Polen

ETT land med välbevattnade slätter och snabbt växande städer. Ett land som i öster gränsar till Oberoende staters samvälde, i söder till Slovakien och Tjeckien, i väster till Tyskland och i nordväst till Östersjön. Mer än 38 miljoner människors hem. Detta är Polen.

Men musikälskare drar sig till minnes andra ting om Polen. Det är förknippat med sådana kompositörer som Frédéric Chopin såväl som sådana pianister som Ignacy Jan Paderewski och Arthur Rubinstein. Vad vetenskapsmän beträffar är Polen det land där Nicolaus Copernicus föddes, han som utvecklade teorin om att jorden rör sig kring solen och att den samtidigt vrider sig kring sin axel en gång per dygn. Marie Skłodowska-Curie, en av dem som upptäckte radium, var också född i Polen, i Warszawa.

Å andra sidan har hjärtesorg varit en del av Polens historia. Fast det en gång var ett rike som  sträckte sig över Europa från Östersjön ner mot Svarta havet, försvann det faktiskt från kartan i mer än ett hundra år. Sedan det en kort tid existerat som republik efter första världskriget, styckades det åter och kom under främmande överhöghet under andra världskriget. Det polska folket höll just på att röja undan bråten från det kriget, när Polen i likhet med andra mellan- och östeuropeiska länder skärmades av från den övriga världen genom en ”järnridå”. Men på senare år har den avskärmningen fallit sönder.

År 1985 började Jehovas vittnen jorden runt höra rapporter om stora internationella sammankomster bland sina kristna bröder i Polen. De gladdes senare över nyheterna att antalet vittnen i Polen år 1991 hade överstigit 100.000 och att dubbelt så många hade varit med vid högtidlighållandet av Herrens kvällsmåltid. Men hur var detta möjligt? Ända sedan 1950, då vittnenas antal i Polen uppgick till bara 18.116, hade ju deras verksamhet varit förbjuden.

Vid besvarandet av den frågan drar vi oss till minnes följande ord nedtecknade av profeten Jesaja: ”Inget som helst vapen som formas mot dig kommer att ha någon framgång. ... Detta är Jehovas tjänares arvsbesittning.” — Jes. 54:17.

Hur Bibeln kom till Polen

Polen har betraktats som ett ”kristet” land ända sedan 966 v.t., då hertig Mieszko I blev döpt enligt den romersk-katolska kyrkans ceremoni. Massdop av hans undersåtar ägde också rum — vilket förstås inte betydde att de plötsligt blev goda kristna. Människor fortsatte i stället att iaktta hedniska slaviska traditioner och vidskepligheter i hundratals år. Somliga gör detta fortfarande.

I hundratals år efter det att landet hade blivit katolskt var Bibeln inte tillgänglig för det polska folket, inte ens för prästerna. Psałterz floriański (Florianskis Psaltare) från  1300-talet och Biblia królowej Zofii (drottning Sofias bibel) från senare delen av 1400-talet är de äldsta bevarade polska översättningarna. Men det gjordes bara en handskrift av var och en av dessa bibelöversättningar, och bara ett utvalt fåtal hade tillgång till dem. På 1500-talet inträffade emellertid i många europeiska länder, Polen inbegripet, drastiska förändringar på de religiösa uppfattningarnas område. Katolska trossatser ifrågasattes. Den Heliga skrift blev i allt högre grad betraktad som det enda rättesnöret. Följden blev att översättare allt oftare gjorde Bibeln tillgänglig på ländernas eget språk, så att allmänheten kunde läsa den.

I ett polskt ”Nya testamentet”, som utgavs år 1574, användes Skaparens namn, Jehowa, på flera ställen. Det utgavs av Szymon Budny, vilken tillhörde en liten grupp människor som önskade rätta sig efter Guds ord och som helt enkelt kallade sig kristna eller bröderna. Senare antog de namnet Polska bröderna. Som en följd av vad de lärde sig förkastade de treenighetsläran.

År 1658 beslöt emellertid sejmen, den polska riksdagen, att Polska bröderna, med hot om dödsstraff, skulle få tre år på sig — senare förkortades den perioden med ett år — att antingen bli katoliker eller lämna landet. Hur kom det sig?

En tydlig förändring hade inträffat i landet. I åratal hade Polen varit ett land känt för sin religiösa fördragsamhet. Offer för religiös förföljelse i andra länder hade sökt sin tillflykt till Polen. Den ed som förestavats polska kungar från och med 1573 hade inbegripit garantier sådana som: ”Jag ... lovar och svär högtidligt vid den allsmäktige Guden att ... jag kommer att bevara och vidmakthålla fred och lugn bland dem som har en annan uppfattning med avseende på religion och inte på något vis ... skall tillåta att någon blir påverkad eller förtryckt på grund av sin religion.” Johan II Kasimir  Vasa, under vars regering Polska bröderna blev förbjudna, hade faktiskt svurit den eden. Men det kan inte råda något tvivel om att hans utbildning till jesuitisk präst, innan han blev kung, påverkade hans inställning beträffande religionsfrihet.

Jesuiterna hade börjat verka i Polen år 1564, 84 år innan Johan Kasimir uppsteg på tronen. De hade slugt riktat sitt inflytande mot det kungliga hovet. Samtidigt försökte de vinna kontroll över skolorna och därigenom påverka befolkningens tänkesätt. Garantin om religionsfrihet blev alltmer undergrävd. De som blivit fostrade i de jesuitkontrollerade skolorna var uppfyllda av en anda av religiös ofördragsamhet som kom till uttryck i våldsamma angrepp mot dem som hyste andra trosuppfattningar, såväl som mot deras hem och deras gudstjänstplatser. Bibeln kom att betraktas som en förbjuden bok. Under denna period förlorade Polen en stor del av sitt territorium. Kringliggande nationer erövrade en del av landet och sedan en annan, tills Polen år 1795 hade försvunnit från Europas karta som självständig nation.

Men än en gång har religionsfrihet genom lag införts i Polen. Lagen förbjuder inte längre romerska katoliker att byta till en annan religion, såsom den gjorde enligt den polska författningen från 1791. I 1993 års författning förklaras det: ”Republiken Polen skall garantera sina medborgare samvets- och religionsfrihet.” Många polacker begagnar denna frihet och vänder sig till Bibeln för att få vägledning. Romersk-katolska kyrkan har tvingats överge taktiken att hålla Guds skrivna ord borta från människor. Sedan slutet av andra världskriget har flera utmärkta polska bibelöversättningar publicerats, och Jehovas vittnen gör gott bruk av dem. När Jehovas vittnen delar med sig till andra av de goda nyheterna om Guds kungarike, är många, i likhet med de människor som var ädla till sinnes och som det talas om i  Apostlagärningarna 17:11, ivriga att rannsaka för att ta reda på om det förhåller ”sig så med dessa ting”.

Sanningens ljus når emigranter

När Polen kom under andra länders herravälde, blev förhållandena ibland mycket svåra för folket. Med eller mot sin vilja flyttade många polacker utomlands, somliga till Förenta staterna. Deras föräldrars religion, den som hade inskärpts i dem hemma och i kyrkan, var romersk katolicism. Ett stort antal av dem försökte bevara en nationell identitet genom att utöva den tron. Därav den vanliga uppfattningen att ”en polack är en katolik”.

Men med sin traditionella miljö lämnad bakom sig började en del ändra tänkesätt. I ett brev till Sällskapet Vakttornet år 1891 förklarade som ett exempel C. Antoszewski (som då bodde i Chicago i USA) att fast han hade växt upp i den ryska delen av det uppdelade Polen och hade blivit uppfostrad av katolska föräldrar, hade han sökt efter sanningen. När han kom i besittning av några av Vakttornets publikationer, blev han genast övertygad om att han hade funnit vad han sökte. Nästan varje kväll översatte han upplysningar från boken för en annan man från Polen som också hade hungrat efter andlig sanning. Som Jesus tillrådde, dolde de inte detta andliga ljus under ett sädesmått. Tillsammans började de besöka andra polska familjer för att dela med sig av de goda nyheterna åt dem. — Matt. 5:3, 14—16.

Bland de polska immigranterna fanns sådana som inte bara villigt tog emot Bibelns dyrbara sanningar, utan också delade med sig av dem åt sina familjemedlemmar och vänner i det gamla landet. Somliga av dem återvände till sitt födelseland för att bekantgöra nyheterna om Kristi närvaro. Under rubriken ”Framgång för verket utomlands” rapporterades det i Zion’s Watch Tower för 15 juni 1895: ”Broder  Oleszynski, en polack som tog emot sanningen i ett gott och ärligt hjärta för omkring tre år sedan, har rest till sitt fädernesland för att söka rätt på invigda för att predika för dem det storslagna evangeliet om lösen, återställelse och den höga kallelsen.”

Till att börja med måste de använda vilka som helst publikationer som fanns tillgängliga på engelska och tyska. Men arbetet med att dela med sig av bibliska sanningar till medpolacker underlättades i hög grad år 1909, när Sällskapet Vakttornet gav ut polska traktater för gratisutdelning. En förkortad polsk upplaga med stoff ur Studier i Skriften kom också ut det året. Och från och med 1915 trycktes Vakttornet regelbundet på polska varje månad.

Sanningens säd börjar gro

På hösten 1905 övertogs ledningen av en spetsfabrik i Warszawa av en ny direktör från Schweiz, en bibelforskare som hette Bente. Trots att han måste kommunicera med sina arbetare genom tolk, vann han deras förtroende, och hans hem blev mötesplats för människor som önskade lära känna äkta kristet broderskap. Snart samtalade de regelbundet och begrundade aktuella händelser i ljuset från Guds ord och med hjälp av biblisk litteratur.

Detta var en tid av protester och vild oordning i Ryssland. Det polska territoriet under ryskt välde påverkades också. Men likväl beviljade den ryske tsaren genom ett edikt år 1906 alla religiösa sammanslutningar rätten att ägna sig åt fridsam religiös verksamhet.

Än så länge trängde sanningens ljus från Bibeln knappast igenom mörkret och uppmärksammades till stor del inte, utom av nära släktingar och bekanta till människor som redan var intresserade av Bibeln. Sanningen spreds i alla fall längre än till Warszawa, och små grupper bildades i andra  städer. Dessa besöktes flera gånger av broder H. Herkendell från Sällskapets kontor i Barmen-Elberfeld i Tyskland, som försåg grupperna med litteratur.

Ny stimulans

I maj 1910 gjorde Sällskapet Vakttornets förste president, Charles Taze Russell, ett kort besök i Warszawa. Vilken glädje var det inte för en skara på omkring 20 personer som kom för att höra honom! Tre av dem var så entusiastiska att de ansökte om att få utföra kolportörverksamhet, som pionjärtjänsten då kallades. De lyckades placera mycket litteratur och fann människor som var intresserade av att få lära sig mer om det kommande slutet på ”hedningarnas tider”. (Luk. 21:24, 1917) År 1913 bildade en del av dessa som visade intresse för Guds ord en grupp i Łódź, och detta skedde också på andra platser.

Problem började emellertid uppstå i Warszawa i förbindelse med att hålla offentliga sammankomster. Den ryska polisen hade blivit misstänksam mot allt som liknade förberedelser för ett uppror. Men en officer som nyligen hade blivit intresserad av sanningen vädjade till förmån för bibelforskarna, så att ett påbud utfärdades som beviljade dem lagligt erkännande. När Polen återfick sin självständighet efter första världskriget, utgjorde det påbud som hade utfärdats år 1913 av den general som var ståthållare i Warszawa en laglig grund för vännernas verksamhet.

Till en tid verkade bibelforskarna som vanligt. En del av sanningens långtidskämpar minns fortfarande bröder verksamma före 1914 i församlingen i Warszawa eller kommer ihåg att de hört av sina föräldrar om sådana. Bland dem var bröderna Kącki, Kokosiński, Barcikowski, Rudaś och Kremer. Broder Dojczman och syster Maron var verksamma på andra håll.

 När krig bröt ut år 1914, vållade svåra levnadsförhållanden — särskilt i städerna — att familjer i grupperna i Warszawa och Łódź skingrades. Trots det upphörde inte bibelforskarnas verksamhet. En liten grupp höll fortfarande möten i en lägenhet i Warszawa. Med tiden fann denna grupp fler människor som sökte efter den bibliska förklaringen till världshändelserna. Bolesław Uchman, till exempel, blev döpt år 1916 och tjänade sedan som en pelare i Warszawaförsamlingen i mer än 50 år. År 1918 var så många som 50 personer med vid offentliga föredrag. När kriget väl var över och polsk-amerikanska vänner kom till hjälp, fick verket ökad fart.

Blomstrande polska församlingar i Förenta staterna

Bland bibelforskarnas alla främmande språkgrupper i Förenta staterna vid den tiden var de som var av polsk härkomst bland de största och mest aktiva.

Fastän bibelforskarna i Förenta staterna var utsatta för svår förföljelse, särskilt under åren 1918 och 1919, tog den polska gruppen initiativ till att organiserat tjäna Jehova. I början av 1919 bildade de en juridisk organisation särskilt för att sörja för de polsktalande församlingarnas behov. De inregistrerade den i Detroit i Michigan. Dess polska namn, Strażnica — Towarzystwo Biblijne i Broszur, betyder ”Vakttornets Bibel- och Broschyrsällskap”. Det var inte avsett att tävla med moderorganisationen, Watch Tower Bible and Tract Society. Detroitkontoret betraktades helt enkelt som Sällskapets polska avdelningskontor. Det skulle förse församlingarna med andlig föda från organisationen och ge uppmuntran till trohet under en svår tid, såväl som hjälpa till med att sprida Bibelns sanning i Polen.

Så tidigt som 1920 ordnade denna organisation med tio resande representanter, kallade pilgrimer, vilka skulle besöka  de polska församlingarna. Vid de 622 offentliga föredrag de höll var 211.692 närvarande. De polska kolportörerna var 36 till antalet. Polska Vakttornet kom regelbundet ut en gång i månaden. Församlingar kunde fylla på sina förråd av broschyrer såväl som av böckerna Studier i Skriften på polska. År 1921 kom en ny sångbok ut, Hymns of the Millennial Dawn. En översättning av broschyren Millioner som nu lefva skola aldrig dö! mottogs med entusiasm, och inom ett år hade 45.545 exemplar spridits. Dessutom utgavs en sjunde del av Studier i Skriften, liksom också något senare boken Guds Harpa.

De polska bröderna hade ingen önskan att vara oberoende av sina engelsktalande bröder. I januari 1921 valde därför styrelsemedlemmarna i Detroitorganisationen J. F. Rutherford, som då var president för moderorganisationen, till sin president. Senare, i juli, under organisationens allmänna möte fattades beslutet att gå upp i Sällskapets Pennsylvaniaorganisation. Från och med då var det ännu tydligare att Detroitkontoret tjänade som en avdelning under Sällskapet Vakttornet. I maj 1922 flyttades det avdelningskontoret till Brooklyn, vilket sedan oktober 1919 återigen hade varit centrum för Sällskapets verksamhet. Polska Vakttornet, såväl som böcker och broschyrer, utgavs därefter i Brooklyn.

På grund av det nit som de polska vännerna visade, såväl som deras respekt för den organisation som Jehova använde, välsignade Jehova deras ansträngningar. Åminnelsen av Kristi död firades till exempel år 1921 på polska på 65 platser i Förenta staterna med ett sammanlagt närvaroantal av 2.942. Ett år senare rapporterade 73 polska församlingar och grupper åminnelsefirande. Och år 1923 var det 675 närvarande i Chicagos polska församling, vilket gjorde att man kom på fjärde plats vad antalet beträffar i hela världen. Bara  i New York (906), London (1.029) och Los Angeles (850) var närvaroantalet större på något språk.

Verkningarna av detta förmärktes också i Polen. I större antal än någonsin tidigare började polska vänner besöka sina familjemedlemmar i det gamla landet, förklara bibliska sanningar för dem och ibland även stanna för att bilda församlingar. Detta blev lättare år 1921, då Polen antog en demokratisk författning. Fastän romersk-katolska kyrkan gavs en privilegierad ställning, garanterades samvets- och religionsfrihet åt alla.

I allt större antal sändes Vakttornets publikationer till Polen. För att arbetet där skulle underlättas meddelades det år 1919 att man hade planer på att upprätta ett avdelningskontor i Warszawa. Kontoret började fungera år 1921.

Falska bröder söker undergräva tron

Under första världskriget hade vännerna i den polska sektorn av Ryssland varit avskurna från kontakt med världen utanför. Det var till exempel inte förrän 1919, mer än två år efter broder Russells död, som församlingen i Warszawa fick höra om dödsfallet — och även då bara genom privata kanaler. Oroande rykten om söndringar bland bröderna i Amerika kom också, och dessa vållade svårigheter, särskilt när en representant för en oppositionsgrupp reste från Förenta staterna till Warszawa för att påverka gruppen där. Genom att dra till sig de flesta av bröderna fick motståndarna kontroll över den lagliga organisation som bröderna i Polen då begagnade. Detta fick bland annat till följd att församlingen i Warszawa förlorade sin mötesplats.

Lyckligtvis ordnade också de lojala polska bröderna i Amerika med att sända en delegation till Polen. Den bestod av W. Kołomyjski, en pilgrim, dvs. en resetalare, som var ordförande i Sällskapets Michiganorganisation, och  C. Kasprzykowski. När de anlände till Polen år 1920, blev de med glädje mottagna av vännerna i Warszawa.

Eftersom de återstående vännerna hade förlorat sin vanliga mötesplats, hyrde de biografer för församlingsstudier och offentliga tal. De offentliga söndagsföredragen bekantgjordes i tidningar och genom löpsedelsutdelning på gatorna. Trots de problem vännerna hade ställts inför verkade utsikterna för tillväxt ljusa.

