Mexico

NÄR Mexico kommer på tal, tänker många människor på färgrika mexikanska dansare, gitarrister som spelar romantiska serenader och sömnaktiga små städer med hus med vitkalkade väggar och röda tegeltak. Andra tänker på en trafikstockning i en sådan miljonstad som Mexico City, Guadalajara eller Monterrey. Somliga påminner sig människor som är ödmjuka och gästfria, som ler och erbjuder ett vänskapligt handslag. Mexico är allt detta men också mycket mera.

Det är ett land där det råder andligt välstånd. Fastän Jehovas vittnen är verksamma i mer än 230 länder, har sedan år 1987 mer än 10 procent av alla bibelstudier i hem hållits i Mexico. Och detta program för biblisk undervisning ger resultat. Under de fem senaste åren har 154.420 i Mexico framställt sig för att bli döpta som symbol av sitt överlämnande åt Jehova.

Men det återstår ännu mycket att göra för att avge ett grundligt vittnesbörd över hela Mexico.  Befolkningen uppgår till mer än 87 miljoner. Det officiella språket är spanska, men andra språk och dialekter talas också. Fast inte alla i Mexico har fått ett grundligt vittnesbörd, församlar Jehova människor till sin tjänst från alla de olika grupper som nationen består av. Hur sker detta? För att besvara den frågan inbjuder vi dig att ta del av en skildring av Jehovas vittnens historia i Mexico.

Men först kommer du att finna det upplysande att få veta något om det mexikanska folket och om händelser som har format dess inställning.

Det mexikanska folkets bakgrund

Vad är dess ursprung? Den vanligaste teorin är att de första stammar som befolkade Mexico var av asiatisk härkomst och att de kom över till vad som nu är känt som de amerikanska kontinenterna via Berings sund. De var väl etablerade i Mexico långt före den vanliga tideräkningens början.

 Mer än en större indianstam är framträdande i den mexikanska historien. Där fanns olmeker, mayafolk, zapoteker och tolteker. När spanjorerna började inta Västindien under 1490-talet, regerade aztekerna över mycket av vad som nu är södra och mellersta Mexico. Deras huvudstad, Tenochtitlán, hade en befolkning som enligt somligas beräkningar uppgick till 250.000. Men år 1521, när den siste aztekiske härskaren kapitulerade för Hernán Cortés, kom landet under spansk kontroll.

Aztekerna var soldyrkare, och de tillbad även sådana naturkrafter som regn och eld, vilka de tillskrev bevarandet av livet. Spanjorernas ankomst ledde till en kulturkollision. Under spanskt välde påtvingades indianerna genom statligt dekret den romersk-katolska religionen. De människooffer som hörde samman med deras tidigare tillbedjan försvann med tiden, men andra trosuppfattningar och sedvänjor blev införlivade med deras nya religion.

Förutom att de exploaterades av europeiska härskare, förekom det ett förslaget förtryck grundat på den nya religionen. Hur då? Kyrkan behärskade undervisningen, och den var bara tillgänglig för välbärgade och inflytelserika klasser, under det att man lät vanligt folk förbli analfabeter och allmänt okunniga. Detta gjorde dem till ett lättfånget byte för religiös fanatism.

Närmare tre hundra år förflöt, under vilka romersk-katolska trosuppfattningar och sedvänjor blev livets grundstomme för människor; år 1810 bröt sedan uppror ut mot det spanska styret. Det leddes av en präst, Miguel Hidalgo y Costilla, och utgjorde början till de krig som ledde till självständighet. Den nya staten och romersk-katolska kyrkan fortsatte att vara nära förbundna, och folket fortsatte att bekänna sig till den katolska tron.

 Trots det blev regeringen med tiden övertygad om att religionen gjorde mer skada än nytta, och därför fanns bland Leyes de Reforma (Reformationslagarna) en lag som antogs år 1859 för att skilja kyrkan och staten från varandra. I denna lag föreskrevs också indragning av all kyrklig egendom.

I slutet av år 1910 skakades landet återigen av en revolution, den här gången i en strävan att störta Porfirio Díaz’ diktatur. Att den lyckades ledde till ett nytt försök år 1917 att genomdriva reformationslagarna. Den här gången infördes genom lag religionsfrihet i Mexico men med vissa bestämmelser som särskilt avsåg att inskränka romersk-katolska kyrkans inflytande. När revolutionen avtog i intensitet, ryckte något annat fram som skulle komma att skänka ännu större frihet. Det var spridningen av de goda nyheterna om Guds uppsåt med mänskligheten.

Ett album över andliga händelser

Berättelsen om Jehovas vittnens arbete i Mexico är liksom en samling bilder, ett värdefullt historiskt album. Första sidan i vårt album går tillbaka till 1893. Det året skrev en man i Mexico som hette Stephenson ett brev som visade intresse inte bara för att studera Bibelns sanningar, utan också för att dela med sig av dem till andra människor i Mexico. Brevet var adresserat till Watch Tower Society i Allegheny i Pennsylvania (USA). Det löd: ”Jag bifogar fem dollar. Var god anteckna mig för ett års prenumeration på Zion’s Watch Tower och sänd mig för återstoden så många av de tre banden av Millennial Dawn som pengarna räcker till, eftersom jag önskar sända dem till flera vänner både här och i Europa. Jag hoppas att i Watch Tower hitta artiklar som kan uträtta goda ting här i landet om de översätts och publiceras på spanska; jag skulle till och med kunna åta mig att översätta banden av Millennial Dawn, om jag hade medlen till att publicera dem.”

 Detta hände under Porfirio Díaz’ era — en tid då det fanns en mycket religiös aristokratisk klass och en mycket fattig arbetarklass i Mexico. Denna arbetarklass var fromt religiös och var behärskad av det katolska prästerskapet. Åren 1910 och 1911 ledde omfattande våld och blodsutgjutelse till en förändring av administrationen. Díaz tvingades avgå.

Sedan dammet efter det revolutionära tumultet hade skingrats något och landet hade blivit fysiskt och ekonomiskt ruinerat av krig, började en del människor söka efter Gud. De som hade flytt norrut till Förenta staterna började återvända, och bland det som några förde med sig var skatter i form av böcker som förklarade Bibeln. Det fanns också bibelforskare från Förenta staterna som gjorde upprepade turer till norra Mexico för att dela med sig av de goda nyheterna till människor där. Följden blev att några isolerade personer i Mexico lärde känna sanningen och gjorde vad de kunde för att sprida den till andra.

Första försöken att organisera

Abel Ortega, en ung man som hade för avsikt att studera medicin, reste till San Antonio i Texas år 1917. Genom en broder Moreyra lärde han där känna Guds uppsåt med mänskligheten. Abel ändrade sina planer; när han återvände till Mexico, var han utrustad med en bättre plan, Den gudomliga tidsåldersplanen. Hans farbror, som hade ordnat med hans medicinska utbildning, tyckte inte om detta, och hans brorsons nya trosuppfattningar gjorde inte heller något gynnsamt intryck på honom. Följden blev att Abel måste flytta hemifrån. Han flyttade till utkanten av Mexico City, till ett bostadsområde som heter Santa Julia. Där, under ett stort träd med rikligt lövverk, började han hålla möten. Inom två år bestod gruppen av omkring 30 personer.

 Allteftersom antalet växte, blev det tydligt att de behövde en passande möteslokal. En sådan fann de i stadens centrum. År 1919 höll bibelforskarna också små fyradagarssammankomster i Mexico.

Inom kort blev emellertid Abel Ortega fascinerad av en ny religiös grupp i Frankrike. Han upphörde att vandra tillsammans med sina tidigare kristna bröder. Söndringar uppstod, och bara ett fåtal blev kvar som fortsatte att försöka göra Jehovas vilja.

Sällskapets spanska kontor i Los Angeles

I vårt historiska album för den tidsperioden finner vi en lång och smärt colombian, Roberto Montero, som lärde känna sanningen och blev döpt i Förenta staterna år 1914. Hans första nitälskan ledde honom till att försöka göra allt som var möjligt för att sprida de goda nyheterna. Under någon tid arbetade han vid Betelhemmet i Brooklyn, när C. T. Russell ännu var president för Sällskapet Vakttornet. Hans dotter, María Luisa Montero (de Bordier), har sagt: ”Någon gång mellan 1917 och 1918 sände tydligtvis broder Rutherford [Sällskapet Vakttornets andre president] min far till Los Angeles för att ta hand om en spansktalande grupp som hade bildats där och även för att ta ansvaret för framställningen av La Torre del Vigía, som nu heter La Atalaya [Vakttornet], på spanska.” Roberto Montero upprättade alltså ett kontor i Los Angeles i Kalifornien och började där översätta Sällskapets publikationer till spanska och sända dem till spansktalande personer som efterfrågade dem.

Därifrån nådde tidskriften La Torre del Vigía Mexico. Ibland kom den varje månad, ibland varannan. Samma kontor i Los Angeles spred också de böcker som pastor Russell hade skrivit. Den gudomliga tidsåldersplanen och filmen ”Skapelsedramat i bilder” blev ganska kända vida omkring i Mexico.

 Ett avdelningskontor i Mexico

Trots de problem som den grupp som tidigare var förbunden med Abel Ortega i Mexico City fick erfara, fanns det rättsinniga mexikaner som hungrade efter sanningen och som fortsatte att studera Bibeln med hjälp av Vakttornets publikationer. Från olika delar av republiken kom brev från sådana som ville ha litteratur. Till följd av detta gjorde Roberto Montero i slutet av år 1920 en tur till Mexico och besökte några av dem som visade intresse. Han sammanträffade med gruppen i Mexico City, som då bestod av 13 personer, och även med grupper som hade bildats i Monterrey, Guadalajara, Puebla och Veracruz.

År 1925 hade flera klasser eller församlingar bildats. Inom några år ökade antalet sådana klasser till nio. Men år 1929 återstod bara fyra.

I slutet av år 1929 ägnade så broder Rutherford särskild uppmärksamhet åt Mexico och upprättade ett avdelningskontor i Mexico City. David Osorio Morales, en ung broder från Förenta staterna, fick ansvaret för arbetet. Med bättre  organisation på det lokala planet gjorde predikandet av de goda nyheterna större framsteg.

Vid den tiden var förhållandet mellan romersk-katolska kyrkan och staten spänt. En del katolska kyrkor hade stängts. När Mexicos ärkebiskop, Don José Mora y del Río, fördömde konstitutionens bestämmelser år 1926, blev han satt i fängelse. Allt detta utlöste början på det krig som på spanska kallats rebelión cristera. Återigen gick soldater och väpnade oppositionsstyrkor till aktion i republikens centrum. Efter ungefär fyra år av strider nådde man en överenskommelse, och gudstjänst återupptogs i kyrkorna. Men förhållandet mellan kyrkan och staten bestod bara av ett slags ömsesidig fördragsamhet. Konstitutionen av år 1917, som inskränkte religionsutövningen, fortsatte att gälla. Bland mexikanerna fanns det somliga som hungrade och törstade efter rättfärdighet, men få visste var den stod att finna.

Registrering hos statliga myndigheter

Den 23 maj 1930 lämnade Sällskapets avdelningskontor in en ansökan till regeringskansliet om registrering av Internationella Bibelstudiesällskapet. Bland de grundläggande syftena angavs följande:

”Att Internationella Bibelstudiesällskapet har till syfte att med alla till buds stående medel sprida de principer och sanningar som bidrar till förbättrandet av alla samhällsklasser, men särskilt den lägre klassen, genom att söka höja dess ställning både ekonomiskt och moraliskt, mentalt och fysiskt.”

På ansökan gjordes hänvisning till att Sällskapet i sin strävan att nå sina syften spred tryckt stoff förutom att det gjorde bruk av andra meddelelsemedel, att det anordnade offentliga föredrag i vilka ämnena undersöktes i Bibelns ljus och att det organiserade klasser för studium. På den tiden sökte den mexikanska regeringen sätta stopp både för religiös  fanatism och för den okunnighet som alstrar den. Av den anledningen betonades i ansökan vårt verks undervisande aspekter. Beträffande arten av Sällskapets religiösa verksamhet hette det i Del ”e” i andra momentet:

”Att dess medlemmar hyser djup vördnad för och genom ord och handlingar lovprisar himlens och jordens Skapare, Jehova Gud, och uttrycker sina känslor inte med bruk av ritualer och ceremonier osv., utan bara genom argument och bevisföring som övertygar och tillfredsställer hjärtat, eftersom de är oförsonligt antiklerikala och emot samvetskontroll och att man lägger band på förnuftet.” Därefter framhölls det otvetydigt att vi ”utgör inte en religiös sekt”, och elva punkter anfördes till stöd för detta.

Den 2 juni 1930 fick vi ett svar från regeringskansliet, och det löd: ”Kansliet godkänner den verksamhet Internationella Bibelstudiesällskapet hemställt om, så länge som sagda sällskap inte bryter mot vad som fastställts i lag angående religionsutövning och god yttre tukt. ... ”

Senare, den 14 december 1932, inlämnades en ny  ansökan om att få byta namn från Internationella Bibelstudiesällskapet till Sociedad de la Torre del Vigía (Sällskapet Vakttornet), utan ändring av de föreskrifter som redan hade utfärdats. Ytterligare klarläggande stycken tillfogades emellertid, följande inbegripet:

”Vi tar inte alls någon del i politik. Vi tror att Jehova [är] himlens och jordens Skapare och att Bibeln är hans ord som uppenbarar hans uppsåt med människosläktet. Att han har lovat att upprätta sin regering och myndighet över jorden, under Herren Jesu Kristi ledning, och att vi redan befinner oss i den tid då denna regering upprättats, vilket kommer att bli till lycka för världens alla nationer.”

I ett annat stycke framhölls Sällskapets neutrala ställning ytterligare. Regeringskansliet erkände den 20 december 1932 mottagandet av denna ansökan. För mer än 60 år sedan blev alltså det juridiska redskap Jehovas vittnen använder registrerat hos de mexikanska myndigheterna. I överensstämmelse med de syften som angavs för så länge sedan har predikandet av de goda nyheterna spritts över hela landet.

De goda nyheterna når delstaten Chiapas

Även före den registreringen hade de goda nyheterna nått delstaten Chiapas, i landets södra del, och de fördes dit av någon som inte var en bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades. En förmögen man från det området, Del Pino, for till Europa för att studera medicin. Medan han var där, lärde  han sig också mycket av bibelforskarna. Efter sin återkomst till Mexico ställde han i ordning en lokal, till vilken han inbjöd sina arbetare på Montserratplantagen och även protestantiska evangelister från orten. Han visste hur man fann olika ställen i Bibeln, och han fann ansenlig glädje i att förklara lärosanningar för dem som hade församlats.

En som lyssnade till dessa samtal med mottagligt sinne och hjärta var den unge José Maldonado, som år 1924 arbetade på plantagen. Det finns inga vittnesbörd om att hans arbetsgivare, läkaren Del Pino, någonsin aktivt anslöt sig till Jehovas vittnen, även om han erhöll Vakttornets publikationer. Men den bibliska sanning som unge José hörde väckte hos honom önskan att få ta del i att predika den bibliska sanningen. År 1927 bosatte sig José i Tuxtla Gutiérrez, och därifrån spred han de goda nyheterna och även biblisk litteratur över hela delstaten Chiapas och detta utan någon övning från organisationen. I en annan stad, Tapachula, nära gränsen till Guatemala, började också Josefina Rodríguez predika Bibelns budskap vid den tiden.

Efter några år besökte en broder som hette Carreón både José Maldonado och Josefina Rodríguez. Han använde broder Maldonados hem som operationscentrum och återvände dit för att fylla på litteraturförråden var fjärde eller femte dag, då han bearbetade hela området längs Stillahavskusten mellan Arriaga och Tapachula. Vyerna där var vackra, men bergsvägarna var inte bra, så man fick för det mesta färdas till fots. På kvällarna brukade broder Carreón hålla tal och sedan erbjuda Sällskapets publikationer. Mycken litteratur spreds på det sättet. Men han kombinerade sin predikoverksamhet med att sälja handelsvaror.

Vid en sammankomst i Mexico City år 1931 blev kolportörerna instruerade att koncentrera sig på att sprida biblisk litteratur i stället för på att sälja andra varor. Broder  Carreón tog anstöt av detta och lämnade organisationen. Sedan förenade han sig med en man som hette Pérez, i Veracruz. Med tiden bildade de en grupp som de kallade Estudiantes Nacionales de la Biblia (Nationella bibelforskare).

Vad José Maldonado beträffar, hade det genast från början gjort intryck på honom att Jehovas organisation är internationell. Han blev djupt rörd av vad han hörde vid den sammankomsten i Mexico City. Programmet framhöll namnet Jehovas vittnen och det ansvar som följer med att bära det namnet. Innan sammankomsten var över hade broder Maldonado bestämt sig för att ägna hela sin tid åt att predika som kolportör. Det rådde i sanning stort behov av förkunnare av de goda nyheterna. Vid den tiden fanns det bara 82 vittnen i hela landet.

