Mikronesien

Paradis. Det ordet får dig kanske att tänka på en frodig tropisk ö, en klarblå himmel, palmträd som vajar i stilla bris, vita sandstränder, klart havsvatten och färgrik fisk, en strålande solnedgång. Mikronesien stämmer med den paradisbilden. Dess skönhet kan få en att tappa andan.

Men här finns också sådant som man aldrig skulle förknippa med ett paradis. De här öarna blev illa märkta av brutala strider under andra världskriget, och i dag kämpar folk i Mikronesien med ekonomiska problem, brottslighet och sjukdomar. Ett ständigt ökande antal inser att mänsklighetens djupgående problem först måste lösas innan det här verkligen kan bli ett paradis.

Omväxling — kryddan i mikronesiskt liv

Det finns flera olika ögrupper i Mikronesien, var och en med sin attraktion och kultur. Överraskande nog har varje ö ett fullständigt eget språk, som inte ens folk på närbelägna ögrupper förstår.

Det finns inget som kan kallas en typisk mikronesisk ö. Somliga är rika, andra fattiga. Klippiga vulkanöar, till exempel Pohnpei, har toppar på mer än 900 meter, medan andra små atoller är så plana att de inte höjer sig mer än någon meter över havsytan. Majuro bland Marshallöarna är en sådan atoll. När det stormar, slår vågorna ibland över hela sektioner av atollen.

 Mikronesierna är vänliga och tilldragande människor. Många av dem lever av vad landet och havet ger. De skördar basvaror från sin familjeegendom, föder kanske upp några höns eller grisar och fångar fisk i havet.

Man tror att dessa isolerade öar ursprungligen befolkades av människor som seglade österut från Asien och västerut från Melanesien, men spanska upptäcktsresande på 1500-talet var de första västerlänningar som nådde Mikronesien. De förde med sig sin religion. I våra dagar är katolska kyrkan fast grundad på de flesta av öarna tillsammans med en samlingsform av protestantisk tro som infördes av kristenhetens missionärer i slutet av 1800-talet.

GUAM: Navet för verksamhet på öarna

Mikronesien, som betyder ”små öar”, omfattar cirka 2.000 utspridda öar, av vilka omkring 125 är bebodda. Dessa är utspridda över en del av jordklotet som är ungefär lika stor som det kontinentala USA. Men öarna är så små att deras samlade landmassa är bara omkring 3.100 kvadratkilometer, ungefär så stor som Rhode Island, den minsta av USA:s stater.

 Guam är inkörsporten till Mikronesien, den ö där flygturer till många av de andra öarna börjar. Av de 470.000 invånarna i Mikronesien bor 150.000 på Guam. Med en längd av 51 kilometer är Guam den största av Mikronesiens öar. Den är också den mest utvecklade. Vägar med trafikstockningar och en hektisk livsstil skiljer denna ö från de andra öarna, med deras mer makliga takt.

Guam, som länge har prisats av militärmakter för sitt strategiska läge i Stilla havet, utgör nu ett amerikanskt fäste. Mer än en tredjedel av ön kontrolleras av USA:s militär. Men Guam ligger också strategiskt till för spridandet av de goda nyheterna om Guds kungarike. Vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor trycks material som används vid biblisk undervisning på 11 språk för spridning över hela Mikronesien.

Sanningen om Riket når ett sista ”gränsområde”

Under sitt tal vid överlämnandet av avdelningskontorets lokaler på Guam i april 1980 beskrev Milton Henschel från den styrande kretsen Mikronesien som ”ett av de sista gränsområdena” i arbetet med att predika om Riket. Eftersom Mikronesien består av många avsides belägna öar och en sådan stor uppsättning inhemska språk talas här, har detta tropiska sista ”gränsområde” visat sig bli en stor uppfordran.

I 40 år har trogna missionärer mött denna uppfordran med strängt arbete och fyndighet. Under dessa år har åtminstone 175 missionärer tjänat i Mikronesien, och detta har varit en viktig faktor bakom de 26 församlingar och omkring 1.300 vittnen som nu är verksamma på öarna.

Bara en handfull av de 63 missionärer som för närvarande tjänar i Mikronesien har genomgått Vakttornets Bibelskola Gilead. De flesta är pionjärer från Filippinerna och Hawaii som blivit inbjudna att utföra missionärstjänst. För många betydde detta att byta ut hemmets bekvämlighet mot ett enklare  levnadssätt. På en del öar finns det bara några få skapliga vägar, ingen elektricitet och inget rinnande vatten. Missionärerna är utsatta för många sjukdomar och åkommor; de måste uthärda väder som är hett, fuktigt och ibland våldsamt. Förödande tyfoner är ett hot nästan året runt. Men missionärerna har sett tillfredsställande frukt av sitt arbete.

