Global rapport

Afrika

VÅRA bröder i Afrika har, trots torka, hungersnöd, mycket hög inflation, förbud och religiöst motstånd, troget fortsatt att göra just det som vi läser om i Psalm 105:1: ”Tacka Jehova, anropa hans namn, gör hans gärningar kända bland folken.” Det har visat sig att deras nitälskan har smittat av sig.

Två bröder i Benin blev glada, när de förordnades att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag i en avlägsen del av landet. Det fanns varken Rikets salar, möten eller andra vittnen på deras distrikt. Två veckor efter sin ankomst drog de slutsatsen: ”Människor kan ju inte vara med på möten, om det inte finns några möten att inbjuda dem till.” De började därför hålla alla fem mötena. Vid slutet av första månaden började två intresserade personer vara med. Två månader senare insåg pionjärerna behovet av att bygga en Rikets sal. En intresserad person skänkte en tomt, och en annan tillhandahöll byggnadsmaterial. Tre veckor senare kom 40 personer till specialföredraget, trots att Rikets sal då ännu inte var riktigt färdig. Sjuttioen personer var närvarande vid Åminnelsen, och senare under den månaden trängde 113 personer ihop sig för att få höra det offentliga föredraget av kretstillsyningsmannen. Allt detta på bara fem månader!

 Många människor uttrycker förvåning, när de ser Jehovas vittnen arbeta tillsammans med att bygga Rikets salar. En romersk-katolsk präst i Sydafrika medgav: ”Jag har besökt Vatikanen, men jag har aldrig sett något liknande. Människor av alla raser som arbetar tillsammans i endräkt. Vita människor som kommer och bygger i ett svart område, och det åt svarta människor. De riskerar ju livet, eftersom vita attackeras i svarta stadsdelar.”

Jehova blir glad, när vi ber honom välsigna vår tjänst. Men om vi skall få hans välsignelse, förväntar han att vi skall drivas av tro och visa vår önskan att utöka vår tjänst för honom. Ett vittne i Nigeria förklarar hur detta var sant i hans fall: ”Vid Skolan i pionjärtjänst i augusti 1988 talade man med oss om att tjäna där behovet är större. Jag började spara pengar till flyttningen och planerade att säga upp mig på mitt arbete i mars 1989. Trots att jag hade erbjudits befordran, gick jag till min chef och talade om för honom att jag planerade att flytta till ett område på landsbygden för att där ta del i predikoarbetet. Han sade då: ’Du vet inte vad du gör. Du kommer att få lida. Gå och tänk över saken.’

När jag kom hem, lade jag mina båda identifikationskort på bordet — min pionjäridentifikation och min arbetsidentifikation — och gjorde en utvärdering av dem båda. Jag kom att tänka på Psalm 90:10. Medellivslängden är bara 70 år; det är endast genom särskild kraft som man kan uppnå 80 år. Jag var då 30 år, så jag räknade med att jag bara hade 40 år kvar. Jag multiplicerade min årsinkomst med 40 och upptäckte att den sammanlagda summan inte ens skulle räcka till att köpa en bil! Med det här jobbet kommer jag ingenstans, tänkte jag. Jag gick därför tillbaka till min chef och lämnade in min avskedsansökan. Han sade: ’Du är inte klok. Du kommer att dö hungrig.’ Jag har sedan dess tjänat i tre olika områden i landet. Jag har haft glädjen att få hjälpa till att bilda två nya församlingar. När jag nyligen träffade min före detta chef, var det första han sade: ’Du lurade mig. Du sade att du inte skulle få någon lön, men titta vad fin du är!’”

 Under tjänsteåret 1992 vittnades det mer än någonsin tidigare i Zaire. Politiska, sociala och ekonomiska omvälvningar hindrade inte de över 67.000 ödmjuka förkunnarna från att ivrigt predika de goda nyheterna och att göra lärjungar. Att det hålls över 140.000 bibelstudier och att närmare 300.000 personer var närvarande vid Åminnelsen visar att det finns goda möjligheter till framtida tillväxt. En mycket hög inflation och strider inom landet har medfört umbäranden för våra bröder, men det blev dock ett vältaligt vittnesbörd, när en revolt i september 1991 gjorde det fritt fram för människor i de större befolkningscentra att plundra. Tusentals ”kristna” som hade varit i kyrkan på söndagen var på måndagen och tisdagen frenetiskt sysselsatta med att roffa åt sig så mycket varor som möjligt; de skickade rentav i väg sina barn i flera omgångar för att rafsa åt sig och bära hem stöldgods. En del iakttagare anmärkte att deras pastorer hade nya kläder och nya hushållsartiklar efter plundringen. Men Jehovas vittnen tog inte del i plundringen, och de tog inte heller emot något stöldgods. I Simfo i Shaba frågade en lärare barnen i sin klass vilka kyrkor som inte tog del i plundringen. ”Jehovas vittnen”, var det enstämmiga svaret. ”De vill inte ens äta stulen mat.”

