Haiti

PÅ ETT rev utanför den karibiska ö som republiken Haiti delar med Dominikanska republiken förliste Kristofer Columbus’ flaggskepp under den upptäcktsresa som han företog år 1492. Genom denna resa lades emellertid grunden till den europeiska kolonisationen av Nya världen. Columbus fann att ön var befolkad av en fredlig indianstam, arowakerna. Från deras språk kommer namnet Haiti, som betyder ”Bergens land”. Sedan år 1492 har detta ”Bergens land” genomgått många förändringar.

Columbus gjorde anspråk på landet i den spanska drottningen Isabellas namn och kallade det La Española (Den spanska ön). De spanska conquistadorerna underkastade arowakerna hårt slavarbete, och snart fanns det nästan inga arowaker kvar. För att ersätta dem förde man dit afrikanska slavar.

Så småningom slog sig franska äventyrare ner på den västra delen av ön, och år 1697 gjorde Frankrike anspråk på området och kallade det  Saint-Domingue. Med slavar som arbetskraft anlades stora plantager i detta bördiga område, och Saint-Domingue blev en blomstrande koloni.

Omkring hundra år senare vann Toussaint Louverture, en man som var av kunglig afrikansk härkomst men var född slav, en rad militära och diplomatiska segrar och frigav alla slavar. Han blev Saint-Domingues styresman år 1801. Jean-Jacques Dessalines, också han född slav, drev senare ut fransmännen och återgav området dess arowakiska namn. På detta sätt tillkom år 1804 den första självständiga svarta staten i Amerika — det då rika landet Haiti.

Efter Dessalines’ död år 1806 tog Henri Christophe makten i norra delen av ön. En del av hans bedrifter bidrog till att göra Haiti till en nation som under en kort tid räknades bland de mäktigaste i Nya världen. Han byggde det praktfulla palatset Sans-Souci och det beryktade citadellet Laferrière — en fästning som täckte en hel bergstopp. Med tiden kom emellertid landet att utarmas av maktkamper, revolutioner och misshushållning med allmänna medel.

Trots detta är Haiti fortfarande ett mycket särpräglat land i språkligt, kulturellt och etniskt avseende. Många talar franska, men folkets språk är kreol — ett uttrycksfullt blandspråk med franskt ordförråd och västafrikansk grammatik. Hos invånarna sammansmälter afrikanska och europeiska drag till ett färgstarkt och vackert folk. Landskapet domineras fortfarande av de måleriska bergen. Men de flesta av dem är nu kala — berövade all skog — och de en gång så bördiga slätterna har blivit uttorkade.

Detta är ett land som yvs över sitt förflutna, beklagar sin nuvarande situation och hoppas på en bättre framtid — en ny värld. Det är därför mycket lämpligt att goda nyheter om en verkligt ny värld under Guds kungarike nu når dessa människor, till och med avlägsna byar i bergstrakterna.

 De goda nyheterna kommer till Aquin

Hur de goda nyheterna om Guds kungarike först nådde Haiti är höljt i dunkel. Så tidigt som i februari 1887 räknar Zion’s Watch Tower upp Haiti bland de platser från vilka brev hade kommit från intresserade personer. Det var emellertid inte förrän flera decennier senare, på vintern 1929—1930, som ett vittne, en pionjärsyster som ägnade hela sin tid åt att vittna för andra om Guds uppsåt, tillbringade flera månader här. Längre fram, år 1938, fick en advokat vid namn Démosthène Lhérisson på något sätt tag i böckerna Skapelsen och Profetiorna och broschyren Dödens orsak. Han tog med sig publikationerna hem till Aquin, som ligger på sydkusten. Vad blev följden? Det han läste övertygade honom om att dessa publikationer visade honom vägen till den sanna kristendomen. Han tog avstånd från katolska kyrkan och började dela med sig av Bibelns sanningar åt andra, däribland sin hustrus brorson.

Sedan advokaten hade dött, inbjöd brorsonen några vänner att studera böckerna tillsammans med honom, och de började regelbundet träffas för att göra detta. En av dem sade: ”Vi insåg att vi levde i de yttersta dagarna för den här världen, att Jehovas rike hade upprättats i himlen år 1914 och att religionerna snart skulle tillintetgöras, eftersom de var en del av den här världen.” De började sätta sitt hopp till en ny värld.

Omkring år 1943 hade en man som återvänt från Cuba till Cayes, en stor stad väster om Aquin, en del av Sällskapet Vakttornets publikationer i sin ägo. Den här litteraturen kom i händerna på Solomon Sévère, som bodde i Vieux-bourg, omkring en mil från Aquin.

Så småningom sammanträffade de intresserade i Aquin med dem i Vieux-bourg. En del av dem höll emellertid fast vid de läror som förkunnades av en liten religiös grupp som kallades kristianismen eller solomiterna, och vissa av dess sedvänjor, till exempel bruket att ha flera hustrur, var definitivt inte kristna. De som uppriktigt sökte sanningen insåg att de måste bryta alla band med kristenheten och sluta upp att ta del i dess seder och bruk.

 År 1944 fanns det sju personer i Haiti som predikade de goda nyheterna för andra, och de rapporterade att de hade ägnat sammanlagt 1.500 timmar åt den verksamheten under året. Följande år var det ytterligare fem som tog del i tjänsten på fältet, och de ägnade hela 6.164 timmar åt att offentligt förkunna budskapet om Guds kungarike. I slutet av tjänsteåret sällade sig två erfarna missionärer till skaran av förkunnare.

De första Gileadmissionärerna

I augusti 1945 anlände två unga missionärer, amerikanerna Roland Fredette och Harold Wright, till Port-au-Prince. De hade läst franska vid Vakttornets Bibelskola Gilead men upptäckte snart att de nu skulle bli tvungna att lära sig kreol. De blev en välbekant syn i trakten, när de gick omkring och predikade med hjälp av vittnesbördskort och grammofoner.

Sällskapet Vakttornets dåvarande president och vicepresident, N. H. Knorr och F. W. Franz, var angelägna om att predikandet av de goda nyheterna skulle bli väl organiserat i Haiti och kom därför på besök till Port-au-Prince den 19 mars  1946. Elva personer var närvarande vid det möte med de lokala vittnena som hölls i missionärshemmet samma kväll. Efter ett anförande av broder Franz talade broder Knorr om hur predikandet skulle organiseras i Haiti. Han tillkännagav att Sällskapet Vakttornet skulle upprätta ett avdelningskontor i Haiti med broder Fredette som landstjänare eller tillsyningsman för avdelningskontoret. Klockan sju följande kväll var 74 personer församlade i missionärshemmet för att höra broder Knorr tala över ämnet ”Glädjens, I nationer”.

Avdelningskontoret öppnades den 1 april 1946. Kort därefter vann Sällskapet Vakttornet lagligt erkännande. Fem nya missionärer anlände, och predikandet av de goda nyheterna spred sig till städerna omkring Port-au-Prince och så långt norrut som till Cap-Haïtien på nordkusten.

Vieux-bourg får besök av missionärer

Vid den här tiden talade medlemmar av gruppen i Vieux-bourg ofta med en man som hette Cassindo. När han besökte Port-au-Prince år 1948, lyssnade han till ett tal som en av missionärerna höll vid Place Jérémie, och efteråt berättade han för missionären att det fanns människor som talade precis som han i Vieux-bourg. Cassindo återvände hem med nyheten: ”Genyen moun kom sa yo nan Port-au-Prince [Det finns likadana människor i Port-au-Prince].” Ivern blev stor bland medlemmarna av gruppen i Vieux-bourg.

De tog kontakt med missionärerna, som genast åkte ner och besökte dem. Vilken glädje skänkte inte detta gruppen i Vieux-bourg! De var så lyckliga att de tillbringade hela första dagen i tjänsten på fältet tillsammans med sina besökare. På kvällen hölls ett offentligt tal på torget i Vieux-bourg i skenet av en fotogenlampa.

Vid ett senare besök blev de som var kvalificerade döpta, och gruppen organiserades till en församling — en av de första i Haiti. Men det fanns vissa problem. Solomon Sévère hade en tendens att spela herre över de övriga, och en broder som visade  större ödmjukhet blev därför förordnad att öva tillsyn över församlingen. Sévère blev då upprorisk och drog även med sig en del andra bort från församlingen. — Apg. 20:29, 30.

De 12 som stannade kvar erkände Jesus Kristus som sin Ledare och fortsatte lojalt att tjäna Jehova. (Matt. 23:10) Detta ledde till stora välsignelser. År 1949 rapporterade Vieux-bourg, som hade omkring 400 invånare, 21 förkunnare — fler än i Port-au-Prince.

En pastor får höra talas om den nya världen

Vid den här tiden hjälpte några av kristenhetens präster ofrivilligt till att sprida sanningen bland sina egna församlingsmedlemmar. Vi skall låta Diego Scotland, en man från ön Dominica, berätta hur det var i hans eget fall:

”När jag var pastor i en pingstkyrka, tog förste pastorn med sig en del av Sällskapet Vakttornets publikationer från Förenta staterna för eget bruk. När jag började studera dem, varnade han mig och sade att jag kunde förlora förståndet om jag läste sådant. Jag brydde mig inte om vad han sade, eftersom jag såg  att de innehöll sanningen. Men när jag började vägra att utföra vissa förrättningar i kyrkan, blev förhållandet mellan oss alltmer spänt. Efter en debatt om själens odödlighet kom det till en slutlig brytning.”

När den äldre pastorn insåg att han förlorat debatten, deklarerade han att han aldrig skulle tillåta att Jehovas vittnen fick fotfäste i Haiti. Diego, en spenslig man som var lugn och fridsam till sitt väsen, citerade Gamaliel och svarade att om Jehovas vittnen hade den sanna religionen, då kunde ingen stoppa dem. (Apg. 5:39) Han började studera tillsammans med vittnena, gjorde snabba framsteg och blev snart en döpt förkunnare.

Andra lär känna sanningen och börjar genast predika

År 1948 kom ytterligare fyra Gileadmissionärer till Haiti — Alexander Brodie och Harvey Drinkle i april och Fred och Peter Lukuc på sommaren. Alla fyra var från Canada. Med missionärshemmet vid Rue Capois 32 som centrum för verksamheten gjorde de mycket för att intensifiera predikandet av de goda nyheterna i Port-au-Prince.

Fred Lukuc var 23 år gammal när han kom och hade varit pionjär sedan år 1943. Strax efter det att han anlänt till Haiti lämnade han boken ”Sanningen skall göra eder fria” hos ägaren till en liten fabrik som tillverkade läderprodukter och lovade att återkomma följande söndag. Men mycket skulle hända före söndagen. Mannens svärson, Maurice Sanon, fick syn på boken och började läsa den. Varje eftermiddag satt denne före detta skollärare och studerade Bibeln med hjälp av sin svärfars bok. Efter bara några dagar började han framhålla för sina vänner vilka falska läror katolska kyrkan hade lärt dem. Han var otålig att få träffa Fred Lukuc.

”Maurice ställde många frågor”, berättade broder Lukuc några år senare, ”och vi satte i gång ett bibelstudium. Han gjorde snabba framsteg och delade med sig av de sanningar han fick lära sig åt släktingar och andra. Men när jag inbjöd honom  att följa med mig i tjänsten, invände han och sade: ’Jag kan inte tillräckligt mycket.’ Jag svarade: ’Du vet mer om Bibeln än människor ute på distriktet. Och i vilket fall som helst kommer jag att föra ordet.’ Han gick med på att följa med. Men redan från första besöket var det denne energiske man som talade nästan hela tiden.” Så småningom började hans hustru och hans fyra barn vara med vid studiet, och hela familjen, och dessutom några av hans brors barn, blev överlämnade vittnen.

