Honduras

KRISTOFER COLUMBUS hade kämpat kraftigt mot en tjutande storm som hotade att krossa hans fartyg mot själva den kust han just hade upptäckt. När han till sist hade frigjort sig från de förrädiska vattenmassorna, uppgavs han ha suckat: ”Gud vare tack att vi har sluppit ifrån de här djupen!” Det spanska ordet för djup, honduras, fastnade uppenbarligen. Det var så, åtminstone enligt en del historieböcker, som Honduras fick sitt namn.

I våra dagar är det mycket lättare att lämna Honduras eller att komma dit än det var för Columbus. Det är ett av de sju små länderna på den smala landtunga som förbinder Nordamerika med Sydamerika. Med omkring fem miljoner invånare som bebor ett område på 112.000 kvadratkilometer är det varken det största eller det folkrikaste landet i Mellanamerika. Men det är det bergigaste. På omkring 15 graders latitud åtnjuter både dess karibiska kust och dess kust vid Stilla havet tropisk värme, under det att de inre högländerna är mycket svalare.

 Alltifrån bergen, som är barrskogsbevuxna ända upp till topparna, till de böljande låglandsdjunglerna, där Honduras’ berömda mahogny och ceder växer, och vidare till de fuktiga träsken och där bortom till de palmkantade stränderna och lagunerna längs Karibiska havets kust har det här landet mycken naturskönhet, som upphöjer Skaparen och tillfredsställer själen.

Människorna är lika varierande och intressanta — indianer, vita, svarta och en vacker blandning av alla tre raserna. Mayaindianerna var de första. Var de kom ifrån vet ingen med säkerhet.

Det råder slående likheter mellan mayapyramiderna och zigguraterna i Egypten och Babylon, och det finns likaledes intressanta paralleller i fråga om religion. Mayafolkets tillbedjan, med dess mångfald av gudar och dess tro på själens odödlighet och straff efter döden, var inte långt från babylonisk religion. Dessa trosuppfattningar ändrades inte heller i någon större grad genom kristenhetens ankomst.

Kristenheten trängde in i landet med våld. Spanska conquistadorer strålade samman i Honduras år 1524. Som deras sed var, tvingade de på de infödda det spanska språket och den katolska religionen. Ännu i denna dag är 95 procent av honduranerna katoliker. Kolonialperioden slutade cirka tre hundra år senare, när oberoende förklarades år 1821. Spanjorerna var inte de enda som var angelägna om att exploatera det här landet, där det fanns överflöd av växter och djur och gott om guld och silver. Men kommande invaderare kallades inte kolonisatörer, utan pirater. William Parker och sir Francis Drake utgjorde båda ett hot mot Honduras’ kust på 1570-talet.

Sanningens gryning

Babylonisk religion, både det forntida mayafolkets och kristenhetens nutida variation, har hållit människor i mörker och i slaveri under okunnighet, vidskepelse och spiritism  i många hundra år. Inte förrän nu i de sista dagarna har det kommit en svag andlig ljusglimt i Honduras.

År 1930 började Freddie Johnson, en liten kvinna i 50-årsåldern, predika Rikets budskap längs nordkusten och på Bahíaöarna. Åtföljd bara av sin häst behövde denna smorda pionjär stark tro och stor uthållighet för att nå människorna på de spridda bananplantagerna och i kuststäderna Tela, La Ceiba och Trujillo. Det fanns inga vägar där då, bara stigar genom den fuktiga djungeln. Ett tåg, som drogs av ett ånglok och ägdes av ett fruktbolag, förde henne en del av vägen. Få människor hade någonsin sett Bibeln; och i mångas fall var det så att även om de fick se en bibel, kunde de inte läsa den. Men under det året placerade hon likväl 2.700 böcker och broschyrer hos intresserade människor. Hon kom tillbaka 1934 och sedan återigen 1940 och 1941.

Med undantag av en ensam förkunnare, som arbetade år 1943, finns det ingen ytterligare redogörelse för någon predikoverksamhet förrän de första missionärerna kom i oktober 1945. I mitten av 1946 besökte Nathan H. Knorr Honduras för att upprätta ett avdelningskontor och se till att arbetet blev organiserat. Samma år reste tillsyningsmannen för avdelningskontoret, Donald Burt, som var utexaminerad från Gileads tredje klass, till inlandet för att bedöma de behov och levnadsförhållanden som framtida pionjärer med särskilt uppdrag skulle ställas inför.

En av de sju första missionärerna var Darlean Mikkelsen. Sedan hon utexaminerats från Gileads tredje klass, blev hon i februari 1946 sänd till Honduras’ huvudstad, Tegucigalpa. Hon kunde inte ens uttala stadens namn, utan måste lära sig det. Hon fick veta att på lenca, ett indianspråk, betyder ”Tegucigalpa” ”silverkullarna”. En gång var det vanligt att se processioner med 15 eller 20 åsnor sträva mot staden från gruvorna i bergen, lastade med silver. När Darlean anlände,  bestod flygplatsen bara av en träbyggnad och en mycket kort start- och landningsbana. Men hon blev lättad av att finna att huvudstaden var mer utvecklad än hon hade väntat sig.

Bland dessa första missionärer var också Loverna Grell och hennes dotter, Ethel. Loverna blev vid sin ankomst förvånad över att bli underrättad om att hon redan nästa dag hade ”kökspasset”. Det är vanligt i missionärshemmen att var och en eller varje par växlar om med att laga till måltiderna. Loverna fann det ganska uppfordrande; de flesta av frukterna och grönsakerna såg ganska obekanta ut, och för att köpa dem måste hon pruta med affärsmännen på ett lika obekant tungomål.

Sammanlagt var nio missionärer i tjänst i Honduras år 1946. Den första församlingen hade bildats, och framtidsutsikterna såg goda ut. Missionärerna ledde 57 bibelstudier i hem. Mellan 1946 och 1949 ökade medeltalet förkunnare av Riket från 19 till 256 och antalet församlingar från en till sex. Samtidigt ökade bibelstudierna från 57 till 160!

De hängde upp en skylt

Mot slutet av 1946 etablerade sig Everett och Gertrude Weatherbee och två nyanlända missionärer i Honduras’ näst största stad, San Pedro Sula. Denna stad, som är känd som den industriella huvudstaden, ligger omkring 58 kilometer in i landet från Karibiska havet i en av de rikaste och  fruktbaraste delarna av landet. Eftersom nederbörden är tillräcklig inom regionen, växer dess bananer, apelsiner, ananas och sockerrör året runt i frodigt gröna omgivningar.

Nykomlingarna hängde genast upp en skylt på sin framsidesveranda, på vilken det stod ”Jehovas vittnen Rikets sal”. Jehovas namn var knappast känt i området, och därför väckte skylten mycken uppmärksamhet. Också en del medlemmar i den evangeliska församlingen på orten kom till ett offentligt tal. Pastorn tyckte inte om det. Han ägnade sin nästa predikan åt att fördöma Jehovas vittnen och läste också upp namnen på dem som hade varit med vid talet, så att de skulle få skämmas offentligt. Hans häftiga utfall väckte bara mer intresse; nästa vecka var ännu fler från evangeliska församlingen med bland åhörarna i Rikets sal!

I samhället La Lima, 10 kilometer öster om San Pedro Sula, hade verket också framgång, men vid den tiden fanns det bara en engelsktalande församling där. Den klarade inte av det växande antalet spansktalande intresserade. En spansk församling behövdes, men det fanns ett problem där att övervinna.

En stor del av befolkningen såg inte någon fördel med att vara lagligt gift; paren bara bodde tillsammans för att uppfostra barn. Ofta, när det hade förlorat nyhetens behag, övergav männen sina familjer, vanligtvis till förmån för yngre kvinnor. Många kvinnor som blivit övergivna bemödar sig om att ta hand om sina barn, samtidigt som de har heltidsarbete. En spansk församling organiserades därför till sist, men först när det fanns tillräckligt många lagligt gifta män till att ta hand om den. Jehova välsignade dessa ansträngningar, för på bara ett år ökade antalet förkunnare i La Lima från 24 till 77.

Besök av presidenten

Höjdpunkten år 1949 var besöket av N. H. Knorr och Roger Morgan vid sammankomsten i Tegucigalpa. Sedan  reste de till San Pedro Sula och La Ceiba och höll tal till församlingarnas uppbyggelse.

Bland de närvarande i La Ceiba var nioårige Oscar. Hans mor brukade varje dag stiga upp klockan 4 på morgonen för att laga till majspannkakor för att sälja och sedan vara färdig för tjänst på fältet klockan 9 på förmiddagen. Oscar var en mycket vaken liten pojke, och därför att han var ett av Jehovas vittnen och var pålitlig, brukade en affärsman på platsen använda honom till att gå med pengar till banken. Ibland gick han dit med så mycket som 1.500 dollar. Medan broder Knorr var på besök, brukade Oscar alltid krypa ihop i stolen närmast honom. Senare blev han heltidsförkunnare. Genom en tragisk olyckshändelse drunknade Oscar år 1956. Man kommer inte att glömma honom.

Jehovas vittnen gör radioutsändningar

Att som Jesus Kristus göra besök från hus till hus är ett kännetecken på Jehovas folk i Honduras. Men under de första åren var arbetarna få, och det gick inte att nå större delen av befolkningen, eftersom det var ont om asfalterade vägar. Att sända ut sanningen via radio var därför ganska effektivt. År 1949 inbjöd radiostationen HRQ i San Pedro Sula vittnena att sörja för ett 15-minutersprogram varje vecka. Det kallades ”Låt Gud vara sannfärdig” och grundade sig på boken med samma namn. Alla hade förstås inte radio på den tiden, men eftersom de flesta som hade en skruvade på den med hög volym, kunde många andra förutom radioägarna höra våra program.

I fyra år fortsatte programmet utan problem. Men en dag läste ägaren till HRQ en artikel i Vakna! som handlade om Suyapa, landets ”skyddshelgon”. Ägaren var Suyapa hängiven — ja, hans station hette till och med Radio Suyapa. Uppretad skickade han ett budskap till missionärshemmet om att sändningarna måste upphöra. Personalen vid stationen tyckte om Jehovas vittnen och resonerade med ägaren men  till ingen nytta. Om han lyssnade på radion den dagen, måste han ha blivit överraskad över att höra hallåmannen säga: ”Programmet ’Låt Gud vara sannfärdig’ har stoppats av den här stationens ägare. Hela personalen vid stationen betraktar detta som mycket beklagansvärt och ett brott mot yttrandefriheten i Honduras.”

Under tiden föreslog föreståndaren för en annan radiostation ett dagligt program för biblisk undervisning, som skulle kallas Katolska timmen. Han bad ortens präst att ta del, men denne avböjde och sade att han var upptagen och inte intresserad av biblisk undervisning. Förargad svarade föreståndaren att om prästen inte brydde sig om det, visste han vilka som gjorde det. Han skaffade litteratur av vittnena och läste den i radio. Kort därefter kontaktade missionärer honom och försåg honom med stoff kallat ”Vad folk talar om”. Prästen gjorde invändningar, men föreståndaren svarade: ”Du hade ditt tillfälle och avböjde.” Programmet fortsatte därför.

”Ni skall vara heliga, därför att jag är helig”

Under 1950-talet var det två perioder av tillbakagång. År 1950 sjönk medeltalet förkunnare från 256 till 208. Varför det? Jehovas ande drev hans organisation till att kräva att alla hans tjänare skulle vara rena i hans ögon. (Jämför 1 Petrus 1:16.) Somliga motstod denna ande och lämnade Guds arbetares led. Till följd av denna sållning välsignades de fyra följande åren med ökning i antalet av både förkunnare och församlingar.

År 1954 drabbades vi emellertid av ett annat slag, som gjorde arbetet vacklande flera år framåt. Det blev tvunget att utesluta landstjänaren, som hade blivit förordnad i september 1953. Hans överträdelse hade i sin tur en försvagande verkan på andra. En del kände till hans syndiga verksamhet innan den rapporterades, och därför att de hade blundat för den i stället för att ha mod att ingripa, snavade de också och föll.  (Jämför 3 Moseboken 5:1.) Andra kände sorg över att han blivit utesluten, eftersom vännerna tyckte bra om honom. Senare blev han dock återupptagen och har tjänat troget sedan dess.

Men skadan hade skett, och den nye landstjänaren, Aldo Muscariello, fick ta itu med saken. Han insåg att också andra faktorer låg bakom nedgången. Många förkunnare och missionärer räknade i förtid dem som de ledde bibelstudier med som förkunnare och lämnade till och med in rapporter för dem, utan att dessa visste om det. Avdelningskontoret förklarade att sådana studiedeltagare först måste vara kvalificerade innan de slöt upp i förkunnarleden.

Broder Muscariello fann att Honduras var ett kontrasternas land, med boskap och åsnor som delade vägarna med bilar och lastbilar, halmtäckta hyddor vid sidan av moderna hus och regntiden, som följdes av den enda andra årstiden, som är het och dammig. En kväll kunde han leda ett studium  i skenet från ett stearinljus med en familj, som bodde i ett enda rum med smutsigt jordgolv i en hydda av soltorkat tegel högt upp på en av Tegucigalpas bergssidor, och kvällen därpå i ett rymligt, väl upplyst rum på Guatemalas ambassad.

