Kenya och kringliggande länder

FÖR 144 år sedan var uppståndelsen stor i London. Johannes Rebmann, en tysk forskningsresande, hade rapporterat att han hade sett ett stort berg i Östafrika, ett berg som var så högt att toppen var täckt av snö. Många förundrade sig över denna sensationella nyhet, men geograferna skakade på huvudet. Snö vid ekvatorn? Den snön fanns nog bara i Rebmanns fantasi, menade man.

Längre fram kom andra europeiska forskningsresande tillbaka från Afrika och berättade att de hört talas om ett primitivt, dvärgliknande folk som bodde i skogarna, ett folk som ingen vit man någonsin hade sett. Återigen var experterna skeptiska. De tyckte att det lät som rena sagor.

Men experterna hade fel i båda fallen. Under senare expeditioner upptäckte man det imponerande berget Kilimanjaro, som är snötäckt året runt. Man upptäckte också pygméerna, bland vilka den genomsnittliga längden för män är bara 137 centimeter.

 Ja, Östafrika är verkligen fascinerande! Det är få platser på jorden som är så spännande, så färgrika, så vackra och så charmerande som detta hörn av Afrika. Där finns inte bara snötäckta berg, utan också brännheta öknar. Där bor inte bara det mest småväxta folket i världen, utan också de mest högresta — tutsi- (tusi-) och dinkafolken, bland vilka männen ofta är över 210 centimeter.

Folkslag och språk

Östafrikas befolkning är oerhört mångskiftande. De 150 miljoner människor som bor där är indelade i mer än 350 olika etniska grupper. Enbart i Tanzania finns det omkring 125 sådana folkgrupper. I Kenya finns det cirka 40 olika etniska grupper, från kikuyufolket, som är flitigt representerat i Nairobis moderna affärsdistrikt, till massajerna, ett herdefolk som främst livnär sig på mjölk och blod från sina hjordar.

Det är därför inte förvånande att språken i Östafrika också är mycket talrika. Även om de kan indelas i ett antal språkfamiljer, uppgår det totala antalet språk och dialekter till flera hundra. Enbart i Etiopien talas mer än ett hundra språk, däribland ”ett rent språk” som kommer att förena inte bara Östafrika, utan hela världen. — Sef. 3:9, NW.

Berg, sjöar och djur

Även om Östafrika ligger i den tropiska zonen, har de inre delarna, som består av högslätter, svalt klimat i jämförelse med de heta kustregionerna. Området genomkorsas från norr till söder av den stora östafrikanska gravsänkan, en över 640 mil lång spricka i jordskorpan. Utmed denna sprickdal reser sig höga vulkankäglor. Den mest berömda av dessa är Kilimanjaro, som når nära 6.000 meters höjd och därmed är Afrikas högsta berg. Lite längre norrut ligger Mount Kenya. Detta berg är verkligen en topografisk paradox; dess fot vilar på den solstekta ekvatorn, medan dess tvillingtoppar är täckta av evig snö.

De många sjöar som finns i detta bergsområde hyser ett oerhört rikt fågelliv — pelikaner, kungsfiskare, gäss, tranor, hägrar, ibisfåglar och skedstorkar, för att bara nämna några få.  Den höga halten av natriumkarbonat i dessa bergssjöar gynnar förekomsten av de små räkor och blågröna alger som utgör flamingons föda. Det finns nära två miljoner av dessa graciösa fåglar i Östafrika. En av de mest betagande syner man kan få se på hela den afrikanska kontinenten är en stor flock flamingor i flykt, en rosa färgexplosion mot det blå himlavalvet.

Vart man än tittar ser man fåglar — egendomliga, fascinerande och vackra. En regnbågsskimrande honungssugare suger nektar ur en blomma. En klargul vävarfågel bygger sitt komplicerade bo i papyrusgräset. En gam svävar sakta fram bland molnen.

Sedan har vi förstås också de stora djuren. Följ med till stäpperna och se elefanter, sebror, noshörningar, bufflar, giraffer, lejon, leoparder och över 60 olika slags antiloper. Där kan du få se en gnuhjord på tio tusen djur dundra fram över slätten, en markatta kika ner från ett akacieträd eller en gänglig struts stolpa omkring efter föda.

Ja, vare sig du besöker Danakilslätten, en av de varmaste platserna på jorden, eller Månbergen, där gorillan har sitt hemvist, eller de vita sandstränderna med sina hundraåriga sköldpaddor, kommer du att finna att Östafrika inte liknar något annat landområde.

 Ett religiöst spektrum

Under historiens gång har Östafrikas folk i regel utövat olika stamreligioner, utom i Etiopien, där den etiopiska ortodoxa kyrkan utövat stort inflytande ända sedan 300-talet v.t. Men eftersom Mecka bara ligger tvärs över Röda havet och passadvindarna förde arabiska segelfartyg från Persiska viken till Östafrikas kust, vann islam snart terräng bland invånarna. Den lukrativa slavhandeln, som pågick under 1700- och 1800-talen och hade en betydande omfattning i området mellan Afrikas stora sjöar och hamnstaden Zanzibar, förde många muslimer längre söderut och inåt landet. I dag bekänner sig omkring 40 procent av Östafrikas befolkning till islam, även om siffran är mycket lägre i vissa länder, till exempel Uganda, Kenya, Rwanda och Seychellerna.

Under 1800-talet kom också många europeiska forskningsresande och missionärer, som lade grunden till kolonialismen. Brittiska imperiet gjorde anspråk på de områden som kom att kallas Anglo-egyptiska Sudan och Brittiska Östafrika. Somaliland delades upp mellan Storbritannien, Frankrike och Italien. Belgien tog hand om Rwanda och Urundi (våra dagars Burundi). Under kortare perioder kontrollerade Italien Eritrea (Etiopien) och Tyskland det så kallade Tyska Östafrika, dagens Tanzania. * Kristenhetens missionärer delade upp området i olika intressesfärer, så att varje ”kyrka” fick monopol på ett visst område. Man byggde skolor och sjukhus och översatte Bibeln till en lång rad afrikanska språk.

I dag är två tredjedelar av Kenyas befolkning till bekännelsen kristna, medan siffran för Östafrika som helhet är något under 50 procent. Vissa stammar har hållit fast vid sina animistiska uppfattningar, och anhängarna av dessa stamreligioner utgör i dag mellan en fjärdedel och en femtedel av befolkningen.  Asiatiska invandrare har fortsatt att utöva sina österländska religioner.

Under senare tid har nationalismen vuxit sig stark i Afrika, och under 1960-talet vann det ena landet efter det andra politisk oavhängighet. I de flesta fall innebar detta större religionsfrihet. Nationalismen öppnade också dörren för många nya, självutnämnda profeter, som afrikaniserade kristenhetens religioner och grundade hundratals nya sekter, vilket ledde till stor rivalitet och förvirring. När dessa meningsskiljaktigheter övergick i hat, utbröt våldsam förföljelse mot anhängarna av vissa religioner.

Kristenhetens kyrkosamfund, med deras inblandning i kolonialpolitiken och kommersiella intressen, föregick inte med ett Kristuslikt exempel, och inte heller åstadkom de några bestående moraliska förändringar hos flertalet av sina anhängare. Tiden var inne för Bibelns sanningsljus att lysa över Östafrika.

De första pionjärerna tänder sanningens fackla

Omkring 60 år efter det att de berömda upptäcktsresandena Livingstone och Stanley träffats vid Tanganyikasjöns stränder, vid en tidpunkt då Nilens sydligaste källflöden ännu inte hade upptäckts, gjordes de första försöken att sprida Bibelns sanningsljus till denna del av Afrika. Vid det laget var bibelforskarna redan mycket aktiva i andra delar av världen, där de nitiskt avslöjade falska religiösa uppfattningar och gjorde människor uppmärksamma på innebörden i det som hände i världen. I Afrika tog verket sin början på västkusten samt i Kaplandet, kontinentens sydligaste udde.

År 1931, då bibelforskarna antog det nya, skriftenliga namnet Jehovas vittnen, började Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Kapstaden se sig om efter möjligheter att så ut sanningens säd på kontinentens östkust och, om tillfälle gavs, även i inlandet. Gray Smith och hans äldre bror Frank, två frimodiga pionjärförkunnare från Kapstaden, gav sig av till Brittiska Östafrika för att utforska möjligheterna att sprida de goda nyheterna där. De tog sin bil, en De Soto som de hade byggt om till husbil, lastade den på ett fartyg tillsammans med 40 bokkartonger  och avseglade till Mombasa, Kenyas största hamnstad. En nybyggd järnväg förband Mombasa med Uganda, och den genomkorsade Kenyas högland. När de två pionjärförkunnarna kom fram till Mombasa, sände de därför sina dyrbara bokkartonger med tåg till den i höglandet belägna huvudstaden Nairobi, där det omkring 20 år tidigare bara hade legat några fallfärdiga skjul som användes vid järnvägsbygget.

Bröderna Smith gav sig sedan i kast med den 580 kilometer långa vägen till Nairobi. För dagens resenärer tar det omkring sju timmar att tillryggalägga denna sträcka på moderna, asfalterade vägar, men på den tiden var en sådan färd med en fullastad husbil ett verkligt vågstycke. Följande rapport som sändes till Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, och publicerades i den engelska upplagan av Vakttornet för 1 augusti 1931 ger oss en uppfattning om deras resa och vittnandet i Nairobi:

”Käre Broder Rutherford!

Min bror och jag tackar Dig ständigt för att vi har fått privilegiet att komma från Sydafrika för att bearbeta detta jungfruliga land.

Vi skeppade i vederbörlig ordning över vår husbil från Kapstaden till Mombasa på S/S Llamtepher; och efter en angenäm sjöresa påbörjade vi den mest mardrömslika bilfärd jag någonsin företagit. Det tog oss fyra hela dagar, från tidiga morgonen till sena kvällen, att tillryggalägga den 360 miles [580 km] långa sträckan från Mombasa till Nairobi, och vi sov i bushen, omgivna av vilda djur.

När vi färdades fram mil efter mil, var jag ständigt tvungen att gå ur bilen och med en spade jämna till ojämnheter i vägen, fylla igen hål och till och med hugga ned elefantgräs och trädgrenar för att lägga på den vattensjuka marken, så att hjulen kunde få fäste. Vi körde till långt in på nätterna, eftersom vi var ivriga att fortsätta vårt vittnande.

Så småningom kom vi fram till Nairobi, Kenyas huvudstad,  som ligger nära ekvatorn och Centralafrika; och Herren välsignade våra ansträngningar på ett sätt som överträffar allt. Vi arbetade båda i tjugoen dagar, inbegripet alla söndagar och lördagar, och på denna korta tid spred vi 600 broschyrer och 120 hela bokpaket om nio volymer. Man hotade oss med polisen, kallade oss lögnare, förolämpade oss och körde ut oss; men vi fortsatte, och nu är vårt arbete nästan avslutat. En fackla har tänts som kommer att lysa över det mörkaste Afrika. Vårt vittnande har av allt att döma vänt upp och ner på hela det religiösa Nairobi.

Jag återvänder nu till Kapstaden; men min bror gör anordningar för att kunna föra budskapet vidare till Kongo och Nord-Rhodesia på sin väg ner till Kapstaden, där vi skall råkas igen, redo för nästa privilegium.

Din medarbetare i Mästarens tjänst

F. W. Smith, kolportör.”

Under kolonialtiden var kontakterna med det afrikanska folket mycket begränsade, och bröderna Smith spred därför större delen av sin litteratur bland katolska goaner, som hade kommit från Goa på Indiens västkust för att bygga järnvägen. Men de katolska prästerna, som var rasande på grund av de bibliska sanningar som förklarades i denna litteratur, samlade ihop och brände alla böcker de kunde få tag i.

Längre fram ådrog sig bröderna Smith malaria, en sjukdom som hade förkortat många resenärers liv. Gray tillfrisknade efter fyra månaders sjukhusvistelse, men hans bror Frank dog innan han kom fram till Kapstaden.

Oförskräckta uppföljare

Under tiden förberedde pionjärerna Robert Nisbet och David Norman i Sydafrika en uppföljning av denna första expedition. Robert Nisbet minns fortfarande hur bröderna, vid hans ankomst från Skottland till avdelningskontoret i Kapstaden, visade honom 200 bokkartonger som var färdiga att skeppas i väg till Östafrika. Det var fem gånger så mycket som bröderna Smith hade haft med sig!

 Bröderna beslöt sig för att gardera sig mot malaria genom att sova under moskitnät och inta dagliga doser av kinin och påbörjade sedan sin predikokampanj i Dar es Salaam, Tanganyikas huvudstad, den 31 augusti 1931. Det var inget lätt distrikt. Broder Nisbet berättar: ”Det bländande solljuset som reflekterades i de blanka gatstenarna, den intensiva, fuktiga värmen och de tunga bokväskorna som måste bäras från besök till besök var bara några av de strapatser vi måste utstå. Men vi var unga och starka och trivdes med det hårda livet.”

De två pionjärerna besökte affärer, kontor och privata hem och placerade närmare ett tusen böcker och broschyrer på två veckor. Bland dessa var många så kallade regnbågsset, som bestod av 9 böcker i olika klara färger och 11 bibelförklarande broschyrer. Det dröjde inte länge förrän katolska kyrkan utfärdade en kungörelse som förbjöd alla katoliker att ha sådan litteratur i sitt hem.

Från Dar es Salaam drog de två pionjärerna vidare till  Zanzibar, en ö som ligger omkring 40 kilometer från kusten och som en gång var ett viktigt centrum för slavhandeln. Den gamla staden med samma namn med sina labyrinter av trånga, vindlande gator var insvept i en ständig doft av kryddnejlika, eftersom Zanzibar var världens främsta exportör av denna krydda. Befolkningen, som då uppgick till omkring en kvarts miljon, bestod till största delen av swahilitalande muslimer, men eftersom bröderna bara hade engelskspråkig litteratur, placerades den främst bland engelskspråkiga indier och araber.

Efter tio dagar i Zanzibar klev de båda pionjärerna ombord på ett fartyg till Mombasa i Kenya, varifrån de sedan skulle fortsätta till de inre delarna av landet. Från Mombasa färdades de vidare med tåg och predikade utmed hela järnvägslinjen ända fram till Victoriasjön, som ligger strax söder om ekvatorn.

Därifrån fortsatte de med båt till Kampala, Ugandas huvudstad, där de spred många böcker och tecknade prenumerationer på tidskriften Den Gyllne Tidsåldern (i dag känd som Vakna!). En man som såg en av sina vänner entusiastiskt läsa boken Framtidens Regering färdades 80 kilometer för att få tag i bröderna och skaffade sig sedan av alla böcker som fanns tillgängliga samt en prenumeration på Den Gyllne Tidsåldern.

Via städerna Jinja och Kisumu vid Victoriasjön återvände därefter de båda pionjärerna till Mombasa. Där placerade de återigen mycket litteratur och höll två bibliska föredrag, vid vilka många goaner var närvarande. Från Mombasa återvände de med båt till Kapstaden, en resa på 500 mil. Sammanlagt placerade bröderna Nisbet och Norman över 5.000 böcker och broschyrer och tecknade många prenumerationer.

Tvärs över halva Afrika

År 1935, då det tilltagande ljuset av biblisk förståelse avslöjade att en stor skara människor skulle insamlas för att leva i ett jordiskt paradis, företog en grupp bestående av fyra vittnen en tredje predikofärd i Östafrika. Gruppen bestod av Gray Smith, som hade överlevt den första resan, och hans hustru  Olga, samt bröderna Robert och George Nisbet. George hade anlänt till Kapstaden i mars månad. *

Denna gång var de väl utrustade och hade två mindre skåpbilar som byggts om till husbilar och var försedda med allt de behövde: sängar, kök, vattenförråd, reservtank och löstagbara ramar med moskitnät. Nu kunde man nå fler städer, även om vägarna ibland var övervuxna med gräs som var ända upp till tre meter högt. Dessa pionjärer sov ofta ute i rena vildmarken och kunde se, höra och känna det pulserande Afrika, med dess vidsträckta horisonter och överflöd av vilda djur: på nätterna rytande lejon och på dagarna sebror, gaseller och fridfullt betande giraffer — för att inte tala om de vördnadsbjudande gestalterna av noshörningar och elefanter.

En del av sträckan färdades de utmed den så kallade Kap-Kairovägen. Verkligheten bakom detta imponerande namn var långa ensliga sträckor av damm och sten, omväxlande med gyttjepölar, lös sand och floder som måste forceras. När de kom fram till Tanganyika delade de upp sig i två grupper. Bröderna Nisbet fortsatte mot Nairobi, medan broder och syster Smith koncentrerade sig på Tanganyika, som då stod under brittiskt herravälde.

Snart greps vännerna Smith av polisen, som beordrade dem att återvända till Sydafrika. Men i stället följde de bröderna Nisbets exempel och begav sig norrut till Nairobi, där de beviljades uppehållstillstånd på villkor att de deponerade 160 dollar hos den lokala polisen. Pionjärerna arbetade mycket hårt och placerade över 3.000 böcker och cirka 7.000 broschyrer, förutom att de tecknade många prenumerationer på Den Gyllne Tidsåldern. Tilltagande motstånd från religiöst håll ledde så småningom till att myndigheterna utfärdade en förvisningsorder. Efter ihärdiga men fåfänga protester mot förvisningen påbörjade tre av dem den långa resan tillbaka till Sydafrika, medan Robert Nisbet, som hade insjuknat i tyfus, lämnades kvar på ett sjukhus i  Nairobi. Lyckligtvis tillfrisknade han och kunde senare återvända till Sydafrika.

Längre fram fick Robert och George Nisbet privilegiet att genomgå Vakttornets Bibelskola Gilead och förordnades år 1951 som missionärer på ön Mauritius i Indiska oceanen. Robert Nisbet är nu verksam i Australien, medan hans bror George tjänade vid avdelningskontoret i Sydafrika fram till sin död år 1989.

I likhet med de första kristna missionärerna, som omtalas i Apostlagärningarna, ådagalade dessa pionjärer djup kärlek till Jehova och sina medmänniskor, trots faror och svårigheter. Av de sex pionjärer som kom till Östafrika fick fyra vistas en längre tid på sjukhus, och en förlorade till och med livet. Men ett vittnesbörd blev avgett, och den placerade litteraturen bar frukt. När ett Jehovas vittne omkring 30 år senare bearbetade ett isolerat lantdistrikt i Kenya, fann han en man som hade ett exemplar av boken Försoningen, som han hade skaffat år 1935. Den mannen är nu själv ett Jehovas vittne.

Ännu en pionjär — i det gömda riket

Ungefär samtidigt anlände en annan oförskräckt pionjär, Krikor Hatzakortzian, till Etiopien för att sprida andligt ljus på sitt modersmål armeniska såväl som på grekiska och franska. Han hade kommit till ett land som var ovanligt på många sätt. En stor del av landet utgörs av en vidsträckt triangelformad platå med en genomsnittlig höjd av 2.000 meter över havet. Där finns höga toppar och kala taffelberg, krönta med bördiga slätter och omgivna av dalar. Blå Nilen har sin källa här och vindlar sig fram genom fantastiskt formade kanjoner. Floden Tekezes lopp går också genom en djupt nedskuren floddal, som påminner somliga besökare om Grand Canyon i Nordamerika. Dessa bergsområden avgränsar Etiopien från det sudanesiska låglandet i väster och Danakil- och Ogadenöknarna i öster.

Etiopien blev ett eget rike redan tidigt i historien. Kejsar Esana ”kristnade” landet ungefär vid tiden för kyrkomötet i  Nicaea på 300-talet. Den etiopiska ortodoxa kyrkan, med dess tonvikt på dyrkan av jungfru Maria och korset och dess anknytning till den forntida judaismen, har varit en verklig maktfaktor i Etiopiens historia och har gjort Etiopien till ett isolerat ”kristet” rike som har stått emot det islamiska inflytandet från lågländerna. Kejsar Haile Selassie, vars namn betyder ”treenighetens kraft”, bar sådana titlar som ”Konungarnas konung”, ”Lejonet av Juda” och ”Utvald av Gud”. Enligt landets konstitution var han också förpliktad att försvara kyrkans intressen. Men folket hölls i andligt mörker och kunde lätt eggas till fanatiska handlingar.

I denna miljö befann sig broder Hatzakortzian år 1935, utan pionjärkamrat men med full förtröstan på Jehova. Följande utdrag ur ett brev med rapport om hans verksamhet i Etiopien, som publicerades i Vakttornet för 15 november 1935, ger oss en uppfattning om de strapatser han fick utstå:

”Jag anser inte, att något förunderligt vederfares mig, när jag blir förföljd för rättfärdighetens skull, och jag väntar, att jag skall få pröva på mera i den vägen. ... Härskarornas Jehova har beskyddat mig i det flydda och kommer att göra så även i fortsättningen.

En dag, då jag kom från mitt arbete vid middagstiden, kom plötsligt en av Satans hejdukar fram ur sitt gömställe och slog mig två gånger i huvudet med en tjock stav; slaget tog så hårt, att staven gick itu. Men genom Herrens hjälp och till grannarnas förvåning blev det inte något alltför allvarligt sår. Jag behövde endast hålla mig i sängen i två dagar. Vid ett annat tillfälle angrep fiendens representanter mig med knivar, men just i det ögonblick de skulle sticka mig, övade någon okänd makt sitt inflytande på dem, och de kastade ifrån sig knivarna och läto mig vara.

Men ... [de] fortsätta med sin förföljelse. Denna gång gjorde de upp falska anklagelser emot mig och skickade mig till huvudstaden (Addis Abeba) att rannsakas inför kejsaren. Under de fyra månader jag fick uppehålla mig i huvudstaden, gick jag  omkring överallt och avgav vittnesbördet från dörr till dörr, även på hotellen och kaféerna. Till sist blev jag så förd fram inför kejsaren. Han hörde min sak, och då han inte kunde finna, att jag hade förbrutit mig, frikände han mig och bjöd, att jag fick begiva mig till mitt hem. Herren vare lovad för denna seger!

Folket lever i fruktan och förvirring, men jag fröjdar mig i Herren. Må den Allsmäktige Jehova välsigna Eder rikligen och styrka Eder till att fullborda det verk han anförtrott åt Eder.

Eder broder i Kristus

K. Hatzakortzian.”

Inga livstecken hördes från broder Hatzakortzian under de oroliga åren kring andra världskriget, men i början av 1950-talet, då Gileadutbildade missionärer anlände till Addis Abeba, fick de ryktesvis höra talas om en man i Diredawa (Dire Dawa) ”som talar som ni”. Haywood Ward begav sig till denna stad i östra Etiopien och träffade en gammal man som inte kunde tala engelska. När missionären talade om vem han var, brast den gamle mannen i tårar, tittade upp mot himlen och mumlade några ord på armeniska, däribland Jehovas namn. Det var broder Hatzakortzian. Den dag han så ivrigt längtat efter hade kommit! Gråtande av glädje omfamnade han broder Ward. Därefter tog han fram några gamla lådor och visade stolt sina vällästa böcker och slitna exemplar av Vakttornet, medan han hela tiden glädjestrålande talade på ett språk som hans besökare inte förstod.

Broder Ward kände sig mycket lycklig över detta sammanträffande och planerade att besöka honom igen, men så blev det inte. När andra missionärer kom dit för att träffa honom, möttes de av sörjande människor. Broder Hatzakortzian hade dött.

För missionärerna var han något av en ”Melkisedek”. (Hebr. 7:1—3) Det fanns många obesvarade frågor: Vem var han egentligen? Varifrån kom han? Var hade han lärt känna sanningen? Hur hade han haft det under de svåra åren under andra världskriget? I alla händelser var han en oförskräckt förkunnare och en av de första pionjärerna i Etiopien.

 Sanningen får fotfäste i Kenya

I november 1949 immigrerade Mary Whittington till Kenya från Storbritannien med sina tre små barn för att förena sig med sin man, som arbetade för järnvägsbolaget East African Railways i Nairobi. Trots att hon bara hade varit döpt i nätt och jämnt ett år, lärde hon sig snart stå på egna ben. Hon var en smärt och disciplinerad kvinna med verklig pionjäranda och uppehöll sig inte vid känslor av ensamhet i ett land som var större än hennes hemland, Storbritannien, utan betraktade i stället detta stora fält som en möjlighet att sprida Bibelns sanning.

Eftersom rassegregationen var mycket sträng under kolonialtiden, var syster Whittington tvungen att begränsa sitt verksamhetsfält till européer, när hon började predika från hus till hus i grannskapet. Människorna var mycket vänliga; de bjöd ofta in henne och skaffade sig biblisk litteratur. Hon fick ofta frågan: ”Var har ni era möten?” Hon svarade då att såvitt hon visste var hon den enda i hela landet som var ett Jehovas vittne!

Det dröjde inte länge förrän hennes ostrafflighet blev satt på prov. Tre månader efter hennes ankomst till Kenya fick hennes man höra av sina överordnade på arbetet att hans hustrus predikande sågs med oblida ögon av polisen. Om hon fortsatte, skulle hon kunna bli utvisad ur landet. Mannen i sin tur sade till syster Whittington att hon bara fick predika för sina vänner. Hon svarade att hon inte hade några vänner i Kenya och att hon som en trogen kristen måste fortsätta med sitt arbete. Hennes man gjorde då klart för henne att hon inte skulle få ta barnen med sig om hon blev utvisad.

Några månader senare sökte några medlemmar av en speciell avdelning inom polisen upp herr Whittington på hans kontor och begärde att få några provexemplar av den litteratur som hans hustru spred. Syster Whittington plockade glatt ihop en hel del böcker. Den polisman som lämnade tillbaka böckerna sade att han hade tyckt om att läsa dem. Han förbjöd henne inte att predika men poängterade att hon inte skulle tala med den afrikanska befolkningen. I detta skede utgjorde det inte något  problem, eftersom det fanns mer än nog att göra bland Nairobis icke-afrikanska invånare.

Snart fick syster Whittington en kamrat i tjänsten på fältet, men kanske inte riktigt på det sätt hon hade tänkt sig. Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Nord-Rhodesia uppmanade henne att ta kontakt med en viss Olga Butler, som var intresserad av bibliska frågor. Olga, som ursprungligen kom från Seychellerna, hade fått tag i Sällskapets litteratur i Tanganyika mer än tio år tidigare och hade kommit till Nairobi sedan hennes man nyligen hade dött. De kontaktade varandra per brev och gjorde upp om att träffas på ett kafé i det centrala Nairobi, och snart var ett bibelstudium i full gång. I början träffades de i en park, eftersom allt umgänge raserna emellan fortfarande var förbjudet. Två år senare blev Olga Butler döpt i familjen Whittingtons badkar.

Biståndsförsök

För att öppna detta enorma fält och för att hjälpa syster Whittington i hennes isolering gjordes försök att sända missionärer till Kenya, men den koloniala regeringen vägrade att ge sitt tillstånd. År 1952 besökte Sällskapet Vakttornets president, Nathan H. Knorr, och hans sekreterare, Milton G. Henschel, Nairobi och tillbringade en kväll tillsammans med en liten grupp bröder och systrar från Kenya och Uganda. Man ansökte ännu en gång om inresetillstånd för missionärer, men också denna ansökan avslogs.

Det fanns också en annan källa till problem. Mau-maurörelsens upprorsförsök hade föranlett regeringen att proklamera undantagstillstånd, vilket innebar att det var olagligt att samlas i större grupper än nio personer, om man inte begärt tillstånd i förväg av regeringen. År 1956 avslogs en begäran om att få anordna kristna möten. Under dessa år uppehöll sig ett antal vittnen i Kenya under kortare perioder, men endast Mary Whittington, hennes barn och Olga Butler stannade kvar och fortsatte att förkunna de goda nyheterna.

 Gileadmissionärer anländer

Det var under sådana omständigheter som Gileadmissionärerna William och Muriel Nisbet anlände till Nairobi från Skottland år 1956. William Nisbet var bror till de två missionärer som hade kommit till Kenya från Sydafrika på 1930-talet. För att få stanna i landet måste broder Nisbet skaffa sig ett förvärvsarbete, men han kunde ändå öva tillsyn över den lilla bibelstudiegruppen. Syster Nisbet och syster Whittington ägnade förmiddagarna åt att predika från hus till hus.

För broder och syster Nisbet var Nairobi ett underbart missionärsdistrikt. Staden höll på att utvecklas till en välordnad, modern metropol. Det tempererade klimatet och Ngongbergen i stadens utkanter påminde dem om deras hemland Skottland. Om man riktade blickarna mot sydost en klar dag, kunde man se den snötäckta hjässan av Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, glittra i solen. I norr kunde man se den taggiga silhuetten av Mount Kenya, det berg som har gett landet dess namn. Och alldeles inpå knutarna låg alla djurälskares paradis — Nairobis nationalpark, med dess lejon, geparder, noshörningar, bufflar, giraffer, sebror och antiloper.

Broder och syster Nisbets främsta intresse var emellertid att starta bibelstudier. Ett sådant hölls med en poliskommissarie och hans familj. Utan att Nisbets visste om det hade denne man fått i uppdrag att undersöka Jehovas vittnens verksamhet. Men hans undersökning fick ett annat resultat än han hade väntat sig. Poliskommissarien kunde inte bara lämna in en gynnsam rapport om vårt arbete, utan hade också funnit en ovärderlig skatt, sanningen. Med tiden blev alla fyra medlemmarna av denna familj döpta vittnen!

Man ledde också andra studier. Men tyvärr var undantagslagarna fortfarande i kraft, och den som besökte ett möte där mer än nio personer var närvarande riskerade att dömas till utvisning eller tre års fängelse. Vännerna fick motvilligt finna sig i att samlas i mindre grupper.

 1958 — ett minnesvärt år

Året inleddes med att ytterligare fyra Gileadmissionärer förordnades att tjäna i Nairobi — bröderna Clarke och Zannet och deras hustrur. I likhet med William Nisbet var dessa två bröder tvungna att ha förvärvsarbete, medan deras hustrur tjänade som pionjärer. Under året nåddes en toppsiffra på 35 förkunnare, av vilka de flesta var utlänningar.

Året 1958 utmärktes också av den internationella sammankomsten ”Guds vilja” i New York, där mer än 250.000 människor från hela världen var närvarande. Det var en verklig upplevelse för Mary Whittington att få vara med vid denna sammankomst och avge en kort rapport om verksamheten i Kenya. Ett annat glädjeämne detta år var att ett chartrat plan med vittnen från Rhodesia på väg till sammankomsten i New York gjorde ett uppehåll i Nairobi, vilket möjliggjorde en stunds andligt stimulerande samvaro.

Vid sammankomsten i New York riktade man en vädjan till de vittnen som så kunde att flytta till länder där behovet av förkunnare var större. Kenya var ett av dessa länder. Mellan december 1958 och september 1959 flyttade således mer än 30 bröder och systrar från Canada, Förenta staterna och England för att hjälpa till med verket i Kenya. Somliga av dessa slog sig ner i kuststaden Mombasa, som är känd för sina vackra sandstränder. Andra började predika i staden Nakuru i Rift Valley, berömd för den vackra sjön med samma namn, som är hemvist för kanske en miljon flamingor.

De nytillkomnas stora insats

Dessa som kom för att tjäna där behovet var större var en nitisk grupp vittnen som uppvisade hög standard i fråga om kristen mogenhet. De hade lämnat vänner, välavlönade arbeten och många bekvämligheter, men de blev rikligen välsignade. Kenya var deras ”Macedonien”. — Apg. 16:9.

Ron Edwards från England gör sig till talesman för många av dessa och säger: ”Redan från början utvecklades ett mycket starkt band av kärlek och tillgivenhet bland oss som hade  kommit för att tjäna där behovet var större. Detta berodde utan tvivel på att vi hade samma mål och befann oss i liknande omständigheter. De flesta av oss var i ungefär samma ålder (30—40 år) och gifta, och vi hade levt ett lugnt och stadgat familjeliv innan vi kom hit. Men vi bröt upp och gav oss av mot en okänd framtid som gensvar på Sällskapets vädjan.

Under årens lopp har många varit tvungna att lämna Kenya på grund av personliga problem med hälsan, arbetstillstånd och andra ting. Somliga har emellertid kunnat stanna i många år. Alice Spencer, till exempel, trotsade hettan i Mombasa i över 25 år. Och Margaret Stephenson, som nu är över 80 år gammal, har bott i Kenya i mer än 30 år och tjänar fortfarande som reguljär pionjär. * Dessa bröder och systrar har ådagalagt verklig missionärsanda och har lagt en stor del av den grund på vilken många kenyaner har byggt sin kärlek till sann tillbedjan.