Bibelns sanning har fått ett starkt fotfäste på var och en av de större öarna. Bland dem som först omfattade Rikets budskap var inflytelserika öbor. På Pohnpei, till exempel, fanns Carl Dannis, en medlem av Pohnpeis lagstiftande församling. På Kosrae var ett av de första vittnena Fredy Edwin, som talade sju språk och var släkt med kungen. Augustine Castro, som en gång hade studerat för att bli präst, hjälpte till med att grunda en församling på Saipan. Och på Guam begagnade den tidigare boxaren Tony Salcedo sin popularitet för att avge ett vittnesbörd som kunde hjälpa invånarna att åtnjuta en frid som öns vackra omgivningar aldrig hade skänkt dem.

Hur de goda nyheterna nådde Guam

Tony Salcedo var inte det första vittnet som kom till Mikronesien. Han var inte ens ett vittne när han anlände. Han kom till Guam från Filippinerna år 1948 som anställd arbetare i återuppbyggnaden efter kriget. Flera av hans medarbetare var Jehovas vittnen, och de började undervisa Tony i Bibeln.

Dessa nitiska bröder organiserade den första församlingen i Mikronesien i december 1951, men 1954 tvingades de alla utom Tony att lämna Guam när deras bolag gick omkull. Tony, som hade slutat boxas, tilläts stanna därför att han hade gift sig med en flicka från Guam.

I mitten av 1950-talet hölls möten i Salcedos hem, och församlingen växte till 12. Deras predikoområde var hela ön. ”Varje söndag gick vi i tjänsten hela dagen, och snart visste människor i alla byar vilka vi var”, sade Tony.

 Kärva förhållanden väntade dem

På den tiden påminde Guam inte på långa vägar om den strålande rekreationsö den är i våra dagar. Sam och Virginia Wiger, de första missionärerna som sändes till Guam, kommer mycket väl ihåg sin ankomst år 1954.

”På den tiden var Guam egentligen en militärbas”, sade Sam. ”Ön var förhärjad av kriget; bomber och skarp ammunition fanns överallt, krigsredskap rostade sönder, och japanska krypskyttar upptäcktes fortfarande och greps. Min hustru och jag hyrde ett plåtskjul där det inte fanns kylskåp, luftkonditionering, säng eller andra möbler. Vi sov på ett par av arméns tältsängar täckta av moskitnät.”

Wigers predikoansträngningar blev så framgångsrika att det snart behövdes en större mötesplats, varför församlingen av militären hyrde en ledig mäss och rengjorde den grundligt. Byggnaden låg på andra sidan vägen mitt emot en katolsk kyrka. När bröderna satte upp en skylt om Rikets sal, protesterade prästen.

Sedan slog blixten ner. Under ett åskväder träffades kyrkspiran av en blixt som förstörde flera avgudabilder. ”Prästen sade till församlingsborna att Gud hade avsett att träffa Rikets sal men missat”, sade Wiger. ”När folk inte trodde på den förklaringen, hittade prästen på en annan historia. Han sade  att Gud förstörde kyrkan därför att de behövde en större och bättre.”

Vi kommer ut i förvaltarskapsområdet

När Wigers blev sända som missionärer till Japan, gavs ökat ansvar åt Merle Lowmaster, en lång broder som ofta log men som alltid var allvarlig beträffande sanningen. Sällskapet Vakttornet bad Merle göra en forskningsfärd genom Mikronesien år 1960. Eftersom öarna utgjorde ett förvaltarskapsområde under USA, behövde han resetillstånd av kommissarien, en butter och samarbetsovillig man som sade till Lowmaster: ”Över min döda kropp kommer ni att ta er in i förvaltarskapsområdet.”

Hans död var emellertid inte nödvändig. Bara tre månader senare förordnades en ny kommissarie, och Merle fick sitt resetillstånd. Han blev alltså den förste som förkunnade Rikets budskap på öarna Saipan, Chuuk, Pohnpei, Belau och Yap.

Personlig hjälp från Sällskapets president

I november 1962 drabbades Guam av en katastrof, när tyfonen Karen svepte fram över ön med vindstyrkor på nästan 320 kilometer i timmen, dödade nio människor och vållade skador för miljonbelopp. Lyckligtvis förlorade ingen av bröderna livet, men de förlorade sin Rikets sal. När utsikterna att få en ny byggnad såg dystra ut, kom en nyligen döpt syster till hjälp med en frikostig gåva i form av tomtmark. En större Rikets sal byggdes, vilken fullbordades i tid för ett zonbesök år 1964 av N. H. Knorr, som då var Sällskapet Vakttornets president.

För att ett grundligt vittnesbörd skulle bli avgivet i den här delen av den bebodda jorden förordnade broder Knorr sex nyanlända missionärer att arbeta i olika delar av Mikronesien. Han sade till dem: ”Även om de här områdena kan tyckas  främmande, så kom ihåg att ni alltid befinner er hemma på planeten jorden. Den ende verkligt främmande missionären var Kristus, eftersom han lämnade himlen för att tjäna här. Fortsätt med ert uppdrag tills arbetet är utfört!”

Under några år före detta tillfälle hade resande tillsyningsmän gjort resor genom öarna en gång om året med lastbåt. De besökte de få vittnen som bodde på öarna, vittnade själva närhelst båten gjorde uppehåll och gav ytterligare uppmuntran åt alla som hade visat intresse vid tidigare besök. Broder Knorr föreslog att kretsbesöket skulle göras två gånger om året med flyg.

