Jehovas vittnen årsboksrapport 1993

”DEN här världens skådeplats håller på att förändras”, skrev aposteln Paulus till medkristna i den ansedda staden Korinth. (1 Kor. 7:31) Korinth var en intellektuellt aktiv stad, där människor var materiellt rika och moraliskt fördärvade. Dess befolkning bestod av en mängd olika slags människor och bestod till stor del av köpmän och resande som stannade några få dagar och sedan lämnade staden, precis som skådespelare som kommer in på scenen från sidorna och spelar sina roller och sedan snabbt försvinner ut tills nästa scen skall börja. Det utåtriktade livet — ”skådeplatsen” — i Korinth, med allt sitt glitter och all sin rikedom, var flyktigt. Det förändrades och gled ständigt förbi. Paulus gav därför sina bröder maningen att inte göra fullt bruk av världen. Han uppmanade dem att inte gå helt upp i jordiska ting i världen, för dessa kommer inte att bestå. Den tid som återstår är alltför kort för att kristna skall klänga sig fast vid människors ombytliga planer och projekt. Paulus gav därför denna förmaning: Lev så att ni ”ständigt står till tjänst för Herren utan att låta ... [er] distraheras”. — 1 Kor. 7:35.

 Trots att det är mer än 1.900 år sedan Paulus skrev dessa ord, är de fortfarande sanna. Den nuvarande yttre form som världen har undergår en ständig förändring. Materiella ting och ägodelar som man skaffat genom hårt arbete kanske finns i dag, men de är borta i morgon, precis som en scen som passerar förbi i en teaterpjäs. En översvämning, en jordbävning, en orkan eller någon annan naturkatastrof kan plötsligt vända upp och ner på en människas liv. Politiska och ekonomiska ideologier som stått sig i många år — och ofta lett till blodsutgjutelse — kan skifta över en natt. För omkring tre år sedan tycktes länderna i Östeuropa vara stabila, för att nämna ett exempel. Sedan föll plötsligt Berlinmuren i november 1989, och uppfattningar som man troget hållit fast vid i årtionden föll som dominobrickor över hela Östeuropa.

En miljard timmar!

Men Jehovas vittnen har alltid strävat efter att leva på ett sätt som visar att de ständigt står till tjänst för Herren, även om de påverkas av sådana scenförändringar. Under förra tjänsteåret var de som mest 4.472.787 förkunnare och ägnade 1.024.910.434 timmar åt att predika de goda nyheterna om Jehova Guds kungarike i 229 länder och 69.558 församlingar! Vilken annan religiös organisation gjorde det?

Men de inskränkte sig inte till att bara predika, utan de gav också miljoner människor kostnadsfri undervisning i Guds ord. Varje månad ledde de i medeltal 4.278.127 bibelstudier i människors hem. Vad ledde detta evangelieförkunnande till? Jo, det ledde till att 301.002 personer blev döpta som symbol av sitt överlämnande åt Jehova. Och på kvällen den 17 april 1992 högtidlighölls åminnelsen av Jesu Kristi död. Den kvällen var 11.431.171 personer närvarande i Jehovas vittnens församlingar världen runt.

I land efter land var Rikets salarna fulla. I till exempel Zambia, med som mest 80.460 förkunnare av de goda nyheterna, gladde man sig åt att 365.828 personer var med vid Åminnelsen — över 4 procent av landets befolkning! I Mexico var 1.283.203 personer med vid Åminnelsen. Tänk dig, man  firade Åminnelsen där i 9.000 församlingar! Och i Tjeckoslovakien, med toppsiffran 25.435 förkunnare, var 54.082 personer med vid Åminnelsen. För första gången kunde man i det landet fira Åminnelsen också i tre fängelser, där 54 fångar och deras vakter var närvarande. Ledningen vid ett fängelse uttryckte sin uppskattning av det trevliga och väl förberedda programmet, som innefattade att man sjöng sånger. I en annan stad blev vännerna mycket förvånade, då inte bara en fånge, utan också hans vakt, kom till Rikets sal för att vara med vid Åminnelsen.

 I Brasilien, med 332.050 förkunnare i mars, var sammanlagt 985.252 personer med vid Åminnelsen. Det var 87.513 personer fler än året innan. De unga har också nytta av att vara med vid detta speciella tillfälle.

År 1990 var nioårige Paul det enda vittnet i sin skola. Hans lärare lade märke till hans goda uppförande. Men när hon bad i klassen, såg hon att han inte böjde huvudet, och när hon uppmanade varje elev att i tur och ordning frambära bön, bad Paul att få slippa. På kristenhetens långfredag lät hon klassen rita en bild av Jesus på korset. Men eftersom Paul ritade honom på en påle, frågade hon varför han gjorde det. Han förklarade varför och gav henne litteratur att läsa och inbjöd henne sedan till Åminnelsen.

Paul fick också tillåtelse att regelbundet leda ett bibelstudium med sin klass. Det 40 minuter långa studiet hölls varje vecka, och man använde Min bok med bibliska berättelser. Skolans rektor, flera sekreterare, Pauls lärare och även andra var med. Året därpå bad tre andra lärare att studiet skulle hållas i deras klasser. Detta gillade inte prästen på platsen. Det irriterade honom att höra barnen använda Guds namn, Jehova. Han höll ett möte med föräldrarna och sade att de och deras barn inte skulle använda namnet. Föräldrarna klagade hos lärarna, som i sin tur talade med Paul.