Boken Människans sökande efter Gud har mottagits väl i Côte d’Ivoire. En syster från det landet berättar: ”Jag ledde ett bibelstudium, och personen jag undervisade ställde då följande fråga till mig: ’Varför finns det så många olika religioner, när det bara finns en Skapare?’ Jag erbjöd henne boken Människans sökande efter Gud. Hon blev häpen bara genom att ögna igenom innehållsförteckningen. Hon utropade sedan: ’Ni Jehovas vittnen har svaren på alla frågor, och jag tror att ni har nyckeln till sanningen. Men det skulle vara alltför svårt för mig att utöva den, eftersom det finns för många lagar.’ Jag pekade på 1 Johannes 5:3, där det heter att Jehovas bud inte är betungande, och tillade att Jehova gav oss lagar för att det skulle gå oss väl både fysiskt och andligt. Jag försäkrade henne: ’Om du ingående studerar Bibeln, kommer du att inse värdet av dessa gudomliga lagar.’ Hon  gick med på detta och visar verklig uppskattning av sanningen.”

De afrikanska vittnena har särskild orsak att tacka Jehova. I följande länder har lagliga restriktioner på Jehovas vittnens verksamhet avlägsnats: Etiopien, Ghana, Kenya, Kongo, Rwanda, Togo och Zambia. Detta har gjort det mycket lättare för våra bröder att utföra sitt predikande om Riket. Jehova bryter verkligen ner ”fängelsernas bommar” för att låta människor med ärligt hjärta komma in i hans organisation. — Jes. 43:14.

I ett av dessa länder måste en broder som tjänade i krets- och områdestjänsten sluta i denna tjänst för att ta hand om sina gamla föräldrar. Då var bara en av hans släktingar döpta, men nu har fyra släktingar till blivit döpta. En av dessa klagade: ”Om jag bara hade fått sanningen tidigare, kunde jag ha tagit hand om pappa och mamma, och då kunde du ha fortsatt i resetjänsten.” Brodern svarade: ”Även om jag nu är tillbaka i byn, så är jag nöjd och lycklig över att få se mina släktingar ta emot sanningen.”

I ett annat land hindrades en broder från att helt och fullt ta del i den teokratiska verksamheten genom att han arbetade som väktare. När han fick sina semesterpengar, såg han att kassören hade gett honom dubbelt så mycket som han skulle ha. Brodern talade naturligtvis om detta misstag för kassören och återlämnade de pengar han hade fått för mycket. Kassören berättade detta för chefen, som skrev ut ett ärlighetsintyg åt brodern och också ett för firmans arkiv. En tid senare sökte firman en kamrer, och omkring 30 anställda sökte den platsen. Flertalet sökande hade goda kvalifikationer och även stöd av inflytelserika personer på firman. När chefen gick igenom mappen med sökande, lade han märke till att vår broder hade fått utbildning i bokföring, trots att han hade anställts som väktare. Chefen kom ihåg broderns ärlighet när det gällde semesterpengarna och belönade därför brodern med att ge honom anställningen som firmans kamrer. Nu skulle brodern inte längre behöva arbeta nattskift och skulle få mer tid över till teokratiska aktiviteter, förutom att han fick högre lön och andra förmåner.

 Asien

”JEHOVA är den Gudomlige, och han ger oss ljus.” (Ps. 118:27) Ljus från Jehova har verkligen strålat fram över hans folk överallt i Asien.

När ett pionjärpar anlände med buss till ett icke-utlämnat distrikt i Indien, stannade de till för att få en kopp te, innan de började dagens tjänst med att predika från hus till hus. Medan de smuttade på sitt te, vittnade de för teserveringens ägarinna och satte i gång ett bibelstudium med henne och hennes två söner. Trots att kvinnans man till att börja med motsatte sig att hon och sönerna studerade, började han så småningom själv vara med vid studiet. Sedan flyttade den äldsta dottern hem igen. Först invände hon mot det vittnena lärde och opponerade sig mot studiet. Till slut började också hon ta del i bibelstudiet. Kyrkorna på platsen tyckte inte om det som hände med den här familjen. Med förenade ansträngningar försökte de utöva påtryckningar på familjen för att få dem att upphöra med studiet. De anordnade ett sju dagar långt kyrkligt möte alldeles utanför familjens teservering. Under det här mötet gick präster från de olika kyrkorna till muntligt  angrepp mot vittnena från ett podium och kritiserade dem hånfullt.

Kyrkornas motstånd fick emellertid motsatt verkan. Intresset för sanningen spred sig snart i hela trakten, och fler familjer började studera tillsammans med pionjärerna. När ett församlingsbokstudium anordnades i det här området, var 43 personer närvarande vid första mötet. En familj, omfattande några uteslutna släktingar, började komma tillsammans med vittnena igen, och glädjande nog blev de uteslutna återupptagna. Den här familjen var mycket ivrig att få en Rikets sal i sin trakt. De skänkte därför en liten tomt, där en Rikets sal snart byggdes. Vid områdessammankomsten förra året blev 12 personer från det här distriktet döpta. Och tänk att det hela började med informellt vittnande på en teservering!

Ett vittne i Korea hade studerat Bibeln med en framstående poet, men dennes buddistiska filosofi satte Buddha framför Jesus, och därför slutade han studera. När boken Den största människa som någonsin levat erbjöds i tjänsten på fältet, besökte vittnet honom igen och visade taktfullt boken. Till hennes förvåning skaffade han sig boken. När hon kom tillbaka, hade han inte bara läst boken från pärm till pärm, utan han var också mycket entusiastisk över det han hade läst. Han sade att mänsklig filosofi bara når hjärnan, men att berättelsen om Jesus når både hjärnan och hjärtat. Han var djupt gripen av Jesu levnadshistoria och läror. Han bad henne berätta mer för honom om Jesus, vilket gjorde att bibelstudiet återupptogs, och han gör fina framsteg.