 Följande år, 1949, träffade Fred en uppriktig 40-årig protestant i staden Carrefour, som ligger i närheten av Port-au-Prince. Också den här mannen hungrade efter sanningen. ”Dumoine Vallon ställde många frågor om Bibelns läror”, säger Fred. ”Jag kom tillbaka veckan därpå, som vi hade kommit överens om, men han var inte hemma. Jag blev besviken, eftersom jag hade cyklat en lång väg.” Vad hade hänt? Fred berättar: ”Efter en liten stund kom han hem och förklarade att han hade varit ute och predikat för människor i trakten. ’De vet ingenting om Gud’, sade han.” Med hjälp av ett bibelstudium i sitt eget hem gjorde han snabba framsteg och blev döpt i juni 1950. Han har fortsatt att tjäna som en lojal förkunnare av de goda nyheterna.

Vår första områdessammankomst

Vår första områdessammankomst hölls år 1950. Broder Knorr hade kommit till Haiti och gick tillsammans med de lokala förkunnarna ut på gatorna med plakat både på ryggen och på bröstet för att annonsera det offentliga talet. Vid denna ovanliga syn skockades människor omkring dem, och somliga gjorde narr av dem. Men hur lyckliga var de inte när 474 personer kom för att höra talet, som hölls i en utomhusteater i närheten av hamnen! Tidigare på dagen hade 13 blivit döpta i havet vid Club Thorland.

Broder Knorr gav anvisningar om hur bröderna skulle kunna förbättra församlingens organisation, öva förkunnarna och tillrättavisa dem som besökte mötena men hade orätta motiv. Människor måste lära sig att Jehovas vittnen inte är som protestanterna, som värvade proselyter bland katolikerna genom att erbjuda materiella fördelar.

Efter att ha konstaterat att det efter fem års missionärsverksamhet fanns bara 86 rapporterande förkunnare sade broder Knorr att deras arbete förmodligen skulle bli mer produktivt om man talade kreol i stället för franska vid mötena och i tjänsten på fältet. När den rekommenderade förändringen gjordes, gav det snabbt goda resultat.

 Broder Knorr tillkännagav också att broschyren Kan du få leva för evigt i lycka på jorden? skulle översättas till kreol. Översättaren använde sig emellertid av ett fonetiskt system som utarbetats av en tysk vid namn Laubach. Det här systemet förenklade uttalet för engelsktalande personer, men det var inte vad den katolska befolkningen var van vid, och broschyren fick därför endast begränsad spridning.

 Arbetet bär frukt i söder

Församlingen i Vieux-bourg hade nu utvidgat predikandet så långt söderut som till byn Saint-Louis du Sud. I denna by bodde Benoît Sterlin, en känd affärsman som hade studerat tillsammans med vittnena sedan år 1946. Han tog också del i tjänsten på fältet. År 1950 bildade de sju förkunnarna i Saint-Louis du Sud den andra församlingen i söder. I mars året därpå döptes Benoît, och han och hans hustru blev mycket aktiva förkunnare.

Dittills hade bara några få missionärer haft tillstånd att förrätta vigslar. När även haitiska bröder fick möjlighet att tjänstgöra som vigselförrättare, var Benoît en av dem som fick avlägga eden inför en domare i Port-au-Prince.

Sanningen segrade

En dag år 1951, då Alex Brodie höll på att vittna på ett affärsdistrikt på Rue des Miracles i huvudstaden, kom han till en affär som hette ”Den elegante skräddaren”. Där träffade han 32-årige Rodrigue Médor, som skaffade sig boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. Denne välvårdade skräddarmästare tackade ja till ett bibelstudium, men när Alex sedan kom tillbaka var han sällan hemma. Rodrigue erkänner själv: ”Jag tog boken bara för att bli av med honom. Min hustru och jag var hängivna katoliker. När Alex erbjöd mig ett bibelstudium, sade jag att han kunde komma. Men sedan höll jag mig undan varenda gång.”

Men sanningen segrade till sist. Han berättar: ”Jag försökte snärja honom med en fråga om jungfru Maria, men han besvarade den till belåtenhet, och sedan började jag studera på allvar. Min hustru satte sig emot det och lät till och med en präst frambära böner i nio dagar i sträck för att få mig att sluta. Vi studerade därför någon annanstans.”

När Rodrigue fick veta vad Bibeln säger om bilder och beläten, tog han beslutsamt ner bilden av jungfru Maria som de hade i vardagsrummet och slog den i småbitar. Hans hustru  blev rasande. Men hans förändrade intresseinriktning gjorde så småningom intryck på henne. Nu tillbringade han till exempel kvällarna med att läsa biblisk litteratur i stället för att gå ut med sina vänner. När hans hustru såg detta började hon också studera. Rodrigue döptes i februari 1952, och tre år senare döptes hans hustru.

En annan missionär, David Homer, brukade besöka Albert Jérome i hans lilla speceriaffär. I början hade Albert en tendens att tala nedsättande om sanningen, men eftersom David tyckte att det var ”något ärligt” över mannen, fortsatte han att besöka honom. Så småningom sattes ett bibelstudium i gång, och Albert gjorde snabba framsteg. Även sedan han blivit döpt fortsatte de att studera valda delar ur böckerna ”Till allt gott verk skicklig” och Kvalificerade att vara tjänare tillsammans. Tack vare detta blev Albert med tiden en duglig tjänare i församlingen.

De goda nyheterna predikas på kreol

Att leda bibelstudier var en verklig utmaning för missionärerna. Studieböckerna var på franska, men förklaringarna måste i de flesta fall ske på kreol. På vissa platser var det enda ljus som fanns på kvällarna små fotogenlampor tillverkade av konservburkar. ”Ljuset var mycket svagt”, berättar Alex Brodie, ”men de nyas iver att lära uppvägde denna olägenhet.”

De offentliga tal på kreol som hölls i en park i utkanten av Port-au-Prince och ibland nere vid stranden var alltid välbesökta. Missionärerna transporterade dit den portabla ljudanläggningen på sina cyklar och satte upp högtalare i palmerna. De som kom för att lyssna tog med sig sina egna stolar eller satt i gräset.

Man fann en hel del intresse i området kring Carrefour, där Dumoine Vallon bodde. Ett församlingsbokstudium anordnades därför i hans hem. Och vad hände under tiden i Vieux-bourg? Förkunnarna predikade nitiskt på den kringliggande landsbygden och höll offentliga tal på de platser de kom till.  De färdades med häst, åsna eller mulåsna och sov under bar himmel om mörkret föll innan de hann hem. Men plötsligt uppstod allvarliga problem i Haiti.

Förbud!

I ett brev daterat den 19 april 1951 underrättade Ministeriet för religiösa angelägenheter avdelningskontoret om att all Jehovas vittnens verksamhet i Haiti måste upphöra. I brevet anklagades vittnena för att vara ”nationens fiender” och för att använda Vakna! för att sprida kommunistisk propaganda. Varför denna förändring?

Det var prästerna som låg bakom. I månader hade de riktat regeringens uppmärksamhet på Jehovas vittnens vägran att hälsa flaggan. Många katoliker stämplade bröderna som kommunister. ”Ner med kommunisterna!” skrek de ofta åt vittnena.

Det tog över tre månader och krävdes en hel del brevskrivning för att övertyga myndigheterna om att de var felunderrättade och att Jehovas vittnen inte hade någon som helst politisk anknytning. I augusti hävdes slutligen förbudet.

Hur hade verksamheten påverkats av allt detta? Polisen hade stängt alla Rikets salar, men man hade fortsatt att hålla möten i de hem där bokstudiegrupperna brukade samlas. I juli månad, medan förbudet ännu var i kraft, hade de tio förkunnarna i Carrefour organiserats till en församling, med Peter Lukuc som tillsyningsman. Ytterligare fem Gileadmissionärer hade också anlänt. När förbudet sedan upphävdes, fick dessa snabbt uppehållstillstånd. När bröderna i en stad i södra Haiti gick till polisstationen för att be att få tillbaka beslagtagen utrustning till sin Rikets sal, överlämnade poliskommissarien utrustningen och sade: ”Ge er nu i väg och arbeta för Jehova ända till slutet!”

En konfrontation med voodoo

En av de nyanlända missionärerna var Victor Winterburn. Han kom från Canada, var 23 år gammal, hade blivit döpt år 1940 vid 12 års ålder och hade varit pionjär sedan år 1946.  I september 1951 blev Victor förordnad att förestå avdelningskontoret i Haiti, och en kort tid därefter var ett av de lokala vittnena, Frank Paul, nära att få sätta livet till i samband med voodooriter. Victor Winterburn och Alex Brodie kom emellertid till Franks hjälp. Vi skall låta dem berätta vad som hände:

”När vi följde upp rapporter som vi fått från några bröder, fann vi Frank så gott som medvetslös på en brits i ett voodootempel. Hans händer var fastbundna vid en stolpe bakom honom, och hans fötter var också bundna. En munkavle hindrade honom från att stänga munnen. Läpparna var spruckna, och hans utmärglade ansikte var täckt av blåsor. Vi försökte tala med mambon (prästinnan), men hon brydde sig inte om vad vi sade. Vi kunde inte kommunicera med Frank, och vi kunde inte ta honom därifrån. Till och med polisen sade att de inte kunde röra honom, eftersom han hade förts dit av sina föräldrar.

Vi besökte hans föräldrar och fick så småningom reda på vad som hade hänt. Hans hustru hade lämnat honom, så han skötte sitt barn själv och utförde skrädderiarbeten i hemmet. Han hade senare blivit sjuk och börjat yra och hade därför förts till sjukhus. Eftersom hans föräldrar trodde att han var besatt av en ond ande, hade de låtit flytta honom till voodootemplet. Vi fick senare veta att man där slår de sjuka och häller peppar i deras ögon för att driva ut de onda andarna.

När hans tillstånd bara förvärrades, blev hans föräldrar rädda och tillkallade en av bröderna, som försökte få honom inlagd på sjukhuset igen. Men eftersom sjukhuspersonalen visste var han hade varit, ville de inte ta emot honom. Det var först sedan en syster som själv var sjukvårdskunnig hade erbjudit sig att ta vård om honom och köpa de mediciner som behövdes som de gick med på att lägga in honom. Församlingen såg till att han fick mat — något som i normala fall ombesörjs av patientens familj.

Läkarna sade att han hade tyfus och malaria. Vi undrade om han skulle klara sig. Men han tillfrisknade, återupptog sin  tjänst och gifte så småningom om sig. Han uppskattade verkligen den hjälp som bröderna hade gett och den varma och hjälpsamma anda som rådde i församlingen.”

Händelserika kretsbesök

Tillsyningsmannen för avdelningskontoret brukade, vanligtvis i sällskap med en annan missionär, besöka de olika församlingarna som kretstillsyningsman och predika utmed vägen.

Under en sådan resa, i november 1951, cyklade Victor Winterburn och hans missionärskamrat 520 kilometer, innan de till sist kom fram till byn Les Anglais i söder. De ägnade i genomsnitt närmare tio timmar om dagen åt tjänsten på den resan och placerade över 500 exemplar av olika bibliska publikationer.

När Fred Lukuc besökte församlingarna på våren 1952, insjuknade han i malaria och var tvungen att avbryta resan. Han skrev senare: ”Efter besöket i Cavaillon ställde jag kosan hemåt. Min cykel var fullastad med personliga tillhörigheter och litteratur under den 174 kilometer långa färden. Den första natten tillbringade jag i Vieux-bourg-d’Aquin, där jag tog det sista av min medicin. Nästa dagsetapp, då jag cyklade över bergen till Grand-Goâve, var fruktansvärt ansträngande. På natten fick jag bo hos en äldre intresserad man. Jag sov nästan ingenting. Febern och svettningarna gjorde att jag kände mig mycket svag. Den ödmjuke gamle mannen ordnade därför så att jag fick följa med en lastbil till Port-au-Prince. När jag kommit tillbaka till Betel blev mitt tillstånd kritiskt, och min läkare rekommenderade att jag skulle återvända till Canada för att återhämta krafterna.”

Fred Lukuc lämnade därför Haiti år 1952. Men han hade en okuvlig missionärsanda, och tre år senare återvände han till Haiti för att fortsätta sitt utmärkta arbete. Även Peter Lukuc blev så småningom tvungen att återvända till Canada för att få behandling för en allvarlig parasitsjukdom. Men med samma obetvingliga anda kom även han tillbaka till Haiti för att fortsätta sin tjänst.