Samma år utdelade Satan ännu ett slag. Krig bröt ut mellan Sovjetryssland och Polen och vållade inflation i en tidigare okänd omfattning. Detta hindrade i hög grad verket. Vid den här kritiska tiden drabbades dessutom broder Kołomyjski av tyfus. Sedan han tillfrisknat återvände han till Förenta staterna, där han fortsatte att verka som pilgrim.

Efter begäran från bröderna i Warszawa lät Sällskapet broder Kasprzykowski stanna kvar i Polen som sin representant. Han visade stort initiativ och lyckades till exempel utverka registrering av Bibelstudiesällskapet Grupp II. Denna Grupp II bestod av bröder som var lojala mot Sällskapet. Den ersatte den tidigare organisationen, som var i händerna på oppositionen. Sedan bibelforskarna nu återigen fått lagligt erkännande, kunde de anordna offentliga föredrag i större skala. Under 1921 var ibland så många som 700 personer med vid dessa föredrag. Bröderna hittade också en byggnad som kunde användas som ny lokal, och sedan de byggt om den, rymde den mer än 400 personer.

Vid den första allmänna sammankomsten (30 oktober—2 november 1921) var 500 närvarande från olika delar av Polen, och 14 blev döpta. Året därpå uppgick antalet närvarande vid Åminnelsen, på 32 platser landet runt, till 657! Samma år hölls flera sammankomster, vid vilka 108 personer blev döpta genom nedsänkning i vatten. Verksamheten gick framåt med god fart.

 Förtalade han påven?

Jan Kusina återvände år 1920 från Förenta staterna till Kraków, en stor stad inom det före detta Österrike-Ungerns territorium. Fast han själv var ny i sanningen, lyckades han snabbt uppväcka intresse hos en liten grupp uppriktiga människor. Men han blev arresterad och anklagad för att ha förtalat påven. Men allt han hade gjort var att dela med sig av bibliska sanningar till andra. Inför rätta litade han på att Bibeln försvarade sig själv. Domaren, som var en rättvis man, frikände honom.

Vid samma tid rapporterade Józef Krett, en pilgrimbroder från Förenta staterna som besökte Warszawa och Kraków, att skolbarnen blev instruerade att utvidga sin katekesbön, så att de sade: ”Från plötslig död, hunger, eldsvåda, krig och den amerikanska irrlärans pest bevare oss, o Herre.”

Teologer försöker misskreditera bibelforskare

En annan hemvändande, broder Winiarz, en rik men självuppoffrande man, köpte ett hus i Kraków för att använda som mötesplats. År 1922 hölls i det huset en debatt mellan tre bröder och tre katolska teologer.

Året dessförinnan hade Franciszek Puchała återvänt från Amerika och privat publicerat en löpsedel som upptog 13 kyrkliga lärosatser. Han erbjöd 10.000 polska mark åt vem det vara må för varje lärosats som personen i fråga kunde bevisa vara grundad på Skriften. Bland dem förekom människosjälens odödlighet, ett brinnande helvete, skärselden, mässoffret, prästerskapets celibat, bikten, bruket av radband osv. ”Det var som att sticka en käpp i en myrstack”, skrev broder Puchała senare.

Prästerna, som uttalade sig genom katolska tidningar, krävde ett offentligt avståndstagande från löpsedeln. Annars, förklarade de, skulle de åtala Franciszek Puchała för att  förtala kyrkan. Utan att låta sig skrämmas efterlyste han en offentlig diskussion.

Efter att ha rådgjort med den romerska curian samtyckte prästerna till en diskussion, men endast bakom stängda dörrar ”på grund av de inbegripna tingens heliga natur”, som de uttryckte det. Broder Puchała samtyckte. Prästerna var så säkra på att de skulle vinna att de ordnade med att ha en advokat med, som skulle vidta laga åtgärder mot bröderna så snart som de var besegrade. Förmätet förklarades det i kyrkotidningen: ”Vi skall se vem som har rätt, den hundratals år gamla romersk-katolska kyrkan eller denna ömkliga handfull av vilseledda individer som inte ens duger till att läsa Skriften korrekt.”

Den välkände jesuitteologen Jan Rostworowski ledde den katolska delegationen, åtföljd av två andra präster. Bibelforskarna representerades av Franciszek Puchała och två andra bröder. Stenografer, såväl som flera personer som skulle  tjäna som vittnen, var också närvarande. Jesuiterna kom med två stora väskor fulla med böcker. Bröderna hade bara sina biblar och grekiska och hebreiska ordböcker.

Prästerna begärde att punkt 13 på löpsedeln (själens odödlighet) skulle dryftas först. Efter omkring två timmar ursäktade sig teologerna med att de inte hade tid längre och gick. Fastän de aldrig offentligt erkände sig besegrade, bekände de i en tidningsartikel: ”Vi måste medge att bibelforskarna ... inte är fullständigt okunniga.”

Hela diskussionen publicerades i en broschyr med rubriken Bitwa na niebie (Striden i himlen), vilken hade en första spridning på 10.000 exemplar och som trycktes om ett antal gånger. Den traditionellt religiösa staden Kraków tillsammans med den omgivande trakten tvingades spetsa öronen och ta notis. Vad blev resultatet? År 1923 var 69 personer närvarande vid åminnelsefirandet i Kraków.

Prästerna förlät givetvis aldrig broder Puchała för att han offentligt hade undergrävt den romersk-katolska kyrkans auktoritet. De prövade allt möjligt för att göra livet svårt för honom. En polis sändes för att göra anteckningar vid möten som hölls i hans hem, och senare drogs han inför rätta flera gånger. Mer är en gång hotade lejda mördare hans liv, men Jehova skyddade honom.

Under en predikan i samhället Wawrzeńczyce eggade en präst folk att angripa broder Puchała med träpåkar när han kom för att hålla ett tal. En grupp alltför nitiska kvinnor var ivriga att göra som prästen önskade. De låg och väntade på broder Puchała från tidiga förmiddagen till sena eftermiddagen. När han kom, tilltalade han dem lugnt och sade: ”Den bland er som är utan synd må slå mig först med sin påk.” Till sist gav sig kvinnorna i väg. När de återvände hem, blev de emellertid slagna av sina män just med påkarna som de hade tagit för att använda mot broder Puchała. Varför det?  Därför att männen var förtretade över att ha tvingats vänta så länge på middagen!

Affärsägare delar med sig av sanningen åt skollärare

År 1919 begav sig ägarinnan till en stor skoaffär i textilstaden Łódź till Gdańsk för att få läkarvård. Där hörde denna affärskvinna, fru Mandowa, sanningen från Skriften för första gången. Hon tog emot den i ett ärligt hjärta. Hon återvände hem med en packe av Sällskapets publikationer och talade entusiastiskt med vänner och bekanta om vad hon läste. Hennes argument gjorde djupt intryck på en ung lärare, som av en vän övertalats att komma till mötena.

År 1920 ordnade denne lärare, Wilhelm Scheider, med att han blev flyttad från ett landsbygdsområde till Łódź, så att han kunde komma i närmare kontakt med den lilla gruppen av intresserade där. Fru Mandowa blev senare bibelforskare, och gruppen som träffades hos henne understöddes av bröder som ibland kom med tåg från Gdańsk, 390 kilometer därifrån. Studium av Sällskapets publikationer tillsammans med Bibeln övertygade också Scheider om att han hade funnit sanningen. Trots prövningar och svårigheter byggde han troget sitt liv kring den fram till slutet av sin jordiska kurs år 1971.

Ett frimodigt offentligt vittnesbörd avges i Łódź

Till att börja med var gruppens verksamhet i Łódź ganska begränsad vad offentligt vittnande beträffar. Men sedan syster Mandowa dött år 1922, markerade de problem som uppstod i samband med hennes begravning en vändpunkt. Prästerna vägrade att ge tillåtelse till begravning på kyrkogården. Detta väckte en storm i medierna. Efter en tredagarskamp, i vilken till och med polisen måste ingripa, fick man en gravplats på en liten muslimsk begravningsplats. Omkring tusen människor var med vid begravningen, nyfikna på att få veta vad bibelforskarna verkligen trodde. Det bibliska  talet, som hölls av en broder från Gdańsk, var det första offentliga vittnesbörd som någonsin framförts i Łódź.

Från och med då ordnades offentliga föredrag oftare och bekantgjordes i tidningarna. Biografsalonger förhyrdes för dessa föredrag. Till att börja med var dessa stora nog, men snart var till och med den största teatern i den staden på 500.000 invånare för liten. Under tiden samlades små grupper i privata hem för att studera Bibeln och på Bibeln grundad litteratur. Eftersom många av invånarna i Łódź var av tyskt och judiskt ursprung, hölls de offentliga talen och de mindre mötena både på polska och på tyska.

Hundratals, om inte tusentals, av dem som var med vid dessa offentliga föredrag i Łódź var, som lärjungen Jakob uttryckte det, bara ”hörare” men inte ”ordets görare”. (Jak. 1:22) Inte desto mindre hade antalet närvarande vid Åminnelsen ökat från 25 personer år 1922 till 92 år 1924. Och sedan bröderna i Łódź år 1924 hade gjort om en oanvänd fabrik mitt i staden, hade de en vacker lokal att använda vid sin första sammankomst. Vid det tillfället var omkring 200 närvarande.

Vid den tiden inriktade sig vännerna på det nya arbetet med att inbjuda människor att se ”Skapelsedramat i bilder”, en film som just hade börjat visas i Polen i början av 1920-talet. Hela programmet bestod av fyra tvåtimmarsföreställningar. Så stora skaror önskade se den att bröderna, trots att de hade försäkrat sig om de största lokalerna, måste upprepa visningarna flera gånger.

Offentliga möten medför tillväxt i Poznań

År 1910, vid 18 års ålder, hade Teofil Szmidt lämnat sitt hem nära Radomsko och flyttat till Tyskland för att få arbete. Där hörde han år 1914 om bibelforskarna och gick för att se ”Skapelsedramat i bilder”. Han fick tillfredsställande upplysningar  om två ämnen som hade intresserat honom under lång tid: Kristi återkomst och världens ände.

Senare, sedan han hade flyttat tillbaka till den del av Polen som då behärskades av Preussen, sökte han upp en grupp i Poznań som läste de böcker som skrivits av C. T. Russell. Fast han ännu inte var döpt, tog han ledningen vid studiemötena där och fortsatte att göra framsteg. År 1918, under ett besök av broder Kujat från Berlin, blev Teofil Szmidt döpt och blev också tjänare i Poznańs första församling. Under några år framöver var han nitisk i att ordna med offentliga möten. Då han år 1922 flyttade från Poznań, hade församlingen växt till omkring 20 regelbundna medlemmar.

Sedan flyttade broder Kącki från Warszawa för att ta hand om församlingen i Poznań. Han hade lärt känna sanningen före 1914, när han som begåvad skulptör var redo att resa till Paris för att utbilda sig vid universitet. I stället ägnade han sig åt Jehovas tjänst. Nitiskt hyrde han på egen bekostnad lokaler i Poznań och höll uppmuntrande bibliska föredrag. Som en följd därav hade närvaroantalet vid åminnelsefirandet i Poznań år 1924 ökat till 91. Samma år var antalet 281 i Warszawa, såväl som 625 som var med i 13 andra polska städer och samhällen, om vi räknar bara grupper där åtminstone 20 personer var närvarande. Framtida tillväxt tycktes säkrad. Men allvarliga trosprövningar väntade.

Året 1925 — en söndringens tid

Fastän broder Kasprzykowski hade gjort värdefull tjänst till nytta för vännerna efter första världskriget, blev stolthet senare en stötesten för honom. Att han blev förnärmad över att få råd var ett tidigt vittnesbörd om denna stolthet. Senare blev han öppen motståndare till sina tidigare bröder. När Vakttornet mera rakt på sak började betona att det var vars och ens ansvar att ta del i att predika de goda nyheterna,  fann han villiga öron bland dem som inte ville göra mer än lyssna.

Till en tid fortsatte Warszawaförsamlingen att låtsas som om det rådde enhet genom att samlas till möten, men den var kraftigt söndrad. Situationen kom till en kris vid tiden för Åminnelsen år 1925. Av omkring 300 bröder fortsatte bara 30 att vara lojala mot Sällskapet.

Snart uppslukades andra församlingar. Av omkring 150 personer i Łódź fortsatte bara 3 bröder och 6 systrar att lojalt komma tillsammans för att studera Guds ord med hjälp av Vakttornets publikationer. De tog också del i tjänsten på fältet och gjorde gott bruk av tidskriften Den Gyllne Tidsåldern (nu Vakna!), som började komma ut på polska år 1925.

Många obeslutsamma eller förvirrade återvände till organisationen, när de såg andligheten och ivern hos den här lilla gruppen i Łódź. Den sommaren tog församlingen i Łódź ledningen i att följa Sällskapets anvisningar att ordna med ”missionärs”-grupper för att vittna på avlägsna distrikt. Somliga platser där de ordnade med offentliga föredrag låg så långt bort som 150 kilometer.

Problemen var emellertid inte slut. Över hela landet fanns sådana vars drivkraft till att tjäna Gud i stor utsträckning var påverkad av deras tro att de skulle få sin himmelska belöning senast år 1925. Många av dessa blev andligen svaga eller föll ifrån sedan det året hade gått. Under den tiden var flera motståndargrupper verksamma med att försöka få kontrollen över församlingarna eller att åtminstone försvaga dem. Tre av dessa oppositionsgrupper finns ännu den dag i dag är. Men allteftersom åren gick, blev det tydligt vilka som hade Guds välsignelse och predikade de goda nyheterna om Guds kungarike, såsom det anvisats i Skriften. — Matt. 24:14.

 Efter dessa kriser måste det verk som utfördes under ledning av ”den trogne och omdömesgille slaven” nästan börja på nytt. Det fanns fler hinder, men det fanns också positiva resultat. — Matt. 24:45—47.

Verket vinner större stadga

Situationen i Warszawa visade inga tecken på att snabbt bli normaliserad. Broder Wnorowski sändes till Polen, men efter omkring ett år tröttnade han på situationen och återvände till Amerika. Sedan fick broder Szwed ansvaret för kontoret i Warszawa, men efter ett år ersattes han av Wacław Narodowicz, som fast han var en god talare inte tyckte om kontorsarbete och efter ett år föredrog att återvända till fältet.

Under den här svåra tiden hade de bröder som var lojala mot Sällskapet inte någon juridisk organisation genom vilken de kunde anordna offentliga föredrag och än mindre sammankomster. Den ursprungliga organisationen var i händerna på motståndare, och nu behärskades även Bibelstudiesällskapet Grupp II av avfällingar, Kasprzykowski och hans efterföljare. Myndigheterna vägrade att tänka sig en tredje grupp, och situationen var därför helt låst.

Men Jehova hörde sina lojala tjänares böner och åstadkom en lösning. En ödmjuk man, som hette Całka och som hade lärt känna sanningen före första världskriget, hade blivit registrerad i Warszawa som medlem av bibelforskarnas ursprungliga organisation. Han hade tidigare snavat andligen, men i den här kritiska stunden tog han initiativet att förnya sitt umgänge med församlingen. Han samtyckte också till att överlåta sin oinskränkta myndighet på Wilhelm Scheider. Detta var en stor hjälp för bröderna ”i att försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”. — Fil. 1:7.

 År 1927 sände Sällskapet en trevlig och duktig broder till Polen, en som hade besökt församlingarna i Förenta staterna och Frankrike som pilgrim. Den brodern, Ludwik Kuźma, uppmuntrade många till nitisk verksamhet. Men när han återvände till Amerika, var han helt på det klara med att det behövdes närmare kontakt med Sällskapets högkvarter. Därför beslöt broder Rutherford att göra vissa organisatoriska förändringar.

Eftersom broder Narodowicz hade lämnat kontoret i Warszawa, sändes Paul Balzereit från Sällskapets kontor i Tyskland för att finna någon i Polen som kunde verka tillsammans med kontoret i Tyskland i att ta hand om Jehovas tjänare i Polen. Församlingen i Łódź tog på den tiden god ledning i tjänsten på fältet, och broder Balzereit frågade därför Wilhelm Scheider i Łódź om han ville åta sig uppdraget. Men broder Scheider föreslog ödmjukt Edward Rüdiger, som då var översättare av tidskriften Den Gyllne Tidsåldern, och broder Rüdiger skötte uppgiften i nästan ett år.

När reserestriktioner gjorde det omöjligt för bröderna i Tyskland att ge ytterligare hjälp i Polen, flyttades den allmänna tillsynen över den teokratiska verksamheten i Polen till Sällskapets Centraleuropeiska kontor i Bern i Schweiz. Därifrån begav sig Martin Harbeck år 1928 till Polen, för att man än en gång skulle söka efter någon som var kvalificerad att tjäna som tillsyningsman för det polska fältet. Återigen blev broder Scheider ombedd att åta sig den uppgiften, och den här gången gjorde han det.

Stadig tillväxt visade sig nu. Vid Åminnelsen år 1927 hade 1.101 varit närvarande, men bara 76 av dessa rapporterade något deltagande i att predika de goda nyheterna. Vid slutet av år 1928 hade 24 församlingar organiserats för tjänst, och 256 förkunnare hade regelbundet rapporterat verksamhet.  År 1929 uppgick antalet församlingar som predikade budskapet om Guds rike till 40, och år 1930 fanns det 55.