När tjänsteåret slutade var Rikets sal vid avdelningskontoret i Tel Aviv i Israel fortfarande stängd på order av de kommunala myndigheterna som en följd av att ortodoxa religiösa element utövat politiska påtryckningar på dem. Avdelningskontoret har överklagat beslutet om stängning och hoppas på ett gynnsamt utslag inom den närmaste framtiden.

 I det krigströtta Libanon fortsätter de goda nyheterna om Riket att vinna gehör. Ett lojalt äldre vittne dog vid 85 års ålder. Han hade varit med i sanningen sedan 1940-talet. Han kom från en stor släkt i Bekaområdet. Många i hans släkt, i synnerhet de äldre, håller fast vid starka religiösa och sociala traditioner. Mannens son, som också är ett vittne, förklarade att det var hans fars sista vilja att bli begravd på familjens gravplats. Men det skulle ske utan sådana religiösa ceremonier som stred mot hans fars kristna trosuppfattningar. Tack vare sonens respektfulla hållning, och trots att somliga släktingar till att börja med bestämt motsatte sig det, gav familjen sitt tillstånd. Begravningen hölls en kall, snöig dag. Snön blockerade vägarna mellan byn och broderns hem. Släktingarna använde bulldozrar för att röja över fem kilometer väg. Ett trösterikt tal hölls vid det här sorgliga tillfället, och 400 bibliska traktater om uppståndelsehoppet delades ut. Ett stort vittnesbörd blev avgivet för många människor där i trakten av dem i familjen som delade broderns tro och övertygelse om uppståndelsehoppet.

Från Thailand kommer ytterligare bevis på hur kraften i Guds ord kan förändra människors liv. En pionjär ledde ett bibelstudium i en skönhetssalong med ägarinnan och en av hennes kunder. När frågan om familjelivet och god moral kom upp, verkade kunden inte tycka om synpunkterna och slutade studera. En tid senare bekände hon för pionjären att hon kände sig för oren för att studera Bibeln, eftersom hon hade varit lesbisk i sju år. Pionjären visade Jesaja 1:18 och påpekade att Jehova förlåter synder som man har begått i okunnighet. Kvinnan återupptog studiet, bröt sitt omoraliska förhållande och gifte sig senare. Nu är både hon och hennes man döpta. Tre andra släktingar lade märke till de förändringar hon gjorde och började studera. En av dem är nu också döpt.

I Japan har vittnena arbetat hårt för att täcka hela landet med de goda nyheterna om Riket. Sommaren 1991, när verksamheten på icke-utlämnade distrikt var över, fanns det  257 städer och byar som fortfarande inte var utlämnade och som hade en sammanlagd befolkning på 1.284.300. Men i slutet av mars 1992 hade alla dessa distrikt tilldelats olika församlingar. I dag finns det inte något icke-utlämnat distrikt kvar. Nu, 43 år efter det att den första gruppen missionärer anlände till Japan år 1949 efter andra världskrigets slut, får hela distriktet i Japan regelbundna besök av vittnena. Sedan år 1989 har avdelningskontoret också varje år uppmuntrat till speciell verksamhet under april månad. Men det rekord i antal hjälppionjärer som nåddes år 1989 har inte överskridits förrän nu. År 1992 nåddes ett nytt rekord om 46.787 hjälppionjärer, vilket var över 5.000 fler än det tidigare rekordet. Om man till den siffran lägger de 50.395 reguljära pionjärerna i april och antalet pionjärer med särskilt uppdrag, kommer man upp till 98.313 som tog del i någon form av pionjärtjänst den månaden — 59 procent av det totala antalet förkunnare, ett enastående resultat! Många ungdomar var hjälppionjärer. En av dem, en 15-årig broder på Hokkaido, gjorde troget återbesök och satte i gång tre studier med vuxna personer under april månad.

Medan nedräkningen för Kinas övertagande av Hongkong år 1997 fortsätter, väcker den politiska och ekonomiska bilden oro och bekymmer för kolonins framtid. I ett sådant klimat är det glädjande att se att vittnena bevarar sitt kristna lugn och är fullt upptagna i Jehovas tjänst. Vad har resultatet av ansträngningarna blivit? Ytterligare ett fint år av teokratisk verksamhet, det mest glädjande och framgångsrika i avdelningskontorets historia. I början av året var till exempel avdelningskontoret i Hongkong, enligt anvisningar från den styrande kretsen, värd för ett möte med representanter från fyra andra avdelningskontor i området för att bättre samordna framställningen av publikationer på kinesiska. Som ett resultat av detta kan läskunniga kineser nu få våra publikationer på såväl förenklad som traditionell kinesiska. Och i Kina är i skrivande stund ingen av våra bröder och systrar i fängelse, även om deras verksamhet står under restriktioner.

 Europa

”JEHOVA har blivit upphöjd över alla nationerna; hans härlighet är över himlarna.” (Ps. 113:4) De förhållanden som möter Jehovas folk i Europa är mycket skiftande; från hunger, religiös intolerans och våldsamma strider inom landet till relativt materiellt välstånd och likgiltighet. Men Jehovas folk håller troget sin andliga blick fäst vid Jehova.