Arbetet går framåt igen

Vi fortsatte energiskt med arbetet och banade oss väg på distriktet i alla riktningar. Den vackra honduranska övärlden med huvudöarna Roatán, Utila och Guanaja ligger i Karibiska havet omkring 50 kilometer utanför den norra kusten på det näst största korallrevet i världen. Man kan komma till dessa öar med flygplan, med färja eller, för dem som inte är rädda för sjösjuka, med goleta. En goleta är en liten båt, vanligtvis lastad till relingen med varor. Ibland är någon överlastad och sjunker. På öarna är många hus gjorda av timmer, målade i alla färger och byggda utöver vattnet på pålar, så att tillträdet sker via en smal brygga.

År 1948 for Donald Burt samt missionärerna William och Ruby White till Coxin’s Hole, det största samhället på Roatán, för att stimulera arbetet på ön. Sedan dess har många, huvudsakligen utländska vänner, försökt etablera sig på dessa öar och predika de goda nyheterna där. Hittills har gensvaret varit begränsat.

När Lloyd Aldrich, landstjänaren på 1960-talet, besökte Roatán, fann han att invånarna var religiösa, sällskapliga, enkla och makliga. Han lade med intresse märke till att om  en talare ställde en retorisk fråga i sitt offentliga tal, kunde åhörare häva upp rösten och svara honom. När en talare till exempel frågade: ”Hur mycket vatten finns det i havet?” svarade någon: ”Det vet bara Gud, och han har inte talat om det.” En talare som dryftade familjeangelägenheter sade något om att en del kvinnor gnatar på sina män och hunsar dem och till sist rentav tar över ledarskapet. Från bortre delen av rummet hördes då någon ivrigt svara: ”Amen!”

Till Mosquitia!

De flesta av honduranerna har aldrig vågat bege sig till Mosquitia, den östligaste delen av landet. Detta glesbefolkade område av landet, där det mest finns orört skogsland, yppiga dalar och täta regnskogar, har i hundratals år varit hemmet för alla slags människor, alltifrån paya- och miskitoindianer, som fortfarande talar sina gamla infödingsdialekter, och sambos, avkomlingarna av svarta som gift sig med de vildsinta karibindianerna, till flyktingar, pirater och slavhandlare.

Även om få där talade spanska eller engelska på den tiden, måste någon föra de goda nyheterna till dem. Så tänkte kretstillsyningsmannen Gerald Hughes år 1957, och det gjordes anordningar för en predikofärd. Han åtföljdes av Cristóbal Valladares, som senare blev det första honduranska vittnet som trädde in i kretsarbetet. Tillsammans med en grupp begav de sig av till Trujillo, där deras predikofärd i verkligheten började.

De packade ner bara det nödvändigaste och hyrde en liten motordriven båt, där det inte fanns någon sådan ”lyx” som kojer, säten, radio, kompass eller instrument av något slag. Men den hade en kompetent kapten och besättning, alla experter på hantering av båtar. Det var också bra, för bortom den udde som kallas Kap Honduras var havet stormigt.

Tjugotvå timmar gick innan de steg i land i det lilla samhället Sangrelaya. Hela den tiden var de utan mat och  vatten. Dagen därpå paddlade de i en kanot urholkad ur en trädstam till Svarta floden, som de följde till distriktet som de skulle gå igenom. De träffade snart en engelsktalande kvinna och stannade flera timmar hos henne både då och på återresan och undervisade henne i Bibeln. Kvällen därpå kom 35 personer för att höra ett bibliskt föredrag, och sedan höll människorna bröderna uppe till långt in på natten för att få svar på sina frågor.

Nästa destination var Bruslagunen. Efter en tre timmars mödosam färd utmed sandrevet som skiljer lagunen från havet träffade de på en av de största kokosplantagerna i världen, Tusí Cocal. Där kunde de glädja sig åt sin första egentliga måltid på flera dagar och den varma gästfriheten i ett hem där de höll det offentliga föredraget ”Himlen, helvetet och uppståndelsen”. Trettiofyra kom, en del av dem kvinnor med småbarn hängande på ryggen. I ett samhälle på lagunens andra sida kom mer än 30 till ett bibliskt tal. Folk fortsatte att komma, så efter Vakttornsstudiet höll bröderna ett annat offentligt tal.

De tillbringade dagarna med att nitiskt predika, nätterna på något erbjudet logi. Kosten var varierad: arrowrot, sardiner, kokosbröd och ortens kaffe. När de till sist kom tillbaka till Sangrelaya, fann de att prästen hade föresatt sig att avskräcka folk från att höra på dem. Han vägrade till och med att lämna över nyckeln till skolan åt dem. Det tjänade ingenting till; 62 var i alla fall med vid det offentliga föredraget. Arton dagar efter starten begav sig gruppen hemåt mot Limón. Där visade borgmästaren dem en bok han länge tyckt om, Guds Harpa. Han hade skaffat den 27 år tidigare, när syster Johnson gått igenom området som pionjär.

När gruppens medlemmar for tillbaka till Trujillo, räknade de ut att de hade delat med sig av de goda nyheterna till inemot 800 av Mosquitias spridda invånare. En god början!

 Somliga angrepp misslyckas

Satan ser naturligtvis till att predikoverket aldrig pågår utan motstånd av något slag. Jehovas vittnen är vanligtvis respekterade i Honduras. Även när staten har proklamerat undantagstillstånd, har den aldrig ingripit för att sätta stopp för våra möten. Men det finns alltid några framträdande personer som har sådana fördomar att de skulle kunna riva upp himmel och jord för att hindra predikoverket. Varje gång verkar det som om Jehova reste upp en nutida Gamaliel till försvar för vittnena. — Jämför Apostlagärningarna 5:33—40.

På 1960-talet fanns det en grupp som ansträngde sig på allt vis för att misskreditera Jehovas vittnen i statens ögon, angrep dem genom både press och radio och krävde att vittnenas missionärer skulle utvisas. Staten tillsatte en särskild kommitté för att avgöra vad som borde göras med tanke på alla beskyllningarna. Vid mötet var en jurist närvarande, som en gång hade skrivit en doktorsavhandling om Jehovas vittnens juridiska strider världen runt och hur de var till nytta för samhället. Han uttalade sig till förmån för vittnena och påminde kommittén: ”De här människorna har vunnit sina lagliga rättigheter världen runt i otaliga länder.” Han uppmanade staten att göra åtminstone så pass mycket för vittnena, om inte mer. Kommittén bestämde sig för att låta Jehovas vittnen fortsätta sin verksamhet utan hinder.

På grund av samma ärekränkande nyhetsartiklar blev en skolinspektör ombedd att undersöka Jehovas vittnens angelägenheter. Denne fördomsfrie man kände flera vittnen och hade läst en del av vittnenas litteratur. Han inlade sitt veto mot undersökningen och kom med det förslaget att det skulle vara mera lönsamt att undersöka artikelförfattarnas karaktär. Det var mycket troligare, hävdade han, att de utgjorde ett hot mot nationens säkerhet.

 Jehovas vittnen är strikt neutrala när det gäller politiska angelägenheter och konflikter. Denna ståndpunkt blir ibland grunden till oberättigade angrepp. Kort före områdessammankomsten 1966 försökte undervisningsministern tvinga igenom ett beslut som skulle göra det obligatoriskt för alla elever att hälsa flaggan och sjunga nationalsången i skolan. Men varje gång kommittén sammanträdde yrkade någon på uppskov. En av dessa var en man vars hustru vittnena ledde ett studium med. Han var säker på att de måste ha giltiga skriftenliga skäl för att inte ta del i patriotiska ceremonier. Ministern sände ut cirkulärskrivelser till skolorna och tillrådde lärarna att tvinga barnen att hälsa flaggan med risk för att i annat fall bli relegerade, men detta oresonliga beslut togs aldrig med i konstitutionen.

Det kristna samvetet

Det är skolbarnen som flagghälsningsfrågan går ut över. I ett försök att vara förstående är somliga lärare oavsiktligt  bedrägliga. En del säger att flagghälsning inte är något annat än ett vördnadsbevis. Men vittnena känner väl till skillnaden mellan vördnad, som de visar mot alla nationers flaggor, och avgudadyrkan. De vet också att man i den honduranska nationalsången tillämpar sådana uttryck som ”Guds emblem” och ”helig fana” på flaggan, vilket klart skänker den religiös innebörd.

I staden San Juancito gav en lärare ett ungt vittne ett ”hjälpsamt” förslag: att han skulle gå med på flagghälsningen ”bara den här enda gången” för att få sitt betyg och sedan bara ”bekänna” för sina religiösa överordnade och bli förlåten. Den unge brodern förklarade att när man syndar är det mot Gud och Kristus och att det var fruktan för att misshaga Gud, inte människor, som motiverade hans samvete.

En del militärbefäl har också fått lära sig att det är samvetet, inte en anda av feghet eller upproriskhet, som driver en kristen till att inte gripa till våld. Inte långt från Danlí var några vänner ute i förkunnartjänsten, när en militärpatrull kom för att värva rekryter. Man befallde två unga bröder att stiga in i bussen som skulle föra dem till bataljonshögkvarteret. När brodern som ledde gruppen fick klart för sig vad som hade hänt, skaffade han sig tillåtelse att vittna för alla i bussen. Han började med sergeanten som hade befälet och förklarade utförligt dessa unga mäns förkunnarverk. Sergeanten befallde att de skulle släppas för att ostört fortsätta med sitt arbete.

Kriget 1969

Under någon tid hade rivalitetsflammor och misstro mellan Honduras och El Salvador underblåsts av nationalistisk propaganda genom radion i båda länderna. I Honduras samlades ibland ovettiga pöbelhopar omkring salvadoraners hem och affärer. Minsta gnista var tillräcklig för att utlösa en explosion. Detta var just vad som hände i juli 1969, när  honduranska och salvadoranska fotbollslag möttes i San Salvador till en kvalificeringsmatch inför VM 1970. Kriget började just där på stadion. Det är svårt att förstå att honduraner och salvadoraner, som hade bott tillsammans som vänner och grannar i mer än en generation, skulle skynda sig att plocka fram sina pistoler och macheter och börja döda varandra — men det var precis vad som hände överallt i de båda ländernas städer och samhällen.

Kriget påverkade församlingarna, tjänsten och mötena på grund av mörkläggning, nattliga utegångsförbud, arbetslöshet, oro och utvisningar från landet av salvadoraner, av vilka en del var bröder. Broder Manuel Martínez från avdelningskontorets kommitté, vilken nu är i kretsverksamheten, minns att 23 överlämnade bröder i hans församling var tvungna att återvända till El Salvador. Han tillade: ”Jag blev förvirrad och visste inte säkert vad jag skulle göra. Efter värsta delen av kriget gick jag för att leda Vakttornsstudiet, och bara två personer var närvarande.”

I många städer bildades medborgarkommittéer med den självpåtagna uppgiften att på gatorna och i hemmen söka efter tänkbara fiender till staten. Det förväntades att varje samhällsmedlem skulle ta del i kommittéverksamheten och nattpatrullerna. Syster Rubina Osejo ledde en privatskola på den tiden. Medborgarkommittén sökte upp henne och bad henne ta del. Hon påminde sig Jesu råd om att vara ”försiktiga som ormar” och svarade att hon inte kunde ta del i nattpatrullerna och inte heller bidra med pengar men att hon skulle hålla sig andligen vaksam och be om att krig och orättvisor snart skulle avlägsnas. — Matt. 10:16.

Ibland ger krig de sanna kristna tillfälle att vittna genom sitt uppförande. Några vittnen i El Progreso hade en salvadoransk granne som hatade vittnena och vägrade att tala med dem. När kriget bröt ut, började pöbelhopar kasta sina ögon på hans lukrativa affär. Men en dag, när de kom för att  plundra den, skrek en man som vittnena höll studium med till pöbeln: ”Var inte barbariska! Den här mannens hustru är honduranska, och nu tänker ni ta maten från munnen på deras barn — barn som är era honduranska bröder.” Skaran lugnade sig, och salvadoranen kom undan med en del tillhörigheter och pengar och gömde det i Rikets sal. Senare, när han fick tillbaka allt som var hans, förklarade han: ”Nu vet jag att Jehovas vittnen är ärliga och pålitliga människor och neutrala i fråga om krig.” Under tårar bad han bröderna förlåta honom för det sätt på vilket han hade behandlat dem.

Medan kriget rasade blev en honduransk broder arresterad och förd inför en armésergeant, som befallde honom att gå in i armén. Sergeanten blev rasande, när brodern förklarade sin på samvetet grundade ståndpunkt. Under tre nätter försökte han få den här brodern att bryta sin ostrafflighet. Han hotade till och med att döda honom. Men inget hjälpte. Några månader senare förlorade sergeanten sin ställning och måste söka förvärvsarbete. Han blev anställd vid ett lokalt gruvföretag. Där upptäckte han till sin förfäran att hans förman såg bekant ut — det var just den broder som han hade förföljt! Långt ifrån att söka ge någon vedergällning delade brodern sin lunch och kaffetermos med den skälvande före detta sergeanten. Så småningom avtog mannens fruktan, och med tiden samtyckte han till ett bibelstudium.

