Global rapport

Afrika och öar i närheten

Den afrikanska kontinenten är uppdelad i många länder. Länderna är i sin tur uppdelade mellan stammar och språkgrupper. Våldsamma sammanstötningar mellan etniska grupper är inte ovanliga. Men mer än 636.000 människor ur dessa nationer, stammar och språkgrupper är förenade i tillbedjan av den sanne Guden, Jehova. De uppmanar andra att ”frukta Gud och ge honom ära”, och många reagerar positivt på denna uppmaning. — Upp. 14:6, 7.

Somliga som var djupt indragna i vidskepelse och trolldom har brutit sig loss från allt sådant för att kunna tjäna Jehova. När två Jehovas vittnen i Sydafrika knackade på en dörr, öppnade en kvinna som var klädd i full sangoma-utstyrsel (sangoma = häxdoktor). Vittnena ville snabbt gå därifrån, men kvinnan insisterade på att de skulle framföra sitt budskap. En av förkunnarna använde 5 Moseboken 18:10—12 för att visa Bibelns syn på spiritistiska sedvänjor. Häxdoktorn tackade ja till ett bibelstudium. Hon sade att om hon genom att studera Bibeln kunde övertygas  om att det var emot Jehovas vilja att vara en sangoma, skulle hon sluta.

Sedan man hade studerat kapitel 10 i boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden och jämfört med Bibeln, brände kvinnan alla attiraljer som var förbundna med trolldom och började vara med vid möten i Rikets sal. Trots att hon var lagligt gift, hade hon levt åtskild från sin man i 17 år. Hon insåg nu att hon behövde rätta till situationen. Båda makarna är nu överlämnade och döpta Jehovas vittnen.

Spännande nyheter har kommit från Malawi. Jehovas vittnen över hela världen gladde sig verkligen när de fick höra att det 26-åriga förbudet mot Jehovas vittnen i Malawi hade upphävts den 12 augusti 1993. Därefter inregistrerades Watch Tower Bible and Tract Society den 15 november 1993, och den 25 februari 1994 upphävdes förbudet mot Jehovas vittnens litteratur. Det kan noteras att Malawi Young Pioneers (MYP), som under förbudstiden hade misshandlat Jehovas vittnen så brutalt, fick sitt högkvarter förstört bara några veckor efter det att Sällskapet hade inregistrerats. Alla deras kontor stängdes, och många av dem jagades och dödades av armén. Andra flydde för sina liv till Moçambique.

Bröderna i Malawi får återigen lära sig att gå i tjänsten från hus till hus, erbjuda litteratur och sätta i gång bibelstudier. Strax efter det att förbudet mot Sällskapets litteratur hade upphävts ordnade man i april med en kampanj över hela landet då förkunnarna delade ut traktaten Vad tror Jehovas vittnen på? Mer än 1.000.000 exemplar på tre språk delades ut.

I över 30 år har den lilla skaran sanna kristna på São Tomé och Príncipe, utanför Afrikas västkust, blivit förföljda, slagna och satta i fängelse därför att de har kommit tillsammans för att studera Bibeln. Men år 1993 fick Jehovas  vittnen frihet att utöva sin religion. De kunde därför i januari 1994 glädja sig åt en tredagars områdessammankomst med temat ”Lärda av Gud” i landets finaste hörsal med modern luftkonditionering. Delar av programmet sändes till och med i radio.

Sedan Högsta domstolen i Zaire åter gett Jehovas vittnen lagligt erkännande, har det blivit möjligt att hålla områdessammankomster i landet igen. Vad har reaktionen blivit? Vid en områdessammankomst i Kinshasa i början av tjänsteåret fylldes stadionanläggningen med över 70.000 åhörare. Vid de sex första områdessammankomsterna ”Gudsfruktan” år 1994 var sammanlagt 120.127 närvarande, och antalet döpta var 1.155. Ytterligare 19 sammankomster i den här serien var planerade.

I församlingen Koumassi Prodomo i Côte d’Ivoire finns det en biträdande tjänare som är känd för att vara en mycket mild och vänlig broder. Men han har inte alltid haft det ryktet om sig. Innan han lärde känna sanningen drack han mycket, rökte, hade dåligt umgänge och löste ofta sina problem med knytnävarna. De som kände honom då intygar att det antingen var bäst att vara vän med honom eller undvika honom. Men han säger: ”Jehova förbarmade sig över mig.” Ett bibelstudium sattes i gång med honom. Han gjorde gradvis förändringar i sitt liv och blev så småningom döpt. Men hur fullständig var förändringen? En månad före sitt dop sattes detta på prov då han anfölls av några män. Han gav inte igen. Några veckor efter hans dop hände något liknande. Han bevisade återigen att han hade lagt bort den gamla personligheten som svarade mot hans tidigare uppförande, att han hade förnyats i den kraft som påverkar sinnet och att han verkligen hade tagit på sig en ny personlighet som återspeglar Jehovas ande. — Gal. 5:22—24; Ef. 4:22—24.

