Brasilien

År 1500 skrev Pero Vaz de Caminha till Portugals kung om Brasilien, där portugisiska upptäcktsresande just stigit i land. Han skrev: ”Den bästa frukt som kan tas här ... är dess folks [indianernas] frälsning.” De här orden avslöjar ett av de främsta motiven till att Portugal ägnade sig åt sjöfart och kolonisering under 1400- och 1500-talen. Det var för att sprida kristenhetens religiösa läror till andra länder.

Det var emellertid inte förrän långt senare som Bibeln, Guds ord, blev tillgänglig för Brasiliens invånare, så att de med egna ögon kunde se vad den lär. Hela Bibeln på portugisiska blev tillgänglig först (en del i Europa och en del i södra Indien) år 1751. Ytterligare 125 år skulle gå innan någon del av den trycktes på brasiliansk portugisiska, och det dröjde till långt fram på 1900-talet innan ens delar av Bibeln gavs ut på något av de språk som talas av Brasiliens indianstammar.

Brasilien är ett av de få länder i Sydamerika där spanska inte är det dominerande språket, utan portugisiska. Brasilien täcker omkring hälften av hela Sydamerika och är ett land med stora variationer, och det gränsar till alla länder i Sydamerika utom Chile och Ecuador. Invånarna är entusiastiska och vänliga och är intresserade av andliga ting. Majoriteten (85 procent av  de 161 miljoner invånarna) bekänner sig till katolicismen, och en stor andel av dem utövar också spiritism. På senare år har det därtill skett en anmärkningsvärd ökning av antalet som bekänner sig till protestantismen.

Verklig biblisk undervisning kommer i gång

Guds vilja är att ”alla slags människor skall bli räddade och komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Tim. 2:3, 4) Mot slutet av 1800-talet började den sortens kunskap spridas i Brasilien. Det var år 1899 som Sarah Bellona Ferguson från São Paulo fick några av Sällskapet Vakttornets publikationer med post från USA. När hon förstod de dyrbara sanningarna från Bibeln, gjorde hon vad hon kunde för att dela med sig av dem till andra. När tillfället sedan gavs henne, omkring 25 år senare, blev hon döpt.

Under tiden hade åtta unga brasilianska marinsoldater, som hade permission från sin båt i New York, tilltalats av de möten som hölls av bibelforskarna (som Jehovas vittnen kallades på den tiden). Där fick de tag på en bibel på portugisiska, och de fick också hjälp att förstå den. När de i mars 1920 återvände  till Brasilien, efter att ha varit tillsammans med bibelforskarna i New York under flera månaders tid, fortsatte de att träffas och att tala med andra om det som de hade lärt sig. Först använde de Vakttornets publikationer på spanska som studiehjälpmedel, eftersom ingenting fanns på portugisiska. Men några år senare sändes George Young till Brasilien, och anordningar gjordes för att översätta och ge ut litteratur på portugisiska. För att främja biblisk undervisning i detta vidsträckta land upprättade Sällskapet Vakttornet år 1923 ett avdelningskontor i staden Rio de Janeiro.

Mer hjälp anländer

Trots denna goda början var framstegen långsamma. På inbjudan av broder J. F. Rutherford, som då var Sällskapet Vakttornets president, flyttade därför broder Alston Yuille till Brasilien år 1936 för att hjälpa vittnena där att dra större nytta av de andliga anordningar som Jehova gjorde genom sin synliga organisation. Hans hustru, Maude, var med honom, liksom Antonio Pires de Andrade, en medarbetare som, åtminstone inledningsvis, tjänade som tolk. Tre år senare sändes Otto Estelmann och Erich Kattner från Europa för att tjäna som pionjärer. De skulle ägna sig åt att besöka människors hem för att visa dem hur Bibelns sanningar kunde vara till nytta för dem. År 1945 kom sedan två missionärer från Gileadskolans första klass: Charles D. Leathco och Harry Black.

Jehova välsignade dessas och många andra nitiska förkunnares arbete, och 1948 fanns det i Brasilien 1.000 Jehovas vittnen som delade med sig av de dyrbara sanningarna i Bibeln till andra. Skaran ökade snabbt: år 1957 nådde man 10.000, och år 1968 nådde man 50.000. Samtidigt behövde Betelhemmet och tryckeriet utvidgas, och 1968 flyttades avdelningskontoret över från Rio de Janeiro till större lokaler i São Paulo. (Se 1973 Yearbook of Jehovah’s Witnesses, sidorna 33–88, för ytterligare upplysningar om verksamheten i Brasilien under åren 1920 till 1972.)

 Guds eget ord görs tillgängligt

För ungefär 50 år sedan gick en vanlig medlem av romersk-katolska kyrkan i Brasilien alltid i mässan, bad alltid till Maria, lydde alltid prästen och läste aldrig Bibeln. Varför var det så? En anledning var att prästerna förbjöd sina hjordar att äga en bibel som saknade romersk-katolska kyrkans tryckningstillstånd. Samtidigt hade alla sådana av kyrkan godkända biblar prislappar som gjorde det omöjligt för den genomsnittlige kyrkobesökaren att köpa dem. Inte att undra på att vittnena på den tiden ofta träffade katoliker som aldrig hade sett en bibel!

Fern, som varit missionär en lång tid, minns: ”Jag brukade läsa bönen Fader vår för sådana människor. Katoliker kunde den bönen utantill, men de blev förvånade när de fick se den i Bibeln.” Ofta ledde förvåningen till intresse, och intresset ledde till frågan: ”Kan du skaffa mig en bibel?” Vittnena skaffade med glädje en bibel till rimligt pris åt dem från Brasilianska bibelsällskapet.

De tio missionärer som verkade i São Paulo på den tiden var flitiga besökare på bibelsällskapets försäljningsställe i staden. Butikens anställda, som var protestanter, var däremot inte så glada över att hela lagret av Tradução Brasileira — en bibelöversättning som innehöll namnet Jehova — försvann från deras hyllor för att hamna i missionärernas bokväskor. En dag talade biträdet om för en av missionärerna att hon inte kunde ge dem några fler sådana biblar, och kort därefter slutade man ge ut Tradução Brasileira. Det var inte särskilt förvånande att många Jehovas vittnen längtade efter en förändring. År 1963 var 57 delegater från Brasilien närvarande vid de internationella sammankomster som hölls i USA då Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna gavs ut på portugisiska. Fyra år senare, när hela Nya Världens översättning kom ut på portugisiska, var den tid förbi då man bara kunde sprida Bibeln i små kvantiteter.

 Under de tre senaste årtiondena har miljontals exemplar av Nya Världens översättning strömmat ut över landet från Sällskapets tryckerier och har väckt allmänhetens intresse. År 1987 beskrev Brasiliens ledande nyhetstidning, Veja, den portugisiska utgåvan av New World Translation of the Holy Scriptures—With References som landets ”mest kompletta översättning av Bibeln”. Jehovas vittnen i Brasilien (vilka nu uppgår till mer än 430.000) håller med om detta och är hänförda över att deras bibelspridningskampanj lett till att många brasilianare i städer, samhällen och byar nu äntligen med tacksamhet kan vända blad i sitt eget exemplar av Guds ord.

Personlig undervisning i Bibelns sanningar

Att läsa Bibeln är en sak, men att förstå det man läser och förstå hur man skall tillämpa det är en annan sak. För detta behövs ett program för personlig biblisk undervisning. År 1968 — ett år efter det att hela Nya Världens översättning getts ut på portugisiska — fick de 50.000 vittnena i Brasilien en bok som skulle hjälpa dem att studera Bibeln — boken Sanningen som leder till evigt liv.

En erfaren pionjär utropade efter att ha läst boken: ”Den här boken kommer att hjälpa miljoner människor att ta emot sanningen!” Hon hade rätt. Den mängd böcker som spreds per år mer än tredubblades. Antalet bibelstudier steg kraftigt. Rute, en syster från södra Brasilien, kan tala för många av dem som studerade den boken. Hon säger: ”När jag studerade ’Sanningsboken’, kände jag mig tacksam och ursinnig. Tacksam över att ha lärt känna sanningen om de dödas tillstånd och om hoppet om ett paradis och arg över att katolska kyrkan hade vilselett mig i hela mitt liv.”

År 1983 kunde Jehovas vittnen välkomna ett nytt hjälpmedel för undervisning i Bibeln — den portugisiska utgåvan av boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Den har nått hjärtat på många fler alla samhällsklasser. I början av  1996 drog mer än 500.000 personer i Brasilien nytta av biblisk undervisning, och de flesta av dem gjorde det genom att studera med hjälp av detta kraftfulla undervisningsverktyg.

Medan texten i boken Leva för evigt rörde vid hjärtat på dem av Brasiliens befolkning som kan läsa, så har bilderna i broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! gett många av Brasiliens 28 miljoner invånare som inte kan läsa undervisning om Bibelns sanningar. Över sex miljoner exemplar har tryckts av den här broschyren på portugisiska under de 13 senaste åren. Kan då olärda människor förstå Bibelns läror? Det kan de verkligen! Ta till exempel Maria, en äldre kvinna. Med hjälp av broschyren fick hon lära sig att Guds namn är Jehova, inte Senhor, på samma sätt som hennes namn var Maria, inte Senhora. Fast hon aldrig hade hört talas om Guds namn tidigare, tog hon tacksamt emot denna nya sanning redan första gången det hölls ett bibelstudium med henne. När det Jehovas vittne som undervisade henne skulle gå, ropade Maria: ”Må Jehova gå med dig!” Marias uppriktiga önskan har verkligen visat sig bli besannad. Med Jehovas välsignelse går den bibliska undervisningen i Brasilien framåt.

Utrymmen för tryckeri ordnas ännu en gång

År 1971, tre år efter det att avdelningskontoret hade flyttats till São Paulo, var antalet aktiva Jehovas vittnen över 70.000. Det året fanns det 1.202 församlingar över hela landet. Jehovas vittnen ägnade mer än 11.000.000 timmar åt sin offentliga förkunnartjänst, och de ledde i genomsnitt 58.902 bibelstudier. Det var uppenbart att avdelningskontorets lokaler skulle behöva utvidgas igen, om man skulle kunna ge den ledning och ha den utrustning som detta utbildningsprogram krävde. Bröderna vände sig till Jehova för att få vägledning, och de ägnade sin uppmärksamhet åt detta behov.

Under många års tid hade den portugisiska upplagan av Vakttornet tryckts i Brasilien på en gammal flatbäddspress.  Men på grund av den ökade efterfrågan, problem med pressen (som var byggd år 1918) och otillräcklig papperstillgång hade man flyttat tryckningen till New York år 1957. Men nu hade man funnit lösningar på problemen med tryckning och papperstillgång, och bröderna kunde återuppta tryckandet i Brasilien.

För att se till att man hade tillräckligt med utrymme för tryckandet började man arbeta på en tillbyggnad till avdelningskontoret. Samtidigt gjordes förberedelser för att importera en snabbgående rotationspress för boktryck. På grund av våra tidskrifters allmänbildande karaktär försökte man få tillstånd att ta in tryckpressen utan att behöva betala införselskatter. Men religiösa organisationer som ibland hade beviljats undantag från skatt på sådant de importerat hade sedan sålt det importerade med stor förtjänst. Förståeligt nog var en del myndighetspersoner inte gynnsamt stämda till att bevilja ytterligare skattebefrielse för religiösa grupper. Men hjälp kom från ett oväntat håll — från en regeringstjänsteman som var agnostiker. Han intresserade sig för vår ansökan om skattebefrielse och talade om för oss hur vi skulle förfara. Efter bara fyra månader, i november 1972, beviljades den skattebefrielse som begärts. Augusto Machado, en medarbetare på Sällskapets kontor, drar sig till minnes: ”Vi började från noll, och vi visste praktiskt taget ingenting, men genom att förtrösta på Jehova, och genom att vi ’läste på våra läxor’, fick vi vad vi behövde. Jehova vägleder verkligen sina tjänare.”

Det fanns mycket att lära

Utsikten att trycka på en rotationspress för boktryck innebar nya utmaningar. Den helt nermonterade pressen anlände i december 1972, packad i 47 stora trälådor, varav en del vägde så mycket som sex ton. Milan Miller skickades från världshögkvarteret för att se till att allt monterades på rätt sätt. Han samordnade arbetet i en grupp på nio bröder för att installera  pressen och lärde dem sedan hur man kör den. Att de var med när pressen installerades hjälpte dem att förstå hur de skulle ta hand om den. De flesta av dem var unga bröder, som fram till dess hade mycket liten eller ingen erfarenhet alls av tryckeriarbete. Karl Rietz, som tog del i installationsarbetet, var tryckeritillsyningsman, och han tjänar fortfarande i den uppgiften.

Ungefär samtidigt började papperet, som hade importerats för tryckningen av tidskrifterna, att anlända. ”Den första sändningen var på 150 ton”, minns Euclides Justino, som skickades från Betel till hamnen för att hämta papperet. ”Vi ordnade så att lastbilar skulle köra papperet från hamnen i Santos till Betel i São Paulo. Men vi insåg inte att gaffeltrucken i hamnen enbart skulle lyfta upp pappersrullarna på lastbilarna och att vi därför behövde starka män som kunde placera ut de tunga rullarna på lastbilarna. Så broder Machado och jag klättrade upp på en av lastbilarna och började tippa rullarna — som vägde 400 kilo styck — och rulla dem på plats. Hamnarbetarna fick sig ett gott skratt när de såg två män i slips kämpa med rullarna. Lyckligtvis var det nästan lunchdags, så vi slutade strax. Under lunchtimmen lejde vi några män som gjorde resten av arbetet.” Steg för steg lärde sig bröderna något om vilket arbete det innebar att trycka med en rullrotationspress.

År 1973 anlände en andra rullrotationspress med nästan samma tryckkapacitet som den första: 12.500 tidskrifter i timmen. Sedan dess har fler tryckpressar — sådana som kan trycka i fyrfärg — installerats. Genom åren har vi således lyckats klara av att möta efterfrågan på biblisk litteratur.

Överlämnandet av den nya tillbyggnaden till Betel

Överlämnandet av den nya tillbyggnaden till Betel var planerat att äga rum omkring fyra månader innan den andra tryckpressen anlände. En del uttryckte tvivel på att  byggnadsarbetet skulle bli färdigt i tid. Men samordnaren vid avdelningskontoret, broder Fred Wilson, svarade: ”Ni känner inte våra bröder.” De lade sitt hjärta i arbetet och höll i med det till sent på kvällarna, också på lördagar och söndagar. Den 17 mars 1973, dagen för överlämnandet, höll man fortfarande på med de sista detaljerna. Mitt på dagen var allt färdigt! Den sista lastbilen med skräp körde ut genom den bakre grinden samtidigt som besökarna började komma in i entrén!

Nathan H. Knorr, som då var Sällskapet Vakttornets president, och Max Larson, tillsyningsman för tryckeriet i Brooklyn, var på plats för detta tillfälle. Broder Knorr höll överlämnandetalet. Dagen därpå var det ett särskilt tretimmarsprogram, där en skara på mer än 28.000 var närvarande, och de fyllde Ibirapuera Gymnasium till sista plats. Det var  vid det här tillfället som broder Knorr, efter att ha talat om betydelsen av att regelbundet begrunda dagens text, tillkännagav att ”Årsboken” (för 1973) för första gången hade getts ut på portugisiska. (Tidigare hade det material som låg till grund för dagens text på portugisiska varit infört i Vakttornet.) Att dagligen läsa och dryfta ett avsnitt av Guds ord har stor betydelse i Jehovas folks liv, och det stämmer överens med vad Jesus Kristus själv sade: ”Människan skall leva inte bara av bröd,  utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun.” — Matt. 4:4.

Den internationella sammankomsten ”Guds seger”

År 1973 avslutades med den största sammankomst som Jehovas folk någonsin har hållit i Brasilien. Den hölls på Pacaembustadion i São Paulo den 26–30 december. En väldig luftballong, som annonserade sammankomstens tema, ”Guds seger”, svävade över stadion. Programmet stärkte de närvarande i övertygelsen om att Guds seger genom hans kungarike verkligen kommer att skänka mänskligheten de största välsignelser. Under själva sammankomsten fick de se bevis för att undervisning om Guds vilja, som blivit nedtecknad i Bibeln, redan har omformat tiotusentals människors liv i Brasilien. Tjugoåtta år tidigare hade broder Knorr talat till 765 närvarande i ett gymnasium inte långt från stadion. Den gången hade han, när han på avstånd betraktade detta enorma stadion, undrat om Jehovas vittnen i Brasilien någonsin skulle komma att fylla det. Den tanken blev verklighet år 1973, när broder Knorr talade till en åhörarskara på 94.586 som fyllde just detta stadion! Dagen före hade 3.187 nya ordinerade förkunnare blivit döpta. Denna femdagarssammankomst var i sig själv ett bevis på Guds seger!

Man kom från landets alla delar. Från Manaus, huvudstad i staten Amazonas, omkring 400 mil bort, kom tre bussar och fyra bilar med deltagare. De var den allra första grupp som reste på den riskfyllda motorvägen som korsar hela Amazonområdet. En annan grupp reste mer än 300 mil från Belém vid Brasiliens norra kust, och ett specialtåg och mer än 180 bussar förde med sig glada sammankomstdeltagare från staten Rio de Janeiro. Publiciteten var så stor att guvernören för staten São Paulo och staden São Paulos borgmästare besökte sammankomstplatsen.

 Att skaffa logi till dessa tusentals människor var en utmaning, eftersom många av dem inte hade råd att bo på hotell. Rumsförmedlingen behandlade omkring 21.000 rumsbeställningar. I linje med Bibelns råd om att följa ”gästfrihetens väg” ställde Jehovas vittnen och andra sina hem till förfogande för logi. (Rom. 12:13) Mer än 6.000 fick bo i Rikets salar. Besökarna från Amazonområdet bodde allesammans i en fabrik som en systers man lånade ut. Vittnena och intresserade personer lånade ut madrasser till dem.