”Vi har gott om distrikt i Mexico”

Med tanke på att utvidga sin tjänst uttryckte broder Maldonado året därpå sin önskan att predika i Guatemala, som gränsar till delstaten Chiapas. Sällskapets avdelningskontor i Mexico svarade: ”Käre broder Maldonado! Vi har gott om distrikt i Mexico. Vi skulle kunna säga att distriktet är jungfruligt. Det finns omkring 15.000.000 invånare i Mexico. Åtminstone 7.000.000 vittnesbörd måste avges, och vi har bara avgett 200.000. ... Det finns fortfarande tillräckligt med arbete åt omkring 100 kolportörer under de fem närmaste åren. För närvarande har vi bara 33 på fältet. Du kan alltså föreställa dig hur mycket arbete vi fortfarande måste uträtta här i landet.” (Ett vittnesbörd bestod av att man muntligt vittnade om Jehova och hans uppsåt och sedan, där så var möjligt, lämnade några publikationer.)

Broder Maldonado och hans hustru tog emot förordnandena att arbeta i delstaten Morelos, söder om Mexico City, sedan återigen i delstaten Chiapas och senare i Guerrero, något väster om Chiapas. ”När vi kom till delstaten Guerrero,  köpte vi en åsna som hette Volcán och som min hustru blev mycket förtjust i”, berättar broder Maldonado för oss, ”för det fanns inte några allmänna kommunikationer kring Arcelia. På åsnans ena sida placerade vi litteraturen och på den andra en väska med kläder.”

I slutet av 1933 befann sig broder Maldonado i delstaten Veracruz på östkusten. Medan han var där, skickades ny utrustning att användas i predikoverket från Mexico City: en stor grammofon. När den användes tillsammans med en högtalare, kunde ett inspelat bibliskt föredrag höras av en stor åhörarskara. Broder Maldonado begagnade denna utrustning vid församlingens möten och på andra platser för att avge ett offentligt vittnesbörd. När han och hans hustru färdades till isolerade platser för att vittna, transporterade de apparaten bakpå en åsna (inte Volcán, eftersom den hade sålts vid ett tillfälle när de behövde pengar).

Broder Maldonado sammanfattar sin verksamhet så här: ”Från 1931 till 1941 var jag pionjär. Jag färdades omkring, för på den tiden bearbetade en pionjär hela delstater, inte bara en stad eller ort.”

Under ett antal år förde de med sig sitt lilla barn. Ibland blev de hotade med pistoler eller med hagelgevär. Broder Maldonado kastades i fängelse, och vid ett tillfälle blev han slagen. Då deras dotter blev sju år, ansåg de att det var förståndigt att bosätta sig i Mexico City. Där fortsatte de att ta del i tjänsten. Senare lämnade han organisationen en tid, men till sist återvände han och fortsatte sedan att tjäna Jehova till sin död.

De norra delstaterna får ett vittnesbörd

I den norra delen av landet gick under tiden några personer, utan att veta om varandra, över gränsen från Förenta staterna för att förmedla budskapet om Guds kungarike till mexikanerna.

 Bland dessa var Manuel Amaya Veliz, en lång, mager ung man, som hade hört sanningen av en arbetskamrat i El Paso i Texas år 1922. Han var då verksam i en grupp som agiterade för reform. Han förklarade sin situation så här: ”Jag hade en del halvtokiga idéer. Jag tyckte mycket om allting som angrep prästerna, kapitalismen och politiken.” På inbjudan av sin arbetskamrat gick han för att höra ett tal som hölls av Roberto Montero. Även om Manuel var obeslutsam till att börja med, började han tjäna som en förkunnare av Guds kungarike år 1928. Han symboliserade sitt överlämnande genom dop år 1931 och blev förordnad som ”tjänstedirektör” i El Paso. Han ville emellertid göra mera för att sprida sanningen, och det tycktes honom att han kunde göra det i Mexico.

”Jag hade bett till Jehova att han skulle låta mig få komma till Mexico för att ta del i Rikets verk”, sade han senare. När det blev en ommöblering på arbetsplatsen, blev hans avgångsvederlag de pengar han behövde för att flytta. Samma år som han blev döpt lastade därför han och hans hustru en T-Ford av 1926 års modell och en liten släpvagn med de tillhörigheter som de inte kunde sälja och styrde färden söderut till Ciudad Camargo mitt i delstaten Chihuahua.

För att tjäna lite pengar bredde Manuel på marken på torget ut några varor som han hade fört med sig. ”Så snart som jag hade fått ihop några centavo, for jag till Mexico City och presenterade mig vid avdelningskontoret”, berättar han. Anordningar gjordes för att han skulle sätta i gång en predikokampanj och börja i Ciudad Camargo.

Broder Amayas predikokampanjer

”Jag började arbeta på mitt eget sätt, men alltid i samstämmighet med organisationen”, sade broder Amaya. Han hade en god sortering av Sällskapets böcker på spanska, Befrielse, Försoningen, Skapelsen, Framtidens regering, Profetiorna,  Liv och Ljus. Han avgav ett vittnesbörd och lämnade så många publikationer han kunde. En del människor började visa intresse.

Broder Amaya gjorde turer gång på gång tills han hade täckt både delstaten Chihuahua och delstaten Durango, en stor del av norra och mellersta Mexico. För att vara säker på att han skulle ha ett rikligt förråd av litteratur att använda begärde han att Sällskapet skulle skicka försändelser till olika städer längs hans rutt, som han kunde fråga efter vid sin ankomst. När han placerade litteratur, bytte han ofta till sig matvaror för den, eftersom många av människorna var alltför fattiga för att lämna ett bidrag.

I delstaten Coahuila, i det område som kallas La Laguna, träffade han en man som sade till honom: ”Jag är också ett vittne.” Det var Florentino Banda, som hade flyttat söderut från Texas år 1933. Tillsammans gick de igenom området, och sedan tillvaratog broder Banda intresset när broder Amaya återvände till sitt hem i Ciudad Camargo. Senare tjänade broder Banda åtföljd av sin hustru i många år som resande tillsyningsman.

Broder Amaya var mycket framgångsrik i att hjälpa människor att lära känna sanningen och bli nitiska tjänare åt Jehova. I Valle de Allende lärde Rodolfo Maynez känna sanningen med broder Amayas hjälp. Vid flera tillfällen försvarade broder Maynez sanningen inför myndigheterna, och vid ett tillfälle utmanade han prästen på orten till debatt. Där, i Valle de Allende, hjälpte broder Amaya också familjen Bordier. Gildardo Bordier tjänade senare vid Sällskapets kontor i Mexico; sedan gifte han sig med Roberto Monteros dotter, María Luisa. Dessa båda har troget fortsatt ända fram till den dag som i dag är.

Manuel Amaya tjänade Jehova troget till sin död, år 1974. Med tiden slöt sig hans hustru, Angelita, till honom i Jehovas  tjänst. Hon tjänade troget i mer än 50 år fram till sin död år 1990.

Hur var arbetet i Mexico City?

Efter upprättandet av avdelningskontoret i Mexico City, år 1929, gjorde predikandet av de goda nyheterna större framsteg. Året därpå fungerade 3 klasser i huvudstaden och 19 i resten av landet.

Bland dem som visade andlig hunger var en ung man i Mexico City som hörde till den grekisk-ortodoxa kyrkan. Tillsammans med en annan grek rannsakade han ofta Skriften i sin affär. En dag år 1929 kom hans vän in i affären med boken Den gudomliga tidsåldersplanen. Vad de läste gladde dem. De skaffade mer litteratur, böcker och broschyrer. ”De broschyrerna och boken Befrielse gjorde verkligen intryck på mig”, sade Hércules Dakos, när han berättade om sina första intryck.

 Samma vecka som Hércules fick sin första inbjudan var han med vid ett möte där man studerade La Torre del Vigía. Den dagen gick han hem med en kartong med böcker och broschyrer — för egen del och för att dela med sig av åt andra. Han började snart tala med både vänner och kunder om de goda nyheterna om Guds kungarike. Samma år, 1929, blev han döpt. Ivrig att få dela med sig av sanningen till sina släktingar packade han året därpå sina väskor för att besöka Grekland.

Efter ett och ett halvt år återvände Hércules till Mexico mer entusiastisk än någonsin. Han fann att församlingen som han hade varit förenad med hade fördubblats till storleken.

Han ägnade särskild uppmärksamhet åt torget i centrum av Mexico City. I regeringsbyggnaderna fann han många som var villiga att lyssna. För att nå presidenten skrev Hércules ett brev, och i ett svar från presidentens sekreterare blev han ombedd att leverera några publikationer.

Några månader efter det att broder Dakos återvänt från Grekland fick verket i Mexico ökad stimulans.

Broder Rutherford besöker Mexico

Tiden 26—28 november 1932 hölls ett landskonvent i Mexico City. Broder Rutherford och Eduardo (Edwin) Keller var närvarande från Sällskapets högkvarter i Brooklyn i New York. Vid det besöket sände fem radiostationer broder Rutherfords tal. Programmen kunde höras över hela landet och blev mycket gynnsamt mottagna.

Medan broder Rutherford var i Mexico, gjorde han anordningar för att ersätta tillsyningsmannen vid avdelningskontoret därför att man hade funnit att han var engagerad i ett uppförande som var olämpligt för en kristen. Roberto Montero blev inbjuden att flytta till Mexico för att ta över ansvaret för avdelningskontoret. Men eftersom han inte  kunde komma omedelbart, lämnades broder Keller att tillfälligt övervaka angelägenheterna.

Broder Montero anlände i april 1933. De problem som nyligen hade uppstått hade ogynnsamt påverkat tjänsten på fältet; det behövdes mycken andlig uppbyggnad. I en rapport i Boletín (Bulletin, nu Tjänsten för Guds kungarike) för november 1933 visades det: ”Antalet arbetare minskade från ett högsta antal om 253 år 1932 till ett högsta antal om 105 år 1933. ... Antalet gick ner till 48 i februari.”

Familjen Montero blir Betelfamiljen

Hur var avdelningskontoret organiserat när familjen Montero anlände till Mexico? Sonen, Roberto j:r, som nu bor i Los Angeles i Kalifornien (USA), berättar för oss:

”Jag kom till Mexico City tillsammans med familjen vid fem års ålder. Vi bodde i ett trevåningshus (en källarvåning inbegripen) som Sällskapet senare köpte som det första avdelningskontoret för La Torre del Vigía. ...

En kort tid senare inbjöd min far broder Samuel Campos att arbeta vid avdelningskontoret med räkenskaper, och eftersom han var tvåspråkig, hjälpte han min far med att översätta publikationer till spanska. Min mor skötte rapporterna över tjänsten på fältet och register och handlingar. Under årens gång lärde far mig och min syster maskinskrivning och stenografi, så att vi skulle kunna hjälpa till på kontoret.

Sedan vi blivit duktiga på detta, kunde vi komma hem från skolan och bland annat renskriva de översatta manuskripten och hjälpa till med korrespondensen. Vi betraktade detta som ett stort privilegium. Under tidens gång kom andra bröder för att arbeta vid avdelningskontoret, [Mario] Mar och hans hustru, Conchita; José Quintanilla och hans hustru, Severa; Carlos Villegas och för en kort tid Daniel Mendoza. ...

 Bland broder Mars många åligganden var att sköta pressen som köptes för att vi skulle trycka såväl Informador, nu Tjänsten för Guds kungarike, som olika slags löpsedlar, inbjudningar och andra formulär som användes på kontoret. Broder Alfonso García, en annan broder som arbetade vid Betel, och jag arbetade under hans överinseende med handsättning, med att köra pressen och med att sköta skärmaskinen som användes för att skära till formulär och blanketter i slutgiltig storlek. Vi var ungefär 13 eller 14 år när vi började arbeta med detta. Vi lärde oss så mycket som har varit till nytta för oss sedan vi växt upp, alldeles som unga bröder nu gör när de arbetar vid olika Betelhem.”

Hela republiken var hans distrikt

Andra kom också från Förenta staterna därför att de hörde att behovet var stort söder om gränsen. Pedro De Anda, som blivit döpt år 1925, var en av dessa. En amerikansk broder som hade tillbringat någon tid i Mexico talade med honom om det fruktbara fältet för biblisk sanning i Mexico. Utan att tveka flyttade broder De Anda till Mexico. ”Jag kom till staden [Nuevo] Laredo med stor iver att tjäna”, berättar han. Från den gränsstaden arbetade han sig söderut till Monterrey och sedan vidare till delstaten Zacatecas.

Utrustad med en grammofon kom han till staden Concepción del Oro i Zacatecas och begav sig till torget i staden, där han lade på en skiva för att spela. Vad blev reaktionen? Han berättar:

”En mycket rik och fanatisk man dök upp under talets gång och började tala till de människor som hade samlats och sade dem att vi var fiender till Jungfrun och till katolska kyrkan. ... De började plocka upp käppar och stenar i avsikt att döda oss, och därför sade jag: ’Ett ögonblick, stadsbor! Vi är inte några djur, så att ni skulle behandla oss som sådana. Vi är människor, och vad vi gör är att vi försöker överbringa ett  livets budskap till er!’ Jag frågade dem om jag kanske hade tvingat någon av dem att tro på mitt budskap. Därefter tackade jag dem för deras uppmärksamhet. Sedan samlade vi ihop vår litteratur och grammofonen och gick vår väg.”

Senare samlades en tungt beväpnad grupp vid det hem där broder De Anda bodde. Vad nu då? De var stadens baptister. De betraktade sig som Pedro De Andas ”bröder” och hade kommit för att försvara honom! Han uttryckte sin uppskattning av deras avsikt, men förklarade att det inte var nödvändigt, eftersom han hade Jehova som sin beskyddare.

Broder De Anda utsträckte steg för steg sitt distrikt till att täcka hela republiken, så att han arbetade inte bara i norr, utan också i delstaterna Durango, Puebla, Veracruz och Chiapas.

”Skicka en förkunnare”

När Mario Mar lärde känna sanningen år 1934, träffade han aldrig något av Jehovas vittnen. Hur blev han då själv en förkunnare? Han säger: ”En gång när det var sjukdom i min familj, gick jag över till en grannes hus. Jag hittade böckerna Skapelsen och Försoningen, och på grund av den betryckta situation jag befann mig i började jag läsa dem.” När han senare flyttade från Förenta staterna till San Miguel de Camargo i delstaten Tamaulipas, skrev han till Sällskapet. ”Vid den tiden hölls många religiösa processioner i staden på grund av torkan”, berättar han. ”Jag bad dem därför skicka en förkunnare till människorna, eftersom de var mycket fanatiska. La Torre del Vigía svarade att mitt önskemål var mycket  bra och att de därför förordnade mig att sätta i gång predikoverket där. De sände mig 75 broschyrer på spanska med sådana rubriker som Världsnöden — Varför? Botemedlet, Den rättfärdige Härskaren och Folkets delning.”

Med hjälp av broschyrerna började Mario predika de goda nyheterna först i San Miguel de Camargo och sedan i de kringliggande städerna. Han tyckte om detta arbete, och därför skrev han till Sällskapet för att fråga om han kunde få tjäna på andra ställen. Sällskapet svarade genast att hans distrikt skulle vara norra delen av delstaten Nuevo León. Utan att tveka tog Mario itu med arbetet. ”Jag gick omkring som pionjär utan att ha blivit döpt”, säger han. Dessutom hade han inte fått någon övning, men Jehova hjälpte honom. Hans hustru började också göra honom sällskap.

När hon senare blev sjuk, skrev Mario återigen till Sällskapet för att få vägledning och frågade var det skulle vara bäst för dem att slå sig ner en tid. Sällskapet gav honom adressen till Román Moreno i staden Monterrey. Äntligen träffade de medvittnen för Jehova. Nu kunde Mario och hans hustru vara med på möten, och inom kort blev de döpta.

Vid ett konvent som hölls i Monterrey år 1935 blev broder Mar inbjuden att komma till avdelningskontoret för att arbeta där. Med tiden blev han ofta utsänd som zontjänare eller kretstillsyningsman.

Många bröder i hela landet påminner sig broder Mar som en av de första som gjorde dem förtrogna med sanningen. Han tjänade troget till sin död år 1988. Hans hustru fortsätter att vara en lojal tjänare åt Jehova.

Bibelns sanning sprids i nordväst

Precis som på andra ställen började i norr och i väster — i delstaterna Baja California, Sonora och Sinaloa — grupper av Jehovas vittnen snabbt uppstå under 1930-talet.

 I början av det årtiondet träffade Luciano Chaidez, som bodde i Culiacán i delstaten Sinaloa, en kvinna som alltid talade emot religionen och sade att all sådan var dömd till förintelse. En del människor trodde att hon var tokig, men kvinnan upprepade bara vad hon hade lärt sig genom böcker som hennes syster i Förenta staterna hade skickat till henne. Luciano skaffade sig en av dessa böcker av henne, den spanska upplagan av Guds Harpa, och läste den tre gånger. Han blev övertygad om dess sannfärdighet, och därför skrev han till Sällskapet. Till svar sände de honom publikationer med vilka han kunde börja kolportörverksamheten inom området. När han senare var med vid en sammankomst år 1934, blev han döpt.

När broder Chaidez begav sig till hamnstaden Mazatlán som kolportör (pionjär), fann han att Gilberto Covarrubias kom tillsammans med den lilla gruppen av vittnen som höll möten där. Med uppmuntran gjorde Gilberto goda framsteg. Han kommer mycket väl ihåg sitt dop. Bröderna ledde honom ut i havet och uppmanade honom att krypa ner under vattnet och hålla andan så länge han kunde. När han kom upp, förklarade de honom vara döpt. Så gör vi naturligtvis inte nu för tiden. Men Gilberto visade sig vara nitisk i Jehovas tjänst, och han bidrog till att sprida de goda nyheterna genom att ta vittnena på orten med sig i tjänsten på fältet, när han predikade i alla samhällena omkring Mazatlán.