Tid efter annan ordnade dessa församlingar i överensstämmelse med Sällskapets anvisningar ökad verksamhet vissa veckor. År 1929 förflyttades för första gången några av kolportörerna till de sydöstra delarna av Polen för att dela med sig av sanningen om Guds rike åt ukrainarna där. I Årsboken för 1930 hette det: ”Vännerna inser mer och mer att de är kallade, inte att sitta ned med Herren i vingården, utan att samarbeta med honom.”

En tid av sållning

Under tiden visade det sig att det kontor som hyrts i Warszawa inte längre var tillräckligt. Sökandet efter något annat där i staden gav inga resultat, allting var för dyrt. Därför bestämdes det att kontoret skulle flyttas till Łódź.

 Ett tillfälligt kontor ordnades där på församlingens mötesplats. År 1932 fann man till sist ett lämpligt hus, Rzgowskagatan 24. Församlingarna underrättades om vilka medel som behövdes för att förvärva det, men vännerna, som tidigare varit så villiga att göra uppoffringar, underlät att reagera. Ägaren samtyckte till uppskov med betalningen, fast han hade andra köpare. Än en gång underrättades vännerna om situationen. Återigen ingen reaktion. Vad berodde det på?

Innan svaret kom i dagen, sörjde Jehova för hjälp från annat håll. Tre dagar innan betalningsfristen löpte ut lyckades syster Scheider låna den behövliga penningsumman av sin relativt välbärgade styvsyster, fast styvsystern inte hade varit gynnsamt inställd till sanningen.

Snart blev det emellertid uppenbart varför församlingarna hade tvekat att tillhandahålla medel för att köpa ett hus i Łódź. Wacław Narodowicz, som tjänade som pilgrim, hade rest omkring i Polen och propagerat för att kontoret skulle vara kvar i Warszawa och återigen skulle stå under hans ledning. Han tiggde pengar för att skaffa en kontorslokal i Warszawa och begärde att pengarna skulle lämnas till honom. Fastän Narodowicz misslyckades i sitt syfte, vållade han att många vänner blev oroliga. Han blev senare avfälling.

Det var en tid när ”obefästa själar”, som följde människor i stället för att hålla sig till Jehova och hans organisation, sållades bort. (2 Petr. 2:14, 15) En stor faktor i detta var verksamheten i samband med antagandet av namnet Jehovas vittnen. Det var inte alla som önskade bära vittnesbörd. Men de som förblev tillsammans med organisationen gav bevis för att deras kärlek till Jehova var äkta. Detta var viktigt, för 1930-talet och åren därefter visade sig vara år under vilka Jehovas vittnen i Polen måste kämpa för att överleva. Detta var en tid när sanningen i Jesaja 54:17 gång på gång tydligt  framhävdes, ja, många vapen formades mot Jehovas tjänare, men inget av dessa hade någon framgång, när det gällde att utplåna den sanna gudsdyrkan.

Angrepp och motangrepp

De romersk-katolska prästerna tog alltmer sin tillflykt till förtal mot Jehovas tjänare, särskilt i pressen. De krävde också att människorna skulle lämna in all litteratur som de fick från bibelforskarna, så att den kunde bli offentligt bränd. Ett sådant fall, som fick mycken publicitet, förekom i Chojnice. Allmänne åklagarens kontor där anklagade broder Śmieszko, en lokal pionjär, för hädelse förmedelst tryckt stoff. Vid rättegången, år 1933, var en stor skara med. En katolsk präst, som hette Janke, kallades att vittna. Han var filosofie doktor och religionslärare i den lokala högskolan. Broder Scheider representerade Sällskapet. Själens odödlighet, evig pina och skärselden hörde med till de ämnen som  diskuterades. Efteråt erkände sig Janke besegrad, vände sig till broder Scheider, skakade hand med honom och sade att han aldrig mer skulle låta sig dras med i ett sådant här mål.

Krakówtidningen Ilustrowany Kurier Codzienny (Illustrerade Dagskuriren) slöt upp i anfallet på vittnena och anklagade dem falskeligen för att vara förtäckta kommunister, som sjöng bolsjeviksånger, blev övade i Sovjetunionen och fick betalning därifrån. I det fallet drog bröderna tidningens ansvariga inför rätta, och redaktören blev straffad.

Jesuiten Mieczysław Skrudlik utgav själv broschyrer som förtalade vittnena. Men när han drogs inför rätta, påstod han att han var sjuk. Tre gånger begärde han uppskov i målet. Under tiden flyttade han flera gånger, och man kunde inte längre få tag på honom.

Men angreppen från prästerna var inte alla verbala. De och deras handgångna män tog också till våld, ja, upprepade gånger. När vittnena ägnade sig åt sin tjänst från dörr till dörr, angrep motståndare dem. Motståndarna använde knytnävar, fötter, käppar och stenar, förstörde biblisk litteratur och lämnade vittnena blodiga eller medvetslösa på marken. Vittnen som färdades till långt bort liggande distrikt för att predika blev hejdade på vägen, slagna och doppade i vatten, deras cyklar och motorcyklar slogs sönder, deras litteratur beslagtogs och förstördes.

En som länge varit pionjär, Bolesław Zawadzki, skrev i sina levnadsminnen att när ett möte hölls i hans föräldrahem i Kielce, omringades huset av en pöbelhop på 2.000 arga, skränande människor som kastade stenar. Skottkärror användes för att fylla på förrådet. Inte förrän långt efter midnatt upphörde tilltaget. Stenarna som hade kommit genom taket fyllde sex kärror när de samlades ihop! I en strävan att avvärja denna våg av förföljelse lyckades bröderna  ibland att få de verkliga förövarna straffade. Mera sällan kunde de få de verkliga anstiftarna, prästerna, straffade.

Välsignelserna av tillbörlig organisation

Särskilt från slutet av 1920-talet gavs större hjälp åt församlingarna i förbindelse med verksamheten på fältet. Församlingarna tilldelades särskilda distrikt för tjänsten. Tjänsteorganisatörer som sänts för att besöka varje församling höll inte bara tal, utan övade också vännerna i tjänsten på fältet. Denna anordning var nyttig och vederkvickande. Många av dem som är gamla i tjänsten kommer fortfarande ihåg en av dessa nitiska och självuppoffrande bröder, Ludwik Kinicki.

Pionjärerna, omkring 30—50 vid den tiden, visade också en självuppoffrande anda. Glada predikade de också på avlägsna distrikt, där det inte fanns några församlingar, och de gick till fots många kilometer eftersom bara några få hade cyklar. De fick behålla lite grann av de bidrag de fick för litteraturen, och i somliga fall hade de mycket liten ytterligare inkomst. Vintertid sov de ofta med rocken som täcke i en höstack eller på halm som strötts på golvet i en ladugård.

Fastän människor som de träffade var godhjärtade, hade de ofta föga kunskap i Bibeln eller världshistorien. Stefan Milewski kommer ihåg att han under ett samtal med en grupp bybor nämnde att Jesus genom födelsen var jude. Människorna blev upprörda, och det var med knapp nöd han undgick att få stryk. Uppretade ropade de: ”Herren Jesus var polack och katolik!”

Vittnena fortsatte likväl att visa nit i att söka efter fårlika. År 1932 använde de 103.323 timmar i tjänsten, placerade 177.505 böcker och broschyrer, 2.101 biblar och 87.455 exemplar av Den Gyllne Tidsåldern. Detta fick en Warszawatidning att kommentera: ”Bibelforskarna i Polen kan knappast uppgå till fler än 600.000, och av detta lilla antal tycks  det ändå uppstå så mycken allmän upphetsning som man inte märker i förbindelse med någon annan religion.” I själva verket uppgick antalet aktiva vittnen vid den tiden bara till omkring 600! Men i en del åskådares ögon hade den lille redan blivit till tusen. — Jämför Jesaja 60:22.

Kampen intensifieras

De katolska prästerna fortsatte att öva påtryckning på myndigheterna att sätta stopp för vittnena. De anklagelser de riktade mot vittnena var alltid desamma: att de spred kommunistpropaganda, bedrev handel utan att ha licens, bröt söndagssabbaten och smädade kyrkan och dess läror. År 1933 rapporterades omkring 100 fall där polisen hindrade förkunnare. Det förekom också 41 fall av svår misshandel genom fanatiska pöbelhopar. Två år senare förekom 3.000 fall i vilka prästerna anmälde vittnena för polisen. När anklagelser grundade på en förordning inte gav resultat, tillgrep prästerna en annan och en annan och en annan. Men redan innan målen kom till prövning avskrevs de flesta av dem, eftersom de saknade innehåll; andra resulterade i frikännande.

Vännerna hade inte råd att anlita advokater varje gång de blev anhållna. Men Sällskapets kontor försåg dem med juridisk rådgivning. Det sände dem hundratals handlingar med upplysningar om överklaganden, gynnsamma domslut och mål som utgjorde värdefulla precedensfall. I överensstämmelse med de anvisningar vännerna fått betonade de, när de stod inför domstol, predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike i stället för juridiska formaliteter. Vid några allvarliga mål fanns det emellertid advokater tillgängliga till att försvara vännerna.

För att motverka anklagelser för gårdfarihandel utfärdade Sällskapet tillståndsbevis som angav personens bemyndigande  att predika på grundval av samvets- och religionsfriheten. För vittnens barn som gick i allmänna skolor och som ofta inte blev uppflyttade från en klass till nästa på grund av sin vägran att ta del i obligatorisk religionsundervisning utfärdade Sällskapet särskilda certifikat. Dessa intygade att barnet hade tagit en religionskurs i sitt eget religiösa samfund och hade erhållit det eller det betyget. Många församlingar ledde följaktligen ”söndagsskolor” i flera år. Efter stora ansträngningar från brödernas sida utfärdade ministeriet för utbildning och religionssamfund en kungörelse som ålade skolmyndigheterna att godta dessa certifikat. Så snart betygen blivit införda i skolans register, kunde barnet bli uppflyttat.

Somliga myndighetspersoner insåg klart att det var religiös ofördragsamhet som låg bakom anklagelserna mot Jehovas vittnen. Statsåklagaren vid appellationsdomstolen i Toruń avvisade således, i ett mål som gällde ett vittne, anklagelsen för hädelse, krävde frikännande och förklarade att Jehovas vittnen intar samma ståndpunkt som de första  kristna intog. I ett annat fall vägrade statsåklagaren vid appellationsdomstolen i Poznań att åtala ett vittne som var anklagat för att ha syftat på prästerna som en del av ”Satans organisation”. (Jämför Johannes 8:44.) Han pekade på Alexander VI:s påvliga hov, från vilket det var välkänt att en grovt omoralisk anda hade brett ut sig. Han ställde sedan detta i motsats till Jehovas vittnens utmärkta uppförande och deras nitälskan i att tjäna Jehova.

Försök att sätta stopp för litteraturtillflödet

Gång på gång försökte prästerna avskära tillflödet av den litteratur som Jehovas vittnen använde i sin verksamhet. När så var möjligt manipulerade prästerna statliga myndigheter till att gå deras ärenden. År 1930 övertalade de till exempel inrikesministern till att upphäva vår rätt att med posten sända tidskriften Den Gyllne Tidsåldern, som oförskräckt avslöjade religiöst skrymteri. Men bara några veckor senare blev ministern tvungen att lämna sitt ämbete, och hans efterträdare tillät att Den Gyllne Tidsåldern återigen fick importeras och sändas genom posten.

De som motstod vittnena lyckades till sist blockera all import av Den Gyllne Tidsåldern från Schweiz. Så år 1933 började bröderna trycka den i Łódź. Varje gång prästerna ansatte en tryckare, så att han inte längre ville trycka åt bröderna, fann de någon annan som var glad att göra det. Detta hände upprepade gånger, tills efter många beslagtaganden beordrade av censuren ett förbud utfärdades mot tidskriften som sådan. Sedan detta beslut överklagats, fortsatte bröderna genast att ge ut Den Gyllne Tidsåldern tills förbudet hävdades och Augustyn Raczek, tidskriftens utgivare, blev dömd till ett års fängelse.

Det syntes kanske för motståndarna som om de hade nått sitt mål. Men bröderna gav inte upp. Det sista numret av Den Gyllne Tidsåldern var daterat 1 september 1936.  Den 1 oktober samma år ersattes den av en ny tidskrift tryckt i Warszawa. Den kallades Nowy Dzień (En Ny Dag) och innehöll fortsättningsvis artiklar som avslöjade korruption och religiöst skrymteri och hävdade Bibelns sanning. Den trycktes i Warszawa fram till andra världskrigets utbrott.

Under tiden, år 1937, utfärdade inrikesministern ett förbud mot Vakttornet, som Jehovas vittnen använde tillsammans med Bibeln i sina möten i församlingen. Det fanns ingenting omstörtande i Vakttornet, men de katolska prästerna önskade inte att det skulle spridas inom vad de betraktade som sitt område. Bröderna, som emellertid var beslutna att ”lyda Gud såsom härskare mer än människor”, började reproducera det i duplicerad form. — Apg. 5:29.

Vid den tiden satte biskop Jasiński från Łódź, stödd av Katolsk aktion, * upp ”Ett kontor mot religiösa minoriteter”. Denna byrå arbetade i sin tur systematiskt med att få in sitt eget folk i höga regeringsställningar. Ett av deras syften var att beslagta alla Vakttornets publikationer. Trots risken att bli upptäckta gav vittnena ut två nya broschyrer.  Myndigheterna utdömde straff. Men vem stod bakom åtgärden? I stället för den världsliga lagen användes ofta katolska kyrkans kanoniska lagar för att trycka på anklagelserna. Det skulle vara svårt att finna bättre bevis för att hela kampanjen bedrevs under ledning av den katolska hierarkin.

Under 1937 var Katolsk aktion ansvarig för våld mot vittnena i 75 fall, och i 2 av dessa blev bröder mördade. Av 263 domstolsfall slutade 99 med frikännande och 71 med fällande dom. De övriga blev uppskjutna. Litteratur beslagtogs i 129 fall, men bröderna kämpade framgångsrikt för att få den återlämnad i 99 fall. I rapporten i Årsboken för 1938 konstaterades det: ”Alla Herrens tjänare här i landet är beslutna att fortsätta med vittnandet oberoende av om det behagar människor eller inte, i det vi kommer ihåg ... att ’man måste lyda Gud mer än människor’.”

Detta var sannerligen vad förkunnarna i de 121 tjänsteinriktade församlingarna ansåg. I genomsnitt per månad rapporterade 800 förkunnare, och under åminnelsemånaden var det 1.040! Men motståndarna var beslutna att utdela ett dödsbringande slag. Utan tvivel tänkte de att de hade gjort det, när myndigheterna den 22 mars 1938 förseglade dörrarna till vårt kontor i Łódź. Publikationer kunde inte längre sändas med posten eller med järnvägskurirer; både avsändare och mottagare riskerade straff. Vittnena önskade överklaga till en högre rätt, men en välvilligt inställd hög tjänsteman sade dem i förtroende att det skulle vara fåfängt. ”Tidsandan” hade förändrats, sade han, och även om vittnena vann målet, skulle inrikesministern se till att deras verksamhet i landet blev starkt begränsad. Man bestämde därför att inte driva frågan längre inför rätta, utan att förtrösta på Jehova och sträva framåt på andra sätt.

Nu slumpade det sig så att polisen, när den förseglade vårt kontor, hade förbisett en nödutgång i boklagerrummet.  Betelarbetare avlägsnade därför dag efter dag biblisk litteratur, så att det till sist uppgick till ton, och levererade den till församlingarna. Förutom litteratur på polska var det också publikationer på ukrainska, ryska, tyska och jiddisch.

Vännerna på fältet samarbetade helhjärtat i att lagra stora mängder litteratur för att använda under de besvärliga tider som stundade. Józef Włodarczyk från Lublinområdet tog emot 12.000 broschyrer, många böcker, 500 biblar, 500 ”Nya testamentet”, 500 sångböcker och 250 grammofonskivor, som han sedan omsorgsfullt gömde. Andra vänner gjorde detsamma, och detta visade sig mycket nyttigt under kriget, då det inte kom några nya sändningar.

Förbudet 1938 gav vännerna mer än ett år att förbereda sig för att bedriva verket under jorden under andra världskrigets svåra år. De delade upp landet i zoner med ett antal församlingar i varje. Varje zon stod under tillsyn av de mest nitiska vännerna och hade ansvaret för att duplicera litteratur, särskilt Vakttornet, åt dess församlingar. Detta var den enda ”färska föda” som församlingarna fick. Detta organisatoriska system klarade framgångsrikt av den uppfordran som krigskaoset senare innebar.

Krig bryter ut!

Andra världskriget bröt ut den 1 september 1939. Den sista rapport som sändes från Polen angav att det fanns 1.039 förkunnare. Hur skulle det gå för dem?

Under ockupationen delades Polen i tre regioner. Tyska riket annekterade västra sektionen. Den mellersta delen, som inbegrep Warszawa, Kraków, Lublin och senare Lviv, kallades Generalguvernementet och ställdes under tysk administration. Sovjetunionen annekterade östra delen. Förhållandena varierade från en region till en annan.

I den västra sektionen anhöll det tyska Gestapo var och en som var känd för att vara ett Jehovas vittne. Det totalitära  nazistsystemet handlade grymt mot alla som inte fullständigt underkastade sig det. Som förespråkare för Guds kungarike betraktades vittnena som fiender. Att bli påträffad med ett enda nummer av Vakttornet eller att befinnas vara på samma fotografi som ett vittne togs som bevis för att en person var brottsling. Brutala medel användes för att tvinga vittnen att yppa namnen och adresserna på sina andliga bröder och systrar. De som vägrade att förråda sina bröder eller att underteckna en förklaring att de avsade sig sin tro blev sända till koncentrationsläger. Mycket få kompromissade. Även förföljarna förundrade sig över dessa Jehovas tjänares lojalitet.

