Global rapport

Gå dit där människor är

Aposteln Petrus och några av hans kamrater var erfarna fiskare. Men ändå fanns det tillfällen när de arbetade hela natten utan att få någonting. Vid två sådana tillfällen talade Jesus om för dem var de skulle sänka ner näten. De rättade sig efter hans anvisning, och båda gångerna fångade de ovanligt mycket fisk. Jesus använde dessa tillfällen till att ge lärjungarna anvisningar angående tjänsten. (Luk. 5:1–11; Joh. 21:1–17) Genom ”den trogne och omdömesgille slaven” fortsätter han att ge anvisningar om hur man skall utföra tjänsten på det mest fruktbärande sättet. — Matt. 24:45–47.

Under det gångna året blev alla Jehovas vittnen uppmanade att vidta praktiska mått och steg för att nå fler människor med de goda nyheterna. Främsta betoningen lades på att vara vaken för tillfällena att avge ett vittnesbörd varje dag. Vidare fick vi rådet att om få var hemma, skulle det vara förståndigt att tänka allvarligt på att vittna där man kunde träffa människor.

Under de senaste månaderna har mottot för våra bröder i Peru varit: ”Gå dit där människor är!” Vi vittnar inte för hus,  utan för människor. På söndagsförmiddagarna eller vardagsförmiddagarna är många inte hemma. Var är de? På sitt arbete, på buss- och järnvägsstationer, på gatan eller på torget, eller också sitter de i parken. Därför går våra bröder dit och träffar dem.

I Mexico fortsätter vittnandet från hus till hus att vara det främsta sättet att förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike. Men under det gångna året, när våra bröder vinnlagt sig om att kontakta människor varhelst de kan vara, har förkunnare och pionjärer varit vid busshållplatser tidigt på förmiddagen, i väntrum på sjukhus, på gator, på parkeringsplatser och i allmänna parker. Man kan finna vittnen predika överallt och vid alla tider, dag eller natt. En församling har en anordning med fem tider per dag när grupper går i gatutjänst, det vill säga till busshållplatser och varhelst människor brukar samlas under dagen. De börjar klockan sex på morgonen och träffar människor som aldrig har talat med Jehovas vittnen förut. En man som blev kontaktad på sin väg till arbetet på morgonen såg fler förkunnare ute när han kom hem på kvällen; han bestämde sig för att han kanske borde låta någon av dem besöka honom i hemmet.

Till att börja med var en del förkunnare något blyga för att ge sig i samspråk med människor på allmänna platser. Men de som gjorde det började få goda resultat. En syster i Australien sade: ”Jag är en blyg och tillbakadragen människa; ja, jag finner det mycket svårt att tala om sanningen när det uppstår tillfällen. Jag blev uppmuntrad att pröva andra sätt att vittna; jag visste att jag måste försöka. Jag bad till Jehova om mitt bekymmer och beslöt mig för att ta itu med det. Men jag var fortfarande nervös och fortsatte att hålla tillbaka, och detta plågade mitt samvete.” Till sist log hon en dag mot en medpassagerare på en buss och började samtala med henne. Dagen därpå erbjöd systern en traktat åt en ung kvinna. När de träffades en vecka senare, sade förkunnaren till henne att hon var på väg  för att leda ett bibelstudium. Till hennes överraskning ville den unga kvinnan följa med henne. Snart sattes ett studium i gång med henne i ”Kunskapsboken”.

Förkunnare i Argentina kom underfund med att människor som inte välkomnade vittnena vid dörren samtalade med dem på gatan. Allt som behövdes var en enkel, tidsenlig fråga, till exempel: ”Är du för dödsstraffet?” I ett annat fall hade en kvinna som blev kontaktad på gatan alltid velat samtala med vittnena, men hennes man tillät det inte. Borta från hemmet kände hon sig nu fri att samtala. Efter ett långt samtal samtyckte hon till ett bibelstudium hemma hos ett av vittnena.

Två förkunnare i USA gick fram till en parkerad bil och visade tidskrifterna för en ung kvinna som satt i den. De berättar: ”När hon sträckte sig efter tidskrifterna, brast hon i gråt. Vi såg att hon läste Bibeln. Hon sade att hon ville behaga Gud men inte visste hur hon skulle göra det.” Kvinnan berättade för dem: ”Jag har bett till Gud att han skall sända någon som kan hjälpa mig.” Det var inte svårt att sätta i gång ett bibelstudium med henne.

Beträffande sina ansträngningar att vittna på affärsdistrikt skrev en entusiastisk grupp av vittnen på Nya Zeeland: ”Vi har besökt 650 affärer, där flertalet föreståndare och ägare bemött oss vänligt även om de varit upptagna. Överraskande många av dem har en bibel med sig på arbetet.”

Några bröder i Österrike, som tagit givna rekommendationer till hjärtat, är ute och vittnar klockan 5.30 på morgonen. De går till en plats nära gränsen där lastbilschaufförer övernattar. Många av lastbilarna är från Östeuropa, och en del av chaufförerna har aldrig hört om Jehovas vittnen. Bröderna går utrustade med litteratur på 20 språk, och tre eller fyra förkunnare kan få lämna mellan 50 och 70 lösnummer på bara två timmar. Fastän det är svårt att göra återbesök, hoppas vi att en del säd kommer att slå rot och gro. — Pred. 11:1.

