Cypern

APOSTELN Paulus och hans reskamrater mötte kraftigt motstånd när de predikade på Cypern under det första århundradet. En falsk profet, en trollkarl vid namn Bar-Jesus, försökte hindra deras tjänst genom att påverka prokonsuln. Med tanke på de metoder som trollkarlen använde beskriver Paulus honom rättframt som full av allt slags svek och skurkaktighet, en Djävulens son, en fiende till allt som är rättfärdigt och en som vränger Jehovas raka vägar. (Apg. 13:6—12) Även i modern tid har en del präster på Cypern använt liknande metoder i sina ansträngningar att hindra människor från att lära känna Jehovas storslagna uppsåt att välsigna alla jordens familjer.

Men inte alla människor på Cypern instämmer i det som de här prästerna säger och gör. Cyprioterna har rykte om sig att vara gästfria. Vanligtvis bjuder man besökare på någon sötsak, eller om det är en varm sommardag kan man servera ett glas kall läsk som besökaren kan njuta av i skuggan av en vinranka med dignande druvklasar.

 Klimatet här är tempererat. Cypern ligger i östra delen av Medelhavet omkring 10 mil väster om Syriens kust och 6 mil söder om Turkiet. Ön är mycket vacker. Sandstränderna breder ut sig mot Medelhavets varma vatten. Om man vill komma undan sommarens hetta erbjuder Troodousbergen, som sträcker sig över den sydvästra delen av ön, en sval och pinjedoftande miljö. Vinrankor och fikonträd är en vanlig syn liksom olivträd och johannesbrödträd. När mandelträden står i blom ser landskapet ut att vara täckt av snö, och då citrusträden blommar fylls luften av en underbar doft. På landsbygden kan man ofta se herdar som leder sina hjordar av får och getter ut på bete. Många av de här människorna lever på samma sätt som människor gjorde långt före Kristi tid.

Cypern i historien

Även om ön bara är drygt 20 mil lång, har den på olika sätt påverkats av alla de sju världsväldena i den bibliska historien, och sex av dessa har haft direkt herravälde över ön. Det åttonde världsväldet, Förenta nationerna, har också utövat inflytande för att bevara freden mellan de grekisktalande invånarna och de turkisktalande.

Kristendomen kom till Cypern tidigt under det första århundradet v.t. Genom vågen av förföljelse som följde på Stefanus’ död i Jerusalem blev lärjungarna kringspridda, och några av dem reste till Cypern. De predikade där för de många judar som vid den tiden bodde på ön. (Apg. 11:19) Paulus besökte Cypern under sin första missionsresa omkring åren 47 och 48 v.t. En av hans reskamrater var en infödd cypriot som hade varit tillsammans med Jesu Kristi apostlar i Jerusalem efter det att den heliga anden hade utgjutits år 33 v.t. Apostlarna hade gett honom tillnamnet  Barnabas (Tröstens son). (Apg. 4:34—37) Paulus och Barnabas började sin tjänst på Cypern med att vittna i Salamis på östkusten och arbetade sig sedan fram över ön till Pafos på västkusten. Ruinerna i Salamis och i Pafos vittnar om dessa platsers betydelse vid den tid då Paulus och hans kamrater utförde sin tjänst här.

Det var i Pafos som den romerske prokonsuln Sergius Paulus blev kristen trots trollkarlen Bar-Jesus’ propaganda. Bibeln säger att prokonsuln ”häpnade över Jehovas lära”. — Apg. 13:12.

Omkring två år senare återvände Barnabas tillsammans med sin kusin Markus till Cypern för att fortsätta att predika där. — Apg. 15:36—41.

”Bibelforskarna är högskolan”

Även i modern tid har man utfört ett omfattande predikoarbete på Cypern. Ärliga människor har varit tacksamma för att ha fått undervisning om vad Bibeln lär i motsats till människors traditioner. Ett tidigt tecken på att sådan undervisning hade nått Cypern finner man i The Watch Tower för 1 oktober 1922. Ett brev som publicerades i det numret vittnar om att en armenisk präst hade fått en traktat som visade att själen dör, att den inte är odödlig. Han var tacksam för det han hade fått läsa. Men han var mycket oroad över det andliga tillståndet i kyrkorna på Cypern. Angående dem skrev han: ”Det finns många ... kyrkobyggnader här. Men det finns inget andligt liv; det har dött för länge sedan. Prästerna lever ett mycket mer fördärvligt liv än vad vanliga människor gör. Jag kan inte göra mer än att, precis som Jeremia, klaga, gråta och ropa högt. Jag försöker göra så gott jag kan för att ge sanningens mjölk till greker, armenier, turkar och judar.” Även andra armenier  utanför Cypern gjorde vad de kunde för att cyprioterna skulle få del av Bibelns sanning.

Efter att ha varit bosatt i Förenta staterna återvände Kiros Charalambous till sitt hemland Cypern i september 1924. Han var bibelforskare, och han hade med sig många olika traktater, däribland ett stort förråd av traktaten Var äro de döda? Han gick till huvudpostkontoret i huvudstaden Nicosia och postade litteratur till var och en av huvudmännen i byarna och till lärarna i varje stad och by. På den tiden använde man åsnor för att frakta posten, och den delades ut i byarna en gång i veckan.

En lärare i Xylophagou, en by i ett potatisodlingsdistrikt i den sydöstra delen av ön, fick traktaten Folkets bibliotek. När Antonis Spetsiotis, en vetgirig lantbrukare, besökte läraren såg han sig om efter något att läsa. Han fick se traktaten och var snart försjunken i innehållet. Han talade med en annan bybo, Andreas Christou, om det han hade läst. Med tiden skaffade de och läste fler publikationer från Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet. De talade också med andra om vad de fick lära sig, och några kom tillsammans med dem för att studera Bibeln.

Cleopas, en grekisk-ortodox teolog, var en av dem som visade intresse. Han var vänligt sinnad mot Jehovas folk, även om han aldrig tog ståndpunkt för sanningen. Men han brukade ändå säga: ”Katolicismen är förskolan, protestantismen är grundskolan, men bibelforskarna är högskolan.”

Alla talade emellertid inte så vänligt om bibelforskarna. Antonis Spetsiotis’ och Andreas Christous informella vittnande retade upp byborna. Cyperns ärkebiskop informerades, och präster sändes till byn för att motverka de två  brödernas inflytande. Under de två följande åren hölls ett antal debatter — mellan en teolog på ena sidan och broder Spetsiotis på den andra. Man behövde inte hyra några lokaler för dessa tillfällen; det gick mycket bra att använda byns kafé, eftersom det var där människorna samlades. Till slut blev båda bröderna bannlysta av den grekisk-ortodoxa kyrkan och förnekades rätten att ingå äktenskap och bli begravd. När ett barn till Andreas Christou dog, tillät faktiskt inte prästen att barnet begravdes på byns kyrkogård, såvida inte Andreas besökte gudstjänsten på söndagsförmiddagen. Vad blev utgången? Andreas gick aldrig till kyrkan, men barnet blev så småningom begravt.

 Under tiden lärde Tryfon Kalogirou känna sanningen. Han var hälsovårdsinspektör och kom från en by utanför Nicosia. När han besökte byarna i samband med sitt arbete, använde han flitigt Bibeln för att avslöja lärorna om helveteselden och treenigheten. Men sedan han hade fått ett ben amputerat på grund av sjukdom, hånade människorna honom och sade att Gud straffade honom för att han hade bytt religion. Precis som Jobs bedrövelse förvärrades av hans vänners förvrängda argument, led Tryfon mycket av det här. (Jämför Job 4:7, 8; 12:4.) Men Tryfon förblev trogen ända till sin död år 1960.

Nitiska pionjärer sprider de goda nyheterna

När pionjärbröderna Matheakis och Triantafilopoulos anlände till ön från Grekland år 1934, gav det ökad fart åt  arbetet. Från högkvarteret i Brooklyn i New York sändes 43 kartonger med böcker på grekiska, turkiska och andra språk som de skulle använda. De här nitiska bröderna var till en början tvungna att kämpa mot stor likgiltighet. Människor som var vilseledda av prästerskapet trodde att bröderna var kommunister eller protestanter, och de varnades för att bröderna försökte få människor att byta religion. Men människor i de större städerna, speciellt affärsmän, var nyfikna och ville veta vad den här ”nya religionen” gick ut på.

 Pionjärerna fick från Brooklyn namn och adress på några som prenumererade på Sällskapets tidskrifter. En av prenumeranterna var Cleopas, teologen. Han skaffade sig mycket av Sällskapets litteratur, och det hände rentav flera gånger att han bjöd pionjärerna på mat. Broder Matheakis fick också följa med honom till en grekisk sällskapsklubb, Hellenic Club i Larnaca, där Cleopas presenterade honom som ”en man från Athen som representerar en organisation som ger ut nyttiga bibelförklarande böcker”. Den kvällen fick broder Matheakis lämna 84 böcker och 120 broschyrer och teckna 10 prenumerationer på Den Gyllne Tidsåldern.

