Ungern

DEN 25 juli 1991 var en glädjefull dag för Rikets verk i Ungern. Den dagen kännetecknades av att den förste av Sällskapet Vakttornet utbildade missionär som sänts till Ungern anlände. László Sárközy och hans hustru, Karen, landade klockan 13.03 på Ferihegy flygplats söder om Budapest. De hade flugit från Toronto i Canada, där han hade tjänat sedan han utexaminerats från Skolan för förordnade tjänare. För broder Sárközy var det ett återvändande hem efter mer än 27 år.

Det nutida Ungern är ett land i södra Mellaneuropa med mer än 10 miljoner invånare. Mer än 95 procent av befolkningen är av magyarisk (ungersk) härkomst, och omkring två tredjedelar av dessa anges vara romerska katoliker. Katolicismens rötter i landet sträcker sig tillbaka mer än ett tusen år. Inte långt efter introduceringen av den romerska katolicismen blev István (Stefan) krönt till kung av påven Sylvester II. Därefter antog Ungern titeln Regnum Marianum ([Jungfru] Marias rike).

Men alla i Ungern är inte romerska katoliker. Den första fullständiga översättningen av Bibeln som  utgavs i Ungern, år 1590, var översatt av en protestant, Gáspár Károli. Denna mycket reviderade översättning, som innehåller Guds namn, är för närvarande den mest allmänt använda ungerska bibeln. Icke-katolikers närvaro och inflytande erkändes av staten år 1868, när en lag trädde i kraft som beviljade enskilda valfrihet med avseende på religionsundervisning. År 1989 utvidgade den ungerska staten denna rätt till att inbegripa Jehovas vittnen. Jehovas vittnens missionärer kunde nu sändas till landet. Jehovas vittnens verksamhet var emellertid ingalunda ny för det ungerska folket.

Bibelns sanning sprids i Ungern

Nittiotre år före ankomsten av László och Karen Sárközy hade Zion’s Watch Tower (i numret för 15 maj 1898) publicerat följande meddelande om en broder i Canada: ”Vi bjuder farväl till en kär broder som anträder resan till sitt fädernesland, Ungern, för att förkunna de goda nyheterna för sina landsmän. Eftersom han varit lärare i åratal i skolorna i sitt fädernesland och är väl utbildad i latin och tyska förutom i ungerska, litar vi på att han skall bli använd av Herren till att finna och sätta sigill på några av de utvalda.”

Hans verksamhet gav tydligtvis resultat. Fem år senare, när Charles Taze Russell och hans färdsällskap besökte Zürich, träffade de, bland andra, två medtroende från Ungern. Dessutom visade flera brev från ungerska bröder, som publicerades i den tyska upplagan av Zions Vakt-Torn år 1905, att somliga fick litteratur via Tyskland.

År 1908 återvände Andrásné Benedek — en ödmjuk ungersk kvinna vilken hade blivit bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades — till Hajdúböszörmény, i östra Ungern, för att dela med sig till andra av de goda nyheter som hon hade lärt sig från Guds ord. Fyra år senare återvände ytterligare bibelforskare från Förenta staterna. De hade lärt känna  sanningen om Gud och hans uppsåt genom att besöka några av broder Russells offentliga föredrag. Broder Russell gjorde det till en vana att efter sådana program ge sig i samspråk med dem bland åhörarna som han hade sett vara med flera gånger tidigare. Han brukade fråga: ”Varifrån är du? Vad är din nationalitet? Skulle du vilja återvända till dina släktingar och dela med dig av sanningen till dem?”

En av dessa två bibelforskare, Károly Szabó, återvände till staden Marosvásárhely (nu Tîrgu-Mureş i Rumänien), som då låg i Ungern. Den andre brodern, József Kiss, samarbetade med broder Szabó i att sprida litteratur i den trakten innan han återvände till sin egen hemstad, Abara (nu Oborín i Slovakien). Deras verksamhet medförde resultat, för broder Szabós släktingar tog emot sanningen, och senare tog fler i det området ståndpunkt för sanningen och började ta del i att predika de goda nyheterna.

Det ungerska fältet i Nordamerika

Andrásné Benedek, Károly Szabó, József Kiss och läraren från Canada är bara några få av de många som lärde känna sanningen i Nordamerika och återvände till Ungern för att predika de goda nyheterna. Att så många kom tillbaka till sitt hemland visar att det ungerska fältet i Amerika blev väl bearbetat.

Ja, i The Watch Tower för 15 augusti 1909 påmindes bröderna om att det finns ”tusentals som läser magyar i alla de större städerna i de östra och centrala staterna” i Amerika. Bröderna uppmanades därför att beställa och fritt sprida den ungerska upplagan av traktaterna som hette Folkets Bibliotek. Vid slutet av året därpå hade 38.000 exemplar spridits i Förenta staterna, Canada och Mexico. Andra ungerska publikationer som gavs ut under de följande åren inbegrep Studier i Skriften, Textbok öfver Skapelsedramat i bilder,  Vakttornet, Den Gyllne Tidsåldern och broschyren Millioner som nu lefva skola aldrig dö! Senare använde Sällskapet radioprogram på ungerska för att sprida de goda nyheterna. År 1930 sände fem stationer ut 27 ungerska program.

Hinder för verksamheten i Ungern

Vid en föredragstur som broder Russell företog i Europa år 1911, under vilken han besökte åtminstone tio länder, hoppades han att han medan han var i Budapest skulle kunna tala över ämnet ”Sionismen i profetian”. Men en judisk rabbin i New York, som häftigt motstod broder Russells arbete, påverkade sina medförbundna i Österrike-Ungern att motarbeta planerna på ett sådant möte.

Senare skrev Károly Szabó till broder Russell: ”Arbetet i Ungern är mycket svårare än i Amerika, därför att vännerna med få undantag är mycket fattiga, och arbetet måste utföras i mycket mindre skala. ... För närvarande finns det fyrtiotvå små klasser i olika komitat. ... Den elfte och tolfte maj hade vi ett litet konvent med omkring 100 närvarande. ...

Pastorerna och prästerna i olika samfund har försökt sätta stopp för vårt arbete på lagligt sätt. Vi blev dragna inför rätta. Hittills har vi lyckats försvara vårt handlingssätt.”

Sanningen når huvudstaden

Före första världskriget fann en gatsopare i Budapest en av bibelforskarnas traktater under skräpet som han avlägsnade. Traktaten innehöll en adress i Marosvásárhely. Han visade traktaten för sin hustru, och hon läste den med stort nöje och intresse. Hon skrev genast för att fråga efter mer litteratur. Litteratur sändes, och senare besökte någon henne personligen.

Som ett resultat bildades snart en liten studiegrupp, och den här kvinnan, fru Horváth, erbjöd sitt hem för  gruppens möten. Denna adress, vid Tisza Kálmán-torget (nu Köztársaságtorget), var den första som bibelforskarna i Budapest använde för sina möten. När syster Horváth dog, år 1923, fortsatte bröderna att använda hennes lägenhet som mötesplats, och den tjänade tillfälligt som kontor.

Kiss och Szabó fängslade

Tack vare att Jehova välsignat den nitälskan bröderna Kiss och Szabó och andra visat, fanns det, när första världskriget bröt ut, studiegrupper i olika städer utanför huvudstaden — Hajdúböszörmény, Bagamér och Balmazújváros i östra Ungern och Nagyvisnyó i norra Ungern. Förutom att det fanns en grupp i Marosvásárhely, fanns det också en i Kolozsvár (Cluj), två städer som nu båda hör till Rumänien.

Prästerna blev irriterade över bröderna Kiss’ och Szabós nitiska verksamhet och eggade staten att vidta åtgärder mot dem. Båda blev fängslade och dömda till fem år i fängelse. Men under revolutionen 1919 blev de frigivna, och de började omedelbart att bygga upp förbindelsen mellan församlingarna. Detta blev dock svårt som en följd av freden i Trianon år 1920, som skalade av Ungern mycket av dess territorium och gav det åt kringliggande länder.

Efterkrigsverksamhet organiserades från Cluj

Efter världskriget återvände fler som hade lärt känna Bibelns sanning i Förenta staterna till Ungern. Bland dem var József och Bálint Soós, köttsliga bröder, som hade blivit döpta år 1918. Sedan de kommit tillbaka till hemlandet år 1919, började de genast sprida de goda nyheterna med hjälp av Sällskapets publikationer. Jehovas välsignelse över deras ansträngningar var uppenbar. En församling bildades i Tiszaeszlár, och andra församlingar bildades snart i kringliggande samhällen.

 Året efter det att bröderna Soós hade kommit till Ungern skickade Sällskapet Jacob B. Sima till Rumänien. Några dagar efter sin ankomst till Cluj träffade han Károly Szabó och sedan József Kiss för att reorganisera verksamheten i både Ungern och Rumänien. De sökte efter en lämplig plats för ett kontor. Predikandet av de goda nyheterna i Rumänien, Ungern, Bulgarien, Jugoslavien och Albanien kom under detta kontors tillsyn.

Eftersom det visade sig omöjligt att finna lämpliga lokaler i Cluj för avdelningskontoret, företog sig Sällskapet att bygga ett kontor och ett tryckeri där år 1924. I årsberättelsen för det året rapporterade Vakt-Tornet: ”Sällskapets tryckeri i Cluj har under året framställt 226.075 böcker och det har sålts och spritts 129.952 böcker. Dessutom har det sålts över 175.000 ex. av ’Vakt-Tornet’ och ’Den Gyllne Tidsåldern’ på vardera språket [rumänska och ungerska].”