Ett par arresterades och sattes i fängelse misstänkta för att vara salvadoraner. Mannen var född i El Salvador men var nu naturaliserad honduran. Hans hustru var från Nicaragua. En äldste och en missionär gick för att förklara för den ansvarige befattningshavaren att det här paret, som nu var i 70-årsåldern, var Jehovas vittnen och inte alls benägna att vara statens fiender. Befattningshavaren tillät de två att komma ut ur cellen. När det äldre paret fick syn på bröderna, rördes de till tårar. När befattningshavaren såg denna äkta  tillgivenhet trots skilda nationaliteter, frigav han paret. Men den större faran låg framför dem — de måste föras i säkerhet i kofferten på en bil. Förvånansvärt nog kunde de ta sig igenom alla vägspärrarna och fann ett säkert gömställe i stadens utkant.

Inget behov av skjutvapen

Oberoende av om det råder krig eller fred, har de farliga, våldsamma tider vi lever i lett många människor till att förtrösta på gevär och andra vapen för att försvara sig. Några som en gång litade på skjutvapen har emellertid lärt sig att i stället sätta sin förtröstan till Jehova.

Under kriget var skoldirektören i det pittoreska bergssamhället El Rosario också ledare för en beväpnad grupp som patrullerade gatorna på natten — även om han nu erkänner att han använde det mesta av den tiden till att supa. Han var en trogen patriot, men han motsatte sig onödigt brutal behandling av fångar. Vid ett tillfälle ville en av hans släktingar, som var känd för sina brottsliga tendenser, skjuta ner försvarslösa män, kvinnor och barn. Skoldirektören sade till honom att om detta var ett exempel på hans stora tapperhet, skulle han antingen inställa sig vid krigsfronten eller också kunde de båda hämta sina pistoler — nu! Flera år senare blev denne direktör en av Kristi sanna soldater, ett vittne för Jehova. Nu försvarar han rätta principer lika modigt — men med Guds ord, inte en pistol.

En kvinna som drev en bar var beväpnad med pistol, och många fruktade henne. Hennes hus var prytt med många avgudabilder, och hon höll på att lära sig trolldom, men innerst inne var hon inte glad och längtade efter någonting bättre. Boken Sanningen som leder till evigt liv öppnade dörren för henne, och med hjälp av ett bibelstudium i hem började hon ta på sig ”den nya personligheten”. — Ef. 4:24.

Hon började vara med på möten och förstörde sina avgudabilder men drabbades av nedstämdhet, när hennes  ”vänner” talade illa om vittnena. Systern som ledde studiet var tålmodig. Med tiden blev kvinnan så styrkt i hjärtat att hon började gå från hus till hus med sin bibel — men naturligtvis utan sin pistol! Snart hade hon sju egna bibelstudier. Efter sitt dop år 1971 har hon fortsatt att göra framsteg och alltid förtröstat på Jehova.

Santos var ganska gammal när han lärde känna sanningen. Han hade varit militärbefälhavare, borgmästare, fredsdomare, brottmålsdomare och platsordförande för ett politiskt parti. Han bar alltid pistol som en myndighetssymbol. Under sin tid hade han anhållit en del skräckinjagande brottslingar. Men när Santos blev ett vittne och började sin tjänst från hus till hus, fann han att han behövde långt mer mod i sin nya verksamhet än han någonsin hade i sin gamla. Han fann detta mod, inte i en pistol, utan i bön till Jehova.

En gång användes dock en pistol för att försvara vittnena. Biskopen i Santa Rosa de Copán försökte alltid vålla svårigheter för vännerna. Han brukade följa dem från hus till hus och plocka upp litteraturen som de hade placerat och bränna den. Han brukade egga sin hjord till att kasta sten på taket till Rikets sal. En kväll, medan mötet pågick, öppnade någon dörren och kastade in en stor spann gyttja och förstörde bland annat en ung systers vita dräkt. En broder gick för att förklara situationen för polischefen på orten, och denne blev rasande. Han gick till biskopen, och i det han klappade på sin pistol sade han till honom: ”Om jag får höra att du ofredar de där Jehovas vittnen igen, kommer jag att använda den här på dig.” Det blev inget mer motstånd från biskopen.

Jehovas ord om blod

Då och då har Jehovas vittnens tro i Honduras satts på svåra prov genom det fåtal läkare och kirurger som inte respekterar deras skriftenliga ståndpunkt i fråga om blodtransfusioner. Cecilia och hennes man, till exempel, blev inblandade i en svår kollision med en lastbil. När de till sist  vaknade till medvetande, befann de sig på sjukhuset, båda illa skadade. Cecilias käkben var krossat. Läkarna sade henne att hon behövde en operation och en blodtransfusion. Med brutet käkben kunde Cecilia knappt svara, men hon lyckades förklara att hon gick med på en vilken som helst nödvändig behandling, utom en blodtransfusion. Hon tog på sig ansvaret för eventuella följder av sin ståndpunkt. Läkaren sade henne att hon måste lämna sjukhuset, eftersom de inte kunde göra mer för henne där.

Innan hon kunde rätta sig därefter, blev hon en dag omringad av en grupp unga läkarkandidater, som med skratt och vulgära uttryck krävde att få veta vem det var som hade fyllt hennes huvud med sådana tokiga idéer. De sade henne att där på sjukhuset gav de order, inte Jehovas vittnen. De satte i gång med att ge henne vad de kallade ”en behandling som inte ens djur kunde uthärda”, i det att de stack in metalltrådar under käkbenet och tvinnade dem inne i munnen. När hon klagade över smärtan, hälsades hon åter med vulgära uttryck, med undantag av en ung man som tycktes vara lite mer mänsklig. Han uppmuntrade henne med orden: ”Hör nu, unga dam, jag förstår att det är ganska smärtsamt. Be din Gud, Jehova, om hjälp att uthärda det.”

 Två dagar senare återvände samma grupp och fann då att deras arbete inte hade slagit så väl ut. Med mycket lite medlidande drog de ut metalltrådarna igen. Sedan satte de in en plastmassa mot käken, och hon lämnades i ytterligare tre dagar för att tillfriskna. Under hela den här tiden kunde hon inte tala. Hon kunde bara tänka och be, och hon begrundade orden i Ordspråken 3:5: ”Förtrösta på Jehova av allt ditt hjärta.” När de kom tillbaka, blev de förvånade. En utbrast: ”Titta så bra hon är!” En annan tillade: ”Det måste bero på hennes lydnad mot Gud. Inga människor är så lydiga mot Gud som de här.”

Sonia Marilú var 13 år och svag till hälsan. Läkarna var aldrig ense om vad det var som vållade hennes smärtor. Plötsligt kom en kris som gjorde att hon måste till sjukhus. Hon hade ett hål på tarmen och måste omedelbart opereras. Föräldrarna förklarade sin ståndpunkt beträffande blod för läkarna. De svarade: ”Vi skall operera utan blod — om ni vill att hon skall dö.” Hennes föräldrar tog henne då på en farlig resa till El Salvador. Hon befann sig vid ankomsten i ett mycket kritiskt tillstånd. Läkarna, en av dem ett av vittnena, undersökte henne och gjorde ett kirurgiskt ingrepp utan att använda blod. Trots att hennes tillstånd hade blivit mycket dåligt, kom hon igenom det levande!

Men det var inte slut med detta. Efter fyra dagar blev hon plötsligt sämre och behövde ytterligare en operation. Ett annat kirurgteam skulle göra operationen den här gången. När läkarna såg hur allvarligt lågt hennes blodvärde var, sade de: ”Om du inte tar emot blod, kommer du att dö, och utan blod vill vi inte operera.” Sonia vägrade orubbligt att gå med på blodtransfusion. Eftersom det var tydligt att flickan inte skulle klara 12 timmar till, beslöt sig läkarna för att operera, ”med stor risk och med våra händer bundna”, som de uttryckte det. Trots att hennes hemoglobinvärde hade sjunkit till 40 gram per liter blod, transfunderade de inget blod. Nästa morgon levde hon och gjorde framsteg till stabens  stora förvåning. En av läkarna sade: ”Du begav dig till Gud, och han sände dig tillbaka. Det är tydligt att han tycker om dig.”

Sonia behövde intensivvård under en tid, och läkarna rekommenderade fortfarande blod för att påskynda tillfrisknandet. Men även om det gick sakta, blev hon bättre utan det. När tiden för hennes utskrivning kom, sade en av de första läkare som opererade henne: ”Du har respekterat Guds lag, du har inte brutit mot ditt samvete, och du är fri från aidsfaran.”

”Trogen i det minsta”

Den honduranska staten för en ständig kamp mot småförbrytare. Världsliga grannar för också ändlösa strider på grund av den allmänt inrotade vanan att låna saker och ting utan att lämna dem tillbaka. Före dopet måste den nye lära sig att ändra på en sådan inställning och vara ”trogen i det minsta”. — Luk. 16:10.

Ett par lärde sig att det inte bara är rätt, utan också nyttigt, att ge kejsaren det som är kejsarens. (Mark. 12:17) I nio år har Edmundo och hans hustru, Estela, importerat varor från Guatemala och Mexico. De har funnit att en del tulltjänstemän ”inofficiellt” sänker importskatten. Alltifrån början gav de sig till känna som Jehovas vittnen. Så småningom vann deras ärlighet myndigheternas förtroende. De fyller nu bara helt enkelt i deklarationsformulären, och deras ord är tillräckliga. När andra importörer ser att det här paret inte har några problem med tullen och inte blir föremål för ständig konfiskering av sina varor, tänker de på att själva bli ärligare.

En broder från San Pedro Sula har arbetat i 18 år inom statens tull- och skatteförvaltning. Vid en intervju förklarade brodern: ”Lockelsen att berika sig själv utan att lämna så mycket som ett spår av bevis är mycket stark, men jag vill inte bryta mot mitt samvete. Dessutom vet jag att Jehovas  ögon alltid ger akt. Vid ett tillfälle blev jag erbjuden nycklarna till en vilken som helst av ett antal bilar om jag bara ändrade deras skattevärde. Även om ett sådant erbjudande är lockande, kan det inte jämföras med värdet av ett rent samvete och medarbetares och chefers respekt. I fjol blev jag inbjuden till ett seminarium, och i sina avslutningsord uppmanade FN:s representant i tullförvaltningen mig att resa mig. Han gratulerade mig offentligt för att jag var en man som hyste respekt för lagen, inte tog emot mutor och var ett föredöme värt att efterlikna.”

Framgång på lantdistrikt och isolerade distrikt

Vännerna gjorde stora bemödanden att nå människor på isolerade distrikt. Det är en uppgift som kräver uppoffring, men, som det så ofta har sagts, glädjen och tillfredsställelsen överträffar vida ansträngningarna.

Puerto Cortés, en hamnstad vid Karibiska havet vilken delvis är byggd på igenfylld sumpmark, har nu flera blomstrande församlingar. Robert Schmidt, en missionär där i slutet av 1960-talet, kommer ihåg att han bearbetade detta 80 kilometer långa distrikt till fots, när det fanns bara en församling där. ”Färden för att besöka hemmen bortåt Guatemala var mödosam på den tiden, en vandring på sju dagar. Bara små grupper kunde företa den. Intresserade människor erbjöd vanligtvis mat i utbyte mot litteratur. Många som lever av jorden har föga eller inga pengar. På hemvägen brukade vi göra återbesök och leda bibelstudier i skenet från stearinljus på kvällarna.” Och vilken belöning gav det? År 1971 bildades en församling i Omoa, ett av de större samhällena i den trakten.

Under 1970-talet gjorde Puerto Cortés-församlingen anordningar för att gå igenom de spridda distrikten i öster och sände ut grupper av bröder med fruktkompaniets tåg eller med en gammal men pålitlig Land-Rover. I standardutrustningen ingick ett bastant rep och ett par skyfflar. Under  regntiden brukade lastbilar rada upp sig framför särskilt farliga gyttjehål. När en lastbil kom igenom, hördes ett bravorop; när någon inte gjorde det, kom repen och skyfflarna fram. Föreställ dig scenen. Alla tog av fotbeklädnaden, bröderna rullade upp byxorna, systrarna fäste upp sina kjolar, och alla tog itu med att gräva. Återigen blev vännerna belönade för sitt tålmodiga arbete genom att de fick se en isolerad grupp växa i Baracoa och en livaktig församling i La Junta, vid Ulúafloden. Båda har nu var sin Rikets sal.