Trots tillströmningen av alla dessa som kom för att tjäna där behovet var större var emellertid verket fortfarande hämmat — predikandet utfördes till största delen bland européer, dvs. den vita utländska befolkningen, och bland asiater. Några av de utländska vittnena lärde sig visserligen swahili, men deras vittnande var i stort sett begränsat till tjänare i vita hushåll.

Anordningar för ytterligare utvidgning

År 1959 besökte broder Knorr återigen Nairobi. Den lilla gruppen på nio personer hade då vuxit till en församling bestående av två grupper med sammanlagt 54 förkunnare. Eftersom det nu fanns fler bröder som var kvalificerade att ta ledningen, ordnade broder Knorr så att de två grupperna delades upp i fyra. Broder Nisbet skulle tjäna som kretstillsyningsman och besöka dessa grupper, samtidigt som han hade kvar sitt förvärvsarbete. På den tiden fann man ett överraskande stort antal intresserade personer bland den utländska befolkningen.

När kolonialstyret började lida mot sitt slut, var Jehovas vittnen de första som kontaktade den infödda befolkningen,  vilket framgår av följande erfarenhet: När en av de europeiska systrarna var i staden för att köpa skor, frågade systern det kvinnliga affärsbiträdet var hon bodde. Affärsbiträdet svarade: ”I Jericho.” Vår syster sade: ”Jag känner väl till Jericho. Jag åker ofta dit.” Affärsbiträdet utropade genast: ”Å, då måste ni vara ett Jehovas vittne!”

Rikets verk var nu på frammarsch i Kenya. Men innan vi går vidare i berättelsen skall vi stanna upp ett slag och se på några av grannländerna, där man också gjorde stora ansträngningar för att sprida de goda nyheterna.

Uganda — ”Afrikas pärla”

Uganda, Kenyas granne i väster, är ett bördigt land, där man kan ströva utmed Victoriasjöns gröna stränder, klättra i det  snötäckta Ruwenzorimassivet (som anses utgöra de legendariska Månbergen), färdas med båt på Nilen eller ta sig fram genom den majestätiska regnskogen. Den rikliga nederbörden möjliggör goda skördar av bomull och kaffe samt av utsökta frukter och grönsaker. Hettan är inte heller alltför tryckande. Detta klimat av evig sommar tilltalade såväl de brittiska administratörerna som de asiatiska affärsmännen. De uppskattade att kunna vistas utomhus vid sina klubbar, golfbanor, swimmingpooler, kapplöpningsbanor och cricketplaner. Det är därför inte så underligt att människor kallade Uganda för ”Afrikas pärla”.

Allt var lugnt och fridfullt när två unga Jehovas vittnen, man och hustru, i april 1950 anlände till Uganda från England, ivriga att dela med sig av sin bibelkunskap till andra. Inom ett år hade de hjälpt en grekisk och en italiensk familj att lära känna sanningen.

En liten församling bildades i Kampala, en stad som i likhet med Rom är byggd på sju kullar. Så småningom började man predika också på det afrikanska fältet — en verksamhet som i hög grad underlättades av att engelska var det officiella språket i Uganda. Det första tillfälle då man använde ett av de inhemska språken var ett offentligt tal som översattes till luganda för en åhörarskara bestående av 50 afrikaner. År 1953 var sex förkunnare verksamma i Uganda.

Två år senare ägde det första dopet rum i Victoriasjön nära Entebbe. Bland de fem som döptes var den mycket entusiastiske George Kadu, som fortfarande tjänar som en trogen äldste i Kampala.

Dessa framgångar följdes av ett bakslag, då vissa vittnens dåliga uppförande ledde till att somliga blev uteslutna, andra lämnade landet och åter andra tog anstöt och föll ifrån. Vid slutet av år 1957 befanns således broder Kadu vara den ende förkunnaren i Uganda. Men han visste att han hade sanningen, och han älskade Jehova.

År 1958 fick verket ny fart genom visningen av filmen ”Den  nya världens samhälle i verksamhet” och offentliggörandet av broschyren ”Dessa goda nyheter om Riket” på luganda. Dessutom flyttade vittnen från Canada och Storbritannien till Uganda för att tjäna där behovet var större, och tre år senare, år 1961, fanns det 19 förkunnare av Riket. Vi skall få höra mer om Uganda längre fram.

Sudan — Afrikas största land

Vita Nilen, som utgör en del av jordens längsta flod, flyter genom Uganda och in i Sudan genom grässlätter, urskog, sumpmarker och ökenliknande områden. Utmed dess stränder bor högresta herdefolk. Efter omkring 2.000 kilometer flyter floden samman med Blå Nilen, som kommer från de etiopiska högländerna i öster. I detta område längs floden ligger tre miljonstäder: Khartoum, Omdurman och Norra Khartoum.

Längre fram störtar sig Nilen nerför en serie katarakter och flyter sedan fram genom historiska trakter. Här låg det mäktiga Kus’ land, vars ruiner fortfarande är synliga i Saharas ökensand. Detta var forna tiders Etiopien, och därifrån kom Ebed-Melek samt den ämbetsman som döptes av lärjungen Filippus. — Jer. 38:7—16; Apg. 8:25—38.

Sudan, som förr kallades Anglo-egyptiska Sudan, är det största landet i Afrika och har en areal som motsvarar över en fjärdedel av Förenta staternas landyta. Det viktigaste språket är arabiska. Norra delen av landet domineras nästan helt av islam, medan det i söder finns många som tillhör animistiska religioner och kristenhetens olika samfund. Sudaneserna är i regel oerhört gästfria och vänliga.

År 1949 kom Demetrius Atzemis, en Gileadmissionär från Egypten, till Sudan för första gången. Precis som i Egypten på Bibelns tid var flodstränderna i trakten kring Khartoum täckta med grönskande fält, där man odlade gurka, purjolök och rödlök. Somliga vägar nära vattnet erbjöd välkommen skugga  under de stora fikonträden. Men denna smala remsa av yppig grönska ersattes snart av ett kargt ökenlandskap, där brunt var den dominerande färgen. Himlen var brun. Marken var brun. De små husen av soltorkat tegel var bruna. Till och med kläderna var ofta bruna.

Hettan var också besvärande. Nattemperaturen kunde vara närmare 40 grader, och i solen kunde termometern visa 60 grader! Eftersom vattenledningarna var exponerade för solens strålar, kunde man bränna sig på en ”kall” dusch om man inte lät vattnet rinna en stund först.

Det var under sådana förhållanden som broder Atzemis satte i gång att predika. Han koncentrerade sig först på Omdurman, där han tecknade 600 prenumerationer. Därefter fortsatte han till Wad Medani, en mindre industristad, och återvände sedan till Egypten. Längre fram flyttade en familj på tre personer från Kairo till Khartoum. Brodern, som var ullhandlare, vittnade för sina kunder och erbjöd dem prenumerationer och litteratur innan han gjorde affärer med dem.

Snart bildades en liten församling. Förkunnarantalet ökade stadigt månad efter månad och nådde den nya toppsiffran 16 i slutet av augusti 1951. En verklig höjdpunkt följande år var ett offentligt tal med 32 personer närvarande. Till gagn för de utländska åhörarna tolkades det till tre språk.

År 1953 återvände broder Atzemis från Kairo. Denna gång stannade han i fem månader och organiserade ett systematiskt vittnande för att täcka hela Khartoum. Han blev belönad när de tre bröderna Orphanides tog emot sanningen. Bara en månad efter den första kontakten ställde George Orphanides en stor del av sitt hus till förfogande som möteslokal. Denne broder blev så småningom tillsyningsman i församlingen och var tillsammans med sin bror  Dimitri mycket energisk i fråga om att sprida budskapet om Riket till andra. George kunde vara mycket bestämd och envis men var samtidigt oerhört gästfri och omtänksam när det gällde att ta hand om fåren. Han tjänade i Sudan i många år, tills han år 1970 var tvungen att lämna landet. Också Dimitri hjälpte många människor att omfatta sanningen. Trots den obarmhärtiga hettan och de ständigt återkommande sandstormarna uthärdade dessa bröder och bevarade en positiv inställning. George sade en gång: ”Även om vi inte fått röna erkännande från världen, har vi, med himmelskt stöd och med hjälp av Jehovas ande, känt stor glädje varje dag i vårt liv, medan vi strävat efter att fullgöra vår tjänst i enlighet med Paulus’ ord i 2 Timoteus 4:2—5.”

Broder Atzemis fortsatte att göra periodiska besök i landet, och år 1955 kunde Sällskapet sända en annan missionär till Khartoum, Emmanuel Paterakis, som stannade i tio månader. Vid det laget hade flera förkunnare lämnat landet. En ansökan om lagligt erkännande gjordes i juni 1956 men avslogs på grund av påtryckningar från koptiska präster och islamiska lärde. En kort tid stod vittnena under polisbevakning, men det förekom inte någon direkt förföljelse, och predikandet upphörde aldrig.

Trogna systrar

Under det första århundradet var hängivna kvinnor andliga pelare i församlingen. Detsamma kan sägas om vissa kvinnor i Sudan nu på 1900-talet. (Apg. 16:14, 15; 17:34; 18:2; 2 Tim. 1:5) En energisk grekisk syster, som var gift med en sudanesisk man i Libanon, flyttade år 1952 till sin mans hemland för att stimulera förkunnandet av de goda nyheterna. Denna syster, Ingilizi Caliopi, blev snart reguljär pionjär och längre fram pionjär med särskilt uppdrag. Hon var entusiastisk, dynamisk och ihärdig — egenskaper som kom väl till pass när hon predikade bland medlemmar av den ortodoxa koptiska kyrkan, som var mycket känslosamma och lättirriterade och dessutom rädda för präster och släktingar.

En av dem som hon hjälpte att omfatta sanningen var Mary Girgis, som också blev pionjär med särskilt uppdrag och vars levnadsberättelse stod att läsa i The Watchtower för 15 februari 1977. Mary bodde i den historiska staden Omdurman, Sudans gamla huvudstad. Hon hade just bett till Gud, när syster Caliopi besökte henne för första gången år 1958. Syster Caliopi fann att  hon var mycket bekymrad över de skräckinjagande vilddjur som beskrivs i Uppenbarelseboken. Vad kunde de betyda? Helveteseldens fasor var också något som bekymrade henne. Hon undrade om detta verkligen kunde vara Guds vilja. Men hennes viktigaste fråga var: Var finns sanningen?

Syster Caliopi besvarade alla hennes frågor. Mary blev överlycklig när hon fick höra att Jesus nu härskar som himmelsk kung. Men hennes man Ibrahim sade till henne: ”Lyssna inte till den där kvinnan. Hon måste vara en ond människa. När hon ramlade av bussen häromdagen, sade folk: ’Det är rätt åt henne, eftersom hon har bytt religion.’”

Trots detta skaffade sig Ibrahim de båda böckerna ”Låt Gud vara sannfärdig” och ”Detta betyder evigt liv”. Kort därefter blev Ibrahim rasande när han besökte sin koptiska kyrka och hörde hur prästen kritiserade män som lät sina hustrur studera och förkunna en främmande religion. Det var inte svårt att förstå vem prästen talade om! Ibrahim lämnade kyrkan. Nu blev han  och hans familj utsatta för förföljelse. En dag kom en sten flygande över muren. Den träffade honom och slog av honom glasögonen men vållade varken honom eller hans lille son, som han höll i famnen, några allvarliga skador!

År 1959 anklagade polisen Mary Girgis för att ha besökt människors hem för att stjäla. Fallet drogs inför domstol. Två åklagare gjorde sitt bästa för att få henne fälld men kunde naturligtvis inte bevisa något. Målet avskrevs.

I ett annat rättsfall anklagade prästerna Mary för att vara sionist. I domstolen försvarade vår syster Jehovas namn inför de fyra domarna. Den domare som fungerade som ordförande avgjorde målet till hennes fördel och sade: ”Ni kan bege er vart som helst i Sudan och predika så mycket ni vill. Landets lag är på er sida och kommer att skydda er.”

Syster Girgis och syster Caliopi, som nu är avliden, har varit enastående föredömen för de yngre. Under årens lopp har dessa två nitiska systrar hjälpt många människor att omfatta sanningen. Ibrahim Girgis tog också ståndpunkt för sanningen och var ett troget vittne fram till sin död.

Alla försök att vinna lagligt erkännande misslyckades, så verket fortsatte som tidigare, med sporadisk förföljelse. Trots detta ökade förkunnarantalet stadigt; år 1960 var det 27 som rapporterade, och år 1962 var det 37. Från och med år 1965 kom verksamheten i Sudan att stå under tillsyn av det nyligen upprättade avdelningskontoret i Kenya, och en kretssammankomst ordnades en gång om året. Följande år var 81 personer närvarande vid åminnelsen av Kristi död. Vi återkommer till Sudan längre fram.

Etiopien — ”De brända ansiktenas land”

Mellan Sudan och Röda havet, och med en yta som är ungefär hälften av Sudans, ligger Kenyas granne i norr, Etiopien. På grekiska betyder detta namn ”De brända ansiktenas land”,  och i forna tider hade det avseende på den del av Afrika som ligger strax söder om Egypten. Bibelns Etiopien omfattade således i huvudsak norra delen av Sudan och norra hörnet av dagens Etiopien. Som broder Hatzakortzian redan hade konstaterat på 1930-talet var detta land unikt på många sätt, med sin speciella kultur och sin inflytelserika ortodoxa kyrka. Detta var det distrikt som hade tilldelats tre ogifta missionärer, som anlände till huvudstaden Addis Abeba den 14 september 1950.

Det var många nya saker som de måste vänja sig vid. Först och främst var det höjdförhållandena i Addis Abeba, som med sina 2.400 meter över havet är en av världens högst belägna huvudstäder. Sedan var det också det amhariska språket med sina explosiva konsonanter, p, t och s, och därtill det etiopiska alfabetet med sina 33 tecken och mer än 250 varianter. Vidare fanns det över 70 stamspråk och omkring 200 andra språk och dialekter. Dessutom använde prästerna fortfarande ett i det närmaste utdött språk som kallades geez, ungefär som vissa europeiska lärde förr i tiden använde latin.

De behövde också lära känna människorna, med sina vackra, solbrända ansikten, ovanliga frisyrer och karakteristiska kläder och högtidsdräkter. Somliga hade kors tatuerade på sina pannor. De hade också intressanta namn. Män kunde bära sådana namn som Gebre Meskal, som betyder ”Korsets slav”, Habtemariam, som betyder ”Tjänare åt Maria”, eller Tekle Haimanot, som betyder ”Religionens skörd”. En kvinna kunde bära namnet Leteberhan, som betyder ”Ljusets slav”, eller Amaresh, som betyder ”Du är vacker”.

En kombination av skollärare och predikare

I sitt första missionärshem i en lägenhet i stadsdelen Case Popolari i Addis Abeba fick missionärerna till sin förvåning täta besök av en liten markatta. Denna odygdiga apa var mycket klåfingrig och ställde alltid till oreda. Den nöjde sig inte med att hälla ut tomatpuré på golvet, utan trampade sedan omkring den över hela huset och kletade ner väggarna med den. Men det kom  naturligtvis också mänskliga besökare, och man ledde många bibelstudier ute på missionärshemmets veranda.

För att skydda den etiopiska kyrkans intressen var det i lag förbjudet att värva proselyter bland kristna. Proselytvärvning var tillåten endast bland muslimer och ”hedningar”. Den enda möjligheten för missionärerna att få inresetillstånd var därför att upprätta skolor, där man undervisade i sådana ämnen som engelska, maskinskrivning och bokföring.

När dessa kvällskurser för vuxna hade kommit i gång i Addis Abeba, blev missionärerna tvungna att flytta till större lokaler på Churchill Road, stadens huvudgata. Bröderna beslöt sig för att inte blanda ihop den religiösa undervisningen med teoretiska  ämnen, men eleverna inbjöds att besöka mötena i församlingen när de så önskade. När det var mötesdags förvandlades ett av klassrummen till Rikets sal.

År 1952 anlände ytterligare åtta missionärer från Gileadskolans 18:e klass till Addis Abeba. Till denna grupp hörde Harold och Anne Zimmerman, som blev förordnade att hjälpa till med kvällskurserna i huvudstaden. Två missionärspar från den 12:e klassen, vännerna Brumley och Luck, öppnade en skola i den historiska staden Harar nära den somaliska gränsen i öster, en stad som tidigare varit förbjuden för utlänningar och som fortfarande regelbundet gästas av hyenor. Så kallade hyenamän anordnar till och med nattliga föreställningar, där de till åskådarnas stora förtjusning matar dessa kraftiga bestar. — Se Vakna! för 8 april 1986.

Gileadmissionärerna Dean Haupt och Raymond Egilson upprättade en liknande skola i Diredawa, ett handelscentrum inte långt från Harar. Staden Diredawa är strategiskt belägen vid Etiopiens enda järnvägslinje, som löper från hamnstaden Djibouti till Addis Abeba. Det var där broder Hatzakortzian hade dött.

Det var inte precis något lyxliv missionärerna levde. Broder Haupt förklarar: ”Den första natten var en oförglömlig upplevelse. Vi hade inte hunnit skaffa oss några möbler än, så vi använde en packlår som bord och våra resväskor som stolar när vi åt vår kvällsmat. Vi lade ut madrasser på golvet, eftersom våra sängar inte hade kommit än. Detta var ju i sig självt inte något större problem, men när vi släckte ljuset började vägglöss komma ner från väggarna för att kalasa på oss! Denna del av huset hade tydligen varit obebodd någon tid, och nu törstade vägglössen efter färskt blod! Jag tror inte vi fick en blund i ögonen den natten.”

Ett litet avdelningskontor

En missionär berättar att tjänsten var mycket trevlig, trots ohyran: ”När jag gick på gatan en dag, mötte jag en ung etiopisk  man och började tala med honom. När han fick veta att jag var missionär, sade han: ’Snälla ni, kan ni inte berätta för mig om Jesus Kristus?’ Jag inbjöd honom att komma till missionärshemmet följande dag, och mindre än tio minuter efter hans ankomst var vi i full färd med att studera boken ’Låt Gud vara sannfärdig’. Han återvände följande dag för att fortsätta studiet och hade då med sig en annan ung man. Dessa två blev de första etiopiska förkunnarna.”

Det kom en ständig ström av intresserade personer till missionärshemmet för att be om bibelstudier, så en missionär måste alltid vara hemma för att ta hand om dem. Somliga hade gått till fots i flera timmar för att komma dit och ville studera två eller tre timmar i taget. Snart var antalet förkunnare uppe i 83.

År 1953 öppnades ett litet avdelningskontor i Addis Abeba. Handskrivna översättningar av studiematerial till mötena i etiopisk skrift iordningställdes och duplicerades för hand. Denna anordning hjälpte verkligen de nya att bli bättre befästa i sanningen. De inhemska bröderna lärde sig att predika från hus till hus, leda bibelstudier och hålla instruktiva möten. Tack vare deras nit kunde de goda nyheterna spridas till 13 olika platser i det inre av landet, där uppemot 20 förkunnare rapporterade tjänst på fältet i slutet av år 1954.

En präststuderande lägger sin hand på plogen

En av dem som gav positivt gensvar till budskapet om Riket var en präststuderande som inte kunde ett ord engelska. Hans första samtal med en av våra missionärer skedde via tolk. När kontroversiella frågor uppstod, brukade prästkandidaten kontrollera vad som sades i sin egen bibel, som var avfattad på det ålderdomliga språket geez. Han blev mycket bestört när han upptäckte att den passus i 1 Johannes 5:7 som han brukade citera som stöd för treenighetsläran inte fanns med i denna bibel. Också andra felaktiga läror avslöjades snabbt med Bibelns hjälp.

 Han kom till missionärshemmet tre eller fyra gånger i veckan för att studera och hade ofta med sig andra etiopier. När han lämnade prästseminariet och flyttade hem till ett vittne, kom skolans studierektor tillsammans med en polis och släpade i väg honom därifrån. När han senare hölls inlåst i seminariet i fyra dagar, sände han ett meddelande till bröderna och sade att de inte skulle tycka synd om honom, eftersom han gladde sig över att vara fånge för Jehovas skull. ”Tro inte att jag kommer att gå tillbaka till kyrkan”, sade han. ”Ingen som har lagt sin hand på plogen ser på tingen bakom sig.” Sedan han blivit frigiven flyttade han till huvudstaden, där han började besöka mötena. Han var en av de första etiopier som blev ett döpt vittne för Jehova.

 Amharisk litteratur — äntligen!

Vid ett speciellt tal som hölls år 1955 offentliggjordes den första publikationen på det amhariska språket, broschyren God’s Way Is Love (Guds väg är kärlek), till stor glädje för alla som var närvarande. Kort därefter följde en traktat, och året därpå blev även studiebroschyren ”Dessa goda nyheter om riket” tillgänglig på amhariska.

År 1956 var också en milstolpe i Etiopiens teokratiska historia. Bröderna organiserade visningar av filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet”. Löpsedlar på engelska och amhariska användes för att annonsera filmen, som skulle visas i Etiopiens största teater, mitt i det centrala Addis Abeba. Affischer sattes upp i alla livligt trafikerade områden. Vad blev resultatet? Stora skaror strömmade till teatern. Det kom så mycket folk att det blev nödvändigt att anordna ännu en filmvisning, vilket ledde till att 1.600 personer såg filmen den kvällen. Alla som var närvarande fick en broschyr gratis. Filmvisningar anordnades också i Asmara, Gondar och Dese, tre viktiga centra i norra Etiopien. Allt som allt var det 3.775 personer som såg denna upplysande film om Jehovas vittnens verksamhet.

Ytterligare ett antal pionjärer med särskilt uppdrag förordnades, och en av de inhemska bröderna förordnades som kretstillsyningsman för att uppmuntra församlingarna. Vännerna predikade oförskräckt, understödda av en reviderad författning, som garanterade alla invånare sådana grundläggande mänskliga rättigheter som religionsfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet. Under året nåddes den nya rekordsiffran 103 förkunnare.

Förföljelse! Missionärerna utvisade!

All denna verksamhet och andliga blomstring hade väckt ont blod bland kristenhetens prästerskap. I provinshuvudstaden Debre Markos, som ligger knappt 30 mil nordväst om Addis Abeba, var människor fortfarande mycket trogna anhängare av den etiopiska kyrkan.

 När två pionjärer med särskilt uppdrag kom dit, utbröt genast oroligheter. Några inflytelserika män samlade en pöbelhop på det centrala torget och skrek att dessa nya människor trampade jungfru Marias bild under fötterna och att de åt katter och hundar! Polisen var tvungen att ingripa för att inte bröderna skulle bli ihjälslagna. Pöbeln försökte med våld tränga sig in i polisstationen och fick hållas tillbaka under pistolhot. Under det handgemäng som uppstod förlorade de båda pionjärerna alla sina tillhörigheter.

Regeringen tog denna händelse till förevändning och förklarade att Jehovas vittnen utgjorde ett hot mot nationens fred och säkerhet. Man stängde missionärshemmet och avdelningskontoret, och den 30 maj 1957 beordrade man missionärerna att lämna landet. En del enskilda myndighetspersoner gav visserligen uttryck åt sin sympati och pekade på prästerskapets roll i saken, men trots att bröderna till och med vädjade till kejsaren, gick det inte att få till stånd en ändring av beslutet.

Många bröder runt om i världen skickade också protestbrev, men allt var förgäves. Missionärerna blev tvungna att lämna landet. En våg av arresteringar och förhör följde. Nu inleddes en period av provsättning och sållning. Somliga blev räddhågade och lämnade sanningen. Några få blev förrädare. Alla pionjärer med särskilt uppdrag upphörde med sin verksamhet, och flera som tidigare hade varit pionjärer blev uteslutna. Många förblev emellertid trogna. En broder fick sitta fjättrad i fotbojor i 42 dagar och frigavs sedan med stränga order att upphöra med sitt predikande.

Verket fick nu bedrivas under jorden. Vid den internationella sammankomsten ”Guds vilja” som hölls i New York år 1958 offentliggjordes den första boken på amhariska, ”Låt Gud vara sannfärdig”, men endast några få exemplar lyckades så småningom leta sig in i Etiopien. Provsättningarna av vännernas lojalitet och mod mitt under förföljelse fick somliga att lämna det kristna tävlingsloppet, vilket ledde till att antalet aktiva vittnen var nere i 76 år 1962.

 Somaliland — Afrikas horn

Efter att ha blivit förvisad från Addis Abeba fick missionären Dean Haupt anvisning från Sällskapet att bege sig till Mogadishu, huvudstaden i Somaliland (nuvarande Somalia). Mogadishu har varit ett handelscentrum i över tusen år. Var denna stad en del av det forntida Ofir, varifrån man hämtade fint guld på kung Salomos tid? Det är möjligt, även om de flesta auktoriteter menar att denna guldfyndighet låg i Arabien.

När broder Haupt anlände till landet år 1957, var somali ännu inte ett skriftspråk; man fick i stället använda sig av italienska och arabiska. Broder Haupt beslöt sig för att bearbeta den europeiska delen av staden först. Han erbjöd prenumerationer genom att visa provexemplar av tidskrifterna utan att placera dem, eftersom det var mycket ont om tidskrifter. På detta sätt tecknade han mer än 90 prenumerationer på omkring tre månader. Sedan utlöpte hans visum och kunde inte förnyas. Broder Haupt var därför tvungen att lämna landet och har sedan dess tjänat i Italien.

Ett hårt distrikt

Efter broder Haupts avfärd gjorde Sällskapet anordningar för att sända fyra missionärer till Somaliland. De anlände i mars 1959, men eftersom man i stort sett bara kunde vittna för den utländska befolkningen, var det bara missionärsparet Vito och Fern Fraese från Gileadskolans 12:e klass som stannade kvar i landet.

Snart började de katolska prästerna besöka dem som visade intresse för Jehovas vittnens verksamhet. En av dessa personer sade till prästen: ”Varför är ni plötsligt så intresserade av mig nu, när det är åratal sedan jag slutade gå i kyrkan? Är det därför att jag studerar Bibeln?”

I september 1959 ledde broder och syster Fraese 11 bibelstudier. Många av de italienska familjer som de besökte hade ingen bibel och hade aldrig fått lära sig vem Jehova är, även om de hade  hört talas om Jehovas vittnen genom tidningarna. Intresset för Bibelns budskap var därför mycket stort; det var inte ovanligt att vännerna stannade en timme eller ännu mer i varje hem de besökte.

År 1961 började två nyintresserade ta del i tjänsten på fältet. Följande år slöt sig ytterligare en person till Jehovas vittnen, så att det nu fanns tre förkunnare i landet förutom missionärerna.

Efter fyra år i Somaliland fick Vito och Fern Fraese ett nytt förordnande, eftersom möjligheterna att besöka den lokala islamiska befolkningen var mycket begränsade. Men de hade gjort ett bestående intryck. Som en person konstaterade: ”Av alla europeiska grupper, inbegripet präster och lekmannapredikanter, är ni Jehovas vittnen de enda som har bevarat en hög moral!” Av de tre förkunnare som var kvar i landet flyttade två senare utomlands, medan en blev overksam. Broder och syster Fraese flyttade senare till Italien, där de fortfarande är upptagna i resetjänsten.

Tanzania — Afrika i ett nötskal

Om man färdas ett stycke söderut från Somalia utmed Afrikas östkust, kommer man till Tanganyika, som i dag kallas Tanzania, ett vackert land som är större än sin granne i norr, Kenya. Här finner man Serengetislätten — som på grund av sin typiska flora och fauna ofta har kallats ”Afrika i ett nötskal” — där över två miljoner vilda djur strövar omkring i ett fascinerande sceneri av savanner och skogsområden. Här finner vi också det natursköna Ngorongoro, en cirka 250 kvadratkilometer stor krater som myllrar av liv. Större delen av befolkningen är jordbrukare, som producerar sisalhampa, kryddnejlika, kaffe och bomull.

På 1930-talet hade de goda nyheterna om Riket predikats i Tanganyika, vilket hade lett till att det år 1948 fanns ett litet antal aktiva förkunnare i de sydvästra delarna av landet. Vilka var dessa förkunnare? Hur hade de lärt känna sanningen?

De flesta av dem tillhörde nyakyusastammen och kom från  högländerna norr om Malawisjön, där de två grenarna av den stora östafrikanska gravsänkan strålar samman. Därifrån hade en del män begett sig till Rhodesia för att arbeta i koppargruvorna. Somliga av dessa av naturen vänliga och läraktiga människor fann snart att denna anställning gav dem möjlighet att komma i kontakt med Guds ords sanningar.

Hosea Njabula, född i närheten av Tukuyu år 1901, var herrnhutare och hade en brinnande nitälskan för sin protestantiska tro. Han var diakon och undervisade i söndagsskolan i många byar. En av hans elever var Nehemiah Kalile. En dag år 1930, då Nehemiah arbetade som kock hos en europeisk familj i Vawa (Vwawa), hade han ett ingående samtal om Bibeln med en annan kock.

Nehemiah upptäckte att denne man kände till fantastiska ting från Bibeln. Detta var sanningen! Kort därefter tog han sig över gränsen till Mwenzo, där han blev döpt. Här fick han för första gången stifta bekantskap med de sju delarna av Studier i Skriften, och han blev djupt imponerad.

Nehemiah Kalile var full av entusiasm. Han brann av iver att få tala med sin före detta söndagsskollärare om allt han hade fått lära sig. Följande år sökte han därför åter upp sin gamle vän, Hosea Njabula, och talade med honom om sanningen.

Över 60 år senare minns Hosea fortfarande detta tillfälle och säger: ”Jag disputerade mycket med honom, men när han visade mig vad Skriften säger om sabbaten, förstod jag att det var sanningen. Jag började utan dröjsmål predika för andra, däribland Job Kibonde. Vi tre började sedan hålla möten i mitt hem. Jag sökte också upp mina övriga söndagsskoleelever och inbjöd dem till våra möten. Flera av dem tackade ja, bland andra Joram Kajumba och Obeth Mwaisabila.”

Till fots över högländerna

Efter broder Njabulas dop år 1932 arbetade dessa bröder som pionjärförkunnare, fastän de då inte visste vad pionjärtjänst var. De gick till fots i sex mil i riktning mot Malawisjön och predikade i trakten kring Kyela, där Hosea Njabula och Obeth Mwaisabila  mötte hårdnackat motstånd. Trots att de inte kunde simma, grep man dem och kastade dem i en flod som var full av krokodiler. På något sätt — kanske med Jehovas hjälp — lyckades de ändå komma undan med livet i behåll. Kort därefter byggde de sin första Rikets sal i närheten av byn Buyesi, på en plats som de kallade Bethlehem.

Under tiden hade fler intresserade kommit till i Vawa, där Nehemiah Kalile för första gången hade hört talas om budskapet, och sådana män som Solomon Mwaibako, Yesaya Mulawa och Yohani Mwamboneke tog fast ståndpunkt för sanningen. Bröderna i Buyesi ordnade kärleksfullt så att en av dem kunde besöka byn Ndolezi i närheten av Vawa en gång i månaden för att stärka dessa nya vänner. Detta innebar en fotvandring på tio mil i vardera riktningen. Ibland gick de till och med den 20 mil långa och besvärliga vägen till Isoka i Nord-Rhodesia för att lämna sina rapporter till församlingen där och få dem vidarebefordrade till avdelningskontoret.

I dag, 60 år senare, är Hosea Njabula vid 90 års ålder fortfarande ”diakon”, men nu i ordets rätta bemärkelse — en  biträdande tjänare i församlingen i Ndolezi. Broder Njabula har också haft glädjen att få se sin trogna hustru, Leya Nsile, ståndaktigt fortsätta vid hans sida och har dessutom flera barnbarn som är aktiva i pionjärtjänsten.

Det har också funnits andra som varit nitiska förkunnare i många år, däribland Jimu Mwaikwaba, som fick sitta i fängelse på grund av de goda nyheterna; Joel Mwandembo, som senare tjänade som kretstillsyningsman; Semu Mwasakuna, som predikade med hjälp av sin cykel och sin goda sångröst; Ananiah Mwakisisya och Timothy Kafuko.

En annan broder som i hög grad bidrog till att sprida budskapet om Riket var David Kipengere, som föddes år 1922 och lärde känna sanningen år 1935 i staden Mbeya. Han predikade vitt och brett och blev senare den som startade verksamheten i Dar es Salaam. Han var reguljär pionjär under de 18 sista åren av sitt liv, ända fram till sin död år 1983. Fastän han blev arresterad många gånger, lät han sig inte avskräckas. Tvärtom sade han: ”Det finns mycket arbete i fängelset som Jehova vill att jag skall utföra.” Hans bror, Barnabas Mwakahabala, som lärde känna sanningen samtidigt, tjänar som äldste än i denna dag. Dessa bröder gjorde vad de kunde i sina knappa omständigheter, utan litteratur på sitt eget språk och med begränsad läsförmåga.