Ett ungt vittne i Polen var ivrig att få dela med sig av sanningen till sina skolkamrater. Han talade om för sin klass var korset kom ifrån, och detta fick till följd att flertalet av eleverna kom till den slutsatsen att man inte skulle dyrka korset. Men prästen protesterade, och elevernas föräldrar kallades till skolan, där prästen försökte svärta ner vittnenas goda anseende. Som svar på detta verbala angrepp yttrade sig en mamma och sade att hennes son, som tidigare rökte, hade slutat med detta sedan han börjat studera Bibeln tillsammans med vittnena. Vid ett annat tillfälle kom treenighetsläran upp till diskussion i skolan. Prästen hade svårt att förklara läran på ett tillfredsställande sätt, och därför lovade han att ta med sig en annan präst för att klarlägga den. Den elev som  var ett vittne och några av hans intresserade kamrater förberedde sig väl för en diskussion om Bibeln. De försvarade framgångsrikt det Bibeln lär om Guds namn och vederlade också kyrkans läror om treenigheten, Mariadyrkan och korset. Klassen kom fram till följande slutsats: ”Om sådana här grundläggande katolska trossatser är felaktiga, hur är det då med resten?”

En av de närvarande prästerna bekände: ”Ni har överbevisat mig. Det finns ingen treenighet.” Han tackade ja till ett bibelstudium. Man satte också i gång studier med sju elever. Det unga vittnet ledde själv två av dessa studier. Alla dessa personer, däribland prästen, började vara med vid mötena. Prästen lämnade snart prästämbetet och fortsätter att studera. Han vill nu tjäna, inte en treenig gud, utan den ende sanne Guden, Jehova.

På Island bor flertalet vittnen i de större städerna. Därför har avdelningskontoret skickat pionjärer till avsides belägna områden för att där dela med sig av de goda nyheterna. Ett missionärspar har vittnat mycket på ett avlägset distrikt, och innan de for på semester, frågade en av de personer som de studerar Bibeln med — en ung snickare som heter Óskar — om han kunde få lite mer litteratur. ”Det kan vara bra att ha något att erbjuda, om någon ställer frågor”, förklarade han. Missionärsparet försåg honom med en del böcker, broschyrer och tidskrifter, som han kunde använda när han vittnade. Förutom att Óskar, medan de var borta, lämnade en del av litteraturen, for han också i väg till en grannby och predikade för första gången i sitt liv från hus till hus. Man hade vid det laget studerat med Óskar bara några få gånger, även om han hade läst mycket själv. Efter att ha fått mer övning uppfyllde han kraven som odöpt förkunnare och rapporterade 30 timmar i tjänsten på fältet under sin första månad. Missionärerna ser nu fram emot sin nästa semester och säger: ”När  Jehovas ande ger de nya styrka, så vet man aldrig vad som kan ha hänt när man kommer tillbaka!”

På Irland gick arbetet med att vittna under många år trögt framåt på grund av den romersk-katolska kyrkans mäktiga inflytande i söder och det mäktiga inflytandet från både den katolska och den protestantiska kyrkan i norr. I de trakter där irländska (gaeliska) är huvudspråket går det nu fint framåt andligen.

År 1978 arbetade två pionjärer i en sådan trakt på västra Irland, och de lämnade då en av våra böcker till Maureen. Detta ledde inte till något resultat då. Maureens man, Paddy, sade faktiskt till henne att detta bara var skräp. Tio år senare träffade en annan syster på Maureen, och hon fortsatte att besöka henne under ett års tid, trots att det var lång väg att åka och Maureen sällan var hemma. Under ett av dessa besök nämnde Maureen att hon hade hört att ett Jehovas vittne hade haft ett speciellt offentligt föredrag på irländska i närheten av där hon bodde och att hon tyckte det var tråkigt att hon inte hade fått höra det. Hon fick ett band med en inspelning av talet. Sanningen verkade bli levande för henne när hon fick höra den förklarad på sitt modersmål.

Maureen och hennes man, Paddy,  tackade ja till ett bibelstudium. När de blev bjudna på middag av ett par vänner, kom de överens om att inte säga något om det de fick lära sig från Bibeln, eftersom de var rädda för att detta kanske skulle göra tvärt slut på en trevlig kväll. Det andra paret, Tony och Breege, blev nyfikna, när Paddy och Maureen antydde att de inte kunde stanna så länge. (De ville komma hem i rimlig tid, så att de utan problem skulle kunna vara med vid mötet i Rikets sal följande förmiddag.) Efter viss övertalning erkände Paddy och Maureen till slut att de skulle gå till Rikets sal. Tony, som var rätt desillusionerad på religionen, bestämde sig för att följa med dem dit. Breege började så småningom också vara med vid mötena och tackade ja till ett bibelstudium. Det dröjde inte länge förrän Paddy och Maureen och tre av deras fyra barn och även Tony och Breege tjänade som odöpta förkunnare. Båda paren är nu döpta. Det finns nu en livskraftig församlingsbokstudiegrupp i den trakten. Även om man inte alltid kan se resultaten omedelbart, kommer sanningens sådd att växa i fruktbar jord.

Trots ekonomiska svårigheter, som förvärras av hög inflation, bygger församlingarna i Ungern egna Rikets salar. Man har nu byggt åtta Rikets salar, och ytterligare åtta håller på att byggas.