I samma trakt hade Pedro Saldívar blivit satt i fängelse, anklagad för ett brott som han inte hade begått. För att hjälpa honom att få tiden att gå under de mer än tre månader som han var inspärrad, tog hans dotter med sig böcker och tidskrifter till honom som han kunde läsa. Bland de alster hon hade med sig en dag var en broschyr av J. F. Rutherford. Det budskap den innehöll om Guds uppsåt att upprätta en rättfärdig, ny värld skänkte stor tröst åt Pedro. En liten  tid därefter fann man den verklige brottslingen, och Pedro försattes på fri fot. Genast satte han i gång med att söka efter fler sådana publikationer som broschyren han hade läst. Han lyckades skaffa sig några. Inom kort tog en granne som hörde till vittnena honom med till möten, där Gilberto Covarrubias ledde verksamheten. Som Gilberto hade gjort företog han också en predikokampanj. Han arbetade sig norrut genom Sinaloa och till norra delen av delstaten Sonora. Man minns honom fortfarande där som en av de första kolportörer som spred budskapet om Guds kungarike i den trakten.

Det är sant att en del vittnens predikokampanjer sträckte sig långt ut på fältet, men antalet vittnen var få, och distriktet var stort. När församlingen i Mazatlán i Sinaloa officiellt bildades, år 1938, tilldelades den hela delstaten Sinaloa som distrikt.

En skatt och en död åsna

Väster om delstaten Sonora ligger Baja California, en halvö som sträcker sig parallellt utefter det mexikanska fastlandets nordvästra kust. År 1934 talade ett ungt vittne med människorna om Bibeln på en plats omkring två tredjedels väg nedför halvön. Hans verksamhet fick goda resultat till följd, men vad hände med honom?

Esther Pérez berättar: ”År 1934 kom en ung man till La  Purísima i delstaten Baja California för att tala om Bibeln. ... Min far arbetade ... åt staten, och han berättade för oss att han hade fått brev från Sällskapet i vilka man frågade om den unge mannen, men de visste ingenting om honom.” Den unge mannen hade försvunnit. ”Myndigheterna företog undersökningar för att se om de kunde finna kroppen, men man fann ingenting annat än skelettet av en åsna som hade stått bunden. ... Människorna som fann detta fann också en resväska full med böcker med färgrika pärmar. ... De tog med sig resväskan till staden och började läsa böckerna. Även om de inte förstod dem, insåg de att det i dessa böcker citerades från en annan bok, Bibeln.”

Det blev aldrig fullt klarlagt vad som hände det unga vittnet. Men människor läste den litteratur han hade fört med sig, och en del av dem blev livligt intresserade av att förstå Bibeln.

I motsats därtill försökte en protestant i staden att gripa tillfället att själv få efterföljare. Han organiserade en grupp  av dem som visade sig intresserade av att läsa böckerna. Senare prenumererade de på La Atalaya och började studera den tidskriften. Syster Pérez berättar för oss hur det utvecklade sig:

”Eftersom den protestantiske mannen gjorde sig till huvud för gruppen, ville han inte att någon annan skulle stå i kontakt med Sällskapet. Men så kom det ett brev från Sällskapet i vilket det frågades om det fanns något tillgängligt kommunikationsmedel, så att Sällskapet kunde sända en representant på besök. Juan Arce (protestanten) sade till min far att inte svara Sällskapet. ... Trots det skrev min far och en annan man som hette Francisco i hemlighet ett brev till Sällskapet med besked att kommunikationsmedel fanns och att en representant för Sällskapet kunde komma. ... Jag råkade befinna mig i staden när brodern anlände, en ung man som hette Terán Pardo. ...

Redan innan brodern hade stigit upp dagen därpå var hela gruppen där och väntade på att få hälsa på honom och ställa frågor. Brodern utlyste ett möte till eftermiddagen, och alla var vi närvarande, sammanlagt omkring 25. Efter sitt tal frågade brodern: ’Vilka vill gå ut och tjäna Jehova?’ Alla räckte upp handen, och sedan sade han: ’Kom i morgon bitti klockan 9.00, så skall jag ge er anvisningar om hur ni skall utföra arbetet.’ Tidigt följande morgon var vi alla där. Brodern gav oss ett kort och sade att vi skulle räcka fram kortet och sedan erbjuda broschyrerna. Jag kommer ihåg att jag fick gå tillsammans med min mor. När vi kom tillbaka, var vi så glada över att vi hade kunnat placera broschyrer hos människorna.” Protestanten drog sig förstås undan, och man såg aldrig mer till honom vid mötena.

Hur hinder övervanns i sydöst

Under tiden utfördes predikoverket i sydöst med stora svårigheter. I delstaterna Chiapas och Tabasco var det stor  fattigdom, särskilt på långt bort liggande ställen i bergen. Hur skulle budskapet om Guds kungarike kunna nå dessa människor?

Daniel Ortiz bodde i Tuxtla Gutiérrez i delstaten Chiapas, när han år 1932 lärde känna sanningen. Han och hans familj tog genast emot budskapet. Trots att de inte hade några anvisningar om hur man ledde möten, studerade hans familj och andra tillsammans, en grupp om 12 personer sammanlagt, och använde då Sällskapets publikationer. När broder Ortiz senare gjorde en resa till Mexico City till avdelningskontoret, skaffade han litteratur för att sprida till andra. Han återvände hem (nu i Cintalapa) med översvallande entusiasm. När gruppen tog del i tjänsten på fältet, bar några litteraturen i ryggsäckar, andra svepte in den i papper, men han hade en hel låda med litteratur upphängd med rep på en stång som bars mellan två förkunnare. Han förväntade att få placera mycket litteratur, och det fick han.

Medan familjen Ortiz var med vid en sammankomst år 1934, blev de inbjudna att sluta sig till pionjärernas led. De skulle få delstaten Tabasco till distrikt. Broder Ortiz berättar: ”Jag köpte två hästar, den ena för lasten och den andra för min 12-åriga dotter, Estela. Vi var fem sammanlagt. Min 15-åriga dotter, en gift dotter och en annan 15-årig ung broder följde med oss.”

De gick igenom många samhällen i Tabasco och placerade en mängd litteratur. Men i Tapijalapa blev de anhållna och förda till militärhögkvarteret. ”Borgmästaren var överste”, berättade broder Ortiz senare. ”Han frågade mig i skarp ton om jag inte visste att det här slaget av litteratur var förbjudet i delstaten. Jag svarade genom att säga att jag trodde att vi befann oss i den mexikanska republiken och att jag hade mitt identitetspapper utfärdat av regeringskansliet. Han svarade att det inte var värt mer än papperet det var skrivet  på. De tog ifrån oss alla värdesaker och all litteratur vi hade i våra väskor.”

Broder Ortiz oroade sig emellertid mer för om det gick väl för två i gruppen som var i ett annat samhälle. Broder Ortiz’ dotter och en annan syster vittnade tillsammans där. Polisen visste att det saknades två i gruppen, så de skickade män för att söka efter dem. ”Detta hände omkring klockan 18”, sade broder Ortiz, ”och det var 20 kilometer bergsväg till samhället, och regnet strömmade ner. Jag räknade ut att de skulle nå fram dit omkring midnatt. Jag fann det obehagligt att tänka på vad som kunde hända dessa systrar, två flickor, 16 och 20 år, i händerna på dessa [män]. En av flickorna var min dotter, och då kan ni föreställa er vilka tankar som fyllde mitt sinne!” Han bad ivrigt tills sömnen till sist bemäktigade sig honom. Hur lättad blev han inte nästa morgon över att finna att Jehova hade besvarat hans bön och att de båda flickorna inte hade blivit antastade!

Sedan gruppens medlemmar hade hållits i häkte i flera dagar utan tillräckligt med mat eller sanitära möjligheter, utsågs en soldateskort som skulle föra dem ut ur delstaten. Bland det första de gjorde sedan de blivit frigivna var att få tag i tvål, finna en flod och sedan tvätta både sig själva och sina kläder. När de nu återigen var fria, fortsatte de genast att predika de goda nyheterna, men nu i delstaten Chiapas. Trots hinder tröttnade de aldrig på att utforska landet för att hitta Jehovas dyrbara får. De var verkliga pionjärer.

På den tiden svarade avdelningskontoret i Mexico också för Guatemala. Broder Ortiz blev ofta ombedd av Sällskapet att resa dit för att hjälpa till med att hitta och ge mat åt fårlika.

Vid 80 års ålder, år 1972, arbetade broder Ortiz fortfarande som pionjär. Han hade många kära minnen av verksamhet  som han hade tagit del i under en tid av fyra årtionden, men han var också livligt intresserad av att fortsätta att göra vad han kunde i Jehovas tjänst. Han sade:

”Fastän min ålder gör att jag har begränsad energi, fortsätter Jehova att förnya min kraft, och jag gläder mig över att se ökningen av antalet människor som bär hans namn. Detta fyller mig med fröjd och inspirerar mig till ökad verksamhet. ... Jag är tacksam men saknar ord att uttrycka min tacksamhet, och det får mig att koncentrera den lilla energi jag har på att fortsätta.”

Vi har här berättat bara några av de erfarenheter Jehovas tjänare hade före andra världskriget. Det går inte att ta med allt i den här redogörelsen. De flesta av dem som så nitiskt tog del i att sprida budskapet om Guds kungarike i Mexico under 1920- och 1930-talen har nu dött. Men alla som troget fortsatte att tjäna Jehova, vare sig på något framträdande sätt eller på sätt som är kända bara lokalt, lämnade ett föredöme värt att efterlikna.

Först en vals, sedan ett kraftfullt föredrag

Från år 1938 till år 1943 var högtalarbilar mycket effektiva vid spridandet av Bibelns sanningar här i vår del av världen. Sju sådana fordon utrustade med högtalare på taket och en stor grammofon inuti togs i bruk i Mexico. Genom dem sände man ut dynamiska, bibliska föredrag som ursprungligen hållits av broder Rutherford och sedan talats in på spanska av broder Eduardo Keller.

Bland de bröder som tog del i arbetet med högtalarbilar var José Quintanilla (senare kärleksfullt kallad ”farfar” på avdelningskontoret), Daniel Mendoza och Víctor Ruiz. Omkring ett år efter det att José Quintanilla och hans hustru först erhållit några av Vakttornets publikationer tog de del i Beteltjänst. ”Jag förstod inte mycket om verket, eftersom  det hade gått så kort tid sedan jag började bli bekant med det, och inte heller hade jag mycken världslig utbildning”, erinrar sig broder Quintanilla. Trots det tog han genast emot inbjudan att hjälpa till med att reparera bilar som användes vid spridandet av Bibelns sanning. Sedan José hade tagit del i verket några månader, kom bröderna underfund med att han ännu inte hade blivit döpt. Man talade om för honom att om han ville fortsätta i Beteltjänst, måste han bli döpt. Genast rättade han sig efter detta skriftenliga krav, i augusti 1938.

Hur utfördes arbetet med dessa högtalarbilar? Vanligtvis färdades fem bröder tillsammans. När de kom till ett samhälle, framförde de ett upplysande bibliskt föredrag så att alla kunde höra. Sedan arbetade två bröder på ena sidan gatan och två bröder från hus till hus på andra sidan gatan, under det att föraren stannade vid bilen för att svara på nyfikna människors frågor. Broder Quintanilla säger blygsamt till oss: ”Ungefär allt jag gjorde var att tala med dem som kom och erbjuda dem litteratur.”

För att fånga människors uppmärksamhet framförde vi ibland inspelningar av valsmusik innan vi spelade upp föredragen. Föreställ dig människornas överraskning — först fick de lyssna till musik och sedan höra ett livligt föredrag som avslöjade falsk religion!

Daniel Mendoza, som tog del i detta verk, berättar: ”Först blev människorna entusiastiska ... men sedan smög de i väg för att underrätta prästen. Snart var hela samhället i uppror, och en del kom med käppar och stenar för att driva i väg oss.”

I en stad försökte en lång, stark man välta broder Quintanillas bil. Han hade just lyft upp bilens ena sida i luften, när han blev slagen till marken. Överraskad och skrämd  sprang han i väg och ropade: ”Gå inte i närheten; den där bilen är besatt av Djävulen!” Vad hade hänt? Han fick till sin överraskning en kraftig elektrisk stöt. Broder Quintanilla hade nämligen dragit ledningar så att bilens chassi hade blivit strömförande. Fastän vi inte skulle rekommendera detta nu, använde han den metoden för att skydda sig själv och utrustningen mot ytterst våldsamma människor.

Även sedan bruket av högtalarbilar hade avvecklats, använde enskilda vittnen bärbara grammofoner. Vid avdelningskontoret gjordes omkring 300 sådana grammofoner. ”Farfar” Quintanilla var en skicklig medarbetare också i det projektet. Han erinrar sig hur han gjorde grammofonhöljena och sedan passade in högtalarna och motorerna. Han säger: ”De provades först, för att man skulle se om de fungerade bra och skulle fortsätta att göra god tjänst, och sedan skickades de ut till bröderna för att användas från hus till hus.”

 Med hjälp av framställningar och predikningar tryckta i Informador (Informationer, nu Tjänsten för Guds kungarike) och genom den övning som gavs i skolan i teokratisk tjänst lärde sig förkunnarna efter en tid mycket om hur man kan samtala med människor och besvara deras frågor med hjälp av citat från Bibeln.

Gileaditer kommer!

Ett mångfasetterat undervisningsprogram blev infört bland Jehovas vittnen tidigt i början av 1940-talet, och det hade en djupgående verkan på det världsomspännande verket med att förkunna om Guds kungarike. En del av det programmet inbegrep att öva personal vid avdelningskontoren att sköta sitt arbete på samma sätt som det sköts vid världshögkvarteret i Brooklyn i New York. Nathan H. Knorr, som hade blivit Sällskapet Vakttornets president år 1942, tog ledningen i detta. Avdelningskontoret i Mexico fick nytta av detta på ett mycket direkt sätt, när broder Knorr gjorde besök här för första gången, i februari 1943. Vid ett särskilt möte, som han under sitt besök höll med förkunnare från olika områden landet runt, uppmanade han dem att övervinna det arv av analfabetism som hindrade människor i Latinamerika, vilka så länge hade varit påverkade av katolicismen. Han arbetade också mycket med personalen vid avdelningskontoret, och när han reste därifrån, var avdelningskontoret och Betelhemmet väl utrustade och mycket bättre organiserade.

Det fanns fortfarande mycket arbete att utföra i Mexico. Sedan första världskriget hade det varit en gradvis ökning av antalet lovprisare av Jehova i Mexico, men den var långsam. År 1943 fanns det 1.565 förkunnare som rapporterade verksamhet varje månad, och de arbetade hårt. Församlingsförkunnarna vittnade i genomsnitt 28 timmar per månad.  Reguljära pionjärer rapporterade i genomsnitt 137 timmar i månaden.

Det året öppnade Sällskapet en skola som har utövat ett oerhört inflytande på predikandet om Riket och arbetet med att göra lärjungar. Vakttornets Bibelhögskola Gilead hade upprättats. (Senare ändrades namnet till Vakttornets Bibelskola Gilead.) Dess syfte var att förbereda erfarna pionjärförkunnare för tjänst varhelst de kunde komma att behövas på det världsvida fältet. Den 1 februari började första klassen. Man planerade att sända några av de utexaminerade till Mexico.

Till att börja med stötte bröderna på legala hinder när de försökte skaffa visum åt de utexaminerade Gileadeleverna. Andra världskriget pågick ännu; i Nuevo Laredo i delstaten Tamaulipas (vid gränsen till Förenta staterna) hade det dessutom brutit ut förföljelse mot vittnena, och några hade satts i fängelse. Situationen fördröjde pappersformaliteterna för att få visum. Dåvarande tillsyningsmannen för avdelningskontoret, Juan Bourgeois, berättar följande i sin rapport för år 1945:

”När Vakttornets Bibelhögskola Gilead och dess syfte först tillkännagavs, väntade vi här i Mexico ivrigt på den  första avslutningen, eftersom vi var säkra på att många av eleverna, som hade fått särskild övning för teokratisk tjänst utomlands, skulle bli sända för att bearbeta Mexicos praktiskt taget jungfruliga distrikt. Man kunde också vänta att motståndaren skulle bli ursinnig och skulle gå till vilken som helst ytterlighet för att förhindra att våra bröder fick komma. I augusti 1943 underrättade Sällskapet oss om att ifall vi kunde skaffa nödvändiga tillstånd för att omkring 30 av dessa lärare (gileaditer) fick komma in i Mexico, skulle de bli förordnade att arbeta i Mexico.

Vi gjorde allt vi kunde för att få tillstånden, men det visade sig finnas ett otroligt antal hinder för att dessa lärare skulle få komma in i Mexico. Vi hade praktiskt taget gett upp och trodde att Jehova ville annorlunda, när broder Knorr kom hit i februari det året. Han vägrade att ta ’nej’ som ett svar och gjorde några särskilda anordningar, och se, det ’omöjliga’ hade uppnåtts! I mars var hindren övervunna, så att broder och syster Anderson fick tillstånd att komma in i landet, och kort därefter, i april, tilläts sju andra teokratiska lärare, elever från Gileadskolans första klass, att få komma in i landet.”