 En syster i Italien kom till den slutsatsen att en del människor som inte är hemma är på badstranden. Där träffade hon en ung man från Senegal. Hon lämnade honom boken Människans sökande efter Gud. I den skrev hon: ”Min önskan är att du skall finna den sanne Guden, den som lärt mig och min familj att hysa respekt för människor av alla raser, hudfärger och språk.” Han bestämde sig för att han, när han kom tillbaka till Senegal, skulle söka upp Jehovas vittnen. Vilken överraskning blev det inte för honom att Jehovas vittnen hade börjat leda ett studium med hans mor medan han varit borta! Snart tog hela familjen del i studiet.

En kretstillsyningsman i Peru organiserade en grupp som skulle vittna vid en utomhusterminal för bussar. Det var fullt av människor på platsen. Bussar var uppställda överallt. Det var lätt att kontakta polisen som var i tjänst, dem som sålde lagad mat åt resenärerna och människor i allmänhet. En broder steg på en redan fullsatt buss, och med chaufförens tillåtelse höll han upp sina båda tidskrifter och ropade ut: ”Jag har de senaste numren av Vakttornet och Vakna! som ni kan läsa på resan.” Det blev en lång tystnad, och sedan sade en man i bakre delen: ”Jag vill skaffa två av dem.” Sedan var det en till och snart andra som ville ha lösnummer och lämnade små bidrag till verksamheten. Brodern frågade om någon av dem ville att någon skulle besöka dem på deras olika destinationsorter. Jo då, flera av dem lämnade villigt sina namn och adresser. En äldre dam sade högt så att alla kunde höra det: ”Se till att någon besöker mig. Jag vill förstå mer av Bibeln.”

En förkunnare i USA lade märke till att gymnasieelever samlades på vissa stadsgator nära skolan under lunchtimmen. En grupp förkunnare förberedde sig väl och talade med dem och fick utmärkta resultat.

För att nå vissa folkgrupper har en del förkunnare lärt sig ett annat språk. På Shetlandsöarna, utanför Skottlands  nordkust, lärde sig två pionjärer ryska, så att de kunde vittna för ryska sjömän som tillbringar sex månader varje år med att fiska utanför dessa kuster. Pionjärerna använder en snabb motorbåt för att gå ut till de stora fartyg som männen arbetar på.

En pionjärsyster på Hawaii erbjöd sig att vittna på flygplatsen. Många tog med glädje emot litteratur. Vid hennes första besök på flygplatsen sattes flera studier i gång. Hon talade med två unga militärer som just hade återvänt från tjänstgöring i Egypten. En av dem sade att hans mor är ett vittne. Han kom till Rikets sal och samtyckte till ett bibelstudium. Den andre soldaten hade många djupa frågor, eftersom hans arbete utsatte honom för sådant som kom honom att undra över meningen med livet. Han kom också till Rikets sal och bad om ett bibelstudium.

En av pionjärerna i Argentina finner det fördelaktigt att använda telefonen för att vittna. Varje dag sedan hon kommit hem från tjänsten ringer hon ett eller två nummer. Hon berättar: ”En dag slog jag ett nummer, och en ung flicka svarade. Jag frågade henne om hon ansåg att det var möjligt att lita på någon. Hennes svar blev ett kort ’Nej.’ Jag presenterade mig och förklarade att mitt syfte med att ringa var att försäkra henne om att det finns människor som vi kan lita på trots världsförhållandena. Hon vidhöll att hon inte kunde lita på någon, inte ens sin familj, modern inbegripen. Jag började använda Bibeln. Hon sade att hon hade försökt läsa Bibeln men inte kunde förstå den. Jag sade att Gud och Jesus är intresserade av människor, och det är vi också. Vi avtalade om att mötas vid dörren till Rikets sal. Hon kom inte. Jag ringde upp henne omedelbart, och hon förklarade att det hade varit nödvändigt att lägga in hennes far på sjukhus och att hon hade försökt ringa mig. Vi avtalade på nytt om att träffas. Den här gången kom hon och blev förvånad över det välkomnande hon fick, särskilt från de unga vittnena. Hon studerar  nu två gånger i veckan, gör goda framsteg i ’Kunskapsboken’ och kommer till alla mötena. Ett utmärkt resultat av ett telefonsamtal!”

Det fortsätter att vara en stor uppfordran att nå människor i avlägsna delar av Island med de goda nyheterna. En missionär på östkusten gör gott bruk av telefonen. Han åker en gång varje månad för att besöka och leda studier med en grupp på omkring 300 kilometers avstånd. Under varje besök håller han också ett offentligt tal och leder Vakttornsstudiet. Bibelstudiet varje vecka med de intresserade hålls per telefon. Genom att förbinda två telefonlinjer och använda telefonapparater med en högtalare och en mikrofon har det blivit möjligt för fem personer i tre olika hem att studera samtidigt. När studierna hålls per telefon, utser studieledaren vilka som skall svara på frågorna innan han läser dem. Alla får de stor uppmuntran av att studera Bibeln på detta sätt. Åtminstone sex studier hålls varje vecka.

Samtidigt som en syster på Bahamas skötte sin man, som var sjuk under en längre tid, vittnade hon per brev. Varje förmiddag använde hon någon tid till att skriva brev till kvinnor som fanns upptagna i telefonkatalogen. Hon använde upplysningar ur ”Resoneraboken” och erbjöd ett kostnadsfritt bibelstudium. En dag ringde en kvinna till systern och sade att hon mycket gärna ville ha ett bibelstudium. Kvinnan berättade att då hon fick brevet, sade hon till en arbetskamrat att Gud sade henne att hon behövde studera Bibeln. Trots kraftigt motstånd från sin mor och från en präst gjorde den här kvinnan goda framsteg. Hon började att regelbundet vara med vid mötena, begärde utträde ur sin församling och har blivit döpt.

