Malaysia

”DET var en ganska skön söndagseftermiddag, och en svag bris gjorde att luften kändes behaglig, trots att det var över 30 grader varmt och fuktigheten var hög. Året var 1938. Jag hade nyss kommit till Malaya från Australien och fick fortfarande vänja mig vid att jag måste predika för engelska och australiska direktörer i deras flotta villor på stora gummiplantager.

Vi var tre pionjärer i vår grupp, och vi hade den strategin att jag gick till direktörens hus, medan mina två kamrater tyst smög i väg till de indiska arbetarnas enkla bostäder för att predika för dem. Många av plantageägarna gillade nämligen inte att vi talade med deras arbetare, för de var rädda att om de fick någon som helst utbildning kunde missnöje uppstå bland dem.

Vi stannade bilen på andra sidan en liten flod, där vi kunde se direktörens hus, och Kurt och Willy begav sig omedelbart ner till arbetarnas husrader. Jag tog mig över floden i en liten kanot som var förtöjd där och gick fram till huset.

 Min främsta målsättning var att inte bli avvisad för snabbt, för om jag kom tillbaka till bilen och inte körde i väg rätt fort, kunde direktören börja misstänka att något var på tok.

Jag kom bara så långt som till trappan upp till huset. Direktören och hans hustru satt och drack eftermiddagste på verandan. Han iakttog mig när jag kom gående med en stor portfölj i handen, och då jag satte foten på första trappsteget sade han barskt: ’Försvinn, och vänd tillbaka över floden igen! Det är söndag eftermiddag, och jag dricker eftermiddagste med min hustru. Jag sitter inte här för att ta emot affärsbesök.’

Oj, tänkte jag, nu har jag hamnat i en riktig knipa. Men i väskan hade jag ett introduktionsbrev som Sällskapet hade gett oss för just sådana här situationer, så jag sade: ’Ursäkta mig, men jag har ett introduktionsbrev här som ni måste läsa.’

’Jag vill inte läsa det’, svarade han i ännu barskare ton. ’Gå ner från trappan!’

Tyst bad jag om en utväg. Jag beslöt också att jag måste få tiden att gå och sade därför snabbt: ’Men det är mycket viktigt.’ Samtidigt tog jag ett steg till uppför trappan.

Då såg han ut att bli mycket arg, och nu skrek han ganska högt till mig: ’Gå ner för trappan, sade jag!’

Till min förvåning fick jag då se hans hustru plötsligt resa sig från bordet och gå fram och ställa sig bakom sin man. Hon lade båda armarna om honom och lade kinden mot hans axel. Sedan sade hon lugnt till mig: ’Kan du inte komma upp och dricka en kopp te?’

Han tittade häpet på sin hustru. Stämningen var laddad. Jag visste inte vart jag skulle titta. Det blev tyst och spänt. Till sist sade direktören i en betydligt lugnare ton: ’Ja, kom upp då och drick en kopp te, men öppna inte väskan!’

Vi satte oss således ner och drack en härlig kopp te och åt kakor. Spänningen började lätta, och snart hade ett vänligt samtal om lätta, alldagliga ting kommit i gång. Det dröjde inte  länge förrän direktören började diskutera världsläget och frågade vad jag hade för åsikt om att Mussolini hade kommit till makten i Italien. Han sade: ’Jag undrar vad Mussolini var innan han började med politik och blev diktator i Italien. Vad kan han ha sysslat med innan dess?’

’Jag tror att jag kan tala om det’, sade jag och stack lugnt ner handen i väskan och tog upp boken Fiender. Jag läste upp vad som stod på sidan 13 om att Mussolini hade varit murare och politisk agitator och blev ledare för en skara politiska fribytare, då han iscensatte en marsch mot Rom år 1922 och kort därefter blev premiärminister och i själva verket envåldshärskare. Jag stoppade sedan ner boken i väskan igen och stängde den.

Direktören blev uppenbarligen imponerad. Hans hustru frågade: ’Vad var det för bok du läste ur?’

’Å’, sade jag, ’det är bara en bok som handlar om många olika saker.’

Men hennes nyfikenhet hade väckts, och hon bad att få titta på den. Jag mindes naturligtvis att jag hade blivit förbjuden att öppna portföljen, men eftersom det nu var hans hustru som sträckte fram handen och bad att få se boken, tittade jag på direktören, och han nickade godkännande fast han inte gillade det hela riktigt. Jag gav henne därför boken.

Inte lång stund därefter hade alla böcker och Bibeln i min väska kommit upp på bordet. Till sist ville de ha all litteratur jag hade med mig: sju böcker och en ny bibel, plus prenumeration på både Vakttornet och En Ny Värld [nu Vakna!].

När sedan 45 minuter hade gått och vi hade haft ett varmt, hjärtligt samtal, följde han med mig till översta trappsteget, skakade hand och sade: ’Jag är mycket ledsen att du fick ett sådant mottagande, men förra söndagen kom en man hit för att försöka sälja olja, medan min hustru och jag satt och drack eftermiddagste, och jag blev så irriterad. Det fick du lida för,  men jag lovar att nästa gång någon av er kommer hit skall han få ett bättre välkomnande än du.’

Så allt slutade bra. Kurt och Willy hade vid det laget predikat färdigt för arbetarna i deras enkla bostäder, och vi åkte därifrån, glada över hur Jehova hade välsignat våra ansträngningar den eftermiddagen.”

Det var sådana erfarenheter som de första missionärerna, i det här fallet Ted Sewell, fick uppleva, då de kämpade hårt för att få i gång predikandet i Malaya i slutet av 1930-talet. * Nu, mer än 50 år senare, har metoderna att vittna ändrats något, men det är samma goda nyheter om Guds upprättade kungarike som predikas. Men nu har budskapet spritts till alla delar av detta färgrika, fascinerande land som inte längre heter Malaya utan Malaysia.

Välkommen till Malaysia med sina många kulturer

Den långa, tropiska Malackahalvön ligger strax ovanför ön Singapore, vilken är förbunden med fastlandet genom en 1.000 meter lång landsvägs- och järnvägsbro över det smala Johoresundet. Halvön ligger strax norr om ekvatorn och gränsar i väster till Malackasundet och i öster till Sydkinesiska sjön. Malaysia består av den ursprungliga Malackahalvön (som nu kallas Västmalaysia och Sabah och Sarawak, som är två områden på norra Borneo. (Dessa två områden utgör Östmalaysia.) Det är verkligen ett land med många kulturer, och det har mer än 18 miljoner invånare. Mer än hälften av befolkningen är malajer, medan resten huvudsakligen är kineser. Dessutom finns en stark minoritet av indier och ett litet antal eurasier och européer som bidrar till att göra befolkningen här till den mest kosmopolitiska i det här tropiska området.

Malaysia är också ett land med stora kontraster. I städerna trängs skyskraporna och minareterna med de stråtäckta hyddorna.  Landsbygden däremot domineras till största delen av tropiska djungler, risfält och bördiga slätter med kamponger eller byar utspridda här och där, och den är kantad av guldfärgade sandstränder. Men överallt är det en rik grönska — i alla tänkbara gröna nyanser — ”i tusen gröna färger” som någon beskrev grönskan.

Människorna i Malaysia är i allmänhet vänliga. De har mycket olika livsstil — från de mest sofistikerade västerländska stilar till de enkla jordbrukarnas mer traditionella livsstil. Turister kan njuta av en stor mängd olika former av underhållning baserade på landets många kulturer. Och något som kommer högt upp på listan över det man måste njuta av är den malajiska maten, för det är få andra länder där man kan äta så gott men ändå så billigt.

När det gäller gudsdyrkan har islam förklarats vara nationens religion, även om andra religioner också garanteras religionsfrihet enligt Malaysias grundlag. Det gör att människor med många olika trosuppfattningar — muslimer, buddister, hinduer, taoister,  katoliker och protestanter i många olika sekter — lever tillsammans relativt harmoniskt. Däremot är det enligt lag förbjudet att värva proselyter bland muslimerna.

En politisk utveckling med vittgående följder

Fram till 1930-talet hade Malaya varit uppdelat i många stater, av vilka några styrdes av britterna, medan andra styrdes av sultaner som ”tog råd” av brittiska ämbetsmän. Detta gjorde att halvön i praktiken var en brittisk koloni, och folket lärde sig att leva på brittiskt vis, fastän de olika folkgrupperna naturligtvis levde och utvecklades separat.

Under andra världskriget ockuperade japanerna området. Därefter, från senare delen av 1940-talet och fram till mitten av 1950-talet, ändrades scenen, då våldsamma oroligheter och även häftiga gerillastrider blossade upp i hela landet. Lugnet återställdes så småningom då landet blev oberoende av brittiskt styre år 1957. Sedan, år 1963, förenades Malaya med de tidigare brittiska kolonierna Sabah, Sarawak och Singapore och bildade en federation av stater som kollektivt kallades Malaysia. År 1965 drog sig Singapore ur federationen och blev en självständig republik.

