Venezuela

VENEZUELA — att lära känna landet är som att göra en jordenruntresa. Vad kan man tänkas få se? Kanske en indian som jagar med spjut i djungeln. En välklädd dam som handlar i en luxuös boutique. Turister som dansar till afrikanska rytmer en fiestaafton. En liten pojke som drar ponchon om sig mot den kalla vinden uppe i bergen, när han springer för att samla ihop sina får. Och mer än 71.000 Jehovas vittnen — unga och gamla, med olikartad bakgrund — flitigt upptagna med att tala med andra om den sanne Guden och hans kungarike.

De flesta venezuelaner har ett blandat ursprung — de är avkomlingar av såväl indianer som spanjorer och afrikaner. Efter andra världskriget har många europeiska immigranter från Italien, Portugal och Spanien blivit en framträdande del av befolkningen. Besökare kan inte låta bli att imponeras av det stora antalet unga människor som finns överallt.

Venezuela, som ligger vid Sydamerikas nordkust, är verkligen ett kontrasternas land. Den 280 mil långa karibiska kusten med fläktande tropiska vindar står i kontrast till snötäckta berg och frodiga djungler. Det  finns inte bara stora slätter, så kallade llanos, utan också hissnande och vackra vattenfall, till exempel Cuquenán, med ett enda fall på 600 meter, och Salto Ángel, eller Angelfallen, världens högsta, som kastar sig 979 meter ner från en underjordisk flod som bildas i bergsplatån ovanför. Huvudstaden, Caracas, med sina omkring 4.000.000 invånare, är en modern storstad med sofistikerade köpcentra. Ett nätverk av fina vägar sammanbinder den med inlandet. Hundratusentals människor tittar dock ner på Caracas’ välstånd från slumområdena på bergssluttningarna.

Det religiösa klimatet i Venezuela

De flesta venezuelaner är romerska katoliker, även om kyrkan inte längre har det fasta grepp om människor som den en gång hade. De infödda indianerna har sina egna riter och vidskepligheter, även om de ofta är katoliker till namnet. På samma sätt är det med dem som är av afrikansk härkomst. Trolldom och spiritism är mycket populärt. Många människor bär amuletter för att skydda sig mot onda ögat. María Lionza-kulten, som har likheter med voodoo, är allmänt utbredd. Evangeliska trossamfund växer också i antal.

”Helgon” och ”jungfrur” spelar en stor roll i venezuelanska katolikers liv. Varje område i landet har sitt eget särskilda ”helgon” eller sin egen särskilda ”jungfru”. I de flesta hem finns det religiösa bilder. I somliga hem finner man en kvist ovanför dörren för att avvärja onda andar eller en bibel som ligger på ett bord uppslagen vid Psalm 91 i tro att det kommer att ge hemmet ett visst skydd.

Intill bilden av ”favorithelgonet” finns det ofta en bild av Simón Bolívar, som gjorde Venezuela och fyra andra sydamerikanska länder fria från spanskt styre. Något som belyser den aktning som man visar honom är att man i Venezuela finner Simón Bolívars internationella flygplats, Simón Bolívars universitet, Simón Bolívars aveny, staden Bolívar och delstaten  Bolívar. Myntenheten heter också bolívar. I varje stad i Venezuela finns det ett centralt torg som nästan alltid kallas Plaza Bolívar. Uttalanden som tillskrivs honom ses ofta omsorgsfullt målade på väggarna på offentliga byggnader.

Men jämte detta är ett av venezuelanernas påfallande karaktärsdrag deras djupa respekt för Gud och tro på Bibeln. Det sker ytterst sällan att någon gör sig löjlig över att man vill tala om andliga ting. Den här mottagliga inställningen bidrar till en bördig jordmån att så sanningens säd i — sanningen om Jehova Gud och hans uppsåt.

Kvinnor med sann missionärsanda

Medan stora delar av världens befolkning fortfarande försökte klara av de svåra levnadsförhållanden som var ett resultat av första världskriget, och medan Adolf Hitler vållade oro i Europa, bestämde sig två Jehovas vittnen som bodde i Texas i USA — en kvinna vid namn Kate Goas och hennes dotter Marion — för att de ville göra mer i spridandet av Bibelns fredsbudskap. De skrev till Sällskapet Vakttornets högkvarter i Brooklyn i New York och frågade var de kunde göra bäst nytta, och de förklarade att de kunde spanska. Vad blev deras tilldelade distrikt? Jo, Venezuela.

De anlände med båt år 1936 och hyrde ett rum i huvudstaden, Caracas, som på den tiden hade 200.000 invånare. Redan mer än tio år tidigare hade några bibelforskare — som Jehovas vittnen då var kända som — besökt Venezuela och delat ut tusentals bibliska traktater i de större städerna, men de stannade inte kvar i landet. Kate Goas och hennes dotter var emellertid inte bara på visit i Venezuela. Även om Kate var elegant och ganska späd till sitt yttre, bar hon på både en stor litteraturväska och en grammofon när hon gick från dörr till dörr. Hon och hennes dotter täckte systematiskt hela Caracas. När de hade gjort det, flyttade de till landets inre delar och reste långa sträckor med buss på dammiga grusvägar. De predikade på sådana  ställen som Quiriquire, El Tigre och Ciudad Bolívar i öster och Maracaibo i väster.

I juli 1944 var de dock tvungna att återvända till Förenta staterna därför att Marion hade fått malaria. Kate Goas skrev följande i ett brev till Sällskapet, daterat den 2 augusti 1944: ”Vi har lämnat mycket litteratur. ... Vi har nu vittnat i praktiskt taget hela republiken, men ändå fortsätter vi att finna människor som tycker om vår litteratur och läser den. ... Nu, efter två års intensivt vittnande i Caracas, har sju personer, sex systrar och en broder, tagit ståndpunkt för rättfärdigheten och har låtit döpta sig. ... De här vännerna är mycket glada för sin kristna kunskap om Jehova och hans kungarike. ... Ett gott vittnesbörd har verkligen blivit avgivet om och om igen i hela Caracas, och innehållet i litteraturen har blivit väl känt. ... Er syster i teokratins tjänst, Kate Goas.” Den ”broder” som hon nämnde var unge Rubén Araujo, som vi kommer att höra mer om senare. (De sju personer som hade döpts av syster Goas blev döpta på nytt år 1946 av en broder i harmoni med Bibelns mönster, som visar att dop utfördes endast av män som stod i ett godkänt förhållande till Jehova.)

Grunden läggs för ett utvidgat predikande

När Kate Goas skrev sitt brev till Sällskapet, planerade man i Brooklyn att skicka missionärer som blivit övade vid Vakttornets Bibelskola Gilead till Venezuela. Nathan Knorr och Fred Franz, som vid den här tiden var president respektive vicepresident för Sällskapet Vakttornet, reste upprepade gånger till Latinamerika för att lägga grunden för en utvidgad missionärsverksamhet. De planerade att besöka Venezuela år 1946. Tre missionärer, utexaminerade från Gileadskolan, hade förordnats att tjäna i Venezuela, men än så länge hade de inte fått visum. Vem skulle organisera saker och ting inför presidentens besök den 9—12 april 1946?

 En av de tre missionärerna skickades i förväg på ett turistvisum. Han anlände med flyg och bodde hos Jeanette Atkins, en mycket gästfri kvinna som hade lärt känna sanningen genom Kate Goas. Men tre veckor efter ankomsten var missionären spårlöst försvunnen. Hans värdinna och vänner kontrollerade med polisen och flygbolaget och fann till slut att han hade återvänt till Förenta staterna därför att han hade överväldigats av hemlängtan!

Men innan det här hände hade bröderna Knorr och Franz ett mycket givande besök hos gruppen i Venezuela. Rubén Araujo minns hur man samma dag som de anlände höll ett möte på pation i Jeanette Atkins’ hus, där 22 personer lyssnade till tal av de besökande bröderna.

Bland de närvarande var Pedro Morales, som var eld och lågor för de goda nyheterna. ”I slutet av 1930-talet”, berättar han senare, ”skaffade jag mig boken Rikedom av Kate Goas och hennes dotter på torget i Maracaibo. Flera år senare började jag läsa boken, och den öppnade Bibeln för mig. När jag kom till avsnittet om att teckna dem som är förtjänta på pannan, var det som om en eld började brinna inom mig! (Hes. 9:4) Det fick mig att börja söka efter andra som hade den här litteraturen. Jag fann fyra som hade skaffat sig böcker av en man från Trinidad. Vi träffades och studerade boken Rikedom varje kväll och använde vars och ens hem i tur och ordning som mötesplats.”

När Pedro blev inbjuden att åka till Caracas (en sträcka på omkring 70 mil) för att närvara vid mötet som skulle hållas under broder Knorrs besök, bestämde han och en vän sig för att företa resan. Men det fanns problem att övervinna. Pedro fortsätter: ”Min gravida hustru började få värkar, och jag var tvungen att se efter min affärsrörelse. Vad skulle jag göra? Jag ordnade så att en barnmorska stannade hos min hustru och att mina tre barn, vilka var 14, 12 och 10 år, skulle ta hand om firman som tillverkade sötsaker. Sedan åkte jag med buss till Caracas, en mödosam tvådagarsresa på grusvägar.” Vilken glädje det  var för honom att träffa vittnena i Caracas! Medan han var där fick han ett telegram från Maracaibo: ”Hustrun mår bra. Barnet ännu bättre. Jag tar hand om affärsrörelsen. Justo Morales.” Hans egen bror hade oväntat kommit från Colombia och hade tagit hand om det hela.

Den första dagen av dessa speciella möten i Caracas talade broder Franz över temat ”Jehovas vittnen i eldsugnen”. Broder Knorr fortsatte med samma tema, medan Fred Franz tolkade. Det här dryftandet gav verkligen en tankeställare! Det riktade uppmärksamheten på vad Bibeln säger att de kristna måste vänta sig i den här världen, och det gav detaljer om den intensiva förföljelse som Jehovas vittnen hade erfarit i Europa under andra världskriget.

Nästa dag förrättades ett dop i Los Chorros, i en vattenbassäng vid foten av ett vattenfall. Tio personer lät döpa sig den dagen, däribland Winston Blackwood (som hade varit i kontakt med syster Goas i Quiriquire) och hans son Eduardo, Horacio Mier y Terán och hans yngre bror Efraín, Pedro Morales, Gerardo Jessurun från Surinam, Israel Francis och José Mateus.

Pedro Morales och två andra bröder från västra delen av landet blev överlyckliga när broder Knorr sade att Sällskapet skulle sända missionärer till Maracaibo så snart regeringen gav sitt tillstånd. Pedro blev själv reguljär pionjär och fortsatte i den tjänsten till sin död.

Kärlek till Bibelns sanning drev dem

Innan missionärerna anlände hade Sällskapets huvudkontor i Brooklyn fått rapporter från den lilla gruppen som hade bildats av syster Goas. Det fanns bara en handfull förkunnare med mycket lite litteratur. Intresserade personer var ofta tvungna att låna böckerna. Rapporten som sändes in i mars 1946 visade att det fanns nio förkunnare av de goda nyheterna i Venezuela, och det var Josefina López som tog ledningen i gruppen, eftersom hon var den mest aktiva av dem.

 Rubén Araujo erinrar sig syster López’ utmärkta föredöme: ”Jag var tonåring vid den tiden. ... Josefina López var mor till fyra söner och två döttrar, och hon var mycket entusiastisk för vad hon hade fått lära sig av syster Goas. Nästan varje dag efter skolan brukade jag gå hem till henne och samtala med henne om de nya ting som hon hade lärt sig om sanningen. Även om syster López var en upptagen hemmafru, ordnade hon så att hon kunde gå ut och predika från hus till hus och leda bibelstudier varje dag efter lunch, sedan hennes man och äldsta pojkar hade återvänt till arbetet på eftermiddagen. Hon var verkligen ett fint föredöme för oss alla, och hon hade verkligen pionjärandan — som förkunnare gick hon mellan 60 och 70 timmar i tjänsten varje månad. Mer än 40 år senare finns det fortfarande levande anbefallningsbrev gällande henne i Caracas.”

Domitila Mier y Terán, en änka, tillhörde också den ursprungliga gruppen. Hon hade alltid haft en böjelse för andliga ting. Hennes far hade en bibel som hon älskade att läsa, och när han dog sökte hon igenom hans hus för att finna den. Hans bibel var den enda arvedel som hon ville ha. Hon fann bara en del av den — resten hade slitits sönder därför att den hade hanterats illa. Men hon satte värde också på den delen och använde den tills hon senare själv kunde köpa en helt ny bibel. En dag tog en vän till Domitila, som hade skaffat sig Sällskapets bok Försoningen, med sig boken till henne och sade till henne att hon säkert skulle uppskatta den mer, eftersom hon var en entusiastisk bibelläsare. I en ärlig ansträngning att finna utgivarna av boken besökte Domitila adventisterna och andra protestantiska grupper. Till Domitilas glädje besökte Kate Goas till sist henne, och Domitila gick genast med på att studera Bibeln tillsammans med Kate. Två av hennes söner, vilka döptes vid bröderna Knorrs och Franz’ första besök, tjänade senare som kretstillsyningsmän, och den tredje, Gonzalo, som församlingsäldste. Men en annan son, Guillermo, döptes inte förrän 1986, trots att han var med när Kate Goas första gången kom hem till dem.

 ”Och hur länge tänker ni stanna?”

Den 2 juni 1946, strax efter broder Knorrs besök, kom de andra två missionärerna i gruppen som hade förordnats att tjäna i Venezuela. Det var Donald Baxter och Walter Wan. Unge Rubén Araujo var på plats för att ta emot dem i Caracas. Medan Rubén betraktade dem med misstänksam uppsyn, säkerligen med erfarenheten av den tidigare missionären i färskt minne, frågade han på sin knaggliga engelska: ”Och hur länge tänker ni stanna?”

Rubén hade gjort anordningar för ett regelbundet studium av Vakttornet, och det hölls samma dag som missionärerna anlände. Han försökte tillämpa de anvisningar som broder Franz hade gett honom. Han gjorde sitt bästa, men det var ett enmansstudium. Rubén läste frågan. Sedan svarade han på den. Därefter läste han paragrafen. Eftersom han kom ihåg att studiet inte fick överskrida en timme, slutade han lydigt i tid, även om han hade gått igenom endast 17 paragrafer, vilket inte var hela studieavsnittet! Erfarenhet skulle komma med tid och tålamod.

