Sverige

Årsboksrapport 1991

UNDER medeltiden vällde vikingarna från Norden fram ur det mörker som höljde Europa. Dessa hårdföra skandinaver behärskade konsten att kriga till sjöss och bygga smäckra vikingaskepp som gjorde det möjligt för dem att breda ut sin makt åt söder, väster och öster. Norska och danska vikingar seglade mot Britanniens, Irlands och övriga Europas kuster, medan vikingar från Sverige stävade österut över Östersjön och in längs floder och sjöar till de vidsträckta skogarna och stäpperna i Ryssland. Från slutet av 700-talet, och i omkring 250 år därefter, behärskade vikingarna de nordliga farvattnen i sin lystnad efter att bedriva handel och vinna rikedom.

 Mot slutet av 1800-talet började svenskarna återigen dra i väg mot främmande kuster, men den här gången i lite fredligare syften. Dåliga skördar, arbetslöshet och svält hade drabbat dem. Mer än en miljon svenskar lämnade landet mellan åren 1865 och 1914 för att söka ett bättre liv. De flesta av dem bosatte sig i Nordamerika, där de fann materiellt välstånd. Men några av dem fann vad som var betydligt värdefullare — ett rikt andligt liv grundat på en levande tro, en tro som de snart skulle dela med sig av åt släkt och vänner som de lämnat efter sig i Sverige. Hur nådde denna andliga skatt till sist Sveriges kust?

”Två hundra svenskar har tagit emot den”

Omkring år 1882 läste Charles Seagrin, en svensk evangelist i Förenta staterna, några av Charles Taze Russells publikationer, däribland Food for Thinking Christians (Föda för tänkande kristna). Han blev övertygad om att detta var sanningen och predikade därför ivrigt om det för svenska emigranter. När han hade predikat i sex månader, skrev han till broder Russell, Sällskapet Vakttornets förste president, och sade: ”Under den tid som jag har predikat denna sanning har omkring två hundra svenskar tagit emot den, och de gläder sig åt den och talar med andra om den. ...  Många i vår nation [Sverige] tycks ha ett lyssnande öra. ... Om vi kunde få Food (Föda) också på svenska, skulle det vara mycket bra och ske under Herrens välsignelse.”

Detta brev fick broder Russell att påminna läsarna av tidskriften Zion’s Watch Tower (juni 1883) om att en särskild ”Swedish Tract Fund” (Svenska traktatfonden) redan hade bildats för att ge ut litteratur på svenska. Han talade om att det just då bara fanns 30 dollar i den fonden men tillade med övertygelse: ”Vår Herre är rik — han äger boskapen på tusen kullar, och också själva kullarna, och allt guld och silver är hans. Om han anser att arbetet är nödvändigt, kommer han att sörja för vad som behövs.”

Och det gjorde ”vår Herre”! Bara fyra månader senare tillkännagav Zion’s Watch Tower: ”Den svenska traktatfonden har kommit upp i en sådan summa att det är befogat att trycka ett provexemplar av TOWER på svenska för att användas som traktat bland svenska och norska kristna, här och i Sverige.” Tio år senare utgavs första bandet av bokserien Millennii dagning — senare kallad Studier i Skriften — på svenska.

Därmed var grunden lagd för att föra utsädet av Rikets sanning till Sverige. Men vad är då att säga om Sverige och människorna där, deras egenskaper, seder och bruk? Skulle det kunna bli någon god ”skörd” där? — Matt. 9:37, 38.

Täckt av skogar

Under sommarhalvåret är Sverige ett paradis i grönt och blått. Men hur kan det vara det, när det ligger så långt upp i norra Europa att polcirkeln skär tvärs igenom landets norra del? Vindar som värmts upp av Golfströmmen sveper in över de majestätiska bergen, de bördiga slätterna, sjöarna, barrskogarna, sandstränderna och de vackra skärgårdarna.

Den unika ”allemansrätten” gör att människor kan  vandra fritt i skog och mark, plocka bär och svamp, ta en simtur eller förtöja en båt utan att först be om lov. Eftersom Sverige har den fjärde största landytan i Europa och sträcker sig nästan 1.600 kilometer från norr till söder och 500 kilometer från Östersjön i öster till Norge och Nordsjön i väster, har de 8,6 miljoner invånarna stora ytor att röra sig på. Statistiskt sett har varje person omkring 5 hektar att bo på, av vilka nästan 3 hektar är skog med så många björkar, granar, tallar och andra träd att varje invånare har i genomsnitt 7.500 träd att njuta av. Kan du känna den friska doften av alla de stora, kraftiga gröna barrträden?

Ett blandat rike

Sverige är ett av världens äldsta kungariken. Det har en lång demokratisk tradition med parlamentariskt flerpartisystem. Nästan 95 procent av svenskarna tillhör den evangelisk-lutherska statskyrkan, men det är bara ett litet fåtal som regelbundet går i kyrkan. Under de senaste årtiondena har emellertid hundratusentals invandrare som kommit till Sverige gjort landet till ett religiöst och kulturellt blandat samhälle. Nationen består alltså inte längre enbart av resliga, blonda, blåögda svenskar.

Sveriges invånare lever i ett socialt välfärdssamhälle med sociala förmåner från vaggan till graven. De får bland annat barnbidrag, fri skolutbildning, bostadsbidrag, sjukpenning, praktiskt taget fri sjukvård samt ålders- och sjukpension från staten. Trots att industrialismens genombrott med fabriker och maskiner kom ganska sent till Sverige, är nu landet ett av de högst industrialiserade i världen. Och den typiska nordiska inställningen tycks vara att det som är värt att göra är värt att göra väl. Men skulle Rikets säd kunna slå rot och gro under sådana till synes gynnsamma levnadsförhållanden?

 De första fröna når Sverige

För hundra år sedan började svenska emigranter, som med iver hade tagit emot sanningen i Förenta staterna, sända litteratur till släkt och vänner i Sverige. Några av dessa sanningsfrön hamnade i en stuga på den lilla skärgårdsön Sturkö i södra Sverige. De grodde snabbt i en ung mans hjärta. Så här gick det till:

En kväll år 1898 fick Petter Larsson och hans familj på Sturkö besök av August Lundborg, en 25-årig energisk, robust kapten i Frälsningsarmén. Han lämnades ensam en kort stund i deras stuga och fick då syn på ett par böcker — de två första banden av Millennii dagning, skrivna av C. T. Russell. När han bläddrade igenom dem, fann han en förklaring av Kristi lösenoffer som både förvånade och gladde honom. Han lånade böckerna, slukade innehållet och började omedelbart undervisa från dem vid sina möten.

Lundborg, som var en handlingens man, skrev ett brev till broder Russell, daterat den 21 december 1898: ”Käre Herr Russell: — Undertecknad, f. d.kapten i frälsningsarmén, har nyligen, på grund af det ljus Gud sändt mig genom edert verk, Mill. dagning, lämnat sagda organisation.” Han uttryckte sedan sin uppskattning av den sanning han hade funnit och slutade: ”Om ni önskar det, skall jag blifva mycket glad för att få upptaga kolportörsarbete här i Sverige.” Utan att tveka sände broder Russell 55 uppsättningar av de tre första banden av Millennii dagning till Lundborg och uppmanade honom att skicka några av böckerna till sina forna kolleger inom ”armén”.

Lundborg blev mycket besviken när sändningen kom. Det var inte nog med böcker! På kort tid hade han lämnat ut alla till sina forna trosfränder och andra. Snabbt skrev han till Russell och bad om fler. Han väntade och väntade. Det verkade som om de aldrig skulle komma. Utan att låta sig hindras av att han ingen litteratur hade började han  arbeta som kolportör, dvs. predika på heltid från hus till hus, i Stockholm i maj 1899. Ivrigt tog han upp beställningar på böcker för senare leverans. På så sätt fortsatte Rikets säd att sås ut.

Första församlingen tar form

Broder Russell skickade också Lundborg adressen till en viss S. Winter i Danmark, som hade börjat sprida sanningens säd där och i de sydligaste delarna av Sverige. Genast inbjöd Lundborg honom till Stockholm och ordnade med ett bibliskt möte — det första i Sverige. Några intresserade trängde ihop sig i det lilla köket hos en familj som hade skaffat litteratur av Lundborg. Ett sorl av spänning och hänförelse fyllde köket då dessa andligt hungriga människor formligen slukade sanningsorden.

Mot slutet av år 1899 började denna lilla grupp samlas regelbundet på söndagarna. Man hyrde ett litet snickeri på Apelbergsgatan för två kronor kvällen. Torsdagen den 12 april 1900 samlades åtta personer i ett rum som man hade hyrt på Grev Magnigatan för att fira den första Åminnelsen i Sverige. De bad att Guds ande skulle skynda på tillväxten.

Några månader senare hyrde de en större lokal, en lägenhet på Trångsund 8. Där höll de sin första ”egna” sammankomst den 20—27 juni 1901. Några bibelforskare från Danmark kom också. För att pröva intresset utanför Stockholm ordnade de också ett möte i Uppsala. De blev helt överväldigade då 150 intresserade kom.

Nu började sanningen spridas ännu mer. Ett litet rum hyrdes på Kungsgatan 20 i Stockholm för att tjäna som kontor och litteraturdepå. Lundborg fortsatte ihärdigt att ”så” åt alla håll. Han färdades långa vägar, till fots, med vagn, tåg och båt. (Matt. 13:3—23) År 1902 rapporterade han att han bearbetat nästan alla städer och samhällen i mellersta och södra Sverige.

 Mer säd gror

Sanningens säd nådde allt fler delar av landet och började gro i hjärtat hos många energiska människor som snabbt slöt upp i arbetet. En dag år 1902 promenerade en ung man vid namn P. J. Johansson genom en park i Malmö. På en bänk fick han se en traktat som hette Vet ni? Han stannade till, läste igenom den och såg att detta var sanningen. Han lät ingen tid gå förlorad, utan började kort därefter tjäna som kolportör.

I Segmon i Värmland bodde en smed vid namn Axel Gustaf Rud. Han hade varit med i en frikyrkoförsamling i 35 år och tjänat som populär predikant där, när han fick ett exemplar av Millennii dagning på posten av släktingar i Nordamerika. De ville bara höra vad han tyckte om boken. Han blev så övertygad om att detta var sanningen att han förklarade för församlingen i sitt kapell: ”Hittills har jag predikat lögner, men nu skall jag predika sanningen.”

När han och 30 andra medlemmar lämnade sin kyrka, skrev en lokaltidning att den beklagade att de hade förlorat ”en sådan makalös predikant”. En av hans tidigare trosfränder klagade och sade: ”Vad kan vi nu tro på, när Rud har tagit helvetet ifrån oss?” En församling av bibelforskare bildades snart i det närbelägna samhället Grums.

”Vakt-Tornet” kom tidigt på svenska

Broder Lundborg drev på verket. År 1902 vädjade han till broder Russell om att få ge ut en tidskrift på svenska. Broder Russell svarade: ”Jag [håller] ännu fast vid den tron att kolportörsarbetet, och vid sidan däraf traktatutdelningen, är långt viktigare än utgifvandet af hvilken som helst tidning på hvilket som helst språk, och jag anbefaller dig att bruka tiden i öfverensstämmelse härmed.”

Men Lundborg hade en stark vilja och fortsatte med sina planer. Mot slutet av det året hade han tryckt och spritt det  första numret av en månatlig tidskrift, I Morgonväkten. Den innehöll utdrag ur Zion’s Watch Tower, Pastor Russells predikningar, dikter och brev från läsare. När broder Russell besökte Stockholm under sin predikotur i Europa i maj 1903, bestämde han att tidskriften skulle heta Zions Vakt-Torn och att C. T. Russell skulle stå som redaktör. Detta verkställdes i januari 1904.

Den första riktiga sammankomsten

Den första riktiga sammankomsten hölls den 3 och 4 maj 1903 under broder Russells besök i Stockholm. Han höll flera inspirerande tal, som tolkades av en tidigare präst i statskyrkan. Omkring 250 personer var närvarande, varav hälften var ”utomstående”, nyintresserade.

Bröderna och systrarna tyckte enormt mycket om broder Russell. Genom hans skrifter hade hans tro och tankar blivit deras, och nu hade de glädjen att personligen få träffa honom och höra hans budskap. En broder skrev: ”Vi öfverraskades vid åsynen af hans resliga gestalt och det ungdomliga, glada uttrycket i hans ansikte trots det, att åren redan strött sitt silfver bland de mörka lockarna på hans hufvud. Godhet och kärlek lyste fram ur de på samma gång milda och allvarliga ögonen. Hans tal var liffullt och fängslande men fritt från alla öfverdrifter. Han vann vår bevågenhet från första stund.”

Matilda Lindros, den första kvinnliga kolportören i Sverige, skrev förtjust till avdelningskontoret: ”Dessa dagar förefalla mig nu såsom en skön dröm, men må Gud få hjälpa mig att icke allenast minnas dem utan äfven vara villig att praktisera de lärdomar, som han ... meddelade mig; och må Herren få hjälpa sina villiga och lydiga tjänare att förblifva i en sådan ställning intill änden!” Hon förblev trogen och tjänade Jehova till sin död 1945, 91 år gammal.

Broder Russell sammanfattade senare sin tillfredsställelse med predikofärden: ”Jag skall aldrig glömma mitt besök  i Skandinavien, och jag skall alltid be om och söka Herrens välsignelse över verket där.”

Heltidstjänsten — ryggraden i verket

Broder Russells tro och framåtanda drev några av dem som först lärde känna sanningen att entusiastiskt förkunna på heltid. Heltidstjänsten har sedan dess varit ryggraden i Rikets verk i Sverige.

