner bröders innerliga böner och har fått den skoningslösa förföljelsen att upphöra. — Dan. 2:21.

Sedan mars månad har vi organiserat tjänst från hus till hus i avlägsna byar. Vanligtvis predikar vi i hela byn och inbjuder alla att kostnadsfritt komma och lyssna till ett bibliskt föredrag i ortens samlingslokal, som vi har hyrt. I ett samhälle med omkring 1.200 invånare kom över 500 personer till föredraget. Efter programmet tackade en professor bröderna på alla de närvarandes vägnar för de fina bibelförklaringarna.  Över 200 personer lämnade sin adress till bröderna och bad om att få besök.”

Jehova har öppnat en stor dörr som leder till verksamhet i Ungern, och många av vännerna i Ungern har trätt in genom den. Sedan början av kalenderåret har de haft tidskrifterna i fyrfärg, och de har använt dem väl i predikandet av de goda nyheterna. Man har spritt omkring 100.000 lösnummer i månaden, vilket tyder på ett vaknande intresse hos befolkningen. De gjorde i medeltal över 13.000 fler återbesök och ledde i medeltal 1.100 fler bibelstudier i månaden jämfört med föregående år. Resultatet blev att 901 personer symboliserade sitt överlämnande genom vattendop vid deras fyra områdessammankomster ”Ett rent språk”.

Under det gångna året ägde stora förändringar rum också i Bulgarien. Man började bygga sin första Rikets sal, och den bör snart bli fylld, eftersom det finns många intresserade. På grund av den förändrade situationen i Bulgarien har somliga vittnen från andra länder flyttat dit. Därför finns det redan några reguljära pionjärer och några hjälppionjärer. Dessutom har vänner från Tjeckoslovakien, Polen och Grekland kommit på besök för att hjälpa till med spridandet av den andliga födan och organiserandet av mötesverksamheten och tjänsten på fältet.

Under det gångna tjänsteåret hände det spännande saker också i Jugoslavien. Man hade sju toppsiffror i antalet förkunnare. Antalet bibelstudier har ökat hela tiden, och det har också antalet döpta gjort. Antalet reguljära pionjärer ökade också. Allteftersom antalet förkunnare ökade, måste man bygga nya Rikets salar. Under det gångna året överlämnades sju nya Rikets salar. Vännerna är glada över att få tidskrifterna i fyrfärg och över att tidskriften Vakna! nu kommer ut en gång i månaden.

En förkunnare i Norge gick tillbaka till ett hus där han tidigare inte hade träffat någon hemma, trots att han hade  försökt flera gånger och vid olika tidpunkter. När han lämnade huset, kom husfadern och hans familj. De hade åkt hemifrån men kom nu tillbaka för att ordna något som de hade glömt. Förkunnaren blev inbjuden, och därefter berättade hustrun att hon hade blivit utesluten för flera år sedan på grund av rökning. Nu önskade hon komma tillbaka till församlingen, men hon trodde att det skulle bli svårt, eftersom hon hade varit borta så länge. Brodern, som är äldste, talade om för henne vad hon måste göra. Hennes man, som hon hade gift sig med efter det att hon blivit utesluten, lyssnade uppmärksamt på detta och tackade genast ja till ett bibelstudium. Hon hade redan vittnat mycket för honom.

Hon blev snart återupptagen och har sedan dess blivit en verksam och nitisk förkunnare. Hennes man mötte motstånd från en vuxen son i ett tidigare äktenskap. På grund av faderns lugna och vänliga förklaringar gick sonen med på att ha ett bibelstudium. Sanningen har åstadkommit stora förändringar i hans liv. I februari 1990 blev han och hans far döpta.

Den lilla skaran förkunnare på Färöarna i Nordatlanten lägger ner stor energi på att finna förtjänta personer, även om detta sökande för dem till små isolerade öar. Man har 39 procent fler bibelstudier än föregående år.

Elisabeth är en av de färöbor som döptes under året. Hon bor på en ö där det inte finns någon Rikets sal. För att vara med vid mötena måste hon och andra färdas både med bil och med båt. Kort tid efter det att hon blev döpt ställde en släkting henne den utmanande frågan om hon inte skulle predika för människorna i sin egen hemby. Hon tog resolut 20 tidskrifter och började vittna för alla sina grannar. När hon kom hem, log hon med hela ansiktet. Hon hade lämnat ut alla sina tidskriftsexemplar utom två. Under tiden hade hennes släktingar kommit, och de fick de två sista exemplaren.

