Global rapport

Afrika

Oberoende av vilken kulturell och religiös bakgrund människor har, måste de få möjlighet att höra de goda nyheterna om Guds kungarike. Guds vilja är att ”alla slags människor skall bli räddade och komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Tim. 2:3, 4) Jehovas vittnen i Afrika arbetar i enlighet med Guds uttryckta vilja.

Den styrande kretsen godkände att ett avdelningskontor upprättades i Malawi den 1 september 1995 och att man hyrde byggnader där. Man har gjort ritningar till passande byggnader så att byggnadsarbetet kan komma i gång. Det finns fortfarande mycket arbete kvar att göra i landet. Särskilt i städerna, där de flesta är läs- och skrivkunniga, är intresset för vår litteratur stort. Malawierna älskar Bibeln och är i grund och botten ödmjuka och fredsälskande människor. Eftersom det finns ett sådant intresse för litteraturen, är det inte nödvändigt med formfulländade framställningar vid dörrarna. Vittnena presenterar sig helt enkelt för den besökte, och efter de sedvanliga  hälsningsfraserna visar de honom vilka böcker eller tidskrifter de har med sig. Den besökte vill ofta titta igenom förkunnarens hela bunt med tidskrifter och även se vad mer han har i sin bokväska. En del förkunnare har erbjudit sina personliga exemplar av äldre nummer med understrykningar, och den besökte har gärna tagit emot dem. Men även om människor i allmänhet tycker om Bibeln, betyder det inte att alla vill lära känna sanningen. Det finns många så kallade kristna kyrkosamfund. Somliga av dessa är ganska fientligt inställda till Jehovas vittnen och menar att vittnena förtjänade den förföljelse som de har fått utstå, och de önskar att Jehovas vittnen fortfarande var förbjudna. Men flertalet säger: ”Vi är glada att ni nu är fria att utöva er religion, och vi välkomnar er i våra hem.”

Polygami är allmänt accepterat såväl i Benin som i andra afrikanska länder. Hur påverkar detta uppriktiga sanningssökare? En kvinna som var sin mans andra hustru började studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Hon lärde sig snart att Jehova gav Adam endast en hustru och att detta utgjorde normen för alla framtida äktenskap. (Matt. 19:4—6) Vad skulle hon göra, eftersom Gud inte kunde godkänna hennes äktenskap? Skulle hon lämna sin man? Vart skulle hon ta vägen? I Benin finns det inget socialbidragssystem, och hon hade fem barn tillsammans med sin man. Men hon förtröstade på Jehova och flyttade modigt från sin man. (Hebr. 13:4—6) Det blev svårt för henne, eftersom mannen lämnade henne att sörja för deras fem barn både ekonomiskt och andligt.

Hennes fasta hållning hade god verkan på andra medlemmar i familjen. Till all lycka började mannen studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Hans första hustru var med vid studierna och blev senare döpt. Mannen är nu med vid alla möten och har bestämt sig för att hjälpa till med  försörjningen av barnen som han har tillsammans med sin andra hustru. Denna andra hustru blev nyligen döpt och sade sedan: ”Jag är besluten att tjäna Jehova för evigt.”

Elke, en missionärssyster i Burkina Faso, blev vän med tioåriga Djara i Rikets sal. Djara var med vid alla mötena tillsammans med sin mamma. Men med tiden övergav mamman sanningen, och under flera månader hade Elke ingen kontakt med Djara. Djara var emellertid med vid områdessammankomsten, och där träffade hon Elke. Vilken överraskning att få se Djara! Hon och hennes bror hade bönat och bett sina föräldrar om att få vara med vid sammankomsten tills dessa hade gett dem tillåtelse till det. Båda barnen lyssnade uppmärksamt och gjorde anteckningar. De var emellertid frestade att den 25 december gå till en närbelägen radiostation och träffa ”Papa Noel” (jultomten) — under tiden som sammankomsten fortfarande pågick. De frågade vad Elke tyckte. Hon sade till dem att de själva måste fatta beslutet, men hon sade också att om de kom till sammankomsten skulle de göra Jehova Gud mycket glad och att det är han som kan ge dem evigt liv i paradiset. De var med vid sammankomsten den 25 december.

Ett studium sattes i gång med Djara, och man ordnade så att hon skulle kunna vara med vid mötena. Efter andra mötet uttryckte hon sin önskan att ge kommentarer. Vid ett möte råkade hon ha 50 francs (en krona) i fickpengar med sig. För 20 francs köpte hon något att äta, och på eget initiativ lade hon de resterande pengarna, 30 francs, i bidragsbössan i Rikets sal. Djara har lärt sig att be till Jehova även angående de minsta önskningar hon kan ha i sitt hjärta. När familjen under en tid hade problem, fick hon också uppleva sanningen i Psalm 27:10 och upptäckte att hon hade många mödrar, bröder och systrar i församlingen.

