Guadeloupe

TÄNK dig att du är i Västindien, på en liten ö söder om Guadeloupe. Du befinner dig i en stad på bara 6.000 invånare, där det sällan händer något spännande. Men från en båt som regelbundet transporterar människor och varor lossas i dag tonvis av järnrör och aluminiumplåt på kajen. Inom en dag flyttas denna metall till utkanten av staden och monteras ihop. En sammankomsthall med plats för närmare tusen personer uppförs. Inga skyltar behövs för att bekantgöra tilldragelsen. Alla vet att det bara finns en enda grupp som kan ordna med en sådan sammankomst här.

En vecka senare lägger så tre andra båtar till samtidigt. Hela staden ser ett tusen människor — män, kvinnor och barn — promenera från kajen till sammankomstplatsen. De bär på resväskor, tältsängar och vattenförråd. Dessa människor är Jehovas vittnen. De är i staden inte bara för att vara med vid en sammankomst, utan också för att tala med  invånarna om sanningen från Bibeln. Under årens lopp har alla på Guadeloupe och på de omkringliggande öarna ofta träffat dem.

Hur nådde sanningen från Bibeln först dessa öar? Vad slags människor bor här? Vad slags öar bor de på?

En blandning av kulturer

Karukera — Ön med de vackra vattnen — var det namn som kariberna eller karibindianerna gav Guadeloupe långt innan Columbus anlände hit år 1493. Indianerna tänkte utan tvivel på Guadeloupes många uppfriskande vattenfall och skönheten hos det vatten som omger Guadeloupe. Men längre fram skall vi berätta för dig om ett annat slags vatten som flödar rikligt på Guadeloupe i våra dagar. Vad det frambringar är till och med ännu vackrare.

Guadeloupe är i verkligheten två öar med ett antal mindre underlydande områden (Marie-Galante, Les Saintes, La Désirade, Îles de la Petite-Terre, Saint-Barthélemy och en del av Saint Martin). * På en karta ser de två huvudöarna ut som en fjäril med utbredda vingar. Västerut ligger Basse-Terre med sin bergiga vulkankedja; österut ligger Grande-Terre, en högslätt med en mosaik av mindre kullar. Öarnas skönhet förhöjs av bukter med turkosfärgat vatten, grön landsbygd och tropiska skogar med talrika vattenfall.

Människor av olika raser har kommit till Guadeloupes kuster. Aruakerna var de första invånarna; senare kom kariberna, innan några européer slog sig ner där. Först dryga 140 år efter Columbus’ sjöresa, som finansierades av Spanien, slog européer sig ner på Guadeloupe; dessa var franska  bosättare, inte spanska. Gradvis utplånade de kariberna, byggde sockerbruk och införde slavarbete.

Politiskt är Guadeloupe ett franskt departement, och under de senaste årtiondena har många fransmän kommit för att bo här. Men på huvudöarna bor till övervägande delen svarta människor, vilkas förfäder rövades bort från de afrikanska kusterna genom slavhandeln. Omkring 10 procent av befolkningen härstammar emellertid från arbetare som förts in från Indien efter det att slaveriet avskaffades på Guadeloupe år 1848. På öarna Les Saintes och Saint-Barthélemy, som är två av de sex underlydande områdena, bor huvudsakligen blancs-pays (landets vita), vilkas förfäder från Bretagne och Normandie var bland de första nybyggarna. Det finns också några libanesiska och syriska familjer som driver affärsrörelser här.

Större delen av befolkningen anses vara romerska katoliker. Men även om den indiska befolkningen är integrerade katoliker, fortsätter de att utöva hinduiska riter. Man kan se deras heliga pålar med flaggor i starka färger här och där på landsbygden. Mångas trosuppfattningar är fortfarande genomsyrade av fäderneärvd vidskepelse, som i stor utsträckning bibehålls av quimboiseurs (trollkarlar).

Folk här har vanligtvis respekt för Bibeln. De tror att den är Guds ord. Många använder i sina böner utdrag ur Psalmernas bok. Ja, man låter ofta Bibeln ligga uppslagen, ibland placerad intill ett tänt ljus, vid en psalm som man tror skänker skydd och välsignelse åt hemmet.

Blandningen av olika kulturer, afrikanska, europeiska och asiatiska, har gett upphov åt ett levnadssätt där artighet och vänlighet är rådande. Dessa goda egenskaper gör många människor angenäma att tala med och gör dem mottagliga för budskapet om Guds kungarike.

 Den ringa begynnelsen

Jehovas vittnens historia på Guadeloupe är ett gott exempel på vad Jehovas ande kan uträtta med uppriktiga och ödmjuka människor som tar emot Guds inbjudan att ”fritt ta av livets vatten”. (Upp. 22:17) Guadeloupe hade besökts av Jehovas vittnen redan så tidigt som 1936. Men på kajen till hamnen i Pointe-à-Pitre började år 1938 en del regelbundet vittnande.

Elektrifieringen av ön hade bara börjat, och man kunde se enbart ett fåtal bilar på gatorna. Hamnen sjöd av verksamhet. Båtar av alla storlekar låg förankrade där. Köpmän och deras anställda var i farten, och det var även hamnarbetare, som hanterade omfångsrika säckar, tunga packkorgar och stora tunnor. Under middagspausen hade en man för vana att sitta i skuggan på ett trappsteg, omgiven av arbetare. Han talade om Bibeln. Den mannen, som var  i 40-årsåldern, var Cyril Winston. Han var gift och var född på Dominica, en ö söder om Guadeloupe. Winston var lång, hade grå ögon och ett värdigt och trevligt uppträdande, och han talade lugnt på kreol. Han var pionjär, det vill säga heltidsförkunnare, och han arbetade också hårt för att sörja för sin familjs fysiska behov.

Condé Bonchamp var bland de första som uppmärksamt lyssnade till Cyril Winston. ”Vi arbetade tillsammans som hamnarbetare”, sade han. ”Vid middagstiden satt flera andra arbetare och jag omkring Cyril, eftersom vi tyckte om att lyssna till hans utläggning av Bibeln. Inom kort samlade han en liten krets från Dominica som arbetade tillsammans med oss, och han organiserade möten. Fem personer var närvarande.”

Som mötesplats hyrde broder Winston ett rum i René Sahaïs och hans hustrus case. En västindisk case är en byggnad gjord av bräder som spikats fast på en bjälkkonstruktion och har ett tak av korrugerad plåt. Inuti är rummen åtskilda genom skiljeväggar med öppningar upptill för luftcirkulationens skull. Röster kan lätt höras över skiljeväggarna, och på mötesdagarna lyssnade fru Sahaï därför på talen. På det viset blev både hon och hennes man intresserade av sanningen från Bibeln.

Noéma Missoudan (nu Apourou) berättar om sin första kontakt med denna krets: ”Jag blev oroad av att min man hade börjat komma hem sent vissa dagar. Jag var rädd för att han var intresserad av en annan kvinna. En kväll följde jag efter honom. Det var den 25 december 1939. Han gick in i en case i en förort till Pointe-à-Pitre. Några minuter senare steg jag in i huset. Vilken överraskning var det inte för mig att finna att jag befann mig mitt i en krets på  omkring 12 personer! Jag satte mig och lyssnade.” På det viset började hon vara med vid mötena. Eftersom det inte fanns någon elektrisk belysning där, måste var och en ta med sig ett ljus.

Svårigheter under krigstiden

Sedan Tyskland invaderat Polen, förklarade Frankrike krig mot Tyskland den 3 september 1939. Franska Västindien fick känna av verkningarna, eftersom handeln med Frankrike snart upphörde helt. År 1940 blev Guadeloupe underställt den franska Vichyregeringen, som samarbetade med nazisterna. Förbindelserna med Förenta staterna låg nere. Guadeloupe kunde inte längre exportera sin rom och sina bananer, och det kunde inte heller importera livsmedel och andra produkter. En försändelse av biblisk litteratur från New York brändes till och med på lastkajen i Pointe-à-Pitres hamn.

År 1940 började emellertid den lilla skara som brukade samlas till bibelstudium i en förort till Pointe-à-Pitre fungera som en isolerad studiekrets av Jehovas vittnen under ledning av Sällskapet Vakttornet. Den var den första på Guadeloupe.

Nitälskan tillsammans med frihet från människofruktan

Några av dem som var med vid mötena i den studiekretsen gjorde snabbt sanningen till sin egen. I september 1940 döpte därför broder Winston sju personer i La Lézarde, ett vattendrag nära Petit-Bourg. Men varför blev de döpta i ett vattendrag när det fanns så många stränder som var lättillgängliga? Bröderna ansåg att det var mera passande. Blev inte Jesus själv döpt i Jordanfloden? Vad som verkligen behövs är ju bara en vilken som helst vattensamling  där man kan bli nedsänkt. *

Dessa första lärjungar på Guadeloupe visade uppriktighet och nitälskan och var fria från människofruktan. Broder Bonchamp påminde sig den första tiden och sade: ”På söndagarna var vi ute i predikoverket. Vi hade ingen övning och mycket lite kunskap; var och en talade på det sätt som han tyckte var bäst. Övertygad om att det var mitt ansvar att omvända så många människor som möjligt ställde jag mig framför katolska kyrkan i Pointe-à-Pitre vid slutet av mässan och ropade: ’Invånare i Pointe-à-Pitre, hör Jehovas ord. ...’ Jag hade läst att det var så forntidens profeter predikade. Medan jag talade en stund, samlades en skara. Somliga lyssnade medan andra började väsnas. Polishögkvarteret låg i närheten, och min hustru och jag blev anhållna. Vi tillbringade den natt som följde på polisstationen.” Men detta avskräckte inte från vidare tjänst.

