Grekland

DEN 25 maj 1993 var en omfattande rättslig strid äntligen över. Den hade börjat drygt sju år tidigare på en soldränkt ö i Medelhavet och nådde sin kulmen i den mest aktade domstolen i Europa. I mars 1986 gick ett äldre par med efternamnet Kokkinakis från dörr till dörr och resonerade med sina grannar om Bibeln på den grekiska ön Kreta. De talade med en kvinna vars man visade sig vara kantor i grekisk-ortodoxa kyrkan. Han uppskattade inte att Jehovas vittnen kom på besök och ringde därför polisen. Paret arresterades.

Minos Kokkinakis förde sedan en kamp och överklagade domsluten, protesterade mot bötesstraffen och förde fallet vidare hela vägen till kassationsdomstolen, dvs. Högsta domstolen i Grekland, vilken avvisade hans överklagande. År 1988 vände sig därför Kokkinakis till Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna. Denna kommission, bestående av jurister som  representerar de nationer som är medlemmar i Europarådet, bestämde att fallet skulle tas upp i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Så skedde också på hösten 1992. Den 25 maj 1993 avkunnade domstolen sin dom, med röstetalet sex mot tre: Grekland hade verkligen begått brott mot de mänskliga rättigheterna. Grekland hade brutit mot religionsfriheten.

Men vad var förspelet till denna väldiga kamp för grundläggande mänskliga rättigheter? Varför fick Jehovas vittnen föra en sådan kamp i ett land som sedan länge varit känt för att ha så höga ideal? Vad är Grekland för ett slags land?

Vågornas gång i historien

Vågorna har under tidernas gång sköljt in mot Greklands kust. Detta land ligger längst ner på en bred halvö som skjuter ut i Medelhavet och omges av hundratals öar i Egeiska havet och Joniska havet. Dess många, ja otaliga, stränder har således drabbats av fler vågsvall och fler stormar än någon kunnat räkna. Ända sedan den stora översvämningen på Noas tid har Grekland drabbats av stora vågor som svallat fram och tillbaka i landets historia. En del säger att den västerländska civilisationen föddes här.

Noas sonson Javans familj bildade en våg av människor som strömmade in från öster, och många från den familjen lockades att bosätta sig i Grekland. * De förde tydligtvis med sig berättelser om den stora översvämningen och om den värld som översvämmades då på Noas tid. Några av det forntida Greklands myter bär alla märken av att vara förvrängda och förvanskade versioner av de verkliga händelser som omtalas i Bibeln.

Det forntida Greklands historia är i själva verket inflätad i Bibelns historia. Den hebreiske profeten Daniel förutsade på  500-talet f.v.t. att historiens vågor skulle föra Grekland upp till en topp som världsvälde. Daniels ord beskriver så exakt Alexander den stores häpnadsväckande erövringar, hans plötsliga bortgång och den efterföljande uppdelningen av hans rike i fyra delar att somliga forskare har försökt — utan framgång — bevisa att dessa ord i Bibeln måste ha skrivits i efterhand. — Dan. 7:2; 8:5—8, 20—22.

Bibeln anger inte i detalj under vilken tidsperiod Grekland härskade över Israel, men de kristna grekiska skrifterna bär tydliga spår från den tiden. Många av Jesu efterföljare under första århundradet talade och skrev grekiska, som var det allmänna språket i den civiliserade världen på den tiden. De tankar och idéer som sådana grekiska filosofer som Platon och Aristoteles uttryckte florerade också bland judarna på Jesu tid. Aposteln Paulus tänkte utan tvivel på sådana upphöjda tänkare, då han skrev till församlingen i Korinth om att Guds ord kan riva ner starka förskansningar i form av tankebyggnader. — 2 Kor. 10:4, 5.

Kristendomen blomstrar och vissnar bort

Grekland var det första europeiska land som besöktes av en Jesu Kristi apostel. Paulus steg i land i hamnstaden Neapolis och besökte sådana städer som Filippi, Thessalonike och Berea i norr och Athen och Korinth i söder. Med den energi som kännetecknade den första tidens kristendom blomstrade snart församlingar i städer som dessa. Och de brev som Paulus skrev till de kristna i Filippi, Korinth och Thessalonike, liksom också de brev som han skrev till de kristna på andra orter medan han var i Grekland, har stärkt tron hos miljoner kristna sedan dess.

Men tyvärr dröjde det inte lång tid efter det att aposteln Johannes dött — den siste aposteln, han som skrev ner den märkliga uppenbarelse som han fick medan han satt fängslad på den grekiska ön Patmos — förrän en annan flodvåg gick  över Grekland. En mörk våg av avfällighet vällde in över den kristna församlingen och förorenade flertalets tro. Församlingar antog sådana oskriftenliga läror som den om själens odödlighet, det brinnande helvetet, treenigheten och uppdelningen i präster och lekmän.

Århundraden av andligt mörker följde. Under den tiden fick påven i Rom den främsta ställningen i kristenheten, medan patriarken av Konstantinopel ledde kyrkan i Grekland och länderna öster därom. År 1054, då år av spänningar mellan Öst och Väst kulminerade och en debatt angående en oklar teologisk sak ledde till den stora schismen, skildes ortodoxa kyrkan från den romersk-katolska. Grekland bibehöll sin lojalitet mot den förstnämnda kyrkan. Faktum är att ännu i dag tillhör 98 procent av Greklands tio miljoner invånare grekisk-ortodoxa kyrkan, en självständig medlem av ortodoxa kyrkan i Öst.

Ortodoxa kyrkan har under lång tid blandat sig i politiken. Det muslimska osmanska riket härskade över alla de europeiska ortodoxa länderna utom Ryssland från 1400-talet till en bit in på 1800-talet, medan erövrarna gjorde patriarken av Konstantinopel till den världslige härskaren över alla ortodoxa ”kristna” i riket.

På 1820-talet gjorde Grekland uppror mot det osmanska riket, och då spelade den grekisk-ortodoxa kyrkan en viktig roll i att främja nationalismen i Grekland liksom landets självständighet. Prästerskapet har varit en dominerande kraft i grekisk politik sedan dess och har rentav fått betalt av staten. På grund av att prästerna har haft ett sådant enormt inflytande i Grekland har Jehovas vittnen i vår tid blivit mycket förföljda där.

Landet och dess folk i dag

Strax efter sekelskiftet började vågen av sann kristendom välla in över Grekland igen. I början av 1900-talet fann  förkunnarna att landet och dess folk i mycket var precis som på Paulus’ tid, omkring 1.900 år tidigare.

Genom att landet har en kustlinje som inte är rak, utan går in i många djupa vikar, och det dessutom finns en mängd öar — vilka utgör 20 procent av landet — finns det ingen del av Grekland som ligger långt från havet. Fiske och sjöfart hör därför fortfarande till de populära näringarna. Landet är kuperat och mycket bergigt och har inte mycket odlingsbar jord, även om det finns några bördiga dalgångar på några ställen vid kusten och i de centralare delarna av landet. Klimatet med dess heta, torra somrar är idealiskt för odling av oliver och vindruvor.

Hur är då folket? Grekerna är kända över hela världen som livfulla, färgstarka, passionerade och frikostiga människor. De har i allmänhet mycket bestämda uppfattningar och tvekar inte att göra dem kända. När Paulus första gången besökte Athen, fann han att ”alla athenare och de tillresande utlänningarna [inte] brukade ... tillbringa sin lediga tid med något annat än att berätta om något eller att höra på något nytt”. (Apg. 17:21) Även i vår tid älskar greker att sitta långa stunder på torget eller vid marknaden och tala om politik, filosofi och religion. De är dessutom ytterligt lojala — en egenskap som de ortodoxa prästerna ibland har utnyttjat.

I början av 1900-talet

Sanningens vatten kom tillbaka till Grekland som ett resultat av utvandringen. Många greker flyttade till Förenta staterna, där de kom i kontakt med bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades då, och började älska sanningen i Bibeln. Snart var de ivriga att få berätta för sina släktingar där hemma om det som de hade lärt sig. De brev och traktater som de sände hem visade sig vara säd som ofta föll i god jord. Men många insåg att det inte räckte med att bara sända hem traktater. En del av dem reste hem till Grekland för att besöka  sina släktingar, medan andra återvände för att bosätta sig i sitt hemland.

Georgios Kossyfas, en grek som hade lärt känna sanningen år 1900 i Förenta staterna, sändes till Grekland år 1905 av Charles Taze Russell, president för Watch Tower Bible and Tract Society. Han tog med sig Studier i Skriften. Ioannis Bosdogiannis, som var predikant och professor i engelska på ön Kreta, översatte denna bokserie till grekiska. Den trycktes och distribuerades till boklådor i Athen och hamnstaden Pireus — och var till och med utställd i Hestia, den välkända bokhandeln på Stadiongatan i Athen. Broder Kossyfas utförde också ”gatutjänst” genom att sätta upp böckerna på en låg mur runt den grekiska parlamentsbyggnaden och besvara fotgängarnas frågor.

På Kreta fann Ioannis Bosdogiannis en ivrig och studiesinnad man — en fotograf vid namn Athanassios Karanassios, som omfattade sanningen år 1910. Han studerade även forna tiders hebreiska och koiné- eller allmängrekiska, men också engelska.

En av de första som visade intresse i Athen var en lam man som hette Ekonomou och bodde i Exarhia. Omkring år 1910 tog han också ivrigt emot sanningen och förkunnade den nitiskt för andra. Men eftersom han var bunden till sängen, skrev han ner skriftställen på papperslappar och slängde ut dem genom fönstret i hopp om att någon som passerade skulle finna dem. Han skickade också traktater och skrev brev till intresserade personer. Sedan reste Michalis Triantafilopoulos, en ung man som just hade lärt känna sanningen, till städer och byar för att dela ut fler traktater och hjälpa intresserade att få kontakt med varandra.

De första mötena hölls i broder Ekonomous hem. Snart organiserade man en annan grupp i Pireus, hemma hos broder Kossyfas. Vid sina möten använde de Studier i Skriften och  annan litteratur som den trogne och omdömesgille slavens klass hade gett ut. (Matt. 24:45—47) De blev utan tvivel mycket entusiastiska och glada, då de fick veta att broder Russell planerade att besöka Grekland.

Broder Russell besöker Grekland

I samband med sin resa runt jorden besökte broder Russell Athen och Korinth år 1912. Då fanns det bara omkring 12 förkunnare i Grekland. Han höll ett tal i en klubblokal för affärsmän i Athen, i just den stad där Paulus hade irriterat sig på den otyglade avgudadyrkan som förekom där då, ungefär 1.900 år tidigare. (Apg. 17:16) Det kom så många för att höra talet att man fick ordna så att han höll det en gång till. Men den gången kom många grekisk-ortodoxa präster som störde talet och ställde till bråk. Senare satte sig broder Russell på sängkanten hos broder Ekonomou och besvarade många bibliska frågor.