Två månader längre fram hölls samma sammankomstprogram i Salvador i staten Bahia, och 32.348 var närvarande.

”Ni skall bevisa er vara heliga”

Även om Jehovas vittnen hade sett med ogillande på bruket av tobak, hade man fram till år 1973 inte till fullo insett hur allvarlig saken var. En del vittnen fortsatte därför att röka, fastän de var döpta. I sin rätta tid hjälpte emellertid Jehova sina tjänare att urskilja de bibliska principer som borde vara avgörande för deras inställning till denna vana. (2 Kor. 7:1; Gal. 5:19–21, fotnot i 1984 års studieutgåva av New World Translation of the Holy Scriptures) I Vakttornet (på portugisiska) för 1 december 1973 framhölls det att i fortsättningen måste alla som önskar bli döpta vara fria från vanan att bruka tobak. De som redan var döpta och som fortfarande rökte fick sex månader på sig att sluta med vanan, om de ville förbli en del av församlingen.

Flertalet hade rätt motiv och lyckades bryta sig loss från den smutsiga vanan. En broder som fortfarande rökte vid den tiden, fast han varit döpt sedan 1964, resonerade som så att om andra lyckades sluta av hälsoskäl, hur mycket lättare borde det då inte vara för honom att sluta röka för att kunna fortsätta att tjäna Jehova. Det är sant att en del blev uteslutna, men några av dem ändrade sig till sist i sinne och hjärta och slutade röka och blev återupptagna. Jehovas folk fortsatte på det här viset  att rätta sig efter Guds höga norm för helighet. — 3 Mos. 19:2; 1 Petr. 1:16.

Håller tiden på att rinna ut?

För att hjälpa människor att inse det brådskande behovet av att ställa sig på Jehovas sida i stridsfrågan om suveräniteten gjordes under 1970-talet intensiva ansträngningar för att sprida traktaterna Nyheter om Guds rike. Titeln på Nyheter om Guds rike nummer 16 var: Håller tiden på att rinna ut för mänskligheten? Amaro Santos, som har tjänat vid Betel de 25 senaste åren, förklarar: ”Sällskapet skickade varje församling ett antal motsvarande 100 traktater per förkunnare, och dessa traktater skulle delas ut fritt på bara tio dagar, från den 22 till den 31 mars 1974. Traktaten hade en attraktiv layout som fångade uppmärksamheten också hos dem som i vanliga fall var likgiltiga för budskapet om Riket. Mer än 7.000 nya förkunnare slöt sig till de övriga vittnena, och man spred åtta miljoner traktater.”

En del av dem som tog emot traktaten handlade snabbt i enlighet med det de lärde sig. Det kunde man säga om en 22-årig högskolestuderande i São Paulo. Påverkad av det brådskande i situationen tackade han ja till att studera Bibeln med hjälp av boken Sanningen som leder till evigt liv. Snart började han tala med andra vid högskolan om det han lärde sig, och tre månader längre fram tog han del i spridandet av en annan traktat.

Uppriktiga ansträngningar gjordes för att nå också dem som bodde i avlägsna trakter. Unga förkunnare tog med glädje del. För att belysa vad två sådana yngre förkunnare uträttade i staten Rio Grande do Sul skrev Belarmino Colla, som då var 15 år: ”Vi gav oss av hemifrån klockan 6.00, men eftersom husen låg långt ifrån varandra, kom vi inte fram till något förrän klockan 10.00. Ibland var vi tvungna att gå till fots, eftersom det var omöjligt att ta sig fram med häst på stigarna. Vi höll på till klockan 20.30, och sedan övernattade vi hos någon som  hade visat intresse. Klockan 7.00 dagen därpå började vi igen och arbetade till klockan 15.00, då vi begav oss av hemåt för att vara hemma vid midnatt. På de två dagarna hade vi gått 90 kilometer och fått lämna bara 30 traktater.” Dessa Rikets förkunnare insåg att det budskap de förde med sig öppnade en möjlighet som kunde innebära evigt liv, och de insåg att miljoner människor i Brasilien behövde få tillfälle att utnyttja den möjligheten. De kände den brådska som antyddes av titeln till traktaten Nyheter om Guds rike nummer 16.

”Det är omöjligt att komma undan vittnena”

År 1974 gjorde Edivaldo Gil da Silva och hans hustru, Marli, som då var pionjärer med särskilt uppdrag, anordningar för att två gånger i månaden hålla ett bibelstudium med en kvinna som bodde på en avlägsen lantgård i närheten av Ribeirão Prêto i staten São Paulo. För att komma dit var de tvungna att lifta med en mjölkbil som gick klockan 4.00 på morgonen, varefter de fick gå en mil till fots. Studiet gick bra under några månader tills hennes man började motarbeta studiet. Han till och med flyttade med sin familj utan att lämna den nya adressen.

Vid en områdessammankomst åtta år senare kom ett par fram till Edivaldo och Marli och frågade: ”Kommer ni ihåg oss? Vi är paret som ni besökte på lantgården.” Mannen förklarade att han hade flyttat för att komma undan Jehovas vittnen. När de kom fram till sitt nya hem, ja, faktiskt innan de hade lastat av sina möbler från lastbilen, dök emellertid två Jehovas vittnen upp och talade med dem om Guds uppsåt med mänskligheten. Detta fick mannen att tänka. Han tackade ja till ett bibelstudium och gjorde fina framsteg. Några månader senare blev både mannen och hans hustru döpta.

Ett andligen upplivande besök

I september 1974 kunde bröderna i São Paulo glädja sig åt en speciell händelse. Vad var det? Ett besök av broder  Frederick W. Franz, som då var Sällskapet Vakttornets vicepresident. Det här var inte hans första besök i Brasilien. Tillsammans med broder Knorr hade han medverkat vid en sammankomst i São Paulo år 1945. Den här gången kom han tillsammans med broder Karl Klein, som kort därefter började tjäna tillsammans med honom i Jehovas vittnens styrande krets. De tillbringade tre dagar på semester i São Paulo, men de fann också glädje i att meddela ”någon andlig gåva” till sina kristna bröder. (Rom. 1:11, 12) Vad skulle kunna vara mera njutbart än ett dryftande av andliga ting? Man gjorde snabbt anordningar för ett särskilt möte i en teater. Sammanlagt 2.000 var närvarande.

Massasue Kikuta, som har tillhört avdelningskontorets personal sedan 1967, berättar: ”Broder Franz förvånade alla genom att hålla sitt tal på flytande portugisiska. Utan att använda någon bibel eller några anteckningar (hans syn var redan nedsatt) citerade han och förklarade hela Psalm 91, vers för vers, i mer än två timmar, och detta trots att han var 80 år.” Senare fick vi veta att han hade gjort detsamma på spanska för bröderna i Paraguay!

Elva föräldralösa barn lär känna sanningen

Ungefär vid den här tiden var det en familj i staten Goiás som var i desperat behov av hjälp att förstå orsakerna till mänskligt lidande och livets verkliga mening. Deras far — nedstämd på grund av allvarliga ekonomiska problem — hade begått självmord, och en kort tid därefter hade deras mor dött i en hjärtattack. De som var kvar av familjen Vinhal — alla 11 barnen — var föräldralösa. När olycka drabbade deras familj på det här viset år 1974, var det äldsta av dem 17 år och det yngsta bara 40 dagar gammalt. Fem av dem lyckades genom beslutsamhet och hårt arbete hålla samman, men de sex yngsta fick sändas i väg för att bo hos släktingar. I ett försök att trösta dem var det en del som sade att den tragedi de råkat  ut för var Guds vilja. Detta gjorde dem naturligtvis bara ännu mer bedrövade.

Maria Lucia, som var äldst, hade allvarliga frågor om Gud och om den katolska kyrkan. När hon hörde ett Jehovas vittne erbjuda en av hennes arbetskamrater ett kostnadsfritt bibelstudium, väcktes hennes intresse. En arbetskamrat, som lade märke till Maria Lucias intresse, gav henne boken Sanningen som leder till evigt liv som gåva. När Maria Lucia bara några dagar senare träffade vittnet igen, bad hon uppriktigt om att få ett sådant kostnadsfritt bibelstudium som hennes arbetskamrat hade fått erbjudande om. Löftet om en uppståndelse, som Jesu ord i Johannes 5:28, 29 vittnar om, fyllde henne med hopp. När hon fick lära sig vad Bibeln säger om varför Gud tillåter det onda, hjälpte det henne att inse att Gud inte hade glömt bort henne och hennes familj. Med tiden kom alla barnen utom det yngsta att bo tillsammans som en familj igen. De uppmuntrade varandra andligen. Alla de 11 barnen studerade Bibeln och blev döpta. De lärde sig principer för ett kristet uppförande från Bibeln. I andlig mening var de inte längre föräldralösa; de hade fått ”bröder och systrar och mödrar” hundrafalt. (Mark. 10:29, 30) I dag är en av systrarna pionjär med särskilt uppdrag, en annan tjänar som missionär i Paraguay, och Paulo tjänar tillsammans med sin hustru på Betel i Brasilien.

100.000 förkunnare!

Under årens lopp har det varit en stadig ökning av antalet förkunnare av Riket. Tjänsteåret 1959 var ökningen 23 procent jämfört med det föregående året. Under de tio år som följde sjönk ökningstakten. Den varierade från 9 till 14 procent. År 1975 steg så antalet döpta till 16.789, och för första gången passerade förkunnarantalet 100.000-strecket; ökningen var 17 procent jämfört med året innan. Eftersom större vikt lades vid att bearbeta isolerade och sällan bearbetade  distrikt, var det också första gången som antalet pionjärer med särskilt uppdrag översteg 1.000. Även om ökningstakten minskade under det följande årtiondet, gick predikoarbetet framåt. Ytterligare tillväxt skulle komma.

Vid den här tiden hade Brasilien omkring 100 miljoner invånare, och omkring 20 procent av dem nåddes inte regelbundet med de goda nyheterna. Många av dem levde i mindre städer som låg en bit från de större städerna. I en ansträngning att nå dessa människor och anordna möten på platser där det fanns tillräckligt med intresse godkände den styrande kretsen att man förordnade tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag, förutom de 1.000 som redan tjänade som pionjärer med särskilt uppdrag. Till att börja med blev några förordnade att tjäna under tre månader; senare förlängdes perioden. De första av dessa tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag förordnades i november 1985, då 128 sändes ut till 113 olika städer. Resultatet var mycket uppmuntrande.

När pionjärerna i en stad i Goiás gjorde återbesök hos en kvinna som hade beställt ett exemplar av Nya Världens översättning, fann de henne gråtande. Varför det? Några hade sagt till henne att hon inte skulle läsa i denna bibel, eftersom den innehöll ett annorlunda namn på Gud — Jehova. Men när hon fick hjälp att undersöka saken, fick hon och hennes vänner lära sig att namnet Jehova förekom på olika ställen också i deras egen bibel. Hon blev rasande på prästen i sin kyrka. Efteråt sattes 45 nya bibelstudier i gång!

I staten Piauí kontaktades en man som törstade efter sanningens vatten. Innan pionjärerna kom i kontakt med honom hade han läst delar av ett lånat exemplar av boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Mannen blev så entusiastisk över det han läste att han beslutade sig för att skriva av boken för hand. När pionjärerna besökte honom, hade han redan hunnit skriva av 21 kapitel. Så glad han blev över att kunna få  ett eget tryckt exemplar av boken och att få ett regelbundet bibelstudium i den!

Två pionjärsystrar som tjänade i staten Sergipe fick möta mycket motstånd från en diakon, som tjänade som ställföreträdande präst i kyrkan. Vad blev utgången? I en högtalare tillkännagav diakonen för åhörarna att Jehova inte är Guds namn, utan ett namn som uppfunnits av en amerikansk sekt. Men detta väckte bara ökat intresse hos många medlemmar i kyrkan, och efter en kort tid ledde pionjärerna 67 bibelstudier!

I staten Rio Grande do Norte började pionjärerna studera med en kvinna som uppskattade sitt studium så mycket att hon inbjöd sina grannar att komma dit gången därpå. Som en förberedelse lånade hon fem bänkar från skolan. Trettio personer var närvarande, men fler ville komma in, så studierna fick fortsätta på skolgården.

I en liten stad i Mato Grosso do Sul studerade en läkare och hans hustru Bibeln, och med tiden började de också ta del  i tjänsten på fältet. Att läkaren gick från hus till hus för att tala med andra om Bibeln vållade en hel del uppståndelse i staden. När de pionjärer som hade studerat med det här paret fann det nödvändigt att flytta, var läkaren och hans hustru de enda aktiva vittnena som fanns kvar där. De tjänade som hjälppionjärer och senare som reguljära pionjärer. Till att börja med hade de alla möten helt själva, men med tiden bildades en församling med tio förkunnare. Paret tjänar nu vid Betel i Brasilien.

De första sammankomsthallarna

I takt med att antalet Jehovas vittnen ökade över hela landet blev det allt svårare att finna lämpliga platser att hålla våra sammankomster på. De första ansträngningarna att skaffa en egen lokal gjordes i Salvador i staten Bahia, där det råder ett milt, tropiskt klimat året om. År 1975 byggdes en delvis täckt amfiteater på en dalsluttning. Den har betongbänkar och rymmer 4.000 närvarande. Anläggningen kallades Sammankomstparken. Senare samma år påbörjades byggnadsarbetet på en sammankomsthall i ett vackert, skogklätt område i Ribeirão Pires i staten São Paulo, ungefär fyra mil från staden São Paulo. Några år senare byggdes en annan hall vid sidan av den här första, och man förband dem med varandra genom intern-TV. Sammanlagt har de två hallarna 3.300 sittplatser. År 1979 påbörjades byggandet av en annan sammankomsthall i Duque de Caxias, nära Rio de Janeiro.

De som arbetade med att bygga dessa sammankomsthallar visade en entusiastisk inställning. Denna fina anda kompenserade mer än väl att många inte hade så stor erfarenhet och att det rådde brist på lämpliga maskiner och utrustning. I Ribeirão Pires, till exempel, var man tvungen att gräva ner till sju meters djup för att finna stabil mark för grundläggningen. Man hade en grävskopa, men den kunde bara användas ner till halva det djup som behövdes. Resten måste göras med hacka och spade. Mer än 20 sådana hål måste grävas.

 Hur gick det då att blanda och hälla ut betong? Det fanns inga betongstationer eller betongblandarbilar till hands för bygget i Ribeirão Pires. Natal Batulevicins, som är medlem av Betelfamiljen, kommer ihåg: ”Betongen blandades i två gamla, handdrivna betongblandare och kördes i skottkärror till det område som skulle gjutas. Skottkärror kördes i linjer med mellan 20 och 30 frivilliga arbetare i varje. På de högre belägna platserna och i områden som var svåra att komma fram till var det ytterligare en person som hjälpte till genom att dra skottkärran med hjälp av krokar. När golven göts, hjälpte alla de frivilliga arbetarna till — också de som hade administrativa uppgifter — och arbetet kunde ibland ta 24 timmar.”

En ny organisationsstruktur

År 1976 berördes Jehovas vittnen över hela världen av en betydelsefull förändring i avdelningskontorens arbetsorganisation. Den 1 februari det året trädde anordningen med kommittéer vid avdelningskontoren i kraft. Tidigare hade man haft en enda tillsyningsman, men nu förordnades en kommitté av andligt mogna bröder som skulle representera den styrande kretsen och ha tillsyn över arbetet i varje land. Alla dessa var andligt sett äldre män, herdar för Guds hjord.

I Brasilien bestod kommittén till att börja med av sju medlemmar: Massasue Kikuta, John Kushnir, Augusto Machado, Karl Rietz, Amaro Santos, Heinrich Selbert och Fred Wilson. Senare var broder Selbert tvungen att lämna Brasilien på grund av familjeförpliktelser, och broder Kushnir dog år 1988. De övriga fortsätter att tjäna i kommittén, och år 1995 förordnades Östen Gustavsson att bli den sjätte medlemmen av kommittén. I slutet av år 1976 tog några av medlemmarna i avdelningskontorets kommitté i Brasilien, tillsammans med andra representanter för avdelningskontoren över hela världen, del i möten som den styrande kretsen anordnade i New York. Mötena syftade till att göra bröderna mera helt och fullt förtrogna  med sina ansvarsuppgifter och med medlemmarna av den styrande kretsen och med världshögkvarteret.

Större nytta av sammankomsterna

År 1976 började man också ägna uppmärksamhet åt vad som kunde göras för att förbättra ljudanläggningarna vid sammankomsterna. Tidigare hade man använt förstärkare, högtalare och högtalarhorn som var avsedda för mindre sammanhang. Ibland hade man använt åtskilliga olika modeller — varav en del var ganska gamla — vid ett och samma tillfälle. Med vilket resultat? Otillräcklig ljudkvalitet och ofta återkommande avbrott i programmet.

Det gick åt flera års arbete och mycket ny utrustning för att förbättra situationen. Numera kan alla närvarande vid de flesta sammankomster höra klart och tydligt och njuta av det andliga programmet. Det här är viktigt om man tänker på att det under 1995 hölls 158 områdessammankomster i 82 olika städer och att 724.849 var närvarande och hade använt mycket tid, kraft och tillgångar för att kunna vara närvarande. De förtjänade bästa möjliga ljud för att kunna dra full nytta av  programmet. En kretstillsyningsman i Rio Grande do Norte, som var glad över resultatet, skrev år 1994: ”Det är ett nöje att få meddela att ljudet var utmärkt vid vår sammankomst, och som ett resultat av detta var bröderna mycket uppmärksamma och gjorde många anteckningar.”

Men hur var det med ljudkvaliteten i alla Rikets salar i landet? Under 1993 hölls mer än 100 specialmöten över hela landet för att ge praktiska förslag på hur man skulle kunna förbättra ljudkvaliteten vid församlingsmötena. Mer än 9.000 bröder var närvarande och hörde de här talen, och en instruktör berättade: ”Mötet i Floriano i staten Piauí hölls vid en tid då det rådde extrem torka, och bröderna befann sig i svåra ekonomiska omständigheter. Men alla som inbjudits var närvarande! En del av dem hade färdats i mer än 12 timmar för att komma dit.”