Kontakterna med avdelningskontoret i Kapstaden var sporadiska, och rapporterna var därför ofullständiga. Jehovas vittnens årsbok för 1943 visar att det då fanns 158 aktiva förkunnare i detta område, och år 1946 var det 227 som rapporterade tjänst på fältet i sju församlingar. Under tidigare år hade tydligen Jehovas vittnens verksamhet i Tanganyika inbegripits i de rapporter som insändes av Isokaförsamlingen i Nord-Rhodesia, och en del rapporter hade förmodligen råkat på villovägar. Det skulle ännu gå många år innan det insamlande verket i södra Tanganyika blev bättre organiserat.

Ett nytt avdelningskontor får tillsynen över verksamheten

Bröderna i Tanganyika behövde verkligen hjälp, eftersom de fick utstå mycket motstånd från den falska religionen och  samtidigt brottades med sådana problem som polygami, tobaksrökning och andra okristna sedvänjor.

År 1948 upprättades ett nytt avdelningskontor i Lusaka i Nord-Rhodesia, som skulle öva tillsyn inte bara över Nord-Rhodesia, utan också över större delen av Östafrika. Detta visade sig vara Jehovas vägledning, eftersom predikoverket, efter ett långt uppehåll, snart skulle börja skjuta fart igen i Kenya och Uganda. Även om det nya avdelningskontoret låg omkring 240 mil från Nairobi och vägarna var mycket dåliga, var det i alla fall mycket närmare dit än till Kapstaden, som låg mer än dubbelt så långt borta.

År 1948 sände således avdelningskontoret i Nord-Rhodesia broder Thomson Kangale till Tanganyika för att hjälpa till med verket där. När han anlände till Mbeya i mars samma år, var det mycket som behövde rättas till.

 Broder Kangale var en tålmodig lärare, och våra bröder var snara att göra de nödvändiga justeringarna. De fick till exempel lära sig att identifiera sig som Jehovas vittnen och inte som ”Vakttornsfolket”. De hade känt till och accepterat namnet Jehovas vittnen tidigare men hade inte använt det offentligt. I överensstämmelse med rådet i 1 Petrus 3:15 fick våra bröder också lära sig att vara mer taktfulla när de framförde budskapet om Riket. Nu framförde de goda nyheter i stället för att bara angripa falska religiösa läror. Missuppfattningar beträffande det korrekta sättet att rapportera tjänsten på fältet rättades också till. Bröderna snyggade även upp sina hem och sitt yttre — många behövde till exempel klippa sitt vildvuxna skägg.

Vad mötesverksamheten beträffar fick de lära sig att följa ett mer metodiskt och effektivt program och att göra sig av med alla kvarlevor från det stora Babylon, till exempel bruket av religiösa klockor. De kom också att inse att de borde sluta upp med att pålysa namnen på dem som hade lyckats bra i de skriftliga repetitionerna i skolan i teokratisk tjänst. Somliga vittnen behövde överge vissa sedvänjor som utövades till ära för de döda. Andra behövde vänja sig av med att bruka tobak. Men det som kanske var svårast att rätta till var att de behövde få sina äktenskap lagligen inregistrerade, för att dessa skulle kunna ”hållas i ära bland alla”. — Hebr. 13:4.

 Försök att vinna lagligt erkännande

Bröderna vid avdelningskontoret i Nord-Rhodesia gjorde upprepade försök att få den brittiska kolonialregeringen i Tanganyika att bevilja missionärer inresetillstånd i landet och ge vår verksamhet lagligt erkännande. En ansökan som gjordes år 1950 avslogs med motiveringen att ”förhållandena i Tanganyika inte var riktigt desamma som i andra afrikanska territorier”. År 1951 lämnade man in en ny ansökan, men inte heller den beviljades. Under tiden hade en provinsguvernör försökt få till stånd ett lokalt förbud mot vår verksamhet. I september 1951 uppvaktade bröderna de styrande i Dar es Salaam och överlämnade ett memorandum som förklarade Jehovas vittnens ståndpunkt med avseende på religiösa organisationer och patriotiska ceremonier. Utsikterna verkade mycket gynnsamma, men följande år fick man ytterligare ett avslag. Nya uppvaktningar gjordes år 1956 och senare, men allt var förgäves.

Trots denna negativa inställning från myndigheternas sida lade man emellertid inga egentliga hinder i vägen för predikandet av de goda nyheterna. Kretstillsyningsmän och pionjärer med särskilt uppdrag från Nord-Rhodesia kunde utan problem fortsätta att bistå vännerna i Tanganyika.

Fortsatta ansträngningar att ge undervisning och råd

År 1952 lyckades Buster Mayo Holcomb, en Gileadmissionär som tjänade som områdestillsyningsman i Nord-Rhodesia, ta sig över gränsen till Tanganyika och hjälpa till att anordna en kretssammankomst i närheten av Tukuyu. Han berättar: ”Vi började närma oss sammankomstplatsen sent på eftermiddagen och hade hopp om att hinna fram före mörkrets inbrott, då himlen plötsligt öppnade sig i ett fruktansvärt skyfall. Att fortsätta var fullständigt omöjligt, eftersom vi inte ens kunde se vägen på grund av det piskande regnet. Vi stannade därför vid vägkanten och försökte göra det så bekvämt för oss som möjligt i skåpbilen över natten, eftersom ovädret inte visade några tecken på att bedarra, utan tvärtom tycktes öka i intensitet. Men nästa morgon slutade det faktiskt att regna, och efter att ha vadat fram  genom vattnet ett långt stycke kom vi till sist fram till sammankomstplatsen och träffade några bröder. Till vår förvåning var de häpna över att vi ens kunde antyda att sammankomsten inte skulle kunna hållas. Naturligtvis skulle vännerna komma!

Och de kom verkligen, trots att det för somliga av dem innebar att de hade varit tvungna att gå till fots i två eller tre dagar i detta oväder. Antalet närvarande på söndagseftermiddagen var 419, och samma förmiddag var det 61 som symboliserade sitt överlämnande genom vattendop.”

Bröderna reagerade mycket positivt på de råd som gavs, och många intresserade gjorde dramatiska förändringar i sina liv. Bibeln godkänner exempelvis inte polygami. Den framhåller att ”var man [må] ha sin egen hustru och var kvinna ... sin egen man” och att en kristen tillsyningsman skall vara ”en enda hustrus man”. (1 Kor. 7:2; 1 Tim. 3:2) En hövding som hade många hustrur sände därför i väg alla utom den äldsta och blev sedan döpt. Så småningom blev han äldste i församlingen. En annan man som hade två hustrur överlät den yngre hustrun till sin yngre bror och sade att han inte ville låta tre liv gå förlorade på grund av hans egen själviskhet. Därefter blev också han kvalificerad för dop.

Andra vittnen lade i dagen osjälvisk kärlek genom att avstå från sin traditionella rätt att utkräva brudpris när de gifte bort sina döttrar. Det sedvanliga brudpriset skulle kunna vara alltför högt för unga bröder, i synnerhet för pionjärer. Många fäder var i stället lyckliga över att deras döttrar gifte sig ”i Herren”. (1 Kor. 7:39) Genom att slippa betala brudpris fick de nygifta också en mycket bättre start på sitt äktenskap i ekonomiskt avseende. I början väckte detta en viss förvåning i samhället, men med tiden blev det fler och fler som uppskattade och respekterade detta uttryck för kärleksfull omtanke.

Också i Tanganyika försökte prästerna ställa till svårigheter, men de hade ingen framgång. När broder Kangale arresterades av polisen i Mbeya, förklarade han att han bara besökte sina andliga bröder. Polisen blev då mycket samarbetsvillig och bad  honom att få ett schema över hans besöksrutt i församlingarna, så att de kunde informera andra polisstationer om hans ankomst och förklara att de inte behövde vara oroliga för honom. På detta sätt kunde broder Kangale obehindrat färdas kors och tvärs i Tanganyika i många år. Det fanns också andra pionjärer med särskilt uppdrag och resande tillsyningsmän från Nord-Rhodesia och Nyasaland som hade del i att bygga upp fåren, bland andra Frank Kanyanga, James Mwango, Washington Mwenya, Bernard Musinga och William Lamp Chisenga. En intressant erfarenhet var när broder Chisenga träffade Norbert Kawala i staden Mbeya år 1957. Han törstade verkligen efter sanningen, studerade med broder Chisenga två gånger i veckan, kvalificerade sig för dop och tjänade senare som översättare vid avdelningskontoret i Nairobi i Kenya.

Filmvisningar och expansion i norr

Från och med år 1956 började man visa Sällskapets film ”Den nya världens samhälle i verksamhet” i Tanganyika. Över 5.000 personer bevistade dessa filmvisningar. En annan höjdpunkt kom år 1959, då vittnen från andra länder började anlända för att tjäna där behovet av förkunnare av Riket var större. Antalet förkunnare i Tanganyika började så sakteliga öka igen och nådde 507 under tjänsteåret 1960.

Framgångarna var emellertid inte alltid så lätta att uppnå. I många städer var en stor del av befolkningen muslimer, vilket var en utmaning när det gällde förkunnarnas skicklighet. Det varma och fuktiga klimatet var också påfrestande för de utländska bröderna. Men de hade samma villiga ande som Jesaja och sade: ”Här är jag, sänd mig”, och de blev välsignade på grund av detta. — Jes. 6:8.

På Kilimanjaros sluttningar

År 1961 blev Tanganyika en självständig stat, och år 1964 förenade den sig med ön Zanzibar och bildade Förenade republiken Tanzania. Redan år 1961 hade emellertid de goda nyheterna börjat blomstra i ett nytt område i Tanzania — sluttningarna av det mäktiga Kilimanjaro. Afrikas högsta berg är en väldig, utdöd  vulkan, som är täckt med evig snö. De svagt sluttande bergssidorna får rikligt med nederbörd från öster och söder. Tack vare den bördiga jorden och den ymniga nederbörden är denna region väl lämpad för jordbruk, och den är därför mycket tättbefolkad. En pionjär med särskilt uppdrag från Nord-Rhodesia satte här i gång ett bibelstudium med en grupp på fem intresserade personer.

Följande år, i augusti 1962, hölls en kretssammankomst i Kibo Hotel i närheten av Marangu, med utsikt över det majestätiska berget. Vittnen från Kenya understödde evenemanget, och en hel konvoj av bilar färdades de 40 milen från Nairobi. Dopet förrättades i en kall bergsbäck, och detta var första gången i den här delen av världen som en europé, Helge Linck, döptes av en afrikansk broder.

Helge Linck hade kommit i kontakt med de goda nyheterna i sin barndom i Danmark men hade aldrig tagit ställning för sanningen. Han hade kommit till Tanganyika för att arbeta på en sockerplantage. År 1959 kom hans köttslige bror från Canada på besök till Östafrika och väckte nytt liv i hans intresse för sanningen. När en pionjär med särskilt uppdrag år 1961 blev satt i fängelse för att han hade predikat, ordnade Helge så att han blev frigiven. Efter sitt dop i den idylliska omgivningen vid kretssammankomsten i Kibo trädde Helge in i pionjärtjänsten. Han blev senare utvisad ur landet på grund av sitt predikande.

Men låt oss nu lämna fastlandet för ett kort besök på kryddnejlikornas ö, Zanzibar, den största korallön utanför Afrikas kust.

Zanzibar — kryddnejlikornas ö

Zanzibar ligger bara fyra mil från fastlandet och har därför ofta tjänat som utgångspunkt för expeditioner till Afrikas inre delar, såväl för araber som för européer. Så gott som hela befolkningen bekänner sig till islam och är av afro-arabiskt ursprung. Det allmänt talade språket är swahili, ett språk som  genom slavhandeln spritt sig dit ända från Angolas gränstrakter i sydvästra Afrika. På 1800-talet var Zanzibar en viktig knutpunkt för slavhandeln.

År 1932 hade två pionjärer från södra Afrika gjort ett kort besök på denna ”Kryddnejlikornas ö”. Tjugonio år senare, år 1961, flyttade två nydöpta förkunnare, Roston och Joan MacPhee, till Zanzibar från Kenya. De satte genast i gång med att predika de goda nyheterna och placerade en hel del biblisk litteratur. Snart ledde de två bibelstudier. Församlingen i det närbelägna Dar es Salaam ordnade så att bröder besökte Zanzibar en veckohelg varje månad för ömsesidig uppmuntran.

Kort efter det att MacPhees hade flyttat tillbaka till Kenya kom en annan kristen familj, vännerna Burke, till Zanzibar från Amerika. De tog väl hand om det intresse som uppodlats och byggde vidare genom att sätta i gång egna bibelstudier. I slutet av år 1963 skakades ön plötsligt av en revolt, och familjen Burke tvingades fly och lämna kvar de flesta av sina ägodelar.

När Burkes lämnade Zanzibar, började Rikets intressen snart att tyna. År 1986 fick emellertid verket en ny start, då några intresserade personer flyttade till ön. Snart fanns det en liten grupp aktiva förkunnare. En intresserad man med enastående nitälskan använde all sin lediga tid till att leda bibelstudier med ända upp till 30 personer — ingen liten uppgift, med tanke på att han också hade sitt förvärvsarbete att sköta! Vid mötena var det ibland så många som 45 personer närvarande. Vilken överraskning var det inte att få se fem av dem vara redo för dop i december 1987 vid områdessammankomsten i Dar es Salaam! Nu var grunden lagd för en församling på denna historiska ö.

Men låt oss nu lämna ”Kryddnejlikornas ö” och återvända till det afrikanska fastlandet.

Glädjeämnen och problem

Under de 30 år som predikandet av de goda nyheterna hade pågått i Tanganyika hade våra bröder haft mycket få problem med myndigheterna. I de flesta fall var polisen mycket respektfull och samarbetsvillig, och ibland hade man till och med ställt  högtalarutrustning till förfogande för våra sammankomster. I maj 1963, då Milton G. Henschel från Sällskapets världshögkvarter i Brooklyn besökte Dar es Salaam, anordnades en sammankomst i Karimjee Hall, den finaste hörsalen i hela landet. Tvåhundrasjuttiofyra personer var närvarande, däribland stadens borgmästare, och 16 blev döpta. Ett avdelningskontor hade nyligen öppnats i grannlandet Kenya, vilket medförde att man på ett bättre sätt skulle kunna befrämja Rikets intressen i Tanganyika (nu Tanzania).

Man gjorde nu anordningar för att ge ut Vakttornet på swahili. Det första numret var daterat 1 december 1963. Samma år gav Skolan i Rikets tjänst tillsyningsmännen i landets 25 församlingar välbehövlig hjälp och vägledning. I september och oktober 1964 höll man också områdessammankomster, med ett högsta antal närvarande om sammanlagt 1.033 personer.

Men det fanns en del problem. Jehovas vittnens missionärer hade aldrig beviljats inresetillstånd, och alla försök att vinna lagligt erkännande hade misslyckats.

En förändring till det sämre

Även om situationen var lugn under större delen av 1963 och 1964, hade bröderna fått veta att alla polisstationer underrättats om att Jehovas vittnens verksamhet nu var förbjuden och att vittnena skulle arresteras. Den 25 januari 1965 kom ett nytt bakslag: Ett pressmeddelande tillkännagav att Watch Tower Society (Sällskapet Vakttornet) var en olaglig organisation. Somliga ifrågasatte emellertid om detta tillkännagivande verkligen kom från officiellt håll. Trots dessa omständigheter planerade man att hålla en kretssammankomst i Tanga den 2—4 april 1965.

Man hyrde en lämplig lokal och gjorde anordningar för inkvartering, och ett stort antal vittnen kom med tåg från sisalplantagerna. På vägen predikade de för sina medpassagerare. En av dem råkade vara polis. Vid ankomsten till Tanga lät han arrestera alla Jehovas vittnen och körde i väg dem till polisstationen, där de snart släpptes.

Den 3 april, sammankomstens andra dag, tillkännagav ett radiomeddelande att regeringen hade förbjudit Jehovas vittnens  verksamhet och alla därmed förbundna sammanslutningar. Sammankomstprogrammet kunde emellertid fullföljas utan vidare intermezzon. Regeringens officiella organ nämnde ingenting om förbudet. Från grannländerna Malawi (f. d.Nyasaland) och Zambia (f. d.Nord-Rhodesia) ryktades att nyheten om förbudet först hade tillkännagetts och sedan upphävts. Detta bekräftades av nyhetsbyrån Reuter. Men till slut inträffade det oundvikliga. Den 11 juni 1965 meddelade regeringens officiella nyhetstidning att Watch Tower Society och alla därmed förbundna legala organ hade olagligförklarats.

Nu blev polisen mer på sin vakt, och brödernas försök att anordna en kretssammankomst i södra delen av landet misslyckades. Sporadiska arresteringar följde. Ibland beslagtogs vittnenas litteratur, men i vissa fall lämnade man senare tillbaka den. Bröderna ansåg att det var förståndigast att samlas i mindre grupper. På de platser där kristenhetens missionärer eggade upp polisen blev situationen mer spänd.

Fortsatta missförstånd

Strax innan förbudet trädde i kraft hade William Nisbet från Kenya ägnat åtta slitsamma veckor åt att försöka sammanträffa med olika myndighetspersoner i Dar es Salaam för att om möjligt få Jehovas vittnens verksamhet lagligt erkänd. Han fick tillfälle att tala med inrikesministerns sekreterare. På grund av en förtalskampanj från kristenhetens missionärer var det tydligen många regeringstjänstemän som förknippade Jehovas vittnen med förbjudna extremistiska religioner i Zambia och Malawi.

Obefogad fruktan för Jehovas vittnen hopade sig över dessa myndighetspersoner som tomma ovädersmoln. De förväxlade Jehovas vittnen med inhemska grupper som kallade sig Kitawala eller ”Vakttornet” men som inte hade något med vittnena att göra. * Medlemmarna av dessa sekter ägnade sig åt äktenskapsbrott och trolldom och gjorde ofta uppror mot den etablerade regeringen. De missbrukade också Guds namn och använde en  del av våra publikationer på ett felaktigt sätt. Det var dessa grupper som de borde frukta och inte Jehovas sanna, fredsälskande vittnen. Broder Nisbets besök och en del skriftligt material som sammanställts av Sällskapet Vakttornet bidrog till att rätta till dessa missförstånd bland somliga tjänstemän.

Innan broder Nisbet lämnade Dar es Salaam, ansökte han om inregistrering av organisationen International Bible Students Association (Internationella Bibelstudiesällskapet). Hur överraskad blev han inte när han sex månader efter det officiella förbudet fick ett telegram från bröderna i Dar es Salaam, som meddelade att International Bible Students Association hade inregistrerats enligt Bolagsförordningen den 6 januari 1966. Jehovas vittnen och Watch Tower Society var emellertid fortfarande belagda med förbud. Den 24 november 1966 tillkännagav regeringen att International Bible Students Association hade upplösts som organisation, på grund av att dess församlingar inte kunde registreras enligt Samfundsförordningen.

Zambiska och malawiska bröder som hade kommit till Tanzania för att hjälpa till med verket var nu tvungna att lämna landet. Men även om saknaden efter dem var stor, betydde deras avresa ingalunda slutet för den sanna tillbedjan i Tanzania. År 1966 var närvaroantalet vid åminnelsen av Kristi död 1.720, och det fanns 836 aktiva förkunnare av Riket.

Seychellerna — ”Paradisöarna”

”Unique by a thousand miles” (Enastående inom ett avstånd av tusen miles) är en slogan avsedd att locka turister till Seychellerna, en ögrupp som ligger ungefär tusen engelska mil (1.600 kilometer) utanför Östafrikas kust och är hemvist för jättesköldpaddor som är så stora att man kan rida på dem. Seychellerna består av cirka 100 öar, som sträcker sig ner mot Madagaskar. Somliga av dem, till exempel huvudön Mahé, är granitiska, medan andra är korallöar. De har allt som gör tropiska öar så attraktiva: berg, pittoreska klippor, bländvita sandstränder,  turkosfärgat vatten, fantastiska korallrev, yppig grönska och exotiska fåglar som svävar genom den kryddoftande luften — men inga tropiska sjukdomar.

Invånarna — av vilka 90 procent bor på Mahé — talar en fransk dialekt som kallas kreol och härstammar huvudsakligen från afrikaner, engelska och franska kolonister, indier och kineser.

År 1961 flyttade en person som var intresserad av Jehovas vittnens bibliska budskap till Seychellerna från Östafrika. Följande år anlände också några vittnen, däribland fyra medlemmar av familjen McLuckie från Syd-Rhodesia, och började vittna informellt. På grund av det starka inflytande som romersk-katolska kyrkan utövade fick de dock inte anordna offentliga föredrag. I april 1962 hölls emellertid det första mötet med 12 närvarande. Åtta av dessa var aktiva förkunnare.

Kyrkans motstånd verkar som en bumerang

Snart började emellertid det välbekanta motståndet från kristenhetens kyrkor dyka upp. Immigrationsmyndigheterna meddelade att familjen McLuckie måste lämna landet den 25 juli 1962. Polisen befallde en annan utländsk broder att sluta upp att predika och förklarade att hans uppehållstillstånd inte skulle komma att förnyas. Katolska präster höll predikningar och skrev långa artiklar i lokaltidningarna för att varna människor för vittnena.

Detta slog tillbaka som en bumerang. Många människor hade aldrig hört talas om Jehovas vittnen tidigare, men när de nu fick sin nyfikenhet väckt började de ställa frågor. Bibelns sanning var på frammarsch på Seychellerna och kunde inte stoppas! Den 15 juli 1962, en vecka innan familjen från Syd-Rhodesia skulle lämna landet, blev de två första seychellierna, Norman och Lise Gardner, döpta. Den rhodesiska familjen tyckte att detta var en fin belöning för den möda och de pengar som de hade lagt ner för att kunna predika på dessa avlägsna öar.

Fem månader senare kom två pensionerade vittnen, båda från Sydafrika, till Mahé för att bosätta sig där och hjälpa till att predika de goda nyheterna. Kort därefter satte de in en annons i lokaltidningen och inbjöd alla som var intresserade av att studera  Bibeln att ta kontakt med dem. Redan följande dag fick de ett brev som meddelade att deras visum annullerats. Men under de fyra månader som de hade tillbringat på Seychellerna hade de placerat mycket biblisk litteratur och avgett ett fint vittnesbörd. När de lämnade Mahé fanns det emellertid inga vittnen kvar på öarna, eftersom Gardners också hade gett sig av.

Efter bara några månader återupptogs dock verket, och broder och syster Gardner återvände till Seychellerna från Khartoum i Sudan, där de vistats en kort tid för sitt förvärvsarbetes skull. Under sin bortovaro hade de kunnat glädja sig åt uppmuntrande samvaro med trogna bröder i Sudan, och även i Kenya och Syd-Rhodesia. De slog sig ner på ön Cerf, som ligger ungefär en halvtimmes båtresa från Mahé. Eftersom det bara fanns ett dussintal bofasta familjer på denna isolerade ö, var den inte särskilt fördelaktig ur predikosynpunkt. Men som de enda förkunnarna på Seychellerna var de mycket nitiska och ägnade i genomsnitt 30 timmar per månad åt tjänsten på fältet.

År 1965 organiserades kretsbesök för första gången. Det var också andra uppmuntrande händelser som inträffade det året. En biblisk film visades med sammanlagt 75 personer närvarande. Tre intresserade personer började ta del med broder och syster Gardner i att förkunna de goda nyheterna och blev döpta under året. Man gjorde också anordningar för regelbundna möten.

Trots den stora kärlek som vännerna Gardner kände för ön Cerf var deras kärlek till sina medmänniskor ännu större. År 1966 flyttade de därför till huvudön Mahé för att främja den sanna tillbedjan. En Rikets sal uppfördes i anslutning till deras hus, vilket banade väg för ytterligare tillväxt.

Två engelska missionärer som tjänade i Uganda, Stephen Hardy och hans hustru Barbara, besökte Seychellerna flera gånger i kretstjänsten. Vid ett besök som gjordes den 6 december 1968 fanns det sex aktiva förkunnare, och 23 personer var närvarande vid överlämnandet av deras nya Rikets sal.

År 1969 gjordes ett försök att få vår verksamhet inregistrerad, och samtidigt ansökte man om tillstånd att få sända missionärer  till landet. Båda dessa ansökningar avslogs utan motivering.

Ökningen gick mycket långsamt, eftersom somliga ungdomar flyttade utomlands för att söka arbete och många höll sig tillbaka på grund av människofruktan — något som är ganska vanligt på platser med relativt liten befolkning. Sådana faktorer som analfabetism, likgiltighet och utbredd omoraliskhet lade också hinder i vägen för många människor. Men somliga — till exempel en statstjänsteman med stor familj som studerade Bibeln varje dag på sin lunchrast — gjorde snabba framsteg. År 1971 var det således 40 närvarande vid åminnelsen av Kristi död, och 11 var verksamma i tjänsten på fältet. Budskapet om ett kommande jordiskt paradis fortsatte att genljuda på de vackra Seychellerna.

Burundi — de första åren

Innan Stephen och Barbara Hardy tjänade i Uganda och besökte Seychellerna hade de tjänat som missionärer i det natursköna landet Burundi. Detta lilla pittoreska land med sina tusentals kullar ligger inklämt mellan Tanzania och Zaire. Det är tättbefolkat med hårt arbetande jordbrukare, som huvudsakligen odlar pisanger (en typ av bananer) på de terrasserade sluttningarna.

Under den belgiska kolonialregimens tid ansökte Sällskapet om tillstånd att få sända missionärer till Usumbura (nu Bujumbura), Burundis huvudstad, men fick avslag. Självständighetsförklaringen år 1962 skapade emellertid ett nytt politiskt klimat, och i oktober 1963 lyckades två pionjärer med särskilt uppdrag från Nord-Rhodesia få ett visum som gällde i tre månader och som de längre fram kunde förnya utan problem. Bara tre månader senare, i januari 1964, beviljades fyra Gileadmissionärer uppehållstillstånd med obegränsad giltighet.

Religiösa påtryckningar

Ända från början gav människor ett mycket positivt gensvar till de goda nyheterna om Riket. När missionärerna anlände till  Burundi, ledde de två pionjärerna redan ett stort antal bibelstudier, och nio förkunnare tog del i att predika de goda nyheterna. Följande månad fick emellertid missionärerna besked om att de måste inregistrera sin organisation för att få tillstånd att verka i landet.

Bröderna var övertygade om att inregistreringen inte skulle utgöra något problem. Men under de veckor som följde uppvisade chefen för immigrationsbyrån och andra tjänstemän en mycket negativ attityd. Bakom kulisserna hade dessa myndighetspersoner utsatts för påtryckningar från religiöst håll. I början av maj fick således missionärerna besked om att de hade tio dagar på sig att lämna landet. Det är lätt att föreställa sig hur besvikna de måste ha känt sig över att behöva lämna de 70 personer som de studerade Bibeln med!

I slutet av maj blev de två pionjärerna med särskilt uppdrag också tvungna att lämna landet. En kvarvarande broder från Tanzania hade nu den gigantiska uppgiften att ta hand om cirka 30 bibelstudier. Trots förlusten av samtliga missionärer och pionjärer fortsatte de inhemska förkunnarna att predika de goda nyheterna. År 1967 hade man ett högsta antal av 17 rapporterande förkunnare, och 32 personer var närvarande vid Åminnelsen. Året därpå uppstod tyvärr en del problem, då somliga av bröderna inte ville erkänna de förordnade tillsyningsmännen. Detta fick till följd att antalet förkunnare sjönk till åtta under detta tjänsteår. Andliga råd och anvisningar var vad som behövdes, och sådana gavs också. Så småningom redde bröderna ut sina problem. År 1969 fanns det 25 aktiva förkunnare i landet, och 58 personer var närvarande vid Åminnelsen.

De nya står fasta trots tortyr

Dessa vittnens nit väckte ont blod hos prästerskapet, som började utöva påtryckningar på regeringen. I augusti 1969 blev sju vittnen arresterade och utsatta för tortyr genom att tvingas stå i vatten upp till midjan i två dygn. Men i likhet med apostlarna under den första kristna tiden lät de sig inte avskräckas. Två månader senare blev nio nya döpta. Vid två tillfällen uppmanade myndigheterna  bröderna att låta inregistrera sin religion, men båda gångerna avslogs deras ansökan. Vart och ett av de följande åren förde med sig nya toppsiffror på 46, 56, 69, 70 respektive 98 förkunnare. År 1969 bildades också en församling i Bujumbura.

År 1972 utbröt allvarliga stamstrider mellan tutsi- och hutufolken. Över 100.000 medlemmar av hutustammen uppges ha dödats under denna konflikt, däribland minst fyra Jehovas vittnen. Andra vittnen sattes i fängelse, i somliga fall upp till åtta månader. Trots dessa oroligheter var bröderna mycket flitiga i tjänsten på fältet och hade ett genomsnitt på mer än 17 timmar per förkunnare och månad.

Efter tio års stadig tillväxt var det fortfarande ont om kvalificerade tillsyningsmän. Trots att en stor del av bröderna var nitiska och ståndaktiga, var de i andra avseenden andligt omogna och saknade tankedjup och urskillningsförmåga. Influenser från den falska ”Vakttornsrörelsen” Kitawala hade spritt sig från kringliggande områden och påverkat somliga. Dessa problem var egentligen ingenting att förvåna sig över, eftersom bröderna aldrig hade fått besök av en zontillsyningsman, aldrig fått se någon av Sällskapets filmer, aldrig fått möjlighet att genomgå Skolan i Rikets tjänst, aldrig haft några sammankomster och aldrig haft tillgång till litteratur på sitt eget språk. År 1976 överflyttades således tillsynen över verksamheten till avdelningskontoret i Zaire. På det sättet kunde fransk- och swahilitalande bröder ge vittnena i Burundi den hjälp de behövde.

I samband med de ovan nämnda stamstriderna kan det vara intressant att nämna att Burundis avsatte statschef fick ett grundligt vittnesbörd innan han dog i landsflykt. En missionär träffade denne man i Mogadishu i Somalia och hade ett långt samtal med honom. Den före detta styresmannen ställde många frågor och blev mycket imponerad över de svar han fick. Det var först senare som missionären upptäckte vem han hade vittnat för.

Gyllene tider för missionärerna i Uganda

Utvisandet av missionärer från Burundi blev till nytta för Uganda, där det år 1964 fanns en kärntrupp av aktiva förkunnare.  Äntligen, efter mer än 30 års möda och ungefär samtidigt med det första missionärsparets ankomst, kom mogna bröder och systrar dit för att tjäna där behovet var större. Snart skulle det komma ännu fler missionärer.

Sedan det första missionärshemmet upprättats i Kampala, öppnades ännu ett i industristaden Jinja, där Nilen lämnar Victoriasjön och flyter vidare norrut. Förkunnarantalet ökade snabbt, och snart kunde man bilda en församling.

Under tiden hade budskapet om Riket nått ut till mindre städer runt om i Uganda, och år 1967 hade man ett högsta antal av 53 förkunnare. Följande år öppnades ännu ett missionärshem i Mbale, en växande stad som ligger på västra sidan om Mount Elgon, nära gränsen mot Kenya. År 1969 fanns det 75 förkunnare i landet, och den siffran ökade till 97 året därpå och till 128 år 1971.

Sedan den 12 augusti 1965 hade verket varit lagligt erkänt i Uganda. År 1972 såg allting mycket lovande ut. Man hade uppnått ett nytt rekord på 162 förkunnare, och fem nya missionärer hade just fått inresetillstånd. Man höll också på att förbereda den största sammankomst som Jehovas vittnen någonsin anordnat i Uganda. Den skulle hållas i Lugogo Stadium i Kampala. Vittnen kom från grannländerna Kenya och Tanzania och till och med från så avlägsna platser som Etiopien. Sextiofem etiopiska bröder kom med abonnerade bussar, och somliga av dem hade rest i två veckor och tillryggalagt närmare 3.200 kilometer.

Oroligheter i Uganda

När de besökande vittnena anlände till Uganda blev de förvånade över att få se strömmar av utländska lärare och asiatiska familjer bege sig i motsatt riktning och lämna landet i all hast. Den politiska scenen hade plötsligt förändrats efter en statskupp, och människor var oroliga för vad framtiden skulle föra med sig. Det verkade som om alla utom vittnena ville ge sig av från Uganda. Situationen var spänd. Men mitt i denna villervalla hängde en nära tjugo meter lång banderoll som annonserade sammankomstens offentliga föredrag. Vännerna var mycket tacksamma  över att områdessammankomsten ”Gudomlig styrelse” lyckligt och väl kunde genomföras med ett högsta antal av 937 närvarande vid det offentliga talet. ”Veteraner” från hela Östafrika har fortfarande glada minnen av denna sammankomst i Kampala.