Broder Russell for sedan vidare med tåg till Korinth. Till hans stora förvåning hade man ordnat så att han fick tala i den grekisk-ortodoxa S:t Paulskyrkan! Stadens borgmästare var där och även flera präster och officerare. Hans tal hade temat ”Efter detta”. Det blev väl mottaget, och han blev ombedd att hålla det en gång till. Efteråt tog borgmästaren med honom ut på en guidad tur i denna forntida stad, där Paulus en gång ägnade ett och ett halvt år åt att bygga upp församlingen av smorda kristna. — Apg. 18:11.

Broder Rutherford kommer på besök

Den 28 september 1920 rullade Simplon—Orientexpressen in på stationen i Athen med Sällskapet Vakttornets andre president, J. F. Rutherford, ombord. Tidningen Athina annonserade hans tal med temat ”Millioner som nu lefva skola aldrig dö”. Han talade också på Areopagen, eller Areskullen, där Paulus hade vittnat så effektivt omkring år 50 v.t. (Apg. 17:22—34) Senare skrev broder Rutherford mycket  träffande: ”Grekland är ett land fullt av präster, men vi tror att människor där är vakna för det faktum att de har blivit duperade och vilseledda av sina blinda ledare. Vi tror att det där finns ett vidsträckt fält att vittna om sanningen på.”

Broder Rutherford såg också behovet av en bättre organisation i Grekland. Före år 1922 fanns det ingen officiell organisation. År 1922 upprättade Sällskapet Vakttornet ett avdelningskontor på Lombardougatan i Athen, med Athanassios Karanassios som föreståndare. När verksamheten hade organiserats, sändes resande talare till de största städerna; andra sändes till mindre städer och byar. Allt som allt fanns det då omkring 20 outtröttliga arbetare på fältet.

De goda nyheterna sprids genom offentliga föredrag

De offentliga föredragen spelade en nyckelroll i spridandet av de goda nyheterna under dessa tidiga år. När talet ”Alla nationer marschera mot Harmageddon, men millioner som nu lefva skola aldrig dö” skulle hållas, gick den lilla församlingen i Athen till aktion. Stadsfullmäktige tillät att man använde Athens stadsteater kostnadsfritt. Tidningen Athina annonserade talet i stora rubriker. Broder Karanassios höll talet i en fullsatt lokal, och det hölls en gång till i Odeon på Phidiougatan. Många fick broschyren Millioner som nu lefva skola aldrig dö!

Georgios Douras, en välkänd poet och juridikstuderande, lärde känna sanningen år 1920 genom att läsa en traktat. Han tjänade som pilgrim, dvs. som resande tjänare, från år 1922 till år 1925. I november 1923 höll han ett offentligt föredrag i en biograf i hamnstaden Patras på västkusten. Bland de närvarande var Pavlos Grigoriadis, en välutbildad man som senare blev bibelforskare. Hans bror Grigoris lärde också känna sanningen, och han är fortfarande verksam och tillhör Betelfamiljen i Grekland.

 Samma år höll broder Douras ett offentligt föredrag i staden Kalamata. Dimitris Logiotatos minns och säger: ”Hela samhället blev lika förvånat som jag, då vi såg annonserna för talet ’Millioner som nu lefva skola aldrig dö’. Jag beslöt att gå och lyssna. När jag kom dit, var lokalen fullsatt. Jag fick sitta bakom herr Trempela, en teolog och professor vid Athens universitet, en man som var känd som ortodoxa kyrkans talesman. Jag uppfattade varenda liten detalj i den andliga kamp som fördes mellan bibelforskarna och denne framstående teolog. SANNINGEN triumferade! Efteråt fick jag ett antal broschyrer med samma titel som talet. Jag läste igenom hela broschyren på en enda kväll. Full av glädje sprang jag för att dela ut dessa underbara broschyrer åt mina vänner och släktingar.”

”Ta steget över till Makedonien och hjälp oss”

Över hela världen känner de kristna till den angelägna uppmaning som aposteln Paulus fick genom Guds ande att predika i området Makedonien: ”Ta steget över till Makedonien och hjälp oss.” (Apg. 16:9) Paulus på sin tid begav sig först till Makedonien, men i vår tid, under det här århundradet, spreds de goda nyheterna till Makedonien lite senare än till de södra och mellersta delarna av Grekland.

Ett offentligt föredrag startade predikoverket i just den stad i Europa dit Paulus först kom — Kaválla, antikens Neapolis. Nikolaos Kouzounis minns vad som hände år 1922: ”Jag hade känt mig orolig andligt sett. Ungefär samtidigt annonserade tidningen Simaia att ett offentligt föredrag med temat ’Millioner som nu lefva skola aldrig dö’ skulle hållas i ett kafé. Efter talet fick jag broschyren Kan de levande tala med de döda?” Broder Kouzounis blev djupt rörd av det han lärde sig och for därför snart i väg med bil tillsammans med en kamrat för att ägna flera månader i sträck åt att predika i byar och städer ända bort till den turkiska gränsen. De goda  nyheterna spreds till Alexandroúpolis i nordost, liksom också till Nea Orestiada, Sakkos och halvön Chalkidike.

Thessaloniki (eller Saloniki) är Greklands näst största stad. Det är en gammal stad med nära anknytning till aposteln Paulus’ och hans kamraters verksamhet. Redan år 1926 predikade Spyros Zacharopoulos, tidigare militär, och Thanasis Tsimperas, lärare, i det området. Diogenis Kontaxopoulos frambar de goda nyheterna till byarna kring Serres från år 1928 till år 1933. Östra Makedonien och västra Thrakien fick budskapet om Guds kungarike genom det trogna predikande som Yiannakos Zachariadis utförde.

Hur nådde de goda nyheterna ut till dessa avlägsna trakter? En del bröder som blev förvisade som straff för sitt okuvliga predikande fick tillåtelse att välja förvisningsort. Broder Kouzounis från Kaválla blev förvisad till halvön Chalkidike år 1938. Han bad Jehova om vägledning och valde sedan byn Nea Simantra. När byborna där frågade varför han blivit förvisad, brukade han tala om för dem att det berodde på att han var kristen. Detta tankeväckande svar ledde till många samtal och resonemang — och han var mycket skicklig i att använda Bibeln. Med tiden bildades en församling i Nea Simantra. Därifrån spreds de goda nyheterna till Galátista, där ytterligare en församling bildades. I Nea Moudania blev en grupp kvinnor troende — systrarna Mastoraki, Stampouli och Nteniki. De undervisade andra i Floyita, vilket resulterade i att en församling bildades även där. Sanningen spreds sedan vidare till Kassándra.

Sanningen når Thessalien

De goda nyheterna spreds tidigt i Thessalien, ett område i mellersta Grekland, och särskilt i två mindre byar, Kalamaki nära Lárisa och Eleftherohori nära Tríkala. I november 1922 var Georgios Koukoutianos, en lärare som blivit avskedad på grund av att han var bibelforskare, ute och reste, och eftersom vädret var så dåligt, fick han tillbringa natten i Kalamaki  hemma hos Dimitris Pardalos. Han vittnade för sin gästfrie värd. Vad ledde det till? Dimitris och två andra ortsbor, Theodoros Pardalos och Apostolos Vlahavas, lärde känna Jehova.

Dessa tre började vittna från hus till hus i de kringliggande byarna. De ägnade också två eller tre månader per år åt att predika på distrikt lite längre bort och återvände sedan till sin by för att hämta nya krafter och för att tjäna ihop så pass mycket pengar att de kunde klara flera kampanjer längre fram. De färdades till fots, nerlastade med litteratur och olika produkter som de fått som ersättning.

Men livet var inte tråkigt för dem. Det hände många lustigheter. En av dem berättar: ”En gång skulle vi vada över en flod. Det var vinter, och vattnet var kallt. Eftersom jag var den större av oss två, föreslog jag att jag skulle bära min kamrat på ryggen. För att slippa vada över floden två gånger bar jag våra litteraturväskor i ena handen, våra skor och strumpor i den andra och en korg full med ägg i munnen. Men när vi kom till mitten av floden, gjorde jag det misstaget att jag frågade min kamrat på ryggen om han mådde bra. Då tappade jag naturligtvis genast korgen med ägg. Jag försökte fånga den, men då tappade jag skorna, strumporna och litteraturen. När jag sedan försökte rädda dessa saker, föll brodern i vattnet!” De skrattade i åratal åt denna minnesrika överfärd.

Arbetet på lantdistrikten var en utmaning. När vittnena spred traktaten Ecklesiasticismen anklagad, fick de ibland sitta häktade på polisstationer och sedan inställa sig i rätten. Men förföljelsen stärkte deras tro och nitälskan för Guds kungarike. Resultatet blev att medlemmarna i församlingen i Kalamaki stadigt ökade i antal från och med år 1930.

Motstånd inifrån församlingen

År 1931 antog Guds folk namnet Jehovas vittnen. Men det var inte alla som godtog det. Kostas Ekonomou från Lárisa  berättar: ”Så snart jag lärde känna det nya namnet sprang jag för att förmedla denna glädjande nyhet åt bröderna i vår trakt, men det underliga var att dessa bröder sade: ’Vi kan inte ändra namn.’ De ville inte kallas Jehovas vittnen.

Vid vårt nästa möte tillrättavisade jag dem för deras inställning. Hur reagerade de? Alla tio bröderna reste sig upp och kastade ut mig från mötet! Men nästa dag började jag predika i tron att Jehova skulle ge mig en annan församling. Denna första grupp av bröder slutade att komma tillsammans på möten, och så småningom upplöstes den. Det var bara ett par bröder som förblev trogna i Lárisa.”

Det visade sig också finnas andra inom Jehovas organisation som inte villigt och glatt följde organisationens ledning. Predikoverket blev ett prov för somliga. År 1928 var det 168 personer som tog del av emblemen vid åminnelsen av Kristi död. Men samma år fanns det bara 97 förkunnare av de goda nyheterna i Grekland! Allteftersom predikoverket blev mer organiserat, sållades de som vägrade att ta del bort undan för undan.

Verket växer trots motstånd i Eleftherohori

År 1923 lyste den första strimman av sanningens ljus över byn Eleftherohori nära Tríkala. En broder vid namn Ioannis Kostarellos kom hem från Amerika till sin hemby Exalofos och började predika där från hus till hus. Hans bror Dimitris reagerade gynnsamt, och de två predikade regelbundet i trakten i närheten av Eleftherohori. År 1924 träffade de Georgios Papageorgiou, som senare berättade: ”Först var jag motståndare. Jag sade till dem: ’Säg mig, skall ni outbildade gettjuvar från Exalofos undervisa oss om evangeliet? Vi har våra präster och biskopar, och de är utbildade män! Sköt ert och låt oss vara i fred.’ De gick, men kom tillbaka längre fram. Jag närmade mig dem för att lyssna till vad de hade att säga. Och vad fick jag höra? ’Det är skrivet’ i den eller den boken  i Bibeln. Det fick mig att tänka.” Han började snart predika tillsammans med dem.

År 1925 reste de här tre bröderna till Athen, och där blev de döpta. De fortsatte att predika tillsammans, och år 1928 tog Georgios Papageorgious brorson och även hans svärson från den närliggande byn Valtino emot sanningen.

