Global rapport

Afrika och öar i närheten

På grund av stamstrider och nationalistiska strider är Afrika en splittrad kontinent. Men i Uppenbarelseboken 7:9—14 är det förutsagt att ”en stor skara ... ur alla nationer och stammar och folk och tungomål” skall förenas i tillbedjan av Jehova med utsikten att få överleva in i hans fridfulla nya värld. Många tusen utöver Afrika ger övertygande bevis för att de är en del av den lyckliga skaran.

I Kapstaden i Sydafrika blev en av våra systrar häpen, när en man hon träffade i tjänsten avbröt henne med frågan: ”Vad är syftet med ditt besök?” Hon svarade direkt: ”Det är att sätta i gång bibelstudier med människor.” Till hennes förvåning svarade mannen: ”Bra! Kom in och låt oss sätta i gång nu.” Systern fick ett fint samtal med denne judiske man, och hon avtalade om att komma tillbaka med sin man. Den besökte har gjort enastående framsteg. Han har, förutom att han studerar Bibeln, läst igenom Bibeln från pärm till pärm fyra gånger, och han har också läst igenom boken Den största människa som någonsin levat tre gånger. Han är också ivrig att dela med sig av sanningen till sina släktingar. Han är mycket tacksam över att  Jehova har öppnat hans ögon för sanningen. Den dag då vår syster först kom på besök sade han till sin familj: ”Kom och träffa de här människorna, för det är Gud som har skickat dem till oss.” Han hade umgåtts med planer på att begå självmord.

Familjeband kan spela en viktig roll när det gäller att sprida sanningen. En hjälppionjär på Mauritius satte i gång ett studium i en by. Darmen, en nyfiken ung grannpojke, lyssnade med intresse. Han berättade det han fick höra för sina föräldrar och i synnerhet för sin mor, som var hindu. Hon blev övertygad om att det som hon nu fick lära sig var sanningen, och därför rev hon ner sitt hinduiska altare i trädgården. Darmen talade med alla sina släktingar i den byn — bröder, systrar, svågrar, farbröder och fastrar och morbröder och mostrar och kusiner. När han fick höra om dagens text, dryftade han den med dem. Vissa kvällar tog över 30 personer del i dessa samtal till långt fram på kvällen. Efter några veckor avtalade ett par, som var pionjärer med särskilt uppdrag, om att studera med dem. Tretton från den familjen är nu döpta, och fyra andra är odöpta förkunnare. Och Darmen? Han är nu gift, och både han och hans hustru tjänar som pionjärer med särskilt uppdrag.

Inbördeskriget har allvarligt stört människors liv i Liberia. När förkunnarna från församlingen i Mano River var med vid en sammankomst i Monrovia, utsattes deras hemtrakt för anfall, och de kunde inte återvända hem under hela året. Men en odöpt förkunnare som inte hade följt med till sammankomsten fortsatte att predika. Eftersom han ännu inte var döpt, tyckte han sig inte vara kvalificerad att använda Rikets sal, men han skyddade den ändå mot att bli plundrad. Han förklarade att han också hade försökt göra ”herdebesök” hos sådana som tidigare hade studerat för att hålla deras intresse för sanningen levande. Han hade också lett möten i sitt eget hem. Han var bland dem som blev döpta vid sammankomsten ”Lärda av Gud” i år.

 Årets höjdpunkt i Centralafrikanska republiken var regeringsdekretet den 20 januari 1993, som fullständigt upphävde förbudet mot Jehovas vittnens verksamhet. Bröderna har visserligen haft ansenlig frihet i flera år, men nu är de lagligt erkända. Detta gjorde det möjligt för dem att återigen öppna sina Rikets salar. På grund av brist på pengar till löner är det många skolor, sjukhus och statliga kontor som inte fungerar i landet. Men trots sina egna ekonomiska problem har Jehovas vittnen reparerat och målat alla sina fem Rikets salar i Bangui, och nu använder man dem återigen som centrum för sann tillbedjan.

Vissa afrikanska iakttagare ser tydligt skillnaden mellan Jehovas vittnen och andra religiösa grupper. Som en följd av etniska strider i södra Zaire tog en grupp kasajer, som hade jagats ut av katangeser, sin tillflykt till en hövdings hus i en by i närheten av staden Kamina. Efter att ha förhört sig om vad som hade hänt frågade hövdingen: ”Finns det några Jehovas vittnen här bland er?” De gjorde en undersökning och svarade sedan: ”Nej.” Hövdingen frågade då: ”Varför gör det inte det? Finns det inga vittnen i byn?” De svarade: ”Det finns några.” Hövdingen fortsatte att fråga: ”Varför är det då inte några vittnen här?” Till slut sade han: ”Nu förstår ni varför Jehovas vittnen säger att er religion är falsk. De som jagade ut er är medlemmar av era egna kyrkor, men Jehovas vittnen har inte jagat bort sina bröder. De har i stället välkomnat och skyddat dem.”

