Danmark

DÄR Nordsjön och Östersjön möts ligger det äldsta och minsta av de skandinaviska kungadömena, det lilla Danmark. Det består av halvön Jylland, omgiven av 483 större eller mindre öar — ett land prytt med fruktbara åkrar och gröna ängar, ljusa skogar och stilla sjöar.

Landets vänliga natur — här finns inga vilda bergstrakter, inga temperamentsfulla vulkaner, inga våldsamma floder, inga torra öknar — avspeglas i folkets natur. Danskarna provoceras inte så lätt till våldsamma känsloutbrott. De ställer sig ofta skeptiska, förhåller sig avvaktande och är mycket toleranta.

 Detta kan vara förklaringen till att de religiösa förändringarna i landet har haft ett så lugnt förlopp. Omkring år 800 v.t. kom ”kristna” missionärer upp till det hedniska Danmarks vikingar med den katolska tron, och före år 1000 v.t. hade de flesta danskarna formellt gått över till katolicismen.

Drygt 500 år senare spred sig lutherdomen till Skandinavien, när kung Kristian III omvände sig till den nya tron och bestämde att den också skulle vara hans undersåtars tro. Det förekom praktiskt taget inget motstånd mot den här ”reformationen”, som införde en statskyrka med obligatoriskt medlemskap. Ofta kunde de katolska prästerna fortsätta i sitt ämbete, men nu som lutherska präster. Gemene man märkte ingen större skillnad; den lutherska reformationen gjorde inte Bibeln till en folkets bok.

År 1849 fick landet en demokratisk författning och religionsfrihet. Statskyrkan blev en ”folkkyrka” med frivilligt medlemskap, men fortfarande underställd kungen som högsta instans. Det var få som begärde sitt utträde, och i dag — över 140 år senare — är 90 procent av befolkningen fortfarande medlemmar i folkkyrkan.

Religiösa väckelser

Från mitten av 1800-talet svepte flera religiösa väckelser fram över landet. Under inflytande av teologen och prästen N. F. S. Grundtvig började somliga bilda egna församlingar — som regel inom ramen för folkkyrkan. Dessa ”grundtvigianer”, som de kallades, hade en liberal bibelsyn och lade inte så stor tonvikt på bibelläsning. Däremot ägnade de sig åt att sprida allmän upplysning och byggde folkhögskolor runt om i landet, där ungdomar kunde få undervisning, i synnerhet i sådana ämnen som historia och litteratur.

Något senare kom en annan väckelse i form av Indre Mission. Den inleddes av en lekmannarörelse som sökte  väcka folkkyrkans medlemmar till en ”medveten, levande kristen tro”. I motsats till grundtvigianerna lade Indre Missions medlemmar stor vikt vid bibelläsning. De betonade särskilt synden och läran om evig förtappelse i helvetet. I de trakter där Indre Mission hade stort inflytande blev sådana ”världsligheter” som dans, sprit och kortspel kraftigt fördömda.

Intresse för Kristi återkomst

Samtidigt som det religiösa intresset i Danmark stärktes, vällde ateistiska och evolutionistiska idéer in över landet. Under den här brytningstiden började några se skillnaden mellan det Bibeln lärde och det kyrkan sade, och en del blev genom sin bibelläsning intresserade av profetiorna om Kristi återkomst.

Detta lade Sällskapet Vakttornets förste president, Charles Taze Russell, märke till när han på sin första resa till Europa år 1891 också besökte Danmark. Han skrev i sin rapport: ”Norge, Sverige, Danmark, Schweiz och i synnerhet England, Irland och Skottland är mogna fält som väntar på att bli skördade. Dessa fält verkar ropa: ’Kom över och hjälp oss!’ och vi känner inte till någon annan del av världen som så förhoppningsfullt väntar på skäran och skörden. ... Det finns ett stort behov av en svensk översättning [av Millennial Dawn] och likaså en översättning som både danskarna och norrmännen kan använda.”

Den första förkunnaren

År 1894 kom en 25-årig danskamerikan, skomakaren Sophus Winter, till Danmark och bosatte sig i huvudstaden Köpenhamn. Första bandet av Millennii dagning och några traktater hade blivit översatta. Mot slutet av året kunde broder Winter meddela Sällskapets huvudkontor, som då låg i Allegheny i Pennsylvania i USA, att han nu hade placerat alla böcker han hade haft med sig.

 Andra bandet av Millennii dagning kom ut på dansk-norska år 1895, och i januari 1897 började Winter ge ut en månatlig tidskrift, Tusindaars-Rigets Budbærer [Tusenårsrikets budbärare]. Intresset hade nu väckts hos enskilda personer runt om i landet, och år 1899 var 15 närvarande när högtiden till minne av Kristi död firades i Köpenhamn och 12 i Odder.

Året därpå slog sanningen också rot i trakten kring Fårevejle, ett litet stationssamhälle på nordvästra Själland. En starkt religiös man vid namn Hans Peter Larsen, som först var knuten till Indre Mission och därefter till baptistsamfundet, kom i kontakt med broder Winter och lämnade baptisterna. Snart samlades ett tiotal personer till möten i ett privat hem. I många år talade man där i trakten om hur han och en trosfrände förkunnade Kristi återkomst genom att sätta upp lappar på telefonstolparna. Deras arbete var inte resultatlöst. År 1902 lät en ung kvinna, Albertine Hansen, döpa sig i Sejerøbukten. Hon var aktiv i sanningen till sin död vintern 1968, över 66 år senare.

En ny medarbetare

Några av dessa första förkunnare talade med vänner och bekanta, andra delade ut traktater vid kyrkportarna, och en del var kolportörer (heltidsförkunnare) periodvis. Bland de sistnämnda var Carl Lüttichau, som sommaren 1899 reste omkring flera veckor på Själland och spred många böcker i Roskilde, Holbæk och andra städer.

Lüttichau hade samma år återvänt från Sydafrika, där han hade råkat ut för en allvarlig olycka och hade lovat att han skulle tjäna Gud om han överlevde. Han höll sitt löfte, för efter hemkomsten började han snart samarbeta med Sophus Winter. I januari 1900 började de tillsammans ge ut Zion’s Watch Tower på danska under namnet Zions Vagt-Taarn (Zions Vakt-Torn).

 Kort därefter började emellertid Sophus Winter glida bort från sanningen. Zions Vagt-Taarn upphörde hösten 1901, och under loppet av åren 1902 och 1903 försvann Winter ut i det religiösa mörkret.

År 1903 tog Carl Lüttichau ledningen. Han var född på Jylland, på Vingegaard som tillhörde godset Tjele. Det ägdes av hans far, som under några år beklädde posten som finansminister i den danska regeringen. Carl Lüttichau tog studentexamen med högsta betyg, blev filosofie kandidat och studerade vid universitetet i Edinburgh i Skottland, tills han år 1896 for till Sydafrika. Med den bakgrunden och med sitt belevade sätt, som gjorde honom omtyckt bland folk, var han väl rustad för det arbete som låg framför honom.

Den första större händelsen medan Lüttichau förestod arbetet var Charles Taze Russells besök i april 1903. Under besöket hölls flera möten, det största med ett närvaroantal på 200. I oktober började Lüttichau åter ge ut Vakt-Tornet på danska, och från och med juli 1904 utkom det regelbundet varje månad.

En skyltmålare finner sanningen

Till mötena i Köpenhamn samlades en liten grupp på fem—sex personer, däribland två fattiga sömmerskor. Men det skulle snart komma förstärkning.

I Brønshøj i norra delen av Köpenhamn bodde en norsk skyltmålare, John Reinseth. Han och hans hustru, Augusta, försökte uppfostra sina fem barn enligt Guds ord. John läste ofta ur Bibeln för sin familj och förklarade det han läste, så att också barnen förstod det. De hade också gått på olika religiösa möten, men utan att känna sig tillfredsställda. Men så en kväll föll de alla på knä, och fadern bad innerligt till Gud om att han skulle visa dem vad som var sanningen. Nästa morgon stod en kolportör vid dörren  med första bandet av Millennii dagning! Det var Anna Hansen, en av de två fattiga sömmerskorna.

Carl Lüttichau besökte familjen, och efter långa diskussioner började John Reinseth vara med vid möten på Ole Suhrs Gade, där Sällskapets kontor låg. Efter varje möte skyndade han sig hem och berättade för sin hustru om allt det underbara han hade hört. Hon hade varit sängliggande några år, men så snart hon blev bättre och kunde gå med hjälp av kryckor, följde också hon med till mötena.

Familjen tog snabbt emot sanningen. John gick från dörr till dörr all sin lediga tid. Han steg ofta upp klockan halv fem på morgonen och förberedde sig för mötena. Han var mycket uthållig. När han längre fram på dagen blev trött, berättas det, brukade han sätta sig på en stol och blunda. Han höll en nyckelknippa löst i handen. När han somnade och tappade nycklarna, väcktes han av sin självuppfunna väckarklocka och var åter pigg att sätta i gång.

 Hans hustru önskade, trots sin svaga hälsa, sprida sanningen i sin födelsetrakt kring Hellebæk på norra Själland. Hon packade en stor korgkoffert med böcker och skickade den med tåg till Helsingör. Eftersom hon inte orkade bära mer än ett par böcker i sin handväska, lät hon sy ett bälte att ha runt midjan med stora fickor som hon fyllde med böcker. Rustad med sin lätta väska i ena handen, en käpp i den andra och flera böcker runt midjan, dolda av en vid kjol, gick den här modiga systern alldeles ensam från villa till villa längs nordkusten för att tala med folk. När hon dog år 1925, var hennes sista ord: ”Det finns så mycket som måste göras där på Nordsjälland, och jag ville så gärna göra det.”

Tre av deras barn blev också nitiska för sanningen, och sonen Poul var senare landstjänare under en period.

”Onsdagsvännerna” i Ålborg

År 1910 hade en liten grupp människor i Ålborg avskilt sig från olika trossamfund, eftersom de inte fann någon andlig föda där. De samlades varje onsdag i privata hem för att själva undersöka Bibeln. I gruppen fanns det ett gift par, Peter och Johanne Jensen. Deras son Arthur var också med på mötena då och då, men han var fritänkare.

När Anna Hansen — sömmerskan som hade besökt familjen Reinseth — en dag kom och erbjöd första bandet av Millennii dagning skaffade sig Johanne Jensen boken, och Arthur läste den på natten. Under en resa till Köpenhamn blev han inlagd på sjukhus för tyfus och fick då tid att studera boken närmare. Följden blev att han sände bud till kontoret på Ole Suhrs Gade och bad att få alla publikationer som fanns. Han tog emot sanningen med entusiasm och var helt enkelt omättlig. När han hade skrivits ut från sjukhuset, var han med på alla möten. Men det var inte nog för honom. Efter mötena följde han ofta Poul Reinseth  hem, varefter Poul i sin tur följde Arthur hem. Och så kunde de två unga männen omväxlande följa varandra hem hela natten och tala om sanningen. De blev vänner för livet.

Nu började en livlig korrespondens mellan Arthur och hans mor i Ålborg, och han var mycket glad över att få berätta för ”onsdagsvännerna” om de bibliska sanningar han hade funnit. När han reste hem till jul följde Poul Reinseth med. Arthur blev ombedd att leda ett onsdagsmöte, och de tankar han framförde ledde till en livlig diskussion. Det blev mycket tal om hedningarnas tider och att de utlöpte år 1914. Inte alla ”onsdagsvännerna” visade fortsatt intresse. Men en kärna höll fast vid sanningen, och på så sätt bildades en församling i Ålborg år 1912. En ung kvinna i gruppen, Thyra Larsen, blev kolportör, och andra, däribland hennes systrar Johanne och Dagmar, understödde troget församlingen.

Besök av broder Russell

Allteftersom år 1914 ryckte närmare, steg förväntningarna hos de få bibelforskarna. Vad skulle hända när hedningarnas tider löpte ut? Skulle Harmageddon följa omedelbart efter? Skulle församlingen tas upp till himlen före Harmageddon? Allt detta sysselsatte brödernas tankar. De visste naturligtvis att evangeliet först skulle predikas för alla folk, som det sägs i Matteus 24:14, men det kunde redan ha skett, menade de, eftersom alla nationer  fanns representerade i Amerika, där Russells predikningar publicerades i dagstidningar.

Förväntningarna och tillväxten stimulerades mycket av besök från huvudkontoret i Förenta staterna. Den 24 maj 1909 anlände broder Russell med tåg från Stockholm, och ungefär 100 personer kom till Ole Suhrs Gade för att höra honom tala över ämnet ”Förbunden”. På kvällen lyssnade 600 uppmärksamt till hans föredrag ”Störtandet av Satans välde”. Två år senare hörde drygt 800 hans offentliga föredrag ”Den stora vita domartronen”.

Vid broder Russells nästa besök, som inföll i augusti 1912, hyrde bröderna för första gången stora salen i Odd Fellow Palæet. Salen rymde 1.600 personer, men tillströmningen var så stor att man i all hast måste göra anordningar för ett extra möte i en mindre sal i samma byggnad. Föredraget ”Bortom graven” hölls samtidigt i de två salarna. Båda lokalerna var fullsatta, men flera hundra besvikna människor hade ändå fått avvisas.

 Den stora tillslutningen satte sin prägel på predikoarbetet. Louis Carlsson från Köpenhamn berättar om år 1913: ”Hela året kännetecknades av traktatarbete. Broder John Reinseth stod varje söndagsmorgon klockan 9 i något gathörn och delade ut distrikt till de vänner som mötte upp. Vi ringde inte på dörrklockorna, utan lade in en traktat i brevlådan. Jag minns ett tillfälle på Vesterbro. Ytterdörren till en våning hade matt glas; jag skymtade en man innanför. Jag lade in en traktat som handlade om ’Babylon’. Den togs upp och skickades ut genom brevlådan igen. Så jag lade in en annan traktat, ’Vad säger Skriften om helvetet?’ Jag såg mannen ta upp den och titta på den — och den behöll han.”

Fler människor blev insamlade, och nya församlingar bildades, så att det våren 1914 fanns mindre församlingar i 12 städer, utöver församlingen i Köpenhamn.

Världskriget bryter ut

Sommaren 1914 var broder Rutherford på resa i Europa som broder Russells representant, och dagarna kring första världskrigets utbrott skulle han resa från Tyskland till England. Men kärleken till de danska bröderna, som han redan hade besökt år 1910 och 1913, fick honom att göra en avstickare till Köpenhamn för att vara med de två första dagarna av ett konvent som skulle hållas den 1—4 augusti.

I ett kort avskedstal vid konventet uppmuntrade han bröderna att ödmjuka sig under Guds mäktiga hand och fullständigt förtrösta på Honom under alla förhållanden i de oroliga tiderna. Nu hade broder Rutherford själv börjat bli lite bekymrad över krigsutvecklingen. Han skulle ju vidare till England, men de reguljära båtförbindelserna mellan Esbjerg och de engelska hamnstäderna hade brutits, och ingen visste vad nästa dag skulle föra med sig. Man följde broder Rutherford till Esbjerg, och han lyckades  komma över till England med en fiskekutter — tvärs över det farvatten där Skagerackslaget, ett av de största sjöslagen under första världskriget, utkämpades två år senare.

I Köpenhamn fortsatte konventet, och sista dagen uppmanades de utsocknes deltagarna att resa hem redan samma kväll — eller natt — och inte vänta till nästa dag. Man fruktade att tågtrafiken och andra allmänna kommunikationer skulle inställas. Ingen visste ju hur omfattande kriget skulle bli. Danmark förblev emellertid neutralt, och predikoverket hindrades inte nämnvärt.

”Skapelsedramat i bilder”

På hösten nådde ”Skapelsedramat i bilder” Danmark. Den första föreställningen hölls i Odd Fellow Palæet i Köpenhamn, och under år 1915 visades Skapelsedramat nästan överallt i landsorten, alltid i de bästa lokalerna och alltid för fulla hus. Dagmar Larsen från Ålborg, som senare gifte sig med Louis Carlsson från Köpenhamn, berättar: ”Vi hade fullt upp att göra med att dela ut löpsedlar. Vi fick 500 åt gången och använde all vår fritid till det här arbetet. Min syster Johanne och jag ombads att vara med vid föreställningarna som ’diakonissor’. Vi bar en svart klänning med vit krage och hade en svart sammetsmössa på huvudet. ... Det var tre föreställningar per dag och en trängsel utan like. Hela staden var upp och nervänd, eftersom det ju var något helt unikt med färgfilm — och dessutom var det helt gratis! Folk fick intressekort, där de kunde skriva namn och adress, och två kolportörer stannade kvar i staden en tid för att söka upp de intresserade.”