Dessa första kolportörer började sin tjänst tveklöst, utan någon särskild utbildning, ofta utan fast bostad, med ett litet deltidsarbete för uppehället och med benen som enda transportmedel. De insåg hur omfattande och brådskande deras arbete var och tycktes snarare springa än gå från hus till hus för att snabbt täcka stora områden. Lundborg skrev så här till broder Russell:

”[Jag] söker [alltid] vara så praktisk som möjligt och följer samma metod som jag af detta edert bref ser att ni använda i Amerika, nämligen att besöka alla hus på de platser man kommer till. Jag går från dörr till dörr, omkring det ena kvarteret efter det andra (från tidigt på morgonen till sena kvällen), tills jag blir färdig att ge mig af till nästa stad, men om en plats icke är större än t. ex.den på hvilken jag nu är (Mariefred, som har ungefär 1.100 innevånare) behöfvs i allmänhet icke många timmar därtill.”

När det var för långt att gå till fots, utnyttjade kolportörerna andra transportmedel — ofta billiga men långsamma. Men tiden användes förståndigt. Lundborg skrev vidare i rapporten: ”Jag reser billigt, jag har en stark kropp, som tål vid att fara litet illa ibland. Där det är möjligt reser jag t. ex.alltid sjövägen, ettdera med lastbåtar eller ock tar jag den allra billigaste platsen (där den enda bekvämligheten, på natten såväl som dagen, är det bara däcket) på båtar med persontrafik. Den tid som åtgår härtill brukar jag också noggrant använda till samtal med människor och till studier af Bibeln.”

 Besök av resande tillsyningsmän börjar

Regelbundna besök av resande tillsyningsmän behövdes för att uppmuntra och hjälpa nya församlingar att bli bättre organiserade. Besök av mogna män, så kallade pilgrimbröder, ordnades därför 1905. Charles Edberg, som hade lärt känna sanningen i Förenta staterna och kom med ångbåt till Sverige 1904, var den förste pilgrimbrodern i landet. Han gjorde en enorm insats i att organisera Rikets verk under dess första tid i Sverige.

Det meddelades i Zions Vakt-Torn att församlingarna skulle skriva till Sällskapet och begära besök. De skulle ordna möten som skulle hållas av den resande brodern och ordna logi åt honom. De uppmanades också att inte göra några andra särskilda förberedelser för honom, för, som Zions Vakt-Torn uttryckte det, ”han kommer icke för att bli betjänad utan för att tjäna”.

Broder Edbergs besök varade i minst två dagar. En som hade hört hans tal och kände sig stimulerad av dem sade efter ett besök: ”Jag har lärt mer af dessa föredrag än jag förut på 20 års tid kunnat lära.” En annan sade: ”Det är märkvärdigt hvad det står mycket i Bibeln, som vi hvarken hört eller sett.” Föga anade broder Edberg att församlingarna mer än 85 år senare fortfarande skulle få sådana besök av krets- och områdestillsyningsmän.

Avdelningskontoret flyttas

Under de första åren flyttades det lilla svenska avdelningskontoret — i huvudsak möblerat med bokkartonger och broder Lundborgs säng — från den ena lokalen till den andra i Stockholms centrum. År 1905 flyttades det från ett litet trångt rum åt bakgården på Kungsgatan 20 till en del av en lägenhet på Adolf Fredriks Kyrkogata 7. Tre rum hyrdes — ett för mötena, ett för kontoret och ett för kartongerna och Lundborgs säng. Men innan året var slut,  ville lägenhetsinnehavaren ha tillbaka sina rum, och avdelningskontoret flyttades till Rådmansgatan 39 B.

Verket expanderade, i synnerhet i de två största städerna, Stockholm och Göteborg, och därför tyckte Lundborg att det skulle vara bättre att verka från en plats mitt emellan. År 1907 flyttades därför avdelningskontoret till Örebro, ungefär 20 mil väster om Stockholm, där det blev kvar i nästan 20 år.

Russell intresserad av Sverige

Broder Russells många brev till Lundborg återspeglar hans innerliga intresse för Rikets verk i Sverige. De utstrålade alltid värme och uppmuntran och innehöll klara och bestämda anvisningar. En gång skrev han: ”Mottag och var alltid försäkrad om min kärlek och sympati, äfven då jag vissa tider ser det vara nödvändigt att öfva kritik.”

År 1909 besökte Russell Sverige för andra gången. Då kom omkring 300 personer till en sammankomst i Örebro. Bara två år senare kom han tillbaka och talade i Stockholms då största lokal över ämnet ”Den stora hvita domartronen”. Då var han känd i Sverige. Lokalen fylldes till sista plats, och omkring 1.500 besvikna själar kom inte in. Det var uppståndelse och prat runt om i staden. När han och hans reskamrater steg på tåget till Köpenhamn, blev stinsen så fascinerad av att se denna notabla person att han bara stod där och stirrade och gapade och glömde att vinka av tåget i tid. Folk frågade: ”Vad är det där för en kunglig person?”

Sista gången broder Russell besökte Sverige var 1912 under en resa jorden runt. Han höll det offentliga talet ”Bortom grafven” i Cirkus på Djurgården. En syster kommer ihåg hur spännande folk tyckte det var när han kom till hennes hemstad, Karlstad: ”Det var så fullsatt i Stadshotellets festsal att man fruktade att golvet skulle ge vika.”

 Broder Russell fortsatte att visa intresse för Sverige genom att sända bröder från huvudkontoret på besök, däribland J. F. Rutherford, som senare blev Sällskapet Vakttornets president. År 1913 besökte broder Rutherford 15 större städer i Sverige och Norge på bara tre veckor. Hans energi, bibelkunskap och dynamiska tal sporrade bröderna. Hans offentliga tal hette ”Hvar äro de döda?” En broder minns ett möte i Göteborg: ”Under sin framställning sade broder Rutherford: ’Jag erbjuder 1.000 dollar åt den bland åhörarna som kan bevisa att människan har en odödlig själ.’ Ingen antog utmaningen.”

När nyheten om broder Russells död — den 31 oktober 1916 — nådde Sverige, märktes det hur känd han var. Flera dagstidningar uppmärksammade honom med några vänligt skrivna notiser. Några återgav en av hans predikningar. Broder Russells intresse för Sverige var utan tvivel en sporre till att driva på Rikets verk.

Första världskriget — ingen överraskning

Första världskrigets utbrott kom inte som någon egentlig överraskning för bibelforskarna i Sverige. Flera år tidigare hade de läst i Sällskapet Vakttornets litteratur att bibelns kronologi pekade fram mot året 1914 som den tid då ”världsomfattande anarki” kunde väntas. Förväntningarna var så stora när 1914 började att några rentav började lägga upp matförråd. När nyheten om kriget kom, gladde de sig därför över att deras frälsning var nära.

Broder Arthur Gustavsson, som var 11 år då, sade: ”Jag minns mycket klart söndagen den 2 augusti 1914. Min far ledde mötet i Göteborg, då vi hörde en tidningspojke utanför ropa: ’Världsbranden har utbrutit!’ Vännerna började titta på varandra. Något av det vi hade förkunnat om året 1914 började visa sig vara sant.” Broder Gustavsson tjänade senare i heltidstjänsten i nästan 56 år, och han  fortsatte att predika till dess han år 1987 avslutade sin jordiska levnad.

Även om Sverige hölls utanför första världskriget, blev det ont om mat och andra förnödenheter. En mängd arbetare gjorde uppror och organiserade marscher för att dra ut på landet och plundra lantgårdar. Men Jehova Gud höll sitt folk i Sverige andligt välnärt under krigsåren, även om kommunikationerna med huvudkontoret i Brooklyn var mycket begränsade. Tidskriften Vakt-Tornet utgavs oavbrutet. Till och med sjunde bandet av den engelska upplagan av Studier i Skriften nådde Sverige och översattes och trycktes under kriget.

Skapelsedramat i bilder — ett annat redskap

Utrustning för att visa Skapelsedramat i bilder — en flera timmar lång föreställning med stillbilder och rörlig film och med synkroniserat ljud — kom också till Sverige, då första världskriget flammade upp. Ett svensk-amerikanskt par, William och Bella Undén, kom från Förenta staterna för att demonstrera hur utrustningen skulle användas. Att bröderna visade nit och entusiasm för  Skapelsedramat återspeglas i svenska upplagan av Vakt-Tornet för 15 oktober 1914:

”[Vi] äro ifrigt angelägna om att så snabbt som möjligt kunna nå landets alla större städer och samhällen, ... medan vredens moln allt mer samla sig öfver våra hufvuden och mänskligheten skälfver af fruktan för den inbrytande storm, som redan börjat skaka den närvarande världsordningen.”

Den första föreställningen hölls i Örebro teater den 25 september 1914. Lokalen var fylld till bristningsgränsen, och gatan utanför var full av folk som inte kom in. Bildföreställningen fortsatte flera kvällar därefter. I Vakt-Tornet hette det: ”Tillströmningen af folk tilltog icke desto mindre allt mer och mer, så att flera uniformerade poliskonstaplar hvarje gång hade fullt arbete med att biträda oss i våra bemödanden att hålla de påträngande massorna tillbaka.”

I en tidning i Sundsvall hette det år 1915: ”Tack vare utmärkt vakthållning ha inga oordningar förekommit, men scener af stum förtviflan utspelas alltid då portarna obevekligen stängas. De tusenden som då icke fått plats skingras motvilligt och de allra trognaste kvarstanna hela den tid föreställningen varar för att åtminstone få vistas i närheten af det stora undret.”

Under de tre följande åren visades Skapelsedramat på hundratals platser. Enbart 1915 visades det 1.256 gånger. Det bidrog mycket till att göra människor bekanta med Jehovas uppsåt och till att levandegöra bibeln. I den nyss citerade tidningsartikeln tillades det att Russell och hans medtroende ”arbetar som bekant på populariserandet af den Heliga Skrift och att genom förklaring af de olika bibeltexterna bibringa en intelligent uppfattning af Gud”.

Som ung tog Elin Andersson del i att visa Skapelsedramat. Tårarna fyller hennes ögon, då hon vid 90 års ålder  berättar: ”Jag tillhörde en stab på 12 bröder och systrar som reste runt i landet med en uppsättning av Dramat. Min uppgift var att anvisa platser och att betjäna de närvarande. Det var underbart att se alla dessa människor komma och att lägga märke till hur imponerade de blev. Många kom för att se föreställningen gång på gång. De kunde köa i timmar för att få en plats. Det var en mycket minnesrik och lycklig tid!”

Under krigsåren spreds sanningen också genom dagstidningar som tryckte broder Russells predikningar. Detta började före kriget och fortsatte till 1916. Fem olika tidningar hade flera spalter eller hela sidor med sådant stoff. En del tidningar tryckte till och med predikningarna regelbundet i sina lördagsupplagor. Det var en imponerande publicitet då, innan radio och TV hade kommit in i människors hem.

Systrar har stor del i arbetet

Vid tiden kring det spännande året 1914 kände sig flera Rikets förkunnare manade att radikalt ändra sitt liv. Ett antal unga systrar gick rakt ut i heltidstjänsten och blev kvar i den ända till sin död, trots att man på den tiden allmänt ansåg att unga kvinnor borde gifta sig och skaffa barn. Deras arbete välsignades rikligen. I dag kan nämligen åtskilliga lika nitiska vittnen i landet räkna dem som sin andliga mor, mormor eller rentav mormorsmor. — Joel 2:28.

En ung sjuksköterska, Ebba Palm, var så mån om att visa hur gärna hon ville hjälpa andligt sjuka människor att hon till och med behöll sin sjuksköterskeuniform på, när hon gick ut och predikade. Eftersom hennes uniform representerade en aktad kår av sjuksköterskor, sophiasystrarna, öppnades dörrarna till många ”finare” hem för henne. Hon fick lämna 1.085 inbundna böcker och en stor mängd broschyrer under sina tre första månader som kolportör.

 Ebbas äldre syster, Ellen, lämnade sitt arbete som banktjänsteman och började som kolportör. Hennes nit var enastående. Hon gifte sig och seglade sedan tillsammans med sin man omkring i en ångbåt och besökte människor i skärgården i Östersjön.

Anna Wickbom var dotter till en poliskommissarie. Hon hade tjänat som guvernant vid ryske tsarens hov och senare som privatlärare hos en grevlig familj. Hon slutade sitt välbetalda arbete och blev kolportör på distrikt nära sitt hem. Eftersom grannarna kände till hennes tidigare status, tog de respektfullt emot henne. Hennes goda språkkunskaper öppnade många dörrar för henne.

En gång besökte hon en imponerande herrgårdsbyggnad. Grevinnan som bodde där sände sin betjänt till dörren för att avskräcka Anna. ”I dag vill grevinnan bara konversera på franska”, mullrade han. ”Det går alldeles utmärkt”, svarade Anna. När grevinnan hörde Annas förträffliga franska, skämdes hon så över sin skrala franska att hon vädjade: ”Låt oss tala svenska, snälla ni!” Grevinnan blev så imponerad att hon i många år skaffade sig litteratur, när hon fick besök av vittnena.

I tre års tid hjälpte en annan ung kvinna, Maja Lundquist, frivilligt till vid förevisningen av Skapelsedramat. Hon var så lycklig över detta privilegium att hon kände sig sporrad att fortsätta i heltidstjänsten, som hon sedan nitiskt ägnade sig åt i 53 år, till sin död. Hennes specialitet var att vittna på båtar från andra länder. Denna glada och energiska lilla kvinna kunde man i många år se stå i hamnen eller på däck i livligt samtal med kaptener och deras besättningar om Guds rike. Hon lämnade stora mängder litteratur på många språk. ”Hamnen är mitt bästa distrikt”, brukade hon säga.