Inskränkningar i friheten i Cachoeiras de Macacu

Ibland har svårigheter uppstått som en följd av missförstånd från myndigheternas sida. Söndagen den 13 juni 1976 lät polisen stänga Rikets sal i Cachoeiras de Macacu i staten Rio de Janeiro till följd av ett utslag som en domare där hade fällt. Vidare förbjöds allt predikande om Riket i samhället. Av vilka skäl?

Två dagar tidigare hade ett sjuttonårigt vittne vådaskjutit sig med ett hagelgevär. Han fördes till sjukhuset, där man konstaterade inre blödningar och stora blodförluster. Hans far bad läkaren göra allt han kunde för att rädda sonen, bara det gjordes utan att använda blodtransfusioner. Sorgligt nog avled den unge pojken under operationen, och ändå hade man, i strid med faderns uttryckta vilja, gett honom en blodtransfusion. En rättslig undersökning gjordes för att utreda vem som bar ansvaret. Nyhetsrapportering som vrängde sanningen påverkade utslaget, och resultatet blev att man lät stänga  Rikets sal. Biträdd av fyra advokater överklagade församlingens tillsyningsman, Ladislau Lehký, domarens beslut. Denna hemställan behandlades slutligen den 26 oktober. Broder Orlando do N. Paula, som var en av advokaterna, tog tillfället i akt att göra en snabb muntlig föredragning av fallet. Domarna fattade ett enhälligt beslut i enlighet med överklagandet och upphävde därmed det tidigare domstolsutslaget. Detta gjorde det möjligt att använda Rikets sal igen och att fortsätta att predika de goda nyheterna om Guds kungarike. Religionsfriheten hade blivit befäst på nytt!

Vid områdessammankomsten ”Glada arbetare” året därpå hölls ett tal som återigen betonade Jehovas krav att blodet skall betraktas som heligt. (3 Mos. 17:10, 11; Apg. 15:28, 29) Då utgavs också broschyren Jehovas vittnen och frågan om blodet, och under april och maj 1978 hade man en kampanj för att sätta denna broschyr i händerna på domare, advokater, läkare, sköterskor och sjukhusadministratörer, allt för att hjälpa dem att förstå och respektera Jehovas vittnens ståndpunkt i den här frågan. Vännerna uppmanades att ge ett exemplar av broschyren åt sin familjeläkare. Förutom detta förordnades också bröder att lämna broschyren, tillsammans med ett följebrev, till läkare och andra verksamma inom vården som kanske inte skulle kunna nås av enskilda förkunnare. Det fanns mer än 70.000 läkare i Brasilien. Det var en enorm uppgift, och den fullbordades framgångsrikt, men mer behövde göras. Längre fram skulle den här saken uppmärksammas igen.

Förberedelser för ytterligare tillväxt

En ytterligare ökning av antalet förkunnare av Riket, liksom en utvidgning av deras arbete med att vittna, var att vänta, och förberedelser måste göras för det. (Jämför Jesaja 54:1–3.) För att kunna producera den litteratur som behövdes måste man ersätta den rotationspress för boktryck som redan fanns med modernare och snabbare offsetpressar. Större  utrymmen behövdes. Som en tillfällig anordning för att klara av detta behov byggdes 1975 ett annex till sammankomsthallen i Ribeirão Pires. Detta gav oss utrymme för lagring av en del av vårt papper. Men det var uppenbart att vi var tvungna att se oss om efter mer mark för att kunna utvidga Betelhemmet, liksom avdelningskontoret och tryckeriet.

Möjligheten att köpa till mark i närheten av de befintliga byggnaderna i staden São Paulo togs under övervägande men stadsplanen och de höga markpriserna gjorde detta ogenomförbart. Alternativet var att flytta avdelningskontoret till en helt ny plats. Den styrande kretsen rekommenderade att vi sökte efter tomtmark utanför staden São Paulo. I augusti 1977, sedan ett flertal möjligheter hade tagits under övervägande, köptes 115 hektar mark i Cesário Lange i staten São Paulo, omkring 15 mil från staden São Paulo.

”Ni tänker för smått!”

Omedelbart efter det att vi köpt tomten sändes en inbjudan ut till frivilliga arbetare som kunde hjälpa till med att förbereda tomten för byggprojektet. Förslag på byggnadsplaner sändes också till den styrande kretsen. Vi trodde att våra planer medgav tillräckligt med utrymme för att vi skulle kunna ta hand om tillväxt under en lång tid framåt. Vi trodde faktiskt att vi kanske planerade för stort. Men svaret från den styrande kretsen slog oss alla med häpnad: ”Ni tänker för smått! Ni bör bygga ungefär dubbelt så stort som ni har planerat!”

Följden blev ett förslag till en anläggning med bostäder, tryckeri och kontor som var nästan fem gånger så stor som den vi hade i São Paulo. Behövdes det? Ja, sedan 1977 har antalet Jehovas vittnen i Brasilien fyrdubblats, och det antal timmar som används i tjänsten på fältet varje år är omkring sex gånger så stort som det var då.

Avtal ingicks om att ett byggnadsföretag skulle uppföra avdelningskontorets nya byggnader. Men våra bröder skötte också  en del av det nödvändiga arbetet. Paulo Tinoco Carneiro, ett vittne som är en erfaren civilingenjör, flyttade tillsammans med sin familj från staden Salvador till ett område i närheten av byggplatsen. Omkring 150 andra vittnen, varav en del var medlemmar av Betelfamiljen, hjälpte till med andra uppgifter, till exempel att göra fönsterramar av aluminium, laga mat åt arbetarna, utföra underhållsarbeten och städa. När det var som mest att göra på byggplatsen, serverades tre mål mat om dagen till mer än 1.000 arbetare. Det var ingen liten uppgift!

Det stora antalet byggnadsarbetare som var anställda av byggnadsföretaget utgjorde ett utmärkt distrikt för predikoarbetet under kvällar och veckoslut. En broder lyckades under en månad lämna mer än 80 exemplar av boken Min bok med bibliska berättelser bland arbetarna. Bibelstudier sattes i gång, och sex av byggnadsarbetarna gjorde sådana framsteg att de kunde bli döpta. En av dem tjänar nu som medlem av Betelfamiljen i Brasilien.

Att axla ökat ansvar

Byggandet av det nya avdelningskontoret förde med sig ökat ansvar. Max Larson från världshögkvarteret talade om detta under ett besök i Brasilien år 1980. I ett stimulerande tal som hölls på Pacaembustadion i São Paulo betonade han behovet av att vittnena i varje land själva finansierade predikoarbetet och byggandet av tryckerier och Betelhem på sina respektive distrikt. Skulle det vara möjligt för bröderna i Brasilien att ta på sig detta ansvar? Nationen var mitt uppe i en allvarlig ekonomisk kris, med snabb inflationstakt och hög arbetslöshet. Trots detta reagerade vännerna mycket positivt. Församlingar och enskilda bidrog frivilligt och regelbundet på ett sådant sätt att byggandet kunde fullbordas och så att nödvändig utrustning kom på plats. Den frikostighet som visades påminde om den anda som kom i dagen i det forntida Israel,  när man på kung Davids tid gjorde upp planer för att bygga templet i Jerusalem. — 1 Krön. 29:3–9.

I augusti 1980 började de 225 medlemmarna av Betelfamiljen och all tryckeriutrustning att flyttas över från São Paulo till Cesário Lange. Mer än 160 lastbilslaster fylldes i samband med flyttningen. Därefter kom en tid av installation av utrustningen och en tid av anpassning till den nya omgivningen.

Ett program för överlämnande hölls den 21 mars 1981. Lloyd Barry, som är medlem av den styrande kretsen, var där för att hålla överlämnandetalet. Genom att citera kung Salomos underbara ord när templet i Jerusalem invigdes gjorde broder Barry helt klart att all ära och härlighet för den fina Betelanläggningen bör gå till Jehova Gud. Sedan avslutade han genom att säga: ”Det var på grund av predikoverkets tillväxt  som de här byggnaderna uppfördes. Predikoarbetet förtjänar därför att ni alla ger det er odelade uppmärksamhet.”

Under de följande månaderna kom grupper av vittnen från alla delar av landet för att besöka Betel. Under en enda helgdag kom det 12.000 besökare i 300 bussar och ett stort antal bilar.

De kunde se att mer hände vid avdelningskontoret än att man bara flyttade in i nya byggnader. Betydelsefulla framsteg gjordes när det gällde att trycka biblisk litteratur. År 1981 började de spanska upplagorna av Vakttornet och Vakna! att tryckas i Brasilien för att sedan skickas till de spansktalande grannländerna Bolivia, Paraguay och Uruguay. Förutom att trycka tidskrifter började avdelningskontoret i Brasilien också att trycka och binda in bibelstudieböcker. Detta krävde mycket ny utrustning och att man lärde sig en hel del nya färdigheter. År 1981 togs tryckeriets nya bokbinderilinje i bruk, och det första som producerades var ”Årsboken” för 1982 på portugisiska. Kort därefter blev det första av fyra band av Aid to Bible Understanding tryckt och inbundet. Med början år 1987 fick så den viktigaste av alla böcker komma genom detta bokbinderi — Bibeln, den portugisiska upplagan av Nya Världens översättning av den Heliga skrift.

Leveranser med Sällskapets lastbilar

I syfte att sänka kostnaderna för att distribuera litteraturen och för att se till att den verkligen kom fram till församlingarna förstärktes år 1982 anordningen för leveranser med Sällskapets lastbilar. Den hade varit i gång sedan 1974, men nu skulle också församlingar i de nordöstra delarna av landet innefattas — en del av dem låg så långt bort som 300 mil.

För närvarande gör Sällskapets lastbilar 463 leveranser under en period på tre veckor på turer som omfattar mer än 4.000 mil. Genom denna anordning betjänas mer än 4.600 församlingar på regelbunden basis. Lastbilarna kör 12 turer, varav den  längsta tar 15 dagar och är över 650 mil lång. Chaufförerna är medlemmar av Betelfamiljen, och vittnen i olika församlingar längs vägen tar gästfritt emot dem i sina hem, och förarna kan vara med sina bröder vid möten i de församlingar där de har sina övernattningsställen.

Försök att nå isolerade distrikt

Predikandet av de goda nyheterna fortsatte att nå ut till områden där föga eller inget vittnande hade utförts. Francisco Albuquerque och hans hustru tjänade som pionjärer med särskilt uppdrag i Tefé i Amazonområdet år 1976. När olika festligheter ägde rum, drog de fördel av detta genom att predika för dem som kom till staden per båt. En dag lämnade Francisco ett exemplar av boken Sanningen som leder till evigt liv till en ung handelsresande och förklarade hur man studerade i boken. När de slutligen träffades igen efter två år, lade Francisco märke till att den unge mannen hade studerat boken och att han hade strukit under svaren i den på ett sätt som visade att han förstått innehållet. Ett bibelstudium, som hölls varje vecka, sattes i gång med honom. Eftersom det krävdes två timmars båtfärd för att komma till den unge mannens hem, brukade Francisco åka till honom två gånger, och sedan brukade den unge mannen komma till Francisco de två följande gångerna. Inom kort blev den unge mannen och fyra andra män döpta. Den unge mannen gjorde om en del av sitt hem till en Rikets sal, och strax därefter bildades en församling.

År 1977 använde några pionjärer med särskilt uppdrag en husvagn att bo i, när de vittnade i småstäder och landsbygdsområden i landets centrala delar. En av de här pionjärerna, Jair Paiva Ferreira, som nu är medlem av vår Betelfamilj, berättade: ”Vi brukade parkera husvagnen i en större stad som var centralt belägen, och därifrån åkte vi ut med bil för att vittna. Vi gick upp tidigt, och efter en stärkande frukost anlände vi till distriktet klockan 8.00. Efter en hel dags arbete sökte vi oss till en plats i närheten av en flod, tog ett bad och åt kvällsmat.  Vi sov i bilen, störda endast av vinden och syrsorna. Det var ljuvligt att vakna upp och få se papegojor och aror flyga omkring i närheten, och när det gäller människorna på distriktet, så var det hjärtevärmande att se deras törst efter sanningen. En del av dem skaffade ett exemplar av var och en av de böcker vi hade med oss. På en enda dag lämnade jag 48 böcker, och under en månad gjorde jag 109 återbesök, och ändå hade jag inte lyckats kontakta alla intresserade igen. Även om många människor hade svårigheter att läsa, sattes många bibelstudier i gång, och rätt många kom med i sanningen.”

Äktenskapet — något ärbart för Gud och människor

Förutom att många saknade grundläggande utbildning i att läsa och skriva, fanns det ett annat hinder som avhöll en del från att göra sanningen till sin egen — deras äktenskapliga status. En del hade inte kunnat betala för både en borgerlig och en kyrklig vigsel, så de hade nöjt sig med enbart den senare, och denna hade inte något juridiskt bindande värde. När sådana människor studerade Bibeln, insåg de naturligtvis att de behövde legalisera sin äktenskapliga förening. — Hebr. 13:4, 18.

I staden Uberlândia i staten Minas Gerais fanns det en kvinna som var i den här situationen. Hon hade ”gift sig” i en katolsk ceremoni sju år tidigare, och hennes sambo tyckte inte att förhållandet behövde legaliseras. Vad skulle hon göra? Hon gjorde framsteg i sin förståelse av Bibeln, och vid ett tillfälle sade hon till honom att om han inte ville legalisera deras förhållande, så var hon tvungen att lämna honom, även om det inte var hennes önskan att göra det. När han förstod att hon menade allvar i den här saken, gick han till sist med på att de gifte sig. Efter giftermålet lät hon snart döpa sig.

Före år 1977 fanns det inga möjligheter att få skilsmässa i Brasilien. Om någon hade gift sig och sedan lämnat sin partner  och inlett ett förhållande med någon annan, fanns det ingen möjlighet att få det nuvarande förhållandet legaliserat. Somliga hade till och med barnbarn i sitt nuvarande förhållande. I enlighet med Jehovas exempel i fråga om att förlåta synder som människor i okunnighet begått i det flydda beslutade den styrande kretsen att de som studerade Bibeln och som befann sig i en sådan situation kunde bli döpta, om de skrev under en förklaring i vilken de högtidligt lovade att vara trogna mot sin partner och lovade att legalisera sitt förhållande närhelst så blev möjligt. (Apg. 17:30; Rom. 3:25) En tid fanns det åtskilliga sådana handlingar i Sällskapets arkiv.

Ett fall gällde en mor till 13 barn. Hon hade studerat Bibeln i åtta år men under den tiden inte kunnat legalisera sin äktenskapliga status. Men så skrev hon under en sådan förklaring, och då blev hon godkänd för dop. När hennes barn fick reda på vad som hade behövts för att hon skulle kvalificera sig för dopet, började åtta av dem också att studera Bibeln. Fem av dem blev senare döpta, och de andra började gå på mötena.

Till sist antogs en skilsmässolag, och även om denna stipulerade en väntetid på tre år från den lagliga separationen till dess skilsmässan trädde i kraft, var det ändå möjligt att avsluta de flesta av de fall där man hade skrivit under sådana förklaringar. År 1988 minskade regeringen väntetiden till ett år.

Särskild utbildning för tjänsten

År 1978 ägnades ytterligare uppmärksamhet åt att utbilda församlingsäldste. Alltsedan 1959 hade Skolan i Rikets tjänst gett särskild övning åt dem som förordnats att vara tillsyningsmän. Men 1978 fick alla äldste i Brasilien, oavsett om de hade varit med i skolan förut eller inte, en inbjudan att dra nytta av ett särskilt tvådagarsprogram av övning. Under dessa dagar dryftade de med utgångspunkt från Bibeln hur de skulle kunna göra framsteg som herdar och lärare för hjorden, hur  de på olika sätt skulle ta ledningen i evangeliseringsarbetet, hur de skulle hålla församlingarna andligen och moraliskt rena och även hur de skulle samarbeta som en krets av äldste. Närmare 7.000 äldste var närvarande. Sedan dess har ytterligare repetitionskurser hållits i Skolan i Rikets tjänst med jämna mellanrum.

De biträdande tjänarna glömdes inte bort. Med början år 1985 anordnades klasser i Skolan i Rikets tjänst också för dem, och sedan 1988 har det varit möjligt att förutom Rikets salar också använda sammankomsthallar till att hålla skolan i, vilket har gjort att stora skaror äldste och biträdande tjänare har kunnat vara närvarande vid kursen samtidigt. Vid den senaste kursen, som hölls 1995, var 22.092 äldste och 27.544 biträdande tjänare närvarande. Vilken fin krets av män som är villiga och skriftenligt kvalificerade att anförtros ansvar i församlingarna!

Ytterligare en skola kom i gång i Brasilien år 1978 — Skolan i pionjärtjänst. Första klassen gick denna två veckor långa kurs i Fortaleza i staten Ceará. Syftet med den här skolan är att stärka pionjärernas förhållande till Jehova, att hjälpa dem att mera helt och fullt vandra i Jesu Kristi fotspår och att förbättra effektiviteten i tjänsten.

Sällskapets statistik visar att det under de 18 senaste åren har hållits 1.650 klasser i Brasilien och att 39.649 pionjärer har dragit nytta av denna enastående fina anordning. För att hjälpa pionjärer över hela landet hölls 187 klasser i 107 olika städer enbart under 1994.

Det är värt att lägga märke till den ansträngning som en del pionjärer fick göra för att kunna gå skolan. En syster, vars man inte är troende, steg upp klockan 5.00 varje dag för att ta hand om sina hushållsplikter innan hon gick till pionjärskolan, och sedan gick hon omedelbart efter skolans slut för att hämta barnen när de slutade sin skola. En annan syster ville ändra på  tiden för sin semester för att kunna vara med vid skolan. Hennes arbetsgivare gick inte med på detta, men hon fortsatte att försöka få honom att förstå. Svaret var alltid detsamma: ”Det är omöjligt!” Slutligen, efter att ha bett till Jehova, talade hon om för sin arbetsgivare att hon skulle säga upp sig från arbetet. Varför det? Hon måste helt enkelt komma till skolan. Hennes uppriktighet gjorde intryck på arbetsgivaren, som till sist gick med på att ändra hennes semester.