Världsliga iakttagare förbluffades över det som skedde. I tidskriften Az Út (Vägen) hette det: ”För närvarande [1924] finns det inget annat tryckeri i Rumänien med en sådan modern utrustning. ... Hur lilleputtaktig är inte vår ... distribueringsverksamhet i jämförelse med [bibelforskarnas]!”

Kärleksfull, modig och hatad

Framstegen i spridningen av budskapet om Riket i själva Ungern väntade emellertid inte tills tryckeriet i Rumänien var redo att börja fungera. År 1922 samlades 160 personer i Ungern för att högtidlighålla Herrens död. Samma år gjordes under Sällskapets ledning anordningar för att trycka 200.000 exemplar av resolutionen Ett upprop till världens styresmän, och bröderna beviljades officiellt en dag till att sprida den. Exemplar sändes till många officiella inrättningar och höga myndighetspersoner genom posten.

 György Kiss var en som gick före med gott exempel för sina ungerska bröder under den tiden. Han var en stor, kärleksfull och modig man. Under första världskriget blev han dömd till döden för sin neutrala ståndpunkt, men senare blev hans dom förvandlad till livstids fängelse, och efter kriget blev han frigiven. Han brukade sina ytterligare år väl och hjälpte till med att bilda många församlingar. Han tjänade också som pilgrim, en resetalare för bibelforskarna.

För sin orädda och framgångsrika verksamhet blev broder Kiss hatad särskilt av prästerna och av statspolisen. Även om han ofta blev fängslad och misshandlad, var det svårt att döma honom, eftersom han var väl insatt i lagen och skickligt försvarade sig mot anklagelserna. Bröder bad honom visa lite större aktsamhet, men han fortsatte att resa i landet, besöka församlingarna och söka stärka andra andligen. Han var ett gott exempel, som stämde överens med aposteln Paulus’ ord ”mild och vänlig mot alla, kvalificerad att undervisa, ... med mildhet visar dem till rätta som inte är gynnsamt stämda”. — 2 Tim. 2:24, 25.

I den växande församlingen i Debrecen, nära den rumänska gränsen, väntade vännerna den 20 juli 1931 att han skulle komma, men han kom aldrig. De drog den slutsatsen att hans fiender hade dödat honom och att han hade ”begett sig hem” till sin himmelska belöning. — Joh. 14:2.

Fler från Förenta staterna

Under 1920-talet fortsatte människor som hade blivit bibelforskare i Förenta staterna att återvända till Ungern med evangeliseringsanda. Bland dessa var János Varga, som först begav sig till Hajdúszoboszló i östra delen av Ungern och sedan tjänade som pilgrim, och även József Toldy, som begav sig till Nagyvisnyó i norra Ungern och ivrigt ägnade sig åt evangeliseringsarbete där.

 János Dóber, som hade lärt känna sanningen när han var med vid ett tal som broder Russell höll år 1910, begav sig till västra Ungern och började predika med stort nit i Zalaudvarnok. På kort tid bildades en grupp, och under hans nitiska ledning predikade denna  grupp i alla de kringliggande städerna och samhällena. Han stötte emellertid ofta på hårt motstånd, och ibland ville han återvända till Amerika. Men hans hustru frågade honom: ”Älskling, varför återvände vi hem till Ungern? Var det inte för att predika?” Och János återvann fattningen.

Motstånd inifrån och utifrån

Allteftersom predikandet av de goda nyheterna nådde fler områden och ökade i styrka, tilltog också motståndet. År 1925 drog staten tillbaka sitt tillstånd att Sällskapets litteratur fick spridas. För att fortsätta att förse vännerna med andlig föda blev det nödvändigt att ge ut tidskriften Vakt-Tornet i Cluj under periodiskt förändrade namn, till exempel ”Den kristne pilgrimen” och ”Evangelium”.

Prästerna intensifierade också sin aktion mot vännerna. Zoltán Nyisztor, en katolsk präst, gav till exempel ut en broschyr med rubriken ”Millennialister eller bibelforskare”, i vilken det hette: ”Russellianismen är värre och mer förödande än den röda bolsjevismen, eftersom ... russellianismen uppmanar till anarki under förklädnad av religion; den framställer revolutioner, förföljelse mot kyrkor och krossandet eller utplånandet av prästerna som Guds plan.”

Kyrkorna var ofta tillskyndare till den brutala behandling polisen utsatte vännerna för. Bevis för sådan brutalitet kunde ses i de ärr Károly Szabó hade när han återvände till Förenta staterna.

Till denna förföljelse kom inre svårigheter som Satan och hans demoner framkallade. I Cluj började Jacob B. Sima söka själviska mål och förlorade ur sikte predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike och önskade dra uppmärksamheten till sig själv. Detta ledde till en större uppdelning.

Kort därefter fick Sällskapet Vakttornets kontor i Magdeburg (i Tyskland) tillsynen över verksamheten i Ungern,  och Lajos Szabó ombads att resa till Budapest för att hjälpa till med att organisera predikoverket och översättningen av Vakttornet. Därefter trycktes det ungerska Vakttornet i Magdeburg med titeln ”En tidskrift för dem som tror på Kristi blod”.

Hjälp från tyska bröder

År 1931 insåg bibelforskarna världen över att det med tanke på vad som tydligt konstateras i Guds ord var mest passande för dem att bli kända som Jehovas vittnen. (Jes. 43:10) Broschyrerna Riket som är världens hopp och ”Förklaring”, vilka gavs ut på ungerska, behandlade varför namnet Jehovas vittnen antogs, och i överensstämmelse med det namnet riktades uppmärksamheten på Jehova och hans uppsåt i förbindelse med hans kungarike.

I Jehovas vittnens årsbok för 1933 och i Vakttornet rapporterades det: ”När ’Riket’ kom ut, blev detta anledning att utföra ett vidsträckt vittnande i Ungerns huvudstad. På den bestämda tiden reste 90 tyska vänner dit, och under loppet av fem dagar spriddes 125.000 broschyrer och 200.000 traktater.”

Spridningen av broschyren Riket var ett av många tillfällen när tyska vittnen hjälpte sina ungerska vänner. När Hitler kom till makten i Tyskland och började förfölja Jehovas vittnen, måste många bröder och systrar lämna Tyskland, och somliga flyttade till Ungern. Bland dessa var Martin Pötzinger, som redan hade tillbringat ett år i Bulgarien och som flera år senare blev medlem av den styrande kretsen, och Gertrud Mende, som blev hans hustru.

Gerhard Zennig, som också var ett tysktalande vittne, samarbetade med broder Szabó vid den tiden. Fastän broder Zennig inte var fysiskt stark, blev han brutalt misshandlad, i synnerhet av en civilklädd polis som hette Balázs. Vännerna i Budapest minns också med kärlek Heinrich Dwenger, som  skickades direkt från avdelningskontoret i Tyskland. Med sin mildhet och godhet och sina mogna råd var han till stor hjälp för de ungerska vännerna. De tyska pionjärerna kallade honom ”pionjärpappa”, eftersom han kärleksfullt brydde sig om dem.

Under den här tiden började fascismen få starkt inflytande i Ungern. De tyska vännerna tvingades ge sig i väg, och de ungerska vännerna fick utstå ökad förföljelse. Många av dem blev brutalt misshandlade av polisen och fick sedan långa fängelsestraff.

Möten hölls med försiktighet

I slutet på 1930-talet kunde vi hålla våra möten bara i hemlighet och i små grupper. Tillgänglig litteratur bestod vanligtvis av bara ett exemplar av Vakttornet per församling, och detta cirkulerade bland vännerna.

Ferenc Nagy från Tiszavasvári påminner sig: ”Vakttornsstudiet på den tiden liknade inte studierna i våra dagar. Sedan alla som man väntade hade kommit, stängde man dörrarna. Ibland tog genomgången av en artikel upp till sex timmar. Jag var omkring fem år gammal och min bror ett år yngre, men vi tyckte om att sitta i våra små stolar och höra på de långa studierna. Det var verkligen ett nöje. Jag kommer ännu ihåg somliga av de profetiska dramerna. Det sätt på vilket våra föräldrar uppfostrade oss fick goda resultat.”

Etel Kecskemétiné, som nu är i åttioårsåldern och fortfarande troget tjänar i Budapest, kommer ihåg att vännerna i Tiszakarád brukade hålla möten på fälten under middagsuppehållet. Eftersom de samarbetade i att odla först ett vittnes mark och sedan ett annat, kunde myndigheterna inte förhindra sådana möten. Under hösten och vintern brukade systrarna sitta tillsammans och spinna garn, och bröderna förenade sig med dem. Trots att polisen undersökte deras  verksamhet, kunde de inte hindra dem. Om sådana möjligheter att träffas inte stod till buds, brukade de samlas någonstans tidigt på morgonen eller sent på kvällen.

Rådiga förkunnare

När predikandet vid dörrarna var förbjudet, fann vittnena på andra sätt att dela med sig av sanningarna från Bibeln. Begagnandet av bärbara grammofoner var relativt nytt vid den tiden, och det fanns ingen lag mot att spela dem. Dessutom frågade vännerna den besökte om lov att spela ett intalat budskap. Om detta beviljades, spelades ett av broder Rutherfords tal. För att kunna göra detta framställde bröderna grammofonskivor på ungerska som innehöll tal som hållits av broder Rutherford, och de använde både bärbara grammofoner och stora grammofoner med stora högtalartrattar.

Beträffande dessa kraftfulla inspelade bibliska budskap påminner sig János Lakó, som senare gifte sig med en dotter till syster Kecskemétiné: ”Jag hade den glada erfarenheten att få höra ett i Sátoraljaújhely. En av dess meningar etsade sig fast i mitt minne: ’Monarkier, demokratier, aristokratier, fascism, kommunism och nazism samt alla liknande styrelsemetoder, som prövats och försökts, skola försvinna vid Harmageddon och snart vara glömda.’ Vi blev förbluffade över den kraftfulla framställningen av de bibliska sanningarna. År 1945 lät det tal, som hade gjort intryck på mig, som en profetia.”