 När Rubén Araujo i dag tänker tillbaka på den förste missionärens hastiga återvändande hem, tillägger han: ”Kort tid efter detta fylldes det tomrum som han hade lämnat av de båda nya gileaditerna. Hur glada var vi inte över den här gåvan från Jehovas organisation i form av dessa missionärer som skulle hjälpa oss i det venezuelanska Makedonien!” (Jämför Apostlagärningarna 16:9, 10.) Broder Knorr hade tidigare sagt till broder Baxter: ”Stanna på ditt tilldelade distrikt, även om det skulle innebära din död!” Lyckligtvis gjorde det inte det, och broder Baxter tjänar fortfarande i Venezuela, närmare 50 år senare.

Att anpassa sig till nya omgivningar

Det första missionärshemmet i Caracas låg på Avenida Bucares 32, i ett område som kallas El Cementerio. Den 1 september 1946 öppnades också ett avdelningskontor på samma adress med Donald Baxter som landstjänare. Levnadsförhållandena var långt ifrån idealiska. Vägen var inte asfalterad, och det fanns inget rinnande vatten. Det var därför inte förvånande att missionärerna kände sig ganska lättade när avdelningskontoret och missionärshemmet år 1949 flyttade från El Cementerio (kyrkogården) till El Paraíso (paradiset), ett område med rinnande vatten.

Broder Baxter minns missionärernas problem med språket och deras känsla av frustration. De var ivriga att använda det de hade lärt sig vid Gilead för att hjälpa till, men när de kom kunde de inte kommunicera. Det här tillfälliga problemet uppvägdes emellertid mer än väl av de goda resultaten på fältet. Broder Baxter erinrar sig när de första gången tog del i gatuvittnande: ”Vi bestämde oss för att gå till den centrala delen av staden, vilken kallas El Silencio, för att se vad som hände. Min kamrat, Walter Wan, stod i ett hörn och jag i ett annat. Människor var mycket nyfikna; de hade aldrig sett något liknande tidigare. Vi behövde knappast säga något. Människor ställde sig rentav på led för att skaffa sig tidskrifterna, och vi spred alla våra  lösnummer på 10—15 minuter. Så annorlunda det här var mot det vi var vana vid i Förenta staterna!” Walter Wan berättar: ”När jag räknade igenom hur mycket litteratur som jag hade fått lämna, fann jag till min förvåning att under fyra händelserika dagar av lovprisning av Jehova på gatorna och torgen, alldeles som Jesus och hans apostlar gjorde, hade jag lämnat 178 böcker och biblar.”

Den första rapporten som skickades in från avdelningskontoret till huvudkontoret i Brooklyn i New York visade ett sammanlagt antal om 19 förkunnare, däribland de båda missionärerna och fyra reguljära pionjärer. Pionjärerna var Eduardo Blackwood, Rubén Araujo, Efraín Mier y Terán och Gerardo Jessurun. Eduardo Blackwood hade börjat som pionjär den månad som broder Knorr var på besök, och de andra hade ansökt en kort tid därefter. Nio predikade i de inre delarna av landet. Winston och Eduardo Blackwood, som bodde i El Tigre, predikade så långt söderut som i Ciudad Bolívar och så långt österut som i samhällena vid oljefälten i närheten av Punta de Mata och Maturín. Pedro Morales och andra predikade i Maracaibo. I oljestäderna Cabimas och Lagunillas, på östra sidan av Maracaibosjön, predikade Gerardo Jessurun, Nathaniel Walcott och David Scott. De fick senare sällskap av Hugo Taylor, som år 1995 fortfarande tjänade som pionjär med särskilt uppdrag. Tillsammans täckte de ett stort landområde. Broder Baxter och broder Wan skulle snart själva få erfara hur stort det var.

Alla grupperna får besök

Under oktober och november 1947 reste de båda missionärerna till de västligaste delarna och till den östra delen av landet för att se vad de kunde göra för att hjälpa de små grupperna. Deras föresats var att organisera de här grupperna till församlingar. ”Vi reste med buss, vilket verkligen var en upplevelse i Venezuela”, påminner sig broder Baxter med ett leende när han tänker på den här oförglömliga resan. ”Sätena i bussen var  små och trånga, eftersom de flesta venezuelaner är små; så vi två nordamerikaner fick knappast plats med våra ben. På busstaket var det inte ovanligt att se sängar, symaskiner, bord, höns, kalkoner och bananer, tillsammans med resenärernas bagage. Om en passagerare bara skulle åka en kort sträcka, gjorde han sig inte besväret att lägga sina hönor eller annat mindre resgods på taket, utan tog in det i bussen och placerade det i gången mellan sätena. Bussen gick sönder och stannade, så i flera timmar var vi strandsatta i en vildmark med endast kaktusar och getter, tills en annan buss kom. Efter det fick vi bränslestopp.”

På vart och ett av de fyra ställena som de besökte fann de en grupp på omkring tio som träffades hemma i någons vardagsrum. Missionärerna visade dem hur man leder möten, hur man rapporterar sin verksamhet regelbundet till avdelningskontoret och hur man beställer litteratur till sin predikoverksamhet.

När de var i El Tigre lade broder Baxter märke till att Alejandro Mitchell, en av de nya bröderna på orten, hade tagit uppmaningen i Matteus 10:27 att predika från hustaken lite väl bokstavligt. Han hade satt upp en högtalare på sitt hustak, och i omkring en halvtimme varje dag läste han högt valda stycken ur boken Barnen eller boken The New World och andra av Sällskapet Vakttornets publikationer. Han gjorde det med volymen så högt uppskruvad att han kunde höras flera kvarter bort! Det var inte förvånande att det gjorde grannarna upprörda. Man talade om för honom att det skulle vara bättre att predika från hus till hus och att avstå från ljudanläggningen.

Den här resan för att besöka de olika små grupperna var till stor nytta. Under de två månaderna som bröderna reste kunde de döpa 16 personer.

Missionärer anländer till Maracaibo

Maracaibo, som ligger i den nordvästra delen av Venezuela, är den näst största staden i landet. Två ting som är dominerande är värmen och den höga luftfuktigheten. Den är också  centrum i Venezuelas viktigaste oljedistrikt. Den nya stadsdelen står i skarp kontrast till den gamla staden i närheten av hamnen. Den gamla stadsdelen med sina smala gator och hus av soltorkat tegel i kolonialstil har knappast förändrats under det senaste århundradet.

Sex missionärer anlände till Maracaibo med ett lastfartyg den 25 december 1948. De hade tunga vinterkläder, eftersom de just hade kommit från det kalla New York. I gruppen ingick Ragna Ingwaldsen, som hade blivit döpt år 1918 och som fortfarande är pionjär i Kalifornien, Bernice Greisen (nu ”Bun” Henschel, medlem av Betelfamiljen vid världshögkvarteret), Charles och Maye Vaile, Esther Rydell (Ragnas halvsyster) och Joyce McCully. De togs emot i det lilla hem som tillhörde ett par som nyligen hade anslutit sig till Jehovas vittnen. De svettiga missionärerna ställde i ordning sina 15 koffertar och 40 litteraturkartonger så gott de kunde. Fyra sov i hängmattor och två på sängar som de hade gjort av bokkartonger, tills de fick tag i ett hus som de kunde hyra som missionärshem.

Ragna minns att alla sex såg mycket annorlunda ut i jämförelse med maracuchos, som invånarna i Maracaibo populärt kallas. Flera av missionärerna var långa och blonda. ”När vi gick från hus till hus, kunde vi ofta ha närmare tio nakna små barn som följde efter oss och lyssnade till vårt konstiga sätt att tala deras språk”, säger Ragna. ”Ingen av oss kunde mer än ett tiotal spanska ord. Så när de skrattade åt oss, skrattade vi bara tillsammans med dem.” När missionärerna anlände, fanns det bara fyra förkunnare i Maracaibo. I början av 1995 fanns det 51 församlingar med ett sammanlagt antal om 4.271 förkunnare.

Hans bön blev hörd

Paret som vänligt hade tagit emot de sex missionärerna i sitt hem var Benito och Victoria Rivero. Benito hade skaffat sig boken ”Himmelriket är nära” av Juan Maldonado, en pionjär från  Caracas. När Pedro Morales senare besökte Benito och erbjöd honom ett bibelstudium, var Benito mycket entusiastisk — han nöjde sig inte med att bara studera, utan började med en gång vara med vid den lilla gruppens möten. Han uppmuntrade också sin hustru att vara med, och eftersom hon tyckte om att sjunga, berättade han för henne att sångerna som vittnena sjöng var mycket vackra. Hon följde med honom men förstod inte så mycket av vad som sades, så hon slumrade ofta till.

En kväll när de var hemma bad Benito högt till Jehova, eftersom han trodde att hans hustru hade somnat. Han bad Jehova hjälpa hans hustru att få insikt. Hon råkade höra bönen och blev djupt rörd. Efter Benitos död år 1955 blev Victoria reguljär pionjär och sedan pionjär med särskilt uppdrag.

 Att nå ut till landsbygden kring Maracaibo

Bland dem som tog emot sanningen i Maracaiboområdet var fadern till Rebeca (nu Rebeca Barreto). Hon var bara fem år när Gerardo Jessurun började studera Bibeln med hennes far. Fadern gjorde framsteg och blev döpt år 1954. Hon har underbara minnen av hur hon som liten flicka tog del i predikoarbetet. ”Vi brukade hyra en buss, och hela församlingen åkte ut på landsbygden”, berättar hon. ”Landsbygdsbefolkningen hade ont om pengar, men de uppskattade litteraturen. Vilken syn det var att mot slutet av dagen se bröderna och systrarna fylla bussen med ägg, squash, majs och levande kycklingar som de hade fått i utbyte mot litteratur!”

Alla var emellertid inte glada över att få se dem. Syster Barreto minns en händelse i byn Mene de Mauroa. Hon berättar: ”När vi gick från dörr till dörr, följde den katolske prästen på orten efter oss, rev sönder den litteratur som människor hade skaffat och sade åt dem att inte lyssna på Jehovas vittnen. Han uppeggade en mobb bestående av många ungdomar och lyckades få dem att bli så arga att de kastade stenar efter oss. Flera bröder och systrar träffades.” Gruppen av Jehovas vittnen sprang till polischefen (el prefecto) i staden för att få hjälp. Han var vänligt inställd till Jehovas vittnen och sade till prästen att han var tvungen att behålla honom på sitt kontor ett par timmar ”för att skydda honom mot förkunnarna”. När folkskaran inte längre hade någon ledare skingrades den, och vittnena tillbringade med glädje de två följande timmarna med att avge ett grundligt vittnesbörd i samhället, fria från trakasserier.

Mer hjälp anländer

Distriktet var stort, och det behövdes ytterligare hjälp för att täcka det. Fler missionärer som nyligen hade utexaminerats från Gileadskolan anlände i september 1949 för att ta del i den andliga skörden. De var villiga, ja, ivriga att ha en andel i den, men det innebar inte att det var lätt för dem. Rachel Burnham  hade aldrig känt en sådan lättnad i sitt liv som hon gjorde när hon kunde se ljusen från hamnen genom gluggen i hytten på fartyget Santa Rosa. Hon hade varit sjösjuk ända sedan fartyget lämnat New York. Trots att klockan var tre på morgonen väckte hon entusiastiskt de tre andra flickorna. Hennes syster Inez och de andra flickorna, Dixie Dodd och hennes syster Ruby (nu Baxter), hade njutit av resan men var ändå glada över att få komma fram till sitt nya distrikt.

En grupp Jehovas vittnen var där för att välkomna dem, däribland Donald Baxter, Bill och Elsa Hanna (missionärer som hade anlänt året dessförinnan) och Gonzalo Mier y Terán. De klev på en buss för att ta sig från hamnen till Caracas. Chauffören tycktes vilja göra resan extra hårresande för nykomlingarna, och det lyckades han verkligen med. Han körde genom den ena hårnålskurvan efter den andra, många gånger längs randen av ett stup och i en hastighet som verkade vara alldeles för hög! Ännu i denna dag talar systrarna om den resan.

De hade förordnats att tjäna vid avdelningskontoret och missionärshemmet i El Paraíso. Rachel tjänade troget på missionärsfältet till sin död år 1981. Likaså gjorde Inez det till sin död år 1991. De andra i gruppen tjänar fortfarande Jehova lojalt.

När Dixie Dodd ser tillbaka på de första månaderna på sitt tilldelade distrikt, säger hon: ”Vår hemlängtan var stor. Men vi skulle inte ens ha kunnat ta oss till flygplatsen om vi så hade velat. Vi hade inte tillräckligt med pengar!” De inriktade i stället sin uppmärksamhet på det faktum att Jehovas organisation hade anförtrott dem ett förordnande som missionärer i ett främmande land. Till sist slutade de att drömma om att resa hem och ansträngde sig verkligen i missionärsverksamheten.

Missförstådda

För de flesta av de nya missionärerna var språket ett problem — åtminstone för en tid.

 Dixie Dodd minns att bland det första som de fick lära sig var att säga ”Mucho gusto” varje gång de blev presenterade för någon. Redan samma dag som de hade anlänt följde de med till ett församlingsbokstudium. I bussen repeterade de uttrycket om och om igen: ”Mucho gusto. Mucho gusto.” ”Men när vi blev presenterade”, säger Dixie, ”hade vi glömt vad vi skulle säga!” Med tiden kunde de minnas det.

Bill och Elsa Hanna, som tjänade som missionärer från 1948 till 1954, minns några av sina blundrar. En gång när broder Hanna skulle köpa ett dussin vita ägg, frågade han efter huesos blancos (vita ben) i stället för huevos blancos. En annan gång skulle han köpa en kvast. Rädd att inte ha blivit förstådd försökte han vara mer specifik när han sade: ”Till att sopa ’el cielo’ (himlen) med”, i stället för el suelo (golvet). Affärsinnehavaren svarade med glimten i ögat: ”Vilka stora ambitioner ni har, herrn.”

När Bills hustru, Elsa, var på ambassaden bad hon personalen att remover (avlägsna) hennes pass i stället för att renovar (förnya) det. ”Vad är det ni har gjort?” frågade sekreteraren. ”Har ni svalt det?”

Genee Rogers, en missionär som anlände år 1967, var till en början en smula missmodig när den besökte efter varje väl inövad framställning vände sig till hennes kamrat och frågade: ”¿Qué dijo?” (Vad sade hon?) Men syster Rogers gav inte upp, och under mer än 28 år som missionär har hon hjälpt 40 personer att lära känna sanningen och göra framsteg hänemot vattendop.

Willard Anderson, som kom från Gilead tillsammans med sin hustru, Elaine, i november 1965, erkänner öppet att språk aldrig har varit hans starka sida. Willard har alltid kunnat skratta åt sina egna misstag, och han säger: ”När jag gick i junior high school, läste jag spanska i sex månader tills min lärare fick mig att lova honom att aldrig mer komma till hans lektioner!”