De första sanningsfröna når Malaya

Sällskapet Vakttornets förste president, Charles Taze Russell, gjorde en predikofärd runt hela jorden år 1912. I hans resplan ingick att han skulle hålla ett offentligt tal i staden Singapore och ett annat i Penang i Malaya. Det gjordes bara ett minimalt uppföljningsarbete efter dessa två föreläsningar. Det enda som egentligen hände var att broder S. P. Davey i Indien sände traktater till de indier som bosatt sig i Malaya. Första världskrigets utbrott satte emellertid stopp för varje ansträngning att sprida Rikets frön i detta område.

År 1923 flyttade Harris och Freda Frank med sina fyra söner och sex döttrar till Malaya från Ceylon (nu Sri Lanka). De bosatte sig i Batu Caves, inte långt från Kuala Lumpur, som nu är huvudstad i landet. Freda var en döpt bibelforskare,  som Jehovas vittnen kallades då, men det var inte Harris, även om han tyckte om att läsa Vakttornet och Den Gyllne Tidsåldern (nu Vakna!), som de fick på prenumeration från avdelningskontoret i Indien. År 1931 fick familjen Frank ett kort besök av två unga pionjärer från Bombay, nämligen Claude Goodman och Ron Tippin, vilka uppehöll sig flera månader i Malaya och Singapore för att predika där från hus till hus. Men de hade bara litteratur på engelska, så de kunde bara tala med engelsktalande människor. Det korta besök som dessa två nitiska tidiga missionärer gjorde var till stor uppmuntran för Freda Frank i hennes isolerade situation.

Pionjärer från Australien kommer för att hjälpa

I början av 1930-talet kom Stillahavsområdet och Sydostasien att lyda under avdelningskontoret i Australien. Avdelningskontoret började snart sända missionärer. Först kom George Schuett, som efter bara några månader fick sällskap av en engelsk pionjär, Peck. Han hade varit i Papua Nya Guinea och predikat. Under några få år kom sedan ett dussintal andra heltidsförkunnare från Australien, Nya Zeeland och Tyskland till Malaya och tjänade där i olika perioder, men av flera olika skäl var det ingen av dem som fick stanna tillräckligt länge för att se några direkta frukter av sitt hårda arbete.

År 1936 började sedan en mera permanent anordning ta form, då en litteraturdepå upprättades i Singapore. Harold Gill från Australien förordnades att öva tillsyn över arbetet vid depån. Två år tidigare, år 1934, hade Frederick (Jimmy) James och hans familj flyttat från Indien till Singapore. Han bodde i den trevliga förorten Katong, och han erbjöd att man kunde ha Sällskapets depå i en del av hans hus. Hans hus användes också som möteslokal och pionjärbostad.

Det hölls ett regelbundet gruppstudium i boken Guds Harpa i familjen James’ hem, och grannarna inbjöds att närvara. Grannarna Frank och Win Hill blev så småningom  döpta tillsammans med sina tre barn.

Då och då besökte bröderna i Singapore familjen Frank i Batu Caves under något veckoslut. Under dessa långa resor brukade de använda en högtalarbil och spela grammofonskivor med föreläsningar av Joseph F. Rutherford, som då var Sällskapets president, och dessutom predika något från hus till hus i Kuala Lumpur. Sanningsfrön såddes på så sätt i liten skala i Malaya.

Båten Lightbearer kommer med fler pionjärer

Lightbearer var en båt som Sällskapet i Australien hade rustat särskilt för arbetet i Singapore och Malaya. Sju stora, starka pionjärer under ledning av Eric Ewins från Fiji kom med Lightbearer till Singapore den 7 augusti 1935, och de gick in i en hamn ett tag innan de seglade vidare upp längs Malayas västkust. De besökte då bland annat Johore Bahru, Muar, Malacca, Klang, Port Swettenham (nu Port Klang) och Penang. Broder Rutherfords tal på skiva brukade spelas upp via högtalare från Lightbearer, då de hade kastat ankar. Sedan brukade de gå från hus till hus och besöka människor och lämna litteratur.

 Någon gång då och då kunde bröderna från Lightbearer bege sig inåt landet och träffa familjen Frank i Batu Caves och då vara tillsammans med dem på små möten och i tjänsten på fältet. Syster Frank hade glädjen att se flera medlemmar av sin familj bli döpta i samband med ett av dessa besök. Det lämnades mycket litteratur under dessa utflykter, men Eric Ewins berättar: ”Vårt vittnande tycktes inte göra något bestående intryck på människorna. De tog gärna emot litteratur, men vad de behövde, det var att studera Bibeln regelbundet i sitt hem, något som inte var möjligt då.”

Steg mot en mer stabil organisation

Harold Gill blev ombedd att återvända till Sydney år 1937, och Alfred Wicke sändes för att öva tillsyn över depån i Singapore. Under tiden spred sådana pionjärer som Ted Sewell från Australien och Kurt Gruber och Willy Unglaube från Tyskland sanningsfrön i Malaya. När Alfred Wicke sedan tillkännagav att han tänkte gifta sig år 1939, blev han förordnad att tjäna i Malaya tillsammans med Kurt Gruber i Penang, och George Powell från Australien kom för att ta hand om depån.

Alfred Wickes fästmö, Thelma, kom till Singapore med båt från Sydney för att gifta sig med Alfred och tjäna tillsammans med honom som pionjär i Penang. Men när fartyget som hon åkte med var flera dagars resa från Perth i Australien, meddelade man att andra världskriget hade brutit ut. Alla fönster och hyttventiler på fartyget mörklades, och det blev nödvändigt att sicksacka sig fram genom Indiska oceanen för att klara sig undan fiendens ubåtar. Men Thelma kom fram helskinnad, och bröllopet ägde rum en vecka senare. Sedan körde de sina 80 mil till Penang, där syster Wicke blev den första australiska systern som tjänade som pionjär i Malaya.

På den tiden vittnade man huvudsakligen genom att sprida en mängd litteratur utan praktiskt taget någon uppföljande  verksamhet. När Alfred och Thelma Wicke hade gått igenom hela distriktet på ön Penang, for de över till fastlandet. De predikade ihärdigt från Alor Setar i norr och sedan ner genom städer och landsbygd längs västkusten söderut och använde då litteratur på mer än 20 språk.

En sikh blir ett vittne

Medan paret Wicke vittnade i Kuala Kangsar i staten Perak, fick de ett överraskande besök av en 16-årig skolpojke som bodde i en grannstad. Han hette Puran Singh, och han var sikh, som hans namn antyder. Han hade fått Sällskapets broschyr Var äro de döda? och blev så imponerad av det han läste att han skrev en artikel om det här ämnet i sin skoltidning. Han skrev till depån i Singapore och bad om ytterligare upplysningar och fick då paret Wickes adress. Han cyklade omedelbart mer än 5 mil för att få träffa dem.

Nästa dag följde han med Alfred Wicke ut och predikade på landsbygden — ”bara för att se hur det går till”. Så snart denne allvarlige unge man fullbordat sin skolgång lämnade han hemmet och cyklade sedan 24 mil för att vara med vid en sammankomst i Kuala Lumpur. Där symboliserade han sitt överlämnande åt Jehova genom vattendop och tog namnet George Singh. Han började genast i heltidstjänsten. På så sätt fick George Singh privilegiet att vara den förste från Malaya som blev pionjär. En kort tid därefter flyttade Sällskapet honom till Indien, där han fortsätter att tjäna troget i Jehovas tjänst.

Andra världskriget och den japanska invasionen

Inte lång tid efter andra världskrigets utbrott år 1939 avbröts predikoverket. Vad ledde det till? Pionjärerna kunde inte längre klara sig ekonomiskt, och därför fick paret Wicke mot sin vilja återvända till Singapore. Men de kände sig tillfreds, då de visste att de under de 20 månader som de tjänat tillsammans i Malaya sedan de gifte sig hade lämnat mer än 50.000 böcker och broschyrer innehållande budskapet om  Guds kungarike. Det är intressant att lägga märke till att det vid krigsutbrottet var bara 16 förkunnare som rapporterade tjänst i hela Singapore och Malaya. Men drygt 18 månader senare var det 36 förkunnare som rapporterade!

Sedan hände saker snabbt. I juni 1941 fick George Powell inte tillstånd att resa in i Singapore igen efter en tur till Thailand och var därför tvungen att åka tillbaka till Bangkok med samma båt. I juli blev de tre sista heltidstjänarna, Len Linke och Alfred och Thelma Wicke, utvisade till Australien. Sex månader senare gjorde de japanska arméerna en blixtsnabb framryckning ner genom djunglerna i Malaya och intog snabbt den starkt befästa staden Singapore den 14 februari 1942.