Några systrar med särskilt uppdrag, bland dem Olga Aguilar (nu Walker), från Cholutecaförsamlingen i söder började besöka Guásimo, en liten ort högt upp i bergen. Med tiden och med hjälp av andra bröder började 25 personer komma tillsammans. De insåg emellertid att för att göra framsteg andligen måste de förena sig med andra av samma tro. Men hur? Det var en vandring på nästan tre timmar till Choluteca. Eftersom de bara hade åsnor som transportmedel, var kärlek till Jehova den verkliga drivkraften. Intressant nog var det vanligtvis vännerna från Guásimo som kom först till mötena! Vid kretssammankomsten 1970 i Choluteca blev 13 vänner från Guásimo döpta. En person som hade bestämt  sig för att hans familj skulle få mer nytta av mötena flyttade bokstavligen sitt hus till staden. Hur då? Han bar det på ryggen, del efter del, varje gång han kom till ett möte!

När vännerna från El Progreso-församlingen började besöka staden Santa Rita, omkring 24 kilometer söderut, tog ägaren till en frisersalong med glädje emot litteratur. Han bad vännerna stanna och undervisa honom, men de önskade besöka så många som möjligt av stadsborna innan de begav sig av därifrån. Mannen bad: ”Om ni vill stanna och undervisa mig, skall jag ordna med rum åt er i natt i mitt hus och ge er mat, så att ni inte förlorar någon värdefull tid.” Sammanlagt 15 vänner fick mat och logi i frisörens hus den natten.

Utländska familjer kommer till hjälp

Många som inte kan tjäna som missionärer har missionärsandan. Så när Vakttornet år 1968 började uppmuntra vänner att flytta till länder där behovet är större, fick avdelningskontoret i Honduras brev från åtminstone 24 länder.

Grant Allinger, som var landstjänare på den tiden, hade ett memorandum på åtta sidor utarbetat för att ge detaljerad, positiv vägledning åt dem som frågade. Vad blev resultatet? Från 1968 till 1974 flyttade åtminstone 35 familjer till Honduras från olika delar av jorden — Canada, England, Förenta staterna, Tyskland och rentav så långt bortifrån som Nya Zeeland.

Somliga ställdes inför verkliga uppfordringar i sina försök att förverkliga sina planer. En familj i Canada gjorde de nödvändiga undersökningarna, beräknade kostnaden och ordnade för att flytta. Men ett allvarligt problem uppstod: Hur skulle de finansiera resan? De behövde sälja sin bil för att betala sina skulder, men när avresedagen närmade sig, hade de bara 16 amerikanska dollar i portmonnän. Jehova övergav dem inte. Dagen innan de skulle resa sålde de bilen!  Vad mera var, när deras vänner kom förbi för att tillönska dem en god resa, lämnade var och en något till hjälp för dem, och summan steg till 600 dollar. De tackade sina vänner, och de tackade Jehova.

De som kom för att tjäna där behovet är större har varit en verklig välsignelse för verket. Raymond Walker, till exempel, kom hit från England år 1969. Det tog tid för honom att komma i ordning och lära sig behärska språket, men därefter trädde han in i pionjärernas led och tjänade sedan i krets- och områdesverksamheten tillsammans med sin hustru, Olga. Han verkar för närvarande som en av de fem medlemmarna i kommittén för avdelningskontoret.

”Räddning åt alla slags människor”

Även om aposteln Paulus sade att räddning skulle göras tillgänglig ”åt alla slags människor”, förklarade han också: ”Inte många som var visa i köttsligt avseende blev kallade, inte många mäktiga, inte många av ädel börd.” (Tit. 2:11; 1 Kor. 1:26) Det har visat sig sant i Honduras. Människor av alla slag, en bländande variation, har omfattat sanningen, men inte många bland de verkligt rika eller mäktiga.

Tänk på fallet med en kvinna. Hennes mor uppfostrade henne medan hon drev bordeller för sitt uppehälle. När modern dog, tog hon över. Det var inte lätt för henne att komma i sanningen, men det gjorde hon — och gjorde sig naturligtvis av med sitt familjeföretag. Hon blev pionjär år 1976 och försörjer sig nu genom att tvätta kläder.

Filander var bara en pojke när han började studera sanningen, och hans far tyckte inte alls om det. Ju större framsteg Filander gjorde, desto kraftigare försökte hans far hindra honom. Han ville att hans son skulle läsa vid universitet och komma sig fram i världen. Han vägrade att låta pojken bege sig till möten och sammankomster eller ut i tjänsten, men denne hittade alltid en möjlighet att göra det  i alla fall. Han blev döpt år 1972 och har fortsatt att göra framsteg, i det han först blev pionjär och sedan blev förordnad som äldste. Sedan han arbetat tillsammans med byggarbetare vid Betel i Honduras, blev han sänd till Colombia för att utföra liknande arbete. Vad hans familj beträffar, har deras inställning mjuknat något med åren.

Det närmaste ett yrke Antonio kom var att vara drinkare, för så hade han tillbringat större delen av sina 80 år. Missionärer hade hållit studier med honom utan framgång, så när en missionär som hette Russell Graham ville ge honom ett ytterligare tillfälle, menade bröderna att det var bättre att han inte slösade bort sin tid. Antonio hade emellertid en god egenskap — han var ödmjuk. Även om hans sinne var så skadat av alkohol att han alltid måste studera samma stoff tre gånger, gjorde han till sist sådana framsteg att han överlämnade sig och blev döpt. Han tjänade Jehova troget intill sin död.

José uppfostrades i katolska kyrkan men studerade socialistisk filosofi och ateism. Övertygad genom sin universitetsundervisning om att människosläktet är ett resultat av utveckling upphörde han fullständigt att tro på Gud. Hans styvsons smärtsamma död år 1966 kom honom att inse hur hjälplösa människor är, när de ställs inför döden. En dag förklarade en missionär uppståndelsehoppet för honom. Hans intresse väcktes, och han började återuppbygga sin tro på Gud, men den här gången på en fast grundval. Han fick veta att Guds kungarike och inte socialismen är det enda botemedlet och blev en Rikets förkunnare. Sedan dess har han blivit förordnad som äldste och har tillbringat några år i kretsverksamhet.

Det informella vittnandets frukter

Ett av den kristna tjänstens behagligaste drag i Honduras är informellt vittnande. Gruppsamtal på torgen, i läkares väntrum, på tåg och vid busshållplatser är livsstilen i  Honduras. Det gör det relativt lätt att närma sig människor informellt i fråga om ämnet Bibeln.

I samhället Omoa bodde en kvinna som inte alls tyckte om Jehovas vittnen. Hon talade aldrig med dem eller skaffade någon litteratur. Men hon var intresserad av att tjäna pengar, och för det syftet födde hon upp höns. En broder, som kände till hennes inställning, talade informellt med henne om några sätt att spara både tid och pengar vid uppfödning av höns. Det tyckte hon nu om att höra. Några veckor senare kom det en artikel i tidskriften Vakna! om att spara tid och pengar, och därför gick brodern till henne med ett exemplar. Det tyckte hon om, och nu tar hon med glädje emot vår litteratur.

En syster som arbetade i en butik blev en aning skrämd vid åsynen av en långhårig ung kund. Hon samlade mod att tala med honom om hoppet om paradiset, men han svarade tvärt att han inte trodde på sagor och att han var hippie och narkotikamissbrukare. Systern fortsatte att vittna helt kort närhelst han kom förbi. En gång förklarade hon att enligt 1 Korinthierna 6:9—11 är det viktigaste vad man blir, inte vad man varit. När han frågade henne vad hon tyckte om  hans långa hår, svarade hon att hon inte hade någon myndighet över någon annans yttre, men att hon trodde på vad Bibeln lär om att långt hår är en vanära för en man. (1 Kor. 11:14) Dagen därpå var han slätrakad och hade kort hår! Han bad om ett bibelstudium, och en broder samtyckte villigt. Han är nu döpt och leder egna studier.

En liten pojke hade för vana att tala med alla han träffade, något som är ganska vanligt med sjuåringar. När gossen såg en ung man sitta med en bok framför sitt hus, frågade han om det var Bibeln han läste. När han fick veta att det inte var det — det var i själva verket en lärobok i mekanik — sade han till den unge mannen i klara och tydliga ordalag att det bara var genom att allvarligt läsa Bibeln som han kunde vinna evigt liv. ”Om du vill, kan min pappa hålla studier med dig”, sade han, och han förde den unge mannen in i huset för att träffa hans pappa. Slutet på den här berättelsen blev att den unge mannen blev döpt år 1976. Det visade sig att han några år tidigare hade tagit emot lösnummer från en syster men tappat kontakten med henne. Hur viktigt är det inte med informellt vittnande!

De gifter sig

Många par insåg, när de lärde känna sanningen, att de måste vidta mått och steg för att bli lagligt gifta. Det rapporterades år 1973 att bara i Bella Vista-församlingen i Comayagua hade 32 par vidtagit sådana åtgärder — mer än hälften av församlingens 120 förkunnare!

Teodoro och Mélida hade barn och barnbarn. Mélida studerade Bibeln och bestämde sig för att hon ville tjäna Jehova. Teodoro, som var 60 år, gick med på att gifta sig med henne. Åtföljda av två av sina barnbarn infann de sig därför i stadshuset. Strax före ceremonin vände sig Teodoro till domaren och frågade: ”Har ni tänkt på att gifta er någon gång?” Det var allmänt känt att domaren bodde tillsammans med en kvinna och hade tre utomäktenskapliga barn.

 Men vad gör man om ens partner inte vill gifta sig? Det var det problem som Gladys stod inför. Hon hade bott tillsammans med Antonio i flera år, och de hade tre barn. En missionärssyster hade hållit studier med Gladys, som nu ville bringa sitt liv i ordning så att hon kunde tjäna Jehova. Till sist sade hon till Antonio: ”Jag kommer nu att sova tillsammans med barnen tills vi blir gifta. När vi är lagligt gifta, kan vi sova tillsammans igen.” Hon höll fast vid sitt ord. Antonio blev steg för steg allt vresigare. Efter sex långa månader gav han upp och sade: ”Okej, låt oss gifta oss.”

Att uppfostra en familj

En viktig sida av vår tjänst är att lära föräldrar att fullgöra sitt av Gud givna ansvar att undervisa sina barn. Ett gift par med fem barn började studera, gjorde goda framsteg och var snart med på möten. Mötena hade en avgjord verkan. En dag föll missionären som ledde bibelstudiet med dem i sömn medan studiet pågick. I rättvisans namn skall sägas att temperaturen under plåttaket förmodligen översteg 50 grader Celsius. I det fadern tillämpade de råd han hade hört vid mötena om att undervisa familjen fortsatte han helt enkelt studiet tills missionären vaknade — flera paragrafer senare! Några år har gått, och Jehova har välsignat denna flitiga familj. Fadern är biträdande tjänare, hans hustru hjälppionjär och äldste sonen reguljär pionjär.

Treårige Ernesto tittade alltför mycket på TV, och i likhet med många andra var hans föräldrar bekymrade över det. Han gick omkring hela dagen och sjöng reklamlåtar. För att motverka detta ohälsosamma inflytande skaffade föräldrarna kassettinspelningarna till Min bok med bibliska berättelser åt honom och lärde honom att stänga av TV-n. Ernesto hade gott minne. Snart hade han lärt sig inspelningarna så väl att om man bara nämnde berättelsens nummer för honom, var det nog för att få honom att återge det hela. En kväll vid mötet var Ernestos far uppenbarligen mycket trött. Någon  frågade varför han inte hade sovit så bra. Han svarade trött: ”Vi kunde inte få Ernesto att sluta före berättelse nummer 43.” Ernesto är nu tio år och verksam i tjänsten. Hans föräldrar är glada för att de bemödade sig om att fylla hans sinne med nyttig upplysning.

Kan småbarn verkligen fatta egna beslut på grundval av lärdomar de inhämtat från sina föräldrar och far- och morföräldrar? Lille Mario, som bor i La Ceiba, är fyra år och tillbringar mycken tid tillsammans med sin farmor, Chepita, som har varit ett vittne i många år. En dag var Marios mormor, som är katolik, på besök, och hon frågade Mario om han ville följa med henne till kyrkan. ”Nej, aldrig mer, mormor”, svarade han. Hon frågade honom varför inte det, och han sade till henne: ”Det stora Babylon, mormor!”

Hur man övervinner hinder

Få lyckas tjäna Jehova utan att stöta på hinder och problem. När Emilia först hörde Rikets budskap, år 1967, var hon redan gift, fast inte lycklig. Till att börja med tog hon inte sanningen på allvar. Men när hon började göra något åt saken, hotade mannen att kasta ut systern som höll studiet med henne ur huset. Emilia sade bestämt: ”Om du kastar ut henne, kommer vi att studera på gatan.” En dag stannade Emilia till vid baren, där hennes man höll på att supa, och talade om för honom att hon skulle gå till mötet. Han väntade vid gathörnet, när hon återvände, och började skrika åt henne och offentligt kalla henne prostituerad.

Trots sådana förolämpningar och till och med misshandel bestämde Emilia sig för att bli döpt. Och trots 20 år till av ständigt motstånd undervisade hon barnen. Alltifrån det att de var mycket små lärde hon dem ett bibliskt erbjudande att öva på bland buskar och blommor på gården. Var det värt all möda? Av hennes åtta söner är två nu biträdande tjänare, och två är reguljära pionjärer. Och hur förhåller det sig med Emilias man? Han samtyckte till  sist till ett bibelstudium, ett som leddes av en av hans döttrar, en reguljär pionjär!