”Om Guds namn inte får användas, då kan jag inte fortsätta med studierna”, sade Paul och framförde argumentet att helgandet av Guds namn utgör den viktigaste delen av bönen Fader vår. Med den förklaringen fick studiet fortsätta, och nu, år 1992, finns det fem sådana klasser, däribland en grupp med barn som går i en specialklass. Lärarna är förvånade därför att alla barnen lyssnar tyst och stilla, då de blir undervisade om Guds uppsåt, och de är inte så rastlösa som de är under andra lektioner.

Vittnena kan nu predika fritt

I Albanien blev Jehovas vittnen lagligt erkända den 22 maj 1992. Precis innan de fick denna frihet var 325 personer med vid Åminnelsen. I juni 1992 var det 56 personer som förkunnade  de goda nyheterna. Vilken förändring jämfört med de nio som rapporterade i juni 1991! En man sade till vittnen på gatan: ”Under kommunisternas tid svek vi alla Gud. Det var bara Jehovas vittnen som förblev trogna mot honom under alla prövningarna och svårigheterna.”

I Angola blev vittnenas goda arbete lagligt erkänt den 10 april 1992. Efter tiotals år av förföljelse och krig gladde sig förkunnarna i det landet på ett särskilt sätt och gav uttryck åt sin tacksamhet för att Jehova hade ”krönt året med ... [sin] godhet”. — Ps. 65:11.

Under åren som gått har missionärer som sänts till detta land snabbt blivit utvisade. På 1950-talet sattes många vittnen i fängelse. En del blev dömda till minst 15 års arbetsläger, medan andra blev avrättade. Utan några avbrott visade vittnena att de satte värde på sitt privilegium att få dela med sig av de goda nyheterna åt andra. Hur har deras trogna tjänst blivit belönad?

Samma månad som verksamheten blev lagligt erkänd nådde man toppsiffran 18.911 förkunnare, vilket är en ökning med 30 procent jämfört med förra årets medeltal, och dessa förkunnare rapporterade 56.075 bibelstudier i människors hem. Det sägs att intresserade människor söker upp vännerna i deras hem och ber om bibelstudier. I församlingar med 100 förkunnare eller mer kommer mellan 300 och 500 personer till deras offentliga möten. Förhållandena var så gynnsamma strax innan verket blev lagligt erkänt att vännerna kunde hålla sina första områdessammankomster (20 stycken), och den högsta sammanlagda närvarosiffran var då 17.064. Vilka spännande tilldragelser!

En del församlingar i Angola har små distrikt, och det gör att vittnena måste vara vakna för att predika för alla de träffar. I ett hem sade den besökte till ett vittne att han inte var intresserad, eftersom han var katolik. Veckan därpå såg brodern, då han gick förbi detta hus, en kvinna stå i dörröppningen och utnyttjade då tillfället att tala med henne. Hon svarade  likadant som sin man, men lade till ett ordspråk: ”En hund kan inte bära två ben”, vilket betyder att man inte kan tillhöra två religioner samtidigt. Veckan därpå såg han en flicka stå i dörröppningen till samma hem. Eftersom han visste att familjen var religiös, erbjöd han henne boken Ungdomar frågar — svar som fungerar. Hon lyssnade uppmärksamt och tog emot den och gick med på att brodern kom tillbaka veckan därpå. Utan att han visste om det lyssnade fadern till samtalet i rummet intill. Flera dagar senare gick fadern fram till brodern på gatan och berättade att hans dotter hade läst hela boken och att hon tyckte mycket bra om den. För att vara säker på att brodern skulle besöka dem bad han honom komma tillbaka som han hade lovat. Nu studerar hela familjen och går också på mötena.

Flyktingar får höra de goda nyheterna

I Schweiz håller världens skådeplats också på att förändras, och de stabila förhållanden som man har varit van vid i det landet är inte längre så stabila. Att så många företag går i konkurs och att alltfler blir arbetslösa är något nytt för schweizarna. Aldrig förr har så många utlänningar flyttat dit, antingen som flyktingar eller som personer som söker bättre ekonomiska förhållanden — men ofta blir de besvikna. Och det blir allt svårare för de styrande att fatta beslut som folket inte protesterar emot. ”Allt detta skapar en atmosfär av otrygghet”, skriver avdelningskontoret, ”vilket gör att många förkunnare får tillfälle att samtala om vårt hopp grundat på Bibeln.”

Ett typiskt fall är Felicia från Nigeria. Hennes äktenskapsproblem gjorde att hon separerade från sin man, Jimmy. Hon lämnade sin lille pojke hos sina föräldrar och flyttade till Schweiz. I Genève hoppades hon kunna börja ett nytt liv, men eftersom hon var utlänning och sökte asyl, var det inte så lätt att hitta ett arbete och en plats att bo på som hon hade föreställt sig. En dag talade hon på sin arbetsplats om sina problem med en annan flykting, som redan studerade Bibeln tillsammans med vittnena. Denna kvinna berättade för Felicia om allt det underbara som hon hade lärt sig från Bibeln och hur man  genom att göra Guds vilja löser många problem. Felicia gick med på att studera Bibeln, och åtta månader senare blev hon odöpt förkunnare. Då började hon oroa sig för sin familjesituation och anförtrodde sig åt en församlingsäldste.