När Nicos Karathanassis tog emot sanningen, uppmanade hans släktingar honom att lämna Valtino. Hans kusiner tog honom i håret och skulle kasta honom till marken, men då ingrep hans far. Hans bror Georgios började också tjäna Jehova, och förföljelsen fortsatte. Fanatiska släktingar lyckades rentav övertala Georgios’ hustru att döda honom medan han sov. Men Georgios vaknade just då hans hustru stod med yxan i handen och skulle hugga till. Han talade då så vänligt med henne att hon lade ner yxan, för hon såg skillnaden mellan sin mans uppförande och hans anklagares. Hon gick framåt i sanningen, och det gjorde också några andra släktingar — hela familjer började tjäna Jehova. En av Georgios’ söner, Kostas Karathanassis, utexaminerades från Vakttornets Bibelskola Gilead år 1975. Han och hans hustru, Maria, tjänar som missionärer på Cypern.

Vasilis Avgerinos var lärare i Eleftherohori, när han första gången träffade bibelforskare i september 1927. Han minns och säger: ”Så snart jag kom fick jag veta att en ’frimurare’ vid namn Georgios Papageorgiou spred falska läror i samhället. Eftersom jag var lärare, skulle jag ’sätta honom på plats’.” Broder Papageorgiou berättar: ”Jag diskuterade med denne lärare, och byborna var imponerade av hans vältaliga sätt att besvara mig. De skrattade och sade: ’Vi bybor vet inte mycket, och du framställer dig som en utbildad man. Men försvara dig nu inför läraren!’” Men bara några dagar senare frågade denne lärare broder Papageorgiou efter första bandet av Studier i Skriften. Snart ville han ha hela bokserien. Vad blev hans reaktion? Han minns och säger: ”Äntligen hade jag nu funnit  SANNINGEN!” Både han och hans hustru började ta del i predikoverket.

Det fanns nu sju förkunnare i området. Förföljelse drabbade oss från alla håll. Broder Avgerinos berättar: ”Vi blev skymfade offentligt, människor uttalade förbannelser över oss på gatorna, vi blev anmälda för polisen och utbildningsdepartementet, vi blev förda inför domstol och vanhedrades. Men till vår stora glädje blev några av dessa hånfulla och anklagande människor senare bröder och förenade sig med oss i predikoverket.”

De grekiska öarna — Kreta

De grekiska öarna är kända över hela världen för sin vackra natur och sitt soliga väder. Aposteln Paulus besökte några av dessa klippiga kalkstensstränder i Egeiska havet. Han stannade till på Mitylene, Chios och Samos, då han återvände från sin tredje missionsresa år 56 v.t. (Apg. 20:14, 15) Tydligtvis var han också en tid på Kreta, men om han besökte andra grekiska öar vet man inte. (Tit. 1:5) Aposteln Johannes satt fängslad på ön Patmos, och några andra grekiska öar har använts även i vår tid för fångar som dömts till förvisning. — Upp. 1:9.

Efter sitt besök i Athen år 1920 besökte broder Rutherford också städerna Chania och Heraklion på ön Kreta. Tre år senare såg Nicos Benierakis från byn Douliana boken Guds Harpa i en skoaffär. Han kom senare i kontakt med Ioannis Bosdogiannis i Chania, den man som hade översatt C. T. Russells böcker. Tre bröder bildade en grupp i Douliana. Men tyvärr började professor Bosdogiannis ge ut egna små broschyrer och ville inte längre samarbeta med Sällskapet.

Men en ödmjuk lärare vid namn Manolis Lionoudakis gjorde framsteg i sanningen. Han fick inte bo kvar hemma. Han slutade därför att arbeta som lärare och började i stället arbeta som pionjär i Heraklion. Han gick igenom hela staden från hus till hus. På grund av denna verksamhet ställdes han  inför rätta och dömdes till ett års förvisning på ön Amorgos i Kykladerna. Han minns och säger: ”När jag hade varit där i sex månader, kom plötsligt en man vid namn Kokkinakis från Kreta. Jag hade talat med honom om sanningen där. Han visade intresse, och nu var han här, straffad och förvisad för sin nya övertygelse! Äntligen hade jag en kamrat som jag kunde studera Vakttornet tillsammans med. Det var i havet vid Amorgos som denne min kamrat döptes.”

Broder Kokkinakis är nu 84 år och har tjänat Jehova troget i 54 år. År 1938 var han det allra första Jehovas vittne som arresterades för brott mot lagen angående proselytvärvning. Hans senaste rättsliga strid nämndes i inledningen av denna skildring. Allt som allt har han arresterats mer än 60 gånger för att han fridsamt utövat sin gudsdyrkan.

Från en så ringa begynnelse finns det nu 13 församlingar på Kreta, vilket vittnar om att bröderna och systrarna har hållit ut och arbetat hårt under många svåra år.

Samos

Ett av de första vittnena på ön Samos, Dimitris Makris, minns hur han lärde känna sanningen: ”I januari 1926 hörde jag en av bibelforskarna presentera sig och tala i en affär. Nästa dag var Penelope och jag med vid en diskussion. Jag frågade bröderna hur de kunde ge svar från Bibeln så snabbt. ’Man måste studera Bibeln’, svarade de mig. De visade mig boken Guds Harpa och hur man studerar den. Vi var en grupp om fem personer som studerade boken varje kväll till tidigt på morgonen. Vi blev sedan döpta mot slutet av året, då en pilgrim, broder Koukoutianos, kom på besök. År 1927 hölls en liten sammankomst på Samos med 40 personer närvarande från ön.

Vi beslöt oss för att besöka alla byarna på ön med den enda publikation vi hade, dvs. broschyren Helvetet, med undertitlarna ’Vad är det? Vilka äro där? Kunna de komma ut?’ I by efter by blev vi slagna. I mars 1928 förde en präst mig och en  syster från Förenta staterna inför domstol — trots att han hade slagit oss. Vid förhöret frågade domaren som ledde förhöret prästen: ’Hade du inte [ett träd] i byn som du kunde hänga honom i?’ Jag blev dömd till två månaders fängelse, så jag fick fira Åminnelsen ensam det året.”

Jehova har välsignat brödernas uthållighet och hårda arbete. Det finns nu tre blomstrande församlingar på Samos.

En ringa begynnelse på ön Korfu

År 1923 fanns det fyra bröder på Korfu, en vacker ö på Greklands västkust, mitt emot det italienska fastlandet. Georgios Douras och Christos Papakos minns arbetet under de åren: ”Vi bestämde oss för att hålla ett offentligt föredrag i en teater i öns största stad. Klockan 10 på förmiddagen var omkring tusen personer där, och lokalen var fullsatt. Längst fram satt några representanter för rättsväsendet. Men polischefen kom fram och upplyste oss om att talet inte kunde hållas. En jurist i publiken blev upprörd och krävde en förklaring. När han fick veta att ärkebiskopen var ansvarig, skrek han: ’Mina herrar, jag är Frankrikes konsul. På den här teatern är det förbjudet att lyssna till detta tal. Följ med mig till franska konsulatet. Där är det tillåtet.’ Talaren, broder Douras, var den förste att följa konsuln, och sedan följde hela åhörarskaran med dem. Ni kan föreställa er vilket skådespel det blev då hela denna skara marscherade genom staden Korfus gator till franska konsulatet för att höra talet!”

En kolportör (heltidsförkunnare), Charalampos Beratis, fick också möta motstånd omkring år 1923. Han berättar: ”I byn Pagi samlades alla byborna på torget. Jag visade Sällskapets litteratur, och många tog emot böcker. Sedan kom byns präst fram och drog mig i rocken och sade: ’I lagens och kungens namn arresterar jag dig.’ Han försökte ringa polisen, men telefonen fungerade inte. Jag bad tyst till Jehova om vägledning för att veta vad jag skulle göra. Till sist tog jag min bokväska och ropade: ’I Jehovas namn tar jag min väska och  går.’ Det blev fullständigt tyst. Ingen sade ett ord. Jag bara gick och fortsatte att predika!”

Det finns nu omkring 47 församlingar med 2.500 förkunnare på de olika öarna runt Grekland.

Pionjärtjänsten

Till och med under dessa svåra första år var det några nitiska greker som ville göra förkunnartjänsten till sin levnadsbana. Michalis Kaminaris, en av de första pionjärerna, återvände till Grekland år 1934, full av entusiasm och en önskan att få predika de goda nyheterna på heltid. Efter bara en kort tid förenade sig Michalis Triantafilopoulos med honom. Dessa två bearbetade flera stora områden i Grekland. Broder Kaminaris minns och säger: ”Allteftersom verksamheten gick framåt, intensifierades motståndet. I byn Magouliana angreps vi av en pöbelhop, och i byn Prasino ledde byns präst ett angrepp riktat mot oss. I landskapen Messenien, Aitolien och Akarnanien blev dussintals vänner förda inför rätta anklagade för proselytvärvning.

För att minska antalet arresteringar gav Sällskapet oss rådet att arbeta ensamma i stället för att arbeta tillsammans. Det var svårt att gå ut ensam utan att ha någon att tala med, men jag satte i gång utan att tänka på farorna och ensamheten och satte min tillit till Jehova. Det hände många gånger att människor sade: ’Vi kan tänka oss hur mycket pengar du får för att komma och besöka oss så här långt bort.’ Vad de inte visste var att jag ofta var hungrig och inte ens visste var jag skulle lägga mig att sova. Ibland, när jag var på ett fientligt inställt område, var kyrkogården den säkraste platsen att sova på.” Broder Kaminaris har varit medlem av Betelfamiljen sedan år 1945. Antalet reguljära pionjärer har ökat kraftigt från 8 år 1938 till omkring 1.800 år 1993.

Försök att tysta ner predikoverket

För att understödja det spirande predikoverket startade Sällskapet sitt första tryckeri i Grekland den 19 februari 1936  i källarvåningen på Lombardougatan 51 i Athen — där en begagnad Offenbach cylinderpress användes. Så i maj det året användes denna press till att trycka Den Gyllne Tidsåldern (nu Vakna!). Vakttornet fortsatte dock att tryckas i Förenta staterna.

Men prästerskapet ville inte att denna nya tidskrift skulle spridas. I augustinumret 1936 meddelades det därför i Den Gyllne Tidsåldern att statssekreteraren för kommunikations- och postdepartementet hade påverkats av prästerna och förbjudit posten att distribuera tidskriften. Prenumeranterna försäkrades likväl om att de skulle få tidskriften regelbundet även i fortsättningen. Men situationen skulle dock bli värre.

Den 4 augusti 1936 blev det regeringsskifte. Ioannis Metaxas blev ny president för landet, och han hade absolut myndighet. År 1938, då antalet förkunnare var uppe i 212, antogs en lag som förbjuder proselytvärvning. Denna lag har varit ett av de värsta hindren för predikoverket i Grekland sedan dess. I oktober 1939 blev 85 bröder och systrar i Athen arresterade vid ett möte. Säkerhetspolisen höll 35 systrar instängda i ett enda rum, medan bröderna skingrades och fördes till olika polisstationer för att sitta i häkte där.