De två pionjärerna reste 26 kilometer från Larnaca på sydostkusten till Xylophagou, där de besökte Antonis Spetsiotis och Andreas Christou. Dessa två bröder gjorde sitt bästa för att tala med andra om det de hade lärt sig, men de var glada över att nu ha tillfälle att få en mer exakt förståelse av Bibeln. Den första församlingen av Jehovas vittnen på Cypern bildades i deras by.

Pionjärerna fortsatte till Famagusta, som ligger i närheten av den forna staden Salamis’ ruiner. Det är en plats med apelsinlundar och väderkvarnar. Under tiden pionjärerna predikade där fick de ett brev från Sällskapet. Brevet underrättade dem om att ett grekisktalande par vid namn Lagakos skulle komma från Egypten för att hjälpa till med arbetet. Vilka glada nyheter! När de hade anlänt bestämde gruppen att broder och syster Lagakos skulle inrikta sig på städerna, medan de andra pionjärerna skulle vittna på landsbygden.

Snart bildades ytterligare en församling — i Nicosia. Det fanns en stor turkcypriotisk befolkning inne i den  gamla muromgärdade delen av staden, och bröderna hade sin mötesplats i ett hus som ägdes av en muslim.

Så småningom skulle ytterligare resultat visa sig. Några av de grekcypriotiska bröderna började i pionjärtjänsten. En av dessa var Christos Kourtellidis, en kortvuxen man med glimten i ögat. Vilket enastående föredöme i mod och lojalitet han var! Under sina 17 år som pionjär predikade han i nästan alla de 650 byarna på ön. Det var inget lätt liv. Han fick ofta sova utomhus, då ingen visade gästfrihet. Till och med hans död öppnade vägen för ett gott vittnesbörd. Prästen i byn där han föddes vägrade att låta honom bli begravd på kyrkogården. Man blev tvungen att överklaga hos distriktets guvernör. När han till slut begravdes, var det 150 närvarande som lyssnade till begravningstalet.

Den ursprungliga gruppen av pionjärer upplöstes när broder Triantafilopoulos återvände till Grekland och paret Lagakos flyttade till Syrien. År 1938 fanns det emellertid fyra pionjärer och sju församlingsförkunnare, och 40 personer var närvarande vid åminnelsen av Kristi död.

Samma år kom Panagiotis Gavrielidis tillsammans med en grannfamilj i kontakt med sanningen. Under häftig förföljelse bildade Panagiotis tillsammans med mamman i den familjen och hennes tre döttrar en liten grupp för bibelstudium och tjänst i byn Polemidia. Panagiotis sade så här om bybornas reaktion: ”När vår lilla grupp kom tillsammans, var det vanligt att vi hörde hur de bankade hårt på dörren och på fönstren. En man var så fientlig att han gick hem till systern och misshandlade henne och hennes familj. Jag blev också tvungen att uppsöka sjukhuset för att få vård. Men ett par dagar senare, när den här mannen var på väg hem från sitt arbete, föll han av en lastbil då den körde över  en bro. Han föll ner i floden och dog.”

Censur under krigstiden

Under andra världskriget använde man censurbestämmelserna för att beslagta litteratur som Sällskapet Vakttornet hade gett ut. De tidskrifter för bibelstudium som sändes till Cypern nådde aldrig bröderna. I stället samlades de på hög på postkontoret i huvudstaden.

Hur klarade sig vittnena när de var praktiskt taget utan litteratur? De tryckte utdrag ur Sällskapets tidigare publikationer på pappersark och spred dessa i tjänsten på fältet. När ett exemplar av Vakttornet då och då nådde bröderna, var de snabba med att översätta det och studera det. Man höll också sammankomster under den här tiden. Och eftersom antalet förkunnare ökade, bildades ytterligare en församling.

Några månader före krigsslutet lämnades 3.000 tidskrifter och 17 kartonger med våra böcker ut från postkontoret. Naturligtvis hade personalen sett hur högen av litteratur växte, och några av dem visade intresse. Som ett resultat fick man lämna 45 böcker till dem.

 Skulle de kunna gifta sig?

Även andra situationer som berörde Jehovas vittnen gjorde de styrande uppmärksamma på vittnenas närvaro. År 1939 önskade broder Matheakis gifta sig. Men att gifta sig var inte lätt för Jehovas vittnen på Cypern på den tiden. Varför? På grund av att myndigheterna inte erkände Jehovas vittnen som en religiös grupp, kunde de inte ge tillstånd till en borgerlig vigsel. Ansträngningarna att få kontakt med bröderna vid högkvarteret i Brooklyn för att be dem om råd hindrades av kriget. Till slut utfärdade avdelningskontoret i London ett intyg som bekräftade att Jehovas vittnen på Cypern var förbundna med International Bible Students Association (Internationella Bibelstudiesällskapet) i England. Tack vare det här intyget gick de brittiska myndigheterna på Cypern med på att broder Matheakis gifte sig borgerligt.

Under årens lopp blev det här trogna paret känt för sin gästfrihet. Deras hem stod alltid öppet för bröderna, och man minns dem på grund av deras omtanke om alla behövande.

Gileadutbildade missionärer anländer

Antonios Karandinos, en grek som hade varit bosatt i Förenta staterna, var den förste Gileadutbildade missionären som kom till ön. År 1947, då han anlände, fanns det bara 33 förkunnare av Guds kungarike där. Han hade varit sjöman, och han var en kraftigt byggd man. Han var också en ståndaktig försvarare av sanningen, och det här var viktigt då han tog itu med det hårda motstånd som han mötte under sin tjänst på Cypern.

Motståndet blev särskilt hårt när bröderna började erbjuda tidskrifterna i gatutjänst. I Famagusta fanns det en  man, sänd av kyrkan, som hela tiden trakasserade dem. Han brukade egga upp människorna mot vittnena. Vid ett tillfälle blev broder Karandinos omringad av en mobb, och det ledde till att trafiken hindrades. Broder Karandinos och uppviglaren ställdes inför rätta, och båda dömdes till böter. Liknande händelser följde. Ibland var bröderna tvungna att kalla på polisen för att hjälpa förkunnarna att komma undan mobben.

Bröderna var lyckliga den dag år 1948 då ytterligare två missionärer kom till Cypern efter att ha blivit tvungna att lämna Grekland. I maj samma år anlände också Don Rendell, som hade utexaminerats från Gileadskolans åttonde klass. Han kom närmast från Egypten, varifrån han hade blivit tvungen att flytta. Samma år upprättade Sällskapet ett avdelningskontor på Cypern med Antonis Sideris som tillsyningsman. Under en följd av år blev fler missionärer förordnade till Cypern, och man öppnade missionärshem i några av de större städerna. De här bröderna visade sig vara en stor tillgång när det gällde att organisera församlingarna på ett teokratiskt sätt och att ta ledningen i att öva förkunnarna i tjänsten på fältet.

Men innan de kunde vara till så stor hjälp behövde de lära sig grekiska, och det förde med sig en del roliga episoder. En broder skulle citera Uppenbarelseboken 12:7. Men i stället för att säga att ”Mikael och hans änglar drabbade samman med draken” talade han om ”Mikael och engelsmännen”, eftersom ”änglar” och ”engelsmän” låter ungefär likadant på grekiska. Men det hände ofta att människor gärna lyssnade på en utlänning som försökte tala deras språk. Ett exempel på detta var en nydöpt broder. Strax efter sitt dop sade han till en av missionärerna: ”Det som gjorde intryck på mig när du kom på besök var att du gjorde  dig besväret att lära dig mitt språk trots att du var utlänning. Jag kände därför att jag borde undersöka det som du hade kommit till mig med.”

Kyrkan gör människor nyfikna på Jehovas vittnen

Även om det år 1948 bara fanns i medeltal 50 förkunnare av Jehovas kungarike på ön, kände den ortodoxa kyrkan sig förpliktad att, som det uttrycktes, ”sätta stopp för den här irrläran”. Vilka metoder togs i bruk? Man gav ut ett cirkulär där man fördömde oss, och dess innehåll trycktes i många dagstidningar och lästes i kyrkorna runt om på ön. Barn sändes i väg att dela ut exemplar från dörr till dörr, och på väggar och telefonstolpar klistrade man upp  exemplar av cirkuläret. Vi stämplades som opatriotiska, antikrister och sionismens representanter.