Spridningen av aids har haft en förödande verkan på befolkningen i Centralafrika. Sjukdomen har i huvudsak drabbat  utbildade människor som är i sin mest produktiva ålder. För en del år sedan var det många som förlöjligade tanken på ”en man/en hustru” och trohet mot sin äktenskapspartner. I ett försök att stoppa plågan är budskapet som nu offentliggörs i radio och TV, på annonspelare och vid samhällsmöten den norm som man tidigare förlöjligade. Många har inte gjort framsteg, även om de har vetat att Jehovas vittnen troget lär det som står i Bibeln; de har tyckt att det har varit för många krav. Men hur tacksamma är inte våra bröder nu för att Jehova och hans organisation har hållit fast vid höga moralnormer! En av äldstebröderna i Centralafrikanska republiken sade följande: ”Tack vare sanningen har jag lyckats bygga upp en familj som åtnjuter Guds välsignelser. Sanningen har gjort mig fri från demonismens snaror, som skulle ha kunnat få mig i mental obalans. Den har också räddat mig från för tidig död genom aids, en tragedi som drabbat de flesta av mina tidigare vänner. I tacksamhet för allt det som Jehova har gjort mot mig har jag gett rum åt pionjärtjänsten, trots att jag har familjeförpliktelser.” — Ps. 116:12—14.

I Etiopien blev en familj som bor i huvudstaden rikligen belönad för sin gästfrihet. (Hebr. 13:1, 2) Släktingar som bor på landsbygden måste ofta göra ärenden i staden och behöver då någonstans där de kan bo. Många har valt att bo hos denna mycket varmhjärtade familj som tillhör Jehovas vittnen. Där har de tilltalats av en sällsynt anda av gudaktig hängivenhet. Familjen har tagit vara på lämpliga tillfällen att dela med sig åt de besökande släktingarna av de goda nyheterna från Guds ord. Resultatet har blivit att när områdessammankomsten ”Gudsfruktan” hölls blev 22 av släktingarna döpta som Jehovas vittnen, medan ytterligare 28 då var odöpta förkunnare och 6 andra släktingar hade börjat studera. Mer än 50 i denna släkt var med vid sammankomsten, och tillsammans leder de över 50 bibelstudier!

 Asien och öar i Stilla havet

Genom det tryckta ordet hade de goda nyheterna nått Orienten före 1900-talets början. Stoff i tryckt form används fortfarande för att utforska vilka som är förtjänta. Som en följd av detta upplever tusentals människor personligen vad Jesus sade, nämligen att sanningen kan göra människor fria. — Joh. 8:32.

En nitisk syster i Hongkong skriver: ”Sjukhus, gator, parker, järnvägsstationer, busshållplatser, torg, bilparkeringar och hissar är mina distrikt för informellt vittnande. När jag går hemifrån, ber jag alltid till Jehova, och jag förvissar mig om att jag har många olika böcker, lösnummer och traktater med mig.”

Uppmuntrad av kretstillsyningsmannen gjorde ett vittne i Japan det till sitt mål att sprida 130 lösnummer i veckan och detta på ett ofta bearbetat distrikt. Hon undersöker nya nummer av tidskrifterna så snart som de kommer för att ta reda på artiklar eller redogörelser som kan tilltala olika slags människor. Hon  har också tagit för vana att föra exakta anteckningar över dem som hon har på sin tidskriftsrutt. Vad har resultatet blivit? Hon har 220 besök på sin rutt. När det emellertid tycktes som om en kvinna på hennes rutt inte läste tidskrifterna, bad hon till Jehova att han, eftersom tidskrifterna är så värdefulla, kostar pengar att framställa och trycks av bröder vid Betel som arbetar dag och natt, skulle visa huruvida den besökta läste numren. ”Om hon inte gör det, låt henne då avböja att ta emot dem”, bad hon. Sedan gick hon till huset. Den här gången kom kvinnans man ut och tog emot lösnumren och sade: ”Tack för att du regelbundet kommer med dessa lösnummer. Jag läser dem och tycker verkligen om dem.” Mer än 206.000 i Japan som har haft nytta av sådana tidskrifter är nu ivriga att dela med sig av värdefulla bibliska sanningar till andra.

En syster i Quezon City i Filippinerna säger att hon lyckades sätta i gång sju bibelstudier genom att göra bruk av traktater. Som förklaring till hur hon gjorde det skriver hon: ”Klockan 11 en förmiddag träffade jag en mor som var upptagen med att göra i ordning lunch åt sin familj. Jag sade att jag förstod hennes situation och därför skulle fatta mig kort. Jag sade att vårt främsta syfte var att skänka verklig tröst åt alla familjer som känner sig betryckta, att denna tröst kommer från Guds ord och att den förklaras i den kostnadsfria bibliska traktaten Tröst för de deprimerade.” Efter denna enkla förklaring blev vår syster bjuden att stiga in i huset och kunde sätta i gång ett studium.

Antalet förkunnare i Australien har fördubblats under de 16 senaste åren. De redskap Jehovas organisation ombesörjt har varit till hjälp i att öppna många människors hjärta. När sonen till en av våra bröder dödades i en olycka, bestämde sig familjen att som gåva lämna broschyren När någon du älskar dör till alla som var med vid begravningen. De delade ut 189 broschyrer på det sättet, och ytterligare 46 exemplar skickades till icke troende släktingar. Som en följd därav mjuknade mångas inställning till vittnena. En av dem som fick broschyren vid begravningen  var president för Catholic School Association. Han sades vara en av de bästa insamlingsledare de någonsin haft. Han och hans hustru studerade igenom hela broschyren tillsammans och slog upp skriftställena i sin katolska bibel. De insåg snart att vad de läste var sanningen, så mannen drog sig omedelbart tillbaka från Catholic School Association och vägrade att ägna sig åt någon mer penninginsamling. Trots ansträngningar som gjordes för att få honom att ändra sig, förblev han bestämd. Han skaffade sig också ett dussin broschyrer för att dela ut till andra medlemmar av katolska kyrkan.