Sådana pionjärsystrars kraft, tro och uthållighet var unik. Den nu bortgångne samordnaren i avdelningskontorets  kommitté, Johan H. Eneroth, sade en gång: ”Det är verkligen rörande att se hur svaga, bräckliga kvinnor går till fots många, många kilometer och ibland genom väglösa skogar, bärande på tunga väskor med böcker, för att finna någon isolerad liten by och framföra budskapet om hopp och tröst och goda dagar till människorna som lever där under mycket svåra förhållanden.”

Skulle dörren stängas 1918?

När 1918 började, ökade förväntningarna bland vännerna. Profetiorna antydde att det året skulle markera början på ”den första uppståndelsen” och upptagandet av Kristi brudklass till himmelen. (Upp. 20:5, 6) Skulle detta gälla alla de smorda, även de sista som levde på jorden vid den tiden? Skulle dörren till ”bröllopsfesten”, som omtalas i Matteus 25:10, snart stängas? Sådana frågor cirkulerade bland vännerna, vilket ledde till en del mycket djupa resonemang. Vid Åminnelsen den 26 mars det året tog 1.714 del av emblemen. Många av dem trodde att de hade firat denna högtid för sista gången. Ja, det verkade till och med som om verket saktade farten! En energisk pilgrimbroder, Ernst Lignell, skrev till avdelningskontoret:

”Vi hoppas att detta var det sista tillfället af detta slag på denna sidan och att vårt nästa firande skall blifva att dricka glädjens bägare i riket. Dock ske i allt vår Faders vilja! Skulle det behaga honom att låta oss stanna kvar här nere i ’dödsskuggans dal’ ännu något längre, vilja vi ju med glädje foga oss i detta hans beslut. Men af allt att döma synes tiden vara mycket kort.”

Men brudgummen hade andra förunderliga saker i sinnet för de sista av de smorda på jorden. År 1919 blev de vid den stora sammankomsten i Cedar Point i Ohio i USA påminda om sitt privilegium att få vara Herrens ambassadörer eller sändebud och förkunna Guds härliga rikes  ankomst. När ekot från den sammankomsten nådde Sverige, blev bröderna glada och ställde snabbt om sig för att utföra uppdraget. Verket fick fart igen.

Tonvis med litteratur spreds. Publikationerna Millioner som nu lefva skola aldrig dö! och Var äro de döda? togs emot med stor iver. Ibland behövde kolportörerna denna litteratur så snabbt att de fick telegrafera till avdelningskontoret: ”Skicka 500 Millioner” eller ”Sänd 200 Döda” — beställningar som förbryllade många telegrafister.

Allvarliga provsättningar på 1920-talet

Men den här andliga verksamheten gick inte obemärkt förbi den store fienden, Satan, djävulen. Han hade försökt dämpa brödernas nit för verket genom att väcka tankar av besvikelse. Han försökte sedan manipulera med svagheter i den mänskliga karaktären. Detta började omkring 1920 och kulminerade 1925. August Lundborg, som hade haft ansvaret för Sällskapets avdelningskontor i omkring 20 år, började förlora den rätta synen på sig själv i förhållande till Guds organisation. Han brydde sig inte om de råd och anvisningar han fick från organisationen, utan gav ut Vakt-Tornet enligt sin egen tolkning. Bröderna blev förvirrade. Verket saktade farten. Bröder lade ner mycket tid och kraft på att kärleksfullt försöka få den felande att inse sin orätta kurs och ändra sinne.

På ett rådigt sätt började Guds organisation bekämpa Satans list. När broder Rutherford fick veta problemen, ingrep han omedelbart och sände broder A. H. Macmillan för att reda ut det hela. Det var i maj 1921. Men djävulen gav inte upp. Snart dök problemen upp igen, vilket gjorde att broder Rutherford själv begav sig till Sverige år 1922. En sammankomst hölls i Örebro i hopp om att kunna uppmuntra vännerna.

När broder Rutherford blev underrättad om ytterligare  svårigheter som uppstått året därpå, sände han ett brev, daterat den 23 maj 1923, till alla vännerna och uppmanade dem att vara flitiga i tjänsten: ”Tiden har kommit för en samfälld och gemensam aktion över hela Sverige. Allvarligt uppmanar jag härmed varenda en av de invigda i Sverige att förena sig och i full harmoni med varandra samarbeta för proklamerandet av sanningen.”

År 1924 sändes broder C. A. Wise, som då var Sällskapets vicepresident, till Sverige för att hjälpa till. Hans rapport fick broder Rutherford att inbegripa Sverige i sin resa till Europa våren 1925. En sammankomst för Sverige, Norge, Danmark och Finland hölls i Örebro i maj med omkring 500 personer närvarande.

Dags för förändring

Broder Rutherford tillkännagav sedan i all välvillighet att ett nytt kontor, den Nordeuropeiska Avdelningen, likt den Centraleuropeiska Avdelningen som hade upprättats i Schweiz några år tidigare, skulle öppnas i Köpenhamn i Danmark. Detta nya kontor skulle öva tillsyn över verket i Sverige, Danmark, Norge och Finland och även i de då självständiga baltiska staterna — Estland, Lettland och Litauen. Det skulle också ta över det juridiska ansvaret att ge ut Vakt-Tornet. Avdelningskontoren i Sverige, Danmark, Norge och Finland skulle fortsätta som förut, men under den Nordeuropeiska Avdelningens direkta överinseende med broder William Dey från London som överledare. Detta tillkännagivande mottogs entusiastiskt av de allra flesta av de 500 närvarande.

En kort tid efter sammankomsten underrättade Lundborg broder Rutherford om att han inte längre ville ansvara för avdelningskontoret. Broder Rutherford skrev då: ”Om broder Lundborg drar sig tillbaka, är det efter hans eget val, och jag ber i så fall broder Dey att till ledare av expeditionen  insätta broder Eneroth. Ni veta, att han är född och uppfostrad i Sverige, fullt ut känd med folket och förhållandena där, och framför allt helt och fullt invigd och Herren hängiven.”

En ny era och en ny ledning av avdelningskontoret

Broder Eneroth lärde känna sanningen då han tjänade som löjtnant i svenska armén under första världskriget. Medan han tjänstgjorde i norra Sverige skickade hans mor honom fjärde bandet av Studier i Skriften, kallat ”Striden vid Harmageddon”. ”Den boken fick mig att inse att mänskligheten stod inför ett krig som var betydligt viktigare än det som världens nationer var inblandade i”, sade han. En dag tog han mod till sig och besökte några bibelforskare i deras hem. ”Föreställ er ansiktsuttrycken hos mannen och hans hustru, då de fann en officer i uniform stå i dörren och be  om ett bibelstudium”, sade han och tillade: ”När deras första förvåning hade lagt sig, välkomnade de mig med öppna armar.”

Eneroth lämnade armén och trädde snart in i heltidstjänsten. År 1920 inbjöds han att arbeta vid avdelningskontoret i Örebro. Senare samma år anmodade Lundborg honom att lämna kontoret. Efter det tjänade han i Danmark tills han tillträdde tjänsten att ta hand om avdelningskontoret i Örebro 1925. Så nu lät Jehova en före detta löjtnant i svenska armén ta hand om det avdelningskontor som en före detta kapten i Frälsningsarmén haft hand om i många år.

Broder Eneroth var bara 32 år då han blev tillsyningsman för avdelningskontoret i Sverige. Han utförde lojalt sitt uppdrag i 50 år och slutade sitt jordiska liv i trohet den 7 februari 1982.

 Bröderna förenas igen

När broder Eneroth hade tillträtt sin tjänst, började han och broder Dey att hjälpa bröderna att endräktigt ta upp predikoverket igen. I ungefär ett års tid besökte de omkring 70 församlingar runt om i landet. Broder Eneroth tolkade broder Dey. ”På många platser fick vi rent bokstavligt ställa upp bröderna i två grupper — en för och en emot Sällskapet”, sade broder Eneroth.

Bröderna och systrarna blev på så vis kraftigt uppmuntrade att lita på Jehovas organisation och att sätta fart i verket. Undan för undan omorganiserades de och fick återigen Jehovas fulla välsignelse. Motståndarna väsnades en tid och försökte gå sin egen väg, men — som det brukar gå i liknande situationer — skaran krympte och försvann till sist ut från scenen. Ännu en gång hade Satans försök att stoppa verket rejält misslyckats.

Broder Dey — typisk skotte och f. d. taxeringsinspektör i London — visste hur saker och ting skulle redas ut vid det svenska avdelningskontoret. Från och med mars 1926 sändes Bulletin (nu kallad Tjänsten för Guds rike), med anvisningar för tjänsten och förberedda vittnesbörd, ut varje månad till alla förkunnare för att hjälpa dem i deras arbete. Landet delades också in i distrikt av mera praktisk storlek. Allt detta stimulerade vännerna till nya ansträngningar, och i första Årsboken, för 1927, kunde man läsa följande lovande rapport från Sverige:

”Det återstår ännu mycket att göra i fråga om organisation, men det är en sann glädje att lägga märke till hur vännerna mer och mer fatta den tanken att vi nu föra krig under konungarnas Konung och herrarnas Herre. Och alla de trogna sätta stort värde på ’Vakttornet’, som med varje nummer bringar oss ständigt mera ljus, vederkvickelse och eggelse. Allt flera grupper börja studera Tornen på  mötena och rapportera att de fått stora välsignelser därigenom.”

Vittnande vid begravningar

Från och med 1926 fick Jehovas vittnen i Sverige en annan möjlighet att vittna. En ny lag gjorde det möjligt att hålla begravningar utan statskyrkopräst. Tusentals sörjande kunde således få tröst genom tal grundade på bibeln. Tiotusentals personer, som troligen inte skulle ha lyssnat annars, har på så sätt fått höra vittnesbörd vid begravningar.

Den nu bortgångne broder Martin Wenderquist, aktiv i Rikets verk i 67 år, anlitades ofta att hålla tal vid begravningar. Han sade en gång: ”Att trösta de efterlevande genom att hålla begravningstal är någonting jag gjort mer än 600 gånger på olika platser i Sverige och Finland. Man kan knappast finna en åhörarskara som visar mer uppmärksamhet och ger större gensvar än den vid en begravning. Många bibelstudier har satts i gång efteråt och lett människor in i sanningen.”

En flyttning som kändes förnyande

I september 1926 flyttades avdelningskontoret tillbaka till Stockholm. Det kändes skönt. Bröderna fann en lämplig lokal på Drottninggatan 83, mitt i centrum av staden. Och tänk så praktiskt och bekvämt att få ett tryckeri som  granne, Egnellska Boktryckeriet, som kom att anlitas i 28 år för tryckning av våra tidskrifter!

Hur gick flyttningen till? Två fullastade ångbåtar, eller kanalbåtar, stävade i väg med avdelningskontorets hela utrustning från Örebro inne i landet till Stockholm ute vid kusten, en sträcka på 200 kilometer. Betelfamiljen följde efter i en tredje ångbåt. Färden tog ett dygn.

Tre år senare blev ett fyra våningar högt stenhus i centrala Stockholm ledigt på Luntmakaregatan 94. Broder Rutherford ville att Sällskapet skulle köpa det. Och många villiga bröder lånade ut pengar för att betala inteckningarna på huset. Avdelningskontoret flyttades dit och kom sedan,  efter många års flyttande hit och dit, att bli kvar där i hela 25 år för att tjäna Rikets intressen i landet.

Den första bilen — en sensation

År 1927 tillät broder Rutherford avdelningskontoret att köpa sitt första motorfordon, en splitter ny A-Ford. Men den skulle inte tjäna som någon sorts limousine åt avdelningskontorets personal att färdas omkring i på stadens gator. Den skulle användas av två pionjärbröder att köras på nästan oframkomliga vägar till avlägsna byar djupt inne i skogarna långt upp i norr, i Lappland. Och den kom till god nytta. Pionjärerna rapporterade att de från april till september 1930 hade färdats 11.000 kilometer och lämnat mer än 2.000 böcker och 4.000 broschyrer.

 Forden lockade till sig människor i dessa isolerade trakter, där bilar sällan sågs eller över huvud taget aldrig hade setts. Många kom fram till bröderna och bad att få skaffa litteratur bara för att få titta lite närmare på detta mekaniska under och få lukta på avgaserna, som var som parfymdoft för dem. De sköt gärna på, när bilen fastnat i lervällingen eller ställde villigt upp med hästen, när den behövde dras ur diket.

En dag erbjöd de två bröderna böcker till några vägarbetare. Eftersom de inte hade några pengar med sig, sade en av dem: ”Följ den här vägen tills ni kommer till ett hus. Där bor vi. Lämna böckerna till frun i huset och be henne hämta min portmonnä under kudden, så kan hon betala.” När bröderna kom dit och knackade på, var det ingen som öppnade, och dörren var låst. Men de tittade runt och fann ett litet fönster öppet högt upp på väggen. Då kom de att tänka på profetian i Joel 2:9: ”Genom fönstren bryta de sig väg, såsom tjuvar göra.” En av dem klättrade upp, kröp in genom fönstret, fann portmonnän, tog vad han skulle ha, lade tillbaka portmonnän under kudden, lämnade böckerna på sängen och kröp försiktigt ut samma väg. De fick aldrig veta om den där vägarbetaren kom med i sanningen, men han fick i alla fall sina böcker!