Förvärvsarbete kan också föra hinder med sig att tjäna Jehova. Hembiträden i Honduras måste arbeta många timmar och blir ofta behandlade som slavar, som förväntas vara tillgängliga sju dagar i veckan. Många är rädda för att begära att få ledigt av fruktan för att förlora sitt arbete. Men en ung syster klargjorde alltid från början att hon tackade ja till ett arbete bara under förutsättning att hon kunde ta ledigt för sin tillbedjan av Jehova. Förutom att hon skötte sitt eget hem, ledde hon elva bibelstudier, av vilka de flesta var med vid mötena.

Fifi slår till!

Honduras har haft sin andel av naturkatastrofer. Orkaner är inte något nytt för vårt land, men när orkanen Fifi träffade nordkusten i september 1974, visade den sig vara den värsta naturkatastrofen i landets historia. Omkring 1.600 vittnen (två tredjedelar av landets hela antal) bodde i katastrofområdet. Trots att 10.000 människor blev dödade, förlorade inga bröder livet. Många förlorade emellertid sina hem och ägodelar, och en stor översvämning ödelade kommunikationssystem, vägar, järnvägar och broar, som alla var beroende av. En grupp vittnen begav sig i väg från järnvägsstationen i Baracoa med kanot för att se om det stod väl till med isolerade vänner och sådana som det hölls bibelstudier med. De fann att det var möjligt att färdas med kanot över marken ända till Tela, omkring 55 kilometer bort! Hustak och träd tjänade som landmärken. När de snuddade vid ett träd, föll en strandad korallorm slingrande ner i kanoten. De dödade den livsfarliga reptilen med ett snabbt hugg av en machete innan den kunde göra dem någon skada.

Fifi vållade andra problem. Två kretssammankomster måste uppskjutas. Septemberrapporten drabbades av en nedgång, eftersom väldigt mycket tid och ansträngning måste  ägnas åt hjälpverksamhet. Bröder över hela världen lämnade bidrag, och inom kort kom förråd från New York, New Orleans och Belize. På mindre än en månad distribuerades 29.000 kilo förnödenheter till bröderna, deras familjer och vänner. Den 6 november det året visade sig bli oförglömlig. Trots ofantliga hinder hölls en endags kretssammankomst mitt i katastrofområdet, och 4.000 var med. Tårar av glädje och lättnad strömmade nerför många ansikten, när bröder och systrar för första gången upptäckte att deras kära vänner levde och befann sig i säkerhet.

Under året därpå byggde vännerna två nya Rikets salar och 36 nya hus. Somliga hus återuppbyggdes på samma ställe, under det att andra måste flyttas, eftersom den tidigare platsen nu befann sig i flodbädden! En broder satte så stort värde på att han fick hjälp att han omformade sitt nya hus för att ha både medel och utrymme att inbegripa en ny Rikets sal på samma tomt.

Stora jordbävningar

”Likt dundrandet av hundra godståg”. Så beskrev en broder jordbävningen den 4 februari 1976, som skakade hans hus så illa att det föll från sitt 2,7 meter höga stöd ner i sumpmarken. Omkring 150 andra hus i staden blev också svårt skadade. Men epicentrum för detta skalv, som hade magnituden 7,5, låg på andra sidan gränsen i Guatemala, och där krävde det verkligen en mycket stor tribut. En fiskare, som hade befunnit sig några kilometer utanför kusten den månljusa natten, sade att han hade blivit förvånad över att plötsligt se havet bli slätt som en spegel. Märkligt nog började fisk runt omkring hoppa upp ur vattnet. Han förstod det fortfarande inte förrän alla ljus i den avlägsna staden slocknade och ett fruktansvärt dån ekade över vattnet.

År 1980 uppstod återigen ett skred i Motaguaförkastningen, så att människor än en gång skakades ur sängarna, men med mycket mindre skada. Folk säger själva: ”Det är tecknet  på de sista dagarna.” Beklagligt nog vidtar de flesta ingen åtgärd. Trots stora jordbävningar och mångas likgiltighet fortsätter Rikets verk att tillväxa i Honduras. När allt kommer omkring är det också en del av tecknet på att detta är de sista dagarna. — Matt. 24:7, 14.

Floden Eufrats vatten torkar bort

För den oupplyste kan det verka som om religionen blomstrar i Honduras. Många kyrkor är fortfarande fulla, åtminstone vid speciella tillfällen. Men vittnesbörden ökar om att vattnet (som symboliserar människor), vilket en gång underhöll det stora Babylon, har börjat torka bort. (Upp. 16:12; 17:1, 15) Folk har börjat få upp ögonen för motbjudande verkligheter.

Katolikerna i Honduras har till exempel stor hängivenhet för ”helgonen”. Många av de fromma blev därför mycket uppskakade i maj 1969, när påven strök omkring 200 ”helgon” från den officiella liturgiska kalendern. ”Sankt” Martin av Porres, ett svart peruanskt helgon som antogs ha kunnat tala med djuren, ströks inte, medan däremot ”sankt” Kristofer, särskilt omtyckt av lastbils-, buss- och taxichaufförerna, utelämnades på grund av historiska tvivel. Sådana beslut framkallade en våg av avsmak hos människor över att ha varit bedragna så länge.

En 23-årig man var glödande katolik, stridande medlem av en ”kristen” rörelse och en som bara stod prästen efter i myndighet. En dag kom han till en vändpunkt i sitt liv. Han var på besök hos en vän, när prästen plötsligt visade sig, fullständigt berusad. Prästen började förolämpa den unge mannen, begagnade ett mycket vulgärt språk och beskyllde honom för att lägga sig i prästens privatliv — ett liv som vid granskning visade sig inte vara så bra.

Desillusionerad lämnade mannen kyrkan. Några veckor senare ”tog han emot Herren” i en välkänd evangelisk religion, men skrymteriet och de tomma traditionerna gjorde  honom lika besviken. Ett år senare vände han sig därför till vad han betraktade som sista valet: att Jehovas vittnen fick hålla ett bibelstudium med honom. Vid den tiden hade han inte så höga tankar om vittnena, men deras konsekventa bibliska undervisning gjorde snart intryck på honom. Han gjorde framsteg och undervisade sin familj i enlighet med vad han fick lära sig. Han överlämnade sitt liv åt Jehova år 1975 och fortsätter att tjäna honom ännu i denna dag.

Marta, en äldre dam, sade till besökande vittnen att hon skulle vilja veta mer om Bibeln och var villig att låta dem studera med henne — men under inga omständigheter skulle hon byta religion. Vittnena lovade att de inte skulle tvinga henne att sluta sig till någonting. Fem månader senare började hon besöka mötena. Hon hade varit diakonissa i en adventistisk religion. När medlemmar av hennes samfund till sist kom för att besöka henne, sade hon till dem att under det att vittnena levde med kärlek och hopp, var adventistförsamlingen död.

I ett område bodde tre familjer som grannar, men de grälade alltid med varandra. En familj var pingstvänner, en hörde till den evangeliska församlingen, och den tredje var adventister. När missionärerna kom med de goda nyheterna, gav alla tre familjerna överraskande nog gensvar till budskapet! Missionären föreslog att de alla skulle samlas till ett gemensamt studium som han skulle leda. På det sättet löste de med tiden sina klagomål. Sådan är den sanna religionens frukt. — Joh. 13:35.

En frukt av hundratals år med falsk religiös undervisning i Honduras är hela landet omfattande tvångsföreställningar om döden. Även en mans värsta fiender kommer att möta upp till hans begravning och göra den till en glad stund, med en nattlång vaka med drickande och kortspel. En pionjärsyster på nordkusten minns hur hon talade med en äldre man utanför hans oansenliga hus. När hon nyfiket tittade på vad  mannen satt på, förklarade han att det var hans likkista. Han hade haft den så länge att den blivit rutten. Sedan pekade han stolt ut sin nya likkista inne i huset, snyggt monterad på takbjälkarna ovanför sängen. Hur många likkistor mannen kommer att överleva återstår att se.

Kretsverksamhetens välsignelser och uppfordringar

Kretstillsyningsmännen, deras hustrur och det arbete de utför till gagn för sanningen är alltsammans högt värderat i Honduras — och det på goda grunder. Arbetet är glädjande, men det kräver ansenlig uppoffring. Till att börja med utgjorde förflyttningen ett stort problem. En broder i staden Siguatepeque, högt uppe i bergen, kommer ihåg en kretstillsyningsman som anlände till fots, drypande av svett då han sköt en skottkärra fullastad med sin utrustning för veckans besök.

Dåligt väder, översvämmade floder och bristen på vägar gjorde det ofta svårt för dessa män och deras hustrur att komma från en församling till nästa. Gary och Elaine Krause, missionärer från Gileads 41:a klass, fick till uppgift att arbeta  i en krets som sträckte sig från San Pedro Sula till Limón, på gränsen till Mosquitia. I mycket dåligt väder kunde varken tåg eller häst ta sig fram. Mer än en gång fick Krauses gå till fots och bära sitt bagage omkring 80 kilometer utefter kusten från Trujillo till Limón och tillbaka. Havsbrisen bidrog till att lindra den intensiva tropiska värmen, men ibland fann de det uthärdligare att färdas på natten.

Aníbal Izaguirre, som var kretstillsyningsman på nordkusten år 1970, var förordnad att besöka en avlägsen by som hette Chacalapa. Den första etappen av resan skedde med frukttåg, lastade med bananer, kokosnötter och diverse djur. Därnäst en skumpande resa med lastbil så långt som till samhället El Olvido, som grovt översatt betyder ”Förgätenhet”. Den sista sträckan var en vandringstur på fyra timmar. Ibland vadade han genom vattendrag som nådde upp till bröstet med sin väska på huvudet, under det att aporna skrek till honom från träden. Längs vägen mötte han en kraftig svart man, som erbjöd sig att bära hans väska och ledsaga honom till hans destination. Den store mannen satte till sist ner väskan i en djungelröjning med omkring 50 halmtäckta hyddor och sade: ”Ja, nu är vi framme i Chacalapa!” Det var värt ansträngningen också, för en av hyddorna bar skylten ”Jehovas vittnen Rikets sal”. Elva förkunnare mötte upp där!

Ovanligt i kretsverksamheten är fallet med Julio Mendoza från Juticalpaförsamlingen. Han blev döpt år 1970, blev pionjär med särskilt uppdrag år 1977 och blev snart övad för kretsverksamhet, som han började med år 1980. Vad är det som är så ovanligt med honom? Jo, antingen han färdades i samhällen eller i isolerade trakter, åtföljdes han av sin hustru, Dunia, och sin lilla dotter, Esther. Många hem på landet består bara av ett enda rum, som används till att bo, sova och laga mat i. Julio och hans familj har många gånger delat ett sådant rum med en värdfamilj — och deras höns, kalkoner och getter likaså! En gång, när de inte kunde ta sig över en flod, var de tvungna att tillbringa natten i det enda  logi som fanns tillgängligt: en enda hängmatta, som alla tre delade.

Under verkets första år i Honduras var kretstillsyningsmännen nästan utan undantag utländska bröder, antingen missionärer eller de som kom för att tjäna där behovet är större. Men med tiden var fyra eller fem kretstillsyningsmän infödda bröder. Under senare år har dessa män och deras hustrur, både infödda och utländska, kunnat stanna längre i arbetet än i det flydda, trots sådana sjukdomar som hepatit, malaria och dysenteri, som är mycket vanliga på landsbygden.

När deras arbete för dem till de större städerna, åtnjuter de förstås ibland vännernas gästfrihet i vackra hem. De har lärt sig anpassningsförmågans hemlighet, alldeles som aposteln Paulus gjorde. (Fil. 4:11, 12) På senare år har kretsverksamheten blivit mycket lättare med fler asfalterade vägar och med bussförbindelser till praktiskt taget alla städer.

”Var herdar för Guds hjord”

Anpassningar i det sätt på vilket äldste och biträdande tjänare blir förordnade trädde i kraft år 1972 i Honduras, liksom i andra delar av världen. Som helhet gav bröderna ett uppskattande gensvar och arbetade hårt på att kvalificera sig. Det är intressant att konstatera att när den nya anordningen infördes, var bara en tredjedel av landets äldste honduranska bröder, men 1976 hade den proportionen ökat till två tredjedelar.

Med ett nationellt medeltal av mindre än en äldste per församling, som förhållandet var då, var det alltid risk för att man försummade att vara herdar för hjorden. De äldste fick därför rådet att öva de biträdande tjänarna i arbetet med att vara herdar. Deras besök hade till uppgift att uppmuntra vännerna och hålla förbindelselinjerna öppna. De skulle givetvis underrätta de äldste om var det fanns allvarliga problem.

 I en församling trodde man att en syster hade förlorat allt intresse, eftersom hon inte var med vid mötena. Men bröderna kom underfund med att hon hade uteblivit från mötena bara därför att hon inte hade råd att köpa skor! Hon satte stort värde på lite hjälp och var snart tillbaka på mötena och i tjänsten.