Hur reagerade Jehovas folk? Människorna var nu nyfikna på vittnena. De ville veta varför kyrkan motstod oss så kraftigt. Bröderna satte därför i gång en fyra månader lång kampanj under vilken man fick lämna 72.000 broschyrer — sju gånger så mycket litteratur som hade lämnats under alla de föregående åren. På så sätt fick människorna  själva ett tillfälle att ta reda på vad Jehovas vittnen lärde. Många läste våra publikationer av ren nyfikenhet. Å andra sidan blev några bröder slagna och stenade. I Limassol ställdes en broder och en syster inför rätta anklagade för att ha försökt värva proselyter och för att ha skapat oro. De dömdes till en månads fängelse.

Ett samtal hos ärkebiskopen

Vid den här tiden träffade Don Rendell i Nicosia en inflytelserik man som var nära förbunden med den ortodoxa kyrkan. Broder Rendell sade senare om den här erfarenheten: ”Efter ett intressant samtal lämnade jag boken ’Låt Gud vara sannfärdig’, och när jag gjorde återbesök ville han få veta mer. Men han sade att han skulle vilja lyssna till ett samtal mellan mig och den grekisk-ortodoxa kyrkans ärkebiskop, som han var bekant med. ’Ställer du upp på det?’ frågade han.

Broder Sideris, avdelningskontorets tillsyningsman, gick med på att följa med mig till ärkebiskopens palats. När vi kom dit talade de om för oss att ärkebiskopen var ’indisponerad’ men att vi kunde tala med en av kyrkans teologer som var knuten till kyrkorådet. Efter att ha samtalat  en lång stund frågade jag teologen hur grekisk-ortodoxa kyrkan skulle ställa sig om det uppstod en konflikt mellan Bibeln och kyrkans traditioner. Han svarade att de då skulle godta traditionerna. Det gjorde han sannerligen också! När vi citerade Kolosserna 1:15, där det sägs att Jesus är ’den förstfödde av all skapelse’, protesterade han omedelbart och sade: ’Det där är Arius’ villolära!’ Det var uppenbart vilka som var Bibelns sanna understödjare.”

Gratis publicitet i överflöd

Trots att motståndet fortsatte, ökade medeltalet förkunnare från 141 år 1949 till 204 år 1950, och vid Åminnelsen år 1950 var 241 närvarande. Under det året ordnade man med en kretssammankomst i en stad där Paulus hade predikat, nämligen Pafos. En biograf hyrdes, men biskopen och andra framstående personer i staden satte press på biografägaren för att han skulle bryta sitt kontrakt med oss. Stadens styrande försökte tvinga oss att inställa sammankomsten genom att begränsa antalet människor som fick vistas i biografen och genom att kräva att vi skulle betala en orimligt hög skatt för att få använda byggnaden. Man stoppade alla våra ansträngningar att få träffa den brittiske guvernören i distriktet i syfte att klara upp situationen. Avdelningskontorets tillsyningsman, som själv var britt, besökte då guvernören i hans hem och förklarade att Jehovas vittnen trakasserades av de lokala myndigheterna. Vi uppskattade verkligen det som guvernören gjorde för att hjälpa oss. Det ordnades så att vi kunde använda en stor gårdsplan som gränsade till biografen. Här var det gott om plats för dem som inte fick sitta inomhus.

Biskopen i Pafos var rasande. Precis som den forntida trollkarlen Bar-Jesus, som försökte vända den romerske  prokonsuln Sergius Paulus bort från det som Paulus predikade, använde sig biskopen av hela sin undergörande ”ecklesiastiska magi”. (Jämför Apostlagärningarna 13:6—12.) Han sände ut ett flygblad för att underrätta invånarna om att de två pionjärerna som bodde i Pafosområdet var bannlysta. Det här följdes snabbt av ett annat flygblad som stämplade Jehovas vittnen och deras tro som ”kätteri, känt som kiliasm”, vilket han sade var ”en satanisk uppfinning av det senaste århundradets osunda inbillning”. Understödda av kyrkan ställde sig ungdomar och delade ut flygblad bredvid varje förkunnare som vittnade på gatan. Vemhelst som visade intresse för vad vittnena gjorde fick ett av motståndarnas flygblad av ungdomarna.

En del dagstidningar, men inte alla, tog del i angreppet mot Jehovas folk. År 1950 kunde man läsa följande i New Political Review i Pafos: ”Det finns redan hundratals Jehovas efterföljare i det här området. I morgon kommer det att finnas tusentals, och de kommer att sätta vår kyrkas själva existens i fara. Av dessa skäl måste vår Heliga Synod och våra biskopar handla snabbt och omedelbart, utan dröjsmål, undersöka denna fruktansvärda sak.” I numret för 4 maj 1950 av dagstidningen Paphos får kyrkan en tydlig gliring: ”Den fattigdom och det elände som råder i vissa byar, samt de dyrbara ägodelar som klostren och kyrkan besitter, allt detta har skapat den rätta miljön för den kiliastiska trons tillväxt. Vi kan som exempel nämna en by, närmare bestämt Episkopi, där nästan all jord tillhör kyrkan och byborna arbetar som slavar eller livegna när de arrenderar jord. ... Det skulle inte vara konstigt om hälften av befolkningen i denna by blev Jehovas vittnen. ... Av vad som här har sagts bör Cyperns kyrka förstå att den inte kan vinna seger genom ett papperskrig. Kiliasterna har funnit  prästerskapets akilleshäl. ... Det räcker inte att bekämpa dem med flygblad.”

Med all den här publiciteten blev Jehovas vittnen det allmänna samtalsämnet. Nu, när människornas intresse hade väckts på allvar, var det många som kom till det offentliga föredraget i biografen. Åtminstone 500 var närvarande.

Första besöket av Sällskapets president

Bröderna Knorrs och Henschels besök i december 1951 var en händelse som gladde de cypriotiska bröderna mycket. Man höll en tredagars sammankomst i biografen Royal Cinema. Det var en modern byggnad, och broder Knorr sade: ”Vi skulle vilja ha en sådan här lokal för våra kretssammankomster i New York.” En tredagars sammankomst hade planerats, men eftersom Royal Cinema låg i ett bostadsområde i den gamla delen av Nicosia, hade man för söndagsförmiddagen bokat det centralt belägna Pallas Cinema, så att broder Knorr kunde hålla det offentliga föredraget där. Man såg till att talet fick så stor publicitet som möjligt. Fyra stora banderoller med text på grekiska och engelska hängdes upp på sidorna av Royal Cinema, och två hundra affischer sattes upp runt om i huvudstaden. De största biograferna visade filmsekvenser med reklam för föredraget. Engelska, grekiska och turkiska dagstidningar innehöll annonser om det offentliga föredraget ”Skall religionen klara världskrisen?” Det var inte särskilt överraskande att personalen på den ledande kommunistiska dagstidningen sade att de inte kunde ta in annonsen om talet, ”eftersom det stred mot partiets politik”, och redaktionsmedlemmar vid den främsta nationalistiska tidningen sade att ”de måste ha ärkebiskopens godkännande”.

 Vi undrade hur våra religiösa motståndare skulle reagera på all den här publiciteten. Det skulle snart visa sig. En natt blev banderollerna på Royal Cinema nerslitna. Vi rapporterade det för polisen. Ärkebiskopen lät trycka ett flygblad där han uppmanade: ”LYSTRING! HÅLL ER BORTA FRÅN MILLENNIALISTERNA.” I ett avsnitt i flygbladet stod det: ”Har ni insett det? De har bjudit in en främling för att stödja dem. ... De är vargar i fårakläder som kommer för att uppsluka Kristi ömtåliga får. ... Gå inte fram till dem, och ägna dem ingen uppmärksamhet. Ignorera dem; kanske tar de sitt förnuft till fånga och ändrar sig. Från det HELIGA ÄRKEBISKOPSDÖMET.”

Skulle broder Knorr kunna hålla sitt offentliga föredrag i Pallas Cinema utan några störningar? Vi låter ett ögonvittne beskriva vad som hände. Don Rendell minns: ”Jag närmade mig biografen strax efter klockan tio på förmiddagen. Det stod poliser utanför entrén, och jag såg en samling unga män som gick av och an och försökte ta sig in på biografen för att bråka. Några av bröderna kände många av bråkmakarna, och de hjälpte därför polisen att hålla pöbeln borta från entrén. Jag var tvungen att tränga mig fram för att ta mig in. Klockan 10.30 började broder Knorr sitt tal, och 420 var närvarande. De religiösa huliganerna utanför satte i gång att banka på dörrarna, men polisen satte snabbt stopp för det. Frågan var nu hur vi skulle kunna ta oss ut från biografen efter programmet. Bröderna beslutade att de, med hjälp av polisen, skulle se till att pöbeln stannade på framsidan. När föredraget var slut ombads vi att lämna lokalen genom utgången på baksidan. Vi gick lugnt och stilla ut och undvek på så sätt en konfrontation.”