 Asien och öar i Stilla havet

Bland de 514.847 lovprisarna av Jehova i Orienten och på öarna i Stilla havet finns 152.343 pionjärer.

En pionjär i Japan som hade som mål att göra 100 återbesök varje månad bestämde sig för att göra återbesök också hos dem som inte hade visat intresse vid första besöket. Med det i tankarna började han föra anteckningar över alla som han träffade i arbetet från hus till hus och gjorde sedan återbesök inom sju dagar. Varje gång han gick i tjänsten från hus till hus försökte han också göra fem återbesök. Han förberedde noga vad han skulle säga och talade med full övertygelse när han framförde budskapet. Vid slutet av månaden hade han gjort 241 återbesök. Han kunde sätta i gång ett bibelstudium med en av dem han gjorde återbesök hos och som sade: ”Jag har alltid avfärdat er. Det här är första gången jag lyssnar.” Hans omtänksamhet och ihärdighet gav resultat. När månaden var slut kunde han rapportera tio bibelstudier.

Under de senaste åren har många människor, speciellt asiater, invandrat till Nya Zeeland. Koreanska och  thailändska studiegrupper har nyligen bildats, och bröderna räknar med att snart kunna bilda en kinesisk församling i Auckland, där den kinesiska befolkningen uppges ha ökat till över 50.000. Det har också rapporterats stort intresse bland kineserna i andra städer på Nordön, till exempel i Wellington och Palmerston North.

Några av dem som studerar Bibeln har haft god framgång när de följt förslaget att tala med sina släktingar om sanningen. I Tainan på Taiwan började en ung hemmafru studera Bibeln. Hon bor i en stor familj, och många i familjen var framträdande medlemmar av presbyterianska kyrkan. Eftersom hennes kyrka ofta kritiserade Jehovas vittnen för att ”angripa andra religioner”, var hon noga med att undvika att göra det. Hon koncentrerade sig i stället på att visa kristna egenskaper. För att komma till mötena var hon tvungen att köra motorcykel i 16 kilometer, men hon var regelbundet närvarande. Snart började medlemmar i familjen lägga märke till de förändringar hon gjorde i sin personlighet. Som en följd av detta och hennes taktfulla vittnande började hennes svägerska studera. Sedan gick hennes man med på att undersöka vad hon fick lära sig. Därefter började mannens yngre bror och en kusin studera. Sedan blev hennes svärmor intresserad och ville veta vad de andra i familjen fick lära sig. Den unga kvinnan vittnade därefter för sina föräldrar som bor 32 mil bort. De började studera. Den unga kvinnan, hennes man och två släktingar är nu döpta, flera andra släktingar gör fina framsteg i sanningen, och ett annat par från samma kyrka har just gått ur kyrkan och tar nu del i predikoarbetet. Jehova välsignade verkligen den unga kvinnans ansträngningar att genom ord och ett gott uppförande anbefalla sanningen till andra.

När C. T. Russell, Sällskapet Vakttornets förste president, år 1912 första gången besökte Ceylon, som Sri Lanka då kallades, var Matilda bara 12 år. Hon finns med på bilden från  Ceylon på sidan 239 i boken Jehovas vittnen — förkunnare av Guds kungarike. Hon sitter på marken som nummer två från höger. Hon tjänade senare i flera år som pionjär med särskilt uppdrag tillsammans med sin man. Trots att hon nu är 94 år predikar hon fortfarande flitigt. Nyligen hade hon varit hjälppionjär ett helt år. Hon kan gå lite med hjälp av en käpp och tar alla tillfällen i akt att vittna för grannar, vänner, släktingar, försäljare, brevbärare och andra som kommer till henne. Men den största delen av sin tjänst måste hon utföra med pennan. Hon får tag i namn och adresser genom dödsannonserna i dagstidningen och skriver till anhöriga. Hon blir mycket glad när hon får uppskattande brev tillbaka!

I Sydkorea är 31 procent av förkunnarna reguljära pionjärer, och ytterligare tusentals tar del i hjälppionjärtjänsten. En del distrikt bearbetas ofta. Men genom att helt kort säga något slående har förkunnarna nått goda resultat också i hem där människor säger att de inte är intresserade. En syster sade till en katolsk kvinna som inte ville lyssna: ”Jag vet inte vilket hopp du har, men jag” — och så pekade hon på traktaten Liv i en fridfull ny värld — ”hoppas få leva i en sådan här fridfull ny värld.” När en äldre kvinna sade att hon inte var intresserad, pekade en syster på en likadan traktat och frågade: ”Om du blev erbjuden att få leva i ett paradis som det som den här bilden visar, skulle du då inte ta emot det erbjudandet?” Båda besöken ledde till att ett bibelstudium sattes i gång. Kvinnorna började sedan vara med vid mötena och gör nu fina framsteg.