Nästa dag blev broder Karanassios, landstjänaren, arresterad vid Sällskapets kontor. Tryckeriet stängdes, och Sällskapets egendom konfiskerades. På prästerskapets anstiftan försökte man pressa de arresterade bröderna till att underteckna en deklaration som sade att de skulle återvända till grekisk-ortodoxa kyrkan. De hotades med förvisning till avlägsna öar i Egeiska havet.

Kostas Christou, en av de 85, minns en typisk påtryckningsmetod som var bedräglig: ”Herr Christou, er hustru har redan undertecknat en förklaring. Hon kommer att friges. Det skulle ju vara tråkigt om hon fick vara ensam och du förvisades till ön Sérifos!” Men broder Christou svarade: ”Min hustru är beroende av Jehova, inte av mig. Hon är fri att själv fatta beslut, men jag är övertygad om att hon inte har undertecknat.  Och undertecknat vad då, förresten? Har hon undertecknat och sagt att det är något ont i att tillbe vår Skapare?”

En man som var god vän med presidenten var också väl bekant med Jehovas vittnen. Han tyckte att beslutet att förvisa dem var skandalöst. Så han sade till presidenten: ”De här människorna är inte politiska motståndare till oss. Vad håller de på med? De väntar på Guds kungarike. Det blir bra när det kommer. Vi väntar ju också på det.” Diktatorn blev övertygad och beordrade att beslutet skulle hävas omedelbart. Bröderna blev alldeles hänförda. Allt som allt var det bara 6 av de 85 arresterade som hade kompromissat under påtryckningen. Efter ett domstolsförhör återlämnades avdelningskontorets egendom och pengar. Avdelningskontoret och tryckeriet började fungera fritt igen. Men det varade inte så länge!

Krigsåren

Den 28 oktober 1940 förklarade Italien Grekland krig, och så var landet indraget i andra världskriget. Tyska och bulgariska arméer invaderade Grekland och dödade många. Nitton Jehovas vittnen förlorade livet. Militärt undantagstillstånd proklamerades. Av de 225 förkunnarna var det många bröder som ställdes inför krigsrätt på grund av sitt neutrala ståndpunktstagande. Några fick från 7 till 20 års fängelse som straff, medan andra fick livstidsstraff. Några få, till exempel Emmanuel Paterakis på Kreta, fick dödsstraff. Men under den tyska ockupationen verkställdes inga dödsstraff i Grekland.

Under ockupationen förbjöds Sällskapets böcker, men några kom ändå fram till bröderna. Efter april 1941 levererades den andliga maten via underjordiska kanaler. All kommunikation med bröderna vid huvudkontoret var bruten. Artiklar i äldre nummer av Vakttornet reproducerades på en dupliceringsmaskin, liksom också böckerna Religion och Frälsning och broschyren Flyktingar. Bröderna fortsatte att predika, men gjorde det informellt. De lånade ut broschyrer till  intresserade människor och inbjöd dem som visade ytterligare intresse att komma till möten i små grupper. Många lärde känna sanningen på detta sätt.

Några undkommer med knapp nöd

Grekerna bildade gerillagrupper för att bekämpa den tyska ockupationsmakten. Den 18 oktober 1943 invaderade den tyska armén Kalamaki i Thessalien, där en församling hade varit verksam länge. De vänsterinriktade gerillasoldaterna, som hade en bas där, uppmanade byborna att fly till bergen för att söka skydd. Bröderna beslöt, sedan de vänt sig till Gud i bön, att stanna kvar. När tyskarna kom, plundrade de husen och tände eld på dem som var tomma. Två tredjedelar av husen brändes ner, men inga som tillhörde Jehovas folk. Bland de knappt 80 familjer som fanns i Kalamaki dödades 65 personer. Ingen av dem var något Jehovas vittne.

Den 24 augusti 1944 anklagades fyra bröder för förräderi och dömdes till döden av gerillasoldaterna i Tourkolekas, en by nära staden Megalópolis. När de fördes till avrättningsplatsen, gjorde det tyska artilleriet en överraskande attack, och gerillasoldaterna skingrades. Bröderna klarade sig!

Ibland omringade tyska soldater ett område och dödade alla män för att hämnas sabotagehandlingar. I Kallithéa, en förort till Athen, samlade tyska soldater ihop alla män för att avrätta dem. De sökte igenom Thanasis Paleologos’ hem och skulle just till att arrestera honom då officeren kände igen några böcker och tidskrifter på bordet och såg att det var Jehovas vittnens förbjudna publikationer. Han frågade: ”Tillhör du bibelforskarna?” Broder Paleologos svarade: ”Ja!” Officeren sade då i förtroende: ”Min mor är bibelforskare i Tyskland”, och sedan gick han och tog med sig soldaterna!

Förföljelse under kriget

I Eleftherohori fick en annan sedan länge fungerande församling kämpa sig igenom krigsåren. Elias Panteras berättar:  ”Åren 1940—1950 var mycket prövande. När bröderna gick från hus till hus, började kyrkklockorna ringa, och byns ledare, tillsammans med prästerna och poliserna, arresterade bröderna och ställde dem inför rätta. Vid två tillfällen ledde en polisofficer nationalistiska grupper till brödernas hem för att genomsöka dem och förde sedan bröderna till ortodoxa kyrkan. De försökte tvinga dem att göra korstecknet och kyssa ikonerna. När bröderna vägrade, slog de dem obarmhärtigt.”

En gång arresterade kommunistgrupper och lokala ledare bröderna och beordrade dem att stå som vakter. När de vägrade, fördes de till en närliggande by och överlämnades till myndigheterna, som beslöt att Nicos Papageorgiou, Costas Christanas och Costas Papageorgiou skulle avrättas. Av de sju medlemmarna i kommittén var det bara en som inte godkände avrättningen. Bröderna fördes till en by uppe i bergen. Dödsdomen lästes upp för dem, och de bands och pryglades. Under pryglingens gång rullade Nicos Papageorgiou, som var bunden till både händer och fötter, ner för berget och hamnade till sist på en klipphylla strax ovanför en flod. Bröderna pryglades upprepade gånger under åtta dagar och frigavs sedan.

Nicos Papageorgiou minns och säger: ”Gruppledaren för den nationella befrielsefronten förde mig till sitt kontor och berättade att han tyvärr måste meddela mig att han hade blivit bemyndigad att avrätta mig. Han sade att han skulle försöka hjälpa mig, men på det villkoret att jag hjälpte honom. Jag sträckte ut armen och tog tag i hans högra hand och sade: ’Om du älskar mig, avrätta mig då på en gång. Om jag avsäger mig min tro, bör du i stället gråta över mig.’” Denne ledare blev uppenbart rörd och frigav broder Papageorgiou. Intressant nog gick det bara en kort tid innan alla dessa som hade beordrat denna avrättning själva miste livet i kriget.

Broder Papageorgiou är nu 90 år och tjänar fortfarande Jehova energiskt. Två församlingar blomstrar i Eleftherohori  i dag. Jehova har klart och tydligt välsignat en trogen broder — Ioannis Kostarellos från Exalofos — till att bli hundratals bröder. — Jämför Jesaja 60:22.

En kyrklig dignitär lär känna sanningen

Trots all den prästinspirerade förföljelse som förekom under kriget lärde Helen Kouzioni känna sanningen genom en präst! Hon berättar: ”Jag arbetade som lärare vid ett gymnasium för flickor i Athen. År 1941 fick en arkimandrit [en kyrklig dignitär i rang under en biskop] och lärare i teologi, en man som jag kände väl, Polikarpos Kinigopoulos, anställning vid min skola. Då hände det att ett Jehovas vittne, som arbetade som skoputsare på gatan, predikade för Kinigopoulos medan han putsade hans skor. Polikarpos blev intresserad och berättade för mig om samtalet. Vi gick då tillsammans hem till Georgios Douras. Det var första gången som jag fick höra att Gud har till uppsåt att göra jorden till ett paradis. När vi gick därifrån sade jag till teologen: ’Det här är sanningen. För min del tänker jag inte mer gå i kyrkan.’ ’Ta det lugnt’, varnade han mig, ’vi måste studera först.’ ’Javisst skall vi studera’, sade jag, ’men jag stannar här. Du kan gå vart du vill.’ Under tiden besökte han alla biskopar som han kände i Athenområdet, men ingen ägnade någon uppmärksamhet åt vad han sade.

Då började en präst i Athen söka efter några som kunde vittna mot och framföra anklagelser mot Kinigopoulos. Jag varnade min vän för faran, och han rakade omedelbart av sig skägget, klippte håret och satte på sig en brun kostym, och det resulterade i att han såg ut som en helt annan man. Han skrev ner ett försvar och angav varför han hade blivit ett Jehovas vittne, och sedan lämnade han det personligen till de kyrkliga myndigheterna.” Mot slutet av år 1943 blev både han och hans köttsliga syster Sophia Iasonidou och Helen Kouzioni döpta. Nu var han inte längre ”Fader Polikarpos”, utan broder Kinigopoulos.

 Tillväxt i trakten kring Filippi

Nära den forntida makedoniska staden Filippi, där aposteln Paulus och hans kamrat Silas blev slagna och fängslade omkring år 50 v.t., ligger byn Kyria. När Yiannakos Zachariadis, som lärde känna sanningen år 1926, gick igenom byn Rodholívos med de goda nyheterna, träffade han en familj som tog emot boken Framtidens regering. Flera år senare, närmare bestämt år 1940, besökte den 19-årige Timoleon Vasiliou den familjen och fann en hög med böcker på taket — däribland Framtidens regering. Han berättar: ”Jag satt flera timmar på taket och läste igenom hela boken. Jag hade funnit sanningen!”

Den här unge mannen började vittna på gatorna, och det var så han fann ett medvittne, en tidigare polis som hette Christos Triantafillou. Han fick fler böcker av Christos, och snart kunde en församling med åtta ungdomar bildas i Rodholívos. Av dessa bröder arresterades Timoleon Vasiliou, Thanasis Kallos samt Panagiotis och Nikos Zinzopoulos den 3 oktober 1945 bara därför att de var Jehovas vittnen. De fördes till en polisstation, där de misshandlades oavbrutet i 24 timmar — i synnerhet på fotsulorna. De unga männen kunde inte gå på en månad.

År 1940 lejde prästerna en man till att döda broder Zachariadis, som då tjänade som resande tillsyningsman. De lovade denne lejde mördare att han skulle undgå straff för detta. Under ett möte i broder Zachariadis’ hem knackade det därför oväntat på dörren. Utanför stod en främling. Han bad att få träffa broder Zachariadis som just då höll ett tal. Bröderna bad mannen sitta ner. Broder Zachariadis lade märke till främlingen och anpassade därför talet till honom. Efteråt hälsade vännerna på mannen, och broder Zachariadis bekantade sig också med honom. Främlingen bad då broder Zachariadis ensam följa med honom till ett angränsande rum.  Han tog fram sin revolver ur fickan, tillsammans med pengarna som han hade fått, och sade: ”Prästerna uppmanade mig att gå hit för att döda dig. Här är revolvern och pengarna som jag fick för att begå detta brott. Men Gud skyddade mig så att inte oskyldigt blod utgöts. Han hjälpte mig att inse att ni är en gudfruktig människa, tvärtemot vad de berättade för mig.”