I Łódź anhöll Gestapo broder Scheider och många andra och satte dem i läger. Från Poznań sändes 69 bröder och  systrar till tyska läger; 22 blev dödade. Trots detta lärde så många människor i Poznań känna sanningen under kriget att det senare blev en stor församling. Dess nitälskan spred sig till granndistrikten och bidrog till att återuppbygga organisationen i västra Polen.

Vännerna i många andra städer och mindre samhällen fick också lida. Från Wisła, till exempel, en kurort i bergstrakterna med omkring 6.000 invånare vid den tiden, blev 51 bröder och systrar förda till koncentrationsläger. Bara 13 kom tillbaka.

Jehova övergav inte sitt folk

Att Skaparen beskyddade sitt folk under denna tid av svår förföljelse är uppenbart. För dem berodde segern inte på att få överleva, utan på trohet — intill döden om så var nödvändigt. (Upp. 2:10) En broder berättar att han blev obarmhärtigt slagen i många timmar, särskilt på ryggen och i njurtrakten. Men han härdade ut trots försöken att tvinga honom att ange andra vänner och att förråda organisatoriska angelägenheter. Misshandeln upprepades dagen därpå, nu bara så mycket värre. Den tredje dagen reagerade hans svullna och slagna kropp på slagen med ytterst svår smärta. Brodern bad till Jehova om lindring, ja, till och med om döden. Plötsligt brast Gestapoagenten som piskade honom ut i en massa svordomar, släppte piskan och gav sig i väg. Vad hade hänt?

Flera dagar senare fick brodern syn på den här mannen i korridoren med en hand i bandage. Medfångar berättade för brodern att agenten hade brutit pekfingret, uppenbarligen medan han höll på med att piska.

De vittnen som lyckades undgå att bli anhållna lät sig inte bli kringspridda. De träffades i små grupper för att studera Bibeln och Vakttornet. De tidskrifter de fick kom  vanligtvis från vännerna i Tyskland; sedan duplicerade de dem eller skrev av dem för hand. Fritz Otto deltog aktivt i den underjordiska verksamheten i Łódź under hela ockupationstiden och höll kontakt med Poznań, Bydgoszcz och Gdańsk. Fastän förbindelselinjen tillfälligt kapades av motståndare, avstängdes förbindelsen aldrig särskilt länge.

I Generalguvernementet

Situationen i mellersta och södra delarna av Polen var annorlunda. Myndigheterna där jagade inte och förföljde Jehovas vittnen på långa vägar lika intensivt, så trots att vännerna alltid vidtog försiktighetsåtgärder, arbetade de energiskt. De gjorde i ordning stencilerna till Vakttornet i Warszawa, och de ansvariga i varje zon skötte sedan om dupliceringen och använde de enkla dupliceringsanordningar som fanns att tillgå. Olika metoder användes för att smuggla masterexemplaren av litteraturen. Ibland tjänade till och med tyska soldater, vars familjer var i sanningen, ovetandes som kurirer, när de återvände till östfronten sedan de varit hemma på permission.

Det förekom också många hjärtslitande erfarenheter. I december 1942 kom den tyska polisen i Warszawa på Stefan Milewski och Jan Gontkiewicz när de duplicerade. De blev omgående sända till koncentrationslägret i Majdanek och sedan till Buchenwald. Ludwik Kinicki, som övade tillsyn över Jehovas vittnens verksamhet i hela det område som kallades Generalguvernementet, tog då över deras uppgifter. Två år senare, år 1944, blev han anhållen, och vid årets slut hade han dött i koncentrationslägret Gusen i Österrike. Hade fienden vunnit? Nej, inte alls! Alla dessa bröder hade förblivit orubbligt lojala mot Jehova. Och vad deras motståndare beträffar, hade de fått tillfälle att visa inför den himmelske Domaren sin inställning till Guds styre. — Job 31:14; Rom. 14:12.

 Under denna terrorns tid blev folk lätt skrämda. Alla var misstänksamma mot alla andra. För att förhindra onödiga problem utövade vännerna stor aktsamhet i fråga om att inbjuda människor till möten eller att presentera dem för andra intresserade. Men vittnena var nitiska, Jehova välsignade dem, och nya grupper växte upp som svampar ur jorden.

Ibland uppstod oväntade tillfällen att avge vittnesbörd. Sent på hösten 1940 dog en intresserad person i Wojkowice Komorne i Katowiceområdet. Han hade tidigare uttryckt sin önskan att hans begravning skulle ledas av Jehovas vittnen, varför en broder förberedde sig för att säga några tröstens ord i den avlidnes hem. Men en stor skara samlades på begravningsplatsen. När vår broder såg detta, kunde han helt enkelt inte hålla igen, utan i mer än en timme talade han om det på Skriften grundade hoppet för de döda. Från och med då höll vittnena alltid begravningarna på söndagar, så att så många som möjligt kunde få höra det bibliska budskapet.

Predikandet i städerna skedde vanligtvis informellt, men på landsbygden, särskilt kring Lublin, började förkunnarna ta del i arbete från hus till hus igen redan innan kriget var slut. Men för att undvika att väcka onödig uppmärksamhet brukade de börja samtalet genom att till exempel fråga om det gick att få köpa något. Svaret öppnade ofta vägen till att dryfta andliga angelägenheter.

Somliga församlingar ordnade utflykter för att vittna i avlägsna samhällen, där de upptäckte att krigserfarenheterna hade förändrat tidigare inställningar. Många människor, ungdomar inbegripna, var nu ivriga att lyssna. Den litteratur vännerna hade kom till god nytta, och nya församlingar bildades.

Satan försökte givetvis sätta stopp för denna utbredning av den rena tillbedjan. Ett sätt på vilket han gjorde detta var  att göra bruk av gerillagrupper. Under inflytande av katolska präster började en del av dem bekämpa inte bara de tyska ockupationsstyrkorna, utan också vittnena, så att ett nytt trosprov uppstod. Man gjorde nattliga raider mot vännernas hem. Män, kvinnor och barn blev slagna och befallda att göra korstecknet, kyssa korset och hänga upp ”heliga” bilder på väggarna. Inkräktarna plundrade och förstörde. Somliga familjer fick gång på gång erfara sådana angrepp. En del av vännerna blev tvungna att gömma sig för att förbli vid liv.

En ”ny giv” i Sovjetsektorn

Sovjetunionen hade i september 1939 annekterat en stor sektor av östra Polen. Detta betydde att ungefär hälften av våra förkunnare, bland dem polska och ukrainska såväl som några ryska och judiska vittnen, blev avskurna från de övriga i organisationen. Fastän de var mycket nitiska, hotades deras andlighet av brist på färsk andlig föda. De försökte få kontakt med organisationen genom Slovakien, men det visade sig vara mycket svårt.

Ett antal församlingar blev sålunda inbegripna i en ”ny giv”. Till att börja med var dess mål att hjälpa vännerna att anpassa sig till sin nya situation. Den betonade behovet av att vara avskild från världen och leva ett liv i ”helighets prakt”. (Ps. 110:3) Denna ”nya giv” spred sig från Lviv via Lublin så långt som till Warszawa. Men i stället för att få rådet att helt enkelt noggrant rätta sig efter vad som framhålls i Guds ord blev de inblandade snart uppmanade att ta del i åtgärder som helt och hållet var en individs idé.

Under detta inflytande företog till exempel en grupp desorienterade förkunnare ett plötsligt angrepp mot militärhögkvarteret i det av Tyskland ockuperade Białystok, avlägsnade hakkorsflaggan från taket på det och ersatte den med en vit flagga. De blev anhållna och avrättade samma dag. Dessa händelser var en smärtsam påminnelse om vad som kan hända när en individ tar sig för stora friheter, går utöver  vad som är skrivet i Skriften och utöver det exempel vi har i Kristus och hans apostlar och inte blickar upp till ”den trogne och omdömesgille slaven” för att få vägledning. — Matt. 24:45.

Ett slutligt prov före efterkrigseran

Just före krigsslutet ställdes bröderna inför en annan uppfordran. När östfronten drog allt närmare, blev människorna befallda att gräva diken, som kunde tjäna som stridsvagnshinder. Som kristna neutrala kunde Jehovas vittnen för sitt samvetes skull inte ta del, och de vägrade att göra så även under dödshot. Tiotals av dem, somliga nya i sanningen, blev offentligen skjutna till döds. Men detta  tjänade också som ett vittnesbörd därför att andra blev medvetna om att Jehovas vittnen hade en så stark tro att de hellre dog än övergav sin Gud.

Till sist tog ockupationen slut. Jehovas vittnen i Polen hade framgångsrikt mött svåra prov. Till antalet fler än till och med före kriget tog de nu itu med de uppgifter som låg framför dem.

De fortsätter framåt i Herrens verk

De Jehovas vittnen som överlevde koncentrationslägren återkom på våren 1945, redo att dra framåt i det offentliga förkunnandet av Guds kungarike. Bland dem var Wilhelm Scheider.

Så småningom lyckades han ordna med att än en gång få använda fastigheten på Rzgowskagatan 24 i Łódź. Tyvärr kunde man få ny litteratur bara när någon personligen kunde föra den med sig från utlandet, eftersom postverket inte fungerade ännu. Men närhelst någon publikation anlände, översattes den så snart som möjligt, och stenciler sändes till varje zon. Snart erbjöd sig ytterligare frivilliga att hjälpa till med arbetet. Och Jehova påverkade andras hjärtan till att stödja verket med materiella bidrag.

Kontrasten mellan Jehovas tjänare och andra i befolkningen var uppenbar. (Joh. 13:35) De flesta ukrainarna, bland dem hundratals av våra vänner, blev förflyttade österut, inom Sovjets nya gränser. Innan detta skedde, förekom det emellertid ett antal utbrott av hat mellan polacker och ukrainare som bodde i östra och södra delarna av Generalguvernementet. De polska och ukrainska vittnena levde däremot i fred med varandra. Vid ett tillfälle var en polsk broder på hemväg från ett möte och gick tillsammans med tre ukrainska systrar, när de stötte på ukrainska gerillamän. Gerillamännen försökte gripa brodern i avsikt att skjuta honom, men systrarna protesterade och ingrep handgripligen  för hans räkning. Kampen pågick i två timmar. Till slut gav gerillan efter, men först slet de av brodern hans kläder och brände dem. Iförd bara sina underkläder sprang han mer än två kilometer genom snön hem till en ukrainsk broder.

När krigstidsrestriktionerna upphävts, engagerade sig vittnena med entusiasm i tjänsten på fältet. Den första efterkrigsrapporten visade omkring 2.500 förkunnare. År 1939 hade det varit bara 1.039. Omkring hälften av dessa bodde nu emellertid i områden som Sovjetunionen hade annekterat. Under sex års krig och ockupation hade det alltså i själva verket blivit en ökning med 400 procent i resten av landet! Hur sanna hade inte profeten Daniels inspirerade ord visat sig vara: ”Vad angår folket som känner sin Gud, kommer de att segra och handla verkningsfullt. Och vad angår dem som har insikt bland folket, kommer de att ge förstånd åt de många”! — Dan. 11:32, 33.

Det ökade intresset för budskapet om Guds kungarike var mycket uppenbart på somliga platser. Om Poznań rapporterar Jan Wąsikowski: ”Vilken glädje det var för vännerna som kom tillbaka från lägren år 1945 att se att en liten skara vittnen hade växt till den uppmuntrande totalsumman på omkring 600 förkunnare! Av en aktiv stadsförsamling bildades tre.”

Den mest häpnadsväckande utvecklingen såg man dock i landets östra del. Levnadsförhållandena var extremt svåra. En kretstillsyningsman berättar att han, sedan han kommit dit år 1947, såg inte bara nedbrända hus, utan att hela bostadsområden hade blivit förstörda. Vänner bodde i jordkulor och källare. Men församlingarna växte likväl häpnadsväckande snabbt. Under 1945 och 1946 ökade Teresinförsamlingen ofta med 15—20 förkunnare i månaden och med hela 42 en månad! År 1947 hade den redan 240 förkunnare. Församlingen i Alojzów hade 190.

 Deras andliga hunger tillfredsställs

Fastän vännerna hade få materiella ägodelar, ansåg de att deras förnämsta behov gällde biblar och bibliska studiehjälpredor. Alla som ägde ett personligt exemplar av de kristna grekiska skrifterna var lyckligt lottade. Somliga förkunnare hade bara en evangelieberättelse att använda i tjänsten på fältet. Men hjälp kom snabbt.

År 1946 inbjöd Sällskapet Vakttornet vittnena i Förenta staterna, Canada, Schweiz och Sverige att skänka kläder åt medtroende i krigshärjade länder. De tog tillfället i akt att sända inte bara kläder, utan också kartonger med biblar! Kort därefter anlände tusentals exemplar av boken ”Sanningen skall göra eder fria” såväl som 250.000 exemplar av broschyren Religionen skördar storm. Du kan föreställa dig hur tacksamma vännerna var!

Hungern efter Guds ord var stor bland människor i efterkrigstidens Polen. År 1946 stod mer än 6.000 förkunnare av Guds kungarike redo att hjälpa till med att fylla det behovet. Avdelningskontoret försökte efter bästa förmåga att tillhandahålla litteratur. Men eftersom avdelningskontoret inte hade några centrala tryckerimöjligheter, fortsatte reproduceringen av Vakttornet såväl som broschyrer och andra tryckalster i de zoner i vilka landet hade blivit uppdelat. Även om utrustningen var begränsad, blev vännerna snart väl försörjda med grundläggande andlig föda.

Nya verksamhetsfält

Ett antal vittnen, både enskilda och hela familjer, bestämde sig för att flytta till ett område som i åratal hade varit bebott av tyskar men som efter kriget gjordes till västra Polen. Många polacker som före kriget hade bott i den östra delen av Polen, som Sovjetunionen nu hade annekterat, flyttade också till detta västra område. Människor i dessa nyligen befolkade områden tog gynnsamt emot sanningen.

 En av de nitiska frivilliga som tjänade i detta område var Stanisław Kocieniewski, som senare blev resande tillsyningsman. När han kom tillbaka från inspärrningen i ett tyskt arbetsläger under krigstiden, var han fullständigt utmattad. Men efter en tid av återhämtning var han ivrig att få sätta i gång för fullt igen. Han flyttade med sin familj till Jelenia Góra. Deras familj var den första familjen bland vittnena som bosatte sig där. Senare förenade sig andra med dem, och snart bildades en församling. För närvarande finns det nio församlingar i den staden.

Jan Pieniewski och hans hustru flyttade för sin del till Gorzów Wielkopolski för att göra tjänst. Broder Pieniewski påminner sig: ”I februari 1946 satte vi i gång med tjänst från hus till hus och besökte våra grannar först. Vi tog de tre första husen tillsammans, men sedan predikade var och en av oss på egen hand. Min hustru frågade: ’När kommer vi att kunna gå igenom hela staden?’ ... Vi träffade en man som var villig att byta en ko mot ett enda exemplar av Bibeln! Vi ordnade med att han fick Bibeln, men vi avstod givetvis från att ta emot kon.”

Inte alla vittnen med tyskt ursprung som bodde i Polen bestämde sig för att återvända till Tyskland efter kriget. För en del av dem var det en lätt sak att lära sig polska. Men Sällskapet hjälpte dem med deras tjänst på fältet genom att göra i ordning flygblad som presenterade budskapet om Guds kungarike på både polska och tyska. När däremot en polsk syster och hennes familj återvände från Frankrike och bosatte sig nära Wałbrzych, kände de sig som utlänningar, eftersom det fanns så många tysktalande människor i det området. Men genom att ta initiativet till att vittna kom systern snart i kontakt med de tyska vännerna. ”Vilken glädje!” sade hon. ”Vi gick med dem i tjänsten från hus till hus, besökte intresserade regelbundet och ledde bibelstudier.”

 Många förkunnare, som insåg att det behövdes förkunnare av de goda nyheterna i deras trakt, började som pionjärer. Zofia Kuśmierz skriver: ”Det fanns inga förkunnare i trakten, så jag började i heltidstjänst. Jag använde fem dagar i veckan på distriktet. ... Folk visade livligt intresse. Ibland kunde jag hjälpa 20 personer om året att ta emot sanningen.”

Distriktet var vidsträckt. Ännu fanns det inga fortskaffningsmedel. Men Jan Skiba påminner sig: ”Vi brukade gå fram och tillbaka till många städer, 30—40 kilometer i vardera riktningen. Vi gav oss i väg hemifrån klockan fem på morgonen, arbetade till solnedgången och kom ofta hem sent på natten. Ibland hände det också att vi sov i halmen någonstans.” De nådde ut till platser där ingen någonsin tidigare hade predikat de goda nyheterna. Inom ungefär ett år efter krigsslutet predikade vittnena i alla delar av landet. I mars 1946 rapporterade Polen 6.783 förkunnare av Guds kungarike.

Anordningar som främjade tillväxten

Under andra världskriget hade bröderna i Polen ingen direkt kontakt med Jehovas vittnens världshögkvarter. Även det schweiziska avdelningskontoret, som hade tillsynen över många europeiska länder, hade mycket begränsade upplysningar om de vittnen som bodde i tyskockuperade länder. Det är därför begripligt att de polska vittnena visste mycket lite om de organisatoriska förändringar som hade införts i andra delar av världen.