På Hawaii gör man gemensamma ansträngningar att med olika metoder kontakta människor som är svåra att nå. Man försöker nå människor som bor i hyreshus där porten är låst. Man söker upp människor på deras arbetsplats, på gatan, i parker, på stränder och på andra ställen. Det har lett till att församlingarna har fått fler distriktskort och att distrikten blir bättre bearbetade. Telefonvittnandet har burit frukt. En  syster fick på det här sättet kontakt med en ung man i flottan som bodde i ett hyreshus med låst port. Han visade intresse, och systern ordnade så att han fick en broschyr. En broder gjorde återbesök och satte i gång ett bibelstudium med mannen i boken Leva för evigt. Efter en tid började mannen vittna för sin rumskamrat och för sina kamrater i flottan. Han inbjöd dem (en åt gången) att vara med vid studiet. Efter flera veckors studium frågade mannen: ”Hur skall Jehova kunna finna alla som vill lära känna sanningen innan slutet kommer?” Brodern svarade: ”Tror du att det bara var en tillfällighet att någon kontaktade dig per telefon i ett hus där ingen obehörig kommer in, där vittnena aldrig har predikat och vid en tid då du var hemma?” Mannen tänkte en stund och sade: ”Det var intressant, för strax innan telefonen ringde hade jag undrat om det fanns något sätt att få veta vad Bibeln verkligen säger.”

Kan ett Jehovas vittne fortsätta att predika även under en långvarig sjukhusvistelse? Den utmaningen ställdes en syster inför på ön Tarawa i Kiribati i centrala delen av Stilla havet. Hon lämnade med en gång broschyren ”Se! Jag gör allting nytt” till alla medpatienter som ville ha den. En av patienterna som lade märke till att vår syster fick regelbundna besök frågade om alla som kom var hennes släktingar. När kvinnan fick veta att de var hennes andliga bröder och systrar, däribland församlingsäldste, blev hon djupt imponerad. Hon var mycket besviken över att ingen av medlemmarna i hennes kyrka hade brytt sig om att besöka henne under de tre månader hon legat på sjukhus, trots att de visste att hon var mycket sjuk. Hon bad om ett bibelstudium. Så småningom ville hennes man och mor också studera. Vår syster kunde för en kort tid lämna sjukhuset och vara med vid en kretssammankomst. Vilken glädje det var för henne när en medpatient och flera familjemedlemmar till andra patienter var med henne vid sammankomsten!

 Europa

Under det gångna året har Jehovas vittnen i de europeiska länderna, inbegripet Ryssland, som sträcker sig ända bortom Uralbergen och in i Östasien, använt 248.763.468 timmar till att förkunna om Guds kungarike. Det var 89.578 personer i den här delen av världen som blev döpta som en symbol av sitt överlämnande åt Jehova. Hur kom de i kontakt med de goda nyheterna?

Under senare år har tusentals flyktingar kommit till Belgien. Det har öppnat nya verksamhetsfält för de belgiska bröderna. I ett flyktingläger med 480 flyktingar har bröderna under de tre senaste åren lett 160 bibelstudier med människor från 43 länder. Ibland har det varit så många som tio närvarande vid studierna. Intresset har varit så stort att föreståndaren för lägret ställde i ordning ett särskilt kontor där bröderna kunde hålla bibelstudierna.

En ung katolsk flykting från Slovakien bad att få studera Bibeln två gånger i veckan. När han skrev till sin mor och  vittnade för henne, besökte hon församlingen på den plats i Slovakien där hon bodde för att se efter vad det var för sorts människor som hennes son var tillsammans med. Hon blev glatt överraskad och tackade ja till ett bibelstudium, och det gjorde också hennes dotter. Den unge mannen skrev också till sin fästmö. Hennes äldre syster försökte avråda henne från att studera, men snart studerade båda två. Den unge mannen i flyktinglägret fortsatte att skriva till sin familj, och hans brev lästes av alla familjemedlemmarna. Tio bibelstudier leds nu med hans släktingar i Slovakien.

Tålamod lönar sig — det är den slutsats en pionjärsyster i Tjeckien kom fram till. Hon berättar: ”För ett år sedan började jag studera med en ung kvinna. Under de två första månaderna var hennes intresse för bibliska frågor inte så stort, och det var svårt att få henne att koncentrera sig på studiet mer än 10 till 15 minuter per gång. Flera gånger ändrade hon dag och klockslag för vårt studium. Fastän tiden är mycket dyrbar för mig och jag ofta fick avsätta två kvällar i veckan för att leda det här studiet i bara 10 minuter, sade jag aldrig till henne att jag inte hade tid eller att studiet var alldeles för kort. Men tålamodet lönade sig. Efter två månader föreslog den unga kvinnan att vi skulle studera en halvtimme och senare en hel timme. Nu är hon med vid alla möten, förbereder sig för dem och ger kommentarer. Hon har lämnat den falska religionen och förbereder sig för dop.”