Olga Laaland, en ung man på 20 år, var en annan som inte höll sig tillbaka från att predika, när han lärde känna sanningen. Andra söndagen han kom tillsammans med  den lilla studiekretsen av vittnen gick han med dem ut i predikoarbetet. Han blev en mycket nitisk och progressiv broder, en som inte hade någon människofruktan. Eftersom han var utrustad med stentorsröst, kunde man inte undgå att lägga märke till honom.

De prov på trofasthet som dessa kristna ställdes inför inbegrep emellertid mer än offentligt vittnande.

Prov på ödmjukhet under isolering

Bröderna hade bara en begränsad mängd tryckt material för bibelstudium. De flesta av de 30 personer som var förenade med den isolerade studiekretsen av vittnen här hade inte ännu nått andlig mogenhet. Krigstidsrestriktionerna berövade dem ytterligare kontakt med Sällskapets högkvarter. Dessutom blev Cyril Winston sjuk vid den här tiden och återvände till Dominica, där han dog tre månader senare. Bröderna älskade honom, men nu tillät de att allvarliga svårigheter uppstod bland dem. De önskade tjäna Jehova, men de såg organisationen i stor utsträckning  ur mänsklig synvinkel. Broder Sahaï, i vars hem mötena hölls, ansåg att det var han som hade ansvaret för dem. Andra höll inte med om det. De inre stridigheterna nådde höjdpunkten den 29 november 1942, då flertalet, ledda av broder Missoudan, beslöt att gå därifrån och samlas på annat håll. Broder Sahaï fortsatte att hålla möten i sitt hem. Tvisterna mellan de båda studiekretsarna gällde inte läran, utan personlighetsmotsättningar.

Trots sprickan fortsatte båda studiekretsarna att predika, och människor lyssnade. På båda sidor fanns uppriktiga bröder och systrar. Men när Bibelns principer inte tillämpas, uppstår förhållanden som inte är passande för kristna. ”Det [skall] inte ... vara söndringar bland er”, lyder den bibliska förmaningen. Sträva ivrigt ”efter att iaktta andens enhet i fridens sammanhållande band”. — 1 Kor. 1:10; Ef. 4:1—3.

Under denna kritiska period lyckades broder Sahaï återupprätta förbindelsen med Sällskapets högkvarter. Sällskapet uppskattade hans strävan att göra detta och hans ihärdiga strävan att få in biblisk litteratur på ön under kriget. Genom ett brev som sändes till Guadeloupe den 16 februari 1944 förordnades broder Sahaï till grupptjänare  (presiderande tillsyningsman). Vid den tiden var han 30 år. Fastän han intog en blygsam ställning och verkade bräcklig till sitt yttre, var han en mycket frimodig och resolut man.

Sedan Sällskapet hade förordnat broder Sahaï till att betjäna församlingen, skrev man till den andra studiekretsen: ”Ni bröder där, som är separerade ... bör hädanefter förena er med honom och samarbeta med honom i att befrämja Guds rikes intressen. Liksom Kristus inte är söndrad, ... måste Kristi kropp på jorden vara förenad. ... Vi tror att er hängivenhet för Herren och Riket kommer att förmå envar av er berörda att skjuta åt sidan alla personliga känslor ni må ha i den här frågan och vänta på att Herren skall verkställa en vilken som helst dom som han anser vara nödvändig på envar som handlar orätt och att ni alla skall gå framåt i att tjäna Herren.” Men att försöka åstadkomma en försoning var inte lätt. Alla höll inte med om att broder Sahaï hade de behövliga kvalifikationerna för sitt förordnande. Fast många önskade att studiekretsarna skulle vara endräktiga, var det svårt för dem att skjuta åt sidan alla personliga känslor. Därför att bröderna saknade andlig mogenhet fortsatte splittringen ända till 1948.

År 1944 rapporterade den församling som Sällskapet erkände bara nio förkunnare.

Möten som avgjort var offentliga

För att sprida Bibelns sanningsbudskap höll vittnena föredrag direkt på gatorna under de ljumma tropiska kvällarna. Talaren talade tillräckligt högt för att bli hörd inte bara av de åhörare som hade samlats, utan också för att dra till sig de förbipasserandes uppmärksamhet. Broder Laaland tog, med sin kraftiga röst, ofta del i detta tjänsteprivilegium. Han berättar om detta: ”Efter solnedgången samlades  vi i en cirkel under ett träd eller i ett gathörn. Mitt i gruppen stod talaren; andra upplyste scenen med facklor. Programmet började med sång och bön. Själva talet varade i 30 minuter eller en timme, beroende på vad talaren hade förberett. Ämnena varierade inte så mycket, eftersom det förnämsta syftet med talen var att slå ner falsk religion.”

Som ett resultat av dessa möten fick många hjälp att lära känna sanningen. Men alla uppskattade inte talen. Under skydd av kvällens mörker kastade människor ibland sten på gruppen. Men vännerna flyttade sig ändå inte förrän mötet hade avslutats. De resonerade så här: ”Om soldater är redo att ställas inför skjutvapen i krigstid, varför skulle vi då inte vara villiga att bli träffade av några stenar för de goda nyheternas skull?” (2 Tim. 2:3) En del förkunnare fick till och med skallskador. En kväll, när en syster höll upp en stor oljelampa för talaren, missade en sten som kastades mot lampan målet och träffade i stället huvudet på en åhörare. När den personen senare dog på sjukhuset, drogs missdådaren inför rätta och fick ett strängt straff.

En broder får viss övning

År 1945 bestämde sig broder Laaland för att resa till Franska Guyana, där hans mor bodde. Det fanns ingen församling där han bosatte sig, nära Saint-Laurent du Maroni, men det avskräckte honom inte från att vittna.

I Jehovas vittnens årsbok rapporterades det senare: ”Två bröder for till Franska Guyana i januari. Medan bröderna besökte folk i Saint-Laurent, sade man dem att ’det finns en man längre uppför floden som talar likadant som ni’. Bröderna hyrde en bil för att söka efter den mannen, och där fann de mycket riktigt en man som hade kommit från Guadeloupe, och han höll offentliga föredrag. Han hade inte någon litteratur; men han höll inte tyst om Riket. Hans  största fiende var prästen, som flitigt uppmanade folk att inte höra på vad den ’tokige mannen’ hade att säga.”

Då bröderna återvände till Paramaribo i Surinam, där Sällskapet hade ett avdelningskontor, följde broder Laaland med dem. Där träffade han pionjärer som uppmuntrade honom att börja i heltidstjänsten. Han lärde sig hur man gör återbesök hos intresserade och leder bibelstudier. Medan han var i Paramaribo, lärde han sig också mycket om teokratisk organisation och hur den fungerar, och han fann att han hade mycket att lära! Efter tre månader blev han förordnad att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag och sändes tillbaka till Saint-Laurent.

Man uppodlar andens enhet

Under tiden var Sällskapet medvetet om den farliga situation som var rådande på Guadeloupe, med två studiekretsar som försökte tjäna Jehova men inte i samförstånd med varandra. År 1947 blev Joshua Steelman, en engelsktalande kretstillsyningsman, ditsänd från en grannö för att besöka församlingen i Pointe-à-Pitre. Broder Steelman välkomnades med stor glädje, och 26 vänner, tydligtvis personer från båda studiekretsarna, tog del med honom i tjänsten på fältet under besöksveckan. Men han kunde inte tala franska, och som han förklarade i sin rapport kunde bröderna inte läsa och översätta anvisningar som de fick på engelska. Det rådde en oerhörd brist på organisation. Vännerna studerade en av Sällskapets böcker tre gånger i veckan, men det fanns inga nummer av tidskriften Vakttornet. Inte desto mindre fanns det, som broder Steelman påpekade, en stark önskan att ta del i tjänsten på fältet. Men de råd han gav med avseende på en återförening av de båda studiekretsarna fick inga omedelbara resultat.

På Sällskapets begäran flyttade så broder Laaland tillbaka  till Guadeloupe år 1948. Så snart som han anlände, satte han i gång med att arbeta på försoning mellan de båda studiekretsarna. Några av vännerna var så ivriga i sin önskan att bli återförenade att de steg upp klockan 4.00 på morgonen och gick upp på en kulle för att be Jehova välsigna ansträngningarna att åstadkomma en förening. Omkring mars det året återställdes endräkten efter en brytning på mer än fem år. Medeltalet förkunnare ökade från 13 år 1947 till 28 år 1948, med ett högsta antal om 46. Det heter i Psalm 133:1: ”Se, hur gott och hur ljuvligt det är att bröder bor tillsammans i endräkt!”

