Benin
Benin
Det var april 1976. Soldater med automatvapen bankade på dörren till Betelhemmet. ”Kom ut och ta del i flagghälsningsceremonin!” beordrade befälhavaren. En uppretad pöbelhop skanderade politiska slagord.
Inne i Betelhemmet fortsatte missionärerna sitt dryftande av dagens bibeltext, något som de gjorde varje morgon. Skriftstället som de behandlade löd: ”Himmelens makter skola bäva.” (Matt. 24:29, 1917) Det skriftstället visade sig verkligen vara en källa till styrka för missionärerna den morgonen! Utanför hissade soldaterna flaggan på tomten till avdelningskontoret. De hade övertagit egendomen!
Snart beordrade soldaterna alla missionärerna att komma ut. De fick bara ta med sig de personliga tillhörigheter som de kunde bära i sina resväskor. Missionärerna föstes genast in i Sällskapets skåpbil för att eskorteras ut ur landet.
När skåpbilen lämnade Betelområdet, kom en ung broder cyklande vid sidan om skåpbilen. ”Vad är det som händer? Vart tänker de föra er?” frågade han. Missionärerna vinkade bort honom i fruktan för att han också skulle bli arresterad.
Vad ledde fram till att Jehovas vittnen förbjöds i Benin? Hur kunde de inhemska vittnena förbli andligen starka under denna 14 år långa svåra period? Kom missionärerna tillbaka? Och hur använde Jehovas vittnen i Benin sin nyvunna frihet när restriktionerna så småningom hävdes?
Detta är Benin
Benin är format som ett nyckelhål och är inklämt mellan Togo och Nigeria vid Västafrikas kust. Du kanske känner till det under dess tidigare namn, Dahomey. Människorna här är varmhjärtade och vänliga, och klimatet är behagligt. De omkring 60 etniska grupperna talar mer än 50 språk, men franska är det officiella språket.
Benin är säte för miniatyrslott och forntida afrikanska kungadömen. I en blå lagun ligger Ganvié, ett flytande samhälle som vissa kallar Afrikas Venedig. Där består gatorna av vatten, och vill man åka taxi får man ta plats i färgglada pirogues, dvs. urholkade trädstammar. I landets norra delar finns det två nationalparker, Pendjari och ”W”, och i dessa strövar lejon, elefanter, apor, flodhästar och andra djur fritt omkring på savannen. I de södra delarna dansar palmer till havsvindarnas musik.
Livet för människorna i detta land har emellertid tidvis varit mycket bittert. I början av 1600-talet upprättade Kpassè, härskaren i kungadömet Houéda, handelsförbindelser med franska, engelska och portugisiska slavhandlare. I utbyte mot småsaker och gevär sålde denne hänsynslöse kung sina egna landsmän. De fördes ombord på fartyg i hamnstaden Gléhoué, som nu kallas Ouidah, och transporterades till Haiti, Nederländska Antillerna och Amerika. Slavhandeln pågick från 1600-talet ända fram till början av 1800-talet. Det var då som den slutligen avskaffades i många länder.
Men det var inte förrän i början av 1900-talet som människorna i Benin fick möjlighet att göra sig fria från bojorna under ett mycket mer fruktansvärt slag av slaveri — slaveriet under falsk religion i alla dess avskyvärda former. I Benin inbegriper detta även voodoo.
Voodoons vagga
Den traditionella religionen är animism, och animisterna anser att Mahou är den högste guden. Han representeras av ett stort antal underordnade gudar, vodou, till vilka man frambär offer på särskilda högtidsdagar. Så till exempel är Hébiosso åskans gud, och guden Zangbeto sägs skydda böndernas åkrar på natten. Underlägsna dessa vodou är undergudarna, vilka också tros vara de dödas andar. Man ägnar sig därför åt förfädersdyrkan. I många hem finner man en asen, en sorts litet paraply tillverkat av smidesjärn, smyckat med symboler till minne av en kär anförvant som har dött.
För att få kontakt med dessa gudar krävs ett medium och en fetischpräst — man eller kvinna. Efter tre år i ett fetischkloster anses prästen kvalificerad att stå i förbindelse med gudarna och de andra andarna. Detta mäktiga prästvälde har ett enormt inflytande på de beniniers liv som lyder det.
De som utövar den här formen av tillbedjan tror att sedan någon har dött kan denne komma tillbaka som en andevarelse och döda andra i familjen. Många säljer därför sina ägodelar eller drar på sig stora skulder för att kunna betala djuroffer och påkostade ceremonier för att blidka döda släktingar. Följden blir att familjen kanske försätts i fattigdom. Den vidskepliga fruktan som framkallas av dessa trosuppfattningar håller människor i slaveri.
De så kallade kristna trossamfunden finns också representerade, och de går ofta hand i hand med animismen. Människor betraktar det vanligen inte som stötande att blanda de båda formerna av tillbedjan, utan de anser snarare att det är en allvarlig synd att upphöra att ta del i de animistiska traditionerna. Men trots det finns det många som har gjort just detta.
De första åren
År 1929 nådde Bibelns sanning, som verkligen kan befria människor från vidskeplig fruktan, Dahomey. Sedan broder Yanada, som tillhörde gunstammen, hade lärt känna denna sanning med hjälp av bibelforskarna (som Jehovas vittnen då kallades) i Ibadan i Nigeria, återvände han hem för att undervisa sina stamfränder. Han samlade en grupp på sex personer i sin födelsestad, Porto-Novo, huvudstaden, och började studera Bibeln med dem. Daniel Afeniyi, som ingick i denna grupp och som ursprungligen kom från Nigeria, höll fast vid sanningen och blev döpt år 1935. Men förföljelse från prästerskapet på orten tvingade broder Yanada att flytta tillbaka till Nigeria, och Daniel Afeniyi, som nyligen hade blivit döpt, tvingades återvända till sin by, Daagbe. När fyra andra nigerianska vittnen började predika i Porto-Novo, blev de arresterade och genast utvisade.
År 1938 blev tolv bröder från ibostammen i Nigeria förordnade att tjäna i Porto-Novo. Till de protestantiska prästernas förtret uppskattade många människor det vittnena lärde dem från Bibeln. Moïse Akinocho, en affärsman från yorubastammen, var en av dem. Han hade varit metodist och hade också tagit del i förfädersdyrkan. Jehovas vittnen tvingades återigen lämna Porto-Novo till följd av prästernas påtryckningar på de lokala myndigheterna. Men när förföljelsen av ibobröderna var som värst, ställde sig broder Akinocho på deras sida och sade: ”Om regeringen tänker döda alla Jehovas vittnen, är jag redo att dö.” Han förblev trogen mot sanningen ända till sin död år 1950.
Under andra världskriget fick nigerianska vittnen inte längre komma in i Benin. Korn av biblisk sanning hade emellertid såtts, och längre fram, med lite vatten och kultivering, växte säden snabbt. Detta tillfälle kom strax efter kriget. Beniniern Nourou Akintoundé hade blivit ett Jehovas vittne då han var bosatt i Nigeria. År 1948 återvände han till sitt hemland som pionjär och använde en stor del av sin tid till att vittna för andra om Jehova Gud och hans uppsåt alldeles som det uppenbaras i Bibeln. Resultatet överträffade alla rimliga förväntningar.
Rapporten för tjänsten på fältet för maj 1948 löd: ”Det är verkligen spännande att skicka in en rapport från ett nytt land. Evangeliet sprids i Franska Dahomey [Benin], och människor av en god vilja sluter sig till ’signalen för nationerna’.” — Jes. 11:12.
Samma månad ansökte man hos guvernören i Dahomey om ett officiellt erkännande av Sällskapet. Ansökan överlämnades till generalguvernören i Dakar i Senegal. Men efter mer än ett års fördröjning avslogs ansökan. Trots det fortsatte verksamheten att öka. Wilfred Gooch, som då var tillsyningsman för avdelningskontoret i Nigeria, skrev senare: ”Det fanns så mycket latent intresse att på sex veckor hade 105 personer förenat sig med pionjärbrodern [Akintoundé] i tjänsten på fältet. Under de följande månaderna fortsatte denne pionjär att sprida de goda nyheterna i närliggande städer, och den fina ökningen fortsatte — ett högsta antal om 301 förkunnare av Riket nåddes i juli 1948.”
Predikandet av de goda nyheterna breder ut sig
Från Porto-Novo bredde predikandet av de goda nyheterna ut sig till avlägsna städer och byar. Broder Akintoundé tog några av de nyintresserade med sig till bland annat sådan platser som Lokogbo och Cotonou. De stannade i en by i flera dagar, och de blev väl mottagna av intresserade och föremål för deras gästfrihet. På den tiden började intresserade personer predika tillsammans med de besökande bröderna strax efter deras första kontakt.
Mindre än fyra månader efter det att broder Akintoundé hade återvänt till Benin hölls en tredagars sammankomst i Porto-Novo. På plats fanns W. R. Brown (ofta kallad Bibel-Brown), Anthony Attwood och Ernest Moreton från avdelningskontoret i Nigeria. Trettio personer lät döpa sig vid det tillfället till stor förtret för de protestantiska missionärerna. De gjorde allt de kunde för att avskräcka de nyintresserade, men de intresserade förblev fasta. En av dem som lät döpa sig vid sammankomsten sade: ”Om du har undersökt allt och funnit att något inte är bra — det är något som du själv måste avgöra. För min del har jag funnit att detta är mycket bra.” Många fler undersökte vad Jehovas vittnen lärde och fann att det var ”mycket bra”. I januari 1949 fanns det tre församlingar i Benin — Porto-Novo, Lokogbo och Cotonou.
En polygamist finner sanningen
Även om Jehovas vittnens verksamhet inte var lagligen erkänd i landet, fick man i januari 1949 tillåtelse att hålla en sammankomst i Cotonou. Högtalarbilar användes för att annonsera programmet, och mer än 1.000 personer var närvarande vid det offentliga föredraget ”Fridsregering”.
En av dem som var med vid sammankomsten var Sourou Houénou, som var notarius publicus och domare och dessutom ledare för gruppen De uppståndnas själar, en grupp som ägnade sig åt förfädersdyrkan. Han hade fyra hustrur. Skulle han klara av att göra de nödvändiga förändringarna för att kunna vandra i Jesu Kristi fotspår? Han vände sig bort från förfädersdyrkan och dess spiritistiska samröre. Han gjorde det i linje med Jesu bud: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbe, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.” (Luk. 4:8) Han ordnade även upp sitt äktenskapliga förhållande i överensstämmelse med kristna normer. Även om han hade en karriär som är väl ansedd i den här världen, betraktade han alltsammans som Saul från Tarsos gjorde innan han blev aposteln Paulus, nämligen ”som en hop avskräde”, och lämnade det bakom sig. (Fil. 3:8) För att få mer tid till Guds rikes intressen lämnade han sin ställning som notarius publicus och domare och började som heltidsförkunnare.
Cotonouförsamlingen hade regelbundna möten i broder Houénous hem i ett område i staden som heter Missebo. En gång uppeggade katolska ledare en mobb bestående av barn till att störa mötet. Medan det offentliga föredraget pågick ute på den muromgärdade gårdsplanen till broder Houénous hus, klättrade en pojke upp i ett träd och började slunga i väg både oförskämdheter och stenar mot talaren på andra sidan muren. Han var tydligtvis inte så träffsäker, eftersom ingen av stenarna skadade talaren. I stället missade en av stenarna målet och träffade en av de andra ungdomarna i den störande gruppen. Stenen träffade så hårt att han måste föras till sjukhus! Alla barnen sprang för livet därför att de trodde att det var ett straff från Gud. Mötet fortsatte utan några ytterligare incidenter.
Voodoo kontra Jehova
Dogbo-Tindé Ogoudina iakttog på avstånd vad som hände. Hon handlade med kläder och hade sin affär på andra sidan gatan från broder Houénous hus sett. Hon var också sekreterare för fetischklostret i Porto-Novo. Men när hon såg vittnenas uppförande då de ställdes inför detta motstånd, gjorde det ett så positivt intryck på henne att hon blev intresserad av budskapet om Guds rike. Snart blev även hon föremål för hätskt motstånd från fetischprästerna. Den främste fetischprästen förkunnade att hon skulle dö inom sju dagar, därför att hon hade tagit ställning för Jehovas vittnen! Han använde sig av trolldom i ett försök att få sin förutsägelse att gå i uppfyllelse.