På grund av dessa bröders trogna ansträngningar kunde församlingar bildas i Rodholívos, Dhravískos, Palaeokomi och Mavrolofos. Verksamheten har fortsatt att växa i dessa nordliga delar av Grekland.

Åter kontakt med Brooklyn

Man fick inte kontakt med organisationen utanför Grekland förrän år 1945, då lite litteratur kom in från bröderna i Alexandria i Egypten. När avdelningskontoret i Grekland till sist fick kontakt med Brooklyn, rapporterade de: ”Sanningen kan inte bindas. Jehovas ande ledde hans tjänare i verket att samla in hans får.” Mellan åren 1940 och 1945 ökade antalet Rikets förkunnare nästan tiofalt — från 178 till 1.770.

Eftersom avdelningskontoret i Grekland ansvarade för verksamheten i Albanien, gjorde man besök där någon gång då och då. I Årsboken för år 1938 sades det så här om verksamheten i det landet: ”Där har Satan också använt den romersk-katolska hierarkin till att motstå förkunnandet av budskapet om Guds kungarike. Böckerna beslagtogs, och trots vädjanden till den albanska regeringen har de ännu inte återlämnats.” År 1939 fanns det 23 förkunnare. År 1948 besökte en broder Albanien, och då fanns det omkring 35 förkunnare där. Därefter var det svårt att få kontakt med bröderna i det landet på grund av den politiska situationen. Därför är det verkligt goda nyheter att höra att verksamheten i Albanien — efter årtionden av förbud — blev lagligt erkänd i maj 1992. Då fanns det 50 förkunnare där!

 Gileaditer kommer

Året 1946 var en milstolpe. Två Gileadutbildade missionärer sändes till Grekland, nämligen Anthony Sideris och James Turpin. Athanassios Karanassios, som hade tjänat troget som landstjänare i många år men nu blivit sjuk, ersattes av broder Sideris. Både predikoverksamheten och översättningsarbetet omorganiserades då.

I juni 1946 kom 152 kartonger med litteratur med båt från Brooklyn. Så snart prästerna fick kännedom om leveransen började motståndet. Ett cirkulärbrev sändes till tullmyndigheterna med uppmaningen att ”importen av dessa böcker bör hindras med alla tänkbara medel”. Men brevet kom fram för sent. Bröderna hade redan packat upp böckerna. De spred dem omedelbart bland vittnena. När representanter för kyrkan kom till avdelningskontoret för att beslagta böckerna, var de borta för länge sedan!

Men prästerna gav sig inte, utan prövade en ny taktik år 1947. Departementet för utbildning och religion skickade ut ett cirkulärmeddelande till alla myndigheter om att det skulle stå ”Jehovas vittnens irrlära” på alla publikationer som Jehovas vittnen gett ut. Det ledde till att posten och tullen vägrade att lämna ut vår litteratur från Förenta staterna eller att vidarebefordra någonting inom Grekland om försändelserna inte var märkta med orden ”Jehovas vittnens irrlära”. En höjdpunkt under året var att N. H. Knorr, Sällskapets tredje president, och M. G. Henschel, som så småningom blev dess femte president, besökte Grekland. Anordningar gjordes för att förhandla fram möjligheten att få ett nytt avdelningskontor på Tenedougatan 16 i Athen. I november samma år tvingades tyvärr de två Gileadutbildade missionärerna lämna Grekland. Plato Idreos blev förordnad att förestå Sällskapets avdelningskontor.

 Regeringen underrättas om förföljelsen

När statliga ämbetsmän deklarerade att det inte förekom någon religiös förföljelse i Grekland, sändes en rapport in till regeringen i augusti 1946 om hur illa Jehovas vittnen behandlades. I själva verket ökade förföljelsen och blev värre än någonsin. Under år 1946 blev på bara fem månader 442 bröder förda inför rätta. Några blev till och med avrättade.

I mars 1946 blev tio vittnen som vägrade att bryta kristna principer slagna med klubbor och gevär i byn Fiki i Thessalien. De kastades sedan omkull och trampades så brutalt att de blev helt vanställda. Därefter kastades de i en grop i ett kalkbrott och rullades i kalken. Byborna stod bredvid och tittade på. När en medtroende kom för att besöka dem på kvällen, utsattes han för samma behandling.

Redan nästa dag bröt liknande våldsamheter ut i den närliggande byn Eleftherohori, anstiftade av biskopen i Tríkala. En broder försökte vända sig till pressen för att protestera mot denna omilda behandling av Jehovas vittnen. Han fördes ner i ett rum i källaren på polisstationen och slogs medvetslös. De kastade ut honom, blödande, på en liten gata bakom stationen. Några som råkade gå förbi förde honom till ett apotek för behandling. Han låg medvetslös i 15 dagar, och det dröjde en månad innan han kunde berätta vad som hade hänt.

Grigoris Karagiorgos, en familjefar och vittne från Paleokastro utanför Karditsa, vägrade också att kompromissa i fråga om religiösa principer. Den 15 augusti 1946 råkade han i händerna på ett självutnämnt medborgargarde som utsatte honom för något som liknade medeltida inkvisition, en behandling som till sist ledde till döden för honom.

Liknande grymheter ägde rum den 26 juni 1947 nära Sparta. I byn Vrondamás fann en grupp beväpnade poliser Panagiotis Tsembelis, då han ledde ett bibelstudium med en nyintresserad kvinna. Båda blev slagna, och polisen ville  hänga kvinnan, men några bybor ingrep. De torterade brodern och krossade hans käkar, band honom sedan och släpade honom ungefär en och en halv kilometer utanför byn. Sedan sköts han till döds av beväpnad polis.

I samma by bröt man armen på en syster för att hon inte gjorde korstecknet. I Goritsá inte långt därifrån kom beväpnad polis in i en systers hem, där de klädde av henne, hängde henne upp och ner och torterade henne. Georgios Constantakis, en pionjär, fördes ut i skogen i närheten och avrättades.

Naturligtvis kunde inget av dessa fall av brutalitet stoppa predikoverksamheten. Under tjänsteåret 1949 nåddes ett nytt rekord på 2.808 förkunnare, trots att mer än 700 bröder och systrar fördes inför rätta.

Förvisning!

Många familjeöverhuvuden förvisades till sådana isolerade öar som Gýaros och Makrónisos. Den senare saknade vatten och var öde och var dessutom ökänd för den hårda behandling som fångar fick där. Theodoros Neros minns och säger: ”I februari 1952 fördes vi med båt till Makrónisos. Förutom jag var det Michalis Garas och Georgios Panagiotoulis, vilka redan hade suttit fem år i fängelse. De hade släppts fria, men nu skulle de straffas igen för sin kristna neutralitet. Båda blev svårt slagna när vi kom fram.

Efter många dagars tvångsarbete kom några soldater in i vår cell en natt och väckte mig med orden: ’Res dig upp! Vi skall avrätta dig!’ ’Jaha’, sade jag och började ta på mig kläderna. ’Nej!’ sade de, ’stå still.’ Efter en stund sade de till mig: ’Skall du inte säga något?’ ’Nej, vad skall jag säga?’ svarade jag. ’Vi tänker avrätta dig, och du säger ingenting?’ ’Jag har inget att säga.’ ’Men skall du inte skriva till dina släktingar?’ ’Nej!’ svarade jag, ’de vet redan att jag kanske kommer att dö.’ ’Låt oss gå då’, sade de. Utanför skrek en officer: ’Ställ honom vid muren! Vänd honom!’ Men då sade  en soldat till mig: ’Vet du inte att vi inte kan avrätta dig utan att du har ställts inför krigsrätt först?’ Alltsammans var bara ett trick för att få mig att bryta min ostrafflighet!”

Broder Neros berättar också hur Jehova tillhandahöll andlig mat åt bröderna som var förvisade. ”En dag fick jag en ask med loukoumia [grekiska karameller]. Alla paket undersöktes naturligtvis. De som undersökte asken var så ivriga att provsmaka karamellerna att de glömde bort att undersöka vad som låg under dem. Det visade sig vara ett helt nummer av Vakttornet. Bröderna sade: ’Soldaterna åt loukoumia, men vi åt Vakttornet!’ Allt detta lidande hade något gott med sig. En fångvaktare som fått i uppdrag att vakta vittnena då de studerade med andra fångar blev själv ett Jehovas vittne 25 år senare — liksom många i hans familj. När vi träffas påminns vi om dessa erfarenheter från den tiden.”

Bröder som bevarat sin ostrafflighet avrättas

I Vakna! för 8 augusti 1948 gavs en rapport om den förföljelse av Jehovas vittnen som ägde rum i Grekland. Ett särskilt brev sändes till Greklands minister för den allmänna ordningen med en protest mot den avrättning som gerillasoldater verkställde den 5 mars 1948, då de dödade 37-årige Christos Moulotas, en fyrabarnsfar, för att han vägrat göra tjänster åt dem. Det framhölls också att statliga myndigheter hade avrättat Ioannis Tsoukaris från Karytsa utanför Lárisa den 9 februari 1949.

Bröderna i församlingen i Lárisa hade förgäves försökt få honom fri. Några dagar före hans död lyckades de få fram några brev till honom. I sitt sista brev, daterat 7 februari 1949, skrev broder Tsoukaris:

”Mina kära bröder, min situation vilar i härars Jehovas händer. I morse ... förde de mig till Mizourlo [avrättningsplatsen], men de avrättade mig inte, eftersom de sade att det var för sent på dagen. Men de såg ändå mitt mod, och det gjorde intryck på dem. Jag vet inte om jag skall avrättas i  morgon förmiddag, men låt oss alltid hysa förtröstan och alltid i bön vända oss till Honom. Låt oss aldrig frukta människor, för Bibeln säger: ’Det är bävan för människor som lägger en snara, men den som förtröstar på Jehova kommer att bli beskyddad.’ Låt oss ha en sådan tro som Sadrak, Mesak och Abed-Nego, som mycket klart och tydligt sade: ’Om det skulle vara så, är vår Gud som vi tjänar i stånd att rädda oss. Ur den brinnande eldsugnen och ur din hand, o kung, kommer han att rädda oss. Men om inte, må det bli känt för dig, o kung, att dina gudar tjänar vi inte, och den bildstod av guld som du har ställt upp kommer vi inte att tillbe.’”

Den 9 februari fördes han till Mizourlo och avrättades. Vakna!:s läsare sände tusentals brev till Greklands ministrar, ambassader och konsulat för att protestera mot sådana avrättningar. Men en grekisk-ortodox teolog och professor vid universitetet i Athen stödde avrättningen av broder Tsoukaris och sade: ”Att vägra bära vapen av samvetsskäl är något okänt och otänkbart bland oss.” Detta är tyvärr sant!