 Kyrkklockorna ger signal för ännu ett angrepp

År 1952 var Famagusta en vacker stad med apelsin- och citronlundar och en lång sandstrand. Den här staden på öns östkust ligger bara några kilometer från ruinerna av den forntida staden Salamis, där Paulus och hans medarbetare predikade. Men ända sedan den turkiska invasionen år 1974 har Famagusta till stora delar varit en spökstad med mycket få invånare. År 1952 planerade emellertid Jehovas vittnen att hålla en sammankomst i en av stadens biografer. Väl medvetna om att grekisk-ortodoxa kyrkan hade förklarat totalt krig mot Jehovas vittnen och på grund av det som hade inträffat vid tidigare sammankomster bad vi polisen att finnas på plats. Det var en underbar söndagsmorgon,  och bröderna såg fram emot det offentliga föredraget som stod på förmiddagens program. Men tio minuter innan föredraget skulle börja, med 350 åhörare på plats inne i biografen, kunde man se tecken på att det skulle bli bråk. Antonios Karandinos, en missionär i staden, var en av ordningsmännen vid biografens huvudentré. Så här beskriver han det som hände:

”Precis tio minuter innan det offentliga föredraget skulle börja ringde klockorna i en närbelägen ortodox kyrka. Vi förstod senare att det var signalen för prästerna och ett tjugotal ungdomar i övre tonåren att börja marschera mot  biografen. Vilken syn! Där var präster som ledde en pöbelhop av ungdomar, fast beslutna att ta sig in i biografen. Vi beredde oss på att det skulle bli bråk. Dörren till biografen var stängd, och när de försökte tränga sig in blev jag illa tilltygad av en präst, och mina kläder slets sönder. Situationen blev alltmer hotfull, så polisen kallade på förstärkning, vilken snart var på plats. När pöbelns försök att upplösa mötet misslyckades, skrek och ropade de till oss utanför biografen.”

Deras ansträngningar hade omintetgjorts, och prästerna ledde pöbeln tillbaka till kyrkan. Jehova hade gett oss segern.

Lagbrytarna dras inför rätta

Tidigare hade kyrkan sänt ut biskopar, präster och teologer till städerna och byarna runt om på ön med uppmaningen: ”Kasta ut Jehovas vittnen när de besöker er by eller stad!” Alla följde inte prästernas befallning, och bröderna fann fortfarande fårlika människor. Men sådana här försök att egga upp folket fick naturligtvis efterverkningar. Syster Galatia Matheaki berättar om en incident som hon var inblandad i:

”Vi var 20 förkunnare som samlades tidigt en söndagsmorgon för tjänst på fältet. Vi hade valt ut tre byar. Det tog oss ungefär två timmar att nå distriktet. Tio bröder arbetade från hus till hus i den största byn, medan de andra tio delades upp för att arbeta i de två andra byarna. I en av de mindre byarna hade bröderna drivits ut vid halv elvatiden på förmiddagen. Man hade nästan arbetat klart i den största byn med gott resultat, när det utbröt ett våldsamt pöbelupplopp. Två bröder som vittnade mitt i byn blev slagna i huvudet med stolar, och man kastade sten på dem när de  lämnade platsen. Prästen i byn samlade då ihop en cirka 200 man stark pöbel som skulle fösa ihop oss. De var beväpnade med käppar, och när de gick runt och sökte efter oss slog de på plåtburkar. Först fann de en broder och en syster. Käpparna ven över broderns rygg, och stenar haglade över systern. Samma sak drabbade de flesta av oss. Vi drevs ut från byn. När några bröder var tvungna att uppsöka ett statligt sjukhus för att bli undersökta, var de märken som slagen hade lämnat efter sig bevis mot byborna.”

Våra bröder drog saken inför domstol. Efter det att domaren hade lyssnat till vittnesmål i tre dagar sade han: ”Jag anser klagandenas bevis vara helt och hållet sanna, och jag finner de anklagade skyldiga på alla punkter. ... Jag tror inte på påståendet att klagandena lärde ut att Kristus var en oäkting etc. ... De gick till de anklagades by för att undervisa om sin tro och gjorde detta fredligt. De anklagade hade ingen rätt att angripa dem.”

Två missionärer, Antonios Karandinos och Emmanuel Paterakis, blev under åren 1952 och 1953 tvungna att lämna Cypern. Under den tid de här bröderna var på Cypern kämpade de hårt för tron, och där har man dem i kärt minne.

Filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” visas

År 1955 sände Sällskapet filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” till oss. En stor publik kom för att se den. Både bröderna och världsmänniskor fick en bättre inblick i Jehovas organisation.

Det här är en bland många intressanta erfarenheter: I byn Xylophagou, som har omkring 1.500 invånare, fick vi tillåtelse av ägaren till ortens biograf att använda biografen  utan kostnad. En kväll när filmen visades hade prästen skickat en bybo för att skriva ner namnen på alla som var där. Med vilket resultat? När prästen frågade efter namnlistan, svarade bybon: ”Hur skulle jag kunna skriva ner alla namnen, då nästan hela byn var där?”

Förändringens tid

Cypern hade stått under brittisk kontroll sedan år 1878. Men under ledning av ärkebiskop Makarios startade grekcyprioterna år 1950 en kampanj för ENOSIS, dvs. förening med Grekland. Sådana gemensamma band som språk och religion låg till grund för kampanjen. Den turkisktalande delen av befolkningen protesterade.

Hur som helst förekom det agitation för befrielse från det brittiska kolonialstyret. Mellan åren 1955 och 1960 försökte en organisation kallad EOKA driva självständighetsfrågan genom att genomföra gerillaattacker mot britterna. Jehovas vittnen är fullständigt neutrala i politiska frågor, men de kunde inte undvika att påverkas av vad som hände runt omkring dem.

Ett av de första tillbuden i den här kampanjen inträffade i Famagusta helt nära Sällskapets avdelningskontor. Det var en brittisk militärförläggning i närheten som attackerades. De fem missionärerna på avdelningskontoret, vilka alla var brittiska medborgare, kände sig förståeligt nog oerhört pressade.

Ett annat sådant här tillfälle var när missionärerna Dennis Matthews och hans hustru, Mavis, precis hade kommit hem till sin bostad. I samma sekund som de öppnade dörren på baksidan exploderade en bomb i grannhuset, där en brittisk militär bodde. Medan personen som hade placerat ut bomben jagades in i en apelsinlund mitt  emot missionärshemmet, bröt skottlossning ut. Snart knackade det på dörren, men eftersom missionärerna var rädda för att öppna, ropade de för att ta reda på vem som var där. Det var brittiska militärer som oroligt undrade om de som bodde i huset var utom fara.

En gång, när bröderna Rendell och Gavrielidis var i Xylophagou för att hjälpa till med förberedelserna inför kretssammankomsten, var det mycket oroligt utanför Rikets sal under församlingens Vakttornsstudium. Brittiska soldater visade sig i dörröppningen. De talade om för oss att en brittisk soldat hade dödats och att en annan hade blivit svårt skadad i utkanten av byn. På grund av det här rådde nu utegångsförbud i hela området, och de bad broder Rendell uppmana alla i lokalen att omedelbart gå hem. Nästa dag blev alla män i byn, även broder Rendell, trots  att han var britt, hopsamlade och placerade i ett taggtrådsinhägnat område för att förhöras. Naturligtvis var inte Jehovas vittnen inblandade i dödandet, så de släpptes till sist, och de fortsatte med förberedelserna för den kommande sammankomsten.

Gång på gång fick teokratiska aktiviteter ställas in med kort varsel på grund av att konfrontationerna mellan EOKA och de brittiska styrkorna ledde till utegångsförbud och andra restriktioner. Man var tvungen att hålla mötena under de ljusa timmarna på dygnet, eftersom ingen kunde vistas på gatorna efter mörkrets inbrott. Under vissa perioder måste människorna hålla sig hemma upp mot fyra dagar. Grannar var misstänksamma mot varandra, och ingen vågade säga sin mening. Men trots restriktionerna fortsatte Jehovas vittnen att trösta ärligt sinnade människor.

Slut på kolonialstyret

Kampen mot brittiskt styre på Cypern fortsatte fram till år 1960. Men så vid midnatt den 16 augusti det året blev Cypern republik och så småningom medlem av Förenta nationerna. Stora glädjescener utspelades, och grekcyprioterna kände sig äntligen fria från utländskt styre. Men var det här verklig frihet? Hur klarade sig Jehovas vittnen i den nya republiken? Låt oss se vad historien visar.

Innan året var slut hade vittnena utsatts för två bombattentat. Vem låg bakom dem? Det första attentatet inträffade i Xylophagou. Två bomber hade placerats på verandan till Rikets sal. Det var uppenbart att attentatet var riktat mot Jehovas vittnen som religiös grupp. Eftersom bomberna exploderade efter midnatt, blev ingen människa skadad, men det blev däremot Rikets salen.