En syster på 79 år som bor på landsbygden i Japan har allvarliga hälsoproblem. Men av tacksamhet mot Jehova är hon pionjär. Hon promenerar två eller tre timmar varje dag av hälsoskäl och använder käpp eller stöder sig på en barnvagn för att hålla sig uppe. Längs vägen kontaktar hon ofta vänligt  andra, och hon talar med bönderna på åkrarna. Hon antecknar noga adresserna på intresserade. Resultatet har blivit att hon har mer än 100 personer på sin tidskriftsrutt, lämnar 600 lösnummer i månaden, rapporterar omkring 200 återbesök och leder tre bibelstudier.

En del förkunnare har kunnat sänka ner sina nät, andligen talat, i vatten där mycket lite fiske har kunnat bedrivas. I Mexico, särskilt längs bergskedjorna (sierras) i staten Oaxaca, finns det distrikt som är svåra att nå och därför sällan blir bearbetade. Språket som talas här är inte spanska, utan mixtekernas dialekt. För några år sedan började bröder från Tehuacán i delstaten Puebla färdas till olika städer i det här området för att vittna. Tjugofem pionjärer som kom för att hjälpa till bor nu och arbetar i regionen, och det finns också 15 pionjärer från delstaten. Resultaten är goda, eftersom det nu finns 13 församlingar där.

Ett äkta par, som hade bott utomlands i mer är 28 år, tog ut förtidspension och återvände till Filippinerna för att vara pionjärer. Resan från deras hem i Cavite till Trece Martires, där det råder särskilt behov, tar en timme vardera vägen. Är det värt ansträngningen? För ett och ett halvt år sedan fanns det bara 19 förkunnare i församlingen. De två leder nu 28 bibelstudier, och hela församlingen rapporterade nyligen 98. I sanning ett fruktbart distrikt!

Ett stort antal av våra bröder har först arbetat i trakter där behovet varit stort i deras eget land och sedan flyttat till andra länder. Under några av de senaste åren har exempelvis omkring 40 vänner (ogifta bröder och systrar, unga gifta par och hela familjer) flyttat till Honduras från Canada, USA, Frankrike, Tyskland, Spanien, Sverige och Japan. Många av dem flyttade vidare från Quebec i Canada. Tidigare hade de flyttat till Quebec för att hjälpa till, men när arbetet kommit väl i gång i den delen av Canada, började de se sig om efter nya ”fiskevatten”. Och på detta nya fält har de haft goda resultat.

 Afrika

I sitt första brev till korinthierna skrev aposteln Paulus: ”Nu har vi inte fått världens ande, utan den ande som är från Gud, för att vi skall veta vad Gud har gett oss i sin ynnest.” (1 Kor. 2:12) Den anden har sannerligen varit uppenbar bland Jehovas vittnen i Afrika, och den har avskilt dem från den själviska och oroliga världen omkring dem.

Den neutralitet, opartiskhet och kärlek som Jehovas vittnen visar drar människor till Jehovas ord och hans organisation. Om detta skriver en broder i Zaire: ”I samhället Monigi, i utkanten av Goma, besöker hutuer och tutsier inte längre kristenhetens kyrkor beroende på att de vill undvika etniska angrepp från varandra medan de är inne i kyrkan! Eftersom flertalet av flyktingarna har återvänt till Rwanda, vet den återstående befolkningen i de två grannsamhällena att det enda ställe där hutuer och tutsier fridfullt samlas är i Jehovas vittnens Rikets sal. Därför har många av dem bett om ett bibelstudium.”

 Efter 30 år av inbördeskrig börjar Angola erfara relativ fred. Jehovas vittnen gör gott bruk av detta till att vittna om Guds kungarike. På en del håll är reaktionen gynnsam. Efter ett uppehåll på fyra år kunde en kretstillsyningsman till sist besöka en viss församling i den nordliga provinsen Uíge. Anordningar gjordes för ett offentligt tal, och de 75 förkunnarna gladdes mycket över att 794 var närvarande! I södra delen av landet upprättades missionärshem i Benguela och Namibe. Med 108.394 närvarande vid Åminnelsen och 28.969 förkunnare finns det mycket att göra.

En pionjärsyster i Addis Abeba i Etiopien var på väg hem efter tjänsten på fältet. Vid ingången till ett hus höll en kvinna sitt barn i knät. Plötsligt kämpade fyraåringen tills hon kom lös och rusade mot systern med utsträckt hand för att bli hälsad. Vår syster var okänd för familjen, men hon utnyttjade det här tillfället att kontakta modern och fråga om de kunde talas vid inomhus. Så snart pionjären började vittna om hoppet om Riket, började kvinnan gråta. När hon blev tillfrågad om varför hon grät, talade hon om att hon hade gjort förberedelser för att ta sitt liv med hjälp av gift. Hon hade just bett till Gud och frågat varför hon hade blivit övergiven, när barnet påkallade systerns uppmärksamhet. Kvinnan började redogöra för sina många problem. Vår syster tröstade henne, och detta ledde direkt till ett bibelstudium. Trots motstånd från familjen gör hon goda framsteg i sanningen.