Fred och Blanche Anderson

Fred och Blanche Anderson var älskvärda medlemmar av den smorda kvarlevan som ägnade större delen av sitt liv åt heltidstjänst i Mexico. På grund av en olycka som broder Anderson varit med om, när han var ung, måste ett av hans ben amputeras, när han var i Mexico. Trots det framhärdade han i att, genom att använda kryckor, bearbeta distriktet i Mexico City. Fred Anderson var godmodig och gladlynt. Närvaron av broder Anderson och hans förtjusande hustru (som tillgivet kallades Blanquita av sina kristna systrar) fyllde många mexikaners hjärta med kärlek och uppskattning.

 Broder Andersons egna ord berättar mycket om honom. Han sade: ”Glada och bedjande började vi anpassa vårt liv och öva oss för missionärsfältet. Gileadutbildningen hjälpte oss oerhört mycket i att göra detta. I fem och en halv månad arbetade vi och svettades och ansträngde oss för att stoppa in så mycket som möjligt i våra skallar, men dessa månader gick snabbt förbi! Och innan vi visste ordet av var det examensdag. Vi tyckte att vår glädje var fullständig vid Gilead, att vi knappast kunde bli lyckligare eller vara Gud närmare. Men vi hade mycket att lära, och vi lärde oss det på vårt missionärsfält.”

Efter ett antal år på det fältet sade han: ”Hur många av dessa ödmjuka människor vi har hjälpt att komma in i Jehovas härliga sanningsljus vet vi inte. Däremot vet vi hur stor vår glädje har varit över att få ta del av Jehovas godhet.” Paret  Anderson tjänade i många år i kretstjänsten i Mexico och senare vid Betel i Mexico, där de slutade sin jordiska bana, han år 1973 och hon år 1987.

Kamrater under ett halvt århundrade

Rosa May Dreyer, en annan gileadit, skrev efter sina tio första år i Mexico att av de 21 som ursprungligen sändes dit hade 11 kunnat stanna kvar där. Hon tillade: ”Dessa elva kan, det är jag viss om, säga med mig: ’Jag skulle inte välja att vara någon annanstans.’”

Rosa May Dreyer och Shirley Hendrickson tjänade i två år nära gränsen mellan Texas och Mexico på grund av hindren att få komma in i landet. Under den tiden lärde de sig lite spanska. Fast Shirley var gladlynt, minns hon att deras distrikt där var svårt. Hon gladdes därför över vad hon fann i Mexico City. I början förordnades inga inhemska förkunnare att följa med dem, vilket de hade väntat sig. I stället tog någon dem till ett gathörn och sade: ”Här är ert distrikt”, utan någon övning på ort och ställe. Dessutom var deras kunskap i spanska mycket begränsad. Men i stället för att bli missmodiga fortsatte de sin verksamhet så gott de kunde. Shirley säger om dessa tider: ”Jag kommer ihåg det första huset jag gick in i, under det att jag darrade lite, och vid de fyra första dörrarna lämnade jag de fyra böcker jag hade med mig, så att jag måste gå hem efter fler böcker. Med detta fattade jag mod och hade aldrig mer några svårigheter.” För några år sedan var Shirley med vid vigseln av en dotterdotter till en kvinna med vilken hon ledde ett bibelstudium under sina första år i Mexico. Vilken glädje att finna att 50 i den släkten tjänar Jehova! En hade tjänat som resande tillsyningsman, och en annan var medlem av Betelfamiljen.

Shirley och Rosa May var kamrater i tjänsten från år 1937 (innan de kom till Gilead tillsammans) till år 1991,  när ”Rosita” dog på sitt missionärsdistrikt i Mexico. Femtiofyra år av tjänst — och nästan alla dessa år tillsammans!

Några andra som kom

Sammanlagt har 56 gileaditer från andra länder kommit till Mexico för att ta del i Guds storslagna undervisningsverk som pågått här. Förutom dem som redan nämnts fanns det andra från Gileadskolans första klass: Rubén Aguirre, Charlotte Bowin, Maxine Bradshaw, Geraldine Church, Julia Clogston, Betty Coons, Russell Cornelius, Dorothea Gardner, Verle Garfein, Frances Gooch, Elva Greaves, Thurston och Marie Hilldring, Fern Miller, Maxine Miller och Pablo Pérez. Fler gileaditer anlände så nyligen som år 1988. Den tjänst på fältet som utförts av alla dessa skänkte glädje åt dem och åt andra. Det förekom också en oväntad, men glädjande, händelseutveckling.

Efter två år i Mexico blev Charlotte Bowin, till exempel, sänd till El Salvador. År 1956 blev hon sedan hustru till Albert Schroeder, en av hennes tidigare lärare vid Gilead, vilken senare blev medlem av den styrande kretsen.

År 1949 gifte sig Maxine Miller med Samuel García, en gileadit som var från Mexico och som vid den tiden tjänade vid avdelningskontoret i Mexico som Sällskapets juridiske representant. När hon kom till Mexico City år 1946, fanns det bara fyra ”grupper” där. År 1961 fanns det 70. Och i början av 1994 hade antalet församlingar i Mexico City och dess förstäder ökat till 1.514. Vilken storslagen tillväxt såg hon inte! Var hennes heltidstjänst bara fröjd och glädje och ingenting annat? ”Nej, det är inte sant”, sade hon en gång. ”Det finns prövande stunder och svåra erfarenheter också, men glädjeämnena väger långt mer än sorgerna, och det är dessa glädjeämnen som framträder när jag ser tillbaka på den väg jag har gått i min strävan att fullfölja mitt uppsåt i  livet som en Jehova Guds tjänare.” Hon dog år 1992 medan hon troget tjänade på sin tilldelade plats.

Sedan Esther Vartanian hade tjänat i omkring åtta år i Mexico, gifte hon sig år 1955 med gileaditen Rodolfo Lozano, som nyligen hade kommit till Mexico. Medan hon bodde vid avdelningskontoret, vittnade hon i staden och hjälpte många människor att lära känna Jehova. Hon hade stor framgång i att hjälpa hela familjer. Även om en äkta man till en början inte ville studera, såg hon alltid till att han till slut blev inbegripen. Hennes särskilt vänliga sätt att samtala med människor fick många att reagera gynnsamt för budskapet. Hon närmade sig dem, talade spanska med sin utländska accent och sade: ”Honey [engelska för ”Älskling” eller något liknande], quiero hablarte de algo muy importante. [Snälla du, jag skulle vilja tala med dig om något mycket viktigt.]” De lyssnade. Syster Lozano och hennes man tjänar nu båda som medlemmar av Betelfamiljen i Mexico.

Kärleksfulla kristna tillsyningsmän vid avdelningskontoret

Några av de gileaditer som skickades till Mexico blev också förordnade till att sköta olika ansvarsuppgifter vid avdelningskontoret, och de utförde ett utmärkt arbete. Dessförinnan skötte Juan Bourgeois, som var landstjänare efter Roberto Montero, det uppdraget från 1943 till 1947, när han måste återvända till Förenta staterna. Då blev Pablo Pérez, en elev från Gileads första klass, landstjänare i tre och ett halvt år.

Sedan dess har andra burit den ansvarsbördan och gett kärleksfull tillsyn. Rodolfo Lozano var landstjänare i fyra och ett halvt år, George Papadem i två år och Samuel Friend i sju och ett halvt år. William Simpkins började som landstjänare år 1965, och när anordningen med en kommitté vid avdelningskontoret infördes år 1976, fortsatte han att tjäna  i kommittén vid avdelningskontoret i Mexico fram till 1986. Var och en av dem bidrog på ett värdefullt sätt till Rikets verk här i Mexico. Sedan Robert Tracy hade tjänat i många år i Colombia, kom han till Mexico år 1982, och sedan dess har han tjänat som samordnare i avdelningskontorets kommitté.

Hur man höll kontakt med ”grupperna”

Krets- och zontjänare (som nu kallas områdes- och kretstillsyningsmän) bemödade sig om att besöka och uppbygga Jehovas vittnen över hela Mexico under tjänsteåret 1940. Efter ett avbrott för en tid återupptogs sedan de resande tillsyningsmännens verksamhet igen. Den här gången gavs särskild utbildning åt bröderna innan de sändes ut.

Att besöka ”grupperna” inbegrep mycket mer än att köpa en buss- eller tågbiljett och sedan företa resan. De flesta av grupperna var små och fullständigt isolerade, långt från lands- eller järnvägar. Innan bröderna kunde sändas ut, skrev avdelningskontoret till varje grupp och frågade hur man tog sig fram till platsen där deras grupp fanns. Från en grupp svarade man: ”Den enda linje som går förbi här i närheten är en telegraflinje.” Avdelningskontoret rapporterade till Brooklyn: ”För att komma till en del grupper måste tjänaren färdas med mulåsna eller gå till fots, ibland i dagar. Förkunnarna känner sig överlyckliga över besöket, och alla människor av god vilja på stora avstånd där omkring är samlade när han anländer.”

För att hjälpa till med att styrka vännerna använde många i Betelfamiljen i mitten av 1940-talet sin semester till att besöka grupper efter anvisning av kontoret. Samuel och Alfonso García sändes till Silacayoápan i delstaten Oaxaca. Sedan de färdats en dag med buss, använde de två dagar till för att ordna med att få använda hästar, och sedan fortsatte  de på hästryggen i ytterligare två dagar för att komma till bestämmelseorten. Där ägnade de fem glädjerika dagar åt att samarbeta med vittnena i tjänsten på fältet; de anordnade också ett dop; sedan gjorde de sig i ordning för att återvända till Mexico City. Men den katolske prästen på platsen hade blivit irriterad över deras verksamhet och hade eggat upp El Presidente, borgmästaren på platsen. Den natten bröt sig en pöbel på omkring 25 man in i det vittnes hem där bröderna bodde. Samuel García kommer tydligt ihåg det.

 Pöbeln var väpnad med macheter, svärd, knivar, påkar och pistoler. De grep bröderna, tvingade dem ut ur huset och slog dem obarmhärtigt. När den kristna syster i vars hem de hade bott försökte ingripa, blev hon och en av hennes söner slagna. En av bröderna fick vänstra armen och fingrarna skurna ända in på benet. Under det att de blev ytterligare slagna och hotade, tvingades de att marschera ut ur staden. Men vart fördes de? Samuel García erinrar sig: ”De försökte hänga oss i några träd, men när vi inte visade någon fruktan utan visade hel och full förtröstan på Jehova, lät de oss gå. Vi var tvungna att gå i två dagar genom bergstrakterna för att komma till en stor landsväg.”

Under tiden nådde nyheterna om problemet till avdelningskontoret. Sällskapet skickade en angelägen vädjan till delstaten Oaxacas guvernör. När bröderna till sist kom tillbaka till Betel, tvekade den som var vakt att öppna porten, eftersom han inte kände igen dem, så illa misshandlade hade de blivit. Men vad broder García kommer ihåg, när han tänker tillbaka på vad som hände, är: ”Jehova övergav oss inte.” Hur gick det för systern i vars hem de hade bott? Hon skrev till kontoret och begärde mer litteratur, så att hon kunde fortsätta att vittna.

Från den ena sammankomsten till den andra

Några år före de här händelserna var Adulfo Modesto Salinas, en livlig ung pojke, med vid sitt första landskonvent. Det var år 1941 vid folkteatern [spanska: Teatro del Pueblo] i Mexico City. Tanken att han en dag skulle kunna bli en resande tillsyningsman kom aldrig för honom på den tiden.

Gonzalo Rodríguez, en tjänare för bröderna (som kretstillsyningsmännen då kallades), uppmuntrade Adulfo att tjäna vid Betel. Följden blev att Adulfo i december 1947 inställde sig för att tjäna vid Betel i Mexico City. Samma år  började kretssammankomster hållas i Mexico. Först organiserade bröder från Betel dem och hade uppgifter på programmet. År 1951 blev sedan Adulfo Salinas förordnad att vara den förste områdestillsyningsmannen i landet och bistå kretstillsyningsmännen och tjänstgöra vid kretssammankomster. Rodolfo Lozano och Samuel García gav honom nyttig övning vid hans första sammankomster. Sedan lämnade de honom att ensam fortsätta sin rutt. Det året hölls 18 kretssammankomster i landet.

 I början var anordningarna beträffande sammankomster och områdestillsyningsmannens plikter inte så väl definierade. Vid en del sammankomster fanns det ingen kretstillsyningsman, utan bröder på platsen gjorde vad de kunde för att organisera det hela. Områdestillsyningsmannen var tvungen att vara tusenkonstnär. När han anlänt till sammankomstplatsen, hjälpte han bröderna att sätta upp avdelningarna. Han förde med sig högtalarutrustningen och även spisar och annan köksutrustning för matserveringen. Leonor Salinas hjälpte sin man att göra i ordning mycket för sammankomsten. Hela dagen arbetade de i tjänsten på fältet, och på kvällen hjälpte de till med sammankomstförberedelser.

Broder Salinas kommer ihåg att vid de första kretssammankomsterna fanns det inget detaljerat program att följa. Bröderna fick tillfälle att ställa frågor, och han försökte besvara dem. De ställde sådana frågor som: ”Är det tillåtet att bära ringar och armband?” ”Är det ett brott att döda djur?” och: ”Vad är innebörden i talet 666?” För att kunna ge korrekta svar måste han ta med sig många av Sällskapets publikationer.

Så småningom blev detaljerna i förbindelse med kretssammankomsterna utformade. Allting fungerade smidigare.

 Sedan broder Salinas hade tjänat som områdestillsyningsman i omkring 13 år, blev han inbjuden att gå igenom Gileadskolan, år 1964. Som förberedelse måste han lära sig engelska. Detta var svårt för honom, men han fick nytta av kursen och blev sedan sänd tillbaka till Mexico för att fortsätta i områdestjänsten. Han befinner sig fortfarande i heltidstjänst, även om han har en del hälsoproblem. Hans hustru, Leonor, som har varit med honom sedan 1955, har varit ett fint stöd. Broder Salinas konstaterar: ”När jag ser tillbaka på 1941, då jag lärde känna sanningen, finner jag att [mer än 50] år redan har gått, och under hela denna tid har jag lärt mig underbara ting från Guds ord. Jag var inte 20 år fyllda år 1941. Jag är tacksam mot Jehova och mot hans organisation för att de har förändrat mitt liv från ett liv utan framtid till ett liv med ett uppsåt.”

Stora ansträngningar gjorda för att vara med vid sammankomster

År efter år hölls landskonvent i Mexico City, och till dessa kom flertalet av de mexikanska vännerna. Men för somliga inbegrep detta ansenliga svårigheter, eftersom de saknade pengar. När sammankomsterna var små, fick alla som var från platser utanför huvudstaden bo på Betel. I början av 1940-talet ordnades sedan inkvartering i olika vänners hem. Många av våra vänners fattigdom smärtade oss i hjärtat, och vi kände oss djupt rörda över de ansträngningar de gjorde, när de kom från landsorten till Mexico City för att kunna njuta av den andliga födan.

Hur glada blev vi inte när det kunde göras anordningar för att hålla sammankomster närmare deras hem! Nu behövde de inte färdas så långt. Trots det behövde somliga vänner fortfarande göra stora uppoffringar för att kunna vara med. År 1949, till exempel, gick 20 personer från delstaten  Tabasco, 18 män och 2 kvinnor, mer än 320 kilometer till fots för att komma till en sammankomst i delstaten Veracruz. De gjorde turen på 15 dygn i sträck! Allt som allt tog det 35 dygn.

La Torre del Vigía de México — ett kulturellt sällskap

Du kanske kommer ihåg att La Torre del Vigía de México hade blivit godkänt av staten år 1932. Men det fanns hinder på grund av de inskränkningar lagen lade på alla religioner. Invändningar gjordes mot vittnenas verksamhet från hus till hus, eftersom det i lagen stadgades att alla religionshandlingar i form av offentlig gudsdyrkan måste ske inne i ”templen”. Av samma skäl gjordes det invändningar mot våra sammankomster på allmänna platser. Detta var ett problem, för dessa sammankomster blev ständigt allt större. Att äga egendom stötte också på problem, eftersom det i lagen krävdes att alla byggnader som användes för religiösa syften måste bli federal egendom.

Av dessa och andra skäl bestämde Sällskapet att det skulle vara förståndigt att omorganisera i syfte att lägga större eftertryck vid vår verksamhets undervisande art. Den 10 juni 1943 inlämnades därför en ansökan om att utrikesdepartementet skulle registrera La Torre del Vigía som ett icke-religiöst sällskap, och den beviljades den 15 juni 1943.

I samband med denna omarrangering upphörde vi med att sjunga vid våra möten, och mötesplatserna blev kända som lokaler för kulturella studier. Inga hörbara böner frambars vid mötena, men ingenting kunde hindra någon från att tyst frambära en innerlig bön i sitt hjärta. Allt som gav intryck av en religiös gudstjänst undveks, och våra möten är ju avsedda att ge undervisning. När vittnena i andra länder började kalla sina lokala sammanslutningar ”församlingar”,  fortsatte vittnena i Mexico att begagna termen ”grupper”. Vittnena fortsatte att göra besök från hus till hus och detta även med ännu större nit; men man undvek att direkt använda Bibeln vid dörrarna. Förkunnarna lärde sig i stället skriftställena utantill, så att de kunde citera dem. De gjorde också gott bruk av boken ”Skaffa eder visshet i fråga om alla ting”, som är en sammanställning av skriftställen i många ämnen. Bara vid återbesök och vid studier (vilka kallades ”kulturella studier” i stället för ”bibelstudier”) använde man Bibeln.