Paulo Azevedo, som var lärare för den första klassen, sade i en intervju: ”Skolan i pionjärtjänst hjälper pionjärerna att betrakta sitt distrikt i ett nytt ljus genom att den betonar att man måste visa personligt intresse för de besökta, tänka på deras problem, deras omständigheter, föreställningar och trosuppfattningar. De pionjärer som tänker på detta instämmer i att det är som att få ett nytt distrikt att bearbeta.”

 Missionärer till Brasilien

Missionärer har på ett ovärderligt sätt tjänat för att etablera en stabil ordning inom organisationen. De två första missionärerna, utexaminerade från Gileadskolans första klass, kom till Brasilien år 1945. År 1967 hade antalet missionärer som utexaminerats från Gileadskolan ökat till 76, och år 1974 nåddes en topp med siffran 117. En del tjänade under årtionden i krets- och områdestjänsten, till exempel Richard och Ruth Wuttke och Eric och Christina Britten. Genom åren har omkring 250 missionärer från 11 länder tjänat här.

Allmänt talat respekterar människor i Brasilien utlänningar. Men inte desto mindre behövs det beslutsamhet och ett sinne för humor om man skall anpassa sig till ett nytt land med annorlunda klimat, mat, språk och sedvänjor. Sylvia Gustavsson, en missionär från Sverige, kommer ihåg: ”Det första återbesöket som jag och min man, Östen, gjorde i Brasilien var hos ett gift par i Belo Horizonte i staten Minas Gerais. Efter att ha samtalat med dem i omkring en timme sade vi att vi skulle gå. ’Det är tidigt. Stanna lite längre!’ blev svaret. Vi tänkte att de var verkligt intresserade, så vi satte oss ner igen och fortsatte samtalet. En halvtimme senare sade vi återigen att vi skulle gå. ’Det är tidigt. Stanna lite längre!’ svarade de igen. Detta hände tre gånger, och till slut gick vi när det var nästan midnatt! Detta scenario upprepades vid de följande besöken, ända tills vi fattade att frasen ’Det är tidigt. Stanna lite längre!’ bara var ett hövligt sätt att uttrycka sin uppskattning av besöket, utan att man nödvändigtvis menade att gästerna skulle stanna lite längre. Glädjande nog hade det här paret ett äkta intresse för sanningen!”

Brasilianska missionärer sänds till andra länder

Med tanke på den enastående hjälp som vi fått från missionärer som kommit till Brasilien blev vi verkligen glada när vi år 1982 fick veta att bröder från Brasilien skulle bli inbjudna  att tjäna som missionärer i andra länder! I slutet av det året hade tre gifta par blivit förordnade att tjäna i Bolivia, och sedan dess har 90 brasilianska bröder och systrar inbjudits att tjäna som missionärer i Angola, Bolivia, Moçambique och Paraguay.

En del av dessa brasilianska missionärer hade själva fått hjälp att lära känna sanningen av andra missionärer. Så var det med Átila Carneiro från Belém. Han hade blivit besviken på religionen. När en missionärssyster, Delfina Munguia, besökte honom, visade han intresse för sanningen, och han började regelbundet skaffa tidskrifterna av henne. Efter en tid föreslog hon att han skulle studera Bibeln tre gånger i veckan tillsammans med en missionärsbroder. Efter sitt andra studium började  Átila tala med andra om det som han lärde sig, och till och med innan han blev döpt ledde han tre bibelstudier! Efter sitt dop tjänade han som reguljär pionjär och sedan som pionjär med särskilt uppdrag. Nu är han och hans hustru missionärer i Moçambique.

Benjamim Silva och hans hustru, Iolanda, hör också till de brasilianska missionärer som tjänar i Moçambique. Under många år var de pionjärer i norra Brasilien. De lyckades förena två stora ansvarsförpliktelser — att tjäna som pionjärer och att uppfostra ett barn. När deras dotter, Martha, gifte sig, ställde föräldrarna sig till förfogande för att tjäna som missionärer. Martha fortsätter i pionjärtjänsten, och det är uppenbart att Jehovas välsignelse vilar över dem alla tre.

Översvämningar i södra Brasilien

Alltsedan det första århundradet har de kristna gett materiell hjälp åt sina bröder under tider av stora svårigheter. (Apg. 11:29, 30) År 1983 drabbades staterna Paraná, Santa Catarina och Rio Grande do Sul i södra Brasilien av häftiga översvämningar. I staden Blumenau i staten Santa Catarina steg vattnet i floden Itajaí-Açu 16 meter över den normala nivån, vilket gjorde att praktiskt taget hela staden blev översvämmad. I enlighet med det mönster som gavs av de kristna under det första århundradet bidrog Jehovas vittnen på andra platser med hjälpsändningar — 43 ton mat och 41 ton kläder.

Ett exempel på denna önskan att hjälpa till var João Vicentim Carrer, en äldste i Campo Grande i staten Mato Grosso do Sul, 140 mil därifrån. När han på TV såg ett nyhetsinslag om översvämningen, ringde han till Sällskapets avdelningskontor och frågade hur han skulle kunna hjälpa till. Tillsammans med andra äldste samlade han in tre ton matvaror, kläder, skor och mediciner som församlingarna i staden skänkte, och innan dagen var slut var han och hans son på väg till Blumenau med hjälpsändningen.

 Luiz Bognar, en äldste i Blumenau som tog del i att dela ut det material som hade skickats till dem, skrev: ”Bröderna hjälpte oss att bygga om en båt så att den fick hjul, och därmed kunde den ta sig fram både i vattnet och på de små grund som stack upp ur floden. Så begav vi oss i väg för att söka efter de bröder som blivit isolerade. På en del ställen stod vattnet så högt att vi måste klippa av elledningar för att kunna komma vidare. Mina två pojkar, 10 och 12 år, följde med mig. De var goda simmare, och jag visste också att människor kände större förtroende när de såg båtar med barn i.”

I ett av hemmen fann de 16 personer som hade varit isolerade i tio dagar och vars matförråd hade tagit slut. Alldeles innan båten anlände hade man gått igenom dagens text, och en av bröderna hade sagt att Jehova i sin rätta tid skulle ge dem det de behövde. Det var just vad som hände. I ett annat hem fanns 22 personer som hade varit instängda på övre våningen och vinden i en veckas tid. När de hörde ljudet av en båt som närmade sig, tänkte de först att det kanske var plundrare, men sedan hörde de någon ropa: ”Broder Walter Germer!” Det var bröder som kom för att hjälpa. ”Det här var ett fint vittnesbörd för de grannar som inte var Jehovas vittnen”, sade Janis Duwe, som var en av dem som befann sig i huset och som nu är medlem av Betelfamiljen. Den hjälp de fick var långt mer än vad som behövdes för en dag eller två. ”Det gick flera månader innan vi behövde köpa något annat än rena färskvaror”, sade hon.

Den smittande pionjärandan

Även om Jehovas vittnen hjälper varandra materiellt när nödsituationer uppstår, är predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike deras huvudsakliga verksamhet. De vet att det bara är Guds kungarike som för alltid kan lösa mänsklighetens otaliga problem. För att betona detta arbete sände Sällskapets avdelningskontor år 1984 ett brev till varje döpt förkunnare  i Brasilien. Det började så här: ”Vi skriver nu för att inbjuda dig att ta del i hjälppionjärtjänsten i april.” Det skulle innebära att man den månaden ägnade minst 60 timmar åt att dela med sig av Bibelns sanning till sina medmänniskor. Togs denna inbjudan emot? Det tidigare rekordet när det gäller hjälppionjärer hade varit 8.000 i april 1983, men som ett svar på denna inbjudan tog mer än 33.000 del — 21 procent av det totala antalet förkunnare! Vilken underbar månad av teokratisk tjänst detta var!

Men det krävdes ihärdiga ansträngningar. Ett vittne som var lastbilschaufför och ett annat som var murare ordnade det så att de regelbundet kunde ta del i tjänsten mellan klockan 18.30 och 20.30, efter det att de hade slutat sina förvärvsarbeten. En syster som arbetade som sömmerska i hemmet gick upp tidigt för att klara av arbetet innan hon gick ut i tjänsten. En syster som hade åtta barn — det äldsta 12 år och det yngsta 5 månader — fick hjälp av sin familj: de äldre barnen hjälpte till med att ta hand om de yngre barnen, och hennes man gjorde i ordning middagen. I en församling tjänade 5 av de 12 förkunnarna som hjälppionjärer, däribland två familjeöverhuvuden, den ene med 10 barn och den andre med 14. Båda dessa bodde omkring 15 kilometer från staden. Två gånger i veckan åkte de till staden för att ta del i tjänsten på fältet nio timmar per dag. En syster som inte kunde gå satt i en stol på trottoaren framför sitt hem och samtalade med förbipasserande.

Efter att ha smakat den glädje som denna tjänst för med sig var det åtskilliga av dessa hjälppionjärer som ansökte om att få bli reguljära pionjärer. (Ps. 34:8) I april 1984 fanns det 3.500 reguljära pionjärer. Sex månader senare var det 4.200, och ett år senare var siffran 5.400. Nu finns det över 22.500 reguljära pionjärer i landet, och vilken glädje de har, när de så helt och fullt tar del i det viktigaste arbete som utförs på jorden i våra dagar!

 Samtidig utgivning

Före år 1984 gavs våra tidskrifter på portugisiska ut först sex månader efter det att den engelska upplagan hade getts ut. Men under 1984 installerades två rotationspressar för offsettryck och dessutom MEPS (Multilanguage Electronic Phototypesetting System, som utvecklats av bröderna vid världshögkvarteret i New York). Översättningen skrevs in direkt på datorn, och MEPS-programmen bidrog i hög grad till att ombrytningen av sidorna gick snabbare. Paul Bauer, Erich Kattner och Franz Schredl undervisades och övades i New York för att kunna använda och underhålla MEPS. År 1984 kunde därför det material som gavs ut på engelska börja tryckas samtidigt på portugisiska.

De två rotationspressarna för offsettryck, som var och en kunde trycka 32.000 tidskriftsexemplar i timmen, skänktes av bröderna i USA, och Harry Johnson från Betelfamiljen i Brooklyn övervakade installationen. Det första resultatet var  att tidskrifterna nu gavs ut samtidigt med engelska upplagan. En kort tid därefter trycktes tidskrifterna i fyrfärg på papper av högre kvalitet. Resultatet var ypperligt! Aldrig tidigare hade så många prenumerationer tecknats under en och samma månad som i juni 1987 — 50.000. Antalet nya prenumerationer ökade stadigt och nådde en toppsiffra på 87.238 under april 1994. Nu trycker vi i genomsnitt 3.500.000 exemplar av tidskrifterna på portugisiska och spanska varje månad.

De som bevarar sin ostrafflighet samlas i stort antal

En annan enastående händelse var när vi år 1985 samtidigt använde Brasiliens två största idrottsarenor — Morumbistadion i São Paulo och Maracanãstadion i Rio de Janeiro — för våra områdessammankomster med temat ”Vi bevarar vår ostrafflighet”. Sammankomsterna, som hölls den 23–25 augusti 1985, besöktes av delegater från 11 länder. Två medlemmar av den styrande kretsen, John Barr och Lyman Swingle, var också närvarande.

Det offentliga föredraget, ”Guds tider och stunder — vad pekar de fram emot?”, hölls av John Kushnir inför en åhörarskara på 162.941 personer i São Paulo och av Augusto Machado inför 86.410 åhörare i Rio de Janeiro — sammanlagt närmare 250.000! Det är nästan lika många som var närvarande i New York 1958, när delegater från 123 länder var samlade samtidigt på två stadion där. Ändå var detta inte allt i fråga om stora sammankomster i Brasilien år 1985.

Förutom dessa två internationella sammankomster hölls 23 andra sammankomster i olika delar av landet, med sammanlagt 144.000 närvarande och med totalt 1.192 som blev döpta. Bland dem som döptes var en kvinna från staden São Leopoldo i staten Rio Grande do Sul. Hon hade nyligen förlorat ett barn i en olycka, och fördenskull hade hon vänt sig till spiritismen. Hon läste emellertid broschyren Osynliga andar  — kan de hjälpa oss eller kan de skada oss?, och det hon läste gjorde sådant intryck på henne att hon gick för att leta rätt på ortens Rikets sal. Där tackade hon ja till ett erbjudande om ett bibelstudium och gjorde snabbt framsteg och blev döpt. I dag tjänar hon, hennes man och ett av hennes barnbarn Jehova.

Att församlas trots stora avstånd

Våra kristna bröder och systrar i Brasilien uppskattar verkligen Bibelns råd att inte underlåta att församlas, och det så mycket mer som de ser Jehovas dag närma sig. (Hebr. 10:24, 25) Ibland kan detta innebära avsevärda ansträngningar från deras sida. En broder i församlingen i Fazenda Taquari i staten Bahia går åtta kilometer för att komma till Rikets sal, trots att han är halt och 70 år gammal. Vänner i Olindinaförsamlingen i staten Bahia går 16 kilometer och bär med sig extra kläder i en plastpåse, så att de kan byta de kläder som blir våta när de korsar en flod. I Pará får flera familjer gå sex kilometer genom en skog där de ofta ser fotspår av jaguarer. Och i församlingen i Repouso do Amatari i staten Amazonas får två familjer, med sammanlagt 15 medlemmar, gå genom djungeln med en vuxen som går före de andra och slår på marken och träden med en käpp för att jaga bort ormarna.

En syster, som var gravid och bar ett barn på armen, gick till fots 16 kilometer till Rikets sal i Axixá i staten Tocantins, ifall hon inte kunde få skjuts med någon lastbil. För att kunna ta med sig sina små barn till Rikets sal lägger en syster i Bahia dem i två stora korgar som hon hänger på var sin sida av en åsna, som hon själv leder.

När kretssammankomsten skulle hållas i staden Cruzeiro do Sul i staten Acre, var 37 personer från församlingen i Rio Badejo i staten Amazonas närvarande, fastän församlingen hade bara 9 förkunnare. Gruppen hade gått till fots i åtta timmar för att vara närvarande. En av dem var en syster med åtta barn, varav det yngsta var fem år. Vidare cyklade tio bröder tio  mil för att vara närvarande vid sin sammankomst i Floriano i staten Piauí. Dessa vänner är verkligen tacksamma för de andliga anordningar som Jehova gör.

Självuppoffrande herdar för hjorden

Den snabba ökningen av antalet förkunnare har lett till att det behövs fler andliga herdar som kan ta vård om Guds hjord. (Apg. 20:28; 1 Petr. 5:2) Det behövs inte bara äldste som tar hand om de enskilda församlingarna, utan också kvalificerade tillsyningsmän vars omständigheter tillåter att de är på resande fot för att öva kärleksfull tillsyn över kretsar och områden. Flera av bröderna har gett ut av sig själva som resande tillsyningsmän i över 30 år. I genomsnitt bildas 12 nya kretsar varje år, och för närvarande finns det 326 kretstillsyningsmän och 21 områdestillsyningsmän på det brasilianska fältet. Dessa bröder visar en fin anda genom att vara villiga att tjäna var som helst, oberoende av vilka förhållanden som råder.

Vad kan det innebära? Somliga har lämnat bekväma hem, och nu finner de sig med glädje i att bo under de varierande omständigheter som våra bröder lever i. Eftersom det råder ett tropiskt klimat, måste de också klara av moskiter och andra insekter. På grund av värmen sover en del hellre i hängmattor än i sängar. En del hus har tak men inga väggar. I avlägsna områden kan transportmöjligheterna vara båt, hästryggen, nerkörda bussar eller helt enkelt benen.

José Vertematti, som under 1970-talet tjänade som kretstillsyningsman i staten Maranhão, skrev: ”För att komma till församlingarna i Sítio Ceará och Guimarães var min hustru, Mazolina, och jag tvungna att åka båt två timmar och därefter vänta på att någon form av transportmedel skulle dyka upp, eftersom det inte fanns någon reguljär busstrafik. Åtskilliga gånger åkte vi med lastbil, Mazolina i förarhytten och jag högst uppe bland lasten på flaket, en last som kunde vara grisar, kycklingar och getter eller säckar med mjöl, ris och bönor. Om lastbilen fastnade i leran, fick vi hoppa av och skjuta  på. Om allt gick bra tog den här delen av resan ungefär fem timmar. Sedan gick vi till fots i ytterligare fyra timmar för att komma till Rikets sal.” Vittnena som bodde där visade mycket stor uppskattning av de här besöken.

För att komma till mötena i Rikets sal i Guimarães fick en del bröder gå till fots omkring 30 kilometer per vecka, vilket tog fem eller sex timmar. Under kretstillsyningsmannens besök brukade de stanna kvar i staden hela veckan för att kunna dra full nytta av hans besök.

En del kretsar omfattar väldiga, glest befolkade områden. Under 1980-talet fanns det en krets som omfattade staterna Acre och Rondônia och delar av Mato Grosso och Amazonas — ett område som är lika stort som Spanien. När Adenir Almeida tjänade i den kretsen, besökte han församlingen i Lábrea i staten Amazonas. Lábrea var en stad där många människor hade lepra (spetälska). För att komma dit reste han fyra timmar med buss, övernattade på ett natthärbärge och gav sig tillsammans med åtta medpassagerare av på morgonen, sittande på flaket av en lastbil som var fullastad med flaskor med alkoholhaltiga drycker. Efter att ha rest i åtskilliga timmar i hettan var de alla törstiga. Den enda vätska som fanns var den som fanns i flaskorna. Broder Almeida erkänner att under de här omständigheterna var det inte lätt att stå emot när de andra erbjöd honom att dricka av det som de hade stulit ur lasten. Efter tio timmars färd i brännande sol, rikligt med vägdamm och därefter regn kom de slutligen fram till Lábrea. Där var hela församlingen på plats för att möta honom — två pionjärer med särskilt uppdrag och två odöpta förkunnare! På söndagen hade han glädjen att få döpa de två förkunnarna.