Stella, en universitetsstuderande i Nigeria, sökte sanningen. Efter några år som pingstvän trodde hon att hon funnit den rätta religionen. Hon bestämde sig för att skriva en bok för att visa att alla andra trossamfund är falska. Men när hon gjorde en lista över de framträdande samfund som fanns där, insåg hon att hon inte visste mycket om Jehovas vittnen. ”Jag skall vara med vid deras möten i tre månader och lära känna dem”, sade hon sig själv. Det veckoslutet begav hon sig till en kretssammankomst.  Vid slutet av programmet började hon hysa tvivel om sin egen religion. Veckan därpå var hon med i Rikets sal på orten. Hon läste också så många av vittnenas publikationer som hon kunde få tag i. Efter sitt tredje möte vände hon sig till en av församlingens äldste och sade: ”Broder, döp mig. Jag är en av er nu.” Brodern förklarade att det var en del hon behövde känna till innan hon kunde bli döpt. Han gav henne sedan en bok att studera. Stella läste den på två dagar och gick sedan tillbaka till äldstebrodern och sade: ”Jag har läst igenom boken, broder. Döp mig.” Äldstebrodern ordnade med att en syster satte i gång ett studium med henne, och några månader senare blev Stella verkligen döpt.

Våra bröder i Mali inser att kristna möten hör med till de kärleksfulla anordningar Gud har gjort för sina tjänare. De vill att de nyintresserade också skall förstå detta, och därför vinnlägger de sig om att få de nya att känna sig väl till mods. En av dessa skrev i ett brev: ”Första gången jag besökte Rikets sal blev jag verkligen imponerad av alla lyckliga ansikten och den kärlek som visades mig. Jag kom några minuter för sent, så jag satt ensam. Genast räckte mig ett ungt par en bibel och ett nummer av Vakttornet. Efter mötet kom nästan alla i Rikets sal fram till mig och skakade hand med mig och gjorde min vistelse där mycket angenäm. Jag lämnade lokalen med tre böcker — Nya Världens översättning av Bibeln, Den största människa som någonsin levat och Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Redan samma kväll började jag läsa, och jag fick för första gången reda på att Guds namn är Jehova.”

I Sierra Leone blev Stephen i skolan ofredad av sina skolkamrater därför att han inte tog del i deras samtal om sexuell omoraliskhet och inte ägnade sig åt otukt. Utan att han visste om det hade några skolkamrater skrivit ett kärleksbrev i hans namn till en viss flicka i skolan. Flickan vände sig till honom och sade: ”Jag fick ditt brev och jag tycker som du, men du  har ju inte kontaktat mig.” Brodern blev häpen och svarade att han inte hade skrivit något till henne. Redan nästa dag tog han med sig till skolan boken Ungdomar frågar — svar som fungerar. Han fick flickan och sina skolkamrater sammanförda och behandlade ämnet ”Sex och moral” med dem. Senare försökte hans skolkamrater samma sak igen. Vår unge broder använde på nytt boken Ungdomar frågar för att resonera med dem om kristet uppförande. Så småningom lämnade de flesta av dessa ”plågoandar”, som han kallar dem, skolan. De få som var kvar respekterade honom högt för hans moraliska integritet.

Förkunnarna i Swaziland finner det lätt att sprida ”Kunskapsboken”, och en pionjär skrev om en kvinna med vilken hon hade gått igenom nio kapitel på bara tio studietillfällen. Om denna kvinna sade hon: ”Hon har inte varit borta från något av församlingens möten sedan första studiet. I Swaziland är det ont om arbete, så när man blir erbjuden ett arbete, även för en låg lön, tar man det. Grannen till den jag höll studium med inbjöd henne att följa med henne till kasinot på orten, där intervjuer hölls för anställning som croupier. Den jag höll studium med tackade nej och sade att hon inte ville gå miste om bibelstudiet senare den kvällen. Grannen erbjöd henne då att betala taxiresan för henne, så att hon skulle vara tillbaka i tid. Men hon avböjde fortfarande. När hon berättade för mig om det, frågade jag varför hon trodde att kristna inte kan arbeta på ett kasino. Hon sade mig att av vad hon hade lärt sig av sitt studium av Bibeln godkänner Jehova inte hasardspel. Hon fortsatte: ’Eftersom jag älskar Jehova och vill göra hans vilja, hur skulle jag då kunna arbeta på ett kasino?’” Pionjären försökte då säga: ”De betalar bra, och det skulle hjälpa dig att köpa sådant som du behöver. Skulle inte Jehova komma att förstå det?” Den jag höll studium med hänvisade till ”Kunskapsboken” och sade till pionjären att hon hade sett i Matteus 6:33 att Jehova alltid ser till henne och hjälper henne med hennes problem om hon sätter honom främst.

 Asien och öar i Stilla havet

Avdelningskontoret i Indien har tillsyn över ett stort område — det befolkas av omkring en sjättedel av världens befolkning. I juli rapporterade Indien sitt 23:e förkunnarrekord i följd. Arbetet vid översättningsavdelningen har intensifierats, och det gör att litteratur nu finns tillgänglig på fler språk, av vilka en del talas av miljontals människor. Förra året trycktes ”Kunskapsboken” på 11 av Indiens språk. Broschyren Vad kräver Gud av oss? har getts ut på 20 språk.

Under året har för första gången någon av våra broschyrer i fyrfärg getts ut på assamesiska, khasi, konkani (devanagari), manipuri och tibetanska. I strävan att nå de 250 miljoner människor som bor i de östra och nordöstra delarna av Indien har särskild uppmärksamhet ägnats åt åtta av de större språkgrupperna, för vilka vi har haft bara lite eller ingen litteratur alls. Bröderna arbetar ivrigt i enlighet med det profetiska löftet att människor ur ”alla nationer och stammar och folk och tungomål” kommer att stå som godkända inför Jehovas tron när den gamla ordningen når sitt slut. — Upp. 7:9, 10.