En beslutsam lärarinna

År 1915 åstadkom en annan händelse rabalder. Året innan hade sanningen nått ända upp till Danmarks nordspets — till fiskeläget Skagen. En konsthandlare och hans hustru hade tagit emot sanningen, och en lärarinna,  Marie Due, hade blivit intresserad. Samtidigt kom Dagmar Larsen till byn som barnjungfru hos en familj, och eftersom hon själv just hade blivit döpt, talade hon mycket med Marie Due om invigning, dop och andra bibliska ämnen.

Redan samma höst begärde Marie Due sitt utträde ur kyrkan och vägrade att undervisa i religion. Det skrevs sida upp och sida ner om den här saken i landets tidningar. Till slut blev hon avskedad med pension, 45 år gammal, och gick glad ut i heltidstjänsten, med skolpensionen som täckte utgifterna. Hon arbetade troget under många år i Danmark, Norge och Finland. Hon var okuvlig, ett gott exempel på uthållighet ända till sin död.

Svåra år

Efter broder Russells död år 1916 började en svår tid, i synnerhet för församlingen i Köpenhamn. Några systrar började föra fram falska läror och påverkade några av äldstebröderna. Tidigt år 1917 kom det till öppen brytning. Under ett möte på Ole Suhrs Gade reste sig en syster plötsligt och sade: ”Kom, nu går vi!” Sexton följde henne, ungefär en fjärdedel av de församlade — och man såg dem inte mer. Men deras utmarsch kändes som en stor lättnad. Mötet kunde fortsätta i lugn och ro.

Några av dem som hade avfallit slöt sig till Paul S. L. Johnson, som lämnade sanningen i USA under samma period. Under en tid försökte de locka fler över på sin sida genom baktaleri och genom skrifter som de skickade till bröderna, och efter hand spred sig avfallet likt kallbrand till andra församlingar. Det var en tid som krävde tro och uthållighet.

Världskriget följs av förnyad verksamhet

I juli 1919 meddelade danska upplagan av Vakt-Tornet att Den fullbordade hemligheten (sjunde bandet av Studier i Skriften) nu hade getts ut på dansk-norska. Boken  skulle spridas, och man hoppades att många ville hjälpa till med det. En kolportörkurs hade redan hållits i Köpenhamn. Det var också första gången som icke-kolportörer uppmanades att sprida böcker från dörr till dörr.

Under de år som följde utförde en handfull outtröttliga kolportörer ett enormt arbete med att återigen så ut säden i många städer och genom att odla upp ny jord på lantdistrikten. Ett föredöme i nit var Niels Ebbesen Dal, en danskamerikan som år 1918 återvände till sin födelsetrakt på norra Jylland — ön Mors. Han hade lärt känna sanningen i Amerika genom att läsa boken Den gudomliga tidsåldersplanen, som han av en tillfällighet hade funnit på ett hotellrum. Efter hemkomsten började han genast arbeta som kolportör och förkunnade för sina släktingar, ja för hela öns befolkning.

Detta åstadkom stort rabalder. Släkten Dal var nämligen framträdande grundtvigianer och åtnjöt stort anseende bland befolkningen. Men nu kom denne N. E. Dal och förkunnade en ny lära. Hans äldste bror, Frode Dal, blev genast intresserad och likaså dennes son Kristian, som just var färdigutbildad skollärare. Kristian började som kolportör år 1920, och ett par år senare gick hans bror Knud också ut i kolportörtjänsten.

 Ett nytt och fängslande budskap

I Förenta staterna hade Sällskapets andre president flera gånger hållit sitt populära föredrag ”Millioner som nu leva skola aldrig dö”. Nu kom turen till Europa. Den 12 augusti 1920 reste broder Rutherford tillsammans med några av sina medarbetare till England med båt, och när han fortsatte ner genom Europa, reste broder A. H. Macmillan till Danmark för att hålla samma föredrag.

Torsdagen den 21 oktober steg Macmillan i land i Esbjerg, och samma kväll talade han på Paladshotellet där i staden. Därefter hölls föredraget i Odense. I Köpenhamn skulle föredraget hållas i Odd Fellow Palæet. Över en timme innan mötet skulle börja samlades folk utanför lokalens ingång, och när dörrarna öppnades fylldes den stora salen på några få minuter! Många fick besviket vända om. Uppmärksamheten var stor under föredraget, och efter mötet lämnade man ut omkring 300 exemplar av broschyren med föredragets innehåll. Från Köpenhamn for broder Macmillan vidare till Ålborg, där möteslokalen också var överfull, och en av stadens tidningar skrev: ”MacMillans livfulla föredrag åhördes med stort intresse. ... Han talar med övertygelsens värme, som gör det intressant att lyssna på honom.” Efter ett besök i Randers, där föredraget hölls två gånger, reste broder Macmillan vidare till Sverige.

Reaktionen på Macmillans föredrag

Det var tydligt att intresset för det ”nya” budskapet var mycket stort. Broder Macmillans offentliga möten hade totalt samlat över 5.000 åhörare! Flera av dessa blev själva bibelforskare och ivriga förkunnare av Guds ord. När föredraget hölls i Esbjerg, fanns det bland åhörarna ett ungt gift par, Johannes och Thora Dam, som tillhörde metodistkyrkan. De bodde till och med i kyrkobyggnaden,  eftersom mannen var kyrkvaktmästare. Efter föredraget beställde de ”Millionbroschyren”, och ungefär tre månader senare fick de besök av en kolportör.

Kolportören bodde kvar i staden en tid för att undervisa dem, så att de blev fast rotade i sin nyfunna tro. Det här tilltalade naturligtvis inte prästen. En dag när kolportören träffade honom utanför kyrkan frågade han: ”Vem i all världen har gett Er lov att fiska i mina fisksumpar?” Kolportören svarade bara: ”Vem har gett Er lov att lägga fisken i sumpar?”

Kyrkvaktmästaren Johannes Dam hade funnit den sanna kyrkan! Sammanlagt 18 metodister begärde sitt utträde. Så började församlingen i Esbjerg.

En av dem som på grund av den stora tillströmningen inte fick höra broder Macmillans ”Millionföredrag” i Köpenhamn var en ung och ivrig socialdemokrat — en tobaksarbetare vid namn Angelo Hansen. Hans intresse för Bibelns sanning hade emellertid väckts, och när han ett par månader senare blev arbetslös och måste gå till fackföreningens kontor, träffade han en arbetslös kollega som var  bibelforskare. Denne predikade för Angelo Hansen, som snart själv blev bibelforskare.

Rutherfords besök år 1922

År 1922 kom broder J. F. Rutherford återigen till ett konvent i Köpenhamn, och den här gången höll han själv sitt ”Millionföredrag” i Odd Fellow Palæet — samma ställe där broder Macmillan hade hållit det ett och ett halvt år tidigare.

Vilket intryck gjorde föredraget? Dagstidningen Politiken skrev dagen efter på förstasidan: ”Domare Rutherford gjorde succé i går i konserthuset. Långt innan han började sitt föredrag, var varenda plats i den stora salen upptagen, och nya åhörare kom i skaror. Åtskilliga hundra måste vända om. Det fanns inte plats.”

Bland dem som blev döpta vid det här konventet var en ung man, Christian Rømer, som hade kommit i kontakt med bibelforskarna på sin födelseö Bornholm. Hans far hade före första världskriget fått en gåvoprenumeration på  Vakt-Tornet, och en dag år 1919 fann den då 20-årige Christian ett exemplar. Han berättar: ”Det som hände den dagen var för mig en så stor upplevelse att den inte kan med ord beskrivas. Det här var sanningen, som jag visste fanns i Bibeln, och nu fick jag den, nu hade jag den.”

Under konventet i Köpenhamn var han med vid ett möte för kolportörer. Här träffade han för första gången Kristian Dal — och därmed var hans livskurs utstakad. Han började tjäna som kolportör på Bornholm i juni 1922.

Tillväxt i Köpenhamn

En dag vintern 1921/1922 gick Angelo Hansen som vanligt runt bland de många arbetslösa som väntade utanför fackföreningens kontor. När han höll upp ”Millionbroschyren” över huvudet och ropade: ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!”, kom en ung sanningssökande man fram till honom. Det var Christian Bangsholt. Han tog emot broschyren, läste den på en enda natt och började komma till mötena på Ole Suhrs Gade. Det han hörde där skilde sig helt från det han tidigare hade hört hos Frälsningsarmén, pingstvännerna, metodisterna och alla andra grupper, där han förgäves hade sökt sanningen. Han kunde helt enkelt inte hålla de här nyheterna för sig själv.

Flera av dem han talade med började komma på mötena, däribland makarna Herløv och Betty Larsen. Herløv och Christian var ungdomsvänner, och de hade ofta suttit och spelat tillsammans på sina musikinstrument. Nu spelade de sanningens melodi tillsammans.

Samma vår hade en annan ung man, Hans Christian Johnsen, börjat intressera sig för bibelforskarnas budskap. Han var ateist, direkt antireligiös och helt uppslukad av socialistiska idéer. Men en affisch med inbjudan till ”Millionföredraget” fångade hans uppmärksamhet, och han gav sig i väg för att höra föredraget. På vägen dit köpte  han en tidning för att ha något att titta i om föredraget skulle bli för långtråkigt. Han fick också användning för den — men till att anteckna skriftställen på! Föredraget var logiskt och lättförståeligt. Ateismen fick ge vika för tron på Gud. Det föredraget ledde till flera, och i september kom också hans hustru med. De blev snabbt på det klara med att budskapet om Riket måste predikas från dörr till dörr.

En dag år 1925 fick broder Johnsen i uppgift att besöka en ung man, Einer Benggaard, som hade läst några av Sällskapets böcker. Hans tro växte mycket snabbt, och han började genast ta del i vittnesarbetet.

På så sätt bildades på 1920-talet en liten kärna av unga, ivriga förkunnare som under många år satte sin prägel på församlingens arbete, och mycket av den tillväxt som har ägt rum i Köpenhamn ända till denna dag kan spåras tillbaka till den insats som de och några få andra gjorde.

Pionjärarbete på Jylland

Nu började ett mer intensivt arbete på lantdistrikten. I januari 1924 bildade Sällskapet ett ”kolportörlag” bestående av Kristian och Knud Dal samt Christian Rømer, som sändes ut för att arbeta på Jylland, med Skive som utgångspunkt. Broder Lüttichau inledde kampanjen med ett offentligt föredrag i stadens största lokal, varefter man höll möten i samlingslokaler och ”krosale” runt om i trakten med föredrag av Kristian Dal. Man annonserade föredragen i dagstidningarna och gick igenom distrikten med löpsedlar. Efter föredragen kom kolportörerna tillbaka med böcker och broschyrer.

På våren 1924 gick turen vidare till Haderslev på södra Jylland. Den här landsdelen hade i många år hört till Tyskland, men hade återförenats med Danmark efter en folkomröstning år 1920. Många unga män från den här trakten hade kämpat  vid västfronten, och en del hade förlorat tron på Gud i skyttegravarna under striderna i Frankrike.

Christian Rømer berättar hur det var att predika bland människorna här: ”Det var ett mycket speciellt och intressant distrikt att arbeta på. Människornas politiska kamp under många år hade gjort dem vakna och tillgängliga, så deras sinne var ofta mer öppet för de stora livsfrågorna.”

En av dem som kolportörerna kom i kontakt med på den här första rundan var träskomakaren Anton Hansen i Over-Jerstal. Också han hade förlorat sin gudstro vid västfronten i Frankrike. Tillsammans med ett par kamrater från kriget gick han och lyssnade på Kristian Dals föredrag ”Vad säger Skriften om helvetet?” Dagen efter fick han besök av Knud Dal, och efter tre timmars livlig diskussion tog han emot Guds Harpa. Nu återupplivades hans tro. Tillsammans med hustrun, Kathrine, tog han ståndpunkt och blev en framträdande gestalt i predikoarbetet på södra Jylland.

Fram till hösten 1925 fick de tre kolportörerna i ”Dals lag” klara transporten med cykel eller tåg, men nu ställde en broder en bil till deras förfogande. Christian Rømer reste till Köpenhamn för att hämta den. Han berättar: ”Det var en stor händelse! En avhållen, underbar gammal T-Ford med sufflett och allt; jag var chaufför, eftersom ingen av de andra hade körkort. Bilen höll tyvärr bara ett år. Vi fick den utbytt mot tidens stora elegans, en Ford sedan, 1923 års modell. Den var täckt och varmare i vinterkylan, ett flott ekipage.”

Genom att kolportörerna flyttade från plats till plats, lyckades de så småningom bearbeta hela Jylland och Fyn fram till mars 1929, när pengarna för den här speciella verksamheten var förbrukade.

Andra kolportörer kommer med i arbetet

Under tiden hade två systrar, Ella Krøyer från Köpenhamn och Kristine Poulsen, en lärarinna från den  grundtvigianska kretsen på Mors, börjat predika på södra Själland. Också här var distrikten praktiskt taget orörda. Hösten 1926 på Vordingborgdistriktet bjöd på sina strapatser. Syster Poulsen berättar: ”Det var under betsäsongen. Vägarna var inte asfalterade, och regnen på natten och betvagnarna på dagen gjorde att det blev en enda sörja på vägarna. Det hände att vi måste avstå från att besöka en gård eller ett hus, därför att vägen dit var oframkomlig.”

En dag fick de båda systrarna i en affär se precis vad de behövde — höga gummistövlar. De köpte var sitt par. Men gummistövlar var på den tiden något helt nytt, så de väckte uppseende vart de kom. När de strax efter reste till Köpenhamn för att vila ut, blev en syster vid avdelningskontoret på Ole Suhrs Gade så förtjust i deras praktiska fotbeklädnader att hon tog stövlarna som stod i entrén och gick runt på kontoret för att visa alla hur kolportörerna var utrustade för att klara strapatserna!

En tredje kolportörgrupp under de här åren var Anna Petersen och Thora Svendsen som bearbetade många distrikt på Fyn och Jylland. Syster Petersen säger: ”Vi pionjärer blev oftast skickade till områden där det inte fanns några församlingar. Vi gick därför in till en handelsman och frågade om han kände till någon där i staden som hade rum att hyra ut. Vårt ’kök’ bestod av ett primuskök och några små kastruller som vi fick tillåtelse att ställa upp inne på rummet eller ute på vinden, antingen på ett gammalt bord eller på ett par lådor som vi fick hos handelsmannen.”

Ibland hade de båda systrarna möjlighet att samarbeta med ”Dal-laget”. Det slutade med att syster Petersen och broder Rømer enades om att göra samarbetet mer permanent. De gifte sig år 1933 och gjorde heltidstjänsten till sin livsuppgift. Syster Rømer är nu på vårdhem, men broder Rømer fortsätter som pionjär.

 Predikoarbetet organiseras

Under tiden hade det hänt mycket i Danmark. År 1922 hade den historiska uppmaningen att ”annonsera Konungen och hans rike” ljudit vid konventet i Cedar Point i Ohio i USA. Nu uppmanades inte längre bara kolportörerna att predika regelbundet, utan alla församlingens medlemmar. Långsamt nådde dyningarna Danmark. Vännerna började så smått inse att de alla kunde vara med i arbetet. Några få uppmaningar kom genom det danska Vakt-Tornet, men predikoarbetet blev inte organiserat, och de ledande i församlingarna — de valda äldste — bromsade ibland verksamheten. Något måste göras.