Jehovas vittnens huvudsakliga verksamhet förblev densamma, nämligen att predika de goda nyheterna om Guds kungarike.

Kurserna i läs- och skrivkunnighet

I överensstämmelse med La Torre del Vigías stadgar bedrev vi en kampanj för läs- och skrivkunnighet, utöver att vi undervisade människor i Bibelns läror. Den 17 maj 1946 lät därför La Torre del Vigía hos staten registrera ett centrum för kurser i läs- och skrivkunnighet i Mexico City. Dessa leddes av José Maldonado.

Eftersom staten var intresserad av att främja läs- och skrivkunnigheten, tillhandahöll den läroböcker för nybörjare i kurserna. Senare, när Sällskapet Vakttornet tryckte broschyren Learn to Read and Write på spanska, användes den. Staten uppskattade vad som uträttades. I ett brev från staten, daterat den 25 januari 1966, hette det: ”Med generaldirektörens samtycke är det min glädje att få gratulera er institution ... för den patriotiska medverkan ni har skänkt republikens icke läs- och skrivkunniga människor. ... Jag hoppas att er entusiasm inte minskar för att fortsätta denna ihärdiga kamp mot analfabetismen, som alla goda mexikaner är engagerade i.”

 Från den tid när kursverksamheten började och fram till år 1966 blev 33.842 lärda att läsa och skriva. Och år 1993 var det sammanlagda antalet 127.766. Dessutom hade 37.201 blivit hjälpta att förbättra sina läs- och skrivförmågor. Medan dessa människor lärde sig läsa och skriva, lärde de sig också att uppskatta andliga föranstaltningar — den litteratur för bibelstudium som Sällskapet framställde och gruppernas möten.

Jehovas organisations moraliska renhet

När anordningen med kretssammankomster kom i gång, började också en period av ökad rening i Jehovas organisation. En vana som var djupt rotad i Mexico på den tiden var att en ung man ”stal” en ung kvinna och bodde tillsammans med henne utan att de var gifta. Vana vid de gamla sedvänjor som var tillåtna i den falska religionen gifte sig paren i allmänhet inte. De bodde bara tillsammans i ett samförståndsförhållande. Detta var mångas situation när de började förena sig med Jehovas vittnen.

Broder Salinas förstod och uppskattade de bibliska principerna om god moral och hjälpte vännerna att förstå dem. (Matt. 19:3—9; Hebr. 13:4) Varthelst han begav sig uppmanade han dem att legalisera sitt äktenskap.

Detta var inte nytt för Jehovas vittnen. Så tidigt som i numret för september—oktober 1924 hade La Torre del Vigía behandlat frågan: ”Skulle det vara lämpligt att som äldste för en klass välja en broder som inte är lagligt gift med sin maka?” Svaret: ”Det skulle vara helt fel.” Skriftenliga skäl till detta anfördes. Det rekommenderades också att personer som ännu inte hade rättat till sina äktenskapsangelägenheter inte skulle döpas. Trots detta fanns det i Mexico många grupptjänare som inte var lagligt gifta.

Till gagn för Jehovas vittnen över hela världen gavs  emellertid år 1952 särskilda anvisningar om att bringa sitt liv i ordning, om man önskade fortsätta att vara en del av Jehovas organisation. I en del fall hade män varit gifta, sedan flyttat isär och därefter börjat leva tillsammans med en annan kvinna, utan att vara skild från den första och inte heller gift med den andra. En del hade gift sig igen utan att vara skilda från sin tidigare hustru. Det krävdes därför stor ansträngning från dessa bröders sida att reda ut sitt liv för att tjäna Jehova.

Det var en glädje att se hur bröderna reagerade genom att vidta de nödvändiga anordningarna för att legalisera sitt äktenskap. I en del grupper blev så många som 20 par och fler vigda samtidigt. Likväl ville somliga, trots Jehovas rättfärdiga normer, inte förändra sitt levnadssätt. Somliga av dessa lämnade oss; andra blev uteslutna.

En broder kommer ihåg att när han och hans partner gick för att bli vigda, i efterföljd av organisationens anvisningar, följde hans barn med dem. När domaren frågade: ”Är det din önskan att bli förenad med denna kvinna, ta henne och ha henne som din hustru tills döden skiljer er åt?” betänkte han sig lite innan han svarade, och hans lilla flicka uppmanade honom med bekymrad uppsyn: “¡Dí que sí, papacito! [Säg ja, pappa!]”, varefter han snabbt gav domaren ett jakande svar.

Det krävde tid och tålamod

Det krävde tid för en del att anpassa sig efter Jehovas organisations höga moralnormer, särskilt i förhållande till äktenskap och bruk av spritdrycker, men steg för steg insåg bröderna hur viktigt det var att rätta sig efter Jehovas sätt. — 1 Petr. 4:3.

I avdelningskontorets rapport om tjänsteåret 1953 hette det: ”Vi avslutade vad vi hade påbörjat föregående år,  nämligen utrensningen ur organisationen av dem som inte förtjänade att vara i den. Detta medförde att antalet förkunnare sjönk avsevärt under tjänsteårets fem första månader. Det sjönk så djupt som till 7 procent under fjolårets medeltal, men från och med februari återhämtade det sig så mycket att det vid tjänsteårets slut hade nått en ökning med 9 procent över fjolårets medeltal.” Tillbörligt renad var Jehovas organisation i Mexico till sist redo att träda in i en period av andligt välstånd, som har varat ända fram till innevarande tid.

Sammankomster som vi aldrig glömmer

Det finns en del sammankomster som aldrig glöms av dem som var med vid dem. En av dessa hölls i Mexico City den 13—15 april 1945. Ingen av deltagarna kom i egen bil. Mer än 200 kom med tåg från Monterrey. På en skylt på utsidan av en av vagnarna stod det angivet vart de var på väg, och vid hållplatserna längs vägen vittnade deltagarna för försäljare och nyfikna människor som gick längs tåget. För att komma till sammankomsten gick en familj med ett spädbarn till fots från sitt hem i Chihuahua i sju dagar och tog sedan tåget. N. H. Knorr och F. W. Franz från världshögkvarteret i New York var också med. På sammankomstens första dag var 717 av de 1.107 närvarande ute i tjänsten på fältet för att bekantgöra det offentliga föredraget, ”En värld, en regering”, som skulle hållas av broder Knorr i Arena México. Detta tal genomfördes framgångsrikt, trots katolska häcklares ansträngningar att avbryta mötet.

Några av de mest minnesvärda sammankomsterna har fört vittnena i Mexico nära sina kristna bröder i andra länder. En framträdande sådan var den internationella sammankomsten ”Guds vilja”, som hölls i New York år 1958. Delegater från 123 länder var närvarande, bland dem 503  som hade färdats från Mexico. De hade tillfälle att höra, träffa och umgås med medvittnen från alla delar av jorden. En annan sådan hjärtevärmande sammankomst hölls i Mexico City år 1966, när hundratals delegater från ett tiotal länder begav sig till Mexico för att förena sig med sina bröder där vid den största sammankomst som La Torre del Vigía anordnat i Mexico fram till den tiden. Mer än 30 gånger så många var närvarande vid detta tillfälle som de som hade varit närvarande i Mexico City vid sammankomsten år 1945.

Sällskapets filmer

Mot mitten av 1950-talet introducerade Sällskapet ett annat drag i sitt undervisningsprogram. Broder Salinas erinrar sig: ”Något som kraftigt bidrog till arbetet var Sällskapets 16-millimetersfilmer ’Den nya världens samhälle i verksamhet’, ’Den lycka som präglar nya världens samhälle’, ’Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Guds vilja”’, ’”Eviga goda nyheter” förkunnas världen runt’ och ’Gud kan inte ljuga’. Man kunde se vilken verkan dessa hade på människor som inte kände vårt verk så bra.” Den första filmen visade hur Sällskapets kontor fungerade. De tre följande filmerna visade sammankomster som hölls i olika delar av världen. Den sista hjälpte publiken att göra sig en klar bild av viktiga bibliska händelser och att förstå deras innebörd för vår tid.

Dessa filmer visades ofta på den kringbyggda gården vid ett hus eller i någon förhyrd lokal. Inbjudningar delades ut; följden blev att många människor var närvarande. Efteråt skrev man upp namnen på dem som ville ha mera upplysning.

I Tenexpa i Guerrero gjorde vittnena år 1958 anordningar för att visa Sällskapets aktuella film på en tomt alldeles  bredvid sin möteslokal. När bröderna städade upp på tomten, väckte ett oväntat besök av en polis tvivel om de skulle kunna ha någon visning. Polisen sade till grupptjänaren att han måste gå och träffa borgmästaren. Brodern gick därför, och borgmästaren frågade honom: ”Var skall ni visa filmen?” När han hört svaret, sade han: ”Varför visar ni den inte här på musikestraden på torget?” ”Det gör vi gärna, om det inte möter något hinder. ...” Borgmästaren gjorde anordningar för att de skulle få elektricitet. Bänkar bars ut från biografen, och en del människor tog rentav med sig egna stolar, eftersom det fanns bara 900 sittplatser. Omkring 2.000 kom, och de förvandlade tilldragelsen till en fest och satte ut mat som alla fick njuta av. Varje gång broder Salinas visade Sällskapets filmer i republikens norra delstater, kom det 500, 800 eller ända upp till 1.000 åskådare.

Lokaler vid avdelningskontoret för att hålla jämna steg med verket

När Betelfamiljen i Mexico bestod av Roberto Montero och hans familj, var det hus som de flyttade till vid Melchor Ocampo 71 i Mexico City tillräckligt stort som bostad och avdelningskontor. Det fanns bara omkring 100 Rikets förkunnare verksamma i Mexico på den tiden. Men år 1946 hade antalet verksamma vittnen ökat till 3.732, organiserade i 223 grupper. Mer utrymme behövdes för att man skulle kunna sörja för det omfattande undervisningsprogram som vittnena bedrev över hela Mexico. Ett nytt avdelningskontor och Betelhem i anslutning till den tidigare byggnaden fullbordades mycket lämpligt och togs i bruk det året.

År 1962 utnyttjades dessa lokaler maximalt, varför ännu en fem våningar hög tillbyggnad invigdes. Den inrymde ett litet tryckeri för att framställa spanska Informationer (nu Tjänsten för Guds kungarike) och formulär och blanketter  som användes vid avdelningskontoret och av de 27.000 som då tog del i den teokratiska undervisningsverksamheten i Mexico. Under det kontorets överinseende gav också Skolan i Rikets tjänst undervisning åt grupptjänare och pionjärer med särskilt uppdrag som var utspridda landet runt.

Fortsatt religiös fanatism

Trots att staten i tiotals år hade försökt att göra slut på religiös fanatism, och fast Jehovas vittnens verksamhet var välkänd i landet, gjorde vittnenas framgång i att undervisa människor prästerna rasande. Under 1960-talet blev motståndet på en del platser mera våldsamt än tidigare.

I staden Los Reyes de la Paz i delstaten México, till exempel, var en kretssammankomst planerad till den 4 och 5 augusti 1963. När sammankomsten började, försökte prästen på platsen, med hjälp av högtalare som var uppsatta på kyrkans väggar och riktade mot sammankomstplatsen, överrösta programmet. Känsloladdade tal hölls, och förolämpningar slungades ut mot vittnena för att piska upp raseri hos dem som befann sig i kyrkan. Hundratals katoliker, som vanligtvis var lugna och vänliga, blev uppretade till våld. De rusade ut ur kyrkan och ryckte till sig käppar och påkar och stenar. Utan att kunna behärska sig angrep nu pöbeln de vittnen som hade församlats. Mer än 30 vittnen blev skadade. På två av deras hus kastade man stenar, och väggar revs ner.

Tack vare att den federala trafikpolisen ingrep i tid, lyckades emellertid de bröder som hade kommit från platser utanför staden lämna platsen i säkerhet. På måndagen skingrade armén till sist den rasande pöbeln.

Dagstidningen Excelsior för 6 augusti 1963 innehöll följande redogörelse: ”Församlingsprästen i Los Reyes, Jesús Meza, som utpekades av de rättsliga myndigheterna som  anstiftaren till upploppet, flydde ut ur staden i bil åtföljd av hundratals församlingsbor, utrustade med stenar, påkar och macheter.”

Men den pöbelaktionen bidrog till att öppna ögonen på en del människor med ärligt hjärta. Efter någon tid, när vittnena återigen predikade i staden, hade de mycket goda resultat. Människorna skämdes över sitt uppförande, och så småningom började de lyssna. När pöbelaktionen ägde rum, fanns det två grupper i den trakten. Från dessa har det uppstått cirka 50 andra.

Religiös ofördragsamhet i Sahuayo

Sahuayo i delstaten Michoacán var en annan stad där skamlig förföljelse bröt ut i augusti 1964. Pionjärer med särskilt uppdrag predikade nitiskt där. De höll redan en del möten med en liten grupp intresserade människor. Å andra sidan hotades de och förolämpades av pöbelhopar som församlats av prästen på orten. Folk från Sahuayo och från det närbelägna Jiquilpán tog del i denna misshandel. Inte bara en gång, utan flera gånger, måste vännerna modigt möta pöbelhopar på 200 till 300 personer.

Den 13 augusti blev situationen mycket spänd, när mer än 5.000 människor omringade en pionjärs hem. De hade tagit med sig bensin och tänkte tända eld på huset och bränna ner det tillsammans med dem som bodde där. En broder, fem systrar och en flicka på sex år befann sig i huset. Några poliser försökte stoppa den upphetsade pöbeln, men de hade inte någon större framgång. I det kritiska ögonblicket dök emellertid tre lastbilar med soldater oväntat upp. Vittnena blev snabbt räddade, och pöbeln tvingades att skingra sig. När tidningarna uttalade sig om situationen, beklagade de djupt prästernas ofördragsamma uppträdande, som hade vållat problemet.

 Situationen var så farlig att det ansågs förståndigt att flytta pionjärerna med särskilt uppdrag från trakten. Men med tiden sände Sällskapet pionjärer till närbelägna städer, och de arbetade sig försiktigt fram mot Sahuayo och Jiquilpán. De hade så stor framgång att en grupp bildades år 1974 i Jiquilpán, tio år efter den förföljelsen, och år 1990 bildades en annan i Sahuayo.

Mannen sträckte sig efter något i bakfickan

Skulle du, med tanke på all den våldsamma förföljelse som hade förekommit, kunna klandra vittnena om de ibland kände sig en aning ängsliga? José Mora påminner sig en sådan erfarenhet i delstaten Jalisco. Han skrattar åt den nu, men vid den tiden kände han sig inte så säker.

Han hade just för en man citerat Skriftens ord i Psalm 115:16: ”Vad himlarna angår, tillhör himlarna Jehova, men jorden har han gett åt människosönerna.” Mannen stack hastigt handen i bakfickan på byxorna. Broder Mora trodde att han sträckte sig efter ett vapen. Vilken lättnad var det inte när han drog fram en bok som innehöll Nya testamentet och Psalmerna! Mannen kontrollerade skriftstället i sin egen bibel och godtog budskapet. Mycket snart blev den här mannen och hela hans familj Jehovas vittnen. ”Han hade dock lagt märke till att jag blev lite nervös”, säger broder Mora, ”så när vi nu träffas ibland, kommer vi ihåg den händelsen och skrattar.”

Ett glädjande gensvar under senare år

Trots förföljelsen har antalet lovprisare av Jehova fortsatt att öka över hela landet. Predikandet av de goda nyheterna blev effektivare allteftersom brödernas insikt i bibliska och organisatoriska angelägenheter växte. Förkunnarna blev så småningom mer medvetna om att de måste ta vara på det intresse som visades och ta hand om fåren. Resultatet blev att antalet bibelstudier ökade. År 1970 leddes i medeltal  43.961 studier varje månad; tio år senare hade siffran stigit till 90.508. Somliga av dessa hölls med människor som gjorde mycket snabba framsteg.

Så förhöll det sig med Lino Morales och hans hustru. Lino hade tillsammans med en vän företagit en pilgrimsfärd till en bildstod av Jungfrun i en stad i Guatemala. (Han bodde i Mexico, i delstaten Chiapas.) De hade kommit överens om att gå in var för sig för att frambära sina böner inför bildstoden. Lino berättar: ”När han inte kom ut efter en lång stund, kikade jag mycket respektfullt innanför dörren till kapellet, och vilken hädelse! Min vän lyfte på Jungfruns kjol! När jag ropade till honom: ’Vad gör du?’ låtsades han hastigt att han bad. Jag kallade uppfordrande på honom att komma ut, och när han gjorde det, lyfte jag mina knutna nävar för att slå honom. Det tog honom en stund att övertyga mig om vad han hade gjort. När jag lugnade mig, talade han om för mig att han hade blivit besviken på bildstoden, för när han föll på knä för att kyssa bildstodens fötter, såg han att bara ansiktet och fötterna var slätputsade, men att det under kläderna bara var små brädstycken.”