Sällskapets video Jehovas vittnen — organisationen bakom namnet är till stor nytta. Ett pionjärpar på Färöarna, som ligger mellan Island och Norge, har två videokassetter som de lånar ut. Vid ett tillfälle var 14 personer uppsatta på väntelista för att få se videon. En del som lånar den visar den för ytterligare andra. En pensionerad skollärare som har haft prenumeration på Vakttornet och Vakna! i många år lånade videon. När brodern kom tillbaka för att hämta den, var mannen mycket entusiastisk och sade att han hade visat den för  14 personer i byn. Brodern kunde emellertid inte få tillbaka videon därför att den var utlånad till en kvinna i en grannby. Brodern fick senare veta att kvinnan hade visat den för 15 personer i sin by. Under påskdagarna visade läraren den för ytterligare 6 personer. Det senaste var att videon hade lånats ut till en fiskare. Den pensionerade skolläraren lämnade den till fiskaren på det villkoret att den skulle visas för alla de 11 personerna ombord på fiskebåten.

En äldste i Finland som höll ett möte för tjänst på fältet en morgon framhöll för förkunnarna i gruppen: ”Vi vet inte vart Jehova kommer att leda oss i tjänsten i dag, men det är mycket viktigt att vi är ute i tjänsten, för då kan Jehova använda oss på det sätt han vill.” Senare, när äldstebrodern var ute på distriktet, fick han en stark känsla av att han borde besöka ett speciellt hus som de gick förbi. Hans kamrat sade att ingen bodde där, men äldstebrodern ville gå dit ändå. De träffade en kvinna som sade att hon och hennes man hade flyttat dit helt nyligen. När bröderna berättade att de var Jehovas vittnen, bad hon dem komma in, och hon förklarade att hennes man skulle komma hem vilken minut som helst. När de steg in sade hon: ”Jag bad just till Gud att han skulle leda ett Jehovas vittne till oss, eftersom vi just har flyttat till den här staden. Men hur kunde ni komma så snart? Jag bad för bara tio minuter sedan.” När hennes man kom, visade det sig att också han var intresserad, och ett studium sattes genast i gång. De gjorde snabba framsteg och döptes i maj 1994.

Att fatta ett orubbligt beslut att sätta andliga intressen före materiella angelägenheter är ett viktigt steg på vägen till kristen mogenhet. Detta visade sig vara sant beträffande Jacques, en fiskare i Frankrike som arbetar utanför en hamn i Medelhavet. Jacques hade studerat Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen endast en kort tid. Han ville vara med vid sommarens områdessammankomst, men den skulle hållas  mitt under den bästa fiskeperioden på året, en tid då de flesta yrkesfiskare arbetar dag och natt för att få in fångsten för säsongen. Dessutom hade Jacques 12 anställda på sin båt. Hur skulle han kunna förklara för dem att de inte skulle fiska på flera dagar, när det var högsäsong? Fastän Jacques fick utstå mycket hån och man sade att han var galen, stod han fast vid sitt beslut att sätta andliga intressen främst, och han var med vid sammankomsten tillsammans med sin hustru och deras två små pojkar.

Måndagen efter sammankomsten for Jacques tillsammans med besättningen ut med båten för att fiska igen. När de drog in sina nät, blev de mycket förvånade. I stället för den vanliga fångsten på omkring 300 kilo sardiner, fick de nästan ett ton fläckpageller, en mycket uppskattad fisk. Fångsten var värd fem gånger så mycket som den fångst de antagligen skulle ha fått de dagar de missade, när sammankomsten pågick! Ingen fiskare i byn kunde påminna sig att någon någonsin fått en sådan fångst!

En ung man fick kontakt med sanningen när han var på skidsemester. Fast han egentligen inte var intresserad, bestämde han sig för att gå på ett möte sedan han hade återvänt till sin hemstad i Nederländerna bara för att se vad det hela rörde sig om. Efter att ha varit med vid församlingsbokstudiet några veckor tackade han ja till erbjudandet om ett bibelstudium i boken Leva för evigt. Efter några månader började han också vara med vid söndagsmötena, men han gjorde inga verkliga framsteg när det gällde att besluta sig för att tjäna Jehova. Den unge mannen hade vuxit upp utan någon tro på Gud. Men när han såg videon Bibeln — exakt historia, tillförlitliga profetior, gjorde den ett djupt intryck på honom. Han frågade om han kunde få behålla videon ytterligare en vecka. Slutligen sade han: ”Gud existerar verkligen, och Bibeln är hans ord.” Från och med då gjorde han snabba framsteg, och han är nu ett nitiskt vittne för Jehova.

 Central- och Sydamerika

Vilket fruktbärande fält den här delen av världen har blivit i fråga om att göra lärjungar! I de här länderna leddes det under det gångna året 1.613.268 bibelstudier, och 91.126 av dem som studerade lät döpa sig.

Våra bröder i Bolivia har haft några mycket fina erfarenheter i samband med förkunnararbetet i närheten av Titicacasjön högt uppe i Anderna. När bröderna predikade i Atahuallpani, ett landsortssamhälle, och presenterade sig som Jehovas vittnen, sade många av invånarna att de var Jesu Kristi vittnen. När bröderna frågade varför de kallade sig så, svarade de med att hänvisa till Apostlagärningarna 1:8. Efter ett trevligt samtal, då också gruppens pastorer var med och många frågor togs upp, däribland den bibliska grunden till namnet Jehovas vittnen, inbjöd förkunnarna gruppen till Rikets sal i Corpa.