Där analfabetismen är ett problem kan förkunnarna finna att de inte bara måste undervisa om Bibelns sanning, utan också lära människor att läsa och skriva. En pionjärsyster i Zimbabwe, som lärde dem hon studerade Bibeln med att läsa och skriva, blev överraskad när de erbjöd sig att betala för hennes tjänster som privatlärare. Hon skrev senare: ”Jag kom ihåg Gehasi, Elisas tjänare, och hur han drabbades av spetälska. Därför sade jag till dem: ’Min belöning är att se att ni gör framsteg i fråga om att lära er sanningen och tillämpa det ni får lära er. Jag vill inte ha era pengar.’” — 2 Kung. 5:20—27.

 Asien

Det var i Orienten som Jehova anlade det ursprungliga paradiset och satte de första människorna. De uppskattade inte vad Jehova hade gjort för dem. Men i vår tid finns det i Orienten hundratusentals människor som visar att de verkligen uppskattar Jehovas rättfärdiga vägar, och de delger nitiskt andra nyheterna om Guds uppsåt att göra hela jorden till ett paradis.

En syster i Japan, som måste arbeta heltid för att försörja sin familj, har också glädjen att tjäna som pionjär. Hur kan hon klara av det? Genom att väl utnyttja den tid hon tillbringar på tåget varje dag. Resan tar en och en halv timme i vardera riktningen. Hon måste vara taktfull, men eftersom pendlare åker med samma tåg varje dag, gör hon till och med återbesök hos människor som lyssnar på henne. Hon lämnar i medeltal 167 lösnummer varje månad, och hon har satt i gång sju bibelstudier där på tåget.

En pionjärsyster i Malaysia försökte flera gånger träffa en kvinna som hon hade studerat Bibeln med, men ingen var  hemma. Men en granne som såg ilsken ut tittade alltid misstänksamt på henne. ”Varför inte tala med den här mannen?” tänkte systern. ”Han är här varje gång jag kommer, och han kanske kan tala om för mig var kvinnan finns.” När hon kom sade han ohövligt: ”Vad vill du? Vad håller du på med?” Men när han hade talat om för henne att kvinnan hade flyttat, lyssnade han förvånande nog på Bibelns budskap och gick faktiskt med på att studera, och han gjorde det rentav med en viss begeistring. Första gången som studiet hölls var hustrun också närvarande och även en kollega, som var en trogen medlem av en sekt i kristenheten och som försökte stoppa bibelstudiet. Men efter att ha lagt märke till systerns lugna och förnuftiga svar på de muntliga angreppen sade den förste mannen till sin kollega att denne inte skulle lägga sig i det här, utan låta honom studera i fred. Han gjorde snabba framsteg. Han var ett spiritistiskt medium till yrket, men när han fick lära sig att Bibeln fördömer spiritism, kastade han genast ut hela sin spiritistiska utrustning. Han och hans hustru är nu regelbundet med vid församlingsmötena varje vecka.

När en pionjärsyster i Indien tog del i arbetet med att gå från hus till hus, träffade hon tre flickor som gick på college. Trots att de var hinduer tackade de ja, när de erbjöds att få studera Bibeln, eftersom de sökte svar på så många frågor. Så småningom fick de boken Människans sökande efter Gud, vilken de läste. Det var detta som helt övertygade dem om det felaktiga med avgudadyrkan. De förklarade för sin mor vad de hade fått lära sig, och hon gjorde sig därefter av med sina avgudar. Och flickorna gjorde sig av med sitt ouijabord. Senare sade de: ”År 1992 var ett oförglömligt år för oss. I januari gick vi ut ur ’det stora Babylon’ genom att avlägsna avgudabilderna. I april började vi regelbundet vara med vid mötena. I augusti blev vi odöpta förkunnare. I oktober blev vi döpta alla fyra. I november blev två av oss kontinuerliga  hjälppionjärer, och i december ledde vi tio bibelstudier, däribland ett med vår 71-åriga mormor.”

Förkunnarna i Thailand finner att allt fler människor på distriktet ansätts av demoner. I Nakhon Sawan bodde en man och hans hustru i ett hus som var fullt av avgudabilder. När de kommit i gång i sitt bibelstudium, berättade mannen att det hände allt möjligt underligt i hemmet som hindrade dem från att sova. Han berättade också att när hans hustru försökte gå till Rikets sal, kände hon det som om någon höll henne tillbaka och hindrade henne från att lämna huset. Förkunnaren riktade då deras uppmärksamhet på stoff i broschyren De dödas andar. Mannen erkände att det som den beskrev var precis det som de upplevde. Man visade honom från Bibeln vad han måste göra för att få Jehovas välsignelse. (5 Mos. 7:25, 26; 1 Joh. 5:21) Följande dag bad han bröderna hjälpa honom att få bort alla avgudabilder och andra religiösa föremål från sitt hem — tillräckligt för att fylla en pickup — och att i hans närvaro elda upp dem utanför staden. Hans tro stärktes mycket när han såg att avgudabilderna, hans tidigare föremål för hängivenhet, inte kunde rädda sig själva. Från och med då upplevde familjemedlemmarna befrielse från demonernas inflytande, och de gjorde fina andliga framsteg.