Även om intresset för Bibelns sanning var mycket stort och man spred stora mängder litteratur, började mörka moln hopa sig vid horisonten. Två missionärspar fick avslag på sin begäran om förlängt uppehållstillstånd och var därför tvungna att lämna landet inom tre månader. Därpå, den 8 juni 1973, utfärdade regeringen utan förvarning förbud mot 12 religiösa grupper, däribland Jehovas vittnen. De övriga 12 missionärerna tvingades lämna landet den 17 juli 1973. Detta var en sorglig händelse för alla de utländska bröderna, och den inträffade också vid en tidpunkt då det även i Kenya var problem med religionsfriheten.

De flesta missionärer var tvungna att återvända till sina respektive hemländer, men vissa par som hade kommit till Uganda för att tjäna där behovet var större kunde bosätta sig i  Kenya och hjälpa till med verket där. Några av dessa var Larry och Doris Patterson samt Brian och Marion Wallace. Stephen och Barbara Hardy fick ett nytt förordnande i Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten) och kom sedan till Betel i London år 1983. *

Lag och ordning var nu på upphällningen i Uganda. Så till exempel blev en pionjärbroder arresterad och fördes till militärförläggningen för förhör. Han anklagades för att ha tagit emot pengar från europeiska ”spioner”. Någon hade sett honom besöka missionärshemmet. Trots att han tydligt förklarade hur detta frivilliga predikoverk utförs, blev han misshandlad och fick sedan en spade för att gräva sin egen grav. När graven var färdig fick han befallning att gräva två till åt de europeiska ”spionerna”, det vill säga missionärerna! Tre soldater med gevär knuffade sedan ner honom i graven och sköt honom — men missade! En av kulorna snuddade vid ovanlädret på den ene soldatens stövel, vilket gav upphov till ett gräl soldaterna emellan och avledde deras uppmärksamhet. Brodern låg kvar i graven en stund och släpptes följande dag.

Församlingarna måste nu hålla sina möten i hemlighet och försöka anpassa sig till de nya omständigheterna. Nu var ett människoliv inte mycket värt, och att arbeta för en förbjuden religion innebar naturligtvis stora risker.

De goda nyheterna når södra Sudan

På 1960-talet hemsöktes också Sudan av oroligheter, främst i form av spänningar mellan norr och söder. Långt borta från avdelningskontoret i Nairobi och isolerad från övriga bröder kämpade församlingen i Khartoum tappert vidare. I augusti 1970 hade man ett nytt rekord om 54 förkunnare. Kort därefter måste emellertid den äldstebroder som hade mest erfarenhet, George Orphanides, lämna landet.

Ungefär samtidigt blev några vittnen anklagade för att vara sionister och förhördes av myndigheterna i två hela dagar. Likaså blev två pionjärsystrar överraskade av en koptisk präst, när de vittnade för en intresserad kvinna. Prästen tillkallade polisen och  anklagade systrarna för att vara israeliska spioner. Vid polishögkvarteret fick de två systrarna tillfälle att avge ett gott vittnesbörd och släpptes sedan. Sådana erfarenheter gjorde somliga vittnen räddhågade, men för andra visade de sig vara trosstärkande.

Hittills har vår redogörelse för verket i Sudan kretsat kring Khartoum. Men det fanns ett stort orört fält: den södra delen av landet, där det fanns fullt av människor med ”kristen” bakgrund. Hur skulle sanningen kunna nå detta stora område? Ett genombrott kom år 1970, då en ung man från södra Sudan, som arbetade som redaktör för en katolsk tidskrift, fick kontakt med Jehovas vittnen. Han gjorde snabba framsteg i sitt bibelstudium och började snart leda egna studier med vänner och släktingar. En av hans vänner vittnade frimodigt om Riket i skolan, trots att man spred nidskrifter om Jehovas vittnen.

År 1973 fanns det ett antal mindre grupper av intresserade i södra delen av landet, och 16 personer från detta område blev döpta. Förutom att dessa ”sydlänningar” uppskattade sanningens klara klang, kände de sig dragna till en religion som utövade oskrymtad kärlek, en religion där det fanns ett verkligt broderskap som sträckte sig över alla stam- och rasgränser.

I början av 1970-talet hade den sudanesiska södern en speciell charm, kanske just på grund av sin isolering. Att färdas från Khartoum till Juba med tåg och båt tog över en vecka. Folk bekymrade sig inte så mycket över vad som hände i världen. Människor var oerhört vänliga och gästfria. På somliga hotell hade man varken nycklar eller lås till rummen. Människor kunde ofta göra stora ansträngningar för att visa främlingar vägen eller ge dem mat och husrum utan att vänta sig någon ersättning. I de flesta fall vägrade de kategoriskt att ta emot någon betalning. Fler och fler av dessa godhjärtade människor lärde känna och tog emot sanningen om Jehovas uppsåt.

När verksamheten nu kommit i gång i de södra delarna av landet och människor blivit mer benägna att skaffa sig biblisk litteratur, ökade förkunnarantalet stadigt, och år 1974 nådde man den nya rekordsiffran 100 förkunnare.

 Förföljelse blossar upp i Eritrea

På andra sidan Sudans nordöstra gräns ligger Eritrea. I början av 1960-talet — efter det att missionärerna blivit utvisade — gjorde man där bruk av press, radio och andra kanaler i en intensiv kampanj mot Jehovas vittnen. Under sådana rubriker som ”Falska profeter” och ”Varning för religiöst skrymteri som leder till ett förnekande av den sanna tron” framställdes vittnena som människor som hatar kejsaren och kyrkan och förnekar treenigheten och jungfru Maria. De påstods vara agenter för främmande fiendenationer, hållningslösa människor som inte vill kämpa för sitt fädernesland. Man framförde krav på drastiska aktioner för att befria landet från Jehovas vittnen.

Präster i den etiopiska ortodoxa kyrkan var de främsta uppviglarna av detta hat. Vid en dopfest som besöktes av över 20.000 personer läste en hög kyrklig dignitär upp en resolution om exkommunicering av Jehovas vittnen och befallde alla att varken hälsa på vittnena eller anställa dem eller begrava deras döda.

Många fick den uppfattningen att Jehovas vittnen nu var fredlösa — att vem som helst kunde döda dem utan några juridiska konsekvenser! Hyresvärdar förväntades vräka alla hyresgäster som var Jehovas vittnen. Föräldrar uppmanades att köra ut sina barn, förbanna dem och göra dem arvlösa om de blev vittnen. I ett stort hushåll tvingades 18 ungdomar lämna hemmet på grund av att de studerade med Jehovas vittnen.

I en stad gav sig en pöbelhop i väg för att klå upp en välkänd broder men fick inte tag i honom. Polisen började nu arrestera bröderna och försökte tvinga dem att underteckna ett dokument där de förnekade sin tro och erkände att deras verksamhet utgjorde ett hot mot landets säkerhet. Ett fåtal bröder undertecknade dokumentet därför att de inte förstod innebörden, men när de insåg sitt misstag skrev de genast till myndigheterna och tog tillbaka sin underskrift, oavsett vilka konsekvenser det kunde medföra.

Andra blev utsatta för försåtliga övertalningsförsök: ”Du får gärna ha din tro i ditt hjärta, bara du säger att du inte är ett  Jehovas vittne”, kunde en tjänsteman vädjande säga. När det gällde unga vittnen som fängslats för sin tro använde man sig ibland av en djävulskt utstuderad metod. Man valde ut en av de unga bröderna och ordnade så att ett stort antal av hans äldre släktingar skulle besöka honom i fängelset en viss dag. När alla hade kommit, satt de först alldeles tysta och stirrade på honom, och sedan brast de ut i gråt, föll ner på sina knän och tiggde och bad honom att avsäga sig sin tro på Jehova. Bröder som blev utsatta för denna form av påtryckning upplevde den som sin svåraste provsättning. Intensiv förföljelse och påtryckningar av detta slag pågick i åratal.

Verket befästs i Etiopien

Under dessa år fick vittnena i Addis Abeba och södra Etiopien sin beskärda del av förföljelser och problem, om än inte i samma utsträckning som i Eritrea. År 1962 införlivades Eritrea med Etiopien, vilket ledde till politiska oroligheter som har fortsatt in på 1990-talet.

År 1964 visade det sig vara praktiskt att överflytta tillsynen över församlingarna i Etiopien till det nyligen upprättade avdelningskontoret i Nairobi i Kenya. Bröder från detta avdelningskontor kunde då utföra kretstjänst i Etiopien och i samband med besöken i de olika församlingarna hjälpa till med att bilägga vissa allvarliga meningsskiljaktigheter bland de äldste. I somliga församlingar hade Vakttornsstudiet formen av en debatt. En inhemsk kretstillsyningsman förde fram sina egna uppfattningar i stället för Bibelns och måste därför ersättas. Sådana problem hämmade tillväxten under åren 1964—1966, då förkunnarantalet låg kvar på cirka 200.

Men sanningens ljus fortsatte att lysa. Ett vittne som semestrade i den solstekta hamnstaden Massawa vid Röda havet fick kontakt med en intresserad person vid ett besök på posten och satte i gång ett bibelstudium. Flera andra intresserade etiopier började vara med vid studiet, och snart kunde man upprätta en församling. Ungefär samtidigt bildades en ny församling längre söderut i Assab (Aseb), Etiopiens andra hamnstad.

 Även om Sällskapets litteratur hade varit förbjuden sedan år 1957, hade vittnena kommit på olika sätt att förse de intresserade med andlig föda på deras eget språk. År 1966 anordnades en två veckor lång kurs i Skolan i Rikets tjänst i Addis Abeba, där de förordnade tillsyningsmännen fick undervisning i teokratisk organisation och bibliska frågor. Detta gjorde att bröderna fick en mer teokratisk och framsynt inställning, och tjänsteåret 1967 nådde man den nya rekordsiffran 253 förkunnare, en ökning med 21 procent.

Trots att påtryckningarna från religiöst håll hade lättat något, var vittnena fortfarande tvungna att samlas i mindre grupper på grund av den spända politiska situationen i landet. Trots att den kejserliga regeringens officiella tidning hade meddelat att alla hade rätt att fritt utöva sin religion och även räknat upp Jehovas vittnen bland de religioner som beviljats sådana rättigheter, var alla försök att få vår verksamhet inregistrerad förgäves.

Präster lär känna Jehova

Precis som under det första århundradet i Jerusalem lyssnade också ett antal präster med ärligt hjärta till Bibelns sanningar. (Apg. 6:7) En uppriktig präst erkände för ett vittne: ”Ni utför ett arbete som jag egentligen borde utföra. Ert besök i dag är faktiskt ett slag mot hela mitt prästämbete.”

En annan präst började undersöka Jehovas vittnens läror och fann tillfredsställande svar på alla sina bibliska frågor — i en rad diskussioner som varade ända upp till 12 timmar per gång! Vad blev resultatet? Han legaliserade sitt äktenskap, började nitiskt tala om sanningen och vittnade för en nunna. Hon gjorde anordningar för en debatt mellan sin son (som var äldste i kyrkan) och ett vittne och lovade att om vittnet ”vann”, skulle hon börja studera Bibeln.

Hennes son ”förlorade”. Senare försökte han sätta den besökande kretstillsyningsmannen på det hala och bombarderade honom med frågor i 20 timmar, med bara fyra timmars avbrott för sömn. Vad blev då resultatet? Hela familjen började studera, och 15 av dem gjorde fina framsteg i sanningen. Även nunnan  blev döpt, och hennes son blev så småningom pionjär med särskilt uppdrag.

En kortvarig ljusning

I början av år 1971 hade bröderna i Etiopien många skäl att glädjas. Broder Henschel från Jehovas vittnens styrande krets besökte Addis Abeba och Asmara och talade för en åhörarskara på sammanlagt 912 personer. Förkunnarantalet var nu uppe i 500. Man hade också lyckats få in en stor sändning litteratur i landet.

Men detta var bara lugnet före stormen. Under året förekom flera radioutsändningar med hätska fördömanden av Jehovas vittnen. Mer än 20 avfällingar samarbetade med prästerskapet och hjälpte till att skriva äreröriga artiklar om vittnena.

I ett område trängde polisen in i en möteslokal, konfiskerade 70 biblar och höll en del vittnen häktade en kort tid. Därefter stängde myndigheterna Rikets sal i Asmara, och församlingen tvingades återigen att samlas i mindre grupper. Men bröderna saktade ändå inte farten. År 1971 döptes sammanlagt 142 personer, och 2.302 var närvarande vid åminnelsen av Kristi död.

Nya grupper bildades också i isolerade områden, och två kretstillsyningsmän gjorde långa resor för att sörja för landets 25 församlingar och grupper och ett antal isolerade intresserade personer. Snart var förkunnarantalet uppe i över 1.000, och år 1974 uppnådde man den nya toppsiffran 1.844 förkunnare.

Förföljda men inte lämnade i sticket

Motståndet fortsatte. År 1972 kallade polisen in flera bröder till förhör och underrättade dem om att rättsliga åtgärder skulle komma att vidtas om de inte upphörde med sin verksamhet. Den 27 augusti 1972 körde stora lastbilar upp framför de lokaler där bröderna höll sina söndagsmöten, och polisen arresterade sammanlagt 208 vittnen och intresserade personer. I en församling höll talaren just på att förklara Hesekiels profetia om Gogs (Satans) angrepp och ställde frågan: ”Vad skulle ni säga om polisen kom in hit och arresterade oss?” Egendomligt nog var detta just vad som hände några minuter senare!

 Polisen föste in 59 bröder i ett litet rum som var cirka 3 × 3 meter och fullt av vägglöss, medan 46 systrar trängdes ihop i ett annat rum av liknande storlek. En del bröder tvingades sova utomhus i nattkylan. Vännerna förvägrades möjlighet att bli frigivna mot borgen, och inte heller fick de ha någon försvarsadvokat. Trots att vännerna avgav ett fint vittnesbörd för fängelsemyndigheterna, blev 96 av dem dömda till sex månaders fängelse. Några dagar senare blev de frigivna mot borgen, sedan man låtit raka av allt hår på deras huvuden.

De övriga 112 vittnena anklagades för att ha bildat en olaglig religiös sammanslutning och dömdes till sex månaders fängelse. Efter en månad blev de frigivna mot borgen. Senare ställdes de inför rätta ännu en gång, fängslades på nytt och blev frigivna mot borgen efter 12 dagar. Nästan precis ett år efter den första fängelsedomen togs fallet upp i en appellationsdomstol, som bekräftade den lägre domstolens utslag men gav bröderna villkorlig dom och släppte dem med stränga varningar. Vittnena hade blivit förföljda men inte lämnade i sticket. (2 Kor. 4:9) Under fängelsetiden predikade bröderna oförskräckt och hjälpte två livstidsfångar fram till överlämnande och dop.

Ett uppmuntrande besök och mer andlig föda

När William Nisbet från avdelningskontoret i Nairobi besökte Addis Abeba, stötte han på ett nytt problem. En växande grupp unga, känslosamma bröder påstod sig tillhöra de smorda och ha det himmelska hoppet. De samarbetade bara med varandra i tjänsten på fältet och tog inte emot råd från någon som inte bekände sig till den smorda klassen. Vid deras möten förekom ofta bullersamma manifestationer av ”den heliga anden”. Vid åminnelsen av Kristi död kunde somliga av dem skrika högt, rycka till sig emblemen från dem som bjöd runt dem och rikta uppmärksamheten på sig själva genom att ta del av dem stående. Det tog lång tid att komma till rätta med dessa problem. Inom några år hade några av de mest högröstade och hårdnackade medlemmarna av denna grupp lämnat sanningen.

År 1973 blev en del mycket efterlängtade publikationer  tillgängliga för de etiopiska bröderna, däribland böckerna Sanningen som leder till evigt liv och Verklig fred och säkerhet — varifrån? på amhariska och boken Organisationen för predikandet om Riket och arbetet att göra lärjungar på tigrinja. Denna utmärkta andliga föda, jämte ett antal mindre kretssammankomster som besöktes av 1.352 personer, hade en trosstärkande verkan på bröderna.

En grupp etiopiska vittnen hade också möjlighet att vara med vid den internationella sammankomsten ”Guds seger” i Nairobi, där bröderna Henschel och Suiter från Jehovas vittnens styrande krets medverkade i programmet. Men det politiska klimatet var instabilt, och snart skulle en revolution komma att förändra den teokratiska situationen i Etiopien.

Lagligt erkännande och ett nytt avdelningskontor i Kenya

Låt oss nu återvända till Kenya och komma i takt med utvecklingen där. Landet hade just blivit självständigt, då zontillsyningsmannen Harry Arnott vid en ”picknicksammankomst” som hölls i februari 1962 gjorde en historisk pålysning för de  184 närvarande. Detta skulle bli den sista olagliga sammankomsten i Kenya. Jehovas vittnen hade just vunnit lagligt erkännande! De fem små församlingarna i Nairobi kunde nu komma tillsammans i en fin lokal i närheten av stadens centrum. Hur glada blev inte bröderna när de fann att församlingen nu hade vuxit och bestod av 80 förkunnare! Vid Åminnelsen, deras första möte i frihet, var 192 personer närvarande.

Nu hände allting mycket snabbt. Peter och Vera Palliser från avdelningskontoret i Zambia blev förordnade att hjälpa till i Kenya. Tillsammans med broder och syster McLain, som nyligen utexaminerats från Gileadskolan, flyttade de in i det första missionärshemmet i södra Nairobi, och ett avdelningskontor öppnades där den 1 februari 1963. Det fanns då cirka 150 förkunnare i Kenya och Uganda, vilket innebar att det inte var så mycket att göra på kontoret, kanske en eller två dagars arbete per vecka. Ett litet rum på cirka 2,5 × 3 meter räckte som kontor.

Men snart kom också andra länder, till exempel Tanzania och Etiopien, att stå under överinseende av avdelningskontoret i Kenya, vilket mer än fördubblade arbetsbördan. Anordningar gjordes också för att få vissa bröder godkända som vigselförrättare. Kretssammankomster anordnades i skolor och andra offentliga lokaler, och broder Henschel kom på besök och gav bröderna välbehövliga råd om hur de skulle sköta det nya avdelningskontoret.

Ett segregerat fält öppnas

Det krävdes verkliga ansträngningar att övervinna den rassegregation som levde kvar sedan kolonialtiden. Det påstods till exempel att det var farligt att besöka de afrikanska delarna av staden, till och med på dagen. Men de nya missionärerna och de bröder som hade kommit till Kenya för att tjäna där behovet var större var angelägna om att utöka sin verksamhet. Ett bostadsområde för järnvägsarbetare utvaldes som det första afrikanska distriktet.

Regntiden hade kommit, och stora lerklumpar fastnade under skorna på de nitiska förkunnarna. Nu skulle de göra sina  första försök att använda sina väl inövade bibliska framställningar på swahili. Hur reagerade människor? Många kvinnor lyssnade med ett oförstående uttryck i ansiktet och gestikulerade åt sina besökare att de inte förstod engelska. Vilken lättnad kände inte förkunnarna, när kvinnornas engelsktalande män kom hem från arbetet och det visade sig att deras hustrur inte förstod särskilt mycket swahili heller!

Att lära sig swahili var inte så lätt för de utländska bröderna, eftersom mycket få ord har någon likhet med motsvarande ord i europeiska språk. Men det har en logisk grammatik, och snart började saker och ting att klarna. Uttalet är lätt att lära sig, och ordförrådet är större än i de flesta andra afrikanska språk.

Under inlärningsperioden inträffade naturligtvis många roliga episoder. En syster ville till exempel tala om ”serikali ya Mungu” (Guds regering) men sade i stället ”suruali ya Mungu” (Guds byxor). En broder blandade ihop den vanliga hälsningsfrasen ”Habari gani?” (Något nytt?) med ”Hatari gani?” (Någon fara?). En missionärssyster som inte trodde att hon skulle kunna nacka en kyckling ville fråga en pionjär med särskilt uppdrag: ”Vill du döda en kyckling åt mig?” Men i stället för ”kuua” (att döda) sade hon ”kuoa”, vilket gjorde att meningen fick innebörden: ”Vill du gifta dig med den här kycklingen åt mig?” En missionär som ledde en punkt med frågor och svar kallade alla bröder för ”Dudu” (insekt) i stället för ”Ndugu” (broder).

För de många barnen var naturligtvis dessa utlänningar något nytt och spännande. En del av dem rörde vid brödernas händer för att se om den vita färgen skulle lossna. Dussintals barn brukade följa efter förkunnarna när de gick från hus till hus. De rykten som bröderna hade hört om utlänningshat visade sig vara ogrundade. Många människor visade tvärtom en verklig hunger efter Bibelns sanning. I de flesta fall fick besökare komma in och slå sig ner, och ibland blev de till och med bjudna på te eller mat. Det var en helt ny erfarenhet för bröderna!

Våra utländska förkunnare måste också lära sig att vara selektiva i fråga om att erbjuda bibelstudier — det fanns så många  som med glädje skulle tacka ja, och det var omöjligt att studera med alla. Innan året var slut hade ännu en församling bildats i Nairobi, i stadsdelen Eastlands, där predikandet visade sig vara mycket fruktbärande. Vittnena kände sig som hemma när bostadsområdena hade sådana namn som ”Jerusalem” och ”Jericho”, och snart ledde de så många studier som de rimligtvis kunde ta hand om.

Ett dussintal av dem som lärde känna sanningen då och kom att tillhöra någon av de två ursprungliga församlingarna i Nairobi tjänar fortfarande troget i dag, omkring 30 år senare.

Den första boken på swahili, Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset, kom ut i juni 1963. Denna bok var ett verkningsfullt redskap för sanningssökare av alla bildningsnivåer. Kort därefter började man duplicera Tjänsten för Guds rike på swahili, och Vakttornet på swahili trycktes i Zambia.

Under tiden hade Alan och Daphne MacDonald från Gileadskolan flyttat till sitt nya missionärsdistrikt i staden Mombasa, som ligger på en ö strax utanför Kenyas kust, medan broder och syster McLain hade fått ett nytt förordnande i Kampala i Uganda som de första missionärerna där i landet. Detta gjorde att William och Muriel Nisbet nu kunde flytta till avdelningskontoret. Hur glada var de inte över att återigen kunna arbeta tillsammans i heltidstjänsten! I sju år hade broder Nisbet varit tvungen att ha förvärvsarbete för att få stanna i landet. Nu började Nisbets resa i kretstjänsten i Kenya och under vissa perioder också i områdestjänsten i grannlandet Tanzania.

Verket sprider sig till Kenyas städer

I Mombasa fann missionärsparet MacDonald en liten församling bestående av utländska vittnen som hade kommit för att tjäna där behovet var större samt en liten grupp afrikanska vittnen från Tanzania som hade kommit till Mombasa för att arbeta. När verket nu var fritt började bröderna genast organisera sitt första möte. Det fanns sammanlagt 30 förkunnare i staden. De flesta av de afrikanska bröderna hade emellertid inte legaliserat sina äktenskap. En söndag blev därför 14 par lagligen vigda av en av Sällskapets vigselförrättare. Följande söndag blev alla omdöpta.

 Att predika i Mombasa visade sig vara en verklig utmaning för bröderna, eftersom så många religioner fanns representerade bland befolkningen. Zoroastrismens anhängare var elddyrkare, som påstod att deras religion härstammade från Nimrods dagar. Hinduismens olika sekter inbegrep inte bara de turbanförsedda sikherna, utan också jainisterna, som inte ville trampa på en myra eller döda en fluga. Dessutom fanns det ett stort antal muslimer och namnkristna. Staden var full av tempel, moskéer och stora kyrkor. Det krävdes stor flexibilitet och skicklighet att bära fram de goda nyheterna på detta distrikt.

Med tiden anlände fler missionärer och blev förordnade till olika centralorter i Kenya, till exempel Nakuru, Kisumu, Kitale, Eldoret, Kericho, Kisii, Thika och Nyeri. I slutet av 1960-talet hade flera kenyaner blivit pionjärer med särskilt uppdrag och var väl kvalificerade att predika i de mindre landsortsstäderna.

Den minste blir tusen

Nu gick verket framåt med stormsteg. Vid tiden för inregistreringen fanns det 130 förkunnare i Kenya. Två år senare hade antalet nästan fördubblats, och år 1970 hade den minste bokstavligt talat blivit tusen. — Jes. 60:22.

De som lärde känna sanningen var tvungna att göra stora förändringar i sitt liv. De måste till exempel övervinna sådant som omoraliskhet, dryckenskap, trolldom och analfabetism. Många hade också uppfostrats att ha en överdriven längtan efter jordegendomar, boskap, utbildning eller pengar. Personlig stolthet och en tendens att till varje pris ”rädda ansiktet” var också egenskaper som måste övervinnas. Så även om människor var intresserade, tog det ofta flera år innan de lyckades ta på sig den nya kristna personligheten i en sådan utsträckning att de kunde överlämna sitt liv åt den allsmäktige Guden.

De yngre gjorde i regel snabbare framsteg än de äldre, eftersom de kunde läsa och inte var så traditionsbundna. Ett typiskt exempel var en tonårig pojke vid namn Samuel Ndambuki, som var förvirrad och upprörd över skrymteriet i kristenhetens religioner. Vid 13 års ålder blev han självsvåldig och trotsig och  började röka, stjäla, ljuga, begå omoraliskhet och använda droger. Åtta år senare, år 1967, tog två av hans gamla klasskamrater kontakt med honom för att tala om de goda nyheterna. Han blev mycket imponerad över dessa två ungdomars sätt att använda Bibeln. Hur annorlunda var inte Jehovas vittnen, som krävde av sina medlemmar att de skulle ha ett rent uppförande! Samuel började göra dramatiska förändringar i sitt liv, förändringar som hans grannar inte kunde undgå att lägga märke till. Trots att hans moral blev mycket bättre, fick han möta stort motstånd på grund av sin nyvunna tro, men han fortsatte att göra framsteg och blev döpt senare samma år. Följande år började han i den reguljära pionjärtjänsten, vilken senare följdes av pmsu-tjänst, Beteltjänst och kretstjänst. I dag är han familjefar. Han har hjälpt många människor att lära känna sanningen och har därigenom lagt grunden till en växande församling i Ukambani.

Ett annat exempel är Raymond Kabue, som lärde känna sanningen i Nairobi tillsammans med sin bror och några andra unga män. Full av iver återvände han till sin hembygd i Aberdarebergen och predikade för människorna där. Resultatet blev en församling som har frambringat många reguljära pionjärer och pionjärer med särskilt uppdrag. Ett av hans barn blev senare pionjär, och ett annat har tjänat vid Betel.

Hans bror, Leonard Kabue, hjälpte Ruth Nyambura att lära känna sanningen. Ruth hade läst igenom hela Bibeln utan att få svar på sina frågor. Hon hade en lång lista med frågor när han besökte henne. Med hjälp av en utländsk broder kunde broder Kabue besvara alla dessa, däribland en om innebörden av talet 666, som omtalas i Uppenbarelseboken 13:18. Denna uppriktiga kvinna var en av de första swahilitalande personer som tog emot sanningen. Detta skedde år 1965. Med en man som inte var troende kan hon sägas vara typisk för många andra trogna systrar i Kenya, där det, i motsats till i andra afrikanska länder, ofta finns fler kvinnor än män i församlingarna. Hon har fostrat sju barn i sanningen, har en tid tjänat som reguljär pionjär och tjänar fortfarande som en trogen förkunnare.

 En av hennes döttrar, Margaret MacKenzie, förlorade sin man i en tragisk olycka år 1974 och blev ensam med tre små barn. I enlighet med stammens sed hade hennes mans icke troende släktingar planerat att röva bort henne under begravningen och tvinga henne att ”gifta sig” med sin svåger. Hon blev emellertid förvarnad och kunde fly därifrån och gav på så sätt upp alla sina anspråk på det hus som hon själv hade hjälpt till att bygga och den åker som hon hade hjälpt till att uppodla. Släktingarna lyckades kidnappa hennes lille pojke, vilket gjorde att hon nu bara hade kvar de två små flickorna. Det var inte lätt för syster MacKenzie att försörja barnen och samtidigt ge dem den andliga fostran som de behövde, men med Jehovas hjälp klarade hon av det. Hon tog familjestudiet och tjänsten på fältet mycket allvarligt. År 1987 hade hon glädjen att få se båda sina flickor, 14 och 15 år gamla, bli döpta vid en kretssammankomst. Efter 11 års bortovaro har också hennes son återvänt hem och har gått framåt i sanningen så att också han nu tjänar Jehova.

Utvidgning av Rikets verk

Bröderna vid avdelningskontoret ansträngde sig verkligen för att utvidga Rikets verk. Traktater och böcker översattes till kikamba, kikuyu och luo. Ytterligare ett antal böcker publicerades på swahili, nämligen ”Utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga”, Sanningen som leder till evigt liv och ”Ditt ord är mina fötters lykta”. Den swahiliska upplagan av Vakttornet utökades till att omfatta 24 sidor. Allt detta ledde till att litteraturplaceringarna sköt i höjden.

Sällskapets publikationer var mycket populära bland den asiatiska befolkningen, som i regel uppskattade besök av europeiska vittnen och gärna tog emot litteratur men sällan ville bryta banden med sin gamla religion. Det fanns emellertid undantag. En tonårig flicka höll fast vid sanningen trots hårdnackat motstånd från familjen och påtryckningar från hela den sikhiska kolonin. Hennes far körde ut henne från hemmet och hotade till och med att döda henne. Hon flyttade hem till en familj som var vittnen, och efter ingående studier i Bibeln överlämnade hon sitt liv åt Jehova, trädde in i pionjärtjänsten och fick så småningom  gå igenom Gileadskolan. Denna syster — som heter Goody Poulsen som gift — är fortfarande en nitisk pionjär och har stora framgångar i tjänsten, i synnerhet på det asiatiska fältet.

Ett äktenskapligt problem får sin lösning

Många intresserade personer i Kenya var inte lagligen gifta. Somliga hade ingått äktenskap enligt stammens sed, med mycket liberala skilsmässobestämmelser; andra levde tillsammans i ett samboförhållande. Sådana sedvänjor motsvarade naturligtvis inte Jehovas höga krav. — Hebr. 13:4.

Man ordnade därför så att fler bröder blev inregistrerade som vigselförrättare i enlighet med landets lag. Dessa bröder fick göra vidsträckta resor, allteftersom intresserade människor tog ståndpunkt för den sanna tillbedjan och kom så långt att de ville legalisera sitt äktenskap. I de flesta fall sammanföll detta i tiden med att de blev kvalificerade som förkunnare av de goda nyheterna. Det lade också grunden till ett bättre familjeliv, eftersom makarna inte behövde vara oroliga för att äktenskapet skulle upplösas om det blev barnlöst eller om brudpriset inte betalades. Under de följande åren var det över 2.000 par som drog nytta av denna anordning.

Ett nytt avdelningskontor

Vid områdessammankomsten år 1970 pålystes det att Sällskapet hade förvärvat nya lokaliteter för avdelningskontoret, en fastighet på Woodlands Road i Nairobi. Det lilla kontoret, med ett enda rum, i södra delen av staden hade tidigare bytts ut mot en lägenhet i samma område. Men nu fanns det närmare 3.000 rapporterande förkunnare i de åtta länder som avdelningskontoret i Kenya hade tillsyn över. Detta betydde mer transporter, mer översättningsarbete och mer korrespondens.

Den nya byggnaden med sin cirka 6.000 kvadratmeter stora tomt var belägen i lugna omgivningar men ändå nära stadens centrum och lämpade sig utmärkt för framtida expansion. De många träden och de sluttande gräsmattorna kantade med häckar och blommor i alla de färger gjorde att trädgården såg ut som ett litet paradis.

 Överlämnandet ägde rum lördagen den 26 juni 1971. Senare gjordes vissa ombyggnader i såväl kontorsdelen som bostadsdelen för att göra anläggningen mera ändamålsenlig. Bland annat byggde man fler sovrum. På det fina utrymmet i den lägre liggande delen av tomten uppförde man en stor Rikets sal — den första i Nairobi. Den skulle betjäna två församlingar, och ändå återstod en stor gräsyta som skulle kunna bebyggas vid ett senare tillfälle. Denna Rikets sal färdigställdes ungefär samtidigt som Rikets salarna i Mombasa, Kisumu och Nakuru.

Tillväxten väcker irritation bland prästerskapet

Allteftersom fler och fler intresserade personer lämnade sina kyrkosamfund, blev prästerna mer och mer irriterade. Upprepade  försök gjordes att misskreditera Jehovas vittnen. En felunderrättad parlamentsledamot sade i ett tal i parlamentet att vittnena inte låter sina barn gå i skolan och inte tillåter sina medlemmar att ta emot sjukhusvård. Parlamentsledamoten såg mycket generad ut när han rättades av parlamentets talman, som hade fått korrekt information av en tjänsteman som var släkt med ett Jehovas vittne.