Alla var likväl inte nöjda med denna återförening. Några gjorde det klart att de inte var med på den. Somliga bildade en sekt kallad ”Sions budbärare” och skrev sedan traktater och spred dem framför sina tidigare kristna bröders mötesplats. En av deras ledare köpte en motorcykel, så att han kunde följa efter Jehovas vittnen och undergräva deras verksamhet när de tog del i tjänsten på fältet. På en av dessa expeditioner kolliderade han emellertid med en oxdragen kärra lastad med sockerrör, och han dog på sjukhuset. Efter det hörde man inte mer av hans grupp.

Att uppodla andens enhet inbegrep emellertid mer än att komma tillsammans och gå tillsammans i tjänsten på fältet. (Ef. 4:1—3) I detta område var systrarna på den tiden förbjudna att bära smycken, att klippa håret eller att vara med i Rikets sal utan att ha huvudet betäckt. Detta var resultatet av att man missförstod vissa anvisningar i Bibeln. De behövde ytterligare hjälp för att helt och fullt komma i samklang med Jehovas folks världsvida sammanslutning. En del av den hjälpen kom senare år 1948, när Sällskapet sände två vid Gileadskolan utexaminerade missionärer till Guadeloupe.

 De två första missionärerna

De franska myndigheterna beviljade Kenneth Chant och Walter Evans, båda kanadensare, ett års uppehållstillstånd på Guadeloupe. Med deras närvaro blev det ökad verksamhet i församlingen. Men detta gav också upphov åt motstånd, uppenbarligen anstiftat av prästerskapet. I början av år 1949 fick de två missionärerna officiellt besked om att de omedelbart skulle lämna ön.

Deras korta närvaro hade likväl stärkt bröderna andligen. Bröderna på platsen förstod nu bättre bibliska principer, och de började göra framsteg i att tillämpa samma organisatoriska anordningar som tillämpades av Jehovas vittnen världen över.

 En församling i Desbonnes

Så småningom började sanningens säd gro också utanför Pointe-à-Pitre, den största staden på Guadeloupe. Grunden till den andra församlingen lades år 1941, då Duverval Nestor låg sjuk på sjukhuset i Pointe-à-Pitre. Där hörde han för första gången sanningen och tog emot den. Sedan han kommit hem fortsatte bröderna att besöka honom och styrka honom. En adventistpastor försökte avråda honom och sade till och med: ”Jag har tänkt att ditt hus skulle vara ett fint tempel åt Herren.” Som det nu gick, när den andra församlingen bildades, år 1948, var det broder Nestors hem som blev använt som Rikets sal. Det låg i Desbonnes, ett litet samhälle vid foten av ett berg, 26 kilometer från Pointe-à-Pitre.

Nu finns det en blomstrande församling med över hundra förkunnare i Desbonnes, som kommer tillsammans i en vacker Rikets sal, byggd år 1989.

 Nitiskt vittnande på middagsrasten

I Port-Louis, omkring 20 kilometer norr om Pointe-à-Pitre, hade Georges Moustache privilegiet att så ut mer säd av Rikets sanning sedan de goda nyheterna hade förts till honom där år 1943. Han påminner sig denna första tid och säger: ”I Beauports sockerbruk höll jag varje dag under middagsrasten ett extemporerat tal i snickarverkstaden där jag arbetade. En gammal präststuderande som trakasserade mig utmanade mig en dag: ’Om du tillber den sanne Guden, så har du här grovsmedens brinnande ässja; försök att gå på elden!’ Med en röst som ekade genom verkstaden svarade jag: ’Gå bort, Satan, eftersom det är skrivet: ”Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov!”’” — Se Matteus 4:5—7.

På söndagarna brukade broder Moustache gå till fots många kilometer för att vittna ytterligare för arbetskamrater som visade en önskan att få höra mer. Ofta var han ute i tjänsten på fältet från klockan åtta på morgonen till klockan sju på kvällen, ibland utan mat. En ledare för en liten grupp adventister i Port-Louis hörde till dem som broder Moustache besökte varje vecka, och han blev snart ett Jehovas vittne. Andra tog också emot sanningen, bland dem Daniel Boncœur, som ännu fortsätter troget, och Alfred Cléon, som tjänade troget som äldste fram till sin död i augusti 1993.

Sanningens vatten flödar i Basse-Terre

Under 1940-talet började sanningens vatten flöda, först något lite och sedan rikligt, i Basse-Terre, Guadeloupes administrativa huvudstad. När snickaren Eugène Alexer var i Pointe-à-Pitre, hörde han Cyril Winston förklara bibliska sanningar. År 1948 tog familjen Alexer ståndpunkt för den  sanna tillbedjan. Regelbundna möten hölls i deras hem i Basse-Terre. Ett år senare slöt sig en ung man, som hette Verneil Andrémont, till dem. Varje söndag reste antingen broder Missoudan eller broder Moustache — och senare broder Laaland — med buss de 60 kilometerna från Pointe-à-Pitre till Basse-Terre för att hjälpa de intresserade där. Deras ansträngningar blev belönade. Nu, omkring 45 år senare, blomstrar åtta församlingar i det området: tre i Basse-Terre, en i Gourbeyre, två i Baillif och två i Saint-Claude.

I staden Moule, på östkusten av Grande-Terre, bildades en liten studiekrets sedan en broder från Pointe-à-Pitre begett sig dit för att vittna. Familjen Ruscade var bland de första i den trakten som tog ståndpunkt för sanningen, och  möten hölls i deras hem. Anasthase Touchard, den förste i den studiekretsen som blev ett vittne, visade sig senare bli en mycket hängiven äldste, och han tjänade som sådan till sin död år 1986. Fem församlingar, var och en på mer än hundra förkunnare, är nu verksamma i det området.

En präst lockar åtskilliga åhörare

Sedan en patrull på omkring 20 förkunnare hade använt en söndagsförmiddag år 1953 till att vittna i samhället Lamentin, i nordöstra Basse-Terre, höll de ett offentligt föredrag på samhällets torg, vid vilket också katolska kyrkan låg. Efter en inledande sång började man den bibliska framställningen. Rasande över detta smällde prästen igen de stora kyrkportarna i en strävan att dränka talarens röst. Till följd av det våldsamma smällandet bröts emellertid en staty loss från väggen och slogs sönder framför kyrkan. Med fördubblat raseri började prästen ringa i alla kyrkklockorna. Många kom springande. Somliga blev upprörda över prästens uppförande. Det var omöjligt att fortsätta talet på det stället, men en butiksägare inbjöd talaren att hålla föredraget framför hans hus. Detta skedde med gott deltagarantal.

Nu blomstrar tre församlingar, var och en med mer än hundra förkunnare, i det området. Där har vi också byggt vår rymliga sammankomsthall.

Ungdomar följde prästernas exempel och försökte också störa våra offentliga föredrag. Under ett tal som hölls på landsbygden nära samhället Sainte-Rose omringade en grupp katolska pojkscouter talaren och det lilla antal andra Jehovas vittnen som var närvarande. En del började blåsa i sina horn, och andra slog på botten av stora kokkärl av järn för att dränka talarens röst. Léonard Clément försökte  inte överrösta oväsendet; i stället mimade han bara sitt tal, när han fortsatte, och använde gester och läpprörelser. Inom kort tröttnade pojkscouterna och gick sin väg. Vår broder fortsatte då sitt tal. I det området uppodlades också intresset steg för steg, och nu finns det tre församlingar där.

Slutet på en epok

Dessa offentliga utomhusföredrag på Guadeloupe är nu något som hör det förgångna till. Efter det att kravaller brutit ut vid politiska möten förbjöd myndigheterna år 1953 alla offentliga utomhusmöten och även begagnandet av högtalare utomhus. Från och med den tiden har bröderna måst finna andra ställen för att hålla möten.

Från 1938 till 1953 hjälpte oss offentliga tal utomhus att avge ett mäktigt offentligt vittnesbörd. Förkunnarna var modiga och ivriga i att understödja denna verksamhet. De flesta av dem gick till fots till mötesplatserna; andra tog sig dit två och två på en cykel. När de hade några pengar över, hyrde de en buss för dagen. Av 100 förkunnare hade då bara en enda en bil, en gammal Ford.

1954 — ett minnesvärt år!

När broder Knorr, Sällskapets dåvarande president, och hans sekreterare, Milton Henschel, var på återresa från Sydamerika i början av år 1954, landade deras plan på flygplatsen i Pointe-à-Pitre. Det var mycket tidigt på morgonen, men bröder från platsen var till hands för att möta dem. Broder Knorr försäkrade dem att fler missionärer skulle sändas så snart som möjligt för att hjälpa dem.