Resande tillsyningsmän bidrar till tillväxten

Med början år 1968 gjordes dessa mikronesiska flygturer av Nathaniel Miller, en resande tillsyningsman från Hawaii. Eftersom många äldre mikronesier talade japanska och Miller hade varit missionär i Japan, var han ett logiskt val för den krävande uppgiften. Varför var den krävande? ”En tur och retur-resa med flyg från Honolulu till dessa öar var mer än 1.400 mil”, berättar Miller.

När han kom till Guam, fann han en nedstämd församling. Det förekom ingen tillväxt, och distriktet blev inte genomgånget regelbundet. Miller rekommenderade att ytterligare  fyra missionärer skulle sändas till Guam och att ett andra missionärshem skulle inrättas på södra delen av ön.

År 1969 ställdes Guam och de mikronesiska områdena under avdelningskontoret på Hawaii. Från och med 1970 gjorde samordnaren för avdelningskontorets kommitté på Hawaii, Robert K. Kawasaki s:r, besök också i Mikronesien och betjänade krets- och områdessammankomster samt missionärshem en gång om året.

Resultaten av denna personliga uppmärksamhet av andliga herdar blev snart uppenbara. Områdessammankomsten ”Människor av en god vilja”, som hölls på Guam, samlade ett högsta antal närvarande om 291, varvid tidningar, radio och TV alla gav daglig publicitet. Men det fanns fortfarande rum för fler arbetare på denna del av fältet. Varifrån skulle de komma?

Robert och Mildred Fujiwara var reguljära pionjärer som hade en matvaruaffär på Hawaii, men de längtade efter att få tjäna där behovet var större. De förverkligade den drömmen  år 1970 genom att flytta till Guam med tre barn i åldrarna 8–16 år. Var en sådan flyttning nyttig för dem och deras barn? Alla deras barn är nu vuxna och gifta, och de är alla nitiska Jehovas tjänare. Två av barnen tjänar vid Guams avdelningskontor, och ett annat är pionjär. Det fanns bara en församling på Guam när Fujiwaras anlände. De har haft glädjen att ta del i verket medan antalet församlingar har växt till nio och därtill en grupp. Dessa är organiserade att ta hand om människor som talar sex språk. Flera andra familjer kom också för att hjälpa till på 1970- och 1980-talen.

Avdelningskontorets adress lätt att minnas

År 1976 blev Guams Rikets sal, som byggdes 1964 och utvidgades 1969, förstörd av tyfonen Pamela. ”Guam såg ut som om en ångvält hade plattat till ön”, sade en broder.

I stället för att återuppbygga den lilla anspråkslösa mötesplatsen uppförde man en ny L-formad byggnad som avdelningskontor, bestående av ett kontor, ett tryckeri, sex sovrum och en rymlig Rikets sal med 400 sittplatser, där också sammankomster kunde hållas. För att den skulle kunna hålla stånd mot tyfoner var den byggd med stålförstärkta, 20 centimeter tjocka betongväggar. En broder som hade flyttat in från Hawaii sade: ”Den var så stor att vi trodde att vi aldrig skulle kunna fylla den. Det fanns bara 120 vittnen på hela ön, och vi studsade omkring i den som kulor i en skokartong.” Bara några år senare var denna väldiga lokal fylld nästan till bristningsgränsen vid sammankomster.

Broder Miller, som var känd för sitt kraftiga handslag och sitt karakteristiska skratt, blev den förste samordnaren för avdelningskontorets kommitté på Guam. Två erfarna bröder förenade sig med honom i kommittén — Robert Savage, som hade varit tillsyningsman för avdelningskontoret i Vietnam, och Hideo Sumida, som hade tjänat i avdelningskontorets kommitté på Hawaii.

 När avdelningskontoret byggdes, hämtade vi posten i en box på postkontoret. En dag kom emellertid en statsanställd och förklarade att han hade fått i uppdrag att sätta upp gatunummer, så att post kunde bäras ut. När han sprejade nummer ”143” på huset, frågade Miller honom vad gatan skulle heta. Mannen svarade: ”Det vet jag inte. Vi kan ju slå upp kartan och ta reda på det.” Till Millers överraskning hade myndigheterna gett den namnet Jehovah Street (Jehovagatan).

Gör det själv-projekt i byggande

Annat byggnadsarbete behövde också utföras. I början av 1980-talet kom Jim Persinger i USA till den slutsatsen att hans cementfabrik tog för mycket av hans tid, och därför beslöt sig han och hans hustru, Jene, för att förenkla sitt liv. De byggde en 15 meter lång segelbåt av betong, kallade den Petra och seglade till Guam. Persingers båt visade sig ovärderlig i samband med byggnadsprojekt.