Cykelperioden

På 1930-talet blev det populärt med cyklar. De strävsamma kolportörerna cyklade i regn och rusk, i sol och värme, på steniga, leriga vägar och stigar för att nå avlägsna gårdar och byar på vidsträckta distrikt. Syster Rosa Gustavsson, rustad med stark tro, gott sinne för humor och cykel, berättar om sin kolportörtjänst tillsammans med sin svägerska, Mirjam Gustavsson, på 1930-talet:

”Vi flyttade från kommun till kommun, med allt bagage vi kunde spänna fast på våra cyklar — skor, kläder,  handduk, tandborste, kastruller, stekpanna och, viktigast av allt, kartonger med böcker och broschyrer. Vilken syn! Det var inte alltid lätt att få logi. Ofta bad vi innerligt till Jehova om hjälp. Jag minns sent en kväll, då Mirjam och jag träffades, sedan vi hade arbetat i tjänsten var för sig hela dagen. Vi cyklade tillsammans i regnet mot ett svagt ljus långt borta. Det var en bondgård. Vi var genomfrusna. Det hade varit en lång och jobbig dag. Plötsligt kände vi igen  huset. Vi blev fruktansvärt besvikna. ’De är ju motståndare!’ utbrast vi och tittade på varandra. Med tvekan gick Mirjam fram till dörren och frågade försiktigt efter logi. Till vår stora förvåning och lättnad bjöd familjen in oss, förde oss in i finrummet och serverade en underbart läcker måltid. Mätta och lyckliga lämnade vi bordet och visades in i sovrummet vi skulle få. Vi trodde inte våra ögon. Sängarna var bäddade med bästa linnet. Det här var mer än vi någonsin hade råd med!

Natten gick, och vi sov och drömde ljuvt. Morgonen kom alltför snart. När vi hade fått frukost, erbjöd vi oss att betala. Men de vägrade att ta emot några pengar. Hur skulle vi visa vår uppskattning? Boken Befrielse skulle på ett underbart sätt påminna dem om hur vi kände det, så vi frågade: ’Får vi ge er den här som uttryck för uppskattning?’ ’O ja, den boken vill vi gärna ha!’ svarade de snabbt. ’En av våra bekanta berättade att ni hade gett henne en sådan bok, när ni bodde hos henne, och hon var helt förtjust i den.’ Detta lärde oss att man aldrig kan veta vad följden blir, om man lämnar just den litteratur som man tror passar personens andliga behov!”

Broder Axel Richardson, kort till växten fysiskt sett, men inte andligt, berättar: ”År 1936 fick min lilla hustru, Asta, och jag i uppdrag att tjäna i den vidsträckta fjällvärlden i västra Jämtland. De enda jordiska ting vi ägde då var två cyklar, ett tält, sovsäckar och en kappsäck. Men vi var fast beslutna att gå igenom vårt distrikt och inte hoppa över någon isolerad lappby eller gård uppe i fjällen. Vi vandrade ofta till fots i kängor och med svullna och värkande fötter. Vi gick flera mil om dagen i den oländiga terrängen i fjällvärlden med dagsbehovet av mat, kläder och litteratur på ryggen och i famnen.” Axel berättar vad som hände en gång då hustrun inte var med: ”En vänlig man skjutsade  mig över sjön i sin motorbåt. Sedan lämnade han mig på stranden, och jag såg honom fara tillbaka till andra sidan. Jag tittade mig omkring. Där stod jag ensam med min cykel och en tung bokväska och kände mig övergiven. Det fanns bara tre hus i hela trakten. När jag hade besökt dem, måste jag ta mig därifrån. Men hur? Jag hade sjön på ena sidan och ett brant berg på den andra. Det fanns inget val. Med cykeln på ena axeln och bokväskan på den andra började jag klättra uppför berget. Efter flera timmars mödosam bergsbestigning började jag, med en suck av lättnad, gå nerför berget på andra sidan. En man som bodde längre ner  på bergssluttningen frågade: ’Var i all världen kommer du ifrån?’ Han stirrade häpet på mig, när jag pekade mot det höga berget. ’Du är den första som kommit den vägen’, sade han, ’och det på cykel!’ Jag var glad att jag hade gjort den ansträngningen för de goda nyheternas skull.”

Alla medel utnyttjas

I mitten av 30-talet fanns det omkring 60 pionjärer. De var flitiga som myror och utnyttjade alla möjliga transportmedel — skidor, snöskor, cykel, häst och vagn, buss, tåg och båt — för att sprida de goda nyheterna till varje hörn av landet.

Två bröder använde motorbåt. Under tre månader år 1935 besökte de 284 öar längs ostkusten söder om Stockholm för att predika för de isolerade öborna där. De rapporterade att de tillsammans hade träffat 1.053 personer och lämnat 428 böcker, 1.145 broschyrer och 496 lösnummer av Den Gyllne Tidsåldern och tecknat 68 prenumerationer. Flera av dessa små öar hade aldrig besökts med budskapet om Guds rike förrän det året.

Med stor påhittighet spreds de goda nyheterna. Någon gång i början av 30-talet hyrde den lilla församlingen i Hjo, med ett 10-tal förkunnare, en liten lastbil och monterade en presenning över flaket. Det var ett idealiskt fordon för tjänsten på fältet. Deras påhittighet betalade sig när ägaren någon tid senare kom med i sanningen. Han gjorde då om lastbilen till en minibuss. Den användes sedan i flera år för att sprida sanningen i 6 städer och 132 mindre samhällen.

År 1939 köpte två pionjärer, David Börjesson och Elis Hulthén, en begagnad 2,5-tons lastbil. ”Entusiastiskt byggde vi om den till en husbil som vi kunde använda i pionjärtjänsten”, berättar Elis, nu långt uppe i åren. Han lutar sig mot sin käpp och säger med glimten i ögat:

 ”Fastän väggarna var av tunn plywood, såg den ut som en tung pansarbil, för vi hade målat den grå. Vi var fyra tappra ogifta bröder som bodde i gott kamratskap i vår till synes pansrade husbil, som vi använde på vårt pionjärdistrikt i Mellansverige.

Andra världskriget rasade då i Europa. En del människor blev naturligtvis mycket misstänksamma, när de såg den grå bilen parkerad i grannskapet, och en del var så rädda att de tog en omväg in i skogen. Motståndare skickade ibland polisen på oss. En kväll kom två poliser för att göra en kontroll. De lyssnade på några predikningar på grammofon och fick ett gott vittnesbörd. De lämnade oss sedan utan att ha något att klaga på. En polischef kom en gång för att  se hur många vi var. ’De måste vara minst tio i den där bilen’, hade folk förvarnat honom. Vid ett annat tillfälle kom en bonde med gråten i halsen och bad: ’Pojkar, kör bort bilen från min gård. Snälla ni, gör det! Folk har varit så ovettiga mot mig för att jag har låtit er vara här.’

Vintrarna under krigsåren var extremt kalla. Om natten försökte vi hålla värmen i bilen med en fotogenkamin, men kondensvatten rann utmed väggarna i ’sovrummet’ och frös till is på golvet. En morgon klagade David i en av underbäddarna över att han var genomfrusen. Det var inte så underligt, för i lådan under hans madrass hade det bildats ett kompakt isblock. Vi försökte trösta honom och sade: ’Det som är fruset möglar inte.’ Vi blev härdade och var aldrig sjuka. ’Pansarbilen’ bidrog till att många rättsinnade människor fann sanningen.”

Stor tillväxt före andra världskriget

Åren före andra världskriget var tillväxten god. Antalet förkunnare av Riket ökade från omkring 250 till ett högsta antal på 1.427 under åren 1925—1938. Under de åren lämnade dessa nitiska förkunnare närmare fem miljoner böcker och broschyrer, för att inte tala om de tusentals prenumerationer som tecknades och de tiotusentals lösnummer som spreds.

Dessa modiga förkunnare avgav ett grundligt vittnesbörd. Antalet vittnesbörd räknades under en period år 1932: Omkring 300 förkunnare tog del i vittnandet varje vecka och rapporterade att de hade vittnat för 515.119 personer. Det motsvarade en tolftedel av Sveriges befolkning.

Försök att varna Hitler

Efter det att den nazistiska skräckperioden hade börjat 1933 i Tyskland nåddes Sverige av rapporter om att Jehovas vittnen i Tyskland stod under hård press. Följande år  inträffade något spännande, då huvudkontoret i Brooklyn i USA uppmanade bröderna i Sverige att förena sig med sina bröder i Tyskland och i 48 andra länder i att säga sin mening till förmån för sina tyska bröder.

Efter ett särskilt möte i alla församlingar söndagen den 7 oktober 1934 sändes telegram till Hitler med maningen: ”Eder hårda behandling av Jehovas vittnen upprör alla anständiga människor på jorden och vanärar Guds namn. Upphör med all vidare förföljelse mot Jehovas vittnen, i annat fall kommer Gud att förgöra Eder och Edert nationalsocialistiska parti.”

En ny ”klass” identifierad

Enastående nyheter kom 1935 från den stora sammankomsten i staden Washington i Förenta staterna det året. Broder Rutherford hade med bibelns hjälp visat att den ”stora skaran” i Uppenbarelseboken 7:9 var identisk med ”Jonadab”-klassen, fårklassen i Matteus 25:31—46. (Jer. 35:18, 19) Många som hade sett sig själva som tillhörande en andlig andrahandsklass insåg nu att de hörde hemma bland de ”andra fåren” med ett jordiskt hopp. — Joh. 10:16.

Ett telegram med dessa uppseendeväckande nyheter från Washington kom mitt under en av sessionerna vid den årliga sammankomsten i Stockholm. Det lästes upp för åhörarna, och entusiasmen svallade bland de 300 delegaterna. En vädjan gick ut till alla närvarande om att de skulle börja söka efter dessa andra får.

Gensvaret på denna vädjan återspeglas i rapporten för tjänsteåret 1936: ”I Sverige har denna skara fortsatt att komma till synes. ... Enligt de inkomna rapporterna ha 150 Jonadab-vänner under året symboliserat sin invigning till att göra Jehovas vilja, och vi veta, att det på flera platser finns åtskilliga som bara vänta på ett lägligt tillfälle att göra  detta. Vid varje tjänstekonvent träda flera vänner av denna klass fram och börja avge vittnesbördet.”

”Förmenen icke barnen!”

Vid samma sammankomst klargjordes en viktig fråga angående en viss kategori bland Guds folk. Barnens deltagande i att sprida de goda nyheterna diskuterades. Under rubriken ”Förmenen icke barnen!” i svenska Bulletin för augusti 1935 hette det sammanfattningsvis:

”Detta är fullständigt på sin plats. ... Låt dem börja med att följa föräldrarna eller någon annan av de vuxna vittnena. ... Det blir enbart till välsignelse, om de deltaga i detta verk — förutsatt naturligtvis att det sker därför att de av sina föräldrar eller genom kamraterna lärt sig älska och vörda den store Guden och glädjas åt hans rike, så långt de kunna fatta.” Barnen jublade över dessa nyheter och var ivriga som en hop startklara unghästar att få börja.

Genom de hårda krigsåren

Låt oss återvända till ryggraden i verket — pionjärtjänsten. Under andra världskriget fortsatte pionjärerna att ännu mer nitiskt sprida sanningen runt om i landet, trots brist på pengar, mat, kläder och bränsle. Fastän Sverige  undgick att dras in i själva kriget, införde myndigheterna restriktioner och ransonering. ”Som pionjär under de åren måste man verkligen förtrösta på Jehova”, säger Gustaf Kjellberg, som i slutet av 1930-talet avbröt sin karriär som brottare för att helt ägna sig åt sanningen. Gustaf, som fortfarande är pionjär, berättar:

”På sommaren bodde min pionjärkamrat och jag i tält, men på vintern sökte vi logi i privata hem, vilket ofta var svårt och dyrt. Sällskapet försökte hjälpa oss genom att sända oss en beskrivning på hur man kunde bygga en hopfällbar liten husvagn som kunde dras efter cykel. Vi byggde en sådan med detsamma.

Det var kallt på vintern, eftersom vagnen var byggd av tunn masonit. Vi värmde upp den genom att elda pinnar och kottar i en järnkamin, och om natten svepte vi in oss i alla våra kläder för att hålla oss någotsånär varma. En natt väckte min kamrat mig och klagade över att han inte kunde lyfta huvudet. Inte underligt! Hans tjocka hår hade frusit fast i stålkanten på sängen! Jag fick loss honom genom att tina isen med händerna. Men aldrig under hela tiden vi bodde i den vagnen var vi sjuka, och vi kunde ägna långa dagar åt att predika de goda nyheterna. Vilken underbar tid!”

Ingvar Wihlborg vittnade bland samerna och bearbetade stora områden i Norrland i slutet av 30-talet. Han berättar: ”Ett bra stycke norr om polcirkeln låg det glest befolkade området mellan Kiruna och norska gränsen, ett 130 kilometer långt område. För att hitta måste jag gå eller åka skidor längs järnvägsspåret på malmbanan, vilket jag gjorde två gånger om året. En kall, mörk kväll dök plötsligt ett tåg upp bakom mig. Snöslungan på loket kastade mig högt upp i luften, med skidor och ryggsäck, och jag landade i en djup dal. Det tog en liten stund innan jag kunde orientera mig. Men plötsligt såg jag ljusen från Abisko  Turisthotell, och jag gick ditåt. Hotellpersonalen häpnade när jag klev in som en snögubbe. ’Hur i all världen har du kommit hit?’ frågade de. ’Via en luftfärd’, svarade jag glatt. De var vänliga och bjöd på varm choklad och smörgås.”