Hans löfte uppfylldes inte långt därefter. Den 17 mars 1954 steg två passagerare av ett plan som landade på flygplatsen i Pointe-à-Pitre. Men ingen var till hands för att  möta dem, eftersom flyget var mycket försenat. Polisen erbjöd sig emellertid att föra de båda till broder Laalands kemtvätt. Dessa resenärer, bröder som nyligen blivit utexaminerade från Gileadskolan, var från Frankrike. Det var Pierre Jahnke, en lång broder, och Paul Touveron.

Några dagar efter det att de båda missionärerna hade landat anlände broder Henschel. Under tiden låg Sällskapets missionärsbåt Faith i hamnen, och besättningen var flitigt upptagen med att göra anordningar för en sammankomst som skulle hållas i en skola på platsen med början den 26 mars.

 Det rådde en glad stämning när programmet började, även om bröderna var en aning spända, angelägna om att allt skulle fungera smidigt. Efter några tal och demonstrationer hängde man upp en provisorisk filmduk. Sedan såg de för första gången Sällskapets film ”Den nya världens samhälle i verksamhet”. Med egna ögon kunde de se tydliga bevis som styrkte dem i deras övertygelse om att detta är Guds organisation. Alla de närvarande blev djupt rörda när de såg hur organisationen fungerar i frid och endräkt. Systrarna lade också märke till att deras kristna systrar i andra länder bar smycken, fastän inte i övermått. De som var med vid sammankomsten blev dessutom uppmuntrade när de fick veta att det fanns två missionärer bland dem, bröder som hade blivit sända av organisationen och vars föredöme i Jehovas tjänst skulle stärka församlingen. Hänförelsen var stor den kvällen — alltför stor för den presiderande tillsyningsmannen i församlingen i Pointe-à-Pitre, Clotaire Missoudan. Han gick hem, och på natten dog han i sömnen utan att hans hustru märkte något förrän på morgonen.

På sammankomstens andra dag tillkännagav broder Henschel att Sällskapet Vakttornet hade upprättat ett avdelningskontor på Guadeloupe. Det skulle sörja för predikandet av de goda nyheterna på Guadeloupe och Martinique. Pierre Jahnke blev förordnad att vara landstjänare. Den mera direkta organisatoriska vägledning som det rådde så stort behov av på dessa öar kunde nu ges.

Efter sammankomsten började de två missionärerna arbeta. De hyrde ett litet trähus där avdelningskontoret skulle inrättas. Senare köpte Sällskapet en anspråkslös paviljong vid stadsparken i Raizet, där avdelningskontoret  fungerade till december 1966. Förutom att broder Jahnke skötte arbetet vid avdelningskontoret, tog han del i tjänsten på fältet i Pointe-à-Pitre och använde så mycket tid som möjligt tillsammans med vännerna. Under tiden besökte broder Touveron församlingar och isolerade förkunnare som kretstillsyningsman, tills han efter omkring ett år fann det nödvändigt att återvända till Frankrike.

Hjälp från ett flytande missionärshem

Uppskattningen av Jehovas organisation stimulerades genom de periodiska besöken av missionärer som färdades från ö till ö med båt. I omkring ett årtionde hade Sällskapet båtar som tjänade som flytande missionärshem i Västindien. Först var det en 18 meter lång skonare som hette Sibia, och senare ersattes den av en större båt, Light. En  22 meter lång båt med två propellrar som hette Faith användes också. Även om missionärerna ombord på båtarna talade engelska (och de flesta av förkunnarna på Guadeloupe inte gjorde det), blev deras besök mycket uppskattade. Förkunnarna här minns fortfarande dessa missionärers nitälskan, när de arbetade tillsammans med förkunnare på orten och ägnade hela dagar åt tjänsten på fältet.

Vid sitt sista besök, ombord på Light år 1956, tillbringade missionärerna tiden 26 juli till 7 augusti med att predika på öarna Marie-Galante och La Désirade. På Marie-Galante visade de filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet”. En person bland åhörarna sade: ”Om ni hade gett mig tio tusen franc, kunde ni inte ha gjort mitt hjärta så glatt som det är i kväll!”

Pionjärer sända från Frankrike

Goda framsteg gjordes på Guadeloupe och i dess underlydande områden. För att få arbetet att gå framåt sände Sällskapet två pionjärer till från Frankrike. Nicolas och Liliane Brisart  anlände i december 1955. Broder Brisart är till sin läggning både dynamisk och jovialisk. När de kom, blev de anvisade Pointe-à-Pitres tättbefolkade förorter.

På det distriktet bor många människor i trähus som vart och ett vilar på fyra stenar för att golvet skall hållas omkring en halv meter över marken. Alla husen står mycket nära varandra. Medan broder Brisart gjorde några besök där en dag, råkade han ut för en olyckshändelse som fortfarande har löjets skimmer för honom. Han erinrar sig: ”Jag följde med min hustru till ett bibelstudium som hon höll med en äldre dam, men hennes trähus tycktes vara äldre än hon själv var! Inbjuden att stiga på gick jag mot mitten av det lilla rummet, då helt plötsligt golvet gav vika och jag föll igenom det! Jag bad tusen gånger om ursäkt, men den stackars kvinnan var långt mer förlägen.”

Broder Brisart och hans hustru bearbetade det distriktet i omkring åtta månader och skickades senare ut i kretsverksamhet. År 1958 blev de inbjudna till den 32:a klassen vid Gileadskolan, varefter de återigen blev förordnade till Guadeloupe. När broder Jahnke gifte sig och bildade familj år 1960, blev broder Brisart landstjänare. Han tjänar fortfarande som samordnare i avdelningskontorets kommitté, och broder Jahnke, som stannade kvar på Guadeloupe, tjänar tillsammans med honom i den kommittén.

Motstånd för med sig ett trosprov

På grund av religiöst motstånd, som tidvis varit verkligt elakartat, har många bland dem som tagit emot sanningen såsom den står i Bibeln måst ta ståndpunkt under mycket svåra omständigheter. Flora Pemba var en av dessa. Tillsammans med sin man hade hon börjat undersöka  Bibeln. Men när en del grannar började utöva påtryckningar på dem, upphörde mannen, som drev en liten speceriaffär, med att studera av fruktan för att förlora sina kunder. Men hans hustru fortsatte och gjorde goda framsteg andligen. Atmosfären i hemmet blev mycket spänd. Mannen hotade till och med att döda sin hustru. Sedan hon upptäckt en stor kniv under hans kudde, begav hon sig i väg, flydde 16 kilometer genom tropisk skog och bananplanteringar och sökte skydd hos en av Jehovas vittnens familjer. Under tiden som hon höll sig gömd för sin man beslöt hon sig för att bli döpt och sade: ”Om jag måste dö för min tro, vill jag bli räknad bland Jehovas tjänare!” En morgon före soluppgången år 1957 blev hon därför döpt i havet.

Trots sina ansträngningar till försoning förlorade hon sin köttsliga familj. Men i överensstämmelse med Jesu löfte i Matteus 19:29 fick hon en stor andlig familj. Denna trogna syster  började i heltidstjänsten, och hon är fortfarande pionjär i Lamentin mer än 30 år senare!

En oförglömlig sammankomst

När den internationella sammankomsten ”Guds vilja” hölls i New York, år 1958, var delegater från 123 länder och ögrupper närvarande. Bland dem var 19 vittnen från Guadeloupe. Vad de såg och hörde vidgade deras uppskattning av den teokratiska anordningen. Verneil Andrémont, som var en av dessa delegater, sade: ”Den sammankomsten öppnade mina ögon. Jag förstod hur saker och ting måste göras.” Landstjänaren, som uttryckte hela gruppens allmänna känslor, skrev: ”Hur vidöppna var inte våra ögon för att registrera allt vi kunde se och våra öron så att vi kunde förstå! Det är inte landets enorma storlek som är överraskande när man kommer från en av de små karibiska öarna, inte de väldiga byggnader som sträckte sig högt upp i luften och inte heller den förvånansvärt livliga trafiken på gatorna, utan att vi inför våra ögon hade den förbluffande  synen av stora skaror, ja, alla bröderna och systrarna från jordens fyra hörn som fridfullt och endräktigt tillbad den ende sanne Guden. Två väldiga stadion var fyllda av dem!”

Den sammankomsten påverkade våra bröders liv, även i vad somliga må betrakta som små angelägenheter. Léonel Nestor, till exempel, en 78-årig broder, vars hus användes som Rikets sal, ansåg att han behövde måla det så att det bättre kunde representera Jehovas organisation. Följden blev att Rikets sal var det första huset som blev målat i hans samhälle.

Ringa början i Anse-Bertrand

Fram till år 1958 hade inte många av invånarna i samhället Anse-Bertrand, på nordspetsen av Grande-Terre i Guadeloupe, haft tillfälle att höra budskapet om Guds kungarike. Men det året visade Marc Edroux en bibel för  Donat Tacita, en vän som var bagare, och sade: ”Den här boken är Guds ord!” Båda var de utövande katoliker. När en gårdfarihandlare längre fram erbjöd Donat en bibel, köpte han en åt sig och började läsa den. Trots att han inte kunde läsa franska så bra, gjorde han bruk av en ordbok. Han inbjöd också sin vän Marc Edroux att komma hem till honom, och de båda tillsammans med Donats hustru läste och försökte dryfta Bibeln på onsdagar och lördagar.