Därmed var ännu ett kapitel i Jehovas folks historia i Singapore och Malaya avslutat. George Powell hamnade i ett fångläger i Thailand tillsammans med Ted Sewell. Jimmy James och hans hustru sattes, tillsammans med Frank Hill, i fängelse i Singapore av japanerna. Andra familjer, däribland Win Hill och hennes barn, kunde lämna Singapore före invasionen och åka till Australien. En del vittnen for till England. Andra, däribland större delen av familjen Frank, flydde till Indien med de tillhörigheter som de kunde bära med sig.

Vittnandet vaknar till liv igen

Mindre än två år efter andra världskrigets slut, närmare bestämt den 28 och 29 mars 1947, besökte Sällskapets dåvarande president, Nathan H. Knorr, och Milton G. Henschel, hans sekreterare, Singapore under sin jordenruntresa. Skulle någon komma och möta dem där?

Ja, Frank Dewar, som var pionjär och hade ingått i besättningen på Lightbearer, var där och hälsade dem välkomna. Men han var inte ensam. Jimmy James, vars hustru dog i ett fångläger, hade kommit ut ur fängelset och arbetade nu i Singapore. Jimmy var ingenjör och elektriker vid det berömda  Raffles Hotel, och därför kunde de besökande bröderna stanna här och träffa de få andra vänner som fanns kvar i Singapore.

Broder Knorr och broder Henschel talade under sitt besök till nio bröder och systrar vid möten och berättade för dem  att två gileaditer var på väg och att de beräknades komma till Singapore inom kort. Den 5 april 1947 kom så två kanadensare, en från den sjunde Gileadklassen och en annan från den åttonde, för att tjäna som missionärer i Singapore.

På så sätt kom verksamheten i gång igen efter andra världskriget. Kort därefter väntades ytterligare sex missionärer till Singapore, och de kom i mars 1949 och hade gått igenom den elfte Gileadklassen. Dessa sex var Les Franks och hans två systrar, Aileen och Gladys, Norman Bellotti och Alfred och Thelma Wicke, som naturligtvis kände det som om de kom hem igen.

Men hur gick det i Malaya?

Verket började nu gå framåt bra i Singapore, eftersom alla missionärerna koncentrerade sig på att leda bibelstudier i människors hem. När broder Knorr och broder Henschel kom på ett andra besök i april 1951, ordnades därför en sammankomst med 72 personer närvarande, men det var 307 som kom till det offentliga föredraget i stadens smakfulla Victoria Theatre. Det var under detta  besök som ett avdelningskontor öppnades för att ta hand om Rikets verk i Singapore, men inte bara där, utan också i Malaya och de brittiska besittningarna Sabah och Sarawak på Borneo. Nu kunde man inrikta sig på Malaya. Sex missionärer sändes dit. Två av dem, James Rowe och Neil Crockett, fick möjlighet att predika ett helt år i Kuala Lumpur, medan de fyra andra bara fick tillåtelse att stanna där en månad. De fick tjäna i Penang. Varför deras vistelse där blev så kort är en historia för sig.

Missionärer i Kuala Lumpur

I början av år 1951 kom fartyget Steel King indunkande till Penangs hamn från New York med sex missionärer ombord. I Penang inspekterade tjänstemännen från invandrarmyndigheterna bröderna Crocketts och Rowes pass och stämplade dem för ett års vistelse i Malaya. Men när de kontrollerade de fyra andra missionärernas pass, gick det  plötsligt upp för dem hur många av Jehovas vittnens missionärer som var på väg in i landet. De talade om för missionärerna att man nyss fått nya regler och att de inte tillät utländska vittnen att stanna i landet. Men eftersom bröderna Crocketts och Rowes pass redan var stämplade för ett års vistelse, fick de tillåtelse att stanna, men de fyra andra fick bara stanna i Penang en månad, varefter de måste lämna landet och fara till Thailand för att tjäna där.

Avdelningskontoret förordnade bröderna Crockett och Rowe till Kuala Lumpur. Ett missionärshem upprättades snart vid 25-A Klang Road, omkring 3 kilometer från stadens centrum. I staden fanns bara en aktiv förkunnare, syster Mackenzie, en äldre kvinna med eurasisk bakgrund. Föreställ dig hennes glädje, då två missionärer förenade sig med henne i tjänsten!

Även om sanningen hade predikats något under 1930-talet och i början av 1940-talet, var det som att börja predika på ett jungfruligt distrikt, när man började bearbeta distriktet år 1951. De två missionärsbröderna var ivriga att gå igenom distriktet så fort som möjligt. Eftersom de hade en innerlig önskan att finna eventuellt blivande får, ägnade de hela dagar och även kvällar åt att predika och göra återbesök hos intresserade personer. Det var därför inte ovanligt att de fick lämna 100 böcker på en månad, och det dröjde inte heller lång tid förrän var och en av missionärerna ledde 15 eller 16 bibelstudier i månaden. Efter ungefär sex månader kunde den första församlingen bildas, med så många som 14 närvarande vid mötena.

Eftersom kommunistiska rebeller var aktiva i Malaya vid den här tiden, ansågs det vara dumdristigt av en västerlänning att våga sig utanför stadens gränser på grund av risken att bli överfallen bakifrån och dödad, misstänkt för att vara plantageägare eller anställd i kolonialregeringens tjänst. Men syster Mackenzie hade en son, George, som bodde i en avlägsen  provins, och han ville studera Bibeln. Hur skulle missionärerna kunna besöka honom med tanke på att det var så farligt att resa dit? Broder Crockett fick en idé — att blanda sig med lokalbefolkningen. Han steg därför på en gammal buss som gick mellan olika provinser och satte sig bland de andra passagerarna, som hade med sig kacklande höns och skrikande grisar. Spänningen var stor många ögonblick. Varje gång bussen rundade en krök, visste passagerarna aldrig vad som väntade. Kanske skulle de bli utsatta för ett bakhåll med kulregn. Lyckligtvis hände inget livshotande under de många månader som han fick åka och studera med George. Så småningom blev George döpt och blev en väl respekterad äldste och var det fram till sin död år 1986.

 Alltför snabbt närmade sig den tid då de två missionärernas uppehållstillstånd löpte ut. Skulle deras begäran om förlängt sådant beviljas? Alla förhoppningar grusades, då svaret blev nej.

Bröderna Crockett och Rowe fick därför med sorg i hjärtat säga adjö till sin malajiska andliga familj och gå ombord på en båt för att fortsätta sin missionärstjänst i Thailand. Ledde deras flyttning till att verksamheten i Malaya upphörde?

Nej, och det tack vare att det också fanns ett fåtal bofasta vittnen i Malaya i början av 1950-talet. De hade återvänt till landet efter andra världskriget. Man ordnade därför så att kretstillsyningsmannen från Singapore kom på besök med jämna mellanrum för att ge dem möjlighet att hålla kontakt med Guds organisation och för att bygga upp dem andligen. Dessutom ordnade bröderna i Singapore predikokampanjer  under veckosluten på olika distrikt i hela Malaya och besökte då städer på ända upp till 24 mils avstånd.

Penang åter i strålkastarljuset

Vid avdelningskontoret i Singapore fick man höra att två unga skolflickor i Penang visade ovanligt stort intresse för Jehovas folks verksamhet. De hade skaffat sig boken ”Sanningen skall göra eder fria” av missionärerna som hade tjänat där en månad. Kretstillsyningsmannen, Les Franks från Singapore, fick i uppdrag att besöka Penang för att se hur intresserade dessa två flickor egentligen var. Han blev häpen över djupet av deras förståelse och nit. En av dem hade redan med möda skrivit av boken så långt att de kunde tala med andra om budskapet om Guds kungarike. De visste inte hur de skulle kunna skaffa fler exemplar, eftersom de brev de hade skickat till Singapore med adressen från före kriget hade skickats tillbaka stämplade ”Okänd  adress”. De hade till och med börjat gå från dörr till dörr, men de hade fått dåligt gensvar och ibland blivit ohövligt avsnästa, främst därför att de inte var så taktfulla och därför att de inte hade fått någon övning i hur man nalkas dem man besöker och hur man frambär de goda nyheterna på ett tilltalande sätt.