Även om några hade blivit dödade av onda andar, lät syster Ogoudina sig inte skrämmas. Hon sade: ”Om det är fetischen som har gjort Jehova, kommer jag att dö; men om Jehova är den högste Guden, då kommer han att besegra fetischen.” På natten det sjätte dygnet frambar fetischprästerna getoffer åt fetischen Gbeloko och uttalade besvärjelser. De högg ner en bananplanta, klädde den i vita kläder och släpade den på marken för att symbolisera hennes död. Sedan de hade gjort det, var de så säkra på utgången att de meddelade offentligt att syster Ogoudina nu var död. Men vad hände morgonen därpå?
Syster Ogoudina var där hon alltid brukade vara varje morgon — på marknadsplatsen och sålde kläder. Hon var inte död; hon var i högsta grad levande! En delegation skickades genast i väg till den främste fetischprästen i Porto-Novo för att berätta för honom vad som hade hänt eller, rättare sagt, vad som inte hade hänt. Han blev ursinnig över att hans trollformler inte hade haft någon verkan. Eftersom han visste att detta skulle undergräva hans inflytande över folket, reste han från Porto-Novo till Cotonou med en enda sak i tankarna — att finna syster Ogoudina och döda henne. Bröderna kände på sig att det var fara på färde, så de hjälpte henne att stänga den lilla affären och förde henne sedan till ett säkert ställe.
Efter att ha hållit syster Ogoudina gömd i en vecka hyrde broder Houénou en bil och körde henne genom hela Porto-Novo, så att alla skulle se att hon levde. År 1949 var det fortfarande ovanligt med bilar i Afrika, så det var få som inte lade märke till det. Broder Houénou såg till att så många som möjligt såg henne. De avslutade sedan sin runda utanför porten till det fetischkloster hon varit knuten till. Hon steg ur bilen och talade om för alla som lyssnade att den främste fetischprästen visserligen hade riktat en dödlig trollformel mot henne, men att Jehova, hennes Gud, var segraren! Han hade visat sig vara ”ett starkt torn” för henne. (Ords. 18:10) Trots dålig hälsa fortsatte hon att tjäna Jehova troget ända till sin död. Hennes modiga ståndpunktstagande hjälpte andra fetischtillbedjare att bryta sig loss från spiritismens bojor.
Motståndet ökar
I samband med Åminnelsen år 1949 gjorde man anordningar för ett specialföredrag i Porto-Novo. Mer än 1.500 intresserade var närvarande. Men den här nyheten togs inte väl emot av prästerna. Återigen eggade de myndigheterna till att motarbeta bröderna, och tio blev arresterade.
En broder berättade senare: ”Bröderna hölls arresterade i flera dagar, och de släpptes sedan de hade fått kraftiga förmaningar att inte ’undervisa eller predika i det namnet’. Motståndet gav bröderna möjlighet att vittna inför ’kungar och styresmän’ och att redogöra för det hopp som är i dem.” — Jämför Apostlagärningarna 4:17.
Man firade Åminnelsen i hemlighet det året, och 134 var närvarande, däribland fem som tog del av emblemen. När man skulle förrätta ett dop, gjorde man det på natten i lagunen vid Porto-Novo. Hela tiden fick man byta mötesplats, och man hade alltid en broder som höll vakt. Före varje möte dukade bröderna upp ett bord med mat, och om någon kom satte de sig snabbt ner runt bordet och låtsades att de åt en måltid tillsammans. Och de njöt verkligen av en måltid — en som bestod av utsökt andlig föda!
Bröderna var tvungna att alltid vara försiktiga, alldeles som Jesus sade: ”Försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor.” (Matt. 10:16) Myndigheterna sökte ständigt efter broder Akintoundé, som de trodde var Jehovas vittnens ledare. En dag skickades en polis ut för att leta reda på honom. Eftersom han inte visste var broder Akintoundé bodde, bad han en man visa honom vägen till Akintoundés hus. Människorna i Benin är mycket vänliga, så mannen gjorde det. Men mannen som visade polisen vägen var broder Akintoundé själv! Polisen kände inte igen honom. När de kom fram till huset, blev broder Akintoundé inte så förvånad över att det inte var någon hemma! Men när Jehovas vittnens verksamhet till slut blev officiellt förbjuden, i juni 1949, återvände broder Akintoundé till sitt hemland, Nigeria.
I augusti 1949 utfärdade regeringen en varning som gällde Sällskapet Vakttornets litteratur — den som spred sådan litteratur på vilket som helst språk kunde straffas med två års fängelse och böter på 500.000 beninska franc (närmare 7.000 kronor). Tidskriften Vakttornet och boken ”Låt Gud vara sannfärdig” utgjorde särskilda måltavlor. Bröderna blev inte missmodiga på grund av denna händelseutveckling. De visste mycket väl att Jesus Kristus hade sagt: ”En slav är inte större än sin herre. Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.” — Joh. 15:20.
För att göra det lättare för sig i predikotjänsten under den här perioden gjorde Kpoyè Alandinkpovi, en av de första som tog emot sanningen i landet, gott bruk av den traditionella dräkt som männen i Benin bär. Denna långärmade dräkt, som kallas bubu, har en relativt stor innerficka. När broder Alandinkpovi var säker på att han hade funnit någon som var verkligt intresserad, stack han in handen innanför dräkten och tog fram en bok eller en broschyr som fanns gömd i den stora fickan. Han påstod varje gång att det var den sista, men det tycktes som om det alltid fanns en till, när han träffade någon ny som hungrade efter sanningen.
De fortsatte att vittna trots att de var skingrade
”Predika ordet, håll enträget på med det i gynnsam tid, i ogynnsam tid.” (2 Tim. 4:2) Jehovas vittnen i Benin tog detta råd av aposteln Paulus till hjärtat, och arbetet med att vittna blomstrade även om det var ”ogynnsam tid”. Under senare delen av år 1949 reste beniniern Albert Yédénou Ligan, som nyligen hade förordnats som pionjär, till Zinvié, en liten by norr om Cotonou. Första dagen han var där besökte han Josué och Marie Mahoulikponto. De urskilde snart sanningens klang i de bibliska läror som de hörde. Även om Josué var protestant, utövade han förfädersdyrkan, hade två hustrur och var främste fetischpräst för guden Zangbeto. Samma månad som de kom i kontakt med sanningen lämnade de alla dessa sedvänjor bakom sig. Deras nyvunna tro uppskattades inte alls av deras familjer, vilka gjorde bittert motstånd och till och med jagade ut dem ur familjehuset och förstörde grödorna på deras åkrar.
För att rädda livet flydde familjen Mahoulikponto från byn och bosatte sig i Dekin, ett av de samhällen som är byggt på pålar i en sjö. Att de flyttade tjänade till att sanningen spreds till ett nytt område. Den som först tog emot sanningen i Dekin var byhövdingen. Två år senare hade 16 personer i det området omfattat den sanna tillbedjan, trots att myndigheterna arresterade dem och slog dem och förstörde all deras litteratur, däribland deras biblar.
När en av pionjärerna predikade i en by år 1950, träffade han en man som berättade för honom att det fanns en äldre man som lärde ut samma saker från Bibeln som pionjären gjorde. Den äldre mannen visade sig vara broder Afeniyi, som var en av dem i den ursprungliga gruppen som lärde känna sanningen i landet, och han hade blivit döpt år 1935. Även om broder Afeniyi hade varit isolerad, hade Jehova inte glömt bort honom, och han hade själv inte heller glömt den glädje som han erfarit när han hade befriats från de oskriftenliga lärorna i det protestantiska trossamfund som han tidigare hade tillhört. Även om broder Afeniyis hustru aldrig omfattade sanningen och voodoon hade djupa rötter i byn som han predikade i, gav han aldrig upp. I åratal sågs han troget undervisa andra om Bibeln. Sedan han hade tjänat Jehova troget i drygt 42 år dog han vid en ålder av 80 år.
Under första delen av år 1950 fortsatte vågor av förföljelse att slå mot Jehovas vittnen. I Koutiområdet ertappade en polis en grupp bröder som studerade dagens text. Några arresterades, bands med rep och ställdes inför distriktsbefälhavaren. De blev senare frisläppta, fast de fick stränga förhållningsorder att inte längre predika eller hålla möten. Men Jehovas folk insåg vikten av att fortsätta att regelbundet mötas för att studera Guds ord, och de gjorde det i hemlighet när så var nödvändigt. En av äldstebröderna skrev: ”Den enda möjligheten som våra bröder har att komma tillsammans är att gå upp tidigt på morgonen och studera. De som har en cykel cyklar till avlägsna platser för att predika. ... Till och med att bära sin egen bibel är farligt. Trots dessa svårigheter skall vi fortsätta att predika ordet ända till slutet.” I mars 1950 samlades de troget för att fira åminnelsen av Kristi död. De ryggade inte tillbaka på grund av fruktan. (Hebr. 10:38) I början av år 1951 fanns det sju församlingar som rapporterade, och 36 av de 247 förkunnarna som rapporterade var pionjärer.
Han återlämnade de religiösa attiraljerna
I början av 1950-talet fanns det många bröder som inte kunde läsa så bra. De predikade emellertid så gott de kunde, och Jehova välsignade deras ansträngningar. En dag, när två bröder försökte förklara Bibelns sanning för en tredje person, kom Samuel Ogungbe fram till dem. Han berättade senare: ”Jag visste det inte då, men de här männen var Jehovas vittnen, och de kom inte överens med varandra därför att de inte själva kunde läsa sin egen bibel på språket gun. Jag kom in i samtalet och kunde hjälpa dem, eftersom jag hade lärt mig att läsa Bibeln på gun.” Samuel Ogungbe var då kassör och styrelsemedlem i Kerubernas och serafernas kyrka. Medlemmar av det här trossamfundet känns lätt igen; de har långa, vita dräkter och vita huvor därför att de tror att de är Kristi brud. Men trots sina religiösa band tyckte Samuel Ogungbe att samtalet med de båda vittnena för Jehova var intressant. Man bestämde att man skulle fortsätta samtalet på lördagen, bara några dagar senare. Men innan dess hände något som gjorde Samuel rädd.
”Kyrkan som jag tillhörde använder sig av konsterna att förutsäga och att spå, förutom andra magiska konster”, berättar han. ”Dagen efter min första kontakt med Jehovas vittnen gick jag som vanligt till kyrkan. Jag blev genast varnad av andra medlemmar i kyrkan, som hade rådfrågat andarna, och uppmanad att akta på mina steg av två skäl — för det första för att jag, även om jag hade en hög ställning i kyrkan, riskerade att ’avfalla’, och för det andra för att jag snart skulle få allvarliga magproblem, som skulle visa sig vara livshotande, om jag inte följde rådet som andarna hade gett. De sade att jag skulle köpa sju stearinljus och virak och myrra till en särskild ceremoni med böner uttalade med hög röst och att jag skulle fasta i sju dagar. Om jag inte lydde, skulle jag dö.”
Senare erkände han öppet: ”När jag gick hem på torsdagskvällen var jag rädd. På fredagsmorgonen började jag be och fasta i vetskap om att jag snart var tvungen att bestämma mig för om jag skulle fortsätta mina samtal med vittnena eller inte. Jag var nära att missa den avtalade tiden med dem, men i sista minuten bestämde jag mig för att gå. Vi samtalade om många olika saker, och de inbjöd mig till deras möte på söndagen.” Förändringarna kom snabbt. Medlemmar av kyrkan som Samuel Ogungbe tillhörde försökte avråda honom, men han var övertygad om att han hade funnit sanningen. Han lämnade tillbaka alla sina religiösa attiraljer, och samma månad började han ta del i tjänsten på fältet. Inom sex månader blev han döpt som en symbol av sitt överlämnande åt Jehova. Det är värt att lägga märke till att broder Ogungbe inte dog på grund av sin nyvunna tro. Han tjänade Jehova troget i mer än 40 år ända till sin död år 1996.
Behovet av kurser i läsning och skrivning betonas
En person kan predika utan att vara läs- och skrivkunnig, men att läsa Guds ord kan vara till hjälp i att få den styrka man behöver för att uthärda i svåra situationer. Det är också viktigt att kunna läsa för att klara av att undervisa på ett effektivt sätt. Längre tillbaka fanns det emellertid många i Benin som inte kunde läsa, också en del av våra bröder. Sällskapet uppmuntrade därför bröderna att anordna kurser i läsning och skrivning. Till en början undervisade man eleverna en i taget. Senare, på 1960-talet, ordnade man med gruppundervisning i läsning och skrivning i församlingarna.
I många församlingar i Benin har man fortsatt att hålla kurser i läsning och skrivning ända till dags dato. Dessutom får vissa andra personlig hjälp. Men efter hand som man har fått tillgång till bättre allmänna skolor, har behovet av sådan hjälp blivit mindre. Så fort människor lär sig att förstå innebörden i det som står på en tryckt sida, är de själva i stånd att tillämpa det mera helt och fullt i sitt eget liv, och de kan då använda Guds ord mera effektivt för att hjälpa andra. — Ef. 6:14–17.