Trots att levnadsförhållandena var kärva då i Sverige och vintrarna extremt kalla, saktade inte de nitiska pionjärerna farten. Jehova höll deras hjärtan varma. Verket gick hela tiden framåt under dessa år. Efter kriget hade antalet tillbedjare mer än fördubblats — från 1.427 år 1938 till 2.867 år 1945.

Motstånd flammar upp

Religiösa talesmän för kristenheten försökte också göra Guds folk missmodigt. Avdelningskontoret rapporterade:

”Nu finns det knappast någon tidning av något slag i landet som inte innehållit en eller flera illvilliga artiklar där Jehovas vittnen stämplas som ’femtekolonnare finansierade av utländskt kapital’, ’en kommunismens förtrupp’, ’falska profeter’, ’fiender till staten och samhället’ osv., osv. och alla de vanliga epiteten använts. Självfallet är det prästerna som ligger bakom detta, ... och kraxandet i pressen kulminerade då ett stort kyrkoråd samlades i huvudstaden i mitten av maj.”

Detta uppflammade hat började strax efter det att vittnen entusiastiskt hade lämnat ut 300.000 exemplar av broschyren Kampen för frihet på den inre fronten. Prästerna satte i gång en våldsam kampanj och använde vår metod att gå från hus till hus för att få folk att läsa vad som skrivits emot oss.

Kampanjen misslyckas

Men den kampanjen ledde till att Jehovas verk fick mer publicitet över hela landet än någonsin tidigare. Med förnyad  styrka och friskt mod fortsatte förkunnarna att predika om Riket genom både ”dåligt rykte och gott rykte”. — 2 Kor. 6:8; Ps. 143:10.

Pionjärerna blev återigen välsignade under tjänsteåret 1944. Pionjärerna med särskilt uppdrag hade goda skäl att glädja sig, då de lyckades organisera 17 nya församlingar. De övriga pionjärerna gladde sig också, då 11 nya församlingar hade bildats som ett resultat av deras ansträngningar. Det året bildades hela 144 nya församlingar! Kampanjen mot oss hade således misslyckats. Här är ett typiskt exempel:

Kyrkorådet i en socken beslöt att kräva att två pionjärsystrar skulle 1) sluta besöka människor med sin litteratur, 2) tro på Jesus och 3) utan dröjsmål inkvartera sig utanför socknen.

Sockenprästen försökte också pressa systrarnas hyresvärd att omedelbart vräka dem. Brevet som informerade hyresvärden om kyrkorådets beslut att systrarna måste vräkas slutade: ”Med hjärtliga hälsningar till er och dem (de två systrarna).” Hyresvärden och hans bror, som båda brukade gå i kyrkan, blev så upprörda över de falska anklagelserna att de slutade att gå i kyrkan och i stället började vara med vid bibelstudierna som systrarna ledde.

Inte alla präster var motståndare

En pionjärsyster bad en broder från en grannförsamling hålla ett offentligt föredrag på hennes distrikt. Till allas förvåning kom prästen. Han lyssnade uppmärksamt och gjorde anteckningar. Efteråt ställde han många frågor och medgav att många av kyrkans läror var oriktiga. Han klagade: ”Folk skulle inte komma till kyrkan ens om jag predikade sanningen för dem.”

Brodern sade att prästen och hans kolleger borde göra som Kristus och hans efterföljare, gå från hus till hus.  Prästen svarade: ”Ja, det borde vi göra, men vi är för fega och för lata för det, och dessutom är vi alltför upptagna med världsliga ting.” När prästen gick, tog han vänligt i hand och tackade talaren för föredraget.

Blyghet övervunnen

Svenskar är av naturen ganska reserverade, tystlåtna och lite rädda för att ”göra bort sig”. Därför är det märkligt att så många svenskar har kunnat övervinna detta och frimodigt gå från dörr till dörr för att uppfylla Jesu befallning i Matteus 28:19, 20: ”Gå ... och gör lärjungar av människor ... och lär dem.”

Dessutom sade Jesus i Lukas 18:27: ”De ting som är omöjliga för människor är möjliga för Gud.” Jehova bistod Mose, då han klagade över att han inte var så god talare, och gav honom Aron som hjälp. På liknande sätt har Jehova genom sin organisation bistått förkunnarna i Sverige och gett dem olika slags ”Aron”, eller talhjälpmedel, som följande exempel visar:

”Aron 1” — Vittnesbördskortet

En sådan ”Aron” var vittnesbördskortet som vi använde från 1934 till en bra bit in på 40-talet. Det innehöll en kort, tryckt predikan och ett litteraturerbjudande. I Bulletin förklarades det: ”När man besöker hemmen, kan detta kort lämnas till den person som öppnar dörren. Låt honom läsa det. Sedan han läst det, räcker man fram broschyren — och allt vad ni behöver säga är, att detta är den broschyr som omnämnes på kortet.” Hur fungerade det i praktiken?

En pionjär berättar: ”Jag gjorde precis som vi var tillsagda. Det gick i allmänhet ganska bra, men ibland uppstod missförstånd. Somliga tog helt resolut mitt kort och gick in och stängde dörren, eller också trodde de att man led av något talfel och skaffade sig medlidsamt flera böcker. En  del ville av ren välgörenhet ge mig en allmosa. Många gånger fick både den besökte och jag oss ett gott skratt.”

Dessa kort var bra inte bara för att bryta isen vid dörrarna, utan också för att snabbt hinna bearbeta stora distrikt. Lyckligtvis har inte alla svenskar tunghäfta. En del förkunnare berättade för Sällskapet att de trodde att ”Herren gjort denna anordning för att hjälpa dem ifrån sin ovana att prata bort en massa tid”.

”Aron 2” — Grammofonen

En annan ”Aron” var den bärbara grammofonen med fem minuter långa skivinspelningar av bibliska predikningar. Detta nya redskap gjorde man gott bruk av i flera år.

År 1937 talade broder Eneroth in domare Rutherfords grammofonföredrag på svenska. Så snart förkunnarna fick tillgång till skivorna, drog de entusiastiskt ut på distrikten som en gräshoppssvärm. Under de tio första månaderna  spelades 107.077 predikningar upp för 153.786 personer. Broder Eneroth var själv en av de första som använde skivorna. Han berättade: ”Sedan jag spelat ett av dessa föredrag för ett äkta par i Stockholm, sade hustrun: ’Er röst påminner så mycket om den som vi hörde nyss. Ni måste ha lyssnat till den många gånger.’”

Till en början hade vi ganska stora och tunga grammofoner, men vi fick snart tag i små hopfällbara apparater, som rymdes i en portfölj. De var så sinnrikt konstruerade att skivan var mycket större än grammofonen. När förkunnaren frågade om han kunde få spela en skiva med ett bibliskt föredrag, svarade ofta den besökte: ”Men jag har ingen grammofon.” När förkunnaren då snabbt halade upp den lilla grammofonen ur portföljen, blev den besökte ofta mycket nyfiken och villig att lyssna. En del frågade till och med om de fick köpa grammofonen. På så sätt kom många, som annars inte skulle ha lyssnat till vittnesbördet, att höra det.

Grammofonen fick ofta bröderna att känna sig lite modigare i tjänsten. En broder berättar: ”Jag kom till en bondgård, där man firade barndop och hade en stor fest. Jag frågade värden om jag kunde få spela ett bibliskt föredrag. Eftersom värden tänkte att det skulle höja den religiösa atmosfären något vid festen, i synnerhet då prästen var där, samlades alla gästerna. De lyssnade uppmärksamt — också prästen — men efteråt fick han till allas förvåning väldigt bråttom och skyndade i väg därifrån. Jag fick besvara många frågor, och flera gäster skaffade sig litteratur.”

”Aron 3” — Högtalarutrustningen

Avdelningskontoret ordnade med särskilda högtalaranläggningar genom att koppla samman en grammofon med högtalare som kunde placeras på en cykelkärra. På så  sätt kunde ett grammofonföredrag höras inom ett större bostadsområde. Först spelades musik för att väcka nyfikenhet och få folk att öppna dörrar och fönster och lyssna. Efter föredraget gick bröderna runt i hemmen och besvarade frågor och erbjöd litteratur.

En nitisk broder ville att hans grannar skulle lyssna till ett grammofonföredrag medan de tog upp potatis på en åker. Han placerade en högtalare högt upp i en tall och satte i gång grammofonen. När den kraftfulla välartikulerade rösten vällde ut över åkern, slutade folket arbeta och lyssnade gapande och stirrade mot skyn i tron att det var ett budskap från himlen!

Mot slutet av 1940-talet slutade man använda grammofoner. Under åren 1938—1943 var omkring 1.200 grammofoner i bruk och en och en halv miljon människor lyssnade till grammofonföredrag, och under samma period ökade antalet förkunnare från 1.427 till 2.571.

Varför slutade man använda grammofoner? Ett betydligt effektivare medel för att sprida de goda nyheterna började användas — förkunnarna började predika och undervisa själva. Hur var det möjligt för tystlåtna svenskar?

”Aron 4” — Skolan i teokratisk tjänst

En av de främsta faktorerna bakom framgången i Rikets verk i Sverige var den utmärkta övning som vittnena fick i skolan i teokratisk tjänst.

År 1944 infördes den i alla församlingar i Sverige — ett år efter det att den hade kommit i gång i Förenta staterna. Först fick bara bröder vara med. En broder i varje församling förordnades av Sällskapet som instruktör. Varje möte började med namnupprop för att framhäva vikten av regelbunden närvaro. Det slutade man med senare.

Skolan innebar hårt arbete och stor självrannsakan för många elever. En broder berättar: ”Redan före mötet kunde  man lätt se vilka bröder som skulle hålla övningstal den kvällen. De såg ofta lite bleka och frånvarande ut.” En gång frågade instruktören åhörarna: ”Vad är det första man gör, när man fått i uppdrag att hålla ett tal?” En broder svarade: ”Man gruvar sig.”

En områdestillsyningsman berättade: ”En del talare stängde in sig någonstans hemma och övade talen otaliga gånger. En broder tappade minnet totalt under sitt tal. Han blev tyst, stirrade på åhörarna en stund och sade: ’Det gick visst inte så bra det här.’ När han hade sansat sig, utbrast han: ’Men ni skulle bara ha hört mig hemma i ve’boa!’”

En resandebroder berättar: ”En del bröder fick verkligen kämpa hårt för att få bukt med nerverna. En broder skulle hålla sitt första tal och var så nervös att han måste gå ut flera gånger under mötet innan han höll det. När han äntligen kom upp på podiet, började han sitt tal med den drastiska inledningen: ’Jag har varit ute tre gånger för att spy!’”

En annan broder berättar: ”En av de första eleverna i vår församling, en lång, ståtlig broder, hade förberett sig så väl att han kunde sitt tal utantill. Han var full av tillit, men när det stora ögonblicket kom, blev han nervös och blev alldeles stum. Efter vad som tycktes vara en evighet, sade han plötsligt Hej! till publiken. Men det lossnade hans tunga. Han fick tillbaka talförmågan och höll ett utomordentligt tal.”

Utmärkta resultat

Skolan i teokratisk tjänst har inte bara resulterat i goda offentliga talare, utan också i goda undervisare som kan tala med människor vid dörrarna och i deras hem. När systrar senare blev inbjudna att vara med i skolan, gjorde de också stora framsteg som förkunnare av Riket.

Tack vare skolan har de unga i Sverige också gjort fina  framsteg. Den har motiverat många pojkar och flickor att ta hel och full del i Rikets verk. En sjuårig pojke frågade skoltillsyningsmannen om han inte kunde få vara med i skolan. Tillsyningsmannen frågade: ”Varför det?” Pojken svarade snabbt: ”Man kan ju inte gå och slöa hela livet, heller!”

Gatumarscherande

De svenska bröderna har ivrigt tjänat Jehova på alla de sätt hans organisation än föreslagit. När de, till exempel, under 40-talet och i början av 50-talet fick veta att bröderna och systrarna i Förenta staterna och i England satte på sig sandwichplakat och gick i parader på gatorna för att annonsera det offentliga föredraget vid sina sammankomster, gjorde de entusiastiskt anordningar för det också i Sverige.

Jack Pramberg, som tjänade som områdestillsyningsman på den tiden och organiserade många sådana parader berättar: ”Vintertid blir det mörkt mycket tidigt på eftermiddagen i norra Sverige. Därför använde vi facklor för att förstärka effekten av våra parader. En gång var temat för det offentliga talet ’Det enda ljuset’. När fackeltåget ringlade sig genom staden, blev det plötsligt strömavbrott och kolsvart i hela staden, men våra facklor spred ljus över våra skyltar och plakat på vilka folk kunde läsa: ’Det enda ljuset.’”

Sven-Erik Larsson, en resande tillsyningsman, berättar: ”Ibland bar bröderna stora plakat på stänger, s. k. standar, då de gick genom gatorna och annonserade det offentliga föredraget vid sammankomster. Av ren nyfikenhet var två tonåriga pojkar med vid en sammankomst i Örebro 1948. De hade ännu inte beslutat sig för att bli Jehovas vittnen. Efter en mötessession räckte jag dem, utan att veta vilka de var, ett stort standar och sade till dem var de skulle gå. Tveksamt tog de emot det och vandrade runt med det i stadens centrum. En av dem, Lars Lindström, har varit  församlingsäldste i många år nu, och den andre, Rolf Svensson, tjänar som områdestillsyningsman.”

Kristen neutralitet på spel

Även om Sverige har försökt behålla en strikt politisk neutralitet, har ett starkt försvar med allmän värnplikt upprätthållits. Brödernas ostrafflighet i fråga om sin kristna neutralitet har därför satts på prov. Före andra världskriget gjorde bröderna i allmänhet vapenfri tjänst i stället för vanlig värnplikt och tjänade som brandmän eller skogsarbetare eller som utgrävare vid arkeologiska fyndplatser och utförde en mängd andra civila tjänster. Men under andra världskrigets lopp insåg de att de i själva verket klassificerades som soldater som militärmyndigheterna förfogade över. De vägrade därför utföra sådan tjänst.