Man ordnade därför så att Alfred och Thelma Wicke flyttade upp till Penang från Singapore och öppnade ett missionärshem där. Detta hem skulle också tjäna som en litteraturdepå för hela Malaya. Snart organiserades en liten församling. De två skolflickorna, Lee Siew Chan och Ng Yoon Chin, blev glada när vännerna Wicke kom till dem, och de fortsatte att göra goda framsteg. De var med vid en sammankomst i Singapore år 1956, då broder Knorr besökte landet för tredje gången, och där blev de båda döpta. När de slutade skolan, började de båda i pionjärtjänsten. Det var sedan med glädje och spänning som de tog emot en inbjudan att gå igenom Gileadskolans 31:a klass tillsammans med en annan pionjär från Singapore, Grace Sinnapillai. År 1958 blev de utexaminerade från Gilead vid den internationella sammankomsten ”Guds vilja” på Yankee Stadium i New York och sändes tillbaka till Malaya för att ta del i att utvidga verksamheten där.

 Kuala Lumpur får mer omsorg

Norman Bellotti och Gladys Franks hade tjänat som missionärer i Singapore sedan år 1949. De gifte sig år 1955 och förordnades senare att tjäna i Kuala Lumpur. Därigenom upprättades det återigen ett fotfäste i Malayas huvudstad, och några av dem som hade visat intresse för fyra eller fem år sedan, under det år då missionärerna Rowe och Crockett var där, kunde då kontaktas och församlas.

Under tiden färdades Les Franks, som tjänade som kretstillsyningsman, uppför och nerför västkusten i Malaya. Det var mycket farligt att resa då, för det fördes gerillakrig mot det brittiska kolonialväldet. ”När vi åkte tåg, låg mina medpassagerare och jag mest på golvet i vagnen, eftersom gerillan kunde skjuta helt godtyckligt från djungeln längs järnvägsspåret.” Men det fanns också ljusare ögonblick. En gång, till exempel, då Les besökte en man som arbetade i en tenngruva och hade hand om flera grävmaskiner, slog Les på det som han trodde var ljuset i sitt sovrum. Men det han slog på var i själva verket en tjutande varningssiren och nödljus som fick hela området att bada i ljus. Det tyckte han var mycket pinsamt, eftersom alla som bodde i området omedelbart grep sina vapen, då de väntade en gerillaattack.

År 1958 gifte sig Les med Margaret Painton, en australisk missionärssyster som tjänade i Japan. De förordnades nu att tjäna i Kuala Lumpur och ersätta Norman och Gladys Bellotti, som då flyttades till staden Ipoh. Där hjälpte de till med att bilda Ipoh-församlingen och kallades sedan tillbaka till Singapore för att Norman skulle ersätta landstjänaren.

Den förre landstjänaren hade tidigare gift sig med en annan missionär. Han hade fortsatt att tjäna vid avdelningskontoret, men nu väntade de barn, och då måste han ta ett vanligt förvärvsarbete för att kunna försörja sig och sin familj.

Dessa tre missionärspars stadiga, konsekventa arbete och deras goda föredöme lade en god, solid grund för Rikets verk  och gjorde vännerna beredda för den ökning som skulle komma i framtiden.

En ny federation och ett nytt avdelningskontor

Medan denna teokratiska utveckling ägde rum, ägde också stora politiska förändringar rum över hela Malaya och Singapore. Som det tidigare förklarats fick Malaya självständighet från det brittiska styret år 1957, och sex år senare föddes federationen Malaysia, i vilken Singapore ingick. År 1965 drog sig Singapore dock ur Malaysia och blev en självständig republik.

År 1972 ansåg Sällskapet det nödvändigt och lämpligt att öppna ett separat avdelningskontor i Malaysia. Den logiska platsen för detta tycktes vara Penang, där Sällskapets litteraturdepå hade legat i många år och fungerat bra, trots att Penang geografiskt sett inte låg centralt till. Alfred Wicke förordnades som tillsyningsman för det nya avdelningskontoret i Malaysia. Då fanns det omkring 200 förkunnare i åtta församlingar i Malaysia.

 Denna siffra är inte särskilt stor med tanke på att det var fyrtio år sedan de första missionärerna kom till Malaysia. Ökningen gick uppenbarligen långsamt. En anledning till det är att mer än hälften av befolkningen i Malaysia är muslimer, och som du kanske kommer ihåg är det enligt lag förbjudet för människor med andra religioner att värva proselyter bland muslimer. Resten av befolkningen, som till största delen är kineser och indier, bekänner sig vara buddister, taoister och hinduer och sitter djupt i sina oskriftenliga traditioner. Den ”kristna” minoriteten är uppdelad i många sekter, och de flesta hålls under sträng kontroll av sina respektive präster och pastorer.

Om man till detta lägger problemen med de många språken och dialekterna, för att inte tala om analfabetismen, förstår man klart varför det krävs så mycket tid och tålamod för att hjälpa dessa enkla, ödmjuka människor att för sin inre syn se livet i den nya världen och frigöra sig från vidskepelse och traditioner. Bland kineserna, till exempel, är vördnaden för föräldrar något som praktiseras under föräldrarnas livstid och, ganska ofta, efter deras död. Det är därför inte ovanligt att en förkunnare får höra av den besökte att han gärna skulle vilja bli kristen, men att han måste vänta tills hans mor har dött. — Jämför Matteus 8:21, 22.

Det nya avdelningskontoret får se god ökning

Under de fyra första åren efter det att det nya avdelningskontoret i Malaysia hade öppnats år 1972 såg man en genomsnittlig ökning med mer än 20 procent varje år. Sedan blev ökningen inte lika stor, men år 1976 hade antalet aktiva Rikets förkunnare ökat från omkring 200 till 433. År 1980 kom man upp i 500 förkunnare. Glädjen ökade då man under tjänsteåret 1989 kom upp i sammanlagt 1.000 förkunnare i februari och sedan gick vidare och nådde toppsiffran 1.102 förkunnare innan tjänsteåret var slut. Högsta siffran för antalet döpta uppnåddes år 1991, då 164 symboliserade sitt överlämnande.  Antalet förkunnare har fortsatt att öka, och toppsiffran 1.391 uppnåddes i augusti 1992.

Även om äran för ökningen främst måste gå till Jehova Gud, ”som får det att växa”, har den uppmuntran och det trogna exempel som de resande krets- och områdestillsyningsmännen har gett bidragit mycket till den stadiga ökning man har fått se under årens lopp. (1 Kor. 3:6, 7) Under avdelningskontorets första år var bland andra Les Franks, Robert Cunard och Alfred Wicke kretstillsyningsmän, och alla dessa män har också tjänat som områdestillsyningsmän. Några andra som har tagit del i kretstjänsten under årens lopp är Norman Bellotti, Michael Freegard, Michael Chew, Chow Yee See, Khoo Soo Theong, Koh Chye Seng, N. Sreetharan och S. Thiyagaraja.

Det finns andra trogna bröder och systrar som genom sina ihärdiga ansträngningar har hjälpt till att förvandla isolerade grupper och även jungfruligt distrikt till församlingar. Liew Lai Keen kom till Kuala Trengganu år 1971 för att arbeta som lärare. Trots att han var ensam, började han omedelbart predika från dörr till dörr, och så småningom bildades en församling. År 1971 blev Michael Chew, som var pionjär med särskilt uppdrag, förordnad att betjäna den lilla gruppen med vänner i Klang. När han gifte sig, blev hans hustru, Karen, också förordnad som pionjär med särskilt uppdrag. År 1974 blev den här lilla gruppen en församling, och i dag finns det två församlingar i Klang. År 1975 började Koh Chye Seng som pionjär med särskilt uppdrag och förordnades först i Kuantan. Snart utvecklades den lilla gruppen där så att den blev så stor att man kunde bilda församling. Sedan blev vännerna Chew förordnade att tjäna i den isolerade staden Sitiawan, där det nu finns en mycket livaktig grupp.

Framgång med familjegrupper

Dittills bestod de flesta församlingarna av ungdomar som fortfarande gick i skolan. När de hade tagit sin examen och  gått ut gymnasiet, flyttade många av dem, både bröder och systrar, för att söka sig ett arbete. Detta bidrog till att församlingarna inte var så stabila, men det fick inte på något sätt dessa ungdomar att minska sin tro och beslutsamhet.

Se till exempel på den tonårige Tan Teng Koon. När hans föräldrar upptäckte att han studerade tillsammans med vittnena, började de förfölja honom. Först skällde de ständigt på honom. Sedan gav de honom stryk. De rev sönder all litteratur han hade. När han så stod fast och ville gå på möten, var hans cykel låst, så att han inte kunde åka. Men då gick han i stället de 3 kilometerna till Rikets sal. Han var tvungen att gömma all sin litteratur, men Bibeln var för tjock, så den skar han sönder i flera ”småböcker”. Sedan gjorde han ett hemligt fack i sin skolväska, så att han kunde ta med sig några av småböckerna och gömma resten i rumstaket hemma. Han trodde att han hade hittat det perfekta gömstället — tills det började regna och hans litteratur blev genomvåt! En gång då han studerade Bibeln i Rikets sal, kom hans mor och släpade hem honom. Efter den händelsen ordnade han så att han kunde studera på olika platser och vid olika tider. I dag är broder Teng Koon gift och har två barn och tjänar dessutom som biträdande tjänare.