Svårigheterna fortsätter

Förföljelsen fortsatte med ökad våldsamhet. Sedan en katolsk präst besökt Sällskapets kontor i Budapest och fått alla upplysningar han kunde få, sattes en smädekampanj i gång i tidningspressen. Den åtföljdes av varningar från predikstolarna och i radion. Litteratur beslagtogs i hela landet, och vittnena blev grymt slagna. I Kisvárda fördes ett antal vittnen  till rådhuset. En efter en blev de förda in i ett annat rum och ondskefullt slagna och torterade. I rapporten om detta i Jehovas vittnens årsbok för 1938 och i Vakttornet frågades: ”Så kom ’påskdagen’, den stora kyrkliga processionens dag. Vad firade de på denna uppståndelsens dag? Kanhända den romerska inkvisitionens uppståndelse?”

När prästerna inte kunde få en del myndighetspersoner att gå deras ärenden, tillgrep de andra medel. I Årsboken för 1939 rapporterades: ”Vännerna blir ofta nersablade och okvädade av hänsynslösa individer, som manas på att göra det och ofta får betalt för det. Vi fick reda på att lokala präster hade belönat var och en av dessa personer med 10 kilo tobak för att de hade kommit med falska anklagelser mot Guds barn.”

 Ställda utanför lagen

År 1938 kom András Bartha, som i fem år hade arbetat vid Sällskapets kontor i Magdeburg i Tyskland och som sedan hade verkat i vad som då var Tjeckoslovakien, att befinna sig på ungerskt område sedan Ungern hade annekterat delar av Tjeckoslovakien och Karpato-Ukraina. Broder Bartha blev genast förordnad att ta hand om Sällskapets arbete i Ungern. Jehovas vittnens verksamhet hade redan blivit förbjuden i Tyskland under den nazistiska staten. Deras möten var förbjudna i Tjeckoslovakien. Den 13 december 1939 blev så deras verksamhet förbjuden också i Ungern.

Samma år upprättades två interneringsläger i Ungern, ett 30 kilometer från Budapest och det andra i staden Nagykanizsa i sydvästra Ungern, 26 kilometer från den jugoslaviska gränsen. Dessa läger blev snart fyllda med människor som kallades opålitliga — brottslingar, kommunister och Jehovas vittnen, som beskylldes för att vara ett hot mot samhället.

Vid samma tid organiserade en kommissarie vid säkerhetspolisen i Budapest en detektivgrupp som skulle ta reda på vilka som var ledare för Jehovas vittnen och undersöka hur denna illegala organisation och dess utländska förbindelser fungerade. Anhållanden, fysiska och psykologiska övergrepp samt fängelsestraff följde.

Ledde allt detta till att Jehovas vittnens verksamhet i Ungern gjorde halt? Nej, men det krävde att alla förkunnare rättade sig efter Jesu råd att vara ”försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor”. (Matt. 10:16) I Årsboken för 1940 berättas ett exempel på hur en pionjärsyster använde försiktighet. Hon knöt på sig en svart huvudduk och en annan om axlarna. Sedan hon arbetat igenom en del av samhället, såg hon en av de besökta komma emot henne med två poliskonstaplar. Systern tog sin tillflykt till en sidogata, bytte  ut sina svarta hals- och huvuddukar mot ett par av annan färg och gick sedan lugnt vidare i riktning mot de båda poliskonstaplarna. Dessa frågade henne om hon hade sett en kvinna med en svart huvudduk och en annan om halsen, på vilket systern svarade att hon hade sett en som tydligen hade haft mycket bråttom och som hade sprungit åt andra hållet. Poliskonstaplarna och deras spion gav sig springande därifrån för att finna henne, under det att systern helt lugnt gick hem.

En trogen pionjärsyster minns hur myndigheterna, under prästernas påtryckningar, anhöll henne. Under någon tid stod hon under polisövervakning och var tvungen att anmäla sig hos polisen två gånger i månaden. Men så snart som hon lämnade polisstationen, satte hon sig på cykeln och for ut på distriktet för att predika. För sin ihärdighet i att predika blev hon fängslad — först i fem dagar, sedan i tio, femton och trettio dagar, två gånger i fyrtio dagar, sedan i sextio, två gånger i hundra dagar och till sist i åtta år. Och varför? För att hon undervisade människor med hjälp av Bibeln. I likhet med Jesu Kristi apostlar lydde hon Gud som härskare mer än människor. — Apg. 5:29.

Eftersom broder Bartha hade blivit helt upptagen med översättningsarbete, anförtrodde Sällskapet år 1940 János Konrád, en före detta zontjänare (kretstillsyningsman), ansvaret för verksamheten i Ungern.

Fler interneringsläger

I augusti 1940 övertog Ungern en del av Transsylvanien (Rumänien). Året därpå tilltog förföljelsen i detta område. I Cluj i Transsylvanien upprättades ett annat interneringsläger, och hundratals bröder och systrar, unga och gamla, fördes till detta läger. Senare utsattes vittnena för mycken brutalitet därför att de inte ville avsäga sig sin tro och  återvända till sin tidigare religion. När vittnena utanför lägret fick veta detta, förenade sig trogna i hela landet i endräktig bön för dem. Kort därefter avslöjade en officiell undersökning korruption i lägret i Cluj, varför kommendanten och ett flertal av vakterna blev förflyttade och några till och med fängslade. Det skänkte bröderna viss lindring, och för detta tackade de Jehova.

I ett läger nära Nagykanizsa i sydvästra Ungern blev under tiden äkta par internerade tillsammans, under det att vittnen som ännu var hemma såg efter deras barn. I alla dessa läger utsattes Jehovas folk för påtryckningar. De erbjöds frihet om de bara undertecknade en handling varigenom de avsvor sig sin tro och lovade att de skulle upphöra med all förbindelse med Jehovas vittnen och återvända till sin tidigare av staten godkända tro.

Jehovas vittnens situation blev ännu farligare den 27 juni 1941, när Ungern slöt upp i kriget mot Sovjet. Detta ledde till  många rättegångar i förbindelse med vägran att ta del i militärtjänst.

Landstjänaren anhållen

Detektivgruppen som sysslade med Jehovas vittnen blev alltmer verksam och gjorde husundersökningar hos många bröder. Broder Konrád fick många kallelser, husundersökningar gjordes hos honom, och han var tvungen att komma till säkerhetspolisens avdelning två gånger i veckan.

I november 1941 samlade han alla zontjänarna (kretstillsyningsmännen) och talade om för dem att han var säker på att han snart skulle bli anhållen, och därför tillkännagav han att József Klinyecz, en av zontjänarna, skulle få tillsynen över verksamheten i den händelse att han blev anhållen.

Redan nästa månad, den 15 december, blev broder Konrád anhållen. I flera dagar blev han brutalt behandlad på ett obeskrivligt barbariskt sätt i en strävan att få honom att yppa namnen på zontjänarna och pionjärerna, men plågoandarna hade inte någon framgång. Till sist överlämnades han åt allmänne åklagaren. Efter allt detta dömdes han bara till två månader i fängelse. Men när det straffet var avtjänat, släpptes han inte. I stället blev han överförd till koncentrationslägret i Kistarcsa under den förevändningen att han utgjorde en fara för samhället.

 Två landstjänare

Under tiden förordnade Centraleuropeiska avdelningskontoret i Schweiz officiellt Dénes Faluvégi till att ha tillsynen över verksamheten i Ungern. Broder Faluvégi, som var mild till sinnes och foglig till sin natur, var inte desto mindre i stånd att inspirera andra genom sitt nit för sanningen. Han hade varit skollärare i Transsylvanien och hade i hög grad tagit del i organiserandet av verket i Rumänien efter första världskriget.

Men broder Klinyecz, zontjänaren åt vilken broder Konrád tillfälligt hade anförtrott tillsynen över verksamheten i händelse av att han blev anhållen, var inte nöjd när förordnandet gavs åt broder Faluvégi. Han ansåg att broder Faluvégi inte hade förmåga att sköta en sådan svår uppgift.

Broder Klinyecz hade alltid varit en nitisk och modig broder, mer bestämd till sin natur än han var mild till sinnes. Han var nitisk i tjänsten på fältet och välkänd och älskad av vännerna i landet. Vännerna kom att bli söndrade i två läger — en sida som erkände Sällskapets förordnande av broder Faluvégi och den andra sidan som delade broder Klinyecz’ uppfattning att ansvaret för att ha tillsyn måste vila i starkare händer i sådana svåra tider.

Somliga församlingar blev samtidigt besökta av två zontjänare — en sänd av broder Faluvégi och den andre av broder Klinyecz. I stället för att i sådana situationer uppmuntra vännerna tvistade de två zontjänarna ibland, ledsamt nog, med varandra. Detta bedrövade givetvis de trogna vännerna.

Stallet för tävlingshästar i Alag

I augusti 1942 beslöt myndigheterna sig för att göra slut på Jehovas vittnen i Ungern. I det syftet förberedde de tio samlingsplatser där vittnena, män och kvinnor, unga likaväl som gamla, fördes samman. Också människor som inte ännu  var döpta men som var kända för att ha kontakt med Jehovas vittnen fördes till dessa ställen.

Vittnena från Budapest och dess omgivning fördes till ett stall för tävlingshästar i Alag. Längs ytterväggarna på stallets båda sidor bredde man ut halm som bröderna och systrarna sov på under natten. Om någon helt enkelt ville vända på sig under natten, måste han ha formellt tillstånd av vakterna. Under dagen var de tvungna att sitta i rad på träbänkar med ansiktet mot väggen medan vakterna gick av och an i stallet med påskruvade bajonetter. Inga samtal var tillåtna.