Under tiden hade hennes man, som hon fortfarande var lagligt gift med, också kommit till Schweiz, och han var mycket imponerad av de förändringar i personligheten som han såg hos sin förrymda hustru. Han gick också med på att studera Bibeln tillsammans med en broder i staden där han bodde. Felicia döptes i november 1991, bara 11 månader efter det att hon hade börjat studera. Hon började omedelbart tjäna som hjälppionjär, medan hennes man blev odöpt förkunnare och skrev in sig i skolan i teokratisk tjänst i sin församling. Då bodde de fortfarande åtskils, men nu började de båda tänka i samma banor och ville flytta ihop igen och fostra sin son tillsammans i en kristen familj. Jimmy och Felicia visade därför de äldste i församlingen bevis på att de verkligen var lagligen gifta och förklarade att de ville börja leva som man och hustru igen och därmed undvika att dra vanära över Jehovas namn och den kristna församlingen. Jimmy döptes år 1992 vid områdessammankomsten ”Ljusbärare” i Genève, och paret planerar nu att återvända till Nigeria, fast beslutna att fostra sin son enligt kristna principer.

Sverige är ett land som stått öppet för flyktingar. Församlingarna har mött utmaningen att predika för flyktingarna på deras eget språk. Resultatet har varit fantastiskt. Som exempel kan nämnas att det hölls 11 områdessammankomster sommaren 1992, av vilka endast 5 var på svenska. De andra var på arabiska, engelska, finska, grekiska, serbo-kroatiska och spanska. Vid den engelskspråkiga områdessammankomsten var 696 personer närvarande, och de kom från 77 olika nationer. Man har också börjat vittna på persiska och ryska. De svenskspråkiga områdessammankomsterna 1992 visade sig vara en milstolpe i landets teokratiska historia. I ett specialinsatt tal med temat ”Ökat ljus från den Heliga skrift” framhöll  talaren att med den engelska New World Translation of the Holy Scriptures som utgångspunkt pågår ett unikt bibelöversättningsprojekt som har internationell omfattning. När han sedan tillkännagav att den efterlängtade Nya Världens översättning av den Heliga skrift nu hade kommit ut på svenska, hann han inte tala till punkt förrän de entusiastiska åhörarnas applåder avbröt honom. Det är en stor och ovanlig händelse när det kommer ut en ny svensk bibelöversättning. ”Det blir den andra icke officiella översättningen av hela Bibeln under 1900-talet”, hette det i en artikel i Dagens Nyheter för 29 oktober 1992. New World Translation är en världsöversättning, avsedd för det globala nya världens samhälle. Den har redan getts ut helt eller delvis på 14 språk och översätts nu till ytterligare 16 europeiska, afrikanska och orientaliska språk.

Under de senaste månaderna har mer än 50.000 flyktingar från det forna Jugoslavien kommit till Sverige. I de församlingar där man talar serbo-kroatiska har man koncentrerat sig på att vittna för dessa flyktingar, och det har gett mycket fina resultat. Det har kommit mellan 75 och drygt 100 flyktingar till mötena. Och efter bara fyra eller fem månaders studium har en del av dessa gjort sådana framsteg att de har överlämnat sig och blivit döpta.

Vittnena i Nederländerna predikar på 17 olika språk. En broder i en av de spanska församlingarna kontaktade en man som kom till Nederländerna som flykting. Han hade tjänat i ett antal länder som ambassadör för ett afrikanskt land, men han råkade i onåd hos sin regering och sökte tillflykt i Nederländerna. Ett bibelstudium sattes först i gång med honom, medan hans hustru fortfarande var i Portugal. När familjen till sist förenades i Nederländerna, tog de alla del i studiet utom den äldste sonen av de fem barnen. De som studerade gjorde goda framsteg, och den före detta ambassadören är nu en andlig broder. Han döptes den 25 juli 1992. Hans hustru och en dotter har blivit odöpta förkunnare. Den nye brodern sade: ”Jag har varit ambassadör för kungen i mitt land. Men nu är jag ambassadör för den högste kungen och för Guds kungarike.”

 Understöd åt nödlidande bröder

I DET första århundradet, i den romerske kejsaren Claudius’ dagar, härjade en svår hungersnöd. De kristna i församlingen i Antiokia i Syrien ”bestämde sig ... , var och en av dem i den mån som någon hade råd, för att sända understöd till de bröder som bodde i Judeen”. (Apg. 11:28, 29) Barnabas och Saul lämnade understödet till äldstekretsen i Judeen, som hade ansvaret att fördela den behövliga hjälpen. Detta är det första upptecknade exemplet på att den kristna församlingen sörjde för ett understöd i så stor skala. Något liknande händer i vår tid. När vittnen i en del av världen får veta att deras bröder i en annan del lider svår nöd, bidrar de villigt med vad de förmår. Man vidtar snabba och välorganiserade åtgärder för att kunna sända understöd. Betrakta följande exempel.

Östeuropa

I slutet av år 1991 uppmanade den styrande kretsen sju av Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Västeuropa att sända livsmedel och kläder till sina behövande bröder i Östeuropa. * Vad hände när vittnena i Sverige fick höra meddelandet om behovet av hjälp? Lastbil efter lastbil anlände till avdelningskontoret från församlingar i hela landet. Även efter det att det svenska avdelningskontoret var fyllt till bristningsgränsen med kläder och annat, fortsatte det att komma mer och mer, och det blev nödvändigt att hyra en lokal utanför avdelningskontoret för att få plats med allt som hade skänkts. Bröder och systrar från närliggande församlingar kallades in för att hjälpa till. Ett 30-tal frivilliga arbetade med att sortera och packa kläder, och flera långtradare kunde snart dundra i väg mot sina bestämmelseorter.  Sammanlagt 15 långtradarlaster med kläder sändes i väg. Tre långtradare fraktade mer än 51 ton livsmedel till Ryssland.