För Wladimir Aleksandruk, en ogift broder som tjänat som resande tillsyningsman i närmare 30 år, har listan över de platser han fått sova på också inbegripit en arrestlokal. Året var 1972, och han besökte ett isolerat distrikt där det bodde en förkunnare vars man inte var troende. Staden var liten,  och det fanns inget hotell, så kretstillsyningsmannen ordnade så att han fick sova över i ortens arrestlokal. Han skrattar när han berättar: ”Alla trodde att jag var den nye polischefen, eftersom de såg mig gå in i och ut ur byggnaden precis som jag ville, och dessutom hade jag kostym och slips. Första dagen var jag den ende i arresten, men dagen därpå fick jag sällskap av en man som hade stulit en gris. Så jag fick tillfälle att vittna för honom.”

Dessa självuppoffrande tillsyningsmän är snara att intyga att den varma kärlek och det äkta nit som vännerna visar mer än väl kompenserar alla obekvämligheter och avsaknaden av privatliv.

Många drar västerut

Under 1980-talet var det många familjer från södra Brasilien som följde uppmaningen: ”Dra västerut, unge man!” De flyttade till västra Brasilien, i synnerhet till Rondônia, i sitt sökande efter mark som lämpade sig för jordbruk. Regeringen erbjöd marken utan kostnad. Vägar som var omkring 35 kilometer långa, så kallade linjer, öppnades i skogen, och marken på båda sidor av dessa ”linjer” var nu öppen för nybyggare. Detta distrikt gav rikliga tillfällen till vittnande!

I Pimenta Bueno i Rondônia fanns det en barberare som tillhörde ett protestantiskt trossamfund. Han lät bygga en kyrka. Men när han lade märke till dispyterna mellan pastorerna i hans eget trossamfund — de ville alla komma till en kyrka där mer pengar kom in i kollekten — blev han upprörd. Den här mannen hade aldrig lyssnat till vittnena, men en dag när han betraktade hur pionjärerna med särskilt uppdrag arbetade längs gatan, uppenbarligen mycket glada, tänkte han: ”Om jag har sanningen, varför är jag då så upprörd? Och om de är de ’falska profeterna’, varför är de då så glada?” Han besökte pionjärerna — om natten, för att inte andra skulle se honom — och tackade ja till ett bibelstudium. Det han fick lära sig gjorde intryck på honom, och han inbjöd därför pionjärerna,  Jonas och Robson Barbosa de Souza, att predika för de 30 medlemmarna i hans kyrka. Flera av dem tog emot sanningen, och med tiden stängdes kyrkan. En kort tid därefter stängdes också den katolska kyrkan i området, eftersom den man som höll gudstjänsterna, och hans familj, också blev Jehovas vittnen.

När kretstillsyningsmannen besökte den här församlingen för första gången, fanns det redan 49 förkunnare, och 280 personer var närvarande vid det offentliga föredraget. Distriktet var litet, och på kort tid hade alla invånarna antingen blivit Jehovas vittnen eller börjat studera tillsammans med vittnena. Så förkunnarna fick åka lastbil till närbelägna bosättningar för att predika där. De använde också lastbilen (med presenning över flaket) för att resa till sammankomster i den närmaste staden, Pôrto Velho, som ligger ungefär 60 mil därifrån.

Amazonområdet

Att vittna i Amazonområdet innebär särskilda utmaningar, men de andliga behoven hos dem som bor där försummas inte. Det här är ett område som är större än Västeuropa. Den brasilianska delen av skogsområdet täcker nästan hälften av landets yta, men där finns endast 9.000.000 invånare — omkring 6 procent av Brasiliens befolkning. Vissa delar av floderna i det här området är nästan som hav. Rio Negro, till exempel, som är en av de största bifloderna till Amazonfloden, är 18 kilometer bred vid Manaus, som är huvudstad i staten Amazonas, och själva mynningen på huvudfloden i Amazonflodens delta är 5 mil bred. Bland världens alla floder kan Amazonfloden i de flesta avseenden betraktas som flodernas kung.

I det här området är det inte ovanligt att man måste färdas flera dagar med båt för att ta sig från en stad till en annan. Två pionjärer med särskilt uppdrag som tjänade i Eirunepé, en stad i staten Amazonas med 20.000 invånare, skrev: ”Resan till vårt tilldelade distrikt tog 13 dagar med båt. Vi betraktade  båten som en del av vårt distrikt. Medan vi var på båten lämnade vi en hel del litteratur och satte i gång åtta bibelstudier, som vi ledde två gånger om dagen.” I Amazonområdet finns det 213 pionjärer med särskilt uppdrag som är upptagna med att hjälpa människor att dra nytta av Guds ord.

Ombord på Sällskapets båtar

Sedan 1991 har en del av våra pionjärer med särskilt uppdrag använt båtar som en del av sin fasta utrustning i tjänsten. Det året skaffade Sällskapet två båtar för det ändamålet: Boas Novas (Goda nyheter), som trafikerar floderna Rio Negro, Purus, Madeira och Solimões, och Proclamador das Boas Novas (Förkunnare av de goda nyheterna), som betjänar ön Marajó i Amazonflodens mynning — en ö som är lika stor som Nederländerna.

 Fem pionjärer med särskilt uppdrag förordnas till varje båt. Medan fyra av pionjärerna är ute i tjänsten, stannar en kvar ombord för att laga mat och städa och hålla eventuella tjuvar borta. Man inriktar sig på att nå invånarna i de små byarna längs floden och andra som bor i små hyddor byggda på pålar i vattnet eller i flytande bostäder.

”Entre!” (Kom in!) Så välkomnas pionjärerna i stort sett utan undantag när de närmar sig människors hem. Detta följs av vittnande i 40 minuter eller mer. Vid större bosättningar stannar pionjärerna nästan två månader och leder bibelstudier med intresserade personer, ofta flera gånger i veckan. Det offentliga föredraget och Vakttornsstudiet hålls i allmänhet i en skola eller i ett hem. Andra möten hålls på båten. Om människor visar en äkta önskan att tjäna Jehova, förordnas pionjärerna att stanna kvar och följa upp intresset.

I närheten av Janauacá, ungefär tre timmars båtresa från Manaus, ligger en unik sammankomsthall som vittnena på platsen byggt. Här är det inget problem att få husrum för dem som kommer till sammankomsten långväga ifrån. Många bor i flytande bostäder, och de bogserar helt enkelt sitt hem med båt till sammankomsthallen, som är byggd på en ö, ”parkerar” och går i land för att vara med vid sammankomsten. Även om det finns mindre än 100 förkunnare i församlingarna i området, är det nästan 250 närvarande vid sammankomsterna.

Indianer får hjälp att lära känna sanningen

Indianerna, som alltför ofta behandlas med bristande respekt av människor i allmänhet, blir imponerade när Jehovas vittnen behandlar dem med verklig respekt. Flera av dem har gjort sådana andliga framsteg att de har kunnat bli döpta. — Apg. 10:34, 35.

Hamilton Vieira, som tjänade som kretstillsyningsman i ett område där det bor indianer, kommer ihåg en erfarenhet han var med om hos dem. I ett tal citerade han Lukas 21:34–36, där det varnas för ”frosseri och dryckenskap”. Först talade  han om ”frosseri”. När hans åhörare hade svårt att förstå vad han menade, förklarade han det för dem. Indianerna blev förvånade och började skratta. Tanken att man skulle äta för mycket var helt absurd för dem. Till indianernas livsstil hör att de kan driva in fiskar mot stranden men att de sedan fångar bara så många de behöver för att tillfredsställa sina omedelbara behov, inte mer. Men hur var det med ”dryckenskap”?

Sorgligt nog är det bland indianbefolkningen mycket vanligt med omåttlig alkoholkonsumtion. En del människor har uppmuntrat till alkoholmissbruk genom att köpa sprit åt indianerna, och de har betraktat det som ett nöje att se hur löjligt indianerna beter sig när de är berusade. Broder Vieira fick indianerna att förstå att precis som det är mycket dumt att äta för mycket, är det också dumt att dricka för mycket.

En besökare i det här området måste ibland vandra på smala stigar genom skogen och lära sig att hålla balansen då han skall gå på trädstammar som lagts ut som en bro över något mindre vattendrag. De här trädstammarna är ofta fuktiga och hala. ”Att gå på trädstammarna var inte lätt för mig”, berättar broder Vieira. ”De bröder som bodde i trakten hade inga problem med det, inte heller systrar, som till och med hade barn i sina armar och som, till min förlägenhet, bar mitt bagage medan jag kämpade för att hålla balansen.”

Oväntad hjälp

Under 1970- och 1980-talen spelade diabildsföredrag en betydelsefull roll i predikandet av de goda nyheterna. I Pataíba i staten Bahia fanns det bara 1.500 invånare och en liten församling, men det var ändå 1.572 närvarande vid diabildsföredraget. Hur kom det sig? Kretstillsyningsmannen, Moacyr Soares, förklarade: ”Eftersom Rikets sal var liten, föreslog jag bröderna att de skulle be om borgmästarens tillstånd att använda marknadsplatsen vid det stora torget, mitt emot katolska kyrkan. Med borgmästarens tillåtelse flyttade vi undan marknadsstånden och gjorde plats för åhörarna. Det var passionsveckan,  och man hade planerat att en stor procession skulle utgå från kyrkan klockan 18.00, vilket var den tidpunkt då vårt offentliga föredrag skulle börja. Människor från närliggande samhällen hade bjudits in, och eftersom det inte fanns någon präst som bodde i staden, skulle det komma en präst utifrån för att leda processionen. Men prästens bil fick punktering, och han kom inte fram i tid. Till följd av detta var de flesta av dem som kommit för att vara med i processionen närvarande under vårt föredrag i stället. Passande nog hette talet ”Att föra ’de många till rättfärdighet’ i ändens tid”.

200.000 förkunnare!

I januari 1987 passerade antalet förkunnare av Riket i Brasilien 200.000-strecket, och ökningen fortsatte i snabb takt. Under 1988 bildades 367 nya församlingar; ytterligare 370 bildades under 1989 — det innebär mer än en församling om dagen i genomsnitt! Fler arbetare — fler publikationer! En tredje rotationspress, med kapacitet att trycka 38.000 tidskriftsexemplar i timmen, sändes därför till vår hjälp. Det var också nödvändigt att modernisera vår litteraturavdelning, så att den skulle kunna klara av de tusentals litteraturbeställningarna från församlingarna.

Planer gjordes upp för att bygga till det befintliga tryckeriet, vilket ökade utrymmena från 27.000 till 42.000 kvadratmeter. Bygget påbörjades i december 1988 och utfördes av ett bygglag på Betel under ledning av flera ”internationella tjänare” — alla frivilliga arbetare.

Bistånd från internationella tjänare

Vi var glada över att ha 35 kunniga bröder från andra länder som hjälpte oss med projektet att bygga ut tryckeriet och som senare arbetade med att bygga fler bostadshus. En del av bröderna tjänade här under flera veckor, andra i flera månader och några i mer än sex år. Deras vistelse här var uppmuntrande, uppbyggande och, tack vare deras stora kunnande, mycket produktiv.

 En del av dessa internationella tjänare var unga; andra hade barnbarn. Keith Colwell och hans hustru, Rae Etta, var de första som kom, i mars 1989, och de hörde till den senare kategorin. De var över 50 år. Keith säger: ”Det har inte varit lätt att vara borta från våra två döttrar och deras män, våra fyra barnbarn och mina föräldrar. Ibland tänker vi att vi skall åka hem och bara vara ’mormor’ och ’morfar’, men så länge som vi kan användas och har krafter till det är vi glada över att kunna säga: ’Här är jag! Sänd mig.’ — Jesaja 6:8.”

Darwin Harley och hans hustru, Shirley, tjänade också i Brasilien i nästan sex år. De tänkte också med saknad och längtan på sina fyra barn och åtta barnbarn. Men de var ändå beslutna att sätta Jehova främst i sitt liv och att fortsätta att vara ett gott föredöme för sina barn. Så när det yngsta av deras barn hade gift sig, tvekade inte Darwin och Shirley i fråga om vad de skulle göra. De ansökte om att få tjäna permanent som internationella tjänare. Fastän de nu är över 60 år, säger de med känsla: ”Vi är tacksamma mot den styrande kretsen över möjligheten att få tjäna Jehova på det här speciella sättet.” Många ögon var fyllda av tårar när Betelfamiljen i Brasilien var tvungen att ta adjö av alla dessa trofasta tjänare från andra länder. En del av dem återvände till sina hem, medan andra reste i väg till nya uppgifter.

En präst lär känna sanningen

Bland det mest storslagna som Jehova har gjort i Brasilien är att han har befriat människor som varit djupt engagerade i falsk religion. På en buss en dag satt ett Jehovas vittne bredvid Ademir de Oliveira, som i tio år hade varit präst i katolska kyrkan i Brasilien. Ett samtal kom i gång om vad ordet ”helvete” avsåg. Längre fram begrundade Ademir vad de hade samtalat om, och när han läste våra tidskrifter, började sanningen framträda klart i hans sinne.

I sin kyrka började han undervisa om att Jehova är Gud och att bruket av bilder inte är rätt. Men han insåg att  han inte tillämpade det han lärde sig — kyrkan hade trots allt fortfarande sina bilder. Samtidigt dog hans far och mor inom loppet av tio månader, och han började tro att Gud straffade honom för att han tänkte lämna katolska kyrkan. Men i samband med sin mors begravning insåg han att det bara är Jehova som kan uppväcka henne till liv igen. År 1989 gick han till sitt första möte i Rikets sal, och han har varit regelbunden på mötena sedan dess. Han lämnade katolska kyrkan, och den första månaden som förkunnare av Riket rapporterade han 60 timmar och lämnade 12 exemplar av boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Efter sitt dop blev han reguljär pionjär, och nu tjänar han också som äldste i Jundiaí i staten São Paulo.

Svar på frågor som ungdomar ställer sig

Unga människor behöver hjälp för att kunna tjäna Jehova på ett godtagbart sätt. (Pred. 12:1) Områdessammankomsterna med temat ”Gudaktig hängivenhet”, som hölls år 1989,  tillhandahöll ett fint redskap för att göra det. En ung flicka på 15 år skrev: ”Vid programmets början pålystes det att alla ungdomar mellan 10 och 19 år skulle sitta tillsammans längst fram. Vi tyckte allihop att det var spännande och undrade vad som skulle hända. Efter ett entusiastiskt tal tillkännagav talaren mot slutet av programmet att alla ungdomar skulle få en gåva — var sitt exemplar av boken Ungdomar frågar — svar som fungerar. Det var mycket, mycket spännande! Jag ville gråta, jag var så lycklig. Det var precis vad vi behövde. Sedan dess har jag ofta vänt mig till boken för att få råd och vägledning. Med den här fina gåvan från Jehova är vi väl rustade att möta påtryckningarna från den nuvarande ordningen.” Över 70.000 böcker delades ut bland de unga bröderna och systrarna vid de 108 sammankomster som hölls i landet.

Beräkningar visar att omkring 35 procent av dem som är närvarande vid möten i Brasilien är unga. De konfronteras dagligen med det nedbrytande inflytandet från den här materialistiska och omoraliska världen. De antog utmaningen att skaffa sig en lämplig utbildning som kan förbereda dem för vuxenlivet, samtidigt som de skaffar sig den livsviktiga utbildning från Guds ord som kan förbereda dem för att få överleva in i Guds nya, rättfärdiga värld. Majoriteten av de unga klarar av den här utmaningen. Många tjänar till och med som hjälppionjärer samtidigt som de går i skolan, och sedan börjar de som reguljära pionjärer så snart som utbildningen är färdig. Många betraktar skolan som sitt personliga distrikt och utnyttjar alla tillfällen att vittna som ges.

När ett vittne i staten Minas Gerais besökte en skola och talade med en av lärarna, berättade läraren: ”Jag hade två flickor i min klass. De var 9 och 11 år. Jag lade märke till att de var annorlunda än alla de andra eleverna. Jag lade märke till att de under våra böner stod tysta tillsammans med de andra utan att upprepa orden i bönerna. När jag frågade dem om de inte visste hur man skulle be eller om de kände  sig besvärade av att be, berättade de för mig att Jehova Gud inte lyssnar till böner som upprepas ordagrant och att de bad tyst för sig själva samtidigt som klassen bad. Jag frågade dem: ’Hur ber ni?’ Den äldre av dem sade till mig: ’Vill du vara snäll och böja huvudet?’, och så bad hon. Hon tackade Jehova för deras föräldrar, för maten och för läraren, och hon bad också för deras mamma, som hade lärt dem sanningen från Bibeln, och bad att hon skulle må bra. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och blev tvungen att rusa in på toaletten för att gråta.” När förkunnaren gjorde återbesök, framkom det att flickornas familj hade flyttat, eftersom det inte fanns någon Rikets sal i den stad där läraren undervisade. ”Jag saknar dem väldigt mycket”, sade läraren.