 Sällskapets videofilmer hjälper människor att förstå omfattningen av Jehovas vittnens verksamhet. Ett gift par i Australien beslöt sig för att göra gott bruk av detta hjälpmedel, och de gjorde upp en lista över personer som de skulle kunna visa de olika filmerna för. Bland dem som gladdes över att få se en eller flera av videofilmerna var familjens läkare, en revisor och brevbäraren, men även en av kristenhetens missionärer som de träffat på en restaurang och en präst på orten där de bodde. På kort tid hade det här paret fått visa videofilmen om organisationen för 70 personer, videofilmen om Bibelns profetior för 35 personer och videofilmen Lila Trianglar för 19 personer. Åtta av dem som sett videofilmerna studerar nu Bibeln med hjälp av ”Kunskapsboken”, och fyra av dem är nu förkunnare.

På Salomonöarna kan påtryckningar att följa det traditionella mönstret för familjelivet göra det mycket svårt för intresserade personer i vissa klaner att omfatta Bibelns sanningar. En kvinna som hade tackat ja till ett bibelstudium utsattes således snabbt för påtryckningar från ett stort antal släktingar. Enligt de lokala sedvänjorna kan en familj få besök av släktingar som stannar flera dagar i sträck och ofta fyller hela huset och dessutom förväntar att få äta hos familjen. Kvinnan fortsatte emellertid sitt studium med hjälp av broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! Till hennes förvåning tackade en dag hennes man, som var statstjänsteman, ja till ett bibelstudium. Han insåg snart att familjen behövde ha ett familjestudium, och släktingar som kom på besök fick hjälp att förstå att familjestudiet inte fick störas. Släktingarna fick också klart för sig att det inte längre var tillåtet att tugga betelnöt, röka eller dricka stora mängder öl i mannens hem. Snart började den ständiga strömmen av gäster att avta. Mannen är välkänd, och människor blev förundrade över att se de förändringar som har ägt rum. Som döpt förkunnare ägnar nu mannen många timmar åt att dela med sig av sanningen åt människor som undrar: ”Vad är det för speciellt med den här religionen?” Mannens hustru och barn gör också fina framsteg.

 När Jehovas vittnen på Tahiti började tala med Rémy och den unga kvinna som han bodde tillsammans med, var han medlem av en kick-boxningsklubb. Han hade vunnit många matcher och hade därför utsetts att representera Tahiti i tävlingar utomlands. Han kände sig osårbar. Han spelade på spelklubbar. Hemma grälade han med sin sambo. Han var mycket egenkär. Skulle sanningen verkligen kunna hjälpa en sådan person? Trots att hans familj motstod honom, tackade han ja till ett bibelstudium. Bibelns sanningar började undan för undan omforma hans livssyn. Han lämnade ett arbete som var emot bibliska principer, slutade med kick-boxning och lade av med hasardspel. Gräl i hemmet förekom alltmer sällan. Han blev lagligt gift, och hans livsinställning har förändrats fullständigt. Nu värdesätter han de andliga ting som han förvärvat åt sig och sin familj genom att inhämta kunskap om Jehova, den sanne Guden.

Thongpliu är en syster med begränsad skolutbildning som bor i Thailand. Som reguljär pionjär ger hon tjänsten för Jehova en framträdande plats i sitt liv. En söndagsförmiddag, när hon gick till Rikets sal, såg hon att dörren på framsidan av ett stort hus stod öppen. När hon tidigare hade besökt huset, hade ingen varit hemma. Thongpliu tog mod till sig, gick fram till grinden och ropade på den som bodde i huset. Kvinnan som kom ut skaffade sig gärna två exemplar av tidskrifterna. När Thongpliu gjorde återbesök, frågade kvinnan hur lång utbildning Thongpliu hade. När hon svarade och sade att hon bara hade gått fyra år i skolan, frågade kvinnan förundrat: ”Men hur kommer det sig att du känner till så mycket som jag inte gör? Jag har ju tagit examen vid universitetet.” Hon berättade också att hon flera gånger hade kört förbi i sin luftkonditionerade bil när Thongpliu gick i den heta solen. Hon tillade sedan: ”Jag visste inte vart du gick, men du såg alltid så lycklig och förnöjd ut. På avstånd kanske jag också verkar vara lycklig, men om du ser lite närmare, kommer du att lägga märke till att jag inte är lycklig. Det måste vara din kunskap i Bibeln som gör dig lycklig. Kan du inte skaffa mig en bibel och studera den tillsammans med mig?”

 Europa

Två förkunnare som tog del i arbetet från dörr till dörr i Lettland träffade Svetlana, som lyssnade när de läste Johannes 17:3. Förkunnarna visade hur man kan studera Bibeln med hjälp av ”Kunskapsboken”. Efter studiet frågade de när hon skulle vilja fortsätta. ”I morgon”, svarade hon i hövlig ton. Efter varje studium fick hon frågan när hon ville studera härnäst, och då svarade hon: ”I morgon.” Varje gång gick de igenom ett kapitel i ”Kunskapsboken”.