Flera veckor senare kom faktiskt tre av pastorerna till Rikets sal. Efter mötet talade de länge med äldstebröderna och inbjöd dem att komma till sin mötesplats för att berätta  mer om vår tro. Äldstebröderna förberedde ett symposium om ”Harmageddon”, ”De som kommer till himlen” och ”Paradiset på jorden”. Omkring 50 medlemmar av gruppen var närvarande. Efter talen sade gruppens ordförande till alla närvarande att de hade blivit ”vilseledda och att de utövade falsk religion”. Efter mötet omfamnades bröderna hjärtligt av pastorerna och flera andra. Många bibelstudier sattes i gång med medlemmar av gruppen. I skrivande stund har 25 av dem blivit döpta vittnen, och ytterligare 10 gör fina framsteg i sitt bibelstudium. Föreställ dig den glädje som den här gruppen av ärliga människor kände när de insåg att de till slut hade funnit den exakta kunskapen om Guds livgivande sanning!

I östra delen av El Salvador planerade bröderna att besöka de mest avlägsna delarna av sitt lantdistrikt för att predika de goda nyheterna. Sedan de hade gått i flera timmar längs smala stigar, uppför och nerför backar, kom bröderna fram till en liten by som de inte hade besökt tidigare. I ett hus kom en elvaårig blind pojke till dörren och lyssnade en stund. Till broderns förvåning sade pojken sedan: ”Jag är ett Jehovas vittne.” Var han verkligen det? Förkunnaren blev mycket överraskad när pojken började sjunga sång nummer 32, ”Från hus till hus”. Han kunde den från början till slut. Pojken sade att han kunde några andra sånger också och började genast sjunga sång nummer 105, ”Hylla Jehovas förstfödde!” Därefter berättade han för brodern om paradiset på jorden. Hur hade den här pojken, som bodde så avlägset, lärt sig allt detta? Jo, av en annan liten pojke som inte ens kunde läsa. Den pojkens mamma arbetade i en större stad åt en familj där alla är Jehovas vittnen, och pojken hade följt med sin mamma till mötena i Rikets sal. När de hade återvänt till den lilla byn där de bodde, berättade han för sin blinde kamrat om allt han hade hört. Den blinde pojken har  nu flyttat till en större stad där bröderna hjälper honom att göra ytterligare framsteg i sanningen.

En pionjär med särskilt uppdrag i norra Brasilien skriver att när han och hans kamrat kom till sitt distrikt, fick de veta att det fanns fyra förkunnare som måste gå en mil för att komma till mötena, därför att det inte gick några bussar under veckosluten. Pionjärerna beslöt att man skulle hålla möten i den stad där de här förkunnarna bodde. Första söndagen var 40 personer närvarande. Andra mötet var det lika många närvarande inne i huset, men utanför stod pastorn från en av stadens kyrkor tillsammans med 15 medlemmar av sin församling. De bjöds att komma in, men föredrog att stå utanför och lyssna. Pionjären berättar: ”När mötet var slut gick jag ut för att tala med dem och besvara deras frågor. Jag berättade för pastorn att jag också hade varit pastor. Han frågade: ’Hur kan du då vara ett Jehovas vittne nu?’ Jag inbjöd honom att följa med mig hem så skulle jag svara på hans frågor, och han tackade ja. Inom ett par veckor lämnade han och några från hans församling sin kyrka och började studera Bibeln tillsammans med oss.”

Till det första firandet av Åminnelsen i den staden kom 140 personer, och de infann sig en halvtimme innan mötet började. Tyvärr hade bröderna ingen ljudanläggning. En katolsk kvinna föreslog att hon skulle försöka låna ljudanläggningen från sin kyrka. När hon frågade prästen om det, sade han: ”Är det till Jehovas vittnen?” Hon svarade: ”Nej. Det är bara åtta Jehovas vittnen där. Det är de över 100 katolikerna där som behöver ljudanläggningen.” Det argumentet räckte inte. En protestantisk kvinna lade fram ett liknande förslag till predikanten i sin kyrka, men han sade: ”Inte till Jehovas vittnen!” Kvinnan argumenterade: ”Jag och de andra medlemmarna i kyrkan har bidragit till ljudanläggningen, så vi har rätt att använda den.” I och med det lät han dem  låna anläggningen. Många nya bibelstudier sattes i gång efter den åminnelsen. Alla i staden talade om hur Jehovas vittnen verkligen hjälper människor som bor isolerat.

Ett Jehovas vittne i Caracas i Venezuela åkte tunnelbana en eftermiddag och försökte få tillfälle att predika för en kvinna som satt bredvid henne. Vittnet började tala om hur samhället förändras och hur det kräver att vi anpassar oss.

Kvinnan höll med om det, men sade: ”Det är precis vad jag säger till min man, men han är så inskränkt. Han vill uppfostra våra barn på ett gammaldags sätt. Han är ett Jehovas vittne.”