Detta, jämte det att Linos lille pojke dog, påverkade djupt hans inställning. Vad hände sedan? Hans hustru kommer ihåg: ”Två kvinnor kom till min dörr och talade med mig om Bibeln och övertygade mig snart om att de talade sanningen. De lämnade mig en bok och lovade att komma tillbaka senare. Strax efter det att de hade gått började det regna. När regnet fortsatte, kom de båda kvinnorna tillbaka, men nu med sina män, och sökte skydd för regnet. Men regnet upphörde inte på hela eftermiddagen, och de var tvungna att sova över natten i mitt hus. Vi drog fördel av den tiden — de med att dela med sig av, och jag med att lära mig, bibliska sanningar. De gav sig i väg tidigt nästa dag och lovade att komma tillbaka. Den som förde ordet var reguljär pionjär.  Han och hans hustru var från södra delen av delstaten; deras kamrat var Caralampio från staden La Trinitaria. Till min stora överraskning kom min man hem den eftermiddagen. (Lino arbetade långt bort i en skola på landet.) Efter kvällsmaten talade jag om för honom att några förkunnare hade besökt mig och lämnat mig en bok. Tillsammans började vi titta i den och fundera på den förklaring de hade gett mig, och vi kunde inte lägga den ifrån oss. När vi blev medvetna om det, hade natten gått och det började dagas. Vi gick aldrig och lade oss den natten.”

Linos hustru började laga frukost under det att Lino sadlade hästen. Den morgonen färdades han 20 kilometer, ända till La Trinitaria, för att söka efter Caralampio. Han hittade huset, men ingen var hemma, eftersom Caralampio var ute och predikade. Lino lämnade i alla fall ett meddelande hos  närmaste granne. ”Jag återvände hem en aning nedstämd”, kommer Lino ihåg, ”men vilken överraskning! Tidigt följande morgon hörde jag att någon knackade på dörren. När jag gick ut, stod förkunnarna där! Omkring klockan 19.00 hade de fått beskedet om att vi hade sökt dem. De gjorde sig omedelbart färdiga och gick till fots hela natten, så att de anlände till mitt hus när det började ljusna. Inom mindre än 48 timmar efter det att dessa förkunnare hade lämnat den boken, och trots avståndet och trots att det var natt, var de alltså tillbaka för att göra återbesök.”

Återbesöket varade i tre dagar! Under den tiden lärde de Lino och hans hustru grundsanningarna från Guds ord. På fjärde dagen följde båda två med vittnena ut för att predika för andra. Med denna begynnelse började en stor familj tjäna Jehova.

Återför min son till livet, annars kastar jag ut er

Edilberto Juárez i delstaten Oaxaca tog också emot sanningen snabbt. ”Jag hade sorg därför att min bror hade dött och min son hade begått självmord samma dag”, erinrade han sig. ”När dessa dödsfall inträffade, vände jag mig genast till mina gudar (gudabilderna), som upptog hela väggen på ena sidan av mitt hus, och sade till dem att de måste återföra min son till livet, för annars måste jag kasta ut dem. Då jag efter åtta dagar såg att dessa gudar inte visade att de hade någon kraft alls, rensade jag ut dem ur mitt hus. Jag fällde bittra tårar över förlusten av mina kära.

En skollärare sökte upp mig och försökte trösta mig. Han gav mig Nya testamentet och föreslog att jag skulle läsa det, men eftersom jag aldrig hade sett en bibel, intresserade det mig inte, och jag stoppade undan det. Ungefär vid den tiden besökte en pingstvän mig. Medan vi samtalade, fick jag se en man med portfölj. Pingstvännen kände till att han var  ett Jehovas vittne och föreslog att vi skulle be honom komma in, eftersom han visste mer om Bibeln. Vittnet kom in, och när han fick veta att jag hade sorg, började han tala med mig om uppståndelsen. Detta intresserade mig verkligen mycket.”

Detta vittne började besöka Edilberto regelbundet, trots att detta betydde att han måste gå en lång sträcka till fots. ”Sedan började jag tala med andra om min nya tro”, sade Edilberto. ”Tre av dem blev intresserade av sanningen och började samlas i mitt hus; när förkunnaren besökte oss, var vi därför fyra som studerade Bibeln.”

Korta ”kulturella studier”

Sanningen som leder till evigt liv, den bok som då kallades ”den blå bomben”, utgavs år 1968, och vi uppmanades att studera igenom den med människor på sex månader. Men alla studier tog inte så lång tid. I ett fall hade man studerat igenom boken på mindre än två veckor. Avdelningskontoret rapporterar om det så här:

”En dam lärde känna sanningen genom en gåvoprenumeration på Vakttornet. När områdestillsyningsmannen och hans hustru besökte en grannstad, var hon med vid kretssammankomsten. Brodern och hans hustru talade med henne och lade märke till hennes uppriktiga önskan att tjäna Jehova och hjälpa människor i den lilla stad där hon bor. Anordningar gjordes därför för att studera Sanningen som leder till evigt liv med henne. Problemet var att det inte fanns tillräcklig tid att hålla studiet enligt Sällskapets riktlinjer, eftersom hon skulle vara i sammankomststaden bara två veckor och sedan skulle resa tillbaka med ett litet flygplan till sin stad uppe i bergen. Områdestillsyningsmannens hustru ledde därför ett intensivt studium med henne i två veckor. Studiet hölls faktiskt från fredag till fredag på trettio  timmar, och man gick igenom hela boken. Den här damen önskade dra full nytta av den tid som stod till buds, varför områdestillsyningsmannen och hans hustru använde två till tre timmar somliga eftermiddagar och kvällar till att besvara hennes många frågor. Vid slutet av de två veckorna hade hon alla svaren understrukna i boken och var mycket ivrig att få återvända till sin isolerade stad och hjälpa andra.”

Innan hon lämnade staden vid slutet av andra veckan, blev hon döpt. När hon kom tillbaka hem, började hon snart leda åtta studier, ett Vakttornsstudium leddes med 15 närvarande, och en isolerad grupp bildades. Nu finns det en församling på hennes ort.

Äldsteanordningen till nytta för ”grupperna”

I överensstämmelse med skriftenliga råd från den trogne och omdömesgille slaven infördes nya anordningar för tillsynen över ”grupperna” år 1972. ”Grupptjänaren”, som ensam haft tillsynen över allting, skulle ersättas av en äldstekrets. Detta skedde i den utsträckning det var möjligt. Men då, liksom nu, fanns det många grupper där förkunnarna var tacksamma om de hade en eller kanske två bröder som var kvalificerade att vara äldste. Många som hade varit grupptjänare blev äldste enligt den nya anordningen, men somliga uppfyllde inte Skriftens krav. De som var kvalificerade kunde inte vara sådana som behandlade hjorden med hårdhet, vilket en del hade gjort i det flydda. (1 Petr. 5:2, 3) Med två eller fler skriftenligt kvalificerade män, som tjänar som en äldstekrets, har organisationen blivit mer medlidsam vid sörjandet för hjordens behov och därigenom blivit bättre i stånd att efterlikna Jesus Kristus, den rätte herden.

Fortfarande behövs det fler kvalificerade män som kan tjäna som äldste. På grund av den snabba tillväxten av vittnen  betjänas många församlingar (fram till 1989 kallade ”grupper”) av bara en äldste och några biträdande tjänare; i somliga fall har biträdande tjänare hand om allt ansvar. I Tantoyuca i Veracruz fanns det två församlingar men bara en äldste. Enrique Hernández Montes (som är äldste och pionjär) flyttade med sin familj till platsen för att vara till hjälp. I den församling till vilken han förordnades fanns det så många intresserade att alla inte kunde få plats i Rikets sal. Det blev nödvändigt att dela upp gruppen i två sektioner och upprepa mötena för den andra gruppen. I Palmillas i Sinaloa fann den ende äldste som fanns för några år sedan att han hade 21 personer som önskade bli döpta vid nästa sammankomst. Han gjorde sitt bästa för att gå igenom frågorna för dopkandidater med dem alla.

Också där antalet kvalificerade bröder är mycket begränsat leder anordningen med delat ansvar till att fåren ägnas bättre omsorg.

Det kom en sållningens tid

Det rådde starka förväntningar beträffande året 1975 och vad det skulle kunna betyda i samband med uppfyllelsen av Jehovas uppsåt. Somliga var helt säkra på att det året skulle den gamla ordningen förintas och Guds nya värld införas. När dessa förväntningar inte förverkligades, var det somliga som upphörde att tjäna Gud. Ett antal blev avfällingar. Men flertalet av Jehovas vittnen drevs av kärlek till Jehova. De visste att Guds ord aldrig skulle slå fel.

Med full förtröstan på Jehova förberedde sig den världsvida organisationen under 1975 och 1976 för ytterligare tillväxt. Vi har inte blivit besvikna. Och Mexico har haft en avsevärd andel i den utvidgning som ägt rum. Vad har bidragit till detta?

 Stora familjer förenade i att tjäna Jehova

Familjerna i Mexico är stora. När ett bibelstudium etableras, är det därför ofta tre, fyra eller fler personer som tar del. Familjen håller i regel ihop, och barnen visar stor respekt för sina föräldrar. Ett resultat av detta är att om föräldrarna omfattar sanningen, gör barnen det också. När man tillämpar Bibelns råd, stärks familjebanden ytterligare, och hela familjer tar ofta del tillsammans i Jehovas tjänst.

Ungdomar får känna att de utgör en del av församlingsanordningen. Vid mötena hälsar alla på varandra med en hjärtlig handskakning, och de unga inbegrips. Barnen visar sällan likgiltighet vid mötena. Alla önskar ta del, och de är ivriga att få hjälpa till i andra aktiviteter som har att göra med Rikets sal.

Man ser ofta hela familjer ta del i tjänsten på fältet tillsammans. I somliga fall anstränger man sig för att flertalet av familjemedlemmarna skall ta del i pionjärtjänsten. I Orienteförsamlingen i Zapata i delstaten Morelos har till exempel Guilebaldo Hernández och hans hustru tre döttrar som är pionjärer med särskilt uppdrag och tre som är reguljära pionjärer (på isolerat distrikt). Deras två söner är förkunnare och biträdande tjänare, och deras två andra döttrar (11 och 12 år gamla) är odöpta förkunnare. I den familjen på 12 medlemmar är 6 församlingsförkunnare och 6 pionjärer!

I Estrellaförsamlingen i staden Aguascalientes i delstaten Aguascalientes tjänar Sabino Martínez Durán som äldste och reguljär pionjär. Hans hustru och dotter är också reguljära pionjärer. En son är reguljär pionjär och biträdande tjänare i samma församling. En annan son är medlem av Betelfamiljen i Mexico, och ännu en annan son tar del i byggnadsverksamheten vid avdelningskontoret.

 Föräldrarespekten gav goda resultat

Den respekt som mexikanska familjemedlemmar har för varandra bidrar utan tvivel till att budskapet om Guds kungarike sprids. Detta illustreras ytterligare i en erfarenhet från delstaten Chihuahua.

De äldste i Navojoa i delstaten Sonora hörde att det i El Trigo de Russo, som ligger i bergstrakterna i delstaten Chihuahua, fanns människor som studerade Bibeln med hjälp av Sällskapets publikationer, till exempel Sanningen som leder till evigt liv. En äldste och en biträdande tjänare företog en besvärlig heldagstur för att få rapporten bekräftad och för att hjälpa dessa nyintresserade. De fann att en lärare och hans hustru, som inte var vittnen, ledde bibelstudier med människorna. De träffades två gånger i veckan, och 25 till 30 var närvarande. Hur hade detta gått till?

Lärarens mor, ett av Jehovas vittnen, hade besökt sin son. Under sin vistelse där hade hon predikat för en del människor och hade lämnat Sanningen som leder till evigt liv hos dem. När hon såg det intresse dessa människor visade, bad hon sin son och sonhustru hjälpa dem. Detta par var inte Jehovas vittnen, även om modern hade undervisat honom om Jehovas vägar när han var ung. På grund av sin kärlek till modern och respekt för henne gick sonen med på att leda studier med dessa människor, och sonhustrun var också villig att medverka. När de ledde studier med gruppen, vaknade deras eget intresse. Inom fyra månader hade de gått igenom boken. De båda bröderna från Navojoa gjorde anordningar för att äldste och andra förkunnare regelbundet skulle besöka dem. De första i gruppen som blev förkunnare var läraren och hans hustru. De blev döpta vid områdessammankomsten år 1989. I juni 1990 bildades en församling med tio förkunnare i El Trigo de Russo,  och med nästan alla som bor i den trakten hålls det bibelstudier.

Gileads kulturella skola fyller ett behov

Många unga pionjärförkunnare i Mexico har haft önskan att få tjäna i andra länder där behovet är större. Men på grund av det stora behov som redan fanns här på det mexikanska fältet, blev de inte uppmuntrade att flytta utomlands, och mycket få blev inbjudna att gå igenom Gileadskolan. För att få gå igenom Gileadskolan krävdes det dessutom att de lärde sig engelska, vilket var svårt för somliga. Under åren 1980 och 1981 kunde emellertid 72 unga mexikanska pionjärer få särskild utbildning vid Gileads kulturella skola i Mexico för att tjäna varhelst de kunde behövas i Latinamerika.

Eftersom dessa utexaminerade inte skulle ha någon svårighet med språket och de skulle bege sig till länder som har liknande kultur som Mexicos, skulle de med lätthet kunna anpassa sig i de länder dit de blev sända.

Nya lokaler för avdelningskontoret överlämnas

Allteftersom organisationens tillväxt fortsatte, blev kontoren vid Melchor Ocampo 71 alltför små för att sköta det arbete som behövde utföras där. År 1973 köpte La Torre del Vigía mark utanför Mexico City i det bostadsområde som heter El Tejocote, och där byggdes ett nytt och rymligt Betelhem med plats för mer än ett hundra personer. Betelfamiljen flyttade dit, och det överlämnades i april 1974. Det tycktes finnas tillräckligt med utrymme för att göra det möjligt för oss att sköta arbetet där i många år. Men så blev det inte! Eftersom antalet vittnen ökade så snabbt, blev det nödvändigt att utvidga, varför tillbyggda lokaler överlämnades år 1985 och sedan några till år 1989.

 Förutom att vi behövde fler kontor och fler bostäder åt Betelfamiljen, behövde vi också möjligheter att framställa större mängder biblisk litteratur för det mexikanska fältet. Det blev allt svårare att från utlandet få in leveranser av tidskrifter. Vi ville trycka själva, men lagen tillät inte ett sådant sällskap som vårt att göra det. För att anpassa oss efter situationen ordnade vi med att en lokal kommersiell firma skulle trycka La Atalaya och ¡Despertad! Vi försökte också få böcker tryckta och inbundna av olika bokförlag. Men det bästa vi kunde få till ett rimligt pris var häftade upplagor. Dålig kvalitet och sena leveranser var ständiga problem.

Vid det här laget bestämdes det att man skulle bilda ett annat sällskap särskilt för tryckeriverksamhet. Dess verksamhet anpassades efter alla juridiska krav på en sådan verksamhet här i landet. En fabrik på omkring 15 minuters avstånd från Betel köptes och byggdes om, och ett nytt tryckeri upprättades där. Vilken glädje blev det inte när det meddelades att Watchtower Society i Brooklyn hade lastat två MAN-rotationspressar ombord på ett fartyg som skulle gå till Mexico! Men vilken besvikelse blev det inte när vi fick veta att båten hade råkat ut för en svår storm och pressarna blivit praktiskt taget förstörda! Roberto Gama, en av medlemmarna i avdelningskontorets kommitté, for till hamnstaden Veracruz för att ta emot pressarna — eller vad som var kvar av dem. Han grät när han såg dem.

Skulle det någonsin bli möjligt att göra i ordning dessa pressar? Vid en annan tidpunkt och under andra omständigheter skulle dessa pressar kanske ha blivit skrotade. Men i det här fallet måste man få dem att fungera, och detta var inte någon omöjlig uppgift för bröder som hade lärt sig hur man improviserar och använder allt som står till buds för att skaffa sig livets nödtorft. Sällskapet skickade två bröder från  Brooklyn för att hjälpa de mexikanska bröderna, och med stora ansträngningar och mycken ihärdighet jämte tålamod blev de skadade delarna reparerade eller ersatta, och den första pressen blev installerad. Jehova vare tack, den fungerade! Efteråt fick man den andra pressen att fungera.

Det var en verklig glädje när La Atalaya för 1 oktober 1984 kom ur tryckpressen. ¡Despertad! började komma ur tryckpressen med numret för 22 maj 1985. Vilken befrielse var det inte att till sist få klippa av banden med världsliga tryckerifirmor!

Vi väntade att två nya Hantscho rulloffsetpressar med fyrfärgstryck skulle komma år 1987, och vi utvidgade därför tryckeriet för att bereda rum åt dem. I september 1988 kom “¡Mira! Estoy haciendo nuevas todas las cosas” (broschyren ”Se! Jag gör allting nytt”) ur tryckpressen i fyrfärg! Sedan dess har alla de nödvändiga böckerna och tidskrifterna för både Mexico och många av de centralamerikanska länderna tryckts här. De båda fyrfärgspressarna trycker fyra miljoner tidskriftsexemplar per månad.

Jehovas vittnens församlingar i Mexico

Jehovas vittnens organisation har alltid fungerat enligt samma grundprinciper i Mexico som i andra delar av världen. Sedan 1931 har bröderna individuellt också identifierat sig som Jehovas vittnen. Likväl var det i många år nödvändigt för organisationen i Mexico att fungera som ett icke-religiöst sällskap, som vi tidigare förklarat.