Katolska präster och fetischpräster går samman
Eftersom prästerna inte kunde motbevisa den sanning som Jehovas vittnen lärde ut från Bibeln, använde de sig ofta av de världsliga myndigheterna i ett försök att stoppa Jehovas folks verksamhet. Vid ett tillfälle gick en katolsk präst och en fetischpräst samman för att få bort Jehovas vittnen från Dekinområdet. De framförde anklagelser till myndigheterna. De blandade halvsanningar med direkta lögner och påstod att vittnena förledde människor till att göra uppror mot regeringen, att de förutsade ett världskrig, att de predikade om världens ände och att de vägrade att betala skatt! Fetischprästen sade till distriktsbefälhavaren att på grund av Jehovas vittnen vägrade andarna att ge regn, och därför hotades landet av svält! Den katolske prästen sade att Jehovas vittnen var skyldiga till att Gud inte hörde hans böner och mässor!
Ärliga människor tog dessa angrepp för vad de i verkligheten var — ett tecken på fruktan från de religiösa ledarnas sida. De var rädda att Jehovas vittnens verksamhet skulle få ett fast grepp om människorna. Sådana här angrepp tjänade endast till att stärka brödernas förtröstan på Jehova. I en rapport från den tiden sägs det: ”Bröderna står verkligen ’fasta i en ande’, och ’med en själ kämpar [de] sida vid sida för tron på de goda nyheterna’, och Jehova välsignar deras ansträngningar med tillväxt. (Fil. 1:27) Vi litar på att han fortsätter att göra det.”
Fortsatte Jehova att välsigna deras beslutsamma ansträngningar? Ja, det gjorde han verkligen! Trots hårt motstånd och förföljelse ökade antalet som tog del i att vittna om hans namn och rike från 301 år 1948 till 1.426 år 1958! Men ibland utfördes vittnandet i fängelser.
De avgav ett grundligt vittnesbörd i fängelser
När David Denon från Porto-Novo arresterades och sattes i fängelse därför att han inte slutade upp med att tjäna Jehova, betraktade han fängelset som sitt distrikt. Och han hade en verkligt fängslad publik! Fängelsedirektören gillade emellertid inte att han predikade, så han blev förflyttad till ett annat fängelse. Där blev han bättre behandlad, och han kunde utan hinder predika för de andra internerna. Fängelsedirektören själv blev intresserad, och två andra fångar tog emot sanningen och förenade sig med broder Denon i att predika på sitt distrikt — området innanför fängelsemurarna.
Under dagarna skickades broder Denon, som var högt betrodd, hem till poliskommissarien, som bodde utanför fängelset, för att arbeta som snickare hos honom. Poliskommissarien visade sig också vara intresserad av Bibelns budskap, och han tillät till och med att broder Denon gick hem till sig för att hämta litteratur åt honom — samma litteratur som hade gjort att broder Denon sattes i fängelse bara därför att han ägde den!
Snart kom det ytterligare hjälp för att täcka detta ovanliga distrikt. År 1955 tog ytterligare femtio nigerianska förkunnare steget över till Benin för att hjälpa till med att föra de goda nyheterna till isolerade delar av landet. Hela gruppen omringades och fördes till ett fängelse i närheten. Men det var inte tillräckligt stort för att inhysa alla, så alla systrarna och en del av bröderna skickades hem. Tjugosju bröder, som anklagades för att ha spridit ”förbjuden litteratur”, förflyttades till ett fängelse i de inre delarna av landet för att där vänta på rättegången. I fängelset lät de ingen tid gå förlorad. När de kom från Nigeria, hade de inte tänkt sig att de skulle bearbeta detta distrikt, men här fanns människor som behövde få höra de goda nyheterna. Deras verksamhet resulterade i att åtminstone 18 personer visade intresse, däribland tjänstemän på fängelset och fängelseläkaren.
I slutet av augusti ställdes de här vittnena inför rätta. Nyheten om händelsen hade spridits vida omkring, och mer än 1.600 var närvarande. Katolska präster kom från ett stort område, och de sade till många av de församlade att varje broder skulle få 12 års fängelse — och det gjorde de innan domstolen hade börjat med förhören!
Domaren var emellertid vänligt inställd och lät bröderna avge ett fint vittnesbörd i rätten. Han liknade vittnena vid Jesus Kristus, som ställdes inför rätta trots att han aldrig hade begått något brott. Domaren beklagade att han var tvungen att fälla domar på tre månader över de flesta av bröderna. Straffen skulle emellertid räknas från den dag då de arresterades, vilket var nästan tre månader tidigare. Bröderna gjorde gott bruk av den resterande tiden i fängelset. I augusti rapporterade var och en av dem mer än 100 timmar i predikandet av budskapet om Guds rike innanför fängelsets murar! Hela händelsen gjorde att allmänheten fick upp ögonen för Jehovas vittnens verksamhet på ett sätt som gjorde intryck.
Bibliska publikationer på gun, ett av landets språk
När man skall undervisa människor om Bibelns sanning, är det till stor hjälp att ha litteratur på det språk som de talar. Ett språk som talas av många i Benin är gun. Bröderna var verkligen glada när de år 1955 fick traktaten Vad är Jehovas vittnens tro? på gun! År 1957 följdes den av Tjänsten för Guds rike, något som var till stor hjälp för bröderna att organisera sina tjänstemöten och sin verksamhet i tjänsten på fältet mer effektivt. Ett bibelsällskap började också trycka om hela Bibeln på gun.
Därefter kom broschyren ”Dessa goda nyheter om riket”. När de första exemplaren hade kommit, började man studera den i alla församlingsbokstudiegrupper. Tidigt följande år fanns den tillgänglig att sprida till allmänheten. Det fick verkligen goda resultat. De ödmjuka beninierna tog villigt emot broschyrens tydliga förklaring av Bibelns sanning. I april 1958 nåddes ett nytt högsta antal om 1.426 förkunnare — 84 procent fler än föregående års medeltal.
Att de här publikationerna på gun vann erkännande i vida kretsar var så uppmuntrande att man snart var i färd med att översätta boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. Duplicerade exemplar av Vakttornet på gun fanns också att få från och med numret för 1 december 1960. Alla dessa publikationer hjälpte bröderna att växa till i uppskattning av sanningen, och de var till stor hjälp för andra att göra sig fria från slaveriet under falsk religion.
Somliga visar sig ”inte [vara] av vår sort”
När någon får veta att han har fått lära sig lögner, överger han snabbt sin tidigare religion och börjar tillbe Jehova. Men för att fortsätta att ta del i den rena tillbedjan krävs ödmjukhet och äkta kärlek till Jehova, en villighet att växa till i kristen mogenhet och att tillämpa Guds ord i varje sida av sitt liv. Inte alla i Benin som entusiastiskt började predika följde den kursen. Somliga visade sig ”inte [vara] av vår sort”. — 1 Joh. 2:19.
När en tillsyningsman i Gbougboutaförsamlingen vände sig bort från sanningen, försökte han övertala Kouadinou Tovihoudji att göra detsamma. Broder Tovihoudji påminde taktfullt honom om hur han, när han hade varit en Jehovas tjänare, hade sagt till andra att somligas kärlek till sanningen skulle svalna. (Matt. 24:12) Broder Tovihoudji sade dessutom att eftersom tillsyningsmannens egen kärlek hade svalnat, kunde han nu se att det som Bibeln sade var sant. Förståndigt nog följde broder Tovihoudji honom inte, utan förblev trogen mot Jehova.
Alla bröderna förstod emellertid inte helt och fullt hur de skulle handskas med dem som inte längre ville följa Guds rättfärdiga normer. De behövde hjälp. År 1959 sändes Theophilus Idowu, en nigeriansk kretstillsyningsman, till Porto-Novo för att bygga upp vännerna. De var glada över att få träffa honom, men de blev ganska modfällda när de fick veta att han inte kunde tala deras språk. Han behövde en tolk när han höll tal och samtalade med de äldste. Broder Idowu märkte att det i församlingarna fanns problem som man behövde ta itu med. Men eftersom han inte kunde tala språket, var han begränsad i vad han kunde göra. Detta oroade honom, och därför började han lära sig gun. Han gjorde snabba framsteg och kunde snart hjälpa bröderna även med svåra problem. Problemen rättades till efter hand; de som valde en moraliskt oren livskurs och höll fast vid den uteslöts ur församlingen.
En av de främsta orsakerna till svaghet fortsatte att vara att de som var nya och som inte kunde läsa och skriva inte hade så djup insikt. Men de som klart förstod sanningen och lade den på hjärtat gjorde ingående förändringar i sitt liv. Germain Adomahou var en av dem.
En polygamist finner en bättre väg
Germain Adomahous far hade 12 hustrur. Men redan innan Germain blev ett Jehovas vittne bestämde han sig för att skaffa sig endast en hustru. Det var visserligen ett tecken på välstånd och inflytande att ha många hustrur, men han såg hur det uppstod bittra gräl och svartsjuka bland hans fars hustrur. Men sedan Germain hade gift sig förblev hans hustru barnlös, och det är en vanära för somliga afrikaner. Trots sina tidigare goda föresatser skaffade han sig snart ytterligare två hustrur. Längre fram skaffade han sig två till, vilket gjorde att han hade sammanlagt fem hustrur. Det dröjde inte länge förrän det uppstod bitter rivalitet och svartsjuka i hans eget hem. I sina försök att glömma problemen vände han sig till andra kvinnor som inte var hans hustrur. Hans hem hade blivit som hans fars, vilket han ogillat mycket.
Även om Germain utövade fetischdyrkan, sökte han tröst och råd hos en katolsk präst, som sade att han var tvungen att bli döpt för att komma till himlen. Prästen sade inget om Germains fetischdyrkan, hans fem hustrur eller vad Bibeln säger om att ha förhållanden med kvinnor som man inte är gift med. Germain blev döpt i kyrkan och fortsatte att tillbe fetischer och leva i polygami. I själva verket hade ingenting förändrats. Sedan, år 1947, skaffade han sig ett exemplar av boken ”Sanningen skall göra eder fria”. Efter att ha läst boken gjorde han sig fri från katolska kyrkan och fetischdyrkan. Men polygami och ett omoraliskt levnadssätt höll honom fortfarande i bojor. Han insåg att han var tvungen att sluta upp med det för att kunna bli en del av Jehovas folk. En dag förändrades emellertid saker och ting.
Några Jehovas vittnen från Abomeyförsamlingen arresterades och sattes i fängelse. Nyheten spred sig genom byn. Germain hade aldrig sett människor som tillhörde andra religiösa samfund bli behandlade på det sättet. Det gjorde ett djupt intryck på honom när han såg Jehovas vittnens villighet att uthärda förföljelse för att kunna predika Bibelns budskap. Han var övertygad om att Jehovas vittnen var sanna kristna. (2 Tim. 3:12) Han fattade det avgörande beslutet. Han slutade upp att leva i polygami, rättade sig efter Bibelns läror och överlämnade sitt liv åt Jehova Gud.
Hans nyvunna tro tillät emellertid honom inte att skicka i väg sina hustrur hur som helst. Även om han inte längre levde tillsammans med dem, sörjde han för deras behov både materiellt och andligt tills de senare blev omgifta. Två av hans tidigare hustrur blev senare överlämnade tjänare åt Jehova. Den yngre av dem gifte sig med en heltidsförkunnare, och så småningom tjänade hon tillsammans med sin man i kretstjänsten. Många av barnen från hans polygama äktenskap lärde också känna sanningen.
En döende mans önskan
Det fanns också andra som törstade efter sanningen. Amos Djagun var ledare för metodistkyrkan i Kilibo, en by i norra Benin, och en av kyrkans mest framstående medlemmar var Silas Fagbohoun. Men när ett Jehovas vittne besökte Silas Fagbohoun i hans hem, berättade Silas öppet att han och många andra var otillfredsställda på grund av förvirringen i deras kyrka och att de visste att man tillät orätta handlingssätt. Själv hade han två hustrur och flera älskarinnor, däribland hustrun till en av de främsta lekmannapredikanterna i kyrkan.
Sedan vittnena hade besökt Amos Djagun, samlade Amos många av medlemmarna i sin kyrka, vilka han visste hungrade efter sanningen. Kretstillsyningsmannen, som just då var på besök, visade dem hur man studerar Bibeln med hjälp av boken ”Låt Gud vara sannfärdig” och broschyren ”Dessa goda nyheter om riket”. Han visade dem också hur man gör gott bruk av dagens text. Många, bland dem Amos Djagun och Silas Fagbohoun, tog med stor glädje emot det som de fick lära sig.