Broder Rutherford planerade att vara med vid ett konvent i Sverige, i Örebro, i slutet av maj 1925. Kort dessförinnan befann sig han och broder R. J. Martin i Schweiz, och för att spara tid tog de ett plan från Zürich till Köpenhamn. Det blev en dramatisk resa. Över Nordtyskland och Danmark blev de försenade av stark blåst som fick planet att hoppa upp och ner som en kork som guppar på vattnet. Vid landningen i Köpenhamn togs de emot av över hundra jublande människor. Ingen hade väntat att ett plan skulle  klara den starka blåsten. Efter en halvtimmes bilresa nådde de hamnen, där broder Macmillan hade förmått kaptenen och stationsföreståndaren att låta Malmöfärjan vänta. Dagen efter kom de fram till konventet i Örebro.

På konventets sista dag tillkännagav broder Rutherford att ett nytt kontor, Nordeuropeiska Avdelningen, skulle upprättas i Köpenhamn, med skotten William Dey som tillsyningsman. Kontoret skulle utöva tillsyn över Sällskapets verksamhet i Skandinavien och de baltiska länderna, och det skulle i synnerhet ”uppmuntra och befrämja det offentliga predikandet av budskapet om Riket”.

Det skulle visa sig att broder Dey, som var ogift och hade varit bibelforskare sedan år 1913, var rätt man för uppgiften. Han hade god erfarenhet från England, där verksamheten med ”församlingskolportörer” redan hade varit organiserad i flera år. Samtidigt var han mycket energisk och uthållig och drevs av stor kärlek till sanningen. För att kunna åta sig uppgiften som tillsyningsman för Nordeuropeiska Avdelningen hade han lämnat posten som taxeringsinspektör i  London. Vännerna tyckte om honom, och han blev snart känd som ”Den store skotten”.

Broder Dey satte genast i gång med att organisera predikoarbetet. Poul Reinseth utnämndes till ”tjänstedirektör” för Köpenhamn och skulle förestå arbetet med att vittna i huvudstaden. Staden delades upp i sex distrikt, vart och ett med en ”distriktsledare” som hade ansvaret för det lokala området. Boklagerdepåer upprättades i olika privata hem, så att varje enskild förkunnare inte längre behövde bege sig till avdelningskontoret för att hämta böcker. Många började ivrigt ta del i arbetet.

Ett konvent med en tjänstedag

Konventet samma höst blev en höjdpunkt i Danmarks teokratiska historia. Det danska Vakt-Tornet hade meddelat att ”tisdagen den 1 september kommer att bli en speciell tjänstedag, då det förväntas att alla som över huvud taget är i stånd till det skall delta i ett försök att sprida budskapet genom att kolportera med böckerna i Köpenhamn med omnejd”. Dagen inleddes med ett föredrag av Poul Reinseth om vikten av att predika. Därpå spreds konventdeltagarna  för alla vindar — ut i arbetet från hus till hus med böckerna.

Därefter skrev det danska Vakt-Tornet uppmuntrande: ”Ivern och nitälskan i förbindelse med budskapets utbredning har efter konventet spritt sig till många kretsar [församlingar], och vi hoppas att detta kommer att innebära en verklig utvidgning av arbetet.”

Fler församlingar kommer med i arbetet

Broder Dey hade fullt upp att göra. Under de första tre och en halv månaderna som tillsyningsman för Nordeuropeiska Avdelningen reste han 14.000 kilometer i Skandinavien och de baltiska länderna för att hålla möten och organisera arbetet. Einer Benggaard berättar en liten episod från den här verksamheten: ”I en församling på norra Jylland hade vi ordnat en liten sammankomst i syfte att organisera våra bröder och systrar för arbetet från hus till hus. Efter ett föredrag av broder Dey och en del instruktioner om hur vi skulle gå till väga, vad vi skulle säga till folk och så vidare lämnades distrikt och litteratur ut, och så vandrade vi ut genom dörren — de flesta med hjärtat i halsgropen! När broder Dey och jag gick huvudgatan ner, fick vi se två systrar som stod i en port och grät. Vi tog dem med oss, och snart var de idel solsken igen!”

När året hade gått kunde kontoret meddela att man under tjänsteåret 1925 hade skickat ut dubbelt så många böcker som föregående år. Varför? Rapporten löd: ”Fler och fler av vännerna lär sig att inse att det inte bara är föredragshållarna och de reguljära kolportörerna som är kallade att delta i arbetet, utan att alla, som helt har vigt sitt liv åt Herren ... , i själva verket är kallade att delta i arbetet.”

Besök av pilgrimer

Tidigare hade pilgrimer, sådana som Johan Henrik Eneroth från Sverige och Theodor Simonsen från Norge, besökt församlingar i Danmark och uppmuntrat till ökat  predikoarbete. Men nu förordnades en permanent pilgrim, Christian Jensen från norra Själland. Han hade tillbringat några år i USA och hade rest runt i Danmark med ”Skapelsedramat i bilder”.

Benämningen ”pilgrim” ändrades senare till ”kretsdirektör” (i Sverige ”tjänsteorganisatör”), och fler bröder förordnades, däribland Christian Rømer, Kristian Dal och Johannes Dam.

Ett ”riktigt” Betelhem

Snart började det strömma in böcker och broschyrer från Sällskapets tryckerier i Magdeburg och Bern, och boklagret på Ole Suhrs Gade — som bara hade plats för några hundra böcker i två packlårar, den ena lagd ovanpå den andra — blev plötsligt för litet. En ung broder, Simon Petersen (bror till kolportörsystern Anna Petersen), fick i uppdrag att inrätta ett nytt boklager i den tidigare möteslokalen.

Flera av de bröder och systrar som arbetade på avdelningskontoret bodde utspridda runt om i Köpenhamn. Broder Dey tyckte att man borde inrätta ett ”riktigt” Betelhem, där alla kunde bo och äta tillsammans på samma ställe. Några vindskontor på femte våningen, uppe under taket, utrymdes. Golven fernissades, väggarna tapetserades, och rummen möblerades. Einer Benggaard, Simon Petersen och en tredje broder fick var sitt trivsamt rum, om än en smula spartanskt.

Ny höjdpunkt

Hösten 1927 skulle bli en ny höjdpunkt. Under ett besök av broder Rutherford hölls ett uppmuntrande konvent med omkring 650 deltagare från Skandinavien, Estland och Lettland. Det offentliga föredraget ”Frihet för folken” väckte stor uppmärksamhet. Dagstidningen Politiken skrev:

”Dörrarna in till Odd Fellow Palæet öppnades klockan halv sju, men redan efter en kvart var alla platser upptagna  ... , och dörrarna stängdes. Under den följande kvarten samlades många hundra människor i den stora stenlagda vestibulen. De bankade på de stängda dörrarna, och en herre, som hade kommit långväga ifrån bara för att höra detta föredrag, bjöd 500 kronor för en sittplats. Men allt var förgäves. Trängseln i vestibulen blev allt större. Nära tusen människor pressade på för att komma in, men ingenting hjälpte.”

Kampanjer och konvent

För att stimulera alla att ta del i predikoarbetet organiserades under de följande åren många världsomfattande kampanjer, i regel omfattande nio dagar. Den första danska kampanjen gällde broschyren Frihet för folken, som spreds i mars 1928. Något annat som präglade bilden var de många små söndagskonventen som hölls över hela landet, senare kallade ”tjänstekonvent”, där tonvikten var lagd på att predika på distriktet.

Ett söndagskonvent kunde förlöpa som det som hölls hos broder Holger Nielsen i Thorup Strand, ett litet fiskeläge vid Jammerbukten på norra Jylland. Vännerna från Ålborg och Mors och mellanliggande småstäder var inbjudna. Alla hade med sig matpaket, och de predikade på några distrikt på vägen. Under tiden gjorde Christian Rømer och andra i ordning för att ta emot dem. Broder Nielsens lada utrymdes, sopades och smyckades, och bänkarna i Thorups samlingslokal hämtades med häst och vagn. När vännerna hade anlänt vid middagstiden, åt de alla tillsammans, vilade en stund och samlades sedan till föredrag i den fina ladan. Därefter var det dop i havet, och 19 blev döpta. En sådan dag var oförglömlig.

Bättre organisering

Det som hände under dessa år från 1925 till 1930 innebar en fullständig omorganisering av bibelforskarnas verksamhet  i Danmark. År 1928 började en rutin med bättre organiserade möten. Man studerade redan Vakttornet regelbundet och fick nu rekommendationen att omedelbart före veckans vittnesbördsmöte hålla ett tjänstemöte, där förslagen i Bulletin (senare Tjänsten för Guds rike) skulle behandlas. Året därpå skickade Sällskapet ut en ”organisationsplan”. Varje församling skulle nu ha en ”tjänstekommitté” på tre medlemmar som skulle ta hand om predikoarbetet, medan de valda äldste fortsatte att ta hand om församlingens studiemöten.

En sådan omorganisering måste oundvikligen medföra en viss luttring. De som inte ville visa sin tro genom gärningar uppenbarade detta mer och mer och lämnade till slut bibelforskarnas led. Antalet som tog del av emblemen vid Åminnelsen minskade därför från 909 år 1927 till 605 år 1931.

Allt detta nya visade sig också vara för mycket för landstjänaren, Carl Lüttichau. Han kunde inte instämma i Sällskapets skarpa avståndstagande från falsk religion. Många mogna bröder försökte hjälpa honom; till och med broder Eneroth från Sverige kom ner för att tala med honom, men till ingen nytta. Lüttichau lämnade posten som representant för Sällskapet i Danmark och blev i januari 1930 avlöst av Poul Reinseth.

Nytt redskap, nytt namn, nytt Betelhem

Från och med januari 1930 blev Den Gyllne Tidsåldern utgiven på danska under namnet Ny Verden. För att ge den nya tidskriften så stor spridning som möjligt ordnade man omfattande kampanjer från hus till hus för att skaffa fler läsare. En lång tid såldes tidskriften också i kiosker, och ”löpsedlar” sattes upp som visade tidskriftens innehåll. Antalet prenumerationer steg betydligt. År 1930 var det 5.825 som fick tidskriften regelbundet, och år 1943, mitt under andra världskriget, var det 25.921!

 Något annat som uppmuntrade till flitigt predikande var att man år 1931 antog namnet Jehovas vittnen. Sedan namnet hade antagits vid konventet i Columbus i Ohio i USA, blev resolutionen om namnet förelagd de lokala församlingarna för antagande. Hur var reaktionen? Marie Due skrev från Norge: ”Med glädje antar jag det nya namnet och jublar över att få vara ett av Jehovas vittnen i dessa dagar här i Norden.” Andra skrev: ”Det har gett oss tillfälle att förnya vårt beslut att tjäna Jehova troget ända till slutet.”

Resolutionen och broder Rutherfords konventföredrag trycktes i broschyren Riket som är världens hopp. Den delades ut i stort antal i mars 1932. Sista veckan av kampanjen ansträngde man sig att avlägga personliga besök hos alla landets politiker, präster, statsämbetsmän och framträdande finansmän för att delge dem det viktiga budskapet. Varje ledamot av folketinget fick en broschyr på sitt bord i riksdagshuset. Också kung Kristian X besöktes och fick ett exemplar.

Så småningom blev Sällskapets lokaler på Ole Suhrs Gade för små, och man beslutade sig för att köpa en stor villa i Köpenhamns ytterområde, på Søndre Fasanvej 56 (senare ändrat till 54) i Valby. Det var en glad händelse när Betelfamiljen den 18 oktober 1932 kunde ta den nya egendomen i besittning.

Fastän Sällskapet i många år hade bedrivit sin verksamhet under namnet ”Vagttaarnets Bibel- og Traktatselskab”, blev det först nu nödvändigt att bilda en juridisk förening. Den inregistrerades den 21 maj 1932. Villan på Søndre Fasanvej tjänade som Sällskapets avdelningskontor, lager och Betelhem de följande 25 åren.

Rätten att sprida det tryckta budskapet hävdad

Under de här åren försökte myndigheterna genomdriva att vårt predikoarbete från hus till hus och spridningen av  böcker och tidskrifter skulle omfattas av de lagar som gällde för näringsverksamhet och helgdagar. Om det hade lyckats, skulle det ha stoppat en stor del av arbetet med att vittna. Saken tillspetsades i oktober 1932. Fem vänner från Köpenhamn hade en söndag åkt med bil till Roskilde för att predika. När de möttes igen på torget, där bilen var parkerad, saknades August Lehmann. Han hade anhållits av polisen.

Broder Lehmann anklagades för att ha överträtt lagen om näringsverksamhet genom att ”handla med” tryckta skrifter utan kolportörtillstånd och utom tillåten affärstid. Rådhusrätten frikände broder Lehmann, och det gjorde också hovrätten. Åklagarmyndigheten överklagade målet i Högsta domstolen, som behandlade ärendet i oktober 1933. Högsta domstolen fastställde att Jehovas vittnens predikoarbete med böcker och tidskrifter inte kunde jämställas med handel och därför inte omfattades av lagen om näringsverksamhet.

Sällskapet bestämde därefter att varje förkunnare skulle ha ett legitimationskort som upplyste om att personen i fråga var Sällskapets oavlönade, frivilliga medarbetare som spred böcker utan förtjänst och att rätten att predika utan  kolportörtillstånd hade fastslagits av Högsta domstolen. Detta löste problemet, och predikoarbetet fortsatte utan ytterligare ingripande från myndigheternas sida.

Den ”stora skaran” börjar visa sig

Fram till nu hade man koncentrerat uppmärksamheten på att samla in resten av de utvalda, de smorda kristna som hade ett himmelskt hopp. Men det hände ofta under de här åren att bröder och systrar vände sig till avdelningskontoret, en del mycket oroliga, eftersom de inte kände att de hade det himmelska hoppet och därför tyckte att det var fel av dem att ta del av emblemen vid Åminnelsen. Man kallade dem ”Jonadabvänner”, efter den bibliska berättelsen om Jehu och Jonadab (Jehonadab) i det forntida Israel. — 2 Kung. 10:15, 16.

I augusti 1935 kom det så två nummer av Vakttornet på engelska som visade att den ”stora skaran” i Uppenbarelseboken, kapitel 7, var en jordisk skara som skulle insamlas före Harmageddon. Bröderna på avdelningskontoret blev entusiastiska. Eftersom ett landskonvent skulle hållas i Köpenhamn samma månad, telegraferade man till broder Rutherford och bad om lov att få hålla ett föredrag baserat på de två artiklarna. Broder Rutherford gav klartecken, och det var broder William Dey som höll det här revolutionerande föredraget.

”Det var en oförglömlig stund”, berättar broder Benggaard. ”Jag satt i orkestern bakom talaren och kunde se ut över åhörarna, och aldrig har jag sett en åhörarskara i sådan böljegång — vilken entusiasm! Den ’stora skaran’ hade flyttats från himlen till jorden — det var en enorm ljusglimt, och nu visste alla vilken den ’stora skaran’ var!”

Nu började på allvar insamlandet av ”Jonadabvännerna”. Över hela landet höll man offentliga möten för att komma i kontakt med intresserade som kunde tillhöra den stora skaran.

 Med grammofoner

För att göra predikoarbetet effektivare började man använda grammofoner. Skivor med broder Rutherfords korta bibelpredikningar intalade på danska kunde nu spelas upp på farstutrappan hos folk. Snart sågs förkunnarna på distriktet bärande på lätta resegrammofoner.

Men även om grammofonen var lätt, kunde det vara besvärligt att transportera den på cykeln. Syster Rømer berättar: ”Uppför backarna måste vi snällt gå och leda cykeln, och ibland också nerför — i alla fall på det distrikt jag hade den gången, eftersom det var så backigt och vägarna var så steniga att fjädern på grammofonen lossnade när jag åkte nerför backarna.” Men bröderna lät sig inte avskräckas. De uppfann och byggde den ena förunderliga anordningen efter den andra för placering av grammofoner på cyklar, och tack vare dessa blev grammofonen till stor nytta. En broder berättar till exempel att av de 135 personer som han har haft glädjen att hjälpa in i Jehovas världsvida organisation av  förkunnare kom omkring 40 med tack vare arbetet med grammofonen.