 Det andra attentatet inträffade i Pentayia, där en bomb kastades in i det hus där fyra pionjärer med särskilt uppdrag bodde. Lyckligtvis var de ute i tjänsten på fältet just då. Ägaren till huset visste vem den ansvarige var och sade: ”Jag skall gå till biskopen och be honom betala skadorna. Samtidigt skall jag säga åt honom att om han vill vinna efterföljare till Kristus, så måste han göra det genom att predika som Jehovas vittnen gör och inte genom våld.”

En broder och hans familj, som hade flyttat till byn Liopetri för att hjälpa den lilla församlingen där, utsattes också för intolerans. Det var inte ovanligt med hot som: ”Vi skall bränna honom levande” eller: ”Vi måste döda honom.” Vid ett tillfälle, strax efter midnatt, omringade ett antal maskerade fanatiker broderns hem och började skjuta med pistoler. De skrek att han skulle dödas om han inte flyttade nästa dag. Eftersom polisen inte gav dem beskydd, bestämde de sig för att flytta från byn. Trots alla försök att skrämma bröderna i Liopetri finns det i dag en församling där, och bröderna byggde nyligen en ny fin Rikets sal.

En avskyvärd händelse inträffade på kvällen den 11 september 1962. Andreas Psaltis, hans hustru, Nina, och Eunice McRae befann sig i missionärshemmet i Famagusta, då maskerade män tog sig in genom ett fönster. De slog broder Psaltis, band sedan systrarna och rakade deras huvuden för att förödmjuka dem. (Jämför 1 Korinthierna 11:6.) När de hade plundrat huset, försvann de.

I december 1963 hade spänningen mellan de två stora  etniska grupperna slutligen nått bristningsgränsen. Våldsamheter utbröt. I Trachonas, en förort till Nicosia där det bodde både grek- och turkcyprioter, var striderna särskilt våldsamma. Det fanns ett antal Jehovas vittnen i Trachonas, och de hade byggt en stor Rikets sal där. Bröder som bodde utanför det oroliga området riskerade sina liv för att leverera mat till sina medtroende i stridsområdet. Sorgligt nog blev en broder, Andronikos Michaelidis, knivmördad när han skulle gå till sitt arbete.

Deras ostrafflighet prövas

År 1964 fick framför allt unga manliga vittnen sin ostrafflighet prövad. I och med att konflikten mellan grekcyprioter och turkcyprioter fortsatte, införde de styrande på Cypern en värnpliktslag. De vittnen som var i värnpliktsåldern och som blev inkallade måste fatta ett viktigt beslut. Skulle de även under påtryckning hålla fast vid det som Jesus Kristus lärde? Var de verkligen i djupet av sitt hjärta kristet neutrala? (Matt. 26:52; Joh. 17:15, 16) Skulle de fortsätta att förtrösta på Jehova av allt sitt hjärta? — Ords. 3:5, 6; Jes. 2:2—4.

Många visade sådan tro, men en del kompromissade och upphörde att vara en del av den kristna neutrala församlingen. Andra unga vittnen valde att lämna ön, vilket resulterade i att medeltalet förkunnare sjönk från 516 år 1963 till 394 år 1966. Vännerna i församlingarna kände sig ganska modfällda.

Åtgärder vidtogs för att stärka brödernas tro. Man ordnade med endagssammankomster för att ge lämpliga bibliska råd. Det här var uppmuntrande för bröderna. Men prövningarna var inte över.

 Man smider planer för att vålla skada i lagens namn

I juni 1966 riktades ännu ett slag mot Jehovas organisation. Ministerrådet lade fram ett lagförslag i parlamentet vilket i hög grad skulle kunna påverka Jehovas vittnens predikoarbete. Lagförslaget innehöll ett förbud mot proselytvärvning. I lagförslaget krävdes det att alla som besökte människor i deras hem för att värva proselyter eller som spred religiös litteratur i det syftet skulle sättas i fängelse i upp till två år och dessutom bötfällas.

Man lämnade in protester till Cyperns representanthus, och man besökte Storbritanniens och Förenta staternas representanter på ön. Ett brev från Sällskapet sändes till Förenta nationernas generalsekreterare. På grund av vädjanden från många håll har lagförslaget ännu i dag inte stadfästs.

Byggnadsprogram sätts i gång

Allteftersom arbetet med att förkunna om Riket gick framåt, växte behovet av lämpliga mötesplatser. År 1967, då det inte fanns mer än 431 förkunnare, bildade Sällskapets avdelningskontor på Cypern en byggnadsfond. Bröderna var entusiastiska över planerna.

Broder Henschels besök som zontillsyningsman i april 1968 uppmuntrade oss mycket. Vid den här tiden kom ett nytt missionärspar, Louis och Stella Kopsias, till ön. Broder Kopsias var till stor hjälp i byggnadsprogrammet genom att organisera arbetet och själv helhjärtat ta del i det på ett föredömligt sätt.

Ett viktigt steg i våra byggnadsplaner togs när vi i mars 1960 bildade en lokal sammanslutning, Jehovah’s  Witnesses’ Congregation (Cyprus) Ltd. Detta innebar bland annat att vi fick rätt att äga fastigheter.

Det första projektet var att i Famagusta bygga en rymlig Rikets sal med 230 platser. Den lokalen tjänade inte bara församlingen på orten, utan tillsammans med en angränsande gårdsplan som doldes av en väldig vinranka blev den också en plats där man kunde hålla kretssammankomster.

Sällskapets avdelningskontor stod därnäst på tur att uppmärksammas. I 20 år hade vi hyrt lokaler. Nu köpte Sällskapet en tomt i Agios Dometios, en förort till huvudstaden. Här byggde bröderna ett nytt fyravåningshus med en Rikets sal på bottenvåningen. Byggnaden överlämnades år 1969 av F. W. Franz, som då var Sällskapet Vakttornets vicepresident.

Under tiden hade en vacker Rikets sal byggts i Xylophagou, den by där den första församlingen av Jehovas vittnen på Cypern grundades i början av 1930-talet. Det hade varit mycket motstånd när de första som visade intresse för sanningen började vittna för andra. Men nu, då byborna såg hur bröder och systrar arbetade 15 timmar eller mer varje dag i tre veckor för att bygga sin Rikets sal, fanns det många som inte kunde bli annat än imponerade. I dag finns det en Rikets sal med 450 sittplatser mitt i byn. Utrymmet i och runt omkring den är så stort att man kan hålla krets- och områdessammankomster där.

Limassol, som ligger på sydkusten och är en badort och öns näst största stad, var nästa plats som fick en egen Rikets sal. Ovanpå Rikets salen byggde man dessutom ett missionärshem. När man år 1974 var tvungen att lämna  avdelningskontorets lokaler i Nicosia, ändrades delar av övervåningen så att byggnaden kunde användas av avdelningskontoret.

Även den bibliska staden Pafos har uppmärksammats. Här var tillväxten långsam i början, men på senare år har det skett en fantastisk ökning i området. Man har varit tvungen att bygga ut den ursprungliga Rikets salen, och i dag är det två församlingar som använder den.

En fin Rikets sal byggdes i Larnaca, och i Liopetri har man ersatt en monteringsfärdig lokal med en lämpligare Rikets sal för människorna i kokina choria — den röda jordens byar.

Nitiska förkunnare och pionjärer med särskilt uppdrag har arbetat nitiskt också i den vackra men oländiga nordvästra delen av ön. Det här området är känt för turister som den plats där Afrodite sägs ha stigit i land efter att ha fötts ur havet. Eftersom människorna reagerade positivt på budskapet om Guds kungarike, köpte man en tomt i Polis Chrysochous. Nu har en Rikets sal med 70 sittplatser byggts, och den är centrum för undervisningen från Gud i det området.

Vigslar och begravningar

I och med att Jehovas vittnen på Cypern under många år inte erkändes av myndigheterna som ett religionssamfund, har de haft problem i samband med vigslar och begravningar. De flesta grekcyprioter kunde bara vigas och begravas av den cypriotiska statskyrkan. Men år 1948 lämnade Sällskapets advokat på ön in en ansökan om att den brittiska kolonialmyndigheten skulle bemyndiga ett av Jehovas vittnen att förrätta vigslar. Bröderna var  verkligen glada när de år 1949 kunde läsa i den av myndigheterna utgivna tidningen att ett Jehovas vittne, Savvas Droussiotis, hade blivit bemyndigad att förrätta vigslar. Senare blev även andra bröder förordnade av myndigheterna till att utföra den här uppgiften.

Begravningar skapade också problem, eftersom ortodoxa präster ofta motstod Jehovas vittnen och vägrade att låta dem eller deras barn bli begravda på vad kyrkan betraktade som en ”helgad plats”. Det här problemet var särskilt aktuellt i städerna, där varje religionssamfund hade sin egen kyrkogård. Situationen var något annorlunda i byarna. Där täcktes kostnaderna för begravning på kyrkogården av skatten som byborna betalade. Men i vissa fall ifrågasatte prästerna denna rättighet. Det var inte lätt för bröderna att ta itu med de här problemen samtidigt som de sörjde förlusten av en familjemedlem. Problemet behövde lösas.