Också de äldre förkunnarna drar sitt strå till stacken. ”Grått hår är en skönhetens krona, när den blir funnen på rättfärdighetens väg.” (Ords. 16:31) En äldre broder, som hade en önskan att bli effektivare på fältet, tyckte att hans tjänst inte var fullständig om han bara gick från hus till hus och utförde gatuvittnande. Han beslöt därför att besöka småindustrier och andra verkstäder, där han skulle kunna få tala med flera personer samtidigt om sanningen. Vid sitt första besök kom han till en liten syfabrik, där 25 personer arbetade. ”Försök att föreställa er hur jag kände det”, skrev brodern, ”när alla symaskinerna stannade och jag blev omringad av alla arbetarna, som bombarderade mig med frågor. Efter att ha talat med arbetarna i ungefär en halvtimme — den tid som förmannen hade gett tillåtelse till — kunde jag lämna 25 böcker.” Eftersom denna glädjerika start stimulerade brodern, fortsatte han likt ett ånglok och besökte barndaghem, affärer och även fabriker. Och vad blev resultatet under året? Han fick lämna 1.300 lösnummer och 600 böcker. Han avslutar sin rapport med följande ord i Jesaja 40:31: ”De som hoppas på Jehova kommer att få ny kraft. De kommer att svinga sig upp med vingar som örnar. De kommer att springa och inte bli utmattade; de kommer att vandra och inte bli trötta.”

 Latinamerika

”I FRID skall jag både lägga mig och sova, ty du, du ensam, o Jehova, låter mig bo i trygghet.” (Ps. 4:8) Jehovas vittnen i länderna i Latinamerika känner att de med Jehova som sin Gud verkligen kan bo i trygghet. Även om det på grund av politiska och religiösa konflikter fortfarande är mycket oroligt i vissa länder, upplever församlingarna frid från Gud.

Under det gångna året upphörde de strider som har splittrat El Salvador i omkring 12 år. Även om vittnenas arbete aldrig har varit förbjudet, har många av bröderna fått gå igenom hemska upplevelser, och somliga har rentav förlorat livet. Avdelningskontoret rapporterar: ”Nu, när kriget är över, kan vi bearbeta distrikt som inte har besökts på många år.”

Gymnasieskolan i en stad förberedde ett speciellt program för avgångsklassen. Rektorn uppmanade flera unga vittnen att öva in en pjäs för programmet och sade: ”Nu är det på tiden att ni Jehovas vittnen tar del, ni har ju på grund av er religion inte tagit del i något firande under året.” Ungdomarna  tänkte snabbt och svarade: ”Låt oss i så fall få öva in ett bibliskt drama.” Rektorn samtyckte. De unga vittnena rusade i väg till de äldste i församlingen. Ungdomarna beslöt att framföra dramat ”Jehova befriar dem som anropar hans namn”. Efter att i flera dagar ha repeterat flitigt var alla de 15 ungdomarna redo. De hade till och med själva sytt sina dräkter för att försöka framföra dramat precis så som de hade sett det framföras vid områdessammankomsten år 1987.

När dagen för dramat kom var 400 personer närvarande. Efter uppförandet framförde alla skolmyndigheterna sina gratulationer. Rektorn berömde därefter vittnena och sade: ”Jag kan bara uttrycka beundran för er organisation och den utmärkta utbildning ni har fått.”

En broder i Brasilien berättar om hur han vittnade för en arbetskamrat: ”För omkring två år sedan började en man arbeta på samma avdelning som jag. Han hade just kommit från ett katolskt prästseminarium, där han hade brukat hjälpa prästen och rentav tjänstgöra i prästens ställe, när denne var borta. De två frågor som vi, när tillfälle gavs, diskuterade mest var: Hade Maria fler barn än Jesus? och: Är transsubstantiationen en biblisk lära? När jag en dag var borta från mitt skrivbord, plockade han upp boken Resonera med hjälp av Skrifterna, som jag hade med mig till arbetet, och läste vad den hade att säga om mässan och Maria. När vi sedan träffades på lunchen, uttryckte han förundran över upplysningarna och sade att han nu var övertygad om att det han hade läst var sanningen. Jag satte i gång ett bibelstudium med honom och hans hustru, och inom två månader började de vara med vid mötena. Snart brände han upp alla sina spiritistiska böcker. Efter sex månaders studium började detta par att ta del i tjänsten, och kort därefter blev de döpta.”

I Latinamerika finns det gott om avlägset belägna byar, som man endast kan nå på farliga floder och på branta bergsstigar. Följande rapport kommer från sex orädda  pionjärer med särskilt uppdrag som arbetar från flodbåtar i södra Peru: ”Vi har använt alla transportmedel — båtar för att färdas på farliga floder och våra fötter till att under skyfall traska genom gyttja, och vi har skumpat fram under presenningen på lastbilsflak, där vi har försökt att åtminstone hålla vår litteratur torr. Likt riktiga gräshoppor har vi ödelagt det stora Babylons falska läror, och under de 15 månader som vi har arbetat längs floderna har vi lämnat tusentals böcker och tidskrifter till andligen hungriga människor på jungfruliga distrikt.”