En ung man i Thailand hade hört en missionär vittna för hans äldre syster, men han visade inget intresse. Han var invecklad i spiritism. Så en dag fick han tag i en bibel, slog upp den på måfå och läste 1 Petrus 2:9, där det sägs att Gud kallade sitt folk ”ut ur mörkret in i sitt underbara ljus”. Detta skriftställe förbryllade honom, och han började tänka på missionären. Redan dagen därpå stod hon vid hans dörr. När han talade om att han hade velat få besök av henne, svarade hon att änglarna troligen hade väglett henne. Innan han sade något om skriftstället han hade läst, tog hon sedan till hans stora förvåning fram sin bibel och läste just den texten. Han blev så överraskad att han började gråta. Han samtyckte till ett bibelstudium, som systern överlät till en äldste.

Den unge mannens samröre med demonerna gjorde det emellertid svårt för honom. Besvärad av ekonomiska och andra problem hade han träffat ett avtal med en ande som gick ut på att om han tillät den att bo i honom, skulle den hjälpa honom att försörja sig. Till följd därav hade han utan större ansträngning lyckats bygga upp ett företag och hade blivit ägare till en fabrik, där han sysselsatte många arbetare. Han erkände villigt att det finns onda andar och insåg att dessa andar är mäktiga, men han kände tacksamhet mot den ande som han betraktade som ”välvillig”. Han var med vid några möten, men demonerna hindrade honom från att få grepp om och komma ihåg vad han hörde där. Natten före en sammankomst hade han så vad han beskrev  som en strid på liv och död med demonen som han varit medium åt. Den unge mannen fick övertaget, men efter detta förlorade han sakta men säkert alla materiella fördelar han hade fått genom demonen. Allteftersom han satte sin förtröstan till Jehova sörjde Gud för honom — inte genom att ge honom det överdrivna välstånd han tidigare hade haft, men allt som han verkligen behövde. (1 Tim. 6:8, 9) Nu tjänar han lycklig och glad som hjälppionjär.

På Salomonöarna har en del samhällen motstått våra ansträngningar att predika de goda nyheterna, och därför beslöt avdelningskontoret att skicka fyra pionjärer till ett sådant tättbefolkat område på ön Santa Isabel för att under några veckor dela ut Nyheter om Guds rike nr 34. Men olyckligtvis, som det tycktes, upphörde efter en dag motorn på deras kanot att fungera, och pionjärerna måste återvända till Honiara. Men en annan ö, N’Gela, hade nyligen fått färjeförbindelse med Honiara, varför pionjärerna sändes dit för att vittna. Var denna anordning helt enkelt den näst bästa, eller var det anden, förmedlad genom församlingens himmelska huvud, som ledde det hela? (Jämför Apostlagärningarna 16:6—8.) Några dagar senare kom det ett meddelande genom radiotelefon: ”Sänd mer litteratur. Vi hade 17 närvarande vid vårt första möte i fredags.” Några dagar senare beställdes mer litteratur, och pionjärerna rapporterade att 30 hade varit närvarande vid mötet på söndagen. När pionjärerna kunde återvända till ön Santa Isabel, fann de att om de hade försökt att vittna i det området under de föregående veckorna, skulle det ha varit mycket svårt, eftersom generalguvernören gjorde ett besök där för att övervara ett hundraårsjubileum och hela området bokstavligt talat var engagerat i firandet. Men bland de intresserade de nu fann var en hövding på platsen. Han var mycket besviken på skrymteriet i anglikanska kyrkan och ville nu ha ett bibelstudium. Han har sedan varit med vid en kretssammankomst och har inbjudit Jehovas vittnen att komma till hans område för att undervisa människorna.

 Europa

En stor del av den litteratur som används till att sprida de goda nyheterna trycks i Europa. Och vilket år har det inte varit för de Betelfamiljer som tar del i det arbetet!

I Tyskland har det aldrig tidigare framställts så mycket böcker, broschyrer och tidskrifter på ett år som under tjänsteåret 1995. Som exempel kan nämnas att enbart under juni framställde man i tryckeriet där 10.835.200 tidskriftsexemplar och 7.984.359 broschyrer. I binderiet framställer man varje dag omkring 100.000 böcker. För närvarande packar avdelningskontoret i Tyskland tidskrifter, annan litteratur och blanketter till 7.600 församlingar i 30 länder, i vilka det sammanlagt finns omkring 625.000 förkunnare. En stor del av den litteratur som nu framställs är för länderna i öster, där tillgången på biblisk litteratur under många år var mycket knapp. England, Italien, Frankrike, Spanien, Finland och Sverige är också med om att fylla den internationella efterfrågan på biblisk litteratur.