Med hjälp av större grammofoner framförde man också föredrag vid så kallade grammofonmöten. Några bröder i Kalundborg skaffade sig en högtalaranläggning, som de monterade upp på en gammal bil som broder Daniel Nielsen (son till Albertine som blev döpt i Sejerøbukten år 1902) hade köpt. När de av ekonomiska skäl måste sälja bilen, använde de sig av en liten kärra som drogs av en cykel. ”Vi gav oss i väg på långa turer”, berättar broder Nielsen, ”ut på landsbygden, där vi predikade med hjälp av grammofonföredragen.”

Pionjärer bildar församlingar

Pionjärernas arbete ändrade karaktär. Medan pionjärerna på 1920-talet for från område till område i ett försök att täcka så stora distrikt som möjligt, stannade de nu kvar på ett och samma ställe en tid för att bilda församlingar. Låt oss följa pionjärparet Ejner och Else Mortensen för att se hur de bar sig åt.

Ejner och Else började i heltidstjänsten i mars 1934, när de äntligen lyckades sälja sitt lilla jordbruk. Det var inte lätt, eftersom det var under depressionsåren.

Ett av deras första distrikt var Sønderborg. I en hyrd lokal anordnade de fyra offentliga föredrag med talare som var utsända av Sällskapet. Därefter fortsatte föredragsserien med broder Mortensen som talare. Det var hans debut, och han var mycket nervös. Men det gick utmärkt, och så småningom hade man 30 regelbundna mötesbesökare. Längre fram hölls grammofonföredrag, med efterföljande frågor och svar, och ännu längre fram övergick man till bibelstudiemöten med Sällskapets böcker som studiehjälpmedel. En ny församling var på väg, och den blev en realitet i mars/april 1936.

 Mot sommaren blev broder och syster Mortensen ombedda att flytta till Nyborg, och här var tillvägagångssättet detsamma: Först offentliga föredrag som hölls av bröder som var utsända av Sällskapet, därefter föredrag av broder Mortensen, sedan grammofonföredrag och till sist bibelstudiemöten. Mot slutet av augusti 1937 hade deras arbete återigen varit så fruktbärande att en församling med omkring tio förkunnare bildades.

Den tyska ockupationen

Den 9 april 1940 var en svart dag för Danmark. Landet ockuperades av de tyska nazisterna. Bröderna var beredda på det värsta, för överallt där nazisterna hade tagit kontrollen hade Jehovas vittnen utsatts för svår förföljelse. Det var därför bäst att gå försiktigt till väga.

Samma månad skulle man ha en stor kampanj med broschyren Flyktingar, men eftersom dess innehåll var rätt så antinazistiskt ändrades planerna en smula. Vännerna fick besked om att de bara skulle dela ut broschyren i folks brevlådor under en blixtaktion en söndagsförmiddag. Den 28 april delades därför 350.000 broschyrer ut gratis över hela landet. Det var dyrt, men till och med ”Den store skotten” förstod att det var nödvändigt.

Förföljelsen kom emellertid inte. Av politiska skäl ville ockupationsmakten bevara Danmark som ett ”mönsterprotektorat” och tillät danskarna betydande personlig frihet. Genom att iaktta försiktighet kunde vittnena fortsätta sin predikoverksamhet.

William Dey interneras

Ockupationen medförde att broder Dey, som var brittisk medborgare, sattes i ett interneringsläger i närheten av staden Vejle. Även om de internerade behandlades väl och åtnjöt en viss frihet i lägret, var det en prövning för denne verksamme man att inte kunna utföra sitt dagliga arbete.  Men han låg inte på latsidan. Oupphörligt vittnade han för de övriga internerade och för lägrets konstaplar och personal. Om och om igen sade han åt dem att de måste ta ståndpunkt för Guds rike — så ofta att han kom att gå under namnet ”Ta Ståndpunkt-Dey”!

Uppgiften som landstjänare (som broder Dey hade övertagit efter Poul Reinseth år 1934) sköttes under resten av kriget av hans sekreterare, broder Albert West, som i slutet av 1920-talet hade verkat som landstjänare några år i Estland. Den direkta kontakten med huvudkontoret var bruten. Den enda förbindelsen gick nu genom Sverige, som låg som en neutral ö i krigets stormiga hav. Nordeuropeiska Avdelningen hade upphört, och broder Eneroth i Sverige hade nu till uppgift att samla upplysningar och rapporter från de nordiska länderna och sända dem till Brooklyn.

Den andliga födan når fram

Danmark försågs hela tiden med de senaste tidskrifterna och annan litteratur som gavs ut, men efter hand som förhållandet mellan danskarna och tyskarna skärptes måste man använda teokratisk strategi. En ung syster var anställd som barnjungfru hos en spansk diplomatfamilj i Köpenhamn, och denne diplomat var mycket villig att ta gåvopaket med sig tillbaka till henne från Sverige. Han visste naturligtvis inte vad paketen innehöll!

Eftersom det således aldrig blev brist på källmaterial, kunde man under alla krigsåren ge ut och sprida Vakttornet och En Ny Värld, och flera nya böcker och broschyrer trycktes och spreds. Till och med när det i slutet av år 1941 kom en serie artiklar i Vakttornet som förklarade Daniels profetia om kungarna i Nordlandet och Söderlandet (nordens och söderns kungar), fick vännerna del av de viktiga upplysningarna. Men man vågade inte offentliggöra artiklarna i Vakttornet på danska, utan duplicerade dem och lät zontjänarna (kretstillsyningsmännen) resa runt och läsa upp dem i  församlingarna för de bröder och systrar som hade legitimationskort. Som man kan tänka sig var det alltid fullt hus vid de här mötena.

Motstånd från nazister och präster

Om det inte förekom något kännbart motstånd från tysk sida under ockupationen, var de danska nazisterna i gengäld så mycket mer hatiska. Gång på gång försökte de rikta uppmärksamheten på vittnena genom sina tidskrifter för att få tyskarna att ingripa.

Prästerna i danska folkkyrkan var också i full verksamhet, och ofta blev deras angrepp i dagstidningarna orsak till livliga skriverier, när vännerna skickade insändare till tidningsredaktionerna och gav svar på tal. Kulmen kom när en präst en dag avslutade sin radiogudstjänst med att varna för Jehovas vittnen och säga att de inte trodde på Jesus som Frälsaren eller som Guds Son.

När radiostationen vägrade att sända en rättelse, beslutade sig Sällskapet för att tala ut. Man gjorde anordningar för den mest omfattande vittnesbördskampanj som dittills hade förekommit i landet. På rekordtid utarbetade man och tryckte en liten broschyr med titeln ”Kommer Ni att döma mellan oss?” Innehållet visade tydligt skillnaden mellan Jehovas vittnen och prästerskapet.

Den stora kampanjen kallades ”Jehovas kamp”, och det var verkligen kampstämning bland Jehovas folk. Alla slöt upp, och på ett bestämt datum, den 21 februari 1943, delades 700.000 broschyrer ut gratis. Städerna översvämmades av broschyrer, och till och med många byar fick känna av kampanjen. Inte ens de minsta öarna förbisågs, eftersom broschyren sändes med post till 62 småöar som sällan fick besök av Jehovas vittnen. Över två tredjedelar av alla danska hushåll fick broschyren innanför dörren. Omedelbart därefter sändes den till alla präster, klockare och ledande medlemmar av Indre Mission.

 Reaktionen blev våldsam. Om några skulle ha undgått att lägga märke till broschyren, gjorde dagstidningarna sitt bästa för att rikta uppmärksamheten på den. Över hela landet fick prästerna bråttom att ta upp kampen i dagstidningar och kyrkoblad och från predikstolarna. De danska nazisterna kom med ytterligare angrepp och påstod att Jehovas vittnen finansierades av judiska anstiftare! Men många hundra skrev till avdelningskontoret för att få veta mer om vårt budskap.

Kampanjen sträckte sig över flera månader. På varenda plats där det fanns en präst som smädade Jehovas namn och motstod vittnena sökte man hålla ett offentligt möte och översvämma hans församling med löpsedlar. Särskilt livligt gick det till på ön Amager, där den första offentliga debatten mellan Jehovas vittnen och präster från danska folkkyrkan anordnades. För Jehovas vittnen inställde sig bland andra Arthur Jensen och Herløv Larsen, bröder som var kända som duktiga, slagfärdiga talare.

En teolog sammanfattade det hela med följande ord, som stod att läsa i Amager Bladet för 15 april: ”I sin helhet var vittnenas inlägg ojämförligt de bästa, klaraste och sakligaste. Man satt där och rent ut sagt skämdes å kyrkans vägnar.” Med tiden ebbade prästernas motstånd ut, för ju ivrigare de motstod Jehovas vittnen, desto ivrigare förkunnade vittnena för deras församlingsbor, och det var ju inte vad prästerna hade tänkt sig.

Konvent under kriget

Under kriget var det möjligt att hålla flera konvent. Ett som man särskilt minns var det som hölls i Odd Fellow Palæet i Köpenhamn den 28 och 29 augusti 1943. Första dagen av konventet avlöpte planenligt. Den politiska situationen i Danmark hade emellertid nått en kritisk punkt. Ockupationsmakten hade ställt allt större krav på den danska regeringen, och lördagen den 28 augusti — samma  dag som konventet i Odd Fellow Palæet började — vägrade regeringen att samarbeta längre.

Söndag morgon gick tyskarna till aktion. Överbefälhavaren för de tyska trupperna i Danmark förklarade undantagstillstånd. Danska armén och flottan avväpnades, flera framstående medborgare arresterades, och regeringen upphörde att fungera. Man införde mötesförbud och förbud mot folksamlingar på gatorna. Samma förmiddag träffades bröderna i privata hem för att dryfta situationen. De tog för givet att konventet nu var inställt.

Men det visade sig att inte alla slags möten var förbjudna, inte gudstjänster. Vännerna underrättades snabbt om att de på eftermiddagen skulle samlas i Odd Fellow Palæet till ”gudstjänst”. Bröder från Betel skickades ut med taxi till de olika samlingsplatserna, och därifrån spreds meddelandet som en löpeld från mun till mun bland vännerna. För att inte väcka onödig uppmärksamhet anlände de några få åt gången och släpptes in i lokalen genom en sidoingång. Snart var 1.284 bröder och systrar församlade.

En syster berättar: ”När vi kom in i konventlokalen, fick vi verkligen se vad organisationen betydde för oss, för praktiskt taget alla vännerna var där. Det var bara några få som hade farit hem. Alla hade församlats på mycket kort tid, och inga andra än Jehovas vittnen hade kunnat lyckas med det. Bara det att komma bort från den skräniga, uppretade folkhopen och in till den lugna, fridfulla atmosfären var en upplevelse. Det var som om det var en dörr mellan den gamla världen och den nya.”

När mötet var slut släpptes alla ut igen i små grupper och blev tillsagda att lämna området snabbt. Allt gick friktionsfritt. Och det hela pågick till och med mitt för ögonen på tyskarna! Den tyske marinkommendantens högkvarter låg tvärs över gatan, och ute på trottoaren låg tyska vakter med kulsprutepistoler, bakom vallar av sandsäckar.

 Bibelskolan på Langeland

Vid den här tiden gick det rykten om att Jehovas vittnen i USA och England höll på att inrätta bibelskolor. Eftersom bröderna i Danmark inte hade någon direkt kontakt med huvudkontoret och inte riktigt visste vad det var fråga om, köpte de i god tro en vackert belägen egendom i Lohals på Langeland, med utsikt över havet, och inrättade den som bibelskola för Jehovas vittnen. Simon Petersen från Betel fick ta hand om den dagliga driften, och två andra bröder  arbetade som lärare. Den ene var en ung broder vid namn Filip Hoffmann, också från Betel.

Måndagen den 5 juni 1944 startade skolan med den första klassen glada kursdeltagare. Varje kurs varade i två veckor. På förmiddagen gavs undervisning i sådana ämnen som bibliska läror, organisationsfrågor, predikoarbetet, matematik och danska. På eftermiddagen var eleverna lediga och kunde studera, ta en simtur eller promenera i de vackra omgivningarna. Veckosluten ägnade man åt tjänst på fältet.

Omkring 450 tacksamma bröder och systrar fick uppleva den här skolan. Men det hela varade bara en enda sommar. Skolan hade ju kommit till genom ett missförstånd. Skolor skulle visserligen inrättas, men inte på det sättet. Året därpå infördes skolan i teokratisk ämbetsutövning (skolan i teokratisk tjänst) i alla församlingar.

Krigsslutet

Mot slutet av kriget blev bristen på åtskilliga varor, däribland papper, alltmer uttalad. Men man lyckades hela tiden ge ut Vakttornet och En Ny Värld i reguljär upplaga genom att man gradvis minskade sidantalet, och först i slutet av april 1945 blev det nödvändigt att sätta stopp för nya prenumerationer. Att tidskrifterna hela tiden kom ut var något av ett mirakel.

Trots de problem kriget förde med sig hade församlingarna i Danmark stor framgång under de här åren. År 1940 hade det högsta antalet Jehovas vittnen varit 1.373, fördelade på 75 församlingar, men år 1945 fanns det 2.620 vittnen i 127 församlingar.

Hjälp åt tidigare koncentrationslägerfångar

Den 5 maj 1945 jublade det danska folket över befrielsen. Samma dag strandade en flodpråm på ön Møn med flera hundra fångar från det beryktade koncentrationslägret  Stutthof i det som i dag är norra Polen. Bland dem fanns 15 Jehovas vittnen av fem olika nationaliteter. Inom några timmar var danska bröder på plats med mat till dem. De var sjuka och utsvultna, och två av dem dog strax efter ankomsten. Det var tydligt att de övriga — tre bröder och tio systrar — var i stort behov av vård. Sällskapet fick särskilt tillstånd att ta hand om dem.

De installerades i byggnaden på Langeland, och under Simon Petersens och hans hustru Elses kärleksfulla omvårdnad blomstrade de upp både fysiskt, psykiskt och andligt. Allteftersom de återfick krafterna, reste de hem till sina respektive länder för att återuppta predikoarbetet på sitt eget språk — tyska, polska, ryska, lettiska och litauiska.

Besök från huvudkontoret

På försommaren 1945 återupptogs kontakten med huvudkontoret i Brooklyn, och senare under året stärktes den när Sällskapets president sedan år 1942, Nathan H. Knorr, avlade ett kort besök i Köpenhamn tillsammans med sin sekreterare, Milton G. Henschel. Det var en stor händelse, eftersom det var första gången Sällskapets president besökte Danmark sedan år 1927.

Under besöket fick 13 bröder tillfälle att ansöka om att få gå igenom Gileadskolan. De fem första gav sig i väg följande sommar, tids nog för att också få vara med vid det stora internationella konventet i Cleveland i Ohio.

På sin världsomspännande resa år 1947 kom broder Knorr och broder Henschel åter till Danmark, och den här gången introducerade broder Knorr något helt nytt för Danmark: gatutjänst med tidskrifterna. Att erbjuda Vakttornet och Vakna! till folk på gatan hade visat sig vara mycket effektivt i Förenta staterna. Också i Danmark blev det stor framgång, i synnerhet i rusningstiden på fredagarna.

 Hjälp från bröder som utbildats vid Gilead

De unga bröder som efter utbildningen vid Gilead sändes tillbaka till Danmark var till stor nytta i arbetet. De två första, Johannes och Christian Rasmussen, kom tillbaka för att tjäna som tjänare för bröderna (i dag motsvarande kretstillsyningsmän) i början av år 1947. Christian Rasmussen blev senare förflyttad till Sverige, där han fortfarande tjänar vid Betel.

Nästa gileadit som återvände till Danmark var Filip Hoffmann. Efter skolan hade han fått specialutbildning på kontoret och tryckeriet i Brooklyn, och när han kom tillbaka till Danmark var det först och främst för att revidera arbetsprocedurerna vid det danska avdelningskontoret. Senare blev broder Hoffmann sänd till Tyskland för att tjäna vid avdelningskontoret där.

I januari 1949 kom Albert och Margaret West tillbaka från Gilead, och broder West blev förordnad som landstjänare efter broder Dey, som nu var 69 år gammal. Broder Dey fortsatte sitt arbete på kontoret ännu en tid, tills han hösten 1950 återvände till England, där han var pionjär till sin död år 1963.