En demokratisk och frihetsälskande inställning fortsatte således att råda i Kenya. I början av år 1972 gjorde broder Knorr ännu ett besök i Nairobi, och senare samma år hölls en stor sammankomst i Mombasa, där 2.161 personer var närvarande vid det offentliga föredraget. Framtiden såg ljus ut, och allt verkade lugnt och fridfullt.

Förbud chockar Kenya år 1973

Vilken chock var det därför inte att få höra i radionyheterna den 18 april 1973 att Jehovas vittnens verksamhet ansågs utgöra ett hot mot staten och nu var förbjuden i Kenya. Visserligen hade det varit en del oro i luften och negativ publicitet på sina håll, men det hade inte förekommit några formella anklagelser eller polisingripanden någonstans i landet. Plötsligt var det olagligt att ge människor sann biblisk kunskap!

Försök gjordes genast att kontakta en rad höga tjänstemän för att reda ut problemet. En besvärsskrivelse inlämnades den 8 maj men avslogs sex dagar senare. Under tiden hade chefsregistratorn annullerat inregistreringen av samfundet Jehovas vittnen. En ansökan om audiens hos presidenten avslogs också. Den 30 maj anfördes besvär över annulleringen. Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York följde upp besvärsinlagan med ett personligt brev från Sällskapet Vakttornets president.

Den 5 juli var Jehovas vittnen föremål för ett ingående dryftande i Kenyas nationalförsamling. Man förväxlade fortfarande vittnena med en viss politisk sekt och påstod att de visade ringaktning för världsliga regeringar och vägrade att ta emot medicinsk behandling. Man kallade dem till och med för Djävulens vittnen. Detta visar tydligt hur vilseledda människor  kan vara, precis som de var som framförde anklagelser mot Guds Son, Jesus Kristus. — Mark. 3:22; Luk. 23:2.

Därefter vidtog regeringen snabbt åtgärder för att utvisa de 36 missionärerna. De var tvungna att lämna landet den 11 juli 1973. Det var verkligen en vemodig händelse i Kenyas teokratiska historia. All utrustning i de tio missionärshemmen i landet måste i all hast avhysas och personliga tillhörigheter måste packas ner och magasineras för senare transport till nya missionärsdistrikt.

Avdelningskontoret var emellertid fortfarande öppet. Bröderna beredde sig på att vidta lagliga åtgärder för att protestera mot förbudet med motiveringen att det innebar en kränkning av Kenyas konstitution, som garanterade medborgarna religionsfrihet.

Förbudet upphävs!

Förnuftiga myndighetspersoner insåg snart att den uppkomna situationen inte var förenlig med regeringens önskan att Kenya skulle betraktas som ett sansat, förnuftigt och  demokratiskt land, som var öppet för turister och värnade om de mänskliga rättigheterna. I augusti 1973 vidtog regeringen således den resoluta åtgärden att upphäva förbudet. En officiell kungörelse meddelade att förbudet egentligen aldrig hade existerat. Bröderna jublade!

De vittnen som var kvar vid avdelningskontoret hade det ganska arbetsamt. De flesta av dem var inte vana vid kontorsarbete och kände inte till rutinerna. De måste lära sig att sköta Sällskapets korrespondens och räkenskaper och att sammanställa rapporter. Flera vittnen som inte tillhörde Betelfamiljen ryckte in och hjälpte till, däribland Helge Linck, Stanley Makumba och Bernard Musinga.

Sammankomster ansågs med rätta stå högt på prioriteringslistan under rådande omständigheter. En serie kretssammankomster som hölls i oktober gav bröderna på fältet välbehövlig stimulans och vägledning. Man återupptog också arbetet med att organisera den områdessammankomst som enligt planerna skulle hållas i Nairobi den 26—30 december. Med tanke på förbudet var sammankomstens tema, ”Guds seger”, mycket lämpligt och tidsenligt. Att organisera denna sammankomst med så kort varsel betydde visserligen mycket hårt arbete, men vilken glädje var det inte att också få se utländska delegater vara närvarande och ge de inhemska bröderna ytterligare uppmuntran! Det högsta antalet närvarande var 4.588, och 209 blev döpta.

 Sammankomsten fick god publicitet i pressen, och dessutom sände Kenyas television en 28 minuter lång intervju med Grant Suiter från Sällskapet Vakttornets huvudkontor i Brooklyn. Allt detta visade att Jehovas vittnen fortfarande var vid liv och fullt verksamma. Fler kretssammankomster anordnades, och de äldste fick ytterligare stimulans och undervisning genom Skolan i Rikets tjänst.

För vittnena hade detta plötsliga förbud varit en chockartad upplevelse och ett verkligt trosprov. Det hade emellertid det goda med sig att det sållade bort dem som inte hade ett nära förhållande till sin kärleksfulle Skapare och inte hade byggt sin tro på den enda sanna grundvalen, vårt föredöme Jesus Kristus. (1 Kor. 3:11) Det var tydligt att de kenyanska bröderna måste lära sig att axla mer ansvar själva och inte bara lita till missionärerna och de bröder från andra länder som hade kommit till Kenya för att tjäna där behovet var större. De behövde också bli mer medvetna om behovet av personligt studium och innerlig bön.

Snart blev det möjligt att sända fler missionärer till Kenya för att hjälpa till med verket, bland andra John och Kay Jason, som redan hade 26 års erfarenhet av missionärstjänst, kretstjänst och Beteltjänst i Zambia. Jehova hade visat att det fortfarande fanns mycket arbete att utföra i Kenya, och vittnena grep sig beslutsamt verket an.

Verksamheten får ny fart

Framsteg gjordes också i andligt avseende. Dittills hade förkunnarna huvudsakligen vittnat med hjälp av tidskrifterna, men nu började man framhålla vikten av att använda Bibeln och följa de förslag som gavs i Tjänsten för Guds rike. Hur hjärtevärmande var det inte att till och med få se små barn vittna med hjälp av Bibeln i tjänsten på fältet, till stor förvåning för de besökta och för äldre förkunnare.

För första gången tog Tjänsten för Guds rike nu upp problemet med okristna sedvänjor och traditioner. Man påpekade att även  om vissa traditioner kan vara bra och nyttiga, finns det andra som baserar sig på felaktiga läror — till exempel läran om själens odödlighet — och som skulle kunna leda till att en kristen blev indragen i falsk religion. På detta sätt kunde de kenyanska bröderna och systrarna så småningom slita sig loss från orena sedvänjor, exempelvis vakor för de döda, begravningsriter, fruktan för onda ögat, bruket av amuletter, initiationsriter och ceremoniell omskärelse.

Ett annat viktigt steg var att församlingarna i de större städerna blev enspråkiga, så att alla möten nu hölls på antingen swahili eller engelska. Tidigare hade man använt båda språken vid församlingsmötena, vilket innebar att man bara hann med hälften så mycket stoff, eftersom allting måste översättas. Nu kunde bröderna få del av ett fullständigt mötesprogram på ett av språken.

”Macedonien” blir ett välbekant ord

Ungefär samtidigt gjorde zontillsyningsmannen Wilfred Gooch från avdelningskontoret i London ett besök i Kenya och hjälpte till att reorganisera verksamheten och att förbereda det första systematiska vittnandet på isolerade distrikt i Östafrika. I Kenya, till exempel, bodde tre fjärdedelar av befolkningen i sådana områden.

Förkunnarnas gensvar blev mycket entusiastiskt, och alltsedan år 1975 har orden i Apostlagärningarna 16:9 beträffande Macedonien blivit allmänt kända. Man har till och med hört människor som inte är Jehovas vittnen säga: ”I dag håller vittnena sitt möte i Macedonien.” Tre månader varje år har avsatts för vittnande i våra dagars Macedonien.

Avdelningskontoret uppmuntrade också förkunnarna att använda sin årliga semester till att besöka sin hembygd och predika där. En syster skrev efter ett sådant besök: ”När jag kom hem började jag genast tala med människor om Jehovas goda nyheter och satte snart i gång många bibelstudier, bland annat med åtta av mina släktingar. Sex av dem började besöka mötena, som hölls en och en halv mil därifrån.”

 Allt detta vittnande ledde till att hundratals intresserade personer skrev till avdelningskontoret varje månad och bad om litteratur eller bibelstudier. För att kunna besvara alla dessa brev blev det nödvändigt att utöka avdelningskontorets personal.

En annan viktig nyhet det året var Skolan i Rikets tjänst för församlingsäldste i sju östafrikanska länder. Bröderna fick inte bara andlig undervisning, utan också en hel del tankeställare. Många av bröderna fick för första gången i sitt liv hjälpa till med hushållsarbete — till exempel disk och matlagning — något som de i vanliga fall överlät helt åt kvinnorna. Men de äldste visade sig vara ödmjuka och villiga att ändra sig. För somliga tillsyningsmän var det också en helt ny tanke att en far skulle leka med sina barn. Som en äldste uttryckte det: ”Efter alla dessa år kommer mina barn att bli förvånade när jag kommer hem och börjar leka och skoja med dem.”

Tjänsteåret 1975 avslutades med ett nytt rekord för Kenyas del — 1.709 förkunnare. Över 300 blev döpta. Men hur fortskred Rikets verk i grannlandet i söder, Tanzania?

Ändrade förhållanden i Tanzania

I motsats till i Kenya var förbudet mot Jehovas vittnen, som hade tillkommit den 3 april 1965, fortfarande i kraft i Tanzania. Denna situation, tillsammans med ändrade familjeförhållanden och ekonomiska omständigheter, gjorde att utvecklingen blev något annorlunda i Tanzania. Den ene efter den andre av de utländska bröder som hade kommit till Tanzania för att tjäna där behovet var större tvingades lämna landet. De flesta av de pionjärer med särskilt uppdrag som hade kommit från Zambia var också tvungna att återvända till sitt hemland, ofta av ekonomiska skäl som hade att göra med deras snabbt växande familjer. Som exempel kan nämnas att en pionjär med särskilt uppdrag som hade två barn när han fick sitt förordnande år 1961 hade sju barn år 1967.

Ett undantag från denna massutvandring av pionjärer var Lamond Kandama. Han tog emot sanningen år 1932 i Zambia,  och åren 1940 och 1941 blev han arresterad flera gånger och fick sitta i fängelse för sin tro. År 1959 började han i pionjärtjänsten vid 47 års ålder och sändes till Tanzania. Där blev han också arresterad. Så småningom fick han ett nytt förordnande i Kenya, där han har haft flera olika tjänsteuppdrag, och nu, vid närmare 80 års ålder, är han fortfarande pionjär med särskilt uppdrag och fortfarande ogift. Vilket fint exempel på troget uthärdande!

”Får” inför rätta

Under de närmaste 20 åren fick vännerna i Tanzania uppleva många arresteringar och rättegångar. Detta förvånade dem inte. Jesus hade ju sagt: ”Om världen hatar er, vet ni att den har hatat mig innan den hatade er. ... En slav är inte större än sin herre. Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.” (Joh. 15:18, 20) De uthärdade därför med glädje dessa vedermödor utan att göra så stor affär av dem.

Brödernas fridsamma och samarbetsvilliga natur spelade ofta motståndarna i händerna. Illvilliga personer kunde till exempel låtsas att de var intresserade, och de aningslösa vittnena bjöd då in dem till sina hem och visade dem stolt sitt teokratiska bibliotek. Ibland kunde till och med dessa listiga personer låna några av vännernas bibelstudiehjälpredor och sedan visa upp dem i rätten som bevis mot vittnena. Vännerna erkände villigt att de var medlemmar av sammanslutningen Jehovas vittnen, vilket juridiskt sett innebar att de understödde en olaglig organisation. Eftersom somliga bröder redan på polisstationen erkände att de gjort sig skyldiga till lagbrott, fick de inte avge vittnesmål inför rätta. På grund av sin samarbetsvillighet tillät de också att man gjorde husrannsakan i deras hem, vilket ofta ledde till att de blev arresterade, trots att det inte förelåg något domstolsbeslut. Andra trodde att de måste svara på alla frågor när de blev förhörda, vilket medförde att de snabbt överbevisades om sin skuld.

Vittnena kunde anklagas för att vara medlemmar av en olaglig organisation bara genom att de besökt ett bibliskt möte, predikat de goda nyheterna eller haft biblisk litteratur i sin ägo.  Domstolarna utdömde böter och utmätte fängelsestraff på mellan tre och nio månader.

Trots att Jehovas vittnen i Tanzania inte var särskilt talrika — år 1973 gick det ett vittne på cirka 10.000 invånare — passerade deras nitiska predikande inte obemärkt. Den 7 september 1974 pågick ett kristet möte i broder Isaack Siulutas hem i Dar es Salaam, när polisen plötsligt omringade huset. Fyrtiosex av de närvarande arresterades, däribland två pionjärsystrar. De övriga kvinnorna skickades hem. All biblisk litteratur som påträffades i mötesdeltagarnas händer eller väskor konfiskerades och användes som bevis i den rättegång som följde.

Målet kom upp den 29 november. Det tillgängliga bevismaterialet visade att vittnena var fridsamma och laglydiga medborgare. Trots detta påstod domaren att ”deras religiositet bara var en fasad” och förklarade samtliga skyldiga. De dömdes till böter eller sex månaders fängelse för innehav av biblisk litteratur eller deltagande i möte som anordnats av en olaglig sammanslutning.

I fängelset uppmuntrade vittnena varandra genom bibelstudium och tal över olika bibliska ämnen, till exempel ”Gör Jehova till din glädje varje dag”. Efter sex månader blev samtliga vittnen frigivna. Rikets verk hade emellertid inte saktat farten; under tjänsteåret 1975 kunde Tanzania notera den nya toppsiffran 1.609 rapporterande förkunnare.

Det dröjde ett slag innan avdelningskontoret i Kenya uppmärksammade de rättsliga problem som dessa oerfarna bröder brottades med, men när man väl hade gjort det, sände man ut praktiska råd och anvisningar till alla församlingar och upplyste vännerna om vilka lagliga rättigheter de hade, om de skulle bli arresterade och ställda inför rätta. Dessa upplysningar publicerades på lättförståelig swahili och visade sig bli till stor hjälp.

Under senare år har det förekommit ett stort antal rättsfall i vilka bröderna har blivit frikända. Somliga domare har förklarat att åklagarsidan inte har lyckats bevisa att det förekommit något ”predikande som kan sättas i samband med en förbjuden  sammanslutning” och att ”innehav av vissa böcker inte i sig självt utgör något bevis för att man är medlem av en olaglig sammanslutning”. Allt detta utgjorde ett övertygande vittnesbörd mot Jehovas store motståndare. — Ords. 27:11.

Jehova ger styrka

Den våg av förföljelse som drabbade vittnena i grannlandet Malawi inverkade också menligt på verksamheten i Tanzania, i synnerhet i området kring Tukuyu. Men även om denna förföljelse gjorde att motståndarna fick vatten på sin kvarn, öppnade den ögonen på andra. En fångvaktare sade: ”I Malawi har man lagt ner stor möda på att förfölja och döda dessa människor, men förgäves. Det är likadant här. De kommer aldrig att kompromissa. De bara fortsätter att öka.”

Förföljelsen var emellertid inte lika intensiv överallt i landet. Det fanns församlingar som kunde bygga nya Rikets salar och hålla sina möten helt öppet, och i somliga kunde man till och med sjunga med iver och entusiasm. I de flesta fall kunde Sällskapets publikationer utan risk tillsändas vittnena per post. Avdelningskontoret i Kenya fortsatte att sända ut resande tillsyningsmän för att bygga upp bröderna, och representanter för avdelningskontoret sammanträffade med de äldste och besökte även vissa församlingar. Ett antal nya publikationer på swahili visade sig också vara mycket trosstärkande för vännerna i Tanzania. Ett flertal vittnen trädde in i heltidstjänsten och blev så småningom kvalificerade att ersätta de zambiska pionjärerna med särskilt uppdrag.

En verklig höjdpunkt för många av vännerna i Tanzania var den årliga resan till områdessammankomsterna i Kenya. Det var i regel ingen större svårighet att ta sig till Kenya med buss. Alltsedan oktober 1968 har faktiskt ett antal stora grupper bestående av omkring 80 bröder och systrar kunnat företa den cirka 150 mil långa resan från södra Tanzania till Kenya i abonnerade bussar. Denna resa har ofta varit förenad med stora uppoffringar för vännerna, eftersom de har varit tvungna att spara i månader för att få ihop pengar till årets stora händelse.  En del tanzaniska gränsvakter har varit mycket resonliga och har till och med sagt till vännerna: ”Be för oss, är ni snälla.” År 1970 behövdes det fyra abonnerade bussar för att föra de 350 vittnena från södra Tanzania till sammankomsten i Nairobi.

Vittnande under arbetet

De tanzaniska bröderna var mycket frimodiga och påhittiga i sin förkunnarverksamhet. När en grupp vittnen tog del i obligatoriskt samhällsarbete tillsammans med ett stort antal icke-vittnen, brukade de göra upp sinsemellan så att en av bröderna uppträdde som en intresserad person och började ställa bibliska frågor till de andra vittnena, som var mer än glada över att få besvara dem. Detta gjordes med hög röst, och det ledde till att andra arbetare snart började ta del i diskussionen, och vittnena kunde få tala om Bibeln i flera timmar — utan att avbryta sitt arbete, naturligtvis.

När boken Sanningen som leder till evigt liv kom ut på swahili, blev den så populär att till och med de som var fientligt inställda till de goda nyheterna snart kände igen den på dess blå färg. Sällskapet beslöt därför att framställa en ny upplaga av denna bok med pärmar i en mindre iögonenfallande färg.

Sanningen gör människor fria

I somliga delar av landet ställde kristenhetens präster till svårigheter för dem som var intresserade av sanningen. På sluttningarna av Mount Meru, strax väster om Kilimanjaro, fanns en grupp bestående av sex personer som nitiskt studerade Bibeln tillsammans. Vid slutet av ett sådant studietillfälle samlade en luthersk präst en pöbelhop för att ställa till tumult utanför den plats där de studerade. När dessa intresserade personer några dagar senare kom hem från ett församlingsmöte som hade hållits omkring två mil därifrån, möttes de av problem. Fadern till en av de intresserade hade kommit hem till dennes bostad med en yxa i högsta hugg och hotat att döda honom. En annan fann att hans hus var demolerat och att hans get var försvunnen och att hans lilla barn var borta. En tredje blev  misshandlad och bestulen på sin boskap. Blev dessa intresserade personer avskräckta i sitt sökande efter Bibelns sanning? Tvärtom! Samtliga begärde sitt utträde ur kyrkan.

Snart hade alla sex gjort de framsteg som krävs för att bli odöpta förkunnare, sånär som på en sak; de måste visa upp sina vigselattester. Men attesterna fanns hos prästerna, som vägrade att lämna dem ifrån sig. De intresserade blev tvungna att dra saken inför domstol. Prästerna hävdade att dessa personer tillhörde en olaglig organisation, men domaren blev irriterad på prästerna, bötfällde dem och såg till att vigselattesterna överlämnades till ägarna.

Bistånd till Seychellerna

Låt oss nu återvända till de 11 isolerade förkunnare som bodde på Seychellerna. De var i trängande behov av hjälp utifrån. I början av år 1974 kom Ralph och Audrey Ballard och deras barn till Seychellerna från England för att tjäna där behovet var större och lyckades utverka uppehållstillstånd. Deras entusiasm och nit i tjänsten på fältet gjorde att de satte i gång många nya bibelstudier. Trots att missionärerna hade förvägrats inresa i landet såväl år 1969 som år 1972, kunde Internationella Bibelstudiesällskapet inregistreras som en lagligt erkänd organisation den 29 augusti 1974, och detta innebar också ett uppsving för verksamheten.

Detta år fanns det 32 rapporterande förkunnare på Seychellerna, och följande år hade antalet ökat till 51. Det var inte lätt för lokalbefolkningen att ta ståndpunkt för Jehova, eftersom de katolska prästerna hotade människor med att de skulle förlora både arbete och bostad om de blev vittnen. Allteftersom åren gick minskade emellertid prästerskapets inflytande, och sanningsälskande människor tog frimodigt ställning för de goda nyheterna.

Sedan de goda nyheterna hade blivit grundligt predikade på huvudön Mahé, for vittnena år 1974 också över till den näst största ön, Praslin — en sjöresa på cirka tre timmar. Ön är berömd för dalen Vallée de Mai, där det växer en speciell sorts  solfjäderspalmer. Frukterna påminner om dubbla kokoskärnor och kallas ”maldiviska nötter”. De är förmodligen världens tyngsta frön (14—18 kilo) och är hett eftertraktade av samlare på grund av sin ovanliga form. Eftersom det fanns mindre än 5.000 invånare på ön, kände naturligtvis alla människor varandra. Det krävdes stort kurage att stå emot ett sådant grupptryck och ta fast ståndpunkt för sanningen. Trots detta gjorde somliga det, även om det tog tid för dem att lära sig att predika de goda nyheterna på ett taktfullt sätt i stället för att bara fördöma bilddyrkan eller tala om hur de onda skall tillintetgöras i Harmageddon.

År 1976 kunde äntligen ett missionärspar förordnas till staden Victoria på Mahé. De bidrog i hög grad till att stärka församlingen i andligt avseende och hjälpte också många av vittnenas barn att vandra i sanningen. Detta var ingen lätt uppgift, eftersom somliga av dem var vana att leva ett sorglöst liv med få moraliska skrupler. Endast ett fåtal av de inhemska vittnena lade sig vinn om sitt personliga studium och tjänsten på fältet. Somliga hade därför lätt att ryckas med av nya världsliga trender, vilket ledde till att många kom ifrån sanningen. I stället för att tjäna Jehova med evigheten i sikte hade också somliga medlemmar av församlingen inriktat sig på ett visst datum för slutet på den här onda ordningen. Allt detta bromsade den andliga utvecklingen.

På egna ben

Den 5 juni 1977 fick Seychellerna genom en statskupp en ny regering — en ny erfarenhet för dessa en gång så fridsamma öar. Det nya parlamentet diskuterade Jehovas vittnen och deras neutrala hållning gentemot alla världsliga regeringar. En parlamentsledamot föreslog att vittnenas verksamhet skulle beläggas med förbud, men andra höll klokt nog fast vid konstitutionens garantier om religionsfrihet.

År 1978 måste man emellertid stänga missionärshemmet, och missionärerna återvände till Kenya. Familjen Ballard hade också lämnat landet. Nu var de seychelliska bröderna återigen  tvungna att stå på egna ben. Den här gången var de emellertid bättre rustade att ta hand om Rikets verk, eftersom de hade lärt sig mycket genom att samarbeta med erfarna bröder i sanningen och de äldste vid flera tillfällen haft möjlighet att delta i Skolan i Rikets tjänst. Trots utbredd analfabetism och spiritism fann man fortfarande fårlika människor. År 1982 fanns det återigen 50 förkunnare på Seychellerna, och somliga började i den reguljära pionjärtjänsten, däribland Lise Gardner. I januari 1987 lyckades man till sist få Samfundet Jehovas vittnen lagligen inregistrerat, men missionärer beviljades ännu inte inresa i landet.

Predikandet på öarna bär frukt

Den första områdessammankomsten anordnades den 16—18 januari 1987. Dessförinnan hade alla möten och kretssammankomster hållits i Rikets sal, men nu skulle man för första gången använda en annan lokal.

Vad var det för en lokal? Det var en vackert belägen paviljong till ett stort turisthotell. Den luftiga byggnaden med tak av palmblad låg vid en klippstrand med utsikt över en av Mahés vackraste vikar. Delegaterna kunde därför inte bara glädjas åt det andliga programmet, utan kunde också njuta av vågornas lugnande brus och den svalkande havsbrisen som svepte genom hörsalen.

Den första dagen var hela 173 personer närvarande. På söndagen var lokalen fylld till bristningsgränsen av en åhörarskara på 256 personer. Vilken potential för framtida tillväxt, med tanke på att det bara fanns 80 förkunnare på öarna!

En av dem som döptes vid denna sammankomst var en kvinna som tidigare varit motståndare. Vad var det som fick henne att ändra sig? Hon var närvarande vid åminnelsen av Kristi död. Då såg hon hur Jehovas vittnen verkligen är. Hon behövde emellertid göra en del förändringar i sitt liv. För att förtjäna sitt uppehälle hade hon en liten butik vid vägkanten, där hon bland annat sålde tobak. Man varnade henne och sade att hennes affärsrörelse skulle gå omkull om hon slutade att föra  tobaksprodukter. Men hon satte oförskräckt sin tillit till Jehova och slutade upp att sälja tobak. Hennes affärsrörelse har inte blivit lidande. För att få mer tid till det så viktiga predikandet om Riket kunde hon till och med senarelägga öppettiderna i affären och organisera sin tid så att hon kunde tillbringa förmiddagarna i förkunnartjänsten.

Förkunnarnas ansträngningar har burit god frukt. År 1990 överlämnades en Rikets sal på ön Praslin. Ett antal bibelstudier leds också på den tredje största ön, La Digue. I september 1990 överflyttades också tillsynen över verksamheten av Seychellerna till avdelningskontoret på ön Mauritius, där man talar ett liknande kreolspråk.

Rwanda — Afrikas undangömda Schweiz

Låt oss nu återvända till fastlandet. Norr om Burundi, inklämt mellan Tanzania, Uganda och Zaire, ligger ett av Afrikas mest tättbefolkade länder, det vackra och bergiga Rwanda. Landet är drygt 160 kilometer från öster till väster och från norr till söder. Men de senaste 20 åren har folkmängden ökat från tre miljoner till mer än sju miljoner. Rwanda producerar världens kanske bästa te och är hemvist för många av världens bergsgorillor. Det är ett land av berg, sjöar och över 10.000 kullar, och det gör anspråk på att hysa Nilens källflöden.

Liksom i grannlandet Burundi tillhör större delen av befolkningen hutustammen och en minoritet den resliga tutsistammen. I detta ”Afrikas undangömda Schweiz” bor de flesta människor på små isolerade lantgårdar, omgivna av bananplanteringar. (Se Vakna! för 22 juli 1976.) Alla invånare talar kinyarwanda, och de mer bildade kan i regel också tala franska.

Hur skulle Guds ords livgivande sanning nå detta avlägsna bergiga land? År 1969 förordnade Jehovas vittnens styrande krets fyra Gileadmissionärer till Rwanda, men deras ansökan om inresetillstånd avslogs — kanske på grund av katolska kyrkans fortfarande mycket starka inflytande.

 Följande år kunde emellertid två pionjärer med särskilt uppdrag, Oden och Enea Mwaisoba, flytta till huvudstaden Kigali för att predika de goda nyheterna där. Eftersom de inte kunde tala kinyarwanda, besökte de till en början bara den swahilitalande delen av befolkningen, huvudsakligen personer från Zaire och Tanzania. I februari 1971 fanns det fyra församlingsförkunnare i Rwanda som rapporterade tjänst på fältet. Ett regimskifte öppnade dörren för större religiös tolerans, men språkproblemen hämmade tillväxten, eftersom det ännu inte fanns några publikationer på kinyarwanda.

Så småningom kom det fler pionjärer från Zaire och Tanzania för att hjälpa till med verket. År 1974 fanns det 19 aktiva förkunnare i landet. År 1975 placerade de över 1.000 böcker. Detta år inträffade också andra viktiga händelser: En broder från avdelningskontoret i Nairobi besökte Rwanda, sex personer blev döpta och sju rwandiska bröder fick möjlighet att genomgå Skolan i Rikets tjänst. En god grund hade lagts för framtida tillväxt. Små bibelstudiegrupper började växa upp på olika platser utanför Kigali.

En emigrant återvänder

Under tiden hade en man från Rwanda, Gaspard Rwakabubu, lärt känna sanningen när han arbetade i koppargruvorna i Kolwezi i södra Zaire. Han blev så småningom en av tillsyningsmännen i den lokala församlingen och fick på så sätt nyttig andlig erfarenhet. Men hans tankar och böner gick ofta till hans hemland Rwanda, där nästan ingen hade möjlighet att få höra de goda nyheterna.

Vad skulle han göra åt saken? Broder Gaspard talade med en av instruktörerna i Skolan i Rikets tjänst, som också var missionär. Instruktören sade till honom: ”Hur skulle det vara om du blev pionjär och flyttade tillbaka till Rwanda?”

Han gladde sig mycket åt denna möjlighet, och varken löften om befordran eller avrådan från släktingar kunde hålla honom tillbaka. Jehovas hjälp var också tydligt skönjbar. Inte nog med  att formaliteterna klarades av på rekordtid, utan hans arbetsgivare, gruvbolaget, betalade också hans flygbiljetter tillbaka till Rwanda. Han anlände till Kigali i juni 1975. Flyttningen innebar avsevärda materiella uppoffringar för broder Rwakabubu. Nu hade han inte längre en stor, fin tjänstebostad, utan fick bo i ett litet hus av soltorkat tegel.

Hans entusiasm och hans kännedom om det rwandiska kynnet satte fart på den teokratiska utvecklingen. Andra rwandier tog emot sanningen med samma iver som broder Rwakabubu. I Kigali sköt mötesnärvaron i höjden, och antalet förkunnare ökade från 29 år 1975 till 46 år 1976 och därefter till 76 år 1977. Fyrtio personer var närvarande vid den första kretssammankomsten i Rwanda, som hölls i broder Rwakabubus vardagsrum.

År 1976 utkom den första publikationen på kinyarwanda, broschyren ”Dessa goda nyheter om riket”. År 1977 gjordes ett nytt försök att sända missionärer till Kigali. Två missionärspar beviljades temporärt uppehållstillstånd. Efter ihärdigt sökande fann de ett passande missionärshem. Huset var rymligt och bra, men vattnet var ännu inte inkopplat, så missionärerna var tvungna att använda stupröret som dusch. Så fort det kom en skur, skyndade de sig att sätta ut alla kärl de kunde hitta för att samla ihop regnvatten. En gång hade de med stora ansträngningar lyckats fylla badkaret, bara för att senare upptäcka att bottenpluggen läckte och allt deras dyrbara vatten hade runnit ut i avloppet!

Missionärerna lär sig kinyarwanda

Missionärerna visste att för att de skulle kunna nå invånarnas hjärta med de goda nyheterna måste de lära sig att tala deras språk, och de satte därför genast i gång att studera kinyarwanda. Deras framsteg gjorde till och med intryck på lokala myndighetspersoner, av vilka många var gynnsamt inställda till budskapet om Riket. Snart började emellertid den falska religionens inflytande göra sig gällande — missionärerna beviljades inte förlängt uppehållstillstånd. Efter bara tre månader var de därför tvungna att lämna landet och bege sig till Zaire.

 De utländska pionjärerna var av olika skäl också tvungna att lämna Rwanda. De inhemska bröderna axlade deras mantel, trädde in i pionjärtjänsten och utvidgade predikoverket till alla delar av landet. Vad blev följden? Snart predikade vittnena budskapet om Riket på över hundra marknadsplatser runt om i Rwanda. Hur fantastiskt var det inte att få se denna snabba utveckling, med tanke på att verket hade kommit i gång så sent!

Med sin brinnande entusiasm för sanningen ville vittnena i Rwanda gärna pröva på den glädjande erfarenheten att få sammanträffa med sina bröder från andra platser. År 1978 färdades därför 30 vittnen från Rwanda den 120 mil långa vägen till Nairobi för att vara med vid sammankomsten ”Segerrik tro”. Det var en besvärlig resa av flera skäl. Dåliga kommunikationer var ett problem. Ett annat var att resan genom det politiskt instabila Uganda medförde ideliga kontroller av beväpnade vakter vid de många vägspärrarna och till och med arresteringar och hot om avrättning. De talrika motorstoppen var också ett problem, liksom också gränsövergångarna. Allt som allt tog resan till Nairobi fyra dagar. Men hur lyckliga var inte dessa bröder när de fick träffa tusentals medkristna från olika länder som i frid och endräkt var församlade vid denna sammankomst!

Stormiga år i Uganda

I grannlandet Uganda var glädjen inte lika stor i mitten av 1970-talet. Förhållandena var mycket svåra. Inte nog med att alla missionärerna och de utländska bröderna tvingats lämna landet, utan hela befolkningen fruktade dagligen för sitt liv. Ekonomiska problem och förbudet mot Jehovas vittnen, som hade återinförts år 1975, gjorde inte vännernas situation lättare. En hänvändelse till myndigheterna om att få förbudet upphävt hade ingen framgång, trots att regeringen tidigare hade utlovat religionsfrihet.