Men så snart avdelningskontoret i Łódź kunde få de behövliga upplysningarna, genomfördes förändringarna snabbt, trots efterkrigshinder. Dittills hade huvudvikten lagts vid litteraturspridning. Men polska Informationer (som nu heter Tjänsten för Guds kungarike) för maj 1946 förklarade hur man gör effektiva återbesök, hur man leder studier i biblisk litteratur med intresserade människor och hur man rapporterar korrekt. Förändringar gjordes också i församlingens möten. En  ”kurs i teokratisk ämbetsutövning”, som nu kallas skolan i teokratisk tjänst, infördes. Anordningen med besök av tjänare för bröderna (som nu kallas kretstillsyningsmän) gjordes.

Dessa organisatoriska förändringar ledde till ökad verksamhet. Och liksom det blev under det första århundradet, så blev det också i nutiden, att när församlingarna tillämpade anvisningarna från den styrande kretsen, ”fortsatte församlingarna ... att stärkas i tron och att tillväxa i antal från dag till dag”. — Apg. 16:5.

Våra första Rikets salar

Kort efter krigsslutet började bröderna söka efter byggnader som var lämpliga att göra om till att användas som Rikets salar. I Poznań började man redan i slutet av 1945 att använda en lokal som rymde 60 personer. Det var svårt att få tag i byggnadsmaterial, men bröderna var uppfinningsrika. Även trä från packlådor som Sällskapet använde togs till vara.

Där så behövdes hyrde man klubblokaler, biografer eller andra allmänna lokaler. När sådana inte fanns tillgängliga, hölls mötena i privata hus eller lägenheter.

Våra vänner tyckte om musik, och de fann nöje i att använda denna gåva till att lovprisa Jehova. Under de första efterkrigsåren satte en del av dem upp amatörkörer och -orkestrar. När de hade framföranden innan offentliga föredrag hölls, kom ibland hela byar för att höra talen.

Officiella och inofficiella sammankomster

De två första efterkrigssammankomsterna i Polen var oförglömliga. En hölls i juni 1946 i samhället Borówek, nära Lublin. Omkring 1.500 personer var närvarande. Den tvådagarssammankomsten, som bröderna hade anordnat efter den kunskap de ägde, var inofficiell till sin natur. Såsom man hade måst göra under tidigare år, höll några bröder tal över ämnen som de själva valde. Andra berättade erfarenheter. Vilken glädje var det inte för de närvarande att se  260 personer genom dop i vatten symbolisera sitt överlämnande åt att göra Jehovas vilja!

I september det året hölls en av Sällskapet anordnad landsomfattande sammankomst i Katowice. Antalet närvarande var 5.300. Detta program var särskilt ägnat åt att uppmuntra vännerna till nitisk och enhetlig verksamhet och att utföra sin tjänst för Jehova på ett sätt som behagade honom.

Gileadutbildade missionärer anländer

Den 19 mars 1947 steg Stefan Behunick och Paweł Muhaluk, två utexaminerade elever från Vakttornets Bibelskola Gilead, i land i Gdynia från fartyget Jutlandia. Båda talade förhållandevis god polska, och de tog snabbt itu med det uppdrag som särskilt hade anförtrotts åt dem.

En av deras viktigare uppgifter var att organisera krets- och områdesverksamheten. Detta krävde att de övade resande tillsyningsmän — bröder som regelbundet kunde besöka församlingarna, ta del med vittnena på de olika platserna i predikoverket och hålla nyttiga och uppmuntrande tal. Områdesverksamheten blev införd med anordningar för regelbundna sammankomster i varje krets. Under några år hölls sedan tiotals sådana sammankomster över hela landet. I en del fall fanns allmänna hörsalar att tillgå, men när så inte var fallet hölls sammankomsterna på egendom som tillhörde vittnen.

Första området omfattade hela landet. Tillsyningsmannen för det, Edward Kwiatosz, tjänade troget Jehova på avdelningskontoret i Polen fram till slutet av sin jordiska bana år 1992.

Som en del av programmet att öva bröder att fylla olika behov inbjöds pionjärer till Łódź år 1947 till särskilda kurser. En som tog del skrev senare: ”De två veckorna vid avdelningskontoret var oförglömliga. Dagligen fick jag vad jag bäst behövde.” Fyra från den gruppen blev inbjudna att betjäna församlingarna som resande tillsyningsmän.

 Missionärerna gav inte bara råd i organisatoriska frågor, utan var också flitiga på fältet tillsammans med vännerna. Så långt som det var möjligt besökte de kretsar och gav praktiskt bistånd. Tillsyningsmän och förkunnare i samma mån satte värde på deras hjälp, och många kommer ännu ihåg den.

Razzia mot kontoret i Łódź

Allteftersom organisationen utvidgades ägnade vittnena sina strävanden åt att hjälpa människor att få nytta av Bibeln. Men motståndet mot deras verksamhet upphörde inte fast de nu levde under socialistiskt styre.

Så tidigt som i februari 1946 blev deras kontor i Łódź föremål för en razzia, och alla bröder som arbetade där blev anhållna. Bara några systrar lämnades kvar. Hela byggnaden sattes under bevakning dygnet runt av vakter från UB, det vill säga Urząd Bezpieczeństwa (säkerhetsmyndigheten). Men en av systrarna lyckades sända ett telegram till avdelningskontoret i Schweiz. Genom det kontoret gjordes en vädjan  till polska ambassaden i Bern. Vid den tiden var myndigheterna angelägna om att ha gott anseende i andra länder, så inom en vecka blev bröderna i Łódź frigivna.

Under tiden försökte UB (säkerhetsmyndigheten) få bröderna att samarbeta med dem i att hålla det katolska prästerskapet under uppsikt, som om det var den ”gemensamma fienden”. Så lite förstod man principen om kristen neutralitet!

I förbigående kan nämnas att när vittnena året därpå höll en landsomfattande sammankomst i Kraków, bar 7.000 deltagare sammankomstmärken som påminde om den lilafärgade triangel som hade identifierat Jehovas vittnen i koncentrationslägren. De hade inte glömt, och de lät inte heller andra glömma, hur svårt de hade blivit förföljda under nazisternas styre.

 ”Världen var dem inte värdig”

År 1946 började det komma rapporter till avdelningskontoret om illvilligt brutala handlingar mot Jehovas vittnen i olika delar av landet. Gerillagrupper som tillhörde Narodowe Siły Zbrojne (de nationella väpnade styrkorna) var särskilt hänsynslösa i sitt motstånd. Deras verksamhet var riktad inte bara mot den kommunistiska regeringen, utan också, till följd av inflytandet från de romersk-katolska prästerna, mot Jehovas vittnen. Vad de begärde var anmärkningsvärt likt vad Satan önskade av Jesus Kristus. Satan anmodade honom: Utför bara en enda handling av tillbedjan ägnad åt mig. (Matt. 4:9, 10) De här katolska gerillagrupperna begärde: Utför bara en enda handling av tillbedjan för att visa att du är katolik.

Den 1 mars följde till exempel 15-åriga Henryka Żur från närheten av Chełm med en broder från hennes församling för att besöka intresserade personer i en grannby. Det kom att bli hennes sista återbesök. Båda förkunnarna råkade i händerna på medlemmar av Narodowe Siły Zbrojne, som övernattade i byn. Brodern blev svårt slagen men undkom med livet i behåll. Systern blev fruktansvärt torterad i många timmar. ”Tänk inombords vad du än vill”, föreslog en av hennes plågoandar, ”men gör bara det katolska korstecknet. Annars väntar dig en kula.” Till sist blev den unga systern  med obruten ostrafflighet släpad in i en närbelägen skog och skjuten.

Mindre än tre veckor senare, på kvällen den 18 mars, gjorde en pöbel på 30 personer en raid mot Jan Ziemcows hem i östra Polen. Först försökte de tvinga familjen att gå till den katolske prästen på platsen för att bikta sig och få ett intyg från honom som bekräftade att de hade gjort det. När man drog fram bibliska sanningar, blev pöbeln rasande. De slog obarmhärtigt broder Ziemcow med påkar och befallde honom upprepade gånger att kyssa ett kors. I sina ansträngningar att tvinga honom att förneka Bibeln och återvända till katolska kyrkan slog de honom medvetslös. Efter det att de sedan hade återupplivat honom med kallt vatten slog de honom bokstavligen till döds. Sedan de begått detta mord, satte de sig lugnt ner och åt kvällsmat innan de slog de övriga i familjen medvetslösa.

Den 12 juni inträffade ytterligare ett mord. Aleksander Kulesza, från Podlasietrakten, hade gett sig i väg för att hjälpa broder Kadziela och hans familj, som hade blivit angripna föregående natt. En skräcksyn väntade honom. Han fann det svårt att ens känna igen offren! Efter att ha gett hjälp återvände broder Kulesza och hans familj hem, föga anande att de redan hade utsetts till nästa offer.

Den kvällen omringades huset av en liga, och påmanad av församlingsprästen på platsen misshandlade den familjen i sex timmar. Så besluten var pöbeln att tvinga broder Kulesza att återvända till katolska kyrkan att den slog honom till döds. Fast hans son Jerzy blev svårt slagen vid det tillfället, trädde han in i heltidstjänsten två år senare och fortsätter i den tjänsten ännu i denna dag.

En granskning år 1947 av handlingar som förövats mot Jehovas vittnen i Polen för att försöka omvända dem till katolicismen visade att 4.000 personer hade blivit misshandlade — 60 av dem mördade. Narodowe Siły Zbrojne hade  satt i gång omkring 800 angrepp mot Jehovas vittnen i deras hem. Om dessa nutida Jehovas vittnen kan det med sanning sägas, liksom det sades om Jehovas forntida vittnen: ”Världen var dem inte värdig.” — Hebr. 11:38.

”En ’medeltidslik’ blodig september”

De katolska prästerna hade i sina hjordar inskärpt en fanatisk ofördragsamhet mot allt som inte var i linje med den katolska religionen. Eftersom de representerade Polens dominerande religion, drog de ofta ohederlig fördel av såväl skolungdomar som vuxna och fick dem till att begå handlingar av pöbelvåld.

När Jehovas vittnen höll en områdessammankomst i Lublin år 1948, hetsade prästerna upp sina hjordar genom att påstå att vittnena hade kommit från alla delar av Polen för att förstöra de katolska helgedomarna där. De trogna uppmanades att försvara sina kyrkor och sin stad. En skara religiösa fanatiker gick till angrepp. Vid det tillfället stoppade beväpnade poliser, som hade till uppgift att sörja för sammankomstens säkerhet, in de aggressivaste anstiftarna i bilar och körde i väg dem så långt som 30 kilometer utanför staden innan de släppte dem långt från trafikerade vägar.

Situationen var något annorlunda den 5 september 1948, när vittnena var med vid en områdessammankomst i Piotrków Trybunalski, en stad omkring 120 kilometer från Warszawa. Missionärerna, bröderna Behunick och Muhaluk, var närvarande. Klockan 17.00 hade en stor hotfull skara samlats i närheten och väntade på att programmet skulle sluta, så att de kunde ta itu med ”biskoparna”, som de kallade missionärerna. När vittnena lämnade lokalen, angrep en pöbelhop på flera hundra personer dem och slog några, bland dem missionärerna, medvetslösa. De skadade fördes till Heliga trefaldighetssjukhuset, där deras sår blev omlagda. Men sjukhuspersonalen vägrade, under påverkan av nunnorna där, att låta dem stanna på sjukhuset.

 Till att börja med omnämnde pressen inte händelsen. Men kort efter det att amerikanska ambassaden i Warszawa hade försetts med detaljer om vad som hänt rapporterade nyhetsbyråer i Förenta staterna om pöbelaktionen.

Mindre än tre veckor senare — nästan som andra akten i ”en ’medeltidslik’ blodig september”, som en tidskrift kallade det — hände i samma region något annat som väckte offentlig opinion. En grupp universitetsstuderande svarade på en begäran som Kultur- och konstministeriet framställt om att byggnadsminnen, bildhuggeriarbeten och målningar i och omkring Piotrków Trybunalski skulle katalogiseras. Ministeriet skaffade sig tillåtelse från de kyrkliga myndigheterna, och arbetet började i en kyrka på platsen.

Men i Kamiensk, ett närbeläget samhälle, stormade en församlingsprästs överdrivet nitiska hushållerska in i kyrkan och började skälla på de studerande. Hon påstod att de inte alls var några studerande, utan var Jehovas vittnen, som, efter vad hon sade, går omkring och bryter sönder kors, vanhelgar kyrkor och skändar gravar. Fastän ingen av de studerande var Jehovas vittnen, befallde prästen att de omedelbart skulle lämna kyrkan. Rykten spred sig som en skogsbrand till närbelägna byar. Förklaringar tjänade ingenting till. En rasande folkmassa, väpnad med påkar, högafflar och stenar, slog brutalt ungdomarna, så att sex av dem måste föras till sjukhus.

Den här gången reagerade myndigheterna snabbt. Anstiftarna, bland dem församlingsprästen och hans hushållerska, anhölls och dömdes till långa fängelsestraff. Denna händelse dämpade åtminstone prästernas strävanden att göra bruk av pöbelvåld som ett redskap mot vittnena.

Ansatta av myndigheterna

Än en gång var emellertid en dramatisk förändring av det politiska klimatet på gång i Polen. De som kom till makten försökte göra religionen underordnad staten.

 Som vi redan konstaterat hade en representant för säkerhetsmyndigheten i Łódź försökt värva vittnena som spioner mot katolska kyrkan, men vittnena hade vägrat. När en agent för hemliga polisen på nytt besökte avdelningskontoret fyra månader senare, insisterade han på att bröderna skulle anta polisens inbjudan och lovade att Jehovas vittnen skulle få använda de bästa möteslokalerna, om de samverkade, men varnade dem för svåra konsekvenser, om de inte gjorde det. ”Ingen kan hindra oss”, hotade han när han gick.

Senare upphävdes tillståndet att hålla vissa sammankomster, och i andra fall försökte polisen skingra dem som kom för att vara med. Under en kretssammankomst nära Chełm i maj 1949 befallde polisen att programmet skulle avbrytas. När de ansvariga bröderna fortsatte, blev de anhållna. Vittnena församlades igen den sista dagen, och ett doptal hölls av en broder som trätt till i stället för en som blivit anhållen. Den eftermiddagen kom omkring tusen personer till det offentliga föredraget. Polisen anhöll den ene talaren efter den andre. Så snart som en hade förts bort, trädde en annan till i hans ställe. Innan dagen var slut hade 27 olika bröder talat!

Missionärerna utvisade

Den 24 juli 1949 blev Stefan Behunick och Paweł Muhaluk tvungna att lämna Polen, två år och fyra månader efter sin ankomst till landet. I privata anteckningar om dessa tjänsteår skrev broder Behunick: ”Nu, år 1949, är arbetet vid avdelningskontoret redan bättre organiserat. Det råder större samarbete mellan församlingarna. Vi har redan tre områden, och i juni hade vi 13.699 förkunnare, dubbelt så många som år 1947, när vi anlände. Det finns 710 aktiva församlingar, och 45 personer är verksamma vid avdelningskontoret. Vårt arbete tolereras, och predikandet från hus till hus fortsätter.”

År 1949 hade man i själva verket tolererat vittnenas verksamhet längre än vad väntat var. Ett år tidigare, år 1948,  hade justitieministern talat över ämnet ”Religionsfriheten i Sovjetunionen”. Under sitt tal, som han höll i distriktsdomstolen i Łódź, sade han att religiösa minoriteter i Sovjetunionen enhälligt och frivilligt hade upplöst sig själva och anslutit sig till den kyrka som var officiellt erkänd av staten. Jehovas vittnen förstod att detta att religiösa minoriteter i Sovjetunionen frivilligt hade upplösts betydde att en liknande process snart skulle äga rum i Polen. De började göra förberedelser för att arbeta under jorden.

I överensstämmelse med en ny lag om sammanslutningar lämnade vittnena till myndigheterna en föreslagen stadga som beskrev Sällskapet Vakttornets verksamhet. De begärde att den skulle bli lagligen registrerad i överensstämmelse med den nya lagliga situationen.

Under tiden strömmade fler människor till organisationen. Tio förkunnarrekord i följd nåddes, med 18.116 förkunnare i 864 församlingar som rapporterade i mars 1950. Det året var 28.918 personer med vid åminnelsen av Kristi död. Vilket kraftigt vittnesbörd var det inte för att det fortfarande fanns många framtida tillbedjare av Jehova i Polen!

Ingen tanke på att ge rum för fruktan

Under natten till den 21 april 1950 gjorde sedan en stor grupp UB-agenter, som trängde in genom ett fönster, en razzia mot avdelningskontoret i Łódź. Man påstod att Betelarbetarna spionerade för Förenta staternas räkning och ”försökte att med våld omstörta Polska folkrepublikens regering”. UB-agenterna sökte grundligt igenom lokalerna för att få bevis. Naturligtvis hittade man ingenting. Men handlingar som gällde vittnenas religiösa verksamhet konfiskerades. Dagen därpå blev Sällskapets styrelseledamöter anhållna.

De som lämnades kvar vid avdelningskontoret bestämde sig för att trycka så många tidskrifter som möjligt och leverera dem till församlingarna. De förbrukade hela förrådet  av papper, omkring 20 ton, och sände ut litteraturen. Sedan gömde de dupliceringsapparaten och andra maskiner liksom handlingar och register. Att fortsätta arbetet vid avdelningskontoret under dessa omständigheter krävde en hel del mod. Under den här tiden fick de brev från föregivet intresserade personer, i vilka bröderna uppmanades möta dem vid bestämda platser i staden. Men det verkliga syftet var helt enkelt att locka ut bröderna på gatorna, där en del Betelbröder faktiskt blev kidnappade. Sedan det hände, lämnade de andra huset bara i stora grupper.