Tillväxt — andlig och numerär

Under de följande åren vidgades vännernas andliga perspektiv, och de insåg mer och mer att de var en del av ett internationellt samhälle med en gemensam ledning. De stora internationella konventen i New York på 1950-talet, då också delegater från Danmark var närvarande, bidrog till detta. Att dessa vänner med egna ögon fick tillfälle att se Jehovas vittnens huvudkontor och tryckeri och med egna öron höra några av de ledande bröderna hålla tal gav dem ett andligt tillskott som de vid hemkomsten kunde dela med sig av åt andra.

Förkunnarantalet fortsatte att stiga, så när man höll på med förberedelserna för konventet år 1954 var det  uppenbart att K.B.-Hallen — en hall som man tidigare hade använt flera gånger — inte längre var stor nog. Man hyrde då Danmarks största hall, utställningshallen Forum, nära Köpenhamns centrum. Det var en verklig sensation. Som Johannes Rasmussen, då områdestillsyningsman, uttryckte det: ”Även om vi samlade 8.000 människor i K.B.-Hallen skulle det inte vara något märkligt. Men om bara 5.000 kom till Forum, skulle det vara en nyhet.”

Man gjorde förberedelser för Danmarks dittills största konvent. I själva hallen fanns det plats för 7.000, och runt om restes tält som rymde ytterligare flera tusen. Ändå var det hela tiden trångt de fyra dagar konventet varade. Vännerna gladde sig över tillströmningen, och deras entusiasm kände inga gränser när 12.097 var närvarande vid det offentliga föredraget på söndagseftermiddagen den 8 augusti!

Ny landstjänare

Dagen efter anlände en amerikansk broder, Richard E. Abrahamson, för att överta ansvaret för arbetet i Danmark. Han blev den femte landstjänaren inom loppet av några få år. Broder West hade sommaren 1951 blivit allvarligt sjuk och hade varit tvungen att överlämna ansvaret till Aage  Hau, som hade utbildats vid Gilead samtidigt med honom. Ett år senare hade ansvaret övertagits av kanadensaren Norman Harper. Efter ett par år återvände han och hans hustru till Canada på grund av tillökning i familjen.

Broder Abrahamson kom från områdestjänsten i England. Tillsammans med sin hustru, Julia, hade han utexaminerats från Gilead år 1953 och hade tidigare ett antal år tjänat vid huvudkontoret i Brooklyn. Han var 31 år när han blev landstjänare, och han kom att ha tillsyn över arbetet i mer än 26 år.

Predikoarbete på Färöarna

I maj samma år, 1954, hade två pionjärer med särskilt uppdrag blivit sända till Färöarna, en liten ögrupp i norra Atlanten. Men de var inte de första förkunnarna på öarna. Så långt tillbaka som sommaren 1935 hade två pionjärsystrar rest dit. Inom loppet av tre månader hade de hunnit sprida ett stort antal böcker och broschyrer, innan prästerskapet lyckades få dem utvisade. Från år 1948 hade en del predikoarbete åter utförts på öarna, men motgångar av olika slag hade begränsat arbetet.

 Nu skulle de två pionjärerna med särskilt uppdrag, Svend Aage Nielsen och Edmund Onstad, försöka organisera arbetet bättre. De lyckades snabbt få tag på en lägenhet i Tórshavn och inredde ett rum till Rikets sal. När de hade predikat i hela staden, började de bege sig ut till de små byarna.

Eftersom färingarna i allmänhet är präglade av öarnas karga natur — de är lite inbundna, avvaktande och misstrogna mot främlingar — krävdes det tid och tålamod att komma dem in på livet. När den första nyfikenheten hade stillats, möttes pionjärerna ofta av stängda dörrar. När de kom till en by kunde det hända att inte en enda öppnade för dem. Först när de ”försvann” från området och en stund senare började om från början i byn, var det möjligt att få kontakt med folk, eftersom man då trodde att ”faran” var över. Människofruktan var stor. Böcker och tidskrifter returnerades ofta; ibland låg de till och med på postkontoret i Tórshavn redan innan pionjärerna hade hunnit tillbaka till staden.

Ett annat problem var att det blev helt omöjligt att få tag på nattlogi i byarna. Det betydde fler sjöturer för bröderna, eftersom det nästan bara gick att göra dagsturer mellan Tórshavn och byarna. Och det var bara broder Nielsen som tålde sjön. Men de kom på en lösning. En broder från Danmark som hade anslutit sig till dem i pionjärtjänsten hade en skräddarverkstad, och med förenade resurser och ansträngningar lyckades de tillverka ett litet tält. Utrustade med ryggsäckar, sovsäckar, tält och tjänsteväskor kunde de sedan gå över fjällen från by till by och alltid ha skydd för natten.

Under oroligheterna i Klaksvík

Senare det året flyttade broder Nielsen till Klaksvík. Han hade nätt och jämnt kommit till staden, förrän en långvarig strid nådde sin kulmen. Invånarna hade vägrat  att godkänna de danska myndigheternas val av ny överläkare till stadens sjukhus, och det hade utlöst våldsamma oroligheter. På kvällarna kastade man ofta järnkedjor över elledningarna, så att allt lyse i staden slocknade. Och ve de danskar som vågade sig ut ensamma efter mörkrets inbrott!

Men hur kunde broder Nielsen gå från dörr till dörr när hela staden var som en surrande bikupa? Han berättar: ”Jo, jag kom plötsligt på en idé när jag skulle ut första dagen, en idé som jag inte har praktiserat vare sig förr eller senare. Jag bar helt enkelt Bibeln öppet i handen från det jag gick ut till det jag kom hem. Det gjorde att jag hela tiden fick långa samtal med folk, även om de inte vågade be mig stiga in. ... En fru frågade mig: ’Vet Ni vad folk säger? De säger att Er kan ingen göra någon skada, för Ni går med Bibeln i handen hela tiden.’”

Fler pionjärer till fältet

Sommaren 1957 blev ännu en broder, Anders Andersen, sänd till Färöarna, där han tjänade som pionjär med särskilt uppdrag på Klaksvíkdistriktet. Han besökte också regelbundet den lilla församlingen som nu hade bildats i Tórshavn och broder Onstad som predikade på Suðuroy.

Året därpå anlände ett gift par, Svend och Ruth Molbech. Nu kunde också systrarna få gott stöd, och de kvinnor som visade intresse kunde få bättre hjälp. Det hade ofta varit svårt för de ogifta bröderna att göra regelbundna återbesök hos kvinnor, när deras män var ute på fisketurer och var borta långa perioder i taget.

Med Sällskapets filmer

Sällskapets filmer ”Den nya världens samhälle i verksamhet” och ”Den lycka som präglar nya världens samhälle” väckte stort intresse i de små byarna. De här filmerna visade att Jehovas vittnen inte var en lokal sekt, utan ett världsomfattande samfund.

 I Vestmanna på Strømø fick man låna biografen, och många barn och en del vuxna — mer än 80 sammanlagt — fyllde lokalen långt innan föreställningen började. Väntetid var aldrig något problem för färingarna; de hade inget pressat tidsschema. Det var bara när en trålare kom hem som de plötsligt kunde få bråttom ner till hamnen. Det hände också nu. Mitt under föreställningen ljöd plötsligt en ångvisslas genomträngande tjut som förkunnade fäders, söners och bröders hemkomst. På ett ögonblick var hela församlingen på benen; alla rusade fram till fönstren för att se vilket fartyg det var. Sedan försvann alla ut — på några sekunder var lokalen tom, så när som på biografvaktmästaren och några få äldre personer som stannade kvar för att se resten av filmen.

En färing tar ståndpunkt

Medan broder Andersen arbetade på de norra öarna kom han i kontakt med en färing, John Mikkelsen, som visade intresse. Med sin avvaktande, färöiska natur tog han emellertid inte ståndpunkt från den ena dagen till den andra. Två systrar som var pionjärer med särskilt uppdrag följde upp intresset, och deras vänliga ansträngningar gjorde att Johns hustru, Sonja, så småningom också blev intresserad och var med vid studiet. Båda makarna tog ståndpunkt, och John blev den förste färingen som förordnades som äldste.

Med tiden fick de ensamma pionjärerna hjälp av familjer som flyttade upp från Danmark för att tjäna där behovet var större. Det hade god verkan på distriktet, eftersom många hade fått det intrycket att vår tro bara var något för missionärer och inte något för ”vanliga” människor. Att hela familjer bodde och arbetade bland dem på samma villkor som de själva väckte deras respekt. Den första inflyttade familjen var Anker och Dora Nygaard med sina fyra barn. De anlände år 1959 och bidrog mycket till framgången på Färöarna.

 Efter åtta till tio års tålmodig tjänst på det färöiska distriktet hade de första pionjärerna med särskilt uppdrag ”berett jordmånen”. De hade brutit udden av de religiösa ledarnas motstånd, och de hade funnit rättsinniga människor som var vänligt inställda till budskapet. Det verkade nu tillrådligt att låta dessa banbrytare bege sig till mindre isolerade distrikt i Danmark och låta nya krafter föra arbetet vidare.

Till Grönland

I mitten av 1950-talet hade tiden också kommit för att inleda arbetet på Grönland, denna väldiga ö som med sitt kalla klimat och sin upp till tre kilometer tjocka ishätta mycket väl kan beskrivas som ett land av is och snö. Grönland hade i många år haft ställningen som dansk koloni, och de enda kyrkorna som hade kunnat verka på ön var brödraförsamlingen, som drog sig tillbaka år 1900, och danska folkkyrkan. Men en grundlagsändring år 1953 gjorde det möjligt för vittnena att sända förkunnare dit.

I januari 1955 kom två pionjärer med särskilt uppdrag, Kristen Lauritsen och Arne Hjelm, med båt till huvudstaden Nuuk (Godthåb). Det var en kolossal uppgift som  väntade dem. Med huvudstaden som utgångspunkt skulle de predika längs hela den 1.600 kilometer långa västkusten, där de flesta av de 25.000 invånarna bodde, fördelade på cirka 200 städer, handelsplatser och byar.

De började med huvudstaden. Många lyssnade välvilligt. Men när bröderna gjorde återbesök var reaktionen en helt annan. Vad hade hänt? Jo, Grönlands prost (landets ledande präst) hade låtit dela ut en broschyr bland grönländarna. Han försökte hetsa upp stämningen mot Jehovas vittnen i hopp om att kväva arbetet redan från starten.

Upp och ner längs kusten

Men bröderna fortsatte oförtröttligt. Efter Åminnelsen började de förbereda sommarens långa predikofärd. I slutet av april skulle den första kustbåten komma för sin fortsatta tur norrut. Pionjärerna köpte ett tält och följde med.

Turen förde dem till sådana städer som Sisimiut (Holsteinsborg), Aasiaat (Egedesminde), Ilulissat (Jakobshavn), kolgruvestaden Qutdligssat, Uummannaq och Upernavik, som var resans nordligaste mål, 1.000 kilometer från utgångspunkten. Överallt predikade de med hjälp av några få grönländska traktater som de hade med sig.

Nästa långa predikofärd gick till Qaqortoq (Julianehåb), som ligger drygt 500 kilometer söder om Nuuk. Vädret var mildare här, och allt såg grönare och frodigare ut. Efter en tur till Narsaq, Nanortalik och Alluitsup Paa (Sydprøven) återvände bröderna till Nuuk. De hade nu fullbordat den första sommarens långa predikofärder, och hela Grönlands västkust hade fått ett vittnesbörd om Jehovas uppsåt.

De här första färderna gav bröderna värdefulla erfarenheter. Även om de föredrog att övernatta i hus, hade de upptäckt att tältlivet också hade sin tjusning. En av de få olägenheterna var de grönländska slädhundarna, som man träffar på från Sisimiut (Holsteinsborg) och norrut. Hundarna  kunde få för sig att de skulle springa fram och tillbaka under tältlinorna eller till och med bita av linorna. Bröderna lärde sig snabbt att de aldrig skulle förvara mat i tältet utan att ha stängt det ordentligt; annars bröt sig hundarna in och åt upp allt. Därför brukade de sätta upp maten på taket på ett uthus eller hänga upp den i en påse på en stolpe, utom räckhåll för hundarnas huggande käftar. Men i Uummannaq räckte inte ens den försiktighetsåtgärden. Hundarna hoppade upp och bet hål på påsen — och ut ramlade korvar, ost, smör och andra läckerheter, som hundarna snabbt slukade.

Här och där mötte bröderna motstånd på grund av prästerna, men i stort sett var deras erfarenhet att grönländarna var vänliga, tillgängliga och gästfria. Många kom ofta till dem på kvällen och ställde frågor. Det fanns utan tvivel mycket att göra på det här distriktet. Men bröderna anade inte hur många års tålmodigt arbete som skulle krävas innan resultaten visade sig.

Mer hjälp på Grönland

En fin hjälp till att åskådliggöra Jehovas vittnens arbete var filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet”. Under vintern visades den tre gånger i Nuuk, och under predikofärderna år 1956 visades den i många andra städer, överallt för fulla hus. År 1957 kom så filmen ”Den lycka som präglar nya världens samhälle”, med tal på grönländska inspelat på ett band som kördes samtidigt med filmen. När Grönlands prost några år senare under ett uppehåll i Danmark skulle redogöra för den religiösa situationen på Grönland, sade han bland annat: ”Jehovas vittnen är de mest aggressiva. De reser upp och ner längs kusten och visar en film om tusenårsrikets härlighet. De färgrika bilderna gör ett visst intryck.”

År 1958 fördubblades antalet pionjärer. De var nu fyra, och följande vår blev de fem. Hur gick det till? Jo, broder  Lauritsen hade på sin resa till det internationella konventet i New York träffat en engelsk pionjärsyster, Joan Bramham. Hon hade sagt ja till att bli hans hustru och medarbetare. Efter ankomsten till Grönland lyckades hon ganska snabbt med konststycket att lära sig både danska och grönländska. Broder och syster Lauritsen tog nu hand om distriktet på södra Grönland, medan de andra pionjärerna med särskilt uppdrag arbetade i den centrala och norra delen av distriktet.

Framgång och luttring i Danmark

Framgången på det danska fältet fortsatte, och i april 1955 tog 9.207 entusiastiska förkunnare del i att sprida broschyren Kristenheten eller kristendomen — vilkendera är ”världens ljus”? Nästa stora händelse var sommarens konvent. Omkring 6.000 danska bröder och systrar reste till Stockholm för att vara med vid konventet ”Triumferande Riket”. Det var första gången merparten av de danska förkunnarna var med vid ett internationellt konvent. Programmet och samvaron med de många norska och svenska vännerna såväl som med deltagarna från andra länder styrkte dem andligen till att fortsätta i den kristna tjänsten.

Men alla delade inte deras glädje. Några förkunnare hade i åratal varit missnöjda med alla de nya anvisningarna från Brooklyn. Andra gillade inte att Vakttornet lade så stor vikt vid kristet levnadssätt, ren moral och uteslutning av förhärdade överträdare. Det ledde till ett avfall från sanningen. Andra återigen uppslukades av den växande materialismen eller försvann på grund av människofruktan. Men de flesta var uthålliga, och organisationen stärktes inåt.

Konventen flyttar utomhus

Efter många år med konvent i skollokaler och konsertsalar och därefter i idrottshallar måste man nu flytta utomhus för att få plats för de många deltagarna. År 1956  hyrde man för första gången Århus Stadion, som ligger i vackra, parkliknande omgivningar. Nära 3.000 bröder och systrar bodde i tält under konventet — en logiform som fortfarande är mycket omtyckt av de danska vittnena.

Det kom över 10.000 till det offentliga föredraget. För många var ändå konventets höjdpunkt antagandet av en resolution riktad till Sovjets ministerpresident Nikolaj A. Bulganin, med en protest mot den behandling som Jehovas vittnen utsattes för i Sovjetunionen. Resolutionens huvudpunkter återgavs i 28 dagstidningar — en mycket bra siffra i ett litet land som Danmark.