Förkunnaren bestämde sig för att inte tala om att hon var ett Jehovas vittne. I stället sade hon: ”De vittnen jag känner är bra människor. Men han är kanske alkoholist?” När kvinnan svarade: ”Nej, absolut inte!”, fortsatte vår syster med att räkna upp flera saker: ”Är han narkoman?” ”Han är förstås en fruntimmerskarl som alltid kommer hem sent.” ”Lär han barnen fula ord?” ”Du måste kanske arbeta och försörja honom medan han sitter hemma.” Kvinnan svarade varje gång med ett bestämt nej och berömde ofta sin man för hans fina egenskaper. Systern sade därför: ”Då förstår jag inte. Vad är det för fel på honom?”

Kvinnan funderade en stund och sade sedan: ”Jo, det är väl det att han tar med sig barnen två timmar till mötena i Rikets sal. Men jag har sagt åt honom att inte ta med sig dem dit igen.”

”Vad talar de om på de där mötena?” frågade vittnet. Sedan undrade hon: ”Vad gör dina barn när de inte går på mötena?” Ännu en gång försökte systern hjälpa kvinnan att tänka förnuftigt: ”Tror du att det är bättre för barnen att de tittar på våld, krig, mord och omoraliska serier på TV än att de lär sig om Gud? Jag skall säga dig sanningen”, fortsatte systern.  ”Det finns många olyckliga kvinnor, karriärkvinnor, som är ute efter en man. De får ta männen som de är, med alla fel och brister. De visar sig vara alkoholister, narkomaner, lösaktiga; de smittar dem med aids och andra sjukdomar, och kvinnorna är förtvivlade. Du är gift med ett helgon. Uppskattar du honom inte? Jag förstår dig verkligen inte. Om du inte vill ha honom, tar jag honom gärna! Han är just en sådan man som jag söker. Om någon som han sade till mig: ’Följ med mig till Rikets sal’, skulle jag säga: ’Gärna’, och om han sade: ’Barnen måste följa med’, skulle jag bli glad. Uppskatta vad du har.” När kvinnan steg av vid sin station log hon och tackade systern. Vi hoppas att hon följde rådet att ta reda på vad mötena handlar om.

En erfarenhet som en syster i Paraguay hade visar att det är förståndigt att vi förlitar oss på Jehova när vi planerar att vara med vid sammankomster. Den sammankomst det gällde skulle hållas i huvudstaden, 58 mil från platsen där hon bodde. Vår syster hade fem små barn, hennes man hade lämnat henne några år tidigare, och hon hade mycket lite pengar. Trots det började hon spara så mycket hon kunde för att hon och barnen skulle kunna vara med vid sammankomsten. Men när dagen för avresan kom, hade hon ännu inte fått ihop tillräckligt med pengar till resan. Vad skulle hon göra? Eftersom hon bodde i en liten stad där människor är hjärtliga mot varandra, gick hon och hennes fem barn till busstationen. Hon förklarade för den som hade hand om biljetterna att hon och barnen behövde resa till huvudstaden, men att hon bara hade pengar till två biljetter. Hon blev glad när biljettförsäljaren sade åt henne att stiga på bussen med sin familj. När han tog upp avgiften för biljetterna, då resan hade börjat, tog han bara betalt för en biljett, hennes egen. Det var en förstaklassbuss, den dyraste i deras stad. Systern och barnen var verkligen tacksamma för att de inte gick miste om den andliga föda som gavs vid kretssammankomsten.

 Nordamerika och Karibiska öarna

Det var i den här delen av världen som Jehovas nutida jordiska organisation började framträda för mer än 110 år sedan. Här har ett omfattande predikoarbete blivit utfört, men skördens Herre har inte sagt att arbetet är färdigt än. Under det gångna året har tiotusentals människor blivit döpta i de här länderna.

En pionjär på Grenada säger att hon kände sig ganska modfälld när hon ännu en gång skulle gå på ett distrikt som hade bearbetats flera gånger under den senaste månaden. Men vad hände? Hon skriver: ”Rossell (en 16-årig pojke) såg så förvånad ut när jag besökte honom den förmiddagen, och jag undrade om han inte mådde riktigt bra. Han förklarade senare för mig att anledningen till hans förvånade ansiktsuttryck var att han inte väntade sig att hans bön skulle bli besvarad så snart. En vecka tidigare hade han nämligen bett uppriktigt att Gud skulle visa honom det rätta sättet att tillbe, och där stod jag och talade med honom om Jehova.

 Innan en månad hade gått började han vara med vid alla möten i Rikets sal. Han älskar att läsa, och efter två månader hade han läst ut böckerna ’Må din vilja ske på jorden’, ’Nationerna skall förnimma att jag är Jehova’ — hur då?, Uppenbarelsens storslagna höjdpunkt är nära!, Människans sökande efter Gud, Resoneraboken, Den största människa som någonsin levat, Årsboken för 1991 och för 1992, de flesta av de broschyrer som finns tillgängliga och de aktuella numren av Vakttornet och Vakna! ... Han döptes vid områdessammankomsten i juli det här året. Han har verkligen insett hur sanna psalmistens ord i Psalm 145:18 är: ’Jehova är nära alla som anropar honom, alla som anropar honom i sannfärdighet.’”