Upprepade fängelsestraff blev följden. Första gången de vägrade, dömdes de till en månads fängelse. Strax efter det att de kommit ut ur fängelset blev de inkallade till militärtjänstgöring igen, och sattes, efter förnyad vägran, återigen i fängelse, men nu för två månader. Ut igen, och så upprepades proceduren fyra, fem, eller fler gånger, och varje gång ökades i allmänhet straffet med en månad. Hundratals bröder fick under en rad av år sitta i fängelse i flera hundra år tillsammans. Werner Johansson, som då var pionjär, satt sammanlagt 12 månader i fängelse — i olika perioder under 13 år. Han berättade:

”Att gång på gång inkallas och gå igenom den ena domstolsförhandlingen efter den andra och att så vandra in och ut i olika fängelser var ganska prövande. Jag hade också familjen att ta hand om. Men den kärlek och uppmuntran bröderna och systrarna gav oss var en underbar hjälp. När allt kommer omkring var det en spännande tid, och många möjligheter öppnades för att vittna för alla inblandade.”

Ibland blev bröderna skymfade och utskällda av  åklagare och domare. En pionjär, Erik V. Johansson, kommer ihåg första gången han stod inför rätta: ”Åklagaren och domaren sade att de skulle göra livet surt för mig, om jag inte gjorde min plikt. Jag talade om för dem att jag var beredd att lida som Daniel som kastades i lejongropen. Då sade åklagaren: ’Det skulle vara intressant och ha en lejongrop att kasta Johansson i så finge vi se hur det blev med Johanssons trohet.’ När jag nästa dag mötte domaren, grep han tag i mig och sade: ’Johansson är en lymmel. Johansson skulle skjutas. Johansson blir nog skjuten också.’” Men han blev inte det. Broder Johansson är nu över 80 år, lever än, och är verksam i heltidstjänsten.

Myndigheterna gör ett desperat försök

Det stod allt klarare för myndigheterna att fängelsestraff inte kunde få dessa unga män att bryta sin ostrafflighet. ”Domare och åklagare har varit medverkande i ett spel där de ofta känt sig som hjälplösa brickor”, skrev en svensk f. d.riksdagsman om behandlingen av Jehovas vittnen.

Mot slutet av kriget gjorde myndigheterna avsiktligt ett desperat försök att ändra på det hela. Plötsligt beordrade de sinnesundersökning av 126 Jehovas vittnen som vägrade att göra värnplikt. Om de hade kunnat förklaras mentalt undermåliga, kunde domstolarna behandla dem annorlunda. Avdelningskontoret skrev i en rapport om detta:

”Undersökningarna gjordes i tre olika städer, och var och en av dem som skulle undersökas blev utfrågade i fem eller sex dagar av en präst och två läkare. De bröder som blev föremål för detta höll med om att det var en mycket uppmuntrande erfarenhet som gav dem många tillfällen att vittna. Prästerna som deltog i dessa undersökningar var så förvirrade och nervösa att till och med läkarna var häpna, och läkarna medgav att Jehovas vittnen, som regel, var ... människor med stark övertygelse och höga moralnormer.”

 Ett växande problem

Dessa sinnesundersökningar av vittnena övergavs snart, eftersom de ansågs meningslösa. Men många domare, åklagare, fängelsedirektörer, fångvaktare och även fängelsepräster blev mer och mer oroade. En åklagare gjorde följande uttalande riktat till riksdagen:

”Så åklagare jag är tror jag inte på straffhot i detta fall. ... Skall vi år 1958 behöva dras med ett sådant rudiment av häxprocesser som detta faktiskt är med dessa i övrigt fullt oförvitliga personer? Det är skrämmande att dessa skall behöva blandas upp med ett kriminellt klientel på våra fängelser. Jag får säga att den enda gång då jag skäms över mitt yrke som åklagare är när jag nödgas yrka fängelsestraff på sådana personer.”

Fångarnas fängelse

Allteftersom fler unga män kom att omfatta sanningen, sattes fler i fängelse. Fängelserna var redan fulla med brottslingar, och kriminalvårdskostnaderna steg. Eftersom våra bröder måste stoppas in här och där för att avtjäna sina fängelsestraff, tog Kriminalvårdsstyrelsen det ovanliga steget att försöka låta Jehovas vittnen uppföra och driva sitt eget fängelse.

Byggnadsarbetet utfördes av internerna, alltså Jehovas vittnen. De lämnades ensamma 12 timmar om dagen utan fångvaktare. En tjänsteman kom då och då med matvaror och arbetsmaterial. Ibland utsågs två bröder till fångvaktare, så att fångar fick vakta fångar. De kunde hålla alla möten och fick ta emot besökare varje söndag, hela dagen. Vittnandet utfördes per brev. Massmedia betraktade detta ”fångarnas fängelse” som ett löjligt experiment. Men bröderna skötte det helt perfekt och ingen försökte fly.

En lösning tar form

Så småningom började riksdagsmän och regeringsmedlemmar inse att det behövdes ett annat förfaringssätt.  Genom att bröder och andra välvilligt inställda personer förde förhållandena på tal med olika myndighetspersoner uppmärksammades situationen.

En broder, som utförde målningsarbeten hos en regeringsmedlem, tog upp saken med honom. Denne bad senare brodern räkna ut vad det kostade staten att ha vittnena i fängelse. Han blev förvånad över kostnaderna och lovade att visa dem för sina kolleger. En skräddare i Stockholm, som hade riksdagsmän som kunder, brukade ofta påminna dem om situationen och uppmana dem att göra något för att rätta till problemet.

I januari 1964 tillsatte försvarsministern en utredning för att granska frågan. Utredningen kallade två representanter för Sällskapets avdelningskontor för att höra med dem om vilket slag av arbete som Jehovas vittnen kunde utföra som ersättning för militärtjänst. Men i stället för att följa brödernas vädjan om frikallelse från varje slag av tjänstgöring föreslog utredningen följande, enligt sin officiella rapport: ”Därför bör det enligt utredningens mening allvarligt övervägas att ... temporärt olämpligförklara Jehovas vittnen enligt motsvarande grunder, som redan tillämpas för vissa alkoholskadade eller asociala personer.”

Präster på vår sida!

Att på detta sätt jämföra Jehovas vittnen med ”vissa alkoholskadade eller asociala personer” gjorde många upprörda, eftersom vi var kända som ordentliga och laglydiga medborgare. Till och med kyrkliga myndigheter protesterade. En tidning återgav vad domkapitlet i Härnösand tyckte:

”Utredningen betraktar med rätta det som en otillfredsställande lösning att möta [vittnenas] övertygelse med fängelsestraff. Men eftersom behandlingen av denna del av problemet slutar med en rekommendation att sätta unga  män som tillhör Jehovas vittnen i samma kategori som asociala personer och alkoholister, har utredningen inte sett fakta i saken och inte visat respekt för mänsklig värdighet.” Denna klassificering påminner oss om Jesus, som också med orätt klassificerades som sådan. — Matt. 11:19.

Det slutliga beslutet

Den 25 maj 1966 beslöt riksdagen att en särskild utredning skulle göras från fall till fall av varje vapenvägrande Jehovas vittne. På grundval av denna utredning skulle regeringen sedan kunna besluta att inte för närvarande inkalla vittnet till militärtjänst. Denna förändring togs emot med stor glädje efter många års uthärdande.

Ett telegram sändes till Sällskapets huvudkontor i Brooklyn i USA. Ett svenskt par, som vid den här tidpunkten var med vid en stor sammankomst i Baltimore, gladde sig över att höra Sällskapets dåvarande vicepresident, broder F. W. Franz, läsa upp telegrammet för åhörarna. De berättar att han berömde de svenska myndigheterna och kallade Sverige ett mönsterland.

”Den svenska modellen”

Det förfaringssätt som de svenska myndigheterna fastställde har av myndigheter i andra länder kallats den svenska modellen, och de har refererat till den, då de försökt utarbeta liknande lösningar. Exakt vad är förfaringssättet då?

En broder som inkallas till militärtjänst ber de äldste i sin församling om ett intyg som visar att han är en kristen Ordets förkunnare, att han genom dop överlämnat sig åt Jehova Gud och hans tjänst och att han är ansluten till församlingen. Sällskapets avdelningskontor bekräftar att de som utfärdat intyget är förordnade äldste i församlingen. Den inkallade skickar eller lämnar vid personlig inställelse  detta intyg, tillsammans med en personligen skriven anhållan om att bli undantagen från inkallelse, till vederbörande myndighet, som efter särskild utredning undantar honom från den militärtjänstgöring han blivit inkallad till. En liknande procedur har tillämpats i samband med att systrar kallats till civilförsvarstjänst.

Förnyade försök till kompromiss

Sedan detta beslut hade fattats av riksdagen har nya försök gjorts att få oss att utföra någon form av tjänst som ersättning för militärtjänst. I början av 1970-talet tillsattes en statlig utredning som skulle granska behandlingen av vapenvägrare. Myndigheterna ville att Jehovas vittnen skulle tjänstgöra på samma villkor som andra religiösa grupper och utföra någon form av obligatorisk tjänst.

Representanter för avdelningskontoret förklarade för utredningen att vittnena inte kan gå med på att utföra någon som helst alternativ tjänst — hur lovvärd den än kan vara. De visade att Jehovas vittnen redan utför en form av social verksamhet i sin förkunnartjänst från hus till hus, där de kan hjälpa människor att ordna upp sitt liv och bli ordentliga, laglydiga medborgare. Då framförde en av utredningens ledamöter en högst överraskande tanke.

Han undrade om vi kunde tänka oss att ägna oss åt någon form av tjänst på heltid inom våra egna församlingar under en period som motsvarade värnpliktstiden — som en ersättning för militärtjänst. Bröderna förklarade att vår tjänst för Gud aldrig kan utföras som ersättning för militärtjänst, utföras på kommando eller underställas staten. Slutligen föreslog utredningen att man skulle hålla sig till 1966 års beslut och avslutade sin slutrapport: ”Enligt utredningens mening synes det f. n. inte finnas andra religiösa grupper i vårt land som kan jämställas med Jehovas vittnen.”

 Tusentals vittnen lämnar kyrkan

Vittnena i Sverige har inte bara konsekvent bevarat sig neutrala i politiska angelägenheter, utan också lojalt följt befallningen i Uppenbarelseboken 18:4 att dra ut ur det stora Babylon, den falska religionens världsvälde. Den 1 januari 1952 var ett minnesvärt datum i samband med detta, för då trädde en ny lag, som hade med religionsfrihet att göra, i kraft. Den gav alla svenska medborgare rätt att villkorslöst lämna statskyrkan.

Nu behövde man bara fylla i ett formulär, eller skriva ett brev, som visade att man anmälde sitt utträde ur kyrkan. Sedan man undertecknat det och fått namnteckningen bevittnad, lämnade man in det på pastorsexpeditionen, där utträdet registrerades utan invändning, frågor eller diskussion.

Svenskar i allmänhet utnyttjade inte denna möjlighet i någon större utsträckning, främst på grund av likgiltighet. Men Jehovas vittnen gjorde det genast. Alla de 5.000 vittnen som då fanns i landet anmälde sitt utträde som en man. Många präster blev förvånade och kunde inte låta bli att ställa frågor. Några månader senare rapporterade avdelningskontoret:

”Vittnenas besök hos prästen i församlingen i denna angelägenhet gav dem många goda tillfällen att avge vittnesbörd om Riket. I flera fall skaffade sig prästerna av vittnenas litteratur och besökte t. o. m. studiemöten, till följd av dessa samtal, för att taga närmare reda på vår trosuppfattning. De bibliska traktaterna, som kom ut på svenska just då, kom väl till pass i detta sammanhang. En präst blev så intresserad, att den gamla systern, som utgör gruppen [församlingen] på den platsen, har haft studium med honom en gång i veckan i boken ’Låt Gud vara sannfärdig’, och han sade till en besökande pionjärbroder,  att det var bra att hon kommer regelbundet och håller honom till att studera.”

Radio — inte för Jehovas vittnen

Radion i Sverige har varit ett statligt monopol ända sedan utsändningarna började. Monopolet innebär att en nämnd, som representerar staten, har full kontroll över radioutsändningen (och nu även över TV-utsändningen). Eftersom Sverige är ett demokratiskt styrt land, där religiös diskriminering anses olaglig, har vi försökt få sändningstid.

År 1953 höll en pastor ett 30 minuter långt tal i radio för att ”avslöja” Jehovas vittnen, utan att ge oss möjlighet till kommentar. Efteråt sändes två bröder till den tjänsteman — en statskyrkopräst — som var ansvarig för de religiösa programmen och bad att få sända ett svarsprogram. En av bröderna berättar:

”Han sade rent ut till oss: ’Jehovas vittnen kommer inte att få vara med inom ramen för de religiösa programmen i Sveriges Radio. Vi betraktar inte er som kristna.’ ’Varför inte det?’ frågade vi. ’Ni tror inte på treenigheten. Det är bara så! För övrigt har jag hört att ni citerar bibeln falskt i er litteratur.’ ’Har ni något exempel?’ frågade vi. ’Jag har en av era böcker här i bokhyllan. Jag skall visa er.’ Han tog ner den engelska upplagan av ’Skaffa eder visshet i fråga om alla ting’ (en bok fylld med citat från bibeln) och en bibel på engelska. Han började jämföra dem ord för ord och fortsatte så en lång stund. När han inte kunde hitta någon som helst avvikelse, reste han sig och sade: ’Hur som helst, så är det bara kristna som får vara med i religiösa program i radio’, och så visade han ut oss.”