 Mellan 1982 och 1991 byggdes missionärshem och Rikets salar på sex av de mikronesiska öarna. Materialbrist gjorde byggnadsarbetet krävande. Vid en del byggnadsprojekt måste bröderna själva tillverka betongblocken för hand. De hällde betong i små gjutformar och lät den hårdna. De tillverkade själva grus genom att krossa korall, och de måste skaffa egen sand. Petra användes ofta för att transportera förråd och arbetare från en ö till en annan. ”När vi byggde Rikets sal på Chuuk, kunde vi inte köpa sand på ön”, förklarar Jim Persinger, ”så vi seglade ut till en liten ö där ingen bodde, och vi skyfflade sand från stranden i säckar. Sedan lastade vi dem på båten och seglade tillbaka till byggplatsen.”

Ray Scholze, som hade ingenjörserfarenhet från det militära, hade tillsynen över de flesta av de mikronesiska byggnadsprojekten. Kärnan i hans arbetsstyrka bestod av Calvin Arii, Avery Teeple och Miles Inouye, vilka hade kommit från Hawaii för att hjälpa till med att bygga det nya avdelningskontoret och sedan gjorde Guam till sitt hem. Tillsammans improviserade de ofta för att få ett arbete gjort.

Mer tillväxt under ny tillsyn

Broder Miller lämnade Guam år 1987 när han fick veta att hans hustru var obotligt sjuk. Han ersattes som samordnare av den långe, energiske Arthur White, som hade tjänat i avdelningskontorens kommittéer på Hawaii och Guam och som även hade rest i Mikronesien som områdestillsyningsman sedan 1981. Under hans tillsyn har Guams avdelningskontor genomgått många förändringar. Avdelningskontorets byggnadskomplex har utökats med två Rikets salar, och ett byggnadsprojekt fullbordades år 1995 som skänkte i högsta grad behövligt nytt utrymme åt kontor och tryckeri förutom nya bostadsrum.

I avdelningskontorets kommitté tjänar tillsammans med honom Julian Aki och Salvador Soriano, som länge varit  missionärer i Mikronesien. Sorgligt nog dog Hideo Sumida, en av de ursprungliga kommittémedlemmarna, sedan han bidragit i flera år med att grundfästa Guams avdelningskontor.

Utländska tungomål

Allteftersom ön Guam har utvecklats har dess utländska befolkning ökat. Missionärer har kommit hit för att ta hand om dem som talar tagalog, iloko, koreanska och kinesiska.

I 14 år har Ernesto och Gloria Gabriel vittnat för den filippinska folkgruppen, som svarar för en fjärdedel av Guams befolkning. Tillsammans är tagalog- och ilokoförsamlingarna större än någon av öns fem engelska församlingar.

Den koreanske missionären Jung-Sung Chung anlände år 1985. ”Klimatet var så hett och fuktigt”, berättar han, ”att min fru och jag måste duscha flera gånger om dagen för att tvätta av oss svetten.” De predikade emellertid många timmar i värmen, och deras beslutsamma föredöme bidrog till att en liten, men stark, församling bildades.

Ett intensivt vittnesbörd avges för Guams inbyggare. Det finns ett vittne på 262 personer.

KIRIBATI: De känner oss som Te Koaua

Även om Rikets sanning först hade nått Guam från Filippinerna, fördes den till Kiribati (som då kallades Gilbertöarna) från Nya Zeeland. Öarna var en brittisk koloni, och vårt predikande var begränsat, men Huia Paxton fick komma dit år 1959 som farmaceut och blev kvar där till 1967. Han fann en grupp vackra atoller, ofta ganska smala, som alltid var heta och fuktiga, spridda på båda sidorna om ekvatorn.

Huias arbete förde honom till alla Gilbertöarna, där han, hans hustru Beryl och deras två unga söner utnyttjade tillfällen att tala om Bibeln. Vid en picknick frågade en kvinna  deras femårige pojke, Stephen, om hans Gud hade ett namn. ”Ja, hans namn är Jehova”, svarade Stephen. Hans svar fick andra att ställa frågor. Inom kort ledde Paxtons ett bibelstudium med en stor grupp varje söndag.

Innan Paxtons återvände till Nya Zeeland, ordnade de med ett särskilt möte på en obebodd atoll. Ett doptal hölls den dagen, och fem gilberteser symboliserade sitt överlämnande åt Jehova genom vattendop i lagunen. Sorgligt nog försvagades så småningom den nitälskan dessa öbor först visade.

En man från Kiribati, Nariki Kautu, reste senare till Australien för att gå i skola och lära sig bokföring. Medan han var där ledde Jehovas vittnen också ett bibelstudium med honom, och han blev döpt. ”När jag år 1978 återvände tillsammans med min familj, började vi höra oss för om det fanns några andra Jehovas vittnen på Kiribati”, berättar broder Kautu. Han fick snart klart för sig att Jehovas vittnen var praktiskt taget okända på hans hemö. ”Vi fann ett äldre par och en annan man och hans barn, men det hölls inga organiserade möten där, och inga av Sällskapets publikationer fanns tillgängliga på kiribati”, säger han. ”Vi började träffas varje söndag. Vi bad och läste ur Bibeln, och eftersom jag var den ende som kunde läsa engelska, brukade jag förklara något från Sällskapets publikationer.”