 Latinamerika

”Må den betryckte och den fattige lovprisa ditt namn”, läser vi i Psalm 74:21 (NW). När en frisk ekonomi hamnar i kris, blir det en verklig utmaning att sörja för de dagliga behoven. Men vittnena i Latinamerika lovsjunger fortfarande den allsmäktige Guden, Jehova.

Den 15 mars 1990 skall sent glömmas i Brasilien. Det var det datum då den ekonomiska chocken kom. Regeringen satte sin plan i verket att stoppa en galopperande inflation som hade överskridit 80 procent i månaden. En åtgärd var att under en period på 18 månader spärra alla bankkonton över ett visst minimibelopp. Detta innebar att de enda tillgångarna för enskilda och firmor var det minimum som fanns tillgängligt på dessa konton och de kontanter som man eventuellt kunde ha.

Detta påverkade litteraturspridningen på fältet. Församlingar och förkunnare fick svårt att klara hyror och andra utgifter varje månad. Avdelningskontoret hade också problem med att varje månad kunna betala för leveranser av papper och annat och att hålla de 1.230 pionjärerna med särskilt uppdrag, de 228 resande tillsyningsmännen och deras hustrur och de 800 medlemmarna av Betelfamiljen i deras respektive tjänst. Byggandet  av den nya tryckeritillbyggnaden, som var halvfärdig, stod också på spel. Hur klarade då bröderna denna kris?

Man sköt upp inköpen av allt som inte var absolut nödvändigt. Byggnadsverksamheten skars ner. Betelfamiljens medlemmar gick med på att under någon tid klara sig utan sina månadsbidrag. Sedan började bröder ringa till avdelningskontoret och meddela att de var villiga att låna eller skänka Sällskapet pengar. Veckorna gick, och så småningom upphörde krisen, och regeringen tillät ideella organisationer att ta ut en del pengar, vilket gjorde det möjligt för Sällskapet att successivt återuppta sin normala verksamhet.

Trots den ekonomiska chocken var det under mars månad en ny toppsiffra i antalet förkunnare, den femte under tjänsteåret. Efter ytterligare fyra toppsiffror avslutade Brasilien tjänsteåret med 293.466 Rikets förkunnare. Denna ökning gjorde att man måste bilda 13 nya kretsar under året.

El Salvador har på senare år blivit känt som ett land med ekonomiska omvälvningar och okontrollerbar laglöshet. Också under dessa prövande förhållanden har Jehovas folk bevarat sig andligen starkt och verksamt, och man såg fram emot de områdessammankomster som hade planerats för december och januari.

När lördagen den 11 november 1989 gick mot sitt slut, bröt det ut krig, och det förekom explosioner över hela landet. Under de närmast följande veckorna förekom omfattande förluster av liv och egendom. Tusentals människor, däribland många av våra bröder, övergav sina hem, när de flydde från områden där det förekom oroligheter, och massor av människor sökte sätt att fly ut ur landet. Många människor tvingades stanna i sina hem i mer än en vecka med endast små förråd av mat och vatten, tryckta intill varandra på det säkraste stället de kunde finna. Vilket fint prov på kristen kärlek visade inte bröderna i de mindre farliga områdena, när de öppnade sina hem för sina bröder i nöd! Vid avdelningskontoret vidtog man omedelbart åtgärder för att tillhandahålla det nödvändigaste åt de bröder som hade måst fly utan att få med sig mer än  kläderna på kroppen. När det blev uppehåll i striderna, hade många av vännerna blivit hemlösa, och andra måste reparera sina skadade hus. Man måste ändra tiden för kvällsmötena, så att alla kunde komma hem i tid innan utegångsförbudet trädde i kraft. Tyvärr miste två av våra systrar livet under denna period av oroligheter.