Vägg i vägg med stallet fanns ett litet rum där detektiverna, under ledning av István och Antal Juhász, två köttsliga bröder, skötte ”förhören”. De torterade vännerna och brukade därvid metoder av vilka en del är alltför förnedrande för att nämnas.

Systrarna skonades inte heller. Man stoppade med våld in en systers strumpor i munnen på henne för att dämpa hennes skrik. Sedan tvingades hon ligga med ansiktet mot marken med en detektiv som satt på henne och höll upp fötterna på henne medan en annan obarmhärtigt slog henne under fotsulorna. Slagen och hennes skrik kunde tydligt höras i rummet där bröderna var.

”Domstolen” i Alag

”Förhören” avslutades i slutet av november. Den månaden inrättades en provisorisk rättssal i danslokalen i en restaurang i Alag, där medlemmarna av Heinrich Werths stab behandlade Jehovas vittnens 64 fall. När de kom in i denna rättssal, såg de litteratur, biblar, skrivmaskiner, grammofoner och skivor som hade beslagtagits under husrannsakningar.

Processen började utan att någon av de 64 anklagade hade blivit förhörd av militäråklagaren eller hade kunnat tala med  advokaten som rätten hade utsett till att försvara dem. Förhören med alla svarandena tog bara några timmar, och vittnena gavs inte någon verklig chans att försvara sig. En syster blev tillfrågad om hon var redo att gripa till vapen. Hon svarade: ”Jag är kvinna och som sådan behöver jag inte gripa till vapen.” Då fick hon frågan: ”Skulle du gripa till vapen om du var man?” Hon svarade: ”Jag skall svara på den frågan den dag jag blir det!”

Senare avkunnades domarna. Bröderna Bartha, Faluvégi och Konrád skulle hängas. Andra fick livstidsstraff, och de återstående blev dömda till mellan två och femton års fängelse. Samma eftermiddag fördes de till militärfängelset på Margitboulevarden i Budapest. De tre bröder som hade blivit dödsdömda väntade att de skulle bli avrättade vilket ögonblick som helst, men precis en månad efter det att de kommit till fängelset kom deras advokat och underrättade dem om att deras dödsdomar hade omvandlats till livstids fängelse.

Vid de nio andra samlingsplatserna leddes förhören med liknande metoder som dem som användes i stallet i Alag. De bröder som förklarats skyldiga förflyttades till sist till fängelset i Vác, i norra delen av landet.

Med nunnor som fångvaktare

Systrarna blev i allmänhet inspärrade i kontraspionagefängelset på Contigatan i Budapest. De som hade blivit dömda till straff på mer än tre eller tre och ett halvt år förflyttades till kvinnofängelset i Márianosztra (Vår Maria), ett samhälle nära den slovakiska gränsen, där de vaktades av nunnor som behandlade våra systrar på ett mycket fruktansvärt sätt. Vittnen som tidigare hade varit i andra fängelser fördes också dit.

Var och en som inte var redo att lyda de fängelseregler som nunnorna hade utformat sattes i fängelsehålan. Bland  dessa regler var obligatorisk kyrkonärvaro och den katolska hälsningen: ”Lovad vare Jesus Kristus.” Om fångarna fick något, skulle uttrycket för tack vara: ”Må Gud löna dig för detta.”

Våra trogna systrar rättade sig naturligtvis inte efter dessa regler. Varje gång de vägrade att gå i kyrkan sattes de i fängelsehålan i 24 timmar; vid sådana tillfällen sade våra systrar: ”Må Gud löna dig för detta.” Vittnena berövades också alla vanliga privilegier, till exempel att få ta emot paket, att få brevväxla med släktingar och att få ta emot besökare. Bara några få kompromissade för att slippa ytterligare svårigheter. Efter en tid blev det emellertid lättnader i den hårda behandlingen för de trogna.

Koncentrationslägret i Bor

På sommaren 1943 sammanfördes bröder under 49 års ålder från landets alla fängelser i en av provinsstäderna och befalldes att göra militärtjänst. Trots att de trogna bröderna återigen blev brutalt behandlade, stod de fasta och vägrade och tog inte heller emot de militärkläder man erbjöd dem. Nio i gruppen avlade emellertid militäreden och tog på sig uniformer. Men deras kompromiss skänkte dem ingen lindring. Alla de sammanförda där, de nio avhopparna inbegripna, fördes till ett koncentrationsläger i Bor (i Serbien). Två år senare stod en av dessa avhoppare, med gevär i handen, blek och skälvande, då han fann att han hörde med till en styrka som skulle avrätta bland andra hans egen köttslige bror, ett troget vittne.

Både på färden till lägret och i det fick bröder utstå hårda erfarenheter. Men lägerkommendanten krävde vanligtvis inte att bröderna skulle arbeta i strid med sina samveten. Vid ett tillfälle, när några av soldaterna använde tortyr  för att försöka tvinga vittnena att göra våld på sitt samvete, bad kommendanten till och med om ursäkt.

Károly Áfra, en broder i 70-årsåldern som fortfarande troget tjänar Jehova, berättar: ”Det gjordes några försök att bryta vår tro, men vi förblev ståndaktiga. Vid ett tillfälle skulle vi tillverka en kanonställning av betong. Två bröder utvaldes för arbetet. De vägrade och sade att de satt fängslade för att de inte ville ha något med krig att göra. Officeren sade dem att om de inte utförde arbetet, skulle han låta avrätta dem. En av bröderna fördes bort av en soldat till andra sidan av berget, och ett skott hördes. Officeren vände sig till den andre brodern: ’Nu är din broder död, men du kan ju tänka över saken.’

Broderns svar blev: ’Om min broder kunde dö för sin tro, varför skulle jag då inte kunna göra det?’ Officeren befallde den andre soldaten att föra tillbaka den ’skjutne’ brodern, och i det han klappade den andre på axeln sade han: ’Sådana tappra män förtjänar att få leva’, och han lät dem gå.”

Bröderna visste att skälet till att de levde var att de skulle tjäna som Jehovas vittnen. Det fanns tusentals andra fångar i lägret i Bor, och vittnena gav många av dem ett grundligt vittnesbörd om Jehova och hans kungarike. I hela landet gjorde Jehovas vittnen under dessa svåra år — vare sig de befann sig i fängelse, i koncentrationsläger eller någon annanstans — gott bruk av tillfällena att frambära ett vittnesbörd. De mötte vänligt inställda människor överallt, även bland betydelsefulla myndighetspersoner, som beundrade vittnenas modiga uthärdande. En del officerare sade till och med uppmuntrande till dem: ”Må ni fortsätta att härda ut i er tro.”

Vittnena hade redan varit i Bor under farliga och prövande förhållanden i 11 månader, när det började ryktas att partisaner ämnade angripa samhället. Det bestämdes att lägret skulle evakueras. När vittnena, två dagar före den planerade  avfärden, fick veta att de skulle behöva företa resan till fots, började de omedelbart göra vagnar med två och fyra hjul. När det blev dags för avfärden, hade de så många vagnar att officerare, soldater och andra fångar kom och såg med häpnad vad Jehovas vittnen hade åstadkommit.

Innan bröderna togs ut på vägen (tillsammans med 3.000 judiska fångar), fick var och en av dem 0,7 kilo bröd och fem konservburkar fisk, som inte på långt när var tillräckligt för färden. Men Jehova tillhandahöll vad officerarna inte tillhandahöll. Hur då? Genom de serbiska och ungerska invånarna i det område som de passerade igenom. Dessa gav dem med glädje det bröd de kunde undvara. Bröderna lade samman detta bröd, och under en paus delade de upp det så rättvist att var och en fick ett stycke, även om det bara var en liten bit. Även om hundratals fångar överlämnades åt tyska soldater för att avrättas längs vägen, vilade Jehovas skyddande hand över hans vittnen.

Ostraffligheten återigen prövad

Mot slutet av 1944, när sovjetarmén närmade sig, blev vittnena tillsagda att förflytta sig mot den ungersk-österrikiska gränsen. När de fick klart för sig att de arbetsföra männen var vid fronten, hjälpte de kvinnorna i området att utföra det tunga arbetet på deras mark. Där bröderna fick logi, tog de tillfällena i akt att avge vittnesbörd.

I januari 1945 underrättade lägerkommendanten vittnena om att alla arbetsföra män skulle anmäla sig på rådhuset i Jánosháza. Därifrån tog en tysk officer ut dem utanför samhället för att gräva skyttegravar. När de sex första som utvalts vägrade, befallde officeren omedelbart: ”Avrätta dem!” De sex bröderna radades upp, de ungerska soldaterna stod med gevären färdiga att skjuta på befallning, och de 76 övriga  bröderna såg på. Tyst sade en ungersk soldat till de väntande bröderna: ”Gå över och lägg ner era redskap, annars kommer de att skjuta männen.” De följde omedelbart hans råd. Den tyske officeren blev så förbluffad att han först bara stod och stirrade klentroget. Sedan frågade han: ”Vill inte heller de arbeta?” Broder Bartha svarade på tyska: ”Jo, visst vill vi arbeta, men vi kan inte utföra sådant som strider mot vår tro. Sergeanten här kan bekräfta att vi har gjort allting med yttersta samvetsgrannhet och effektivitet, och det gör vi fortfarande, men det här arbetet som ni har anvisat åt oss kommer vi inte att göra.”

En av dessa bröder påminde sig senare: ”Sedan förklarade officeren att vi alla var arresterade, vilket i själva verket var skrattretande, eftersom vi redan var fångar.”