Rikets sal — mer än en byggnad

År 1982 blev gruppen på Kiribati förstärkt genom ankomsten av Paul och Marina Tabunigao, missionärer som hade sänts dit. Möten hölls på missionärshemmet och flyttades senare till en skolsal, men Jehovas vittnen blev inte betraktade som en ”godtagen religion” förrän deras Rikets sal byggdes år 1991. Frivilliga ur den internationella arbetsstyrkan gjorde det mesta av arbetet, och lokalbefolkningen förundrades över att ”främlingar” erbjöd sin tid och sina pengar för att hjälpa till  med uppförandet. Rikets sal blev således ett påtagligt bevis på den kärleksfulla enheten bland Jehovas folk.

Som ett resultat därav drogs många till sanningen. En syster som blev döpt kort efter byggnadsprojektet sade: ”Jag tog djupt intryck av att denna lilla församling fick hjälp av utländska besökare.” Den ”lilla” församlingen har ökat från 28 förkunnare år 1990 till omkring 70 nu, vilket gör den till en av de snabbast växande församlingarna i Mikronesien.

Sällskapets böcker mycket uppskattade

Även om en del traktater och broschyrer fanns tillgängliga, var det inte förrän Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden kom år 1994 som lokalbefolkningen kunde läsa en av Sällskapets böcker på sitt eget språk. ”Det finns bara ett fåtal publikationer av något slag på kiribati”, säger missionären Edi Possamai, som tjänar troget tillsammans med sin hustru, ”och sannerligen ingenting som kommer i närheten av den här bokens kvalitet.”

Boken Leva för evigt har nu publicerats på sex mikronesiska språk, och kiribatiupplagan har gjort god verkan. Den boken har fått många öbor att studera Bibeln. Man har till och med sett att somliga har tagit med sig boken Leva för evigt till kyrkan.

Människorna på Kiribati har tillgivet präglat smeknamn för att beskriva de trossamfund som finns representerade på öarna. Eftersom protestanterna sluter ögonen när de ber, är de kända som Kamatu, som betyder ”att somna”. Sjundedagsadventisterna kallas Itibongs, det vill säga ”sju dagar”. Vad kallar de Jehovas vittnen? Te Koaua, som helt enkelt betyder ”sanningen”.

MARSHALLÖARNA: En öppning för tjänsten

Det hade funnits vittnen på Guam i ett tiotal år innan ett dristigt amerikanskt par förde de goda nyheterna till Marshallöarna,  omkring 3.200 kilometer sydöst om Guam. Powell Mikkelsen och hans hustru, Nyoma, hade tänkt bege sig till Bahamaöarna för att tjäna där behovet var större, och med det i tankarna köpte de en 10 meter lång segelbåt, som de kallade Integrity. Men innan de kunde hissa segel blev Powell erbjuden arbetet att ha tillsynen över byggandet av en stor elektrisk kraftstation på Marshallöarna. Sällskapet Vakttornet uppmanade honom att tillträda den befattningen. På  grund av förbud i lag för främlingar att resa till Marshallöarna fanns det vid den tiden inga vittnen där.

Medan broder Mikkelsen sörjde för sitt ansvar i förbindelse med byggandet av kraftstationen, gjorde han och hans hustru största möjliga bruk av sina tillfällen att hjälpa öborna andligen. De anlände till Kwajaleinatollen år 1960 och kastade senare ankar vid Majuroatollen, där de lärde sig att tala marshallesiska. När de vittnade, vägrade de läraktiga öborna sällan att lyssna, och 1964 ledde Powell och Nyoma 12 bibelstudier, bland dem ett med Iroij Lap Lap (överkungen) av Majuro.

Julian Aki och Melvin Ah You, båda missionärer, förenade sig med Mikkelsens där år 1965, och på bara några månader lärde sig dessa entusiastiska bröder tillräckligt mycket marshallesiska för att kunna hålla en enkel predikan och hade också byggt ett missionärshem.

Som mötesplats ordnade man en provisorisk Rikets sal genom att spänna storseglet från Integrity över flera pandanusstolpar som man slagit ner i marken. ”När våra skaror blev större, fogade vi bara till mer segel”, sade broder Mikkelsen. ”Som nästa i ordningen använde vi mesanseglet, och något senare tog vi till klyvaren. När vi inte hade några fler segel, var tiden inne att bygga en riktig Rikets sal.”

De nya missionärerna gör intryck på öborna

I början av tjänsteåret 1966 kom Aki och Ah You till slutsatsen att det var på tiden att de blev bättre förtrogna med sitt distrikt, och därför bokade de plats på en lastbåt med järnskrov som gjorde uppehåll vid de yttre atollerna på Marshallöarna. Med ombord på denna 24-dagars rekognosceringsresa var också en nygift protestantisk präst som hade varit på öarna i tre år. Genom radiomeddelanden underrättades varje atoll om prästens och hans hustrus ankomst. Hur besvikna  blev inte öborna sedan när han talade genom tolk! Han hade aldrig brytt sig om att lära sig marshallesiska.