Det är intressant att lägga märke till att Rossell hade bott i källarvåningen i det huset i två år. Under den tiden hade varken han eller hans moster fått besök av Jehovas vittnen, trots att distriktet bearbetas ofta. Det är verkligen viktigt att vi är grundliga när vi går igenom våra distrikt.

En nyintresserad kvinna på Antigua som kom till den sista dagen av områdessammankomsten ”Gudsfruktan” ställde sin bil nära sammankomsthallens ingång. Senare på förmiddagen upptäckte hon att hon hade tappat sin portmonnä som innehöll över 2.000 karibiska dollar (omkring 5.500 svenska kronor). Hon kom ihåg att sist hon såg portmonnän var strax innan hon steg ur bilen. Hon gick tillbaka och letade på de platser där hon hade varit, och hon hörde sig för med parkeringsvakterna, men utan resultat. Systern som hade inbjudit kvinnan försäkrade henne: ”Om någon av vännerna hittar portmonnän på parkeringsplatsen eller i sammankomsthallen lämnar de tillbaka den, för Jehovas vittnen är ärliga och kärleksfulla.”

Förmiddagen därpå mindes kvinnan att det i portmonnän fanns en oinlöst check som var utställd på henne, så  hon ringde till företaget som hade skrivit ut checken. Till hennes stora förvåning sade kvinnan hon talade med: ”En man som är ett Jehovas vittne ringde just och frågade om jag visste vem du var och var han kunde få tag i dig. Han hittade din portmonnä utanför deras sammankomsthall i går.” Kvinnan är nu mer övertygad än någonsin om att Jehovas vittnen verkligen fruktar Gud.

Alla kristna, även de som är upptagna i heltidstjänsten, är skyldiga att ta hand om familjemedlemmar som är sjuka. En av våra systrar i Alaska funderade ut ett sätt att fortsätta i pionjärtjänsten trots att hennes sjuka dotter behövde hjälp och hon ständigt måste vara till hands. Det begränsade hennes tjänst på fältet till telefonvittnande. Efter att under bön ha begrundat situationen beslöt hon att hon skulle skaffa en mobiltelefon att ha med sig i tjänsten på fältet. På så sätt skulle hon kunna vara hemifrån och ändå vara anträffbar när så behövdes. Hon har varit pionjär i 28 år och är mån om att inte förlora detta dyrbara privilegium.

En syster från ön Saint Croix, som tillhör Jungfruöarna (USA), var tvungen att ta sitt nyfödda barn till Puerto Rico för sjukhusvård. En dag tog översköterskan systern till sitt kontor och sade: ”Hur kommer det sig att du har kunnat komma hit varje dag och besöka ditt barn i tre månader? Det måste bli väldigt dyrt att bo på hotell så länge. Alla de andra mödrarna kommer hit från öarna och lämnar sina barn här och måste åka hem igen.” Systern berättade för sjuksköterskan om sjukhuskommittén och förklarade att hon fick bo hos ett gift par som tog hand om henne, såg till att hon fick skjuts till sjukhuset och så vidare. Sjuksköterskan frågade om hon kände de här människorna sedan tidigare. Hon blev förvånad när systern svarade: ”Nej, men de är mina bröder.” Hela personalen var verkligen imponerad. Översköterskan sade: ”Det här är den religion världen behöver i dag.”

 Titta! Fälten är vita till skörd

När Jesus betonade vikten av den förkunnartjänst som han övade sina lärjungar i, jämförde han den med en skörd och sade: ”Titta! Jag säger er: Lyft upp era ögon och se på fälten, att de är vita till skörd.” (Joh. 4:35) Längre fram sade han till dem: ”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför ivrigt skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Matt. 9:37, 38) De här orden är verkligen passande i våra dagar.

Rapporten för det gångna tjänsteåret visar att många länder ger en rik skörd av glada lovprisare av Jehova. Bland de länder som rapporterade en ökning med 20 procent eller mer  var Albanien, Bulgarien, Ukraina, Estland, Lettland, Litauen, Angola och Moçambique.

Flera positiva faktorer har bidragit till en fantastisk teokratisk expansion i Moçambique under tjänsteåret 1994. Den viktigaste faktorn var en massiv tillströmning av återvändande flyktingar från grannländerna, främst från Malawi. Under år 1993 flyttade Jehovas vittnen motsvarande fyra hela kretsar tillbaka till Moçambique, som inte hade mer än tio kretsar i hela landet. En annan faktor var omorganiseringen av församlingar som på grund av krigsförhållandena hade varit avskurna från kontakt med organisationen. Många fler intresserade gör också framsteg mot överlämnande och dop.

I staden Milange i provinsen Zambézia hölls en kretssammankomst i november 1993. Till allas glädje reste sig 505 dopkandidater, en fjärdedel av de 2.023 närvarande på lördagsförmiddagen, för att svara på de två frågorna som talaren ställde. Med det vackra berget Mlanje inom synhåll tågade sedan den här stora gruppen, samstämt sjungande Rikets sånger, genom stadens centrum, förbi den katolska kyrkan och sex kilometer längs vägen till den närmaste floden för att där bli döpta som vittnen för Jehova.