 Men med Jehovas ande, uthållighet och ett gott sinne för humor har missionärerna snart kommit att känna sig hemma med sitt nya språk.

Till och med husen har namn

Det var inte bara språket som var annorlunda för missionärerna. De var tvungna att använda en annan metod för att kunna anteckna de hus som de ville gå tillbaka till. Längre tillbaka var det många hus i Caracas som inte hade nummer. Varje husägare valde ett namn på sitt hus. Överklassens hus kallas quintas och har ofta namn efter frun i huset. En adress kan till exempel vara Quinta Clara. Namnet är också ofta en sammansättning av barnens namn: Quinta Carosi (Carmen, Rosa, Simon). Ägaren till huset som Sällskapet hyrde till sitt första avdelningskontor och missionärshem hade redan gett huset namnet Quinta Savtepaul (San Vincente de Paúl [ett katolskt helgon]), och eftersom det låg vid en huvudgata blev det snabbt känt som den plats där Jehovas vittnen träffas.

När man år 1954 köpte ett helt nytt hus som skulle tjäna som avdelningskontor och missionärshem, var det brödernas ansvar att använda sin fantasi och välja ett passande namn. Eftersom man hade Jesu förmaning: ”Låt ... ert ljus lysa inför människorna”, i tankarna, gav man huset namnet Luz (Ljus). (Matt. 5:16) Även om avdelningskontoret senare flyttade till större lokaler, var Quinta Luz fortfarande hem för 11 missionärer i början av år 1995.

De centrala delarna av Caracas har ett helt eget adressystem. Om du frågar efter adressen till ett visst företag eller hyreshus, kan du få höra något i stil med ”La Fe a Esperanza”. ”’Tro till Hopp’? Men det låter ju inte som en adress!” kanske du säger. I de centrala delarna av Caracas har varje gatukorsning ett namn. Adressen du söker ligger alltså i kvarteret mellan Tro och Hopp.

 Från Venezuela till Gilead och tillbaka

Under årens lopp har 136 Gileadutbildade missionärer, däribland 7 som har genomgått Skolan för förordnade tjänare, kommit till Venezuela från andra länder, nämligen Förenta staterna, Canada, Tyskland, Sverige, Nya Zeeland, England, Puerto Rico, Danmark, Uruguay och Italien. Mellan åren 1969 och 1984 kom det inte några nya missionärer till Venezuela från Gilead, eftersom det visade sig omöjligt att få visum. Men under 1984 lyckades man genom gemensamma ansträngningar att få tillstånd för två par att komma till landet, och ytterligare två missionärer kom år 1988. Sex inhemska Jehovas vittnen har också dragit nytta av utbildningen vid Gilead.

När broder Knorr var på besök år 1946, frågade unge Rubén Araujo om han någon dag skulle kunna kvalificera sig för att gå igenom Gilead. ”Ja, om du förbättrar din engelska”, löd svaret. ”Det behöver knappast sägas att jag var mycket lycklig”, säger Rubén. ”Tre år senare, i oktober 1949, fick jag en inbjudan från broder Knorr att ingå i den 15:e klassen som var planerad att börja under vintern 1950.”

De fem andra bröder från Venezuela som har genomgått Gilead är Eduardo Blackwood och Horacio Mier y Terán (vilka båda blev döpta år 1946 vid broder Knorrs första besök), Teodoro Griesinger (som vi kommer att höra mer om senare), Casimiro Zyto (som hade emigrerat från Frankrike och blivit venezuelansk medborgare) och, lite senare, Rafael Longa (som har tjänat som kretstillsyningsman).

Somliga sökte, andra inte

År 1948 funderade Víctor Mejías i Caracas på en bättre värld. Han trodde uppriktigt att den skulle kunna uppnås genom mänskliga ansträngningar, och han var beredd att göra sin del. Men ändå tvivlade han.

Det året lämnade Josefina López, ett mycket sympatiskt Jehovas vittne, boken ”Sanningen skall göra eder fria” till  Víctors hustru, Dilia. Bokens titel väckte Víctors intresse, så han började läsa den. Han lärde sig varför människor inte själva kan skapa en verkligt fredlig värld. Det dröjde inte länge förrän han och hans hustru var med vid Jehovas vittnens möten. Han sade senare: ”Även om de närvarande var främlingar, var deras ansiktsuttryck så vänligt att det övertygade mig om att de var annorlunda. Jag kommer också ihåg att jag blev imponerad när jag såg broder Knorr, Sällskapet Vakttornets president, vid en sammankomst på Club Las Fuentes i Caracas. Hur annorlunda var han inte i jämförelse med alla de religiösa ledare, hjältar och berömda artister som vill bli sedda av människor! Hans ödmjukhet och enkla sätt gjorde intryck på mig.” Snart var också Víctor med om att förmedla till andra sanningen som kan göra människor fria — ja, till och med fria från synd och död. När broder Mejías för några år sedan såg tillbaka på de årtionden  som han har ägnat åt att dela med sig av Bibelns sanning åt andra, sade han: ”De här åren har varit de lyckligaste i hela mitt liv.”

År 1950, det år då Víctor Mejías blev döpt, var det en annan ung man i Caracas, Teodoro Griesinger, som frågade Ronald Pierce, som nyligen hade börjat i missionärstjänsten: ”Förklara för mig innebörden i talet 666 i Uppenbarelseboken.” Teodoro  hade fått en stor bibel på tyska av sin far och läste i den då och då. ”Det var inte de historiska skildringarna, det förgångna, som gjorde mig intresserad”, förklarar Teodoro, ”utan framtiden, saker och ting som fortfarande skulle inträffa och som nämndes i Uppenbarelseboken.” Eftersom han var nöjd med broder Pierces förklaring, gick han med på dennes förslag att studera boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. Boken var på spanska, Teodoros bibel var på tyska, och både läraren och eleven talade engelska. Teodoro gjorde snabba framsteg. År 1951 började han som pionjär. Året därpå blev han förordnad som pionjär med särskilt uppdrag i Puerto La Cruz. År 1954 utexaminerades han från Gileadskolan och började sedan tjäna som kretstillsyningsman i Venezuela.

När Ronald Pierce började studera med Teodoro Griesinger, bodde en kraftigt byggd man vid namn Nemecio Lozano i en indianby utanför El Tigre, eftersom han försökte hålla sig undan från polisen. Han var en dominerande man och var skicklig på att hantera kniv. Indianhövdingen var rädd för honom och gjorde som han sade, så i själva verket var det Lozano som var hövding. Vittnena hade varnats för Lozano, men ändå predikade de för honom. Han avbröt dem och sade bryskt: ”Hör nu! Jag vill inte att ni förklarar saker för mig. Jag vill läsa själv.” Men deras litteratur hade tagit slut. Han insisterade emellertid på att få skaffa sig ett av brödernas personliga exemplar av ”Sanningen skall göra eder fria” — men endast sedan han först hade försäkrat sig om att inte någon sida saknades! Skulle boken verkligen ha god inverkan på en sådan man som han?

Inom en vecka hade han läst boken, skaffat sig några broschyrer för att sprida och börjat predika på egen hand. När vittnena kom tillbaka för att träffa honom, frågade de honom lite oroligt vad han sade till människorna. Han svarade: ”Du kan skaffa dig den här broschyren till det ynkliga priset av en medio” (ett lokalt mynt). De förklarade taktfullt hur han kunde uttrycka sig bättre.

 För att kunna vara med vid möten i El Tigre, som låg tre mil bort, red eller cyklade han, och ibland gick han till fots. Gradvis ersatte han sitt tidigare handlingssätt med kristna egenskaper. Snart ägnade han så mycket tid åt att predika att kretstillsyningsmannen uppmuntrade honom att ansöka som pionjär. År 1955 sändes han ut som pionjär med särskilt uppdrag, och han och hans hustru, Omaira, tjänar fortfarande i den ställningen.

Bevarar andlig renhet

Till en början lyste inte Guds ords ljus alltid gnistrande klart på varje plats. Några av dem som tillhörde studiegruppen i El Tigre hade tankar och idéer som de hade tagit med sig från världen. Rafael Hernández och hans hustru, som hade kontakt med sanningen så långt tillbaka som år 1947, minns när en broder i gruppen i El Tigre uttydde innebörden i sina drömmar. Och under en tid trodde somliga att så länge som en man och en kvinna som bodde tillsammans var trogna mot varandra, fanns det inget behov av att låta äktenskapet bli lagligt inregistrerat. Men så småningom blev de här idéerna ersatta, vilket var ett resultat av sund biblisk undervisning.

Men i slutet av 1940-talet började en av de tio som hade blivit döpta år 1946 vid broder Knorrs första besök i Venezuela framhålla sina egna läror i ett försök att värva efterföljare. Leopoldo Farreras, som i dag tjänar som äldste i Ciudad Guayana, erinrar sig vad som hände. Själv hade han varit förste korgosse (monaguillo) i romersk-katolska kyrkan, men han hade lämnat den uppgiften när han var 20 år därför att präster bedrev grov omoraliskhet. Nu såg han någon annan använda sin maktställning på ett otillbörligt sätt. Även om Leopoldo inte hade så mycket erfarenhet och var ung vid den här tiden, höll han en stadig kurs genom dessa oroliga tider i El Tigre och bevisade sig lojal mot Jehova och hans organisation.

 Några år senare började hustrun till Leonard Cumberbatch, som nu tjänar som äldste i El Tigre, studera tillsammans med Jehovas vittnen. ”Min reaktion var hemsk”, erkänner Leonard. ”Vi hade alltid levt ett fridfullt och kärleksfullt liv tillsammans, men när hon började studera Bibeln blev jag spydig mot henne. En gång blev hon arg på mig därför att jag körde alldeles för fort. Jag sade att hon inte skulle bry sig om det därför att hennes Gud, Jehova, skulle rädda henne — hon skulle i alla fall få leva för evigt. Jag saktade inte farten.

Jag sade åt henne att vittnena utnyttjade henne, att jag visste mer om Bibeln än vad de gjorde och att jag ville tala med dem. Vittnena antog min utmaning. Det visade sig bli ett trevligt samtal. Jag misslyckades med att bevisa att deras läror var falska, så jag gick med på att studera Bibeln tillsammans med dem. Fem månader efter det att jag hade börjat studera blev jag döpt. Jag utsågs till studieledare för gruppen i Anaco, eftersom jag hade bil. Att tjäna i den här gruppen innebar en färd på 16 mil fram och tillbaka. Sedan tillfrågades jag om jag kunde ta hand om en annan grupp som låg 3 mil bort. Nu finns det församlingar i de här städerna.”

Själva El Tigre, som ligger i östra Venezuela, är ett viktigt handelscentrum. Det har också blivit ett viktigt centrum för sann tillbedjan. I början av år 1995 fanns det sju församlingar av Jehovas vittnen i El Tigre med ett sammanlagt antal om över 730 förkunnare av de goda nyheterna.

En guldsmed slutar tillverka helgonbilder

Sydost om El Tigre ligger Ciudad Bolívar på södra stranden av floden Orinoco. Det är en livlig ort med mycket flodtrafik. År 1947 besökte ett Jehovas vittne María Charles i den staden. María berättar: ”Jag är guldsmed till yrket, och jag satt och arbetade i min verkstad en dag när Alejandro Mitchell kom förbi med en tygväska hängande över axeln. Jag sade: ’Vad  har du där?’ Han svarade: ’Å, en speciell skatt.’ ’Om det är guld du har, köper jag det’, sade jag, ’eftersom det är det jag sysslar med.’ Han sade att han hade något som var bättre än guld. ’Det enda som jag vet är bättre än guld är Bibeln’, sade jag. Alejandro medgav att jag hade rätt och tog fram en bibel och annan litteratur.

Jag älskade att läsa men hade aldrig kunnat förstå Bibeln, så jag sade till honom: ’Jag köper allt du har.’ Den dagen skaffade jag mig 11 lösnummer av honom och böckerna ’Himmelriket är nära’ och Frälsning samt en ny bibel. Jag blev så fascinerad av vad jag läste att jag bestämde mig för att inte arbeta i min verkstad på en vecka, så att jag kunde ägna mig åt läsningen. När jag läste boken ’Himmelriket är nära’, blev jag så imponerad av Johannes döparens exempel att jag sade till mig själv: ’Jag vill bli en lika oförskräckt förkunnare som han var.’”

María gick omkring och frågade var Jehovas vittnen hade sin mötesplats, men hon fick till svar att det inte fanns någon i Ciudad Bolívar. Den närmaste platsen var i El Tigre, omkring 12 mil bort. Oförskräckt gav hon sig i väg och fann mötesplatsen, var med vid ett möte och lämnade ett meddelande till Alejandro Mitchell att besöka henne i Ciudad Bolívar.

Under tiden upptäckte hon att en skräddare i närheten också hade boken ”Himmelriket är nära”. Han kände till var en liten grupp samlades för att läsa Vakttornet. María gick dit och fann Leopoldo Farreras, hans mor, hans syster och några andra. Hon tyckte om mötet och var så entusiastisk för det som behandlades att hon räckte upp handen på varje fråga!

När studiet var över, frågade Leopoldo Farreras henne: ”Och var kommer du ifrån?” María svarade: ”Från min verkstad, men jag skall inte tillverka några fler helgonbilder.” Farreras log åt hennes rättframhet och frågade henne: ”Varför inte det?” ”På grund av det som sägs i Psalm 115:4—8”, svarade María.

 Gruppen var ännu inte organiserad för offentligt predikande. Det var i själva verket den här nya medlemmen, María Charles, som kom med förslaget att de skulle lyda Bibelns befallning att predika. De skaffade sig vittnesbördskort och litteratur och började föra ut de goda nyheterna till invånarna i Ciudad Bolívar på ett organiserat sätt. De första åren var mycket svåra, eftersom människorna fruktade för prästerna. Men den nitiska gruppens trogna ansträngningar bar frukt. År 1995 fanns det nio församlingar i Ciudad Bolívar med ett sammanlagt antal om 869 förkunnare.

Fler missionärer anländer

År 1950 nåddes man vid avdelningskontoret i Caracas av spännande nyheter. Ytterligare 14 missionärer skulle sändas till Venezuela, och ytterligare tre missionärshem skulle öppnas — ett i Barquisimeto, ett i Valencia och ett i Maracay. Men skulle missionärerna kunna komma in i landet? Presidenten hade just blivit lönnmördad; efter klockan sex på kvällen rådde utegångsförbud; kommunikationerna hade hämmats.