 Sanningen når ut till nya distrikt

Det fanns nu församlingar i Port-au-Prince och på en del platser utmed den väg som går söderut till Cayes. Försök gjordes också att organisera grupper i andra områden. Alex Brodie och Harvey Drinkle gjorde flera resor norrut genom Artiboniteslättens risfält och sumpmarker till Saint-Marc och sedan vidare till Gonaïves, där det mest växer kaktusar. Harvey var en försynt men mycket modig person. Många år senare var han tvungen att resa hem till Canada och operera bort ena ögat på grund av cancer, men han återvände till Haiti och fortsatte att tjäna på sitt tilldelade distrikt.

Han och Alex färdades på smala grusvägar med cyklarna fullastade med litteratur och besökte alla hus och byar utmed vägen. Folk stiger upp tidigt på den haitiska landsbygden. Missionärerna brukade göra sitt första besök vid sextiden på morgonen och sedan fortsätta att predika till efter mörkrets inbrott. Natten brukade de tillbringa hos gästfria lantbor i deras små halmtäckta hus. I Saint-Marc och Gonaïves fanns det också hotell där de kunde bo. Alex sade senare med värme i rösten: ”Det var en rolig tid när vi besökte dessa glada och livliga människor.”

Andra missionärer försökte utvidga predikandet åt sydväst.  Marigo Lolos, som senare blev Alex’ hustru, berättar om en resa till Jérémie som hon gjorde tillsammans med tre andra ogifta missionärssystrar — Naomi Adams, Virnette Curry och Frances Bailey:

”I januari 1952 klev vi ombord på Clarion — en segelbåt med hjälpmotor. Båten rullade och stampade i den hårda sjögången, och vi blev ordentligt sjösjuka; men vi kom fram till Jérémie, där vi predikade och till vår glädje placerade mycket litteratur.

Vi fortsatte sedan med camion (lastbil som används som buss) ända till Anse-d’Hainault. Manliga passagerare fick sitta uppe på de jordbruksprodukter som var lastade på flaket. På tillbakavägen krockade vi med en annan lastbil, och Frances blev skadad. Naomi hade en förbandslåda och kunde lägga om såret, men vi var strandsatta där uppe i bergen. Vi satte oss vid vägkanten och bad tyst till Jehova, medan Frances låg på en tältsäng, invirad i en filt.

En pojke från dalen nedanför hade hört kraschen och kom upp med en järngryta, lite kassava och några pisanger. Han gjorde upp en eld och lagade oss lite mat — en vänlig handling som verkligen rörde våra hjärtan.

Natten föll, kall och mörk. Klockan 10 på kvällen hörde vi ett fordon närma sig och visste att det inte kunde passera. Vägen var smal och hade ett brant stup på ena sidan. Naomi gick därför ut på vägen med en ficklampa i handen och signalerade åt föraren att han skulle stanna. Förvånansvärt nog lyckades han vända lastbilen, och till vår glädje och lättnad förde han oss till Jérémie. Följande dag återvände vi till Port-au-Prince, lyckliga över att ha kunnat ta del i att sprida de goda nyheterna på detta avlägsna distrikt.”

Många människor minns fortfarande dessa modiga missionärssystrar och talar om dem. En haitisk syster, som döptes år 1990 vid 72 års ålder, berättar att hon fick sin första kontakt med sanningen genom en av dessa systrar för över 30 år sedan.  Hon säger: ”Jag önskar nu att jag hade studerat tillsammans med henne och blivit ett vittne redan då. Då skulle jag inte ha förlorat alla dessa år som jag kunde ha tjänat Jehova.”

En pastor avslöjar sin okunnighet

När våra bröder vittnade för präster, var de mycket frimodiga och förlitade sig helt på Guds ord. År 1954 hade en förkunnare en sådan diskussion med en protestantisk pastor och tre av hans församlingsmedlemmar. Ämnet som avhandlades var själens odödlighet. När pastorn uppmärksammades på det som sades i Hesekiel 18:4 i hans egen bibel: ”L’âme qui pèche est celle qui mourra” (Den själ som syndar, det är den som kommer att dö), sade han rent ut att han inte kunde tro det. (La Sainte Bible, översatt av L. Segond) Brodern berättar vad som sedan hände:

”Jag frågade honom: ’Vad är de ondas och de rättfärdigas bestämmelse?’ Han svarade att de onda plågas i evig eld, medan de rättfärdigas själar, däribland Adams, uppväcks för att glädjas tillsammans med Gud i hans rike. Han sade att Gud förlät Adams synd, när han skylde honom med djurskinn. Han kunde inte förklara hur en själ som inte dör kunde bli uppväckt. Med hjälp av åtskilliga skriftställen visade jag honom att Adam hade syndat uppsåtligt och visste vad han gjorde och att om Gud hade förlåtit honom, då skulle hans avkomlingar ha fötts fullkomliga och inte under syndens fördömelse.

Några dagar senare förklarade en av kyrkomedlemmarna att hans pastor ville veta var Jehovas vittnen fick lära sig Bibeln så bra. Den mannen och flera andra började studera tillsammans med oss, och snart började en av dem ta del i predikoarbetet.”

Jehovas vittnen i nyhetsmedierna

Fram till början av 1950-talet hade det knappast stått någonting i de lokala tidningarna om Jehovas vittnen. Men efter sammankomsten ”Den nya världens samhälle” på Yankee Stadium i juli 1953 blev det ändring på den saken. Sex tidningar  upplät fritt utrymme för nyheter om de haitiska delegaterna. Tidningen Le National publicerade en stor bild av första dagen på Yankee Stadium och tog senare in nyheter om planerna på att hålla en sammankomst med liknande program i Haiti.

Radiostationer i två städer gav oss också gratis sändningstid. Efter att ha sett manuskriptet till Sällskapet Vakttornets program ”Vad folk talar om” ändrade föreståndaren för en radiostation schemat för utsändningarna för att bereda plats för det. En annan station bad att programmet skulle utökas till 30 minuter.

Haitiska bröder börjar axla större ansvar

Två medlemmar av Sällskapet Vakttornets styrelse besökte Haiti år 1954. Milton Henschels besök i samband med en sammankomst sammanföll också med Åminnelsen den 17 april, och bröderna gladde sig åt att få höra honom hålla åminnelsetalet. Under sitt besök rekommenderade broder Henschel att de inhemska bröderna skulle axla större ansvar. Vissa justeringar gjordes, och snart bestod församlingarnas tjänstekommittéer uteslutande av haitier. På det sättet fick missionärerna mer tid och kraft över för tjänsten på fältet. Broder Henschel lämnade också en uppsättning spolar till filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet”. Filmen visades för stora människoskaror överallt i landet.

I augusti besökte Fred Franz Haiti och rekommenderade då att man skulle försöka förlägga avdelningskontoret och Rikets salarna till bättre delar av staden. Hyreskontraktet på den byggnad som inrymde avdelningskontoret och missionärshemmet och även en Rikets sal skulle snart gå ut. För att sporra bröderna till handling brukade församlingstjänaren, Maurice Sanon, säga till dem: ”Om vi inte får tag i en egen Rikets sal, får vi hålla mötena under bar himmel.”

I avdelningskontorets nya lokaler på Rue Lafleur Duchène 39 höll man faktiskt under någon tid möten ”under bar himmel”. Dess stora, stenlagda gård fick nämligen tjänstgöra  som Rikets sal under några månader, tills bröderna i början av år 1955 fick hyra ett enplanshus på Grande Rue. Med ägarens tillåtelse flyttade de sedan innerväggarna i huset, så att de fick en lokal som var dubbelt så stor som den som hade använts som Rikets sal i huset på Rue Capois.

Strax innan avdelningskontoret flyttades till huset på Lafleur Duchène återvände vännerna Brodie till Canada, eftersom de väntade tillökning. De bor nu i Toronto, där Alex tjänar som äldste.

Fred Lukuc återvänder till Haiti

Vid områdessammankomsten i Dallas i Texas år 1955 råkade Fred Lukuc, som ännu inte var återställd, stöta på Roland Fredette, som enträget uppmanade honom: ”Fred, kom tillbaka till Haiti. Du kommer att må bättre där.” Fred tjänade då vid Sällskapet Vakttornets lantgård i Norval i Canada. Men han var mycket klen och fick återfall då och då. Vad skulle han göra?

”Jag vägde bara 54 kilo, när jag i september 1955 återvände till Cap-Haïtien med Roland Fredette”, skrev Fred senare. ”Sällskapet och alla bröderna var mycket snälla och hjälpsamma. Några månader senare blev jag inbjuden att tjäna som kretstillsyningsman i norra Haiti. Vilket privilegium! Men skulle jag klara det? Jag kände mig inte tillräckligt stark. Jag bad till Jehova, och sedan skrev jag till Sällskapet: ’Jag försöker.’ Jag återupptog följaktligen kretstjänsten i juni 1956. De sex följande åren blev jag rikligen välsignad av Jehova. Jag gick faktiskt upp 18 kilo och återvann hälsan fullständigt.”

En man kan göra det!

År 1956 fick Gileadmissionärerna i Haiti förstärkning igen. En av de nyanlända var Max Danyleyko, som hade varit missionär i Quebec och därför redan kunde tala franska. Han kom i februari och blev förordnad att arbeta tillsammans med Grady Rains, som hade varit i Haiti sedan år 1952. Broder Danyleyko berättar en erfarenhet från den här tiden:

 ”Det hus som vi hyrde i Petit-Goâve hade inte rinnande vatten. Med en hink i handen begav vi oss därför till den kommunala vattentäkten, men kvinnorna kom rusande, ryckte till sig hinken och bar den åt oss. De sade: ’Yon nonm pa kapab fè sa!’ (En man kan inte göra det!) Det var kvinnans uppgift. Samma sak inträffade på marknaden. Det tog ett tag innan vi lyckades övertyga dem om att en man faktiskt kan göra det. Längre fram fick vi se att andra män började följa vårt exempel.”

Marknaderna hålls delvis under jättelika tälttak, men de breder också ut sig i det fria. Varor av alla upptänkliga slag ligger prydligt uppradade på långa bord under tälttaket eller är utbredda direkt på den asfalterade vägen utanför. Låt oss besöka en av dessa marknader.

Vi pressar oss fram genom folkhopen och försöker försiktigt kliva runt försäljarna och deras varor. Vi får syn på några fina limefrukter och går fram till kvinnan som sitter hopkrupen bredvid dem, varvid följande samtal utspinner sig: ”Hur mycket skall ni ha för fyra högar?” ”Åttio cent.” ”Jag ger 50 cent.” ”Nej, 70 cent, det är sista budet.” Vi säger: ”Sextio cent” och går vår väg. Kvinnan ger till ett visslande ljud för att kalla oss tillbaka. Vi betalar 60 cent, plockar upp frukterna och frågar: ”Wa ban m’ degi?” (Hur skulle det vara med en present?) Hon ler och ger oss en limefrukt gratis. Alla är nöjda och glada.

Missionärer skickas till Saint-Marc

När missionärerna George och Thelma Corwin kom till Haiti i april 1956, kastades George rakt ut i tjänsten på fältet. Han berättar: ”Från flygplatsen åkte vi till Betel och åt lunch, och sedan inbjöd Peter Lukuc mig att följa med honom ut i tjänsten. Vi besökte några hem tillsammans, och sedan sade han åt mig att gå till ett hus medan han gick till ett annat. Första dagen i Haiti! Och på ett främmande språk! Men haitierna är hänsynsfulla, och det gick bra.”