På kvällen den 21 juni gjordes en ny razzia mot Betel. Den här gången blev nästan alla anhållna. Bröderna lastades på en öppen lastbil och kördes genom Łódź. Vakterna drev med dem att det var som att göra en helgdagsutflykt. ”Låt oss i så fall sjunga”, föreslog en broder. Och utan att bry sig om vakternas protester började dessa modiga Jehovas tjänare plötsligt sjunga: ”Den som är lydig, den som är trogen, fruktan i sinnet ej bär.”

Samma natt gjordes husrannsakningar hos hundratals vittnen landet runt. Många bröder anhölls. Guds kungarikes fiender önskade upplösa organisationen och tvinga Jehovas vittnen till tystnad.

 Inte förrän efter allt detta, den 2 juli 1950, meddelade Byrån för religiösa angelägenheter till nyhetsmedierna att den avslagit begäran om registrering från Sällskapet Jehovas vittnen i Polen. I det godtyckliga meddelandet hette det att organisationen nu hade upplösts och att dess egendom skulle exproprieras av staten.

UB:s tortyrkamrar

För många vittnen var denna våg av anhållanden och förhör början till en lång period av tortyr och lidande. Förhörsledarna försökte tvinga dem att erkänna brott som de inte var skyldiga till, särskilt till att ha gått främmande underrättelseväsen till handa. Försök gjordes också att övertala bröderna att bli UB-informatörer. Enligt opublicerad UB-statistik blev 90 procent av vad den källan hänvisade till som ”sektens medlemmar” föremål för undertryckande behandling. Som en följd av detta sjönk antalet av dem som kunde rapportera deltagande i tjänsten på fältet tillfälligtvis till hälften.

Wilhelm Scheider blev förhörd i åtta dygn utan uppehåll. Genom att bestialiskt slå och piska honom försökte förhörsledarna tvinga honom att erkänna sig skyldig till de anklagelser de hade fabricerat. När han förlorade medvetandet, hällde man kallt vatten på honom tills han återupplivades. Han fick ingenting att äta och ingenting att dricka och tvingades en gång att stå på knä i 72 timmar i ett sträck. Senare blev han förflyttad från Łódź till Warszawa och kastades sedan naken i en liten håla i 24 dagar. Där kunde han varken sitta, ligga eller stå upprätt. I ett ytterligare försök att tvinga honom att kompromissa anhöll och misshandlade UB hans hustru och dotter. Men ingenting bröt hans ostrafflighet.

Harald Abt, avdelningskontorets sekreterare, utsattes för samma behandling. I sex dagar förhördes han utan uppehåll,  och hela tiden slog man honom i huvudet och gav honom knytnävsslag i magen. ”Även om du var fem år i ett läger därför att du var emot nazismen, skall vi ändå kunna bevisa att du har varit en Gestapoman”, sade man honom.

Edward Kwiatosz blev brutalt slagen och fick ingen mat i tre dagar. Hänsynslösa förhörsledare hotade att hänga honom. De höll på med honom så att han inte fick sova på två veckor. Man slog honom på hälarna med gummibatonger. Hans revben och näsa bröts, hans huvudskål sjönk in, och det uppstod hål på en trumhinna. Sammanlagt fick han utstå 32 dagars misshandel. Men han blev inte skrämd till att rikta falska anklagelser mot sina bröder för att själv få lindring. — Jämför Job 2:4.

Andra bröder blev utsatta för liknande misshandel. Några av dem var tvungna att medan de utfrågades av sina plågoandar sitta på en pall med en tapp som trängde upp från mitten av sitsen. Detta kallades ”romerska behandlingen”. Allt detta fick de utstå helt enkelt för att de var Jehovas vittnen, för att de vägrade att underteckna förklaringar fulla av lögner och för att de vägrade att bära falskt vittnesbörd om sina kristna bröder.

En del bröder fördes till fängelset i Zawiercie år 1950 för att de vägrade att underteckna den politiska Stockholmsappellen. Den förste som anlände var Władysław Drabek från Poręba. Han låstes in i en mörk håla, där vatten nådde honom till knäna. Han kunde vila lite genom att sitta med böjda knän ovanpå några timmerstockar i ett hörn. Två dagar senare var cellen packad med bröder. Alla hade vägrat att underteckna appellen. Tid efter annan gav vakterna fångarna pytsar i vilka de kunde göra sina behov. Om de inte använde dem, när de fick dem, fick de inte någon andra chans. Efter några dagar blev det, begripligt nog, en vedervärdig stank från vattnet.

 En livstid skulle vara för kort för att berätta alla exempel på ondskefull behandling som Jehovas vittnen fick utstå efter massanhållandena år 1950. Guds tjänares ostrafflighet blev grundligt provsatt, och det var inget att förvåna sig över att en del dog till följd av den omänskliga behandlingen.

Trogna ända till döden

Broder J. Szlauer var bara 20 år gammal när han i augusti 1950 blev kallad till UB-högkvarteret i Cieszyn för förhör. Han vägrade ståndaktigt att ange medtroende. Missräknad sköt utfrågaren honom två gånger under förhöret, och efter en timme dog denne unge Jehovas tjänare. Men före sin död kunde han säga till läkaren: ”Jag har blivit skjuten av UB-tjänstemannen därför att jag var trogen mot Jehova.”

Andra vittnen fick lida i åratal innan döden till sist skänkte befrielse. En resande tillsyningsman, Alojzy Prostak från Kraków, anhölls i maj 1952 i Szczecin. Sedan han i två år suttit i fängsligt förvar i Warszawa och Łódź, var han så pryglad och utmattad att han måste läggas in på sjukhus. På tillrådan av en advokat lyckades hans hustru få honom frigiven år 1954, men han dog en vecka senare. Omkring 2.000 personer var med vid hans begravning. Brodern som modigt höll begravningstalet på kyrkogården begagnade tillfället till att protestera mot de sadistiska metoder UB-agenterna använde när de förhörde vittnena. Efteråt blev han själv tvungen att hålla sig gömd för att undgå att bli anhållen.

År 1956 visade rapporter att 16 bröder, i alla delar av Polen, hade dött på grund av UB-tortyr eller därför att de förvägrats medicinsk vård. (Fler fall kom senare i dagen.) Dessa bröders lik skickades vanligtvis till de sörjande familjerna i tillslutna kistor, som de inte fick öppna. I andra fall fick de inte veta något om en älskad anförvants död förrän flera månader hade gått.

 En rättegång bakom stängda dörrar

Personer som överlevt denna omänskliga behandling beskrev de försök som gjorts att tvinga dem att vittna mot Sällskapets styrelseledamöter. Två bröder gav efter för tortyren och lät sig tvingas att avge falska vittnesmål. Men UB tillverkade också egna ”bevis”.

I det man gjorde bruk av dessa, satte man i gång en rättegång i Warszawa bakom stängda dörrar den 16—22 mars 1951. Andra Jehovas vittnen samlades, trots farorna för egen del, i stort antal framför domstolsbyggnaden i hopp om att deras närvaro skulle uppmuntra bröderna att förbli trogna.

Genom att använda ambulanser, som kördes in på innergården, försökte myndigheterna föra in de åtalade i rättssalen utan att man såg  dem. Men när fångarna steg ur bilarna, ropade vänners barn, som hade lyckats komma fram till domstolsväggen, uppmuntrande ord, en påminnelse för svarandena om att de inte var ensamma.

Sju bröder satt på de anklagades bänk: fyra av styrelsemedlemmarna i Sällskapets lagenliga organisation i Polen och tre andra bröder som av olika skäl betraktades som viktiga för organisationen. Allmänne åklagaren yrkade på dödsstraff för Wilhelm Scheider. Rätten dömde honom till livstids fängelse. De tre andra styrelsemedlemmarna dömdes till 15 år vardera, de övriga till kortare straff. Alla placerades i ett maximalt säkert fängelse.

Vad sedan?

I kärleksfull omsorg om alla församlingarna började två områdestillsyningsmän, som hade lyckats undgå att bli anhållna, tillsammans med flera andra erfarna bröder att lägga planer för att förse brödraskapet med andlig föda. De tänkte ut ett förbindelsesystem som visade sig effektivt i nästan 40 år. Kretstillsyningsmän förordnades till att fortsätta med det arbete som dittills utförts av de fängslade, och trots fortsatta trakasserier hade vid slutet av år 1952 antalet av dem som predikade för andra om Guds kungarike ökat till 19.991!

Detta var inte vad säkerhetsstyrkorna hade förväntat. Deras plan hade varit att rensa Polen på Jehovas vittnen inom två år. Uppretade över sitt misslyckande gjorde de upp en hemlig plan som de betraktade som ett slutligt knockoutslag. En ny våg av anhållanden följde. Fyra medlemmar av landskommittén, såväl som andra nitiska bröder och systrar, greps. Man gjorde upp planer på att hålla en skådeprocess i Łódź.

Under månaderna före rättegången dog en av bröderna, flera råkade ut för nervsammanbrott, och en annan, Zygfryd  Adach, blev frigiven på grund av en allvarlig sjukdom som han ådrog sig i fängelset. Efter mer än två års förberedelser började en femdagarsrättegång den 10 mars 1955. Resultatet blev avkunnandet av det strängaste domstolsutslaget sedan Warszawarättegången. Tre medlemmar av landskommittén, Jan Lorek, Tadeusz Chodara och Władysław Szklarzewicz, dömdes till 12 års fängelse var och en.

Skrämde detta andra vittnen till tystnad?

Ungdomar visar tro och mod

Även unga vittnen som gick i skolan höll fast vid sin tro. I skolan blev de bombarderade med ateistiska uppfattningar. De som stod emot blev hånade. Politiska frågor hade ofta tagits in i läroplanen, och deltagande i marscher eller demonstrationer var obligatoriskt. En del skolor införde militärklasser. De som av samvetsskäl inte kunde ta del blev vanligtvis relegerade.

Men i stället för att bli nedstämda trädde många av dessa unga vittnen in i pionjärtjänsten och lämnade därigenom ett stort bidrag till spridandet av Rikets budskap. År 1954 hölls, med tillbörlig försiktighet, ett antal särskilda möten, som pågick i flera dagar, med pionjärerna. De gavs upplysningar från en del av de tal som hölls i New York under 1953 års internationella sammankomst, Den nya världens samhälle. Vilken källa till andlig vederkvickelse! Hur styrkande var det inte att på det sättet bli påminda om att de var en del av Jehovas folks kärleksfulla, världsvida brödraskap!

Och vad gjorde bröderna som satt i fängelse?

Fängelser — ett evangeliseringsfält

Władysław Przybysz, som satt fängslad första gången 1952—1956 och frigavs för fjärde gången år 1969, påminner sig: ”Man tog emot en fängelsedom som ett förordnande att bearbeta ett distrikt som inte var tillgängligt för andra.” Till följd av det predikande som utfördes bakom fängelsegallren  fick många fångar höra om Jehova och hans underbara uppsåt. De fängslade bröderna organiserade också små grupper och ordnade med att hålla korta möten dagligen. Även bakom fängelsegallren var det så att ”antalet lärjungar fortsatte att öka”. — Apg. 6:7.

Tack vare vittnenas exemplariska uppförande förekom det också en gradvis förändring av fängelsepersonalens inställning. Romuald Stawski minns att matsedeln i ett fängelse ändrades, så att vittnena inte längre sattes på prov genom att man gav dem mat som innehöll blod. En dag fördes två stora matbehållare in i cellen, en full med blodkorv, medan den andra innehöll grönsakssoppa. ”Den här soppan är bara för vittnena”, betonade vakten.

Fängelsedörrarna slås upp

År 1956 började emellertid den officiella inställningen till Jehovas vittnen förändras. På våren släpptes en områdestillsyningsman från Kraków ut från fängelset, och man sade till honom att myndigheterna var redo att förhandla med vittnena. Saken ägnades begrundan, och en officiell delegation om tre bröder utvaldes att kontakta Byrån för religiösa angelägenheter.

De tre bröderna betonade att de bara var intresserade av att få upplysningar, att de enda som var bemyndigade att förhandla var Sällskapets fängslade styrelseledamöter. Men Byrån för religiösa angelägenheter visade ingen villighet att ha med domfällda personer att göra. Ett andra sammanträffande slutade också utan synbara resultat, när de tre bröderna framhöll att vad vittnena beträffade var de fängslade styrelsemedlemmarna oskyldiga.

Snart började emellertid många bröder och systrar, av vilka somliga hade varit fängslade sedan år 1950, att friges. Bland dem var tre medlemmar av Sällskapets styrelse och de medlemmar av landskommittén som hade blivit dömda  senare. I augusti 1956 blev slutligen också Wilhelm Scheider frigiven. Vad var det som hade hänt?

Det gällde mer än politiska förändringar. De två bröder som nämndes tidigare och som hade avgett falskt vittnesmål tog tillbaka detta, och på den grunden föll anklagelserna mot styrelseledamöterna formellt bort. Men mer var inbegripet i det. Myndigheterna kunde se att Jehovas vittnen hade ökat i antal och detta i snabb takt. Inom tre år hade antalet förkunnare av Guds kungarike gått upp till 37.411, en ökning med 87 procent! Senare, år 1972, erkände en välinformerad agent för säkerhetstjänsten: ”Vi ser att Jehovas vittnens organisation och deras propaganda inte har försvagats av att vi gett publicitet åt domstolsförhören med dem, utan att detta har fått rakt motsatt verkan.” Lojaliteten mot Jehova hade medfört framgång!

Ökad verksamhet trots legala hinder

Sedan bröderna väl frigivits, ägnade de omgående uppmärksamhet åt församlingarnas behov och åt det offentliga predikandet av de goda nyheterna. Vännerna försågs med Tjänsten för Guds kungarike, som gav utmärkta råd om hur man skulle predika och göra lärjungar. Trots fortsatta svårigheter blev församlingarna regelbundet besökta av resande tillsyningsmän och var nitiska i teokratisk verksamhet.

Den polska författningen garanterar officiellt frihet att utöva sin religion, och Jehovas vittnen godtog den garantin. Predikande från hus till hus var en del av deras gudsdyrkan, och därför satte de i gång med detta. Men när vännerna var ute i tjänsten på fältet, grep polisen dem likväl, eftersom man menade att de ”var en del av” vad som beskrevs som ”en sammanslutning vars förekomst, sammansättning och syfte hålls dolda för staten i en slöja”. En ny fas i den lagliga kampen för religionsfrihet höll på att börja.

Vännerna repeterade tålmodigt sin ståndpunkt inför rätta och i brev som de eller deras juridiska representanter skrev  till myndigheterna. Slutligen, i maj 1963, fastställde sju domare i Högsta domstolen: ”Att upplösa den religiösa sammanslutningen innebär logiskt att förbjuda varje form av organisatorisk verksamhet men påverkar inte individuell eller privat gudsdyrkan, som inte är straffbar.” Vännerna uppfattade att detta betydde att individuellt predikande från hus till hus inte var att betrakta som olagligt.

Vittnena satte nu i gång med ännu större kraft i det andliga skördeverket. (Matt. 9:37) Antalet verksamma förkunnare ökade snabbt, särskilt i större städer. Situationen i sparsamt befolkade områden var däremot mindre positiv. Vännerna i södra Polen började därför organisera hjälppionjärgrupper som skulle sändas till distrikt där behovet var större. Senare blev dessa kända som pionjärcentraler. Varje grupp, som vanligtvis bestod av ett dussin personer eller så, bodde i lantgårdsbyggnader som tillhörde vännerna eller ofta i tält.

Denna verksamhet fick ökad fart när många förkunnare tjänade som hjälppionjärer åtminstone en gång om året från pionjärcentralerna. Nya bibelstudier som man satt i gång lämnades över till förkunnare i närmaste församling. Även nu används denna metod ibland. Det är uppenbart att den har haft Jehovas välsignelse.

Framsteg i att tillhandahålla andlig föda

Som en kärleksfull Fader förser Jehova sitt folk med andlig föda, och det gör han också när de får uppleva motgångar. Trots förföljelse levererades litteraturen till församlingarna tämligen regelbundet.

Till att börja med fanns bara mycket enkla, handdrivna dupliceringsanordningar tillgängliga för reproducering av biblisk litteratur. En broder berättar: ”Kvaliteten på trycket var dålig och antalet exemplar litet. Duplicering krävde mycket papper. Det måste föras dit där arbetet utfördes, och  sedan måste de färdiga tidskrifterna levereras, och allt detta måste naturligtvis ske i skydd av mörkret. Om polisen upptäckte ett ställe, betydde det flera års fängelse för ägaren och arbetarna.”

Mera behövdes emellertid än bara förmågan att reproducera en del trycksaker. Man behövde öka mängden av det tryckta och förbättra kvaliteten på trycket. I slutet av 1950-talet skaffade man därför en Rotaprintpress, en liten maskin för offsettryck. Senare anskaffade man fler. En vänligt sinnad chef för ett litet tryckeri i Kraków visade bröderna hur man använde maskinen och hur man framställde aluminiumplåtar. Dessa plåtar varade mycket längre, och därför kunde fler tryckalster framställas på kortare tid.

Senare behärskade en broder konsten med fotokemisk plåtframställning, något han hade lärt sig vid Polska Vetenskapsakademin. Senare lyckades bröderna själva framställa den behövliga utrustningen. Det visade sig vara framgångsrikt. Nu kunde typstorleken minskas fotografiskt, så att man kunde få in mer text på samma mängd svåranskaffat papper. Böcker trycktes, förutom tidskrifter, och den första boken var Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset, som gavs ut i Polen år 1960.