Hur påverkade allt detta planerna för de fyra områdessammankomsterna? Så här heter det i rapporten från avdelningskontoret: ”Vid den här tidpunkten skulle sådana stora sammankomster som våra områdessammankomster betraktas som ogenomförbara. Men vi förtröstade på att Jehova skulle öppna en utväg, ... och vi satte därför i gång med att planera som om ingenting hade hänt. Sammankomstkommittéerna sammanträffade med de militära myndigheter som hade hand om beviljandet av tillstånd att hålla offentliga möten. I San Miguel, där det var mycket oroligheter ända fram till slutet av december, beviljades inget tillstånd. Därefter talade medlemmar av avdelningskontorets kommitté med den militäre ledaren och förklarade vad vi hade planerat och hur vår sammankomst skulle ge människor en garanti för att allt höll på att återgå till det normala igen, och därigenom beviljades tillståndet. Vi fick också de tillstånd som behövdes för att kunna hålla våra sammankomster i San Salvador och Santa Ana. För många var detta helt enkelt ett underverk.”

Områdessammankomsterna var precis vad som behövdes. Toppsiffran för antalet närvarande vid de fyra sammankomsterna uppgick till 32.137, och 758 personer blev döpta. Antalet närvarande vid Åminnelsen gav ytterligare bevis för att arbetet höll på att öka, eftersom 60.783 personer var närvarande, vilket var en ökning med 4 procent över år 1989. Även om många människor fortsätter att fly ut ur landet, i de flesta fall för att söka materiella fördelar på annat håll, säger man på avdelningskontoret: ”Vi är glada över att få vara i El Salvador och se Jehovas hand i verksamhet och alla fårlika personer som fortsätter att ansluta sig till Jehovas organisation, när de söker sanningen.”

 Nordamerika och Karibiska öarna

”Jag kommer att prisa Jehova mycket med min mun, och mitt ibland många kommer jag att lovprisa honom”, förklarade David. (Ps. 109:30, NW) I våra dagar prisar Jehovas vittnen Jehova inför många människor och till och med inför domstolar.

I tre stater i Förenta staterna dömde Högsta domstolen i respektive stat till fördel för Jehovas vittnen i tre större mål, som gällde patientens rätt att vägra blodtransfusion. I april 1986 sökte en syster i Florida läkarvård för svåra blödningar. Hon upplyste sjukhuspersonalen om att hon inte under några omständigheter ville ta emot blod. Man hade en utfrågning och domaren gav sjukhuset rätt att ge systern blodtransfusion, eftersom hon var mor till två tonåriga söner, som behövde henne som vårdnadshavare. Man gav blod, men målet överklagades. Den 16 mars 1989 blev utslaget i Floridas högsta domstol sex mot ett till fördel för patienten, som var ett vittne. Denna dom fastslog att vuxna Jehovas vittnen har rätt att vägra blodtransfusion, även om de har vårdnaden om minderåriga  barn. I en speciell fråga där uppfattningarna sammanföll gick två av domarna i Floridas högsta domstol så långt att de ordagrant gjorde utdrag ur Sällskapets resumé och antog detta som sitt eget utlåtande.

I början av år 1987 ställdes diagnosen leukemi på en 17-årig syster i Illinois. Hon lades in på sjukhus, men hon vägrade att gå med på att man använde blodprodukter. Hennes mor stödde hennes val av behandling utan blod. Sjukhuset sökte och fick ett domstolsutslag som gav det rätt att använda blod. Den 13 november 1989 fastställde Illinois’ högsta domstol med fem domares majoritet att vittnet, trots att hon var minderårig, hade rätt att vägra en medicinsk behandling som var stötande för henne. Domstolen grundade sitt utslag på att systern enligt sedvanerätten själv hade rätt att bestämma över sin egen kropp. Domstolen sade att sedvanerätten länge hade erkänt vuxna minderårigas rätt att själva fatta medicinska beslut. Detta är det första positiva utslaget någonsin som gäller ett minderårigt vittne i någon stats högsta domstol.

I staten New York förekom ett annat mål i vilket ett vittne som är mor fick en av domstolen ålagd blodtransfusion. Följande fråga lades fram för rätten: Kan en patient tvingas att mot sin vilja underkasta sig en behandling för sina minderåriga barns skull? Nej, svarade New Yorks appellationsdomstol den 18 januari 1990. Domstolen förklarade: ”Sammanfattningsvis kan man säga att patienten som en kompetent vuxen hade rätt att avgöra vilken behandlingsmetod hon ville ha, vilket inbegrep rätten att avböja blodtransfusion.”