 Det är inte bara litteratur som sänds till länder där behovet är stort. Kvalificerade vittnen från andra länder har också inbjudits att flytta till dessa områden för att där hjälpa till med arbetet att göra lärjungar. Som exempel kan nämnas att 14 pionjärer med särskilt uppdrag flyttade från Polen till Litauens huvudstad, Vilnius, för att hjälpa till med arbetet där. Redan inom två månader ledde de över 100 bibelstudier.

I Ryssland (tillsammans med 9 av de 14 andra republikerna inom det tidigare Sovjetunionen) hade man under det gångna tjänsteåret tio nya toppsiffror i antalet förkunnare. Man hade en ökning på 50 procent! Som mest rapporterade 77.985 förkunnare. Under maj visade förkunnarna stort nit genom att i medeltal använda 17,6 timmar i tjänsten på fältet. Under maj och juni spred de över en miljon lösnummer och gjorde över en miljon återbesök. (Man hade också liknande ökningar i Estland, Lettland, Litauen, Moldavien och Ukraina.)

För sex år sedan fanns det bara en enda församling i Moskva, men nu finns det omkring 40 församlingar, och nästan alla dessa skulle kunna delas och bli 2 eller 3 församlingar, om det bara fanns fler äldste. I Murmansk i norra Ryssland finns det för närvarande endast en församling, och även om det i den församlingen på omkring 800 förkunnare finns många duktiga biträdande tjänare, kan den ändå inte delas, eftersom det endast finns en enda äldste. Trots att det i var och en av städerna Rjazan och Uljanovsk finns över 500.000 invånare, finns det inte någon församling. Men i maj började åtta pionjärer med särskilt uppdrag predika där, och den månaden satte de i gång 51 bibelstudier på sitt nya distrikt. Vilken glädje är det inte att få hjälpa dessa sanningshungrande människor!

En erfarenhet som berättades i tidskriften Vakna! fick hustrun till en resande tillsyningsman i Österrike att tänka över möjligheterna att nå personer inom olika verk och myndigheter. Hon berättar: ”Jag letade i telefonkatalogen och  andra tryckta källor efter adresser till socialtjänsten. Sedan letade jag fram artiklar i Vakna! som kunde vara lämpliga för människor som arbetar inom det området. Bävande, med bultande hjärta och under bön gick jag sedan till verket. När vi väl har kommit förbi sekreterarna, har vi funnit att män i ansvariga ställningar i allmänhet är mycket vänliga. När vi har uttryckt uppskattning av de tjänster som utförs — eftersom Jehovas vittnen också får nytta av dessa — reagerar de vanligtvis med förvåning. Därefter förklarar jag varför vi kommer: ’Jag har letat fram artiklar i våra tidskrifter som berör det speciella arbete som ni utför. Hoppas att ni vid tillfälle vill ta er tid till att läsa detta.’ Under de sex första månaderna har jag på det här sättet kunnat sprida nästan 1.800 tidskrifter.” Nu tycker denna syster mycket om denna speciella tjänst. Hon besöker rektorer, poliser, personer inom socialtjänsten och rättsväsendet och andra ämbetsmän.

En ung man i Kroatien var handikappad på grund av ett medfött hjärtfel. Vid 17 års ålder kom han genom en granne i kontakt med de goda nyheterna och började vara med vid alla möten. Och trots att hans föräldrar inte uppmuntrade honom, blev han övertygad om att han hade funnit sanningen. Han hade bara studerat en del av boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden, då hans fysiska tillstånd försämrades och det stod klart att han snart skulle dö. Han talade ivrigt med sin mor om uppståndelsehoppet, när hon satt vid hans säng och grät över att han snart skulle dö. (Apg. 24:15) Han gav uttryck åt sin övertygelse att han skulle komma att uppväckas till liv igen i den nya ordningen, men tillade att det berodde på henne och hans far, om de skulle komma att återse varandra där. Modern blev djupt rörd. Två veckor efter sonens död bad föräldrarna att få ett bibelstudium, och de fortsätter att göra fina framsteg.

Två av våra kristna systrar på Island kom på hur de skulle kunna hjälpa sina arbetskamrater att bli bättre bekanta med  Jehovas vittnen och de goda nyheterna. De båda systrarna tog inte del i sina arbetskamraters födelsedagsfirande och julfirande, men en dag tog de med sig en fin tårta och lite hembakat bröd för att bjuda sina arbetskamrater på under kafferasten. Arbetskamraterna ville veta vad det var som skulle firas. Systrarna förklarade att eftersom de tyckte att deras arbetskamrater hade tagit sådan hänsyn till dem och deras tro, ville de nu bjuda dem på något gott till kaffet. Detta öppnade vägen för ett fint samtal — många frågor besvarades, och alla lyssnade med stort intresse. Längre fram fick var och en av arbetskamraterna ett nummer av tidskriften Vakna!, med sitt namn på, i present. Återigen ställde arbetskamraterna frågor, och systrarna fick avge ett fint vittnesbörd. När systrarna reste sig för att gå, granskade en kvinna dem och sade: ”Ni ser ju trots allt rätt normala ut.” Ja, dessa arbetskamrater höll på att få en mer positiv syn på Jehovas vittnen och det budskap de förkunnar.