På grund av osäkerhet när det gäller vad framtiden skall föra med sig söker många ungdomar svar. En del blir hjälpta genom broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! och boken Ungdomar frågar — svar som fungerar. En mamma på Sri Lanka, som är buddhist, skrev: ”Jag vill passa på att tacka er av hela mitt hjärta för att ni har hjälpt min dotter att finna den rätta vägen. Jag blev mycket glad, när jag fick se den bok som ni hade gett min dotter. Jag tror att den är den bästa gåva som hon har fått i hela sitt liv. Hon läser den om och om igen, och även jag har läst den. Så än en gång hjärtligt tack för denna vackra gåva.”

 Europa

I många länder är det svåra ekonomiska förhållanden. Men Jehovas tjänare har ”rikligt att göra i Herrens verk”. (1 Kor. 15:58) I stället för att gå och sörja över arbetslösheten har vittnena i Finland tagit tillfället i akt att använda mer tid till att hjälpa människor att förstå varför tiderna är så svåra och varför vi behöver Guds kungarike.

Vilken andel har unga förkunnare i detta? Här är ett exempel: En syster i Finland var ute i tjänsten på fältet tillsammans med sin femåriga dotter. De träffade en man som på grund av fördomar inte var villig att tala med systern. Men när hennes dotter gav honom en traktat, kunde han inte säga nej. När hans hustru senare fann traktaten på köksbordet, läste hon den. Hon tyckte om det den sade om hoppet om paradiset. Hon beställde boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden från Sällskapet och började läsa den. När förkunnare på nytt kom till hennes dörr, satte de i gång ett bibelstudium. Hennes man opponerade sig mot detta, men när han hade fått se hur en Rikets sal byggdes på två  dagar, sade han: ”Om Jehovas vittnen kan göra något sådant, måste det vara något mycket större bakom den organisationen.” Han började också studera, och efter ett år var båda döpta.

Många församlingar i Portugal går igenom sitt distrikt varje vecka, och de finner fortfarande fårlika personer. En syster berättar: ”Varje morgon innan jag går ut i tjänsten ber jag Jehova hjälpa mig att finna någon som är intresserad av att studera Bibeln.” En dag avtalade hon om att studera med dem som arbetade i en damfrisering. Senare, när studiet flyttades till systerns hem, kom bara en person, och hon sade: ”De andra är inte intresserade, men det är jag.” Inom en månad ledde hon själv två studier. Hon blev snart döpt och började i pionjärarbetet.

Ett zigenarpar i Sverige, som var förenade enligt zigenarsed, gifte sig också i enlighet med svensk lag, och år 1992 framställde de sig för att bli döpta som Jehovas vittnen. På grund av den respekt som mannen åtnjuter bland andra zigenare har han kunnat sätta i gång många bibelstudier. I januari 1993 ledde han 21 studier. Ett studium var med en grupp som var så stor att han bad att få använda Rikets sal. När kretstillsyningsmannen följde med honom till lägenheten där studiet skulle hållas, satt 26 vuxna zigenare där och väntade på studiet. Men den nye brodern sade: ”Jag förstår inte var alla är i kväll. Vi är vanligtvis mellan 40 och 50 personer här.” Studiet hölls på tre språk — svenska, kroatiska och romani. Det som tilltalar dessa människor mer än till och med den nya världens välsignelser är Guds kärlek och den opartiska och fördomsfria inställning som redan nu finns bland Jehovas folk.

I syfte att undvika dubbelarbete och för att göra bästa möjliga bruk av penningmedlen har man gjort stora förändringar av arbetet vid ett antal avdelningskontor. Avdelningskontoren i Nederländerna och Schweiz var med bland dessa.  Avdelningskontoret i Nederländerna svarar för översättningen till holländska; det samordnar också produktionen och distributionen av videokassetter för Europa. Men nu sköter avdelningskontoret i Tyskland tryckningen av holländska tidskrifter och lagringen och utskickningen av litteraturen till Nederländerna. Tyskland sköter också den tryckning och utskickning som tidigare gjordes i Schweiz. Några av Betelfamiljens medlemmar som tjänade i Emmen i Nederländerna erbjöd sig att hjälpa till vid andra avdelningskontor, och därför anvisades två till England, fyra till Tyskland och sju till Nigeria, där fyrfärgspressen från Nederländerna nu installeras. Utrustning från Schweiz kommer att användas för att förbättra tryckningen i Filippinerna, och ett par från Schweiz skall resa dit för att hjälpa till under en tid. En annan broder från Schweiz flyttades över till Nigeria. Andra kommer att återigen tjäna som pionjärer.

I mer än hundra år har våra bröder vittnat på Irland, och deras tålmodiga uthållighet ger fortfarande lön för mödan. En förkunnare i Tipperary satte i gång ett bibelstudium med en man från trakten, Michael. Men så småningom började han undvika förkunnaren. När förkunnaren insåg vad som höll på att hända, gick hon och en annan syster till baren för att träffa honom, eftersom hon kände på sig att han var verkligt intresserad. När de steg in i baren, lägrade sig tystnaden över lokalen, eftersom alla ju visste vilka systrarna var. Men förkunnarna påminde bara Michael om avtalet att studera. När de hade gått, försökte han dölja det hela genom att säga till de andra männen: ”Jag skulle ju ha lagat hennes spis, men det glömde jag!” Men han insåg att han inte kunde undvika systrarna längre.