Corwins blev förordnade att tjäna i Saint-Marc tillsammans  med Peter Lukuc. Till en början fick de en del återbesöksanvisningar om utlöpande prenumerationer att arbeta med. När de vid ett tillfälle letade efter en kvinna som var namngiven på en av blanketterna, träffade de hennes syster, en pensionerad lärarinna vid namn Adèle Canel. De började studera boken ”Låt Gud vara sannfärdig” tillsammans — hennes på franska och deras på engelska. Så småningom började också hennes man vara med vid studiet. Snart skärmade paret Canel av en liten del av sitt enda rum till bostad och upplät större delen av det till möten. Båda blev vittnen, och på det sättet kunde Saint-Marc-församlingen bildas år 1956.

En annan av dem som vännerna Corwin studerade med var Marc-Aurel Jean. Studierna hölls i hans skrädderi. Hans far, Emmanuel, var med och lyssnade och lärde, trots att han inte kunde läsa. Snart började båda två vara med vid mötena och ta del i tjänsten — den äldre mannen genom att lära sig sin framställning utantill. Efter någon tid satte han i gång ett bibelstudium med en fiskare. Han brukade då först gå igenom några paragrafer tillsammans med sin son och lära sig stoffet, och sedan gav han sig i väg, med Bibeln, broschyren och sin sångbok i handen, för att leda studiet. Han inledde och avslutade med sång och bön — precis som vid mötena.

Kretsbesök med Sällskapets film

Som kretstillsyningsman reste Fred Lukuc runt och besökte många delar av landet. Från och med år 1956 visade han filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” i alla städer han besökte. I staden Hinche i det inre av landet valde han att förlägga filmvisningen till en park som låg alldeles bredvid den katolska kyrkan. När gudstjänsten var slut, visade han först några av de inledande scenerna för att väcka kyrkobesökarnas uppmärksamhet. Därefter spolade han tillbaka filmen, höll sitt inledningsanförande och visade den sedan från början. Trots att det då fanns bara två pionjärer med särskilt uppdrag och två andra förkunnare i Hinche, var det omkring tusen personer som såg filmen.

 I staden Mirebalais, söder om Hinche, fanns det ännu inte elektricitet. Hur skulle man kunna visa filmen där? Fred vittnade för en sergeant i den haitiska armén och nämnde då detta problem. Sergeanten ordnade så att man kunde visa filmen i militärförläggningen, med hjälp av deras generator. Stadsborna kunde inte inbjudas till visningen, men de få förkunnarna på platsen fick lov att närvara. De 75 närvarande inbegrep också soldaternas hustrur och vänner.

När Fred Lukuc många år senare, år 1988, hade hållit ett tal i den franska församlingen i Delray Beach i Florida, kom den presiderande tillsyningsmannen, broder Fabien, fram till honom, presenterade sig och sade: ”Du besökte mig år 1957, när jag var sergeant i Mirebalais. Jag lämnade armén år 1971. Nu är jag din broder. Min dotter är reguljär pionjär.” Vilket glatt återseende efter mer än 30 år!

Det var också i Mirebalais som en 20-årig förkunnare blev ett fint exempel för bröderna. Han var lam i båda benen men  kom ändå in till staden på sin åsna när Fred besökte församlingen. Han måste bäras på ryggen in i och ut ur Rikets salen vid mötena. Han tog också del i tjänsten på fältet i sin by, 18 kilometer från staden, sittande på sin åsna. Han var en av de 54 som döptes vid områdessammankomsten i Port-au-Prince år 1957.

Över 30 år senare kom Fred också tydligt ihåg en del av förkunnarna i Ouanaminthe vid gränsen till Dominikanska republiken. Han mindes att tre av dessa trogna vittnen, som bodde omkring två mil från Rikets sal, gick till fots den långa vägen varje söndagsmorgon för att ta del i tjänsten på fältet. De tillbringade hela dagen i tjänsten, var med vid mötena på kvällen och gick sedan de två milen hem igen i månskenet.

Produktiva pionjärer

Under sina resor såg Fred en del vackra naturscenerier. Något som var ännu mer fantastiskt var emellertid att bröderna fann uppriktiga sanningssökare.

I Petite-Rivière-de-l’Artibonite besökte Fred två pionjärer med särskilt uppdrag. Vilka resultat hade de uppnått? Efter bara 14 månader hade flera av dem som de studerade Bibeln med börjat ta del i tjänsten, bland andra Gaston Antoine (en apotekare) och hans hustru, liksom också hans syster och hennes man, som tidigare hade varit pastor i ett samfund som kallades ”Guds kyrka”. Elva personer tog del i tjänsten på fältet den veckan, varav sex för första gången. Och det var många, många fler som visade intresse. Omkring 800 personer kom till visningen av Sällskapets film som hölls i en park, och de andra mötena var också välbesökta.

Genom oväder och översvämningar

År 1957 reste Peter Lukuc som kretstillsyningsman i de södra delarna av landet. Han åkte med motorbåt från Anse-à-Veau till Baradères, en stad som ofta drabbas av översvämningar. När han hade hållit ett offentligt tal med 30 personer närvarande, såg han hur olycksbådande moln började torna upp sig vid horisonten. Han lämnade staden med båt följande morgon,  men ett våldsamt oväder bröt ut medan de var till sjöss, och passagerarna blev genomvåta av det häftiga regnet. Båten styrde därför in till Petit-Trou de Nippes.

Peter lät sig inte hindras av ovädret. Han trodde att detta var första gången staden fick besök och gick därför ut och predikade i regnet på eftermiddagen. Men en förkunnare som han hade träffat i Miragoâne var redan där. Brodern blev mycket glad över att få se Peter igen. Nästa morgon, när båten var på väg tillbaka till Anse-à-Veau, kom ett nytt oväder. De kom emellertid lyckligt och väl fram till den redan översvämmade staden.

Från Anse-à-Veau fortsatte Peter landvägen, men han skulle ändå bli tvungen att ta sig över floden Grande-Rivière. På över tre kilometers håll kunde han höra hur den dånande kastade sig nerför bergen. Den var omöjlig att passera. På båda sidor väntade människor hela dagen och hela natten. Under tiden gick Peter barfota omkring i leran och vittnade och lämnade tidskrifter i några få hem. Nästa dag hade vattnet sjunkit undan så att det nätt och jämnt nådde upp till axeln, och Peter vadade därför över.

Bröderna vittnade också i Miragoâne, en pittoresk gammal hamnstad nordost om Vieux-bourg, och fårlika människor gav gynnsamt gensvar. Sonen till en baptistpredikant var en dag med vid ett bibelstudium, där den kommande nya världen dryftades. Han blev mycket imponerad av de bibliska bevis som lades fram för att jorden skulle bli ett paradis, som är fritt från lidande, död och ondska. Han insåg det logiska i slutsatsen att inte alla goda människor kommer till himlen. (2 Petr. 3:13; Upp. 7:9; 21:4, 5) Han återvände genast till sin hemby uppe i bergen, kallade samman medlemmarna av baptistkyrkan, däribland sin far, och visade dem vad Bibeln egentligen säger om jordens framtid. Följande dag skickade de en delegation till Miragoâne för att be vittnena komma och undervisa dem i Bibeln. De flesta i den baptistförsamlingen, däribland predikanten själv, började studera Bibeln, och omkring 30 blev Jehovas vittnen.

 De var kyrkans stöttepelare

Också i norr tog människor som var djupt engagerade i kyrklig verksamhet tacksamt emot Bibelns sanning. Efter sju månader i Port-de-Paix hade till exempel bröderna François Doccy och Jean Sénat till sin glädje funnit åtskilliga personer som var ivriga att få tjäna Jehova. Under kretstillsyningsmannens besök tog nio personer del i tjänsten på fältet. Ett samtal mellan Fred Lukuc och en katolsk flicka visar vilka några av dessa var. Fred berättar att det utspann sig ungefär så här:

”Hon frågade: ’Var du ute ensam i dag?’ Jag svarade: ’Nej, Rock St.-Gérard var med mig.’ ’Rock St.-Gérard?’ sade hon häpet. ’Han är ett Jehovas vittne nu’, sade jag. ’Men han var ju ordförande i Legionärföreningen! En stöttepelare i katolska kyrkan!’ utropade hon. Jag tillade: ’Hans hustru är också ett vittne.’ Hon frågade: ’Är det sant att Irlande Sarette studerar tillsammans med er vittnen?’ ’Ja’, svarade jag. ’Hon besöker våra möten och går ut och predikar tillsammans med oss.’ Hon sade: ’Hon var ju ordförande i Croisée!’ Jag sade: ’Sedan har vi Lucianne Lublin ...’ Hon avbröt mig och sade: ’Det är fyra av kyrkans stöttepelare!’ ’Ja’, sade jag, ’du borde också studera.’ ’Det skall jag’, svarade hon.”

De ovan nämnda personerna och flera andra blev döpta vid områdessammankomsten det året — 1957. Don Adams från huvudkontoret i Brooklyn var med vid sammankomsten i egenskap av zontillsyningsman.

Framsteg trots motstånd

När de goda nyheterna spred sig till nya områden, började de religiösa ledarna komma med falska anklagelser. När Roland Fredette, Fred Lukuc och Hiram Rupp, en missionär från Gileadskolans fjärde klass, år 1957 började besöka människor i Mont-Organisé, som ligger omkring 35 kilometer söder om Ouanaminthe, varnade prästerna sina församlingsbor. ”De falska profeterna har kommit!” sade de. ”Det är amerikanska spioner i stan.” ”Akta er för kommunisterna!”

 Bröderna tillbakavisade taktfullt anklagelserna. En bemärkt person i staden, François Codio, samtalade med bröderna i tre timmar. Han blev imponerad av deras förklaringar och skaffade sig ett exemplar av alla publikationer de hade med sig. Andra började också lyssna i stället för att disputera, och många tog emot litteratur.

Verket fortsatte att gå framåt även i Port-au-Prince, och det var en bidragande orsak till att det behövdes ett större avdelningskontor. Trakten kring avdelningskontoret på Lafleur Duchène hade också kommit att bli ett centrum för våldsamheter i samband med de politiska oroligheter som inträffade år 1957. När hyreskontraktet på fastigheten gick ut, flyttades därför avdelningskontoret och Betelhemmet till Pont-Pradel 3 i Bois-Verna, en trevligare del av staden. I samband med flyttningen bildades också en ny, fransktalande församling som kunde samlas i dessa lokaler.

De politiska oroligheterna, med sex regeringsskiften på tio månader, fortsatte in på år 1958. Men bröderna fortsatte att predika om Guds kungarike som den verkliga lösningen på alla  problem som har med styre att göra, samtidigt som de bevarade sin neutrala hållning, som de alltid hade gjort.

Frukten av hårt arbete

År 1958 hade den lilla gruppen förkunnare i Saint-Marc utvecklats till en mogen församling. Det märktes tydligt i augusti, när de lämnades ensamma medan missionärerna besökte den internationella sammankomsten i New York. Förkunnarna rapporterade fler timmar i tjänsten på fältet än någon tidigare månad, och två nya började ta del — verkligen ett fint exempel på andlig stadga och nitälskan för tjänsten!

George Corwin och hans hustru var mycket glada över att ha fått hjälpa till att bygga upp den här församlingen. Men när de märkte att de väntade tillökning i familjen, lämnade de Saint-Marc och återvände till Canada år 1960.

Fler missionärer kommer för att hjälpa till

År 1958 kom ytterligare fyra missionärer till Haiti — Roland Sicard, Stanley Boggus, Steve Simmons och Maceo Davis. När Daniel Eyssallenne hade hämtat hem dem från flygplatsen, fann de att Peter Lukuc redan satt och väntade på dem i det rum där de skulle få undervisning i franska. En månad senare började de pröva sina nyvunna språkkunskaper på människor i närheten av missionärshemmet. Stanley Boggus berättar: ”Vi märkte till vår förvåning att människor gjorde allt de kunde för att hjälpa oss att uttrycka oss.”

Tre månader senare blev Stanley och Steve förordnade att tjäna i Cayes, och det märktes snart att det inte räckte att kunna franska. En dag när Stanley var ute i tjänsten tillsammans med Max Danyleyko, som då tjänade som kretstillsyningsman, talade han med en kvinna som flera gånger upprepade: ”M’pa sou sa.” Stanley trodde att hon menade ”Det visste jag inte” och sade därför att han hade kommit dit för att tala om det för henne. Senare talade Max om för honom att hon i stället hade sagt: ”Jag är inte intresserad av det.” Stanley satte därför i gång att lära sig kreol.