En minskning av den teokratiska verksamheten i landet mellan 1978 och 1983 bekymrade de äldste och de trogna förkunnarna i samma mån. Efter att ha granskat situationen pekade avdelningskontorets kommitté på två huvudorsaker: materialism och bristande personligt studium. Televisionen har haft ett stort inflytande, särskilt sedan mitten av 1970-talet. Den har bidragit mycket till nedgången i studievanorna. Och även om materialismen vanligtvis tillskrivs de rika nationerna, är det i verkligheten så att kärleken till pengar kan påverka fattiga och rika i samma mån. En missionärssyster blev förvånad över att finna att ett äkta par bland vittnena hade ett hus med bara jordgolv och ingen vattenledning — men ändå ägde de en TV-apparat, en stereo och en dyr vardagsrumsmöbel. Sådant kan köpas på kredit, men ofta måste både man och hustru arbeta för att betala av skulden. Det var inte så konstigt att det paret uteblev från möten och praktiskt taget var overksamt i tjänsten.

Avdelningskontoret ökade sina ansträngningar att vara ”herdar för Guds hjord” och att hjälpa vännerna att återvinna den kärlek de först hade. (1 Petr. 5:2; Upp. 2:4) Dessutom kom år 1981 elva missionärer från Gileadskolans nyligen upprättade filial i Mexico, och år 1988 kom tre bröder från Skolan för förordnade tjänare. Jehova har välsignat alla dessa anordningar, såsom den stadiga ökningen sedan 1984 vittnar om.

Pionjärtjänst frambringar pionjärer

Sedan 1984 har det varit ett iögonenfallande återuppvaknande på pionjärfältet. Jämför bara de 937 reguljära  pionjärerna och hjälppionjärerna i medeltal år 1992 med de 276 år 1976. Medan antalet förkunnare fördubblats, har antalet pionjärer nästan fyrdubblats.

Vad som bidragit till att återföra pionjärleden till ett hälsosamt tillstånd var de rättframma artiklarna i Vakttornet och Tjänsten för Guds rike och de uppmuntrande talen vid sammankomsterna. Många förordnade tjänare i församlingarna började tala positivare om pionjärtjänstens glädjeämnen. Somliga ändrade sina förhållanden så att de kunde bli reguljära pionjärer eller hjälppionjärer. De lärde sig hur viktigt det är att inte släcka ”andens eld” och att pionjärandan smittar av sig. (1 Thess. 5:19) Pionjärtjänst frambringar pionjärer.

Det är inte nödvändigt, som några felaktigt trott, att skaffa sig ekonomisk trygghet innan man blir pionjär. Ta till exempel fallet med en ung broder från Guásimo, högt uppe i bergen. Dagen efter det att han blev döpt ansökte han om att få bli hjälppionjär. Han hade arbetat strängt några månader för att köpa nya kläder, så att han skulle vara presentabel för tjänsten. Allt gick bra första veckan, men andra veckan kom han inte för att gå i tjänsten. De andra pionjärerna, som undrade hur det förhöll sig, begav sig upp till bergen och fann att en natt medan den här unge brodern sov, hade en tjuv dragit i väg med hans kläder, som hängde till tork på ett klädstreck. Bröderna samlade ihop lite mer kläder åt honom. Trots förlusten av en vecka nådde han sitt mål vid slutet av månaden. Flera månader senare hade han bara ett par byxor. Men det minskade inte hans glädje att få se en av dem som han hållit bibelstudium med bli döpt, bara sex månader efter hans eget dop.

I San Lorenzo-församlingen finns det en pionjär som är i 20-årsåldern och heter Adrian. År 1984 samtyckte hans syster till ett bibelstudium, men Adrian fick inget erbjudande. Man trodde att han inte skulle kunna studera. Hans syster fattade inte sanningen så bra, varför Adrian, som alltid  hörde på, förklarade saker och ting för henne. Snart förlorade hans syster intresset. Fortfarande föreslog ingen studium med Adrian. Han måste be om ett bibelstudium. Han blev så djupt gripen av vad han lärde sig att han snart, med hjälp av familjen, gick till mötena.

När sanningen slog rot i hans hjärta, ville han dela med sig av den åt andra. Återigen antog man att han inte skulle klara av det. Adrian var enträgen, och bröderna hjälpte honom att ta del i tjänsten. Han rapporterade 24 timmars tjänst första månaden och ökade därefter sin tjänst månad efter månad. Månaden efter sitt dop ansökte han om att få bli hjälppionjär, och inom kort blev han reguljär pionjär. Han rapporterar vanligtvis mer än 100 timmar och leder för närvarande åtta bibelstudier i hem. Och tänka sig att bröderna först förbisåg honom!

Att sörja för särskilda behov

Människor med särskilda omständigheter behöver ofta ett särskilt mått av kristen kärlek. Teresa, till exempel, har varit blind ända från det att hon var tre år. Ett av vittnena hade hållit studium med henne en kortare tid, men hon hade under årens gång samröre med flera olika religiösa grupper. Några av dessa bad över henne att hon skulle återfå synen, naturligtvis utan resultat. Hennes verkliga önskan var att vittnena återigen skulle hålla studium med henne. Tillfället kom, men hur kunde studiet ledas? Systern läste paragraferna. Så länge som hon läste väl, med rätt betoning och pausering, var det ingen svårighet för Teresa att svara rätt. Snart önskade Teresa komma till mötena. Så även om systern inte alls var någon erfaren cyklist, brukade hon skjutsa henne dit med cykel! Regniga dagar var det nästan ett skådespel att se dem anlända skyddade av ett paraply och klädda i plastpåsar.

Vid mötena tog hon direkt till orda för att svara på frågor tills hon fick lära sig att vänta på att hennes namn skulle  nämnas. Hon lärde sig att hålla tal i teokratiska skolan och att ta del i tjänsten. Trots sina särskilda omständigheter har hon urskillningens andliga ögon riktade på priset: den härliga dag när hon skall få se skönheten på en paradisisk jord.

En äldre man, nästan blind, bodde uppe i bergstrakterna. Han skaffade sig Sanningsboken av en broder som vinnlade sig extra om att upprätthålla kontakten med honom. Ibland var mannen så dålig att han inte kunde studera, men när de kunde studera tillsammans, gav han vanligtvis tankeväckande och förnuftiga svar. Plötsligt hade emellertid den gamle mannen gett sig i väg. Grannarna sade att han hade rest till sin dotter i staden eftersom han behövde medicinsk behandling. I stället för att tänka att han inte kunde göra något mer hade brodern en lösning. När han nästa gång var med vid en sammankomst i den staden, gick han från hus till hus och letade efter den som han tidigare studerat med. Han fann honom till sist, vilande i en hängmatta! Det gjordes anordningar för ett studium igen. Inom kort lärde sig den gamle mannen till och med att gå till mötena på egen hand genom att räkna gatorna på vägen till Rikets sal. Med tiden blev han en förkunnare av de goda nyheterna. Hur förvånade blev inte folk över att se den här vithårige, nästan blinde 93-årige mannen använda från 30 till 70 timmar varje månad med att göra besök från hus till hus!

Lagos kallades tillgivet Laguito av vittnena i Puerto Cortés. Han hade varit pionjär med särskilt uppdrag nästan så länge någon kunde minnas. Beträffande sin ålder kunde han bara svävande säga: ”Jag tror inte jag är äldre än 86 år.” Laguito hade mycket svag synförmåga, så avdelningskontoret måste ibland dechiffrera hans tjänsterapporter. En månad rapporterade han den omöjliga totalsumman 1.050 timmar, vilket visade sig vara fortfarande märkliga 150 timmar. Av samma anledning kolliderade han ofta med föremål, när han trampade sin cykel. Sedan Laguito cyklat i en bäck och skadat  huvudet, bestämde bröderna till sist att det enda att göra var att vänligt ta ifrån Laguito cykeln och sälja den åt honom. Senare blev han sängliggande med hepatit och återhämtade sig aldrig. Laguito hade inga kända släktingar, och därför tog församlingen vård om honom under hans sex sista månader. En broder tog honom hem till sig, och varje dag var det någon där som skötte om denne älskade, trogne gamle broder och sörjde för hans behov.

”De var inte av vår sort”

Men som vi måste förvänta förblir inte alla trogna. Under årens gång har ett antal måst uteslutas ur den kristna församlingen i Honduras, särskilt för omoraliskhet och dryckenskap. Avfällighet med dess förmätenhet och splittring har också kostat somliga det andliga livet. Hur sorgligt det än är med uteslutning, räddar det ändå liv. Det håller församlingen ren, får somliga att ändra sinne och vända om och ger också ibland ett gott vittnesbörd.

En missionärssyster, som stod i begrepp att lämna landet, ledde till exempel studium med Blanca Rosa. Missionären ville överföra studiet till en annan förkunnare, men Blanca Rosa ville inte fortsätta studiet. Hon var emellertid nyfiken på varför missionärssystern måste resa. ”Kom till mötet i kväll, så kommer du att förstå”, förklarade systern. För att tillfredsställa sin nyfikenhet gick Blanca Rosa till mötet den kvällen och hörde en pålysning: Missionärssysterns man, som själv var utländsk missionär och tillsyningsman, blev utesluten ur församlingen. Det gjorde djupt intryck på Blanca Rosa. Hon tänkte: ”Det här är sanningen. Varken ras eller utseende eller ställning hindrar att en överträdare blir utesluten ur församlingen.” Detta blev vändpunkten i hennes liv. Hon blev döpt och har i fyra år tjänat som hjälppionjär.

Förlorade söner

Många tårar fälls av bedrövade föräldrar som ser älskade söner och döttrar bli uteslutna eller helt enkelt gå förlorade  i den här världens moraliska moras. Jesu berömda liknelse om den förlorade sonen, som återges i Lukas’ 15:e kapitel, är en källa till tröst och hopp för dem. I Honduras är det vanligt med stora familjer, och antalet förlorade söner är likaledes stort. Men det ligger ett sanningskorn i talesättet: ”Så länge det finns liv finns det hopp.”

Som barn kände Oswaldo sanningen, för han uppfostrades av en farbror, som är ett av Jehovas vittnen. Han blev inte döpt. Under tonårstiden började han leva ett dubbelliv. Han gick på möten och tog del i tjänsten på fältet, men han besökte också diskotek tillsammans med världsliga flickvänner. För att tillfredsställa sina begär stal han till och med från en broder. Han blev tvungen att flytta från sin farbrors hus och sjönk därefter bara allt djupare i omoraliskhet och narkotika. Till sist gick han in i armén.

Åren gick. Oswaldo började längta efter det liv han en gång hade i Jehovas organisation. Men han kände sig maktlös i fråga om att göra något åt det. Av en händelse träffade han en dag sin farbror och talade om för honom att han ville komma tillbaka. Trots att farbrodern hyste allvarliga tvivel beträffande Oswaldos uppriktighet, gav han honom adressen till missionärshemmet. Oswaldo gick raka vägen dit och ordnade med ett bibelstudium. Samma vecka började han läsa tidskrifterna igen och vara med vid mötena. Detta, i sin tur, gav honom den kraft han behövde för att vända sig bort från narkotika och ett omoraliskt levnadssätt. Han repade mod till att gottgöra dem som han hade stulit från. En syster ville inte ta emot något, men Oswaldo ville prompt ge henne en TV-apparat och en låda äpplen för att lugna sitt samvete. Det gjorde starkt intryck på systerns icke troende man.

Men Oswaldo var fortfarande i armén. Han önskade sig ett sätt att få giltigt avsked. Nu hände det sig så att hans överordnade i officersklubben blev avskedad på grund av stöld, och Oswaldo blev underrättad om att han kunde få  ersätta honom. Befordran skulle ha inneburit god lön och angenämt arbete, men Oswaldo var obeveklig i att söka avsked. Han inställde sig hos kommendanten. Innan han ens hann nämna något om avsked, gratulerade kommendanten honom till hans befordran! Oswaldo stod fast och förklarade vad han verkligen önskade: att lämna armén och ägna sig åt heltidstjänsten. Överraskande nog fick han sin begäran beviljad. Men inte nog med det, utan de förändringar han hade gjort i sin personlighet under de senaste månaderna i armén medförde att han blev belönad med ett gratulationsdiplom. Han fick många tillfällen att avge vittnesbörd, och innan han begav sig i väg, gav hans vänner i armén honom respektfullt smeknamnet ”Predikanten”. Han är nu döpt och reguljär pionjär — en verklig predikant.

Santiago följde också en ganska egensinnig kurs. Han hade tre systrar. Två av dem var reguljära pionjärer och den tredje hjälppionjär. Alla tre var verksamma, flitiga och andligt sinnade. Santiago var inte det. Han var stolt över sitt blonda hår (svart hår är nästan allmänt i Honduras), och han lät det växa långt. Hans nära vänner var tjuvar, drinkare och narkomaner. Han delade deras vanor. Det var inte så  konstigt att han hamnade i fängelse nästan varje månad. Trots allt detta tänkte en missionärsbroder: ”Med tre teokratiska systrar är det verkligen omöjligt att deras bror skulle vara i fullständig avsaknad av goda egenskaper.” Han erbjöd sig att hålla studium med Santiago, som gick med på det. Men han gjorde inga framsteg. Till sist avbröt missionären studiet och förklarade att det var meningslöst att fortsätta om Santiago inte ville tillämpa det han fick lära sig.