Naturligtvis önskade Silas Fagbohoun att hans hustru och barn skulle ta emot hans nyvunna tro, men de tycktes inte reagera positivt. Natten innan Silas dog, i juni 1963, bad han sin äldste son, Joseph, att komma till sängkanten, och han sade: ”Jag är ledsen över att du fram till denna dag inte har tagit fast ståndpunkt för den sanna religionen. Kom ihåg att det som du nu förkastar är sanningen som leder till evigt liv. Jag ber att Jehova skall vara med dig i den svåra uppgift som jag överlämnar åt dig — hädanefter har du ansvaret för alla dina bröder. Se till deras materiella och framför allt andliga behov.” Skulle broder Fagbohouns sista önskan gå i uppfyllelse?
Det verkade som om Joseph inte var villig att ändra uppfattning. Med tiden skrev han in sig vid en protestantisk gymnasieskola i Cotonou. En dag när han var där hade han ett samtal om Bibeln med pastorn inför en klass på 80 elever. Pastorns svar på de flesta frågorna löd: ”Det förblir ett gudomligt mysterium.” Med hjälp av boken ”Låt Gud vara sannfärdig” kunde Joseph ge tillfredsställande svar på många bibliska frågor. Med sin fars sista önskan ringande i öronen bad Joseph offentligt inför hela klassen och pastorn att hans namn skulle strykas från den protestantiska kyrkans medlemsregister. Han var fri! Han blev döpt i juli 1964 och började som reguljär pionjär år 1969.
Även om broder Fagbohouns hustru, Lydie, var en mycket vänlig och godhjärtad person, såg hon inget behov av att byta religion. Hon trodde att hon kunde få evigt liv och fortfarande vara protestant. Men hennes ögon öppnades när en till åren kommen präst i hennes kyrka frågade om han kunde ha sexuellt umgänge med henne för att så att säga ”trösta” henne i hennes änkestånd! Hon satte aldrig mer sin fot i den kyrkan! Med uppmuntran från sin son och hjälp av en pionjär med särskilt uppdrag började hon studera tillsammans med Jehovas vittnen. Med tiden blev hon döpt, men inte bara hon, utan så gott som alla barnen gjorde sanningen till sin egen.
Gileadutbildade missionärer anländer
Bröderna blev verkligen glada när de första missionärerna från Gileadskolan anlände den 3 februari 1963! Keith och Carroll Robbins hade utexaminerats från Gileadskolans 37:e klass. De upprättade ett missionärshem och lärde sig snart språket gun. Bröderna var mycket uppmuntrade av att ha dessa vita medvittnen bland sig — det var för dem ett bevis på det världsvida brödraskapets enhet. Missionärerna använde cykel för att besöka församlingar i bushen, och dessutom övade de andra som också hade förordnats att göra det. När det visade sig nödvändigt för dem att återvända till sitt hemland, Canada, för att sörja för vissa familjeförpliktelser, kände bröderna en oerhörd saknad.
De följande månaderna blev ytterligare två kanadensiska missionärer förordnade att tjäna i Benin — Louis och Eleanor Carbonneau. Eftersom de kunde franska, bildades en fransktalande församling i Cotonou kort efter det att de hade anlänt. Gruppen växte snabbt till andligen, eftersom mycket litteratur för studium fanns tillgänglig på franska.
Broder Carbonneau var ordförande vid områdessammankomsten ”Andens frukt” i Abomey i november 1964. Polisen var på plats enligt sin vana då det samlas stora folkskaror. De kunde inte hitta några fel; de var snarare mycket vänligt inställda mot bröderna och uppskattade de bibliska talen. De förundrades också över att se hela 1.442 personer, några från norr och andra från söder, umgås som bröder. Detta var enastående, eftersom det på den tiden var oroligheter mellan människor från norr och människor från söder.
Även andra missionärer tjänade i Benin — några endast en kort tid, medan andra kom till landet med en önskan att göra det till sitt hem. Efter vissa förseningar, som berodde på politiska omvälvningar i Benin, anlände Don och Virginia Ward och Carlos och Mary Prosser i början av år 1966. Kort efter deras ankomst upprättades ett avdelningskontor i Cotonou i mars 1966 för att öva tillsyn över predikandet av de goda nyheterna i landet.
Ända sedan år 1948 hade Jehovas vittnen sökt officiellt erkännande av deras bibliska undervisningsarbete i Benin men fått avslag. De blev därför oerhört glada när de såg namnet Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania i Benins officiella tidskrift tillsammans med kungörelsen att Jehovas vittnen kunde undervisa om Bibeln från dörr till dörr i alla delar av landet och att missionärerna tilläts fortsätta sin verksamhet utan hinder!
Dags att gifta sig
Före år 1966 hade regeringen inte utfärdat någon bestämmelse om att äktenskap skulle registreras. Man hade firat alla bröllop på traditionellt sätt, fast bröderna skickade dessutom ett undertecknat dokument till avdelningskontoret. Men år 1966 utfärdade regeringen bestämmelser om registrering av äktenskap, även om det inte var obligatoriskt. Missionärerna visade vittnena att det var viktigt att låta registrera sitt äktenskap i enlighet med landets lag.
Detta ställde bröderna inför en mängd problem. Först och främst kostade det pengar att göra det — pengar som det var svårt att skaffa sig. För det andra måste de nygifta ha ett födelsedatum. Dessa kände man inte alltid till, eftersom man sällan hade några noteringar om sådant. Trots dessa hinder var de som var en del av Jehovas folk fast beslutna att deras äktenskap skulle ”hållas i ära” inför Gud. — Hebr. 13:4.
Vittnena i Hetin, en by som i huvudsak utgjordes av hus som hade byggts på pålar, kom fram till att det skulle bli billigare att ordna det så att den borgerlige vigselförrättaren kom till dem i stället för att 25 par skulle vara tvungna att resa till honom. Eftersom det var så många, gick han med på det. När han slutligen kom var det 60 par som väntade på att få sina äktenskap legaliserade! Vad hade hänt? Medan man gjorde anordningar för denna stora vigselceremoni, hörde de andra i byn talas om det. Eftersom deras egna kyrkliga ledare inte erbjöd sig att hjälpa dem att få deras äktenskap registrerade, frågade de vittnena om de också kunde utnyttja den borgerlige vigselförrättarens tjänster när han kom. På omkring fyra månader ökade församlingens storlek från 69 till 90 förkunnare.
Man ordnar med lämpliga lokaler för avdelningskontoret
För att avdelningskontoret skulle fungera väl behövdes det lämpliga lokaler. Innan Don Ward trädde in i heltidstjänsten hade han varit byggnadsarbetare. Under år 1968 använde han sina färdigheter i samband med uppförandet av ett kombinerat avdelningskontor och missionärshem i Cotonou. Han fick hjälp av 16 pionjärer och många andra vittnen på orten, och själva byggandet tog därför endast åtta månader. På bottenvåningen fanns det en vacker Rikets sal, men också kontorsutrymmen, kök med matsal och litteraturlager för avdelningskontorets räkning. På övervåningen fanns det sex sovrum med utsikt över en stor trädgård med massor av palmer. På andra sidan muren såg man en glittrande lagun med utspridda fiskare i urholkade trädstammar.
Den 12 januari 1969 kommer att bli ihågkommet som en särskild dag i Benins teokratiska historia. Den dagen överlämnades det nya avdelningskontoret och missionärshemmet åt Jehova. För bröderna var denna vackra byggnad verkligen ett bevis på att Jehova välsignade deras arbete. Men något som var av ännu större värde än byggnaden var de kristna personligheter som byggdes upp av gudaktiga egenskaper.
Ärlighet — den rätta vägen
Daniel Aïnadou, som arbetade på ett förstaklasshotell, fick en dag vara med om att hans kristna personlighet sattes på prov. Han fann pengar som motsvarade 10.000 kronor i en av fickorna på en hotellgästs byxor som han skulle lämna in för att tvättas. Summan motsvarade mer än två årslöner för honom. Vad skulle han göra? Där stod han nu med en förmögenhet i sin hand, och det var ingen som såg honom.
Daniel hade inte varit döpt så länge, men han hade nyligen studerat en artikel i Vakttornet om ärlighet. Han var fast besluten att inte misshaga Gud genom att behålla pengarna. Han berättade för receptionisten om pengarna. Men när receptionisten såg alla pengarna, tog han vår broder åt sidan och sade: ”Låt oss behålla pengarna och göra det till vår lilla hemlighet.” ”Det kan jag inte göra”, sade brodern. ”Jag är kristen och ett Jehovas vittne.” ”Jag är också kristen”, protesterade receptionisten. ”Jag går regelbundet i katolska kyrkan. Jag ser inget fel i att behålla pengarna. För när allt kommer omkring har mannen blivit av med pengarna, inte sant?” Utan att låta sig skrämmas tog brodern pengarna till hotellägaren som lade dem i hotellets kassaskåp.
Efter ett tag återvände gästen till sitt rum och letade desperat efter sina pengar — under sängen, i garderoben, bakom stolarna. De fanns inte någonstans. Mycket bekymrad gick han till hotellägaren, som försäkrade honom om att pengarna inte hade försvunnit, utan var i hotellets kassaskåp. När mannen fick veta att det var en av de anställda på hotellet som hade lämnat tillbaka dem, bad han att få träffa denne ärlige person. Han var mycket imponerad och sade: ”Jag vet att Jehovas vittnen är bra människor. När jag återvänder till Frankrike, skall jag sannerligen söka upp dem, eftersom jag vill veta mer om dem.” Även hotellägaren, som tidigare inte hade haft mycket till övers för Jehovas vittnen, sade nu att han var glad över att han hade Jehovas vittnen som arbetade hos honom.
Denna händelse blev inte så snabbt glömd. Längre fram var det en annan gäst som anmälde att han hade blivit av med en mindre summa pengar och anklagade broder Aïnadou för att ha stulit pengarna. När hotellägaren hörde talas om incidenten, kom han snabbt till vår broders försvar och berättade erfarenheten här ovan.
Åren som sedan följde rapporterade man en stadig ökning av antalet aktiva vittnen i Benin. År 1971 tjänade 22 missionärer på fältet och vid avdelningskontoret. År 1975 fanns det 2.381 aktiva förkunnare i tjänsten på fältet, att jämföra med högsta antalet om 290 år 1950. Jehova välsignade verkligen uppriktiga människor som gjorde sig fria från den falska religionens band. Men en sådan ökning sågs inte med blida ögon av alla. Fler mörka moln av förföljelse skymtade vid horisonten.
Politiska förändringar
”Pour la révolution?” (Är du redo för revolutionen?) ”Prêt!” (Jag är redo!) Sedan den marxistisk-leninistiska regimen hade tagit kontrollen över landet i början av år 1975, hörde man ofta sådana här hälsningsfraser på Benins gator. I slutet av alla brev som kom från myndigheterna kunde man läsa: ”Redo för revolutionen! Kampen fortsätter!”
Jehovas vittnen är kända över hela världen för att hålla sig neutrala i politiska frågor, och deras på Bibeln övade samvete tillåter dem inte att upprepa politiska slagord. (Joh. 15:19; 18:36) Detta gjorde att de fick möta mycket fientlighet.
November 1975 — En av bröderna arresteras
Pierre Worou var ute i tjänsten på fältet i november 1975 och träffade då en man som hälsade på honom med ett politiskt slagord. Eftersom broder Worou inte svarade instämmande, fördes han genast till polisstationen. Polisen försökte få honom att upprepa slagord, men han vägrade. Han tvingades att krypa omkring på sina knän och armbågar i flera timmar. Broder Worou förblev ståndaktig.
Slutligen talade några av bröderna med de ansvariga polisbefälen, och eftersom det var söndag, gick de med på att släppa honom vid slutet av dagen. Det som hade hänt väckte bröderna till insikt om vad som låg framför dem.
December 1975 — Varningar i radio och tidningar
Under december gick den regeringsstyrda radiokanalen, ”Revolutionens röst”, till angrepp mot organiserad religion som helhet. Enligt rapporter hade ungdomsgäng plundrat vissa kyrkor. Många revolutionärer försökte tvinga vittnena att sluta predika. Den 14 januari 1976 hade myndigheterna stoppat den offentliga predikoverksamheten på flera platser. Sex Rikets salar hade stängts, och man hade satt stopp för möten i tre privata hem. I Hetin hade de lagt beslag på Rikets sal och använde den till politiska möten. Men pionjärerna och missionärerna kunde fortsätta sin tjänst i en del av de tättbebyggda områdena utan alltför mycket hinder.