Att komma i konflikt med lagen på den tiden ledde vanligtvis inte till rättegångar, utan till tortyr och död. Detta var ingen plats för klenmodiga människor. Det krävdes verkligen mod att förbli ett vittne för den sanne Guden. I takt med den söndervittrande  ekonomin började också människors intresse i allt större utsträckning kretsa kring materiella ting, och de omoraliska tendenserna visade inga tecken på att avta. Vittnena hade således mycket att kämpa med: människofruktan, materialism, omoraliskhet och spiritism — för att nämna bara några få av problemen. Allt detta fick till följd att förkunnarantalet minskade, från 166 år 1976 till 137 år 1979. En del av förklaringen till denna minskning är givetvis att ett stort antal människor flydde ur landet. Mer än var fjärde förkunnare lämnade Uganda. Många människor som hade stor respekt för Gud och var vänligt sinnade mot vittnena stannade emellertid kvar i landet.

På grund av förbudet var detta en svår tid för alla ugandier, och i synnerhet för Jehovas vittnen. Men lyckligtvis upprätthölls inte förbudet mot vittnena lika rigoröst överallt i landet. I vissa områden var pionjärer med särskilt uppdrag fortfarande verksamma och till och med ökade i antal. De bearbetade främst städerna i norra delen av landet, och snart bildades nya församlingar. I Soroti, en stad i nordöstra Uganda, ställde  provinsguvernören till och med en av stadens bästa skolor till förfogande för församlingens möten, trots förbudet.

I Kampala ertappades emellertid två bröder med att predika och kastades i landets mest beryktade fängelse. Vännerna fruktade att de aldrig mer skulle få se dem, men lyckligtvis blev de frigivna efter en vecka. I Lira hölls tre vittnen inspärrade i fängelse i tre månader för att de hade predikat de goda nyheterna.

För lokalbefolkningen var nu plötsliga försvinnanden, nattliga skottlossningsintermezzon, tomma butiker, tresiffrig inflation och brist på transportmedel vardagliga företeelser. Hundratals människor kunde vänta vid en busshållplats, redo att storma ett fordon som bara hade plats för åtta personer. De av regeringen fastställda biljettpriserna var det inte många som brydde sig om. Färdavgiften utkrävdes i regel när föraren hade stannat på någon ensligt belägen plats, och passagerarna var då tvungna att betala det pris som han begärde.

Sändningarna med litteratur från Nairobi och besöken av bröder från avdelningskontoret var som manna från himlen — andlig föda i rätt tid och en vederkvickande källa till uppmuntran för vittnena i Uganda. Trots alla hinder kunde somliga besöka områdessammankomsterna i Kenya. Dessutom fortsatte man att anordna mindre sammankomster på olika orter. Vid en sådan sammankomst blev en kvinna döpt bara en dag efter det att hon hade fött ett barn.

 Jehova uppehåller sina tjänare

De vittnen som fortsatte i heltidstjänsten under dessa stormiga år var enastående föredömen i fråga om tro. En av dessa var Anna Nabulya, en äldre syster från Masaka. En av de största upplevelserna i hennes liv var när hon fick gå igenom pionjärskolan i Kenya. Hon kom till lektionerna iförd en typiskt ugandisk fotsid klänning med storblommigt mönster och var utom sig av glädje över det andliga stoff och de praktiska förslag som presenterades.

Syster Nabulyas släktingar försökte övertala henne att inte återvända till Uganda, utan bosätta sig hos dem i Kenya för att slippa uppleva ekonomiska problem, faror och besvärligheter. Men hon var orubblig; hon ville predika i Uganda, där människor behövde få höra det trösterika budskapet om de goda nyheterna. Hon sade: ”Trots att jag är gammal och svag, vill jag använda den lilla kraft jag har till att hjälpa mina medmänniskor att komma i ett gott förhållande till Jehova. Hon återvände till Uganda och tjänade troget sitt folk och sin Gud ända till sin död.

Ett annat exempel på stark tro var en pionjärbroder som modigt predikade för alla militärer och poliser på sitt isolerade distrikt. När han inte hade råd att köpa ved till spisen, eldade han upp stolar och andra möbler till dess pengar och den så hett efterlängtade sändningen med biblisk litteratur anlände. Människor på hans distrikt hade en sådan hunger efter andlig föda att han med lätthet kunde placera 40 eller 50 böcker på en enda dag.

Vittnena fortsatte att utsättas för trakasserier, arresteringar och förhör, men de bevarade sin ostrafflighet. Jehova gav sitt folk ”en tunga med lärdom”, så att de frimodigt kunde vittna för de myndighetspersoner som de kom i kontakt med. — Jes. 50:4.

Ett antal systrar som hade blivit änkor var en källa till stor uppmuntran för många vittnen i Kampala. De hade inte bara råkat ut för den plågsamma erfarenheten att förlora sina män, utan de hade också förlorat sina materiella ägodelar. Men trots detta satte de Jehovas intressen i första rummet, var flitiga i tjänsten på fältet och bibringade sina barn gudaktiga normer. De  hjälpte också sina grannar att lära känna sanningen och hade senare glädjen att få se barnen till några av dem som de studerat Bibeln med bli pionjärer. (Se The Watchtower för 15 februari 1985, sidorna 27—31.) Jehova välsignade sådana trogna personers nitiska arbete, och antalet förkunnare av Riket ökade.

Djibouti — ett varmt och torrt land

Mitt emot den sydvästra spetsen av den arabiska halvön, inklämt mellan Etiopien och Somalia, ligger det lilla landet Djibouti, som förr kallades Franska Somaliland. Där har den franska flottan en viktig militärbas. Landets huvudstad, som också heter Djibouti, är enligt vissa källor den stad som har det varmaste klimatet i världen. Trots de ökenlika förhållandena har detta lilla land sina attraktioner, i synnerhet utmed kusten, där det finns fantastiska korallrev som myllrar av liv.

Det är här Great Rift Valley, det stora system av gravsänkor som sträcker sig från Libanon till Afrika via Röda havet, når den afrikanska kontinenten. Kring sjöarna Assal och Abbé finner man fantastiska naturscenerier — salt- och gipsformationer, kalkstensspiror, varma källor och vatten som skiftar i många färger.

Mer än hälften av landets befolkning tillhör afarstammen, som bebor ett område som sträcker sig in i Danakilöknen i Etiopien. Den andra stammen, issa, ett somaliskt folk, bor i huvudstaden, som ligger nära Somalia. Den intensiva hettan gör att människor är mycket sävliga, och det är inte ovanligt att man tar bussen om man skall förflytta sig 100 meter. Många är också slavar under kat, en milt stimulerande drog som utvinns ur bladen på katbusken, som växer i bergstrakterna i Yemen, Etiopien och Kenya. Många ägnar eftermiddagarna åt att läppja på sitt kat-te, och då avstannar de flesta andra aktiviteter. Det stora flertalet av befolkningen är muslimer och talar franska, arabiska, somaliska och afariska.

 Den första person som predikade de goda nyheterna i Djibouti var Claudine Vauban, en fransk syster som var gift med en militär. I detta muslimska land var det farligt för en vit kvinna att vistas ute ensam. Detta hindrade emellertid inte syster Vauban. Hon var aktiv i tjänsten på fältet och ledde två bibelstudier under sina tre år i Djibouti. Omkring två år senare, i slutet av 1977, anlände en ung djiboutier som hade lärt känna sanningen i Frankrike. Han fick emellertid andliga problem och blev senare utesluten.

En syster som hade flytt från Etiopien flyttade år 1978 till Djibouti. Hon lärde sig så småningom franska och tjänar fortfarande troget, trots att hon under långa perioder varit fullständigt isolerad från andra vittnen. Bröder från Frankrike och Etiopien gjorde sporadiska besök och gav henne andlig uppmuntran. År 1981 flyttade emellertid Jean Gabriel Masson, en ung biträdande tjänare från Frankrike, och hans hustru Sylvie till Djibouti för att tjäna där behovet var större. Detta var ett djärvt steg av vännerna Masson, med tanke på isoleringen, den korta tid de varit i sanningen, det ogynnsamma klimatet och de höga levnadskostnaderna.

Snart började deras systematiska vittnande bära frukt. Flera etiopiska flyktingar tog emot sanningen innan de lämnade Djibouti för att bege sig till andra länder. År 1982 fanns det 6 aktiva förkunnare i landet, och 12 personer var närvarande vid Åminnelsen. Två månader senare, i samband med ett besök av en kretstillsyningsman från Frankrike, blev tre personer döpta.

Mötena hölls på gården till broder Massons anspråkslösa hus, ibland under ganska ovanliga omständigheter. En gång, när en besökande broder från Nairobi höll ett bibliskt tal, började ett par katter spotta och fräsa och slåss bland klätterväxterna som klängde på spaljén över deras huvuden. Oväsendet blev öronbedövande, och naturligtvis mycket störande, tills de två kämpande katterna plötsligt föll ner från spaljén och landade mitt framför talaren! Till råga på allt blev det elavbrott strax efteråt, så att alla satt där i fullständigt mörker. Mötet kunde ändå avslutas  framgångsrikt. Närvaroantalet vid mötena hade nu ökat till 18. Trots att församlingen var så liten, hölls mötena märkligt nog på fyra språk: engelska, franska, amhariska och somaliska.

En munk tar ståndpunkt för sanningen

Det var inte lätt för broder Masson att få tag i ett arbete, men till slut fick han anställning som lärare. I skolan där han arbetade träffade han Louis Pernot, katolsk munk och skolans rektor, som hade bott i Djibouti i närmare 20 år. Louis visade stort intresse för Bibelns sanning, och broder Masson inbjöd honom därför till åminnelsen av Kristi död. ”Det är omöjligt”, sade Louis. Alla här i Djibouti känner igen mig och vet vem jag är. Hur skulle jag kunna besöka ett av Jehovas vittnens möten?

Broder Masson fann emellertid på råd. Han föreslog att Louis skulle komma hem till honom under siestan på eftermiddagen, då hela Djibouti låg och sov under den brännande solen. Sedan kunde han sitta bakom ett draperi i sovrummet och vänta tills mötet började. Ingen skulle behöva veta att han var närvarande, och när mötet var över kunde han smyga sig i väg hem i skydd av mörkret.

Och så blev det — Louis tillbringade sitt första möte sittande bakom ett draperi i vännerna Massons sovrum! Även om han inte förstod allt som sades, blev han mycket imponerad av det djupa andliga stoff som presenterades.

Broder Masson uppmuntrade honom sedan att välja ut en av hans böcker som han kunde ta med sig hem och läsa. Eftersom Louis var lärare, valde han boken Din ungdom — hur du får ut det bästa av den. Han hade ofta undrat varför hans religion inte tillhandahöll någon klar och entydig information som kunde hjälpa ungdomarna med deras problem i dagens värld. Han tyckte att den sanna religionen borde ge sund vägledning åt människor utan att rucka på principerna i Guds ord. Louis började läsa Ungdomsboken redan samma kväll. Han kunde inte lägga den ifrån sig. Följande dag sade han till broder Masson att han hade funnit sanningen. Samma vecka begärde han sitt utträde inte bara ur sin munkorden, utan också ur katolska kyrkan.

 Detta väckte naturligtvis en hel del uppståndelse, och kort därefter uppmanades broder och syster Masson att lämna den lilla republiken. Det var ett svårt slag för de inhemska vittnena, eftersom hela 44 personer hade varit närvarande vid Åminnelsen. Broder Masson vädjade till regeringen och fick uppehållstillståndet förlängt med en månad; därefter lämnade Massons Djibouti och flyttade till den franska ön Mayotte i Indiska Oceanen.

Ända fram till avresan ledde broder Masson dagligen bibelstudier med Louis, som nu hade insett att han var tvungen att stå på egna ben. När vännerna Masson hade lämnat landet, kom en pionjärbroder till Djibouti för att bistå Louis andligen.

Av olika skäl blev det emellertid så att de flesta vittnen som kom till Djibouti inte kunde stanna någon längre tid. Den nyligen döpte Louis måste därför stå fast i sanningen trots att han under många år var relativt isolerad andligt sett. Tid efter annan blev han inkallad till myndigheterna för förhör och varnad för att fortsätta med sitt predikande. Men han vacklade aldrig; han tjänade till och med som hjälppionjär. Så småningom blev han avskedad från sin befattning på grund av sin tro. Louis lade allting i Jehovas händer och hankade sig fram tills han hittade ett annat arbete.

Den tappra lilla skaran förkunnare i Djibouti fortsätter att sprida Bibelns sanningar bland befolkningen. Nyligen har ett antal vittnen från andra länder flyttat till Djibouti, vilket har gett verksamheten ny stimulans.

Nya tag i Somalia

I åratal efter det att missionärerna Vito och Fern Fraese hade lämnat landet år 1963 förekom inget egentligt vittnande om Riket i Somalia. År 1980 gjorde emellertid en europeisk broder som var född i Somalia en semesterresa till sitt hemland. Medan han var där sökte han upp människor som var intresserade av de goda nyheterna. Dessa fårlika personer fick ytterligare hjälp av andra vittnen som då och då besökte landet.

Längre fram kom en italiensk broder till Mogadishu,  hamnstad och huvudstad i landet, som kontraktsarbetare i byggbranschen. Det han saknade i fråga om erfarenhet kompenserade han med entusiasm. Han kastade all försiktighet överbord och talade om de goda nyheterna med alla han träffade, däribland muslimer. En av de muslimer som han fick kontakt med var en medelålders man som lyssnade mycket uppmärksamt. Han kunde urskilja sanningens klang i det som sades. Eftersom mannen var mycket berest, var han vidsynt och fördomsfri och tackade ja till ett bibelstudium. Efter en tid gick den italienske broderns kontrakt ut, och han var tvungen att lämna landet. Snart flyttade emellertid en annan italiensk familj till Somalia och fortsatte att bistå den intresserade mannen.

En kvinna som tidigare visat intresse för sanningen när hon bodde i Europa återvände nu till Somalia tillsammans med sin man. Hon sökte upp vittnena, och snart kunde en liten grupp bildas. Mötesverksamheten kom i gång, och senare besökte även kretstillsyningsmannen den lilla gruppen. Slutligen, år 1987, blev kvinnan döpt. Hon var överlycklig. Det hade tagit henne många år att komma så långt. Eftersom hon ständigt hade flyttat från land till land och varit tvungen att lära sig nya språk, är det inte så underligt att hennes andliga utveckling hade hämmats, men nu kunde ingenting hålla henne tillbaka. Snart ledde hon bibelstudier med flera andra och blev mycket lycklig när ett gift par förenade sig med henne i att lovprisa Gud. Hustrun i denna familj var för övrigt den första infödda somalier som blev ett Jehovas vittne.

Tyvärr blev den ekonomiska och politiska situationen i Somalia snart så instabil att många utlänningar och till och med somalier lämnade landet. I slutet av år 1990 hade också alla Jehovas vittnen gett sig av. Detta kan ha skett genom gudomlig skickelse, eftersom det inbördeskrig som rasat under 1991 har vänt upp och ner på landet och Mogadishu har hemsökts av meningslösa terrordåd.

Somalia är emellertid inte det enda land som drabbats av en revolution. Nära tjugo år tidigare hade Etiopien skakats av inre stridigheter.

 Revolution i Etiopien

År 1974 rasade Etiopiens gamla kejsardöme samman. Militärer som ivrade för en ny ideologi tog makten från den åldrige kejsaren och satte i gång med genomgripande reformer. Unga revolutionärer fick för första gången i sitt liv erfara den känsla av makt som kommer av att bära dödsbringande vapen. Utegångsförbud infördes, och slagorden skallade, till exempel ”Etiopien först!” Man tolererade inga politiska reaktionärer.

Dessa händelser inträffade vid en tidpunkt då situationen såg mycket lovande ut för Jehovas folk i Etiopien. Den nya rekordsiffran 1.844 förkunnare hade uppnåtts år 1974, och Sanningsboken hade översatts till amhariska. Hela 3.136 personer var närvarande vid Åminnelsen. För första gången hade vittnandet nått ut till samtliga provinser i Etiopien, mycket tack vare nyligen förordnade pionjärer med särskilt uppdrag. Förhållandena skilde sig emellertid från plats till plats. En del församlingar kunde ha sina möten helt öppet, medan pionjärerna på somliga håll sattes i fängelse.

Gerillakriget fortsatte att rasa i den nordliga provinsen Eritrea. Församlingen i Keren blev avskuren från yttervärlden. Det fanns varken mat, vatten eller elektricitet. Det rådde totalt utegångsförbud under den mörka delen av dygnet. Hur skulle bröderna kunna fira åminnelsen av Kristi död, som ju inte kan börja förrän efter solnedgången? Denna viktiga högtid blev detta år en särskilt anmärkningsvärd händelse, eftersom alla vittnen måste anlända i god tid före solnedgången och vara beredda på att tillbringa hela natten tillsammans i lokalen innan det började ljusna och utegångsförbudet upphävdes. Vilken underbar samvaro de hade den natten!

Det inträffade också andra positiva händelser vid den här tiden. År 1975 hölls den första Skolan i Rikets tjänst på nio år till gagn för de äldste i Etiopien. Kretssammankomstprogrammet framfördes för en åhörarskara på drygt 2.000 personer. Tillstånd beviljades för import av Sällskapets litteratur, och en sändning  på sju ton, inbegripet 40.000 böcker som tryckts i utlandet, nådde Addis Abeba. Följande år upplevde staden Asmara en ovanligt lugn period i gerillaverksamheten, vilket gjorde att Skolan i Rikets tjänst kunde hållas också där. Vittnena rapporterade att så snart denna skola var över satte skottlossningen och explosionerna i gång på nytt.

Röd terror!

Situationen skulle emellertid snart försämras för vittnena. I början av 1976 utfärdade myndigheterna en cirkulärskrivelse mot Jehovas vittnen. Omkring ett halvår senare startade den kampanj som blivit känd som ”Röda terrorn” för att utplåna revolutionens fiender. Jehovas vittnen hamnade också i skottgluggen. De blev falskeligen anklagade för att vara fientligt sinnade. En våg av arresteringar följde.

Vilken skadeglädje måste man inte ha känt inom den etiopiska ortodoxa kyrkan! De religiösa ledarna utnyttjade situationen till att företa egna attacker mot vittnena. I den lilla staden Mojo söder om huvudstaden samlade några präster en pöbelhop på över 600 personer för att misshandla och döda vittnena, men polisen hindrade dem från att ställa till någon större skada. Ett liknande pöbelupplopp inträffade i Bahir Dar, där Blå Nilen har sin källa.

Över hela landet började polisen nu göra husundersökningar hos vittnena. Man gick oerhört grundligt till väga och plöjde till och med upp deras trädgårdar och bröt upp golvbräder för att leta efter bibliska publikationer, skrivmaskiner och andra komprometterande föremål.

I Asmara hejdade polisen en pionjär med särskilt uppdrag, som just hade kommit från den av gerillastrider härjade landsbygden. De kroppsvisiterade honom och hittade hans rapport över tjänst på fältet. På blanketten fann de flera handskrivna förkortningar som gjorde dem misstänksamma. De tvingade då pionjären att föra dem till platstillsyningsmannen, Gebregziabher Woldetnsae. I hopp om att kunna gripa en gerillaledare  körde flera billaster fulla av beväpnade soldater snabbt i väg till broder Gebregziabhers * arbetsplats. De omringade huset och stormade sedan in på kontoret med sina skjutvapen i högsta hugg. De ropade broder Gebregziabhers namn, kastade sig över honom och släpade bort honom. Hans arbetskamrater var övertygade om att de aldrig mer skulle få se honom.

Vid militärhögkvarteret började soldaterna fråga ut broder Gebregziabher. Han besvarade frimodigt alla deras frågor, avgav ett fint vittnesbörd om vårt predikoarbete och förklarade de mystiska förkortningarna ”lösnr, å.b., b.stud.” och så vidare. Det var helt oskyldiga anteckningar om vad pionjären hade uträttat i tjänsten på fältet den månaden, till exempel hur många lösnummer han hade placerat, hur många återbesök han hade gjort och hur många bibelstudier han hade lett med intresserade personer. De bombarderade honom med frågor: ”Vad då? Menar du att det inte har med vapen och ammunition att göra? Hur skall man kunna tro på det? Varför detta kodsystem?”

Broder Gebregziabhers uppriktighet och samarbetsvillighet gjorde intryck på dem, men de var fortfarande tveksamma. Till sist frågade den högste officeren: ”Hur skall vi kunna vara säkra på att du verkligen är ett Jehovas vittne?” Brodern letade igenom sina tillhörigheter men hittade ingenting som kunde styrka hans identitet. Men vänta ett slag! Undanstoppat bland några andra saker fanns ett kort med följande lydelse: ”Inget blod”. När officeren såg det sade han: ”Ja, det duger. Du är fri.” När vår broder återvände till kontoret, trodde hans arbetskamrater att han hade uppstått från de döda!

En oväntad händelseutveckling

I Asmara var ett antal vittnen församlade i ett hus. En grupp ungdomar spionerade på dem och underrättade genast polisen. De förklarade att det låg två villor bredvid varandra och att en liten flicka satt och lekte utanför det hus där vittnena hade sitt möte.

 Polisen ryckte ut för att gripa vittnena. Under tiden bytte den lilla flickan plats och började leka utanför den andra villan i stället. När polisen stormade huset fann de bara en liten grupp människor, en familj. De generade polismännen återvände till stationen, mycket irriterade på ungdomarna, eftersom de trodde att de hade lurat dem.

Det politiska och sociala klimatet i landet var emellertid besvärligt för vittnena. Människor uppmanades att ropa politiska slagord, delta i val och bidra med pengar, mat och utrustning till det pågående kriget. Men trots alla dessa svårigheter lyckades modiga bröder få in dyrbar biblisk litteratur i Etiopien.

Självuppoffrande herdar

I Eritrea hade gerillans verksamhet lett till att flera församlingar blivit avskurna från yttervärlden. Kärleksfulla herdar gjorde emellertid stora ansträngningar för att uppmuntra bröderna där. En kretstillsyningsman ordnade så att han skulle kunna företa den 92 kilometer långa färden till Keren tillsammans med en konvoj med förnödenheter — 100 lastbilar eskorterade av 5 stridsvagnar och 30 pansarfordon!

På vägen dit utbröt en häftig eldstrid, och gerillatrupper omringade konvojen. Angriparnas avsikt var att lägga beslag på hela lasten, som de hade gjort så många gånger förr. Efter 30 minuters häftiga strider lyckades konvojen ta sig igenom inringningen och fortsätta färden. På så sätt kunde kretstillsyningsmannen besöka den isolerade församlingen och bygga upp vännerna.

När han skulle återvända fanns det emellertid ingen konvoj och inte några andra transportmedel heller. Den enda möjligheten var att gå till fots hela vägen. Detta var mycket farligt. Färden tog tre dygn, och en stor del av sträckan var han tvungen att tillryggalägga på natten.

Under denna farliga och oroliga tid tog en del förkunnare avstånd från sanningen, däribland en del framträdande bröder. Andra blev overksamma, och åter andra lämnade landet. Följden blev att förkunnarantalet minskade.

 År 1979 satt 80 bröder i fängelse på grund av sin kristna neutralitet. I april samma år dödades tragiskt nog platstillsyningsmannen i Asmara, Gebregziabher Woldetnsae, när han var på väg för att besöka bröder på den krigshärjade landsbygden. Trots alla dessa sorgliga nyheter kände de lojala hela tiden Jehovas kärleksfulla stöd.

Ytterligare luttring och provsättning

När det första skedet av revolutionen var över och landet började komma till ro, kände sig invånarna som om de befann sig i ett andligt vakuum. De hade med egna ögon sett sina kyrkor kompromissa och förlora folkets stöd. Somliga vittnen förlorade också sin andliga balans. Det var smärtsamt men nödvändigt att 23 äldste och biträdande tjänare fråntogs sina tjänsteprivilegier år 1981. De hade blivit oregelbundna i tjänsten på fältet. Detta blev en vändpunkt för församlingarna, och glädjande nog har de flesta av dessa bröder sedan dess återfått sina tidigare privilegier.

Under senare år har det också förekommit andra trosprov, till exempel omfattande hungersnöd. Alla dessa prövningar har hos de etiopiska bröderna frambringat en stark, beprövad tro. — 1 Petr. 1:6, 7.

Sudan — tillväxt trots svårigheter

År 1976 hade Sudan ett nytt rekord på 101 förkunnare. Det hade tagit två år att överträffa det gamla förkunnarrekordet från augusti 1974. Den politiska situationen hade varit mycket spänd under denna period. Det hade förekommit flera kuppförsök, och  misstänksamheten var stor. Tid efter annan blev förkunnare och äldstebröder utsatta för polisförhör. Den svåra ekonomiska situationen, med stigande priser och brist på dagligvaror, gjorde att många var nedtyngda av materiella bekymmer. Förkunnarantalet ökade därför mycket långsamt. I april 1981 fanns det fortfarande inte mer än 102 förkunnare i landet.

I södra Sudan var det två saker som lade hinder i vägen för kretstillsyningsmännens regelbundna besök i församlingarna: Gerillakrig och brist på drivmedel, som när som helst kunde vålla avbrott i trafiken, samt problem med själva transportmedlen. Antingen fick man försöka tränga ihop sig på flaket till en fullpackad lastbil och skumpa upp och ner en hel dag eller också krypa fram med en hastighet av 10 kilometer i timmen i ett överfullt tåg, med två personer på varje säte och fripassagerare på taket. Att flyga var inte heller någon sinekur. Man kunde få stå som standby-passagerare en hel vecka och vänta på ett plan, och sedan få resa med mindre än en timmes varsel. Men hur uppskattade var inte kretstillsyningsmännens besök! Förkunnarnas glädje och gästfrihet trotsade all beskrivning.

År 1982 väcktes pionjärandan till liv i Sudan. Detta resulterade i många välsignelser. På fem år ökade antalet pionjärer från 7 till 86. Under en månad var 39 procent av alla förkunnare i landet verksamma i heltidstjänsten, och detta var ändå en av årets varmaste månader, med eftermiddagstemperaturer på i genomsnitt 40 grader. År 1987 fanns det över 300 aktiva förkunnare, och närmare 1.000 personer var närvarande vid åminnelsen av Kristi död. Församlingsförkunnarna ägnade i genomsnitt 20 timmar i månaden åt tjänsten på fältet.

Många unga män gjorde snabba andliga framsteg och blev kvalificerade att förordnas som biträdande tjänare och längre fram som äldste, vilket ytterligare stärkte församlingarna. År 1987 kunde man äntligen bilda en församling på andra sidan Nilen, i den historiska staden Omdurman. Församlingens distrikt omfattade en miljon människor. Också i staden Port Sudan fanns det nu en grupp vittnen.

 Den största tillväxten har emellertid skett bland invånarna i södra delen av landet — högresta, mörkhyade människor med atletisk kroppsbyggnad, som ofta har mängder av märken inristade eller målade på ansiktet och kroppen. Även nordsudaneser och personer av egyptisk härstamning har tagit emot sanningen, och flyktingar från olika länder har också lärt känna det ljusa hopp som Gud håller fram för mänskligheten. Alla dessa grupper har visat nit och uthållighet i Jehovas tjänst. Vittnandet i Sudan inbegriper fortfarande ofta att man måste gå till fots långa sträckor i den brännande solen. Det krävs också uppfinningsrikedom för att organisera möten, eftersom verket fortfarande inte är lagligen erkänt.

Livets bröd från Gud

År 1983 införde muslimska fundamentalister sharī‛a, islams kanoniska lag, i Sudan. Jehovas folks fiender utnyttjade denna religiöst laddade situation till att rikta uppmärksamheten på vittnena, som nu var tvungna att hålla sina församlingsmöten i mindre grupper.

Som framgått av nyhetsmedia har en svår torka på senare år drabbat stora delar av Sahel, däribland Sudan. Denna torkkatastrof har inträffat vid en tidpunkt då landet återigen hemsökts av inbördeskrig, vilket resulterat i svält och stora lidanden. Den har emellertid haft en positiv biverkan: Många unga människor har flyttat till huvudstaden från avlägsna trakter av Sudan. Där har de fått smaka ”livets bröd” från Gud, vilket de kanske annars inte skulle haft möjlighet till i sina isolerade hemtrakter. (Joh. 6:35) Detta har gjort att verket accelererat ännu mer.

Fysisk svält men andligt överflöd

År 1988 medförde abnorma väderförhållanden att Khartoumtrakten drabbades av exempellösa skyfall, som gjorde tusentals människor hemlösa och kostade somliga livet. Tiotals vittnen och deras barn blev hårt drabbade. En far stod ute i det fria i fullständigt mörker och höll upp sitt lilla barn, medan regnet vräkte ner och vattnet nådde honom till höfterna.  Lyktstolpar vräktes omkull, de små husen av soltorkat tegel kollapsade, avträden störtade in och lämnade efter sig öppna hål som förorenade de framvällande vattenmassorna. Vägarna översvämmades, och hela stadsdelar blev isolerade. Bilar fastnade i gyttjan och hade ingen större chans att få hjälp att komma loss. Det tog många dagar innan de nya ”sjöarna” torkade upp.

Omtänksamma äldste trotsade dessa faror och tog snabbt kontakt med sin drabbade hjord. Hjälpaktioner sattes snart in. Den styrande kretsen sörjde för ytterligare biståndsåtgärder. Förvånansvärt nog fortsatte tjänsten på fältet att hålla en mycket hög nivå under hela denna tid.

Stormvindar av ett annat slag svepte också fram över Sudan. En statskupp medförde regeringsskifte och ökat islamiskt inflytande. Fortsatt inbördeskrig, torka och importrestriktioner hämmade i hög grad landets ekonomi. Svälten hemsöker fortfarande de stora städerna och skördar sina offer.

Allteftersom fler och fler människor flydde undan krig och svält, ökade folkmängden i Juba, den största staden i södra Sudan, till över en kvarts miljon. Gerillans grepp om Juba hårdnade emellertid alltmer. I långa perioder har staden därför varit fullständigt avskuren från yttervärlden. Hjälpsändningar har ofta nått våra bröder i precis rätt ögonblick, innan deras förråd var helt uttömda.

Utbildningen av det växande antalet pionjärer fortsatte emellertid, liksom även den regelbundna mötesverksamheten. Den andliga födan tog inte slut. Allteftersom sanningen spred sig längre och längre söderut, bildades nya församlingar och grupper i stad efter stad.

Under alla dessa svårigheter och problem inträffade en del överraskande händelser år 1990. Först gav en av de sydliga provinserna Jehovas vittnen lagligt erkännande.

Vittnesbörd av ett icke-vittne

Därefter, den 2 november, gav en internationellt känd muslimsk föreläsare en oerhört positiv presentation av Jehovas  vittnen inför en stor grupp regeringstjänstemän som var samlade till ett seminarium. Han förklarade våra trosuppfattningar, vår neutralitet i politiska frågor, vår offentliga undervisningsverksamhet och vårt nyttiga arbete för samhället i stort. Och inte nog med det, utan påföljande söndag sändes hela hans tal i den sudanesiska televisionen, vilket ledde till att människor av alla samhällsklasser fick höra talas om sanningen i en utsträckning som man aldrig hade kunnat drömma om. Vad blev resultatet av detta storslagna vittnesbörd? Många positiva kommentarer fälldes, missförstånd klarades upp, och intresset för sanningen ökade. Regeringstjänstemännen hade till och med uppmuntrats att efterlikna den självuppoffrande anda som kännetecknar Jehovas vittnen.

Ja, vittnena i Sudan fortsätter verkligen att söka Guds rike först och ägnar med glädje närmare 20 timmar per förkunnare och månad åt tjänsten på fältet. Sanningen om Guds rike som den enda varaktiga lösningen på människans problem predikas därför som aldrig tidigare i Sudan, trots tärande svält och andra vedermödor.

Yemen — ett land av rökelse och myrra

Under senare år har en hängiven syster från Sudan haft den unika möjligheten att låta sitt ljus lysa i det undangömda landet Yemen, i sydvästra hörnet av den arabiska halvön. På den vise kung Salomos tid var detta ett centrum för handeln med rökelse och myrra. Kamelkaravanerna startade här och passerade sedan genom de områden som man tror att drottningen av Saba härskade över. Förutom vår sudanesiska syster hade nu några vittnen från andra länder kommit till Yemen som kontraktsarbetare. Med Jehovas hjälp träffade de varandra. På ett diskret sätt talade de med andra om sin tro och fann till och med några personer som ville studera Bibeln.

 Islam utövar fortfarande stort inflytande i detta bergiga land, där uråldriga traditioner är förhärskande. De flesta kvinnor är helt beslöjade, och männen bär stolt sina stora dolkar vid bältet. Förstämningen bland vittnena blev stor när en medelålders broder från Afrika, som var vid god hälsa, plötsligt dog en kväll av okänd anledning. De kvarvarande vittnena fortsätter emellertid att predika.