Ivrig att förstå mer sökte Donat efter mannen som hade sålt Bibeln till honom, men utan framgång. Men en av grannarna sade att han hade en kusin, Georges Moustache, som var ett av Jehovas vittnen och som med glädje skulle hjälpa honom. På grund av vad Donat fick lära sig av sin granne om Jehovas vittnen, besökte han till och med somliga människor för att vittna för dem, eftersom han inte ville att hans tro skulle bli en död tro. — Jak. 2:26.

När Donat omkring ett halvt år senare hörde av sin granne att Jehovas vittnen skulle hålla en sammankomst nära Pointe-à-Pitre, bestämde sig han, hans hustru och Marc Edroux för att vara med och bli döpta. Fram till dess hade de aldrig träffat något Jehovas vittne. När de kom fram, välkomnade vittnena dem. De tre förklarade sin önskan att tjäna Jehova och bli döpta. Bröderna ställde vänligt några frågor till dem och förklarade sedan att de behövde ett bibelstudium innan de kunde bli döpta. De kände sig rörda av den varma, broderliga stämningen vid sammankomsten. De återvände till Anse-Bertrand styrkta och fyllda av beslutsamhet. Där gjorde de snabba framsteg i bibelstudiet, och omkring ett halvt år senare blev de döpta.

 De delade ivrigt med sig av sanningen från Bibeln åt andra i samhället. Men det rådde starkt motstånd där. Då broder Brisart besökte dem som kretstillsyningsman, gjorde den katolske prästen där allt som stod i hans makt för att hindra honom från att få stanna. Donat hade hyrt ett rum, där kretstillsyningsmannen och hans hustru kunde bo. Men efter tjänsten på fältet den första dagen av deras besök ingrep prästen och krävde att nyckeln skulle återlämnas. När han misslyckades med detta, gick han till husets ägare och hotade med att bannlysa hans mor om han inte ordnade med att få nyckeln tillbaka. När den stackars kvinnan hörde detta, svimmade hon! Dagen därpå gjorde prästen ett nytt försök, genom en advokat, men utan framgång, eftersom en sådan sak var olaglig. Under det besöket av kretstillsyningsmannen träffade man på ett antal får, och bibelstudier sattes i gång. Några månader senare, i början av år 1960, hölls en kretssammankomst i det samhället för att ett ytterligare vittnesbörd skulle avges. Då dopet hölls, begav sig mer än 500 människor från samhället ner till stranden för att se på. Inget arbete från hus till hus utfördes den dagen. Alla Jehovas vittnen var nere vid stranden, omgivna av en grupp som ville veta mer om vittnena och det budskap de predikar.

Sedan dess har två församlingar bildats i Anse-Bertrand. Donat Tacita har tjänat som pionjär med särskilt uppdrag i 22 år och är en äldste i Anse-Bertrand.

En tjuv söktes — ett får hittades

En dag i början av 1960-talet besökte en polis missionärshemmet i Le Raizet. Han gjorde förfrågningar om en stöld som hade begåtts i grannskapet. Broder Brisart och hans hustru var hemma, och de utnyttjade tillfället att  vittna för konstapeln. Sedan mannen lyssnat, frågade han: ”Hur kan jag få tag i en bibel? Har ni någon adress som jag kan skriva till? Det ni talar om är mycket allvarligt och ger mig något att tänka på!” Han fick omgående en bibel tillsammans med en del annan litteratur. En vecka senare skrev han ett brev med många frågor. Snart hölls ett bibelstudium två gånger i veckan.

När broder Brisart berättade om resultatet, sade han: ”Även om den polisen inte fann tjuven, fann vi med Jehovas oförtjänta omtanke ett får!” Denne före detta polis är nu en äldste i en av församlingarna i Pointe-à-Pitre.

 Vi hittar en plats för sammankomster

När organisationen växte på Guadeloupe, fanns det ett problem som måste lösas. Var kunde vi få tag på lokaler att hålla våra sammankomster i? I mer än tio år hade vi använt såväl en privatskola i Pointe-à-Pitre som konsertsalarna i staden Abymes och i Capesterres kommun. Men dessa lokaler hade blivit för små för oss. Vi måste försöka med något annat.

Närmast intill broder Laalands kemtvätt fanns en  obebyggd tomt. Ägaren ställde den vänligt och kostnadsfritt till vårt förfogande för vår kretssammankomst i slutet av december 1964. Inom några dagar reste vi en träkonstruktion med stolpar nerslagna i marken som upptill var hopfogade med bräder. Över dessa bredde vi ut presenningar som taktäckning. Sidorna var helt öppna, och därigenom var det lätt att komma till sittplatserna. De inhemska brödernas glädje och flit när de arbetade var en källa till stor uppmuntran för de vittnen som kom för att hjälpa till. Och vilken glädje att ha närapå 700 närvarande — ett nytt rekord! Det var tydligt att vi behövde våra egna lokaler för framtida sammankomster.

Bröderna utformade en unik byggnad i det att de använde stålrör till stomme och aluminiumplåt till taktäckning. Det fanns utrymme för 700 sittplatser i den. Och hela ”sammankomsthallen” var flyttbar! Det fanns omkring 450 förkunnare på Guadeloupe på den tiden, så vi ansåg att det borde finnas gott om utrymme.

Byggnaden användes för första gången vid en sammankomst i närheten av Basse-Terre, i januari 1966. När tiden kom för det offentliga föredraget, trängdes en entusiastisk skara på 907 personer i och omkring sammankomsthallen för att höra. Den var redan för liten! Under de år som följde har vi måst utvidga den gång på gång.

Kretssammankomsterna inföll ofta i november, en regnig månad. På grund av det dåliga vädret var det ofta mycket gyttjigt, och vi lärde oss att det var förståndigt att komma utrustade med högskaftade stövlar! Vi valde vanligtvis ett veckoslut när det var fullmåne till sammankomst, så att vännerna kunde återvända hem på kvällen med hjälp av naturligt ljus. Månskenet gjorde det också lättare att  montera ner en del av byggnaden omedelbart efter sammankomstens avslutningssession.

Att vi kunde flytta vår lokal och därigenom hålla våra sammankomster på vilken ort som helst på vårt distrikt hade en utomordentlig verkan på de goda nyheterna på Guadeloupe. Att dessutom montera upp och ta ner hallen tre gånger om året gav våra bröder tillfälle att lära sig att arbeta tillsammans och uppodla självuppoffringens anda. Det var inget tvivel om att Jehovas välsignelse vilade över denna anordning!

Ett levnadssätt som var annorlunda

När Armand och Marguerite Faustini flyttade från Frankrike till Guadeloupe år 1963 för att hjälpa till med tjänsten, fann de att livet här var lite annorlunda. Till att börja med blev de överraskade när den besökte, utan att komma till dörren, helt enkelt ropade: ”Stig in!” Människor levde under enkla förhållanden och hade inte mycket pengar men var ofta glada över att få byta frukt och grönsaker mot biblisk litteratur. När Faustinis var ute i tjänsten på fältet, fann de därför ibland att de förutom litteratur också bar på bananer, mangofrukter, jams och ägg.

De blev förordnade till att utföra kretsverksamhet, och broder Faustini påminner sig: ”Vännerna välkomnade oss mycket hjärtligt, men i fråga om punktlighet hade de mycket att förbättra. På landsbygden hade de flesta inget armbandsur, utan fastställde tiden genom att titta på solen. Följden blev att mötena ibland började så mycket som en timme för sent. Årstidsväxlingarna beredde oss ännu fler överraskningar i det avseendet!”

 En del hjälp åt Marie-Galante

Samma år som Faustinis kom till Guadeloupe fick ön Marie-Galante, omkring 40 kilometer söder om Pointe-à-Pitre, ett särskilt vittnesbörd. Broder Faustini och en grupp på 16 hjälppionjärer tillbringade en hel månad där och vittnade för öns 14.000 invånare. Sällskapets film ”Den nya världens samhälle i verksamhet” visades flera gånger där den månaden. Några år senare skickades sedan pionjärer med särskilt uppdrag för att vittna på den ön. Två av dem, Frédéric Ferdinand och Léo Jacquelin, stannade kvar där och bildade familj.

 För att understödja pionjärerna med särskilt uppdrag på Marie-Galante bestämde vi oss för att transportera vår sammankomsthall till ön i april 1969 och hålla en sammankomst där. Kretstillsyningsmannen, broder Faustini, rapporterade: ”Det har varit en enastående sammankomst. Föreställ er folks förvåning i Grand-Bourg, en liten stad på 6.000 invånare, när de bevittnade ’invasionen’ av tusen vittnen som steg i land från tre båtar, var och en med en 20 liters vattendunk i handen! Under den torrperioden var det ont om vatten, och öborna uppskattade att besökarna förde med sig något vatten och därigenom sparade på vattenförrådet. Det var första gången de hade sett en sådan syn — en ändlös rad av människor som gick från hamnen genom staden till sammankomstplatsen. Alla invånarna på ön fick besök av vittnena, i en del fall flera gånger under samma förmiddag. Under några dagar hade  de tillfälle att lära känna och uppskatta Guds organisation.” Nu finns det tre församlingar på Marie-Galante.