Mars 1976 — Ökade restriktioner
Den 24 mars 1976 rapporterade man följande från avdelningskontoret i Benin till Jehovas vittnens styrande krets: ”Myndigheterna i olika delar av landet fortsätter att inskränka religiösa verksamheter på flera olika sätt. Många fetischceremonier och andra religiösa ceremonier har blivit förbjudna i många delar av landet. Det är också förbjudet att predika från hus till hus eller i vissa områden i städerna och byarna.”
Två veckor senare rapporterade man från avdelningskontoret ytterligare till den styrande kretsen: ”I ett område i norr (Gouka) blev alla bröderna (inte systrarna) i församlingen arresterade och kvarhållna i 72 timmar. Avsikten var att förmå bröderna att sluta med sitt predikoarbete och att försöka tvinga dem att upprepa politiska slagord, vilket de vägrade att göra. ... Bröderna fick veta att de kunde hålla möten i Rikets sal så länge de hade en flagga hängande på framsidan och om de före och efter mötena avsatte tid till att sjunga politiska sånger och skandera politiska slagord. Bröderna visste att de inte kunde göra det. De tvingades därför att fortsätta att hålla mötena i brödernas hem.”
April 1976 — Bröder i Cotonou arresteras
Den politiska spänningen fortsatte att öka över hela landet. Från och med början av april avsatte man på de flesta arbetsplatser tid varje vecka till att lära sig politiska slagord, flaggceremonier och nationalsången och till att ta del i ”ideologikurser”. De som inte tog del i de här mötena skulle rapporteras till myndigheterna. Man kallade till ett sådant möte i ett område i Cotonou där tre bröder och en syster arbetade. Bröderna vägrade att närvara vid mötet; systern gick men vägrade att ta del. När de inställde sig för arbete följande måndag, tvingades först systern och sedan de tre bröderna att springa framför en polisbil hela vägen genom staden till polisstationen — en sträcka på omkring fem kilometer. Systern var vid det här tillfället gravid i fjärde månaden. På polisstationen förblev deras hållning oförändrad; de vägrade att upprepa politiska slagord. Även om de blev illa slagna, förblev de starka — inga fysiska slag kunde bryta ner deras tro.
Den 7 april 1976 skrev Carlos Prosser, samordnare för avdelningskontorets kommitté i Benin, till den styrande kretsen: ”Just som jag höll på att skriva det här brevet kom distriktets ledare tillsammans med sin livvakt och sekreterare på besök. Han ställde frågor om slagord, flagghälsningar etc., och jag kunde ta upp några av de här sakerna med honom. Han nämnde också att några som tillhörde oss hade blivit arresterade därför att de vägrade att ta del i sådana saker, och han nämnde dessutom om en namnlista som han höll på att sammanställa. Besöket gick förhållandevis lugnt till väga, fast han var ganska bestämd på vissa punkter. Så till exempel sade han att vi inte längre fick predika i människors hem, utan att vi borde stanna i vårt ’tempel’. Vi vet inte vad dessa män i maktställning är beslutna att göra, men en sak är säker: Jehovas vittnen blir mer kända än någonsin förr, och det är vår bön att allt detta kommer att leda till ett gott vittnesbörd. Alla missionärerna undrar hur mycket tid vi har kvar här.”
Förföljelsen intensifieras
I ett radiotal till nationen den 16 april 1976 kritiserade inrikesministern skarpt Jehovas vittnen. Bland annat sade han att Jehovas vittnen vägrar att ta del i ideologikurser och att de får lära sig att de inte kan upprepa politiska slagord. I skarpa ordalag sade han att om Jehovas vittnen inte hade ändrat inställning vid slutet av månaden, skulle alla deras representanter som var ”erkända agenter för CIA” — en felaktig bild av missionärernas roll — utvisas ur landet!
Sådana uttalanden sändes ut i omkring två veckors tid över hela Benin. Många som aldrig tidigare hade hört talas om Jehovas vittnen började undra: ”Vilka är dessa människor som man talar så mycket om?” Sådana radiosändningar väckte mångas nyfikenhet, och Jehovas namn blev hört över hela landet i en sådan omfattning som vittnena själva inte kunde uppnå, därför att deras offentliga predikoverksamhet för tillfället var begränsad.
Andra representanter för distriktsledarens kontor kom till avdelningskontoret för att få vars och ens namn och andra uppgifter. De ville ha namnen på alla nyckelpersonerna i landet. De fick namnen på missionärerna som bodde på det kombinerade avdelningskontoret och missionärshemmet. När de hade gått, flyttades Sällskapets register och arkiv från fastigheten och gömdes noga.
Nästa dag, den 17 april, kom två tjänstemän tillbaka och bad att få träffa den som hade ansvaret. Eftersom båda rökte, sade broder Prosser till dem att de var tvungna att släcka sina cigaretter innan de kom in. De rättade sig efter detta önskemål och bjöds sedan in på kontoret. De ville fortfarande ha namnen på alla de ansvariga bröderna i hela landet. Men alla de viktiga arkiven vid avdelningskontoret stod inte längre att finna, även om de beslutade sig för att söka igenom utrymmena.
Missionärernas sista timmar i landet
Den 26 april 1976 fick några av bröderna för sig att det skulle vara förståndigt att besöka distriktets ledare i Akpakpa i Cotonou för att tydligare förklara saker och ting. Om man vid avdelningskontoret hade känt till deras avsikter, skulle man ha försökt hindra ett sådant agerande. Även om vissa äldstebröder försökte avråda den välmenande delegationen, insisterade bröderna på att gå. Utgången var katastrofal. Sedan distriktsledaren hade talat med dem en stund, ropade han några politiska slagord, och eftersom de inte svarade arresterade han dem.
Vid den här tiden var 10 av de 13 missionärerna fortfarande kvar i landet. Broder och syster Mahon väntade barn och hade gjort sig i ordning för att återvända till England några veckor längre fram. Men med tanke på den hotfulla situationen hade man vid avdelningskontoret uppmuntrat dem att ge sig av så snart som möjligt i stället för att vänta till sista minuten. De hade därför gett sig av. Maryann Davies vid missionärshemmet i Porto-Novo var i Canada därför att hennes mamma var sjuk.
Kvällen den 26 april blev de återstående missionärerna ”fångar” i Betelhemmet — de kunde inte gå ut, och ingen kunde komma in. Det fanns ingen telefon. Missionärerna började packa sina saker inför eventualiteten att de skulle bli utvisade.
Den 27 april 1976 — Samordnaren för avdelningskontorets kommitté grips
Morgonen därpå kom en beväpnad polis för att hämta broder Prosser, och han sade åt honom att kliva in i Sällskapets skåpbil och köra. Hela tiden höll polisen ett vapen riktat mot honom. Broder Prosser fördes till polisstationen i Akpakpa för förhör. Man använde inget fysiskt våld, men man försökte hota och skrämma honom.
”Ge oss namnen på alla era nyckelpersoner!” skrek en polis. Broder Prosser svarade: ”Jag kan inte ge er mina bröders namn. Om ni vill ha deras namn, kan ni komma till Rikets sal och själva skriva ner dem.” De accepterade svaret. Men broder Prosser visste att det inte var någon fara, eftersom man inte hade hållit några möten i Rikets sal den senaste tiden. Varje församlingsbokstudiegrupp höll mötena i privata hem.
”Hur är det med Samuel Hans-Moévi? Känner du honom? Tillhör han inte er?” Frågan kom som en chock för broder Prosser. Det var i broder Hans-Moévis hus som man hade gömt Sällskapets arkiv i två gamla, slitna resväskor. I arkivet fanns namnen på många bröder. Hade polisen redan hittat arkivet? Broder Prosser försökte bevara ett lugnt yttre, medan han djupt inne i sitt hjärta bad till Jehova om vägledning.
Till slut var förhöret över. Broder Prosser hade inte yppat några namn, och han hade inte blivit fysiskt skadad. Han blev senare frisläppt och lämnades ensam! När broder Prosser några år senare tänkte tillbaka på den här händelsen, sade han: ”Min första tanke var: ’Vad kan jag göra för att hjälpa bröderna?’ Sedan tänkte jag: ’Var försiktig! Det kan vara en fälla. De kanske planerar att följa efter mig i hopp om att jag skall leda dem till bröderna.’”
”I stället för att åka raka vägen hem”, berättade broder Prosser, ”körde jag över bron och åkte in i staden för att se om det fanns någon post på postkontoret. Jag ville inte göra något som skulle försvåra situationen för bröderna. Men jag ville så gärna träffa dem för att försäkra dem om att allt stod väl till med oss och för att ge dem några riktlinjer för de kommande dagarna.
Jag började köra hemåt. Hela tiden tänkte jag på hur jag skulle kunna komma i kontakt med bröderna. Plötsligt började det blåsa mycket kraftigt, och regnet började ösa ner. Utan någon förvarning körde en motorcykel med två personer om mig. Jag undrade vilka det kunde vara, eftersom det var farligt att köra om på den smala bron, särskilt då det ösregnade. Jag hade nu motorcykeln framför mig. Passageraren vände på huvudet och lyfte på hjälmen så att jag skulle kunna känna igen honom. Till min förvåning var det en medlem av avdelningskontorets kommitté! Och föraren var en av de andra medlemmarna! Jag hade inte sett dem på flera dagar, eftersom vi hade suttit i husarrest i det kombinerade Betelhemmet och missionärshemmet.
Regnet fortsatte att ösa ner, och de flesta sprang för att få skydd. Jag körde över bron, passerade vägen som ledde till vårt hus och väntade vid vägkanten ... bad ... väntade ... i hopp om att få se mina bröder, kanske för sista gången.
Det kändes som år, men till sist kom motorcykeln med de båda bröderna upp jämsides med mig. Det var ett idealiskt tillfälle att samtala, eftersom det på grund av ösregnet inte fanns någon i närheten. Jag berättade för bröderna att det med tanke på vad polisen hade sagt under förhöret var nödvändigt att flytta Sällskapets arkiv till en annan plats. Vi samtalade också om saker som gällde pionjärerna med särskilt uppdrag, om hur kretstillsyningsmännen snabbt skulle besöka alla församlingarna och informera vännerna om vad som höll på att hända och om planer att fortsätta att träffas i mindre grupper i privata hem. Det verkade som om det mycket snart skulle bli ett förbud.”
Betelhemmet och missionärshemmet genomsöks
Tisdagseftermiddagen den 27 april omringade militären Betelhemmet och missionärshemmet. Soldaterna bar automatvapen. En soldat placerades vid huvudingången, en vid bakdörren och ytterligare en i trädgården. Alla missionärerna beordrades att komma ner till matsalen, och där hölls de bevakade under pistolhot. En och en fördes de till sina rum, vilka soldaterna sökte igenom. De trodde med säkerhet att de skulle finna upplysningar som visade att missionärerna var amerikanska spioner eller utländska revolutionärer. Soldaterna började sin genomsökning i Margarita Königers rum. Aha! De hade funnit några misstänkta handlingar — det trodde de åtminstone. De lade beslag på syster Königers kopia av sin fars testamente på tyska! De var säkra på att det var ett kodmeddelande! I Peter Pompls rum fann de vad de trodde var en hemlig formel, men i själva verket var det bara ett recept på ett medel mot tånagelsvamp.
Det sista rummet som de sökte igenom var Carlos och Mary Prossers. I en resväska hittade soldaterna en stor summa pengar. Man hade tagit ut pengarna från Sällskapets bankkonto två dagar tidigare, eftersom man var rädd att kontot skulle spärras. Eftersom alla missionärerna hade suttit i husarrest den senaste tiden, hade de inte fått ut pengarna ur huset. Av någon anledning var soldaterna, sedan de hade hittat pengarna, nästan rädda för att röra dem, och de stoppade snabbt tillbaka dem i resväskan. Hela summan överlämnades senare intakt till avdelningskontoret i Lagos i Nigeria.
Syster Prosser beskriver vad som hände: ”En av soldaterna sade till mig: ’Du har varit här länge, så du borde känna till namnen på några av dem som har ansvaret i din församling.’ Jag svarade: ’Nja, du vet hur det är, man tilltalar inte någon med hela hans namn. Vi känner alla som Papa Emmanuel eller Mama Eugenie och så vidare. Jag vet faktiskt inte hur någon skriver sitt namn.’ Soldaten som ställde frågan var tvungen att skratta, och han sade: ’Du har verkligen varit här länge.’”
Syster Prosser fortsätter: ”Vi lade märke till att en av soldaterna hade slutat söka igenom vårt rum och satt ner. Hans överordnade lade också märke till det och sade åt honom att fortsätta sitt arbete. Hans svar var rörande då han tittade upp och sade: ’Jag har känt herr och fru Prosser i många år, och de har ofta samtalat om Bibeln med mig i mitt hem. Hur skulle jag nu kunna söka igenom deras rum?’”