Militärlagarna hävs

När krigslagarna till sist hävdes, fick bröderna och systrarna större frihet att röra sig och predika de goda nyheterna. För första gången på många år kunde de erbjuda en inbunden bok till allmänheten — ”Låt Gud vara sannfärdig”. Under åren 1950 och 1951 ökade antalet förkunnare med 26 procent, antalet pionjärer med 28 procent och antalet bibelstudier med 37 procent.

Naturligtvis upphörde inte förföljelsen. År 1950 började grekisk-ortodoxa kyrkan använda en annan taktik. De försökte tvångsdöpa Jehovas vittnens barn. En sjuttonårig yngling, Timotheos, vars föräldrar hade uppfostrat honom i sanningen ända sedan han var barn, tvångsdöptes och fick namnet ”Demetrius”!

I december 1951 besökte broder Knorr och broder Henschel Grekland för andra gången. Polisen vägrade att ge  tillstånd att ordna en sammankomst, men då höll bröderna tal till 905 vittnen i olika hus.

I och med att den teokratiska verksamheten ökade blev det nödvändigt att bygga ett nytt avdelningskontor. Den tomt man valde låg i utkanten av Athen på Kartaligatan. Arbetet började år 1953. I oktober 1954 var en trevåningsbyggnad klar att användas för Betelfamiljen, med bostäder, tryckeri och kontor. Det året nåddes ett nytt rekord på 4.931 förkunnare.

Välsignelserna fortsätter trots angrepp

När Sällskapets film ”Nya världens samhälle i verksamhet” visades år 1955 i Athen, arresterades 80 bröder och systrar. Både filmen och projektorn beslagtogs. Nio bröder anklagades för proselytvärvning. För att se vad det var för slags film visade myndigheterna den för omkring 200 gäster, däribland präster, professorer och polisbefäl. Filmen gjorde ett ganska starkt intryck, och ett antal tidningar kommenterade saken. Filmen och utrustningen återlämnades till bröderna efter ett gynnsamt domstolsutslag.

Grekisk-ortodoxa kyrkan förklarade år 1959 vara ett ”antikätterskt” år. Målet var: ”att utrota Jehovas vittnen”, som det hette i en dagstidning i Athen. Guds folk blev långt ifrån utrotat det året, utan blev i stället storligen välsignat.

Broder Knorr kom på besök i maj och talade till 1.915 på en teater och vid Betelhemmet i Athen. En vecka senare besökte broder Henschel Thessaloniki och talade till 1.250 i stadens största biograf, Olympion. Mindre sammankomster hölls över hela landet. I Makedonien, nära den forntida staden Filippi, blev 27 bröder och systrar döpta i den flod vid vilken Paulus en gång predikade för människor som hade kommit tillsammans för att be. — Apg. 16:12—15.

För endagssammankomsten den 30 juli 1963 hyrde Sällskapet ”Panathinaikos”-stadion i Athen. Polisen hade gett  tillståndet, tusentals besökare från andra länder hade inbjudits, och hotellrum hade bokats. Men plötsligt upplöstes regeringen! Den nya regeringen drog in tillståndet för sammankomsten, under påtryckning från den grekisk-ortodoxa kyrkan.

Den besvikelse som detta ledde till mildrades i någon mån år 1965, då Sällskapet meddelade att en femdagarssammankomst skulle hållas på grekiska i Wien i Österrike. Den glädje som de 1.250 bröder och systrar som begav sig dit kände var gränslös. Det 12 vagnar långa tåget som chartrats för resan blev en ”rullande Rikets sal”.

I mitten av år 1966 dömdes ett ungt vittne, Christos Kazanis, till döden för sin kristna neutralitet. Detta fall blev vida känt och ledde till ett enormt stort vittnesbörd i hela Grekland och även utanför dess gränser. De större tidningarna i Athen skrev mycket varje dag om dödsdomen och om Jehovas vittnens tro. Till sist mildrades domen till fyra och ett halvt års fängelse. Ärkebiskopen, Chrisostomos, kritiserades hårt, eftersom han gav intryck av att ha godkänt att en ung man som vägrade att använda skjutvapen skulle avrättas.

Politiskt maktskifte

Natten till den 21 april 1967 tog militären plötsligt över makten i Grekland. Grundlagens artiklar som skyddade mötesfriheten och tryckfriheten upphävdes. Tryckningen av Vakttornet måste stoppas. Enligt lagen fick inte fler än fem personer samlas till något möte. Predikoverksamheten måste utföras mycket försiktigt. Som vanligt använde de ortodoxa prästerna de rådande omständigheterna till att skapa problem för bröderna.

Verket fortsatte under jorden. Bröderna fick träffas på isolerade platser i skogarna. När F. W. Franz, som senare blev Sällskapets fjärde president, besökte Grekland år 1969, talade han till mer än tusen bröder i en skog nära Thessaloniki.

 Hatet mot Jehovas vittnen märktes särskilt tydligt i ett fall år 1974. Det äkta paret Polykandritis, vars baby hade dött strax efter födelsen, vägrades tillstånd att begrava barnet. Varför det? Tidningarna förklarade att föräldrarna var Jehovas vittnen och hade gift sig som sådana år 1954. Men under den föregående regeringens tid hade inrikesdepartementet sänt ut ett dekret om att alla vigslar som förrättats av Jehovas vittnen var ogiltiga, ett dekret som hade grekisk-ortodoxa kyrkans stöd. Tjänstemannen som hade hand om ärendet insisterade därför på att föräldrarna måste registrera barnet som ”utomäktenskapligt” innan han kunde tillåta att det begravdes. Fadern vägrade. Han var inte beredd att ljuga och fläcka ner sitt familjenamn och sitt samvete. Barnets kropp förvarades i ett kylskåp i fyra dagar medan den segdragna dispyten pågick. Den allmänna opinionen i Grekland fördömde denna trångsynta förföljelse. To Vima, en dagstidning i Athen, stämplade den som ”medeltiden i all sin gemenhet”.

Trots prövningarna under militärstyret fortsatte vittnena att predika om Guds kungarike, och verksamheten gick framåt. Antalet förkunnare steg från 10.940 år 1967 till 17.073 år 1974. Antalet bibelstudier och antalet närvarande vid mötena ökade också kraftigt under denna svåra tid.

Byggprojekt på grund av organisationens tillväxt

Jehovas vittnen har många möteslokaler i Grekland, men de har inte fått kalla dem Rikets sal förrän helt nyligen. Många har därför kallats rätt och slätt ”föreläsningssal”. Hittills är det bara omkring 25 möteslokaler i Grekland som kallas ”Jehovas vittnens Rikets sal”. Men ändå finns det enbart i Athen 117 församlingar med omkring 9.500 vittnen som håller sina möten där!

Jehovas folk har dock kunnat bygga i Grekland. År 1977 köpte bröderna omkring 5 hektar skog cirka 35 kilometer norr om Athen. I denna mycket vackra bergstrakt med  pinjeskogar byggdes en sammankomsthall i Malakasa, där 1.800 har möjlighet att sitta. Den är specialbyggd med väggar som kan skjutas isär, så att ända upp till 3.500 personer får rum. Intill denna byggnad finns så stora ytor att det går att hålla områdessammankomster där. Vid särskilda sammankomster har det varit ända upp till 20.000 närvarande. Och i Thessaloniki kan flera tusen få rum på sammankomstplatsen där vid deras krets- och områdessammankomster.

På ön Kreta köpte bröderna för några år sedan en tomt på en sluttning med berg, dalar och vingårdar runt omkring. De byggde en amfiteater och två Rikets salar där. Nu är denna sammankomstplats en orienteringspunkt i området. Den terrassformade sluttningen, med dess variation av blommor och buskar, smälter vackert in i landskapet. Den rogivande atmosfären är idealisk. När Guds ord förklaras från podiet, säger bröderna ofta: ”Det här är en glimt av paradiset.”

Avdelningskontoret hade i 25 år legat på Kartaligatan i Athen. Under den tiden hade antalet förkunnare ökat från knappt 5.000 till mer än 18.000, och därför behövdes helt klart ett större avdelningskontor. År 1962 inköptes en tomt på ett hektar i Marousi, en förort till Athen. Den tomten var idealisk att bygga ett nytt Betelhem på, med 27 sovrum, ett tryckeri, kontor och andra utrymmen. Överlämnandet ägde rum den 16 juli 1979, och Lyman Swingle representerade den styrande kretsen vid det tillfället.

Vid det nya avdelningskontoret fick man bättre teknisk utrustning som gjorde det möjligt för bröderna att framställa tidskrifter och böcker av högre kvalitet. I juli 1986 började både Vakttornet och Vakna! ges ut samtidigt med de engelska upplagorna.

En period av justeringar

Under 1980-talet såg man att det behövde göras en del justeringar inom avdelningskontorets organisation. Från  år 1977 till år 1981 hade verksamheten stagnerat något. Antalet förkunnare förblev omkring 18.500, trots att 2.134 döptes under dessa år. Vad var problemet? En viss orenhet inom församlingarna behövde uppmärksammas. En del bröder verkade betrakta orden ”äldste” och ”biträdande tjänare” som titlar i stället för ansvarsuppgifter för att ta vård om Jehovas får. Avfälligheten stack också upp sitt otäcka huvud under dessa år, och församlingarna måste renas också från detta splittrande inflytande. När dessa åtgärder väl hade vidtagits började verksamheten stadigt öka igen.

Plato Idreos, som hade tjänat som Sällskapets representant i över 30 år, var nu lite äldre och efterträddes av flera andra samordnare i avdelningskontorets kommitté under åren som följde. Detta var en svår tid för Betelfamiljen i Athen. Konflikter personer emellan och stolthet lade tidvis hinder i vägen för verket. Men med kontinuerlig hjälp från den styrande kretsen och andra trogna bröder stärktes organisationen.

Gatuvittnande

År 1983 fick prästerskapet inom grekisk-ortodoxa kyrkan en chock. För första gången organiserade bröderna gatuvittnande i samband med en områdessammankomst.

Reaktionen blev dramatisk. Hundratals vittnen arresterades och fördes till olika polisstationer. Resultatet blev 38 rättsfall, varav 35 vanns av bröderna, medan 3 gick vidare till appellationsdomstolen. Prästerna tvingades se att de förde en kamp som de höll på att förlora. De blev ursinniga och tänkte ordna ett demonstrationståg mot Jehovas vittnen. De hyrde därför dussintals med bussar för att köra demonstranterna, men det visade sig att det inte kom så många att de lyckades fylla ens en buss! Guds folk har sedan dess fortsatt att vittna på gatorna och gjort det med stor framgång.

 Specialsammankomst år 1985

År 1985 valde Sällskapet att förlägga en specialsammankomst i Grekland det året. Man valde ut tre platser: Apollostadion i Athen, sammankomstplatsen med dess sammankomsthall i Malakasa utanför Athen och sammankomstplatsen nära Thessaloniki.