Andra som bevarade sin ostrafflighet

I likhet med de bröder som nämnts här ovan kämpade hundratals andra bröder och systrar över hela landet samma kamp för sin tro i många andra koncentrationsläger och fängelser.

På våren 1944, när många judar transporterades från interneringslägret i Nagykanizsa till läger i Tyskland, fanns det två Jehovas vittnen bland dem, Éva Bász och Olga Slézinger, judar till börden, den första 20 och den andra 45 år. De var båda nitiska, renhjärtade tillbedjare av Jehova Gud. Syster Bász var en mycket späd flicka, men hon hade arbetat som pionjär innan hon blev anhållen. Hon var ute i tjänsten i Dunavecse när polisen anhöll henne och förde henne till rådhuset.

Vid förhöret inför stadens borgmästare utsattes hon för förnedrande behandling. Syster Bász berättar: ”Allt mitt hår rakades av; jag var tvungen att stå naken med tio à tolv poliser närvarande. Sedan började de ett förhör och ville veta  vem som var vår ledare i Ungern. Jag förklarade att vi inte hade någon annan ledare än Jesus Kristus.” Deras reaktion blev en obarmhärtig prygel med batonger. Men syster Bász var besluten att inte förråda sina kristna bröder.

Hon berättar vidare: ”Dessa vilddjur band ihop mina händer och fötter över huvudet på mig, och alla förödmjukade de mig genom att våldta mig, alla utom en av poliserna. De band mig så hårt att jag fortfarande hade märken på handlederna, när jag kom till Sverige tre år senare. Jag var så misshandlad att de gömde mig i källaren i två veckor tills de svåraste skadorna hade läkts. De vågade inte låta andra människor se mitt tillstånd.” Syster Bász sändes till lägret i Nagykanizsa och därifrån tillsammans med syster Slézinger till Auschwitz.

Hon fortsätter: ”Jag kände mig trygg när jag var tillsammans med Olga; hon kunde vara humoristisk i prövande situationer. Doktor Mengele hade uppgiften att skilja de nyanlända som inte var arbetsdugliga från de arbetsföra. De förra sändes till gaskamrarna. När det var vår tur, frågade han Olga: ’Hur gammal är du?’ Frimodigt och med en humoristisk glimt i ögonen svarade hon: ’Tjugo.’ I verkligheten var hon dubbelt så gammal. Men Mengele log och lät henne gå till högra sidan och få leva vidare.”

Gula stjärnor som identifierade dem som judar syddes på deras kläder, men de protesterade och hävdade att de var Jehovas vittnen. De slet loss de gula stjärnorna och krävde att lila trianglar skulle sys på för att de skulle identifieras som Jehovas vittnen. De blev svårt slagna för detta, men de sade: ”Gör med oss vad ni vill, men vi kommer alltid att förbli Jehovas vittnen.”

Senare fördes de till koncentrationslägret i Bergen-Belsen. Ungefär vid den här tiden utbröt det en tyfusepidemi i  lägret. Syster Slézinger blev så sjuk att hon avlägsnades från lägret tillsammans med många andra och syntes aldrig till igen. Kort därefter befriades det här området av den brittiska armén. Syster Bász fördes till ett sjukhus och flyttade sedan till Sverige, där hon snabbt sökte upp vännerna.

Många av de vänner som var fängslade i Ungern deporterades senare till Tyskland. De flesta av dem återvände efter kriget, men inte alla. Dénes Faluvégi var en av dem som dog medan han fördes från koncentrationslägret i Buchenwald till det som fanns i Dachau. Han hade troget tjänat Jehova i mer än 30 år.

Trogna vittnen intill döden

När lägret i Nagykanizsa upplöstes på hösten 1944, frigavs de vittnen som inte redan hade blivit deporterade till Tyskland. Men eftersom krigsfronten gjorde det omöjligt för dem att återvända hem, beslöt de sig för att ta arbete på de kringliggande lantgårdarna tills situationen förbättrades. Den 15 oktober 1944 tog så Nyilaskeresztes Párt (pilkorsrörelsen), som stöddes av det tyska nazistpartiet, makten och började omedelbart inkalla unga män till militärtjänst.

Snart blev bröderna anhållna igen på grund av sin neutralitet. Fem av de unga bröderna som blev anhållna fördes till Körmend, omkring 10 kilometer från den österrikiska gränsen, där en militärdomstol sammanträdde i en skola på platsen. Den förste som rannsakades var Bertalan (Berthold) Szabó, som blev dömd till att avrättas av en arkebuseringspluton. Före avrättningen skrev han ett gripande avskedsbrev, som står att läsa i boken Jehovas vittnen — förkunnare av Guds kungarike, sidan 662. Sedan blev två andra bröder, János Zsondor och Antal Hönis, dragna inför rätta. De stod också fasta, och de blev också avrättade.

 Sándor Helmeczi sattes i samma fängelse. Han berättar: ”Vid en viss tid på dagen tilläts vi använda toaletten på fängelsegården. De ordnade schemat så att vi skulle se vad som hände. Därmed ville de säga: ’Nu vet ni vad som kommer att hända er också.’ Det var ett mycket sorgligt ögonblick för oss — att se våra älskade bröder falla ner livlösa. Sedan fördes vi tillbaka till våra celler.

Efter tio minuter uppmanades vi att komma ut, och vi blev tillsagda att tvätta bort blodet efter våra bröder. Vi såg dem alltså på nära håll. János Zsondors ansikte såg fortfarande ganska normalt ut. I hans leende, vänliga och milda ansikte kunde man inte spåra någon fruktan.”

Vid samma tid blev en annan broder, 20-årige Lajos Deli, offentligt hängd på torget i Sárvár, omkring 40 kilometer från den österrikiska gränsen. År 1954 påminde sig en exofficer, ett ögonvittne, vad som skedde den dagen:

”Många av oss, såväl civila som militärer, var på flykt västerut. När vi passerade genom Sárvár, såg vi galgen som var rest på torget. Under galgen stod en yngling med ett mycket behagligt, fridfullt ansikte. När jag frågade en av åskådarna vad ynglingen hade gjort, fick jag veta att han hade vägrat att ta upp vare sig vapen eller spade. En hel del av pilkorsrörelsens rekryter befann sig där och bar maskingevär. Alla hörde när en av dem sade till den unge mannen: ’Det här är ditt sista tillfälle, ta det, annars kommer vi att hänga dig!’ Ynglingen reagerade inte; det gjorde inte det minsta intryck på honom. Sedan sade han med fast stämma: ’Ni kan hänga mig, men jag kommer hellre att lyda min Gud, Jehova, än blott och bart människor.’ Sedan blev han hängd.”

Enligt Årsboken för 1946 blev 16 vittnen dödade mellan 1940 och 1945 på grund av samvetsbetänkligheter mot militärtjänst; 26 andra dog till följd av dålig behandling.  I likhet med sin Herre segrade de över världen på grund av sin tro.

En ny start efter kriget

De flesta av vännerna som återvände hem gjorde det under första hälften av 1945. De hade aldrig upphört med att bära vittnesbörd om sanningen, trots att det sedan 1942 inte hade kunnat ske på ett organiserat sätt. Vid slutet av 1945 fanns det emellertid 590 som lämnade in rapporter igen. Året därpå ökade antalet till 837, mer än vid något tillfälle under förkrigstiden.

Den extremt osäkra ekonomin efter kriget lade en stor börda på alla. Priserna fördubblades ibland inom en timme. Det var nödvändigt att räkna priserna i livsmedelstermer, och måttstocken blev ett ägg. När vännerna lämnade medel till Sällskapets kontor för litteratur, gjorde de följaktligen detta genom att lämna livsmedel till kontoret — ägg, matolja, mjöl osv. Dessa varor måste sedan lagras och säljas. Räkningar för papper och tryckning betalades ofta med livsmedel. En viss lättnad kom den 20 augusti 1946, när en ny valuta infördes. Långt mera uppmuntrande var emellertid de många klädbalarna och de stora livsmedelsmängder som våra kristna vänner i andra länder sände oss som gåvor.

Snart blev det möjligt att öppet hålla stora möten i själva Ungern. Vid ett offentligt tal som hölls år 1945 i Sárospatak var över 500 närvarande. Vännerna var överväldigade av glädje. I oktober 1946 hölls ett landskonvent i Nyíregyháza med 600 närvarande. År 1947 hölls ett annat landskonvent — den här gången i huvudstaden, Budapest. Den ungerska statsjärnvägen lämnade till och med 50 procents rabatt åt dem som färdades till konventet med ett specialtåg, ett tåg med en skylt på vilken det stod: ”Jehovas vittnens  sammankomst”. Närvaroantalet den här gången uppgick till 1.200. Samma år inköptes en villa i Budapest för att användas som avdelningskontor för Sällskapet Vakttornet.

József Klinyecz’ ånger

Det är nu lämpligt att återigen nämna József Klinyecz, som, fast han var nitisk för tjänsten på fältet, hade vållat allvarlig söndring bland vännerna år 1942 på grund av sin oböjliga hållning. Efter kriget skrev han ett brev på åtta sidor till Sällskapets högkvarter i Brooklyn i vilket han kom med beskyllningar mot bröderna Konrád och Bartha. I sitt svar påpekade broder Knorr, som då var president för Sällskapet Vakttornet, för Klinyecz att predikandet av de goda nyheterna om Riket nu pågick igen i Ungern och att han borde ta del i det i stället för att använda tiden till att skriva beskyllningar mot bröderna. ”Vem är du som dömer en annans hustjänare?” frågade broder Knorr, i det han återgav Romarna 14:4.