Efter tio dagar tittade hon den som ledde studiet med henne rakt i ögonen och sade: ”Jag vill vara en människa som fruktar Gud. Vad behöver jag göra?” Hon tog emot de råd och den vägledning hon fick och gjorde snabbt församlingens möten till en viktig del av sitt och sina barns liv. Vid det tredje mötet hon besökte började hon svara. Studiet i ”Kunskapsboken” fullbordades på fyra veckor och en dag. När hon hade studerat kapitel 12, kastade hon all spiritistisk litteratur. Efter kapitel 14 slutade hon med allt fiffel och började betala för sig när hon reste med tåg. Hon sade: ”För varje studium kände jag mig  renare och renare.” Efter att ha gått igenom kapitel 15 började hon hålla ett familjestudium, även om det inte var så lätt till att börja med. Kapitel 18 övertygade Svetlana om nödvändigheten av att ta del i tjänsten på fältet och att bli döpt.

Innan Svetlana lärde känna sanningen hade hon fört ett ganska vilt liv. Till följd av en uppskakande händelse hade hon beslutat sig för att sluta upp med det hon sysslat med, men livet kändes tomt. Den känslan förändrades emellertid, när hon började få kunskap om Jehova. Nu säger hon: ”Jag är så lycklig. ... Jag älskar Jehova och bröderna och systrarna, och jag hoppas att mina barn och jag skall kunna få leva i paradiset.” Efter bara fyra veckor blev hon odöpt förkunnare, och vid den ryskspråkiga sammankomsten i Riga blev hon döpt.

Tolvårige Ryan i Storbritannien fick i uppgift att förbereda ett tal inför hela skolklassen över ämnet ”Den person jag beundrar mest”. Vilket utmärkt tillfälle att vittna! Ryan beslöt sig för att tala om Jesus Kristus. Han förberedde sig väl och höll en tio minuter lång föreläsning, där han läste bibeltexter till stöd för det han sade. Han avslutade med att erbjuda boken Den största människa som någonsin levat till dem som var intresserade. De två exemplar han hade med sig gick snabbt åt, och han fick beställning på fem till. Dagen därpå tog han med sig sex exemplar till skolan, fick lämna dessa och fick förfrågningar om sex till. Följande dag tog han med sig sju exemplar och delade ut dem, och han blev också ombedd att ta med sig ytterligare två.

På Färöarna fick en del skolelever i uppgift att samla information om Jehovas vittnen. De upplysningar som fanns i skolan var oriktiga och vilseledande. När en ung förkunnare erbjöd sig att ta med sig en del material som skulle kunna användas, tog man välvilligt emot hennes erbjudande. Hon gav också läraren ett exemplar av videofilmen Jehovas vittnen — organisationen bakom namnet. Han visade den för hela klassen, och senare samma vecka visades den också för andra klasser.

 I Grekland började en ung man som arbetade vid polisen studera sanningen och mötte då kraftigt motstånd från sina släktingar. Svärfadern förde den unge mannens hustru till flera präster, till teologer och till biskopen, som uppmanade henne att skilja sig från sin man och lovade att han skulle hjälpa henne att finna en annan man. Hemma kunde hon lägga märke till hur studiet förbättrade mannens uppförande, och hon lade även märke till uppförandet hos de Jehovas vittnen som mannen umgicks med. Hon började då studera tillsammans med sin man, men hennes föräldrar såg det som sitt ansvar att se till att det unga parets dotter blev döpt i den grekisk-ortodoxa kyrkan. Kvinnans far hotade att klå upp sin svärson och begav sig, tillsammans med två andra släktingar, till Rikets sal för att ställa till problem. Stormen bedarrade emellertid när den unge mannen och hans hustru tog fast ståndpunkt för sanningen. Både han och hans hustru lät döpa sig. Nu studerar hans svärföräldrar Bibeln. Mannens svåger, som var med och ställde till bråk i Rikets sal, har också låtit döpa sig tillsammans med sin hustru.

Nioåriga Blagomira från Bulgarien behövde sin fars underskrift för att förnya sitt pass, så att hon skulle kunna resa till Rumänien för att vara med vid årets områdessammankomst tillsammans med sin mor och sina morföräldrar. Fadern hade lämnat familjen innan de blev Jehovas vittnen, och han vägrade nu bestämt att tillmötesgå sin lilla dotters önskemål. Hon besökte honom upprepade gånger för att få hans samtycke, men utan framgång. På måndagen i sammankomstveckan kom, helt oväntat, Blagomiras äldre syster på besök och berättade för mormodern att Blagomiras far gick med på att skriva under hennes passansökan. Utan att förklara saken vidare gick hon därifrån. Ingen visste när och hur man skulle få tag i fadern för att få hans underskrift. När Blagomira och hennes mor kom hem från tjänsten på fältet och fick höra nyheten, bad de tillsammans: ”Om det är din vilja, Jehova, att vi skall  vara tillsammans på sammankomsten, hjälp oss då. Vi kommer att vänta vid passkontoret i morgon bitti.” För att förvissa sig om att de skulle vara bland de första som var där på morgonen tog de med sig två små stolar och gick hemifrån klockan 4.30. Lite senare gick Blagomira hem till sin far, som bodde i närheten. Hon kysste honom och sade: ”Kommer du, pappa? Mamma och jag har väntat utanför passkontoret sedan tio över fem i morse.” Han klädde genast på sig och följde med sin dotter för att skriva under papperen. Förvånande nog var passet klart redan nästa dag, lagom tills de skulle resa morgonen därpå! Blagomira fick hjälp av sin mor att förstå att detta var ett tydligt bevis på Jehovas existens och på hans kärlek till Blagomira. Hon sade att detta än mer borde styrka Blagomira i hennes beslut att tjäna Jehova för evigt. När sammankomsten var slut, gav Blagomira sin far den nya boken Hemligheten med ett lyckligt familjeliv som gåva.