Men under de första åren på 1970-talet började man se en gradvis förändring — hela familjer och inte bara enskilda individer började omfatta sanningen. Bland de första var en familj i Penang — Tan Eng Hoe och hans hustru, Geok Har, och deras tre barn. Som bakgrund hade de båda anknytning till metodisterna, och syster Tan hade dessutom varit organist i kyrkan i flera år. Familjen mötte stort motstånd och fick stort besvär och en hård kamp med alla sina släktingar, då de tog ståndpunkt för sanningen, men de stod fasta. Detta ledde till att andra familjer kände sig uppmuntrade till att omfatta sanningen. Philip och Lily Kwa och deras två barn var en annan sådan familj. I dag tjänar både broder Kwa och broder Tan som äldste.

 Avdelningskontoret flyttas och utökas

Sällskapet äger inte de lokaler som Betelhemmet i Malaysia använder, utan har hyrt lämpliga sådana i alla år. När avdelningskontoret öppnades år 1972, hade församlingen i Penang nyss köpt sin Rikets sal. Det var ett fint parhus byggt i två våningar, där Rikets sal låg i bottenvåningen. Huset var det sista i en rad parhus. Förutom en rymlig Rikets sal på bottenvåningen fanns det ett rum bakom den som var lämpligt för förvaring av litteratur, medan andra våningen kunde användas som bostäder. Sällskapet hade hyrt dessa delar av byggnaden av församlingen i Penang och använt dem som missionärshem och litteraturdepå. När det nya avdelningskontoret öppnades, blev därför missionärshemmet och litteraturdepån ett Betelhem med bostäder och kontor. Detta fungerade mycket bra, och allt gick smidigt och lätt i flera år. Men av flera skäl blev det nödvändigt att flytta avdelningskontoret från Rikets sal i Penang. Ja, det blev faktiskt nödvändigt att flytta två gånger på bara några få år, men varje gång behövde man bara flytta en liten bit, så Betelhemmet kunde bli kvar på den trevliga och behagliga ön Penang.

Men i början av 1980-talet kände man att det skulle vara bra att flytta avdelningskontoret till en mera central plats, varifrån man kunde öva tillsyn över Rikets verk på ett effektivare sätt. Man försökte därför hitta några lämpliga lokaler i trakten kring Kuala Lumpur — nationens huvudstad.

Det var inte lätt att få hyra lämpliga lokaler, men år 1982 fann man två nästan färdigbyggda två våningar höga parhus i Klang, omkring 3 mil från Kuala Lumpur. Det var bara en sektion av varje parhus som gick att hyra då, men den ena sektionen var idealisk att använda som bostads- och kontorsdel för Betelhemmet och den andra som utsändnings- och lagerlokal. Som det så ofta är med nybyggen blev det flera förseningar, men till slut, den 1 juli 1983, kunde man flytta  från Penang till Klang. I februari 1986 blev en annan sektion av det första parhuset möjlig att hyra. På så sätt fick avdelningskontoret ett helt parhus plus den angränsande sektionen i den andra byggnaden. I början av år 1989 blev det till sist också möjligt att hyra hela det andra parhuset. Avdelningskontoret har därför nu två fina två våningar höga parhus alldeles intill varandra, där det finns god plats för kontor, distribution och lager, men också för bostäder åt extra personal vid Betel.

Gensvaret att bli pionjär går parallellt med ökningen

Det har ända sedan avdelningskontoret öppnades år 1972 varit ett samband mellan gensvaret att bli pionjär, dvs. heltidsförkunnare, och ökningen av antalet Rikets förkunnare. Av de 214 som i genomsnitt predikade det året var 32 reguljära pionjärer eller pionjärer med särskilt uppdrag. Antalet pionjärer ökade stadigt fram till tjänsteåret 1975, då det som mest var 64 av de 373 förkunnarna som var pionjärer.

Sedan sjönk antalet pionjärer stadigt under de sju följande åren till 50 år 1982. Men därefter har det varje år skett en stadig ökning av antalet heltidsförkunnare, och nu har vi glädjen att se 123 pionjärer i verksamhet. Gensvaret när det gäller hjälppionjärtjänsten har också varit ganska enastående under samma period. Under ett av de bästa åren på senare tid var det som mest 239 hjälppionjärer, och det var i maj 1988.

Följande erfarenhet är typisk för den allt starkare önskan många har i sitt hjärta att ta del i pionjärtjänsten.

”Varenda gång jag läste om någon pionjärs erfarenheter i Sällskapets publikationer fann jag att min önskan att bli heltidstjänare åt Jehova väcktes. Jag kunde till och med leta efter artiklar om pionjärtjänsten i äldre nummer av tidskrifterna. I två års tid hade min man varit kontinuerlig hjälppionjär samtidigt som han arbetade deltid. Jag arbetade heltid, och det gav oss den extra inkomst som vi behövde för att klara  oss. Men jag insåg att jag inte kunde ta del i heltidstjänsten, om inte jag också skaffade mig ett deltidsarbete. Min man och jag sökte därför efter något sådant arbete, men förgäves. Deltidsarbete var det nämligen mycket ont om i vår trakt.

Under bön gick jag till min arbetsgivare och föreslog att jag skulle arbeta deltid, eftersom jag hade mycket lite att göra under största delen av tiden på kontoret. Men till min besvikelse blev svaret ett bestämt nej! Så gick det ett år. En dag berättade min man för mig att det nu kanske var dags för oss båda att gå ut i heltidstjänsten, för han hade fått tag i ett nytt deltidsarbete som vi båda troligen kunde leva på, dvs. jag kanske inte alls behövde ha något deltidsarbete. Han påminde  mig om att framgång i pionjärtjänsten huvudsakligen är en fråga om tro på att Jehova skall ta hand om oss och ge oss vad vi behöver. (Matt. 6:33) Han föreslog därför att jag skulle säga upp mig från mitt heltidsarbete. Den månaden hittade vi flera nya som ville studera Bibeln. Detta fick mig att gå till min arbetsgivare igen. Min man och jag bestämde att vi skulle börja som reguljära pionjärer den första dagen i nästa månad. Tio dagar före månadens slut framförde jag min begäran till min arbetsgivare, men han avslog den igen. Jag förklarade då att jag inte hade något annat val än att säga upp mig, eftersom jag tänkte förena mig med min man i heltidstjänsten för Gud från och med den första dagen i nästa månad.

Han ändrade hållning direkt. Han bad mig vänta med att säga upp mig, för han ville tänka igenom mitt förslag. Den eftermiddagen kallade han in mig på sitt kontor och föreslog att jag kunde arbeta på eftermiddagarna, fem dagar i veckan, så skulle han anställa en ny kontorist som kunde ta över mitt dagliga rutinarbete. Jag blev alldeles stum! Det var precis vad jag hade tänkt föreslå honom! Och han tillade att jag kunde arbeta enligt den här nya anordningen så länge jag önskade. När jag samma kväll berättade detta för min man, blev han också helt förstummad. Jehova tycktes verkligen ha besvarat våra böner och öppnat vägen för oss att bli reguljära pionjärer.”

De första områdessammankomsterna erbjuder problem

Den första områdessammankomsten som det nya avdelningskontoret i Malaysia planerade skulle hållas i Petaling Jaya i december 1972. En sak som ställde till ett visst besvär var att det krävdes tillstånd för alla offentliga möten utom sådana som hölls i erkända gudstjänstlokaler. Eftersom denna sammankomst var religiös, lovade man att ge ett sådant tillstånd, men bara en dag innan sammankomsten skulle börja förvägrades det begärda tillståndet.

 Men avdelningskontoret hade en annan plan i reserv: att använda två privata hem och de två Rikets salarna i Petaling Jaya och Kuala Lumpur. Åhörarskaran delades upp i nio grupper: Den kinesisktalande gruppen hade sina sessioner varje förmiddag, fyra av de åtta engelsktalande grupperna hade sina på eftermiddagarna, och de fyra andra grupperna använde kvällarna.

Året därpå var det återigen svårt att få de nödvändiga tillstånden. Men i oktober 1973 var det möjligt att hålla sammankomsten ”Guds seger” i Ipoh, där högsta antalet närvarande var 320. Från och med då och under de tio närmaste åren blev Ipoh den stad där man regelbundet höll områdessammankomster, av den anledningen att det var så svårt att hitta lämpliga sammankomstlokaler i andra städer. Men så småningom hittade man andra platser där man kunde ha sammankomster, och i augusti 1983, strax efter det att man hade flyttat avdelningskontoret från Penang till Klang, hölls två områdessammankomster under temat ”Guds rikes endräkt”. Den ena, som hölls i Petaling Jaya, var helt på kinesiska, och den andra, som hölls i Klang, var på engelska. Vid det offentliga föredraget på söndagseftermiddagen var sammanlagt 966 personer närvarande vid de två sammankomsterna.