Därefter gjorde Michael fina framsteg. Han gifte sig med May som, trots att hon till en början var misstänksam mot systrarnas varma intresse, faktiskt gick med på att studera. Därefter började Michael och May berätta om vad de fick  lära sig för Mays syster Breda, och alla tre blev döpta under år 1993. Och Mays bror och dennes flickvän och Michaels yngre bror och dennes hustru började också studera och vara med vid mötena. På grund av att vår syster var ihärdig får således sju personer nu nytta av sanningen.

Femåriga Sara i Österrike är ett mycket utåtriktat barn, och hon talar ofta med människor som går förbi hennes hus. Vid ett tillfälle frågade hon en ung kvinna rakt på sak: ”Röker du?” När kvinnan svarade nekande, var Sara redo med sin nästa fråga: ”Är du ett Jehovas vittne?” Något förbryllad svarade kvinnan: ”Ja!” Detta fick henne att tala med Saras mamma. Hon förklarade att hon, trots att hon hade uppfostrats som ett vittne, hade förlorat all kontakt med vittnena. Hon bad Saras mor besöka henne. Hur sanna är inte orden i Matteus 21:16: ”Av de spädas och de diandes mun har du berett dig lovprisning”!

Den 24 mars 1993 var det stor glädje bland Jehovas vittnen i Slovakien, när Jehovas vittnens religiösa sammanslutning blev lagligen registrerad där, varigenom det förbud som hade införts för mer än 43 år sedan officiellt upphörde. Den 1 september skedde sedan något liknande i Tjeckien. I dessa länder finns det många människor som är desillusionerade över religionen och politiken. En del av dessa söker sanningen. Så var det med ett äldre par i Bobron na Orave i Slovakien. Kvinnan hade frågat prästen om Bibeln, men han hade svarat: ”Hanka, välj en bättre bok att läsa.” Men hon och hennes man fortsatte att läsa Bibeln. De gjorde förändringar i sitt liv i enlighet med det de fick lära sig. För att tillfredsställa sin andliga hunger hade de prenumererat på ett antal religiösa tidskrifter. Nu tackade de ja till att studera Bibeln tillsammans med vittnena. Som kvinnan senare sade, kände hon redan från början av samtalet med pionjärerna att Gud hade sänt dem.

 Central- och Sydamerika

”Se! Mina egna tjänare kommer att ropa högt av fröjd på grund av hjärtats goda tillstånd.” (Jes. 65:14) Detta hjärtats goda andliga tillstånd är uppenbart bland Jehovas vittnen i Mexico. Den 7 maj 1993 registrerade regeringen i Mexico, trots katolska kyrkans samlade motstånd, våra båda religiösa sammanslutningar La Torre del Vigía, A.R., och Los Testigos de Jehová en México, A.R. Det datumet blev Jehovas vittnen en officiellt erkänd religion. De ser nu fram emot att för första gången få sätta upp skyltar som offentligt identifierar deras Rikets salar.

Under år 1993 bildades 445 nya församlingar. I juni var det sammanlagt 375.351 förkunnare. Antalet närvarande vid Åminnelsen var 1.349.998. Allteftersom antalet förkunnare ökar bearbetas distrikten oftare. På ett väl bearbetat distrikt besökte två systrar ett hem, där en kvinna irriterat utropade: ”Jag har ju redan talat om för er att jag inte vill att ni kommer till mitt hus med ert budskap. Varför kan ni inte ta hänsyn till det?” En av systrarna svarade: ”Ja, vi är många förkunnare. Du har säkert sagt det till någon av våra kamrater, men vi kan ordna så att ingen besöker dig. Ge oss bara ditt namn och din  fullständiga adress, så skall vi vidarebefordra dessa upplysningar till alla vittnen i den här trakten, och då kommer ingen att besöka dig igen.” Då sade kvinnan: ”Nej, ni behöver ju inte gå till några sådana ytterligheter. Ni kan fortfarande besöka mig, men bara inte så ofta.” Kort därefter träffade systrarna samma kvinna i Rikets sal. Vad hade hänt? Jo, när en annan förkunnare hade besökt henne, hade hon gått med på att studera Bibeln!

Trots att Franska Guayana har den minsta befolkningen av alla länderna i Sydamerika frodas det andliga intresset där. I april rapporterade avdelningskontoret sin 21:a toppsiffra i rad för antalet förkunnare, och de har i medeltal 14,5 timmar per förkunnare i tjänsten på fältet varje månad. Också i det landet har ”den lille” blivit ”till tusen”, och de är glada över att vara en del av den ”mäktiga nation” som lovprisar Jehova runt om på jorden. — Jes. 60:22.

På grund av att vittnena skiljer sig så mycket från andra människor, dras människor som älskar rättfärdighet till dem. En äldre syster i Caracas i Venezuela gick till banken för att ta ut lite pengar. Utan att räkna dem stoppade hon ner dem i sin handväska. Men när hon kom hem, upptäckte hon att bankkassören hade gett henne 1.200 bolívarer (drygt 100 kronor) för mycket. Hon ringde upp banken och sade till bankkassören att om han vid slutet av dagen upptäckte att det saknades en del pengar, så skulle han höra av sig till henne. Klockan 17.00 kom han till systerns hem och sade att han saknade 1.200 bolívarer. När systern räckte honom pengarna, utropade han: ”Det här är första gången någon har gjort detta! Jag kunde ha förlorat mitt jobb.” Både vid det här tillfället och vid senare besök på banken passade systern på att vittna. Man kunde snart sätta i gång ett bibelstudium med denne unge man, och han besöker nu mötena i Rikets sal.