I en församling i Danmark gjorde en pionjärbroder särskilda ansträngningar för att hjälpa icke troende män, som är gifta med systrar i församlingen. Han började studera med Klaus, som ibland var med vid mötena tillsammans med sin hustru, som är ett vittne. Klaus uppskattade studiet och gjorde fina framsteg. Pionjärbrodern ville också hjälpa en annan icke troende man, som är gift med en syster i församlingen, och därför bjöd han hem detta par tillsammans med Klaus och dennes hustru på middag. Broderns avsikt var att sätta i gång ett bibelstudium med denne man. Under en promenad efter middagen försökte han att få tala med mannen ensam, men det var omöjligt, eftersom Klaus hela tiden predikade för honom. När pionjärbrodern till slut fick tillfälle att tala med mannen, hade Klaus redan avtalat om ett studium med honom. Vid kretstillsyningsmannens senaste besök var Klaus, som nu är odöpt förkunnare, med vid alla de tio mötena för tjänst.  Hans studium med den äkta man som ännu inte är ett vittne går fint framåt.

De som vill leva i gudaktig hängivenhet i förbund med Kristus Jesus skall bli förföljda. (2 Tim. 3:12) Den förföljelsen kan komma från familjemedlemmar, och även ungdomar kan utsättas för den. När Monika, som nu tillhör Miechówförsamlingen i Polen, var 12 år, lärde ett av Jehovas vittnen henne att sticka. Det vittnet ingöt också hos henne en önskan att studera Bibeln. Men Monikas mormor motsatte sig detta. För att slå ner modet på Monika slutade mormodern upp att laga mat åt henne och att köpa nya kläder åt henne. När Monika talade om Bibeln fick hon stryk av sin mormor, som hela tiden följde efter henne för att hindra henne från att studera tillsammans med vittnena. Men Monika studerade när hon var ensam i ladugården eller på väg till skolan.

När hon slutade skolan, planerade hon att bli pionjär och uttryckte en önskan att få tjäna där behovet var större. Hon ville komma bort från sin hemstad och så långt bort som möjligt från sin mormor, som var så emot sanningen. Hon blev därför mycket besviken, när kretstillsyningsmannen sade till henne att hennes distrikt förmodligen skulle komma att bli hennes hemstad! Hon erinrar sig: ”När jag gick därifrån för att tänka över alltsammans igen, försökte jag att inte visa honom hur besviken jag kände mig. Till min blivande pionjärkamrat sade jag: ’Vet du, jag tror att jag uppför mig precis som Jona. Men Jona gick ju trots allt till Nineve. Om det är Jehovas vilja, skall jag också gå dit jag har blivit skickad.’” Det har gått fyra år sedan dess, och nu säger hon: ”Jag kan se att det var ett vist beslut att följa Jehovas vägledning. Det största problemet var min egen negativa inställning. Jag är så glad över att jag nu under en enda månad har kunnat leda 24 bibelstudier. Tack vare Jehova har jag till och med ordnat med att min mormor, som en gång var så emot, nu har ett studium.”

 Nord-, Central- och Sydamerika

I Mexico överger man i stor utsträckning det stora Babylon. Tusentals människor i alla levnadsställningar rättar sig efter den angelägna uppmaningen i Bibeln: ”Gå ut från henne, mitt folk, för att ni inte skall vara delaktiga med henne i hennes synder.” (Upp. 18:4) De flesta av dessa lämnar den katolska kyrkan. År 1995 tjänade ett högsta antal om 443.640 förkunnare verksamt Jehova i Mexico. Fler är ivriga att förena sig med dem, såsom det anges av de 569.842 bibelstudier som leddes och de 33.077 som framställde sig för dop i vatten under tjänsteåret.

Somliga av dem som inte längre önskar bli identifierade med det stora Babylon är ungdomar. Vittnen i Chile begav sig till Requinoa, en avlägsen del av sitt distrikt, som kunde nås först efter en lång vandring på en dammig väg. När de närmade sig ett hus, kom en äldre kvinna redan emot dem för att möta dem. ”Så trevligt att du kom ut för att hälsa på oss!” sade  vittnena. Hon svarade: ”Det är för att fullgöra ett löfte som jag gav min dotterson, som dog för en kort tid sedan.” Närhelst dottersonen, som var bara 12 år, fick se vittnena komma, brukade han springa till henne och säga: ”Mormor, nu kommer los de la Biblia [bibelmänniskorna].” Och han brukade be om pengar för att skaffa sig tidskrifterna. ”Han läste dem alltid”, berättade hon, ”men vad han tyckte bäst om var en röd bok som visar ett paradis [Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden]. Han läste för mig och lärde mig, eftersom jag inte kan läsa. För tre veckor sedan blev han av någon okänd orsak sjuk. Allt som var möjligt gjordes för att hjälpa honom, men läkarna skickade hem honom, så att han skulle få tillbringa sin sista tid hos oss. Han var döende.”