 En man ändrar sinne

Stanley Boggus gifte sig med Bertha Jean, en haitisk pionjär, i oktober 1960, och de stannade kvar i Cayes som pionjärer med särskilt uppdrag. Två månader senare träffade de Edèle Antoine, som sade: ”Jag tror att Gud är med er vittnen. Vill ni lära mig hur jag skall tillbe honom?” Hon gjorde fina framsteg, trots våldsamt motstånd från sin man och sina grannar, och blev döpt vid nästföljande kretssammankomst. Då hon kom hem från sammankomsten blev hon mycket förvånad, när hennes man kysste henne och de tre barnen och sade: ”Välkommen hem. Jag hörde att du blivit döpt.” Han började besöka mötena, blev ett vittne och förblev trogen ända till sin död många år senare.

Omkring 25 år efter det att Stanley Boggus hade lämnat Haiti skrev han i en fotnot till denna erfarenhet: ”År 1987 blev jag ombedd att tjäna som instruktör för pionjärskolan i den franska kretsen i New York. När jag gick igenom deltagarlistan, fick jag syn på namnet Edèle Antoine. Ja, det var samma person som jag hade hjälpt in i sanningen 27 år tidigare! Det var uppmuntrande att få se henne där bland pionjärerna.”

Att inte vara ”utanför” tillsammans med de falska religionerna

I maj 1960, kort efter det att Sénèque Raphaël hade anlänt till Mont-Organisé för att arbeta där som hälsovårdsinspektör, tackade han ja till François Codios inbjudan att vara med vid de möten som hölls i hans hem. Sénèque var en ivrig ung man på 24 år och förklarade genast att han gärna ville veta mer om Bibeln. François lånade honom därför boken ”Låt Gud vara sannfärdig”, och Sénèque läste den från pärm till pärm. I augusti skulle Sénèque åka till Ouanaminthe och träffa sina föräldrar och bli döpt i baptistkyrkan, och François uppmanade honom då att besöka Rikets sal där och kontakta en pionjär som hette Mercius Vincent.

Mercius ställde en del frågor till Sénèque om hans trosuppfattningar och märkte att han förstod att kyrkans läror skiljer  sig mycket från det som Bibeln lär. Han såg därför den kraftige, mörkhyade unge mannen stint i ögonen och sade: ”Inspektörn ser själv att det sägs här i Uppenbarelseboken 22:15 att var och en som tycker om lögn och som utövar lögn är utanför. Det inbegriper dem som lär ut falska läror. Ni kommer därför att vara ’utanför’ tillsammans med dem om ni tillhör den religionen.”

Sénèque funderade en stund och sade sedan: ”Vad skall jag göra?” Mercius gav honom broschyren ”Dessa goda nyheter om riket” och lovade att studera den med honom nästa förmiddag. Sénèque läste den och lärde sig stora delar av den utantill. Efter sitt första bibelstudium besökte han mötet som hölls samma kväll, och förmiddagen därpå var han med ute i tjänsten. Han döptes i januari 1961. Men François Codio, som hade hjälpt honom in på sanningens väg, blev aldrig ett vittne, fastän hans fru blev det.

Väg bereds för ytterligare tillväxt

Carrefourförsamlingen hade nu vuxit till 54 förkunnare, och de började därför bygga en Rikets sal som skulle vara stor nog för deras behov. När de göt betongtaket, var det 67 frivilliga som arbetade hårt hela dagen, medan systrarna lagade mat åt dem. Den 17 december 1960 höll Fred Lukuc överlämnandetalet i den nya lokalen för en stor och uppskattande åhörarskara. Dumoine Vallon tjänade som presiderande tillsyningsman här i många år. Han blev pionjär med särskilt uppdrag år 1978, och år 1993, vid 84 års ålder, tjänade han fortfarande som sådan i Thorland-Carrefourförsamlingen.

I mitten av 1960-talet fanns det över 800 förkunnare i 23 församlingar i Haiti, jämfört med 99 förkunnare år 1950. Max Danyleyko kallades nu till Betel som landstjänare. Victor Winterburn planerade nämligen att gifta sig, och omkring ett år senare återvände han till Canada tillsammans med sin hustru, eftersom de väntade barn.

 År 1961 blev Fred Lukuc förordnad att arbeta deltid på avdelningskontoret och att tjäna som instruktör för Skolan i Rikets tjänst under månaderna maj—augusti. Den utbildning som 40 tillsyningsmän och pionjärer med särskilt uppdrag fick under denna tvåveckorskurs kom verkligen i rätt tid, eftersom den bidrog till att rusta och stärka dem för de prövningar som bröderna snart skulle komma att ställas inför.

Den områdessammankomst som hölls i januari 1962 uppmuntrade också bröderna i landet att försöka utvidga sin tjänst på fältet. I ett tal om pionjärtjänst uppmanade landstjänaren kvalificerade bröder som var fria från familjeförpliktelser att ansöka om att få tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag. Sénèque Raphaël, som lämnade in en ansökan, berättar:

”Jag tjänade som reguljär pionjär i Artibonite tillsammans med Emile Cinéus och ville mycket gärna bli pionjär med särskilt uppdrag. Jag sade därför upp mig från min anställning vid hälsovårdsdepartementet. Jag ägde 200 kronor och en  frisörsax, med vars hjälp jag hoppades kunna sörja för mina behov — men jag har alltid fått mina behov tillgodosedda med Jehovas hjälp.” Sénèque hade ingen aning om att regeringen skulle komma att ingripa mot Jehovas vittnen bara några dagar efter det att han hade lämnat in sin ansökan.

Arresterade!

Den 23 januari 1962 arresterades Max Danyleyko och Andrew D’Amico vid avdelningskontoret, och hela lagret av Vakna! för 8 januari 1962 (på franska) konfiskerades. Andrew och Helen D’Amico, som var missionärer från Canada, bodde då på Betel. Helen undgick att bli arresterad, därför att Andrew hade sagt åt henne att gömma sig i badrummet. De hoppades att hon skulle kunna förbli på fri fot och kunna tala om för de andra vad som hade hänt.

Hon berättar: ”Jag stod bakom den låsta dörren och bad.” Hon hörde hur männen letade igenom deras rum. Sedan kom de till badrumsdörren. Men just då sade en av dem något om en annan dörr, och de gav sig i väg för att leta igenom resten av huset. När de gick sin väg lämnade de kvar en vakt som stod utanför huset till mörkrets inbrott. Han gick strax innan Donald Rachwal, en annan missionär som bodde på Betelhemmet, kom hem från tjänsten. När han fick veta vad som hade hänt, uppmanade han Helen att flytta hem till systrarna i det andra missionärshemmet och började sedan kontakta andra kvalificerade bröder.

Under tiden hade de arresterade bröderna spärrats in i en liten cell på polisstationen tillsammans med 17 andra män. Sittande på golvet försökte de sova så gott de kunde, när de inte måste stå upp, eftersom det inte fanns plats att ligga ner. Hela onsdagen höll man på att fråga ut dem, men de fick inte veta vilka anklagelser som riktades mot dem. Morgonen därpå fördes de in till en hög befattningshavare, som hänvisade till en notis om Haiti i Vakna! för 8 januari och höll en föreläsning för dem om jämlikhet mellan raserna. (Nyhetsnotisen var ett  citat från artiklar i tidskrifterna Le Monde och Le Soir som handlade om voodoo.) Han skickade sedan i väg dem utan att ge dem tillfälle att svara, och de blev därefter frigivna.

Tre veckor senare, den 14 februari, förklarade chefen för utrikes- och religionsdepartementet: ”Vi kommer att bli tvungna att relegera Jehovas vittnens barn från våra statliga skolor.” Uttalandet gjordes i samband med relegeringen av en ung syster, som hade skrivit till rektorn i sin skola och förklarat varför hon inte kunde hälsa flaggan. Rektorn — en romersk-katolsk nunna — hade skickat brevet vidare till de statliga myndigheterna. En annan ung syster relegerades samtidigt. Båda flickorna gick sitt sista år i skolan och var mycket duktiga förkunnare.

Deporterade!

Fyra veckor senare, den 17 mars, blev Max, Donald, Andrew och Helen kallade till polisstationen och blev av polischefen personligen underrättade om att missionärerna hade 24 timmar på sig att lämna landet. Ingen förklaring gavs. De eskorterades sedan hem för att hämta sina pass. Där träffade de Albert Jérome, som nu var platstillsyningsman, och redogjorde helt kort för det som hade hänt.

När de kom tillbaka till polisstationen, sattes de under bevakning. Rodrigue Médor studerade emellertid med en polisassistent som var i tjänst den dagen, så Max skickade ett meddelande med honom till bröderna om att de skulle kontakta den kanadensiska ambassaden. Tack vare den här polismannen kunde Rodrigue besöka de fängslade missionärerna på natten och få nyckeln till Sällskapets postbox av dem. Polisassistenten uträttade också olika ärenden åt dem, såsom att köpa mat, kontakta bröderna och se efter om det fanns någon post.

Söndagen den 18 mars fördes de tre kanadensarna under bevakning till flygplatsen för vidare befordran till Kingston på Jamaica. Men eftersom de inte hade flygbiljetter ända till  Canada, vägrade flygbolaget att låta dem gå ombord på planet. Många bröder hade samlats på flygplatsen, och Max Danyleyko fick möjlighet att tala helt kort med Albert Jérome och några andra. Dagen därpå fördes de under bevakning direkt in i flygplanet och skickades i väg till Kingston, där de stannade kvar några veckor innan de fortsatte till Canada. Donald Rachwal, som var från Förenta staterna, skickades i väg separat.

Stanley Boggus, som reste i kretstjänsten, deporterades tillsammans med de kvarvarande missionärerna den 3 april. Han tjänade senare i Zaire. År 1971 återvände han till Förenta staterna och har sedan dess tjänat i olika franska församlingar i New York. Efter några månader i Canada fortsatte Max Danyleyko sin tjänst i Kongo-Brazzaville, Centralafrikanska republiken, Tchad och Nigeria och nu senast i Côte d’Ivoire. Fred Lukuc tjänade i många år i Kongo-Brazzaville och Côte d’Ivoire, men av hälsoskäl blev han och hans hustru förflyttade till Betel i Canada år 1985. Peter Lukuc betjänar för närvarande spanska församlingar i Förenta staterna. De övriga missionärerna fortsätter lojalt att tjäna Jehova eller har dött trogna.

Skadeglada religiösa ledare

De religiösa ledarna hade hela tiden försökt intala de styrande att Jehovas vittnen var kommunister som inte stöder regeringen. Prästerna hade också sagt till vittnena att de bara väntade på att regeringen skulle ingripa och göra sig kvitt dem.

De blev därför mycket glada när missionärerna utvisades. En evangelisk radiostation på sydkusten tillkännagav skadeglatt nyheten på följande sätt: ”Kristus och staten har drivit ut de falska profeterna ur landet.” Prästerna räknade med att predikoverket nu skulle upphöra. Men det bör framhållas att Jehovas vittnen inte var förbjudna.

Haitier fortsätter verket

André René, en av de första haitier som gått igenom Gileadskolan, blev tillsyningsman för avdelningskontoret, och  de inhemska bröderna fortsatte verksamheten så gott de kunde. Renan Sanon (som en kort tid hade tjänat som kretstillsyningsman), Emile Cinéus och Don Delva blev förordnade att ta hand om de tre kretsarna. Till motståndarnas stora förtret fortsatte verket att gå framåt på ett markant sätt.

Även några ur prästernas led tog emot sanningen. Sénèque Raphaël hade till exempel ett långt samtal om den nya världen med Augustin Josémond, en protestantisk pastor i Liancourt. Augustin tackade ja till ett bibelstudium, begärde sitt utträde ur kyrkan och blev döpt. Hela hans familj på tio barn är mycket aktiva vittnen.