Månaderna gick, och i början av år 1986 bad Santiago att få en ny chans. Den här gången var det annorlunda: Han klippte sitt långa hår, han förberedde sig för studierna, och han till och med vittnade för sina tidigare vänner, som började sky honom som pesten. Missionären var fortfarande inte riktigt övertygad. ”Har han verkligen slutat röka och vålla problem i grannskapet?” frågade han Santiagos systrar. Ja, det hade han faktiskt. I april tilläts han ta del i tjänsten på fältet. I maj rapporterade han 65 timmars verksamhet, och i juni ledde han fem bibelstudier. Han gjorde framsteg så att han blev döpt, och snart gick han i spetsen för all andlig verksamhet i familjen. År 1989 blev han pionjär med särskilt uppdrag.

Vad var det som fick Santiago att ändra sitt handlingssätt? Han svarar: ”Sedan jag första gången tagit del i studier, visste jag vad som behagade Jehova och vad som inte gjorde det. Sedan lade jag märke till att varje gång jag gjorde något orätt och visste att det var orätt, slutade det med att jag fick stort besvär med andra människor. Det hjälpte mig att inse att vad Jehova begär är bäst och är till skydd för oss. Den som lyder Jehova har alltid färre problem. Jag ville inte ha besvär i hela mitt liv, så jag började studera igen — men den här gången tillämpade jag vad jag fick lära mig.”

Den ”blå bomben” och andra böcker

Sällskapet Vakttornets många publikationer har varit redskap till att hjälpa människor att förändra sitt liv och närma sig Jehova. De är väl anpassade för att användas både  av dem som kan läsa och skriva och av dem som bara kan göra det i mindre grad, unga och gamla. Det är svårt att säga vilken som har haft den största verkan på det honduranska fältet.

Ta till exempel den världsberömda boken Sanningen som leder till evigt liv, kallad den ”blå bomben”, som har tryckts och spritts i en upplaga på gott och väl ett hundra miljoner exemplar världen runt. En söndagsskollärare i en evangelisk församling bestämde sig för att gå till Rikets sal och begära ett bibelstudium. På vägen träffade hon en syster som frågade henne varför hon ville att vittnena skulle hålla studium med henne. Hon svarade: ”Jag har funnit sanningen nu, och jag vill inte fortsätta som söndagsskollärare.” Hon hade i hemlighet läst Sanningsboken. Hon var inte nöjd med att bibelstudiet med henne bara kunde hållas två gånger i veckan och inte dagligen. Men hon gjorde dock goda framsteg och började snart vara med vid mötena. När hon hörde tillsyningsmannen för skolan i teokratisk tjänst säga att alla som ville vara en Guds tjänare skulle skriva in sig i skolan i teokratisk tjänst, gjorde hon det. Hon skar av alla förbindelser med söndagsskolan och inriktade sig på att bli en sann Jehovas tjänare.

Boken Din ungdom — hur du får ut det bästa av den har också blivit väl mottagen i Honduras. I en del skolor och college har lärare använt den som underlag för dryftande i klassen. En ung flicka som hade fått den boken av sin mormor tog den med till skolan. Hennes lärare granskade den och frågade var hon hade fått den. En pojke i klassen, som också hade en, sade att den var utgiven av Jehovas vittnen. Läraren beställde 34 böcker att användas i skolan.

Boken Liv — ett resultat av evolution eller skapelse? har också haft ansenlig verkan i läroanstalterna. En syster, som är lärare, motstod alltid trycket både från rektorn och från andra lärare att hålla föreläsningar i ämnet den förhistoriska människan. När den här boken kom ut, använde hon den med god verkan i klassen och lämnade också en till en annan lärare och en till rektorn.

 I sådana områden som Puerto Cortés har nästan varenda rektor ett exemplar av den boken. Chefen i det karibiska området för en världsvid välgörenhetsorganisation, som hade studerat vid ett universitet i England, läste den flera gånger och sade: ”Boken går rakt på sak. Man kan inte tro på Gud och samtidigt på evolution.”

Boken Leva för evigt har nu ersatt Sanningsboken och är en källa till hopp och tröst för miljoner. Som ung var Leticia helt upptagen av döden. Närhelst någon som hon kände dog, bemäktigades hon av svårt vemod. Hon berättar: ”Sedan två år har jag varit fri från den här bedrövelsen. Mitt vemod har upphört.” Hur gick det till? ”En collegekamrat hade boken Leva för evigt men satte inte något värde på den, och därför gav hon mig den. På sidan 10 läste jag: ’Varken du eller någon annan normal människa, som är någorlunda frisk, vill dö. Gud skapade oss med en önskan att leva och inte med en önskan att dö. ... En kärleksfull Gud skulle säkert inte skapa människor med en önskan att leva för evigt och sedan inte göra det möjligt för dem att kunna få denna önskan uppfylld!’ Jag begrundade saken och kände mig tröstad. Senare talade jag om för min kamrat att jag var djupt tacksam för att hon hade gett mig en verklig skatt.”

Den allra viktigaste bok vi använder är givetvis Bibeln. I Honduras, där folk en gång inte vågade läsa den boken, har Nya Världens översättning varit ett ovärderligt redskap. När den gavs ut på spanska, år 1967, ökade spridningen av biblar i Honduras med mer än 1.000 procent över siffran för 1965. Denna utmärkta översättning fortsätter att hjälpa människor att närma sig Bibelns författare, Jehova.

Bara ett lösnummer

Det var en stor dag för Honduras när man började få tidskrifterna Vakttornet och Vakna! i fyrfärgstryck. Att de var tilltalande återspeglades av en 13 procents ökning av placeringarna för det tjänsteåret, 1986. Människor i Honduras  sätter verkligen värde på tidskrifternas spännvidd och bibliska auktoritet. Man kan ofta se dem läsa dem på bussar eller på kontor.

I La Ceiba-området rekommenderade en läkare abort åt en havande kvinna som upprepade gånger hade haft svårigheter vid barnafödsel. Hon var emellertid osäker, och därför uppmanade han henne att gå och tänka över det. Dagen när hon var uppsatt för nästa besök hos läkaren lämnade ett vittne ett lösnummer till henne. Det behandlade ämnet abort och hjälpte henne att avgjort bestämma sig att inte gå med på någon sådan. Hur glada var inte alla när hon till sist födde sitt barn — utan några problem! Ett bibelstudium började med kvinnan. Nu är både hon och hennes äldsta dotter döpta och tjänar som hjälppionjärer. Det började med bara ett lösnummer.

En syster lämnade ett nummer av tidskriften Vakna! som innehöll artikeln ”Håll fred med din nästa” till personalchefen på undervisningsdepartementet. Hon blev angenämt överraskad när 300 anställda fick var sin fotokopia av den artikeln! De skulle använda den som underlag för ett dryftande vid en studiesession. Trots att sessionen blev förlängd, klagade ingen. Som en följd av sessionen förbättrades andan bland personalen storligen, och chefen har vunnit de anställdas uppskattning och respekt. Det blev också följden av bara ett lösnummer.

Märkligt nog har en del bröder haft en negativ inställning till tidskriftsspridning. År 1981 placerade en liten församling mycket få lösnummer, ett medeltal av bara omkring tre per förkunnare i månaden. Kretstillsyningsmannen uppmuntrade dem att vara positiva angående tidskrifternas värde. Snart placerade förkunnarna i samma församling i medeltal 16 lösnummer vardera per månad. Till sin överraskning fann de att en del människor gärna skaffade sig tre eller fyra nummer på en gång!

 Ytterligare framsteg på landsbygden och isolerade distrikt

År 1970 beräknades det att de goda nyheterna om Riket fortfarande nådde bara 3 eller 4 av 10 honduraner. I överensstämmelse med förslag som zontillsyningsmannen gav det året beslöt man att reorganisera församlingarnas distrikt, så att man nådde en större procent av befolkningen. Församlingarna gav gensvar genom att ordna med bilgrupper eller till och med bussgrupper av vittnen som åkte ut en gång i veckan på landsbygden. Men inte ens på det viset kunde man nå hela landet. År 1971 tog avdelningskontoret initiativet att ordna med att de återstående icke-utlämnade distrikten bearbetades en gång om året av tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag.

Två pionjärer med särskilt uppdrag, Armando Ibarra och Manuel Martínez, blev förordnade att bearbeta de isolerade distrikten i Olanchoregionen. De gjorde åtminstone fem expeditioner till de spridda byarna i detta vidsträckta område. Det är ett distrikt med oändliga berg och avlägsna dalar, hemvist för sådana vilda djur som jaguarer och giftormar — men också, farligast av allt, våldsamma människor.

För att gå igenom mera distrikt kom de överens om att arbeta var för sig samtidigt som de alltid höll kontakt med varandra. En dag fick Armando klart för sig att han inte hade sett Manuel på en stund och gick för att söka efter honom. När han närmade sig ett hus, hörde han någon säga: ”Må din Gud eller din bibel rädda dig nu!” Han kände fruktans kval, men bad till Jehova och gick in. Situationen var spänd. Där stod Manuel med händerna över huvudet öga mot öga med två män med pistol och macheter. När männen såg Armando och förstod att Manuel inte var ensam där, sänkte de vapnen och lät honom gå. Försiktigt betraktade Manuel männen och gick sakta bakåt, lämnade huset och förenade sig med sin kamrat. Efter detta begav sig de två därifrån till en annan by.

 I maj 1987 sände Hector Casado, som då var kretstillsyningsman, brev till församlingarna och efterlyste frivilliga för att organisera en sex dagars exkursion till de isolerade byarna i den region som är känd som Santa Bárbara. Kraftigt byggda bröder och systrar behövdes, vilka skulle vara villiga att vandra i bergen och sova i vilken som helst by där de befann sig på kvällskvisten. Sjuttio vittnen från 26 församlingar och isolerade grupper samlades i San Pedro Sula den utsatta dagen. De blev uppdelade i åtta grupper, och efter bön till Jehova begav de sig i väg på sina tilldelade rutter. De träffade alla slags människor, de flesta mycket fattiga, en del mycket gynnsamt inställda, en del fientliga, många analfabeter och några redan väl bevandrade i sanningen tack vare böcker som de skaffat sig under tidigare år. En kvinna ville så gärna skaffa boken Leva för evigt att hon erbjöd sin enda höna i utbyte.

En grupp körde ett fyrhjulsdrivet fordon i sex mödosamma timmar på krokiga bergsstigar. När de till sist kom till ett litet samhälle, välkomnades de av forsande skyfall. Detta var som en försynens skickelse, eftersom trakten inte hade fått något regn på flera månader. Vännerna fick äran för regnet! Sanningens vatten var följaktligen också välkommet där. En del systrar gick tillbaka samma eftermiddag för att leda bibelstudier med intresserade. En del av dessa studier fortsatte brevledes.

En annan grupp bearbetade en sektor som praktiskt taget behärskades av nordamerikanska protestanter som drev sin egen radiostation. Via etern satte de i gång en propagandakampanj mot vittnena och beskrev att de gjorde besök i par och hade bokväskor med sig. ”Akta er mycket noga för vittnena”, varnade de. ”De är duktiga och har djup bibelkunskap. Till och med en expert bland våra bröder skulle kunna bli narrad av dem. Undvik dem! Ta inte emot dem i era hem!” Denna gratispublicitet väckte en hel del nyfikenhet och banade vägen för många intressanta samtal.

 I ett annat samhälle erbjöd en gästfri men mycket fattig man vännerna att använda hans hem. Det var inget problem att sova på stråmattor på ett naket jordgolv. Men före gryningen blev de väckta av loppor, som hade planerat en tidig frukost! I det samhället är vävning av stråmattor nästan den enda inkomstkällan. Flera kvinnor, som inte skaffade någon litteratur under dagen, kom på kvällen dit där vännerna fått logi. De erbjöd nygjorda mattor i utbyte mot böcker.

Efter sex dagar sammanstrålade de 70 i gruppen igen. De hade placerat 623 böcker och 687 lösnummer och använt 2.455 timmar i tjänsten!

En del har undrat om det är värt så mycken ansträngning att nå dessa isolerade människor, eftersom det är nästan  omöjligt att göra återbesök hos dem. Vi får inte underskatta sanningens kraft att slå rot i människohjärtat. I ett isolerat område gjorde en intresserad man regelbundet en tur till samhället för att skaffa litteratur åt sig. När detta blev känt av gruppen som bearbetade området, sadlade en broder sin mulåsna och begav sig upp i bergen för att finna den här mannen. Han hittade huset, men mannens hustru sade att han inte var hemma. Var var han? Hon svarade: ”Han är ute och predikar.”