Sedan József Klinyecz tänkt över vad han hade läst, sökte han upp broder Konrád och sade: ”Jag har fått broder Knorrs brev och påverkats djupt av att läsa det. Jag har granskat mitt handlingssätt tills nu och omprövat hela mitt liv. Jag har i bön bett om Jehovas förlåtelse, och nu har jag kommit för att också be dig förlåta mig om du kan!” Broder Konrád svarade kärleksfullt: ”Om Jehova har förlåtit dig, vilka är då vi att vi inte skulle förlåta dig?”

Då började broder Klinyecz gråta. Han erkände att hans hjärta redan hade hårdnat till den grad att om dessförinnan en av bröderna hade kommit till honom på det sätt som han själv nu gjorde, skulle han ha visat ut honom från sitt hem. Hur annorlunda och hur uppfriskande var inte det välkomnande han hade fått! Omedelbart efter detta började  broder Klinyecz komma i gång igen i tjänsten på fältet, och senare började han i pionjärtjänsten. Hur vänligt och barmhärtigt handlar inte Jehova med dem som ångerfullt återvänder till honom och vandrar på hans vägar! — Jes. 55:6, 7.

Ett föränderligt politiskt klimat

År 1948 kom det kommunistiska partiet steg för steg till makten i Ungern. Det året kunde vittnena fortfarande hålla sina kretssammankomster, men ofta under besvärliga förhållanden. Tänk på vad som hände i samband med den sammankomst som hölls på teatern i Sátoraljaújhely.

Bröderna planerade att låta programmet höras inte bara i hörsalen, utan också på den öppna platsen framför byggnaden. Medan de provade högtalarna, annonserade de det offentliga föredraget. Brodern som hade ansvaret för att organisera sammankomsten blev genast kallad till polisstationen. János Lakó förklarade för poliserna: ”Vi skall hålla en kretssammankomst, och därför annonserade vi det offentliga föredraget. Vi har redan underrättat er om det här på polisstationen.” Polismannen svarade: ”Men då nämnde ni inte högtalarna. Ta genast bort dem!”

När broder Lakó berättade för andra bröder vad han hade blivit tillsagd och under vilka omständigheter det skett, gav de rådet: ”Gör inget åt det du, eftersom det blev förbjudet för dig. Men vi skulle kunna försöka något. En polis förbjöd det, men vem vet om inte en annan kan tillåta det.”

Sagt och gjort — de skrev en anhållan i två exemplar i förbindelse med användandet av högtalarna på utsidan och lämnade in den på polisstationen. Vakthavande befäl försökte kontakta sina överordnade per telefon, men utan att lyckas. Bröderna sade honom att det räckte med att registrera  anhållan och sätta en stämpel på deras exemplar. Det gjorde han.

Som väntat kom poliser under det offentliga föredraget och befallde bröderna att stänga av högtalarna.

”Varför skall vi det, om vi har tillstånd?”

”Var är det?” frågade poliserna.

”Organisatören har det.”

”Be honom komma hit.”

Man fann honom, och han visade tillståndet för poliserna. De stod där en stund och lyssnade på talet. Lokalen var fullsatt, och många hörde det genom högtalarna utanför. Allt gick bra den dagen. Men svårare problem väntade.

De får en ny beteckning

Före kriget hade tidningarna gång på gång brännmärkt Jehovas vittnen som ”kommunister” eller som sådana som ”bereder vägen för kommunismen”. Med kommunistpartiet vid makten tjänade en sådan beteckning emellertid inte motståndarnas syfte. År 1949 förekom därför nästan varje vecka artiklar som anklagade dem för att vara ”den amerikanska imperialismens legotrupper” som finansierades av Förenta staterna.

År 1950 bildade kommunisterna, prästerna och tidningspressen en enad front mot Jehovas vittnen. Vännerna hörde ofta av intresserade att när de underrättade sin präst om att de lämnade kyrkan, sade prästen: ”Vad nu? Jehovas vittnen är imperialismens agenter, skall du sluta dig till dem?” Anhållanden förekom ofta — 302 det året. Offentliga föredrag kunde man hålla bara vid begravningar, men det hölls 72 sådana under året. Trots svårigheterna kunde bröderna rapportera ett högsta antal om 1.910 förkunnare.

 De ledande tillsyningsmännen fängslade igen

Den 13 november 1950 kom så detektiver till Sällskapets avdelningskontor i Budapest och gjorde en husundersökning. De vållade en sådan röra att kontorsrummen liknade ett slagfält. Landstjänaren, János Konrád, och översättaren, András Bartha, och en kretstjänare, János Lakó, blev anhållna tillsammans med fyra andra bröder och förda till fängelset på Andrássygatan 60.

János Konrád skrev om det: ”Vid förhören använde de inte så mycken och så smärtsam tortyr som vid polisförhören, men hjärntvätten och den mentala tortyren mitt i natten var ibland värre än den fysiska tortyren hade varit.

Rättegången mot oss ägde rum den 2 februari 1951. Anklagelsen löd: ’Gemensamt ledarskap för en organisation som syftar till att omstörta staten och samhället samt högförräderi.’ Domstolspresidenten, domare Jónás (som under kontrarevolutionen fem år senare drabbades av sådan skräck att han tog sitt eget liv), dömde oss sju till mellan fem och tio års fängelse. Denna dom var uppenbarligen bestämd på förhand, för det förekom ingen som helst överläggning, och tidigare hade en av förhörsledarna under ett av förhören sagt till en broder som han förhörde: ’Vi skall låsa in er i tio år, och när dessa tio år har gått, skall vår folkrepublik vara starkare än nu, och människorna kommer att vara ideologiskt fostrade och immuna mot era försök att påverka dem med Bibeln. Sedan skall vi kunna släppa ut er.’”

Broder Konrád fortsatte: ”Vi sändes till fängelset i Vác, norr om Budapest. Men det var till glädje för oss alla att vi sattes tillsammans i samma cell. Äntligen kunde vi utbyta tankar och erfarenheter! Vi tillbringade dagen med att följa ett schema som började med dagens text, vilken vi turades om att förbereda. Vi hade inte heller någon bibel;  men vi började likväl ’läsa’ Bibeln från början genom att anföra de ställen vi kunde minnas. Vi ’läste’ Vakttornsartiklar på samma sätt. Och vi bad dagligen att Jehova skulle hjälpa våra bröder utanför att förbli ståndaktiga.

Vi förblev emellertid inte tillsammans så länge, för vi skildes åt och placerades tillsammans med världsliga fångar — myndigheterna drog den slutsatsen att om vi förblev tillsammans, skulle vi styrka varandra i vår övertygelse och aldrig ’förbättras’. Senare blev vi återförenade, den här gången därför att de fruktade att vi skulle kunna övertyga våra världsliga cellkamrater om Guds sanning. Denna lek upprepades under hela fängelsetiden.”

En ny kommitté börjar fungera

På våren 1953 blev nästan alla mogna bröder som anförtrotts ansvar fängslade. Anhållandena gjordes plötsligt, oväntat, i samband med razzior mot vänners hem. En fullständig omorganisering av verket i Ungern var nödvändig. Tre kretstillsyningsmän skulle nu tjäna i den nya kommittén: Zoltán Hubicsák, József Csobán och György Podlovics.

I november 1953 blev de tre medlemmarna av denna kommitté anhållna och förda till statens säkerhetsfängelse i Békéscsaba. Märkligt nog frigavs de efter tio dagar. Först senare blev det känt att József Csobán hade gett vika för påtryckningarna och gått med på att arbeta för myndigheterna. Men kommittén omorganiserades: Mihály Paulinyi ersatte József Csobán, som blev områdestjänare.

Ett av kommitténs huvudåligganden var att översätta studieartiklarna i Vakttornet och förvissa sig om att ett exemplar nådde varje krets. Kretstillsyningsmännen duplicerade det sedan och förmedlade ett exemplar till varje församling.

 Dessutom måste den andliga födan nå de bröder som var internerade i arbetsläger. Det mest kända av arbetslägren var kanske Tólápa, en kolgruva i norra delen av landet. Som mest sattes 265 bröder i arbete där av myndigheterna. I gruvorna arbetade bröderna tillsammans med reguljära gruvarbetare, av vilka många var välvilligt inställda till Jehovas vittnen. De smugglade in litteratur och ut rapporter åt dem.

Två huvudmål som våra fiender sökte nå under de åren var att tvinga vittnena att godta militärtjänsten och tvinga dem att sluta sig till frikyrkounionen. De misslyckades i att nå båda dessa mål, och därför försökte de med en annan intrig.

Inställsamma ord i fängelset

År 1955 blev János Lakó återigen flyttad till samma cell som János Konrád. En man som hette Szabó vände sig till broder Lakó och kom med några förslag. ”Vi kan inte diskutera saker och ting med Konrád”, sade Szabó, ”han är så envis. Du är intelligentare. Vi är redo att frige dig och ge bemyndigande åt din verksamhet. Konrád kommer att bli kvar här, men församlingen kan komma tillsammans igen. Ni kan vara Jehovas vittnen, ni kan be så mycket ni vill, men oroa inte andra.”

”Det skulle betyda att vi skulle vara det slaget av vittnen som inte bär vittnesbörd”, svarade broder Lakó. ”Det kan jag inte lova.”

”Tänk på det. Jag kommer tillbaka till dig igen.” När han kom tillbaka, frågade han bland annat: ”Hur står det till med Konrád?”

”Det är ganska bra med honom.”

”När träffade du honom senast?”

”Alldeles nyss, vi sitter i samma cell.”

 ”Och talade du om för honom vad vi talade om?”

”Naturligtvis, han är min broder!” Ilsken gick statens agent sin väg och besökte aldrig mer broder Lakó.

Samma år erbjöd kommunisterna oss tillåtelse att publicera Vakttornet på ungerska om vi tog med två sidor kommunistpropaganda. Bröderna kunde naturligtvis inte gå med på det.