Fler och fler förkunnare trädde in i pionjärtjänsten, bland andra en del som hade lärt sig att läsa och skriva i församlingens kurser i läs- och skrivkunnighet. Bröderna uppmuntrade och hjälpte dessa pionjärer. De som hade affärsrörelser gav dem till och med ”pionjärrabatt” — lägre priser på varor och tjänster.

Församlingarna fortsatte att växa så mycket att förkunnarantalet år 1963 passerade 1.000-strecket — den sammanlagda siffran var 1.036. En ny krets bildades under året, och Sénèque Raphaël, som nu var en entusiastisk talare, blev förordnad att tjäna som kretstillsyningsman i norr. Hans lilla krets kunde täckas på fyra månader, och han använde därför ”fritiden” till att besöka städer där det inte fanns några vittnen.

Ytterligare två lovande unga män

Bland dem som blev Jehovas vittnen vid den här tiden fanns några som blev mycket nitiska förespråkare för den rena tillbedjan.

År 1961 hade den då 22-årige Fulgens Gaspard sett en man som tillhörde adventisterna riva ut en sida ur sin egen bibel, när han inte kunde motbevisa de verser som ett vittne visade honom. Trots att Fulgens själv var hängiven katolik, erkände han att Jehovas vittnen var väl förtrogna med Bibeln. Han hade märkt att han inte förstod vad han läste i den bibel som han brukade låna, och han bad därför det här vittnet hjälpa honom.  De studerade varje söndag. Snart började han vara med vid mötena, slutade upp att gå i kyrkan och började ta del i tjänsten på fältet. När han blev döpt i mars 1965, satte han som nästa mål att bli pionjär.

År 1962 studerade Wilner Emmanuel, då 15 år gammal, marxismens läror tillsammans med några andra ungdomar. Men han trodde att det fanns en Gud och att det var han som låg bakom ordningen i universum. En annan av eleverna i skolan, Diego Scotlands son, brukade låna honom Vakttornet, Vakna! och andra publikationer, och Alphonse Hector, en 35-årig granne som ännu inte var något vittne, gav honom boken ”Låt Gud vara sannfärdig” och rådde honom att börja studera Bibeln.

Wilner säger nu: ”Jag läste hela boken samma kväll och började betrakta mig själv som ett överlämnat vittne. Några dagar senare ordnade Alphonse så att syster Derenoncourt började studera med mig. Hon var förvånad över hur mycket jag förstod av det jag hade läst.” Wilner gjorde snabba framsteg och döptes i augusti 1965. Även han utvecklades till en nitisk förespråkare för Jehovas rike och den nya världen.

Ungefär vid den tiden, år 1966, visade det sig att den dåvarande landstjänaren var ovärdig det förtroende han hade fått och måste uteslutas. Prophète Painson, en mild och eftertänksam man på 29 år, blev förordnad som landstjänare och tjänade som sådan de sex följande åren. Han hade blivit döpt år 1960 och hade börjat som pionjär år 1962. Avdelningskontoret låg nu i hörnet av Ruelle Waag och Avenue Christophe i Port-au-Prince.

År 1967 hade Fulgens Gaspard varit döpt i två år och arbetade som lärare. Eftersom han planerade att bli pionjär, ansökte han om att få arbeta deltid. Han fick avslag på sin begäran och sade därför upp sig från sitt arbete i hopp om att kunna försörja sig på sin hobby — att måla tavlor. Men innan  han hann lämna in sin ansökan om reguljär pionjärtjänst, blev han förordnad att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag. Tre månader senare blev han kallad till Betel, och längre fram, i januari 1969, började han tjäna som kretstillsyningsman. Han var en lugn och försynt man, men han hade redan blivit en duktig talare, mycket angenäm att lyssna till.

Oförskräckta trots motstånd

År 1969 började de religiösa ledarna återigen sprida ut rykten om att Jehovas vittnen var kommunister. Regeringen beordrade en husrannsakan för att leta efter den samhällsomstörtande litteratur som vittnena påstods använda. Detta gav i sin tur upphov åt ryktet att vittnen hade arresterats i Port-au-Prince. Många människor skyndade sig att förstöra de tidskrifter de hade skaffat sig och ville inte längre ta emot vittnena.

I några enstaka fall vidtog den lokala polisen åtgärder mot våra bröder, trots att de inte hade fått några direktiv från centralregeringen. Två pmsu-systrar, Furcina Charles och Yolande Fièvre, fick ett meddelande från prefekten i Limbé, som löd: ”Ni har, efter protester från allmänheten, förklarats vara icke önskvärda personer i Limbé. Jag vill härmed upplysa er om att ni inte längre är välkomna ibland oss.” Borgmästaren förklarade att han inte längre kunde tillåta dem att predika och hålla möten, såvida de inte hade skriftligt tillstånd från myndigheterna i Port-au-Prince. Han lät stänga Rikets sal. Men systrarna och de få andra förkunnarna i staden fortsatte att predika och hålla möten i privata hem på varierande tider och platser.

Några månader senare gifte sig Furcina med Jacques François, som också var pionjär med särskilt uppdrag. Hon var 39 år och hade varit döpt sedan år 1959 och pionjär sedan år 1961. Jacques var 29 år gammal. När han kom till Limbé, började han återigen hålla mötena i Rikets sal. Han sade: ”Jehovas vittnen är en erkänd religion, och jag har inte hört talas om något förbud mot deras verksamhet.”

 Detta resulterade i att både han och Furcina blev arresterade och förda till prefekturen. Prefekten förklarade att han inte hade några anklagelser att rikta mot dem, utan att det i stället var borgmästaren som var ansvarig för åtgärden. Dagen därpå sade borgmästaren att det var milischefen som låg bakom. Milischefen, i sin tur, sade att han inte hade något emot dem. De fortsatte därför att hålla sina möten utan några ytterligare problem. Jacques tjänade troget som äldste i Port-au-Prince till sin död år 1993.

Det var borgmästarens döttrar som var fåren

År 1970 satte en pionjär med särskilt uppdrag i gång ett bibelstudium med prästen i Bassin-Bleu, och prästen var med vid Åminnelsen. Stadens borgmästare försökte emellertid avskräcka honom och sade: ”Fader, ni är en studerad man. Det passar sig inte att ni låter ett sådant här simpelt Jehovas vittne undervisa er.” Så småningom upphörde prästen med studiet.

Men kort därefter började borgmästarens äldsta dotter, Josette, studera tillsammans med vittnena. Hennes far satte sig emot det, men hon tog fast ståndpunkt för sanningen och blev döpt. Hennes systrar följde så småningom hennes exempel. Det gjorde däremot inte borgmästaren, men han blev i alla fall vänligt inställd till vittnena. Vad Josette beträffar, är hon nu reguljär pionjär och gift med en äldste.

De falska rykten som var i omlopp gjorde det svårt för våra bröder att få hyra sammankomstlokaler. De byggde därför en enkel sammankomsthall i Mariani i Port-au-Prince. De började använda den nya lokalen år 1970 och byggde sedan ut den allteftersom närvarosiffrorna växte. Det var varmt att sitta under taket av korrugerad plåt, men det var bättre än ingenting alls för de 2.049 förkunnare som rapporterade år 1970.

En haitier återvänder hem från Amerika för att hjälpa till

Den haitiska utvandringen till Nordamerika började nu skjuta fart på allvar. Från att ha varit en liten rännil på  1960-talet var det i slutet av 1970-talet en flod av människor som lämnade Haiti i små bräckliga båtar. Redan i början av 1960-talet fanns det tillräckligt många haitier i New York för att utgöra ett fransktalande missionsfält. Den första franska församlingen bildades år 1969, och det var från den församlingen som Michel Mentor kom.

Michel var en haitisk medborgare som var bosatt i Förenta staterna, och han började studera tillsammans med vittnena år 1966. Han gjorde snabba framsteg och blev döpt år 1967. Han gick igenom Gileadskolan år 1971 och blev sedan förordnad att tjäna som tillsyningsman för avdelningskontoret i Haiti. Han var en robust, ogift man på 34 år, var vänlig och hjälpsam och hade goda ledaregenskaper. Hans ankomst var särskilt uppskattad, eftersom alla ansträngningar att få in missionärer i landet hade misslyckats.

Andra vittnen kom till Haiti på eget initiativ för att tjäna som pionjärer där behovet var större. År 1972 beslöt Sällskapet att pröva läget genom att sända fyra nya Gileadmissionärer till landet. Åberopande ett uttalande från inrikesministern förklarade emellertid en äldre tjänsteman att missionärerna skulle komma att ställas inför rätta om de stannade kvar i landet efter det att deras turistvisum gått ut. De begav sig därför till Puerto Rico för att invänta ett nytt förordnande. Kort efter det att de lämnat Haiti dog den äldre tjänstemannen. Tre månader senare råkade inrikesministern i onåd, blev avskedad från sitt ämbete och gick i landsflykt.

Försvar från oväntat håll

Det motstånd som förekom vid den här tiden kom främst från befattningshavare som lockats eller pressats till handling genom prästernas propaganda. En del av dem hade personliga fördomar mot vittnena. Deras agerande hade inget stöd från officiellt håll. Den då nyligen avlidne presidenten hade studerat tillsammans med Jehovas vittnen i unga år. Även om han själv valde en annan livskurs, hade han ändå respekt för bröderna.  Vittnenas ärlighet, politiska neutralitet och laglydnad förskaffade dem också andra högt uppsatta personers aktning och beundran. Så till exempel berättar en pionjär följande erfarenhet:

”När jag erbjöd våra tidskrifter åt två män i Port-au-Prince, sade en av dem: ’Om jag hade makt och myndighet, skulle jag sätta alla er Jehovas vittnen i fängelse.’ Den andre mannen, en medlem av Haitis regering, tog till orda innan jag hann svara och sade att enligt vad han hade sett under sina resor och vid religiösa ceremonier hade alla religioner utom Jehovas vittnen spiritistiska inslag i sin tillbedjan. Därefter tillade han: ’Jehovas vittnen är de enda som utövar den sanna kristendomen.’”

På jakt efter ett bättre avdelningskontor

Eftersom Sällskapet inte hade några egna lokaler i Haiti, såg somliga personer ner på Jehovas vittnens verksamhet. År 1971 hade en jurist hyrt ut en fastighet på Rue St.-Gérard åt Sällskapet, men när han fick veta att den användes av Jehovas vittnen, vägrade han att förnya kontraktet.

Efter avsevärda ansträngningar lyckades man till sist hitta nya lokaler, och avdelningskontoret flyttades till ett hus på Rue Chérièz i Canapé-Vert. Vi hade kvar dessa lokaler i fyra år, innan kontoret flyttades till Delmas år 1975, men det huset var för litet för våra behov. Michel Mentor berättar: ”Vi var tvungna att förvara litteraturkartonger i sovrummen, i vardagsrummet och i trapporna. Zontillsyningsmannen rekommenderade därför att vi skulle se oss om efter andra lokaler, och vi började fundera på att skaffa en tomt och bygga ett eget avdelningskontor.”

Lovordade av somliga präster, fördömda av andra

År 1968 fick bröderna boken Sanningen som leder till evigt liv och började entusiastiskt använda den. Den publikationen bidrog i hög grad till att vinna de ungas hjärtan över till Bibelns sanning. En del präster använde till och med stoff från den i sina predikningar — de utelämnade bara namnet Jehova.

 År 1972 visade en katolsk präst till och med upp den för sina församlingsmedlemmar i katedralen i Port-au-Prince och sade: ”Om Jehovas vittnen erbjuder er den här lilla blå boken, ta då emot den. Det är sanningen.” En kvinna stirrade häpet på honom. Hennes son var ett Jehovas vittne, och hon hade motarbetat honom. När hon kom hem frågade hon honom om Jehovas vittnen hade en liten blå bok. ”Ja”, svarade han. Hon talade då om för honom vad prästen hade sagt och tog emot sin sons erbjudande om ett bibelstudium. Hon blev ett döpt vittne.