Bara några dagar efter meddelandet stod matvarorna, uppdelade i 750 kartonger med cirka 20 kilo baslivsmedel i  vardera, däribland mjöl, matfett, köttkonserver och torrmjölk, klara för den första långtradartransporten — destination S:t Petersburg, Ryssland. Eftersom tullhandlingarna var översatta till ryska och i god ordning, passerade den första långtradaren utan problem gränsstationerna den 19 december 1991. Vittnena i S:t Petersburg väntade ivrigt på sändningen och stod beredda att lasta om den i mindre transportbilar för leverans till olika distributionscentraler, från vilka maten snabbt kunde ges åt behövande. Vilket mottagande de svenska bröderna fick när de kom med långtradaren! De omfamnades hjärtligt av väntande, lyckliga bröder.

När det gällde insamlandet i församlingarna, plockade vännerna ihop hela och rena kläder ur sina förråd. Andra gick ut och köpte nytt. En broder gick till en herrekipering för att köpa fem kostymer. Det väckte innehavarens nyfikenhet. När han fick veta ändamålet, skänkte han ytterligare fem kostymer. En broder ville köpa några kartonger strumpor, vantar med mera i ett klädlager och angav skälet till ett så stort inköp. Av medkänsla erbjöd ägaren honom då ett parti om 30 nya kostymer för ungefär vad två kostar. Brodern var inte sen att ta dem med. En annan broder som lät tvätta en stor packe kläder i en kemtvätt talade om vart de skulle skickas. Innehavaren gav honom då en laddning rena kläder som kunder inte hade hämtat ut. När en sportaffärsägare fick höra att sändningen skulle gå direkt till de behövande, plockade han ner ett 100-tal par nya vinterskor och stövlar från hyllorna och skickade med.

Sorteringen av kläderna kunde nu sättas i gång. Ett tiotal systrar med van blick för kläder delade upp allt i herr-, dam- och barnsortiment. Tio andra systrar packade flinkt de färdigsorterade kläderna i kartonger. Ett lag starka bröder tejpade igen kartongerna och staplade dem på pallar att lastas på långtradare för vidare transport. Sammanlagt 40 kubikmeter kläder och skor packades per dag.

 Vittnena i Nederländerna och Schweiz hade också förmånen att få ta del i detta hjälparbete. Bröderna i Nederländerna bidrog med 52 ton livsmedel och 11 långtradarlaster med kläder, och bröderna i Schweiz gjorde i ordning 600 livsmedelspaket, som sammanlagt vägde 12 ton. Och barnen — vad fick de? När vittnena i Ukraina mottog 72 ton kläder, upptäckte de att kartongerna med barnkläder också innehöll leksaker, som vittnenas barn hade skänkt till sina små okända vänner. En hel del chokladkakor hade också smugit sig in bland kläderna.

Under vintern 1991/1992 uppgick understödet till 400 ton livsmedel och stora mängder kläder för män, kvinnor och barn. Detta distribuerades till praktiskt taget alla delar av det forna Sovjetunionen — ända bort till Irkutsk i Sibirien och till Chabarovsk inte långt från Japan.

Afrika

Frikostiga bidrag i form av livsmedel och kläder från vittnena i Sydafrika och Portugal gjorde det möjligt att sända understöd och även ett välbehövligt litteraturförråd till Angola. Varför så stort behov där?

Angola drabbades av en svår torka år 1990, som krävde tusentals människors liv och förstörde landets skörd. På en del platser tyckte  vännerna att de inte kunde ta del i tjänsten på fältet därför att de saknade lämpliga kläder. Medvittnen i Sydafrika sörjde för att en hjälpsändning på 25 ton lyckligt och väl kom fram och blev jämnt fördelad bland deras bröder i Angola. Eftersom landet har slitits sönder av ett långvarigt inbördeskrig, var behovet av kläder fortfarande stort. Församlingarna i Lissabon i Portugal uppmanades att skänka kläder till vittnena i Angola, och gensvaret blev enormt. Från mars 1991 till augusti 1992 skickades sju stycken sexmeterscontainrar i väg, fyllda med kläder, livsmedel och litteratur — sammanlagt 75 ton!

Nordamerika

Tidigt på måndagsmorgonen den 24 augusti 1992 svepte orkanen Andrew in från Atlanten med våldsam kraft och brakade fram genom södra Florida, innan den gjorde en gir över Mexikanska golfen för att fortsätta sina härjningar i Louisiana. Tjutande som en sirén och med en ihållande vindstyrka på 230 kilometer i timmen och byar på upp till 260 kilometer i timmen ödelade orkanen 430 kvadratkilometer i södra Florida. Andrew gjorde 250.000 hemlösa, förstörde uppskattningsvis 63.000 hus och dödade 38 personer. ”Skadegörelsen saknar motstycke i Förenta staterna”, sade en försäkringstjänsteman med erfarenhet av skaderegleringsfrågor, ”det värsta jag någonsin har sett.”

Vittnena undgick inte orkanen Andrews raseri — 3.500 av dem blev hemlösa, eftersom 1.120 av deras bostäder skadades, varav 150 inte gick att reparera. Tio Rikets salar skadades också. Den styrande kretsen reagerade snabbt. Den tillsatte en kommitté som skulle leda hjälpverksamheten från en sammankomsthall cirka 60 kilometer norr om katastrofområdet i Florida och anslog omedelbart penningmedel till inköp av nödvändighetsvaror. När orkanvindarna avtog i styrka, började vittnen utanför katastrofområdet strömma in  för att hjälpa till. Fram till lördagen den 29 augusti hade sammanlagt 305 ton byggnadsmaterial levererats till sammankomsthallen. När söndagen kom hade omkring 70 långtradarlaster med förnödenheter anlänt. ”Omkring 3.000 frivilliga vittnen från hela landet har strömmat till katastrofområdet, först och främst för att hjälpa sina egna, men också för att hjälpa andra”, rapporterades det i The Miami Herald för 31 augusti.