När den här prästen uppmanade sina lyssnare att undvika de ”två falska herdar” som var ombord, blev folk ännu mera nyfikna att få se Jehovas vittnens missionärer, som talade deras marshallesiska språk och berättade underbara ting från Bibeln. Gång på gång sade de: ”Stanna här och lär oss Bibeln. Vi kommer att sörja för era behov. Stanna bara hos oss till nästa båt!”

Kulturchock för kretstillsyningsmannen

När Nathaniel Miller flög från Hawaii på sitt första kretsbesök genom Mikronesien, år 1968, förde första etappen av hans resa honom till Majuro. ”Jag kommer ihåg första anblicken av de små atollerna i Marshallöarna”, berättar han. ”DC-9:an sänkte sig för att landa, men i stället gick den upp igen och cirklade runt flygplatsen. När jag tittade ner, kunde jag se människor driva bort grisar från landningsbanan för att göra den färdig för landning. Ett annat hinder var en bil som stod parkerad på landningsbanan. En grupp män tog tag i bilen och lyfte bort den!”

För någon som kom från Honolulu var detta en kulturchock. Flygplatsen i Majuro hade en ”utomhusterminal” av kokosblad och en start- och landningsbana av korall. ”Jag var inte van vid att korallstenar träffade flygplanskroppen vid landningen”, sade Miller. Väl nere på marken placerades han och hans bagage bakpå en pickup och transporterades till missionärshemmet på en skakig, opermanentad väg.

Rikets sal hade på den tiden ett plåttak, inga väggar och bara den hårda marken som golv. ”Jag talade genom tolk till en liten grupp på 20 vid mitt första besök”, berättar Miller. ”Talet avbröts av en stor gris som vandrade in i Rikets sal!”

 Var är egentligen de döda?

Marshallesiska kyrkor uppammar en del mycket ovanliga trosuppfattningar. En dag satte en protestantisk diakon, William Maddison, Julian Aki på prov: ”I Filipperna skrev Paulus att ’varje knä skall böja sig för Kristus, deras som är i himlen, på jorden och under jorden’. Min fråga är: ’Vilka är de som är under jorden?’” (Fil. 2:10) När broder Aki förklarade att de var de döda som skulle bli uppväckta, blev William glad. Han hade plågats av sin kyrkas lära att de som är ”under jorden” var de ri menanui, ”små människor”, som enligt en marshallesisk legend kommer upp ur jorden bara i nattens mörker.

William ordnade omedelbart med att broder Aki ledde ett bibelstudium med honom och hans familj, och han och hans hustru, Almina, blev döpta tillsammans år 1966. Han har tjänat som äldste sedan 1983, och hon har varit reguljär pionjär i 28 år, längre än någon annan i Mikronesien.

Marshallesiska kyrkor lär också att helvetet är en stor järngryta i himlen, där syndare skållas i kokande vatten. Sailass Andrike trodde liksom många andra på denna lära om ”döda i himlen”. Men när man visade Sailass från Bibeln att de döda vänder åter till stoft, tog han emot sanningen och blev döpt år 1969. (1 Mos. 3:19) Han blev redskapet till att anskaffa mark för en ny Rikets sal, och han blev också den förste marshallesiske översättaren. En församling bildades i Majuro år 1967. När sådana bröder som William och Sailass iklädde sig ansvar, kunde Julian Aki och Donald Burgess, en nyligen anländ missionär, flytta vidare till Ebeye, en liten atoll bland västra Marshallöarna.

På Ebeye, som inte är större än fyra stadskvarter, bodde endast några hundra marshalleser tills lönsamma militära sysselsättningar åt USA på den närbelägna Kwajaleinatollen ökade befolkningen till mer än 8.000. Varje dag pendlar öborna med färjor för att arbeta vid den stora militärbasen på Kwajalein.

 Radioutsändningar till marshalleserna

Radion har använts som ett predikoredskap över hela Mikronesien, men allra effektivast på Marshallöarna. Radiostationen WSZO, som är känd som Marshallöarnas gyllene röst, erbjuder lyssnarna något som till och med är värdefullare än guld. Sedan 1970 har äldste i Majuroförsamlingen producerat ett 15-minuters radiotal varje vecka på marshallesiska, speciellt avsett att nå människor på de yttre atollerna. Missionärerna kan inte annat än dra på smilbandet när de hör människor från andra samfund vissla radioprogrammets signaturmelodi: ”Vi är Jehovas vittnen!”

De få har blivit många

De marshallesiska bröderna är utmärkta exempel i fråga om kärlek och nitälskan. Robert Savage, som besökte Marshallöarna som resande tillsyningsman i slutet av 1970-talet, kommer ihåg den hälsning han och hans hustru brukade få i Rikets sal. Han säger: ”Mer än ett hundra bröder  och systrar ställde sig i ring, och var och en skakade hand och välkomnade oss. Och deras sjungande av Rikets sånger var otroligt vackert! Utan något musikackompanjemang sjöng bröder och systrar i stämmor, vilket resulterade i en underbar melodi.”