Det stora flertalet präster var emellertid ursinniga över att kyrkomedlemmar lämnade deras hjordar. De började kritisera Sanningsboken från sina predikstolar. En del protestantiska pastorer — Evane Antoine, Louis Désiré och andra — började attackera vittnena i radio. Med uppenbar skadeglädje kritiserade Antoine boken mening för mening i ett radioprogram på MBC i Port-au-Prince varje söndagseftermiddag och gjorde elaka kommentarer om Jehovas vittnens läror. Hans syfte var att avskräcka människor från att läsa Sanningsboken.

Effekten blev emellertid den motsatta. Människor blev nyfikna, och boken fick mycket stor spridning under åren 1972—1975. Folk hejdade ofta förkunnarna på gatan och bad om ”ti liv po ble a” (den lilla boken med blå pärmar). Många av dessa blev vittnen.

Radioprogrammen ledde också till att en del höga regeringstjänstemän fattade sympati för Jehovas vittnen. Rodrigue Médor berättar om ett sådant exempel:

”Michel Mentor och jag blev inkallade till ministeriet för religiösa angelägenheter angående flagghälsningsfrågan. Ministern kände igen mig som sin skräddare och sade: ’Är det ni som vållar oss så mycket bekymmer?’ Sedan började han tala om pastorn och hans radioprogram. ’Varför inte bemöta honom?’ sade han. Jag förklarade att vi inte ville delta i offentliga debatter, eftersom det bara skulle förta värdigheten i vårt budskap.”

 Jehovas vittnen i etern

I april 1973 började emellertid Sällskapet sända sitt eget 30-minutersprogram, ”Ditt ord är sanning”, i den haitiska radion varje onsdagskväll. Syftet var att sprida kunskap om Jehovas vittnen och att motverka de fördomar som de fientliga radioprogrammen hade skapat. Programmet gick inte i polemik mot pastorernas påståenden, utan tog upp sådana ämnen som jordens framtid, Guds uppsåt och familjelivet. Stoffet var hämtat från Sällskapets publikationer, till exempel Är bibeln verkligen Guds ord? och Vakna! Programmet hölls således på ett högre plan än pastorernas, och detta väckte människors beundran och respekt.

Eftersom det snart hade fyllt sitt syfte och Sällskapet måste betala för sändningstiden, lades programmet ner i november 1974. Då hade människor insett att Jehovas vittnen var fullt i stånd att bemöta anklagelserna och försvarade sig väl. Och Sanningsboken fick också i fortsättningen en fenomenal spridning.

De religiösa ledarna och människor som stod under deras inflytande gick emellertid till förnyade angrepp genom att återigen ta upp problemet med flagghälsning i skolorna. En del tidningar publicerade artiklar som svärtade ner vittnena. Därför blev myndigheterna återigen oroade över den här saken. Medlemmar av regeringen kallade till sig Rodrigue Médor och förklarade att vittnenas inställning faktiskt skapade problem för dem. Men de kände honom väl och respekterade honom och gjorde därför inte något mer åt saken.

Bristfälliga lokaler

En del myndighetspersoner, av vilka somliga var påverkade av sin lojalitet mot kyrkan, lade hinder i vägen för Jehovas vittnens verksamhet. För att förhindra att Jehovas vittnen fick byggnadslov för att uppföra Rikets salar drog sådana befattningshavare fördel av det faktum att vittnena inte hade någon lagligen inregistrerad organisation i Haiti. Problemet med bristfälliga lokaler var emellertid främst av ekonomisk art. De  flesta församlingar hade inte råd att bygga någon Rikets sal och hyrde därför små byggnader, som i de flesta fall saknade alla moderna bekvämligheter. Somliga människor drog sig för att besöka möten som hölls i sådana anspråkslösa lokaler. Men vid vissa tillfällen var närvaroantalet mycket högt. I en församling på 100 förkunnare var över 400 personer närvarande vid Åminnelsen år 1975. Det var fler människor utanför lokalen än inuti. Det var tydligt att man måste komma på något sätt att bygga ändamålsenliga Rikets salar.

En del församlingar lyckades få lån av bröder som hade sådana möjligheter, och längre fram gjorde den styrande kretsen anordningar för att hjälpa till att finansiera byggandet av Rikets salar. Många fina lokaler har byggts sedan detta tillvägagångssätt infördes år 1978.

Avdelningskontorets kommitté

Anordningen med en kommitté som leder avdelningskontorets verksamhet trädde i kraft år 1976. De första medlemmarna var Michel Mentor, Sénèque Raphaël och Défense Joseph, som hade börjat tjäna som pionjär med särskilt uppdrag bara 11 månader efter sitt dop år 1962. Rodrigue Médor blev medlem av kommittén år 1977. På grund av familjeförpliktelser flyttade Défense Joseph år 1980 till Förenta staterna.

När broschyren Blodet, läkekonsten och Guds lag (på franska) utkom år 1978, bad avdelningskontorets kommitté broder Wilner Emmanuel kontakta den medicinska fakulteten vid universitetet i Haiti. Dekanen sammankallade samtliga medicinstuderande och bad att Wilner skulle förklara Jehovas vittnens inställning i blodfrågan. Efter talet tog de tacksamt emot var sitt gratisexemplar av broschyren. Som färdiga läkare har många av dem sedan dess respekterat Jehovas vittnens vägran att ta emot blodtransfusioner.

Äntligen nya missionärer!

Slutligen, i maj 1981, kunde återigen ett missionärspar komma in i landet och få uppehållstillstånd. John och Inez  Norman hade rest i kretstjänsten i Canada och hade varit mycket effektiva i tjänsten. Beträffande Johns sätt att predika sade en gång en områdestillsyningsman: ”Det är intressant att gå ut med honom, för man vet aldrig vad han kommer att göra från den ena dörren till den andra. Han är en frisk fläkt.”

John föddes på Montserrat i Västindien år 1940 och växte upp i Canada. Hans föräldrar hade tidigare varit i Liberia och tjänat där behovet var större. John döptes år 1954 och blev pionjär år 1958. Hans hustru var kanadensiska och hade börjat som pionjär år 1968.

När de kom till Haiti, arbetade de först som pionjärer en tid. I januari 1983 kallades de sedan till Betel, och John blev förordnad att arbeta som samordnare för avdelningskontorets kommitté. Michel Mentor hade haft tillsyn över avdelningskontoret i elva år och hade skött sin uppgift på ett utmärkt sätt. Han började nu i resetjänsten som områdestillsyningsman och tjänade också som pionjär med särskilt uppdrag under de månader då det inte var några sammankomster.

Missionärer har också kommit från Canada, Förenta staterna, Belgien, Frankrike, Nigeria och andra delar av den karibiska övärlden, och de har alla bidragit till att främja Rikets verk i Haiti. De älskar människorna här. De tycker om att besöka de fattiga i deras enkla bostäder, som ligger hopgyttrade utmed avloppskanalerna, men även de rika i deras palatsliknande hem. Människor av alla samhällsklasser — domare, läkare, ingenjörer, företagare, hantverkare, köpmän och arbetare — har slutit sig till dem och börjat tala med andra om den kommande nya världen.

För att tjäna där behovet är större

Förutom missionärerna finns det många andra som på eget initiativ har kommit till Haiti för att tjäna där behovet är större. Några av dessa är Maxine Stump och Betty Wooten, som har utfört produktiv tjänst i Pétion-ville och Thomassin. Maxine slog sig ner i Thomassin, ett samhälle som många trodde aldrig skulle frambringa några vittnen.

 Hon var 55 år och började känna att hon inte längre var så ung. Hennes man hade lämnat henne och Jehovas organisation. Ändå höll hon ut i 23 år på denna bergiga plats, trots motstånd från lokalbefolkningen. Hennes begränsade franska och kreol lät mer som engelska. Människor kanske var tvungna att lyssna lite noggrannare för att förstå henne, men hennes varma intresse och uppriktighet gjorde att de kände sig dragna till henne. Många studerade tillsammans med henne och blev Jehovas vittnen. Hon tjänade som reguljär pionjär i Thomassin fram till år 1992, då hon, vid 75 års ålder, inte längre klarade av de branta backarna. Hon återvände till Förenta staterna för att få läkarvård och tjänar nu som pionjär i Florida.

Betty Wooten började som ”pionjär” samma dag hon blev döpt år 1962. Hon visste inte att man måste lämna in en ansökan! Själva förordnandet gjordes år 1967. Sedan hon kom till Haiti har hon tjänat i Pétion-ville som pionjär med särskilt uppdrag. Hon är svart, sprudlar av vitalitet och ser mycket  yngre ut än sina 57 år. I sin iver att förklara Bibeln överger hon ibland sin bristfälliga kreol och börjar tala engelska i stället. Men hennes övertygande resonemang och uppriktiga sätt att lägga fram sanningen får människor att lyssna och handla.

När John och Inez Norman besökte avdelningskontoret i Canada år 1982, frågade någon på prenumerationsavdelningen: ”Vem är egentligen Betty Wooten?” Avdelningen hade fått in massor av prenumerationer som hon hade tecknat. Varför har hon sådan framgång? Hon predikar överallt. Hennes regelrätta tjänst på fältet är bara en utvidgning av hennes informella vittnande. I affärer, när hon besöker en restaurang, på bensinstationer — vid alla tider och tillfällen utnyttjar hon möjligheten att erbjuda tidskrifter, böcker, prenumerationer och bibelstudier. Hon kan nu se tillbaka på över 22 års tjänst i Haiti och glädja sig åt att hon har kunnat hjälpa mer än 70 personer att börja tjäna Jehova!

Det finns nu fyra församlingar i Pétion-ville, två i Thomassin och ytterligare en i Kenscoff — sju församlingar med sammanlagt närmare 700 förkunnare i ett område där det tidigare fanns bara en enda församling.

 En houngan finner sanningen

Bland dem som har blivit Jehovas vittnen i Haiti finns också en före detta voodoopräst — en houngan — i Labiche: Irilien Désir. Han började undra över Gud och ville gärna sluta upp att utöva voodoo. Han deklarerade öppet detta för den katolske prästen och överlämnade sina rituella föremål till honom. Han fick emellertid ingen andlig hjälp och återgick därför till voodookulten.

Efter en tid skrev hans båda söner, av vilka en bodde utomlands och en i Port-au-Prince, och talade om att de studerade tillsammans med Jehovas vittnen och uppmanade honom att göra detsamma. Han färdades därför fem mil till häst för att söka upp vittnena i L’Azile. Han fortsatte att rida dit två gånger i veckan för att studera Bibeln tillsammans med dem och besöka mötena. De andar — loas — som han tidigare hade tjänat började nu ansätta honom och deklarerade till och med att han snart skulle dö. Han lät därför göra en kista men sade: ”Jag är inte rädd för att dö längre. Jag vet att det kommer att bli en uppståndelse.” Han dog emellertid inte då, utan använde i stället kistan till att förvara de livsmedel som han odlade.

Han började ta del i tjänsten tillsammans med de pionjärer som nu var förordnade att tjäna i Labiche och blev döpt. Han skänkte också församlingen ett stycke mark, där man kunde bygga en Rikets sal. År 1989 dog han trogen mot Jehova.

Revolution, men inte en ny värld

De trånga, myllrande gatorna i Port-au-Prince är vanligtvis ett enda virrvarr av pråliga, färggranna fordon, fullproppade med passagerare. Men både fordon och gator var mer fullpackade än vanligt den 5—8 december 1985. Haiti var då värdnation för hundratals Jehovas vittnen från andra länder, som hade kommit för att delta i sammankomsten ”Vi bevarar vår ostrafflighet” på Centre Sportif i Carrefour. Till de 4.048 förkunnarnas stora förvåning var 16.260 personer närvarande för att höra det offentliga talet ”Guds tider och stunder — vad pekar de fram emot?”

 Två månader senare, den 7 februari 1986, gjorde en revolution slut på familjen Duvaliers 28-åriga styre. Nationen jublade och hoppades på bättre tider. Men den ödelagda ekonomin och människors livskvalitet har bara fortsatt att förvärras, och de instabila politiska förhållandena i landet har resulterat i sex regeringsskiften på sex år, fram till år 1992!