Dessa tre segrar i blodfrågan representerar det viktigaste som åstadkommits på årtionden i fråga om att skydda Jehovas vittnens rättigheter att förhindra påtvingade blodtransfusioner. Dessutom gjorde Sällskapets juridiska avdelning flera hundra exemplar av sitt informationspaket om vårdnaden av barn tillgängligt för vittnen som ställs inför juridiska konfrontationer där man ifrågasätter deras rättighet att som föräldrar som är vittnen uppfostra sina barn.

 Vintern kan vara hård i delar av Alaska. I flera veckor uppmätte man förra vintern så exceptionellt låga temperaturer som mellan —35 och —50 grader Celsius i Fairbanks och den närliggande staden North Pole, men detta hindrade inte förkunnarna där att predika. I Valdez fick man på grund av rekordstora snöfall drivor på ända upp till 15 meter, vilka var högre än husen. Men vännerna fortsatte trots detta i tjänsten på fältet och gick på upptrampade stigar ovanför hustaken och klättrade ner för att finna husets invånare.

Ett besök vid Betel kan verkligen visa sig vara värdefullt. Ett besök vid Betel i Dominikanska republiken hjälpte en sjöman att ändra sitt levnadssätt. En sjömanshustru började studera bibeln med ett vittne och sände därefter sin man, som var ombord på ett fartyg, biblisk litteratur. Det hangarfartyg han var på anlöpte Santo Domingo. Hans skeppskamrater var ivriga att få gå i land av mer världsliga orsaker, men han lät det bli känt att han skulle gå och ”besöka Betel”. Hans skeppskamrater frågade: ”Vad i all världen är Betel?” Eftersom han inte riktigt visste vad han skulle svara, sade han: ”Jag förmodar att det är något i stil med Vatikanen!”

Även om han var lite ängslig, besökte han Betel och blev hjärtligt mottagen och guidad genom anläggningen. Eftersom det var lördag, följde han med en av beteliterna ut för att uträtta några ärenden, och därigenom fick han träffa flera vittnen. När det var dags att åter gå ombord, ville han bara inte göra detta. Några månader senare fick familjen vid avdelningskontoret höra att han hade beviljats frikallelse från sitt militära åtagande, trots att han hade ett högt säkerhetsuppdrag. Han och hans hustru blev snart döpta, och han skriver: ”Den dag jag tillbringade tillsammans med er gjorde mer för mig än jag någonsin skulle kunna uttrycka i ord. Den 10 juli lämnade jag flottan. I september blev jag en odöpt förkunnare. I mars symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom dop. Denna månad är jag hjälppionjär. Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig detta för 18 månader sedan, men Jehova känner våra hjärtan och vägleder oss, om vi bara önskar följa honom.”

 Öar i Stilla havet

”Som ditt namn, o Gud, så är din lovprisning till jordens ändar.” (Ps. 48:1110, NW) Tidskriftsvittnande har, för att använda psalmistens ord, fört bibelns sanning till öarna vid ”jordens ändar”.

Befolkningen på ögruppen Vanuatu bor mycket utspridd. Det är svårt att nå människor. Tidskrifter, broschyrer och böcker är därför effektiva redskap i att sprida de goda nyheterna. Det är inte ovanligt att finna lösnummer av Vakttornet eller andra publikationer i små byar på avlägsna öar. Tidskriften Vakna! har således översatts till bislama, och dess första nummer, som under rubriken ”Död till salu” handlade om tobak, togs emot med iver. Hälsovårdsministern läste numret och fann artiklarna mycket väldokumenterade och bad om fler exemplar för spridning. Och premiärministerns hustru, som är journalist, citerade utdrag ur Vakna! i sina artiklar. Trots att myndigheterna är emot vårt arbete, är publikationerna populära, och de är kraftfulla redskap i att hjälpa människor med ärligt hjärta att finna sanningen.

 Tidskrifterna tas också väl emot på det övriga distriktet som tilldelats avdelningskontoret på Nya Kaledonien. Ordföranden för den lokala naturskyddsföreningen ringde upp en broder och frågade om han kunde få 200 exemplar av Vakna! för 22 mars 1990 med dess artikelserie ”Regnskogarna — en hotad miljö”. Han önskade sprida dem i skolorna och dela ut dem till aktiva medlemmar i sin förening. Mannen sade: ”Artiklarna är väl dokumenterade och skrivna av människor som är väl medvetna om problemet. De orsaker och argument som framförs är mycket enkla och tydliga, och bilderna är till hjälp. Alla kan förstå vad följderna kommer att bli av att man skövlar de tropiska skogarna. Jag är övertygad om att sådana artiklar kommer att hjälpa många fler att bli mer medvetna om denna fara och att visa mer respekt för naturen.”