Ett försök att ”avslöja” misslyckas

I oktober 1976 inbjöd en tjänsteman vid Sveriges Radio oss att ta del i en serie om tre program för att, som han sade, informera människor om oss. Vi gick med på det efter  att ha blivit lovade att behandlas opartiskt. Programmen skulle grunda sig på inspelade avsnitt av våra möten och på intervjuer.

Under inspelningen blev det uppenbart för bröderna att programmen var avsedda som ett angrepp mot vittnena. Bröderna som intervjuades överöstes med provocerande frågor, men de svarade lugnt och sakligt. Banden redigerades sedan av radiomannen, så att programmen skulle ge sämsta tänkbara intryck.

Efter sändningen fick avdelningskontoret brev och telefonsamtal från lyssnare i landet. De sade att de hade märkt skillnaden mellan vittnena och deras angripare och att sanningen klingade igenom. En månad efter radioprogrammen, i november 1976, hade vi ett nytt rekord på 16.693 förkunnare av de goda nyheterna i Sverige! Vi insåg sanningen i skriftstället: ”Inget som helst vapen som formas mot dig kommer att ha någon framgång.” — Jes. 54:17, NW.

Behov av nytt avdelningskontor

Under 1940-talet hade antalet förkunnare mer än fördubblats — från 1.726 år 1940 till 3.702 år 1949. I en rapport 1949 tillkännagavs utsikterna till framtida ökning: ”Från nästan varje församling rapporterar kretstjänarna att det finns mer intresse på fältet än vad de lokala förkunnarna kan ta hand om.”

Vi behövde också trycka tidskrifterna själva. År 1950 hade den sammanlagda spridningen av de två tidskrifterna nått 123.000 exemplar i månaden. Tryckningen utfördes fortfarande av ett privat företag. Avdelningskontoret hade bara plats i källaren för en liten handmatad digelpress och en accidenspress för framställning av mindre tryckalster. Det rådde alltså stort behov av rymligare lokaler. Man började söka en lämpligare plats.

 Resolut aktion

Brodern och arkitekten Lennart Thunberg berättar: ”Vi fann några intressanta platser i Stockholms centrum. Dessutom blev vi erbjudna två till varandra gränsande tomter i Jakobsbergs kommun, omkring 20 kilometer nordväst om Stockholm. Men vi kunde inte drömma om att flytta utanför staden efter 25 år mitt i centrum.

Vi tog upp saken med Sällskapets dåvarande president, broder Knorr, då han 1951 besökte Sverige. Broder Eneroth och jag rekommenderade några platser i Stockholms centrum, men broder Knorr, som hade andra framtidsplaner, frågade om det inte fanns platser utanför Stockholm. Vi mumlade något om tomterna i Jakobsberg. ’Åk och köp dem!’ sade han resolut.

Under det då pågående landskonventet i Eriksdalshallen i Stockholm ville broder Knorr ha kontraktet undertecknat omedelbart för att kunna meddela konventdeltagarna om planerna. Jag skyndade i väg till Jakobsberg, och efter flera  timmars letande fann jag ägarna till de två tomterna, fick dem att underteckna kontraktet, skyndade tillbaka till sammankomsten och informerade broder Knorr, som lugnt och tryggt tillkännagav projektet för de glada och entusiastiska konventdeltagarna.”

Det dröjde inte länge förrän byggnadsarbetet var i full gång. Broder Thunberg fortsätter: ”Bröder och systrar från hela Sverige stödde oss genom att sända säckvis med potatis, nyslaktade kalvar, frukt, bär och många andra matvaror. Ekonomiskt gick det hela också bra ihop. Företaget som köpte den gamla fastigheten betalade kontant. Banken som Sällskapet anlitat i många år gav oss kredit utan problem på grund av Sällskapets goda rykte. Många vänner lånade ut pengar och bidrog frikostigt. En syster sålde till och med sitt affärsföretag för att kunna bidra.”

Den 31 mars 1954 var en historisk dag. Då öppnade vi vårt nya Betel i Jakobsberg. Vi flyttade från 900 nerslitna kvadratmeter till 3.600 nya, som gav oss goda utrymmen för mera avancerad tryckeriutrustning. Vi satte i gång med att själva trycka tidskrifterna Vakttornet och Vakna! med början med numren för 15 maj och 8 juli 1954. Den här platsen skulle komma att tjäna Rikets intressen i Sverige i 26 år.

Ett ”utländskt distrikt” utvecklas

Efter andra världskriget utvecklades ett nytt förkunnardistrikt. Från olika länder, främst från Finland och södra Europa, strömmade gästarbetare med familjer in och bosatte sig i Sverige. Tusentals flyktingar från andra delar av jorden slöt sig också till det svenska samhället. En ny befolkning med hundratusentals utlänningar, talande omkring hundra olika språk, skulle nu också få höra de goda nyheterna.

Till att börja med fick förkunnarna rådet att försöka ta reda på från vilket land de besökta kom och erbjuda dem  något att läsa på sitt eget språk. De som visade intresse skulle sedan undan för undan inlemmas i de svensktalande församlingarna. Det fungerade inte bra i praktiken. Eftersom många tvekade att komma till församlingarna, gjorde de små framsteg.

År 1970 blev det ändring på detta. Broder Milton Henschel från huvudkontoret i Brooklyn rekommenderade under sitt zonbesök att bröder och systrar som talade främmande modersmål skulle organiseras i grupper och församlingar efter sina respektive språk. Han sade att en person växer snabbare andligen och får en djupare förståelse av sanningen, då han studerar den på det språk han bäst behärskar.

”Utländska” församlingar

I december samma år bildades den första ”utländska” församlingen, Göteborgs Finska församling. Strax därefter bildades en annan finskspråkig församling i Stockholm. En kretstillsyningsman som hjälpte till att organisera denna församling rapporterar:

”Entusiasmen och glädjen bland de finska bröderna och systrarna är mycket stor. De har strömmat till från alla håll och kanter, och nästan över en natt har en stor livfull församling bildats. Det är som ny grönska efter ett ljummet regn på en torr åker.” Fler finskspråkiga församlingar spirade och växte, och nu, 1990, finns det 33 församlingar och 12 grupper, organiserade i tre kretsar med mer än 1.700 förkunnare och 119 pionjärer.

Verksamheten fortsatte snart med andra språkgrupper. År 1971 höll en kretstillsyningsman ett möte för spansktalande personer i Stockholmsområdet för att ”pröva intresset”. Femtiosex personer kom. Vad har hänt sedan dess? Lars-Erik Eriksson, som hjälper till med att organisera arbetet på det ”utländska” distriktet, berättar: ”Vi har nu sju spanskspråkiga församlingar plus sju grupper. Förutom finska och  spanska församlingar och grupper har vi en italiensk, fyra jugoslaviska, tre grekiska och tre engelska församlingar, plus flera grupper som håller möten på serbo-kroatiska, grekiska, engelska, arabiska och turkiska. Planer att organisera en fjärde engelsk församling, tre polska grupper och en fransk grupp är också på gång. Över 2.700 personer har således hittills blivit funna på dessa utländska distrikt och förts samman i 50 församlingar och 28 grupper.”

Längtan efter sanningen

Följande erfarenheter visar vilken välsignelse detta arbete bland invandrare har blivit för många. Celo Pertot, som är av italiensk härkomst och som i flera år arbetat med en del icke svenskspråkiga församlingar, berättar:

”En svensk syster bad mig hjälpa henne att besöka några italienska familjer. Jag tvekade, eftersom jag redan hade varit hos dem och de inte verkade ett dugg intresserade. Jag följde ändå med, fast lite motvilligt. Vi träffade en dam som jag inte hade sett förut. Då systern presenterade oss på svenska, började damen dra igen dörren. Snabbt sade jag på italienska: ’Vi talar om det hopp Guds rike ger oss.’ Hon började lyssna. Vid ett senare besök sade hon: ’Tänk, jag hade planerat att ta livet av mig precis innan ni besökte mig första gången. Jag hade bett till Gud: ”Om du finns, varför har jag då förlorat tron på dig, och varför finner jag då livet så meningslöst?”’ Med hjälp av ett bibelstudium fann hon den verkliga meningen med livet. Hon har nu i många år tjänat som pionjär, nitisk och full av liv.”

En kvinna hade studerat med Jehovas vittnen en tid i Chile innan hon flyttade till Sverige och blev uppmanad att leta upp vittnena så snart hon kom fram. Hon försökte, men lyckades inte. En dag råkade hon bläddra i en väninnas telefonbok och fann den så rörig att hon erbjöd sig att renskriva den. Och vad fann hon? Namnet på en kvinna stod klottrat två gånger på en sida med anteckningen: ”estudio de  la Biblia” (bibelstudium). ”Det måste vara ett vittne”, tänkte hon och slog med viss spänning numret. Det var ett vittne! Samma kväll besökte hon en spanskspråkig bokstudiegrupp. Hon är nu en lycklig, döpt förkunnare.

En resande svensk tillsyningsman träffade en spanjorska vid en dörr. Hon hade just ett telefonsamtal. Eftersom han kunde spanska, inbjöd han henne till ett föredrag och började vittna för henne. Hon gick så upp i samtalet att hon glömde att hon hade lagt ifrån sig telefonluren. Hennes man som väntade i andra änden, på sin arbetsplats, blev alltmer upprörd och arg. Telefonen var blockerad, och hans chef behövde den. Desperat åkte han hem och blev inte mindre arg då han upptäckte vem som hade besökt henne. Trots detta gick hans hustru på det där mötet och fortsatte att besöka möten. Så småningom följde hennes man med henne. Nio medlemmar av den familjen är nu döpta vittnen.

Vittnande bland samer

Att predika bland samer, av vilka några fortfarande lever nomadliv med sina renhjordar, kan vara en unik upplevelse. När man kommer in till en same och har hälsat, kan man inte förvänta att få börja samtala förrän efter en stunds tystnad. Sedan kan man börja tala så smått om vädret. När man till sist för in samtalet på bibliska ting, når man ibland en kritisk gräns.

”Vissa samer betraktar bibeln så helig att de anser att de flesta människor inte är värdiga nog att läsa i den”, berättar Gustav Kemi, som är äldste och själv same. ”När man talar med i synnerhet äldre samer, får man ibland intrycket att de anser att man inte ens bör tala om bibeln. En äldre samekvinna sade rakt på sak att ’man bör gråta blod innan man är värdig att ens öppna bibeln’. En annan same sade till ett barn som ville titta i bibeln: ’Nej, nej. Bibeln är för helig för barn.’”

Men flera samer har gett gensvar på bibelns sanningar och tagit ståndpunkt för Jehova, även om det ibland har gått  mycket långsamt. En same skaffade sig boken Frälsning i början av 40-talet. Han studerade den och tog den till hjärtat, men höll tyst om det i tio års tid. Då besökte han en annan same som var ett vittne. Han undrade varför Jehovas vittnen inte röker eller använder snus. Han blev nöjd med svaret. Nästa gång han träffade vittnet sade han glatt: ”Nu har jag slutat att använda snus. Mina barn har gömt alla mina snusdosor.” Han blev döpt en kort tid därefter.

Teokratiska vigselförrättningar — ett steg framåt

Jehovas vittnen har alltid strävat efter att ”lagligt stadfästa” de goda nyheterna. (Fil. 1:7) Eftersom äktenskapet är instiftat av Gud, vill Jehovas vittnen själva förrätta kristna vigslar. Före den 19 mars 1981 fick de par som var Jehovas vittnen gå till en borgerlig vigselförrättare för att bli vigda, men nu kan tillsyningsmän i församlingen, som fått regeringens personliga förordnande, förrätta vigslar i Rikets salar och på andra platser.

För att få behörighet måste dessa tillsyningsmän genomgå en särskild kurs för vigselförrättare. Avdelningskontoret har utarbetat kursen, som omfattar äktenskapsbalkens bestämmelser, namnlagen, folkbokföringslagen, brottsbalken i tillämpliga delar och vad som för övrigt gäller i samband med utövande av behörigheten som vigselförrättare. Tillsyningsmännens kunskaper och kvalifikationer prövas sedan inför lagmannen vid respektive tingsrätt. På hans rekommendation utfärdar regeringen sedan förordnandena.

Många släktingar som inte är vittnen kommer till Rikets sal för att vara med vid vigselförrättningar och får då ett gott vittnesbörd men även goda råd om äktenskapliga förpliktelser och förmåner. Gifta par som har blivit vigda innan den här möjligheten gavs säger ibland skämtsamt att de skulle vilja gifta om sig med varandra för att få vigas på teokratiskt vis.

En journalist beskrev i en tidning en vigsel i en Rikets sal:  ”Vackert, glädjefyllt och fyllt av humor och värme”, och fortsatte: ”Ett teokratiskt bröllop är inte så strikt formellt och fyllt av ceremonier som ett statskyrkligt och inte heller så högtravande. Meningen är att det skall vara en glädjefylld tilldragelse dock utan att förlora sin värdighet.”

Sveriges tredje samordnare

År 1975 kunde, vid 83 års ålder, broder Eneroth, den andre samordnaren i avdelningskontorets kommitté, se tillbaka på sina 50 år av trogen tjänst i den ställningen. Hur hade inte Rikets verk vuxit under de åren — från omkring 250 förkunnare 1925 till 16.000 då! Med glädje och varm tillfredsställelse insåg han att tiden var mogen att låta en annan broder ta över ansvaret. Broder Bengt Hanson, som hade bistått broder Eneroth i flera år, blev förordnad att ta över ansvaret som samordnare.