Det första flygplanet som flög in i landet efter lönnmordet landade på flygplatsen i närheten av Caracas. Fjorton nya missionärer steg ur flygplanet. Men ingen var där för att ta emot dem. De var helt enkelt inte väntade under de rådande omständigheterna. Ralphine (Penny) Gavette, en av de 14 missionärerna, berättar: ”Vi satte oss i tre taxibilar med adressen till avdelningskontoret i handen. Det var inga problem att hitta gatan Avenida Páez i Caracas — men det var en mycket lång gata, och vi kunde inte hitta huset. Det var mörkt, utegångsförbudet hade trätt i kraft, och taxichaufförerna började bli nervösa. Till sist sade Vin Chapman, en av missionärerna, åt chauffören att stanna, så att han skulle kunna gå och knacka på närmaste dörr och fråga, även om hans spanska var begränsad, åt vilket håll avdelningskontoret låg. När han knackade på dörren, kom  Donald Baxter, avdelningskontorets tillsyningsman, och öppnade. Vilken lättnad!”

De missionärer som hade förordnats att tjäna i Barquisimeto, drygt 25 mil väster om Caracas, upptäckte att det var en mycket religiös stad. På 1950-talet var människorna som bodde i staden formade av tradition, och de var motståndare till förändringar.

Men reaktionerna skiftade beroende på vad som gjordes och av vem. Broder Chapman minns den första söndagen som missionärerna gick ut i gatutjänst: ”Vi stod alla fem i de livligaste gathörnen i affärskvarteren. Vi väckte ganska stort uppseende! Det fanns knappast några nordamerikaner i Barquisimeto på den tiden och inte några nordamerikanska flickor. Det verkade som om jag inte fick lämna några lösnummer alls, men för flickorna gick de åt som smör i solsken!” Men en annan dag, när de fyra systrarna gick till torget för att handla mat, bestämde de sig för att ha på sig sina blå jeans. Inom loppet av några minuter hade uppemot hundra kvinnor format en ring runt dem och pekade och skrek: ”¡Mira! ¡Mira!” (Titta! Titta!) De var inte vana att se kvinnor i sådana kläder på gatan. Naturligtvis gick systrarna raka vägen hem och bytte om.

De flesta i det här området hade aldrig sett en bibel. Även om man använde en katolsk bibel, ville de inte godta det som sades i den. Somliga ville inte ens läsa ett bibelställe. De var rädda för att de skulle synda om de gjorde det. Det första året var framgången mycket liten i Barquisimeto.

Till sist fann hon den sanna religionen

Men inte alla i Barquisimeto var förblindade av många år av romersk-katolsk tradition. Ett exempel på det var Luna de Alvarado, en mycket gammal kvinna som hade varit romersk katolik i många år. När syster Gavette besökte henne första gången sade hon: ”Señorita, ända sedan jag var liten flicka har jag väntat på att någon skulle komma till min dörr  och förklara det som du nu har berättat för mig. När jag var ung brukade jag städa hemma hos en präst, och han hade en bibel i sitt bibliotek. Jag visste att vi var förbjudna att läsa den, men jag var så nyfiken att veta varför att jag en dag, när ingen såg mig, tog den med mig hem och läste den i smyg. Vad jag läste fick mig att inse att katolska kyrkan inte hade lärt oss sanningen och att den därför inte var den sanna religionen. Jag var rädd för att säga det till någon, men jag var säker på att de som lär ut den sanna religionen en dag skulle komma till vår stad. När de protestantiska trossamfunden kom, trodde jag först att de hade sanningen, men jag upptäckte snart att de lärde ut många av de osanningar som katolska kyrkan lärde. Det som du nu har berättat för mig är vad jag läste i Bibeln för så många år sedan.” Ett studium sattes genast i gång, och det dröjde inte länge förrän Luna symboliserade sitt överlämnande åt Jehova. Trots motstånd från familjemedlemmar tjänade hon Jehova troget till sin död.

Eufrosina Manzanares hade också ett hjärta som fick henne att forma sig efter Guds ord. När Ragna Ingwaldsen första gången besökte Eufrosina, hade hon aldrig sett en bibel. Men hon gick med på att Ragna studerade med henne. Ragna berättar: ”Hon hade utövat sin religion på ett formellt sätt. Hon hade deltagit i mässan varje söndag och alltid haft en lampa tänd vid en staty av ett helgon i en nisch i väggen. För att försäkra sig om att lampan aldrig skulle slockna hade hon flera liter olja hemma för det särskilda syftet!” Men Eufrosina tillämpade vad hon lärde från Bibeln. När hon fick lära sig att vissa saker inte behagar Jehova, gjorde hon förändringar i sitt liv. Hon kastade bort sina helgonbilder, slutade röka och fick sitt äktenskap lagligt inregistrerat. Senare var Eufrosinas mor också med vid studiet. Det var inte lätt för Eufrosina att göra sig fri från sina stora cigarrer. När hon var bara två år brukade hennes mor stoppa en cigarrett i munnen på henne för att hålla henne tyst, och hon  hade rökt ända sedan dess. Men för att behaga Jehova slutade hon att röka, lät döpa sig och blev en mycket nitisk förkunnare.

Sex år efter det att de första missionärerna hade sänts till Barquisimeto fanns det fortfarande endast omkring 50 förkunnare. Men Jehova har välsignat de ihärdiga ansträngningarna att söka efter fårlika människor. År 1995 rapporterade de 28 församlingarna i Barquisimeto ett sammanlagt antal om 2.443 förkunnare.

Valencia — ett fruktbärande fält

Ungefär halvvägs mellan Barquisimeto och Caracas ligger Valencia, republikens till storleken fjärde stad. Atmosfären i dess gamla och smala gator är som i gamla tiders Spanien, och i likhet med sin spanska namne är staden känd för sina apelsiner.

Av den grupp missionärer som anlände till Venezuela år 1950 sändes åtta till Valencia. Evelyn Siebert (nu Ward) minns hur hon började predika i Valencia med en framställning som hon hade lärt sig utantill. ”Trots vår begränsade spanska satte vi i gång många bibelstudier”, berättar hon. Ett av dessa var med Paula Lewis. Paula var katolik och en mycket hängiven tillbedjare av helgonbilder, särskilt ”Jesu heliga hjärta” som hon regelbundet bad till om ynnestbevis. Hon gick i kyrkan varje vecka, gav sitt bidrag på tre bolívares och bad till helgonbilden om att hennes man skulle återvända hem och stanna hos familjen. När han fortsatte att leva skild från dem, bestämde hon sig för att tala mer rättframt till bilden. ”Herre, om jag inte får svar den här gången, är det här det sista bidraget jag ger.” Hon gav sina tre bolívares och kom aldrig mer tillbaka.

Månaden därpå kom Evelyn Siebert till Paulas dörr. Hon lyssnade med glädje, skaffade sig boken ”Låt Gud vara sannfärdig” (trots att hon inte kunde läsa) och började studera Bibeln tillsammans med Evelyn. Paula och en av hennes döttrar var bland de första i Valencia som lät döpa sig. Paulas  man, Stephen, ville till en början inte ha något att göra med ”dessa dumheter”, som han kallade det. Men han tänkte om, återvände hem för att bo tillsammans med sin familj och blev en tjänare åt Jehova — inte på grund av någon hängivenhet för en helgonbild kallad Jesu heliga hjärta, utan på grund av sitt studium av Bibeln.

Två år efter det att de andra missionärerna hade anlänt till Valencia förenades Lester Baxter (Donalds äldre bror) och hans hustru, Nancy, med dem. Lester var tvungen att arbeta extra hårt för att behärska spanskan. Det var inte enbart för tjänsten på fältet han behövde göra det, utan eftersom han var den ende brodern i missionärsgruppen, hade han ansvaret att leda alla mötena. Den intensiva träningen gav goda resultat. Två år senare, när det första området organiserades i Venezuela, förordnades Lester till områdestillsyningsman. Därefter tjänade han i resetjänsten i 30 år.

Bland de missionärer som tjänade i Valencia var den korte, blonde Lothar Kämmer från Tyskland och den blåögde, rosenkindade Herbert Hudson från Storbritannien. De var rumskamrater en tid och var ett levande exempel på hur Bibelns sanningar påverkar människors liv. Lothar hade i sin ungdom varit medlem av tyska Hitlerjugend, och Herbert hade ingått i Storbritanniens flygvapen — fiender under andra världskriget! Men Guds ord hade förändrat deras syn på livet. Som missionärer arbetade de tillsammans med att undervisa människor om hur man lever i fred — först och främst med Gud, men också med människor.

Hoppa över staketet eller inta en fast hållning?

Alice Palusky, en av missionärerna i Valencia, besökte 18-åriga Gladys Castillo år 1953. Gladys tyckte om det hon hörde, men hon var ändå något misstänksam, eftersom Alice inte använde en katolsk bibel. Gladys gick därför till katedralen i Valencia och talade med biskopen. Hon förklarade att hon  studerade tillsammans med ”protestanter”, eftersom hon trodde att vittnena var det, men att hon ville ha en katolsk bibel för att kunna kontrollera alla bibelställena. På den tiden var Jehovas vittnen förhållandevis få till antalet och inte så välkända i Valencia. Biskopen tyckte att Gladys’ avsikter lät förnuftiga, och därför gav han henne en bibel. Gladys blev förvånad över det hon läste i Bibeln, och hon kom att inse att katolikerna inte tillämpade det Bibeln lärde. Hon bestämde sig för att lämna kyrkan.

År 1955, när hon gjorde förberedelser för att låta döpa sig, sattes hennes tro på prov. Hon studerade till lärare, och det var bara ett år kvar till examen. I skolan planerade man att fira en högtid till ära för jungfru Maria. Alla förväntades närvara vid den särskilda mässan. Gladys berättar: ”Detta var under diktatorn Pérez Jiménez’ dagar, och om någon vägrade att lyda order, kunde han eller hon bli relegerad från skolan. Det pålystes att den som inte var med vid mässan kunde hämta sitt relegeringsbrev, vilket också skulle förvägra honom möjligheten att studera vid en annan skola. Det var ett verkligt prov för mig. Tiden kom för att gå till mässan, och jag funderade på att gömma mig på toaletten eller att hoppa över staketet och gå hem. Till slut bestämde jag mig för att visa min hållning. Jag förklarade för skolans rektor att jag inte tänkte gå till mässan, eftersom jag inte längre betraktade mig som katolik, utan studerade tillsammans med Jehovas vittnen. Även om han var mycket arg på mig, lät han mig gå hem. Jag blev inte relegerad. Jag var lycklig över att jag hade förtröstat helt och fullt på Jehova.”

När präster fick höra sanningens budskap

Bland dem som fick höra sanningens budskap var präster. Marina Silva, bland de första som slöt sig till Jehovas vittnen i Valencia, minns den dag då hon fick besök av prästen i kyrkan som hon hade gått i innan hon blev ett Jehovas vittne. Hon fick tala med honom en lång stund. Vad Marina minns allra bäst är  när han inte kunde hitta de skriftställen som hon ville att han skulle slå upp och erkände: ”Vid seminariet studerade vi allt utom Bibeln.” Han höll med henne på många punkter. Men när hon uppmuntrade honom att lämna prästämbetet och tjäna Jehova, sade han: ”Vem kommer då att sörja för mitt arepa?” (Arepa är ett inhemskt majsbröd.)

Marina hade förut varit en hängiven anhängare av ”Jesu heliga hjärta” — hon hade ägnat varje fredag åt den helgonbilden — men Bibelns sanningar förändrade hennes liv. Hon blev döpt år 1953 och blev pionjär med särskilt uppdrag år 1968 och tjänar fortfarande i denna särskilda tjänst. Under den tid Marina har tagit del i att predika de goda nyheterna har hon haft privilegiet att hjälpa till med att sätta i gång verksamheten i San Carlos, Temerla, Bejuma, Chirgua, Taborda, Nirgua och Tinaquillo.

När sanningens budskap först nådde Tinaquillo, som ligger strax sydväst om Valencia, var den första reaktionen fientlig. Marina minns att när den lilla gruppen började predika i staden satte prästen på orten, ”monseñor” Granadillo, upp högtalare för att varna befolkningen. ”Gula febern har kommit till Tinaquillo!” skrek han. ”Lyssna inte till de där människorna! Försvara staden och er religion! Försvara den heliga treenighetens mysterium!” Marina bestämde sig för att besöka prästen. Hon gick till hans hus och väntade tills han kom hem.

Hon hälsade på honom genom att säga: ”Jag är en del av ’gula febern’ som ni klagade över i förmiddags. Jag vill göra klart att vi är Jehovas vittnen. Vi predikar ett viktigt budskap om Guds kungarike, ett budskap som kyrkan borde predika men inte gör.” Hon frågade modigt efter hans bibel och visade honom Apostlagärningarna 15:14, där det är förutsagt att Jehova skall ta ut ”ett folk för sitt namn” ur nationerna. Hans inställning förändrades. Han bad om ursäkt för att han inte hade insett vad slags människor vi var. Till allas förvåning var han med vid det offentliga föredraget som systern inbjöd  honom till. Efter det skaffade han sig tidskrifterna vid flera tillfällen på torget. Andra som såg det uppmuntrades att också skaffa sig dem. År 1995 fanns det fyra församlingar i Tinaquillo med sammanlagt 385 förkunnare.

Korn av biblisk sanning gror i Maracay

Du kanske minns att förutom att missionärer sändes till Barquisimeto och Valencia, var det några av dem som anlände år 1950 som sändes till Maracay. Maracay är Venezuelas till storleken femte stad och ligger endast 12 mil sydväst om Caracas. Den ligger på östra sidan om Valenciasjön och är omgiven av berg.

Sedan missionärerna hade anlänt till Maracay blev det möjligt att hålla möten även i den staden. På den tiden utgjordes missionärsgruppen av ogifta bröder. När Leila Proctor, en missionär som var född i Australien, anlände år 1958, fanns det endast en döpt broder i Maracay, även om det var mellan 12 och 20 som var med vid mötena. Det var Keith Glessing, som tillsammans med sin hustru, Joyce, hade utexaminerats från Gileadskolan år 1955. På grund av att det inte fanns så många bröder, behövde systrarna hjälpa till på många olika sätt. Syster Proctor berättar: ”Vi systrar hade punkter på tjänstemötena och hjälpte till med räkenskaperna, litteraturen och tidskrifterna. Efter fem månader på mitt tilldelade distrikt blev jag förordnad att leda ett bokstudium. Till en början var det bara en overksam förkunnare och jag. Mötet hölls i ljuset av ett stearinljus i ett hem med jordgolv. Det dröjde inte länge förrän närvaroantalet steg så mycket att vardagsrummet, köket och pation var fullsatta, och det trots min hemska spanska. Det kunde endast ha berott på Jehovas heliga ande.”