År 1950 beviljade myndigheterna till sist Jehovas vittnen rätten att ha sin egen begravningsplats. En broder skänkte ett markområde utanför huvudstaden för det ändamålet. Några årtionden senare, år 1989, behövdes det ytterligare en begravningsplats. Vi fick tillstånd att använda ett stycke mark i Nissou, det samhälle där Sällskapets avdelningskontor ligger. Dessa åtgärder har varit en stor välsignelse för Jehovas folk och har hjälpt dem att tillbakavisa påståendet från ortodoxa präster att ”om du blir ett Jehovas vittne kommer du att bli begravd som en hund”.

Trots att Jehovas vittnen hade beviljats laglig rätt att förrätta vigslar, försökte myndigheterna år 1971 att inskränka  den rättigheten. Vi informerades av de styrande i Nicosia att innan en vigsel kunde förrättas var de blivande äktenskapspartnerna tvungna att skaffa ett intyg från ärkebiskopen på att de inte längre var medlemmar i grekisk-ortodoxa kyrkan. Som man kunde förvänta var ärkebiskopen ovillig att utfärda sådana intyg. I praktiken betydde det att inget Jehovas vittne kunde gifta sig. Men med hjälp av några frihetsälskande ämbetsmän, som insåg att det var prästerna som låg bakom det här, blev kravet på intyg slopat.

Den internationella sammankomsten ”Guds seger”

I november 1972 besökte broder Knorr Cypern i samband med planerna för de internationella sammankomsterna ”Guds seger”. Samtidigt med sammankomsterna hade man ordnat med resor i Bibelns länder. Till vår stora glädje hade man tagit med Cypern i planerna, och i juli 1973 skulle en internationell sammankomst hållas i huvudstaden Nicosia.

Omedelbart började vi söka efter ett stadion eller någon annan lämplig plats för sammankomsten, men vi hade ingen framgång. Det berodde till stor del på att ämbetsmän och affärsmän fruktade för kyrkans reaktion. Vi beslutade därför att använda området runt en stor Rikets sal i Trachonas. Sällskapet ägde redan ett stycke mark mitt emot Rikets salen, och vi fick hyra ett angränsande markområde. Det var mycket arbete med det tak av bamburör som vi byggde över hela området för att skydda sammankomstdeltagarna mot den brännande solen. Våra bröder och systrar arbetade varje dag i över 40 graders värme för att det skulle bli klart.

 Ett av de största problemen var att få fram tillräckligt med vatten till sammankomsten. Det hade regnat mycket lite under vintern som gått, och därför fanns vatten tillgängligt bara tre dagar i veckan. Vad skulle man göra? En broder vars hus låg bredvid Rikets sal hade en brunn på sin gård. Bröderna fick gärna använda den, men han hade inte hämtat vatten ur den på länge. Hur mycket vatten skulle brunnen ge? De rengjorde den, installerade en pump och väntade sedan spänt på resultatet. Rikligt med vatten forsade fram! Men gick det att dricka? Man tog  prover, och resultaten visade att vattnet var fullt drickbart. Det var som om ett underverk hade inträffat. Vi var verkligen tacksamma mot Jehova för den här lösningen på ett stort problem!

På grund av att verksamheten runt Rikets sal ökade, förstod motståndarna snart att någonting speciellt var på gång. En morgon före gryningen vaknade brodern i huset bredvid Rikets sal av att hans sovrum lystes upp av eldsflammor. På byggplatsen brann en trave bamburör häftigt. Mordbrand! Våra fiender var på krigsstigen igen. Från och med då vidtog vi mer omfattande säkerhetsåtgärder.

Många av de sammankomstdeltagare som skulle komma till ön kunde inte grekiska, och för deras skull önskade Sällskapet att man skulle förbereda sketcher som skildrade lokala sedvänjor och invånarnas sätt att leva. Varje morgon mellan klockan åtta och halv tio, innan det ordinarie sammankomstprogrammet började, visades de här upplysande sketcherna, och alla som var där tyckte att det var mycket trevligt. Man kunde också följa med på utflykter till historiska platser med anknytning till Bibelns redogörelse.

Att få ha en internationell sammankomst på Cypern var en spännande och uppbyggande erfarenhet för bröderna på ön. Det gav dem möjlighet att personligen vara tillsammans med vittnen från många länder, och därigenom blev bröderna mer medvetna om det internationella brödraskapet. Den publicitet som var ett resultat av den ortodoxa kyrkans motstånd i samband med sammankomsten hjälpte dessutom fler människor att verkligen få upp ögonen för Jehovas vittnens verksamhet.

 1974 — ett förändringens år

Cypern var turisternas mecka. Ekonomin blomstrade. Många cyprioter tyckte att allting såg ljust ut. Men den 15 juli 1974 förändrades läget dramatiskt.

Öborna hade under lång tid varit splittrade politiskt. Bland grekcyprioterna fanns det två fraktioner som var i opposition mot varandra. På ena sidan stod anhängarna till presidenten, ärkebiskop Makarios; på andra sidan, anhängarna till den förre generalen Georgios Grivas. Han var den välkände ledaren för EOKA, och det var han som hade lett upproret mot det brittiska kolonialstyret. I en militärkupp störtades president Makarios, och många liv gick till spillo. Men det här var bara upptakten till fler tragiska händelser.

Don Rendell, som på grund av dålig hälsa hade bott i England i 14 år, återvände till Cypern år 1972 och tjänade som kretstillsyningsman. Vid den här tiden bodde han på öns nordkust, bara 6 mil från Turkiets sydkust. Så här beskriver han vad som hände:

”Jag bodde tillsammans med min kamrat Paul Andreou i byn Karakoumi, ett par kilometer öster om Kyrenia. Omkring klockan fem på morgonen den 20 juli hörde jag en kraftig explosion. Från vårt köksfönster såg jag en rökpelare stiga upp från Kyrenias hamnområde. En turkisk radiostation på ön meddelade att på grund av de instabila förhållanden som var ett resultat av den grekcypriotiska ’kuppen’ landsteg nu trupper från det turkiska fastlandet på öns norra kust för att skydda den turkcypriotiska minoriteten på Cypern. Vi förstod snart att vi befann oss mitt på en krigsskådeplats. Vi kunde räkna  till 75 helikoptrar över våra huvuden. Fallskärmstrupper släpptes ner på andra sidan bergen som omger staden. Bombardemanget från havet och luften fortsatte några dagar. När sedan turkiska trupper sent en kväll närmade sig byn, blev vi tvungna att lämna vårt hem.

Efter några dagar i bergen återvände vi hem men blev omringade av turkiska trupper. Vi blev inte ofredade. Vi undrade vad som hade hänt med bröderna i vår lilla församling i Kyrenia. Till sist fann vi broder Kyriazis’ familj — sju vittnen allt som allt — och vi var överlyckliga över att se varandra. Nästa dag, när vi satt under ett träd i deras trädgård och studerade dagens text, kom turkiska trupper. Vi blev tillsagda att gå inomhus. Snart fördes vi till Dome Hotel, som kontrollerades av FN:s trupper. Paul och jag tilläts inte att återvända hem. Tillsammans med broder Kyriazis och hans familj samt omkring 650 andra människor hölls vi kvar på hotellet i Kyrenia. Eftersom jag var engelsman, blev jag efter några dagar förd till Nicosia, eskorterades genom ingenmansland och släpptes sedan. Men våra grekcypriotiska bröder hölls kvar på hotellet i flera månader innan de släpptes. För att hålla sig andligen starka under den här tiden höll de regelbundet möten för att studera Bibeln, och de var fullt upptagna med att tala med de andra som hölls fångna på hotellet om Bibelns tröstande budskap.”

Vad blev resultatet av militäraktionen? Turkiska trupper tog omkring en tredjedel av ön i besittning. Över 200.000 människor hade blivit flyktingar, och bland dem fanns några Jehovas vittnen. Över 300 bröder förlorade alla sina ägodelar. Fyra församlingar upplöstes.  Betelhemmet hade klarat angreppet, men man kunde se märkena efter kriget. Huset hade skottskadade fönster- och dörrluckor. Vi bestämde oss för att lämna avdelningskontorets lokaler, eftersom vi värderade liv högre än egendom. Trots det försökte vi hämta en del papper och dokument från Sällskapets kontor, när striderna hade lugnat ner sig. Vi fann att soldaterna redan hade plundrat avdelningskontoret. Dörren på framsidan hade brutits upp, och en soldat hade skrivit på en av väggarna: ”Gud älskar oss inte, för vi har inte hittat något värdefullt här.”