Det kom hundratals delegater från 17 länder. Två medlemmar av den styrande kretsen, broder Gangas och broder Barry, var närvarande. Till nytta för besökarna tolkades talen till flera olika europeiska språk och dessutom till japanska. George Gangas, som själv är grek, talade till sammankomstdeltagarna på grekiska, till stor glädje för åhörarna. Vid de tre sammankomsterna var sammanlagt 37.367 närvarande, och 368 blev döpta.

Kärleken bland bröderna från alla dessa delar av världen kom särskilt tydligt fram i middagspauserna. De satt då i skuggan under pinjeträden på sammankomstplatserna, och man kunde höra många sjunga Rikets sånger.

Sammankomster angrips

Sommaren därpå, i juni 1986, skrev tidningen I Larisa att en skara ledd av präster hade samlats utanför biografen Galaxias där 700 Jehovas vittnen var samlade till en kretssammankomst. Pöbelhopen hade bestämt sig för att stoppa sammankomsten, men polisen kom för att skingra den. Lárisatidningen I Alithia jämförde pöbelns sinnesstämning med den folkmassas som ropade på Jesu död, och det hette i artikeln: ”Och tyvärr var deras ’ledare’ en rasande ... präst! Han hotade och smädade. Vid ett tillfälle ... gav [han] alla inne i biografen fem minuter för att lämna lokalen, annars ’skall vi ge oss in och krossa deras huvuden’.”

Med tanke på sådana angrepp beslöt den styrande kretsen att skriva två artiklar om detta ämne. I Vakna! för 22 oktober 1986 infördes artikeln ”Religiös förföljelse i Grekland — Varför?”, och i Vakttornet för 1 december 1986 infördes  artikeln ”Religionsfriheten attackeras i Grekland”. Vad blev resultatet? Medlemmar av den grekiska regeringen höll på att drunkna i brev! Tidningen Eleftherotipia meddelade: ”Jehovas vittnen skickade 200.000 brev från 208 länder.” Tidningen Avgi nämnde att justitiedepartementet fick tillsätta en särskild grupp som tog hand om de tusentals protestbrev som kom varje dag.

För områdessammankomsten år 1988 hyrde bröderna det moderna Freds- och Vänskapsstadion nära hamnstaden Pireus. När Jehovas vittnen hade undertecknat kontraktet använde de 6.000 timmar till att rengöra lokaliteterna. Men trots stadions idealistiska namn protesterade en framträdande präst våldsamt — och beordrade till och med att kyrkklockorna skulle ringa för att många skulle övertygas om att en lika stor olycka som ett krig hade hänt. Han gick så långt att han hotade att ta över stadion om inte tillståndet att använda stadion drogs in. Sorgligt nog bröts kontraktet under dessa påtryckningar — trots att det bara var tre dagar kvar innan sammankomsten skulle börja. Bröderna arbetade dag och natt för att göra i ordning ett annat område för fyradagarssammankomsten. Det visade sig att det gick bra — till glädje för alla de 30.000 som kunde lyssna till hela programmet, antingen direkt eller via telefonöverföring.

Betydelsefulla rättsfall och domslut i försvarandet av de goda nyheterna

När aposteln Paulus skrev till församlingen i Filippi i det forntida Makedonien, nämnde han att den var delaktig med honom ”i att försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”. (Fil. 1:7) Jehovas vittnens nutida organisation i Grekland har gång på gång fått gå till domstol för att få rätt att predika de goda nyheterna. Jehovas folks största fiende i det här landet har varit och är fortfarande grekisk-ortodoxa kyrkan. Prästerna har påverkat olika statliga myndigheter, vilket har gjort att Guds folk har fått lida svårt. Men vissa domar som har  avkunnats av fördomsfria domare har hjälpt Jehovas vittnen i deras predikoverksamhet.

Under det ”antikätterska” året 1959 gav Jehova en betydelsefull seger. Grekisk-ortodoxa kyrkans hierarki hade framlagt frågan till Högsta domstolen om Jehovas vittnen är en ”känd” religion. Högsta domstolens mening var att Jehovas vittnen är en känd religion och att den därför är skyddad genom landets grundlag.

Satan använder försåtliga medel i sina försök att få bröderna att kompromissa — till och med i samband med betalningen av räkningar. I staden Patras fann invånarna att en underlig post hade tagits med på deras elräkning. Det hade tagits ut en extra avgift för ”byggandet av S:t Andreas-kyrkan”. Vittnena vägrade naturligtvis att betala denna extra avgift. Elbolaget hotade då med att stänga av strömmen för dem. Frågan togs upp i domstol, och de obligatoriska bidragen fastslogs vara författningsstridiga.

En annan taktik som grekisk-ortodoxa kyrkan ofta använder är att påstå att Jehovas vittnen är en judisk organisation som stöder världssionismen. Den judiska församlingen i Grekland blev störd av denna propaganda, eftersom den visste att den kunde skada dem också.

I ett brev daterat den 21 september 1976 meddelade representanter för det centrala judiska rådet i Grekland ledarna för grekisk-ortodoxa kyrkan att sådana anklagelser inte hade någon som helst grund. I ett rättsfall på Kreta, där grekisk-ortodoxa kyrkan hade gjort invändningar mot att Jehovas vittnen fick tillstånd att bilda en juridisk person, hade anklagelsen att vi är en sionistisk organisation varit ett av deras främsta argument. En jurist som representerade den judiska församlingen hävdade att Jehovas vittnen inte har någon förbindelse med judaism. I förhöret vid en appellationsdomstol godtog domarna detta påstående. Ännu en lömsk taktik från prästernas sida hade besegrats!

 Segrar som gäller neutraliteten

Alla bröder som inkallas till militärtjänstgöring ställs inför frågan om neutralitet. Före år 1977 fick bröderna sitta i fängelse gång på gång, och några fick då sitta över 12 år i fängelse! En representant för Nederländerna anmälde detta till Europarådet i Strasbourg den 25 april 1977. Rådets beslut ledde till sist till att straffet för militärtjänstvägran begränsades till fyra års fängelse. I medeltal är det fortfarande konstant 400 bröder som sitter i fängelse i Grekland.

Enligt regeringens officiella nyhetspublikation hävdar de grekiska militärmyndigheterna att de ”som är religiösa förkunnare, munkar och blivande munkar i någon känd religion kan, om de så önskar”, bli befriade från militärtjänst. Mellan åren 1988 och 1992 blev flera bröder som var erkända religiösa förkunnare trots detta satta i fängelse för sin neutralitet.

En av dem anmälde sitt fall till regeringen och överklagade ordern att göra militärtjänst och överklagade också den påföljande domen om fängelsestraff. Han hävdade att han var en erkänd religiös förkunnare. Han fick rätt — en dubbel seger, dels för att Jehovas vittnen då erkändes vara en känd religion och dels för att Jehovas vittnen då erkändes av regeringen som förkunnare fritagna från militärtjänst. Tre andra bröder gick också till domstol, och även de blev befriade.

Lagen mot proselytvärvning

Lagen mot proselytvärvning har varit ett väldigt hinder i Grekland. Denna lag, som trädde i kraft år 1938 och ändrades något år 1939, togs sedan också med i 1975 års grundlag.

Det mest framträdande rättsfallet i fråga om proselytvärvning är fallet Kokkinakis mot Grekland. Broder Kokkinakis bötfälldes och dömdes till fyra månaders fängelse för proselytvärvning. Han överklagade, och straffet sänktes till tre  månaders fängelse och omvandlades till böter. En vädjan om att annullera domen gjordes till Högsta domstolen i Grekland, kassationsdomstolen. I april 1988 avvisade Högsta domstolen överklagandet. Broder Kokkinakis fick då möjlighet att gå till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. Den 7 december 1990 granskade Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna fallet. Det röstades enhälligt fram att Grekland allvarligt hade förbrutit sig mot Artikel 9 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, där religionsfriheten nämns. Fallet ansågs vara värt att tas upp och hänfördes till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg.

Som vi såg i början av denna skildring blev resultatet en stor seger för religionsfriheten i Grekland. Hur Greklands domstolar, domare och jurymedlemmar skall reagera för den dom som avkunnades den 25 maj 1993 i denna höga domstol kan bara tiden utvisa. Men alla som älskar rättvisa kan finna tröst i att veta att det finns en domstol som står långt över alla mänskliga domstolar. Den som Gud har förordnat som domare i den läser alla människors hjärtan, och han kommer att införa rättvisa, oberoende av om människan gör det eller inte. — Jes. 11:1—5.

Extrem fysisk misshandel

Human Rights Without Frontiers är en tidskrift som ges ut i Belgien. I den fanns nyligen en lång artikel om denna, som tidskriften uttryckte det, ”ökända” lag mot proselytvärvning. Det heter vidare i artikeln: ”[Lagen] ger ’ett lagligt alibi’ för frisläppandet av en pogrom, en organiserad religiös förföljelse i Grekland riktad mot alla som vågar underlåta att följa den ’dominerande’ religionen i landet.” Det konstaterades att denna lag har resulterat i att man ”avsiktligt brutit mot mänskliga rättigheter”, något som tagit sig uttryck i allt från rättegångar, böter och förvisning till ”brutal fysisk misshandel, alla slag av svåra former av berövanden och tortyr, vilket  i många fall har lett till bestående fysisk sjukdom och invaliditet för de plågade, oskyldiga offren, men även till kvalfylld död”.

Denna tidskrift citerar också många vittnen som överlevt sådan förföljelse. Trogna bröder och systrar talar om extrem misshandel: att de utsatts för knytnävsslag, slag i ryggen, dolkstötar, slag som gjort dem både gula och blå, blodiga och medvetslösa. De talar om att de blivit piskade, jagade av pöbeln, spottade på, omkullvräkta och trampade, stenade, brända, torterade, bundna med rep och kedjor och skjutna. Savvas Tzezmetzidis minns och säger: ”De klädde av mig och band mig till händer och fötter, och sedan drog de mig, fullständigt naken, genom tistlar och törnen på marken, samtidigt som de slog och sparkade mig.”

De fängelsestraff som bröderna fick genomlida var förskräckliga. De talar om hur de rycktes bort från sina familjer, hur de fick sitta i veckor i fängelseceller översvämmade av vatten, sitta och frysa under vintermånaderna i dragiga, ouppvärmda celler, svälta långsamt, leva utan eller med undermålig medicinsk vård, äta mat som avsiktligt förorenats med exkrementer och annan outsäglig smuts och utstå alla slag av psykologisk och känslomässig tortyr.