Sanningens omformande kraft

Guds ord kan ha en kraftfull inverkan som omformar människors liv. Så till exempel kan människor som har varit i slaveri under demoner göras fria. Detta var fallet med en ung man i São Paulo, som kom från en familj där man utövade spiritism. Ända sedan han var 13 år hade han skött ett centrum för spiritism (macumba), dit många kom för att få hjälp att lösa alla slags problem, till exempel problem som gällde familjen, hälsan, arbetet och uppvaktning och sällskapande. Förutom örtmixturer inbegreps också djur i ritualerna — grodor, kycklingar och getter — som offrades på begravningsplatser om nätterna. Ibland användes människoben som stulits från begravningsplatser. År 1990, när den unge mannen var 19 år, hade han för första gången kontakt med Jehovas vittnen. När han insåg att det han lärde sig från Bibeln var sanningen, kallade han samman de 11 andemedier som arbetade under honom och förklarade att Bibeln inte godkänner spiritistiska sedvänjor. För att frigöra sig från demonernas angrepp brände han alla spiritistiska föremål han hade. Efter fem månaders bibelstudium blev han förkunnare, och under sin första månad i predikoverket rapporterade han 12 bibelstudier.  (Apg. 19:19, 20) De flesta studier var med människor i hans närhet som tidigare kände honom som en macumbeiro (en framstående utövare av macumba). Efter sitt dop tjänade han som hjälppionjär, därefter som reguljär pionjär och längre fram som medlem av Betelfamiljen i Brasilien.

Bibelns sanningar påverkade också i mycket hög grad livet för en man som under 20 års tid hade tagit aktiv del i de årliga karnevalerna. Han hade fått priser för sin del i det berömda karnevalståget i Rio de Janeiro. Hans livsstil hade varit präglad av för mycket drickande, hasardspel och samröre med människor som utövade allt slags omoraliskhet. När han lärde känna sanningen, förändrade han sitt liv helt och hållet. Nu är han biträdande tjänare, och han använder sitt kunnande och sina förmågor till att smycka podiet vid sammankomsterna.

En annan ung man i Rio de Janeiro hade gjort fotbollen till sitt stora intresse. Han tillhörde en hejarklack som organiserades av en supporterklubb som brukade brutalt trakassera medlemmar av motståndarnas hejarklack. Vanligtvis gick han till fotbollsarenan utrustad med en pistol eller med en hemmagjord bomb. Vid nästan varje match var han inblandad i bråk med motståndarlagets hejarklack och med polisen. En före detta skolkamrat, som var ett vittne, satte emellertid i gång ett bibelstudium med honom. Han lärde sig att förstå vilka som var hans verkliga vänner och vem som var hans störste fiende. Han lät Bibelns sanning omforma hans personlighet och blev sedan döpt.

Pedro, en ung man som bor i São Paulo, var också indragen i en våldsinriktad livsstil. Han ägnade sig åt ett slags kampsport som kallas capoeira, och han gillade att bära skjutvapen. Han var två meter lång och mycket välbyggd och var nästan alltid inblandad i slagsmål. En dag tackade han emellertid ja till ett bibelstudium. Efter att ha lyssnat till ett bibliskt föredrag i Rikets sal insåg han att han skulle behöva göra stora förändringar i sitt liv. Han förstörde sina vapen och gjorde sådana framsteg  att han kunde bli döpt. Sedan dess har han hjälpt tio medlemmar av sin släkt att tjäna Jehova tillsammans med honom.

Kan sanningen hjälpa en person att övervinna försagdhet? Det gjorde den i fallet med en kvinna i São Paulo. När hon först fick höra Bibelns budskap, förundrade hon sig över det hon fick lära sig. Men att vara närvarande vid möten och att ta del i det offentliga predikandet av de goda nyheterna utgjorde enorma hinder för henne. Varför det? På grund av hennes försagda läggning och hennes rädsla för att gå emot sin man. Men hon höll sådana bibelställen som Matteus 10:37 i minnet och uppbådade slutligen det mod som behövdes för att ta del i tjänsten på fältet. Hon önskade behaga Jehova, men ändå grät hon många gånger och fick kämpa mot impulsen att ge upp och gå hem. Men med tiden blev vittnandet lättare och till och med något som hon tyckte om. Till följd av hennes uthållighet har hennes mor, fem av hennes bröder och hennes man lärt känna sanningen.

Att klara av hög inflation

Ett av de största problemen under 1980-talet var en mycket hög inflation. Trots åtskilliga ekonomiska planer fortsatte inflationen att öka ända tills den nådde 6.584 procent under perioden från maj 1989 till och med april 1990. Under vissa månader steg priserna med nästan 3 procent om dagen! För att köpa en sak behövde man i slutet av månaden ha nästan dubbelt så mycket pengar som man behövde i början av månaden. I ett försök att göra något åt situationen lät regeringen frysa alla tillgångar på bankkonton för en tid av 18 månader, med början i mars 1990. Mer än en gång tvingades regeringen också justera valutan och trycka nya sedlar.

Problemet med inflationen var naturligtvis inget nytt, men det som hände år 1990 var extremt. Lyckligtvis hade vi gott om papper och annat material för tryckning i lager vid avdelningskontoret. Vi köpte bara in det som var absolut  nödvändigt; allt annat fick vänta. De 800 medlemmarna av Betelfamiljen samtyckte till att avstå från sitt månatliga bidrag för en tid. Det var också mycket uppmuntrande när Sällskapets avdelningskontor fick ta emot telefonsamtal och brev från vänner som ville bidra med gåvor och lån för att hålla verksamheten i gång. Efter några månader tillät regeringen att icke-kommersiella organisationer, likt vår, kunde återuppta normal verksamhet. För Sällskapets del var krisen över.

Under den här svåra tiden fortsatte vittnena att vara aktiva i tjänsten. De använde sin tid, sina pengar och sin kraft förståndigt. Många visade verklig uppskattning av det gudaktiga rådet att söka Guds kungarike först. (Matt. 6:33) Till följd av detta nåddes nya toppsiffror när det gällde förkunnare, pionjärer och mängden lämnad litteratur under 1990. Den ökning av förkunnarantalet med 11 procent som vi hade under det året har inte överträffats sedan dess.

Under den tid när alla banktillgodohavanden var spärrade hade Florestaförsamlingen i Joinvile i staten Santa Catarina en summa motsvarande omkring 650.000 kronor innestående för att bygga en Rikets sal. De beslutade sig för att ställa in byggprojektet, men bidrag som kom in gjorde att de kunde bygga sin nya Rikets sal utan att använda de pengar som fanns på banken. När man så småningom kunde disponera de medel som fanns på banken, kunde församlingen köpa en angränsande tomt till parkering och hjälpa en annan församling att bygga en Rikets sal.

Att lära sig läsa och förstå Bibeln

När psalmisten beskrev en lycklig man, skrev han att denne ”finner behag i Jehovas lag, och i hans lag läser han med låg röst dag och natt”. (Ps. 1:2) Men det finns många människor som aldrig har fått möjlighet att gå i skolan för att lära sig läsa. Skulle de kunna få hjälp att känna den glädje som psalmisten talade om? Med början år 1958 hölls särskilda kurser i Rikets  sal i syfte att hjälpa dem som inte kunde läsa eller skriva. År 1970 togs ytterligare ett steg i detta undervisningsprogram, när broschyren Learn to Read and Write (Lär dig läsa och skriva) gavs ut på portugisiska. Fram till nu har över 20.000 människor, av vilka många inte är Jehovas vittnen, fått hjälp att lära sig läsa.

Också personer som inte är Jehovas vittnen har förstått värdet av dessa kurser och har uppskattat dem. En icke troende man i staden São Paulo tackade församlingen på platsen för att den hade hjälpt hans hustru att lära sig läsa. Polischefen i Ferros i staten Minas Gerais sände ett brev till Sällskapet Vakttornet med beröm för det arbete som utförts för att undervisa fångarna i fängelset där. Han skrev: ”Jehovas vittnen har samarbetat med den här polischefen i att lära fångarna läsa, sett både ur andlig och ur bokstavlig synvinkel. Alldeles som ett fint regn kan få floderna att svämma över, har vittnena åstadkommit mycket när det gäller att integrera fångarna i samhället.”

Att kunna läsa har naturligtvis sitt största värde när en människa finner behag i Guds ord och delar med sig av det till andra. En 74-årig syster i Rio de Janeiro, som fick nytta av läsundervisningen, gör just detta, och hon har nu kunnat undervisa många som bor i hennes område om sanningen.

När broschyren Learn to Read and Write gavs ut, uppmuntrades förkunnarna att använda den för att leda bibelstudier med intresserade personer som behövde lära sig läsa och skriva. Sonia Springate, som tjänade som missionär i Curitiba i staten Paraná, bad en dag en kvinna som hon vittnade för att läsa Uppenbarelseboken 21:4. Kvinnan tvekade en stund, och sedan sade hon: ”Nej, läs det du.” När Sonia gjorde återbesök hos kvinnan, förstod hon att kvinnan inte kunde läsa. Trots att kvinnan var fullt upptagen med att ta hand om fyra barn, leddes ett studium med henne med hjälp av broschyren Learn to Read and Write. Till att börja med kände hon  sig missmodig, men med uppmuntran höll hon ut, och inom ett år hade hon lärt sig läsa. I dag är hon och hennes man döpta Jehovas vittnen, och barnen gör framsteg i sanningen.

En del som kunde läsa behövde förbättra sin läsförståelse. För att göra något åt detta behov organiserade man år 1990 grupper i en del församlingar, där det gavs extra hjälp när det gällde läsning och samtalskonst. Närmare 6.000 Jehovas vittnen får nu sådan hjälp, och resultaten är goda. Innan en syster i Rio de Janeiro började denna kurs, tog det henne omkring två timmar att läsa igenom och förstå det stoff som behandlades vid församlingsbokstudiet. Efter att ha varit med vid kursen under två månader kunde hon gå igenom det på 20 minuter.

Särskild tidskriftsspridning

Högt upp på listan över vad som är viktigt för Jehovas vittnen att läsa hamnar tidskriften Vakttornet, som utformats för att hjälpa sanningsälskande människor att förstå Bibeln. Vakttornet upphöjer Jehova Gud som universums suveräne Herre och visar hur Guds kungarike kommer att lösa mänsklighetens alla problem. Tidskriften Vakttornets följeslagare, Vakna!, påvisar den verkliga innebörden bakom det som händer i våra dagar, och den bygger upp tillförsikt till Skaparens löfte om en fridfull och trygg ny värld. Jehovas vittnen är ivriga att få dela med sig av dessa värdefulla upplysningar till andra. För att öka spridningen av dessa tidskrifter och för att uppmuntra nya att kvalificera sig för att ta del i tjänsten gjorde man upp planer för en särskild dag för tidskriftsspridning, den 1 maj 1990. Församlingarna rekommenderades att organisera tjänst på fältet under förmiddagen, eftermiddagen och kvällen, och familjerna fick rekommendationen att hela familjen skulle ta del i tjänsten på fältet den dagen.

Resultatet var enastående! I en församling med 125 förkunnare i Rio de Janeiro, till exempel, var 121 förkunnare ute  i tjänsten på förmiddagen och 118 på eftermiddagen. Den månaden nåddes ett nytt förkunnarrekord i landet, 288.107 förkunnare, och det rapporterades att mer än 500.000 tidskriftsexemplar hade lämnats bara under denna enda dag. Sedan dess har andra särskilda tidskriftsdagar anordnats med god framgång.

Områdessammankomsterna ”Ett rent språk”

Sammankomster utgör milstolpar i Jehovas vittnens liv, och en del sammankomster kommer de närvarande att minnas länge. En sådan sammankomst hölls i São Paulo i augusti 1990. Den avslutande dagen var mer än 134.000 närvarande — 86.186 på Morumbistadion och 48.220 på Pacaembustadion — för att lyssna till det offentliga föredraget som hölls samtidigt av två talare vid områdessammankomsten ”Ett rent språk”. Två medlemmar av den styrande kretsen, C. W. Barber och A. D. Schroeder, var där, liksom 2.350 utländska delegater från 14 länder.

När det avslutande talet var över, började delegaterna vid de båda stadionanläggningarna vinka med näsdukar och sjalar. Många blev djupt rörda över det de upplevde och grät av glädje. Så glada de brasilianska bröderna och systrarna var över att deras kristna bröder och systrar hade kommit från andra länder för att vara tillsammans med dem vid detta storslagna tillfälle!

Den enastående kärlek som är uppenbar bland Jehovas folk är en framträdande faktor som hjälper uppriktiga människor att finna sanningen. (Joh. 13:35) Så var det för en ung man och hans syster, som båda hade satt sig emot att deras mor, som var änka, studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. En äldste besökte familjen och inbjöd dem att komma till sammankomsten i São Paulo på söndagseftermiddagen. Han hämtade dem tidigt på dagen, eftersom han skulle sköta sina uppgifter som frivillig arbetare på sammankomstplatsen. De  båda blev mycket imponerade. De lade märke till den ordning och den renhet som präglade stadion, hur saker och ting var organiserade och naturligtvis det sätt på vilket kärleken flödade gentemot de gästande delegaterna vid sammankomstens slut. De tackade ja till ett bibelstudium, gjorde fina framsteg och döptes tillsammans med sin mor. Den unge mannen är nu biträdande tjänare.

Sjukhuskommittéer

Alla Jehovas vittnen, vare sig de är döpta nyligen eller har mera erfarenhet, vet att det är ett viktigt kristet krav att avhålla sig från blod i alla former. (1 Mos. 9:3, 4; Apg. 21:25) År 1984 bildades ett antal kommittéer med erfarna äldste för att de skulle samtala med läkare och bygga upp en förteckning över läkare som skulle respektera en patients beslut att vägra att ta emot blodtransfusion. Anordningen stärktes ytterligare år 1991, när det hölls ett internationellt seminarium för sjukhuskommittéer i São Paulo. Eugene Rosam och Fred Rusk från Hospital Information Services i Brooklyn i New York var där. Mer än 700 andra bröder var närvarande vid seminariet, inbegripet några som är läkare och jurister, liksom medlemmar av sjukhuskommittéerna.

Seminariet gjorde det uppenbart att mycket arbete väntade. Kommittéerna skulle organiseras om, och medlemmarna i dem skulle börja hålla föreläsningar inför läkare och medicinsk personal, där de klargjorde vår ställning i blodfrågan och tillhandahöll vetenskapliga artiklar om blodfria behandlingsmetoder. Målsättningen för medlemmarna i sjukhuskommittéerna var att deras förhållande till läkarna skulle bygga på ”kommunicerande och samarbete, inte på konfrontation”. Antalet sjukhuskommittéer minskade efter omorganiseringen från 200 kommittéer med 1.200 medlemmar till 64 kommittéer med omkring 350 medlemmar. Resultatet var att det fanns färre men bättre rustade kommittéer i städer med stora centra för medicinsk behandling.

 I oktober 1992 gavs en möjlighet att hålla en framställning inför 1.300 läkare från mer än 100 länder som hade samlats till 22:a Internationella kongressen om blodtransfusioner, som hölls i São Paulo. Arrangörerna gav syster Zelita da Silva Souza, som är hematolog, tillstånd att sätta upp en plansch som angav 65 olika medicinska alternativ till blodtransfusion. Pedro Catardo och Sergio Antão, från Betel, rapporterade: ”I början var vi lite oroliga över hur den skulle tas emot, men de mer än 500 läkare som vi fick personlig kontakt med reagerade mycket positivt. En av konferensens huvudtalare granskade mycket noggrant planschen och artiklarna som var utställda. Senare uttryckte han i ett tal som hölls för hela auditoriet beundran för de värdefulla upplysningar som han hade fått ’från ett oväntat håll — från Jehovas vittnen’.”

Under de följande månaderna hölls framställningar inför 20 regionala medicinalstyrelser, och flera av dem rekommenderade att läkare skulle kontakta sjukhuskommittén för området om problem uppstod i samband med blodet. Under de gångna fyra åren har mer än 600 sådana framställningar hållits, och det finns nu mer än 1.900 läkare som är villiga att samarbeta.

Det är också intressant att flera läkare, som inser fördelarna med alternativa, blodfria medicinska behandlingsmetoder, har anordnat seminarier i Brasilien för att kunna diskutera saken med andra som är verksamma inom medicinens område. Några av våra bröder som är läkare eller som tjänar som medlemmar i sjukhuskommittéer har inbjudits. Ett sådant seminarium hölls först i Rio de Janeiro och sedan i andra städer. Den regionala medicinalstyrelsen i Rio de Janeiro sände en tid senare ut ett direktiv där man uppmuntrade till att använda alternativa behandlingsformer.

”Jag kommer aldrig att glömma den bönen”

Sjukhuskommittéerna har gett mycket hjälp åt bröder och systrar som varit sjuka och även åt deras familjer. En pionjär  med särskilt uppdrag, Alaide Defendi, berättade: ”Min syster skadades i en bilolycka i Curitiba i staten Paraná i februari 1992. Läkaren sade att hennes liv var beroende av att hon tog emot en blodtransfusion. Jag ringde sjukhuskommittén, och inom 15 minuter hade tre bröder, klädda i kostym och slips och med portföljer i händerna, anlänt till sjukhuset, där de presenterade sig med sina visitkort för läkaren.”

Man gjorde anordningar för att förflytta patienten till ett annat sjukhus som låg fyra mil därifrån. En del som vägrar att ta emot blodtransfusion accepterar behandling med erytropoietin, ett syntetiskt hormon som stimulerar benmärgen att öka produktionen av röda blodkroppar, men läkaren menade att detta medicinska preparat inte gick att få tag på i Brasilien. Bröderna kontaktade emellertid en medlem av sjukhuskommittén i São Paulo, och han sände preparatet med flyg samma dag. Syster Defendi avslutade med orden: ”När min systers tillstånd var mycket allvarligt, stannade en medlem av sjukhuskommittén kvar på sjukhuset hela dagen. Vid en kritisk tidpunkt tog han mig åt sidan och sade: ’Låt oss be till Jehova.’ Jag kommer aldrig att glömma den bönen.”

Ett besök på kullarna och i slumområdena i Rio

Jehovas vittnens anseende som människor som verkligen är hängivna Gud har gjort det möjligt för bröder och systrar i Rio de Janeiro, som bor i områden där narkotikahandel är mycket vanligt förekommande, att fortsätta i sin tjänst i dessa områden. Det finns flera församlingar där, och, som en äldste förklarar, ju mer det predikas, desto bättre är det. Narkotikahandlarna känner igen bröderna och ställer inte till något besvär för dem. I slumområden på en del kullar finns det mer än 200.000 invånare. Det stora flertalet av dessa människor är inte inblandade i narkotikahantering, men deras ekonomiska situation tillåter dem inte att bo någon annanstans.