Men under 1980-talet började det ske förändringar. Statliga representanter besökte upprepade gånger våra mötesplatser och krävde att de skulle registreras hos staten som platser för religiösa möten och att de skulle bli federal egendom. Dessutom blev det allt svårare att hyra allmänna  lokaler för våra sammankomster, eftersom myndigheterna hävdade att lagen förbjöd religiösa möten på allmänna platser.

Detta ledde till sammanträffanden med statliga representanter år 1988. Vi fick klart för oss att även om myndigheterna inte hade några klagomål mot vår organisation vad uppförandet beträffar, hyste de stor misstro på grund av vad andra hade sagt dem om vår organisation och vår inställning till de nationella emblemen. Dessutom hade de den uppfattningen att vår organisation verkade under jorden, eftersom mötesplatserna inte var så lätta att känna igen. Vid våra sammanträffanden med myndigheterna kunde vi utförligt förklara vad Jehovas vittnen tror. Vår ståndpunkt beträffande kristen neutralitet klargjordes, likaså vår respekt för statlig myndighet, avvägd mot vårt avståndstagande från vad vi betraktar som avgudadyrkan. Den slutsats som drogs av dessa intervjuer var att vår organisation borde verka öppet som Jehovas vittnens religion, även om det betydde att våra mötesplatser skulle bli statlig egendom. Detta skulle göra det möjligt för myndigheterna att bli bättre förtrogna med vår verksamhet, och detta ansåg vi borde få positiva följder. Likväl var detta ingen lösning på hur vi skulle kunna hålla stora sammankomster.

Med den styrande kretsens godkännande skrev vi år 1989 ett brev till alla ”grupperna”, i vilket det sades att vi från den 1 april skulle verka i Mexico som en religiös organisation. Ytterligare detaljer meddelades senare i juninumret av Nuestro Ministerio del Reino (Tjänsten för Guds kungarike), som tidigare hette Informador (Informationer) de la Torre del Vigía. Från och med då skulle Bibeln användas från dörr till dörr, och böner skulle frambäras vid mötena. Senare började vi sjunga sånger vid mötena.

 Man kan föreställa sig vilken glädje detta skänkte församlingarna! Glädjetårar strömmade nedför vännernas kinder, när man i lokalerna för kulturella studier eller studiesalarna (som nu blev Rikets salar) och vid sammankomsterna började sjunga och frambära gemensam bön. Direkt bruk av Bibeln vid vårt vittnande från dörr till dörr fyllde dessutom vännerna med ökad nitälskan, gjorde deras arbete effektivare och gav dem större tillfredsställelse. Utan att till fullo inse det hade vi också lagt en grund på vilken vi juridiskt kunde försvara vår kristna livsföring.

Starka påtryckningar på barn till vittnen

Jehovas vittnens barn har alltid varit föremål för starka påtryckningar för att de inte hälsar flaggan — inte någon flagga. På egen hand eller åtföljda av sina föräldrar förklarade barnen sin inställning för lärarna. Ibland blev deras förklaring godtagen, men i flertalet fall blev de relegerade från skolan. När barnen blev relegerade, såg föräldrarna sig om efter en skola med lärare som var tolerantare, så att barnen kunde få fortsätta sin utbildning. Särskilt mycket kunde emellertid inte göras juridiskt, eftersom det inte fanns någon grund på vilken man kunde försvara barnens rättigheter inför myndigheterna.

När antalet förkunnare ökade, ökade påtryckningen på barnen till vittnen. I tidningsartiklar kritiserades den ståndpunkt Jehovas vittnen intar. Eftersom vi nu verkade i Mexico som en religiös organisation, hade tiden kommit att sätta i gång en kampanj till försvar för det kristna samvetet hos Jehovas vittnens barn i skolorna.

Kamp för samvetsfriheten i skolorna

År 1989 gjordes starka vädjanden till de federala myndigheterna om barnens rätt att bli undervisade i överensstämmelse med vad landets konstitution garanterar. Vittnenas  advokater landet runt samarbetade med de kommittéer som hade bildats för att samordna behandlingen av dessa fall under ledning av den juridiska avdelningen vid avdelningskontoret. När ansvariga skoltjänstemän ställdes inför rätta, slog många av dem till reträtt. Mer än ett hundra fall har förts till domstol. Fyrtionio har utfallit till Jehovas vittnens fördel, och 28 är oavslutade. Tjugoåtta fall har förts vidare till Magistrados de los Colegiados de Circuito (domstolar som står över de federala domarna), och i dessa har 14 gynnsamma domar fällts och blivit precedensfall för de lägre domstolarna. Barnen har inte beviljats några undantag, men domarna har i överensstämmelse med lagen fällt det utslaget att inget barn må av något som helst skäl berövas en utbildning. När tjänstemän på utbildningens område handlat godtyckligt, har i många fall federala myndigheter ingripit. Somliga tjänstemän inom det allmänna skolväsendet har blivit resonligare i saken, och de har sänt ut en del gynnsamma direktiv.

Ett program lades upp, så att vittnena skulle besöka skolfunktionärer i alla delar av landet för att ge dem förstahandsupplysningar om Jehovas vittnens inställning till världsliga ceremonier. Man gav dem bibliska och juridiska upplysningar. Många av dem visste mycket lite om Jehovas vittnen. Steg för steg har funktionärerna kommit till insikt om att Jehovas vittnens barn vägrar att ta del i vissa ceremonier därför att detta är en samvetsfråga för dem, en som de grundar på religiösa principer, samtidigt som de respekterar nationella symboler och myndigheter. (2 Mos. 20:4; Rom. 13:1) Även om problemen inte har blivit fullständigt lösta, har ett gott vittnesbörd avgetts åt domare, skolfunktionärer och lärare, och som en följd av detta har somliga visat intresse för sanningen. — Matt. 10:18—20.

 En federal domare i Ciudad Juárez i Chihuahua, som fällde ett gynnsamt utslag, får nu besök av vittnena. Han talade nyligen om för dem att han nästan hade läst igenom hela boken Liv — ett resultat av evolution eller skapelse? Sedan drog han ut sin skrivbordslåda och sade: ”Jag har Bibeln här som ni lämnade mig, och de här två böckerna är mitt bästa sällskap.”

En annan federal domare, en kvinna i Chilpancingo i Guerrero, som hade avkunnat ett gynnsamt utslag, bad bröderna tydligt förklara för henne vår inställning till kristen neutralitet. Hon uppskattade förklaringen och visade att även om hon tidigare inte tydligt förstått vår inställning, var hon glad över att hennes utslag, som var i överensstämmelse med lagen, hade varit till vår fördel. Hon tog också emot en del biblisk litteratur.

Sammankomster — ett storslaget vittnesbörd

Hur har våra sammankomster påverkats av att vår organisation nu erkänns inte bara som ett kulturellt sällskap, utan som Jehovas vittnens religion? År 1988, när den här situationen först framlades för myndigheterna, hänvisade de oss helt enkelt till att lagen inte tillåter religionssamfund att hålla offentliga möten utanför sina vanliga mötesplatser.  Den gången föreslog de att vi i stället för att använda allmänna platser skulle ha egna stora lokaler för sammankomster. Vi stod på oss och begärde att vi skulle få särskilt tillstånd att hålla stora sammankomster på allmänna platser. De sade att vi kunde lämna in våra ansökningar och att dessa skulle tas under övervägande. De förbjöd oss inte att hålla stora möten, eftersom vi hela tiden hade hållit sådana och andra religionssamfund också har skött sin religiösa verksamhet offentligt. En av Sällskapets ansvariga bröder kommer ihåg hur det sammanträffandet avslutades: ”När vi tog farväl, sade jag: ’Då är det alltså underförstått att vi fortsätter som vi har gjort tills det blir någon annan anordning.’ De instämde, och vi tog farväl i en hjärtlig stämning.”

Sällskapet fortsatte alltså att anordna sammankomster, men vi började använda konventmärken, alldeles som vittnena gör i resten av världen. Vi började också sjunga och be vid våra sammankomster. I stället för att undvika publicitet tog vi vänligt emot reportrar. Statliga inspektörer, som varit med vid sammankomsterna på olika håll, har fått gynnsamma intryck. Och med Jehovas välsignelse har sammankomsterna avgett ett stort vittnesbörd om hans namn.

Under de sista månaderna år 1993 hölls det i 74 städer 161 områdessammankomster ”Lärda av Gud”, med 830.040  närvarande och 15.662 döpta. Detta stod sannerligen i kontrast till den tidiga begynnelsen.

”Ett väckande rop till katolska kyrkan”

Många tidningar i landet har talat mycket positivt om en del av våra sammankomster på senare tid, och detta har på sitt sätt blivit ett gott vittnesbörd som är till ära för Jehovas namn. I El Norte i Monterrey i delstaten Nuevo León för 27 oktober 1991 hette det: ”Fastän 25.000 Jehovas vittnen befann sig på Monterreys basebollstadion, fanns det inget skräp där inne, det förekom inget knuffande, inget skrikande och inte heller något behov av polispatruller. ... Alla, både barn, tonåringar och vuxna, kom till evenemanget i formell klädsel; männen kännetecknades av att de använde slips och kvinnorna av att de bar långa kjolar i dämpade färger. Nästan alla hade en bibel i handen, vittnenas egen översättning, som heter New World Translation och som de alla begagnade så snart talarna hänvisade till några av bokens kapitel.” I samma stad citerades en katolsk monsignore i en annan nyhetsrapport. Han sade: ”Det budskap som Jehovas vittnens årsmöte lämnade var ett väckande rop till katolska kyrkan att stärka sin tro.”

En reporter som var närvarande vid en av Jehovas vittnens sammankomster i Arena México beskrev vad hon såg och hörde och sade sedan: ”Vad mig själv beträffar, ger jag mig av under begrundan. Jag ser mig omkring på våra församlingar, våra samhällen, jag skådar in i mig själv och skäms över det klena vittnesbörd jag har avgett om den tro som jag omfattar och som jag fullt och fast tror på. ... Och så lämnar jag Jehovas vittnen, under det att jag rannsakar mitt samvete och ber om kraft att bli ett sant vittne för den sanna tron.” I den nordliga staden Monclova i delstaten Coahuila skrev tidningen La Voz: ”Vi måste i sanning erkänna  vad de uträttar. ... För bara några dagar sedan höll katolikerna ett möte här på samma ställe, i vilket också katolska kyrkans delstatsledare var närvarande, och stadion såg aldrig så rent ut som det gör nu ... till och med efter tre dagars möten, och innan de ger sig av från stadion, kommer de att lämna det rent. ... Vi vågar påstå med säkerhet att den enda gång detta stadion verkar trevligt och ’användbart’ är när Jehovas vittnen håller sina möten här.”

Frågan om rätt användning av blod

Vår nuvarande ställning i Mexico som Jehovas vittnen har också gjort det möjligt för oss att bättre försvara vår på Bibeln grundade hållning till blodet. Det har alltid varit svårt för våra bröder att finna beaktande på sjukhusen. Läkarna i Mexico är inte vana vid att deras kunnighet och auktoritet i vården av sjukhuspatienter ifrågasätts. Vänner som har varit i behov av operation har förklarat sin religiösa ståndpunkt för läkarna, men bara i några få fall har deras samveten respekterats. De har varit tvungna att gå från den ena institutionen till den andra för att finna läkare som vill behandla dem utan blod.

Med tanke på att förbättra situationen hölls ett medicinskt seminarium i Mexico den 25—27 januari 1991. Det leddes av bröder från Brooklyn. Därefter upprättade vi en avdelning för sjukhusinformation vid avdelningskontoret, och sjukhuskommittéer bildades i hela landet. Sedan dess har de medicinska institutionerna i landet fått en stor mängd vittnesbörd om Jehovas vittnens inställning till blod.

I april 1991 blev en del av bröderna som arbetade i sjukhuskommittéerna inbjudna till Acapulco i delstaten Guerrero till den första latinamerikanska kongressen om transfusionsmedicin och blodbanker. Representanter kom från 12 central- och sydamerikanska länder. I ett tal med temat  ”Organisation, normalisering och juridisk ram” nämndes det att ”Jehovas vittnen är en grupp som på grund av sin religiösa övertygelse motsätter sig användandet av blod, vilket gör det absolut nödvändigt att se sig om efter alternativ”. Läkaren som gav denna information talade helt kort om sjukhuskommittéerna. Vi hade på förhand samtalat med denne läkare, och han kände till hur vi är organiserade. Det förekom en frågesession, och när någon hävdade att livet skulle räddas trots religiös övertygelse, sade läkaren helt enkelt: ”Om ni vill undvika att få juridiska problem, gör ni bäst i att behandla denna religiösa grupp med respekt.” Sedan tillade han att enligt den allmänna hälsolagen måste man ha patientens samtycke innan blod används.

En annan serie tal hölls i överrättens hörsal. Under ett av dessa ställde en jurist två frågor som berör Jehovas vittnen: ”Är det lagligt att neka hälsovård åt Jehovas vittnen bara därför att de inte ger blod?” och: ”Är det rätt och lagligt att med våld överföra blod på patienter som är Jehovas vittnen?” Juridiske direktören för hälsosekretariatet visade att ingenting i lagen kräver att en patient skall ge blod i utbyte mot medicinsk vård. Han hävdade: ”Medicinsk vård är en skyldighet som republikens allmänna konstitution ålägger alla institutioner, och den skall ges utan någon inskränkning. Att vägra att ge medicinsk vård är ett brott.” Dessa tal öppnade vägen för några mycket positiva samtal med tjänstemän vid hälsosekretariatet.

I en rapport från avdelningen för sjukhusinformation heter det: ”Ett samtal hölls med den juridiske direktören för hälsosekretariatet i Mexico. Anordningen med sjukhuskommittéer förklarades, och han ansåg att den var mycket ovanlig. Sedan bad han oss förklara direkt från Bibeln vad vi grundar vår religiösa ståndpunkt på. Han tycktes förstå den  mycket bra och sade att han skulle sätta oss i kontakt med andra medicinska auktoriteter, så att de också får höra vår ståndpunkt och de anordningar vi har. Ett av de samtal som följde var med en läkare som svarar för transplantationsregistreringar och som med lyckade resultat utfört njurtransplantationer på Jehovas vittnen. Dessa samtal har visat sig vara mycket intressanta, eftersom läkarna är imponerade av det sätt på vilket vi har blivit organiserade i världsvid omfattning för att patienter som är Jehovas vittnen och sjukhuspersonalen skall förstå varandra bättre.”

Siffrorna talar

Medan allt detta pågick, fortsatte förkunnarna att vara mycket verksamma i att predika de goda nyheterna. En enastående tillväxt har skett sedan år 1931, då 82 rapporterade att de hade tagit del i tjänsten på fältet. År 1961 hade vi ett högsta antal om 25.171 förkunnare. Bibelstudieverksamheten hade förbättrats, men det fanns ännu inte tillräckligt många vänner som var övade att leda studier. Lite i sänder har förkunnarna blivit upplärda, och detta har lett till att de haft större framgång i arbetet från hus till hus, i att göra återbesök och i att leda bibelstudier.

År 1971 var det således ett nytt högsta antal om mer än 50.000 förkunnare. Under sju av åtta år ökade vi med mer än 10 procent; ibland med mer än 14 procent. Nästan varje år under 1970-talet blev dessutom mer än 5.000 döpta. Sedan tog det bara tio år efter år 1971 tills vi hade ökat med nästan 50.000 förkunnare. År 1981 hade vi ett högsta antal om 101.171. Vid den tiden var antalet bibelstudier nästan lika stort som förkunnarantalet, och sedan dess har det i medeltal varit mer än ett bibelstudium per förkunnare.

Vännernas nitälskan för tjänsten på fältet har inte minskat. Tjänsteåret 1994 slutade med en rekordsiffra på  404.593 förkunnare. Antalet bibelstudier ligger nu i medeltal på drygt 535.000. Antalet närvarande vid åminnelsefirandet år 1994 var 1.379.160, vilket innebär att var 63:e person i landet var närvarande. Tabellen här nedan visar hur Jehovas tjänares verksamhet här i landet har ökat under åren sedan år 1931.

Under den tioårsperiod som började år 1981 har, som tabellen visar, antalet bibelstudier ökat från i medeltal 100.636 år 1981 till 472.389 år 1991, en ökning med 369 procent på tio år, och ökningen har inte upphört!

Det är lätt att sätta i gång bibelstudier i Mexico. En förkunnare i Monterrey i delstaten Nuevo León erbjöd bibelstudium åt en kvinna första gången han talade med henne vid dörren. Hon tackade genast ja. Senare frågade han varför hon så villigt hade tackat ja till ett bibelstudium. Hon svarade: ”Du är den förste som någonsin erbjudit sig att leda ett bibelstudium med mig.”

”Förkunnarna fullkomligt sprudlar av entusiasm”

Många människor har frågat: ”Vad är hemligheten med den stora ökningen i Mexico under det gångna årtiondet?”