Ett annat försök att bedra

På sommaren 1955 blev omkring hundra bröder frigivna från lägret i Tólápa. Sedan de kunnat glädja sig åt sitt återställda familjeliv i bara sex veckor, blev de befallda att bege sig till samhället Szentendre, nära Budapest.

Sedan bröderna kommit till Szentendre, visades de in i en stor lokal. En officer sade dem att de inte skulle behöva gripa till vapen, eftersom staten hade en särskild föranstaltning som de skulle komma att uppskatta. I stället för att bära vapen eller transportera ammunition var allt de skulle behöva göra att hjälpa till med att bygga vägar, broar, järnvägslinjer och liknande. Efter några månader skulle de kunna återvända hem till sina familjer. Anordningen tycktes till att börja med god för många av de mindre erfarna bröderna,  men några mogna bröder anade en fälla och frågade genast: ”Skulle det förväntas att vi också hjälpte till med att anlägga militära projekt?” Det kom inget direkt svar.

Sedan frågade bröderna om de skulle behöva bära uniform. Officeren svarade att mössor skulle tillhandahållas, och om de ville kunde de också få uniformer, så att de inte behövde slita ut sina egna kläder. Detta syntes rimligt för somliga. Nu kom ordern: ”De av er som är redo att arbeta i två eller tre månader och sedan återvända till era familjer kan gå till förrådet och byta ut era civila kläder mot uniformer och skor. De som inte är redo att göra detta kan räkna med att få fängelsedomar på mellan fem och tio år.”

Detta var ett svårt prov för bröderna. Flera av dessa bröder hade redan suttit fyra år i fängelse eller i ett interneringsläger. Sedan de nu fått smaka på sex veckors frihet, skulle de sändas till någon mörk gruva eller till något avsides beläget stenbrott, och allting de hade genomgått skulle börja på nytt igen. Några resonerade att det bara gällde några månader och att de sedan skulle vara fria att återvända till sina familjer och fritt tjäna Jehova. Omkring 40 av de 100 gick sakta över för att ta emot uniformerna.

De andra bröderna drog under bön den slutsatsen att vad de erbjöds inte var något annat än militär understödstjänst och att de skulle bli en arbetsbrigad i armén. Eftersom de önskade bevara sin kristna neutralitet, förkastade de förslaget.

Nu upptogs en del av lokalen av dem som hade tagit emot uniformerna, under det att den andra delen upptogs av dem som inte hade gjort det. Då kom en korpral in i rummet och röt till ett vittne i närheten av honom: ”Kan du inte göra honnör?” Brodern svarade att han var civil och inte soldat. Då först lade korpralen märke till att bröderna var uppdelade  i två grupper, en i uniform och en i civila kläder. Han vände sig till dem som hade uniform, och i det han intog en kommenderande ställning sade han till dem: ”Män! Givakt! Ni har godtagit den militära understödstjänsten, så från och med i dag måste ni göra honnör när någon med högre grad kommer in i rummet och måste stå i givakt för att rapportera. Från och med i dag är ni soldater och skyldiga att lyda alla order.”

En bestört tystnad sänkte sig över rummet, följd av starkt indignerade protester från dem i uniform: ”Vi är inte soldater! Vi gick inte med på någon militärtjänst! Vi gick bara med på att arbeta!” När officeren som först hade talat till bröderna hörde tumultet, kom han på nytt in i rummet och såg att korpralen hade spolierat det hela. Han försökte omedelbart resonera med bröderna. Men flertalet av bröderna hade redan tagit av sig uniformerna och begärde att få tillbaka sina civila kläder. Soldaten som hade ansvaret för klädförrådet ville inte lämna dem tillbaka. Först nästa morgon fick bröderna tack vare sina bestämda ansträngningar tillbaka sina kläder.

Inom kort kom flera högre officerare in. Bröderna ställdes upp på led. En av officerarna krävde: ”De av er som är villiga att utföra understödstjänst, gå ut!” Ingen rörde sig. Nu krävde han: ”De som inte är redo att utföra understödstjänst, gå ut!” Som om det hade tryckts på rätt knapp den här gången gick alla ut.

Mat åt fångarna

Under revolutionen 1956 frigavs våra bröder, men bara för en kort tid. Två veckor senare återvann kommunisterna makten. Under de följande månaderna försökte myndigheterna att på nytt anhålla alla som hade varit i fängelse när revolutionen började — både Jehovas vittnen och andra.

 Men i andligt avseende fortsatte våra bröder att få mat. När Sándor Völgyes blev fängslad, bad han sin hustru baka bröd och lägga in Vakttornsartiklar i dem. En syster skrev av en hel Vakttornsstudieartikel på båda sidorna av två tunna pappersark. När broder Völgyes fick sitt bröd, kunde han emellertid inte ”äta” det genast, eftersom han delade cell med världsmänniskor. Han skar upp det nästa dag på toaletten på sin arbetsplats. Sedan gjorde man kopior med större bokstäver genom att skriva på vikt toalettpapper. Detta gjordes vanligtvis på lördagseftermiddagar och söndagar, när det relativt sett rådde lugn och ro i hela fängelset.

Frihet åt dem som fängslats

I mars 1960 blev broder Bartha, som hade avtjänat en nioårig dom, frigiven. Han fortsatte att tjäna Jehova troget till sin död, år 1979. Många bröder kommer fortfarande ihåg honom som en oförtröttlig översättare och en uppriktig vän med ett tilltalande sinne för humor.

Successivt blev alla bröderna frigivna. Men myndigheterna sökte ofta kontakt med dem. Det framstod tydligt att de försökte tränga igenom Jehovas vittnens försvar med inställsamt tal och övertalning i stället för med polisbatonger.

”Vittnande” via radio

I slutet av 1960-talet angreps Jehovas vittnen ofta i pressen. Ibland sändes propaganda mot dem till och med över radion. Men vid ett av dessa tillfällen blev ett drama på en timme, som var ämnat som en varning för Jehovas vittnen, i själva verket ett vittnesbörd. I följande rapport berättas det om det:

”Berättelsen bygger på en verklig händelse i en ung kvinnas liv. Kommunistpartiet tog inte tillbörlig vård om en ung  dam som var lärare i landsorten. Det ordnades till exempel inte med ett passande rum, där hon kunde bo. I hennes klass fanns det barn till Jehovas vittnen. Vännerna erbjöd henne ett rum, och den vänliga och kärleksfulla atmosfären i deras hem gjorde intryck på den unga kvinnan. Alla fördomar hon hade närt mot Jehovas vittnen bröts ner, och hon blev en syster i sanningen.

Syftet med denna radiopjäs var att visa att kommunistpartiet borde ta god vård om sitt folk i syfte att undvika sådana omvändelser. Som vi redan nämnt hände detta i verkligheten i Ungern. Den före detta läraren är nu lycklig hustru till en broder. Den här radiopjäsen blev ett gott vittnesbörd för vår sak, även om den inte var avsedd att vara det. Vännerna uppskattade särskilt att Skriftens ord i Psalm 83:18 lästes under pjäsen: ’För att man må inse att du, vars namn är Jehova, du ensam är den Högste över hela jorden.’”

Möten i skogen

På 1970- och 1980-talen höll Jehovas vittnen sina möten i skogarna på grund av förbudet att församlas. (Hebr. 10:24, 25) Dessa möten i skogen hölls över hela landet från våren till hösten. De flesta av församlingarna i Budapest träffades i bergen kring huvudstaden.

Broder Völgyes kommer ihåg: ”Det var en rund öppning i skogen bland kullarna, omkring 30 meter tvärs över, där vännerna församlades. Det var i vackra omgivningar, och stillheten förljuvades av fåglars sång. Skyn var klar, och luften var fylld av örters vällukt. Det var en idealisk plats, där lovprisningen av vår store Skapare var uppenbar överallt.

Skolan i teokratisk tjänst och tjänstemötet hölls regelbundet där. När det regnade, skyddades vi av vår regnutrustning  av plast. Inte bara möten för församlingen, utan också sammankomster, hölls där.

Av försiktighetsskäl var bröder förordnade som vakter för att varna om någon misstänkt närmade sig. Men en dag i slutet av sommaren 1984 uppenbarade sig civilklädda poliser utan varning trots försiktighetsåtgärderna.

Högtalarna var fastspikade vid trädstammar. Poliserna underkände detta och hävdade att vi skadade träden, när vi slog i spikar i dem. De hade också några andra miljöbetingade invändningar, och för dessa saker tog en broder på sig ansvaret, så att de övriga inte behövde bli inblandade.

Sedan vi förklarat för dem att det här var ett av Jehovas vittnens möten, frågade en av de civilklädda poliserna varför vi inte begärde tillstånd av myndigheterna att hålla våra möten. ’Därför att vi avgjort inte skulle få tillstånd’, blev vårt svar. ’Försök’, föreslog poliserna.” Det gjorde vi.

Förbudet upphävs

Bröderna Völgyes och Oravetz, medlemmar av Jehovas vittnens kommitté för landet, sammanträffade med högt uppsatta myndighetspersoner i inrikesdepartementet. De  berättade för dem om polisernas besök och deras förslag att begära tillstånd att hålla möten. Detta skedde den 23 oktober 1984. Från och med den tiden begärde församlingar över hela landet tillstånd att få hålla sina möten. Ibland blev det beviljat.

Förhandlingar fördes senare med statens departement för kyrkliga angelägenheter. År 1987 blev det möjligt för Milton G. Henschel och Theodore Jaracz, medlemmar av den styrande kretsen, tillsammans med Willi Pohl från det tyska avdelningskontoret att officiellt företräda Jehovas vittnen i dessa angelägenheter. Den 27 juni 1989 blev förbudet till sist upphävt. För det statliga departementet för kyrkliga angelägenheter blev erkännandet av Jehovas vittnen den sista åtgärden av det slaget som det företog sig. Fyra dagar senare stängdes det, den 1 juli 1989.