Soldaterna avslutade genomsökningen av Prossers rum och gick ner för trappan. De hade inte hittat något misstänkt. De flesta missionärerna hade redan ägnat en stor del av natten åt att klippa bort namn ur alla register som fortfarande råkade finnas kvar på avdelningskontoret. Man hade antingen spolat ner dem i toaletten eller eldat upp dem. Under genomsökningen lade en av vakterna märke till en pyrande hög i trädgården och frågade vad det var för något. ”Å, ja, det är här som vi eldar upp våra sopor”, svarade broder Prosser. Både vakten och broder Prosser visste att man hade eldat upp viktiga handlingar.
”Kom och titta!” ropade en av soldaterna som ledde genomsökningen i litteraturavdelningen. Soldaterna hade hittat rullbanden tillsammans med manuskripten till ett bibliskt drama från en områdessammankomst. De var säkra på att rollfigurernas namn måste avse nyckelpersoner i organisationen. Glada i hågen tog de banden och manuskripten som bevismaterial.
Till Sûreté Nationale
Soldaterna beordrade missionärerna att ta sina pass, och sedan fördes de till Sûreté Nationale, en avdelning inom inrikesdepartementet. Utvisningsbesluten lästes upp för dem — missionärerna skulle köras till gränsen och utvisas omedelbart, utan att först ens få åka hem och hämta sina tillhörigheter! Lyckligtvis var det sent på dagen, och de flesta poliserna hade gått hem. Eftersom det inte fanns någon som kunde eskortera missionärerna till gränsen, blev de befallda att återvända hem och vara redo att ge sig av klockan 7.00 morgonen därpå.
”När vi till sist kom hem”, berättar broder Prosser, ”var klockan en bra bit över åtta på kvällen. Vi visste att det skulle bli en svår natt. Tusentals revolutionärer hade omringat vårt hem, och de skanderade politiska slagord, urinerade mot muren och ropade nedsättande namn efter missionärerna. De fortsatte så hela natten. Ingen sov så värst mycket, om det fanns någon som över huvud taget kunde sova, eftersom vi inte visste vad den uppretade pöbelhopen utanför tänkte göra. Några undrade tyst för sig själva om de skulle dö den natten eller om de skulle få se nästa dag. Systrarna bröt aldrig ihop och grät, utan de var fullt upptagna med att packa och att uppmuntra varandra. Vi tackar Jehova för att revolutionärerna inte tog sig in i huset och för att ingen blev fysiskt skadad. Den känslomässiga stressen och psykiska oron var en prövning som missionärerna klarade av att uthärda enbart tack vare Jehovas stöd genom bön och uppmuntran från varandra.” Hur viktigt var det inte att hjälpa varandra och att förtrösta på Jehova under de timmar som väntade!
Sista dagen i Benin
De första strålarna från morgonsolen som tittade fram genom molnen omkring klockan 6.00 annonserade början på en ny dag. Det var den 28 april — en dag som inte skulle blekna ur minnet så snart. Missionärerna samlades runt frukostbordet klockan 7.00 som de brukade för att dryfta morgonens bibeltext. Den här dagen var verkligen inte en dag att försumma att studera Guds ord! Alla missionärerna visste att de behövde extra styrka för att klara sig igenom dagen.
Theophilus Idowu, en nigerian som några år tidigare hade lärt sig gun, tjänade som översättare vid avdelningskontoret, även om han inte bodde på Betel. Han hade ingående iakttagit hela situationen utifrån. Eftersom ingen kunde komma vare sig in eller ut, hade missionärerna inget bröd till frukost. Broder Idowu visste det, så han gick till bagaren och köpte bröd, och för soldaten vid grinden till Betel utgav han sig för att vara brödbudet. Han hade klätt sig i gamla trasiga kläder och hade en hatt långt nerdragen över ansiktet, så att ingen i folkskaran som fortfarande dröjde sig kvar utanför skulle känna igen honom. Vakten tillät honom att gå in. Så uppmuntrade missionärerna blev när de återigen fick se den käre broder Idowus glada ansikte! Denna enkla gest gav ny innebörd åt bönen: ”Ge oss i dag vårt bröd för denna dag.” (Matt. 6:11) Ja, missionärerna såg hur Jehova hade ett finger med i spelet, och de hämtade styrka därav.
”Bank! bank! bank!” Någon bankade på dörren vid huvudingången. Medan de började dryfta dagens text, hördes mycket oväsen utanför. Distriktsledaren och andra revolutionärer hade satt upp en flaggstång utanför avdelningskontorets byggnad, ett tecken på att byggnaden nu tillhörde ”folket”. Missionärerna beordrades att komma ut och ta del i flagghälsningsceremonin. De visste inte om de skulle föras ut med våld. Alla var emellertid fast beslutna att inte ta del i ceremonin. En av missionärerna, Paul Byron, förklarade: ”Mig måste de ta med våld.” Det han sade tjänade till att styrka de andra missionärernas beslutsamhet. Av någon anledning — antagligen Jehovas ingripande — tvingade soldaterna inte ut missionärerna. Det gav dem ytterligare några minuter att avsluta dryftandet av dagens text.
Efter flagghälsningsceremonin beordrade officerarna missionärerna att bära ner sina personliga tillhörigheter från övervåningen. Man sökte igenom tillhörigheterna mycket noggrant. Missionärerna fick endast ta med sig vad som fick plats i deras resväskor. Alla de andra ägodelarna måste de lämna kvar. Soldater tog broder Prosser med sig runt till alla rummen på Betel för att låsa dörrarna och krävde sedan att han överlämnade nycklarna. Avdelningskontoret hade tagits i besittning! Det var med sorg i hjärtat som några av de inhemska bröderna på avstånd utanför Betels murar iakttog hela händelseförloppet, då deras kära missionärer fördes bort från sitt hem och eskorterades som brottslingar av beväpnade vakter.
Utvisade!
Missionärerna fördes återigen till Sûreté Nationale, och utvisningsbeskeden lämnades ut till var och en av dem. Alla utom Margarita Königer och Gisela Hoffmann föstes in i Sällskapets skåpbil för att köras till gränsen till Nigeria. Systrarna Königer och Hoffmann kördes senare till gränsen till Togo.
Den beväpnade vakt som åkte i fordonet tillsammans med de flesta missionärerna var mycket spänd. Han var övertygad om att han eskorterade farliga brottslingar till gränsen. Han tillät att man stannade fordonet för att tanka. Den unge man som arbetade på bensinstationen och som kände igen Sällskapets skåpbil, frågade vad all denna uppståndelse berodde på. ”Vi är missionärer som skall utvisas därför att vi predikar om Bibeln”, svarade missionären sorgset. ”Var inte oroliga, en vacker dag är ni tillbaka”, svarade han. Det som den unge mannen sade visade sig vara sant, fast det skulle komma att dröja ganska många år.
Under förbud
En tidning i Benin, Ehuzu, för 30 april 1976 hade rubriken: ”SEKTEN ’JEHOVAS VITTNEN’ FÖRBJUDEN I FOLKREPUBLIKEN BENIN”. Förföljelse var inte någon ny erfarenhet för Jehovas folk i det här landet. Ända från början har Satan arbetat hårt för att hindra sanningens vatten från att flöda i denna högborg för den falska religionen.
Under de dagar, veckor och månader som följde efter det att missionärerna hade utvisats flydde många bröder — mer än 600 — från landet. De hade inte mycket i materiellt avseende med sig, men däremot mycket i andligt avseende. Många som stannade, både unga och gamla, blev obarmhärtigt slagna. Åter andra förlorade alla sina tillhörigheter och sitt arbete.
Bröder som hade en hög befattning på sin arbetsplats var den främsta måltavlan, eftersom det förväntades av dem att de skulle avsluta alla brev, svara i telefon och hälsa andra med politiska slagord, till exempel ”Redo för revolutionen?” och ”Kampen fortsätter!” Apollinaire Amoussou-Guenou ansvarade för en medicinsk klinik i Cotonouområdet. Han vägrade att ta del i sådana aktiviteter, eftersom han stödde bara Guds kungarike. Släktingar vädjade till honom att upprepa slagorden, även om han inte menade vad han sade. ”Tänk på dina barn”, påminde en ung brorson honom. När förföljelsen mot Jehovas folk intensifierades, bestämde han sig för att lämna Benin och flytta till Nigeria.
Från Nigeria skrev han: ”På förhållandevis kort tid har jag förlorat allting i materiellt avseende — hus, bil och arbete. Jag bor nu i ett halvfärdigt hus i Nigeria. Det finns varken fönster eller dörrar och inget betonggolv. Mina nio barn är här tillsammans med mig, och lyckligtvis har de två äldsta fått tag i arbete. Vi kämpar mot småkryp, myggor, regnet och kylan. En broder har gett oss en liten säng som vi använder som vagga till vår tre månader gamla baby. Vi nöjer oss med vad vi har, medan vi fortsätter att hoppas på vår kärleksfulle Gud, Jehova, som snart kommer att torka bort varje tår från våra ögon.” Sedan förbudet hade införts var många bröder i en situation liknande den här.
”Försiktiga som ormar”
Sådana här förhållanden kunde inte hindra den sanna religionen. Det fanns fortfarande människor som satte stort värde på frihet från religiöst slaveri. Kretstillsyningsmän fortsatte att besöka församlingarna, fast ofta endast två eller tre dagar åt gången. Bröderna var nu tvungna att vara försiktiga och förutseende för att undvika att bli gripna. De flesta kretstillsyningsmännen hade smutsiga gamla kläder på sig när de kom in i staden, vanligen före soluppgången eller efter solnedgången, så att ingen skulle lägga märke till deras ankomst. Ifall någon misstänkte vem de var kunde de alltid snabbt byta om till andra kläder. Zacharie Elegbe, som nu är medlem av avdelningskontorets kommitté i Benin, tänker tillbaka på hur det var att besöka församlingarna som kretstillsyningsman under den tiden. ”Jag minns en gång då jag tillbringade en hel dag i en majssilo av lera medan myndighetspersonerna letade efter mig”, berättar han. ”Jag kunde höra deras röster, men de kom aldrig på tanken att leta efter mig i silon. Jag kunde fortsätta min resa vid slutet av dagen.”
För att på den tiden få samlas i en större grupp var man tvungen att ha tillåtelse från stadshuset. Men Jehovas tjänare visade sig vara ”försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor”. (Matt. 10:16) När det blev känt att ett par ville gifta sig, ansökte man om tillåtelse hos de lokala myndigheterna att hålla en bröllopsfest. Det beviljades ofta utan några problem. Ordföranden brukade börja programmet med att förklara hur den ”två dagar långa bröllopsfesten” skulle genomföras. En två dagar lång bröllopsfest? Ja. I själva verket var bröllopsfesten en områdessammankomst i miniatyr! De nygifta satt på första raden framför talaren, och bibliska tal hölls till nytta för de nygifta och till glädje för åhörarna. Vid ett sådant tillfälle i byn Hetin var mer än 600 med vid ”bröllopsfesten”, och 13 lät döpa sig. Många i samhället sade att de tyckte att Jehovas vittnen hade sådana ovanliga bröllopsfester — särskilt när de hörde talas om dopet! Begravningar visade sig också vara tillfällen att hålla sammankomster.
Biblisk litteratur fördes in i landet på många olika sätt — i kanoter, på cyklar, i ryggsäckar, längs stigar i djungeln eller på något annat sätt som verkade passa för tillfället. Inte alla i maktposition var våldsamma motståndare till vårt arbete. När två unga bröder år 1984 korsade en flod i en kanot lastad med litteratur från Nigeria, överraskades de av två tulltjänstemän på den beninska sidan. Skulle de lägga beslag på litteraturen, eller skulle bröderna bli slagna och satta i fängelse? ”Vad har ni i väskorna?” frågade en av tulltjänstemännen. ”Biblisk litteratur”, svarade bröderna. ”Får vi se?” Bröderna gav dem var sitt exemplar av broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! som de villigt tog emot. ”För ni fortfarande in litteratur till Jehovas vittnen?” Bröderna stelnade till; de var osäkra på vad de nu skulle säga. ”Ni kan passera”, sade tulltjänstemannen. De båda bröderna tackade tyst Jehova. Sådana här händelser stärkte brödernas förtröstan på att Jehova välsignade ansträngningarna att föra in andlig mat till bröderna ”i rätt tid”. — Matt. 24:45.