Juridiska svårigheter övervinns

Några månader senare avgjordes en rättssak som gällde predikoarbetet. Handelsministeriet hävdade att Sällskapet Vakttornets verksamhet med att ge ut böcker och tidskrifter som sedan spreds till allmänheten av Jehovas vittnen måste betraktas som kommersiell. Det betydde att vittnenas arbete med att predika från hus till hus skulle begränsas av de lagar som gällde för näringsverksamhet, däribland butikstängningslagen. För att få vårt predikoarbete godkänt som icke-kommersiellt eller filantropiskt fördes målet ända upp till Högsta domstolen. Utslaget gick Sällskapet emot.

Man beslöt därför att bilda ett separat aktiebolag som kunde ge ut böcker och tidskrifter och förse församlingarna med litteratur, som förkunnarna kunde använda i sitt filantropiska bibelundervisningsarbete. ”Vagttårnets Bibel- og Traktatselskab” bevarade sin filantropiska ställning och fortsatte att leda Jehovas vittnens andliga verksamhet, däribland predikoarbetet, som fortsatte oförändrat.

Några år senare bestred myndigheterna den enskilde förkunnarens rätt att mot bidrag sprida tidskrifter från hus till hus utan näringstillstånd och utom affärstid. Återigen gick Högsta domstolens beslut oss emot. Vittnena har emellertid visat att deras arbete inte är kommersiellt genom  att därefter lämna biblisk litteratur gratis till alla som önskar läsa den och genom att understödja arbetet med egna bidrag.

Nytt avdelningskontor — med tryckeri

Betelhemmet på Søndre Fasanvej höll på att bli för litet, och eftersom det också skulle vara praktiskt att vittnena själva tryckte Vakttornet och Vakna! för att slippa sådana olägenheter som stigande löner och eventuella typografstrejker (en sådan strejk hade år 1947 stoppat utgivningen av tidskrifterna ett helt kvartal!), uppstod tanken på att bygga ett nytt Betelhem med tryckeri.

Man hittade en lämplig tomt i ett vackert, skogbevuxet område i förstaden Virum, och när broder Knorr var i Danmark för att inspektera byggnadsarbetet i slutet av år 1956 var gjutningsarbetet i full gång — även om alla hade kaffepaus just när broder Knorr kom till byggplatsen!

En mild vinter och hjälp från många frivilliga arbetare gjorde att betongarbetet blev färdigt i februari 1957, och den 31 augusti var byggnaden klar för överlämnande. Då hade Betelfamiljens 24 medlemmar redan bott där en månad, och man höll på att trycka Vakttornet och Vakna! för 1 respektive 8 oktober 1957, de första numren av de danska tidskrifterna som inte är tryckta på ett världsligt tryckeri. Vakna! började nu komma ut två gånger i månaden liksom Vakttornet, och båda tidskrifterna fick ett behändigare format, medan sidantalet ökades från 16 till 24.

Värdar för ett internationellt konvent

År 1961 skulle de danska vännerna för första gången vara värdar för ett stort internationellt konvent. Som konventplats hyrde man Idrætsparken i Köpenhamn, ett fotbollsstadion som har utgjort ramen för många landskamper. Sedan omfattande förberedelser hade gjorts, sedan alla nödvändiga tillstånd hade inhämtats från olika myndigheter  och sedan man hade lyckats skaffa över 15.000 privatlogier, 800 hotellogier och en tältplats som rymde över 5.000, var allt klart för att ta emot de många gästerna från över 30 länder.

I sista minuten uppstod ett allvarligt problem — 27 plan från USA med 2.691 konventdeltagare nekades plötsligt landningstillstånd av det danska luftfartsverket. Några hektiska timmar följde, då man vände sig till ansvariga myndighetspersoner, och först sedan man hade vänt sig till statsministern personligen, som var på semester, gavs landningstillståndet. Det telegraferades till flygbolaget i USA — bara ett par timmar innan det första planet skulle avgå till Köpenhamn.

Konventet var en stor upplevelse. Fastän många nationaliteter och raser var representerade, präglades hela andan av konventets tema ”Endräktiga tillbedjare”. Programmet hölls på fem språk samtidigt, så att danskar, svenskar, norrmän, finländare och engelsktalande kunde följa med på sitt eget språk. Söndag eftermiddag var Idrætsparken packad med människor, och i den intilliggande Fælledparken kunde ett par tusen, som annars inte skulle ha fått plats, höra det offentliga föredraget via uppmonterade högtalare. Broder Knorrs enkla och mäktiga budskap hördes av 33.513.

 Kommentarer från ledande prästmän avslöjade en viss oro. De måste medge: ”Jehovas vittnen är verksamma.” ”Sekten vittnar — det går inte att förneka.” ”Detta folks offervilja är fenomenal.” Samtidigt frågade de sig själva: ”Är vi verksamma?” ”Vad är vi vittnen om och för?” ”Har våra hjärtan blivit kalla och tvivlande?” De här offentliga uttalandena visade att delegaterna hade avgett ett enormt vittnesbörd i förbindelse med konventet.

Det största konventet i Skandinavien

År 1969 skulle vännerna i Danmark återigen få privilegiet att vara värdar för ett internationellt konvent. Det var konventet ”Fred på jorden”, som visade sig bli det största någonsin i Skandinavien. Det liknade i många avseenden det som hölls år 1961 — men allt var större. Vilken glädje det var att höra att inte mindre än 42.073 hade mött upp för att höra broder Knorrs offentliga föredrag!

Landets tidningar ägnade över 80 spaltmeter åt konventet. Berlingske Tidende, en av Köpenhamns största dagstidningar, skrev i en ledarartikel: ”Verkliga massmöten är en sällsynthet i Danmark. ... Därför har den internationella kongress som Jehovas vittnen den här veckan håller i Köpenhamn helt naturligt väckt stor uppmärksamhet. ... Jehovas vittnen är en utmaning för folkkyrkan. ... Man kunde verkligen önska att folkkyrkan skulle arbeta bara hälften så nitiskt med att sprida upplysning om vad kristendom är, som vittnena gör på gator och torg för sina drömmar om tusenårsriket.”

Bilder som hjälpmedel vid undervisningen

Bibliska dramer hade nu blivit spännande och lärorika höjdpunkter vid områdessammankomsterna. I Danmark har sedan början av 1970-talet ett ovanligt inslag varit förbundet med förberedelserna. Många av dramerna fotograferas och sammanställs till ljusbildsserier. Varför det?

 Ursprungligen gjorde man det med tanke på sammankomsterna på Färöarna och Grönland. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många förkunnare där för att man skulle kunna uppföra alla dramerna. De måste framföras som hörspel. Men en broder som hade varit direktör i ett filmbolag fick en idé: Hur skulle det vara om man samtidigt med att ljudet spelades upp visade handlingen i form av ljusbilder?

Ett försök gjordes, och resultatet blev bra. Sedan dess har bildkvaliteten ständigt förbättrats. För att få den rätta stämningen använder man fler och större kulisser än man normalt brukar vid en områdessammankomst. I en del fall byggs tämligen omfattande scener — ett torg i Babylon, ett hus i Rom, en stadsport i Jerusalem — allt i trä och styrenplast. Det hela blir mycket naturtroget, och det bidrar till att göra handlingen realistisk när den framförs med hjälp av ljusbilderna. Nu används bilduppsättningarna inte  bara på Färöarna och Grönland, utan också i många andra länder där det inte är praktiskt möjligt att uppföra dramerna ”live”.

Starkare fotfäste på Färöarna

I slutet av 1960-talet höll sanningen på att bli bättre etablerad på Färöarna. De familjer som flyttade dit från Danmark blev ett gott stöd i predikoarbetet och bidrog till att stärka församlingarna. På en del platser byggde de, i samarbete med de lokala församlingarna, hus som inrymde en Rikets sal. I oktober 1967 överlämnades Rikets sal i Rasmus Nygaards hem i Tórshavn. Året därpå överlämnades en liknande sal i Klaksvík. Detta förstärkte den lokala befolkningens intryck: Jehovas vittnen hade kommit för att stanna.

Det gjorde också intryck på folk att flera färöiska familjer tog emot sanningen. När till exempel Anna Nolsøe lärde känna sanningen i Köpenhamn år 1961, återvände hon till Färöarna för att predika, och snart blev 3 av hennes 13 syskon döpta. Sedan bredde sanningen ut sig i hennes familj som ringar på vattnet, så att det så småningom fanns förkunnare i tre generationer. Liknande historier kan berättas om andra familjer.

Den ”stora” sammankomsten i Tórshavn

År 1971 planerades den första områdessammankomsten i Tórshavn. Rikets sal i Rasmus Nygaards hus gjordes om till sammankomstkontor, och verksamheten var livlig. Och för första gången såg man förkunnare med sandwichplakat på Tórshavns gator, något som väckte stort uppseende.

Det blev en underbar sammankomst. Det var 461 närvarande vid det offentliga föredraget, och sammankomsten blev en vändpunkt för flera förkunnare från Danmark som nu bestämde sig för att flytta upp för att tjäna där behovet var större.

 Framsteg på Grönland

De få pionjärerna med särskilt uppdrag på Grönland fortsatte arbetet med hjälp av de familjer som hade flyttat dit från Danmark sedan 1961. Man predikade mycket, grönländarna lyssnade vänligt, men det blev inte mycket resultat. Ett stort problem var språkbarriären. En del grönländare talade lite danska, men sällan så bra att de kunde diskutera djupare andliga frågor på det språket. Och även om förkunnarna slet hårt för att lära sig det invecklade grönländska språket, lärde de sig det sällan så bra att de verkligen kunde undervisa på det. Ofta måste de klara sig med korta inledande meningar som de hade lärt sig utantill och sedan läsa bibelställen. En tid försökte de använda vittnesbördskort och predikningar inspelade på band.

Det fanns ett uttalat behov av fler publikationer som förklarade sanningen på grönländska. Men vem skulle översätta dem? Hittills hade man använt världsliga översättare, men det var ingen tillfredsställande lösning. Under ett besök år 1965 uppmuntrade Jørgen Larsen från avdelningskontoret därför syster Lauritsen att pröva om hon inte kunde lära sig översätta till grönländska. Hon antog utmaningen, och en broschyr och några traktater gavs ut. Från och med januari 1973 började Vakttornet komma ut i en 16-sidig månatlig utgåva under det grönländska namnet Napasuliaq Alapernaarsuiffik. Det var en milstolpe. Nu hade man bättre möjlighet att avge ett grundligt vittnesbörd på det lokala språket. Samma år utkom boken Sanningen som leder till evigt liv, en annan fin hjälp i bibelstudiearbetet.

Förkunnarna i Nuuk behövde också en lämpligare möteslokal. Men det var nästan omöjligt att skaffa en Rikets sal i Nuuk på grund av den stora bostadsbristen. En broder hade emellertid köpt ett litet trähus inte långt från stadens centrum. Det låg på en bergknalle med utsikt över Nuukfjorden. Med ekonomiskt stöd från församlingar i Danmark  och hjälp från tillresande yrkeskunniga pionjärer med särskilt uppdrag lyckades man under 1970 uppföra en utmärkt tillbyggnad, så att huset kunde användas som Rikets sal. Dessutom rymde det bostäder åt två äkta par som var pionjärer.

Fler pionjärer och pionjärer med särskilt uppdrag sändes upp, och under de följande åren bosatte sig heltidsförkunnare och inflyttade familjer i flera städer längs kusten. Redan 1973/1974 fanns det små grupper eller församlingar i åtta städer. Slutligen, år 1973, tog en grönländsk kvinna ståndpunkt för sanningen. Hon var den första grönländaren som blev döpt på Grönland. År 1976 utökades skaran med ytterligare en grönländsk syster. Men när skulle skörden börja på allvar?

Danmarks första sammankomsthall

I Danmark blev det allt svårare att hitta lämpliga lokaler till kretssammankomsterna. I andra länder hade bröderna börjat bygga ”skräddarsydda” sammankomsthallar. Skulle det vara lösningen också i Danmark?

En grupp äldste från Fyn och Jylland undersökte behovet och möjligheterna, och reaktionen bland vännerna var så positiv att man beslöt sig för att bygga en sammankomsthall för kretsarna väster om Stora Bält. En tomt köptes — ett 20.000 kvadratmeter stort skogsområde i utkanten av Silkeborg. Den 18 mars 1978 togs det första spadtaget, och ett år minus en dag senare stod den röda H-formade tegelstensbyggnaden färdig för överlämnande, med en hörsal för 900 personer och matsal för 300, förutom andra nödvändiga utrymmen.

Nytt avdelningskontor

Under tiden planerades ett annat och långt större teokratiskt bygge. Avdelningskontoret i Virum hade i flera år varit alldeles för litet. Det var stort behov av ett nytt och större.

 Man hittade en lämplig tomt i Holbæk, 70 kilometer väster om Köpenhamn — ett kuperat område på 54.000 kvadratmeter med utsikt över Holbækfjorden. Man gjorde upp ritningar och ansökte om byggnadslov. Men när en vänlig handläggare på byggnadsnämnden hörde vad projektet gick ut på — att ett komplex på 13.800 kvadratmeters golvyta skulle uppföras som ett självbygge — frågade han bekymrat bröderna om det inte var bättre att de avstod från att bygga.

”Men ingenting är omöjligt för Jehova”, konstaterar Filip Hoffmann, som var samordnare för bygget. ”En byggfamilj på i genomsnitt 200 personer satte i gång och fick god hjälp av frivilliga arbetare under veckosluten. Inte ens århundradets kallaste vinter med temperaturer som under flera veckor gick ner till mellan 10 och 20 minusgrader kunde stoppa dem, och efter en byggtid på bara 100 veckor stod byggnaderna färdiga för överlämnande den 21 maj 1983.”

Betelfamiljen flyttar in

Mitt under bygget, i augusti 1982, flyttade Betelfamiljen in. Ett gift par som tyvärr inte kunde flytta med till det nya hemmet var Richard och Julia Abrahamson. Broder Abrahamson hade gått i spetsen för arbetet i Danmark och hade varit en inspirationskälla för många, och både han och hans hustru hade vunnit en stor plats i många danska vänners hjärta. Hösten 1980 hade de emellertid blivit förordnade att fortsätta sin tjänst vid Betel i Brooklyn, och den danska Betelfamiljen måste med vemod ta farväl av dem i början av januari 1981.

Uppgiften som samordnare i avdelningskontorets kommitté övertogs av broder Jørgen Larsen, vars erfarenhet i heltidstjänsten går tillbaka till år 1951 och inbegriper utbildning vid Gilead år 1958 och 1965. Tillsammans med sin hustru, Anna, har han tillbringat ett antal år i  resetjänsten och har därefter arbetat på avdelningen för tjänst på fältet och på översättningsavdelningen vid Betel.

Överlämnandet

Några dagar före överlämnandet var leverantörer och myndighetspersoner inbjudna till en speciell mottagning. Under rundvandringen i de nya byggnaderna berömde de valet av material, det fina hantverket och finishen — en standard som de kände igen från sin ungdom men annars aldrig såg nu för tiden. När man påminde den vänlige och välmenande handläggaren från byggnadsnämnden om hans ursprungliga betänkligheter, sade han med ett leende: ”Den gången kände jag ju inte er organisation.”

De 700 bröder och systrar som var inbjudna till överlämnandet beundrade också de vackra byggnaderna. Många var imponerade över hur stort och rymligt allt var. Som Christian Rømer sade: ”Jag är överväldigad av att se de här byggnaderna, när jag tänker på den stora insats som har krävts.” Alla nickade instämmande när Daniel Sydlik från den styrande kretsen i sitt överlämnandetal framhöll att offer åt Jehova gärna får kosta oss något. Bygget hade kostat både pengar och ansträngningar, men offren hade gjorts med glädje för att främja Jehovas verk.

Det andliga behovet fylls ännu bättre

Man hade nu tillräckligt med utrymme för att kunna förverkliga en länge närd önskan att kalla in fler översättare, så att nya projekt kunde sättas i gång. Sidantalet i Vakttornet och Vakna! ökades från 24 till 32, Årsboken började komma ut på danska, och arbetet med att översätta Hjælp til forståelse af Bibelen (Aid to Bible Understanding) påbörjades.