Efter omkring tio år blev broder och syster Faustini tvungna att åka tillbaka till Frankrike. Senare kunde de återvända till Karibien, och broder Faustini tillhör nu kommittén vid avdelningskontoret på Martinique.

Sanningens vatten når La Désirade och Les Saintes

Efter det sista besöket av Sällskapets båt Light, år 1956, hade föga vittnande utförts på La Désirade, en annan av Guadeloupes underlydande öar. Men år 1967 förordnade Sällskapet Médard och Turenna Jean-Louis, pionjärer med särskilt uppdrag, att tjäna där. Ön, som är 11 kilometer lång och 2,4 kilometer bred, var till större delen ofruktbar och hade inget rinnande vatten, men 1.560 människor bodde där, och de behövde få tillfälle att höra budskapet om Guds kungarike. Från år 1969 till år 1972 verkade ytterligare två pionjärer med särskilt uppdrag där. En annan pionjär med särskilt uppdrag, Jacques Mérinon, höll ut i sin tjänst där från år 1975 till år 1988 trots de svåra förhållandena.

Efter många år upprättades en liten församling. Läkaren Henri Tallet, med familj, verkade där år 1987. Med hjälp av många bröder, särskilt bröderna från Moule och Saint-François, ordnade han med att det byggdes en Rikets sal.

Två år senare härjades La Désirade av orkanen Hugo. En broder konstaterade: ”Rikets sal blev svårt skadad. Men vännernas kärlek hjälpte oss, och snart fick vi vad som var nödvändigt för att reparera lokalen och förkunnarnas skadade hus. Vi var de första på ön som satte i gång med att reparera, samtidigt som vi fortsatte predikoverket,  och folk på distriktet lyssnade välvilligt på oss. Sedan dess blir vi bättre mottagna när vi predikar.”

Tretton kilometer från Basse-Terre ligger ön Les Saintes, som har 3.000 invånare. Från september 1970 var två pionjärer med särskilt uppdrag, Amick Angerville och Jean Jabés, förordnade där. Mycket tålamod krävdes, men till sist, år 1980, bildades det en liten församling, och nu finns det 18 förkunnare.

Saint Martin får höra de goda nyheterna

Norra delen av Saint Martin, som ligger omkring 250 kilometer nordväst om Pointe-à-Pitre, är också ett av Guadeloupes underlydande områden. Ön är till hälften fransk och till hälften nederländsk, men i allmänhet talar man engelska. Oavsett vilket språk individerna använder behöver de emellertid få höra de goda nyheterna.

I början av 1940-talet lärde Georges Manuel, som var född på Saint Martin, känna sanningen medan han var på Guadeloupe. År 1949 ankrade Sällskapets båt Sibia utanför Saint Martin för första gången, och besättningen gick i land för att tala med människorna om Bibeln. Därnäst blev Georges Dormoy och Léonce Boirard, hamnkaptenen, döpta. År 1953 fanns det sex förkunnare på ön.

Bland dem som tog emot litteratur var Charles Gumbs, fast han inte var någon särskilt religiös person. Men när han läste Vakttornet, blev han övertygad om att han hade funnit den sanna religionen. Han delade med sig åt sin bror Jean och sin syster Carmen vad han hade lärt sig. Sedan Carmen Gumbs hade studerat någon tid, gick hon och hennes dotter Léone Hodge till missionärshemmet klockan sju en morgon och bad om att få bli döpta. Övertygad om att de visste vad de gjorde kallade brodern som var till  hands på en annan broder, och dopet ägde rum före frukost!

De hade verkligen förstått vad överlämnandet åt Jehova innebär. Året därpå, 1959, började Léone ägna sig åt heltidstjänsten, följd lite senare av sin mor. Trettiofem år senare är dessa två trogna systrar fortfarande pionjärer med särskilt uppdrag.

En församling på Saint Martin

Med tiden började ett betydande antal haitier flytta till Saint Martin för att arbeta där. En del av dem tog emot sanningen, och år 1973 bildades en fransktalande församling. Två pionjärer med särskilt uppdrag, Jonadab och Jacqueline Laaland, hjälpte till med att bygga upp den församlingen tills de for till Gileadskolan.

År 1975 inträffade någonting som blev en verklig vändpunkt för Rikets verk på Saint Martin. Den 13 och 14 februari hölls en sammankomst på Marigots fotbollsplan. Delar av vår flyttbara sammankomsthall hade förts dit med båt för att tjäna som tak. Denna sammankomst gjorde ett mycket starkt intryck på många av öborna. Den hjälpte dem att inse att den handfull vittnen som fanns på deras ö var en del av en stor organisation.

På några år har Saint Martins befolkning ökat från 8.000 till 28.000 invånare på grund av turismens utveckling. En vacker Rikets sal med 250 sittplatser har byggts i bostadsområdet Marigot, och det finns nu två fransktalande församlingar på den ön.

En del motstånd på Saint-Barthélemy

Saint-Barthélemy, 21 mil nordväst om Guadeloupe, är ett annat av dess underlydande områden. En gång i tiden blomstrade ön på grund av de sjörövare som använde den  som sin operationsbas. Nu är den en plats för lyxsemestrar. Invånarna, omkring 5.000 personer, är avkomlingar av bretagniska och normandiska sjömän och svenska bosättare. De är människor med ett behagligt sätt; de arbetar strängt och är hängivna katoliker. Skulle några av dem ta emot budskapet om Guds kungarike?

I september 1975 flyttade Jean och Françoise Cambou, ett ungt par från Frankrike som tjänade som pionjärer med särskilt uppdrag, till ön för att ge invånarna tillfälle att höra budskapet om Guds kungarike. Trots hårt motstånd från prästerna sådde de i rikt mått sanningens säd under de tre år som de var på ön. Några år senare tillbringade Jeans bror Pierre, tillsammans med sin hustru, Michèle, två år på Saint-Barthélemy som pionjärer med särskilt uppdrag. Deras arbete var fruktbärande. En liten studie- och tjänstegrupp bildades, och den fick sedan gott stöd av fyra dynamiska systrar med särskilt uppdrag: Patricia Barbillon (nu Modetin, pionjär med särskilt uppdrag tillsammans med sin man i Dominikanska republiken), Jéranie Bénin (nu Lima, medlem av Betelfamiljen på Guadeloupe tillsammans med sin man), Angeline Garcia (nu Coucy, som arbetar på spansktalande distrikt på Guadeloupe) och Josy Lincertin. Arton förkunnare rapporterar nu verksamhet i den församlingen.

Han bevarade sin kristna neutralitet

I alla nationer är Jehovas vittnen neutrala när det gäller världsliga konflikter. Eftersom de inte tar del i sådana konflikter, övar de sig inte för dem. Ingen människa talar om för dem vad de skall göra; det är Guds ord de lyder. (Jes. 2:2—4; Matt. 26:52; Joh. 17:16) Att hålla fast vid detta ord ställer enskilda Jehovas vittnen inför trosprov.

 När en ung man på Guadeloupe blev döpt i mitten av 1960-talet, visste han att han snart skulle ställas inför ett sådant prov. För att bli styrkt i sin tro trädde han omedelbart in i hjälppionjärtjänsten. När han blev inkallad till militärtjänst, förklarade han för myndigheterna sin ståndpunkt som kristen. Vad blev följden? Han blev satt i fängelse, ensam i en cell. Man hotade honom: ”Om du inte ändrar dig, kommer du att få sitta i fängelse i åtminstone två år. Dessutom kommer du att vara ensam i cellen hela den tiden, så tänk allvarligt på saken — ensam i två år!” Men vår broder svarade: ”Det är vad ni tror, men jag kommer inte att vara ensam som ni säger, inte alls! Jehova Gud kommer att vara med mig och styrka mig genom sin ande.” Förvånade över hans svar lät de honom vara. Hans fasthet, lugn och goda uppförande gjorde intryck på dem, och följden blev att de började visa respekt för honom. De insåg att ingenting kunde få honom att ändra sitt beslut att vara trogen mot ”sin Jehova”, som de uttryckte det.

Månaderna gick, och tiden kom för 1966 års områdessammankomst som hade temat ”Guds fria söner”. Vilken överraskning när denne broder blev frigiven och var närvarande första dagen! Under en av sessionerna berättade han sin erfarenhet. Han visste inte att en civilklädd officer var närvarande. Efter sessionen gick officeren fram till brodern och gratulerade honom hjärtligt för att han hade hållit fast vid vad han trodde. Sedan vände sig officeren till en annan broder som var närvarande och sade: ”Allt som er broder sade är verkligen sant; allt hände precis enligt hans beskrivning. Jag var inkopplad på hans fall. Här har ni en värdefull man, värd att respektera, trogen mot sin Gud, fast i sitt beslut. Han vet vad han vill, och när  han har sagt Nej, betyder det Nej, och ingenting kan få honom att ändra sig i det fallet.” Sedan tillade han: ”Vet ni vad min hustru sade till mig? Hon sade: ’Tro inte att ni frigav honom av er egen vilja. Nej, det är hans Gud, Jehova, som har gjort detta för honom, för att han skulle kunna vara med vid sin sammankomst. Hans Gud, Jehova, är starkare än vår gud!’” Officeren var synbarligen rörd och avslutade med orden: ”Jag hyser beundran för er, och om jag i det flydda hade haft möjligheten att veta det ni vet om er Gud, skulle jag sannerligen inte vara vad jag är i dag.”