Arbetet med att predika om Riket i Papua Nya Guinea ökar farten. För första gången på flera år spred man avsevärt fler böcker, omkring 20 procent fler än föregående år. Tidskrifterna utför också ett mäktigt arbete i detta land, precis som i världen i övrigt. Avdelningskontoret fick ett brev från en intresserad person på en av de norra öarna i ögruppen Salomonöarna, och man har låtit översätta hennes brev, som var skrivet på Nya Guineas pidginspråk.

Hon skriver: ”Min 12-åriga dotter går i sjätte klass i Tonivas internationella grundskola, och hon använder regelbundet tidskriften Vakna! till att förbereda och forska kring specialarbeten i skolan. I skolan delar lärarna ut guldstjärnor för ovanligt väl utförda arbeten. Jag är glad över att kunna säga att min dotter många gånger har fått en guldstjärna och bra betyg för de specialarbeten som hon har fått i hemuppgift att utföra. Jag är också glad över att kunna tala om för er att min dotter har lämnat tidskrifterna till sina skolkamrater. En dag spred hon 13 lösnummer.” Som avslutning skriver denna intresserade kvinna: ”Så jag tyckte att jag borde skriva och tacka er för de fina tidskrifter ni tillhandahåller.”

 Länder där verket är förbjudet

”I Gud prisar jag hans ord, på Gud förtröstar jag, jag fruktar icke; vad kan kött göra mig?” Davids ord avspeglar väl känslorna hos de Jehovas vittnen som troget tjänar under svåra förhållanden. — Ps. 56:5, Åkeson.

I ett land i Asien har verksamheten nu haft lagliga restriktioner i mer än 13 år. Under en kretssammankomst den 31 december 1989 invaderade de lokala myndigheterna mötesplatsen och stoppade programmet. Fyrtiosju av de 200 vänner som var närvarande fördes i en armélastbil till den lokala militärförläggningen. Tolv av dem hölls kvar i häkte och förhördes. Detta visade sig vara en komplott av prästerna på orten. De hade lämnat in en gemensam skrivelse till myndigheterna och krävt att man skulle göra en razzia mot vittnena och stoppa deras program.

Den kyrkoledare som hade anstiftat razzian kom med många falska anklagelser och spred elaka lögner om vittnena. Han visade till och med sitt hat genom att hånfullt måla följande på ytterväggen till ett hus som ägdes av ett vittne: ”Jehova, bevisa att du finns!” Natten efter razzian hörde  grannarna skrik från kyrkoledarens hus. Hans hjärta hade stannat. Han dog innan han hann se nästa dags ljus!

Sammankomstlokalen, som också är Rikets sal, har nu plomberats av myndigheterna, och den kan för närvarande inte användas, men denna erfarenhet var ändå alltför iögonenfallande för att gå oförmärkt förbi lokalbefolkningen och myndigheterna på platsen. Det hela fick till följd att bröderna inte blev fängslade och att de kan fortsätta sin tillbedjan diskret. När den speciella sammankomsten hölls i april 1990, blev fem personer döpta. Skörden fortsätter.

I ett land i Afrika där över 11.000 förkunnare är verksamma dog omkring 10.000 personer under en period på endast tre månader under det gångna året på grund av den svåra torkan. Människor kollapsade på gatorna. Boskapshjordar dog. Jordbrukare väntade med att odla jorden, eftersom allt som växte bara stals. För att överleva åt vittnena under en tid rötter av växter och kokta avocadokärnor. På sina håll tvekade vännerna att ta del i den offentliga tjänsten, därför att de inte hade tillräckligt med kläder.

Deras belägenhet förändrades dramatiskt, när Jehova manövrerade förhållandena så att man kunde skicka in hjälpsändningar på 25 ton med bland annat mat, tvål och kläder. (Ps. 37:25) Myndigheterna gav tillåtelse till att denna sändning fick komma in i landet och delas ut bland Jehovas vittnen. En militäreskort garanterade att leveransen kom fram dit den skulle. Bröderna är överväldigade av det som hänt. Man har uttryckt stor tacksamhet mot Jehova och den organisation han använder till att ta hand om sitt folk.