När broder Hanson blir ombedd att berätta något om sin teokratiska historia, säger han: ”Som 16-åring flyttade jag  hemifrån till en stad, och man började då bibelstudium med mig och mina syskon, och jag kom med på möten i församlingen. Jag hade inte varit med på så många studier och möten förrän jag insåg vad det skulle komma att betyda för mig — högläsning, bön och tal inför andra. Detta blev ett trosprov för mig, eftersom jag redan i skolan tyckte att det var svårt att högläsa och för övrigt uppträda inför andra. Det som räddade mig var att jag fick en mycket stark kärlek till Jehova och hans uppsåt och en önskan att få ägna mig helt åt detta som pionjär. Men jag sörjde djupt över min oförmåga att fritt och obesvärat kunna uppträda inför andra i dessa sammanhang. När jag så blev ombedd att medverka vid möten, särskilt när det var helt oförberett, kunde jag känna fullständig panik och en önskan att på något sätt kunna försvinna, komma undan.

Vid den här tiden gjorde jag något som kom att betyda mycket för mig. I min förtvivlan över att vara så hämmad i denna sak bad jag till Jehova. Jag tackade honom för att han upplåtit mitt hjärta och sinne för sanningen och lovade att nu ägna mitt liv åt hans tjänst och att jag skulle sträva framåt i den och göra det som kom att förväntas av mig, även om jag skulle dö som en följd av det. Jag lovade att inte dra mig undan.

Varför var denna bön så avgörande i mitt fall? Jo, sedan dess har jag alltid tänkt på den, och jag har inte medvetet dragit mig undan något av det som har förväntats av mig. Och när jag nu ser tillbaka på de 40 åren sedan den bönen, måste jag säga att Jehova på ett nästan komiskt sätt har låtit mig få visa om jag menade vad jag då sade.

Från och med då blev jag formligen ’kastad’ ut i den ena uppgiften efter den andra, som krävde att jag helt litade på Jehova och inte på mig själv. Redan som 18-åring, ett halvår efter dopet, fick jag börja hålla offentliga föredrag. Knappt ett år senare blev jag pionjär, och efter 8 månaders pionjärtjänst blev jag kallad till Betel. Från Beteltjänsten blev jag sänd ut i kretstjänsten, 22 år  gammal. När jag var 30 år, fick jag förordnandet som områdestillsyningsman, men innan jag hann börja denna uppgift blev jag, tillsammans med min hustru Ulla, kallad till den första tiomånaderskursen vid Gilead år 1961. Efter skolan blev vi förordnade att tjäna vid Betel här i Sverige, och vi är fortfarande kvar här och gläder oss över att vi båda har fått tjäna Jehova i heltidstjänsten alltifrån vår ungdom och att vi får fortsätta att tjäna Jehova med all vår tid och kraft.

Nu kanske någon tror att jag efter alla dessa år har blivit helt kvitt det ursprungliga problemet. Det kan jag inte påstå, även om det nu går bättre än vad det då gjorde. Jag upplever Herrens ord till Paulus i 2 Korintierna 12: 9 som om de också gällde mig: ’Min oförtjänta omtanke är nog för dig; ty min kraft görs fullkomlig i svaghet.’”

Arboga — ett nytt centrum

Den 8 september 1978 fällde en stark och ivrig broder med sin motorsåg det första trädet på en stenig skogstomt i utkanten av Arboga. Varför det? För att röja plats för ett nytt centrum för Rikets verk! Detta markerade slutet på en lång period av planerande och förhandlingar och början av uppförandet av ett byggnadskomplex som skulle komma att bli, som en tidningsreporter uttryckte det, ”det i särklass största som genomförts på frivillig väg i detta land”.

Betelfamiljen hade redan några år tidigare vuxit ur det 26 år gamla avdelningskontoret i Jakobsberg. Efter många böner och två års sökande efter en lämplig plats beslöt vi att bygga i Arboga, som ligger strategiskt till nära Europaväg 3 mellan Sveriges två största städer — Stockholm och Göteborg.

Ett unikt byggnadsprojekt

Under de följande två och ett halvt åren kom omkring 5.000 Jehovas vittnen från Sverige och dess grannländer och arbetade frivilligt under kortare eller längre perioder. Normalt bor inte byggnadsarbetare på ett komfortabelt hotell  medan de arbetar, men Sällskapet hade köpt ett äldre hotell med lägenheter och rum inne i staden. Det renoverades och användes som bostäder åt de frivilliga arbetarna. När Betelbygget var klart, såldes det f. d. hotellet.

Byggnadsarbetet var ett glädjefyllt uppdrag, men inte helt problemfritt. ”Vi kommer aldrig att glömma den första vintern”, säger Gunnar Heinstedt, en av organisatörerna, och fortsätter: ”Den ansågs vara en av århundradets kallaste vintrar. Under vissa perioder, då vi förberedde grunden, sjönk temperaturen till minus 30 grader. Marken var hård som flinta. Vi var tvungna att täcka stora delar av byggplatsen med presenningar och med oljefat som värmepannor blåsa in varmluft under dem. Vi kämpade tappert, men det är en av de mest glädjerika erfarenheter jag haft under min 35-åriga karriär som arkitekt och byggmästare.”

Nya lokaler uppskattas mycket

Även om den 23 december 1980 var en av de mörkaste dagarna på hela året i Arboga — solen gick upp klockan 8.55 på morgonen och gick ner klockan 14.50 på eftermiddagen — var den dagen den ljusaste och lyckligaste av alla under hela byggnadsperioden. Det nya avdelningskontoret överlämnades åt Jehova Gud den dagen! Broder Milton Henschel från den styrande kretsen i Brooklyn höll överlämnandetalet och uppmuntrade vännerna att fortsätta att helhjärtat göra Guds vilja och använda den nya byggnaden.

En medlem av Betelfamiljen sade: ”Den dag vi lämnade de trånga lokalerna i Jakobsberg och flyttade till detta helt nya, rymliga Betelhem kände vi oss som kalvar som släppts ut om våren.” Den 20.000 kvadratmeter stora byggnaden och den 12 hektar stora tomten med skog och trädgård gav familjen en välbehövlig känsla av svängrum och trivsel. Den vackra parken, utrymmena för rekreation, fruktträden, grönsaksodlingarna och de underbara blomstersängarna skapade en välgörande miljö för heltidsarbetarna och sporrade dem till ökad aktivitet.

 Nya pressar ökar farten på verket

Det nya tryckeriet innebar att bröderna kunde använda bättre och effektivare tryckeriutrustning. De bytte ut de gamla, långsamma pressarna mot en ombyggd MAN rulloffsetpress från Brooklyn. Den användes i över fem år, men ersattes sedan av en fyrfärgspress i maj 1989. En likadan press installerades följande år. År 1990 kom månadsproduktionen upp i nästan 800.000 exemplar av de två tidskrifterna på svenska och norska. Inge Olofsson, som är tryckeritillsyningsman och medlem av avdelningskontorets kommitté, säger:

”Vår första press, en fotmanövrerad, handmatad digelpress från 1940-talet, står som museiföremål i ett hörn i det nya avdelningskontoret och påminner om den underbara utveckling av verket som vi bevittnat under årens gång. Det påminner oss om vad Jesus sade: ’De ting som är omöjliga för människor är möjliga för Gud.’” — Luk. 18:27.

Utmärkt tillväxt av Rikets intressen

När man ser tillbaka på den närmare hundraåriga verksamheten för Guds rikes intressen i Sverige, är det uppenbart att det funnits många hinder på vägen, såsom ökande materialism, likgiltighet i fråga om religion, ateism, motstånd och förlöjligande från många håll och den för svenskar i allmänhet så kännetecknande reserverade naturen. Trots allt detta har Jehovas vittnen på grund av sin kärlek till nästan och till Gud fortsatt att sprida de goda nyheterna på alla håll och kanter i landet. Många människor imponeras fortfarande av det underbara budskap som vittnena för fram till dem.

Eric Nordström, som är områdestillsyningsman, berättar: ”Min hustru och jag började i resetjänsten för 37 år sedan, och vi har besökt mer än 300 församlingar i Sverige flera gånger om i krets- och områdestjänsten. Vi har rest över 200.000 kilometer härs och tvärs genom detta långsmala land. Varken kylan och snöstormarna i norr ovanför polcirkeln eller solen och hettan i söder har kunnat stoppa oss.

 Ja, efter 45 år i heltidstjänsten kan vi se tillbaka på en spännande tid av andliga framsteg i Sverige. Det teokratiska samhället har, i motsats till den gamla världen, alltid gått framåt.”

”Rikets intressen är fast grundade i alla delar av det här landet”, säger Rune Grahn, tillsyningsman för avdelningen Tjänst på fältet vid avdelningskontoret. Han rapporterar: ”Vi har nu 343 församlingar spridda över hela landet — från dess sydligaste spets till midnattssolens land norr om polcirkeln. Vi har 15 svenskspråkiga kretsar och 8 på främmande språk. De samlas regelbundet i fyra sammankomsthallar, som geografiskt sett täcker hela landet. I augusti 1990 nådde vi ett  högsta antal någonsin om 22.742 förkunnare av Riket, och i september hade vi ett högsta antal om 1.756 reguljära pionjärer. Vid Åminnelsen år 1990 var 38.339 personer närvarande, vilket talar för ytterligare ökning så länge Jehova tillåter oss att fortsätta detta verk.”

Steg för steg under årens gång har verket i Sverige gått framåt. Bröderna och systrarna har visat sig ha god tåga, stark  tro och mycket uthållighet. Lojalt och ivrigt fortsätter de att lyda sin himmelske Faders vilja, som den kommer till uttryck genom hans jordiska organisation. De ser därför framtiden an i förtröstan på Jehovas fortsatta välsignelse. De ber oavbrutet att de skall förbli lojala mot vår Gud, som gör så förunderliga ting i detta land, alldeles som han gör i mer än 200 andra länder. ”Ty du är stor och gör förunderliga ting; du är Gud, du ensam.” — Ps. 86:10, NW.

[Tabell på sidan 185]

(För formaterad text, se publikationen)

Sverige 28.000

1950 4.460

1960 8.593

1970 11.696

1980 17.311

1990 22.742

Högsta antal förkunnare

4.000

1950 178

1960 314

1970 754

1980 1.190

1990 2.724

Medeltal pionjärer

 [Ruta/Karta på sidan 116]

(För formaterad text, se publikationen)

Östersjön

NORGE

Nordsjön

DANMARK

Köpenhamn

SVERIGE

Kiruna

Polcirkeln

Härnösand

Sundsvall

Uppsala

Arboga

Jakobsberg

Örebro

Grums

Stockholm

Göteborg

Malmö

Atlanten

FINLAND

[Ruta]

SVERIGE

Huvudstad: Stockholm

Officiellt språk: Svenska

Största religion: Evangelisk-luthersk

Folkmängd: 8.574.698

Avdelningskontor: Arboga

[Bild på sidan 118]

En rofylld plats är lätt att finna en höstdag i Sverige

[Bild på sidan 129]

Rosa och Arthur Gustavsson, som i 58 år flitigt predikade Guds rike tillsammans i heltidstjänsten

[Bild på sidan 136]

Tillsyningsmän från nordeuropeiska länder (från vänster till höger): Taylor (Lettland), Eneroth (Sverige), Harteva (Finland), Dey (tillsyningsman för Nordeuropa), Lüttichau (Danmark), Öman (Norge), West (Estland)

[Bild på sidan 137]

Johan H. Eneroth blev tillsyningsman för avdelningskontoret 1925

[Bild på sidan 139]

William Dey, tillsyningsman för Sällskapets nya Nordeuropeiska Avdelning, år 1925

[Bild på sidan 140]

Fastigheten vid Luntmakaregatan 94 i Stockholm köptes år 1929. Där tjänade avdelningskontoret Rikets intressen i 25 år

[Bild på sidan 141]

De goda nyheterna fördes långt in i norra Sveriges fjällvärld

[Bilder på sidan 143]

Alla redo att ge sig ut för att predika utanför Stockholm en söndag

Bil redo att ta en skara från Luleå ut och predika strax söder om polcirkeln

[Bild på sidan 145]

Asta och Axel Richardson tjänade i Jämtland 1936

[Bild på sidan 147]

De första vittnena i Hjo använde en minibuss för att vittna på ett 5.000 kvadratkilometer stort distrikt

[Bild på sidan 150]

Aldrig för ung för att tjäna Riket

[Bild på sidan 155]

Bärbara grammofoner användes för att sprida de goda nyheterna. Varför kunde de kallas ”Aron 2”?

 [Bilder på sidan 160]

Unga förkunnare av de goda nyheterna ute med sin mamma i Värnamo 1946

”Sandwichmän” annonserar ett offentligt möte i Stockholm

[Bild på sidan 170]

Avdelningskontoret var beläget i Jakobsberg från 1954 till 1980

 [Bilder på sidorna 176, 177]

Avdelningskontoret och Betelhemmet i Arboga överlämnades den 23 december 1980. F. W. Franz i vit hjälm på besök under byggtiden

[Bild på sidan 178]

Avdelningskontorets kommitté: (från vänster till höger) Åke Carlsson, Rune Grahn, Bengt Hanson och Inge Olofsson

[Bilder på sidan 183]

Ny press ersätter äldre rotationspress. Den nya pressen trycker bibliska publikationer i fyra färger

[Bilder på sidan 184]

Vittnen besöker fiskare i Djupvik på Gotland och villaägare i Ystad