Inköp av Rikets salar — en milstolpe

Att hyra lokaler för att använda som Rikets salar har tjänat ett gott syfte och gör det fortfarande. Men när det inköps en Rikets sal som bara en församling skall använda, då får de intresserade en känsla av permanent verksamhet, och vännerna känner stor uppskattning i sitt hjärta.

Som vi har nämnt tidigare fick Penangförsamlingen möjlighet att köpa en egen Rikets sal omkring ett år innan avdelningskontoret i Malaysia öppnades år 1972. Sedan dess har den ursprungliga lokalen byggts ut två gånger för att klara församlingens tillväxt. Men fyra år innan dess fick församlingen  i Kuala Lumpur möjlighet att köpa en kontorslokal på andra våningen i ett åttavåningshus för att använda som sin Rikets sal. Denna stora byggnad, som skilde sig från andra och hade det imponerande namnet Selangor Mansion, låg vid stranden av Gombakfloden, och Rikets sal låg på den sidan av byggnaden som vette mot floden. Den kunde bekvämt rymma 80 personer och naturligtvis ännu fler vid speciella tillfällen, i synnerhet om man satte stolarna mycket tätt, som man ofta gör i Malaysia och Indien. Vännerna var mycket glada över att ha en egen Rikets sal, i synnerhet då den låg i en sådan imponerande byggnad. De flyttade in i denna lokal i september 1967.

Selangor Mansion var faktiskt redan ett välkänt hus för vännerna, eftersom en lägenhet på sjunde våningen hade använts i två års tid som missionärshem för fyra systrar, nämligen de Gileadutbildade missionärerna Lee Siew Chan och Grace Sinnapillai (nu Grace John) och olika pionjärer med särskilt uppdrag. När församlingen växte och blev större, började man också använda lägenheten på sjunde våningen som ett andra klassrum för skolan i teokratisk tjänst, något som var mycket bekvämt — även om talarna ibland var lite andfådda de gånger hissen inte fungerade!

Men denna Rikets sal blev alltför trång. Tillfälligtvis kunde man lätta på trycket genom att köpa en angränsande lägenhet och slå ut en vägg och på så sätt utvidga lokalen, men i mitten av 1980-talet behövde man skaffa en större lokal. Bröderna kammade noga igenom staden och dess ytterområden och blev belönade då de till sist hittade ett fyravåningars hörnhus som var byggt år 1985. Eftersom det var lågkonjunktur inom fastighetsbranschen, kunde man köpa huset för omkring 60 procent av dess ursprungliga marknadsvärde! Så med generösa bidrag och lån från vännerna och också ett lån av Sällskapet kunde byggnaden köpas, och en ny Rikets sal, som var tillräckligt stor för att rymma en åhörarskara på 220 personer, överlämnades den 9 september 1989.

 Ytterligare tre Rikets salar inköptes sedan av olika församlingar. Två av dessa överlämnades också under år 1989 — en i Ipoh och en annan i Bukit Mertajam — medan Rikets salen i Klang överlämnades den 17 januari 1991 under det besök som Lyman Swingle från den styrande kretsen gjorde. Den ursprungliga Rikets salen i Selangor Mansion i Kuala Lumpur används fortfarande, fast nu av den mindre kinesiska församlingen där i staden. Rikets salar byggdes också i Sabah och Sarawak i Östmalaysia — en i Keningau och en annan i Kuching. Nu finns det tio församlingsägda Rikets salar på olika platser i Malaysia.

Speciella besök bygger upp

Zontillsyningsmännens årliga besök blir alltid mycket uppskattade av vännerna och i synnerhet av de ansvariga bröderna som tjänar vid Betel. De blir också glada då de får besök av erfarna bröder från närliggande avdelningskontor. De har blivit särskilt välsignade under vissa zonbesök genom att bröder från den styrande kretsen då har betjänat dem.

Bara några få år efter det att avdelningskontoret hade öppnats besökte Nathan H. Knorr och hans hustru, Audrey, tillsammans med Frederick W. Franz och fem andra bröder från Förenta staterna, Penang i januari 1975. Trots att broder Knorr hade besökt Singapore och Kuala Lumpur tidigare, var det här första gången som han och broder Franz besökte Penang. De fyra medlemmarna av den lilla Betelfamiljen gladde sig mycket över besöket, och alla missionärerna i landet inbjöds till Penang för ett särskilt möte och en särskild missionärsmiddag. Sista kvällen under besöket trängde 226 personer ihop sig i Rikets sal i Penang för att höra de två resande brödernas tal. Det kom vänner från många delar av Malaysia, och det kom också några från Indonesien.

Åren därefter hade de glädjen att få besök av Lloyd Barry, Albert Schroeder, Lyman Swingle och John Booth, som alla  är medlemmar av den styrande kretsen. Var och en av dessa bröder hade sitt eget sätt att ge rik andlig vederkvickelse och uppmuntran till Betelfamiljen, flera tusen kilometer från huvudkontoret i Brooklyn.

De första missionärernas arbete är ett outplånligt minne

Alldeles som det är med många länder och avdelningskontor, där verksamheten i huvudsak började efter andra världskriget, kan det nit, den tro och den föredömliga ostrafflighet och orubblighet som de första Gileadutbildade missionärerna visade aldrig glömmas. Det är till stor del på grund av deras flitiga arbete, vilket de ibland inte tycktes få något tack för, som Gud har gett en sådan tillväxt. Det är så i Malaysias fall. Tänk på följande missionärer.

Les och Margaret Franks: Broder Franks tjänade först i Singapore och i Malaysia som kretstillsyningsman. Sedan gifte han sig, och då fick han och Margaret tjäna fem år i Kuala Lumpur, där det nu finns tre blomstrande församlingar. År 1962 blev de förflyttade till Taiping, och sex år senare förflyttades de till Kuala Lumpurs satellitstad Petaling Jaya för att hjälpa den lilla gruppen där att bli en församling. Det blev den år 1974, och nu predikar två blomstrande församlingar de goda nyheterna i denna materiellt rika stad. År 1983 återvände broder och syster Franks till Nya Zeeland, där de fortsätter troget i heltidstjänsten. — Se Les Franks’ levnadsskildring i The Watchtower för 15 november 1958.

Alfred och Thelma Wicke: Broder Wicke tjänade först i Singapore, sedan i Penang i två år innan andra världskriget bröt ut. Thelma tjänade tillsammans med honom i Penang och Malaya sedan de gift sig. De blev tvungna att återvända till Australien under krigsåren, där de fortsatte i heltidstjänsten. Sedan blev de utbildade vid Gileadskolan, och år 1949 blev de förordnade att verka i Singapore och sedan längre fram i Penang. Broder Wicke tjänade vid avdelningskontoret från  dess öppnande år 1972, först som landstjänare, sedan som samordnare i avdelningskontorets kommitté, tills syster Wicke fick Alzheimers sjukdom och de måste åka till Australien och tjäna vid Betel där. Vid det avdelningskontorets sjukavdelning kan Thelma få bättre vård. — Se Alfred Wickes intressanta levnadsskildring i The Watchtower för 1 augusti 1961.

Norman och Gladys Bellotti: Broder och syster Bellotti tjänade i Singapore och i Kuala Lumpur och Ipoh och fick senare återvända till Singapore för att sköta olika kontorsuppgifter vid avdelningskontoret. Sedan tjänade de sju år som missionärer i Indonesien och fick längre fram bege sig till  Papua Nya Guinea. Tidigt år 1986 blev broder Bellotti sjuk och fick börja kämpa mot en livshotande sjukdom. Han somnade till sist in i döden i april 1987. Syster Bellotti fortsätter tappert och tjänar nu troget som pionjär i Brisbane i Australien.

Michael Freegard och Peter Price: År 1957 kom två pigga engelska bröder, som såg ut som hälsan själv, till Kuching i Sarawak efter att ha gått igenom Gileadskolan. De utförde ett fint arbete där i två år innan de förflyttades till Malacca. Båda gifte sig så småningom med nitiska kinesiska systrar och fortsatte som missionärer tills de fick barn. Broder Freegard bor nu i England med sin familj och tjänar där som äldste i en församling i London. När sönerna i familjen Price var vuxna, började broder och syster Price tjäna vid Betel i Australien, där broder Price har hand om Avdelningen för sjukhusinformation.