Clemente och Eunice Areniego, som varit missionärer i 28 år, har tjänat på Marshallöarna sedan 1977 och har sett en häpnadsväckande tillväxt under den tiden. När Julian och Lorraine Kanamu anlände till Majuro som missionärer år 1982, var medeltalet närvarande vid de offentliga föredragen 85. Nu finns det två församlingar där, och medeltalet närvarande är omkring 320. Hur kommer det sig att verket har blomstrat? ”Dessa öar är långtifrån något paradis”, förklarar broder Kanamu. ”Hjärtproblem, syfilis och diabetes är vanligt, och öarna har lidit av spädbarnsdödlighet. Några har också redan drabbats av aids. Människor är missnöjda, och de vänder sig till sanningen.”

SAIPAN: Vi möter uppfordran

Sanningen blomstrar också på Saipan, men detta har inte alltid varit fallet. De första missionärerna måste vika undan för stenar som kastades mot dem på dagen och bodde i ett ”spökhus” på natten. Till sist behövdes det en tyfon för att blåsa in Rikets budskap i detta besvärliga distrikt.

När Ernest och Kay Manion begav sig till Saipan år 1962, fann de en ö som behärskades av katolska kyrkan. Detta var den enda religion som befolkningen på ön någonsin hade känt till, och för att det skulle fortsätta att förhålla sig så  förstörde den främste prästen, efter vad det berättas, de få biblar som hans kyrkomedlemmar ägde. Följden blev att människor i allmänhet inte trodde på Bibeln, och beklagligt nog hade bara få någonsin sett en sådan.

Distriktet var så hårt att när Manions fann det nödvändigt att lämna Saipan år 1966, hade de bara ett lovande besök. Men Robert och Sharon Livingstone tog vid där Manions slutade.

”Ofta, när vi närmade oss en gata, kunde det hända att alla dörrar och fönsterluckor stängdes, så att vi fick arbeta en hel förmiddag utan att någon öppnade dörren”, berättar broder Livingstone. ”Unga pojkar kastade stenar på oss på avstånd, och Sharon var ofta utsatt för deras oanständiga uttalanden och åtbörder. En del personer bussade sina hundar på oss, och äldre kvinnor gjorde korstecknet, när vi gick förbi, tydligtvis för att skydda sig mot det onda.”

Bör missionärerna lämna ön?

Spiritismen är förhärskande i hela Mikronesien, och missionärshemmet på Saipan, ett förhyrt hus, låg på ett ställe där oförklarliga saker hände på natten. Missionärerna flyttade, och nu är missionärshemmet idealiskt beläget nära havet, inte långt från en huvudgata.

Sedan de goda nyheterna hade predikats på Saipan i fem år, ordnades en offentlig visning av en av Sällskapets filmer. Bara en person var med — en kvinna som det hade studerats med då och då i fyra år men som fortfarande ibland gömde sig för missionärerna. De hade varit i två år på sitt distrikt och hade  sällan ens talat med någon. Skulle de skaka dammet av sina fötter och lämna Saipan? — Matt. 10:14.

Tyfon får allmänheten att lyssna

Just när det verkade för missionärerna som om ingen någonsin skulle lyssna, övertygade en häftig tyfon år 1968 människor om att de borde ta notis om vad Jehovas vittnen hade att säga. Tyfonen Jean svepte in över Saipan med vindstyrkor på närmare 320 kilometer i timmen och förstörde 90 procent av husen på ön. ”Jag trodde det var Harmageddon”, sade hon som då och då tog del i bibelstudier.

”Jag minns tydligt hur vi satt hopkrupna under köksbordet”, sade broder Livingstone. ”Vi lade med häpnad märke till hur innertaket och väggarna buktade utåt och pressades inåt genom vindens inverkan. Ljudet var som ett jetplan med motorerna på högsta varv för att lyfta kombinerat med bullret av ett godståg. Jag bad att Jehova skulle resa sitt beskyddande tält över oss. För att Sharon skulle kunna höra min bön måste jag emellertid ropa med högsta röststyrka med munnen alldeles intill hennes öra.”

Blev bönen besvarad? Fastän en närbelägen katolsk skola och ett kloster blev fullständigt förstörda, stod vittnenas gamla missionärshem av trä kvar. Tyfonen drog förbi på förmiddagen, och det årliga firandet av Herrens kvällsmåltid hölls den kvällen. Det rådde vild oordning på hela ön, men i missionärshemmet var fyra personer fridfullt samlade i skenet från en fotogenlampa. Många människor på Saipan började undra om Gud hade sänt stormen för att straffa dem.

Uthålligheten belönas

Kvinnan som det hade varit studium med i fyra år tog till sist ståndpunkt för sanningen och blev döpt den 4 juli 1970. Augustine (Gus) och Taeko Castro blev också döpta den dagen. Gus hade en gång studerat för att bli katolsk präst, men Taeko  var den som sökte sanningen. När hon fann den, började hon omedelbart vara med vid mötena.