Ett exempel på hur snabbt vittnenas hjälpinsatser kom i gång är det som hände kort efter det att vindarna hade bedarrat. Två billaster med personer som inte var vittnen körde till rådhuset i ett drabbat område för att erbjuda sin hjälp. Polisen eskorterade dem till de enda som var organiserade för återuppbyggnadsarbetet — Jehovas vittnen.

Överallt i Förenta staterna gav vittnena bidrag till hjälpinsatsen, också heltidstjänarna vid världshögkvarteret. På bara en vecka hade Betelfamiljen i Brooklyn, i Patterson och på Watchtower Farms skänkt 26.291:10 dollar. Bland de bidrag som gavs i Florida fanns en liten burk med 6:81 dollar i mynt. Inuti låg en liten lapp med texten: ”Kära Bröder! Jag hoppas ni mår bra. Vi har bett för er. Jag är sex år. Hälsningar Chance.”

Ovanstående vittnar verkligen om att Jehovas vittnen visar samma anda av medkänsla och solidaritet som den första kristna församlingen visade. (Apg. 4:32) Därför har vi all anledning att känna tacksamhet mot Jehova Gud för att han i denna ändens tid inte bara förser mottagliga människor jorden runt med andlig näring, utan också upprätthåller ett världsvitt brödraskap som snabbt kan rycka in och i nödsituationer bistå med materiella ting. Det ger oss en stark känsla av trygghet och förtröstan inför framtiden, när hela världen kommer att vara bebodd av ett enda kärleksfullt brödraskap.

 ”Glödande av anden” vid världshögkvarteret

”VAR inte lata i era göromål. Var glödande av anden. Gör slavtjänst åt Jehova.” (Rom. 12:11) De 12.068 heltidstjänarna som arbetar vid Betelhemmen världen över har tagit dessa aposteln Paulus’ ord till hjärtat. De vägrar att låta världens föränderliga skådeplats avleda deras uppmärksamhet från den kristna tjänsten. De fortsätter att visa ett brinnande nit för Herrens verk. Det arbete som utförs av de 4.520 medlemmarna av Betelfamiljen vid världshögkvarteret i Brooklyn i New York, vid närbelägna Watchtower Farms och vid Vakttornets undervisningscentrum i Patterson i staten New York är ett exempel på hur alla beteliter anstränger sig när det gäller att göra slavtjänst åt Jehova. Det följande visar en del av det som händer vid världshögkvarteret.

Byggnaden vid Furman Street

Nya tvätt- och kemtvättavdelningar inrättades på åttonde våningen i byggnaden vid 360 Furman Street i september och november 1991. De här lokalerna ger en trivsam arbetsmiljö åt personalen, som tar hand om 25 ton smutstvätt varje vecka åt de mer än 3.000 medlemmarna av Betelfamiljen i Brooklyn.

Vad mer händer i byggnaden vid Furman Street? Avdelningen för kassettduplicering spottade fram sex och en halv miljon kassetter under det gångna tjänsteåret. Sedan avdelningen öppnades år 1978 har över 53 miljoner kassetter framställts. Snickeriverkstaden kunde föregående tjänsteår glädja sig åt sin största produktion någonsin — 11.000 skåp och skåpinredningar. Snickerikontoret rapporterar: ”Vi räknar med större produktion år 1993, när bygget vid 90 Sands Street kommer att kräva 4.000—5.000 skåp om året i två år och bygget i Patterson kommer att behöva 4.000 skåp om året i åtminstone tre år till.”

 Kontorshuset

Hospital Information Services, som är beläget vid 25 Columbia Heights, hjälper det världsvida brödraskapet att hålla fast vid sitt bestämda beslut att inte överträda Guds klart uttryckta lag när det gäller användning av blod. (Apg. 15:29) Under de senaste åren har vi fått bevittna dramatiska förändringar i flera avseenden när det gäller många läkares och sjukvårdsinrättningars inställning och behandlingsmetoder världen över.

 Bland förändringarna märks sjukhus som erbjuder sig att ge behandling och utföra operationer utan att använda blod. Tidigare var det bara en handfull hjälpsamma läkare som välvilligt samarbetade med vittnena, men nu har Hospital Information Services tillgång till 27.420 samarbetsvilliga läkare i 64 avdelningskontors länder, där 854 sjukhuskommittéer verkar. Detta har till stor del varit möjligt tack vare det utmärkta arbete som de 4.300 äldste har utfört som ingår i dessa kommittéer.

Inom denna växande grupp läkare har Hospital Information Services funnit stora team av läkare vid enskilda sjukhus som för att behandla Jehovas vittnen har varit villiga  att ingå i ett läkarlag som ger blodfri behandling på sitt sjukhus. Som ett resultat finns det nu 14 sådana sjukhus i Förenta staterna. En förstasidesrubrik i The Denver Post löd: ”Universitetssjukhuset kan nu erbjuda ’blodfri’ kirurgi”. En annan tidning hade rubriken: ”Läkare tar blodtransfusioner under omprövning” med underrubriken: ”Program utformat för att hjälpa Jehovas vittnen har fördelar för alla”.