När pionjärerna i Chile vittnar, är de väl medvetna om att Jehova vägleder arbetet. (1 Kor. 3:9) Ett par i södra Chile var redo att fara hem igen efter en niotimmarsdag på ett avlägset distrikt, men den sista bussen till Antuco for bara förbi dem  på huvudvägen utan att stanna. De var både trötta och hungriga, och de hade nu en 4 mil lång promenad i uppförsbacke framför sig, och det började bli mörkt och kyligt. Andra fordon passerade också som om paret inte existerade. Medan de promenerade, funderade de över vad Jehova hade i tankarna för dem. Utan att de hade gett något tecken stannade sedan en buss som gick i motsatt riktning för dem, och de steg på den. När de hade stigit av i en stad, erinrade de sig ett par som de hade träffat några månader tidigare. De kanske kände till någon som hade ett fordon och som kunde köra dem till Antuco. Men mannen i huset hade en bättre idé: ”Varför inte övernatta här hos oss?”

När pionjärerna tackade ja, blev frun i huset förtjust och utropade: ”Nu kan vi få ha er alldeles för oss själva, så att ni kan besvara våra frågor!” Och frågade gjorde de — om Jehova, de smorda, den trogne slaven, den stora skaran, vilddjuret osv.! Paret hade skaffat boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden, och de hade studerat den tills de kunde mycket av den utantill. Å, vad de hade bett om att någon skulle komma och hjälpa dem att förstå mer! ”Och här är ni!” Efter ett långt och tillfredsställande samtal bjöd den gästfria familjen på en god måltid och visade dem sedan en bekväm säng. Så tacksamma dessa pionjärer var över att Jehova hade använt dem på det här sättet!

Ibland är det inte vederläggning, utan vänlighet, som tränger igenom det hårda yttre skalet hos dem som är emot. Som det heter i Ordspråken 25:15 kan ”en mild tunga ... bryta sönder ben”. Brumilda Castillo, ett vittne i Ecuador som tidigare har varit nunna, besökte en hängiven katolsk familj. När hustrun fick se vittnet, vräkte hon ur sig otidigheter mot henne. Men vår syster försökte inte vederlägga anklagelserna, utan hon log bara och tackade kvinnan och sade att hon säkert skulle kunna tala med henne någon annan gång. När syster Castillo gick därifrån, mötte hon mannen, som inte bara reagerade som hans hustru hade gjort, utan också befallde  henne att lämna hans ägor. Hon log återigen, tackade honom och sade att hon hoppades få tala med honom någon annan gång. När mannen och hans hustru diskuterade det inträffade, var de förbryllade. Hur kunde hon le och tacka dem, när de hade varit så oförskämda mot henne? De var så imponerade att mannen bjöd in det vittne som kom nästa gång. Vittnet inbjöd dem till ett möte, och de kom. Vem skulle bli den första som hälsade på dem? Jo, just den syster som de hade behandlat så illa. De bad tusen gånger om ursäkt, och hon utnyttjade tillfället att börja besöka dem.

En dag ville mannen veta vad hon tyckte om det kapell som han hade byggt på sina ägor och som han hade fyllt med helgonbilder. Hon frågade om han skulle bli arg på henne, om hon talade om sanningen för honom. ”Naturligtvis inte”, svarade han. ”Kommer du att göra det som Bibeln säger att du bör göra?” frågade hon. ”Jag kommer att göra det redan i dag”, lovade han. Hon började därför visa honom vad det stod i hans katolska bibel om bruket av bilder. Då sade han: ”Jag vill att du skall hjälpa mig att göra mig av med alla de här helgonbilderna.” Det tog fyra dagar att rensa ut dem allesammans och elda upp dem.

Alla som blir Jehovas tjänare måste ta på sig den nya personligheten. Men för somliga kan detta tyckas vara en omöjlig uppgift. En ung man i nordöstra Brasilien, som hade gått med på att studera Bibeln, hade mycket dåligt rykte. Hans familj berättade att det nästan dagligen kom någon hem till dem för att kräva dem på pengar som han hade lånat när han drack. Hans föräldrar fruktade hela tiden att han skulle bli mördad. Alla sade till pionjärerna som studerade med honom att de bara slösade bort sin tid och att han aldrig skulle ändra sig. Men ”Guds ord är levande och utvecklar kraft”. (Hebr. 4:12) När mannen slutade upp att dricka och att leva omoraliskt, gjorde det intryck på hela staden. Hans föräldrar utropade: ”Nu har friden återvänt till vårt hem!” På grund av de förändringar som han har gjort studerar nu tre andra i hans familj, och de är också med vid mötena.