Dessa sex pionjärer har nyligen gått igenom områden som är speciellt svåra och många gånger också farliga. På 16 dagar fick de lämna 627 böcker och 313 broschyrer. Varje resa innebar en ny utmaning. Deras rapport fortsätter: ”Floderna är okända för oss. De ändrar hela tiden sitt lopp och bildar nya strömfåror och bygger upp sandbankar. Med tanke på att vi bara är nybörjare, när det gäller tekniken att färdas på floder, är vi övertygade om att Jehova vakar över oss.”

När bröderna besökte en by längs Amasonfloden i norr, fick de höra: ”Vi har redan en av era medlemmar här som talar med oss.” Pionjärerna kände inte till några vittnen i trakten, men de fann snart ett odöpt ”vittne” på en farm, som låg vid flodstranden. Han hade en köttslig syster i Requena som hade skaffat en del litteratur. Hennes man hade emellertid befallt henne att göra sig av med den, och hon hade därför skickat den till sin bror, som bodde i djungeln. Det dröjde inte länge, förrän han hade läst igenom Min bok med bibliska berättelser fem gånger och boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden tre gånger. Och han hade sedan avrundat det hela med att läsa Uppenbarelsens storslagna höjdpunkt är nära! tre gånger. Han hade naturligtvis en hel del frågor att ställa. Men han predikade redan för andra om det som han hade läst. Pionjärerna var glada över att få lära honom det som ytterligare krävdes för att vittna.

 Nordamerika och Karibiska öarna

”FÅ MIG att lära känna dina egna vägar, o Jehova; lär mig dina egna stigar”, skrev David för länge sedan. (Ps. 25:4) Nu, många århundraden senare, lär människor med skiftande bakgrund känna Jehovas vägar och ändrar sitt liv för att rätta sig efter dem.

En asiatisk kvinna som flyttat till Canada och som uppfostrats som buddist kom först i kontakt med Jehovas folk genom informellt vittnande. Hon kom till Canada tillsammans med sin familj år 1981. Diskriminering och andra problem hade gjort henne besviken, och när hon ser tillbaka på sitt liv säger hon: ”Det lyckliga liv vi förväntade oss verkade omöjligt att uppnå. Vi ville bli lyckliga, men visste inte vart vi skulle vända oss.” År 1983 besökte några förkunnare henne i tjänsten från dörr till dörr, och ett bibelstudium sattes i gång. Skälet till att hon var villig att studera Bibeln var till en början, som hon säger, ”bara att få sällskap och att lära mig engelska”. Men sanningens säd slog så småningom rot. Hennes tidigare så tolerante make förändrades helt och började bittert motstå henne. Det gick så  långt att han flyttade familjen till en stad 1.600 kilometer bort. Men kvinnan höll ut och blev till slut döpt. På sin enkla engelska skrev hon ett uppskattande brev till det par som hade studerat med henne. Hon skrev: ”Ni var mycket trevliga och snälla vita människor, när jag lärde känna er bättre. Jag tyckte om att ha er som sällskap. Men jag var fortfarande gul och hade ett stängsel runt mitt hjärta. När jag insåg att ni verkligen var olika andra vita, undrade jag varför. Vad gjorde er sådana? Jag tänkte och tänkte på det och drog slutsatsen: ’Ni var Guds vittnen. Det måste vara någonting i Bibeln.’ ... När jag tog bort stängslet runt mitt hjärta, blev ni mina goda vänner. ... Senare, när jag öppnade mitt hjärta helt och hållet, blev ni mina bästa vänner. Ni var vita utanpå, men i mina ögon var era hjärtan färglösa. ... Det fanns stora skaror vita, svarta, bruna och gula vars hjärtan hade samma färg — genomskinliga — därför att de var bröder och systrar. Nu vet jag vad och vem som gjorde dem sådana. Det är er Gud och ni själva. I många år ville jag vara en av er. Jag var i världen, men mitt hjärta var med er. Ändå tyckte jag att jag stod utanför porten. Slutligen fick jag komma in genom porten och vara med er. Nu säger jag inte längre ’er’ utan ’vi’.”

Från den lilla ön Guadeloupe i Karibiska havet kommer den här uppmuntrande rapporten: ”Tack vare förkunnarnas goda uppförande är det lätt att känna igen dem på distriktet. Ett vittne berättar: ’Vi var ute och predikade en dag, när en bil som just hade kört förbi oss plötsligt backade och stannade alldeles bredvid oss. En ung kvinna steg ur och sade: ”Ni måste vara Jehovas vittnen. Jag har varit på Guadeloupe några månader. Jag måste studera Bibeln igen, men min mor som jag bor hos är emot det.” När vi hade hämtat oss från vår förvåning gjorde vi upp om att studiet skulle hållas hemma hos mig. En kort tid därefter var hon med vid en sammankomst. Det gjorde hennes mor så rasande att hon körde ut dottern och dotterns tre små barn ur sitt hus. När dottern sedan bodde hos en släkting, kom modern och släppte ut luften ur däcken på hennes bil och till  och med hotade henne med kniv. Den unga kvinnan flyttade igen. Nu blev det möjligt för henne att studera i lugn och ro. Hennes dotter Cinddy, åtta år gammal, studerade också ivrigt. I dag är den här kvinnan en nitisk förkunnare av de goda nyheterna.’”