”Guds ord [är] inte slaget i bojor”
De vittnen som fortfarande var kvar i Benin kunde inte låta bli att tala om de värdefulla sanningar som var i deras hjärtan. Därför kom det att ske en förändring i Maurice Kodos liv. Han var lärare i Calavi, en by som ligger omkring två mil från Cotonou. Han hade trott att om han var en god människa skulle han komma till himlen. Men när han kom i kontakt med Jehovas vittnen, fick han lära sig från Bibeln att det krävdes mer av honom om han ville få Guds godkännande. En kusin presenterade Maurice för en granne som var ett Jehovas vittne, och vittnet erbjöd genast Maurice, sedan han hade sett Maurices intresse för Bibeln, ett kostnadsfritt bibelstudium i hans hem. Maurice och hans hustru började studera Bibeln, och de gjorde snabba framsteg. Eftersom han var övertygad om att han hade funnit sanningen, ville han snart ta del i predikoarbetet. Naturligtvis var bröderna tvungna att försäkra sig om hans uppriktighet. Andra hade spelat intresserade bara för att förråda bröderna. Men så var inte fallet med Maurice Kodo. Han tog vara på varje tillfälle att tala om sanningen med sina släktingar, vänner och arbetskamrater.
Den 11 februari 1982 blev broder och syster Kodo arresterade. De sattes i fängelse tillsammans med den broder som från början hade studerat Bibeln med dem och en nyligen intresserad person som broder Kodo studerade med. Varför det? Det var antingen för att de var Jehovas vittnen och talade med sina grannar om Guds kungarike eller för att de visade intresse för vad vittnena lärde. Enligt rapporten som myndigheterna lät skriva ner hade byn Calavi blivit ”en bikupa av aktivitet” för Jehovas vittnen. Det misshagade myndigheterna mycket.
De fyra som hade blivit arresterade, däribland broder Kodos hustru, sattes i en cell tillsammans med brottslingar av värsta sort och under de mest omänskliga förhållanden. De fick veta att de kunde bli fria om de gjorde en enda enkel sak — skrev under ett brev där det stod att de inte längre var Jehovas vittnen. De vägrade helt enkelt att göra det. De kunde inte förneka sin Gud, Jehova. Deras överlämnande åt honom var absolut och inte förhandlingsbart. Denna hållning gjorde myndigheterna rasande, och all biblisk litteratur som de hade med sig i cellen konfiskerades.
Broder och syster Kodos båda barn, Nadine och Jimmy (sex respektive tre år), blev sjuka. Syster Kodo bad att få återvända hem för att ta hand om sina sjuka barn. Det fick hon inte, men hon fick tillåtelse att ta hand om dem i fängelset. Nu var de sex som satt i fängelse, inbegripet barnen!
Hur skulle de fira den stundande Åminnelsen? Bröderna på orten hade smugglat in osyrat bröd och vin till dem att användas vid högtiden. Broder Kodo berättar: ”Det var verkligen egendomligt. För medan vi firade Åminnelsen vilade ett särskilt lugn över fängelset, så att vi inte stördes i åminnelsefirandet.”
Till slut blev den tjänsteman som var ansvarig för att de satt i fängelse förflyttad till en annan del av landet. Den man som ersatte honom var vänligare inställd. Så den 26 maj, tre och en halv månad efter det att de hade blivit fängslade, blev de frisläppta.
Fyra år senare befann sig broder Kodo återigen bakom lås och bom — den här gången för att han vägrade att upprepa politiska slagord. Han berättade senare hur han använde tiden förståndigt: ”Jag tjänade som hjälppionjär under tiden som jag satt i fängelse. Den här gången kunde jag ha ett tillräckligt stort förråd av litteratur för att använda på ’mitt personliga distrikt’. Jag predikade för andra fångar, vakterna och polisen, och jag ledde många bibelstudier.” Även om han satt i fängelse, var ”Guds ord inte slaget i bojor”. — 2 Tim. 2:9.
När bröderna ser tillbaka, instämmer de verkligen i att byn Calavi blev ”en bikupa av aktivitet” för Jehovas folk. Från att ha varit 4 år 1982 har antalet förkunnare vuxit, så att det nu finns två blomstrande församlingar med mer än 160 förkunnare. Sedan sitt dop har broder Kodo haft privilegiet att hjälpa mer än 30 personer att vinna frihet, inte från fängelsebojor, utan från bojorna under det stora Babylon, världsväldet av falsk religion.
Under senare delen av 1980-talet började det ske politiska förändringar. Ingen visste vad utgången skulle bli. Den intensiva förföljelsen av Jehovas vittnen började emellertid avta. I vissa områden kunde de till och med hålla möten öppet, fast inte överallt.
”Jag är bara en förelöpare”
Under den här tiden hände något som visade att det fortfarande fanns många i Benin som med tacksamhet skulle ta emot Guds ords frigörande sanningar. Pierre Awhanto blev beklämd när han som medlem av Eglise du Christianisme Céleste (Himmelska kristna kyrkan) såg religiös skenhelighet, kärlek till pengar och omoraliskhet i sin kyrka. Kyrkan använde sig av helbrägdagörelse, men det gick inte att rädda hans barn från döden. ”Gud har hämtat din son till himlen”, sade pastorn till honom. Otillfredsställd med den förklaringen och upprörd över vad som försiggick i kyrkan lämnade han den år 1973 i avsikt att grunda en egen religion. Han ville ha en religion som var fri från hyckleri och de onda förehavanden som han hade sett överallt annars.
Han blev så den självutnämnde grundaren av och pastorn för kyrkan Ayi-Wiwé (Heliga hjärtat). År 1964 hade han kommit i kontakt med Jehovas vittnen. Han beundrade dem. Han var säker på att om han upprättade en egen kyrka skulle han också ha en religion som var fri från girighet och omoraliskhet, precis som Jehovas vittnen. Inom kort hade hans kyrka vuxit så pass att det fanns över 2.700 medlemmar i 21 församlingar. Han tyckte om det inflytande och välstånd han åtnjöt.
En dag kom en man för att bli helad. Mannen hade en hudsjukdom som hade hållit i sig en längre tid. Pierre Awhanto botade mannen. Mannen var mycket tacksam och gav honom ett hus som belöning!
Omoraliskhet och girighet, just sådant som hade gjort att Pierre Awhanto grundat sin egen religion, började emellertid nu tränga in i hans kyrka. Han insåg att om han ville ha en ren tillbedjan så kunde han inte ta efter Jehovas vittnen — han måste bli en av dem. Han började därför studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Det han lärde sig vid bibelstudierna tillsammans med vittnena lärde han undan för undan ut från predikstolen. Han slutade ofta sina predikningar med ett egendomligt uttalande: ”Jag är bara en förelöpare. De verkliga sanningsbärarna kommer senare.” Många som hörde honom undrade vad det betydde.
Sedan han hade börjat studera två gånger i veckan tillsammans med Jehovas vittnen, insåg han att han var tvungen att fatta ett beslut. Han kallade samman alla pastorerna till ett möte. Det fanns 28 pastorer. Med hjälp av Bibeln förklarade han skillnaden mellan den sanna religionen och den falska. Vid mötet beslutade man att alla bilderna i deras kyrkor skulle bort och att pastorerna inte längre skulle bära särskilda ämbetsdräkter. Pastorerna fick sedan anvisningar att ta kontakt med vittnena där de bodde och be om ett bibelstudium. Pastorerna i många av kyrkorna gjorde precis som Pierre Awhanto hade gjort. På onsdagarna studerade kyrkans ledare Bibeln, och på söndagarna grundade de sina predikningar på vad de hade lärt sig vid studierna. Längre fram blev studiet på onsdagarna ett församlingsbokstudium, och söndagspredikan övergick i offentligt föredrag.
År 1989 kallade Pierre Awhanto alla sina efterföljare till ett möte. Mer än 1.000 var närvarande vid mötet i Porto-Novo. Vid det här tillfället sade han till dem: ”Ni minns säkert att jag brukade avslutade mina predikningar med att säga: ’Jag är bara en förelöpare. De verkliga sanningsbärarna kommer senare.’ De har till sist kommit — de är Jehovas vittnen!” Detta kungörande ledde till en session på omkring sju timmar med frågor och svar! Inte alla betraktade detta som goda nyheter. Somliga föredrog sitt eget levnadssätt, vilket inbegrep flera hustrur. Enbart i Benin har emellertid till dags dato mer än 75 tidigare medlemmar av kyrkan Ayi-Wiwé låtit döpa sig, och omkring 200 andra studerar och gör framsteg mot samma mål. Många i gruppen lär sig också att läsa och skriva.
Pierre Awhanto blev döpt i juni 1991. Han har lagligen klippt av alla band med sin tidigare religion. Åtta av hans tidigare kyrkor har gjorts om till Rikets salar. Och vad hände med huset som han hade fått som en gåva från en man som han hade helat? Broder Awhanto gav tillbaka det till honom. Mannen blev naturligtvis mycket förvånad. Men vår broder förklarade att han nu hade funnit sanningen och visste att vilket botande som han än hade utfört, så var det inte genom kraft från Gud, utan genom kraft från demonerna.
Det är verkligen uppmuntrande att se människor — ja, rentav stora skaror — bli fria från religiös villfarelse och komma till ”exakt kunskap om sanningen”. (1 Tim. 2:4) Tiden hade kommit då de kunde samlas fritt för att bli undervisade i Guds ord.
En dag som inte kommer att glömmas
Den 24 januari 1990 reste två bröder från Benin till Lagos i Nigeria med ett viktigt dokument i sina händer. De ville underrätta avdelningskontoret i Nigeria, som ansvarade för verksamheten i Benin under de här svåra åren, om att dekret nr 004, daterat den 23 januari 1990, tillkännagav att ett tidigare dekret (nr 111 av den 27 april 1976), som förbjöd Jehovas vittnens verksamhet i Republiken Benin, hädanefter var av noll och intet värde! Jehovas vittnen var till sist fria att predika offentligt och att hålla kristna möten! Hur skulle vittnena i landet få reda på detta?
Man planerade att hålla ett möte i Cotonou. Bröderna som organiserade mötet tillkännagav inte i förväg orsaken till det. Vittnena i landet kunde inte låta bli att undra varför de var inbjudna till en offentlig samlingslokal i de centrala delarna av Cotonou. De blev verkligen förvånade när de kom och fick se en stor banderoll som hälsade Jehovas vittnen välkomna! ”Vad nu? Vi är ju under förbud”, var det många av bröderna som tänkte. Några undrade: ”Är det en fälla?”
Mötet skulle börja klockan 10.00, men redan klockan 9.00 var lokalen fullsatt. Inne i lokalen fanns det två stora banderoller. Den ena bar orden i Uppenbarelseboken 4:11: ”Du är värdig, Jehova, ja vår Gud, att få härligheten och äran.” Den andra återgav Psalm 144:15: ”Lyckligt är det folk vars Gud Jehova är!”
När mötet började meddelade ordföranden att enligt det dokument som han höll i handen ”har regeringen hävt förbudet mot vår verksamhet”. Broder Olih, som är medlem av avdelningskontorets kommitté i Nigeria och som var närvarande, berättar: ”Applåderna som följde efter meddelandet var så kraftiga att hade byggnaden inte varit ordentligt byggd, skulle den ha störtat samman av de öronbedövande ovationerna. Sedan slutade applåderna på en enda gång. Det var som om de närvarande ville komma ihåg vad som hade sagts. Därefter började de igen, och den här gången höll de på i några minuter. Ordföranden nämnde Psalm 126, men han kunde inte läsa den på grund av applåderna. De flesta av oss, däribland ordföranden, hade tårar i ögonen. Det var som att bevittna en uppståndelsescen när bröderna vände sig om för att titta på varandra och höll varandras händer i tacksamhet och av glädje.”
I de tal som följde fick vännerna beröm för sitt uthärdande under det 14 år långa förbudet. Detta var inte något tillfälle att fälla bittra tårar, utan ett tillfälle att bygga upp, att använda sig av sin nyvunna frihet på ett förståndigt sätt genom att ta del i pionjärtjänsten, om situationen så tillät, eller trakta efter andra tjänsteprivilegier i församlingen. Det var viktigt att fortsätta att förtrösta på Jehova, som nu hade gett seger åt sitt folk! Mötet varade i fyra timmar utan någon paus, men för de närvarande verkade det som bara några få minuter.
Den siste talaren nämnde att när bröder för endast några dagar sedan träffades på gatan hade de varit noga med att inte avslöja varandra. Men vid det här tillfället sades det att de nu kunde börja ta igen den förlorade tiden genom att obehindrat hälsa på sina bröder. Omkring två timmar efter den innerliga avslutningsbönen fanns det fortfarande många vittnen kvar utanför byggnaden. De kramade och kysste varandra och återupplivade gammal vänskap. Religiös frihet var verkligen något underbart. Men hur skulle bröderna nu göra bruk av den här friheten?