I Maracay har så många visat ett uppriktigt intresse för att lära känna Jehova och tjäna honom att det i början av år 1995 fanns 30 församlingar med sammanlagt 2.839 förkunnare.

 ”Jag skjuter dig om det är sant!”

Bland dem i Maracay som visade intresse var María, Alfredo Cortez’ hustru. Joyce Glessing hade studerat Bibeln med henne i sex månader. En dag kom Alfredo hem och träffade denna gringa, som nordamerikanska kvinnor kallas i Venezuela. Han frågade sin hustru vad det hela rörde sig om. För att förklara sig gav María honom en tidskrift som Joyce hade lämnat till henne. Den innehöll en artikel som handlade om spiritismen och dess samband med rosenkreuzarna. Han läste den med intresse, eftersom han kände till deras läror.

När María berättade för syster Glessing om sin mans intresse för tidskriften, ordnade man med att Joyces man, Keith, skulle besöka Alfredo. Han gjorde det, och ett bibelstudium sattes i gång. Efter endast tre veckor — något för tidigt — inbjöd missionären Alfredo att följa med honom i arbetet från dörr till dörr. Han gjorde det, uppskattade det mycket och fick lämna 16 lösnummer. Utom sig av glädje gick han ut den kvällen tillsammans med några vänner som inte var Jehovas vittnen för att fira sin framgång och drack sig berusad och kom hem klockan tre på morgonen!

Nästa dag kände han sig ångerfull och tänkte: ”Antingen skall jag tjäna Jehova på ett passande sätt eller återgå till min gamla livsstil.” Det var svårt att övertyga honom om att fortsätta sitt bibelstudium. Men så småningom lämnade han sitt tidigare levnadssätt bakom sig och gjorde framsteg hänemot dop år 1959.

Två veckor senare kom en rasande överste, som var gudfar till en av Alfredos döttrar, för att träffa honom, riktade en revolver mot hans bröst och hotade: ”Är det sant det som jag har hört — att du har blivit ett Jehovas vittne? Jag skjuter dig om det är sant!” Alfredo bevarade sitt lugn och bekräftade att det var sant och förklarade varför. I vämjelse stoppade översten ner revolvern och gick därifrån och sade att han inte längre  betraktade sig som flickans gudfar. Alfredo har, tack vare Jehovas ande och sitt nit när det gäller att predika för alla han möter, varit ett redskap i fråga om att hjälpa 89 personer att lära känna sanningen och överlämna sig åt Jehova. Han tjänar för närvarande som äldste i Cabudare i närheten av Barquisimeto. En av sönerna är pionjär med särskilt uppdrag, och dottern Carolina tjänar vid avdelningskontoret tillsammans med sin man.

Var försiktig — det är karneval!

Karnevaler i Venezuela är en tid med fester och maskeraddräkter — men också att spruta och hälla ut vatten! Särskilt barn tar med glädje del i att blöta ner intet ont anande förbipasserande. Det är vanligen inte så förståndigt att bege sig ut på gatorna under dagarna måndag—torsdag under karnevalsveckan.

”Jag lyssnade inte till varningarna”, erkänner Leila Proctor. ”Det första året jag var i Maracay trodde jag att jag skulle kunna leda mina bibelstudier vad som än försiggick. Jag gjorde så men kom till mitt första bibelstudium genomvåt, eftersom någon hade hällt en hink vatten på mig ovanifrån. Halvtorr gick jag till mitt andra bibelstudium, bara för att på vägen bli måltavla för två hinkar fulla med vatten. Jag kom fram dyblöt.” Andra missionärer kan berätta liknande historier.

Leila, som bor i missionärshemmet i Quinta Luz i Caracas, ordnar nu sitt schema lite annorlunda när det är karneval.

”Han hörde min innerliga bön”

När Alfredo Amador var liten, brukade hans far visa honom stjärnhimlen och tala om för honom namnen på några av stjärnbilderna. ”Gud har gjort dem alla”, sade han. Men fadern dog innan sonen var tio år. Alfredo, som då bodde i Turmero i delstaten Aragua, började tvivla på sin religion. I hans ögon var det inte rätt att prästen tog betalt för att frambära böner för de  döda och inte heller att rika kunde få ut sina släktingar ur skärselden fortare än fattiga. Fylld av tvivel blev han insnärjd i alkoholmissbruk, sexuell omoraliskhet, våld och drogmissbruk. När han började skörda konsekvenserna av vad han hade sått, sökte han en utväg. Han kom då ihåg de nätter då han tillsammans med sin far hade tittat upp mot himlen.

”En eftermiddag då jag kände mig fullständigt desperat och hade tårar i ögonen”, berättar han, ”bad jag till Gud att han skulle låta mig lära känna honom. Det verkar som om han hörde min innerliga bön, för redan nästa förmiddag kom två Jehovas vittnen och knackade på dörren. Intressanta samtal följde, men jag gick inte med på att studera Bibeln. Jag ville läsa Bibeln själv, men jag gick med på att komma till Rikets sal. Brodern som besökte mig tog också med mig till en närbelägen sammankomst i Cagua. När jag lyssnade till de olika talen, insåg jag att det här var sanningen. När dopkandidaterna ställde sig upp för att besvara frågorna, gjorde också jag det!”

Alfredo var förvånad över att alla de andra som stod upp befann sig i en viss del av hörsalen, medan han var i en annan del. Men han ställde sig i kön tillsammans med dem som skulle bli döpta. Någon frågade honom då vilken församling han tillhörde. Han visste inte ens att församlingar hade namn! Han upptäckte snart att han inte var riktigt redo för att bli döpt.

Inte långt därefter gifte han sig med den kvinna som han bodde tillsammans med, och med hjälp av ett systematiskt bibelstudium kvalificerade han sig för att ta del i predikandet från dörr till dörr tillsammans med bröderna. År 1975 blev han döpt tillsammans med sin hustru. Han tjänar nu som kristen äldste i Maracay. Han ser fram emot den dag i Guds nya ordning när hans far kommer tillbaka i uppståndelsen. Då kommer han att kunna berätta för sin far att namnet på Skaparen, som han talade om för många år sedan, är Jehova, och han kan då uppmuntra sin far att lära känna Jehova väl.

 Katastrof i Maracay

Den 6 september 1987 är ett datum som länge kommer att bli ihågkommet av dem som bor i Maracayområdet. Skyfallsliknande regn orsakade översvämningar och medförde jordskred som sköljde bort eller fullständigt översvämmade hundratals hem.

Många av de närmare 2.000 förkunnarna i Maracay var med vid en områdessammankomst när katastrofen inträffade. När de kom tillbaka fann de att deras hem och ägodelar hade försvunnit. Mer än 160 människor hade dött; ytterligare hundratals saknades; 30.000 var hemlösa. Även om inget Jehovas vittne hade förlorat livet eller fått allvarliga skador, var sammanlagt 114 vittnen och personer som studerade Bibeln tillsammans med dem hemlösa. De hade inte mer ägodelar än de kläder som de hade på sig.

Bröderna mobiliserade snabbt en effektiv hjälpkommitté och gav överflödande hjälp i form av mat, mediciner, kläder och sängutrustning. Dessa hjälpsändningar kom med lastbil från bekymrade medvittnen i andra städer tills det inte längre fanns något behov. När bröder i ansvarsställning insåg att det fanns mer än tillräckligt för att ta hand om vittnena och dem som studerade tillsammans med dem, gav de också mat och en del kläder till grannar som var i stort behov. Brödernas överväldigande frikostighet och deras villighet att hjälpa till var verkligen trosstärkande.

En påfallande önskan att församlas

Venezuelanerna är av naturen ett folk som umgås mycket med varandra. De älskar att komma tillsammans i stort antal — för att äta en måltid, för en fest, för en utflykt till stranden eller landsbygden. När de kommer in i Jehovas organisation fortsätter denna sida av deras personlighet att vara mycket framträdande. De älskar möten och sammankomster.  För många spelar tid, avstånd, kostnader och olägenheter ingen roll så länge de får vara tillsammans.

När bröderna i januari 1950 gjorde förberedelser för en tvådagars sammankomst i Maracaibo, var många mycket spända på vad som skulle hända. Broder Knorr och Robert Morgan, från världshögkvarteret, skulle närvara. Pedro Morales var besviken därför att den lokala pressen, på grund av kyrkans motstånd, vägrade att ge sammankomsten publicitet. Men när tiden närmade sig då bröderna skulle anlända med flyg, hittade broder Morales på ett annat tillvägagångssätt. Han sade senare: ”Jag ordnade med att alla barnen i församlingen skulle vara ute på flygplatsen, var och en med en bukett färska blommor. Det här väckte naturligtvis tidningsreportrarnas intresse, och de frågade om barnen väntade någon särskild person. Barnen, som hade fått noggranna anvisningar, svarade: ’Ja, och han kommer att hålla ett tal i La Logia Masónica (Frimurarsalen), Calle Urdaneta 6, intill polisstationen.’ När de besökande bröderna anlände tog reportrarna bilder, och upplysningarna om sammankomsten tillsammans med bilderna publicerades i tidningen. Vi fick den publicitet vi ville ha.”

Under två dagar innan det offentliga föredraget skulle hållas annonserade man också varje halvtimme i en lokal radiostation, Ondas del Lago (Vågor på sjön), att föredraget skulle hållas och att det skulle sändas ut via radion. Resultatet blev mycket gynnsamt. Förutom de 132 närvarande vid sammankomsten fanns det ett stort antal radiolyssnare. Det året såg man den största ökningen när det gäller antalet förkunnare som någonsin har ägt rum i Venezuela — 146 procent.

En annan områdessammankomst som många kommer ihåg hölls i tjurfäktningsarenan Nuevo Circo i Caracas den 23—27 januari 1967. Det var den första internationella sammankomsten i Venezuela. Bland de närvarande fanns 515 utländska delegater, däribland medlemmar av Sällskapet  Vakttornets styrelse. Ett nytt inslag i programmet var bibliska dramer. Dyah Yazbek, som hade ansvaret för ett av dem, berättar: ”Dramerna gjorde ett stort intryck på alla, inte bara på grund av nymodigheten och deras budskap, utan också på grund av de besökande delegaternas 500 kameror som knäppte frenetiskt för att föreviga händelsen!” En sådan internationell sammankomst drog till sig uppmärksamhet. Det fanns mindre än 5.000 Jehovas vittnen i Venezuela på den tiden, men det högsta antalet närvarande blev 10.463. De tre följande åren var ökningen av antalet aktiva Jehovas vittnen i landet 13 procent, 14 procent och 19 procent.

Det är inte ovanligt att en intresserad person är med vid en krets- eller områdessammankomst även om han inte har ett regelrätt bibelstudium eller har varit inne i en Rikets sal. Den här önskan att församlas blev belyst på ett mycket tydligt sätt i januari 1988. Don Adams, från högkvarteret i Brooklyn, besökte Venezuela som zontillsyningsman. Man hade hyrt en tjurfäktningsarena i Valencia och gjort anordningar för ett två timmar långt program. Vid den tiden fanns det inte mer än 40.001 förkunnare i hela Venezuela. Men 74.600 var med under programmet — de hade kommit från landets mest avlägsna delar. Somliga hade rest 12 timmar eller mer med buss för att vara med. Och när programmet var slut steg de på sina bussar igen för att resa den 12 timmar långa vägen tillbaka. Men för de leende, glada och tåliga venezuelanska vittnena var det värt ansträngningarna att få vara bland så många av sina andliga bröder och systrar en halv dag.

Budskapet förs till Anderna

Andernas bergskedja når så långt norrut som till Venezuela. De tre största städerna i regionen är Mérida, San Cristóbal och Valera. Människors levnadssätt och inställning är påfallande annorlunda i jämförelse med deras som bor i städerna längs kusten och i de kosmopolitiska områdena.

 Rodney Proctor, som har tjänat som områdestillsyningsman i Anderna, gjorde följande iakttagelse angående människorna som bor där: ”Många gånger behandlas en främling som utlänning fastän han är i sitt eget land. Kyrkan har fortfarande ett starkt grepp, och i allmänhet blir budskapet om Guds kungarike inte så väl mottaget. Några av pionjärerna med särskilt uppdrag erfor att det dröjde ett helt år innan människorna i staden återgäldade hälsningen när pionjärerna hälsade på dem på gatan. Efter två år började somliga studera Bibeln. En skillnad i jämförelse med andra delar av landet är att många tänker: ’Vad skall grannen säga?’ vilket avskräcker dem från att lyssna när vittnena besöker dem.”

I början av 1950-talet besökte Juan Maldonado, en pionjär från Caracas, olika städer i Anderna, stannade några veckor i varje stad och predikade vart han än kom. Mottagandet i San Cristóbal var till en början inte så uppmuntrande. Broder  Maldonado blev arresterad flera gånger på grund av sitt rättframma predikande.

Det fanns emellertid en familj som visade intresse för sanningen, och han studerade Bibeln med dem flera gånger i veckan under sin vistelse. Men släktingar och prästen på orten ansatte familjen till den grad att modern, Angelina Vanegas, inte kunde få tag i tillräckligt med arbete för att försörja familjen.

Sedan Vin och Pearl Chapman hade tjänat som missionärer i Barquisimeto blev de i december 1953 förordnade att tjäna i San Cristóbal. Angelina Vanegas och hennes familj välkomnade dem som en underbar gåva från Jehova och började genast i tjänsten tillsammans med missionärerna. Några månader senare bestämde sig modern för att bli döpt. Badkaret i missionärshemmet var mycket stort, och Angelina var mycket liten, så det var inga problem att hitta en lämplig plats för dopet.

Siesta eller frälsning?

Vin och Pearl Chapman satte i gång ett studium med ett mycket fattigt par: Misael och Edelmira Salas. Edelmira var sträng katolik. Hon berättar: ”Jag var så hängiven att jag vid ett tillfälle när jag var gravid gjorde en barfota pilgrimsfärd från en by till en annan, och sedan kröp jag på knä från kyrkporten till altaret. Allt det här gjorde jag för att uppfylla en ed som jag hade gett Gud. Jag gick sedan barfota hela vägen tillbaka. På grund av detta blev jag sjuk och förlorade barnet.”

När Misaels och Edelmiras nästa barn föddes, hade de börjat studera Bibeln tillsammans med paret Chapman. En dag när flickan var mycket sjuk, bestämde sig Edelmira för att ta henne till sjukhuset. Innan hon gick utövade grannarna påtryckningar på henne för att hon skulle låta barnet bli döpt med det snaraste, för de menade att om barnet dog skulle det förvägras begravning och hamna i limbus. Edelmira bestämde sig för att vara på den säkra sidan, så hon stannade vid kyrkan på vägen till sjukhuset och bad prästen döpa hennes barn.