 Andra länder rapporterar liknande resultat. I Norge lyssnade 79 läkare och sjuksköterskor till den presentation som Avdelningen för sjukhusinformation höll vid landets största sjukhus för behandling av cancer. Det sjukhuset samarbetar nu med vittnena, och inte en enda medlem av personalen vägrade ta del i detta program. Från Tyskland rapporteras det att fem sjukhus erbjuder blodfri behandling där. Spanien rapporterar att två sjukhus erbjuder blodfri kirurgi, ett i Barcelona och ett i Madrid. Australien har ett sådant sjukhus. I Italien är sjukhusen också mer benägna att ge blodfri behandling. Chefen för en klinik i Peru sade: ”Vi vill meddela er, och genom er era bröder Jehovas vittnen, att ni på vår klinik kan räkna med att få all den läkarhjälp ni kan behöva ... [utan] blodtransfusioner.”

Inställningen hos yrkesfolk inom vården håller på att förändras. I Österrike sade en överläkare på ett av Wiens största sjukhus till bröderna: ”Tack vare er religiösa ståndpunkt har ni varit på rätt väg tidigare än vi.” Chefläkaren vid ett sjukhus i Auckland på Nya Zeeland sade att han var ”förbluffad över” det ”ingående” forskningsarbete som ligger bakom det material Avdelningen för sjukhusinformation tillhandahåller angående blodfri behandling. En professor i pediatrik vid samma sjukhus rapporterade: ”Jehovas vittnen har gjort oss en tjänst genom att förse oss med information och stimulera oss att ompröva vår inställning till transfusioner.” En känd ortopedkirurg inom pediatriken i Förenta staterna sade: ”Det vi vet om riskerna med blod gör att vi kan säga att Jehovas vittnen visade sig ha rätt.” En narkosläkare i chefsställning på thoraxkirurgiska kliniken vid ett universitetssjukhus i Förenta staterna sade: ”Alla patienter, inbegripet Jehovas vittnen, kommer sannolikt att ha nytta av era ansträngningar att informera ortens läkare om alternativen till blodtransfusion. Vi applåderar er grupp och era ansträngningar.”

I kontorsbyggnaden vid 30 Columbia Heights samordnar konstruktionskontoret byggnadsprojekt i omkring 50 länder, från Antigua till Zimbabwe. Och juridiska avdelningen gläder  sig åt att ”artiklarna i våra tidskrifter angående vårdnaden om barn och skilsmässobarnens behov har fått ett gynnsamt mottagande bland advokater, socialarbetare och psykologer”. En syster som är part i en vårdnadstvist blev förvånad när hon fann att medlaren vid familjerätten nu regelbundet använder Vakna! för 22 oktober 1988, som innehåller flera artiklar under temat ”Vårdnaden om barnen — ett upprivande ämne”, för att hjälpa sina klienter att lösa meningsskiljaktigheter. Medlaren uppskattade den neutrala hållning artiklarna intar och menade att de är till hjälp för alla föräldrar i den här situationen.

Avdelningen för videoinspelning rapporterar att mer än 500.000 exemplar av den första upplagan av videokassetten Jehovas vittnen — Organisationen bakom namnet nu har framställts på 5 språk och att videon snart finns tillgänglig på ytterligare 22 språk. Avdelningskontoret i Nederländerna har deltagit i det här projektet och skriver: ”Det har varit en stimulerande erfarenhet för vår Betelfamilj att få ha del i inspelningen av talet till den här videon på 19 olika språk, däribland flera östeuropeiska språk.”

På en ö i Stilla havet visades videon under ovanliga former som framgår av följande brev från avdelningskontoret på Fiji: ”En av församlingarna ligger på den avlägsna ön Rotuma, 500 kilometer från Suva. Trots att ön inte har någon reguljär elförsörjning, tog kretstillsyningsmannen med sig Sällskapets video och hoppades att man med assistans av någon på ön som hade en generator, en videobandspelare och en TV skulle kunna visa videon för de 13 förkunnarna i församlingen. Chanserna var små. Vilken överraskning det blev för honom när han fick veta att det inte långt från Rikets sal bodde en affärsinnehavare som hade alla tre attiraljerna! Han tillfrågades och gick med på att visa videon i sitt hem. När vännerna anlände till mannens hus, fann de fullt med folk där som tittade på en vildavästernfilm. Den stängdes genast av, och Sällskapets video sattes på. Alla stannade kvar för att se den. Det var sammanlagt över 80 personer som såg videon. Vännerna var hänförda över att se hur omfattande Jehovas organisation är och känna att de är en del  av den, trots att de bor så isolerat. Videon sporrade en kvinna att vara med vid nästföljande möte i Rikets sal. Hon sade att det var den bästa video hon någonsin hade sett!”

Den nya videon The Bible—Accurate History, Reliable Prophecy (Bibeln — exakt historia, tillförlitlig profetia) är nu klar att sändas ut (den engelska versionen). Den är den första i en serie om tre band.

Watchtower Farms

Watchtower Farms sörjer för det mesta av produktionen och distributionen av mat till Betelfamiljen i Förenta staterna. Här finns också tillfälligt Vakttornets Bibelskola Gilead, där bröder och systrar från hela världen utbildas för missionärstjänst. Dessutom trycker man här tidskrifterna Vakttornet och Vakna! för Förenta staterna.