En äldste som bodde i en annan del av staden körde in i ett slumområde för att hålla ett offentligt föredrag i en av församlingarna.  När han parkerade sin bil utanför Rikets sal, dök två beväpnade ungdomar upp och frågade vem han var. När han berättade att han var ett Jehovas vittne och att han hade kommit för att hålla ett offentligt bibliskt föredrag, sade en av ungdomarna till honom att han kunde fortsätta och att han inte behövde vara orolig för sin bil, eftersom ingen skulle röra den.

”Vid ett tillfälle”, berättar Francisco Duarte, en kretstillsyningsman, ”kom langarna till Rikets sal mot slutet av ett möte och varnade bröderna för att det skulle bli skottlossning. Min hustru och jag blev lite rädda, men förkunnarna fortsatte att tala normalt, trots ljudet av skottlossning. Efter en stund kom langarna tillbaka och sade att vi kunde gå hem, eftersom skottlossningen var över.”

Det är inte förståndigt av någon som kommer utifrån att gå omkring i området utan att ha med sig någon som bor där. Man måste också klä sig så att man inte drar till sig tjuvarnas uppmärksamhet. Broder Duarte var ute tillsammans med en förkunnare från området, men trots detta stoppades han av en man som bad om hans armbandsur. ”Först trodde jag att det var ett rån”, berättar broder Duarte, ”men mannen fortsatte: ’Jag vet att du är den nye kretstillsyningsmannen, men om du fortsätter att gå omkring med den där klockan i gulmetall, kommer någon att stjäla den i tron att det är en guldklocka. Använd min klocka i stället, och ha din egen i fickan.’ Det var en broder. Den där händelsen lärde mig att vara mer försiktig.”

När en ung man som tillhörde ett gäng narkotikalangare började studera Bibeln, insåg han att han var tvungen att byta sysselsättning. Men hur skulle det gå till? Han visste att om en medlem lämnar ett gäng, blir han i normala fall dödad av de andra i gänget som en säkerhetsåtgärd, för att inte andra skall få del av gängets hemligheter. Trots detta tog den unge mannen mod till sig, bad till Jehova och gick för att tala med gängets ledare. Den unge mannen förklarade att han nu studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, och så läste han  några bibeltexter och sade att han inte kunde fortsätta att vara med i gänget. Det visade sig att ledaren för gänget själv hade studerat Bibeln en gång i tiden. Den unge mannen fick gå utan några repressalier, och han är nu en förkunnare i församlingen.

300.000 förkunnare!

Allteftersom det kom med nya i församlingarna, behövdes mera litteratur för det bibliska undervisningsprogrammet. Vårt tryckeri hade redan utökats, men vi behövde mer plats för att hysa Betelfamiljen, dvs. de frivilliga som arbetar vid avdelningskontoret. En del unga bröder fick sova i sovsalar med mer än 20 sängar i varje. År 1990 påbörjade vi därför byggandet av en ny servicebyggnad och åtta nya bostadshus med sammanlagt 384 rum. Matsalen byggdes också ut till att rymma 1.500 personer.

Mer än 1.000 frivilliga arbetare från alla delar av landet deltog i detta byggnadsprojekt. En del kom för att arbeta i några veckor, andra i flera månader. Många av dem var yrkesmän. (Omkring 130 av dem blev längre fram permanenta medlemmar av Betelfamiljen.) Från Feira de Santana i staten Bahia — som ligger på mer än 200 mils avstånd — kom en grupp om 23 bröder från 12 olika församlingar. De hade hyrt en buss och kört i 40 timmar för att komma och hjälpa till i en vecka. Trettiofem erfarna bröder kom också från andra länder för att hjälpa till med arbetet. Den hjälp som gavs av hundratals bröder och systrar som tillhörde församlingarna i närheten av Betel, vilka kom för att hjälpa till under veckosluten, var också mycket värdefull.

Under 1991 överskred antalet förkunnare 300.000-strecket — en ökning med 100.000 på bara fyra år! Den utvidgade anläggningen vid avdelningskontoret behövdes verkligen.

”Ni är verkligen snabba”

Framgångarna i arbetet med att göra lärjungar ledde också till att det behövdes fler platser för tillbedjan. Under tidigare  år hade sammankomsthallar byggts i Salvador i staten Bahia, i Duque de Caxias i staten Rio de Janeiro, i Ribeirão Pires i Cosmópolis, i Sertãozinho i São Paulo och i Betim i staten Minas Gerais. Den största sammankomsthallen i landet finns i närheten av staden Vargem Grande Paulista i staten São Paulo; den blev färdig i oktober 1992. En kort tid därefter fullbordades en annan hall, med 4.000 sittplatser, i Queimados i staten Rio de Janeiro. I september 1993 överlämnades — vid ett och samma tillfälle — ytterligare fem sammankomsthallar: i Fortaleza i staten Ceará, i Itaboraí i staten Rio de Janeiro, i Quatro Barras i staten Paraná, i Recife i staten Pernambuco och i Sapucaia do Sul i staten Rio Grande do Sul. För närvarande har vi 16 sammankomsthallar, och ytterligare fem är på planeringsstadiet.

I överensstämmelse med Bibelns befallning att vi inte skall underlåta att församlas, behövs det också fler Rikets salar för att kunna ta hand om den stora tillströmningen av fårlika människor. (Hebr. 10:23–25) Bara en tredjedel av församlingarna i Brasilien har en egen möteslokal, och den takt som antalet församlingar ökar med är mycket högre än den takt man bygger i. Dessutom tog det i genomsnitt tre år att färdigställa en ny Rikets sal. År 1987 började vi därför bilda regionala byggnadskommittéer, sammansatta av äldste som hade erfarenhet av byggnadsarbete och kunde ge församlingarnas äldstekretsar den hjälp de behövde. Byggavdelningen på Betel kunde också ge praktiska förslag.

Ett annat betydelsefullt steg togs år 1992, då ett program för snabbyggda Rikets salar sattes i gång. Den första byggdes i Agudos i staten São Paulo med hjälp av 200 frivilliga arbetare och dessutom 25 bröder från Betel. Projektet tog tre veckor, men sedan dess har den tid som går åt för att uppföra en sådan byggnad reducerats till 16 dagar. Under tjänsteåret 1995 blev sammanlagt 129 sådana Rikets salar färdigställda och överlämnade åt Jehovas tjänst.

 Iakttagare blir alltid förvånade över hur fort byggnadsarbetet skrider framåt. En arbetare vid det företag som skulle leverera fönsterrutorna till en Rikets sal blev förvånad, när bröderna mot slutet av den första veckan insisterade på att han skulle komma tillbaka onsdagen därpå för att montera dem. ”Ni måste ha fattat fel”, sade han. ”Nästa vecka kommer ni inte att ha rest väggarna och ännu mindre vara klara för att sätta i fönstren.” Han återvände på onsdagen — men utan fönsterrutor. När han fick se att väggarna var resta och putsade, att fönsterkarmarna satt i och att taket var lagt — och allt detta på mindre än en vecka — tog det honom nästan fem minuter att komma ner från lastbilshytten. Han medgav: ”Ni är verkligen snabba!” Sedan begav han sig i väg för att hämta fönsterrutorna.

En man, som bodde nära den plats där en Rikets sal byggdes, förundrade sig över den snabba byggnadstakten och frågade: ”Vad måste jag göra för att få hjälpa er?” Svaret blev: ”Först måste du studera Bibeln tillsammans med oss.” Ett  bibelstudium sattes i gång med honom redan dagen därpå.

Att sprida budskapet med hjälp av teckenspråk

Den snabba ökningen har inte inneburit att omsorgen om de hörsel- eller synskadade har försummats. Utmärkta resultat har uppnåtts genom att deras behov har blivit uppmärksammade. För att lära döva teckenspråk gavs den 336-sidiga boken Linguagem de Sinais (Teckenspråk) ut på portugisiska år 1992. Boken har hjälpt Jehovas vittnen i Brasilien att använda enhetliga tecken, och man har också strävat efter att ersätta sådana tecken i teckenspråket som bygger på babyloniska tankar och idéer. Ett sådant tecken var en handrörelse som beskriver bestänkning — vilket naturligtvis inte på rätt sätt förmedlar tanken i det kristna dopet i vatten.

Den första församlingen för döva och hörselskadade bildades i Rio de Janeiro 1982. Nu finns det sex sådana församlingar och 50 mindre grupper i olika städer. År 1994 hölls 18 sammankomster för teckenspråksgrupper. Vid en del av dessa medverkade tolkarna i dramerna. År 1996 blandades breda leenden och glädjetårar bland de brasilianska vittnen som är hörselskadade, när de fick en videofilm, som Sällskapet Vakttornet framställt, innehållande materialet i broschyren Vad kräver Gud av oss? på teckenspråk. Så värdefullt, med tanke på att många döva inte kan läsa men kan förstå teckenspråk!

Den villiga inställning som finns hos de bröder som tjänar som äldste, biträdande tjänare och pionjärer i dessa församlingar är lovvärd. Det kräver tid, ansträngning och uthållighet att lära sig teckenspråk, men resultatet har varit mycket gott.

 ”Hon uppmuntrade mig utan att kunna vare sig se mig, höra mig eller tala med mig.” Det här är något som man ofta får höra från dem som känner Rosemary Varella, en blind och döv syster som har tjänat som kontinuerlig hjälppionjär under de tre senaste åren. Hon föddes döv, och som en följd av detta lärde hon sig inte att tala. Gradvis förlorade hon synen och är nu i praktiken blind. Hon uttrycker sig med hjälp av teckenspråk, och genom att känna på andras händer kan hon uppfatta vad de tecknar.

Rosemary förlorade synen innan hon lärde känna sanningen, och detta hade en stor inverkan på hennes kommunicerande med sin man. Hon var så deprimerad att hon övervägde att ta livet av sig. Vid den här tiden fick hon besök av Nilza Carvalho, en ung pionjär som kunde teckenspråk. När Rosemary fick kännedom om Guds löfte att bota människor med alla slags handikapp, tackade hon ja till ett bibelstudium. (Jes. 35:5) Snart började hon besöka mötena i församlingen för döva i São Paulo. Man ordnade med att en tolk satt med henne under mötena för att med så kallad taktil tolkning förmedla till henne vad som sades på podiet. Längre fram tackade också hennes man ja till ett bibelstudium; han slutade röka, och båda blev döpta i februari 1992. En kort tid efter sitt dop blev de kontinuerliga hjälppionjärer. Rosemary har lett så många som 20 bibelstudier med andra döva personer, samtidigt som hon tagit hand om sina sysslor i hemmet.

För att hjälpa de synskadade började Sällskapet framställa litteratur på portugisisk braille år 1980. Nu finns en hel del av den litteratur Sällskapet ger ut — bland annat Bibeln och tidskriften Vakttornet — på braille. Hela Bibeln på portugisisk braille består av 84 band — inte direkt vad man skulle kalla en pocketutgåva! En handbok har också framställts för att hjälpa dem som skulle vilja lära sig braille. Statistik visar att det finns över en miljon synskadade människor i Brasilien.

 Torka i nordöstra Brasilien

Även om torka är ett återkommande problem i de nordöstra delarna av Brasilien, var situationen särskilt allvarlig år 1993. Det hade inte regnat på två år i vissa områden. Människor som levde i jordbruksområden och som var beroende av sina skördar drabbades särskilt hårt. I Mumbaba i staten Ceará köade människor dag och natt för att få vatten från den enda vattenkälla som fanns kvar, och till följd av torkan plundrades marknader och varuhus i flera städer. För att hjälpa vännerna i detta område sände församlingarna i São Paulo, Rio de Janeiro och Curitiba fyra stora lastbilar med 80 ton mat, kläder och skor, och de visade därmed en generositet som påminde om den som de första kristna i Filippi visade. Allt som allt fick bröder och systrar i 65 städer i fem stater hjälp. — Fil. 4:14–17.

Vid en vägspärr frågade vakten lastbilschauffören hur mycket han tjänade på en sådan här farlig tur. Risken för plundring gjorde resan farlig. När han fick reda på att chauffören var ett Jehovas vittne, sade han: ”Det är bara Jehovas vittnen som skulle göra något sådant utan ersättning!” Vid en annan vägspärr sade föraren att han var ett Jehovas vittne, varpå vakten bad honom visa sitt och sin kamrats kort Medicinskt dokument/Ansvarsbefrielse. Efter att ha undersökt korten sade han till den andre vakten: ”De är faktiskt Jehovas vittnen. Du kan låta dem åka.”

När en man i staten Paraíba fick se vilken hjälp vittnena gav, sade han: ”I andra trossamfund pratar man bara, medan ni verkligen gör något för er nästa.” Även om situationen var besvärlig, drevs inte bröderna till förtvivlan på grund av nöden, eftersom de litade på att Jehova skulle dra försorg om deras grundläggande behov. En syster skrev: ”Ni kan inte tillfredsställa vår längtan efter regn, inte heller kan ni lösa våra problem med vattenbristen, men genom den hjälp som ni har gett oss har ni styrkt vår tro och vår tillförsikt om att vi inte är ensamma  i den här världen och att det finns sådana som tänker på oss.” — Jak. 2:14–17.

”Bravo, Jehovas vittnen!”

Sammankomsterna är särskilt glada tillfällen för Jehovas vittnen. Men oväntade problem kan uppstå när sammankomsterna hålls i anläggningar som används för sportevenemang. En svår situation uppstod 1992 när områdessammankomsten ”Ljusbärare” skulle hållas på Pacaembustadion i São Paulo. Vi hade skrivit kontrakt för att få använda stadion under tre dagar, men på en del håll betraktar man sportevenemang som viktigare än något annat. På torsdagseftermiddagen — dagen innan sammankomsten skulle börja — underrättades därför bröderna om att de två bästa fotbollslagen i landet skulle spela en match på stadion klockan 18.00 på söndagen. Vi var därför tvungna att utrymma stadion till klockan 16.00.

Sammankomsttillsyningsmannen, João Fernandes, berättar: ”Vi hade inget val, trots att vi hade ett undertecknat kontrakt. På fredagskvällen hade vi ett möte med tre bröder från varje avdelning — sammanlagt 110 bröder — för att lägga upp planerna för en blixtsnabb avveckling av sammankomsten. Ett nära samarbete med alla berörda skulle vara nödvändigt, inte bara för att montera ner all utrustning, utan också för att transportera bort den utan att vara till hinder för de 30.000 som skulle utrymma stadion. Podiet och ljudanläggningen monterades ner på några minuter. Annan utrustning fördes till den tidigare Betelanläggningen i São Paulo, där den rengjordes och förvarades. Klockan 15.45 — bara lite mer än en timme efter programmets slut — var allt klart.”

Under sammankomstveckan hade några TV-kommentatorer sagt att Jehovas vittnen inte skulle klara av att lämna över stadion i tid till dess alla fotbollsfansen började anlända. I ett sportreferat som sändes på söndagen frågade en kommentator på ett annat stadion den sportkommentator som var på  Pacaembustadion: ”Hur är det med stadion? Höll de där religiösa människorna vad de lovade och lämnade stadion i tid?” Svaret löd: ”Ja, det gjorde de! De lyckades inte bara återlämna stadion i tid, utan allt var rent också. Det var ett nöje att se att inte bara toaletterna var städade, utan att också läktarna var sopade. Bravo, Jehovas vittnen!”

Minisammankomster på isolerade orter

I Amazonområdet finns en del isolerade grupper och familjer som har mycket långt att åka för att komma till en sammankomst. Deras enda färdsätt är flyg, vilket är mycket dyrt, eller båt, vilket tar mycket lång tid. I allmänhet har dessa förkunnare därför inte kunnat komma till områdes- eller kretssammankomster. Så har det varit för bröderna i Tabatinga i staten Amazonas, som ligger omkring 160 mil från den närmaste sammankomststaden, Manaus.

Med tanke på detta problem gjordes år 1990 anordningar för att sammankomstprogrammet skulle framföras i förkortad form under kretstillsyningsmannens besök. Den här anordningen pågår fortfarande i fem städer i tre olika kretsar. Grupper med kanske 50 närvarande, eller ibland så många som 180, samlas i Rikets sal, om gruppen har en sådan, eller i en hyrd samlingslokal.

”Nu kan jag bli pionjär, inte sant?”

Den uppskattning av andliga ting som visas av några av dem som framställer sig för dop är verkligen hjärtevärmande. Vid en mindre sammankomst i Tefé i Amazonområdet år 1993 lade en kretstillsyningsman, Públio Cavalcante, märke till att en av dem som satt på de platser som reserverats för dopkandidater var en ung man som han aldrig hade sett tidigare. Eftersom det finns så få bröder i det här området, känner kretstillsyningsmannen vanligtvis alla personligen. Han frågade de äldste om den unge mannen hade satt sig där av misstag. De förklarade: ”Nej. Han bor långt härifrån, resan tar mellan  35 och 40 timmar med båt, och han har lärt känna sanningen per korrespondens. En pionjär med särskilt uppdrag har besökt honom var sjätte månad — i Juruá — och då stannat där ungefär en månad.”

Kretstillsyningsmannen gick senare för att tala med den unge mannen, och under samtalet frågade han honom om han hade lett några bibelstudier någon gång. ”Ja, jag har 11 studier. Där är en av dem som jag studerar med”, svarade han och pekade på en annan ung man som satt bland åhörarna. När de fortsatte samtalet, pekade han på två andra ungdomar som han studerade med. De hade allesammans själva betalat sin resa och färdats över 35 timmar för att vara med vid sammankomsten och se sin vän bli döpt. Efter sitt dop den dagen frågade den unge mannen pionjären med särskilt uppdrag: ”Nu kan jag bli pionjär, inte sant?” Hittills har inga möten hållits i det området, men nu, när den här förkunnaren är döpt, planerar pionjären med särskilt uppdrag att öva honom i hur man leder möten.