Nya uppfordringar

I och med ett uppsving inom turistnäringen och handeln sedan år 1970 har välståndet ökat på Guadeloupe. Förändringar har ägt rum på distriktet. Människor har flyttat in från andra öar, särskilt från Dominica och Haiti. I januari 1987 var det nödvändigt att bilda en engelsktalande församling i Pointe-à-Pitre. Dessutom tycktes folk ha alltmer bråttom. I vår tjänst från dörr till dörr blev det nödvändigt att använda rättframma och effektiva inledningar för att få folk att lyssna.

Inom den teokratiska organisationen gjordes också viktiga förändringar. I harmoni med vad som skett världen runt bland Jehovas vittnen har från år 1972 en krets av äldste, i stället för en enda tillsyningsman, haft tillsyn över varje församling. Dessförinnan brukade vi tala om ”broder den och dens församling”. Församlingstjänarna åtnjöt respekt av alla och hade stor auktoritet. Men dessa bröder välkomnade de förändringar som förde de organisatoriska anordningarna i större överensstämmelse med Skriften. Efter förändringen förklarade broder Brisart: ”Vi känner oss rörda av den fina anda bröderna visade. Utan  tvivel var det ett prov på ödmjukhet för var och en av dem. Vi är stolta över att se att de alla framgångsrikt klarade av det.”

Skolan i Rikets tjänst bidrog också till att förbättra det andliga tillståndet i församlingarna. I den första klassen på Guadeloupe, år 1961, deltog 19 äldste. Men 30 år senare, när äldste från hela arkipelagen samlades till undervisning, var 300 närvarande. I genomsnitt har nu varje församling fem äldste som tar vård om dess andliga behov.

Dessa andliga herdar har visat kärleksfull omsorg om hjorden, inte bara under förhållandevis normala förhållanden, utan också i tider av kris.

 Respekt för Guds lag om blodet

På grund av att en del sjukvårdspersonal inte visar tillräcklig respekt för patienters rätt, har Jehovas vittnen ställts inför svåra situationer i sina ansträngningar att rätta sig efter Jehovas krav att de kristna skall avhålla sig från blod. (Apg. 15:28, 29) De äldste önskade ge mer hjälp åt vittnen som ställdes inför svåra medicinska situationer. I början av 1987 sammanträffade därför kommittén för avdelningskontoret med två vittnen som därtill var läkare. Det framkom tydligt att det behövdes bättre kontakter med sjukvårdspersonal. En kommitté fick i uppdrag att sörja för detta. Den gjorde upp om ett sammanträffande med narkosläkarna vid sjukhuset, och det visade sig vara mycket nyttigt.

Tillsammans med Jehovas vittnen i de flesta andra delar av världen har bröderna på Guadeloupe nu sjukhuskommittéer. Sjutton bröder har blivit väl övade för denna tjänst vid kurser som Sällskapet anordnat.

En hotfull vulkan

Andra kritiska situationer har inbegripit naturkatastrofer. År 1976 blev Soufrière, en vulkan som länge hade varit passiv, verksam igen. I början av det året förekom det skakningar allt oftare. Omkring klockan nio på förmiddagen den 8 juli uppstod en spricka på bergssidan, och ett stort moln av gas och ånga spreds ut. Vulkanaska började falla över Basse-Terre och kringliggande samhällen. Både människor och land började täckas av grått damm. Den 15 augusti påbjöd myndigheterna en fullständig och omedelbar utrymning av 72.000 människor på grund av den ökande seismiska och vulkaniska verksamheten. Först fem månader senare fick de tillåtelse att återvända till sina hem.

 Sju församlingar blev evakuerade. Omedelbar hjälp gavs genom att man såg till att bröderna hade husrum under denna tid av nöd. Förkunnare som tidigare hade umgåtts och arbetat tillsammans var nu skingrade åt olika håll. För att behövlig andlig hjälp skulle ges, hölls ett särskilt möte med de äldste och de biträdande tjänarna. De uppmanades att söka rätt på förkunnarna från sina församlingar och hålla nära kontakt med dem. Särskilda anordningar gjordes, så att hjorden inte skulle skingras. De skulle vara med vid församlingens möten i den trakt där de var inkvarterade, men anordningar gjordes också för dem att vara med vid ett församlingsbokstudium som särskilt ordnats för dem och som leddes av en äldste eller en biträdande tjänare från deras hemförsamling. Detta visade sig bli en verklig välsignelse. Inget enda av fåren förlorades!

En skräckens natt

Tretton år senare drabbades vi av en annan kritisk situation. Lördagen den 16 september 1989 hamrade orkanen Hugo obarmhärtigt mot Guadeloupe. Detta var inte första gången ön hade härjats av en orkan. År 1966 hade orkanen Ines slitit av taken på de flesta av trähusen, och elkraften fungerade inte på en månad. Men det som hände år 1989 var långt mer förödande. Vindstötar, av vilka en del hade en hastighet av 260 kilometer i timmen, kom farande mot ön i timtal. Det tycktes som om natten aldrig skulle ta slut. När det till sist dagades, visade sig en skrämmande syn. Gatorna såg ut som ett slagfält täckt med bråte. Ungefär 30.000 var hemlösa. Av vittnenas hus var 117 förstörda, och 300 andra var svårt skadade. Åtta Rikets salar var delvis förstörda, och 14 andra skadade.

 När orkanen Ines hade vållat förödelse år 1966, hade hjälpsändningar sänts av Jehovas vittnen från Puerto Rico, Martinique, Franska Guyana och Saint Croix. Men när orkanen Hugo härjade Guadeloupe år 1989, såg den styrande kretsen snabbt till att pengar till nödhjälp ställdes till förfogande. Bröderna från Martinique, Frankrike och från andra håll kom snabbt till deras hjälp och skickade mat, kläder och material för återuppbyggnad. En del kom personligen för att erbjuda hjälp. Bröderna och systrarna på Guadeloupe blev djupt rörda över dessa uttryck för kärlek. De har inte glömt vad som gjordes till deras förmån.

 Andra händelser har också stärkt det internationella brödraskapets band.

Den första internationella sammankomsten

År 1978 hade förkunnarna på Guadeloupe det stora privilegiet att vara värdar för en internationell sammankomst. Högsta antalet närvarande var 6.274 och detta vid en tidpunkt då vi hade bara 2.600 inhemska Jehovas vittnen. Vilken glädje var det inte att få välkomna delegater från Belgien, Canada, Schweiz, Förenta staterna och andra ställen! När en hotelldirektör på platsen föreslog bröderna som hade hand om rumsförmedlingen att de skulle höja hotellpriserna med 10 procent och att den summan skulle tillfalla dem, vägrade bröderna gå med på det och  förklarade att det skulle vara oärligt. Direktören skämdes för att han kommit med förslaget och sade: ”Ni Jehovas vittnen är verkligen annorlunda. Jag väckte förslaget eftersom det tidigare hade godtagits av andra religiösa grupper. ... Men ni är verkligen annorlunda!”

Framgången med den sammankomsten klargjorde ännu tydligare hur angeläget det var att hitta ett permanent ställe för våra sammankomster.

En ny sammankomsthall

Vår flyttbara sammankomsthall hade byggts ut flera gånger. Den bestod av en samling byggnadsdelar som vägde närmare 30 ton och hade sittplatser för omkring 5.000 personer. Det var en gigantisk uppgift att transportera, montera upp och ta ner den för varje sammankomst. Men det var tydligt att Jehova var medveten om vårt behov.

Med de frikostiga bidragen från alla församlingarna här på öarna köpte vi en välbelägen tomt på något mer än 50.000 kvadratmeter. Året därpå, år 1980, använde vi den nya tomten för första gången — fortfarande med vår flyttbara sammankomsthall. Den gången, vid områdessammankomsten ”Guds kärlek”, nådde antalet närvarande en ny högsta siffra — 7.040. Men den här gången var det inte nödvändigt att ta ner allting efter sista sessionen. Vilken lättnad!

Den här nya anordningen använde vi under ett antal år. Sedan insåg vi att tiden hade kommit att bygga någonting mer permanent. Kvalificerade bröder gick till verket, och utkast gjordes till en rymlig lokal, en med öppna sidor för naturlig ventilation. Den nya sammankomsthallen skulle vara halvcirkelformad med sittplatser för 4.000. Byggnadslov beviljades, och arbetet började  år 1987. I juli, sex månader efter det att byggnadsarbetet hade börjat, var två tredjedelar av projektet fullbordat, och vi kunde använda lokalen vid våra två områdessammankomster det året. Hädanefter inte mer någon gyttja eller några högskaftade stövlar.