Genom Sällskapets världsvida flerspråkiga datasystem understöder nu dataavdelningen vid Watchtower Farms sammanställningen, översättningen och utgivningen av biblisk litteratur på ytterligare tre språk, utöver de 208 föregående år. En annan framträdande händelse var utgivningen av New World Translation of the Holy Scriptures—With References on Diskette (referensbibeln på diskett). Den här diskettutgåvan av Nya Världens översättning på engelska kommer att göra det möjligt för dem som använder datorer att snabbt göra efterforskningar i Bibeln.

Pattersonprojektet

Uppförandet av Sällskapets utbildningscentrum har gått framåt förvånansvärt snabbt. Nio byggnader är redan klara, liksom anläggningar för rening av avloppsvatten och dricksvatten. För närvarande är nio byggnader under uppförande, och arbetet på ytterligare fyra kommer att påbörjas under år 1993. Mer än 800 bröder och systrar ingår i den dagliga byggstyrkan. Detta centrum kommer så småningom att hysa Gileadskolan. Den styrande kretsen har också meddelat att flera av de avdelningar i Brooklyn som är förbundna med det världsvida utbildningsarbetet kommer att flyttas över till utbildningscentret.

 Skolan för förordnade tjänare har vittomfattande verkan

UNDER tjänsteåret 1992 hölls 14 klasser av Skolan för förordnade tjänare i tio länder. För första gången hölls skolan i Australien, Mexico, Nigeria och Sverige. Detta öppnade möjligheter för fler bröder att få specialutbildning. Elever från Australien och Nya Zeeland, som gick igenom den första klassen i Sydney, uttryckte sin uppskattning och sade att de var djupt rörda av att kursen var av så hög kvalitet och omfattade så mycket. Medlemmarna av den första klassen i Mexico sade att de drogs närmare Jehova och hans organisation som ett resultat av sina studier. Klassbrevet från Nigeria intygade att eleverna är fast beslutna att öka kvaliteten på sin förkunnartjänst och tjänst i  församlingen, nu när de mera helt och fullt ser de många fasetterna av Jehovas föranstaltningar. Skolan i Sverige leddes på engelska, och klassen bestod av ogifta äldstebröder och biträdande tjänare från Danmark, Finland, Nederländerna, Norge och Sverige. De inser mer än någonsin att de måste låta alla sidor i livet, också sin undervisning i församlingen, herdeverksamhet och tjänst på fältet, vara grundade på Guds ord.

I alla länder där skolan hölls uttryckte bröderna sin beslutsamhet att rätt axla det ansvar som de har fått i sin församling och i andra sammanhang inom Jehovas framåtskridande organisation. De som har gått igenom den här skolan tjänar nu i mer än 50 länder. De har förordnats till att sköta ansvarsuppgifter i församlingar, på avdelningskontor och i kretsar, men även på missionärsfältet.

 Jehovas lyckliga folk får se avdelningskontor överlämnas

”LYCKLIGT är det folk vars Gud Jehova är!” (Ps. 144:15) Så känner Jehovas vittnen det över hela världen. Var det än byggs ett nytt avdelningskontor känner de en särskilt stor glädje. På grund av att Jehovas folk har vägrat att låta sig bedras av världens förändrande skådeplats har Jehova välsignat dem med tillväxt.

Finland

Den 13 juni 1992 var en ovanligt varm sommardag i Vanda i Finland. Utbyggnaden av avdelningskontoret hade pågått i 15 månader. Tiden för överlämnandet hade nu kommit! De 99 medlemmarna av Betelfamiljen, de över 100 tillfälliga byggarbetarna och alla de resande tillsyningsmännen i landet  var inbjudna. Sammanlagt var 559 personer samlade i Rikets sal, matsalen och andra utrymmen i de nya lokalerna för att höra överlämnandeprogrammet.

Betelhemmet har byggts ut sju gånger sedan det först byggdes. Robert Tracy, som besökte Skandinavien som zontillsyningsman, sade så här i sitt överlämnandetal: ”I grannlandet Sverige sade de att ni alltid bygger i Finland.” I den ursprungliga byggnaden finns en modern tryckerianläggning, ett bokbinderi, en postavdelning, kontor och bostäder. I den nya fem våningar höga tillbyggnaden på 7.200 kvadratmeter finns 39 bostadsrum och också sjukvårdsutrymmen, bastur och lagerutrymmen. Den här nya utbyggnaden är den största som gjorts vid det finska avdelningskontoret. Hela anläggningen har nu en golvyta på 21.600 kvadratmeter.

 Finland är granne med Ryssland och har i årtionden varit porten mellan västvärlden och det forna Sovjetunionen. Avdelningskontoret i Finland framställer därför inte bara litteratur på finska, utan trycker även Vakttornet på estniska och också publikationer på litauiska och lettiska. De 18.316 förkunnarna i Finland är så lyckliga över att Jehova nu har belönat sina tjänare med sådana privilegier att få stödja hans verk i Östeuropa. Den nya tillbyggnaden av Betelhemmet är en stor välsignelse, och den kommer att vara till nytta för alla Jehovas vittnen i det området.

Thailand

Den 8 februari 1992 hade vännerna i Thailand goda skäl till att glädja sig, eftersom deras nya Betelhem överlämnades då. Det var höjdpunkten på över två års hårt arbete. Varför behövdes dessa nya lokaler?