Ovanliga ansträngningar för att omfatta sanningen

Sättet att ta ståndpunkt för sanningen är häpnadsväckande lika för de flesta bröderna och systrarna i Malaysia. Antingen fick de först kontakt med sanningen medan de var unga och fortfarande gick i skolan och fick utstå hårt och våldsamt motstånd från sin familj, eller också började de studera med vittnena medan mannen, hustrun eller andra familjemedlemmar visade motstånd. I de flesta fall visade sig Kristuslik uthållighet löna sig, för motståndet minskade undan för undan och upphörde till sist helt. En del av de föräldrar och äktenskapspartner som först gjorde så bittert motstånd är nu själva överlämnade vittnen.

Ganska många har fått göra stora ansträngningar för att lära känna sanningen. En pionjär med särskilt uppdrag fick således kontakt med en ung kvinna som arbetade som husjungfru och hade långa arbetspass varje dag. Hon arbetade från gryningen till omkring midnatt. Men hon utvecklade en  sådan hunger efter sanningen att hon snart bad att få studera tre gånger i veckan. Hon gjorde andliga framsteg och tog sedan mod till sig och frågade sin arbetsgivare om hon kunde få ledigt för att gå på möten. Hon fick tillåtelse till det under förutsättning att hushållsarbetet inte blev lidande på det. Det innebar att hon måste arbeta extra hårt för att kunna vara ledig på möteskvällarna, och för att hinna till Rikets sal i tid fick hon rentav hoppa över middagsmålet och springa drygt en kilometer. Hon brukade gå upp klockan 5.30 varje morgon för att hinna studera en timme innan hon började arbeta. Hon har nyligen börjat ta del i predikoverksamheten regelbundet.

Några har lärt känna sanningen på ett ovanligt sätt. Vi kan ta en erfarenhet som exempel. En pingstvän hittade en gammal bibel på en soptipp. I den översättningen fanns Jehovas namn med i de hebreiska skrifterna. När en av våra systrar besökte henne och använde namnet Jehova i sitt samtal, tackade kvinnan villigt ja till erbjudandet att studera Bibeln i sitt hem. Hennes trosfränder inom pingstkyrkan försökte med all kraft få henne att sluta studera med vittnena, men hon ville inte be systern sluta besöka henne. Hon beslöt i stället att hon skulle vända sig till Herren i bön och be honom stoppa studiet. Hennes trosfränder frambar liknande böner. De här bönerna hade ingen verkan, och vår syster fortsatte att besöka henne.

Den intresserade kvinnan började nu undra om Jehovas vittnens böner och deras Gud, Jehova, hade större kraft än hennes. Hon fortsatte därför att studera och gladde sig åt de logiska svar hon fick på sina många frågor. Men samtidigt fortsatte hon att gå till sin kyrka, för hon var djupt engagerad i att tala tungomål. Men hon erkände att varje gång hon talade ett annat tungomål i kyrkan, plågades hon därför att hon genast kände sig trött och tom på energi. Sedan fick hon svår huvudvärk och uppförde sig som en drucken och kräktes. Till och med när hon bad hemma, brukade hennes tunga helt  okontrollerat rulla fram ord som hon inte kunde förstå. På natten började hon sedan se syner av Jesus, som hon förmodade, och hon blev mycket rädd.

När hon med hjälp av boken Resonera med hjälp av Skrifterna fick veta att det inte var Jesus hon hade sett, utan att det otvivelaktigt var onda andar, beslöt hon sig för att högt och ljudligt anropa Jehovas namn när hon blev ansatt på det här sättet igen. Så vid nästa pingstvänsmöte, då andra ropade ”Prisa Herren!”, ropade hon ”Prisa Jehova!” Till sin förvåning började hon inte tala i tungor, trots att alla de andra gjorde det. ”Vad gör jag här?” frågade hon sig sedan. ”Det här är tydligen inte den sanna religionen.” Sedan den dagen har hon aldrig gått tillbaka till pingstkyrkan, och hon är nu en döpt förkunnare av de goda nyheterna.

En annan erfarenhet handlar om en katolsk dam som gjorde fina framsteg i sitt bibelstudium tillsammans med vittnena. Hon blev särskilt imponerad, då hon fick veta att treenighetsläran är en hednisk lära. Prästen på orten besökte henne och krävde att hon slutade studera tillsammans med vittnena och i stället kom till bibeldiskussionerna i katolska kyrkan. Hon berättade för honom att hon hade lärt sig saker i Bibeln som hon aldrig hade fått höra något om i kyrkan. Sedan sade hon till honom: ”Om jag slutar studera tillsammans med Jehovas vittnen, kommer du då och lär mig Bibeln en gång i veckan?” Han svarade ganska ilsket: ”Tror du att du är så betydelsefull att jag, som är präst, skulle åka så här långt för att undervisa dig i Bibeln varje vecka?” Det blev sedan en ganska livlig diskussion, då kvinnan började ställa bibliska frågor som han inte kunde ge svar på. Till sist gjorde han ett klent försök att bevisa att det inte finns någon i dag som i verkligheten troget kan hålla sig till Guds ord. Han sade: ”Om du vill följa Bibeln, kan du inte äta ris [som de flesta malaysier gör]. Åt Jesus bröd eller ris?” Men i stället för att bli imponerad svarade hans förlorade församlingsmedlem: ”Det var det  dummaste argument jag någonsin har hört.” Då hoppade prästen upp från stolen och lämnade i ilska hennes hem. Denna uppriktiga före detta katolik fortsätter att göra goda framsteg i sitt bibelstudium och har nu brutit alla förbindelser med kyrkan.

Betelfamiljen växer då avdelningskontoret blir större

Det fanns bara 200 förkunnare, då kontoret i Penang ändrade sin funktion år 1972 från att ha tjänat som litteraturdepå under avdelningskontoret i Singapore till att fungera som avdelningskontor för hela Malaysia. Detta gjorde att Alfred och Thelma Wicke kunde sköta kontoret och ändå klara sin tid i tjänsten på fältet som missionärer. Men allteftersom antalet förkunnare växte, ökade det administrativa arbetet och andra uppgifter vid avdelningskontoret. Betelfamiljen har vuxit sedan år 1972 och består nu av tio medlemmar.

Anordningen med en kommitté vid avdelningskontoret trädde i kraft år 1976, och den kommitté som förordnades av den styrande kretsen bestod först av Les Franks, Robert Cunard och Alfred Wicke, där broder Wicke tjänade som samordnare. Kommittén ökade senare till fyra medlemmar, vilka för närvarande är Robert Cunard, Foo Chee Kang, Koh Chye Seng och Ng Hock Siew. Broder Koh och hans hustru gick igenom den 73:e klassen vid Gilead år 1982 och blev sedan sända tillbaka till Malaysia för att ägna sig åt kretstjänsten. När broder Wicke insåg att han skulle bli tvungen att lämna sin tjänst i Malaysia någon gång i den nära framtiden på grund av syster Wickes allt sämre hälsa, inbjöds broder och syster Koh att ingå i Betelfamiljen. Senare blev broder Koh förordnad som medlem av avdelningskontorets kommitté. När sedan broder och syster Wicke lämnade Malaysia för att återvända till Australien i oktober 1989, blev broder Koh förordnad som samordnare i avdelningskontorets kommitté.

 Sanningen sprids till Sabah och Sarawak

Berättelsen om verksamheten i Malaysia skulle inte vara fullständig om man inte också berättade om den tålmodiga uthållighet, de ihärdiga ansträngningar och den enastående tro som många bröder och systrar visat prov på under de 35 senaste åren för att få de goda nyheterna predikade i Östmalaysia. Som vi kan se på kartan är Östmalaysia skilt geografiskt från Västmalaysia genom Sydkinesiska sjön och består av staterna Sabah och Sarawak på norra och nordvästra kusten av den stora ön Borneo.

Båda dessa stater har mycket unikt att erbjuda den besökande turisten. En känd turistattraktion är det mer än 4.000 meter höga berget Kinabalu. Sarawak, som en gång var känt som huvudjägarnas land, är i dag känt för sina fascinerande långhus. Dessa hus är långa byggnader som är gjorda av lövträ och palmblad och är byggda på kraftiga pålar. De ligger i allmänhet på en flodbank vid brynet till djungeln. Varje långhus kan ha 40 eller fler bostäder sida vid sida längs en allmän korridor. Det gör att många familjer kan bo i en enda lång byggnad.

Redan i början av 1950-talet fanns det vittnen i två familjer i Sabah. De bodde i huvudstaden, Jesselton, vilken sedan dess har ändrat namn till Kota Kinabalu. År 1956 kom sedan tre överlämnade bröder från Filippinerna till Sabah för att arbeta på kontrakt, och de bosatte sig i hamnstaden Tawau. Deras hustrur följde snart efter. Under de närmaste åren därefter kom fler bröder och deras familjer från Filippinerna dit på grund av sitt förvärvsarbete. De började vittna för andra, och i sinom tid bildades en församling. Resultatet blev att det fanns 28 förkunnare i Tawau år 1963.