Förändringar vid avdelningskontoret

Medan allt detta pågick företogs ändringar vid avdelningskontoret. I februari 1976 gjordes förändringar i tillsynen över Sällskapets avdelningskontor över hela jorden. I stället för att ha en ansvarig tillsyningsman vid varje avdelningskontor ordnades det med att en kommitté med tre eller fler medlemmar skulle sköta den uppgiften under den styrande kretsens överinseende. På Guadeloupe anförtroddes denna tillsyn åt Nicolas Brisart, Pierre Jahnke och Jean-Pierre Wiecek. Då broder Wiecek, som var missionär, fann det nödvändigt att återvända till Frankrike, blev han ersatt av Flavien Bénin. Sedan blev Paul Angerville och senare Jean Cambou, en kretstillsyningsman, inbjudna att tjäna i avdelningskontorets kommitté.

Tekniska framsteg som gjordes vid världshögkvarteret och vid olika avdelningskontor gagnade också Guadeloupe. Vi fick Vakttornet för studium samtidigt som bröderna fick det i andra länder. Tjänsten för Guds kungarike trycktes på franska samtidigt som på engelska. På olika sätt kände vi alltså samhörighet med resten av organisationen. Trots att vi befinner oss på några öar mitt i havet, känner vi oss inte isolerade. Vi tjänar ”unisont” med våra kristna bröder. — Jes. 52:8.

Passande lokaler för ett växande avdelningskontor

År 1966 hade Sällskapet köpt ett hus vid Morne Udol 46, nära Pointe-à-Pitre, för att det skulle tjäna som  avdelningskontor. Senare blev det utvidgat genom att vi uppförde en annan byggnad närmast intill huset, en som inbegrep både kontor, boklager och en Rikets sal. Men med tanke på ökningen av antalet lovprisare av Jehova på Guadeloupe behövdes någonting större. Vid slutet av år 1988 godkände därför den styrande kretsen att vi byggde ett fullständigt nytt Betelhem och avdelningskontor.

Att hitta en passande tomt på en så liten ö som Guadeloupe är emellertid en svår men också stimulerande uppgift. Men Jehova, jordens ägare, kan tillhandahålla vad som behövs, och det gjorde han. Vi lyckades skaffa ett landområde på drygt 10.000 kvadratmeter på en kulle från vilken man hade utsikt över havet vid Sainte-Anne. Sällskapets projekteringskontor i New York försåg oss med såväl förhandskopior som arbetsritningar. Michel Conuau, en fransk arkitekt, gav oss värdefullt bistånd. Tillstånd att bygga kom mycket snabbt tack vare Sainte-Annes borgmästare, stadsfullmäktige och byggnadsnämnd.

Byggarbetet började i september 1990. Frivilliga från 14 länder delade med sig av sin kunskap och erfarenhet och hjälpte till med arbetet. Inom två år hade byggnadsprojektet inte bara fullbordats, utan starka vänskapsband hade knutits mellan vittnena på Guadeloupe och de frivilliga från andra länder vilka hade arbetat sida vid sida. År 1954, när Milton Henschel var hos oss och meddelade att ett nytt avdelningskontor skulle upprättas på Guadeloupe, fanns det 128 förkunnare här. Han var också närvarande den 29 och 30 augusti 1992 — då 6.839 förkunnare rapporterade — för att överlämna det nya avdelningskontorets utmärkta lokaler åt Jehova Gud. I vänlig anda har våra grannar kallat detta för ”Jehovas vittnens lilla by”.

 Vårt distrikt, en uppfordran

Vårt begränsade distrikt på Guadeloupe utgör en uppfordran som varje förkunnare måste godta. Vi har i genomsnitt bara 12 hushåll för varje förkunnare. Hur hanterar vi den situationen? Förberedelse är nödvändig. En pionjärsyster förklarar: ”Jag vänjer folk vid att se mig. Jag får fortfarande nya studier genom att ägna mera eftertanke åt mitt distrikt. Jag tänker på individerna på mitt distrikt.” En tillsyningsman för tjänsten i en av församlingarna i Pointe-à-Pitre, där förhållandet är en förkunnare på 28 invånare, säger: ”Människor är villiga att lyssna, om vi bara har något intressant att säga.” Fastän någon förkunnare någon gång frågar: ”Var skall vi predika?” uppmuntrar oss det ständigt ökande antalet studier (nu mer än 8.500) att fortsätta att predika de goda nyheterna.

Direkt bruk av Bibeln är en viktig faktor i fråga om hur effektiv vår tjänst skall bli. Människor i allmänhet på Guadeloupe respekterar Bibeln som Guds skrivna ord, och det gör intryck på dem när vi visar dem hur den förklarar händelserna i våra dagar. Effektivt bruk av illustrationer uppmuntrar också människor att tänka. Särskilt våra ålderstigna bröder och systrar är mycket fantasifulla på det området. Levnadssättet här när de var unga uppmuntrade till begrundan av naturen. Därför illustrerar de kanske budskapet om Guds kungarike genom att i likhet med Jesus hänvisa till företeelser i naturen omkring dem. — Matt. 6:25—32.

Vackrare än någonsin

Jehova har uträttat stora ting på Guadeloupe genom sin ande. Han har funnit ödmjuka människor, som i likhet med krukmakarens smidiga lera inte har vägrat att låta  sig formas i enlighet med hans vilja. Nu, på sin dag för att genom sitt domsbudskap sätta alla nationerna i ”gungning”, församlar Jehova också alla ”åtråvärda ting” och för in dem i sitt stora andliga tempels jordiska förgård. (Hagg. 2:7) År 1968, trettio år efter Cyril Winstons ankomst till Guadeloupe, rapporterade vi för första gången 1.000 förkunnare. År 1974 fördubblades den siffran. År 1982 nådde vi 3.000 förkunnare. Sju år senare hade de 3.000 blivit 6.000. I dag församlas mer än 7.250 förkunnare i 86 församlingar. Även om förhållandet är 1 förkunnare på 53 invånare, är vi fortfarande beslutna att fortsätta med att flitigt predika och undervisa och blicka upp till Jehova för att få hans välsignelse. ”Ön med de vackra vattnen” har i andlig bemärkelse blivit vackrare än någonsin. Utan tvivel kommer många fler människor ännu att hörsamma kallelsen ”Kom!” Och de kommer att fritt få ”livets vatten”. — Upp. 22:17.

[Fotnoter]

 [Karta på sidan 116]

(För formaterad text, se publikationen)

GUADELOUPE

GRANDE-TERRE

Pointe-à-Pitre

BASSE-TERRE

[Karta på sidan 151]

(För formaterad text, se publikationen)

GUADELOUPE

Saint Martin

Saint-Barthélemy

La Désirade

Îles de la Petite-Terre

Les Saintes

Marie-Galante

[Bild på sidan 120]

Condé Bonchamp, en av de första på Guadeloupe som lyssnade med uppskattning på de goda nyheterna

[Bild på sidan 123]

Noéma Missoudans (nu Apourou) man kom hem sent; hon följde efter honom — och kom till ett av bibelforskarnas möten!

[Bild på sidan 124]

René Sahaï döper nya vittnen år 1945

[Bild på sidan 125]

Olga Laaland rapporterar vid en sammankomst i Frankrike om arbetet på Guadeloupe

[Bild på sidan 130]

Duverval Nestor hörde först och tog emot sanningen medan han var på ett sjukhus

[Bild på sidan 131]

Georges Moustache vittnade dagligen under lunchen på sin arbetsplats

[Bild på sidan 133]

Församlingen i Basse-Terre vid slutet av 1950-talet

[Bild på sidan 136]

Busslast av förkunnare far i väg till tjänst på fältet på landsbygden

[Bild på sidan 138]

Missionärerna på båten Light tog ivrigt del i att avge vittnesbörd

[Bild på sidan 139]

Nicolas och Liliane Brisart sändes till Guadeloupe från Frankrike år 1955

[Bild på sidan 141]

Flora Pemba, som tog ståndpunkt för Jehova under svåra prövningar

[Bild på sidan 142]

Från vänster till höger: Mickaëlla och Donat Tacita tillsammans med Marc Edroux år 1994

[Bild på sidan 143]

Verneil Andrémont, en av Guadeloupes 19 delegater vid 1958 års internationella sammankomst

[Bild på sidorna 146, 147]

Guadeloupes flyttbara sammankomsthall

[Bild på sidan 150]

Armand och Marguerite Faustini, som tjänade i 10 år på Guadeloupe; nu på Martinique

[Bilder på sidan 158]

Över 100 år; var och en har tjänat Jehova i mer än 30 år

Laurentia Jean-Louis

Catherine Gumbs

[Bilder på sidan 161]

Sammankomsthall i Lamentin

[Bilder på sidan 162]

Guadeloupes avdelningskontor och Betelfamilj

[Bild på sidan 167]

Kommittén för avdelningskontoret (från vänster till höger): Paul Angerville, Nicolas Brisart, Pierre Jahnke, Jean Cambou