Om en liknande erfarenhet berättade en tillsyningsman: ”Föreställ er att ni kommer till ett isolerat samhälle och förväntar att finna föga intresse. Men i hus efter hus säger folk: ’Jehovas vittnen besöker oss, och vi är övertygade om att de har den rätta religionen!’ Det hände oss. Andra i samma samhälle kunde säga: ’Kom in, vi har väntat på er. Don Tivo leder studier med oss.’ ’Vem är Don Tivo?’ frågade vi. Vi kände ingen broder med det namnet. Det verkar som om den mannen hade fått litteratur, och budskapet slog rot i hans hjärta. En gång träffade han ett vittne som förklarade hur man använder böckerna för att leda bibelstudier, och Don Tivo satte i gång med att göra lärjungar. När vi träffade honom, ledde han sju bibelstudier. Ett var med ett par som höll på att göra anordningar för att bli lagligt gifta för att kunna sluta sig till Don Tivo i predikoverket!”

Framträdande sammankomster

År 1948, när den första områdessammankomsten i Honduras hölls, var 467 närvarande. En affärsman som var med sade: ”Det var på tiden att någon kom med ett sådant här budskap. Det är nytt för mig, men jag tycker om det.”

Arton år gick innan den första internationella sammankomsten organiserades. I december 1966 samlades 1.422 personer i huvudstaden, bland dem 225 vänner från sådana skilda länder som Canada, Tyskland och Australien. En karavan med 11 bussar förde dit 450 vänner från San Pedro  Sula. Vägen därifrån till Tegucigalpa var fortfarande under byggnad, varför de hade en mödosam färd på 12 timmar över krokiga bergsstigar. Ända så långt ifrån som La Ceiba kom vännerna och anlände en dag för sent, därför att de kraftiga regnen gjorde det omöjligt för frukttågen att ta sig fram. Ingen beklagade den påfrestande färden.

De hörde tidsenliga råd om problemet med nationalism i talet ”Ge akt på Daniels ord för vår tid”. De såg sitt allra första drama, som hette ”Låt bibeln bli vår vägvisare i livet”. Det tjänade till att skydda våra bröder som bodde i samhällen där otukt är så vanligt att en man som är trogen av allmänheten betraktas som underlig eller rentav som ”ingen riktig karl”.

Både pressen och radiostationerna gav gynnsam publicitet. Fienderna var förstås, som vanligt, flitigt sysselsatta med att sprida lögner och ge negativ publicitet, men sanningen fick långt mer uppmärksamhet och utrymme i pressen. Det är som aposteln Paulus sade: ”Vi kan ingenting göra mot sanningen, utan bara för sanningen.” (2 Kor. 13:8) Den här sammankomsten bidrog utan tvivel till den utmärkta tillväxt som följde. Under de tre följande åren blev 477 döpta, att jämföra med 175 döpta under de tre föregående åren.

Gång efter annan besöker medlemmar av den styrande kretsen sammankomsterna, och vännerna gläder sig alltid över den stimulans deras sällskap skänker. Broder N. H. Knorr kom flera gånger. Bröderna W. L. Barry, J. C. Booth, F. W. Franz, M. G. Henschel, W. K. Jackson, K. F. Klein, A. D. Schroeder och L. A. Swingle har alla varit gäster vid en eller flera sammankomster.

Områdessammankomsten 1986 (i Sverige 1985), ”Vi bevarar vår ostrafflighet”, var ytterligare en framträdande tilldragelse. Dramat ”Din framtid — en uppfordran” fick många bröder och systrar att mera allvarligt överväga att bli pionjärer. En ung broder hade planerat att börja läsa vid universitet efter sammankomsten men ändrade sig och såg  sig om efter ett förvärvsarbete som skulle göra det möjligt för honom att vara hjälppionjär. Hans syster förlorade sitt arbete därför att hon inte ville gå miste om sammankomsten. Hon började också som hjälppionjär.

En liten kretssammankomst som hölls i en skola i Puerto Cortés var märklig i ett avseende: Kretstillsyningsmannen saknades! Han hade fastnat på fel sida om en vilt forsande flod utan något annat alternativ än att stanna där han var. Bröderna gav gott gensvar till situationen. De delade kretstillsyningsmannens uppgifter inbördes, så att man inte gick miste om något av programmet. De ställdes emellertid fortfarande inför en uppfordran: Bröderna som hade tillsyn över sammankomsten hade bestämt att alla talarna skulle bära kavaj. Få bröder i den landsändan har kavajer eftersom de vanligtvis inte har bruk för sådana. När den förste brodern hade avslutat sin del på programmet, återkom därför samma röda kavaj och gröna slips under de tre följande framställningarna. Skillnaden mellan de fyra brödernas storlek och gestalt gav en lite komisk anstrykning åt en annars normal sammankomst.

Vi bygger för sann tillbedjan

Jehovas vittnen bygger — vi bygger upp kristna personligheter, lyckliga familjer och sammansvetsade och fridsamma församlingar. Allteftersom församlingarna i Honduras har växt, har de måst sätta i gång med att bygga Rikets salar och ett avdelningskontor. Under de första åren räckte det bara med en skylt på väggen och några arrangerade bänkar i finrummet i en broders hus för att det skulle bli en Rikets sal, men snart började församlingarna inse fördelarna med att uppföra egna byggnader. Av de 22 församlingarna i Honduras 1971 hade 15 egna lokaler.

Rikets salar är vanligtvis enkla, snygga och passande i det samhälle där de ligger. Halmtakshyddan med mahognybänkar, gjorda av träd från orten, som står i en djungelröjning  i Chacalapa kostade inte mer än omkring 100 kronor att bygga. Det växer rikligt med bambu i La Junta nära Ulúafloden, och därför kostade lokalen där, med sitt jordgolv och sina bambuväggar, ungefär detsamma. Den har blivit utvidgad och förbättrad flera gånger men är fortfarande enkel och smälter väl in i omgivningen. I motsats därtill är andra lokaltyper passande i städerna.

Hur enkel byggnaden än må vara, är det inte någon enkel sak att bygga en lokal långt från någon större stad. Man kan inte bara lyfta telefonluren och beställa virke, sand och cement. År 1973 byggdes lokalen i Siguatepeque av bröder utan yrkesutbildning bara av de råmaterial som fanns att tillgå. Sand och grus skyfflades upp från flodbädden och sållades. Man fällde stora tallar i en ravin och körde dem därifrån med oxar, varefter stockarna lades på en träbock och sågades till 11 meter långa bjälkar av två män med en handsåg på 2,7 meter.

Avdelningskontoret, Betel, har en intressant historia. Från och med 1946 hyrde man lokaler i huvudstaden, vilket betydde att man fick flytta gång efter annan under årens lopp. Men när Harold Jackson var landstjänare, visade tillväxten av Rikets intressen att en byggnad lämpad efter behoven borde byggas. För det syftet inköptes en tomt med bra läge, där man hade utsikt över amerikanska ambassaden. Arbetet började år 1961. Vid den tiden var Lloyd Aldrich landstjänare. Baltasar Perla från El Salvador var arkitekt, och Pedro Armijo från Tegucigalpa var entreprenör. Verktygen och byggnadstekniken var enkla.

Om den utmärkta yrkesskickligheten sade broder Aldrich: ”Det var förvånansvärt att se vad bröderna kunde uträtta utan modern maskinutrustning. Nästan allting gjordes för hand. De enda två maskinerna av någon betydelse var en cementblandare och en lastbil för att köra material till byggplatsen.”

 År 1961 fanns det bara 571 förkunnare i Honduras, och avdelningskontorets lokaler var mer än tillräckliga, men 1986 rapporterade mer än 4.000 förkunnare, och Betelhemmet räckte inte längre till trots att det hade utvidgats år 1978. Den styrande kretsen tillstyrkte en tillbyggnad, som mer än fördubblade det befintliga utrymmet. Arbetet började i oktober 1987. Vilken glädje har det inte varit att se de internationella frivilliga i verksamhet! Tillsammans med många församlingars villiga arbete fullbordade de en utmärkt byggnad, som överlämnades åt Jehovas tjänst den 21 oktober 1989.

Tillbakablick och framtidsutsikter

Det var en lycklig dag när det nya Betel överlämnades. Bröder och systrar som varit länge i Rikets tjänst kom långväga ifrån och gladde sig över att återigen få träffa varandra efter så många år. Bland dem var några av de första missionärerna som tjänade i Honduras: Allan och Helen Bourne, Darlean Mikkelsen, Randy Morales och Woody Blackburn, som var landstjänare i början av 1950-talet.

Werner Zinke, som har varit samordnare i avdelningskontorets kommitté sedan 1978, sade, i det han såg tillbaka på sina erfarenheter på det honduranska fältet: ”När jag tänker tillbaka på de 20 år som jag har haft glädjen att verka här i Honduras, kan jag säga att Jehova har välsignat oss rikligen här i landet. Jag har sett antalet förkunnare växa från 1.341 år 1970 till 6.583 nu. Vilket privilegium det är att få ge ännu bättre service åt våra bröder i Honduras från vårt nya avdelningskontor.”

När Ethel Grell, som har varit pionjär sedan hon var 14 år, kom till Honduras tillsammans med sin mor, Loverna, år 1946, fanns det bara 15 förkunnare, bland dem 7 missionärer. Vid en sammankomst nyligen blev hon intervjuad och tillfrågad om vilken som var den största välsignelse hon hade erfarit under sina mer än 40 års tjänst i landet. Hon svarade: ”Vad som har glatt mig mest är att se Jehovas organisations  stabilitet och mogenhet, tillväxten av unga pionjärer och den oerhörda ökningen av antalet förkunnare.”

Vid överlämnandet av det nya Betel år 1989 representerades den styrande kretsen av Lyman Swingle, som höll överlämnandetalet. När han blev tillfrågad om vad han ansåg om de teokratiska utsikterna för Honduras, sträckte sig hans vision långt bortom den omedelbara framtiden. Han svarade: ”Utsikterna för Honduras och för alla andra länder är mycket goda, därför att Jehovas organisation snart kommer att göra hela jorden till ett paradis.” Ja, det är verkligen vad vi längtar efter — Jehovas kungarikes styre! Men under mellantiden finns det fortfarande arbete att utföra. Vi ber om Jehovas välsignelse över alla våra bröder i Honduras, där de står skuldra vid skuldra med sina bröder i andra länder och lojalt verkar för att ta hans namn i försvar under ledning av Jesus Kristus och hans trogne slav.

[Tabell på sidan 207]

(För formaterad text, se publikationen)

HONDURAS

Medeltal pionjärer

939

 

 

 

255

162

59

14

1950 1960 1970 1980 1992

Högsta antal förkunnare

6.583

 

 

3.014

1.341

550

260

1950 1960 1970 1980 1992

 [Karta på sidan 148]

(För formaterad text, se publikationen)

HONDURAS

Huvudstad: Tegucigalpa

Officiellt språk: Spanska

Största religion: Katolicism

Folkmängd: 5.011.107

Avdelningskontor: Tegucigalpa

MEXICO

BELIZE

GUATEMALA

EL SALVADOR

NICARAGUA

HONDURAS

Karibiska havet

BAHÍAÖARNA

Roatán

Puerto Cortés

Omoa

Tela

Baracoa

Trujillo

La Ceiba

Limón

Sangrelaya

Bruslagunen

MOSQUITIA

San Pedro Sula

La Lima

Ulúafloden

El Progreso

Santa Rita

OLANCHO

Santa Rosa de Copán

Siguatepeque

Tegucigalpa

Comayagua

Danlí

San Lorenzo

Choluteca

Guásimo

Stilla havet

[Bild på sidan 152]

Loverna Grell, till vänster, och hennes dotter, Ethel

 [Bilder på sidorna 156, 157]

Honduras, ett land smyckat med natursköna vattenfall, vackra orkidéer, forntida pyramider och havsstränder

[Bild på sidan 158]

William och Ruby White

[Bild på sidan 162]

Missionärer som verkar i Honduras. De kommer från sådana länder som Canada, Finland, Förenta staterna, Mexico, Norge, Sverige och Tyskland

[Bild på sidan 168]

Broder Knorr och tvillingarna Jeannette Fischer, till vänster, och Johneth, som båda började i missionärstjänsten år 1952

[Bild på sidan 172]

Grant Allinger, tillsyningsman för avdelningskontoret från 1963 till 1978, och hustrun, Olga

[Bild på sidan 176]

Predikande nära Omoa

[Bild på sidan 184]

Kretstillsyningsmannen Julio Mendoza, med sin hustru, Dunia, och dotter, Esther

[Bild på sidan 193]

Rikets salar är enkla, snygga och passande i samhället

 [Bilder på sidan 200]

Första avdelningskontoret i kontrast till det avdelningskontor som byggdes år 1961 med tillbyggnaden år 1978

Lyman Swingle vid programmet för överlämnandet av de nya lokalerna, den 21 oktober 1989. Avdelningskontorets nya lokaler, fullbordade år 1989, intill den tidigare byggnaden

[Bild på sidan 201]

De fem bröderna i avdelningskontorets kommitté tillsammans med sina hustrur under ett zonbesök av Lloyd Barry. Från vänster till höger: William och Ruth Sallis, Raymond och Olga Walker, Aníbal och Cristina Izaguirre, Lloyd och Melba Barry, Werner och Ulla Zinke, Manuel och Ada Martínez