När en pionjär med särskilt uppdrag i Polen gick i gatutjänst, träffade hon en ung kvinna som bjöd in henne till sitt hem och som till och med visade henne hur hon skulle hitta dit. Men när förkunnaren kom dit på den avtalade tiden, var det ingen som öppnade, trots att hon hörde att någon var hemma. När vår syster gick därifrån, fick hon vittna för en äldre herre som visade intresse. Vid nästa besök sattes ett underbart studium i gång med honom och hans hustru. Men vår syster beslutade sig ändå för att besöka den unga kvinnan igen. När hon gick igenom sina anteckningar, såg hon att hon hade gått till fel hus förra gången! Hon skyndade sig att besöka den riktiga adressen, och kvinnan blev glad över att se henne. När systern började be om ursäkt, sade kvinnan: ”Jag berättade för min man att jag hade bjudit hem Jehovas vittnen. Han väntade då på dig för att kasta ut dig. Jag var så rädd och bad i mitt rum att du inte skulle komma, men jag är mycket glad över att du kom i dag.” Systern leder nu två fina bibelstudier och är övertygad om att änglarna vägledde det hela.

 Nord-, Central- och Sydamerika

En broder i Canada tyckte att det var svårt att ge sig till känna som ett Jehovas vittne på sin arbetsplats och att det var svårt att vittna informellt. Men han bad om saken, samlade mod och satte i gång. Till att börja med avvisade arbetskamraten ansträngningarna, men så nämnde brodern något om uppståndelsehoppet, och det ledde till att ett bibelstudium sattes i gång. Den kvällen bad brodern: ”Jehova, jag lovar att jag aldrig mer skall försitta ett tillfälle att vittna för mina medmänniskor. Jag skall alltid betrakta dem som blivande bröder och systrar.” Han har hållit sitt löfte. På hans nya arbetsplats kallade man honom ”Mose”, eftersom han vittnade så nitiskt under lunch- och kafferasterna. Han gör gott bruk av Sällskapets videofilm Jehovas vittnen — organisationen bakom namnet. I början av det gångna året hade 394 personer på hans arbetsplats sett videofilmen, deras familjemedlemmar och vänner oräknade, och många fler står uppsatta på hans väntelista därför att de också vill se videofilmen. Under 14 år på den här arbetsplatsen har vår broder kunnat hjälpa 34 personer fram till dop.

 I Chile gjorde man under sommaren särskilda ansträngningar för att besöka avlägsna distrikt, och många familjer använde sin semester till detta. De fann människor som törstade efter sanningen. I landets södra del bor omkring 30.000 människor på en mängd små öar. Bröderna försökte nå dessa öar med flyg. Varhelst det var möjligt landade man för att vittna. Där det inte gick att landa flög man över byar och samhällen och släppte ner små paket som innehöll två exemplar av tidskrifterna. På så sätt kunde människor också där göras medvetna om vad Jehova har för avsikt att åstadkomma genom sitt kungarike.

I Dominikanska republiken är det inte ovanligt att de som studerar Bibeln blir så entusiastiska över det som de får lära sig att de börjar leda bibelstudier med andra — och detta till och med innan de själva har blivit godkända att tjäna som odöpta förkunnare. En man besökte under några månader mötena i en större stad, men flyttade sedan tillbaka till sin hemstad i bergen och började dela med sig åt andra av det han hade lärt sig. När två pionjärer kom till det här ”obearbetade” distriktet, sade den ene besökte efter den andre att de redan kände till det pionjärerna talade om, eftersom de hade hört det av Radhamés. Till sist fann bröderna Radhamés. Innan ett bibelstudium sattes i gång med honom och hans familj, tog han med sig pionjärerna till några av dem som han själv hade studerat med. Nu är både han och hans hustru döpta.

I Yacuiba i Bolivia ordnade en protestantisk grupp på orten så att en TV-station sände en film som uppenbarligen framställts av avfällingar. Med tanke på de negativa efterverkningarna av programmet beslutade de äldste att de skulle besöka två TV-stationer och erbjuda sig att betala för att få TV-stationerna att visa allmänheten videofilmerna Jehovas vittnen — organisationen bakom namnet och Bibeln — en bok som innehåller fakta och profetior. Ägaren till en radiostation blev efter att ha sett Sällskapets videofilmer så indignerad över den falska bild som målats upp i avfällingarnas program att han erbjöd sig att gratis sända reklaminslag för Jehovas vittnen och deras kommande  områdessammankomst. Ovanligt många var närvarande vid sammankomsten, och många människor med ärligt hjärta ställde uppriktiga frågor när Jehovas vittnen besökte dem i tjänsten på fältet.