En kommitté bildades omedelbart för att sörja för att våra bröder som var på flykt skulle få hjälp. De som inte direkt hade påverkats av kriget öppnade sina hem för sina kristna bröder. Snart fick vi förnödenheter från vittnena i Grekland och ekonomiskt bistånd från avdelningskontoret i Storbritannien. Bröderna uppskattade verkligen den omsorg som den styrande kretsen visade genom att ge hjälp i en tid av nöd. Vilken underbar enhet och sammanhållning det finns bland Jehovas tjänare!

En sammankomsthall anskaffas

På grund av att turkcyprioter flyttade från öns södra del till den norra, blev en turkisk biograf i Limassol tillgänglig för oss, och vi skrev kontrakt med den turkiske ägaren innan han flyttade. Byggnaden hade blivit illa skadad under kriget. Men bröderna arbetade hårt för att reparera taket och i övrigt göra lokalen användbar. En av församlingarna i staden kunde använda en del av byggnaden för sina möten. Biografen hade 800 sittplatser, och det fanns ett område runt omkring som kunde användas av de olika avdelningarna vid sammankomsterna. Det  hade alltid varit ett problem att få tag på en bra plats för våra sammankomster, så det här var precis vad vi behövde.

Men strax efter det att den tidigare ägaren hade dött, ville några makthavare ta biografen ifrån oss. Slutligen kom vi överens med myndigheterna om att vi skulle få använda biografen och en del av området runt omkring. Under årens lopp förbättrade vi byggnaden tills den hade den standard som en plats för tillbedjan av vår Gud, Jehova, bör ha.

När vi skaffade oss biografen, var den stor nog för alla Jehovas vittnen på Cypern. Men år 1994 planerade vi för tre områdessammankomster för att kunna ta emot alla vittnen och andra intresserade i sammankomsthallen.

En fråga om kristet samvete

Under åren 1978 och 1979 skrev en del dagstidningar om Jehovas vittnens neutrala ståndpunkt när det gällde militärtjänst. Eftersom lagen inte gjorde några undantag för vapenvägrare, dömdes många vittnen till fängelsestraff.

Sedan år 1980 har åtminstone 130 Jehovas vittnen suttit i fängelse på grund av sin neutralitet, och några har suttit i fängelse i två, tre eller fyra omgångar. Ett intressant fall är 28-årige Georgios Anastasi Petrou. Den 1 juli 1993 fälldes han för fjärde gången för vapenvägran och dömdes till sex månaders fängelse. Sammanlagt har han suttit i fängelse i två år och två månader. Tidningen Cyprus Weekly för 9 september 1993 publicerade en protest som kom från Amnesty International och som löd: ”Tyvärr finns det ingenting som hindrar myndigheterna  från att fängsla honom en femte, en sjätte och en sjunde gång. Är det inte på tiden att myndigheterna slutar trakassera honom?”

Varje vecka besöker olika äldste våra bröder som sitter i fängelse på grund av sin neutralitet för att gå igenom Vakttornet och dryfta andra uppbyggande bibliska tankar tillsammans med dem. Vi uppskattar samarbetet med fängelsemyndigheterna som har gjort detta möjligt. Bröderna ser neutralitetsfrågan som en utmaning och ett prov på deras tro och som ett tillfälle att under fängelsevistelsen få ägna mer tid åt bibelstudium. Följande ord från några av dem är kännetecknande: ”Vi är beredda att stanna i fängelset så länge som Jehova tillåter det” och: ”Vi har aldrig tidigare studerat så mycket.”

Regeringens ministrar får många protestbrev från organisationer som verkar för mänskliga rättigheter, där man ber de cypriotiska myndigheterna att lösa problemet med vapenvägran. Som ett resultat har det nyligen i ett antal tidningsartiklar krävts att myndigheterna rättar sin lagstiftning efter vad som är vanligt i Europa. I tidningen Alithia sades det till exempel den 24 januari 1994 angående vapenvägrare: ”Den här frågan måste så snart som möjligt bli avgjord i linje med Europas och FN:s förslag.”

Europaparlamentet har uppmanat medlemsländerna i Europeiska gemenskapen att ge lagligt erkännande åt dem som på grund av samvetsbetänkligheter inte gör militärtjänst. År 1993 publicerades en omfattande artikel i Cyprus Law Tribune där man bad myndigheterna på Cypern att allvarligt överväga vad länder som Sverige och Nederländerna har gjort för att klara av den här situationen.

 Nya lokaler för avdelningskontoret

År 1981 gjorde man vissa förändringar i administrationen vid Sällskapets avdelningskontor. För att sörja för behoven vid avdelningskontoret bad man Don Rendell, som då tjänade vid Betel i Grekland, att återvända till Cypern för att ta över uppgiften som samordnare i avdelningskontorets kommitté. Året därpå fick Betelfamiljen ytterligare två medlemmar. Det var det grekcypriotiska paret Andreas och Maro Kontoyiorgis, som hade tjänat som pionjärer med särskilt uppdrag i England. Eftersom lokalerna i Limassol var för små, blev Betelfamiljen överlycklig när den styrande kretsen år 1985 gav tillstånd till att bygga ett nytt avdelningskontor.

Bröderna var ivriga att börja arbetet med den nya byggnaden, men det fanns problem som man behövde ta itu  med. Var någonstans skulle man bygga? Det beslöts att man skulle använda den tomt som ägdes av sammanslutningen Jehovah’s Witnesses’ Congregation (Cyprus) Ltd. i Limassol. Under 1987 presenterades ritningar för de kommunala myndigheterna, och man ansökte om bygglov. Men så fort det blev känt att Jehovas vittnen planerade att bygga, började representanter för den grekisk-ortodoxa kyrkan att gå runt i grannskapet för att samla in underskrifter på en protestskrivelse. Till följd av den vägrade myndigheterna att bevilja bygglov. En orsak som angavs var ”att trygga den allmänna säkerheten och ordningen, som kunde äventyras om bygglovet beviljades”,  och en annan orsak var ”syftet med den föreslagna byggnaden”.

Då beslutet uppenbarligen var grundat på religiösa fördomar, drog bröderna ärendet inför rätta. Domslutet blev till Jehovas vittnens fördel. Det fastslogs att de kommunala myndigheterna inte hade ”befogenhet att vägra att bevilja bygglov av hänsyn till den allmänna säkerheten eller ordningen”. I domslutet stod det vidare: ”Den andra orsaken som angavs, nämligen ’syftet med den föreslagna byggnaden’, ... avslöjar den verkliga orsaken till att ansökan avslogs.” Det var bra att få det här ärendet avgjort i domstol.

Redan innan domstolen avkunnade sin dom hade det blivit alltmer uppenbart att det inte skulle vara förståndigt att bygga avdelningskontoret i ett område där motståndet var så våldsamt. Som genom ett under erbjöd just då en broder Sällskapet att köpa hans fastighet i Nissou, bara några kilometer från Nicosia. På en tomt på ungefär ett halvt hektar fanns det ett hus med fyra lägenheter. På baksidan av huset fanns det en trädgård med citrusfrukter och på framsidan en gård, omgärdad av blommande buskar och palmer. I huset bredvid låg Rikets sal.  Fastigheten var perfekt för avdelningskontoret. Här var det mer utrymme än vad som skulle ha varit tillgängligt i Limassol, få förändringar behövde göras, det låg centralt, och grannarna var vänliga. Den styrande kretsens utgivarkommitté gav sitt godkännande, och år 1988 köpte man fastigheten, och Betelfamiljen flyttade in i juni samma år.

Rättsliga beslut gynnar predikoarbetet

Förutom det rättsfall som rörde de planerade lokalerna för avdelningskontoret har det funnits andra tillfällen då det har varit nödvändigt att vidta åtgärder för att ”lagligt stadfästa de goda nyheterna” på Cypern. Ibland var man tvungen att överklaga till öns högsta domstol. — Fil. 1:7.

En grundläggande fråga som behövde klargöras var denna: Är Jehovas vittnen i juridisk mening ”en känd religion”? I så fall skall de behandlas på samma sätt som alla andra religioner som redan finns. I artikel 18 i Cyperns grundlag står det:

”1. Varje människa har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.

2. Alla religioner vars läror och riter inte är hemliga är tillåtna.

3. Alla religioner är lika inför lagen.”

Juridiska myndigheter har definierat en ”känd religion” som ”en religion som kan vara ’känd’ av alla; en religion vars lärosatser och principer inte är hemliga och vars gudsdyrkan sker offentligt”. Jehovas vittnen uppfyller alla dessa kriterier.