Det första Betelhemmet i Thailand öppnades år 1947, då det fanns 31 förkunnare av de goda nyheterna som tjänade i hela landet. I den förhyrda byggnaden bodde också missionärer. År 1962, då antalet förkunnare hade ökat till över 300, flyttade de tre som arbetade vid Betel och några missionärer till en nyuppförd byggnad som Sällskapet ägde. Under de 25 närmaste åren tredubblades antalet förkunnare, och Betelfamiljen ökade till 16 medlemmar. Eftersom det inte var möjligt att bygga ut i det bostadsområdet i Bangkok, rekommenderade den styrande kretsen att man sökte en ny egendom. Till sist, år 1987, fann bröderna efter långt letande en lämplig tomt i en ny förort till staden.

Innan man kunde börja bygga måste man höja marknivån på den 0,6 hektar stora tomten med mer än en meter för att förhindra översvämning under regnperioden. Sedan kunde man bygga den två våningar höga byggnaden som skulle få en golvyta på sammanlagt omkring 3.000 kvadratmeter, inklusive en stor Rikets sal. En 370 meter lång skyddsmur behövde också byggas. Den skulle bestå av omkring 1.200 färdiggjutna betongpaneler  som vilade på 145 pålar som var 6 meter långa vardera. Vilka skulle utföra allt det här arbetet? Skulle det finnas tillräckligt med frivilliga bland de omkring 900 förkunnarna till att bilda en ”byggarbetsfamilj” och till att få in medel, så att man kunde fullborda projektet utan alltför mycket hjälp utifrån? Det tidigare Betelhemmet och missionärshemmet hade byggts helt och hållet av en kommersiell firma.

Gensvaret på den inbjudan som sändes ut år 1987 till de 33 församlingarna i landet var mycket glädjande. Det fanns inte så många frivilliga med specialkunskaper, men det var många bröder och systrar som kom för att ”erbjuda sig villigt” och fritt bidra med sin tid och sina krafter, redo att på arbetsplatsen lära sig att bli skickliga inom nya arbetsområden. (Ps. 110:3) Man har räknat fram att förkunnarna i de åtta församlingarna i Bangkok med omnejd i medeltal ägnade omkring sju timmar i månaden åt Betelbygget under de två år som det tog att bygga det. Ändå påverkade det knappt den tid som de ägnade åt tjänst på fältet. En hjälp som var viktig och uppskattades mycket var den som man fick av de 37 internationella byggarbetarna, som kom från fyra länder.

Dagen för överlämnandet var verkligen en glädjefylld och minnesrik tilldragelse för alla de 427 inbjudna gästerna. Bland dem fanns representanter från sex avdelningskontor i det asiatiska Stillahavsområdet. I sitt överlämnandetal framhöll zontillsyningsmannen, broder H. V. Mouritz, att Jehova i alla tider har sörjt för det som hans folk har behövt för att kunna utföra hans verk och tillbe honom. När programmet var slut, kände sig alla närvarande mycket uppmuntrade till att fortsätta predikoverket med förnyade krafter.

Som ytterligare ett tecken på tillväxt överlämnades två avdelningskontor i Västindien av medlemmar i den styrande kretsen år 1992: avdelningskontoret på Leewardöarna den 2 februari 1992 av Milton G. Henschel och avdelningskontoret på Bahamas den 8 februari av John E. Barr.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 5]

Mer än en miljard timmar har ägnats åt predikandet av de goda nyheterna i 229 länder, bland annat här i staden Irkutsk i Sibirien

[Bilder på sidan 12]

Vittnen i Schweiz gör i ordning mat- och klädpaket för Östeuropa. Danmark, Finland, Italien, Nederländerna, Sverige och Österrike sände också understöd

 [Bilder på sidorna 14, 15]

Orkanen Andrew ödelade södra Florida den 24 augusti 1992 och gjorde 3.500 vittnen hemlösa

[Bilder på sidan 19]

Klockan 6 på morgonen startar en av Sällskapets lastbilar på sin tur runt till flera av de 21 bostadsbyggnaderna i Brooklyn

När lastbilen anländer till 360 Furman Street förs hela bilen med hiss upp till åttonde våningen, där den lastas av

 [Bilder på sidorna 20, 21]

1. Man kontrollerar att kläderna har identifieringsnummer

2. I ett rum dånar 14 tvättmaskiner med en kapacitet från 15 kilo till 200 kilo, alla datorstyrda. Att tvätta en omgång tvätt i den stora maskinen kan jämföras med hur det skulle vara att tvätta mer än tusen skjortor med hjälp av en tvättmaskin för hemmabruk

3. De tvättade och torkade kläderna sänds till strykavdelningen. Man stryker och pressar mer än 4.500 plagg om dagen

Kemtvättavdelningen tar hand om 3.000—4.000 plagg i veckan. År 1991 kemtvättade man 70.000 kilo

[Bilder på sidan 22]

Den 30 våningar höga bostadsbyggnaden vid 90 Sands Street reser sig högt och är lätt att urskilja i Brooklyns silhuett. Enligt planerna skall de första tio våningarna ovanför gatuplanet vara klara i slutet av år 1993

90 Sands Street

[Bilder på sidorna 26, 27]

Texcoco i Mexico, januari 1992

Sydney i Australien, augusti 1992

Igieduma i Nigeria, mars 1992

Örebro i Sverige, maj 1992

[Bilder på sidorna 28, 29]

Finland

En stor tillbyggnad till avdelningskontoret i Finland överlämnades den 13 juni 1992

 [Bilder på sidan 30]

Bahamas

Avdelningskontoret och sammankomsthallen på Bahamas överlämnades den 8 februari 1992

Thailand

Den 8 februari 1992 överlämnades det nya Betelhemmet i Thailand

Leewardöarna

Den 2 februari 1992 överlämnades avdelningskontoret på Leewardöarna (Antigua)