Två publikationer har väckt särskilt stor glädje, nämligen Ny Verden-oversættelsen af De hellige Skrifter (Nya Världens översättning av den Heliga skrift), som kom ut i april 1985, och Den Store Bibelordbog (Comprehensive Concordance), som  gavs ut år 1988 och som utarbetades med hjälp av modern datateknik. Med de här publikationerna har Jehovas vittnen i Danmark för övrigt skrivit historia, eftersom det är första gången en grupp utanför danska folkkyrkan har gett ut en översättning av hela Bibeln och första gången över huvud taget som en så omfattande biblisk ordbok har getts ut på danska.

Under tiden har man också haft utrymme nog att arbeta med det omfattande Register til Vagttårnets publikationer 1930-1985 (Watch Tower Publications Index 1930-1985). Detta värdefulla hjälpmedel vid bibelstudium gavs ut vid sammankomsterna år 1991. Vid dessa sammankomster var det också glädjande att för första gången få en ny bok samtidigt på de tre språk som talas i de områden som står under det danska avdelningskontorets tillsyn, nämligen boken Den största människa som någonsin levat — både på danska, färöiska och grönländska.

Med installeringen av en ny och modern ljudstudio fick man dessutom möjlighet att spela in ljudband av god kvalitet. Hittills har alla de kristna grekiska skrifterna och ungefär hälften av de hebreiska skrifterna talats in på  danska, och till hjälp för personer med dålig syn eller med lässvårigheter produceras två gånger i månaden en upplaga på 350 kassetter med artiklar från Vakttornet.

Ännu ett framsteg var övergången till datoriserad fotosättning och modernt offsettryck. Broder Arne S. Nielsen, som har tillsyn över tryckeriet, säger: ”Det blev både en utmaning och en välsignelse. Det betydde att i stort sett all utrustning i tryckeriet måste bytas ut och att alla måste lära sig att använda ny utrustning och följa nya arbetsmetoder.” Sedan dess har en arkrotationspress varit i full gång med att trycka tidskrifterna på danska, isländska och grönländska. Och när de danska tidskrifterna började tryckas i fyra färger utökades kapaciteten med ytterligare en tryckpress.

Sedan avdelningskontoret hade överlämnats, kunde nästa stora byggnadsprojekt påbörjas. Bröderna i de östra delarna av landet köpte en tom fabrikslokal vid Herlufmagle, cirka 50 kilometer söder om Holbæk. Till lokalen hörde en fyrlängad bondgård, en tvåplansvilla, en stor verkstad och en rymlig smedja. Arkitekterna och många  villiga händer lyckades samla detta virrvarr av byggnader till en harmonisk enhet, en sammankomsthall som nu betjänar kretsarna på Själland, Møn och Lolland-Falster. Sedan överlämnandet den 26 april 1986 har så gott som alla församlingar i Danmark kunnat hålla sina kretssammankomster i egna sammankomsthallar.

Snabbyggda Rikets salar

Härefter inleddes ett nytt, spännande kapitel i Danmarks teokratiska bygghistoria. Något hittills tämligen okänt introducerades — snabbyggda Rikets salar.

Den första Rikets salen som vittnena byggde hade överlämnats redan år 1949. Därefter hade man uppfört Rikets salar på många platser. År 1968 hade några församlingar tagit initiativet till att bilda en regional Riketssalsorganisation i syfte att hjälpa alla anslutna församlingar att finansiera ett Riketssalsbygge. (Jämför 2 Korinthierna 8:14.) Idén spred sig i hela landet, och följden blev att nästan alla församlingar fick möjlighet att bygga eller köpa en egen Rikets sal.

 Men mot mitten av 1980-talet var några av de äldre Rikets salarna inte längre tidsenliga, och flera lokaler hade blivit för små. Snabbyggemetoden, som användes i andra länder, kom på tal. Några hyste betänkligheter. Kunde den här metoden anpassas till dansk byggtradition, som inbegrep bärande ytterväggar i sten? Och kunde de danska byggnadsmyndigheternas stränga krav uppfyllas?

År 1986 satte arkitekter och ingenjörer i gång, och de lyckades utarbeta en användbar byggnadsplan. Den lokala församlingen utför det förberedande arbetet, varefter cirka 200 hantverkare kommer och bygger Rikets salen på tre dagar. Entusiasmen var stor när den första snabbyggda Rikets salen uppfördes i september 1986.

Sedan dess har myndigheterna inte upphört att förvåna sig över den här snabbmetoden. I Danmark har nu 36 snabbyggda Rikets salar uppförts, och fler planeras. Det var en särskilt stor upplevelse för bygglaget att i augusti 1991 få resa till det avlägsna Ilulissat (Jakobshavn) på Grönland och uppföra en av världens nordligaste Rikets salar.

Ny Rikets sal i Tórshavn

Färöarna förbisågs inte heller. På grund av tillväxten behövde församlingen i Tórshavn en ny Rikets sal. Det var ett stort projekt för vännerna på platsen. Men efter sammankomsten  år 1983 flyttade 10—15 förkunnare från Danmark till Färöarna — flera av dem med god erfarenhet från Betelbygget i Holbæk.

I februari 1984 satte man i gång. Det krävdes en hel del borrnings- och sprängningsarbete, eftersom Rikets salen bokstavligen byggdes på klippgrund. Sedan källarvåningen hade gjutits i betong, uppfördes resten av byggnaden i trä, medan taket är ett grästak — en gammal färöisk tradition som har blivit mycket populär igen. Det var inte en snabbyggd Rikets sal, men den tilldrog sig ändå stor uppmärksamhet. Vid överlämnandet den 10 juni 1985 nämnde televisionen för första gången Jehovas vittnen i en nyhetssändning. Radion intervjuade en av äldstebröderna på platsen, och de flesta tidningarna innehöll artiklar med bilder från bygget.

Nya publikationer på färöiska

Även om vittnena på Färöarna hittills hade klarat sig bra med de danska publikationerna, eftersom de flesta färingar både läser och talar danska utmärkt, började behovet av färöiskt läsmaterial göra sig märkbart. Anna Nolsøes dotter, Peturbjørg Nygaard, åtog sig översättningsarbetet, och i mitten av 1980-talet kom flera av Sällskapets böcker och broschyrer ut på färöiska. Det blev ett gott vittnesbörd när människor på distriktet såg de vackra böckerna på sitt eget språk. Och i församlingarna blev glädjen stor när sångboken år 1989 kom ut på färöiska och lovsången till Jehova kunde sjungas av hjärtat på ännu ett språk.

Under de senaste åren har många blivit döpta på Färöarna, både nya från distriktet och unga som har växt upp i församlingarna. Det som de första förkunnarna som bosatte sig på Färöarna år 1948 knappt kunde föreställa sig har nu blivit verklighet. Jehova har välsignat den uthålliga insats som många bröder och systrar har gjort under årens lopp, så att det nu regelbundet avges vittnesbörd om Jehova  och hans fridsrike genom Jesus Kristus också på de här små öarna ute i Atlanten.

Slutligen — skörd på Grönland

Efter omkring 30 års tålmodigt arbete med att plantera och vattna var fälten på Grönland slutligen mogna för skörd. År 1983 började en grupp unga grönländare i Nuuk studera och komma på mötena. De gjorde fina framsteg, och det här skulle visa sig bli genombrottet. I början var de blyga och reserverade. De kom ju till en dansk församling och förstod bara en del av undervisningen. Men så småningom blev de frimodigare, och deras kärlek till Jehova och till sanningen växte. Kristen och Helena Mortensen, pionjärer med särskilt uppdrag i Nuuk, berättar en typisk erfarenhet:

”En av dem var Sonja, en ung kvinna som hade studerat i ett års tid. Studiet hade varit mycket oregelbundet, eftersom hon ständigt var på språng från den ena festen till den andra. När hon efter en tid flyttade ihop med en man, kunde studiet hållas regelbundet. Nu gick det upp för henne vad sanningen innebar. Hon slutade röka och dricka, tog avstånd från de vilda festerna och gick ur kyrkan. Hennes sambo, Viggo, blev mycket förtegen, och förkunnarna kunde inte riktigt få kontakt med honom. Sonja berättade för honom om det hon lärde sig, och så småningom blev han också intresserad. Han följde med ner och tittade på Rikets sal, när det inte var möte, och fick under dessa otvungna förhållanden se en ljusbildsserie med grönländsk text. Han såg faktiskt serien flera gånger, eftersom det också var andra intresserade som inte kunde ta mod till sig att komma till ett riktigt möte, men som kunde tänka sig att smyga sig ner och se på bilderna vid en annan tidpunkt. Och varje gång var alltså Viggo med. Så småningom gick han med på att vara med vid studiet, och nu när han hade blivit förtrogen med Rikets sal började han också komma på mötena.”

 Det slutade med att de gifte sig, överlämnade sig åt Jehova och blev döpta. Senare började de i heltidstjänsten, och Viggo tjänar nu som äldste, den förste förordnade grönländaren.

De nya var mycket ivriga att tala med sina vänner om det de fick lära sig. De inbjöd andra till sina bibelstudier, och flera av deras vänner blev intresserade av sanningen och började komma på mötena. Därigenom fick de i församlingen en teokratisk miljö som kunde ersätta tidigare världsliga vänner och där de nya kunde stötta varandra. Sedan dess har församlingen i Nuuk stadigt växt.

Tillväxt i Ilulissat

Något liknande hände i Ilulissat (Jakobshavn), 300 kilometer norr om polcirkeln. Ett par pionjärer med särskilt uppdrag, Bo och Helen Christiansen, började vintern 1985/1986 hålla möten på grönländska där. Inom loppet av ett år kom omkring 50 personer till Rikets sal — de flesta bara en gång, men en liten trofast grupp ganska regelbundet.

Det hela tog i synnerhet fart när sanningen slog rot hos en liten familj och började sprida sig därifrån. Sara insåg ganska snabbt att detta var sanningen, och hennes man och tre barn visade också nyfiket intresse. Niels, mannen, vittnade för sin syster, Naja, som bodde i en närliggande by. Najas man var till sjöss på en trålare, så Naja flyttade in till Ilulissat för att bo hos Niels och Sara, och hon började följa med dem till mötena.

Under tiden satt Najas man, Thele, ute på trålaren och läste i ”Nya testamentet”. Han hade hört vad hans hustru höll på att bli inblandad i, och eftersom han själv var aktivt religiös, hade han beslutat sig för att visa henne att hon hade fel. Han hade också hotat med skilsmässa, och skilsmässopapperen hade faktiskt redan postats. När han mönstrade av från trålaren, hämtade han genast hem den  något nervösa Naja till deras hemby. Men efter ett långt nattligt samtal med henne insåg han att han inte visste tillräckligt för att kunna motbevisa det hon sade.

Resolut for de båda tillbaka till Ilulissat och flyttade in hos Niels och Sara. Thele ringde till pionjärerna med särskilt uppdrag och frågade om de ville komma och ”lära honom Bibeln”. Thele medgav att han var på villospår, och nu ville han studera. Han frågade om han fick komma med på mötena, han slutade röka, och han gick ur kyrkan. En vecka senare frågade han om han kunde få bli förkunnare! Han kom troget på alla möten och var med vid sammankomsten i Nuuk två månader senare. På hemresan frågade han igen: ”Kan jag få bli förkunnare nu?” Det kunde han. Sommaren 1990 blev han och Naja döpta tillsammans med Niels. Ett år senare blev Naja reguljär pionjär. ”Hittills har nio blivit döpta”, berättar broder Christiansen glatt. ”Det är fantastiskt att se vad som händer när Jehova kallar på rättsinniga människor.”

Möjligheter på norra Grönland

Broder Christiansen berättar vidare: ”Ett annat stort privilegium vi har haft tre år i rad har varit att göra predikofärder till de nordliga isolerade distrikten kring Uummannaq och Upernavik. Det är en utpräglad sälfångartrakt med en otroligt vacker natur. Ute i byarna är levnadsförhållandena mycket annorlunda än i städerna, där den moderna utvecklingen går snabbt, men också här ute finns det tillräckliga vittnesbörd om att tecknen uppfylls och att alla behöver Riket. Människor är vänliga, många lyssnar, och överallt har Sällskapets nyaste publikationer fått stor spridning. Det är tydligt att det finns många rättsinniga människor där som väntar på att bli insamlade.”

Sommaren 1990 gjorde fem förhållandevis nya förkunnare från Ilulissat en två veckors tur runt till alla byar och handelsplatser i det här området. Det var första gången  grönländska förkunnare var här, och ett stort vittnesbörd kunde avges. Två tusen kilometer tillryggalade man med tre små motorbåtar, och även mindre byar, där båtar normalt inte lägger till och där det aldrig har varit några förkunnare, fick höra de goda nyheterna. Förkunnarna nådde ända upp till Kullorsuaq (också kallat Djävulens tumme) nära 75 grader nordlig bredd.

Norr om Djävulens tumme börjar de istäckta kusterna, och de följande 300 kilometerna är helt öde. Längre norrut finns det åter bebodda platser, som i stort sett fortfarande är orörda distrikt. I januari 1989 tillbringade emellertid en syster från Nuuk ett par veckor i Grönlands nordligaste stad, Qaanaaq eller Thule, i sitt förvärvsarbete. Hon utnyttjade tillfället att predika för invånarna i staden. Sedan dess har en ung flicka, som är från Qaanaaq och som började studera när hon gick i skola i Nuuk, flyttat tillbaka och fortsätter sitt bibelstudium per band. Trots motstånd har hon börjat berätta för andra om det hon får lära sig. Också här, i denna ”mest avlägsna del” av jorden, vittnas det nu om Guds kungarike. — Apg. 1:8.

Problem som övervinns

Eftersom nästan alla som hittills har tagit emot sanningen är unga människor, har de problem de har fått kämpa med inte gällt kyrkan och religiösa lärofrågor, utan sådant som omoraliskhet, dryckenskap och motstånd från familj och vänner. Det har också krävt stor frimodighet av dem att predika i de små städerna där alla känner alla. En annan utmaning för de nya har varit Bibelns förbud mot att använda blod. Många på Grönland tycker mycket om den grönländska maten — sälkött, valkött, fågel och annat vilt som i regel inte slaktas så att blodet får rinna av. Det är få grönländska vänner som har möjlighet att själva skaffa sig kött, som de kan låta blodet få rinna av från ordentligt, och de måste därför under långa perioder avstå från kött.

 Exemplet med Ane belyser det här problemet: Våren 1990 blev Ane från Ilulissat hastigt inlagd på sjukhus på grund av utomkvedshavandeskap. Både hon och hennes man var nydöpta, och nu ställdes de för första gången inför utmaningen att för en dansk läkare förklara den kristna synen på blodet. (Apg. 15:29) Läkaren gick med på att operera utan blod. När Ane kördes in till operationen, var hon vid gott mod och tröstade sin man med orden: ”Vi ses i den nya världen.” Men operationen gick bra, så de sågs redan dagen därpå. Men Ane, som var hungrig, konfronterades nu med blodfrågan ur en ny vinkel: Sjukhuset serverade endast grönländsk mat, så hon måste vänta tills hennes man kom till henne med mat hemifrån.

Det andliga behovet täcks

Överallt längs kusten har människor fortfarande stor respekt för Bibeln, och Min bok med bibliska berättelser som gavs ut på grönländska år 1985 har funnit vägen in i många hem. I flera städer har mellan 20 och 30 procent av hushållen fått boken, och i många byar finns den i minst hälften av hemmen.

På grund av de långa avstånden och de höga reskostnaderna är det inte möjligt att samla alla församlingar till kretssammankomster och kretsmöten. Programmen genomförs i varje enskild församling genom att man samlas och lyssnar till band- eller videoinspelningar från sammankomster i Danmark. Men en gång om året, till den årliga områdessammankomsten, samlas förkunnarna från hela kusten. För många av de nya är det här ett sällsynt tillfälle att få vara tillsammans med många trosfränder på en gång, och för pionjärerna i de små församlingarna är det ett välkommet tillfälle att få vara tillsammans med andra heltidstjänare.

I februari 1990 fick de grönländska församlingarna en chock. Syster Joan Lauritsen, som i många år hade varit till  stor hjälp vid översättningen av Sällskapets publikationer till grönländska, dog plötsligt av hjärtslag, bara 51 år gammal. För hennes man, Kristen, var det en stor personlig förlust, och även för vännerna i församlingarna.