Med familjen samlad vid sängen slöt han ögonen. Hon fortsatte: ”Vi trodde att han var död och började gråta av sorg, när han plötsligt öppnade ögonen och sade till oss: ’Mamma, mormor, säg att jag inte är katolik. Det är jag inte, eller hur?’ ’Nej, det är du inte’, sade vi. ’Det är jag inte’, fortsatte han, ’för jag är en av dem som kommer på vägen, los de la Biblia, och jag kommer att få leva i paradiset.’ Sedan tog han fram sin röda bok och visade oss bilder. Så vände han sig till mig och sade: ’Mormor, lova mig att du varje gång du ser los de la Biblia komma på vägen går ut och tar emot dem för mig.’ Jag sade att jag skulle göra det. Sedan sade han: ’Jag är inte katolik, jag är en av los de la Biblia, och jag kommer att få leva i paradiset’, och med de orden dog han. Det var därför jag kom ut för att möta er, när jag såg att ni kom på vägen.” Brodern tröstade henne med skriftställen om uppståndelsen. Förhoppningsvis kan den familjen hjälpas att utveckla en stark tro, så att den, om Jehova så vill, kan få leva tillsammans med dottersonen i paradiset.

Alldeles som äldre måste visa sin lojalitet mot Jehova, så krävs det också ofta att ungdomarna visar sin tro, när de möter  motstånd. Den 14-årige Michael i Costa Rica hade studerat Bibeln bara några månader, när hans skola krävde att han skulle ta del i ceremonier som han ansåg stå i konflikt med vad han hade fått lära sig från Bibeln. Fastän han inte var döpt ännu, tog han en fast ståndpunkt, och han och sex klasskamrater bland vittnena blev relegerade från skolan. Fler prövningar väntade Michael. Hans far gav honom ett ultimatum: ”Avsäg dig den religionen, annars kommer jag att förskjuta dig som min son.” Vid ett annat tillfälle skjutsade hans far honom till staden, parkerade bilen, visade honom en portfölj och sade: ”Se här, min son, i den här portföljen finns det 8.500 amerikanska dollar. Alltsammans är ditt, om du återvänder till vår religion och lämnar deras tro.” När Michael avböjde, slog hans far honom över ansiktet med handen. Sedan förde han honom till en katolsk kyrka och ropade att han skulle knäböja och göra korstecknet inför jungfru Maria, för om han inte gjorde det skulle han bli strängt straffad. Ynglingen svarade att även om han var skyldig att visa sina föräldrar respekt, gällde hans odelade hängivenhet Jehova. Hans far svarade att han inte kände Jehova och att Jehova dessutom inte betydde något för honom. Efter detta ville Michaels far inte se honom på två år! Men flera år senare, en tid innan fadern dog, sökte han upp Michael och bad honom läsa Bibeln för honom. Han bad Michael om förlåtelse, uppmuntrade honom att fortsätta att tjäna Jehova och bad om ett bibelstudium.

En kvinna i Panama City i Panamá lyssnade när vittnena besökte hennes hem. Hon skaffade sig ett lösnummer och hälsade dem välkomna tillbaka. Varför det? Hon hade inte glömt att när hon var lärare i en bergig del av landet, hade hon några av vittnenas barn i sin klass. De tog aldrig del i patriotiska ceremonier trots de påtryckningar hon utsatte dem för. En dag, när barnen serverades makaroner blandade med en sås som innehöll kött från kvävda kycklingar, vägrade dessa barn att äta anrättningen, trots att hon uppmanade dem att bara  plocka ut makaronerna och låta såsen vara. De förklarade att Bibeln förbjuder att man äter blod. (Apg. 15:28, 29) Hon delade inte deras uppfattning, men hon kunde inte undgå att bli imponerad. Aldrig tidigare hade hon känt någon som visat sådan integritet på grund av religiösa trosuppfattningar. När nu vittnena besökte henne flera år senare, bjöd hon dem således att komma tillbaka, så att hon kunde få veta mera om grunden till deras trosuppfattningar. Ett bibelstudium sattes i gång, och hon började vara med vid alla mötena. Nu tjänar hon, hennes man och tre barn Jehova på grund av de unga vittnenas utomordentliga exempel i hennes skola.

En kvinna i El Salvador som beundrade Jehovas vittnen frågade Omar om han kunde studera med hennes sexårige son. Omar samtyckte. När han kom till studiet, blev han överraskad. Den lille pojken, Mario, hade stigit upp tidigt på morgonen och badat. Han var klädd och väntade på att brodern skulle komma. Studiet sattes i gång i Min bok med bibliska berättelser. Pojkens mor lyssnade samtidigt som hon skötte sin sömnad. Hon sade att vad hon var intresserad av var att hennes son skulle få liknande undervisning som Jehovas vittnens barn. Brodern bad om lov att ta med sig lille Mario till mötena och slutligen till sammankomster. Pojken gjorde framsteg, och Omar hjälpte honom att ha heltidstjänsten som sitt långsiktiga mål. I sinom tid samtyckte också modern till ett studium och blev döpt, Marios yngre bror blev förkunnare, och hans far är nu med vid en del möten. Och hur gick det med Mario? Han är reguljär pionjär. Hur glad är inte Omar över att han gick med på att hålla studium med den sexårige pojken!