 ”Jag kom fram vid middagstid, men prästen var inte så road av att bli störd under sin siesta”, påminner hon sig. ”Han sade åt mig att ge mig av och komma tillbaka en annan gång. Jag sade till honom: ’Mitt barn håller på att dö. Är det inte viktigare att frälsa ett barn från limbus än att du har din siesta?’ Motvilligt nedlät han sig till att låta barnet bli döpt, men han skickade sin assistent, en sakristan, att utföra dopet.”

Barnet överlevde, men den här händelsen var en vändpunkt för Edelmira. Nu när hon var fullständigt besviken på kyrkan började hon ta bibelstudierna tillsammans med Jehovas vittnen på allvar. Hon och hennes man flyttade sedan till en stad som heter Colón. Vid den tiden fanns det inte några Jehovas vittnen där. När Casimiro Zyto besökte San Cristóbal som kretstillsyningsman, frågade missionärerna honom om han inte kunde besöka Edelmira. Hon var verkligen tacksam för det besöket! Hon blev döpt vid det tillfället.

Tack vare hennes inledande ansträngningar finns det nu en församling i Colón. Hon hjälpte också till med att sätta i gång verksamheten i El Vigía, sedan familjen flyttat dit, och i den staden finns det nu tre församlingar. Några år senare blev också hennes man och tre döttrar döpta.

Präst uppmuntrar till våld

I en annan liten by i Anderna tjänade Luis Angulo som pionjär. En dag år 1985 hörde han oväsen utanför sitt hus. Han tittade ut och såg till sin förvåning ett bord utanför ytterdörren på vilket det stod en bild av ett ”helgon”. En ilsken folkskara skrek att vittnena skulle ut ur byn, och man hotade att sätta eld på huset. ”Ni får en vecka på er att ge er av!” skrek de.

Broder Angulo berättar: ”Jag kom fram till att det var bäst att gå till polischefen (el prefecto) i staden och få hjälp. Han var sympatisk och fick polisen att hämta dem som stod i spetsen för upploppet. ’Vem har organiserat er att göra det här?’ frågade han dem. De erkände till sist att det var den katolske  prästen. I en predikan under mässan hade han uppmuntrat församlingen att driva ut oss ur byn i tanke att vi hotade byns andliga väl. ’Den prästen är galen!’ utropade polischefen. ’Gå nu hem och lämna vittnena i fred, annars sätter jag er alla i fängelse.’”

Inte långt därefter avslöjades det att prästen var inblandad i bedrägeri, och som så ofta händer i sådana fall blev han helt enkelt förflyttad till ett annat område.

En förändrad person

I grannbyn Pueblo Llano var Alfonso Zerpa en mycket välkänd man. Han var involverad i politik, var alkoholist, använde droger, rökte, var kvinnojägare och skrämde lokalbefolkningen genom att i hög fart köra upp och ner för de båda huvudgatorna på sin motorcykel. Men sedan sanningens säd hade såtts i hans hjärta år 1984 växte den snabbt. Alfonso insåg behovet av att göra stora förändringar och att ta på sig den nya personligheten. — Ef. 4:22—24.

När han första gången kom till ett offentligt föredrag, var han den ende närvarande förutom pionjärerna. ”Var är alla andra?” frågade han. Men det var nog bäst att han var den ende. Han hade så många frågor att pionjärerna fick hålla på till midnatt med att besvara dem med Bibelns hjälp. Sedan dess missade han aldrig ett möte, och hans hustru, Paula, följde med honom till mötena. Han förändrade sin personlighet och redde upp sitt liv och kvalificerade sig så småningom som förkunnare. Det första distriktet han arbetade på var de båda huvudgatorna i Pueblo Llano! Nu när han var artig och snyggt klädd i kostym och slips kunde han avge ett utmärkt vittnesbörd. Han och Alcides Paredes, som Alfonso tagit med sig till mötena och presenterat som sin bäste vän, är nu äldste och tjänar tillsammans med sina familjer i Pueblo Llano-församlingen. Mer än 20 av Paulas släktingar har också fått hjälp att förstå sanningen.

 Till slut har de till synes oövervinnliga barriärerna för tillväxt övervunnits, och år 1995 fanns det tio församlingar i San Cristóbal, sju i Mérida och fyra i Valera. Det finns också många små grupper och församlingar i hela den region som omfattar Anderna.

Det behövs män i Cumaná

Staden Cumaná, huvudstad i delstaten Sucre, är den äldsta spanska staden i Sydamerika. Sanningen predikades för människorna i Cumaná för första gången på ett organiserat sätt i samband med att pionjärer med särskilt uppdrag anlände år 1954. Längre fram kom Rodolfo Vitez och hans hustru, Bessie, som var missionärer, för att hjälpa till. Med tiden blev Rodolfo förordnad som kretstillsyningsman — men innan dess hade de hunnit hyra en liten lokal, städa och måla den och förse den med några övergivna gamla bänkar från ett basebollstadion. Nu när de hade någonstans att samlas ökade närvaroantalet snabbt. Men det var nästan bara kvinnor och barn som kom.

Penny Gavette och Goldie Romocean hade förordnats till missionärsgruppen i Cumaná, och de minns att när broder Vitez hade gett sig av för att tjäna som kretstillsyningsman, fanns det inga män som kunde ta ledningen. Männen ville helt enkelt inte studera eller komma till mötena. Penny berättar: ”De brukade säga till oss: ’Vi tycker inte om er religion. Den tillåter inte att vi dricker oss fulla och har andra kvinnor. Vår religion låter oss göra som vi vill.’ Till och med när det var 70 eller 80 närvarande, fanns det endast fem eller sex män, så vi systrar var fortfarande tvungna att då och då leda möten.”

Men så småningom började män vara med vid mötena och gjorde sådana framsteg att de kunde anförtros ansvar i församlingen. Snart var deras lilla Rikets sal fylld till bristningsgränsen. Dålig ventilation och trängsel hindrade inte människor från att komma. Även om missionärerna tyckte att Rikets sal  under mötestid var som en bastu, fick kärleken till sanningen åhörarna att sitta och lyssna i två timmar. Med tiden gav Jehova nya möjligheter, och en ny Rikets sal byggdes.

Verket i Cumaná har fortsatt att växa. År 1995 fanns det 17 blomstrande församlingar med ett sammanlagt antal om 1.032 förkunnare av de goda nyheterna.

Hon följde i sin systers fotspår

När Penny Gavette lämnade sitt hem i Kalifornien för att gå igenom Gileadskolan år 1949 var hennes syster Eloise bara fem år. Pennys val i livet gjorde stort intryck på Eloise. Hon minns att hon tänkte: ”När jag blir stor vill jag också bli missionär.” Båda två gladdes mycket när Eloise år 1971 utexaminerades från Gilead och blev förordnad som Pennys missionärskamrat i Cumaná.

Eloise, som nu är gift med områdestillsyningsmannen Rodney Proctor, erinrar sig det stora distrikt som hon och Penny täckte. ”Sedan min syster och jag hade arbetat i Cumaná i två år, bestämde vi oss för att vi skulle inrikta oss på några av de mindre städerna”, berättar hon. ”Vi fick tillstånd av avdelningskontoret att bearbeta städerna Cumanacoa och Marigüitar, och vi tillbringade hela dagar och veckoslut där. Det var mycket varmt, och vart vi än skulle var vi tvungna att gå. På båda orterna bildades grupper.”

Goda nyheter når städer vid gränsen

I den östra delen av landet övergår de jämna, skogbeklädda kullarna söder om floden Orinoco i högplatåer norr om gränsen till Brasilien. Det är imponerande högplatåer av sandsten som är upp till 2.700 meter höga. Detta glest befolkade område är Venezuelas rikaste guld- och diamantkälla. Men i de små städerna i det här området söker man efter skatter av ett annat slag. Det är andliga skatter, ”alla nationernas åtråvärda ting”. — Hagg. 2:7.

 År 1958 flög en grupp om fem Jehovas vittnen till det här området i ett litet flygplan. De lämnade hundratals lösnummer till den indianska befolkningen. Närmare 20 år senare, när den resande tillsyningsmannen Alberto González reste till Santa Elena tillsammans med en grupp bröder från Puerto Ordaz, lämnades 1.000 lösnummer. Det fanns ingen elektricitet i staden på den tiden, men en man lånade dem en generator, så att de kunde visa diabilder för en åhörarskara på 500 personer, vilka gladdes över att få se bilderna. År 1987 anlände två pionjärer med särskilt uppdrag, Rodrigo och Adriana Anaya, från Caracas.

De religiösa grupper som tidigare hade begett sig till dessa områden hade lagt en grund som vittnena sedan har byggt vidare på. Katoliker och adventister har lärt indianerna att tala och läsa spanska. De förde också med sig Valeras bibelöversättning, som genomgående använder Guds namn, Jehová.

Några av indianerna insåg dock att katolska kyrkan inte hade varit ärlig i fråga om att lära dem vad som står i Bibeln. En indiansk kvinna, till exempel, utropade när hon fick veta Guds syn på helgonbilder: ”Kan ni tänka er att de sade att det var orätt att tillbe solen och att indianska bilder är falska — och så är katolska kyrkans egna bilder misshagliga för Gud! Jag skulle vilja gå ner till kyrkan och slå prästen med en käpp därför att han har fört mig bakom ljuset under så lång tid!” Hon avråddes från att göra det, men hon gav uttryck åt sina känslor inför många invånare i området.

Indianerna i den här södra delen av delstaten Bolívar älskar vår litteratur. Eftersom de älskar naturen, tilltalas de särskilt av fyrfärgsbilderna av Guds skapelser. Det är intressant att få bevittna hur de tar emot litteraturen. Indianen tar boken i sina händer, känner på den, luktar på den, slår upp den, tar ett djupt andetag för varje färgbild och mumlar uppskattande kommentarer på språket pemón. Ibland är de så ivriga att de  tar upp litteratur ur pionjärens portfölj och börjar dela ut den till familjemedlemmarna. Lokalbefolkningen är mycket gästfri, och människor vill ofta bjuda dem som kommer med Rikets budskap till dem på mat.

När Åminnelsen firades för första gången efter det att pionjärerna hade anlänt var 80 närvarande. Nu finns det en församling där. Men djupt inrotade indianska traditioner har gjort att framåtskridandet har gått långsamt.

Villigt gensvar i Amazonas

Den sydligaste delen av Venezuela når in i Amazonområdet. Nära gränsen till Colombia ligger den lilla staden Puerto Ayacucho. Den är omgiven av orörd djungel med fascinerande djurliv och talrika vattenfall.

År 1970 besökte kretstillsyningsmannen Willard Anderson Puerto Ayacucho, när det inte fanns mer än sju förkunnare där. Han fann utmärkt gensvar på distriktet — en förmiddag lämnade han 42 böcker. Gruppen satte optimistiskt ut omkring 20 stolar för en diabildsvisning, men föreställ dig deras förvåning och glädje när 222 personer kom! Det finns nu en blomstrande församling i Puerto Ayacucho som består av mer än 80 förkunnare av Guds kungarike.

Guajiroindianer i Zulia

I Venezuelas västligaste delar ligger delstaten Zulia. Urinnevånarna i detta område är guajiroindianer. På vissa platser, till exempel La Boquita, bor de i hus som är gjorda av vävda vassmattor och är byggda på pålar. Deras seder och dräkter är färgstarka. Männen sitter med bara ben på hästryggen. Kvinnorna bär långa, mångfärgade, tältliknande dräkter, och deras sandaler har stora ulltofsar.

Bland dessa guajiroindianer finner man fårlika människor. Deras första reaktion på Bibelns budskap är ofta något reserverad  på grund av att religiösa grupper från kristenheten har utnyttjat dem. Men somliga reagerar positivt.

Missionären Frank Larson tog med sig en av Sällskapets filmer till guajiroindianerna. Den annonserade tiden för filmvisningen var klockan 19.00, men ingen kom. Men sedan han hade spelat en sprucken skiva med populär kom 260 personer, och de uppskattade filmen mycket. Vid ett annat tillfälle samlades mer än 600 för att höra ett tal av kretstillsyningsmannen, Mario Iaizzo.

Invandrare som nitiskt delar med sig av Bibelns sanning

I Venezuela är var sjätte invånare född i ett annat land. Särskilt under 1950-talet kom det ett stort antal invandrare från Portugal, Italien, Spanien och de arabiska länderna. De kom ofta mycket fattiga, men under årens lopp har många byggt upp en blomstrande affärsrörelse. De är mycket hårt arbetande människor — deras liv är fyllt av bekymmer för materiella intressen. Det är därför oftast svårt att nå dem med budskapet om Guds kungarike. Det finns naturligtvis också invandrare från andra sydamerikanska länder, speciellt Colombia.

Vilius Tumas var ett av de Jehovas vittnen i Venezuela som tjänade Jehova i många år. Han blev döpt i Litauen år 1923. Broder Tumas hade överlevt Hitlerregimens mörka dagar i Europa och hade flyttat till Venezuela efter andra världskriget. Ända till sin död år 1993 var han ett fint exempel på trogen tjänst för sina bröder i staden La Victoria, där han tjänade som församlingsäldste.

Remigio Afonso, som är född på Kanarieöarna, tjänar som resande tillsyningsman i Venezuela. Han har tagit kontakt med andra invandrare. Han har funnit att även om några i en familj inte är intresserade, kan andra i samma familj vara ivriga att få höra Bibelns sanning. Ett arabisktalande par som hade en  affärsrörelse i Cumaná ville inte lyssna, men deras dotter ville det. ”Hon frågade mig om jag kunde ta med mig en bibel”, berättar Remigio. ”Jag lovade att göra det, men hon undrade om jag kunde hålla mitt ord. Vi bestämde dag och klockslag, och jag var särskilt noga med att komma i tid, vilket gjorde intryck på henne. Hon skaffade sig såväl ett exemplar av Bibeln som boken Sanningen som leder till evigt liv, och vi avtalade om att en syster skulle fortsätta studiet som jag hade satt i gång.