 Allmänna sammankomster

Sedan Jehovas vittnen i stor skala anhållits i början av 1950-talet, blev det mycket svårt för någon av dem att besöka stora sammankomster. Emellanåt lyckades några av bröderna komma till stora samlingar utomlands, såsom fallet var år 1963 i samband med sammankomstserien ”Eviga goda nyheter”. Från 1978 till 1988 kunde också ett begränsat antal ungerska delegater lyssna till sammankomstprogrammet på sitt eget språk i Österrike. De övriga församlades i skogarna i sitt hemland — först inofficiellt, men från och med 1986 med myndigheternas kännedom.

Men år 1989, omedelbart efter det att Jehovas vittnen beviljats lagligt erkännande, organiserades snabbt allmänna sammankomster. Månaden efter det att förbudet hade upphävts var 9.073 med vid områdessammankomsten ”Gudaktig hängivenhet” i Sporthallen i Budapest. Året därpå hölls sammankomster inte bara i Budapest, utan också i Debrecen, Miskolc och Pécs.

 År 1991 hölls vår första internationella sammankomst på Ungerns största stadion, Népstadion, där 40.601 kom tillsammans för att åtnjuta den broderliga kärlekens värme. John E. Barr, Milton G. Henschel, Theodore Jaracz och Karl F. Klein representerade den styrande kretsen och uppmuntrade både de ungerska bröderna och besökarna från 35 länder genom att hålla uppbyggande tal.

Organisatoriska framsteg

Med den återvunna friheten var vägen öppen för organisatoriska förbättringar för att bringa Jehovas vittnens verksamhet i Ungern i linje med vad deras kristna bröder utförde i andra länder. En del kretstillsyningsmän hade till exempel ett förvärvsarbete under veckan, eftersom detta var ett allmänt krav under kommunismen. De kunde alltså betjäna församlingarna bara vid veckosluten. Sedan tillräckligt många kvalificerade bröder som var fria från familjeförpliktelser hade blivit övade, utvidgades emellertid i januari 1993 betjänandet av församlingarna till att omfatta tisdag till och med söndag.

Under 1980-talet hade pionjärskolan hållits bara i begränsad utsträckning. År 1994 inbjöds alla pionjärer som fyllde kraven. Under en tid av nio månader fick 401 bröder och systrar denna särskilda skolning.

Den fina positiva reaktionen på Jehovas vittnens undervisningsverksamhet har gjort det nödvändigt att organisera byggandet av Rikets salar genom att använda snabbyggemetoder. Församlingarna har hållit möten i skolor, kulturcentra och tomma baracker och till och med i det tidigare kommunistiska partiets utrymda kontor. År 1993 bildades emellertid regionala byggnadskommittéer, övning gavs av bröder från Österrike, och ekonomisk hjälp kom från  vittnen i många länder. I maj 1994 uppfördes landets första snabbyggda Rikets sal i Érd, en stad nära Budapest. Vid slutet av tjänsteåret 1995 hade 23 Rikets salar byggts, och 70 fler var planerade.

För att stödja Jehovas vittnen i deras beslutsamhet att undvika att överträda Guds lag som förbjuder missbruk av blod har sjukhuskommittéer också bildats. I Ungern, liksom i andra delar av världen, finns det läkare som inte är medvetna om alternativ medicinsk behandling som inte kräver att blod används. Sjukhuskommittéer — som nu fungerar i Budapest, Debrecen, Miskolc, Szeged, Pécs och Tatabánya — hjälper till att hålla dem à jour. Omkring 120 professorer, chefläkare och kirurger samarbetar redan med dessa kommittéer. I ett fall nyligen, som gällde tvååriga Dalma Völgyes, kontaktade sjukhuskommittén i Budapest avdelningen för sjukhusinformation i Brooklyn och hade inom tre timmar erforderliga upplysningar om medicinsk behandling utan blod tillgängliga, som med framgång användes vid behandlingen av fallet.

Gileadutbildade och Skolan för förordnade tjänare

László Sárközy var den förste av Sällskapet Vakttornet utbildade missionär som officiellt sändes till Ungern. Omkring fem veckor senare, den 31 augusti 1991, kom fyra elever från den första klassen i Skolan för förordnade tjänare som hölls i Tyskland: Axel Günther, Uwe Jungbauer, Wolfgang Mahrt och Manfred Schulz. I början av oktober slöt sig Martin och Bonnie Skokan, gileaditer från Förenta staterna, till dem.

Fjorton bröder och systrar som gått igenom antingen Vakttornets Bibelskola Gilead eller Skolan för förordnade  tjänare är nu verksamma i Ungern. De har blivit förordnade att tjäna vid Betel, som pionjärer med särskilt uppdrag eller i resetjänsten. Under mellantiden blev István Mihálffy, den förste broder från Ungern som fått sådan övning, sänd till Ukraina för att som kretstillsyningsman betjäna de ungersktalande vännerna.

Till att börja med hade somliga en mycket begränsad kunskap i ungerska, men de gjorde bruk av den kunskap de hade. Stefan Aumüller från Österrike berättar: ”Eftersom min kunskap i ungerska språket var begränsad, blev mina erbjudanden mycket enkla. Vanligtvis slog jag upp boken Leva för evigt och frågade den besökte om han ville studera Bibeln. Följden blev att jag satte i gång många studier. När andra förkunnare såg hur effektiv denna enkla, direkta metod var, började de också erbjuda bibelstudium omgående med liknande framgång. Detta har lett till att församlingen har växt från 25 förkunnare i augusti 1992 till 84 som rapporterade i juni 1995.”

De som älskar frihet drar framåt

Ungern kallas magyarernas land. Magyarer, som är det namn ungrarna ger sig själva, sägs komma från ett ord som betyder ”tala”. Ungerska språket används mycket lämpligt av de 16.907 förkunnarna, när de talar om de goda nyheterna om Guds kungarike. Det förhåller sig alldeles som David sade om Jehovas lojala tjänare: ”Om ditt kungaväldes härlighet kommer de att tala, och din väldighet kommer de att förkunna.” — Ps. 145:11.

Jehovas vittnen i 219 församlingar och 12 kretsar gör detta med nit. År 1995 ägnade de 2.268.132 timmar åt att tala med sina medmänniskor om Jehovas ”kungaväldes härlighet”. Varje månad hölls omkring 14.000 bibelstudier,  och vid Åminnelsen år 1995 var 37.536 med. Antalet förkunnare har ökat stadigt varje år. Från juni 1989, när Rikets verk i Ungern öppet kunde utföras igen, till augusti 1995 har antalet förkunnare ökat från 9.626 till 16.907. Under samma tid har antalet reguljära pionjärer ökat från 48 till 644.

Som det skedde på Salomos tid, när templet i Jerusalem överlämnades åt Jehova, så var det också den 31 juli 1993, att vännerna i Ungern ”gladde sig och var väl till mods i hjärtat” i förbindelse med överlämnandet av den nybyggda bostadsavdelningen och de nya kontoren vid Betel i Budapest. (1 Kung. 8:66) Byggandet av vår första sammankomsthall, som skall ligga i Budapest, blir vårt nästa stora projekt. För närvarande har kretsarna i Budapestområdet sina kretssammankomster och kretsmöten i kongresscentrumet EFEDOSZ, där kommunistpartiet höll sina kongresser.

I många år hade Jehovas vittnens verksamhet i Ungern stått under tillsyn av andra avdelningskontor, till exempel Rumänien, Tyskland, Schweiz och på senare tid Österrike. Med början i september 1994 blev Ungern emellertid en avdelning under direkt tillsyn av världshögkvarteret i Brooklyn.

Jehovas vittnen har lidit förföljelse och religiös ofördragsamhet ända från första början av sin verksamhet i Ungern för nästan hundra år sedan. Men i stället för att stå och mala på samma ställe har predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike gått framåt med ännu större kraft. Med den hjälp Jehova ger är hans vittnen i Ungern beslutna att säga som psalmisten David sade: ”Jehovas lov kommer min mun att tala; och må allt kött välsigna hans heliga namn till obestämd tid, ja för evigt.” — Ps. 145:21.

 [Helsidesbild på sidan 66]

[Bilder på sidan 74]

János Dóber (ovan) och József Toldy (till höger) förde den bibliska sanningen med sig, när de återvände till Ungern och nitiskt utförde evangeliseringsverksamhet

[Bild på sidan 79]

Nitiska pionjärer i Budapest år 1934/1935: (från vänster till höger) Adi och Charlotte Vohs, Julius Riffel, Gertrud Mende, Oskar Hoffmann, Martin Pötzinger

[Bild på sidan 82]

Vittnen i koncentrationslägret i Nagykanizsa

[Bild på sidan 83]

János Konrád, fängslad i 12 år som neutral kristen

 [Bilder på sidan 90]

Lojala mot Jehova till döden: (högst upp) Bertalan Szabó, genom en arkebuseringspluton; (till höger) Lajos Deli, genom hängning

[Bild på sidan 102]

I likhet med många andra vittnen vägrade János Lakó att kompromissa med sina förföljare

[Bild på sidan 107]

Ilona Völgyes sände andlig föda gömd i bröd till sin fängslade man

[Bilder på sidorna 108, 109]

 Från ett ”skogskonvent” år 1986 till en internationell sammankomst på Népstadion i huvudstaden år 1991

[Bild på sidan 110]

Ungerns första snabbyggda Rikets sal, i Érd

 [Bilder på sidan 115]

Avdelningskontoret och Betelfamiljen i Budapest