Skickligt bruk av Bibeln kan få gott gensvar hos människor med ärligt hjärta, som följande erfarenhet från Jamaica visar: ”En ung dam som jag blev presenterad för sade att hon hade en massa frågor som hon ville få svar på. Vi avtalade om ett samtal. Första gången vi träffades sade hon att hon inte ville undersöka några av våra publikationer, och hon ville  inte heller bli inbjuden till några möten. Hon ville få sina frågor besvarade från Bibeln. De flesta av hennes frågor gällde sabbaten och Jehovas vittnens trosuppfattningar. Bara Bibeln användes — King James Version. Varje gång hon läste skriftställen till svar på sina frågor förvånades hon över det klara och förnuftiga i de bibliska svaren. Detta pågick i tre veckor. Vid besöket därpå hade hon inte några fler frågor, så jag frågade henne: ’Så vad skall vi nu fortsätta med?’ Hon sade att hon ville ’gå till den röda boken’, det vill säga Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Kapitel 22 valdes: ’Hur man känner igen den sanna religionen’. Efter det kapitlet började vi med kapitel 1. Sedan frågade hon om våra mötestider. Hon började vara med vid alla möten; när hennes arbete hindrade henne, sade hon upp sig. Efter bara några månaders studium skrev hon in sig i teokratiska skolan och blev en odöpt förkunnare.”

En kretstillsyningsman i Bolivia hade en ledig dag mellan besök hos små isolerade grupper, och den använde han till att gå i tjänsten på fältet tillsammans med församlingen på vars distrikt han hade logi. Han undrade vem som skulle svara för gruppen. Studieledaren anlände tillsammans med en annan broder. Brodern som var studieledare hade en talande klocka, och när den talade om att den var 8.15, bad han någon läsa dagens text och efterlyste frivilliga kommentarer, och sedan avslutade han med några egna korta kommentarer. Efter bönen fördelade han alla att arbeta två och två, och han räknade också in en syster som inte var närvarande. ”Så underligt!” tänkte kretstillsyningsmannen. Lite senare var de på distriktet, och studieledaren frågade: ”Exakt var befinner vi oss, och mot vilket väderstreck står jag vänd?” Då förstod kretstillsyningsmannen att brodern var blind. Sedan studieledaren hade blivit orienterad, började han dela ut distriktsanvisningar, och när halva förmiddagen var gången, ordnade han till och med så att varje förkunnare fick en annan person att samarbeta  med. Vilket fint exempel på villighet att bli brukad av Jehova och förtröstan på att han skulle fylla ut eventuella brister! När kretstillsyningsmannen nämnde för äldstebröderna på platsen hur uppmuntrande det var att se brodern tjäna på detta sätt, svarade de: ”Ja, och den brodern gör aldrig oss eller sin grupp besvikna.”

Det finns fortfarande icke-utlämnade distrikt i Nicaragua, och Jehova reser upp villiga arbetare att ta hand om den andliga skörden. Under en kampanj på fyra månader sändes 100 tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag, självuppoffrande unga bröder och systrar, ut till sammanlagt 22 platser. Vilka resultat uppnådde de? För Åminnelsen rapporterade de sammanlagt 2.674 närvarande. Fem isolerade grupper bildades till följd av deras ansträngningar. Dessutom har bröder och systrar, ogifta och gifta, kommit från Canada, Costa Rica, England, Förenta staterna, Guatemala, Puerto Rico, Spanien och Tyskland för att tjäna som pionjärer i Nicaragua. Dessa utför, tillsammans med missionärerna, ett utmärkt arbete.

Det är inte svårt att sätta i gång studier i Nicaragua. En missionär som var på väg till mötet hejdades av en man som först frågade om de som ingick i gruppen var Jehovas vittnen. Sedan sade han att han ville studera Bibeln. När de besökte honom, berättade han sina erfarenheter under kriget i Nicaragua. Vid ett tillfälle, när han hade blivit befalld att anhålla några vittnen, hade de mottagit honom så gästfritt att han inte kunde fullgöra befallningen. Men nu var han djupt oroad. Han hade tagit del i mycket dödande under kriget. Skulle Gud kunna förlåta honom? Jesaja 1:15—18 användes för att besvara hans fråga, varefter mannen började gråta av glädje och lättnad. Ett studium sattes genast i gång. När han insåg att han för att behaga Gud måste lämna sin flickvän och återvända till sin hustru, sade han genast: ”Jag vill tjäna Jehova till 100 procent, inte till 80 procent.”

 Hatade av världen, men kända för sin kärlek

Kvällen före sin död sade Jesus Kristus till sina lärjungar: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” Han tillade: ”Om ni vore en del av världen, skulle världen hålla av vad som är dess eget. Men eftersom ni inte är någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen, fördenskull hatar världen er.” (Joh. 13:35; 15:19) Jehovas vittnen blir likt Jesus hatade av världen, men de är också kända för sin kärlek.

Men när människor visar illvilja mot vittnena, bidrar det snarare till att sprida de goda nyheterna än tvärtom. Ibland får sådana händelser rättsinniga människor att träda upp till försvar för vittnena. Somliga förenar sig rentav med dem i tillbedjan av Jehova.

När en äldste besökte en grupp förkunnare i de kaukasiska bergen, omringades det hus, där de hade samlats, i två  timmar av en grupp fientligt sinnade människor, som krävde att man skulle utlämna denne äldstebroder och andra bröder i gruppen. Men polisen ingrep. Vid polisstationen passade bröderna på tillfället att vittna. Polischefen blev intresserad, och nu studerar han och hans familj regelbundet Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen.