Ett nytt Betel

Under tiden såg Jehovas vittnen fram emot en historisk händelse av annorlunda slag. Alltsedan november 1984 hade en rutinerad frivillig arbetsstyrka från Nordamerika och andra länder varit i Haiti för att hjälpa till med att bygga ett nytt avdelningskontor på en 4,5 hektar stor tomt i Santo, inte långt från Port-au-Prince. En del yrkesutbildade haitiska vittnen hade anställts för projektet, och hundratals andra arbetade på frivillig basis. Det U-formade Betelkomplexet inrymmer kontor, en litteraturdepå och en bostadsdel i två våningar. En sammankomsthall byggdes samtidigt.

Hela anläggningen överlämnades åt Jehova den 25 januari 1987. Charles Molohan från huvudkontoret i Brooklyn höll överlämnandetalet. Det var en uppmuntrande och glädjande tilldragelse. Bröderna är mycket stolta över sitt nya avdelningskontor. Men vad tycker de om sammankomsthallen? Betty Wooten gör sig till tolk för deras känslor och säger: ”Tomten är mycket vacker och prydd med träd och blommor. Hallen har alla moderna bekvämligheter och är speciellt utformad för Haitis tropiska klimat. Den är en heder för Jehovas folk.” Fulgens Gaspard, som blev medlem av avdelningskontorets kommitté år 1987, uppskattar särskilt att ”den har utmärkt ventilation, vilket gör det angenämt att lyssna till programmet”.

Uppskattad biblisk litteratur

Broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! utkom på kreol år 1987. Bröderna välkomnade den som ett utmärkt redskap för att hjälpa människor att göra sig en bild av den nya världen, och de har placerat många exemplar av den. Den är också mycket användbar som lärobok i församlingarnas kurser i läs-  och skrivkunnighet, vilka har bidragit till den stora läs- och skrivkunnigheten bland Jehovas vittnen. Under åren 1987—1992 har dessa klasser, som också står öppna för icke-vittnen, hjälpt 1.343 personer att lära sig läsa och skriva.

Boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden (på franska) har hjälpt tusentals människor att förstå Bibeln, och den är fortfarande mycket efterfrågad. År 1989 utkom emellertid broschyren ”Dessa goda nyheter om riket” på kreol, och den är naturligtvis särskilt användbar i Haiti.

Sedan år 1989 har boken Ungdomar frågar — svar som fungerar väckt de ungas intresse, både inom och utanför församlingarna. Ungdomar hejdar ofta vittnena på gatan och ber om den. Många böcker har också placerats i skolorna av elever eller lärare.

Nelly Saladin, en glad och pigg ung lärarinna i Canapé-Vert, placerade över hundra exemplar av Ungdomar frågar bland sina elever på en enda månad. En lärare i Jacmel beställde flera kartonger av boken för att dela ut som premier. Flera skolor använde den som lärobok i samhällskunskap och etik.

År 1990 frågade rektorn för en yrkesskola för flickor i Port-au-Prince sin systerdotter om hon hade några förslag på vad hon skulle kunna ge flickorna som premier. Systerdottern studerade då tillsammans med Jehovas vittnen och föreslog därför böckerna Ungdomar frågar — svar som fungerar, Gör ditt familjeliv lyckligt! och Din ungdom — hur du får ut det bästa av den. Rektorn blev mycket förtjust och beställde genast 40 böcker och ännu fler längre fram — sammanlagt 301. En del av de elever som fick böckerna har blivit Jehovas vittnen, och andra är nu odöpta förkunnare.

Officiellt och lagligt erkännande

År 1989 fick Jehovas vittnen i Haiti återigen tillstånd att ha en lagligen inregistrerad organisation som företrädde deras intressen. Sedan år 1962 hade Sällskapet Vakttornet inte varit lagligen erkänt i Haiti. Jehovas vittnen hade emellertid ändå  varit en erkänd religion, eftersom landets konstitution garanterar religionsfrihet. Rodrigue Médor hade under årens lopp vid upprepade tillfällen sammanträffat med olika regeringsmedlemmar för att försöka utverka legal status för sammanslutningen Jehovas vittnen. Det var emellertid regeringsskiftet år 1986 som skapade ett gynnsamt klimat för en positiv utveckling. Avdelningskontorets juridiska kommitté vände sig därför till den nya regeringen och ansökte om lagligt erkännande. Ansökan bifölls, och efter några månader blev L’Association Chrétienne les Témoins de Jéhovah d’Haiti (Den kristna sammanslutningen av Jehovas vittnen i Haiti) ett lagligen inregistrerat juridiskt organ.

Beträffande detta kunde man i Haitis officiella tidning Le Moniteur för 20 februari 1989 läsa: ”Med hänsyn till att den kristna sammanslutningen ’LES TÉMOINS DE JÉHOVAH D’HAITI’ i många år har bidragit till folkbildningen såväl i städerna som på landsbygden genom att lära människor att läsa och skriva ... [erkänns den som] en allmännyttig organisation ... [med] de rättigheter och privilegier som tillkommer en juridisk person.”

Detta är betydelsefullt, eftersom en sådan organisation kan äga mark och fastigheter. Tidigare hade egendomsförvärv för avdelningskontoret och Rikets salar fått göras i olika bröders namn. Men nu kunde organisationen stå som ägare.

Erkända som goda medborgare

Jehovas vittnen vill hjälpa människor att förstå varför Jesus lärde sina lärjungar att be: ”Må ditt kungarike komma. Må din vilja ske ... på jorden.” (Matt. 6:10) De visar sina godhjärtade och tålmodiga landsmän att det inte är Guds vilja att människor skall få lida på grund av svält, sjukdomar och våldshandlingar eller att de skall bli gamla och dö. De förklarar att Guds vilja är att det skall bli en ny världsordning på jorden — ett paradis som även inbegriper Haiti. De lär också människor att vara laglydiga och ärliga och att leva ett rättskaffens liv, så att de kan kvalificera sig för evigt liv i den nya världen.

 Många inser vilken nytta vittnena gör samhället genom denna verksamhet. När ett mord hade begåtts i Saint-Georges år 1984, försökte människor hålla sig undan när polisen började gripa dem för att förhöra dem. Jehovas vittnen fortsatte emellertid att predika som vanligt, och polisen tillät dem att gå omkring i staden utan restriktioner. Så här sade en polisman: ”Jehovas vittnen predikar om att onda människor skall tillintetgöras. Det är inte de som har begått det här brottet.”

I samband med upplopp och demonstrationer i Port-au-Prince år 1991 började människor plundra butiker i stadsdelen Cité Soleil, medan två unga systrar var ute och vittnade i samma område. Två soldater kom till platsen och ställde sig i var sin ände av en trång gränd och gav de plundrare som tvingades passera rapp med en piska. Hur gick det då för systrarna? Med Vakttornet i handen gick de fram till en av soldaterna. När han kände igen dem som Jehovas vittnen, lät han dem passera oskadda och fortsatte sedan pryglingen. Som en officer i Thomassique sade år 1991: ”Jag vet att Jehovas vittnens ungdomar aldrig skulle ta del i sådana upplopp och demonstrationer och plundringar.”

 Den första snabbyggda Rikets salen

En församling med 14 förkunnare i byn Bidouze i söder kan glädja sig åt att ha den första snabbyggda Rikets salen i Haiti. Den byggdes på fyra dagar. Efter mycket förarbete startade bygget i hällande regn torsdagen den 1 november 1990. Bröderna på platsen och 18 bröder från Port-au-Prince arbetade hårt från morgon till kväll, och somliga av dem fortsatte till långt efter solnedgången med hjälp av en gaslykta och månskenet. Byggnaden var inte monteringsfärdig, utan de 1.500 betongblocken måste muras fast ett efter ett. Men klockan 13.00 på söndagen var Rikets salen målad och färdig för det första mötet — ett förkortat studium av Vakttornet och överlämnandetalet med 81 närvarande.

Avdelningskontorets byggnadskommitté hade nu visat att enkla, snabbyggda Rikets salar kunde byggas åt landsbygdsförsamlingar för mindre än 40.000 kronor. Detta är viktigt med tanke på de haitiska brödernas mycket begränsade ekonomiska resurser.

Behovet av Rikets salar växer ständigt. Antalet vittnen ökade med över 1.900 under åren 1990—1993. I juni 1993 hade Haiti ett nytt rekord på 8.392 förkunnare i 174 församlingar. Vid de sex områdessammankomsterna ”Lärda av Gud” (1993) var 19.433 personer närvarande. Närvaroantalet vid Åminnelsen  i april 1993 var 44.476. Jehovas vittnen är nu det största religiösa samfundet i Carrefour, där den första församlingen i Port-au-Prince bildades.

I väntan på den nya världen

Ja, fler och fler människor har nu börjat inse att Guds kungarike är den enda lösningen på mänsklighetens problem och att alla ansträngningar att lappa ihop den här gamla världen bara är tillfälliga. De tar därför med glädje emot ”dessa goda nyheter om kungariket” — de goda nyheterna om en bättre värld. — Matt. 24:14.

Jehovas vittnen i Haiti är mycket glada över att kunna hjälpa sådana människor att leva ett bättre liv redan nu genom att lära dem att tillämpa Bibelns principer och genom att delge dem det säkra hoppet om evigt liv i Jehovas rättfärdiga nya värld.

[Diagram på sidan 168]

(För formaterad text, se publikationen)

Förkunnare

10.000

8.000

6.000

4.000

2.000

0

1950 1960 1970 1980 1993

Antal närvarande vid Åminnelsen

50.000

40.000

30.000

20.000

10.000

0

1950 1960 1970 1980 1993

 [Karta på sidan 116]

(För formaterad text, se publikationen)

Port-au-Prince

Saint-Marc

Cavaillon

Cap-Haïtien

Port-de-Paix

Gonaïves

Vieux-bourg-d’Aquin

Hinche

Cayes

[Bild på sidan 120]

Roland Fredette, som kom till Haiti som missionär år 1945, blev den förste landstjänaren

[Bild på sidan 122]

Församlingen i Vieux-bourg-d’Aquin i mitten av 1950-talet

[Bilder på sidan 124]

Några av de första missionärerna i Haiti: 1) David och Celia Homer, 2) Alex och Marigo Brodie, 3) Victor och Sandra Winterburn, 4) Peter Lukuc, 5) Fred Lukuc

[Bilder på sidan 126]

Dessa nitiska vittnen var verksamma i Haiti redan i början av 1950-talet: 1) Rodrigue Médor, 2) Albert Jérome, 3) Dumoine Vallon, 4) Benoît Sterlin, 5) Diego Scotland

[Bild på sidan 132]

Gloria Hill, Naomi Adams, Helen D’Amico och Frances Bailey gjorde alla en värdefull insats i predikandet av de goda nyheterna i Haiti

[Bild på sidan 139]

I likhet med en del andra av de missionärer som var verksamma här på den tiden täckte George och Thelma Corwin sitt distrikt på motorcykel

[Bild på sidan 143]

Några av de första förkunnarna av Guds kungarike i Port-de-Paix:

I bakre raden François Doccy och Jean Sénat (pmsu); i främre raden Rock St.-Gérard, hans hustru och Lucianne Lublin

[Bilder på sidan 147]

År 1962 arresterades och deporterades Max Danyleyko (ovan) och Andrew D’Amico (till vänster)

[Bilder på sidan 161]

Maxine Stump och Betty Wooten har båda ägnat över 20 år åt att tjäna här där behovet är stort

[Bild på sidan 162]

Den här sammankomsthallen i Santo betjänar de flesta kretsarna i Haiti

[Bild på sidan 167]

Glada missionärer som tjänar Guds kungarikes intressen i Haiti

[Bild på sidan 169]

Avdelningskontorets kommitté (från vänster till höger): Fulgens Gaspard, John Norman, Rodrigue Médor, Sénèque Raphaël