År 1986 var 15 personer närvarande vid åminnelsen av Kristi död. Sedan dess har somliga vittnen lämnat landet. Rapporterna över mötesverksamheten och tjänsten på fältet har därför varit knapphändiga, men möten hålls fortfarande. En syster från ett annat land leder flera bibelstudier, trots att hon är isolerad från de andra förkunnarna. I uppfyllelse av Matteus 24:14 predikas således de goda nyheterna i viss utsträckning även i denna del av världen.

Tvärs över Röda havet från Yemen räknat ligger ett land där vittnandet i slutet av 1970-talet var en fråga om liv eller död.

Vittnena i Etiopien bevarar sin ostrafflighet

I Etiopien blev motståndet från de styrande allt hårdare. Myndigheterna utfärdade dödsdomar mot två vittnen, men bröderna blev inte avrättade. Man har försökt tvinga vittnena att göra våld på sitt samvete — till och med med pistoler riktade mot tinningen på dem.

Ekonomiska problem har medfört en nära nog bokstavlig uppfyllelse av den profetia i Uppenbarelseboken som säger att ”ingen skall kunna köpa eller sälja med undantag av den som har märket, vilddjurets namn eller dess namns tal”. (Upp. 13:17) Det blev svårt att få tag i biblar. Staten utövade allt större kontroll över människors liv. Särskilda pass krävdes för resa i landets inre delar. Män, kvinnor och barn organiserades i olika partiorganisationer.

I mars 1978 blev Wubie Ayele misshandlad till döds för att han höll fast vid skriftenliga principer. Under de följande månaderna dödades Ayele Zeyelew, pionjär och äldste, och  förkunnaren Hailu Yemiru, och deras döda kroppar lämnades kvar på en gata i Addis Abeba en hel dag, så att alla skulle se dem.

Motståndet skärptes ytterligare. Radion, pressen och polisen attackerade Jehovas vittnen. Under vissa perioder satt över 100 bröder i fängelse. Somliga av dem blev så småningom frigivna, däribland några som hade tillbringat två och ett halvt år i fängelse under ständig tortyr. Flera av dem hade till och med varit hjälppionjärer i fängelset!

Men så kokade myndigheterna ihop en djävulsk plan — att utrota Jehovas vittnen. När vittnena fick veta detta, dukade somliga under för människofruktan. Den ekonomiska situationen var också mycket svår; det var ont om kött och spannmål, och det rådde också brist på bildäck, bensin och andra nödvändighetsartiklar.

Över 100 vittnen stod fasta trots att de förlorade sina arbeten — ett verkligt trosprov för bröder som hade stora familjer att försörja. Men hur hjärtevärmande var det inte att se hur de vittnen som hade arbete hjälpte till att axla den ekonomiska bördan för dessa behövande bröder och därigenom visade samma kärlek som de första kristna! (Apg. 4:32) I alla dessa svåra situationer var vittnena i stort behov av andlig vägledning och uppmuntran, och sådan gavs också under Jehovas vägledning.

Ett aldrig svikande mod

Arresteringar och rättegångar fortsatte att gripa omkring sig som en växande varböld. En pionjär med särskilt uppdrag har arresterats 15 gånger sedan 1972. Barn som inte var mer än 14 år gamla blev inspärrade i fängelse, i vissa fall i över 4 år. Men de kompromissade inte! Nu infördes allmän värnplikt, och även unga kvinnor förväntades stödja krigsansträngningarna. Många vittnen använde sin fängelsetid till att tjäna som hjälppionjärer och hjälpte andra fångar att lära känna Bibelns sanning. En syster fick tillstånd att lämna fängelset helt kort för att föda sitt barn, varefter hon var tvungen att återvända till sin cell.

 En modig broder som var på väg ut på landsbygden med sin bil upptäckte plötsligt att han glömt att gömma ett paket med biblisk litteratur. Det låg nedanför instrumentbrädan, fullt synligt. Han frambar en bön om hjälp att kunna hitta ett lämpligt gömställe, men det tycktes inte finnas något ställe där han kunde stuva undan detta otympliga paket. Han var tvungen att låta det ligga där det låg och förtrösta på Jehova. Hur förvånad blev han inte när han kunde passera alla de nio vägspärrarna, av vilka somliga inbegrep en noggrann genomsökning av bilen, utan att någon av kontrollanterna ens misstänkte detta paket!

I december 1982 blev sex vittnen arresterade på grund av sin kristna neutralitet. De visade också stort mod och hjälpte många medfångar att gripa tag i hoppet om Riket. Efter tre år flyttades de från fängelset och återsågs aldrig mer. Alla sex blev avrättade.

I staden Dese i norra delen av landet tillbringade Demas Amde, lärare och fembarnspappa, mer än fem tortyrfyllda år i fängelse: först straffarbete, därefter sex månader i ensamcell, fastkedjad i framåtböjd ställning, och sedan en längre tids sjukdom utan någon som helst läkarvård. Efter detta fick han tillbringa två månader helt naken i en fängelsecell som var full av vägglöss, och därefter flyttade man honom till en cell där de andra fångarna låg döende i tyfus. Till sist, när hans hälsa var undergrävd och hans kropp försvagad av cancer, släppte man ut honom från fängelset för att dö. Han dog den 4 januari 1991, trogen till slutet och med en stark tro på uppståndelsen. — Jämför Hebréerna 11:37—40.

Andra vittnen klarade sig med livet i behåll. En broder som var ute på en tur på landsbygden blev arresterad och misstänkt för att tillhöra en gerillarörelse. Trots riskerna kunde han inte hålla tyst utan förklarade frimodigt att han var ett Jehovas vittne. Ingen trodde honom, och han kastades därför i en cell tillsammans med andra fångar.

Hur tillbringade han natten? I stället för att klaga över sin svåra situation tog han tillfället i akt att tala med de andra om de goda nyheterna. Morgonen därpå kom vakterna och hämtade  hans medfångar och började fråga ut dem. ”Vad var det för en man som vi satte in i er cell i går kväll?” undrade de.

”Å, ni menar honom som predikade för oss nästan hela natten, så att vi inte kunde sova?” svarade de. De förvånade vakterna insåg då att mannen verkligen var ett Jehovas vittne. Hans offentliga bekännelse av sin tro öppnade fängelsedörrarna; han blev frigiven.

I södra delen av landet visade en intresserad man troget uthärdande, trots att han fick sitta i fängelse i över fyra år. Det första året var han fjättrad med fotbojor, och dessutom tillbringade han sex månader i ensamcell. När hans personliga tillhörigheter återsändes till hans släktingar, var de övertygade om att han hade blivit avrättad. Matransonerna i fängelset var mycket knappa, och när hans hälsa hade blivit mycket svag, dömdes han till döden. Denna dom upphävdes emellertid senare av högre befattningshavare.

Vid flera tillfällen satte man in prostituerade kvinnor i hans cell för att fresta honom. Efter tre år blev han mycket uppmuntrad när han fick möjlighet att tala om sin tro med en annan intresserad man som satt i samma fängelse. Men vad hans frigivning beträffar, såg det hopplöst ut. En dag fick han, fullständigt överraskande, besked om att han var en fri man! Nu hade han äntligen möjlighet att låta döpa sig som symbol av sitt överlämnande åt Jehova!

Dömd till döden åtta gånger

I staden Debre Zeit i mellersta Etiopien blev en pionjär, Worku Abebe, arresterad på grund av sin neutrala hållning. Han dömdes att avrättas samma kväll. Innan domen hann verkställas blev emellertid 20 andra bröder och systrar arresterade i en stad i närheten. Myndigheterna trodde att dessa 20 vittnen skulle kompromissa när de såg broder Worku avrättas. (De antog att broder Worku var deras ”ledare”.) Man beslöt därför att broder Worku skulle överflyttas till ett fängelse i den andra staden och avrättas där.

 Förflyttningen gav broder Worku tillfälle att förklara sin ståndpunkt inför 300 personer. I den delen av världen är det sed att inte avbryta en person som talar, och genom att utnyttja denna sedvänja kunde broder Worku ägna fyra timmar åt att rekapitulera Jehovas vittnens historia från Abel och fram till våra dagar. När han hade slutat, sade en myndighetsperson: ”Den här mannen bör hållas åtskild från de övriga. Han har nästan lyckats övertyga mig!”

En kväll förde fångvaktarna broder Worku och de andra vittnena ner till en flodstrand för att avrättas. De riktade sina vapen mot vittnena och frågade: ”Skall ni avsvärja er er tro eller inte?” Med fast stämma svarade vittnena unisont att de aldrig skulle förneka Jehova. De blev emellertid inte avrättade; i stället utsattes de för en fruktansvärd misshandel som varade i flera timmar. ”Smärtorna var så svåra att vi bad dem att döda oss i stället, men de ville inte sluta”, berättade bröderna senare.

Därefter valde man ut broder Worku och förklarade att han skulle avrättas. Ett skott hördes. Först fattade han inte vad som hade hänt. Han föll inte omkull och kände ingen smärta. Sedan gick det upp för honom att kulan inte hade träffat honom. Hans förföljare kastade sig över honom och började brutalt misshandla honom med en gevärskolv. Han förlorade medvetandet och återfördes till sin cell.

När alla hade kommit tillbaka till fängelset, fick vakterna order att se till att samtliga vittnen tvingades kompromissa den natten. Snart kunde man höra skarpa ljud av skott eka genom cellerna. Sedan sade man till vittnena: ”Hörde ni skotten? Det är era bröder som har blivit skjutna. Ni kommer att se deras döda kroppar på gatorna i morgon. Och om ni inte ger upp, kommer ni också att bli dödade.”

Vittnena svarade: ”Den bägare som våra bröder har druckit är vi också villiga att dricka.”

Senare på kvällen började vakterna slå broder Worku och de andra vittnena med käppar. En särskilt brutal vakt band broder Workus armar så hårt att huden på hans fingrar fläktes upp och  blodet började rinna. Broder Worku gömde sina sargade fingrar, så att inte de andra bröderna skulle se dem och bli modfällda. När vittnena fick en stunds lugn, bad de tillsammans innan de somnade. Men klockan ett på natten kom deras plågoandar inrusande igen och misshandlade dem till klockan fyra på morgonen. Efteråt bad vittnena tillsammans ännu en gång och tackade Jehova för att han hade gett dem kraft och bad honom fortsätta att uppehålla dem.

På morgonen kom nya vakter in i cellen för att fortsätta misshandeln. De började sparka vittnena. På eftermiddagen blev broder Worku ännu en gång utvald för specialbehandling, och 20 personer hjälptes åt att slå honom och sparka honom. Men han gav ändå inte upp. Nu beslöt man ännu en gång att han skulle avrättas. Klockan 10 på kvällen kom ytterligare 20 vakter och började misshandla honom till omkring klockan 2 på morgonen. En av dem var så rasande att han grep tag i ett annat vittne bakifrån och bet honom så illa att han fick ett bestående ärr. I fyra dagar hölls vittnena sedan inspärrade i ett mörkt rum utan att få vare sig mat eller dryck och misshandlades gång på gång. Alla hade skelettskador, däribland revbensbrott och skallfrakturer. De blev mycket svaga fysiskt sett.

När en hög tjänsteman besökte fängelset och såg deras tillstånd, tyckte han synd om dem och beordrade att man skulle ge dem något att äta. En av vakterna, den som var så våldsam, blev emellertid ursinnig när han fick se att vittnena försågs med mat och dryck. Han anstiftade en komplott mot bröderna och anklagade dem för att ha försökt fly. Hans överordnade trodde på den historia som han dukade upp och beslöt ännu en gång att avrätta vittnena. Bröderna bad intensivt till Jehova om att bli räddade, i synnerhet med tanke på de falska och skamliga anklagelserna. En ännu högre tjänsteman inhiberade avrättningen, men bröderna misshandlades med käppar hela natten.

Efter några dagar kom en annan myndighetsperson och meddelade att broder Worku skulle avrättas och de övriga friges. Förvånansvärt nog blev inte bara dessa bröder frigivna, utan  även broder Worku fick några dagar senare besked om att han kunde lämna fängelset.

Han tog genast tillfället i akt att sammanträffa med och uppmuntra andra bröder i ett privat hem. Han visste inte att man hade skuggat honom och rapporterat hans göranden och låtanden. Följande dag blev han därför arresterad igen och dömd till döden.

Ännu ett försök gjordes att få honom att kompromissa. Man talade med honom i kamratlig ton och bad honom vänligt att ropa vissa slagord. Men broder Worku vägrade; han upprepade bara sina egna bibliska ”slagord” till ära för den sanne Guden. Nu förvandlades dessa ”vänliga” människor till ondskefulla plågoandar.

Några dagar senare ville fängelsemyndigheterna tala med honom. Samtalet varade i fyra timmar. Han blev erbjuden en hög politisk befattning. Han tackade nej. Då sade de till honom: ”Du kommer att sluta med en kula i bröstet och bli till mat åt maskarna.”

Till slut började några rättsinniga myndighetspersoner intressera sig för broder Workus fall och röstade för att han skulle bli frigiven. Han kände glädje över att han utstått dessa prövningar; han hade inte gett upp. (Hebr. 12:2) Innan hans svårigheter började, hade han alltid varit noga med familjestudium och bön. Detta hjälpte honom utan tvivel att vara uthållig. Han berättade senare vad en ”Nikodemus”, en pastor i ett av kristenhetens kyrkosamfund, hade sagt beträffande vittnenas handlingssätt inför förföljelse i jämförelse med hans egen religions: ”Vi var räddhågade och kompromissade. Vi övergav Gud, men ni stod fasta på hans sida och fruktade inte ens döden. Bra gjort.” Allt som allt hade broder Worku blivit dömd till döden åtta gånger, men Jehova hade bevarat honom vid liv!

En viktig läxa

Under dessa år av svåra provsättningar upptäckte vittnena i Etiopien sannfärdigheten i aposteln Paulus’ ord: ”[De] gjordes starka från att ha varit svaga.” (Hebr. 11:34) En ödmjuk syster,  ett hembiträde som höll på att lära sig läsa, blev fängslad tillsammans med en grupp välutbildade vittnen. Medan somliga av de andra vittnena bad om att bli frigivna, var hennes böner främst inriktade på att hon skulle få kraft att förbli trogen. En dag kom fångvaktarna in med en skål med kokande olja och hotade med att doppa fångarnas fingrar i den. Somliga vittnen dukade under för fruktan, men den anspråkslösa systern stod fast. Och hennes fingrar lämnades i fred. Så småningom blev hon frigiven.

Detta visade sig bli en viktig läxa för dem som hade lagt alltför stor vikt vid social ställning och utbildning. De insåg nu att det som betydde mest var att man var trogen.

Inte lämnade i sticket

Hur glädjande var det inte att få se sådana egenskaper som mogenhet, balans, förtröstan på Jehova och en mer självuppoffrande ande byggas upp hos dessa vittnen som fick utstå så mycket! Precis som på andra håll hade de inte blivit lämnade i sticket. Den sanna tillbedjan gick segrande ur striden.

Under den här tiden kom människor att ta ståndpunkt för Jehova på ovanliga sätt. Så till exempel vittnade en äldste för en kvinna från Östeuropa på sin arbetsplats. På grund av hennes stora intresse lånade han henne en biblisk publikation som var mycket dyrbar för honom. Till hans bestörtning lämnade hon landet utan att lämna tillbaka den. Åratal senare fick han ett mycket glädjande brev från denna kvinna. Hon förklarade att publikationen hade förändrat hennes liv och att hon nu var hans döpta andliga syster!

Ett annat exempel var en blyg och tillbakadragen tjänsteflicka som i hemlighet lyssnade från ett annat rum när ett vittne ledde ett bibelstudium med hennes arbetsgivare, som var lärare. Hon kände sig djupt ovärdig, men ändå ville hon så gärna omfatta dessa underbara sanningar. ”Sådana där bibelkurser måste nog kosta mycket pengar”, tänkte hon för sig själv. Hon slutade därför sitt arbete hos läraren och skaffade sig en anställning med bättre lön, så att hon skulle kunna bekosta ett  sådant bibelstudium. När hon hade sparat ihop så mycket pengar som hon trodde att hon behövde, gick hon raka vägen hem till det vittne som studerade med hennes förre arbetsgivare, läraren. Hur förvånad blev hon inte när hon fick veta att undervisningen är helt kostnadsfri! Hon gjorde fina framsteg i sina studier och gifte sig så småningom med läraren. Nu är båda två överlämnade tjänare åt Jehova.

Unga Jehovas vittnen hade det särskilt svårt under den här tiden. På grund av sin kristna neutralitet blev de förvägrade många av de mest grundläggande tingen i livet, till exempel sjukhusvård, examensbetyg och arbete. Fick detta dem att känna sig övergivna? Nej! Med fast tro på att deras vedermödor var tillfälliga fortsatte de framåt i Jehovas styrka och kraft. — Fil. 4:13.

Den verkliga lösningen

De problem som hemsöker Etiopien är av ungefär samma slag som de som den övriga världen brottas med. Jehovas vittnen tror att de har funnit lösningen och är tacksamma över att många svårigheter som de har levt under har lättat sedan år 1990, så att de kan dela med sig av denna lösning till andra.

Myndigheterna i Asmara, Eritreas huvudstad, har till exempel gett order om att stoppa all diskriminering av Jehovas vittnen. Ännu ett exempel: Mer än 50 etiopiska bröder utrustades med alla papper som behövdes för att de skulle kunna åka till Kenya och vara med vid områdessammankomsten i Nairobi. Ytterligare två exempel: Pionjärer med särskilt uppdrag kan än en gång sändas till olika delar av landet för att predika de goda nyheterna, och vissa församlingar har börjat predika från hus till hus igen, med lovande resultat. Men trots allt detta har Etiopien fortfarande många problem att brottas med.

När den strategiskt viktiga hamnstaden Massawa föll år 1990, intensifierades inbördeskriget ytterligare. Hela staden låg i ruiner. Lyckligtvis blev inga vittnen skadade. Asmara och stora isolerade områden på landsbygden drabbades av svält. Den styrande kretsen intensifierade hjälpaktionerna till detta  olycksdrabbade hörn av världen. Två pionjärer med särskilt uppdrag riskerade livet när de tog sig fram genom stridszonen för att nå fram till Mekele, Tigréprovinsens huvudstad, och ge välbehövlig uppmuntran åt vännerna där. I maj 1991 tog gerillagrupper makten från revolutionsregeringen och undertecknade ett dokument där man utlovade större frihet. Eritrea hade nu en egen regering och var nästan helt avskuret från yttervärlden. Under alla dessa tumultartade händelser har vittnena bevarat sig strikt neutrala, eftersom de vet att Guds rike är den enda varaktiga lösningen på mänsklighetens problem. I slutet av tjänsteåret kunde man i flera etiopiska städer hålla kretsmöten helt öppet. Man började också göra förberedelser för kretssammankomster och en områdessammankomst, en stor sändning biblisk litteratur och laglig inregistrering av verksamheten. I Etiopien, liksom på många andra platser, ser vi nu att ”denna världens skådeplats håller på att förändras” mycket snabbt, och vännerna ser entusiastiskt fram emot ett stort, slutligt insamlande verk. — 1 Kor. 7:31.

Men vad har hänt i andra delar av Östafrika sedan mitten av 1970-talet? Låt oss se.

Brödernas uthållighet sätts på prov i Tanzania

En amnesti som utfärdades i Tanzania år 1976 resulterade i att några av de fängslade vittnena blev frigivna. Men tyvärr fanns det fortfarande en del regeringstjänstemän som betraktade våra bröder som farliga. Varför det? De förväxlade Jehovas vittnen med de revolutionära anhängarna av Kitawalarörelsen i Sumbawanga. Vännerna stod under ständig bevakning, och många pionjärer med särskilt uppdrag var i ”bojor som en ogärningsman”, precis som aposteln Paulus var i Rom. — 2 Tim. 2:9.

Det fanns också andra problem. I februari 1977 stängdes gränsen mellan Tanzania och Kenya och förblev stängd i över sex år. Vissa tider var det svåra störningar i postgången, och en hel del post kom bort. Torkan var ett stort problem i somliga områden, och koleraepidemier lade hinder i vägen för kretstillsyningsmännens resor. Tanzanias militära engagemang i kriget i  Uganda år 1979 skapade också problem. Den allt sämre ekonomin medförde materiella bekymmer. Alla dessa svårigheter utsatte de äldste för svår press, vilket gjorde att somliga av dem inte kunde utföra så mycket herdearbete som skulle ha varit önskvärt.

Men det fanns också positiva sidor. År 1979 kunde man till sist börja predika de goda nyheterna i den sydöstra delen av landet, vilket innebar att vittnena nu var verksamma ända från Kilimanjaro i norr till Moçambiques gräns i söder.

Domstolarna började fälla utslag till vittnenas favör. En fångvaktare från Tukuyu blev ett Jehovas vittne. Hans intresse för sanningen hade väckts genom vittnenas fina uppförande. År 1981 lyckades man äntligen överträffa 1975 års rekordsiffra, 1.609 förkunnare, när 1.621 rapporterade tjänst på fältet i juli månad.

Trägen vinner

Såväl år 1979 som år 1981 uppvaktade bröderna myndigheterna för att försöka få vår verksamhet lagligt erkänd. Båda dessa initiativ blev resultatlösa. Legaliseringsförsöken fortsatte med ett brev från den styrande kretsen, daterat 5 maj 1983. I augusti 1984 gjorde bröderna Faustin Lugora och Elikana Green ett nytt försök men fick ett artigt formulerat avslag.

Vittnena framhärdade emellertid och överklagade beslutet. Ett besök på inrikesdepartementet resulterade i ytterligare ett avslag år 1985. Situationen verkade hopplös, men vissa tecken tydde på att församlingarnas verksamhet var föremål för granskning. Det fanns kanske vissa rättsinniga myndighetspersoner som ville ha mer information om vittnena.

År 1986 gjorde våra bröder fortsatta försök att vinna lagligt erkännande. De blev mycket korrekt och artigt bemötta. Till slut bar deras ansträngningar frukt. Efter en lång rad ingående undersökningar kunde mångåriga missförstånd rättas till, och den 20 februari 1987 fick representanter för Jehovas vittnen ta emot ett officiellt dokument som intygade att sammanslutningen  Jehovas vittnen hade beviljats lagligt erkännande i Tanzania. Efter 22 års förbud var det nu verkligen tid att glädjas!

Ett paradis för missionärer

Jublet spred sig över hela Tanzania. Man anordnade genast kretssammankomster. Bland dopkandidaterna vid dessa sammankomster fanns somliga som ägnade lika mycket tid åt tjänsten på fältet som de reguljära pionjärerna och ledde nio bibelstudier eller ännu fler. En ny broder döptes samtidigt som en av dem som han studerat Bibeln med!

En ansökan om att få sända missionärer till Tanzania gjordes år 1987 och beviljades. Redan samma år anlände de första Gileadmissionärerna till Dar es Salaam, som då hade drygt 1,5 miljoner invånare. Vilket predikofält för de två församlingarna där, som tillsammans hade mindre än 200 förkunnare!

Distriktet var ett paradis för missionärer. De besökta bjöd dem stiga in och tog villigt emot litteratur. Ett missionärshem öppnades i Mbeya, som var en knutpunkt för över hälften av förkunnarna i landet. Några månader senare anlände ytterligare ett antal missionärer, som blev förordnade att tjäna i Arusha och Dodoma.

Det krävs omfattande organisatorisk övning och utbildning för att kunna lägga en god grundval för att hjälpa fler tanzanier med ärligt hjärta att tillbe den sanne Guden. Potentialen för tillväxt är utmärkt, och förkunnarnas nit är det inget fel på, som framgår av följande siffror: År 1982 fanns det 160 pionjärer i landet — år 1991 fanns det 866; år 1982 ägnade vittnena 374.831 timmar åt tjänsten på fältet jämfört med 1.300.085 år 1991; år 1982 var närvaroantalet vid Åminnelsen 5.499 — år 1991 var det 10.441; år 1982 var det 41 som blev döpta, och år 1991 var det 458.

År 1988 började rättsliga problem angående vittnenas verksamhet dyka upp igen, och detta har lett till att flera ansökningar om inresetillstånd för missionärer fortfarande väntar på avgörande. För första gången har emellertid regeringen gått med på att äldste bland Jehovas vittnen får tjänstgöra som vigselförrättare.

 Ett antal översvämnings- och torkkatastrofer har gjort det nödvändigt med hjälpaktioner i landets sydligaste delar och i närheten av Victoriasjön, och dessa biståndsåtgärder har fortsatt in på 1991. Men trots alla svårigheter och osäkerhetsmoment fortsätter Jehovas folk insamlandet av de fårlika med en känsla av brådska.

Luttring och rening i Kenya

Åren efter 1975 upplevde församlingarna i Kenya en reningsprocess. De som hade stirrat sig blinda på året 1975 som den tidpunkt då slutet för den nuvarande onda tingens ordning skulle komma föll ifrån när detta år lades till historien. En undersökning visade att samtidigt som 77 nya förkunnare började i tjänsten under denna period blev 49 andra overksamma. De som hade slarvat med mötesbesök och personligt studium föll offer för Satans snaror i form av omoraliskhet, dryckenskap och materialism. Under vissa år måste, tragiskt nog, över 3 procent av alla förkunnare uteslutas.

Många församlingar var också små och saknade tillfredsställande ledning. Av de 90 församlingar som fanns i Kenya år 1978 hade 49 mindre än 10 förkunnare, och endast 12 hade mer än 40 förkunnare. Hela den teokratiska bördan vilade därför i regel på en eller två bröder. Naturkatastrofer ökade ytterligare de äldstes arbetsbörda. Området öster om Nairobi drabbades av en sådan torka att hjälpaktioner måste organiseras.

Men det var inte bara sorger och bedrövelser. Många positiva och uppmuntrande händelser inträffade också. År 1977 var 5.584 närvarande vid Åminnelsen. Efterfrågan på litteratur var mycket stor. Ett besök av Lloyd Barry från den styrande kretsen sporrade bröderna till ökat nit i Rikets verk, och den nya anordningen med en kommitté vid avdelningskontoret, som hade börjat fungera år 1976, stimulerade också verksamheten.

Ett större Betelhem

I februari 1979 uppnådde Kenya den nya rekordsiffran 2.005 förkunnare. Det stora förkunnarantalet gjorde att avdelningskontorets lokaler blev för små för den växande Betelfamiljen,  och avdelningskontorets kommitté bad därför om den styrande kretsens godkännande för att bygga till fyra bostadsrum. Till brödernas stora förvåning kom svaret i form av ett stort kuvert, som innehöll ritningar till en helt ny byggnad med 16 bostadsrum!

Schaktningen för den nya byggnaden påbörjades i december 1978, och i juni 1979 var delar av den nya, attraktiva byggnaden redan i bruk. I januari 1980 kom Don Adams från världshögkvarteret på besök för att leda överlämnandeprogrammet och talade inför en åhörarskara på 2.205 personer i City Stadium i Nairobi. Trots gråväder besökte sedan omkring 1.000 personer de nya Betellokalerna. För många av dem var det första gången de hade möjlighet att få en inblick i avdelningskontorets verksamhet. I slutet av året anordnade man ett antal mindre sammankomster, däribland en engelskspråkig sammankomst i Nakuru, och till den kom vänner från det krigshärjade Uganda.

Följande år inträffade ännu en viktig händelse. Modern tryckeriteknisk utrustning anlände till avdelningskontoret i Kenya. Nu kunde man trycka blanketter, program, brevpapper, Tjänsten för Guds rike och till och med tidskrifter på egna pressar och behövde inte vänta i långa tider på att få dessa trycksaker från utlandet! År 1980 uppgick det sammanlagda antalet tryckalster till 120.000, två år senare hade det ökat till 935.000, och år 1990 var siffran uppe i över 2.000.000.

År 1983 passerade Nairobi 1.000-förkunnarstrecket, och Kenya som helhet hade 3.005 förkunnare. I april var 28 procent av alla förkunnare engagerade i någon form av heltidstjänst. Det hade också kommit fler missionärer för att hjälpa till med verksamheten.

Publikationer bidrar till snabb spridning av budskapet

Sällskapets publikationer är mycket populära i Kenya. Somliga skolor använder Min bok med bibliska berättelser i sin religionsundervisning. Tidskrifterna fick nu också ett mer tilltalande  utseende, vilket ledde till att placeringarna steg med över 50 procent under åren 1984 och 1985, och förkunnarna spred i genomsnitt över 10 lösnummer per månad under vissa perioder. Somliga nummer påverkade människor på ett mycket direkt sätt. Ett sådant exempel är en man som gick fram till en förkunnare som utförde informellt vittnande på gatan. Mannen pekade på ett tidskriftsnummer som bar rubriken ”Är rökningen här för att stanna?” och förklarade: ”Jag är före detta rökare.” Vad hade fått honom att sluta? Just den artikeln, som han hade läst några dagar tidigare!

En markerad händelse år 1982 var offentliggörandet av broschyren Du kan få leva på jorden för evigt!, en publikation som visade sig vara synnerligen lämplig för det afrikanska fältet. Även välutbildade människor ville skaffa sig den, och somliga försökte bokstavligt talat ta den ur förkunnarnas väskor. Detta hände ett vittne som bara hade en enda broschyr kvar i sin tjänsteväska. Han hade sparat denna broschyr till sitt nya ”bibelstudium”. En medresenär fick syn på broschyren och ville ha den. Det dög inte med någon annan publikation. Vittnet förklarade att den var reserverad för någon som var villig att studera Bibeln regelbundet. ”Det är inget problem”, sade mannen beslutsamt. ”Det går bra för min del.” Vad blev resultatet? Förkunnaren fick ett nytt bibelstudium!

Den här broschyren ger ett omisskännligt vittnesbörd om Jehova och hans uppsåt, Rikets regering och Bibelns rättfärdiga normer. På grund av sin användbarhet har detta fina redskap översatts till 35 östafrikanska språk, varav 14 talas i Kenya och 21 i grannländerna. På somliga av dessa språk är den här broschyren den enda publikation som finns tillgänglig förutom Bibeln. En av kristenhetens missionärer sade faktiskt beträffande denna broschyr på massajspråket: ”Detta är det bästa som någonsin hänt massajfolket.”

Pionjäranda

En annan sak som helt förändrade verksamheten i Kenya var den växande pionjärandan bland vittnena. Den tid var nu förbi  då pionjärer betraktades som udda eller misslyckade existenser. Det framgick tydligt att Jehova rikligen välsignade pionjärerna med glädjande erfarenheter och fruktbärande tjänst för Riket. Somliga var pionjärer trots att de var blinda eller hade fått ett ben amputerat. Det var inte heller ovanligt att en förälder som hade åtta eller ännu fler barn att ta hand om slöt sig till pionjärernas led.

I april 1985 tog omkring 37 procent av förkunnarna i landet del i heltidstjänsten. Med hjälp av alla dessa pionjärer ägnade man över en miljon timmar åt tjänsten på fältet det året.

Nitiska rwandier tar igen den förlorade tiden

Också i Rwanda var verksamheten på frammarsch. Bibelns sanning hade kommit till landet relativt sent, men många hungrade efter det livgivande budskapet. Offentliggörandet av boken Sanningen som leder till evigt liv på kinyarwanda i februari 1980 blev en verklig sporre för förkunnarna, som då uppgick till 165. Samma år byggdes en stor men enkel Rikets sal i Kigali, och snart besöktes mötena av över 200 personer, vilket innebar att salen blev så full att somliga fick stå ute på gården.

Rwandiernas intresse för sanningen var en nagel i ögat på dem som var fientligt inställda till de goda nyheterna. I oktober 1979 hade myndigheterna gjort upp en förteckning över religioner som var godkända av staten, och den inbegrep inte Jehovas vittnen. Försök gjordes emellertid att få vittnenas verksamhet lagligt erkänd. I mars 1980 kom Ernest Heuse, som var från Belgien och hade tjänat i Zaire, till Kigali för att uppvakta myndigheterna där. Trots att han lade fram en mycket rikhaltig dokumentation, lyckades han inte uppnå ett officiellt erkännande.

Vittnandet om Riket fortsatte emellertid att ha framgång. Vid områdessammankomsten 1982 var 750 personer närvarande, och 22 blev döpta, och i mars samma år var det 302 som rapporterade tjänst på fältet. Det sammanlagda närvaroantalet vid de fyra kretssammankomsterna var över 1.200, och 40 blev döpta. Skolan i Rikets tjänst gav de ansvariga bröderna i de små  församlingarna välbehövlig övning och undervisning. Vittnenas nit visade inga tecken till att minska; församlingsförkunnarna ägnade i genomsnitt mer än 20 timmar åt tjänsten på fältet varje månad. Två pionjärsystrar började bearbeta ett nytt distrikt, och inom tre månader ledde de bibelstudier med 20 personer, som alla var närvarande vid mötena. Rwanda sjöd av de goda nyheterna!