Tidskriften citerar som exempel en sådan fånge. Han säger: ”Det första man får göra när man kommer in i fängelset är att gå ner i källaren. Ju längre ner man kommer, desto mer inser man att allt sken av mänsklig ärbarhet och personlig värdighet blir mer och mer undertryckt och helt försvinner i den labyrinten. Från den stunden styrs allt och alla bara av en grundläggande känsla, känslan av att man måste försöka överleva till vilket pris som helst och försöka slippa ut därifrån. ... På de smutsiga väggarna i dessa källarvåningar kan man läsa historier om den smärta och den misär som män, som haft oturen att leva en del av sitt liv här, har fått utstå. Den äckliga smutsen, högarna med sopor och skräp,  råttorna, luften som kan få en att storkna, den enda ömkliga lilla lampan som tappert försöker lysa upp mörkret, toaletterna som det är stopp i och som har svämmat över, de smutsiga ... vattenpölarna, de använda nålarna och sprutorna, blodstänken på golvet och cementbänkarna, de sönderrivna skumgummimadrasserna som erbjuder några minuters orolig sömn, de eländiga och sorgsna ansiktena som påminner en om de patetiska fångarna på ön Leros, de mentalsjukas fristad, och de förvirrade själarna som ömkligt frågar: ’Vad är det för dag i dag?’ och flyktingarna från alla trakter som dämpat suckar och sjunger sorgsna melodier på främmande språk, och kaffeautomaten som är rena hånet för alla där omkring och som hutlöst kräver tre hundra drakmer för en plastflaska med vatten, och livstidsfångarna som bakom en skärm försöker släppa loss alla sina undertryckta sexuella impulser, och det desperata behov man känner välla upp inom en att till sist få höra vaktchefen vråla ens namn, ett vrål som ljuder som ett budskap från himlen om att man kallas ut ur detta ’helvete på jorden’ och in i ett paradis.”

Fotis Lazaridis skildrar något liknande: ”Jag fick sova på ett smutsigt jordgolv täckt med använda papperspåsar. ... Kläderna som jag hade på mig var mycket tunna. Jag kunde inte använda lakanet länge heller. Jag fick riva sönder det i små bitar för att stoppa till några råtthål i väggarna. ... De första nätterna kryllade det bokstavligen av råttor på mig när jag sov. När det gäller ’toalettutrymmena’, så var det enda jag kunde använda hörnen i min cell, en liten cell på bara 2×1 ... meter. ... Fukten dröp från väggarna.”

Tidskriften anger att det under perioden från år 1938 (då lagen om proselytvärvning trädde i kraft) till år 1992 var närmare 20.000 som anhölls för proselytvärvning och att det när det gäller ”vapenvägrare” var 2.269 som ställdes inför rätta, 68 som förvisades, 42 som dömdes till döden, 2 som avrättades och 4 som torterades till döds. Till sist anger den  att 4.828 blev fysiskt misshandlade, varav 2.809 blev misshandlade av militärbefäl, 1.059 av poliser och 252 av präster. När det gäller de sista siffrorna tillägger tidskriften: ”Tusentals andra har utsatts för alla slag av förnedrande behandling.”

Hur kan människor uthärda en sådan hård behandling? Våldsam förföljelse är ingenting nytt för de sanna kristna. Aposteln Paulus blev misshandlad och fängslad i just detta land, och han klargjorde att det inte var i egen kraft som han uthärdade. Han skrev: ”Allt har jag styrka till på grund av honom som ger mig kraft.” (Fil. 4:13) Det är just en sådan orubblig tro på Jehova Gud som har gjort det möjligt för tusentals Jehovas vittnen att uthärda ett sådant lidande.

Men grekerna har rent historiskt varit kända för sin kärlek till rättvisa och frihet. Jehovas vittnen över hela världen hoppas att ärligt sinnade personer i Greklands regering snart skall känna sig drivna till att skydda sitt lands internationella rykte genom att inskränka grekisk-ortodoxa kyrkans inflytande och skydda oskyldiga människor mot att bli förföljda.

Tillväxten driver fram behovet av ett nytt avdelningskontor

Trots allt motstånd fortsätter predikoverksamheten att blomstra i Grekland. I själva verket var mer än 20.000 förkunnare verksamma vid slutet av tjänsteåret 1985. Avdelningskontoret i Marousi var nu för litet för att rymma den växande Betelfamiljen. Till att börja med löste avdelningskontoret problemet genom att hyra lägenheter i närheten och senare köpa ett litet hotell fyra kilometer längre bort. Men detta var bara en tillfällig anordning.

Med den styrande kretsens tillåtelse började man nu söka efter en tomt på vilken man kunde bygga ett nytt avdelningskontor. Detta var inte lätt, eftersom stränga byggnadslagar hindrar att man bygger ett bostadshus kombinerat med ett tryckeri. Till sist inköptes en tomt på 22 hektar 60 kilometer  norr om Athen inte långt från den stora riksvägen mellan Athen och Thessaloniki. Efter två och ett halvt års väntan på byggnadstillstånd kunde bröderna påbörja arbetet år 1989.

Tomten i Eleona ligger på en sluttning med utsikt över berg och vattenrika dalar. Man kan se avdelningskontoret både från landsvägen och från järnvägen. Bostadsdelen består av 22 hus, som vartdera rymmer åtta personer. Alla husen är byggda i samma behagliga, rustika stil.

Från början motstod naturligtvis det ortodoxa prästerskapet byggnadsprojektet. De organiserade till och med en demonstration på byggplatsen med omkring 2.500 deltagare. Men myndigheterna sände ut en patrull med 200 kravallpoliser för att hindra huliganerna att tränga in på tomten, och på så sätt blev det ingenting av protestaktionen. Präster ledde också protesttåg genom gatorna i Athen med banderoller mot byggnadsprojektet.

Det nya avdelningskontoret överlämnades den 13 april 1991, och bröderna var glada över att få ha Milton Henschel och Albert Schroeder från den styrande kretsen där vid denna milstolpe i Jehovas vittnens historia i Grekland. Det var tusentals bröder och systrar som helt frivilligt använt både tid och krafter till att hjälpa till i byggandet. Kärleken och  omvårdnaden från Jehova Gud och hans jordiska organisation var tydlig. Till och med världsliga åskådare tittade förvånat på då byggnaderna ”växte upp som svampar ur jorden”. Trots allt motstånd har Jehova utfört ett nutida underverk i Eleona. Paulus’ ord i 2 Korinthierna 13:8 dyker upp i vårt sinne: ”Vi kan ingenting göra mot sanningen, utan bara för sanningen.”

En våg av sanning drar fram!

Från den ringa begynnelsen år 1905 har antalet lovprisare av Jehova nu passerat 25.000. Sanningens vatten har dragit fram från att ha varit en liten rännil till att nu vara en verklig flodvåg. Jehovas folks verksamhet i det här landet har lett till ett enormt stort vittnesbörd för vår Guds, Jehovas, namn. I denna skildring har bara några få namn nämnts, men i verkligheten har tusentals bröder och systrar hjälpt till. Sanningens eldsflamma brinner klart i många grekers hjärtan, i ödmjuka mäns och kvinnors hjärtan, vilka utan att frukta har predikat de goda nyheterna över hela Grekland och alla dess öar. Det är många som har fått lida grymt och till och med offrat sitt liv för Jehovas namn. Deras lojalitet och ostrafflighet har glatt Jehovas hjärta. — Ords. 27:11.

Kampen mot falskheten måste fortsätta till dess denna tingens ordning når sitt slut. I det här landet, där Paulus stod på Areopagen för att försvara de goda nyheterna och där Johannes fick uppenbarelsen då han satt fängslad på ön Patmos, fortsätter Jehovas vittnen att kämpa hårt för tron. Trots tusentals rättsfall och fall av förföljelse anstiftade av prästerskapet, ja trots att några sanna tillbedjare till och med har fått offra livet, har sanningens ljus aldrig slocknat. Det lyser starkare än någonsin i dag. Ja, det skall fortsätta att lysa! Den växande vågen av sanningens vatten kommer att fortsätta att dra fram till dess att inte bara landet Grekland, utan hela jorden, fylls ”av Jehovas kunskap, liksom vattenmassorna täcker havets botten”. — Jes. 11:9.

[Fotnoter]

 [Ruta på sidan 109]

EN BIBEL SOM ÄR LÄTT ATT FÖRSTÅ

Områdessammankomsten ”Lärda av Gud” år 1993 var ytterligare en milstolpe i Jehovas vittnens historia i Grekland. Under många år har de som predikat de goda nyheterna använt Vamvas-översättningen av Bibeln. Den utarbetades på 1800-talet, och i den används en puristisk grekiska som kallas Katharevousa, en språkform som visserligen är mer lik den nutida grekiskan än koinégrekiskan i de ursprungliga kristna skrifterna, men som likväl är alltför gammalmodig för nutida läsare. I synnerhet unga människor tycker att Vamvas-översättningen är svår att förstå. Detta har hindrat människor att öka sin kunskap i Bibeln.

Söndagen den 18 juli 1993, som var den sista dagen av områdessammankomsten ”Lärda av Gud”, blev därför de grekisktalande vittnena helt hänförda då Albert Schroeder i den styrande kretsen presenterade en ny publikation — ”De kristna skrifterna enligt Nya Världens översättning”. Vid sammankomsten, som hölls på tre platser som var sammankopplade telefonledes, delade ordningsmännen ut omkring 30.000 exemplar till sammankomstdeltagarna på mindre än fem minuter. Alla kunde alltså följa med då broder Schroeder gav exempel på några av de många ställen som är bättre i denna nya utgåva än i Vamvas-översättningen. Det viktigaste exemplet var användningen av Guds namn, Jehova, som förekommer 237 gånger i texten. Denna nya översättning innehåller också 68 sidor med index, grundliga förklaringar av texten, kartor och Bibliska ämnen för samtal. Det är därför inte underligt att denna nya utgåva hälsades med applåder, glädjerop och till och med tårar — och det i mängd.

[Tabell på sidan 114]

(För formaterad text, se publikationen)

Förkunnare

25.000

20.000

15.000

10.000

5.000

0

1938 1950 1960 1970 1980 1992

Arresteringar (sammanräknade)

25.000

20.000

15.000

10.000

5.000

0

1938 1950 1960 1970 1980 1992

 [Karta på sidan 66]

(För formaterad text, se publikationen)

Filippi

Thessaloniki

Lárisa

Korinth

Athen

Eleona

THESSALIEN

KORFU

KRETA

 [Bilder på sidorna 72, 73]

 1. Georgios Koukoutianos år 1927. 2. Nikolaos Kouzounis i det ökända fängelset i Kaválla år 1948. 3. Grigoris Grigoriadis vid sitt skrivbord på Betel vid Kartaligatan i Athen. 4. Lagning av fisknät på Lefkás. 5. Georgios Douras (se pilen) tillsammans med församlingen i Athen. Bakgrund: Kaválla, antikens Neapolis, hamnstaden där aposteln Paulus först landsteg i Europa.

 [Bilder på sidorna 88, 89]

 1. Plato Idreos och hans hustru, Phyllis. 2. Athanassios Karanassios, Sällskapets förste representant vid avdelningskontoret i Grekland. 3. Fiskare i Molivos på ön Mytilene. 4. Michalis Kaminaris (andre från vänster), som fortfarande är medlem av Betelfamiljen i Grekland. 5. Korinthkanalen. Bakgrund: Patmos, ön där aposteln Johannes fick uppenbarelsen från Jesus Kristus år 96 v.t.