 Ändå blev Jehovas vittnen diskriminerade på utbildningsområdet. På skolornas elevrapport är det brukligt att man noterar elevens religion, men skolorna vägrade att ange ”Jehovas vittnen” som religionstillhörighet. Den här frågan togs upp med utbildningsmyndigheterna. Utbildningsdepartementet slog fast: ”Vi känner inte till att det förekommer en religion med namnet Jehovas vittnen. Vi uppfattar Jehovas vittnen som en rörelse eller organisation.”

I ett memorandum av den 16 april 1991 till utbildningsministern omprövade riksåklagaren ärendet i ljuset av Cyperns grundlag. Han framförde sedan uppfattningen att Jehovas vittnen är en ”känd religion”, så elevernas religion bör anges på elevrapporten.

Detta betänkande från riksåklagaren hade en gynnsam inverkan på andra rättsliga processer där Jehovas tjänare på Cypern var inblandade. Hans ämbetsverk utfärdade ett niosidigt memorandum där det fastställdes att förkunnarna bland Jehovas vittnen skall behandlas på samma sätt som de som tillhör de traditionella religionerna på Cypern. Vid ett tillfälle, då motståndarna ännu en gång utövade påtryckning, tjänade det som bekräftelse på myndigheternas beslut i juli 1990 angående Jehovas vittnen. Eftersom de äldste och de biträdande tjänarna i församlingarna av Jehovas vittnen var erkända som religiösa förkunnare, blev de med stöd av det beslutet undantagna från militärtjänst.

En annan händelseutveckling som påverkades av riksåklagarens betänkande gällde skatter. Den 17 juni 1992 meddelade handelsdepartementet att de hade beslutat att  Jehovas vittnens organisation skulle befrias från fastighetsskatt och att den skatt som hade betalats från år 1981 och framåt skulle återbetalas.

Naturligtvis är Jehovas vittnen på Cypern tacksamma mot de myndighetspersoner som inte har brytt sig om fördomar, utan har behandlat alla religioner lika.

Insamlandet fortsätter

I modern tid är det omkring 70 år sedan predikandet av de goda nyheterna om Jehovas kungarike nådde Cypern. Vad har uträttats sedan dess?

Från öns ena ända till den andra — i städer, byar och ute på landsbygden — har människor gång på gång fått tillfälle att lyssna till Bibelns budskap. Några av de blivande medlemmarna av det himmelska kungariket har lärt känna sanningen här. Nu samlas många fler med hopp om ett evigt liv som tillbedjare av Jehova på en paradisisk jord. I början av år 1985 fanns det drygt 1.000 som offentligt sjöng Jehovas lov på Cypern.

Men insamlandet slutade inte då. I mars 1994 fanns det 1.544 aktiva vittnen på Cypern, och 3.141 var med vid Åminnelsen. Många reagerar alltså fortfarande positivt på undervisningsprogrammet för att göra lärjungar och visar en önskan att lära sig allt som Jesus befallde sina efterföljare. Runt omkring på ön finns 16 församlingar som nitiskt tjänar Jehova. Under det gångna tjänsteåret har man särskilt bland de yngre vittnena sett fina tecken på en växande pionjäranda. I mars var totalt 295 vittnen eller 19 procent av alla förkunnarna upptagna i någon form av pionjärtjänst.

 Det har också gjorts framsteg i att öva bröderna att axla mera ansvar. Så har skett speciellt med avseende på församlingsäldste och sammankomstorganisationen.

Det krävs uthållighet från förkunnarnas sida att fortsätta att regelbundet arbeta igenom distrikten. På Cypern, speciellt på landsbygden där byborna känner varandra väl, är människofruktan fortfarande utbredd.

När kärleken till Bibelns sanningar griper tag i en ung människas hjärta, är det ibland så att hon hjälper resten av familjen att övervinna det hinder som fruktan utgör. Så var fallet med en familj med sex medlemmar (far, mor och fyra barn) som bodde i en liten by. En pionjär började studera Bibeln med mamman. Efter att ha studerat tre gånger var hon med på ett möte tillsammans med Jehovas vittnen. Men när familjen började motstå henne, slutade hon upp med att studera. Hennes nioåriga dotter grät emellertid oavbrutet tills mamman till sist gick med på att återuppta studiet. Snart började hela familjen vara med vid mötena. Den här kvinnan blev döpt år 1994. Hennes man studerar nu, och den nioåriga dottern fortsätter också att studera.

När förkunnarna troget tar del i tjänsten, fortsätter de att finna sådana ödmjuka människor. De lär sig också att uppodla Guds andes frukter. De bevisar att de lojalt stöder Jehovas suveränitet.

Verklig frihet för cyprioter med ärligt hjärta

Cyperns historia visar att invånarna har blivit styrda av utländska makter. Många cyprioter har offrat sina liv för vad de trodde var frihet. Men resultatet har inte alltid  blivit vad de förväntade. Många som tillhör den nuvarande generationen har förlorat sina ärvda jordegendomar, och i dag har de inget hopp om att få återvända till dessa. Det har också varit så för en del Jehovas vittnen. Det har inte varit lätt för dem.

Men sann frihet är inte beroende av var man bor eller vilken jordegendom man äger. Sann frihet är ett resultat av exakt kunskap om sanningen. Sådan kunskap från Bibeln gör människor fria från vidskepelse och obefogad fruktan. Den ersätter religiös intolerans med kärlek till Gud och till medmänniskor. Kunskapen visar vägen till befrielse från slaveri under synd och död för alla dem som tror på Jehova Guds föranstaltning för räddning genom Jesus Kristus. Det är de här goda nyheterna som Jehovas vittnen framhåller för alla slags människor.

Men de religiösa ledarna motstår predikandet av de goda nyheterna, precis som de gjorde när aposteln Paulus och hans medarbetare Barnabas predikade på Cypern. Genom hela vår nutida historia har Jehovas tjänare på Cypern motarbetats framför allt av den grekisk-ortodoxa kyrkan. Men vittnena har kommit ihåg det som står i Jeremia 1:19: ”De kommer helt visst att strida mot dig, men de kommer inte att få övertaget över dig, för ’jag är med dig’, är Jehovas uttalande, ’för att befria dig’.”

De är övertygade om att Jehova kommer att fortsätta att befria dem från fienderna och att han snart kommer att föra dem genom den stora vedermödan in i sin nya värld. Då kommer det som står i Mika 4:4 att vara sant i både andlig och bokstavlig mening: ”De kommer verkligen att sitta, var och en under sin vinstock och under  sitt fikonträd, och det kommer inte att finnas någon som får dem att skälva.” Det är sant att det finns cyprioter som även i dag kan sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, men de kan inte göra det utan att känna fruktan. Men på ”den kommande bebodda jorden”, som Bibeln talar om, kommer vi att kunna glädja oss åt sådana förhållanden utan någon fruktan för brottslighet, krig eller ens sjukdom och död. Det kommer att bli verklig frihet! Ja, Jehova lovar: ”Se! Jag gör allting nytt.” Han säger också: ”Dessa ord är trovärdiga och sanna.” — Hebr. 2:5—9; Upp. 21:4, 5; Ps. 37:9—11.

 [Karta på sidan 66]

(För formaterad text, se publikationen)

CYPERN

Pafos

Nicosia

Limassol

Larnaca

Xylophagou

Famagusta

Salamis

[Bilder på sidan 71]

Antonis Spetsiotis (till höger) och Andreas Christou var de första vittnena i Xylophagou

[Bilder på sidorna 72, 73]

Aposteln Paulus predikade för Sergius Paulus i Pafos trots motstånd från en trollkarl (Till vänster: Ruinerna av prokonsulns palats)

[Bild på sidan 76]

Panagiotis Gavrielidis

[Bild på sidan 79]

Nikos och Galatia Matheakis, nitiska vittnen som var kända för sin stora gästfrihet

[Bilder på sidan 80]

Några av de första Gileadutbildade missionärerna:

1. Don Rendell

2. Antonis Sideris

3. Emmanuel Paterakis

4. Antonios Karandinos

[Bild på sidan 81]

Några av de systrar som tjänade som missionärer på Cypern (från vänster till höger): Jean Baker, Yvonne Warmoes (Spetsioti), Nina Constanti (Psalti)

[Bild på sidan 86]

N. H. Knorr (andra raden, till höger) tillsammans med cypriotiska bröder och missionärer

[Bilder på sidan 87]

År 1951 hölls en uppmuntrande sammankomst i biograferna Royal och Pallas

[Bild på sidan 91]

Jehovas vittnen redo att fara ut på sitt distrikt, år 1955

[Bilder på sidan 100]

Internationell sammankomst under bambutak i Nicosia år 1973

[Bilder på sidan 107]

Sammankomsthall i Limassol

[Bilder på sidorna 108, 109]

Det nuvarande avdelningskontoret samt Betelfamiljen på Cypern

[Bild på sidan 115]

Avdelningskontorets nuvarande kommitté på Cypern (från vänster till höger): Andreas Costa Efthymiou, Andreas Kontoyiorgis, James Petridis