 En av medlemmarna i avdelningskontorets kommitté svarar: ”Vart man än beger sig i landet finner man att förkunnarna fullkomligt sprudlar av entusiasm, och hela landet tycks vara upptänt av sanningen. Vännerna är uppfyllda av erfarenheter i tjänsten på fältet och ber gärna att få höra dina också. Vännerna går upp i sanningen, och deras liv kretsar kring sanningen. Förkunnarna är mycket nitiska och predikar de goda nyheterna om Guds kungarike vart de än beger sig, och Jehova har välsignat deras ansträngningar. I Ordspråken 10:22 ges en utmärkt sammanfattning i följande ord: ’Jehovas välsignelse — det är den som gör rik.’ Det är också mycket vanligt att personer börjar vara med vid våra möten samtidigt som det sätts i gång ett bibelstudium med dem. De börjar studera med tanken att bli Jehovas vittnen. Detta hjälper dem att göra snabba framsteg i sanningen.”

Skolan för förordnade tjänare

Nu finns det ytterligare en anordning för att hjälpa bröderna i Mexico att bli bättre rustade att ta hand om det produktiva fältet — Skolan för förordnade tjänare. Första klassen i Mexico började i november 1991. Sedan dess har 12 klasser hållits. Det är en åttaveckorskurs som undervisningskommittén utarbetat. Stoffet är särskilt avsett att rusta äldste och biträdande tjänare att fylla angelägna behov i den teokratiska organisationen. Under tillsyn av kommittén för tjänsten på fältet i den styrande kretsen inbjuds kvalificerade ogifta bröder i Mexico att ta del för att bli övade med tanke på att ikläda sig ökat ansvar i områden där behovet är större. I somliga fall betyder detta att tjäna i andra länder.

Bröderna har reagerat entusiastiskt. När första pålysningen om denna skola gjordes, fyllde 600 i preliminära  ansökningar! På grund av att så många unga bröder fortsätter att ställa sig till förfogande hålls två klasser samtidigt mer än en gång om året. Som ett resultat av detta får Guds hjord bättre omvårdnad i den här delen av världen.

Pionjärer fortsätter att sätta i gång verket på isolerade distrikt

Det finns nu mer än 9.800 församlingar i hela landet, vilket gör att alla städer och samhällen ligger inom dessa församlingars tilldelade distrikt. Men fortfarande finns det många isolerade distrikt. Många pionjärer ställer sig till förfogande för att nå dessa. De skaffar sig deltidsarbete, eller  också bistår deras familjer dem på olika sätt, så att de kan tjäna i dessa områden.

Förutom dessa finns det för närvarande 671 pionjärer med särskilt uppdrag, vilka för det mesta är verksamma i små församlingar och på avlägsna platser som tidigare inte nåtts av de goda nyheterna. De uträttar ett gott arbete.

Bland pionjärerna med särskilt uppdrag finns det några som verkat som vad vi skulle kunna kalla resande pionjärer. De flyttar från plats till plats inom ett givet område för att nå människor som bor på distrikt som är nästan omöjliga att nå. Dessa vänner använder en liten täckt pickup, som har  plats för ett stort förråd av litteratur och är utrustad med sovmöjligheter. På så sätt har de någonstans att sova över natten. Men i bergstrakterna måste de ofta lämna bilen vid slutet av vägen och ge sig ut till fots och bära med sig mat och annat som de behöver i ryggsäckar. Under de fem senaste åren har med utmärkt resultat flera grupper av vänner förordnats till denna verksamhet av Sällskapet.

Följande erfarenhet är ett exempel på de många intressanta erfarenheter som dessa nitiska vänner har kunnat glädja sig åt: ”I samhället Altamirano i delstaten Guerrero träffade vi många människor som var intresserade av Guds ords sanning. På bara en månad började vi 40 bibelstudier i intresserade människors hem. Ett hölls med en katolsk man vars hus var fullt av gudabilder. När det förklarades för honom och när han läste i Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden hur orätt avgudadyrkan är i Jehovas ögon, förstörde han alla sina gudabilder. Vi inbjöd honom till 1991 års områdessammankomst, och han var med tillsammans med sex andra personer. Han började vara med vid mötena, trots att han måste färdas 45 kilometer för att komma dit. Han uppfyller nu kraven för att vara en god förkunnare.”

Till följd av dessa pionjärers arbete har mycken biblisk litteratur spritts, och små församlingar har bildats på platser där det tidigare inte funnits några vittnen. En av pionjärerna gav uttryck åt vad han kände för detta arbete och skrev: ”Vi besökte många förtjusande platser och många fina människor, som var villiga att lyssna. Många till och med grät och bad att vi skulle stanna längre hos dem, och man ville verkligen stanna hos dem på grund av det behov som råder där. ... Det fick oss också att inse hur kärleksfull Jehova är, då han använder sina tjänare till att föra ut de goda nyheterna  till dessa människor, som är fattiga och ödmjuka och bor på dessa isolerade distrikt.”

Fler och bättre lokaler

Det verkar som om det helt enkelt inte finns nog tid till att göra allt som behöver göras i Mexico. Byggnadsprogrammen har utvidgats till att inbegripa Rikets salar och sammankomsthallar. Vårt motto har blivit: ”Fler, bättre och större Rikets salar”, och vännerna i landet bygger entusiastiskt bättre mötesplatser. Med mer än 800.000 närvarande vid områdessammankomsterna har det blivit svårt att hyra lämpliga lokaler. Vi ägnar uppmärksamhet åt att bygga sammankomsthallar som kan rymma inte bara kretssammankomster, utan också små områdessammankomster. Enligt de nuvarande lagarna och med Jehovas välsignelse är utsikterna mycket goda i det avseendet.

Ett framträdande projekt fullbordades i gränsstaden Reynosa i delstaten Tamaulipas. Där skänkte en frikostig person ett markområde på omkring 40.000 kvadratmeter för att vi skulle bygga en sammankomsthall. Vännerna från åtta omkringliggande kretsar arbetade entusiastiskt med projektet och gjorde stora personliga uppoffringar för att bygga en sammankomsthall som kunde rymma 3.600 personer. Den bildar ett mönster som vi hoppas kunna följa i andra delar av landet. I november 1992 blev denna sammankomsthall i Reynosa överlämnad av Albert D. Schroeder i den styrande kretsen.

Under ett antal år har vi haft två små sammankomsthallar i Mexico City. Var och en av dessa rymmer omkring tusen personer. Men den 9 maj 1993 överlämnades i förstaden Tultitlán en vacker lokal, som rymmer 3.000 personer, av John E. Barr i den styrande kretsen. På bara ett år hade entusiastiska vänner från Mexico City uppfört den.  Denna utmärkta sammankomsthall är verkligen till ära för Jehova.

Vi bygger i större skala än någonsin tidigare

Jehovas vittnens verksamhet har fortsatt att utvidgas med explosiv hastighet. Inom bara det senaste årtiondet har antalet vittnen ökat från omkring 150.000 till mer än 400.000. Antalet individer och familjekretsar med vilka det leds bibelstudier har stigit från 180.000 till mer än 535.000. Stora mängder biblisk litteratur behövs. I fjol spred Jehovas vittnen i Mexico mer än 30.000.000 bibelförklarande böcker, broschyrer och tidskriftsexemplar, förutom miljoner traktater. Ett nytt byggnadsprojekt vid avdelningskontoret pågår, större än något av de tidigare. Det kommer att ge bostad åt ytterligare omkring 800 beteliter. Tryckeriet kommer att bli fyra gånger så stort. Detta är ett byggnadsprojekt som kommer att ta omkring fem år och kräva mycket internationellt samarbete.

Vi ser med förväntan fram emot att ha ett tryckeri som kan framställa biblar, böcker, broschyrer, tidskrifter och annan litteratur i tillräckliga mängder för att tillfredsställa uppriktiga människors andliga hunger inte bara i Mexico, utan också i andra latinamerikanska länder.

Andliga herdar för Guds hjord

Bröderna som utgör avdelningskontorets kommitté har tillsyn över olika områden av arbetet vid avdelningskontoret och i verksamheten för övrigt, och de reser regelbundet till större och mindre sammankomster för att tjänstgöra där. Detta hjälper dem att hålla sig i nära kontakt med alla aspekter på det arbete som utförs här i Mexico. Deras hustrur stöder dem lojalt i det tunga ansvar de har. Som grupp betraktade har dessa bröder tjänat i medeltal 41 år sedan dopet  och i 37 år i heltidstjänst. Alla är medlemmar av Betelfamiljen.

Ute på fältet arbetar 34 områdestillsyningsmän och 446 kretstillsyningsmän. Det finns 9.810 församlingar, och varje månad bildas det i medeltal 20 nya församlingar. Dessa resande tillsyningsmän tillsammans med de äldste och de biträdande tjänarna i församlingarna fortsätter följaktligen mycket flitigt att ta vård om hjorden. Vi har i medeltal 1,7 äldste och 2,8 biträdande tjänare per församling. I många församlingar råder det alltså ett trängande behov av fler kvalificerade bröder. Den ständiga ökningen av antalet förkunnare leder dessutom till att det bildas fler församlingar, och alla dessa behöver kvalificerade äldste och biträdande tjänare. De få som tjänar i varje församling uträttar ett utmärkt arbete i att vara herdar för Jehovas små får. — Joh. 21:15—17.

Den nya lagen om religiösa sammanslutningar och allmän gudstjänst

Under de 135 senaste åren har Mexico följt en politik som inneburit åtskillnad mellan kyrka och stat. År 1865 blev situationen så spänd att förbindelserna mellan Mexico och Vatikanen bröts. Med tanke på sin tidigare erfarenhet av religion införde staten restriktioner som påverkade alla religionssamfund. När Carlos Salinas de Gortari tillträdde ämbetet som republikens president i december 1988, kunde man likväl förutse att det skulle bli en ändring i politiken beträffande religion och att det skulle bli ett återupptagande av vänskapliga förbindelser med Vatikanen. När presidenten höll sitt installationstal, var högt uppsatta representanter för romersk-katolska kyrkan närvarande.

Frågor uppstod helt naturligt om hur detta skulle kunna  påverka Jehovas vittnens verksamhet. Efter denna manifestation av välvilja mot den katolska kyrkan tryckte det katolska prästerskapet på för att få till stånd förändringar i konstitutionen för att större frihet skulle ges åt religiösa organisationer. Frågan debatterades ständigt i tidningspressen i två år, och på så sätt bereddes vägen för religiösa organisationer att få laglig ställning i Mexico. Fram till dess hade religionen bara haft en de facto-tillvaro men ingen laglig ställning och inga lagliga rättigheter. Det var tydligt att prästerskapet sökte inte bara lagligt erkännande, utan också privilegier som har att göra med politik och undervisning. Dessutom lät en del katolska präster förstå i sina förklaringar att Jehovas vittnen borde bli föremål för inskränkningar och inte ges laglig ställning. I januari 1992 gjorde kongressen till sist några ändringar i vad som stipulerades i konstitutionen om religion. Senare, i juli månad, avfattades några lokala stadgar för att förändringarna skulle träda i kraft. Dessa blev kallade Lagen om religiösa sammanslutningar och allmän gudstjänst.

Avsikten med lagen var att ge större frihet åt religiösa sammanslutningar. I denna lag stadgas det att religiösa organisationer nu kan äga egendom. De är också bemyndigade att hålla religiösa möten och säga sin mening utanför sina ”tempel”. I en artikel nämns patriotiska symboler, och man skulle kunna förmoda att den var utfärdad med Jehovas vittnen i tankarna. Men den 7 maj 1993 beviljade regeringskansliet erkännande åt La Torre del Vigía och åt Los Testigos de Jehová en México. Vi är säkra på att den nya lagen kommer att tillåta att Jehovas vittnens verksamhet går framåt i Mexico och att vi kommer att få lov att fortsätta i full frihet med möjlighet att utnyttja de lagliga rättigheter och privilegier som tidigare inte stod oss till buds. Utan att inse  det förberedde sig Jehovas vittnen för denna frihet redan innan lagen hade antagits.

Mycket mer att berätta om Mexico

Det skulle vara omöjligt att här ta med allt som har hänt i Jehovas vittnens historia i Mexico. Vad vi har sett är bara en kort genomgång av vårt historiska album. En del av de tidigare scenerna påminde något om bleknade, svartvita fotografier. De händelser som ligger närmare i tiden präglas av liv och rörelse av ett sådant slag som bättre fångas på ett videoband.

För dem som nyligen slutit sig till Jehovas vittnen kan de prövningar som mötte dem som satte i gång verket i Mexico komma som en överraskning. De är vana vid ett andligt paradis där det finns ett överflöd av andlig föda, där det finns hundratusentals medförbundna som fruktar Gud och där tjänsten för Gud bedrivs på ett välorganiserat sätt. Ändå måste Jehovas vittnen i många delar av Mexico fortfarande göra stora ansträngningar för att komma till mötena. Somliga måste ännu få hjälp med att läsa för att få nytta av alla de andliga föranstaltningar som finns tillgängliga. Det finns också fortfarande resande tillsyningsmän som måste vada över floder och klättra i berg för att komma till de församlingar de skall betjäna. För dem som bor i städerna kan livet tyckas bjuda på mer i materiellt avseende, men där finns också fler frestelser. Oavsett vilka påtryckningar Jehovas vittnen i Mexico utsätts för, gläds de över att i endräkt få tjäna Jehova tillsammans med sina kristna bröder och systrar över hela världen — ett verk som skänker dem verklig glädje och tillfredsställelse.

Även om du nu vet mycket om Jehovas vittnens historia i Mexico, har du inte på långa vägar blivit bekant med alla dina bröder och systrar här. Men alla har de intressanta  erfarenheter som de kan berätta. Dessutom finns det fortfarande stora skaror vilkas hjärtan vi hoppas nå med de goda nyheterna. Det är vår innerliga förhoppning att de också skall bli en del av den snabbt växande familj som blickar upp till Jehova som sin Gud och Fader. Och om utvidgningen på senare år har gjort intryck på oss, vad skall vi då säga efter Harmageddon, när Jesus Kristus börjar uppväcka de miljoner döda mexikaner som nu befinner sig i sina gravar och ge dem tillfälle att lära känna Jehova och hans rättfärdiga vägar? Den här rapporten innehåller därför på intet vis alla nyheter från Mexico. Några av de mest spännande händelserna ligger framför oss. Med Jehovas välsignelse kommer det att bli mycket mer att berätta.

[Tabell på sidan 242]

HÖGSTA ANTAL MEDELTAL BIBELSTUDIER

FÖRKUNNARE FÖRKUNNARE

1931 82

1941 859

1951 10.335 8.366 5.409

1961 25.171 22.235 18.198

1971 54.384 51.256 50.270

1981 101.171 98.610 100.636

1991 335.965 319.634 472.389

1994 404.593 388.623 535.912

 [Karta på sidan 168]

(För formaterad text, se publikationen)

MEXICO

Monterrey

Guadalajara

Mexico City

Veracruz

[Bild på sidan 170]

Några drag i den aztekiska religionen blev införlivade med den katolska tron

[Bild på sidan 175]

En grupp bibelforskare i Mexico City omkring år 1920

[Bilder på sidan 177]

”Bulletin”, i vilken inregistreringen av Sällskapet i Mexico tillkännages, samt förkunnares identitetskort

[Bild på sidan 178]

José Maldonado, en av de första pionjärerna i Mexico

[Bilder på sidan 184]

Manuel Amaya och det transportmedel han använde som pionjär

[Bild på sidan 188]

Pedro De Anda predikade över hela landet

[Bild på sidan 191]

Sedan Mario Mar hade läst Sällskapets litteratur godtog han ett förordnande att predika innan han ens hade träffat ett vittne

[Bild på sidan 192]

Ett konvent med vittnen (testigos) i Mexico City år 1934

[Bilder på sidan 198]

Tidiga pionjärer med sina transportmedel i delstaten Veracruz

[Bild på sidan 200]

Fred och Blanche Anderson, gileaditer som ägnade större delen av sitt liv åt tjänst i Mexico

[Bilder på sidan 202]

Shirley Hendrickson (vänster) och Rosa May Dreyer — kamrater i tjänsten i mer än 50 år

[Bilder på sidan 207]

Andra gileaditer som tjänat på det mexikanska fältet: 1) Elizabeth Tracy, 2) Jean Friend, 3) Esther Lopez, 4) Rubén Aguirre, 5) Russell Cornelius, 6) Esther Vartanian (Lozano), 7) Mildred Simpkins, 8) Maxine Miller (García)

[Bilder på sidan 209]

Några som bistått med tillsynen vid avdelningskontoret

1) Rodolfo Lozano, 2) George Papadem, 3) Samuel Friend, 4) William Simpkins, 5) Robert Tracy

[Bild på sidan 210]

Adulfo och Leonor Salinas; hans förordnande som områdestillsyningsman höll dem på resande fot i många år

[Bilder på sidan 223]

Avdelningskontorets lokaler som använts i Mexico sedan år 1985

[Bilder på sidorna 236, 237]

Lyckliga förkunnare av Guds kungarike nu i Mexico

[Bilder på sidorna 244, 245]

(Till vänster) Den mexikanska Betelfamiljen år 1993 — vilken fortfarande växer! (Nedan) Nya tillbyggnader till avdelningskontoret som uppförts för att sörja för de snabbt växande församlingarnas behov i Mexico

[Bild på sidan 252]

Den nuvarande kommittén vid avdelningskontoret i Mexico (från vänster till höger): Robert Tracy, Roberto Gama, Carlos Cázares, Santos Estrada, Juan Angel Hernandez och Rodolfo Lozano