Predikoarbete på sällan bearbetade distrikt

Jehovas vittnen tycker inte att allt som behövs är att ha någon liten del i tjänsten på fältet. De inser att alla måste få tillfälle att höra de goda nyheterna. Det finns många städer och samhällen i Brasilien som inte tillhör någon församlings distrikt och andra som sällan bearbetas. I allmänhet är dessa städer och samhällen små och isolerade eller svåra att nå. En undersökning som gjordes år 1990 visade att 4.000.000 människor bor i områden som inte tillhör någon församlings distrikt och att 9.000.000 bor i andra områden som sällan blir bearbetade. En särskild kampanj sattes i gång det året för att kontakta en del av dessa människor. Mer än 2.000 förkunnare tog del i att bearbeta 177 städer och samhällen som inte tillhörde någon församlings distrikt. Senare flyttade omkring 30 familjer till några av dessa städer och samhällen för att bilda kärnan i nya församlingar.

 Begränsade ekonomiska resurser är inget oöverstigligt hinder för Jehovas vittnen när det gäller att ta del i sådan verksamhet. I Sobral i staten Ceará, som är ett av de torraste och fattigaste områdena i Brasilien, samlades äldstebröderna i fyra församlingar i september 1993 för att besluta om hur man skulle kunna bearbeta vissa samhällen regelbundet. De hade blivit tilldelade tio samhällen, som fram till dess endast hade bearbetats sporadiskt. Busskommunikationerna till de här orterna gjorde det nästan omöjligt för förkunnare att åka dit regelbundet.

Städerna och samhällena låg inom en radie av omkring 13 mil från Sobral. Äldstebröderna beslutade sig för att köpa en begagnad minibuss, så att förkunnare kunde åka till distriktet varje dag. De kunde då ge sig av på morgonen och komma hem på kvällen. När församlingarna informerades om äldstebrödernas beslut, sände de frivilliga bidrag till minibussen. ”Att bussen kunde köpas berodde inte på någon stor penninggåva, utan på allas ansträngningar”, skrev Wilson P. Dias, en av de äldste som var med. En annan broder skrev: ”Församlingarna skänkte omkring 14.000 kronor, en broder från England skänkte lika mycket, och resten betalades på avbetalning.”

Mer än 50 församlingsförkunnare och pionjärer tar del i anordningen, och var och en reser dit en viss dag i veckan. På det viset når de en befolkning på omkring 110.000. De har kunnat hjälpa ett antal personer att bli förkunnare av Guds kungarike och andra att komma i gång på nytt. I fyra av dessa städer och samhällen håller man nu möten regelbundet.

För att kunna nå ut till och ta hand om människor som bor i områden som inte bearbetas av någon församling eller bor i avlägset belägna områden föreslogs i början av 1995 en annan anordning, som samordnades av avdelningskontoret i Brasilien. Vissa församlingar ordnade så att man betalade omkostnaderna för reguljära pionjärer som var villiga att tjäna i sådana  områden under sex månader. Flera församlingar har följt de här församlingarnas exempel, och resultaten har varit mycket uppmuntrande. Hittills har mer än 340 reguljära pionjärer förordnats att tjäna i 350 samhällen, där de redan har hjälpt mer än 300 personer att bli förkunnare.

Samtidigt utför de 1.400 fasta och tillfälliga pionjärerna med särskilt uppdrag ett mycket gott arbete. Många av dem är förordnade att tjäna i församlingar där det är brist på erfarna bröder. I Rio Branco i staten Acre, till exempel, finns det bara en äldste som bor på orten, förutom en broder som är pionjär med särskilt uppdrag, till att ta hand om 90 förkunnare. Flertalet av pionjärerna med särskilt uppdrag tjänar emellertid i mindre städer och samhällen där det inte finns några församlingar, och det är glädjande att se det fina arbete som blir utfört.

Bröder från de större städerna har också tagit del i att bearbeta avlägsna och sällan bearbetade distrikt. Under nio år i rad har bröderna i Rio de Janeiro organiserat grupper som under några veckor bearbetar sådana distrikt. En grupp på 68 bröder och systrar bearbetade nyligen 20 städer i Paraná, och de reste mer än 250 mil under den 17 dagar långa satsningen. Det enda de ångrar är att de inte började med dessa predikoexpeditioner för länge sedan, säger Georges Ghazi, en av dem som organiserade gruppen.

Exklusiva bostadsområden

Människor som bor i områden som inte tillhör någon församlings distrikt är inte de enda som är svåra att nå. I de större städerna föredrar många att bo i exklusiva områden med bevakning som skänker skydd mot brottsligheten. Att nå människorna där är svårt, men det är inte omöjligt. Ett gift par, som hade varit i heltidstjänsten en tid under 1980-talet, flyttade till ett sådant område i närheten av São Paulo. De betraktade området som sitt personliga distrikt. ”När jag gick och  handlade eller gick till banken eller när jag hämtade barnen från skolan”, berättar mamman, ”var jag alltid beredd att ta kontakt med någon av våra grannar.” Längre fram kunde hon försiktigt göra systematiska besök hos dem.

Vid ett föräldramöte i skolan berättade en mamma för vår syster att hennes son hade koncentrationssvårigheter. Systern tog med sig ett exemplar av tidskriften Vakna! med en artikel som behandlade just det problemet, och detta ledde till att ett bibelstudium sattes i gång. Med tiden blev kvinnan och hennes två döttrar döpta. En annan granne frågade vår syster om hon skulle vilja hjälpa henne att samla in mat till behövande personer. Systern sade att hon redan var engagerad i att hjälpa människorna i området och förklarade anordningen med bibelstudier i hem. Kvinnan, hennes make och deras 18-årige son började studera, och så småningom blev de döpta.

En annan kvinna och hennes tre tonårsflickor tackade ja till ett bibelstudium. Mannen protesterade, trots att han betraktade sig själv som religiös. En av döttrarna föreslog att han skulle vara med vid ett möte för att undersöka saken själv, och han gick med på det. Några dagar senare bjöd vår syster hem familjen på lunch, och de kom. Till allas förvåning kommenterade mannen det möte som han hade varit med vid. Senare tackade han ja till ett bibelstudium. I dag tjänar hela den familjen Jehova.

Andra har också studerat, och som ett resultat av detta bildades i november 1991 en församling som helt och hållet bestod av människor som bodde i det här området. Det är 46 förkunnare i församlingen, och vid Åminnelsen 1995 var 80 personer närvarande. Det här visar att Guds ords sanning kan tränga in också i områden som är lite svårare att nå.

400.000 förkunnare och fler på väg!

För nästan hundra år sedan nådde den bibliska sanningens säd Brasilien med post. Omkring 25 år längre fram gjordes anordningar  för att regelbundet översätta Sällskapet Vakttornets publikationer till portugisiska i Brasilien och trycka dem i Rio de Janeiro. Under de därpå följande 25 åren blev omkring 1.000 människor i Brasilien Jehovas vittnen, och de började regelbundet ta del i att sprida de goda nyheterna om Guds kungarike till andra. Men i april 1995 hade antalet ökat till mer än 400.000 Rikets förkunnare! Fanns det fortfarande mer att utföra?

Jesus Kristus förutsade att budskapet om Guds kungarike skulle predikas ”på hela den bebodda jorden” innan slutet kommer. (Matt. 24:14) I vilken utsträckning har detta uppfyllts i Brasilien? Bland de första möten som Jehovas vittnen (då kända som bibelforskare) höll i Brasilien var de som hölls i São Paulo och i Rio de Janeiro. I dag finns det i dessa områden många församlingar som är fulla av människor som älskar Jehova och tjänar honom. I São Paulo och dess förorter finns det nu 837 församlingar, i Rio de Janeiro 539 och i Salvador 276. I hela landet finns det mer än 6.650 församlingar med nitiska vittnen för Jehova. Människor i många av dessa städer får tillfälle att höra budskapet om Guds kungarike — i en del områden varje vecka.

I mindre städer och samhällen och på landsbygden får inte alla besök så ofta. Det finns omkring 350 mindre städer (med en sammanlagd befolkning på omkring 1.500.000) och en del vidsträckta landsbygdsområden som inte tilldelats någon församling som distrikt. Något regelbundet predikande utförs inte i de här områdena, även om man gör ansträngningar för att besöka dem en gång var sjätte månad.

Skulle fler människor — oavsett om de bor i de större städerna eller i avlägsna områden — kunna få hjälp att uppskatta värdet av Bibelns budskap? I ett försök att nå deras hjärtan gjordes det under april och maj 1995 en särskild ansträngning att få personlig kontakt med så många som möjligt och ge dem traktaten Varför är livet så fullt av problem? Över 34.000.000  exemplar hade tryckts och sänts ut till församlingarna för att delas ut. En man fick ett exemplar och sade: ”Just den frågan ställde jag mig i morse och talade också med andra om den.” En kvinna sade: ”Jag har ställt mig den frågan i många år, men jag kunde aldrig tro att det fanns ett svar på den.” En annan sände ett brev till Sällskapet och skrev: ”Jag tyckte så mycket om traktaten att jag vill be er om ett bibelstudium. Tack så mycket.”

Jehovas vittnen i Brasilien anser inte att deras arbete är fullbordat och att inget mer kan göras i lydnad för Jesu profetiska befallning att avge ett vittnesbörd om Guds kungarike. Vittnena förstår att många människor inte är hemma — även i områden som bearbetas ofta. De som bor där kanske arbetar, är ute och handlar, besöker någon eller sover lite längre för att hämta krafter för den kommande veckan. Vittnena bryr sig om dessa människor. En resande tillsyningsman i Porto Alegre i staten Rio Grande do Sul tog itu med den här situationen och lade upp följande strategi: Han insåg att under kalla vinterdagar är sängen det varmaste stället att vara på, och därför tycker många människor om att sova länge. Tillsyningsmannen och hans kamrat brukade gå runt ett kvarter och knacka på enbart i de hus där de såg några tecken på att människor var vakna. De gick runt ett kvarter nio gånger, och varje gång fann de ytterligare några som hade stigit upp. De fick lämna litteratur i varje hem och öppnade på så sätt vägen för återbesök.

Det finns många människor i Brasilien som visar intresse för Bibeln, och Jehovas vittnen är ivriga att få hjälpa dem att förstå den och lära sig hur man tillämpar dess läror i sitt dagliga liv. För närvarande leder Jehovas vittnen regelbundet över 500.000 bibelstudier med enskilda och med familjer. Med hjälp av boken Kunskapen som leder till evigt liv började man år 1995 sätta i gång en kampanj som är särskilt utformad för att hjälpa rättfärdigt sinnade människor att lära känna  de grundläggande bibliska lärorna ännu snabbare än förut. Förutom dem som tackar ja till sådan hjälp finns det miljoner andra över hela landet som är glada över att få ta emot den bibliska litteratur som Jehovas vittnen lämnar, vilket framgår av att 2.334.630 böcker, 21.168.979 tidskriftsexemplar och 2.787.032 broschyrer lämnades under tjänsteåret 1996.

Våra brasilianska bröders och systrars teokratiska intresseområde sträcker sig långt utanför Brasiliens gränser. Många pionjärer har flyttat för att tjäna där behovet är större i länder där vittnandet inte har varit så omfattande ännu. Avdelningskontoret i Cesário Lange tillhandahåller biblisk litteratur för predikandet av de goda nyheterna inte bara i Brasilien, utan också i Angola, Argentina, Bolivia, Moçambique, Paraguay, Portugal, Tyskland och Uruguay. Oaktat det arbete som redan har utförts, tycks takten fortsätta att öka från år till år.

Det har varit en glädje!

Det har verkligen lagts ner mycket arbete på att avge ett vittnesbörd över hela Brasilien. Men det har varit ett glädjefullt arbete! Det är sant att det inte alltid varit så lätt, utan ibland  har det varit svåra tider. Men det har värmt våra hjärtan när vi med egna ögon har sett bevis för att Jehova har välsignat sina lojala tjänares verksamhet.

Erich Kattner minns fortfarande hur han vittnade på den brasilianska landsbygden åren 1939 och 1940 och hur han ofta sov under bar himmel med sin litteraturväska som huvudkudde. Vid den tiden fanns det bara några hundra Jehovas vittnen i hela landet. Mycket få av de människor han besökte ägde en bibel. För att skaffa biblar att lämna till intresserade människor brukade han gå till Brasilianska bibelsällskapets bokhandel, men efter ett tag ville de inte sälja några biblar till honom längre. Han säger emellertid: ”Jag hade nöjet och privilegiet att vara med vid sammankomsten ’Eviga goda nyheter’ i New York år 1963, när Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna gavs ut på sex språk, däribland portugisiska. Jag var särskilt tacksam mot Jehova över att få den på portugisiska, eftersom jag då kunde använda den på mitt distrikt i Brasilien.” Alltsedan 1967 har hela Nya Världens översättning, från Första Moseboken till och med Uppenbarelseboken, funnits på portugisiska. Vilken välsignelse detta har varit för arbetet med att ge biblisk undervisning i Brasilien! Antalet aktiva lovprisare av Jehova i Brasilien har ökat från 30.118 år 1963 till mer än 436.000 år 1996.

Augusto Machado är tacksam för den hjälp han fick av en av de första missionärer som sändes till Brasilien. Han kommer också ihåg den första sammankomst som han var med vid. Det var i Rio de Janeiro. Broder N. H. Knorr och broder M. G. Henschel från New York var där, och det var bara 1.064 närvarande. Ett av talen hette ”Kärlekens ännu förträffligare väg”. ”År 1958”, berättar broder Machado, ”hade jag privilegiet att vara bland den stora skara på 253.922 som var med vid den åtta dagar långa internationella sammankomsten i New York. Samma anda av kärlek genomsyrade båda dessa sammankomster. ... Jag återvände från New York mer övertygad  än någonsin om att Jehovas folk, som är fritt från splittring på grund av stamtillhörighet eller rasskillnad, utför ett världsomfattande bibliskt undervisningsarbete som saknar motstycke i historien.”

År 1985 kunde han se slående bevis för vad detta arbete med biblisk undervisning åstadkommer i Brasilien. Han hade privilegiet att tala vid en internationell sammankomst som hölls samtidigt i São Paulo och Rio de Janeiro. Den sammanlagda närvarosiffran var nästan 250.000, och de flesta av dessa kom från Brasilien. Ett årtionde senare var mer än 1.144.000 närvarande, när Jehovas vittnens församlingar över hela Brasilien samlades för att högtidlighålla åminnelsen av Kristi död.

Alla Jehovas överlämnade tjänare i våra dagar har många skäl att vara glada, trots de svåra tider vi lever i. Vi rörs i våra hjärtan när vi tänker på vad Gud redan har uträttat och vad han har lovat inför framtiden. Från alla nationerna — Brasilien inbegripet — samlas nu ”åtråvärda ting” in i hans andliga tillbedjans hus. (Hagg. 2:7) Som Psalm 144:15 så sant säger: ”Lyckligt är det folk vars Gud Jehova är!”

 [Karta/Bilder på sidan 167]

[För formaterad text, se publikationen]

Amazonfloden

Manaus

AMAZONOMRÅDET

MATO GROSSO

Cesário Lange

RIO GRANDE DO SUL

Belém

Fortaleza

Recife

Salvador

Rio de Janeiro

São Paulo

[Bilder]

1. Stranden vid Recife

2. Rio de Janeiro

3. Regnskog i Amazonområdet

4. Predikoarbete på Amazonfloden

5. Avdelningskontoret i Cesário Lange

 [Helsidesbild på sidan 124]

[Bild på sidan 126]

Alston och Maude Yuille började tjäna i Brasilien år 1936

[Bild på sidan 126]

Charles Leathco, från Gileadskolans första klass, tjänar fortfarande vid Betel i Brasilien

[Bilder på sidan 133]

År 1973 togs en rotationspress för boktryck i bruk i São Paulo

[Bilder på sidan 134]

Vid sammankomsten ”Guds seger” i São Paulo kunde de närvarande se den hjärtevärmande frukten av sitt förenade vittnande

[Bild på sidan 142]

En delvis täckt ”sammankomstpark” i Salvador

[Bild på sidan 145]

Avdelningskontorets kommitté (från vänster till höger): Massasue Kikuta, Karl Rietz, Amaro Santos, Östen Gustavsson, Augusto Machado, Fred Wilson

[Bild på sidan 150]

Vid överlämnandet av avdelningskontoret år 1981 förmanade Lloyd Barry: ”Ägna er odelade uppmärksamhet åt predikandet av de goda nyheterna”

[Bild på sidan 156]

Över 39.000 har fått utbildning och övning i Skolan i pionjärtjänst. Här ses en klass i Sorocaba i staten São Paulo

[Bild på sidan 158]

Missionärer och andra heltidstjänare som utexaminerats från Gileadskolan, tillsammans med sina äktenskapspartner, under zontillsyningsmannens besök 1996

[Bilder på sidan 162]

Rotationspressar och MEPS var betydelsefulla redskap för att klara av samtidig utgivning

[Bild på sidan 170]

Den båt som används för att predika de goda nyheterna vid Amazonflodens mynning

[Bilder på sidan 175]

Frivilliga arbetare från andra länder hjälpte till att bygga lokaler för avdelningskontoret. På bilden ses paret Harley (överst) och paret Colwell

 [Bilder på sidorna 176, 177]

Avdelningskontorets lokaler som nu används för att samordna verksamheten för över 430.000 vittnen i Brasilien

 [Bilder på sidan 192]

Sexton sammankomsthallar tillgodoser nu Jehovas vittnens behov i Brasilien

[Bilder på sidan 193]

Det behövs fler Rikets salar. Metoder att bygga snabbt är till hjälp för att fylla det behovet

[Bild på sidan 194]

En del församlingar ger särskild hjälp åt hörselskadade och synskadade

[Bilder på sidan 205]

Erich Kattner gladde sig när ”Nya Världens översättning” kom ut på portugisiska

[Bild på sidan 207]

Augusto Machado har sett slående bevis för att biblisk undervisning har gett resultat i Brasilien