Två veckor innan sammankomsten i Irkutsk i Ryssland skulle börja fick föreståndaren för stadion, där sammankomsten skulle hållas, besök av två präster, som krävde att sammankomsten skulle inställas. Föreståndaren frågade varför. De svarade: ”Jehovas vittnen är en villolära. De är inte kristna.” Föreståndaren svarade: ”Det är inte min sak att ta reda på om en lära är en villolära eller inte. Jag bedömer människor efter deras handlingar och inte efter deras tro. Jag har samarbetat med Jehovas vittnen i fyra år, och jag är övertygad om att de är de allra bästa människor. Tack vare dem och deras arbete är stadion nu i utmärkt skick. Om det inte vore för dem och deras arbete, så skulle stadion vid det här laget antagligen inte ha gått att använda, och jag skulle inte har varit dess föreståndare. De har rätt att själva välja sina metoder, och vem hindrar er från att också hyra stadion och dra hit människor på samma sätt som de?” Detta svar gjorde prästerna rasande, och de hotade honom. Men föreståndaren sade bara att det åtminstone för tillfället var han, och inte prästerna, som hade hand om stadion.

Även om Jehovas vittnen, som Jesus förutsade, blir ”föremål för hat från alla nationerna”, är de också kända för sin enastående kärlek. (Matt. 24:9) En sådan kärlek visar sig snabbt, när Jehovas vittnen tar del i teokratiska byggnadsprojekt. Ett sådant projekt pågår nu i Solnetjnoje i Ryssland, där man håller på att färdigställa kontor och en Betelanläggning,  som skall användas i samband med predikandet av de goda nyheterna i Ryssland. På byggplatsen finns det 530 bröder och systrar från 30 olika länder. De visar verkligen en fin anda! Många av dem använder sin semester för att hjälpa till. Andra har slutat sitt arbete eller sålt sitt hus för att kunna tjäna här under en längre tid. Att de är uppriktigt intresserade av det ryska folket framgår också av den iver med vilken många av dem går in för att lära sig ryska på sin fritid.

En sådan hjälpsamhet har också kanaliserats i andra riktningar. Den 8 juni reste 100 norska vittnen på egen bekostnad till Island för att hjälpa bröderna där med att bygga två Rikets salar samtidigt — den ena i Keflavík och den andra i Selfoss.

Följande exempel visar hur somliga som har varit motståndare ändrar inställning. När en ung syster i Ukraina gick från hus till hus, träffade hon en äldre man som hotade att ge henne stryk om hon kom tillbaka. Systern lovade att inte störa honom mer, men bad honom ändå ta emot en broschyr. Men på grund av att hon hade tappat bort de anteckningar som visade vilket hus det var, ringde hon av misstag på hans dörr igen. När hon såg att det var han som öppnade dörren, greps hon av fruktan och bad till Jehova. Mannen sade: ”Fröken, jag har läst broschyren och ändrat uppfattning. Jag skulle vilja börja studera Bibeln.”

Människor som besöker våra sammankomster ser snabbt bevis på den anda som råder bland Jehovas folk. En tjänsteman som hade ansvaret för en sammankomstplats i Swaziland iakttog med förundran hur hundratals bröder och systrar efter den avslutande sessionen hjälpte till med att städa och montera ner saker och ting. Hans inställning förändrades helt. Som han sade: ”Män, kvinnor, vita, svarta,  ungdomar — alla arbetar de i endräkt och med glädje för att på några timmar åstadkomma en ren anläggning. ... Ni är välkomna att använda den här platsen varje vecka, om ni så önskar.”

Kärleken får också Jehovas folk att ingripa i ekonomiskt svåra tider. (1 Joh. 3:17, 18) Dande Valley i nordöstra Zimbabwe drabbades av svår torka. När andra församlingar i landet fick höra talas om detta, reagerade de på ett underbart sätt. Förutom att bröderna skänkte kläder och pengar, skänkte de också säckar med majs. Andra ställde sina lastbilar till förfogande för att leverera hjälpsändningarna. När en sådan hjälpsändning kom fram till en avsides belägen församling, fann man ett par som inte hade ätit på två dagar. Hustrun är ett vittne, men hennes sjuke man är inte troende. Han hade gett upp hoppet, men vår kära syster hade sagt sig vara övertygad om att hennes Gud, Jehova, skulle förse dem med mat. Hon grät av glädje när bröderna kom.

På grund av risken för att strandvallarna i Nederländerna skulle brista måste tio församlingar evakueras. Närliggande församlingar reagerade omedelbart. Bröder från hela landet ringde och erbjöd logi — fler än vad som behövdes. När vännerna sedan kunde återvända till sina hem, fick de av duktiga bröder i de regionala byggnadskommittéerna och andra frivilliga hjälp att frakta tillbaka sina möbler, sin köksutrustning osv. Genom samarbete från bröder i flera olika länder sändes också i år hjälpsändningar till våra bröder i det krigshärjade Bosnien.

Allt detta utgör ett påtagligt bevis för att vi är ”harmoniskt” sammanfogade ”i kärlek”. (Kol. 2:2) Det är verkligen underbart att få vara en del av en internationell familj som utgörs av människor som verkligen älskar varandra!