Ledningen för ett stort glasbruk i Ecuador ville för sina anställda anordna en kurs i ämnet familjevärderingar och moral. Den som ansvarade för personalutveckling vände sig till flera präster, men utan resultat. När ett av Jehovas vittnen fick höra talas om detta, besökte han den ansvarige och visade en lista över olika ämnen som behandlats i våra tidskrifter. Mannen blev imponerad, valde ut tre ämnen och ordnade med ett två timmar långt program för hela arbetsstyrkan, som han delade upp i sju grupper med 30 personer i varje. Tre kvalificerade bröder ledde programmet. Åhörarna inbjöds att ge synpunkter och ställa frågor. När man diskuterade ärlighet, sade en vakt att han tyckte att det under vissa omständigheter var rätt att stjäla. En annan höll med och sade: ”Om min mor är sjuk och jag inte har några pengar, då är jag tvungen att stjäla. Eller skall jag bara låta henne dö?” Som svar berättade vår broder om en ung far som var skyldig hyran för tre månader. Han hamnade i ett gäng tjuvar och dödades under ett rånförsök, vilket ledde till att hustrun och tre barn lämnades utan försörjare. ”Personer som är ärliga däremot”, förklarade vår broder, ”har vanligtvis goda vänner som kommer till deras hjälp när de hamnar i en nödsituation.” Många uttryckte sin uppskattning efter programmet. Andra lämnade sitt namn och sin adress och bad bröderna besöka dem. Ledningen för företaget erbjöd ett kostnadsfritt exemplar av ”Familjeboken” till alla anställda som ville ha ett. Sextiosex tackade ja. Boken Den största människa som någonsin levat lades också ut i lobbyn, och därefter boken Ungdomar frågar — svar som fungerar. När den här erfarenheten skrevs, kom det fortfarande in beställningar på böcker. Företagsledningen var mycket imponerad av de praktiska upplysningarna och ville anordna ytterligare en kurs efter sex månader.

En pionjär i Paraguay lämnade boken Kunskapen som leder till evigt liv till en kvinna som visade ett visst intresse, men när  kvinnan erbjöds ett bibelstudium bytte hon samtalsämne. Med tiden talade hon om för pionjären att det man visade henne från Bibeln inte stämde överens med hennes egna trosuppfattningar, och därför ville hon inte att vittnet skulle fortsätta att besöka henne. Flera månader senare besökte emellertid pionjärsystern henne med ett specialnummer av tidskriften Vakna!, och då verkade det precis som om kvinnan tålmodigt hade väntat på att systern skulle komma tillbaka. Kvinnan förklarade att hon hade läst ”Kunskapsboken”, att hon tyckte att den var fantastisk och att hon, i enlighet med vad hon lärt sig i kapitel 16 i boken, också hade studerat Bibeln med tre av sina grannar. När vår syster återvände tillsammans med sin man, väntade kvinnan på dem. Men i stället för att ha ett studium hemma hos sig själv tog hon paret med sig till sin grannes hem, en granne som varit närvarande vid tidigare besök. Tillsammans med den här grannen gick de nu till den andra grannens hus, varefter dessa fem tillsammans gick till det tredje huset där kvinnan också väntade på att få ett bibelstudium. Allesammans gör fina framsteg.

I arbetet från dörr till dörr kom en pionjärsyster i Uruguay till en dörr där en ung flicka öppnade. Flickans föräldrar var inte hemma, så vår syster vittnade för flickan, och hon visade äkta intresse. Mot slutet av besöket erbjöd förkunnaren flickan ett regelbundet bibelstudium, men sade åt henne att hon först skulle be om sina föräldrars tillåtelse. Hur skulle hennes föräldrar reagera? Till förkunnarens stora förvåning sade den lilla flickans mamma att det skulle gå bra att studera Bibeln med henne, men hon undrade om inte resten av familjen också kunde få vara med. Naturligtvis kunde de det! Så nu leds det ett regelbundet bibelstudium med fyra medlemmar av den här familjen — alltsammans som ett resultat av att en syster vittnade för en liten flicka.

Man har beräknat att det i USA finns över två miljoner döva som kommunicerar med hjälp av det amerikanska teckenspråket. Att utföra tjänst bland dem som är döva och bara kan teckenspråket innebär många utmaningar. En del pionjärer kan  resa ända upp till 30 mil på en enda dag för att försöka nå åtta eller nio personer, varav flera kanske inte är hemma. Det krävs initiativförmåga för att finna döva på distriktet. I en del städer som sponsrar olika evenemang för de döva har förkunnare som är duktiga på teckenspråket skaffat tillstånd att sätta upp ett bord eller ett stånd med en tilltalande utställning av våra publikationer för de döva. De monterar också upp en TV och en video för att visa våra videofilmer på amerikanskt teckenspråk. Detta skapar ett fint tillfälle att få kontakt med fler personer som är döva, lämna litteratur till dem och avtala om att besöka dem i hemmet. Vid ett sådant särskilt evenemang för döva fick bröderna namn och adresser till 40 personer som de aldrig tidigare hade träffat.

En av de stora händelserna i Guyana under det gångna året var när 79 par som kommer till mötena i Baramitaförsamlingen vigdes — på en och samma dag. En medlem av avdelningskontorets kommitté höll vigseltalet, som tolkades till karib, och därefter fick varje par, högt och ljudligt, upprepa bröllopslöftena på karib. Vad fick dessa 79 par att gifta sig? Bibelns sanning hade förändrat deras syn på livet. Inför Jehova och många vittnen samtyckte de till att leva tillsammans med endast en äktenskapspartner och att hålla fast vid Bibelns normer för ett ärbart äktenskap. Tre dagar senare kom 41 personer, varav flertalet var bland de par som just blivit gifta, i sällskap med förkunnarna som hade undervisat dem och uttryckte en önskan om att få bli odöpta förkunnare.

Bland kariberna i det här området är många fast beslutna att lära sig så mycket som möjligt om Jehova och hans organisation och att göra det så snabbt som möjligt. Det kan ta två eller tre timmar eller mer för dem att gå till fots till mötena, och det gör de vecka efter vecka. Det är mycket få som kommer sent, trots att de vandrar på stigar i djungelområden där det finns vattendrag, tigrar, giftormar och mycket annat. Det är så många som vill höra sanningen om Gud att vittnena leder bibelstudier i grupper om 40 till 70 studerande.