Fler och fler människor ställde frågor om Bibelns sanningar. Detta berodde i stor utsträckning på att stoff från tidskriften Vakna! regelbundet lästes i radio. Etern surrade av bibliska sanningar som avslöjade de falska läror som de olika religionerna lärde ut. Det är därför inte så underligt att vissa religiösa tidningar, som utövar stort inflytande i Rwanda, snart började attackera Jehovas vittnen. Men som vanligt ledde detta bara till att fler människor drogs till sanningen. Ungefär samtidigt började emellertid polisen hejda och fråga ut vittnena, och böter utkrävdes för deltagande i olaglig verksamhet.

Dekret ställer till problem

I november 1982 blev de tre pionjärer som tidigare hade undertecknat vittnenas ansökan om laglig inregistrering beordrade att infinna sig i Kigali. De arresterades vid ankomsten och kastades i fängelse utan dom och rannsakan. Rikets sal stängdes. Predikoverket måste nu bedrivas under jorden.

I ett brev från justitieministern till alla prefekturer (distrikt) meddelades att Jehovas vittnens verksamhet nu var förbjuden. Fler arresteringar följde. De flesta utländska pionjärer måste lämna landet. För de inhemska bröderna var detta en prövningens och luttringens tid. Precis i rätt tid började Vakttornet utkomma på kinyarwanda, vilket gav bröderna en extra ranson av andlig föda.

De tre pionjärerna med särskilt uppdrag, Gaspard Rwakabubu, Joseph Koroti och Ferdinand I’Mugarula, hade mycket att göra i det stora fängelset i Kigali. De ledde regelbundet bibelstudier med andra fångar, och ett antal interner lärde känna sanningen på det sättet. Månaderna gick utan att det blev någon  rättegång. Till sist, i oktober 1983, ställdes bröderna inför rätta. De anklagades för förskingring av människors pengar, uppror mot regeringen och andra fullständigt ogrundade beskyllningar. Inga som helst sifferuppgifter eller ekonomiska dokument presenterades som bevis under hela rättegången, och inte heller hade man inkallat några vittnen som kunde styrka anklagelserna.

Bröderna dömdes till två års fängelse och fick inte en enda dags straffeftergift. (Mördare fick däremot gagn av en amnesti under denna tid.) I Gisenyi uthärdade fem andra vittnen troget nära två års fängelsevistelse utan rättslig prövning.

En kort tids andrum år 1985 gjorde det möjligt för vissa rwandiska bröder att vara med vid områdessammankomsten i Nairobi och sammanträffa med bröder från den styrande kretsen. Men i mars 1986 hade arresteringar redan blivit vardagsmat i hela landet. Många greps i sina hem. Inte ens havande kvinnor och små barn skonades. I vissa områden försökte man få fatt på  vittnena genom att sätta upp deras namn på listor över efterspanade personer. Till sist hade över 140 vittnen kastats i fängelse — nästan en tredjedel av alla aktiva vittnen i landet!

Förtröstan på människor eller på den allsmäktige Guden?

Den 24 oktober 1986 togs äntligen vittnenas fall upp i domstolen. Somliga av dem hade då suttit i fängelse i över sex månader. Ett litet barn hade till och med fötts i fängelset och hade fått det passande namnet Shikama Hodari (Förbli Ståndaktig). De domar som avkunnades var chockerande hårda — mellan 5 och 12 års fängelse. En intresserad kvinna, som inte ens var förkunnare ännu, dömdes till tio års fängelse.

Dessa rättsfall blev internationellt kända och uppmärksammades även av statschefer i Europa och Afrika. Många människor i andra länder sände protestbrev till ansvariga myndighetspersoner i Rwanda. Enligt ett radiomeddelande fick regeringen vissa dagar ta emot 500 brev till förmån för Jehovas vittnen.

Allt detta skapade utmärkta tillfällen att vittna i fängelset. Vittnena visade prov på en enastående sammanhållning; de bad tillsammans och studerade Guds ord tillsammans. Många medfångar blev nyfikna och började studera Bibeln, och före detta brottslingar och prostituerade gör nu fina framsteg på vägen mot det eviga livet.

Trots de långa fängelsestraffen bevarade vittnena en optimistisk inställning. De sade: ”Vi har fått 12 år, men Satan kommer att få 1.000!” De brukade också säga: ”Här har vi större frihet än våra bröder utanför, för vi kan sjunga vid våra möten, och det kan inte de.”

En glad överraskning

Den 1 juli 1987, på 25-årsdagen av Rwandas oavhängighet, bad Rwandas president i ett radiotal om ursäkt för alla kränkningar av de mänskliga rättigheterna och meddelade att alla de som dömts till fängelse den 24 oktober 1986 skulle friges. Vilket modigt och berömvärt beslut! Några dagar senare blev alla de 49 bröder och systrar som hade fått sina domar den dagen frigivna.

 Den stora frågan var nu vad som skulle hända med dem som ännu inte hade blivit dömda. Efter flera veckor ställdes de till sist inför rätta och blev tillsagda att de skulle göra sitt land en större tjänst om de åkte hem och skötte sitt jordbruk och utförde annat nyttigt arbete.

Detta besked var naturligtvis en källa till stor glädje. De var fria! Över 30 odöpta förkunnare, som hade gjort stora framsteg under sin fängelsevistelse, framställde sig nu för dop. Efter denna ”fängelseskola” har alla mognat mycket snabbt. Omedelbart efter dopet började de flesta av dem tjäna som hjälppionjärer! Alla de vittnen som blev frigivna lyckades också få tag i arbete. — Se Psalm 37:25, 28.

Pascasie var en av dem som med glädje uthärdade dessa prövningar. Skärrad på grund av förbudet mot Jehovas vittnen tog hennes man med henne till polisstationen för att få henne arresterad. Trots att hon ännu inte var döpt, kastades hon i fängelse tillsammans med systrarna. Hennes dom löd på tio år. Trots att det smärtade henne att behöva lämna sina små barn, insåg hon att det var nödvändigt att lida för den sanna tillbedjan. Hon gjorde stora andliga framsteg i fängelset och hörde till dem som blev döpta efter frigivningen. Men hur lycklig blev hon inte när hon återvände hem och fann att hennes man var villig att börja studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen! Hon har verkligen blivit belönad för sin ståndaktighet, eftersom hennes man nu är hennes andlige broder och familjen är förenad i sann tillbedjan.

Ett fall som väntat på avgörande sedan år 1985 återupptogs i början av 1990, och fyra bröder dömdes till vardera tio års fängelse. Detta påverkade lyckligtvis inte verksamheten i andra delar av landet, där såväl Pionjärskolan som kretssammankomster kunde hållas. En zontillsyningsman besökte också Rwanda för första gången, och publicerandet av mer andlig föda på kinyarwanda ledde till ökad andlighet bland vittnena. Efter sex månaders fängelsevistelse frigavs de fyra bröderna på order av presidenten.

 I slutet av år 1990 utbröt plötsligt inbördeskrig i Rwanda. Våra bröders neutrala hållning i överensstämmelse med den bibliska princip som finns uttryckt i Johannes 17:14 — att de kristna ”inte är någon del av världen” — fick före detta motståndare att inse att Jehovas folk inte är någon människas fiender. Den hungersnöd som drabbade Rwanda i början av 1991 medförde också bekymmer och nödvändiggjorde biståndsinsatser i form av matsändningar till de svältdrabbade, i synnerhet i södra delen av landet. Kretssammankomster har nyligen kunnat hållas utan hinder. Bröderna hoppas att det en dag kommer att råda fullständig religionsfrihet i Rwanda och att verksamheten kommer att bli lagligt erkänd, men till dess fortsätter de att hjälpa de många sanningssökarna bland Rwandas växande befolkning.

Teokratisk återhämtning i Uganda trots många problem

Det ”befrielsekrig” som utkämpades år 1979 medförde många förändringar. Plundring, våld och lidande ledde till att man måste sätta in hjälpåtgärder; post- och telefonförbindelserna var avbrutna. Snart kom emellertid en ny regering till makten, och den 19 november 1979 meddelade den ugandiska tidningen Times, under rubriken ”Missionärer får återvända”, att förbudet mot Jehovas vittnen hade upphävts och religionsfrihet införts.

En ny serie kretssammankomster organiserades snart och besöktes av 241 personer. Men landets ekonomi var ödelagd, och ett människoliv var inte mycket värt. Många människor bar vapen, och före detta soldater förvandlades till brottslingar. Skottlossning hördes nästan varje natt. Det var riskabelt att färdas på vägarna.

Vid avdelningskontoret i Nairobi var man mycket angelägen om att bygga upp och uppmuntra bröderna och sökte därför efter frivilliga som kunde föra in biblisk litteratur i Uganda. Detta krävde stort mod, eftersom många människor var beväpnade och soldaterna ofta levde ett dubbelliv och ägnade sig åt brottslig verksamhet på nätterna. De frivilliga måste passera en  skogbevuxen sträcka mellan Jinja och Kampala, ett område känt för täta överfall. Människor var i allmänhet tvungna att köra denna sträcka med högsta hastighet, tills de nådde mer tättbefolkade områden.

En missionär som övernattade hos en broder i Mbale hörde hur någon höll på att mixtra med hans bil, som stod parkerad ute på gården. Eftersom han insåg att tjuvarna förmodligen var beväpnade, beslöt han sig för att låta dem ta vad de ville ha. Morgonen därpå fann han att bilen saknade två hjul, och tjuvarna hade också stulit reservhjulet och vindrutan. Han var tvungen att tillryggalägga den cirka 240 kilometer långa vägen till Kampala, som bland annat inbegrep den farliga sträckan genom skogen, med två lånade hjul vars däck var nästan blankslitna och utan någon vindruta som kunde skydda honom mot det fallande regnet. Men allt gick bra — han fick ingen punktering, bara en hel del regn och blåst i ansiktet!

I december 1980 nådde man den nya toppsiffran 175 förkunnare. Det nya året inleddes med en områdessammankomst, som hölls i Lugogo Stadium i Kampala med 360 närvarande. Trots fortsatta våldsamheter lärde människor känna sanningen, och i juli fanns det 206 förkunnare i landet, som placerade i genomsnitt 12,5 lösnummer av tidskrifterna varje månad.

Eftersom det fanns åtta församlingar i Uganda men bara en äldste, var man i stort behov av hjälp. Man beslöt därför att göra ett nytt försök att få in missionärer i landet. I september 1982 anlände två ogifta missionärsbröder, Ari Palviainen och Jeffrey Welch, till Kampala mitt under de pågående oroligheterna. Det var fortfarande utegångsförbud efter klockan halv sju på kvällen, och skottlossning, och till och med regelrätta eldstrider, förekom nästan varje natt. Somliga förkunnare försvann och befarades vara döda men kom tillbaka igen. Andra kom aldrig tillbaka. Allt som allt förlorade åtta ugandiska förkunnare livet under den oroliga tiden efter kriget år 1979.

I februari 1983 beviljades missionärerna uppehållstillstånd, och i april samma år hade man inrättat ett missionärshem i ett  tämligen säkert område med fyra oförskräckta gileaditer, däribland Heinz och Marianne Wertholz. Det ugandiska folkets vänlighet och respekt för Bibeln gjorde det lätt för missionärerna att glömma de ekonomiska problemen, de dåliga vägarna, de osäkra förhållandena och de nattliga striderna. Det var inte ovanligt att de hade 10 eller 15 bibelstudier var. Under en speciell månad placerade de fyra missionärerna 4.084 lösnummer!

”Där är han!”

I en by i det inre av Uganda kom ett exemplar av Sanningsboken i händerna på en medelålders man, som snart upptäckte vilken skatt han hade i sin ägo. Han läste den om och om igen och började sedan vittna för alla han kom i kontakt med. Han påstod sig till och med vara ett Jehovas vittne, trots att han aldrig själv hade träffat ett vittne och visste att det inte fanns några i närheten.

Han insåg att han måste leta reda på sina ”bröder”. En dag tog han därför sin cykel och gav sig av till Kampala för att leta efter Jehovas vittnen. När han såg ett kors på en kyrka, visste han att de inte kunde finnas där. De människor han frågade kände till Jehovas vittnen men kunde inte ge honom någon exakt adress. I ren desperation gick han in i en bokhandel och frågade om någon visste var vittnena höll hus. Expediten sade att några vittnen ibland brukade komma in och visa tidskrifterna, men han visste inte var de bodde. ”Om de kommer tillbaka”, sade den intresserade mannen, ”kan du väl vara snäll och ge dem min adress. De måste besöka mig.”

Just då höll två missionärer på att göra återbesök hos människor som tidigare hade visat intresse, men ingen av dem var hemma. De tittade igenom sina anteckningar igen, och när de såg expeditens namn sade de: ”Vi besöker honom igen.”

När bröderna kom in i bokhandeln, sade expediten: ”Det var någon här som var mycket angelägen om att träffa er.” Han tittade ut genom dörren och pekade nedåt vägen och tillade: ”Där är han!”

 Några ögonblick senare träffade dessa europeiska missionärer den intresserade mannen. Han omfamnade dem båda två! Han blev naturligtvis en mycket flitig elev. Snart byggdes en liten Rikets sal i hans by, och efter sitt överlämnande och dop har han i full bemärkelse blivit en broder.

Krig igen!

De flesta människor i Uganda hade det svårt vid den här tiden. Livet var mycket otryggt. Många fördes bort av armén och återsågs aldrig mer. Priserna sköt i höjden. Brödpriset, till exempel, steg med 1.000 procent under åren 1974—1984! Somliga slutade upp att räkna sina pengar när de skulle köpa något och mätte i stället högen av sedlar med en linjal!

Det växande missnöjet banade väg för gerillakrig. Till sist, efter månader av strider, ryckte Nationella motståndsrörelsen makten ur händerna på regeringen. De flyende trupperna stal vad de kom över och sköt ihjäl människor utan anledning.

Stridigheter utbröt också i området kring missionärshemmet. Följande dag började skottlossningen på nytt när missionärerna var på väg till ett kristet möte. Kulorna ven över deras huvuden, men ingen blev skadad. Så en söndagseftermiddag fick de objudna gäster: flyende soldater på plundringståg. De blev arga över att ytterdörren var låst. Men när deras ledare såg missionärernas identitetskort, ändrade han genast inställning och blev vänlig och rörde inte deras tillhörigheter. Männen tog lite ursäktande en del kläder och sängkläder men ingenting av större värde.

När de gav sig av rådde de missionärerna att ställa till oreda i huset, dra ner gardiner, tömma ut byrålådor och strö ut saker och ting på golvet, så att det såg ut som om huset redan hade blivit plundrat. Det fungerade; nästan ingenting blev stulet. Innan lugnet återvände fick missionärerna tillbringa ett helt dygn i ett litet skafferi, medan häftiga strider rasade runt omkring dem. Skafferiet var den säkraste platsen i huset. Under  hela denna tid kände de Jehovas beskydd och brödernas kärleksfulla omtanke.

De ugandiska bröderna kan berätta många erfarenheter om hur Jehovas skyddande hand har vilat över dem. Somliga kan peka på kulhål i kläderna och väggarna. En pionjär med särskilt uppdrag fick ligga platt på magen i fem timmar, medan kulorna från korselden mellan regeringstrupper och rebeller ven över hans huvud. När det blev lugnt fann han att han var omgiven av döda kroppar.

Lugnare förhållanden och nya glädjeämnen

Under de följande månaderna blev situationen betydligt lugnare, och många förvånansvärda ting inträffade. För att ta ett exempel: På vägen hem hade missionärerna varit tvungna att passera ett stort hus som tillhörde en hög regeringstjänsteman, och detta hus var alltid bevakat av soldater med ett så oberäkneligt uppförande att människor var rädda för dem. Missionärerna drog själva en suck av lättnad varje gång de hade passerat denna plats, och missionärshemmet fick allt färre besökare. Men  i och med regimskiftet blev detta hus plötsligt till uthyrning, samtidigt som missionärerna var tvungna att flytta från det hus som de bodde i. Det dröjde inte länge förrän missionärerna själva bodde i just det hus som de hade varit så rädda för att passera och kunde äta sin middag ute på den stora terrassen och njuta av den tropiska kvällsbrisen. Om någon hade antytt något sådant ett år tidigare, skulle ingen ha trott att det var möjligt!

Verket gick fint framåt i Kampala. Många områden i staden hade inte bearbetats på över tio år, och det fanns mycket kvar att göra. De ugandiska bröderna ökade takten och ägnade i genomsnitt 14,3 timmar i månaden åt tjänsten på fältet år 1987.

Ett starkt band av kärlek utvecklades bland dessa vittnen. De var mer än villiga att göra uppoffringar för sina bröder, trots att deras materiella tillgångar var mycket begränsade. (Joh. 13:34, 35) Många av dem måste spara i flera månader för att kunna resa till områdessammankomsten. De visade stor gästfrihet mot varandra och ställde alltid upp när missionärerna behövde hjälp. Jehova bistod dem utan tvivel också på många sätt, och ofta var det ett rent ”mirakel” att sammankomster över huvud taget kunde hållas, trots att man ibland inte hade någon högtalarutrustning eller ens några stolar.

Sedan missionärshem hade upprättats i Kampala och Jinja, öppnades ett tredje på andra sidan Kampala. För närvarande har Uganda 18 församlingar, 820 förkunnare och mer än 140 pionjärer. År 1991 var 3.204 personer närvarande vid Åminnelsen. Rikets salar har byggts i Jinja, Tororo, Mbale och Kampala. Predikandet av de goda nyheterna försiggår emellertid fortfarande inte ostört, och framtiden är oviss.

Sedan år 1989 har motstånd återigen blossat upp. Det började med negativa kommentarer från prästerskapet, och sedan följde kritiska tidningsartiklar, godtyckliga muntliga avslag på redan godkända byggnadstillstånd, vägran att tillåta sammankomster på vissa platser och andra ingripanden från felunderrättade tjänstemän. Efter en tid begärde myndigheterna att alla föreningar och sammanslutningar skulle inregistreras på nytt, och Internationella  Bibelstudiesällskapets ansökan om inregistrering avslogs. De flesta missionärer blev tvungna att lämna landet. Trots alla dessa problem kunde områdessammankomsterna i december 1990 genomföras som planerat. Somliga höga tjänstemän har visat sig vara mycket hjälpsamma och ärliga, och vi har därför anledning att hoppas att missionärerna snart kan återvända till Uganda och fortsätta med sitt undervisningsarbete. Möjligheterna till tillväxt är mycket stora på detta predikofält, och vännerna ber skördens Herre att han skall sända ut fler arbetare. — Matt. 9:37, 38.

Kenya laddar upp för fortsatt expansion

När Jehovas organisation nu gick framåt med stormsteg överallt i världen och en stadig tillväxt kunde noteras också i Östafrika, var tiden inne att förbättra de tekniska resurserna vid avdelningskontoret i Kenya. Hur spännande var det inte när de två första persondatorerna anlände från avdelningskontoret i Tyskland!

 Först var alla mycket konfunderade över dessa nya maskiner, men med hjälp av Jehovas ande och några enkla instruktionsböcker kunde man snart ta datorerna i bruk. Med hjälp av dessa datorer kunde man överföra text till disketter, som sedan kunde sändas till utländska avdelningskontor som svarade för tryckningen. Detta öppnade helt nya möjligheter. Nu behövde man inte längre skicka två eller tre korrektur fram och tillbaka mellan England och Kenya innan den swahiliska upplagan av Vakttornet kunde tryckas. Tack vare detta utkommer nu Vakttornet samtidigt på swahili och engelska, vilket innebär att alla församlingar i Kenya kan studera samma bibliska stoff samma vecka.

Samtidigt som förkunnarantalet ökade stadigt, ökade också vittnenas andlighet mycket påtagligt. De avsatte mer tid åt tjänsten på fältet och satte Rikets intressen främst genom att bevara sina andliga ögon ogrumlade. Allt fler bemödade sig om att hjälpa sina många barn genom att hålla ett regelbundet familjestudium. Nya äldste har också förordnats, och fler och fler unga  bröder strävar efter att kvalificera sig som biträdande tjänare. Många har utstått prövningar i fråga om sin kristna neutralitet. Ännu fler har varit villiga att göra materiella uppoffringar för att få en egen Rikets sal.

Den internationella sammankomsten ”Vi bevarar vår ostrafflighet” år 1985

Kenya hörde till de länder som under hösten 1985 utvalts att vara värdland för en speciell internationell sammankomst med utländska besökare. Nära 2.000 utländska delegater kom till sammankomsten i Nairobi. Även om dessa besökare uppskattade Kenyas natur och djurliv, var de alla överens om att höjdpunkten under besöket var själva sammankomsten och tjänsten på fältet, som de tog del i tillsammans med de inhemska vännerna.

När invånarna i Nairobi såg alla dessa wazungu (vita människor eller européer) med sina kenyanska guider, väckte det en hel del uppseende. Besökarna, i sin tur, fascinerades av det kenyanska folkets stora intresse för Bibeln och av skarorna av små barn som följde dem vart de gick.

Också vid sammankomsten blev besökarna imponerade av de tusentals uppmärksamma barnen. Över 8.000 personer fyllde Jamhuri Park i Nairobi — den största sammankomst som någonsin hållits i Kenya. Till stor glädje för de närvarande besöktes denna sammankomst av två bröder från den styrande kretsen, Theodore Jaracz och Albert Schroeder.

Under de följande åren utökades avdelningskontorets personal, och det kom också fler missionärer till landet. Missionärerna blev välsignade med många andliga barn. Med missionärernas hjälp växte till exempel Eldoretförsamlingen från 45 till 129 förkunnare på fyra år. Tack vare den allt starkare pionjärandan fortsatte Rikets intressen att ha framgång. År 1987 ägnade de drygt 4.000 förkunnarna över 1,5 miljoner timmar åt tjänsten på fältet, och församlingsförkunnarna hade ett genomsnitt på 16,4 timmar i månaden.

 Samma år hade närvaroantalet vid Åminnelsen ökat till 15.683, och 466 hade blivit döpta. Över 1.000 tog del i pionjärtjänsten varje månad, och mer än 500 av dessa var reguljära pionjärer. Flera nya Rikets salar uppfördes, och man hade planer på att bygga en ny sammankomsthall i utkanten av Nairobi. För första gången fanns det mer än 10.000 aktiva förkunnare i de länder som avdelningskontoret i Kenya hade tillsyn över, däribland 1.000 reguljära pionjärer. Då hände plötsligt något chockartat.

Verket förbjudet igen

Kort efter det att man genomfört den serie kretssammankomster som handlade om olika trosprov och medan förberedelserna för områdessammankomsten ”Förtrösta på Jehova” pågick som bäst, sattes denna förtröstan på ett svårt prov. Den 19 november 1987 publicerade den kenyanska tidningen Gazette en officiell kungörelse som var daterad den 9 november och som meddelade att sammanslutningen Jehovas vittnen i Östafrika hade avregistrerats, trots att den hade funnits till i över 25 år. Enligt kungörelsen hade vittnena 21 dagar på sig att avveckla verksamheten och fördela tillgångarna bland medlemmarna. Samma eftermiddag fick bröderna ett brev från registreringsmyndigheterna som bekräftade beslutet. Man angav inga skäl.

Följande morgon publicerade en av dagstidningarna nyheten i en liten notis på sidan 5, inte på första sidan, som man hade gjort år 1973. Utländska telegrambyråer hörde emellertid genast av sig och publicerade sedan den chockartade nyheten. Man försökte också kontakta ansvariga regeringstjänstemän, men dessa var antingen upptagna med ett statsbesök eller också ville de över huvud taget inte diskutera frågan.

Bröderna tog kontakt med en advokat, och efter mycken bön lämnade man in en besvärsskrivelse. Den 27 november beslöt en domare att fallet borde tas upp till prövning, vilket innebar att sammanslutningen Jehovas vittnen återigen hade laglig status i avvaktan på utgången. Mötesverksamheten och tjänsten på  fältet fortsatte därför att bedrivas helt öppet överallt i landet, och vännerna kunde andas ut ett slag.

Hur gick det då med sammankomsterna? Det krävdes verklig tro av bröderna att fortsätta med förberedelsearbetet, men hur glada blev de inte när de fick de nödvändiga tillstånden! Efter vissa problem lyckades man också få kontrakt på lämpliga sammankomstlokaler, vilket innebar att alla tre områdessammankomsterna med temat ”Förtrösta på Jehova” kunde hållas i december som planerat. Det sammanlagda antalet närvarande var 10.177, och 228 blev döpta.

Förhållandena tycktes nu ha normaliserats. Vittnena var fullt medvetna om att avdelningskontorets framtid och verksamheten i Kenya låg i Jehovas händer.

Ärendet har väntat på avgörande i flera år, och domstolen har gång på gång skjutit upp målet. Detta har gett upphov till många incidenter på det lokala planet, då myndighetspersoner som inte känt till vår lagliga status har arresterat bröder, förhalat beslut om tillstånd eller till och med vägrat att tillåta sammankomster. Under tiden har kristenhetens präster blandat sig i politiken i större utsträckning än någonsin tidigare, vilket har hjälpt många människor att se kontrasten mellan prästerskapet och de laglydiga, fredsälskande vittnena.

Följden har blivit att antalet förkunnare av Riket har fortsatt att öka. Vid tiden för åminnelsen av Jesu död år 1991 fanns det nära 6.000 förkunnare i landet, och 19.644 personer var närvarande vid detta firande. Sammankomsthallar har byggts i Nairobi såväl som i Nanyuki, som ligger precis vid ekvatorn. Den stora tillväxten har naturligtvis betytt mer arbete för avdelningskontoret, och Betelfamiljen har därför utökats till 38 personer. Behovet av en utbyggnad av de befintliga lokalerna har också blivit överhängande.

Låt oss gå framtiden till mötes med förtröstan på Jehova

Utrymmet medger inte att vi nämner alla de viktiga skeenden och spännande händelser som inträffat i Östafrika. Otaliga  andra vittnen har gjort stora uppoffringar för de goda nyheterna och fått utstå lidanden som tjänare åt den sanne Guden. Många har axlat tunga ansvarsbördor och i likhet med aposteln Paulus burit ”bekymren för alla församlingarna” år efter år. (2 Kor. 11:28) Ekonomiska, rättsliga och politiska problem fortsätter att hemsöka denna del av världen. En varaktig lösning på alla dessa problem kan endast åstadkommas genom Jehovas rike, men ett stort insamlande verk återstår ännu att utföra.

 Befolkningen i denna del av världen har fördubblats under de 20 senaste åren. I augusti 1991 hade de länder som avdelningskontoret har tillsyn över ett nytt förkunnarrekord på sammanlagt 15.970. Bröderna vid avdelningskontoret säger: ”Vi vet att Jehova känner sina får och ber att ’Jehovas ord må förbli likt en löpeld’ innan det snabbt annalkande slutet kommer och den tid är här då detta vackra område med alla dess skapelsens under kommer att utgöra en del av ett verkligt, världsomfattande paradis.” — 2 Tess. 3:1.

[Fotnoter]

[Tabeller på sidan 206]

(För formaterad text, se publikationen.)

Kenya 8.000

1950 3

1960 108

1970 947

1980 2.266

1991 6.300

Högsta antal förkunnare

2.000

1950

1960 5

1970 132

1980 317

1991 1.256

Medeltal pionjärer

[Tabeller på sidan 207]

(För formaterad text, se publikationen.)

Nio länder under avdelningskontoret i Kenya

17.000

1950 119

1960 865

1970 2.822

1980 5.263

1991 15.970

Högsta antal förkunnare

4.000

1950 1

1960 49

1970 296

1980 599

1991 3.127

Medeltal pionjärer

 [Ruta/Karta på sidan 66]

(För formaterad text, se publikationen)

Röda havet

Adenviken

YEMEN

SUDAN

Nilen

Omdurman

Khartoum

Eritrea

Asmara

DJIBOUTI

ETIOPIEN

Addis Abeba

SOMALIA

Mogadishu

KENYA

Nairobi

Mombasa

Ekvatorn

Victoriasjön

UGANDA

Kampala

ZAIRE

RWANDA

BURUNDI

TANZANIA

Zanzibar

Dar es Salaam

Mbeya

MALAWI

ZAMBIA

Indiska oceanen

SEYCHELLERNA

MADAGASKAR

[Ruta]

KENYA

Huvudstad: Nairobi

Officiella språk: Swahili och engelska

Största religion: Skiftande trosuppfattningar

Folkmängd: 23.000.000

Avdelningskontor: Nairobi

[Bild på sidan 69]

Unga herdar i Kenya

 [Bilder på sidan 71]

Kenya — hemvist för en fascinerande mångfald vilda djur

 [Bilder på sidan 74]

Olga Smith och hennes två barn tar farväl av maken Gray och dennes bror Frank strax innan bröderna avseglar till Östafrika

Frank Smith i Nairobi, nära stadens centrum, år 1931

Gray Smith vittnar i Kenya år 1931

[Bild på sidan 76]

David Norman och Robert Nisbet i Durban i Sydafrika år 1931, strax innan de skall avsegla till Dar es Salaam

 [Bilder på sidan 79]

George Nisbet, Gray och Olga Smith och Robert Nisbet tar sig över Limpopofloden och gör ett litet uppehåll på sin väg till Östafrika år 1935

[Bild på sidan 88]

Några ”veteraner” samlas över en kopp kaffe eller te i närheten av Nairobi år 1985. Från vänster: Muriel Nisbet, Margaret Stephenson, Vera Palliser, Mary Whittington och William Nisbet

[Bild på sidan 93]

Systrarna Ingilizi Caliopi och Mary Girgis i Khartoum i Sudan

[Bild på sidan 96]

Gileadmissionärerna Dean Haupt och Haywood Ward i Addis Abeba

[Bild på sidan 99]

Det lilla avdelningskontoret i Addis Abeba i Etiopien år 1953

[Bild på sidan 105]

Hosea Njabula och hans hustru Leya var bland de första som förkunnade de goda nyheterna i Tanzania

[Bild på sidan 107]

Nio av dem som lärde känna sanningen i södra Tanzania på 1930-talet. Från vänster till höger: Andrew Chungu, Obeth Mwaisabila, Timothy och Ana Kafuko, Leya Nsile, Joram Kajumba, Jimu Mwaikwaba och Stela och Semu Mwasakuna

[Bild på sidan 108]

Thomson Kangale var en tålmodig lärare för sina östafrikanska bröder

[Bild på sidan 123]

George Kadu och Margaret Nyende upplivar gamla minnen från predikoverkets första tid i Uganda, då de lärde känna sanningen för över 35 år sedan

[Bild på sidan 131]

Kenyas första missionärshem och avdelningskontor i Nairobi öppnades den 1 februari 1963

[Bilder på sidan 139]

Ovan: År 1965 fick Kenya ett nytt avdelningskontor, som var inhyst på övervåningen i detta hus. Nedan: Baksidan av det tredje avdelningskontoret år 1970, före ombyggnaden

[Bild på sidan 141]

Lamond Kandama, som tjänat som pionjär med särskilt uppdrag i Zambia, Tanzania och Kenya i över 50 år, tillsammans med Esinala och Stanley Makumba, som har tillbringat över 40 år som heltidstjänare i Uganda och Kenya, huvudsakligen i resetjänsten

[Bild på sidan 142]

John och Kay Jason, som tjänar vid Betel i Nairobi, har båda tillbringat över 50 år i heltidstjänsten

[Bild på sidan 157]

En grupp lyckliga rwandier efter sitt dop

[Bild på sidan 158]

Anna Nabulya, en av Ugandas många ståndaktiga förkunnare

[Bild på sidan 169]

Gebregziabher Woldetnsae, en tillsyningsman som offrade allt för sina bröder ända fram till sin död

 [Bilder på sidan 177]

Vittnen som vi ser fram emot att få träffa i uppståndelsen. Alla blev mördade för sin lojalitet mot de goda nyheterna. Från vänster till höger, med början högst upp: Ayele Zeleyew, Hailu Yemiru, Wubi Ayele, Kaba Ayana, Gebreyohanes Adhanom, Adera Teshome, Wondimu Demera, Kasa Gebremedhin, Eshetu Mindu

[Bild på sidan 192]

Gaspard Rwakabubu, Joseph Koroti och Ferdinand I’Mugarula var mycket lyckliga över att kunna vara närvarande vid den internationella sammankomsten i Nairobi år 1985, sedan de frigetts från fängelset i Kigali

[Bild på sidan 199]

Kretssammankomst i Mbale i Uganda år 1987

[Bild på sidan 201]

Det nuvarande avdelningskontoret och Betelhemmet i Nairobi efter utbyggnaden

[Bild på sidan 202]

Bernard Musinga tillbringade 20 år i Östafrika som resande tillsyningsman och medlem av avdelningskontorets kommitté innan han återvände till sitt hemland Zambia