 Nordamerika och Karibiska öarna

Vid mer än ett tillfälle betonade Jesus vikten av att älska sin nästa som sig själv. Man kan visa sådan kärlek på många sätt. En syster på Martinique skriver: ”En morgon när jag körde till mitt arbete erbjöd jag skjuts åt en ung kvinna, som såg ut att inte må så bra. På väg till staden talade jag med henne om Guds uppsåt och den nya världens välsignelser. Hon sade att hennes mamma var ett Jehovas vittne men att hennes eget liv var fyllt av problem och att hon inte trodde att Gud skulle kunna göra något för att förbättra hennes situation. Jag föreslog henne att vi skulle studera Bibeln tillsammans en månad, och hon tackade ja till det. Efter en månad frågade jag henne om hon ville fortsätta. ’Ja, mer än någonsin’, sade hon.

Hennes familjeförhållanden var svåra. När hennes man, som hade en annan kvinna, längre fram befallde henne att lämna huset, hjälpte jag henne och hennes barn. Med tiden lämnade hon Martinique och begav sig till Frankrike, där hon hade blivit erbjuden ett arbete.

En tid senare kom hennes man till min dörr. Jag blev först  rädd, men han hade blivit så imponerad av att hans hustru hade blivit så förändrad och också av mitt uppförande att han nu kom för att be om ett bibelstudium.”

En pionjärsyster på Jamaica, som också är lärare, säger att hon genom att intressera sig för människor och vara vänlig mot dem ofta också kan hjälpa dem andligen. Hon hade lagt märke till att några elever vid institutionen, där hon var anställd, hade svårt för ett visst ämne, och därför gav hon dem omtänksamt extra hjälp. För att hjälpa dem att inse värdet av utbildning använde hon också stoff i boken Ungdomar frågar. Det hon gjorde förändrade attityden hos dem som gav akt på vad hon gjorde. Detta ledde till att hon kunde sätta i gång fyra bibelstudier och lämna en ansenlig mängd litteratur.

Vid avdelningskontoret i Alaska har man nyligen skaffat ett annat flygplan, som är bättre avpassat för vårt arbete än det som man hade tidigare. Det används för att påskynda arbetet med att vittna i de isolerade byarna. På samma tid kan man nu nå omkring dubbelt så många människor som tidigare.

När två förkunnare i Dominikanska republiken knackade på i ett hem, fick de se hur ett par låg på knä och bad där inne. De väntade tills paret var färdigt med sin bön och knackade sedan på nytt. När dessa människor kom till dörren, hälsade de förkunnarna med orden: ”Tack, gode Gud, för att du har lyssnat till vår bön.” De tackade ivrigt ja till erbjudandet att få hjälp med att studera Bibeln. Två dagar senare, när man dryftade skriftställen som fördömde bruket av avgudar, ursäktade de sig genast och samlade ihop alla helgonbilderna i sitt hem. (5 Mos. 7:25) Mannen vände sig till sin hustru och frågade: ”Är vi med Jehova eller med Djävulen?” ”Jehova”, svarade hon. Därmed eldade de upp alla sina helgonbilder — och de hade många. Andligt talat är fälten vita till skörd i Dominikanska republiken, och under de senaste åren har vittnena med glädje välkomnat över 150 andra vittnen, som har kommit från andra länder för att hjälpa dem med insamlandet.

 Öar i Stilla havet

Den 1 mars 1993 var en viktig dag för våra bröder i Filippinerna. Den dagen upphävde Högsta domstolen enhälligt ett domslut som hade fattats av den domstolen år 1959. Man fastställde nu Jehovas vittnens rätt ”att på grund av sina religiösa trosuppfattningar vägra att hälsa den filippinska flaggan”. Elever skulle således inte avstängas från offentliga eller privata skolor, därför att de av religiösa skäl lät bli att hälsa flaggan, sjunga nationalsången och läsa upp ett föreskrivet patriotiskt löfte.

På ön Guam ville en heltidsarbetande syster utöka sin tjänst. Hon längtade efter att få del av den glädje som de förkunnare hade som berättade erfarenheter om fruktbärande bibelstudier. Hon bad ofta till Jehova om detta. När hon tänkte över sin situation, kom hon att inse att det kanske skulle kunna gå att finna personer som ville studera Bibeln just där hon arbetade varje dag. Efter att ha bett Jehova om mod och stöd började hon tala med sina arbetskamrater. Till att börja med var det svårt; de som visade  intresse hånades av de andra. Hon förberedde sig väl för att kunna nå olika personer med de goda nyheterna, och hon fann bönen vara en viktig del av sin förberedelse. När firandet av olika världsliga helgdagar kom på tal, förklarade hon de bibliska skälen till att hon inte tog del i detta. Hon tittade efter sådan litteratur som skulle vara särskilt lämplig för varje individ. Vid ett tillfälle läste hon bara sin bibel tyst, där en arbetskamrat kunde se henne. Och den unga kvinnan blev mycket riktigt nyfiken, och man började studera. Systern började så sakta få i gång lovande bibelstudier. När hon överflyttades till en annan avdelning, öppnades nya möjligheter. En som hon studerade med presenterade henne för en kär vän som också visade intresse och som i sin tur talade med sin mor, bror och svägerska. De studerade alla regelbundet. Så många visade intresse att vår syster måste be andra förkunnare hjälpa henne att ta hand om dem. Ja, vår syster har erfarit att man kan få positiva resultat och stor glädje genom informellt vittnande.