Strax därefter, när jag besökte en församling i Güiria, såg jag en man som satt i dörröppningen till en affär mitt emot Rikets sal och läste en bok med gröna pärmar. Han gjorde tecken åt mig att jag skulle komma. Han talade arabiska och frågade mig om boken som han läste var en av våra. Den var på arabiska, men jag kunde berätta för honom att det var boken ’Låt Gud vara sannfärdig’. Han berättade att han hade fått den som gåva i sitt hemland och att han aldrig skulle låna ut den eller sälja den till någon! Sedan jag hade försäkrat mig om att han också läste spanska, erbjöd jag honom boken Sanningen som leder till evigt liv, som han med glädje tog emot, och vi började studera tillsammans i den. Han kom till tre möten den veckan och svarade till och med på Vakttornsstudiet.”

Vid områdessammankomsten i Maracay, två år senare, hälsade en man med portfölj på broder Afonso och frågade honom om han kände igen honom. ”Jag är mannen från Güiria”, förklarade han. ”Jag är döpt och leder nu tre bibelstudier på egen hand.” Vid en områdessammankomst i Colombia följande år, sedan broder Afonso hade haft en punkt på programmet, kom en ung kvinna fram till honom med glädjetårar i ögonen och presenterade sig som flickan som han  hade predikat för i Cumaná. Hon berättade att hon också var ett döpt Jehovas vittne. Vilken glädje sådana erfarenheter medför!

Ett annat exempel på en som kom från ett annat land och slog sig ner i Venezuela och där har bevittnat hur predikoarbetet har gått framåt är Dyah Yazbek. Han minns hur han predikade tillsammans med sina föräldrar, bröder och systrar i byar och städer i Libanon, där hans far hade fått sanningen på 1930-talet. Det var ett hårt slag för familjen Yazbek när fadern, Michel, dog två månader efter det att de hade anlänt till Venezuela, men Dyah berättar: ”Mor och vi barn fortsatte i sanningen och var med vid mötena i Caracas Norra församling. Jag döptes när jag var 16 år, och jag började som pionjär.” Ekonomiska förändringar i hemmet ledde till att han måste avbryta sin pionjärtjänst efter bara tre år. Men efter 28 års förvärvsarbete i bankvärlden tyckte han att han var i en sådan ställning att han kunde säga upp sig utan att det medförde negativa verkningar för hans hustru, deras tre barn och hans mor, som bor tillsammans med dem. Han blev återigen pionjär. Broder Yazbek tjänar nu som medlem av avdelningskontorets kommitté. När han ser tillbaka närmare 40 år minns han områdessammankomsten i Venezuela år 1956. Det var första gången som närvaroantalet översteg ett tusen. ”Nu”, säger han, ”överstiger det totala närvaroantalet vid områdessammankomsterna ett hundra tusen.”

Resande tillsyningsmän till hjälp

Under senare delen av 1940-talet, när Donald Baxter var ensam på avdelningskontoret och det fanns endast sex eller sju församlingar i hela landet, brukade broder Baxter själv besöka dessa grupper när han fick möjlighet till det.

Men när den 21-årige Rubén Araujo kom tillbaka från Gilead år 1951, blev han förordnad att besöka församlingarna och de isolerade grupperna i hela landet. Det året steg antalet  församlingar till 12. Eftersom Rubén inte hade någon bil, reste han, när han skulle besöka avlägsna platser, med buss eller taxi och ibland med flygplan eller en liten båt (chalanas).

Han minns fortfarande ett besök som han gjorde hos en prenumerant på Vakttornet i närheten av Rubio i delstaten Táchira, nära gränsen till Colombia. Ägaren till gården sade att han var schweizare och inte kunde läsa spanska. ”Men du kan tala med min hustru, för hon tycker om Bibeln”, sade han. ”Sedan jag hade talat med hustrun”, berättar Rubén, ”kallade hon på sin mor, en 81-årig kvinna. När hon såg böckerna som jag hade, frågade hon om mitt arbete hade något samband med boken Den gudomliga tidsåldersplanen. Hennes ögon tindrade, och hon blev ivrig. Hon sade: ’Ni menar alltså att ni känner till Rutherford?’ Hennes dotter tolkade åt henne, eftersom den gamla kvinnan talade enbart tyska. Hon sade att hon hade läst boken om och om igen ända sedan hon hade fått den år 1920. Hon hade också sett ’Skapelsedramat i bilder’ och hade hört föredraget ’Millioner som nu leva skola aldrig dö!’ När hon tolv år tidigare hade flyttat till Venezuela från Schweiz, hade hon förlorat kontakten med Jehovas vittnen. ’Jag har saknat er otroligt mycket’, sade hon. Hon gav uttryck åt sin glädje genom att sjunga en av Rikets sånger på tyska, och jag sjöng glatt med i samma sång på spanska. Vi sjöng med glädjetårar i ögonen.”

Keith och Lois West, som hade utexaminerats från Gileadskolans 19:e klass, tog del i kretstjänsten i 15 år. Det var inte alltid lätta förhållanden som de fick utstå. Besöket i Monte Oscuro i delstaten Portuguesa är ett typiskt exempel på detta. Keith berättar: ”På grund av att det hade regnat häftigt kvällen före, kunde vi inte köra med bilen den sträcka som vi hade tänkt oss, så vi lämnade bilen och gick fram till floden. Sedan tog vi av oss skorna och vadade motströms i floden, och därefter var vi tvungna att klättra upp för berget för att komma  till församlingens lilla Rikets sal. Det fanns inte en människa så långt ögat kunde nå. Men den broder som hade följt med oss sade: ’Var inte oroliga. De är snart här.’ Han började genast slå på en metallfälg, och till sist kom omkring 40 personer. Jag höll mitt tal — även om jag var våt och hade smutsiga byxor. Det verkar som om det var kombinationen av den kalla floden, den svettiga klättringen upp till Rikets sal och att jag hade våta byxor på mig när jag höll talet som resulterade i en smärtsam muskelsjukdom. En tid därefter behövde jag hjälp att komma upp på och ner från podiet i Rikets sal, och jag var tvungen att vila ofta när jag var ute och predikade.”

De skiftande bostadsförhållandena är ofta en utmaning för resande tillsyningsmän. Många gånger finns det inget rinnande vatten. Korrugerad takplåt bidrar till att rumstemperaturen är mellan 30 och 40 grader. Det är ovanligt med rutor i fönstren och dörrar i dörröppningarna, så rummet — och ibland sängen — får man dela med djuren och insekterna på orten. Den lediga, öppna och sällskapliga livsstil som venezuelanska familjer har kräver ibland att utlänningar som är vana vid mer privatliv måste anpassa sig. Men venezuelanernas vänlighet och gästfrihet är enastående, och uttrycket ”Usted está en su casa” (Känn dig som hemma) är en del av det välkomnande som en resande tillsyningsman får när han anländer.

Sällskapets filmer och diabilder har visats av resande tillsyningsmän över hela Venezuela. Det venezuelanska folket älskar att gå på bio. Kretstillsyningsmannen kan därför alltid räkna med att ha en stor publik. Människor sitter på golvet, står upp eller sticker in huvudet genom ett fönster. En intresserad person vitmålade tjänstvilligt ena sidan av sitt hus så att den kunde tjäna som filmduk. I en liten by bland bergen i närheten av Carúpano tillhandahöll en vänlig butiksägare elström från sitt elaggregat (den enda strömkälla som fanns att tillgå inom en radie på flera kilometer) och dessutom en plats  där man kunde visa filmen, nämligen sin tuppfäktningsarena. Han sköt sedan i väg några raketer, så att människorna som bodde uppe i bergen skulle komma ner. Det kom 85, många ridande på sin åsna. Det var en annorlunda drive-in-bio!

Gladys Guerrero i Maracaibo har ett hjärta som slår extra för resande tillsyningsmän och deras hustrur. När Nancy Baxter, vars man var resande tillsyningsman, en dag gick i förkunnartjänsten tillsammans med unga Gladys i staden Punto Fijo, lade hon märke till att Gladys hade ett talfel. Gladys förklarade att det var något som hon hade ärvt från sin fars sida. Hon hade fått utså mycket förlöjligande på grund av talfelet, men hon hade inte kunnat bli av med det. Hon blev djupt rörd när syster Baxter ägnade tid åt att lära henne hur man uttalar vissa ord rätt och hur man övar uttalet av dem. ”Hennes tålamod gav resultat”, säger Gladys. ”Nu kan jag tala väl.” Andra bidrog också till Gladys’ andliga tillväxt.

Pionjärer som förtröstar på Jehova

För närvarande finns det mer än 11.000 pionjärer i Venezuela. Många har börjat som en följd av kärleksfull uppmuntran från andra heltidstjänare.

Pedro Barreto fick sådan uppmuntran. År 1954 erbjöd landstjänaren honom att börja som pionjär med särskilt uppdrag tillsammans med tre andra pojkar. Pedro var 18 år och var den äldste av pojkarna. Vad skulle han göra? ”Jag var ung och oerfaren, och jag visste inte hur man tvättar eller stryker kläder. Faktum är att jag knappt visste hur jag skulle tvätta mig själv!” skrattar Pedro. Han hade blivit döpt året dessförinnan. Sedan Pedro hade talat med landstjänaren i ungefär en timme, fattade han sitt beslut. De fyra pojkarna förordnades att tjäna i Trujillo, huvudstaden i delstaten med samma namn. Invånarna var, särskilt på den tiden, traditionsbundna och mycket religiösa. De fyra pionjärerna gjorde mycket av grundarbetet i staden. Några av dem som de predikade för var  invånare med en mera framskjuten ställning, däribland chefen för postkontoret och domaren i Trujillo.

En dag när de fyra pionjärerna var på torget stötte de på en katolsk präst som var mycket känd i Venezuela för sina svidande, nedsättande och felaktiga artiklar i landets tidningar angående Jehovas vittnen. En folkskara samlades, och prästen uppmanade dem att inte lyssna till vad pojkarna hade att säga, därför att de, enligt honom, störde friden i staden och oroade alla. Han uppmanade folkskaran att komma ihåg att folkets tro tillhörde katolska kyrkan. ”I förvirringen och sorlet”, berättar Pedro, ”sade prästen hotfulla saker till mig med låg röst och använde fula ord. Jag sade därför högt till folkskaran: ’Hörde ni vad prästen just sade? ... Och han skall vara präst!’ Jag upprepade något av det som han hade sagt till mig. Han väste till: ’Försvinn, annars sparkar jag bort er härifrån.’ Jag sade till honom att han inte skulle behöva använda sina fötter. Vi skall gå.”

Den här händelsen fick domaren, som nämndes tidigare, höra talas om. Han berömde pionjärerna och sade att han verkligen uppskattade det arbete de utförde. Sanningens budskap som förkunnades av de här fyra modiga ungdomarna slog rot i Trujillo, och år 1995 fanns det två församlingar i den staden och dessutom församlingar och grupper i de flesta kringliggande städer och byar.

Arminda López, Pedros syster, minns hur Jehova i slutet av 1950-talet, när hon var pionjär i San Fernando de Apure tillsammans med tre andra systrar, alltid försåg dem med livets nödtorft, alldeles som han lovar att göra med dem som söker hans kungarikes intressen först. (Matt. 6:33) En månad kom deras månatliga bidrag som pionjärer med särskilt uppdrag inte när de hade väntat sig det, och de hade inga pengar. Skafferiet var tomt. För att glömma sina kurrande magar bestämde de sig för att gå och lägga sig tidigt. Klockan 22.00  hörde de att någon knackade på dörren. När de tittade ut genom fönstret, såg de en man som de studerade Bibeln med. Han bad om ursäkt för att han kom så sent, och han berättade att han just hade kommit hem från en resa och hade tagit med sig något som han trodde att de skulle kunna använda — en korg full med frukt, grönsaker och andra specerier! Alla tankar på att sova hade försvunnit, och plötsligt var det full aktivitet i köket. ”Det måste ha varit Jehova som fick mannen att komma den kvällen”, säger Arminda, ”eftersom vi skulle studera med honom dagen därpå och han lätt skulle ha kunnat vänta med att ge oss korgen till dess.” Arminda tjänar fortfarande som reguljär pionjär, nu i Cabimas.

Nästan inga problem verkar vara för stora för dessa nitiska pionjärer. Ålder, dålig hälsa eller en familjemedlem som är motståndare behöver inte nödvändigtvis vara ett oöverstigligt hinder. Även om ungdomar är starkt representerade i pionjärernas led — i början av år 1995 fanns det 55 reguljära pionjärer som var mellan 12 och 15 år — har de ingalunda monopol på denna form av tjänst. Många systrar vars män inte är Jehovas vittnen stiger upp tidigt varje morgon för att förbereda måltider och ta hand om barnen och hushållssysslorna, så att de varje dag kan träffa samman med de andra förkunnarna och gå ut i tjänsten på fältet och leda bibelstudier — utan att försumma sina förpliktelser som hustru.

Även gifta bröder med familjer har kunnat rationalisera sina aktiviteter och med framgång vara pionjärer. David González började som pionjär år 1968 när han var ung och ogift. Senare tjänade han och hans hustru, Blanca, som pionjärer med särskilt uppdrag tills de fick barn. Nu är såväl han som hans hustru och en dotter reguljära pionjärer. Förutom att han axlar ansvar för sina tre barn, är han äldste och tjänar regelbundet som tillfällig kretstillsyningsman. Hur är det möjligt? Han säger att det har varit möjligt för honom genom att  han har offrat onödiga materiella ting och att han har haft ett bra schema. Han har också sin hustrus fulla stöd.

Sedan finns det äldre som har fått ändrade omständigheter och nu kan tänka sig att bli pionjärer. Till dem hör de vars barn har vuxit upp och de som har blivit pensionerade. Somliga har kommit i en liknande situation som Elisabeth Fassbender. Elisabeth föddes år 1914 och blev döpt i Tyskland efter andra världskriget strax innan hon, tillsammans med sin icke troende man, flyttade till Venezuela år 1953. I 32 år uthärdade hon bittert motstånd tills hennes man dog år 1982. Vid 72 års ålder, när det inte fanns något som hindrade henne från att tjäna Jehova mera helt och fullt, förverkligade hon sin önskan sedan lång tid tillbaka att bli reguljär pionjär.

En omständighet som utan tvivel bidrar till den framgångsrika pionjärandan i Venezuela är den allmänna avsaknaden av ett materialistiskt levnadssätt bland flertalet bröder. De flesta av dem är inte fångade i det ständiga jagandet efter lyxartiklar till hemmet eller önskan att tjäna pengar till dyrbara semestrar. Fria från sådana extra ekonomiska åtaganden finner många bland Jehovas folk att pionjärtjänstens privilegier är inom räckhåll för dem.