Problemen var många. Det behövdes till exempel mer elektrisk ström. För att undvika att väcka misstankar ordnade bröderna med att förbikoppla elmätaren. Men för samvetets skull gjorde de anonyma inbetalningar till elverket. Säkerhetsstyrkorna upptäckte en gång ett av vittnenas ”bagerier”, som tryckerierna kallades, nära Gdańsk. Arbetarna drogs inför rätta och anklagades bland annat för att ha stulit elektricitet. Men sedan bröderna väl hade bevisat att de i själva verket hade gjort anonyma inbetalningar för den förbrukade strömmen, avskrevs den anklagelsen. Ett utmärkt vittnesbörd avgavs.

 Enligt säkerhetsstyrkornas statistik upptäcktes och stängdes mellan åren 1956 och 1969 34 av vittnenas centraler för litteraturframställning och distribution. En av deras tjänstemän från Bydgoszcz skröt: ”Säkerhetstjänsten är så välorganiserad att vi kan spåra upp ett av Jehovas vittnens hemliga tryckerier på mindre än sex månader.”

Detta var en överdrift. Varje Rotaprint som beslagtogs innebar dock en verklig förlust. Dessa komplicerade maskiner tillverkades inte någonstans i Polen, och på grund av statlig kontroll var det mycket svårt att köpa dem. Ett stort antal av dem som vi hade, omkring 50 stycken, hade därför gjorts av våra egna bröder med Jehovas hjälp.

Kunde organisationen försvagas inifrån?

Eftersom direkta angrepp inte visade sig framgångsrika, gjorde myndigheterna försök att göra slut på vittnenas enhet inifrån. Fiender började ge ut ett oäkta Vakttornet som innehöll upplysningar som förtalade Jehovas lojala tjänare. En oidentifierad ”tolvmannakommitté” sände omkring brev, med adresser tagna från säkerhetstjänstens arkiv, som illvilligt angrep framträdande bröder. Men fåren kände sin herdes röst och kunde skilja mellan sanning och lögn. — Joh. 10:27.

Vid slutet av 1950-talet stod det klart att tövädret från år 1956 höll på att ta slut. Det tycktes vara lämpligt att förkunna de goda nyheterna i största möjliga skala medan det fortfarande kunde ske. Tillväxten var enastående, men en osund tävlingsanda uppstod bland somliga. Följden blev att många nya förkunnare inte lyckades nå upp till de bibliska kraven. En intresserad person började betraktas som förkunnare, om han bara nickade, när man frågade honom om han hade talat med någon om det hopp Guds kungarike skänker såsom Jehovas vittnen gör. Därför uppstod talesättet: ”I dag intresserad, i morgon förkunnare”. Många av dem var inte ens med vid mötena. Så när 84.061 förkunnare rapporterade i mars 1959, var inte ens så många med vid Åminnelsen. En  sådan situation kunde lätt försvaga organisationens andliga styrka. — 1 Kor. 3:5—7.

Korrigerande åtgärder vidtogs. Antalet förkunnare sjönk sakta och stabiliserades slutligen vid omkring 50.000. Det tog omkring 29 år, ända till januari 1988, innan man nådde ett nytt rekord igen i fråga om förkunnare. Men den här gången var det verkliga förkunnare, 84.559 sådana!

Samordnade juridiska åtgärder

Med tanke på de otaliga rättsfall vittnena ställdes inför vidtog bröderna mått och steg för att samordna handläggningen av deras juridiska försvar. Det fanns några begåvade och modiga advokater som var villiga att representera dem. Sunda juridiska argument presenterades, men eftertryck lades vid vad vittnena tror och lär från Guds ord. Som en  följd därav ledde varje rättegångsfall till ett vittnesbörd för domare och allmänhet i lika mån. Romuald Stawski, som har skött Jehovas vittnens rättsliga angelägenheter, påminner sig en månad när det förekom 30 fall, däri inte medräknat dem som gällde frågor om kristen neutralitet. Antalet närvarande vid rättegångarna mot vittnena växte tills det uppgick till omkring 30.000 årligen. — Matt. 10:18.

Statliga myndighetspersoner gav ibland öppet uttryck åt sitt hat mot vittnena. Under rättegången mot sex resande tillsyningsmän i Poznań vittnade en syster om att allmänne åklagaren hade sagt henne att om Hitler fortfarande levde, ”skulle han snabbt klara av frågan om Jehovas vittnen”. Den åklagaren tillade senare att han personligen skulle vara villig att skjuta tusentals vittnen.

Men av vilket skäl? Jehovas vittnens religiösa verksamhet utgjorde absolut inget hot mot myndigheterna. Detta visades tydligt vid en annan rättegång i Poznań, när en försvarsadvokat påminde om att en folkmassa hade stormat ett fängelse år 1956 och fritagit alla fångarna där, bland dem tre vittnen dömda till långa fängelsestraff. Men — så löd protokollet från garnisonens militärdomstol — alla tre vittnena ”överlämnade sig omedelbart och frivilligt åt folkmilisen”.

Mer ”vapen” — ingen varaktig framgång

Myndigheterna upphörde inte med att försöka hitta några ”vapen” med vilka de skulle kunna förverkliga sitt syfte att bringa Jehovas tjänares organisation under sin kontroll. År 1961 hade de kanske känslan att de höll på att lyckas. Genom att utlova större rörelsefrihet lockade de 15 andligen svaga bröder till att ansöka om registrering av en sammanslutning som skulle handla oberoende av Jehovas vittnens internationella sällskap. Men bröderna i allmänhet understödde den inte. Två år senare avslogs registreringsansökan som sådan.

 Motståndarna försökte därför med ett annat knep. De sökte efter några ”inflytelserika” personer som de kunde öva utpressning mot. Återigen tycktes de ha lyckats. De fann en broder i en ledande ansvarsställning som överträdde de kristna moralnormerna. Bröder som utsetts till att kontrollera anklagelserna mot den här tillsyningsmannen blev plötsligt anhållna. Han förstörde handlingar som anklagade honom själv. Sedan började andra bröder få brev som uppgavs komma från vänner som antingen misskrediterade ansedda bröder och försökte rentvå felande eller vice versa. Det var begripligt att detta vållade förvirring bland bröderna, vilket var precis vad myndigheterna önskade.

Men Jehova visste vad som hände. (Hebr. 4:13) Med tiden presenterades oemotsägliga bevis för vad som verkligen hade ägt rum, och den omoraliske som hade låtit sig bli redskap åt motståndarna blev utesluten. Fällan var sönderslagen. Ytterligare ett vapen mot Jehovas tjänare hade alltså inte haft någon varaktig framgång. — Ps. 124:7.

År 1972 trodde motståndarna att de hade funnit ett nytt vapen. En ämbetsman inom säkerhetstjänsten hade i många år samlat förtalsstoff mot vittnena. Han använde det nu för att skriva en doktorsavhandling i en strävan att ta doktorsgraden. Den bar rubriken ”Innehållet i och formen av den propaganda sekten Jehovas vittnen använder i Polska folkrepubliken” och var avsedd att senare tjäna som handledning för myndighetspersoner i deras kamp mot vittnena.

Men innan graden kunde tilldelas honom, måste han försvara doktorsavhandlingen vid en allmän disputation. Vanligtvis var detta bara en formalitet. Men så snart bröderna fick reda på var och när detta skulle ske, gjorde de det till ett böneämne. Trots att de hade kort tid till förberedelse, beslöt de sig för att utnyttja detta som ett tillfälle att försvara Jehovas namn och hans folk.

 När Henryk Skibiński den 31 maj 1972 presenterade sin giftiga doktorsavhandling vid universitetet i Toruń, var därför Jehovas vittnen med bland åhörarna. Skibiński påstod att Jehovas vittnen var fientliga mot staten och dess allierade, var spioner åt en fientlig supermakt och var fiender till bland annat vetenskap, blodtransfusioner och evolution. Men han kände sig tvungen att nämna att de var kända för att vara samvetsgranna och ärliga medborgare. Både professorn, som kunde förläna graden, och granskarna talade sedan. Efteråt uppmanades de närvarande att uttala sig.

Broder Jan Waldemar Rynkiewicz från Bydgoszcz begagnade tillfället till att i en lång framställning grundligt vederlägga beskyllningen att Jehovas vittnen var fientliga mot staten och var spioner. Han påtalade inkonsekvenser i Skibińskis avhandling och det partiska i hans argumentering. (Han hade till exempel fullständigt utelämnat att domstolar hade frångått beskyllningen om spionage och hade frikänt många av vittnena.) Broder Rynkiewicz riktade  vidare särskilt uppmärksamheten på det bidrag vittnena hade lämnat till blodfri kirurgi — en annan punkt som Skibiński hade utelämnat. Betygsnämnden tog emot de handlingar som broder Rynkiewicz överlämnade. Bröderna Zygmunt Sawicki och Józef Rajchel, som också befann sig bland de närvarande, presenterade sedan modigt den bibliska synen på kristet deltagande i politik och världsliga konflikter. Alla de närvarande lyssnade med vaken uppmärksamhet. Under sitt försök till vederläggning förlorade Skibiński fattningen, och ordföranden blev tvungen att avbryta talet. Doktorsgraden gavs inte, till stor förtret för Skibińskis släktingar och vänner, som stod med blommor i händerna men utan någon att gratulera.

Precis 50 år efter det att vittnena hade haft en ryktbar diskussion med jesuiter i Kraków hade alltså en annan grupp vittnen också kämpat en segerrik kamp, den här gången med en lika desperat, ateistisk motståndare. Från och med då var myndigheterna något mindre entusiastiska i att försöka rättfärdiga sin förföljelse mot vittnena. Också det sätt på vilket myndigheterna handlade med Jehovas vittnen började förändras.

Skogssammankomster

I slutet av 1960-talet började vittnena från Śląsk Cieszyński-området att förutom att hålla församlingens möten i privata hem träffas i större grupper i skogen under somrarna. Kort därefter gjordes anordningar med att göra upp ett centralt sammankomstprogram, och dessa möten, som kallades skogssammankomster, hölls över hela landet.

Till att börja med straffade myndigheterna organisatörerna och dem som var med. Men blev det egentligen till skada för någon vad vittnena gjorde? De dryftade bara Guds ord. Med tiden blev myndigheterna vana vid dessa Jehovas folks sammankomster. De växte stadigt i storlek. I början kom  bara några tiotal bröder, men på 1970-talet var det vanligtvis hundratals.

I slutet på 1970-talet inbegrep programmet ett bibliskt drama och ofta anordningar för dop. Mikrofoner, högtalare och bandspelare kom i bruk. På somliga ställen fick dessa sammankomster en mer regelrätt karaktär, genom att de hölls på bestämda ställen som gjorts i ordning i förväg.

Medlemmar av den styrande kretsen gör besök

I slutet av november 1977 fick Frederick Franz, Theodore Jaracz och Daniel Sydlik, från Jehovas vittnens internationella högkvarter, tillåtelse att besöka Polen. Detta var det första officiella besöket av medlemmar av den styrande kretsen. De talade i olika städer till tillsyningsmän, pionjärer och sådana som länge varit vittnen, berättade för dem om teokratiska framsteg i andra länder och besvarade många frågor. Församlingarna reagerade på besöket med ökad verksamhet för Guds kungarike.

 Ett år senare besökte Milton Henschel och Theodore Jaracz Polen. Den här gången gjorde de ett artighetsbesök hos Byrån för religiösa angelägenheter. Under de följande åren kunde den styrande kretsen ägna mer uppmärksamhet åt arbetet i Polen och knyta närmare kontakter med tillsyningsmän överallt i landet. Genom att de ansvariga bröderna i Polen nu fått större kontakt med sådan välkommen teokratisk ledning och påverkan, var de mycket bättre i stånd att göra anordningar och föranstaltningar liknande dem som Guds folk får nytta av i många andra länder. Samtidigt lade man märke till en beaktansvärd förändring, när statliga representanter började visa en mer tolerant hållning till oss och vår verksamhet.

Vi åtnjuter österrikisk gästfrihet

I slutet av 1970-talet kunde en del av bröderna vara med vid områdessammankomster utanför Polen, först i Lille i Frankrike och senare i Danmark. På sommaren 1980 hände sedan något ovanligt.

Trots att Jehovas vittnens organisation fortfarande var förbjuden, fick omkring 2.000 vittnen officiell tillåtelse att vara med vid områdessammankomsten ”Guds kärlek” i Wien i Österrike. De österrikiska vännerna tog gästfritt emot dem. I det stora tält som satts upp för de polska sessionerna kunde alla följa programmet med uppskattning.

För att avsluta sammankomsten samlades alla de olika språkgrupperna på det intilliggande stadion. Unisont sjöng varje grupp på sitt eget språk sången ”Vi tackar dig, Jehova”. Inte ens sedan de tillsammans tagit del av den avslutande bönen var det någon som önskade gå därifrån. Kärleksrika österrikiska värdar hade visat gästfrihet mot besökande inte bara från Polen, utan också från Ungern, Jugoslavien och andra länder. I samband med en förlängd applåd fylldes nu ögonen med glädjetårar. Det här var sanna kristna som  gladde sig i den enhet som hade avlägsnat de plågsamma barriärer som är så betecknande för den gamla, döende världen!

Vid sammankomsten ”Lojalitet mot Guds rike”, som hölls i Österrike året därpå, var mer än 5.000 polska vittnen med. Den här gången kom vännerna från Österrike tillsammans i ett tält och lät gästerna få använda stadions utrymmen. Dessutom lät man de polska gästerna få hjälpa till med att organisera sammankomsten, varigenom de fick värdefull erfarenhet som senare visade sig vara till nytta när de skulle förbereda stora sammankomster i Polen.

Ett årtionde med historiska sammankomster i hemlandet

Samma år som dessa 5.000 polska vittnen hade sammankomstsessioner på ett stadion i Österrike tillät lokala myndigheter i Gdańsk vittnena att hålla en sammankomst i Oliviahallen. En åhörarskara på 5.751 var närvarande den 5 juli 1981. Vittnena i området kring Kraków fick också tillstånd att använda en liten sporthall det året. Där, i Skawina, hölls två sammankomster ”Lojalitet mot Guds rike”.

Det började verkligen ljusna. Men ack, den 13 december 1981 infördes militärt undantagstillstånd i Polen! Väpnad polis och militärpatruller fattade posto landet utöver. Alla passerande bilar kontrollerades. Offentliga möten var förbjudna. Vad skulle detta betyda för oss?

Under de närmaste veckorna blev det tydligt att vittnena, som var kända för sin kristna neutralitet, utan hinder kunde träffas i privata hem. Trots reserestriktionerna kunde kretstillsyningsmännen fortfarande besöka församlingarna. Fastän publikationerna fortfarande gavs ut i hemlighet, fortsatte de att nå ut till vännerna.

 Men sommaren 1982 närmade sig hastigt. Hur skulle det gå med områdessammankomsterna? Gränserna var stängda, så ingen skulle kunna resa till ett annat land. Strikt tillämpande av undantagstillståndet uteslöt alla möjligheter till att hålla skogssammankomster. Vad kunde göras? Bröderna hänvände sig till sporthallsägare för att fråga om lokalerna kunde hyras för sammankomständamål. Tillåtelse gavs! Nyheterna mottogs med entusiasm, och mer än 80 andliga fester hölls runt om i landet.

År 1983 hölls färre men större områdessammankomster, mestadels i förhyrda lokaler. För första gången var vittnen från västeuropeiska länder tillåtna att vara med. Sammanlagt var 114.166 närvarande, och 2.388 blev döpta.

Skulle det vara möjligt för Jehovas vittnen att hålla internationella sammankomster i större skala i Polen? Under sommaren 1984 ansökte bröderna om tillåtelse av myndigheterna att hyra fyra stora stadionanläggningar för sådana sammankomster år 1985. Månader gick utan något svar. Fram till mitten av februari 1985 var det fortfarande osäkert om tillstånd skulle beviljas. Till sist fick vi tillstånd! Tiden var knapp. Intensivt arbete vidtog för att slutföra de många detaljer som var inbegripna i att hålla fyra 3-dagarssammankomster, i Chorzów, Warszawa, Wrocław och Poznań. Mer än 94.000 var närvarande, bland dem hundratals utländska gäster. Hur gladde de sig inte över att se 3.140 nya tjänare åt Jehova bli döpta! De lyssnade uppmärksamt och med djup uppskattning till programmet, som inbegrep tal som hölls av fyra medlemmar av den styrande kretsen.

Polska televisionen gjorde senare två dokumentärer om Jehovas vittnens liv och verksamhet i Polen. I dessa program tog man med scener från sammankomsterna. Programmen, som kallades ”Goda nyheter om Guds kungarike” och ”Vi bevarar vår ostrafflighet”, visades båda i TV över hela landet.

 Fasthållande vid teokratisk ordning

Man bör emellertid inte dra den slutsatsen att all påtryckning från officiellt håll hade upphört. Även om vittnen på församlingsnivå inte hindrades, när de predikade från hus till hus, bar bröder i ansvarsfulla ställningar en tung börda. Kom ihåg att Jehovas vittnens organisation fortfarande inte hade lagligt erkännande; förbudet hade inte officiellt upphävts. Sammankomsterna fick anordnas av utvalda bröder, som erhöll tillstånd för sig själva som enskilda individer. Försök gjordes att censurera delar av sammankomstprogrammet. Men dessa bröder var beslutna att inte göra någonting utan den styrande kretsens godkännande.