Även på distrikt som bearbetas ofta bär de goda nyheterna om Riket frukt, vilket följande erfarenhet från avdelningskontoret i Förenta staterna visar. En 43-årig man som hade bott i New York i hela sitt liv hade aldrig träffat Jehovas vittnen vid sin dörr. Han är beläst, hade just avslutat sina studier för filosofie doktors-examen och hade varit biträdande chef för avdelningen för bokrariteter vid ett stort bibliotek. För inte så länge sedan hejdades han av ett vittne, en syster, i entrén i det hyreshus där han bor. Han fick se boken Människans sökande efter Gud i hennes väska och bad att få skaffa sig den. Han läste den redan samma kväll, och inom en vecka besökte han Sällskapet Vakttornets huvudkontor och skaffade sig ytterligare 12 böcker. Han läste dem alla, innan systern hann göra återbesök. När hon kom tillbaka, frågade han vad han måste göra för att få bli döpt.

Systern ordnade så att han fick besök av en broder som började studera med honom. När han efter att ha studerat färdigt två böcker tillfrågades om hur han visste att detta var sanningen, sade han: ”Det är som med Polstjärnan. Man hör talas om den och läser om den, och när man går ut en stjärnklar kväll och blickar upp mot himlen och ser den, behöver ingen tala om för en att man har funnit den.”

Den här mannen hade sökt efter sanningen hela sitt liv. Han insåg att kristenheten inte kunde ha sanningen. Han undersökte österländska religioner och kommunismen och blev besviken. Han förstod att inte heller de hade sanningen och fortsatte därför sitt sökande efter Gud. Han sade att han kände det som om Gud var i rummet intill, men att dörren var stängd. Dörren har nu öppnats, och likt en löpare som sätter i väg från startlinjen i ett lopp är han ivrig att komma på möten och ta del i arbetet med att predika om Riket, och han blev nyligen döpt.

 Öar i Stilla havet

”O PRISA Jehovas storhet med mig, och låt oss upphöja hans namn tillsammans.” (Ps. 34:3) Jehovas nitiska vittnen på de vitt utspridda öarna i Stilla havet gläder sig över sitt heliga privilegium att få kungöra Guds namn och uppsåt där.

En broder som arbetar i en avlägsen opalgruva i Australien predikar informellt för turister. Vid ett tillfälle bjöd han i tio dagars tid regelbundet hem tre gifta par som var på semester. Innan de åkte, gav brodern vart och ett av paren böckerna Liv — ett resultat av evolution eller skapelse? och Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden och sade att han skulle bli glad om de läste bara det första stycket i varje bok. En kvinna, som är lärare, sade att hon inte ville läsa böckerna, för hon hade varit motståndare till Jehovas vittnen i hela sitt liv. Under de 23 senaste åren hade hon vägrat att ha något att göra med sina grannar som är vittnen och hade också hållit sin dotter borta från dem. Hon hade varit grym mot vittnenas barn i skolan där hon undervisade. Men eftersom brodern var så vänlig och gästfri, lovade hon att läsa några få rader i boken.

Efter någon tid fick brodern ett telefonsamtal från den här kvinnan, som sade: ”Jag läste de första raderna, och sedan  gjorde jag ett stort misstag — jag fortsatte att läsa. Jag blev förälskad i boken. Jag har aldrig läst något liknande! Sedan gjorde jag ett andra misstag. Jag lämnade boken på mitt skrivbord, och när jag kom tillbaka för att hämta den, hade min 19-åriga dotter redan skrivit sitt namn i den.” Kvinnan och hennes man besökte sin granne för att få en bok till och bad om ursäkt för tidigare misshälligheter. Ett bibelstudium sattes i gång med det här paret och deras dotter, och de besöker nu mötena. Vänlighet kan smälta stenhjärtan som har kärlek till Gud dold inom sig.

Tre medlemmar av Betelfamiljen på Fiji blev för en tid sedan inbjudna att tala till elever vid en samkyrklig högskola för de stora protestantiska religionerna i södra Stilla havet. Ett fint vittnesbörd avgavs för de 13 eleverna och läraren. Alla tre beteliterna fick helt kort förklara sin religiösa bakgrund och fostran och kunde sedan ge en vid översikt över Jehovas teokratiska organisation. Det föreslogs att man tog upp ämnet om användandet av Guds namn i Bibeln. En elev gjorde invändningar mot att namnet hade tagits med i de kristna grekiska skrifterna. Det blev precis tyst i rummet, då en av beteliterna frågade honom varför namnet Jehova nu hade tagits bort i nyare, reviderade översättningar när man i nästan hundra års tid ganska fritt använt namnet i de flesta biblar som översatts till språken i Stillahavsområdet. Till sist var det en elev som kom med det argumentet att anledningen är att ingen egentligen vet hur Guds namn skall uttalas och att man därför inte bör använda det. Han förklarade att det var judarna som stoppade användandet av Guds egennamn och ersatte det med antingen Adhonaj eller Elohim. Bröderna framhöll då för klassen att detta berodde på en vidskeplig uppfattning som uppstått bland judarna. Frågan lades då fram: Kan det vara av samma anledning som namnet har tagits bort i dessa översättningar i dag? Kanske kommer de djupt i sitt hjärta att fundera över denna obesvarade fråga.