I Australien fick en tonårig förkunnare se en filippinsk kvinna gråta vid en grav, när han var på kyrkogården. Han började samtala med henne och pekade på inskriptionen på sin farfars gravsten: ”Sover i väntan på uppståndelsen”. Detta öppnade vägen för honom att vittna mera. De avtalade om att träffas på samma ställe följande vecka, men hon kom inte. Men den unge mannen gav inte upp. Han och hans mor letade igenom dödsannonserna i den lokala dagstidningen, tills de fann ett namn som verkade filippinskt. Med hjälp av telefonkatalogen tog de kontakt med kvinnan. Hon förklarade att hon hade missat det avtalade mötet på grund av transportproblem. Men hon var absolut intresserad, och man avtalade om ett bibelstudium. Intresse för människor och ihärdighet skänker ofta goda resultat.

 Länder där förhållandena har blivit gynnsammare

Det har skett häpnadsväckande förändringar under de fem senaste åren. I åtminstone 35 länder har hinder undanröjts, så att man nu kan förkunna Rikets budskap friare. I många av dessa länder har förbud hävts, eller också har Jehovas vittnens religiösa sammanslutning blivit lagligen inregistrerad. Vilket stort fält är det inte som har öppnats! Vad gör man för att odla det?

Tolv missionärer har sänts till Estland, och 20 pionjärer med särskilt uppdrag har också sänts dit från Finland. Åtminstone 200 andra förkunnare har flyttat till Estland för att tjäna på distrikt där behovet är större. Bröderna rapporterar: ”Befolkningen i Estland vill mycket gärna samtala om Bibeln. Nästan alla välkomnar budskapet.”

I Maardu i Estland fick bröderna gratis mark att bygga en Rikets sal på, men borgmästaren hade ställt upp vissa villkor: 1) Vittnena måste göra i ordning den lilla parken intill salen; 2) Rikets salen måste vara färdig den 15 oktober 1993; 3) mötena måste vara öppna för alla stadens invånare, och  4) vittnena måste berätta för Maardus invånare om Bibelns budskap och undervisa dem om det rätta levnadssättet. Bröderna gick villigt med på borgmästarens fyra önskemål!

Sedan Jehovas vittnens arbete på Kap Verde blev lagligen inregistrerat år 1991, har tio missionärer blivit förordnade till detta distrikt. Vad får de för resultat? Ett missionärspar rapporterar att de leder studier med 70 personer, av vilka somliga efter bara två eller tre månader har börjat leda studier med andra. En isolerad grupp på sex förkunnare gladde sig, när 150 personer kom för att lyssna på ett tal av kretstillsyningsmannen. Och den nationella televisionen bevakade byggandet av den första Rikets salen i landet.

Den 8 januari 1993 förklarade Högsta domstolen i Zaire att förbudet mot Jehovas vittnen var olagligt. År 1993 tog 75.944 förkunnare där del i tjänsten på fältet. De ledde 163.454 bibelstudier i hem. Dessutom var 310.088 personer närvarande vid Åminnelsen.

För mer än 25 år sedan vägrade den kambodjanska regeringen att förnya George och Carolyn Crawfords visum, och de måste därför lämna sitt missionärsdistrikt. Under större delen av de år som gått sedan dess har det inte funnits några vittnen i Kambodja. Men förra året blev broder Crawford vänligt mottagen av ministern för Kambodjas religionsdepartement. Ministern ville veta vilken nytta det kambodjanska folket skulle få av att våra missionärer återigen tilläts komma in i landet. Andra religiösa grupper hade lovat materiella fördelar. Men broder Crawford förklarade att Jehovas vittnen lär människor att leva enligt Bibelns lagar och principer och att detta skänker andliga, moraliska och praktiska fördelar och att de som lär sig detta också blir bättre medborgare. Ministern var nöjd. Man gav genast tillstånd till att två missionärer fick komma in i landet och att fler skulle få komma. Den 20 januari 1993 fick man ett brev i vilket Sällskapet Vakttornet fick tillåtelse att öppna ett kontor i  huvudstaden, Phnom Penh, för predikandet av den kristna ”Jehova”-religionen.

Efter att ha varit förbjudna i Rumänien i 40 år fick Jehovas vittnen där lagligt erkännande år 1990. De har gjort gott bruk av sina ändrade förhållanden. Det gångna året hade man en 15-procentig ökning. Man har redan byggt eller håller på att bygga 130 Rikets salar. En del förkunnare tar initiativet att söka nå områden där det inte har funnits några vittnen. I september 1991 flyttade två systrar till den lilla staden Urziceni, närmare 6 mil från Bukarest. Då fanns det inga vittnen i den staden, men nu är 10 personer döpta, och 66 personer var med vid Åminnelsen. Vem leder mötena? Först organiserade och ledde systrarna dem. Men nu reser en broder på närmare 80 år som är biträdande tjänare tre gånger i veckan 30 kilometer för att leda mötena. En gång i månaden håller olika äldste från Bukarest offentliga föredrag och leder Vakttornsstudiet i gruppen.