De gladdes över att kunna samlas för tillbedjan
Rikets salar behövde städas, målas och repareras för att de skulle vara i brukbart skick. Bröderna gav villigt av sin tid och sina tillgångar för att utföra arbetet. Sällskapet ordnade också med att kretstillsyningsmännen snabbt skulle besöka alla församlingarna, och de stannade två eller tre dagar i varje församling. Arbetet med att reorganisera hade kommit i gång.
Vilken glädje det var att återigen se familjer samlas i Rikets sal! Närvaroantalet är ofta två eller tre gånger så stort som antalet förkunnare. Många kommer på cyklar; somliga på motorcyklar eller i urholkade trädstammar. Andra går till fots. Att de måste gå flera kilometer avskräcker dem inte. Mamman binder fast yngsta barnet på ryggen med ett tygstycke som hon sveper runt överkroppen. De äldre barnen hjälper de yngre. Pappan bär ofta de värdefulla böckerna som behövs för mötet — de är värdefulla dels därför att Jehova genom dem ger undervisning och dels därför att var och en av de större böckerna kan motsvara en hel dagslön.
Med tiden har alla Rikets salar i landet, missionärshemmet i Porto-Novo och avdelningskontoret i Cotonou, vilka hade konfiskerats under förbudet, återgått till sina rättmätiga ägare. Mindre renoveringar av avdelningskontoret och missionärshemmet i Porto-Novo gjordes omgående, och i augusti 1990, mindre än en månad efter det att avdelningskontorets egendom hade återlämnats, höll man en sammankomst på Sällskapets egendom med omkring 2.000 närvarande. Alla blev medvetna om att Jehovas vittnen återigen använde den här egendomen i samband med sin bibelundervisningsverksamhet.
I september 1991 började avdelningskontoret i Benin fungera igen, vilket gjorde det möjligt att hålla närmare kontakt med bröderna och att vara till större hjälp i att sörja för deras andliga behov.
Ivriga att vittna om sanningen
Jehovas vittnen i Benin ville predika de goda nyheterna på samma sätt som deras medbröder i andra länder gjorde. Under det 14 år långa förbudet hade det mesta vittnandet skett informellt. Det var till och med några äldste som aldrig hade vittnat från hus till hus. Men med lite uppmuntran och vägledning satte de i gång.
Det är inte svårt att vittna i Benin. Människor i allmänhet älskar Bibeln. De erbjuder ofta det besökande vittnet att sitta ner, och de lyssnar uppmärksamt. När vittnena går från ett hus till ett annat, är det inte ovanligt att en cyklist ropar på dem och ber om de senaste numren av Vakttornet och Vakna!
Ofta bor många från samma familj i bostäder runt en gemensam gård. Respektfullt ber vittnet att först få tala med familjeöverhuvudet. Sedan besöker vittnet de vuxna sönerna och deras familjer, vilkas hus är öppna mot samma gård.
För att visa sin uppskattning av allt som Jehova har gjort var det hundratals som började som pionjärer sedan förbudet hade hävts. År 1989 var antalet pionjärer med särskilt uppdrag, reguljära pionjärer och hjälppionjärer 162. År 1996 var antalet 610.
Vilket gensvar har de erfarit? Ett gift par som är pionjärer med särskilt uppdrag förordnades att tjäna i en stad där det inte fanns några Jehovas vittnen. Efter bara några månader var det dags att fira åminnelsen av Kristi död. De intresserade i staden fick veta att vi vanligen firar Åminnelsen i en Rikets sal, men det fanns ingen i staden. En av de intresserade talade med en man som ägde ett stort landområde och frågade om de kunde få röja upp ett stycke av det och bygga en Rikets sal. Mannen var gynnsamt inställd till vittnenas verksamhet, så han samtyckte. På bara några få dagar hade de båda pionjärerna med särskilt uppdrag och de intresserade röjt tomten och byggt en vacker Rikets sal som hade väggar av flätade palmblad och ett tak som var täckt med halm. Framför Rikets sal fanns det två bågar som var tillverkade av palmblad och prydda med blommor. När en voodooprästinna försökte anstifta motstånd, sade byäldsten till henne: ”Du äger inte marken i den här byn. Vi vill att Jehovas vittnen stannar. Om de åker ut, åker du ut också!” Hon ställde inte till med några ytterligare problem. Vid Åminnelsen var 110 närvarande, och bland dessa var endast de båda pionjärerna med särskilt uppdrag döpta vittnen.
Sammankomstplats
Kort efter det att förbudet hade hävts skaffade man en fem hektar stor tomt i Calavi, en by som inte ligger så långt från Cotonou. Längre fram införskaffades en angränsande tomt på fyra hektar. Det var i den här byn som några av bröderna sattes i fängelse därför att myndigheterna menade att området var ”en bikupa av aktivitet” för Jehovas vittnen. Så sant detta uttalande har visat sig vara! År 1990 kunde Jehovas folk hålla en sammankomst här i frihet och dessutom på egen mark!
Men hur kan man bygga en sammankomstplats med utrymme för 4.000 personer till en kostnad som håller sig inom ramarna för brödernas resurser? Man gjorde det på ett sätt som är typiskt för Jehovas vittnen i Västafrika. Bröderna gick ut i bushen och högg ner bamburör och blad från kokospalmer. Bamburören användes till bänkar. Man slog ner stolpar i marken, vilka stack upp omkring 50 centimeter, med drygt en meters mellanrum. Stolparna tjänade som ben till bänkarna. Sedan lade man två långa bamburör över de 50 centimeter höga stolparna och band fast dem. Voilà! Nu fanns det sittplatser för 15 personer. Kraftigare bamburör användes för att bära upp takkonstruktionen, och bladen flätades samman och användes som tak. Även om en sådan här konstruktion inte är vattentät, håller den i alla fall den heta afrikanska solen borta, och för dem som sitter under taket är det ganska behagligt.
Man planerar att med tiden bygga ett nytt avdelningskontor och en ny sammankomsthall med öppna sidor och av en mer hållfast konstruktion.
Missionärer återvänder
Omkring tre månader efter det att förbudet hade hävts utfärdades ett annat regeringsdekret. Det hävde dekretet som hade resulterat i att missionärerna utvisades år 1976, och det förklarade att Jehovas vittnen var fria att bedriva missionärsverksamhet i Benin.
Som ett resultat av myndigheternas handlande blev missionärer återigen förordnade till Benin i november 1990. Tab och Janis Honsberger, som hade tjänat i Dakar i Senegal, blev på nytt förordnade till Benin. Några dagar senare kom Michel Muller och hans hustru, Babette, och Claude och Marie-Claire Buquet till Benin. De hade dessförinnan tjänat på Tahiti.
Broder Honsberger berättar: ”Vi blev glatt överraskade av reaktionen hos människorna vi träffade när vi första gången predikade från hus till hus på vårt nya distrikt. De formligen välkomnade oss tillbaka till Benin! En man sade att när Jehovas vittnens missionärer lämnade landet för flera år sedan hade det börjat gå utför med landet.” Tänk på vad den unge mannen som arbetade på bensinstationen sade till missionärerna när de 14 år tidigare skulle utvisas: ”Var inte oroliga, en vacker dag är ni tillbaka.” Hans ord hade gått i uppfyllelse — missionärerna var tillbaka!
Broder Buquet kallar Benin för missionärernas paradis, eftersom många beninier har djup kärlek till Gud och Bibeln. Många av de mer än 50 missionärerna som nu tjänar i Benin har blivit stoppade på gatan av någon som har bett om ett bibelstudium eller som ville ha svar på en djup biblisk fråga!
Att använda friheten förståndigt
För många år sedan såldes människor i Benin som slavar och skeppades till andra länder. Detta var någonting fruktansvärt, men ett slaveri av annat slag är det som är resultatet av falsk religion, och det existerar ännu i våra dagar. Det fjättrar hjärta och sinne på människor som tror att de är fria. Ibland skapar det mer rädsla än en slavdrivares piska.
Tusentals beninier har blivit fria från sådant slaveri och har blivit glada vittnen för Jehova. De vet också vad det innebär att ”inte ... [vara] någon del av världen”, alldeles som Kristus inte var det. Som ett resultat därav kan de åtnjuta frihet från slaveri under ”den här världens härskare”, som Jesus sade inte hade någon hållhake på honom. (Joh. 12:31; 14:30; 15:19) De år som Jehovas vittnen i Benin upplevde intensiv förföljelse fick dem inte att åter vända tillbaka till slaveriet. De kände väl till Jesu Kristi ord: ”Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.” (Joh. 15:20) De var också medvetna om vad aposteln Paulus hade skrivit: ”Alla de som önskar leva i gudaktig hängivenhet i förbund med Kristus Jesus skall också bli förföljda.” (2 Tim. 3:12) Även om de för en tid berövades friheten att öppet samlas för tillbedjan och att offentligt predika för andra — somliga blev till och med satta i fängelse — fortsatte de ändå att åtnjuta friheter som ingen människa kunde ta ifrån dem.
Nu har det gått omkring sju år sedan förbudet hävdes och Jehovas vittnen återigen fick lagligt erkännande. Har våra beninska bröder använt den friheten förståndigt? Kort innan förbudet hävdes fanns det omkring 2.300 förkunnare av Guds kungarike i landet. Nu finns det mer än dubbelt så många. De som tar del i heltidstjänsten har mer än tredubblats i antal. Många människor hörsammar inbjudan att ”fritt ta av livets vatten”. (Upp. 22:17) När församlingarna samlas till åminnelsen av Kristi död, är det så många intresserade med att närvaroantalet är mer än fyra gånger så stort som antalet vittnen. Det finns uppenbarligen mycket att göra för att hjälpa dessa intresserade att förstå och tillämpa allt det som Jesus själv gav befallning om. — Matt. 28:19, 20.
Det finns också många svåra förhållanden som människor måste uthärda så länge den här gamla tingens ordning består. Det är emellertid hjärtevärmande att besöka Jehovas folks församlingar i Benin och själv få se den frihet som Guds ord redan har gett människor. Här finns den före detta polygamisten i byn Logou som, på grund av sin önskan att ha ett godkänt förhållande till Jehova, har gjort sig fri från inhemska oskriftenliga traditioner och nu lever tillsammans med endast en hustru. Här finns den unge mannen i församlingen i Togoudo Godomey som av sin far erbjöds utbildningsmöjligheter som många skulle ha tackat ja till och fick löfte att med tiden bli voodoopräst och ärva sin fars hus och hustrur; men sonen valde att i stället tjäna Jehova. Här finns en syster i Tori-Cada Zounmé som tidigare tillbringade många år i ett voodookloster men som nu är reguljär pionjär. En ung man som brukade få sitt uppehälle genom att stjäla har nu tagit på sig den nya personligheten och tjänar som pionjär med särskilt uppdrag i Kotan. En före detta militär som en gång i tiden förföljde Jehovas folk är nu reguljär pionjär och biträdande tjänare. Dessa och många andra i likhet med dem är fullt upptagna med att hjälpa uppriktiga människor att lära känna hur de kan bli fria från religiöst slaveri, precis på samma sätt som de blev hjälpta. De vet av erfarenhet att ”där Jehovas ande är, där är frihet”. — 2 Kor. 3:17.
[Helsidesbild på sidan 66]
[Bild på sidan 72]
Nourou Akintoundé återvände till Benin som pionjär och hjälpte många att börja tjäna Jehova
[Bild på sidan 80]
Kurs i läsning och skrivning i Sekandji (1996)
[Bild på sidan 86]
Germain Adomahou övergav ett liv i polygami för att leva tillsammans med sin första hustru, Vigue
[Bild på sidan 89]
Amasa Ayinla och hans familj då han tjänade som kretstillsyningsman i Benin
[Bild på sidan 90]
Carlos och Mary Prosser, missionärer redo för tjänsten på fältet
[Bild på sidan 95]
Skolan i Rikets tjänst år 1975, under en tid av politisk oro i Benin
[Bild på sidan 102]
Peter Pompl och Mary och Carlos Prosser — de blev alla utvisade ur Benin och tjänar nu i Nigeria respektive Kamerun
[Bild på sidan 115]
Pierre Awhanto, som tidigare var en självutnämnd pastor, är nu en ordinerad tjänare åt den sanne Guden
[Bild på sidan 116]
Vid det här mötet pålyste man att förbudet hade hävts
[Bild på sidan 118]
Sammankomstplatsen i Calavi
[Bild på sidan 123]
Avdelningskontoret i Benin och avdelningskontorets kommitté (från vänster till höger; bilden är tagen förra tjänsteåret): Zacharie Elegbe, Tab Honsberger och Souʹou Hounye