Ett fruktbärande fält bearbetas

Venezuelanerna är i stort sett ett tolerant folk. I allmänhet respekterar de Bibeln, och det är ytterst sällan man träffar någon som påstår sig inte tro på Gud. Katolska kyrkans mångåriga järngrepp har avtagit, och många uppriktiga men olyckliga kyrkomedlemmar söker överallt för att tillfredsställa sina andliga behov. Kyrkans inblandning i politiken och enskilda  prästers orätta handlande, vilket då och då kommer fram i ljuset, ökar knappast förtroendet för kyrkan.

Alla de här faktorerna bidrar utan tvivel till att det är förhållandevis lätt att sätta i gång bibelstudier. I augusti 1995 ledde de 71.709 vittnena för Jehova i Venezuela mer än 110.000 bibelstudier i hem. För en förkunnare som predikar regelbundet och samvetsgrant följer upp visat intresse är det inte svårt att sätta i gång produktiva bibelstudier. I allmänhet är de som studerar tillsammans med vittnena med vid mötena och gör snabbt förändringar för att anpassa sig efter Jehovas rättmätiga krav.

År 1936 fanns det bara två aktiva förkunnare av de goda nyheterna i Venezuela. År 1980 var antalet förkunnare 15.025. Femton år senare översteg det sammanlagda antalet Rikets förkunnare 71.000. År 1980 fanns det bara 186 församlingar i hela landet. Nu finns det 937. Och antalet av dem som älskar och tjänar Jehova fortsätter att öka.

En tid att bygga

På grund av den anmärkningsvärda ökningen av antalet förkunnare de senaste åren är det många Rikets salar som inte har tillräckligt med utrymme för alla som kommer till mötena. Fastighetspriserna är höga, särskilt i de centrala delarna av städerna. I Caracas finns det för närvarande 140 församlingar, och marken är dyr. Det är därför inte ovanligt att upp till fem stora församlingar med många närvarande delar samma lokal. På söndagarna utgör det ett intressant skådespel för grannarna när den ena församlingen avlöser den andra och det blir ett långvarigt handskakande och kyssande när bröderna och systrarna hälsar på varandra. Många måste stå under mötena, och ventilationen är ofta otillräcklig. Det finns ett akut behov av fler Rikets salar, och med hjälp av en central Riketssalsfond i Venezuela har man försökt fylla det här behovet.

 Trots brödernas begränsade tillgångar gjorde deras frikostiga gensvar det möjligt för dem att bygga Venezuelas första sammankomsthall i Cúa i delstaten Miranda. Dyah Yazbek, som tjänade i byggkommittén, berättar: ”Byggandet av sammankomsthallen i Cúa stötte på en del problem. Efter första året, när stommen var rest och mer arbete väntade, var pengarna slut. Den 12 oktober 1982 träffade vi samman med äldstebröderna och de biträdande tjänarna och presenterade situationen för dem och bad var och en av dem att undersöka hur mycket bröderna i församlingarna kunde ge. Till vår förvåning resulterade det i att man tre månader senare hade 1,5 miljoner bolívares — en ansenlig summa på den tiden. Detta gjorde det möjligt att avsluta projektet — med bland annat luftkonditionering och bekväma stolar. Sammankomsthallen har visat sig vara en verklig välsignelse för de 11 kretsar som för närvarande använder den.” Nu finns det två sammankomsthallar i Venezuela — den andra ligger i Campo Elías i delstaten Yaracuy.

Större avdelningskontor

En kommitté på sex mogna bröder administrerar nu den verksamhet som avdelningskontoret ansvarar för. De är Teodoro Griesinger, Keith West, Stefan Johansson (samordnare för avdelningskontorets kommitté), Eduardo Blackwood (pionjär med särskilt uppdrag), Dyah Yazbek (reguljär pionjär och familjefar) och Rafael Pérez.

Allteftersom verksamheten på fältet har vuxit, har det också blivit nödvändigt att utvidga avdelningskontoret. När bröderna Knorr och Henschel besökte Venezuela i november 1953, sade broder Knorr att det skulle vara bra om Sällskapet köpte en egen fastighet som skulle fungera som missionärshem och avdelningskontor. Man fann ett nytt tvåvåningshus i det lugna bostadsområdet Las Acacias i Caracas. Avdelningskontoret och missionärerna flyttade in i Quinta  Luz i september 1954, och avdelningskontoret verkade där i 22 år.

När antalet Rikets förkunnare hade vuxit till mer än 13.000, flyttade avdelningskontoret till nya fastigheter — den här gången i den närbelägna staden La Victoria i delstaten Aragua. Detta nya byggnadskomplex föreföll vara enormt i jämförelse med det tidigare avdelningskontoret, och somliga hade svårt att tänka sig att det skulle komma att användas fullt ut. Men år 1985 blev en ny del färdig och överlämnad därför att den tidigare delen redan var för liten.

Några år därefter hade avdelningskontoret blivit för litet. År 1989 köpte man 14 hektar förstklassig mark för att bygga ett nytt avdelningskontor på. Det förberedande arbetet har redan gjorts, och man hoppas att det nya avdelningskontoret kommer att bli färdigt i en nära framtid.

”Vemhelst som törstar, han må komma”

När aposteln Johannes närmade sig slutet på skrivandet av Uppenbarelseboken, såg Jesus Kristus till att han skrev följande: ”Anden och bruden säger beständigt: ’Kom!’ Och vemhelst som hör, han må säga: ’Kom!’ Och vemhelst som törstar, han må komma; var och en som vill, han må fritt ta av livets vatten.” (Upp. 22:17) Den här underbara inbjudan har framförts till människor i Venezuela i omkring 70 år. Med större intensitet än någonsin når den till alla delar av landet — och det med goda resultat.

Den ökande brottsligheten har inte slagit ner takten på arbetet. I stort sett alla hus och lägenheter har järngaller över ytterdörren, och ibland finns det en tjock kedja eller ett stort hänglås. Det finns en ständig risk att bli rånad, till och med mitt på ljusa dagen. Caraqueños (invånarna i Caracas) är särskilt noga med att inte ha guldsmycken eller dyrbara klockor på sig när de går på gatan. Oförsiktiga turister är ofta utsatta för rånare. När våra bröder predikar i fattigare stadsområden,  måste de vara mycket försiktiga. Jehovas vittnen är i allmänhet respekterade. Hela grupper av förkunnare har emellertid blivit rånade under pistolhot och har fått lämna ifrån sig klockor, pengar och smycken. Våra bröder i dessa farliga områden förblir dock nitiska, och ett grundligt vittnesbörd blir avgivet.

Det tålmodiga och ihärdiga förkunnandet av de goda nyheterna har varit till nytta för människor av alla slag. I Maracaibo hade en ingenjör och hans familj bestämt avvisat alla ansträngningar från sina vänliga grannar, som är Jehovas vittnen, att samtala med dem om Bibeln, och i 14 år hade samtalen mellan de båda familjerna bara bestått av artiga hälsningsfraser. En dag år 1986 talade vittnenas femårige son med grannens lilla flicka över staketet. Det sista pojken sade var: ”Om min pappa ger din pappa Skapelseboken, så kan han få se att det är Jehova som har gjort oss.” Nästa förmiddag kände fadern på sig att Jehova kanske ville att han återigen skulle försöka nå sina grannar, så han gick till grannarna och berättade om barnens samtal. ”Så på min sons vägnar”, sade han, ”vill jag att ni tar emot Skapelseboken som en gåva.” Till broderns förvåning kom paret till vittnenas hem två dagar senare och bad om ursäkt för sin tidigare omedgörliga inställning, och de uttryckte uppskattning av den fina boken. Ett bibelstudium sattes i gång, och nu är paret och deras båda äldre barn överlämnade och döpta Jehovas vittnen.

I Barquisimeto hade Ana alltid avfärdat Jehovas vittnen när de kom till hennes dörr. Hon var djupt engagerad i María Lionza-kulten, och hon tog del i spiritistiska förehavanden. Men hon längtade efter att bli fri från dessa ting som höll henne i slaveri. Hon bad Gud hjälpa henne att förändra sitt levnadssätt. Inte långt därefter knackade ett Jehovas vittne, Esther Germanos, på hennes dörr. Ana kunde inte låta bli att fundera över om det fanns ett samband mellan hennes bön och vittnets besök. Hon gick med på att regelbundet  studera Bibeln och började vara med vid mötena. Hon uppmanade snart sina omoraliska hyresgäster att flytta, rensade ut ur sitt hus alla föremål som hade samband med spiritism, överlämnade sig åt Jehova år 1986 och upplevde till slut den frihet som endast sanningen kan ge!

Hernán hade tillhört en grupp som utförde spiritistiska riter, betraktade sexuell omoraliskhet som acceptabelt och använde ansenliga mängder alkohol under religiösa riter för att ”styrka anden”, enligt vad de sade. När han första gången gick till Rikets sal, lyssnade han till det som sades och gick sedan raka vägen till sin kyrka och höll ett liknande framförande. Men sedan han hade varit med vid en sammankomst, tog han det som han fick lära sig på större allvar. När han en söndag år 1981 kom till kyrkan, upptäckte han att en som de kallade den andliga modern hade fradga i munnen. De andra sade till honom att hon var besatt av Satan, Djävulen. Han gick aldrig mer tillbaka. Året därpå blev han döpt som ett Jehovas vittne. Han, hans hustru och deras äldste son är nu reguljära pionjärer.

Familjen Martínez stod på randen till att splittras. Det var ständiga hot om skilsmässa. Barnen använde situationen till sin egen fördel. I ett desperat sökande efter tröst letade hustrun rätt på ett Jehovas vittne som tidigare hade talat med henne om Bibeln, och ett studium sattes i gång utan att hennes man visste om det. Samtidigt vittnade mannens sekreterare för honom på arbetet, och man bestämde att en av äldstebröderna skulle studera med honom. Det dröjde inte länge förrän han bestämde sig för att dela med sig av det som han hade lärt sig vid sina bibelstudier till sin hustru. Vilken överraskning det var för honom att få veta att hon också studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen och var med vid möten i en annan Rikets sal! Från den stunden har gemensamma bibelstudier och mötesbesök blivit en regelbunden del av deras  familjeliv. Familjens medlemmar, som var på väg att gå åt skilda håll, tjänar nu Jehova lyckligt tillsammans.

Beatriz hade i hela sitt liv drömt om att förstå Bibeln. Hon gifte sig, och tillsammans med sin man flyttade hon till Caracas, där de blev en del av societeten. I huvudstaden blev hon vän med en gammal man som hade lämnat prästämbetet, eftersom han inte kunde instämma med kyrkans grundläggande läror. Vid ett tillfälle sade han: ”Det enda giltiga dopet är fullständig nedsänkning, vilket Jehovas vittnen praktiserar.” Flera år senare, när Beatriz hade skilt sig från sin man, ställdes hon inför ett svårt personligt problem. Eftersom hon kände sig desperat, bad hon till Gud. Särskilt en natt — den 26 december 1984 — tillbringade hon flera timmar i bön. Följande förmiddag ringde det på dörrklockan. Irriterat kikade hon genom tittögat i dörren och såg två personer med bokväskor. Eftersom hon var upprörd därför att hon hade blivit störd, ropade hon genom dörren som om hon var hembiträdet: ”Frun är inte hemma, och jag kan inte öppna.” Innan paret gick stoppade de in en löpsedel under dörren. Beatriz plockade upp den. ”Lär känna din bibel”, stod det. Hon erinrade sig det som den före detta prästen hade sagt. Kunde de här besökarna vara de människor som han hade talat om — Jehovas vittnen? Kunde deras besök ha något samband med hennes böner som hon hade bett föregående natt? Hon öppnade dörren, men de hade gått. Hon kallade på dem i trappan, bad om ursäkt för sin första reaktion och bjöd in dem. Ett bibelstudium sattes genast i gång, och någon tid senare blev Beatriz döpt som ett kristet vittne för Jehova. Beatriz är lycklig över att hennes önskan som hon har haft ända sedan hon var liten har uppfyllts, och hon använder nu en stor del av sin tid till att hjälpa andra att lära känna sin bibel.

Med Jehovas välsignelse växer församlingarna snabbt. Våra Rikets salar är fyllda till bristningsgränsen. Nya församlingar bildas. Antalet Rikets förkunnare ökar snabbt, och det gör  också antalet heltidstjänare. Det stora antalet närvarande vid Åminnelsen och sammankomsterna visar att många fler kommer att förena sig med oss i att tillbe Jehova före slutet på denna tingens ordning.

Medan Jehovas vittnen i Venezuela intensifierar sitt predikande i städerna, i byarna, på slätterna och bland bergen och får se de enastående resultaten, påminns de om aposteln Paulus’ ord: ”Varken den som planterar eller den som vattnar är någonting, men Gud däremot, som får det att växa.” — 1 Kor. 3:7.

 [Helsidesbild på sidan 186]

[Bild på sidan 194]

Rubén Araujo, en av de första venezuelanerna som blev ett döpt Jehovas vittne

[Bild på sidan 199]

Inez Burnham, Ruby Dodd (nu Baxter), Dixie Dodd och Rachel Burnham lämnar New York år 1949. Alla mådde bra innan fartyget lämnade hamn!

 [Bilder på sidorna 200, 201]

 Några av de missionärer som har tjänat på det venezuelanska fältet i många år: 1) Donald och Ruby Baxter, 2) Dixie Dodd, 3) Penny Gavette, 4) Leila Proctor, 5) Ragna Ingwaldsen, 6) Mervyn och Evelyn Ward, 7) Vin och Pearl Chapman

[Bild på sidan 207]

Quinta Luz

[Bilder på sidan 208]

Överst: Milton Henschel talar vid en sammankomst på Club Las Fuentes år 1958

Nederst: Nathan Knorr (till vänster) tillsammans med tolken Teodoro Griesinger år 1962

[Bild på sidan 227]

År 1988 samlades mer än 74.600 på tjurfäktningsarenan i Valencia för ett särskilt program

 [Bilder på sidan 236]

Några som har tjänat som krets- eller områdestillsyningsmän (tillsammans med sina hustrur): 1) Keith och Lois West, 2) Alberto och Zulay González, 3) Casimiro Zyto, 4) Lester och Nancy Baxter, 5) Rodney och Eloise Proctor, 6) Remigio Afonso

 [Bilder på sidan 244]

Några med många år i pionjärtjänst: 1) Dilia de Gonzáles, 2) Emilio och Esther Germanos, 3) Rita Payne, 4) Ángel María Granadillo, 5) Nayibe de Linares, 6) Irma Fernández, 7) José Ramón Gómez

[Bilder på sidan 252]

Ovan: Avdelningskontoret i La Victoria

Avdelningskontorets kommitté (från vänster till höger): Dyah Yazbek, Teodoro Griesinger, Stefan Johansson, Keith West, Eduardo Blackwood och Rafael Pérez