I mer än 20 års tid har församlingen använt ett privathem som Rikets sal, ett hem som tillhör en av de första bröderna som kom dit från Filippinerna. Sedan hittade man år 1983 en annan möteslokal på andra våningen i en industrilokal. Även  om det var mycket lättare att komma till den nya lokalen — i synnerhet under monsunregnen — var ventilationen dålig och lokalen därför mycket varm. Det var också mycket stojigt och dammigt där, för det låg en bil- och gummiverkstad i våningen under. Lyckligtvis blev ett stort tvåvåningshus ledigt att hyra i januari 1985. Församlingen i Tawau har fortsatt att växa andligen och numerärt år efter år och har nu 62 förkunnare.

År 1984 blev broder och syster Lua, som hade tjänat som pionjärer med särskilt uppdrag i Malacca, förflyttade till församlingen i Tawau. Att de fanns i församlingen och tog så stark ledning i tjänsten på fältet medförde att det blev verklig fart i församlingen. Broder Lua fick också möjlighet att vid olika tillfällen tjäna som tillfälligt fungerande kretstillsyningsman i Sabah.

Men församlingen i Tawau hade också blivit mycket uppmuntrad av två andra hängivna pionjärsystrar. Den ena av dessa är syster Gan Yam Hwa, som kom från Västmalaysia som pionjär år 1985. Den andra är syster Victoria Ico, som döptes år 1947 i Filippinerna. År 1988 flyttade hon från Tawau till staden Keningau, som är en av de platser där vännerna har byggt en egen Rikets sal. Denna nybyggda Rikets sal användes för första gången vid åminnelsefirandet år 1989 och överlämnades den 1 juni samma år.

Den andra församlingen som bildades i Sabah finns i Kota Kinabalu, där vittnandet började lite smått på 1950-talet. Nu finns det 71 förkunnare och 6 pionjärer i den församlingen. Verket har ett starkt fotfäste i staten Sabah, eftersom dessa två församlingar finns där och det dessutom finns fem isolerade grupper i städerna Keningau, Lahad Datu, Sandakan och Kota Belud och på ön Labuan. Det högsta antalet förkunnare, pionjärerna inräknade, är nu uppe i 180.

Systerstaten Sarawak liknar Sabah på många sätt. Också där finns det fem isolerade grupper. Men i landet finns också  tre församlingar — av vilka en också har byggt en egen Rikets sal.

Både Sabah och Sarawak fick först besök av kretstillsyningsmän från Singapore i mitten av 1950-talet. Sedan sändes två unga engelska missionärer från Gileadskolans 28:e klass, Michael Freegard och Peter Price, till Kuching, som är Sarawaks huvudstad. De kom dit i oktober 1957 och öppnade ett missionärshem. De fick visum för ett år och hade sedan inga problem med att förnya dem året därpå. Men nästa gång de ansökte om visum fick de nej utan någon förklaring och fick därför mot sin vilja lämna Sarawak i november 1959. De förflyttades då till Malacca för att fortsätta som missionärer där.

Men efter sina två år i Kuching kunde de lämna bakom sig kärnan till en församling, med upp till 25 regelbundet närvarande  vid mötena som hölls i missionärshemmet, och flera av dem som de studerade med tog också regelbundet del i tjänsten på fältet. Under den tid de var i Sarawak översattes traktaten Det enda hoppet om fred till ibanska och trycktes sedan av Sällskapet. Traktaten spreds vida omkring längs Rajangfloden och på avlägsna platser inåt landet, där ibanska är det enda språk som talas och förstås.

Översättningen hade gjorts av Eliab Bayang, far till en stor familj tillhörande ibanerna eller havsdajakerna. Han hade lärt känna sanningen genom en av missionärerna. När Eliab Bayang dog, fick församlingen i Kuching en stor fin tomt som han hade testamenterat till den. På den tomten står nu en tilltalande Rikets sal.

Rikets verk fortsätter alltså att växa stadigt också i Sarawak. Församlingarna ligger i Kuching, Miri och Sibu, och de fem isolerade grupperna finns i Bintulu, Sri Aman, Sarikei,  Kapit och Nanga Medamit. I hela staten finns nu 167 förkunnare och 16 pionjärer som tjänar troget.

Dyrbara människor frambringas ständigt

Ja, det mångkulturella Malaysia har redan frambringat många dyrbara människor. Profeten Haggaj skrev under inspiration: ”Alla nationernas åtråvärda ting skall komma in.” (Hagg. 2:7) Förhållandet mellan antalet invånare och antalet förkunnare är naturligtvis ganska högt med omkring 1 Rikets förkunnare per 13.500 invånare, men slutet har ännu inte kommit, och vi väntar med intresse på att få se vad Jehova skall göra innan den stora vedermödan plötsligt bryter ut.

Under tiden tjänar nu 1.391 nitiska vittnen i 36 församlingar och grupper runt om på detta fascinerande distrikt, och de kommer att fortsätta att sprida de goda nyheterna, så att de, med Jehovas hjälp, ännu kan finna många fler dyrbara människor.

[Fotnoter]

[Tabeller på sidan 252]

(För formaterad text, se publikationen)

MALAYSIA

Medeltal pionjärer

211

 

 

66

30

17

6

1958 1960 1970 1980 1992

Högsta antal förkunnare

1.391

 

 

 

514

168

80

32

1958 1960 1970 1980 1992

 [Kartor på sidan 208]

(För formaterad text, se publikationen)

MALAYSIA

Huvudstad: Kuala Lumpur

Officiella språk: Malajiska och engelska

Största religion: Islam

Folkmängd: 18.687.000

Avdelningskontor: Klang

MALAYSIA

MALACKAHALVÖN

Penang

Ipoh

PERAK

Kuala Lumpur

Klang

Malackasundet

THAILAND

Singapore

SUMATRA

[Karta]

MALAYSIA

Kota Kinabalu

BRUNEI

SABAH

SARAWAK

Rajangfloden

Kuching

Sydkinesiska sjön

FILIPPINERNA

BORNEO

[Bild på sidan 213]

Ted Sewell och hans hustru, Isabell. Ted var med om att gå i spetsen för att sprida de goda nyheterna i slutet av 1930-talet

[Bild på sidan 216]

George Powell arbetade vid depån i Singapore från år 1939 till 1941

[Bilder på sidan 220]

Det berömda Raffles Hotel i Singapore, där Milton Henschel och Nathan Knorr meddelade vid sitt första besök i mars 1947 att utbildade gileaditer var på väg

[Bild på sidan 221]

År 1956 besökte broder Knorr Singapore för tredje gången. Don Adams från huvudkontoret var med honom

[Bild på sidan 222]

Neil Crockett och James Rowe kommer till Kuala Lumpur i Malaya år 1951 för att börja arbeta som missionärer

 [Bilder på sidan 224]

Alfred och Thelma Wicke tillsammans med Lloyd Barry, till höger, som tjänade som zontillsyningsman i augusti 1956. I bakgrunden ser man den gamla kinesiska skola som användes för möten i Penang

Alfred och Thelma Wicke år 1989

[Bild på sidan 225]

Motoriserade cyklar, kallade cykelmästare, användes för att sprida de goda nyheterna. Thelma Wicke, år 1951, är redo att börja sin predikodag i Singapore

[Bild på sidan 226]

Från vänster: Lee Siew Chan, Grace Sinnapillai och Ng Yoon Chin, vilka gick igenom Gileadskolans 31:a klass år 1958 och hjälpte till att få budskapet om Guds kungarike mera spritt

[Bild på sidan 227]

Norman och Gladys Bellotti, missionärer sedan år 1949, etablerade ett fotfäste för Rikets intressen i Kuala Lumpur. De tjänade senare i Indonesien och i Papua Nya Guinea

[Bild på sidan 228]

Les Franks tjänade som resande tillsyningsman, och efter giftermålet med Margaret tjänade de båda i Kuala Lumpur och Petaling Jaya

[Bild på sidan 230]

Rikets sal och missionärshemmet i Ipoh, där broder och syster Bellotti bodde, 1960

[Bilder på sidorna 236, 237]

 Avdelningskontoret och Betelhemmet i Klang, 3 mil från Kuala Lumpur

[Bild på sidan 236]

Några Rikets salar är inrymda i sådana höghus som det här i Kuala Lumpur

[Bild på sidan 243]

Missionärer som tjänade i Singapore och Malaysia samlade utanför den plats där 1958 års områdessammankomst ”Guds vilja” hölls i Singapore

[Bild på sidan 250]

Douglas King, i mitten, som tjänade som zontillsyningsman, på besök år 1959 tillsammans med missionärerna Peter Price och Michael Freegard

[Bild på sidan 251]

Avdelningskontorets kommitté. Från vänster: Ng Hock Siew, Foo Chee Kang, Robert Cunard och Koh Chye Seng