En del fårlika människor omfattar snabbt sanningen. En missionär som nyligen sändes till Kambodja rapporterar: ”En lördag när jag förkunnade från hus till hus fick jag lämna en broschyr till en ung kvinna. Jag visade hur vi brukar leda bibelstudier och avtalade om att komma tillbaka om två dagar för att fortsätta samtalet. Efter vårt studium på måndagen berättade jag för henne om våra möten och gav henne en tryckt inbjudan. Hon tittade på den och sade: ’Vi ses i morgon.’ På tisdagen var hon med vid församlingsbokstudiet. Efter bokstudiet frågade jag henne: ’När ses vi nästa gång?’ ’I morgon?’ frågade hon. ’Javisst’, svarade jag, och vi hade vårt tredje studium på onsdagen. Efter det studiet frågade jag: ’När ses vi nästa gång?’ Hon tog fram sin inbjudan och sade: ’I morgon  på mötet.’ Första veckan studerade hon alltså tre gånger och var med vid alla tre mötena. Hon har fortsatt att regelbundet besöka mötena.”

En jämförelse mellan rapporten från Ryssland för augusti 1993 och den för juni 1994 visar att antalet förkunnare har ökat med 49 procent och antalet bibelstudier med 87 procent. De flesta nya fick individuell hjälp, men i en del områden har rätt stora grupper omfattat sanningen. En man i en stad nära S:t Petersburg fick boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden av släktingar i republiken Georgien. På grund av att den här unge mannen talade med andra om det han lärde sig, började en grupp intresserade människor träffas för att studera med hjälp av boken. På grundval av det de lärde sig förstörde de alla sina avgudabilder och gjorde förändringar när det gällde förvärvsarbetet. Sedan beslöt de att försöka få tag i Jehovas vittnen för att få hjälp med att organisera predikoarbetet i sitt område. Några pionjärer kom för att hjälpa till, och på bara fyra dagar satte de i gång 50 bibelstudier. Nu finns det 22 förkunnare där i staden. Sju är döpta, och de leder nio eller tio bibelstudier var. På ön Sachalin långt österut har människor också reagerat mycket positivt. I januari 1991 fanns det bara åtta förkunnare på ön. Nu finns där över 300 nitiska förkunnare fördelade på sex församlingar.

Varje år har avdelningskontoret i Colombia en kampanj för att grundligt täcka distriktet och med hjälp av tillfälligt förordnade pionjärer med särskilt uppdrag nå fler städer i avlägsna områden. Det här året sändes pionjärer med särskilt uppdrag till 33 städer i isolerade delar av landet, främst då till de östra lågslätterna. Området här är vidsträckt och består till största delen av regnskog med få vägar som förbinder de isolerade städerna. Trots de svåra förhållandena ledde deras ansträngningar till att 22 nya grupper bildades. I en by träffade en broder en man som sade att hans hustru tyckte  om att läsa Bibeln. Han föreslog senare att bröderna även skulle besöka hans granne. Grannen i sin tur presenterade dem för en annan familj som ville studera. Inom sex månader blev fem medlemmar av de här tre familjerna döpta, och två av dem är nu reguljära pionjärer. Flera andra släktingar och grannar började också studera. Där det för 18 månader sedan inte fanns några Jehovas vittnen, besöker nu 80 personer de offentliga föredragen i vittnenas egen Rikets sal.

I en isolerad grupp i det inre av Guyana fanns det till helt nyligen bara en döpt förkunnare, en syster. Hon har arbetat mycket hårt bland folket som är karibindianer. Gruppen har byggt en mycket trevlig Rikets sal med öppna sidor och med mer än 500 sittplatser. Den har en ljudanläggning med batteridrivna, bärbara svarsmikrofoner. På söndagarna hålls församlingsbokstudiet och Vakttornsstudiet med början klockan 8.30. På eftermiddagen hålls skolan i teokratisk tjänst och tjänstemötet. Allt måste översättas till karib, som endast är ett talat språk. För att ta sig till mötena får några gå omkring fyra mil dagen före. Innan mötet börjar sitter alla på plats, och trots att de får sitta på bänkar utan ryggstöd är det nästan ingen som lämnar sin plats. På onsdagskvällarna är det läs- och skrivundervisning i engelska med omkring ett hundra närvarande. I skrivande stund planerar fyra par att gifta sig före områdessammankomsten. Ytterligare 16 personer håller på att ordna sina förhållanden så att de också kan bli överlämnade tjänare åt Jehova.

Jehova ger verkligen sitt folk framgång. I Jesaja 9:3 har det förutsagts: ”Du har gjort nationen folkrik; du har gjort glädjen stor för den. De har glatt sig inför dig som man gläds under skördetiden.” Var vi än bor och vilka omständigheter vi än lever under, må vi alla som tjänar Jehova, den ende sanne Guden, ha så stor del som möjligt i det storslagna arbete som nu pågår med att förkunna om Guds kungarike.