Också i en del länder där Jehovas vittnen fortfarande är förbjudna kan de nu lättare utföra sin tjänst. I ett av dessa länder bearbetar förkunnarna nu sina distrikt grundligare genom att besöka varje hem i stället för att som tidigare ta ett hus här och ett där för att undvika att bli upptäckta. I en stad stoppades en grupp förkunnare av myndighetspersoner, som granskade deras identitetspapper och förhörde dem. Bröderna förklarade att de studerade Bibeln och att de ville delge andra det de fick lära sig. Myndighetspersonerna bad om ursäkt för att de hade besvärat dem och lät dem gå. Det var en glädjerik dag av teokratisk tjänst.

I ett annat land, där Jehovas vittnen har blivit grymt misshandlade, har de på senare tid kunnat ha möten och predika mer öppet. Det landet är Malawi. När de tidigare hade en liten sammankomst, brukade de sätta upp ett grässtaket runt huset där den hölls för att ljuset från lamporna inte skulle synas utifrån. Men i en krets insåg man att de lokala  myndigheterna, vilka var medvetna om deras möten, inte längre vidtog några åtgärder mot dem, så när de nyligen hade en sammankomst, byggde de inget staket, och de sjöng till och med våra sånger. När en lokal tjänsteman i en annan trakt fick se en broder predika på torget, sade han: ”Var inte rädda för oss längre. Vi vill att ni skall predika, och vi borde också vara med bland er.” Och i ytterligare ett annat område hände det att en person, som i likhet med Saul från Tarsos var ledare för dem som förföljde vittnena, tackade ja till ett bibelstudium. Snart slöt sig andra till studiet, och antalet av dem som nu studerar ökade till 26. När den förste mannen blev döpt, steg antalet av dem som studerade till 66 som en följd av hans förändrade handlingssätt. Den 12 augusti 1993 hävdes så äntligen det 26 år långa förbudet mot Jehovas vittnen i Malawi. Vilken orsak till glädje var inte det!

Händelseutvecklingen i Albanien har verkligen varit uppmuntrande. I slutet av oktober 1992 skickades 16 pionjärer med särskilt uppdrag från Italien och 4 från Grekland till Albanien. Efter en vecka i Albanien hade de redan satt i gång 90 bibelstudier, trots att de precis hade börjat lära sig språket! I Gjirokastër gjorde det som en radiohallåman fick lära sig av en av pionjärerna med särskilt uppdrag så djupt intryck på honom att han i radion meddelade: ”Jehovas vittnen kommer att besöka era hem. De kommer att samtala med er om hur man kan bevara ett lyckligt familjeliv och lära er vad Bibeln säger. Släpp in dem och lyssna på dem.”

Sedan förbudet mot Jehovas vittnen i Benin hävdes år 1990, har skaror av människor strömmat till Jehovas vittnens möten. Under det gångna året var 15.951 personer närvarande vid Åminnelsen — närmare fem gånger antalet förkunnare. I en församling med 37 förkunnare var 698 personer närvarande!

År 1992 togs de slutliga stegen för att Jehovas vittnen i Togo skulle få lagligt erkännande, och därigenom markerades  slutet på det förbud som hade införts år 1978. Tusentals människor var angelägna att få studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. År 1993 ledde de 7.125 förkunnarna 19.014 bibelstudier. I huvudstaden Lomé finns det 4.200 förkunnare i 33 församlingar, vilka församlas i sex Rikets salar. De är i trängande behov av fler ställen där de kan församlas. Trots att det rådde politisk oro och omkring 300.000 personer flydde från Lomé till grannländerna, ordnade den styrande kretsen med att ett nytt avdelningskontor kunde öppnas där den 1 juni 1993. Detta var verkligen uppmuntrande för bröderna i Togo!

I februari 1993 hävdes det 23-åriga förbudet mot Jehovas vittnen i Kamerun. Så här skrev en tidning i Kamerun om Jehovas folk, när den kommenterade regeringens beslut: ”Socialt visar de ett uppförande som inte har någonting gemensamt med skrymtaktigheten hos dem som omger dem, ... de predikar genom exempel.” Tidningen tillade att genom att vittnena har fått frihet att utöva sin religion ”möter alla de gamla kyrkorna i kristenheten en mycket stor utmaning”. Trots det långvariga förbudet finns det nu 19.268 vittnen i Kamerun, och 67.671 var närvarande vid Åminnelsen det gångna året.

Hur är det då med de länder som ligger inom det tidigare Sovjetunionen? Som vi tidigare har påpekat hölls några av de mest spännande sammankomsterna år 1993 i den här delen av världen. Under det gångna året ägnade våra bröder i 12 av dessa länder sammanlagt 14.180.165 timmar åt arbetet med att förkunna om Guds kungarike, 14.973 nya lärjungar blev döpta, och vid tiden för Åminnelsen församlades 256.242 personer för att högtidlighålla minnet av Jesu Kristi död. Ja, det är uppenbart att också dessa länder kommer att vara väl representerade i den stora skaran ”ur alla nationer och stammar och folk och tungomål”, som skall få överleva den kommande stora vedermödan med utsikt till evigt liv i Jehovas rättfärdiga nya värld. — Upp. 7:9, 14.