En situation som inbegrep de resande tillsyningsmännen uppstod år 1984. En av undantagstillståndets bestämmelser som fortfarande gällde krävde att alla som var mellan 20 och 45 år skulle utföra förvärvsarbete. På grundval av denna lag kallades de resande tillsyningsmännen till statens provinsiella religionsdepartement. Där försågs bröderna med utarbetade certifikat som innehöll deras distriktstilldelning. På ytan såg detta ut som en legalisering av deras verksamhet, men certifikaten måste periodiskt förnyas, och alla förändringar i fråga om distrikt eller förordnande måste rapporteras. Bröderna förkastade med bestämdhet anordningen. Deras förordnanden som herdar för hjorden var teokratiska, inte föremål för världsliga myndigheters godkännande eller reglering.

Andlig föda i överflöd

Jehovas vittnen i Polen har nu vackra publikationer för personligt studium och för att använda i sin offentliga tjänst. Men vägen till denna situation har inte varit beströdd med rosor. I åratal hade deras tryckeriutrustning blivit beslagtagen närhelst man påträffade den. Sedan ansträngde sig myndigheterna att få åtminstone halvofficiell kontroll över vad bröderna framställde i sina ”bagerier”, eller tryckerier.

 Men bröderna föreslog att de skulle få tillåtelse att importera böcker, broschyrer och tidskrifter från utlandet. I likhet med andra religiösa publikationer skulle dessa, enligt lagen, vara fritagna från censur. Till att börja med verkade detta som ett omöjligt mål, trots att bröderna betonade vår på Bibeln grundade litteraturs samhällsfostrande värde. Men deras ihärdighet gav till sist goda resultat.

År 1984 beviljades tillstånd att från Förenta staterna importera 60.000 exemplar av Min bok med bibliska berättelser. Senare fick man godkännande på att få ta emot ett ännu större antal av broschyrerna ”Se! Jag gör allting nytt” och Guds namn som skall bestå för evigt. Det tog något längre tid innan boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden kunde importeras, men när det väl kunde ske, föreställ dig då glädjen över att ha en kvarts miljon exemplar! Därefter försågs vi, vanligtvis med mindre svårighet, med böcker och broschyrer i de flesta fall av Sällskapets avdelningskontor i Selters/Taunus i Tyskland. År 1989 inbegrep detta boken Liv — ett resultat av evolution eller skapelse?, ett lämpligt, fastän kontroversiellt, ämne i ateistiska länder.

I mitten av 1988, nästan ett år innan Sällskapet Vakttornet blev Jehovas vittnens lagliga organ i Polen, började fyrfärgsupplagorna av tidskriften Vakttornet två gånger i månaden och tidskriften Vakna! en gång i månaden att anlända regelbundet. För närvarande erhåller vi hundratusentals exemplar, och antalet ökar stadigt. Över hela landet har folk blivit vana vid att se Jehovas vittnen erbjuda Vakttornet och Vakna! på gatorna, vid järnvägsstationer och i hemmen. Sedan den 1 april 1989 har polska Vakttornet kommit ut samtidigt med den engelska upplagan, liksom fallet är på många andra språk.

Denna stora mängd litteratur, med hög kvalitet i fråga om både form och innehåll, har bidragit till spridningen av de  goda nyheterna om Guds kungarike i en skala utan motstycke. Antalet bibelstudier som hålls med människor med uppriktigt hjärta har ökat till över 80.000 och hjälpt ett allt större antal människor in på vägen som leder till evigt liv. Jesus Kristus har klart och tydligt öppnat en bred möjligheternas dörr här i landet. — Jämför Uppenbarelseboken 3:7, 8.

Rikets salar kommer till synes igen

Under förbudets svåra år fanns det naturligtvis inga Rikets salar. Men i början av 1980-talet började de komma till synes igen. De var icke-officiella och inrättades i hus som ägdes av vittnen. År 1986 hölls ett seminarium med representanter från församlingar som redan hade byggt en lokal eller var i färd med att göra det. Tekniska och lagliga frågor dryftades i detalj.

I maj 1993 hade vännerna 644 Rikets salar som tillhörde dem. Ytterligare 257 var hyrda, och 130 andra var under uppförande.

Lagligt erkännande — till sist!

År 1949 hade den anhållan om lagligt erkännande som Jehovas vittnen lämnat in blivit avslagen av de statliga myndigheterna. Under åren sedan dess har bröderna upprepade gånger försökt få lagligt erkännande, så att de bättre skulle kunna företräda Jehovas vittnens intressen i Polen. Ofta kom det helt enkelt inget svar.

För att underlätta importen av litteratur registrerades så år 1985 en av domstol godkänd organisation under namnet Strażnica — Wydawnictwo Wyznania Świadków Jehowy w Polsce (Vakttornet — förläggare för Jehovas vittnens religion i Polen). Det var ett viktigt steg i riktning mot legalisering av vår publiceringsverksamhet.

År 1987 inlämnades en annan föreslagen stadga till Byrån för religiösa angelägenheter. Den hade blivit omsorgsfullt  utarbetad under ledning av den styrande kretsen. Två år med korrespondens och samtal följde. Bland medlemmarna av delegationen som talade med myndigheterna var två bröder som hade undertecknat den första registreringsansökan år 1949. Man kan föreställa sig deras glädje, när 40 år senare, den 12 maj 1989, direktören för Byrån för religiösa angelägenheter godkände stadgan för Strażnica — Towarzystwo Biblijne i Traktatowe, Zarejestrowany Związek Wyznania Świadków Jehowy w Polsce (Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, Jehovas vittnens inregistrerade religiösa sammanslutning i Polen)! Alla nyhetsmedier rapporterade dessa nyheter, och Jehovas vittnen världen runt gladde sig.

Sällskapets ursprungliga styrelsemedlemmar var Harald Abt, Zygfryd Adach, Stanisław Kardyga, Edward Kwiatosz, Franciszek Mielczarek, Antoni Tomaszewski och Adam Wojtyniak. Men under åren sedan stadgan godkändes har döden ryckt bort två av dessa bröder, Harald Abt * och Edward Kwiatosz, som båda tjänade Jehova troget till sin död. De ersattes av Wiesław Jaśko och Jan Klaudiusz Skowron.

Att få lagligt erkännande av de världsliga myndigheterna var viktigt här i Polen, men det kommer givetvis i andra hand efter att ha erkännande och godkännande från Jehova Gud, vars suveränitet snart kommer att bli hävdad inför hela skapelsen. — Upp. 4:11.

I större skala än någonsin tidigare

Kort efter det att den lagliga inregistreringen hade skett samlades man till de internationella sammankomsterna ”Gudaktig hängivenhet” i Warszawa, Chorzów och Poznań under sommaren 1989. Deltagare från nästan varje kontinent gladde sig över att vara närvarande, bland dem tusentals från andra östeuropeiska länder, såväl som fem  medlemmar av den styrande kretsen. Programmet för utländska deltagare i Chorzów, Poznań och Warszawa blev samtidigt översatt till många språk. Sammanlagda antalet närvarande, 166.000, och dopsiffran, 6.093, var orsaker till stor glädje.

Den 9—12 augusti 1990 ägde sedan en annan historisk händelse rum på Dziesięcioleciastadion i Warszawa. Den polska huvudstadens största stadion var fullsatt. Deltagare från Sovjetunionen satt på ena sidan och deras polska bröder och värdar på den andra. Det var en oförglömlig erfarenhet när varje grupp lyssnade på programmet på sitt eget språk.

Bara några dagar tidigare hade sammankomstens lyckade förlopp svävat i stor fara. De sovjetiska myndigheterna hade meddelat förbud för sina medborgare att resa till Polen. Sovjetiska reserepresentanter hade varnat vittnena för att de kunde bli avvisade vid gränsen. Men i förtröstan på Jehova fortsatte bröderna att göra upp sammankomstplaner. I rätt tid uppsköts införandet av reserestriktionerna tills efter sammankomsten. Omedelbart svämmade mer än 17.000 sovjetiska vittnen över gränsen. Programmets rikhaltiga andliga delikatesser som de åtnjöt var en överflödande belöning för de uppoffringar de hade måst göra för att vara med.

Detta var ingalunda allt. Året därpå, 1991, hölls fler sammankomster, den här gången i fler städer. Återigen var Jehovas välsignelse uppenbar. Sex dagar innan sammankomsten i Chorzów skulle börja hängde medlemmarna av en berömd rockgrupp, som skulle hålla en kommande konsert på stadion, upp ett stort annonsplakat på stadiontornet. Det upptog sataniska bilder och symboler. Sammankomstkommittén protesterade flera gånger och begärde att det skulle avlägsnas, men till ingen nytta. De vände sig till Jehova i innerlig bön. Under natten rev en plötslig stormvind plakatet i bitar, och därmed var problemet ur världen!

 Samma år var mer än 22.000 polska deltagare med bland sammankomstbesökarna vid sammankomster i Budapest i Ungern, Lviv i Ukraina och Prag i vad som nu är Tjeckien. Hur gladde de sig inte över dessa tillfällen att ta del i andlig gemenskap med andra i det världsvida brödraskapet!

Vad skulle kunna göras för att åstadkomma ett passande centrum i Polen, från vilket tillsyn kunde ges åt församlingarna och deras predikande av de goda nyheterna?

Ett avdelningskontor för Polen

Sedan vi förlorade avdelningskontoret i Łódź år 1950, fanns de avdelningar som vanligtvis förekommer på ett avdelningskontor inte under ett tak, utan på en mångfald ställen i nästan 40 år. Sedan Jehovas vittnens religiösa sammanslutning väl hade legaliserats, kunde den anordningen ändras. Ett hus på Prostagatan 17 i Marki, nära Warszawa, valdes som ett tillfälligt kontor från vilket verket kunde ledas. Sedan satte man i gång att söka efter ett permanent ställe för att bygga ett avdelningskontor.

I oktober 1989 köpte vi en lämplig fastighet, som inbegrep ett övergivet motell, i det lilla samhället Nadarzyn, omkring 20 kilometer sydväst om Warszawa. Sällskapets regionala projekterings- och ritkontor i Europa gjorde byggnadsritningar, och byggnadsarbetet började snart. Tidvis arbetade så många som 600 frivilliga på byggnadsplatsen. På den förvånansvärt korta tiden av ett år och åtta månader fullbordades således ett byggnadskomplex där Betelfamiljen kunde bo och arbeta. Den 28 november 1992 blev de nya lokalerna officiellt överlämnade.

Åskådare blev förvånade, när de såg brödernas effektivitet och det sätt de arbetade på. I tidningen Gazeta Stołeczna (Huvudstadstidningen) hette det i en artikel med rubriken ”På Guds sätt”: ”Arbetet pågår för fullt, ingen står och hänger utan att göra någonting. Alla bär  skyddshjälm under arbetet. När betonggolven skall gjutas nästa dag, arbetar snickarna så länge som det behövs för att fullborda gjutformen. Det är otänkbart att de frivilliga som kommer till arbetet nästa dag skulle drabbas av förseningar. ... Vittnenas huvudsyfte är att sprida de goda nyheterna till alla som vill ta emot dem. Betelhemsbyggarna glömmer inte bort sin mission. Efter arbetet tar en del av dem en bibel och några nummer av Vakttornet och går ut för att förkunna Guds ord från hus till hus. De har regelbundna bibliska samtal med många människor i Nadarzyn och dess grannskap.”

Vännerna i Polen är tacksamma mot Jehova för att det har blivit möjligt för dem att fullborda detta projekt. De är säkra på att det nya avdelningskontoret kommer att främja teokratisk verksamhet i Polen. De önskar också ge uttryck åt sin tacksamhet mot det världsvida brödraskapet, som genom böner och praktiskt bistånd hjälpt dem på så många olika vis att uthärda, så att de fått uppleva denna dag.

Beslutna att fortsätta att uthärda

Försök av motståndare, både religiösa och världsliga, att utplåna Jehovas vittnen har misslyckats. Vittnena är i våra dagar den religiösa grupp i Polen som kommer på tredje plats vad storleken beträffar! En stor andel av befolkningen som inte är Jehovas vittnen har släktingar eller bekanta som är det. På senare år har olika nyhetsmedier sagt och skrivit mycket om vittnena, vanligtvis på ett objektivt, och ofta även på ett positivt, sätt. De stora sammankomsterna bidrog allra mest till detta. Men bröderna har också blivit effektivare i att förse nyhetsmedierna med värdefull information.

I början av 1991 bildades likaledes sjukhuskommittéer. Medlemmarna av dessa kommittéer har fört nyttiga samtal med medicinsk personal i många stora polska städer. Detta har medfört en positiv förändring i medicinska kretsars hållning till Jehovas vittnen och deras ståndpunkt när det  gäller blodtransfusioner. Beträffande sjukhuset i Skwierzyna rapporterade tidningen Ziemia Gorzowska: ”Den medicinska personalen blev förtrogen med deras principer. Blod påtvingas inte längre någon.”

För några år sedan var hundratals Jehovas vittnen i fängelse på grund av sin ståndpunkt i fråga om kristen neutralitet. Men som döpta förkunnare, ordinerade tjänare åt Gud, är nu Jehovas vittnen i Polen befriade från militärtjänst. Staten beviljar dem befrielse på grundval av ett intyg som utfärdats av Sällskapet för dem som är kvalificerade. Trots att inga vittnen för närvarande sitter fängslade av neutralitetsskäl, har de inte glömt bort de fångar som de träffat under gångna år och som visat  uppriktigt intresse för Guds ord. De fortsätter att besöka dem och hjälpa dem att omforma sitt liv i överensstämmelse med Guds vilja.

Vilken glädje det var att se att antalet förkunnare i Polen år 1993 nådde en högsta siffra om 113.551! Vilka oräkneliga skäl har inte dessa tiotusentals vittnen att vara tacksamma mot Jehova! De har sett sanningen förmedlas från generation till generation, så att somliga polska familjer nu kan känna sig stolta över att veta att den femte generationen lyfter upp sanningens baner! De har personligen erfarit den kärleksfulla omtanken i ett fast sammansvetsat, internationellt kristet brödraskap! De har varit vittnen till att Jehova stod dem bi under mycket svåra tider och gett dem den behövliga styrkan att stå på Guds himmelska kungarikes sida under Jesus Kristus! De har upplevt att deras tro har blivit stärkt och deras förtröstan på Skaparen fördjupad samt att de luttrats genom många prövningar och mycken förföljelse! — Jak. 1:2—4.

Därför är det inte med en anda av högmodigt skryt, utan med ödmjuk tacksamhet för Jehovas kärleksfulla omsorg, som de bekräftar sanningen i Guds löfte: ”Inget som helst vapen som formas mot dig kommer att ha någon framgång.” — Jes. 54:17.

[Fotnoter]

[Tabell på sidan 252]

(För formaterad text, se publikationen)

Förkunnare

125.000

100.000

75.000

50.000

25.000

0

1981 1983 1985 1987 1989 1993

Timmar (miljoner)

20

16

12

8

4

0

1981 1983 1985 1987 1989 1993

 [Karta på sidan 170]

(För formaterad text, se publikationen)

Gdańsk

Chojnice

Gorzów Wielkopolski

Bydgoszcz

Białystok

Nadarzyn

Poznań

Warszawa

Łódź

Wrocław

Lublin

Kielce

Katowice

Kraków

[Bilder på sidan 183]

Här i Kraków erbjöd Franciszek Puchała en stor belöning åt vem som helst som med Bibeln kunde bevisa vissa grundläggande kyrkliga läror

[Bilder på sidan 191]

Wilhelm och Amelia Scheider kort efter det att de börjat sin Beteltjänst i Polen

[Bilder på sidan 193]

Jan Śmieszko som blev rannsakad för hädelse i rättssalen i Chojnice. Prästen som vittnade emot honom erkände sig besegrad

[Bild på sidan 197]

En grupp vittnen i södra Polen redo för verksamhet år 1933

[Bild på sidan 199]

När ”Złoty Wiek” (Den Gyllne Tidsåldern) blev förbjuden, ändrade bröderna namnet till ”Nowy Dzień” (En Ny Dag)

[Bilder på sidan 202]

Några av dem som bevisade sin tro i fängelser och koncentrationsläger: 1) Paulina Woelfle, 5 år. 2) Jan Otrębski, 4 år. 3) Harald och Elsa Abt, han 14 år, hon 7. 4) Franz Schipp, 3 år

[Bilder på sidan 207]

År 1940 grep Jan Sadowski (foto från den tiden och nu) tillfället att avge ett längre vittnesbörd för en stor skara på den här begravningsplatsen

[Bild på sidan 215]

Entusiastiska polska vittnen, till ett antal av 5.300, samlade i Katowice till en efterkrigssammankomst år 1946

[Bilder på sidan 216]

Avdelningskontoret i Łódź år 1948 och Betelfamiljen som tjänade där

[Bild på sidan 217]

Henryka Żur, som torterades och dödades tre år efter det att det här fotot tagits därför att hon inte gjorde det katolska korstecknet

[Bild på sidan 223]

Paweł Muhaluk (till vänster) och Stefan Behunick, missionärer som utvisades från Polen

[Bilder på sidan 227]

I den här rättssalen i Warszawa avkunnades stränga domar mot Jehovas vittnen år 1951. Från höger till vänster i främsta raden: Wilhelm Scheider, Edward Kwiatosz, Harald Abt, Wladyslaw Sukiennik och en vakt

[Bilder på sidan 235]

Tryckpressar som vittnena tillverkat för att trycka biblisk litteratur under förbudet och en grupp systrar som i många år riskerade liv och frihet för att trycka och leverera litteraturen

[Bilder på sidan 238]

Här i universitetet i Toruń vederlade Jan W. Rynkiewicz och två andra offentligt ärerörigt förtal av vittnena

[Bild på sidan 240]

En ”skogssammankomst” år 1981

[Bild på sidan 251]

Polska avdelningskontorets kommitté år 1992