”Var inte rädd för deras ansikten, för ’jag är med dig för att befria dig’, är Jehovas uttalande.” (Jer. 1:8, NW) Sanna kristna har hämtat tröst från Jehovas uppmuntrande ord till Jeremia. De har oförskräckt fortsatt framåt, och Jehova har hållit sitt ord.

 [Tabell på sidan 6]

(För formaterad text, se publikationen)

Gud får det att växa över hela världen

Förkunnare 6.000.000

1950 373.430

1960 916.332

1970 1.483.430

1980 2.272.278

1990 4.017.213

Pionjärer 550.000

1950 14.093

1960 30.584

1970 88.871

1980 137.861

1990 536.508

Församlingar 70.000

1950 13.238

1960 21.008

1970 26.524

1980 43.181

1990 63.016

 [Tabell på sidorna 38–45]

RAPPORT ÖVER JEHOVAS VITTNENS VÄRLDSVIDA TJÄNST PÅ FÄLTET TJÄNSTEÅRET 1990

(Se publikationen)

 [Bilder på sidan 11]

Byggnaden vid 67 Livingston Street i Brooklyn är en smal byggnad på 29 våningar. De flesta våningar har tre Betelrum, vilket gör att byggnaden sammanlagt kan hysa 150 beteliter

Byggnaden vid 90 Sands Street kommer att bli 30 våningar hög och ha 506 bostadsrum, kontor, kök och matsalsplatser för 1.050 personer. Byggnaden kommer att kunna hysa 1.000 medlemmar av Betelfamiljen

 [Bilder på sidan 12]

1.200 personer kommer att bo vid Vakttornets undervisningscentrum vid Patterson i staten New York

Gäster kan få övernatta på Patterson Inn

Huvudgården vid Vakttornets undervisningscentrum

 [Bilder på sidan 13]

Den 1 september 1990 öppnades ett besökscentrum med en utsiktsplattform.

Arbetet på hotellet, Patterson Inn, i sex moduler kommer att vara färdigt i början av år 1991

[Bild på sidan 14]

Brasilien är bara ett av de 21 avdelningskontor som just nu håller på att byggas ut, och vid 25 andra avdelningskontor har man föreslagit utbyggnad eller är på planeringsstadiet. Vid avdelningskontoren i Australien, Japan och Tyskland har man upprättat regionala konstruktionskontor

[Bilder på sidan 19]

Den första sändningen av litteratur till DDR den 30 mars 1990

Efter ett 40-årigt förbud har vittnena i Bautzen fått egna exemplar av ”Vakttornet”

 [Bilder på sidan 20]

Olympiastadion i Berlin

Östtyska vittnen planterade 16.000 blommor för att smycka sammankomsten

Bröder som en gång satt fängslade i DDR träffas vid sammankomsten

 [Bilder på sidan 21]

Sammankomsten ”Ett rent språk” i Berlin den 24—27 juli 1990 var första tillfället på 40 år då vittnen från Östtyskland fritt kunde komma tillsammans. Sammanlagt var 44.532 personer närvarande

Många östtyska bröder medverkade i programmet på sammankomsten

[Bilder på sidan 22]

Alla delegater från Östtyskland fick var sitt gåvoexemplar av broschyren ”Hur kan blod rädda ditt liv?” och boken ”Människans sökande efter Gud”, vilka kom ut vid sammankomsten

 [Bilder på sidan 27]

Den 25 november 1989 överlämnades en bostadsbyggnad på fem våningar med 51 rum och en tillbyggnad på tre våningar till tryckeriet i Australien

 [Bilder på sidan 28]

Guatemalas avdelningskontor överlämnades den 26 november 1989. Familjen vid avdelningskontoret med 28 medlemmar har nu plats för utvidgning

 [Bilder på sidan 29]

Det nya avdelningskontoret i Honduras uppfördes intill den tidigare byggnaden och överlämnades den 21 oktober 1989

 [Bilder på sidan 30]

Avdelningskontoret i Nigeria överlämnades den 20 januari 1990. Med fyra bostadshus kan man nu hysa över 400 personer

[Bild på sidan 33]

Den första kursen i Skolan för förordnade tjänare i Storbritannien avslutades med examen den 17 juni 1990 i Sheffield i England

 [Bilder på sidan 34]

Den femte kursen i Skolan för förordnade tjänare i Förenta staterna avslutades med examen den 14 januari 1990 och den sjätte kursen den 10 juni 1990