Efter sin hustrus död fortsatte broder Lauritsen ytterligare ett år i sin tjänst på Grönland, innan han på grund av sviktande hälsa måste återvända till Danmark. När han ser tillbaka på sin långa missionärstjänst, säger han: ”När vi för 35 år sedan började predika de goda nyheterna om Riket, var det verkligen den ringa begynnelsens dagar. Nu ser vi en ständig tillströmning av i synnerhet unga grönländare som studerar och tar ståndpunkt för sanningen. Jag är verkligen tacksam mot Jehova för att han inte bara brukade oss till att påbörja arbetet i det här landet, utan också gav oss styrka att fortsätta tills skörden började komma in.”

Broder Christiansen från Ilulissat flyttade till Nuuk för att fortsätta översättningsarbetet. Med god hjälp från grönländska krafter var det inte bara möjligt att fortsätta att ge ut Vakttornet, utan också att översätta boken Den största människa som någonsin levat. I juli 1992 började man till på köpet ge ut en kvartalsutgåva av Vakna! under namnet Iteritsi! De grönländska vännerna är tacksamma för att Jehovas organisation ger den andliga födan högsta prioritet, till och med i områden med begränsad befolkning.

”Utländskt” distrikt i Danmark

Under de 20—25 senaste åren har distriktet i Danmark på många håll ändrat karaktär. På grund av förhållandena i världen har många utlänningar flyttat in, och sådana problem som diskriminering och främlingshat, som danskarna ansett sig vara höjda över, gör sig nu påminda också här.

För Jehovas vittnen har de många invandrarna emellertid blivit en spännande utmaning, både språkligt och  religiöst. För att befrämja arbetet bland invandrarna bildades år 1975 en liten engelskspråkig församling i Köpenhamn. Rättsinniga människor av alla raser och nationaliteter strömmade till mötena, började studera och kom med i sanningen. Några av de nya har under årens lopp flyttat till andra länder och fortsätter att förkunna där, men många har stannat och utgör i dag en stark och mycket blandad församling som omfattar omkring 25 nationaliteter — ett tydligt vittnesbörd om att sanningen förenar människor.

Sedan januari 1989 har det i Köpenhamn också funnits en liten men mycket aktiv jugoslavisk församling, där människor med ytterst skiftande bakgrund har funnit sanningen. En före detta skådespelerska som flyttade till Danmark, besviken över orättfärdigheterna i sitt hemland, är nu kontinuerlig hjälppionjär. En makedonisk student, som kom till Danmark för att tjäna ihop pengar till sina studier, fann andlig rikedom och tjänar nu Jehova i sitt hemland. En ung zigenarfamilj, för vilken stöld och smuggling var en del av vardagen, delar nu frikostigt med sig av  de andliga värdena. Ja, många utlänningar, som har sökt politisk frihet eller materiellt välstånd i Danmark, har funnit sann frihet och sann rikedom genom Guds ord och den kristna församlingen.

Förkunnande för döva

I Köpenhamn har det också i många år funnits en liten grupp döva förkunnare som nitiskt har förkunnat för de döva som bor i huvudstadsområdet. År 1980 föresatte de sig att alla landets cirka 4.000 döva skulle få ett vittnesbörd om sanningen på sitt eget språk — teckenspråket.

Det kunde genomföras bara om hörande förkunnare runt om i landet lärde sig teckenspråk. Några förkunnare från den döva gruppen besökte vissa församlingar och förklarade behovet. Initiativet ledde till att ett stort antal hörande förkunnare lärde sig teckenspråk, och nästan alla döva i landet får nu regelbundna besök. Som ett resultat finns det nu 24 döva förkunnare, fördelade på sex församlingar. Gruppen i Köpenhamn, som är den största, har två biträdande tjänare och en äldste. Man håller regelbundna möten på teckenspråk, och två av bröderna håller föredrag som tolkas till talad danska. Den ene biträdande tjänaren är dessutom pionjär och reser regelbundet ut till andra församlingar för att samarbeta med förkunnare som kan teckenspråk.

Blod och medicinsk behandling

I det för övrigt så toleranta Danmark har Jehovas vittnen fört en lång och seg kamp för att få myndigheter och läkare att respektera deras inställning till blodet. I många år följde läkare och sjukhus några direktiv som gavs år 1956, när diskussioner fördes mellan jurister, läkare och — en luthersk teolog som var präst i danska folkkyrkan! Inte undra på att läkarna menade sig ha rätt att ge blod mot patientens vilja.

 Saken nådde en kritisk punkt år 1975, när en läkare på ett barnsjukhus i Köpenhamn ville ge en treårig pojke blod mot föräldrarnas önskan. Föräldrarna tog pojken från sjukhuset och fann lyckligtvis en samarbetsvillig läkare som gav pojken medicinsk behandling utan användning av blod. Ett par veckor senare kunde pojken skrivas ut, och han är fortfarande pigg och kry.

Medan allt detta pågick utsattes både föräldrarna och Jehovas vittnen som grupp för en veritabel förföljelsekampanj i pressen. Bombhot förekom också och vid några tillfällen till och med direkt våld. Men fallet gav vittnena anledning att vända sig direkt till läkarkåren. Broder Jørgen Larsen skrev en artikel, ”Blodtransfusion — religiös tro och läkaretik”, som infördes i Ugeskrift for Læger den 19 juli 1976. Det var det första stora steget i rätt riktning.

Nästa stora steg var när jur. dr Alf Ross, Danmarks ”grand old man” när det gäller juridiska och etiska principer, skrev en redogörande artikel i Ugeskrift for Læger den 26 mars 1979. Hans artikel var epokgörande, eftersom det var första gången en juridisk expert tog till orda i Danmark och angrep den officiella inställningen och försvarade vuxna Jehovas vittnens rätt att under alla förhållanden, också i livshotande situationer, vägra att ta emot blod. Men det kom inget juridiskt klarläggande.

Men frågan om etik kom alltmer i förgrunden. År 1982 underrättade danska medicinalstyrelsen landets läkare om principerna rörande ”informerat samtycke”, och år 1985 utkom en lärobok med en utmärkt genomgång av den etiska utmaning som Jehovas vittnens vägran att ta emot blod utgör. I september 1989 antog danska läkarsällskapet en ändrad utformning av ”Etiska regler för läkare”. I en ny paragraf angående information och samtycke fastslås det att ”en patient har rätt till full information om diagnos, prognos och behandlingsmöjligheter etc. samt rätt att på  grundval av denna information avgöra om han eller hon vill acceptera eller avböja en viss behandling”.

Etiskt sett var problemet nu löst, men juridiskt sett rådde det fortfarande tvekan om huruvida patientens rätt att bestämma över sin egen person skulle ges företräde framför läkarens plikt att ge hjälp. Lagstiftarna var uppmärksamma på problemet, och i slutet av år 1989 lade man fram ett förslag om en ändring i läkarlagen som skulle göra det olagligt, och därmed straffbart, att behandla en patient mot hans vilja. Lagen antogs den 8 maj 1992 och trädde i kraft fem månader senare, den 1 oktober. Men det finns fortfarande behov av att ge bröder och systrar kvalificerad hjälp, och den nya anordningen med sjukhuskommittéer, som infördes i januari 1991, har redan varit till stor nytta.

En sammankomstplats för hela landet

Med avdelningskontoret färdigbyggt och med två sammankomsthallar som fyllde kretssammankomsternas behov uppstod frågan: Varför inte bygga en plats för områdessammankomster för hela landet? Den kunde anläggas i anknytning till sammankomsthallen i Silkeborg, som ligger mycket nära landets geografiska centrum.

Projektet förelades den styrande kretsen som godkände det. Silkeborgs kommun anvisade en tomt på 155.000 kvadratmeter, omfattande ett stort, naturskönt och skyddat område, cirka 1.500 meter från sammankomsthallen. Den 1 juli 1990 påbörjades schaktningsarbetet. Och schakta skulle man få göra! De tre första månaderna flyttades varje dag i genomsnitt 1.500 ton jord — motsvarande 100 fullastade lastbilar! Men en broder med stor erfarenhet av markarbete sade lugnande: ”Jag har flyttat jord i 30 år, och jorden är fortfarande rund.”

Auditoriet är anlagt som en delvis täckt amfiteater, där ingen sitter mer än 70 meter från talarstolen. Det finns plats  för 3.500 åhörare, och i den närliggande sammankomsthallen kan ytterligare 900 följa programmet inomhus via TV-överföring. Platsen har idealiska ljudförhållanden, bra utrymmen för parkering, första hjälp, bokstånd och toaletter. Anläggningen omfattar också en campingplats där omkring 1.000 bröder och systrar kan sova i husvagnar eller tält.

Den 1 juni 1991 var dagen för överlämnandet. Broder Lloyd Barry från den styrande kretsen höll ett mycket trosstärkande och uppmuntrande överlämnandetal. Omkring 4.000 bröder och systrar hörde programmet på sammankomstplatsen, och mer än 700 följde det via telefonöverföring i sammankomsthallen i Herlufmagle. Veckan efter hade alla församlingar tillfälle att se en 75 minuter lång videoinspelning från överlämnandeprogrammet. Längre fram på sommaren utgjorde sammankomstplatsen en underbar ram för fem områdessammankomster under temat ”Ett frihetsälskande folk”.

Blicken riktad framåt

Under de 100 år som nu har gått sedan broder Russell första gången satte sin fot på dansk jord har det danska samhället genomgått stora förändringar. Den tekniska utvecklingen har medfört materiellt välstånd och gjort landet till ett av de rikaste i världen, men samtidigt har det religiösa intresset sjunkit till nollpunkten.

Dessa faktorer har inte kunnat undgå att påverka Rikets verk. Även om det har varit perioder med stor tillväxt, har det också varit perioder med stagnation och perioder då materialismen, likgiltigheten och andra faktorer har tärt på förkunnarnas led. Så mycket mer glädjande är det då att många människor under tidens gång har varit medvetna om sitt andliga behov, har överlämnat sig åt Jehova och har tjänat honom troget. Det finns nu 16.407 Rikets förkunnare  i Danmark, och förhållandet till invånarantalet är 1 på 315. Många har också flyttat för att tjäna där behovet har varit större — i första hand till länder som Norge och Sverige, men också till Färöarna och Grönland och via Gilead till mer avlägsna platser.

Trots påtryckningarna från världen är andan bland förkunnarna god. Antalet pionjärer har de tio senaste åren ökat från 584 till 1.315. Vid Åminnelsen år 1992 var 24.960 närvarande, och årligen blir omkring 500 nya döpta. Så även om alla distrikt i Danmark har bearbetats regelbundet i många år, finns det fortfarande mycket att göra. Trots den religiösa likgiltigheten är Jehovas vittnen i Danmark beslutna att hålla ut och fullgöra det uppdrag de har fått sig anförtrott av kungen Jesus Kristus, nämligen att förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike. — 2 Tim. 4:5; Hebr. 10:36.

[Tabeller på sidan 147]

(För formaterad text, se publikationen)

DANMARK

Medeltal pionjärer

1.315

 

 

777

556

 

228

137

1950 1960 1970 1980 1992

Högsta antal förkunnare

16.407

13.228

12.569

9.504

4.936

1950 1960 1970 1980 1992

 (Kartor på sidan 66)

(För formaterad text, se publikationen)

DANMARK

Huvudstad: Köpenhamn

Officiellt språk: Danska

Största religion: Evangelisk-luthersk

Folkmängd: 5.162.126

Avdelningskontor: Holbæk

DANMARK

Skagen

Nordsjön

Ålborg

MORS

Silkeborg

Odder

JYLLAND

Esbjerg

FYN

Nyborg

SJÄLLAND

Helsingör

Holbæk

Roskilde

Herlufmagle

MØN

LANGELAND

LOLLAND

FALSTER

TYSKLAND

Östersjön

SVERIGE

Köpenhamn

[Karta]

GRÖNLAND

Thule

Upernavik

Uummannaq

Qutdligssat

Nuuk (Godthåb)

[Karta]

BORNHOLM

 [Karta/Bilder på sidorna 108, 109]

FÄRÖARNA

Norska havet

STRØMØ

Vestmanna

Klaksvík

Tórshavn

Atlanten

SUÐUROY

[Bilder på sidan 72]

John Reinseth lärde känna sanningen år 1907. Han var en outtröttlig förkunnare. Hans hustru, Augusta, förkunnade också nitiskt, trots sin svaga hälsa

[Bild på sidan 74]

Thyra Larsen från Ålborg började som kolportör år 1914

[Bild på sidan 75]

En skolgård på Ole Suhrs Gade, 1909. Broder Russell sitter i mitten i andra raden. Till vänster om honom ses landstjänaren, Carl Lüttichau

[Bild på sidan 79]

Marie Due avskedades som lärarinna när hon blev bibelforskare år 1915

[Bild på sidan 81]

Löpsedel som annonserade broder Macmillans föredrag. Hans ”Millionföredrag” år 1920 samlade över 5.000 åhörare

[Bild på sidan 82]

Broder Rutherford avreser från Köpenhamns centralstation år 1922

[Bild på sidan 87]

På 1920-talet blev landet bearbetat av outtröttliga kolportörer. Från vänster: Kristian Dal, Anna Petersen, Søren Lauridsen, Thora Svendsen och Christian Rømer

[Bild på sidan 88]

Broder Dey och broder Rutherford på Kastrups flygplats år 1927

[Bild på sidan 89]

William Dey, till vänster, tillsyningsman för Nordeuropeiska Avdelningen, och Albert West, landstjänare i Estland till 1930, då han blev broder Deys sekreterare

[Bild på sidan 95]

Avdelningskontoret från 1932 till 1957, i Valby

[Bild på sidan 97]

Förkunnare med grammofoner på cyklarna

[Bilder på sidan 104]

År 1944 tjänade den här byggnaden på Langeland som bibelskola

Filip Hoffmann, bakre raden till vänster, som var lärare vid bibelskolan, och Simon Petersen, främre raden i mitten, som hade hand om den dagliga driften vid skolan, med sin hustru, Else, till vänster

[Bilder på sidorna 108, 109]

 John och Sonja Mikkelsen i färöisk folkdräkt tillsammans med sin son Absalom. John var den förste färingen som förordnades som äldste

Svend och Ruth Molbech, pionjärer med särskilt uppdrag på Färöarna, med båt på väg till Klaksvík år 1958

[Bild på sidan 110]

Richard och Julia Abrahamson tjänade i Danmark i över 26 år, och de arbetar nu vid huvudkontoret i Brooklyn

[Bilder på sidan 111]

Svend Aage Nielsen och Edmund Onstad vandrade över fjällen på Färöarna. För att försäkra sig om nattlogi i byarna sydde de sig ett tält

[Bild på sidan 115]

Sedan år 1955 har de goda nyheterna predikats i städer och byar på Grönland

 [Bilder på sidorna 116, 117]

 Marie Tausen, till vänster, var den första grönländaren som blev döpt på Grönland, år 1973. Tre år senare följde Debora Brandt, som bär den grönländska festdräkten. Överst en by nära Uummannaq på norra Grönland

[Bild på sidan 123]

Avdelningskontoret i Virum 1957—1982

[Bilder på sidan 125]

Mycket arbete läggs ner på kulisserna till ljusbildsdramerna. Här är ett torg i Babylon till dramat år 1991 om Esras liv

[Bilder på sidan 131]

Sammankomstplatsen i Silkeborg inbegriper en delvis täckt amfiteater som har plats för 3.500 åhörare, och den närliggande sammankomsthallen rymmer ytterligare 900

[Bild på sidan 132]

Det största konventet någonsin i Skandinavien hölls i Idrætsparken i Köpenhamn år 1969

[Bild på sidan 133]

Det nya avdelningskontoret i Holbæk. Daniel Sydlik från den styrande kretsen talade vid överlämnandet år 1983

[Bild på sidan 134]

Rikets sal i Tórshavn — med grästak

[Bild på sidan 142]

Avdelningskontorets kommitté: (från vänster till höger) Erik Jørgensen, Henning Thusgaard, Jørgen Larsen, Arne S. Nielsen och Orla Rand Nielsen