 I en pojkskola på Tonga avsatte man i gymnasiet en timme i veckan åt religiös undervisning. Fyra av de 600 eleverna är Jehovas vittnen, och på deras begäran godkändes det att de fick ha egna lektioner, som en reguljär pionjär och en av missionärerna ledde. Vid den första lektionen var 12 pojkar närvarande, och man diskuterade om människan hade kommit till genom evolution eller skapelse och hade då Skapelseboken som grund. De blev förvånade över att Bibeln berörde vetenskapliga ämnen och talade med sina kamrater om detta efteråt, vilket gjorde att 25 pojkar var med vid andra lektionen. Onsdagen därpå, då rektorn hade upprop och bad alla Jehovas vittnen stå upp och gå till sin lektion, var det närmare 60 pojkar som följde med, och många av dem hade egna biblar med sig. En av dem har sedan dess satt i gång att studera Bibeln tillsammans med den reguljära pionjären.

På ön Savaii i Västra Samoa bodde en syster och hennes man tillsammans med mannens familj. Mannen tillät henne att utöva sin religion, men visade inget intresse för sanningen utåt sett. Vår syster hade också fått utstå motstånd från sin protestantiska svärmor, men hon gav aldrig upp hoppet om att hennes uppförande skulle kunna få hennes släkt att börja tillbe Jehova. För inte så länge sedan beslöt det här paret att de skulle flytta till Nya Zeeland, och därför kom släkten tillsammans innan de lämnade ön. Man kan föreställa sig hur förvånad hustrun blev, då hennes man talade om att han skulle börja studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen när de kom till Nya Zeeland och att han skulle besöka mötena i Rikets sal. Han rekommenderade sanningen till hela den övriga släkten. Hans mor tog detta förslag till hjärtat och började omedelbart studera och gå på mötena. Nu har den här systerns faster, svägerska, svåger och några syskonbarn börjat besöka mötena i Rikets sal, och de flesta av dem studerar. Aposteln Petrus’ ord har visat sig vara sanna i hennes fall. Han säger: ”Era egna män ... må vinnas utan ett ord, genom sina hustrurs uppförande.” — 1 Petr. 3:1.

 Länder där verksamheten är förbjuden

”DEN som skall lovprisas, Jehova, kommer jag att anropa, och från mina fiender kommer jag att bli räddad.” (Ps. 18:3) I omkring 24 länder fortsätter Jehovas vittnen att förkunna de goda nyheterna trots att regeringarna utfärdat förbud.

Att barn kan ta fast ståndpunkt för Jehova under sådana omständigheter visar följande exempel från en önation i Stilla havet. Ett vittne höll bibelstudium med alla barnen i en grannfamilj. Barnens föräldrar var mycket emot detta, och barnen fick ofta stryk av sina föräldrar för att de fortsatte att studera Bibeln. Fadern rapporterade till och med om studiet till de lokala myndigheterna och påminde dem om att Jehovas vittnens verksamhet var förbjuden, men myndigheterna brydde sig inte om anklagelserna. Den ursinnige fadern tog då saken i egna händer och försökte med våld att få slut på studiet. När han gick nerför en smal stig, mötte han vittnet som undervisade hans barn. Han fick då ett raserianfall och angrep vittnet och slog honom till marken och hotade honom med en lång kniv, och han försökte rentav döda honom. I ett kritiskt ögonblick fick vittnets hustru se striden och skrek så högt hon kunde,  vilket fångade grannarnas uppmärksamhet. Den rasande mannen flydde då snabbt, men rapporterade saken för polisen och gav dem sin förvrängda version av händelsen. Detta fick till följd att vittnet, efter det att han först hade fått ligga på sjukhus i tio dagar, blev förhörd av polisen. Den lokala tidningen rapporterade felaktigt att det var vittnet som hade slagit fadern först. Men polisen behandlade vittnet med respekt, och efter det att de hade förhört honom insåg de att han var oskyldig.

En månad senare blev vittnet kallat till ytterligare förhör på distriktsåklagarens kontor. Under fyra dagar i sträck tillbringade han sammanlagt 14 timmar med att svara på deras frågor, vilket gav honom tillfälle att avge ett mycket gott vittnesbörd. Personalen på distriktsåklagarens kontor uppskattade mycket de på Bibeln grundade svar de fick. Som ett resultat av detta har de nu en mycket välvilligare syn på Jehovas vittnen. Och hur är det då med barnen till fadern som var så emot vittnena? Ett av dem har gjort framsteg till överlämnande och dop, och de övriga studerar fortfarande sanningen nitiskt.

Regeringen i ett afrikanskt land har i åratal förföljt vittnena hätskt, även om respekten för medborgerliga rättigheter har förbättrats på senare tid. Men under alla dessa år har evangeliseringsarbetet aldrig upphört, vilket framgår av följande exempel. Under ett häftigt regn sökte ett vittne skydd i en liten sjundedagsadventistkyrka. Eftersom de hade gudstjänst måste han stå på verandan. Medan han stod där fick han höra någon inne i lokalen fråga predikanten: ”Är det sant att människor skall komma till himlen?” Den äldste i kyrkan som ledde gudstjänsten kunde inte ge något bra svar på frågan. När det slutade regna, gick vittnet därför fram till denne äldste och frågade honom om han kunde få besvara frågan. ”Ja”, fick han till svar. När han hade förklarat Bibelns sanning i frågan blev åhörarna intresserade, och den som ställde frågan avtalade om att få träffa vittnet en annan dag på ett annat ställe. Det kom rätt många till det mötet, och sju bibelstudier sattes i gång, vilka när detta skrivs fortfarande pågår.