Gus, en tystlåten och distingerad chamorro (urinnevånare på Guam), var inte så lättövertygad. ”Varje söndag blev jag inbjuden till mötet, men jag avböjde eftersom jag hyste människofruktan”, sade han. ”Jag ville inte bli sedd vid mötena. Jag stod mycket nära prästerna, och mina föräldrar var fromma katoliker. De skulle ha trott att jag förlorat förståndet.”

Gus’ predikament löstes, trodde han, när han blev sänd till Hawaii för sex månaders arbetsträning. En dag fann han emellertid ett meddelande instucket under dörren där han uppmanades att besöka en pionjärbroder på platsen. Missionärerna på Saipan hade skrivit till vänner på Hawaii och bett att någon skulle besöka honom. Gus tackade nej till flera erbjudanden om bibelstudium, men pionjärbrodern var ihärdig. Han sade att om en timme i veckan var för mycket, kunde de studera i 30 minuter.

”Till sist gick jag med på att studera i 15 minuter per vecka”, berättar Gus. ”Men inte därför att jag ville lära mig Bibeln. Min strävan var att hitta ett enda fel och avbryta det hela.” Hans plan misslyckades. Studiet visade sig vara så intressant att Gus snart begärde att få studera en timme i taget två gånger i veckan.

Broder Castro har tjänat som äldste i Saipanförsamlingen i många år. Hans förste son arbetade i tre år vid Betel i Brooklyn, och hans äldsta dotter utexaminerades från Gileadskolan år 1990 för att bli missionär. En annan son är nu äldste, och en annan dotter är pionjär.

Kyrkors skrymteri vänder somliga till sanningen

Flera faktorer har bidragit till att Saipandistriktet mjuknat. En sak är att Jehovas vittnens ihärdighet har blivit beundrad. För några år sedan konstaterade en tjänsteman i förvaltarskapsområdet att Jehovas vittnens predikoverksamhet vållade  ganska stor uppståndelse i samhället, och han frågade en broder hur många vi var i församlingen. När brodern svarade honom att det var 12, reagerade tjänstemannen: ”Tolv! Efter vad folk på Saipan sagt trodde jag att ni måste ha varit ett hundra!”

Skrymteriet i katolska kyrkan har också fått människor att ägna uppmärksamhet åt Rikets budskap. En gång lärde prästerna människorna att ”protestanterna är lika dåliga som Djävulen”. Senare sade prästerna att Jehovas vittnen var ”värre än protestanterna”, vilket fick ärliga människor att fråga: ”Hur skulle något kunna vara värre än Djävulen?”

Människors inställning till sanningen har förändrats så drastiskt att Saipan nu har den bästa proportionen förkunnare i förhållande till invånarantalet i Mikronesien — 1 på 276. En Rikets sal av betong med 350 sittplatser fullbordades år 1991, och nu finns det två stora församlingar som håller möten där, en på engelska och en på tagalog.

De goda nyheterna expanderar på Tinian

Från Saipan nådde de goda nyheterna Tinian, en liten ö mindre än åtta kilometer därifrån. De som är förtrogna med andra världskrigets historia vet att det var från Tinian som Enola Gay, ett amerikanskt bombplan av typ B-29, år 1945 startade för att fälla en atombomb över Hiroshima i Japan. Med början år 1970 har vittnen från Saipan periodiskt tillbringat sina veckoslut på Tinian och spridit lösnummer av Vakttornet och Vakna! Dessa visade att enligt Jehovas beslut hade tiden kommit för dem som älskar rättfärdighet i alla nationerna att smida sina svärd till plogbillar och inte mer lära sig att kriga. — Jes. 2:4.

Men fram till dess att Robert och Lee Moreaux, som tidigare hade tjänat på Irland, anlände i april 1992 fanns det inga vittnen som bodde på Tinian. Men säd hade såtts ut.

 Borgmästarens son, Joseph Manglona, vars politiskt mäktiga familj inbegrep flera andra lagstiftare på Tinian, uppskattade värdet av vad han läste i Vakttornet och Vakna!, insåg att han hade funnit sanningen och förkunnade den för andra. För att avskräcka honom från att låta döpa sig erbjöd hans släktingar honom en högavlönad ställning, så att han bekvämt skulle kunna försörja sin hustru och sina två barn. Men Joseph svarade: ”Er regering kommer snart att omstörtas av Jehova Gud. Varför skulle jag då vilja vara någon del av den?” Hans frimodiga ståndpunkt har sedan dess fått flera av hans släktingar att förena sig med honom i att tjäna Jehova.

Sedan omfattande personlig hjälp hade getts åt intresserade, tog det bara två år att upprätta en blomstrande församling om 24 förkunnare. Nu finns det ett missionärshem och en Rikets sal på Tinian.

CHUUK: Vi börjar i ett plåtskjul

Efter Saipan var Chuuköarna (tidigare Truköarna) de som därnäst fick nytta av Sällskapet Vakttornets missionärers regelbundna tjänster. Merle Lowmaster hade gjort ett kort besök här år 1961, men år 1965 bosatte sig Paul och Lillian Williams på Chuuk, de första av mer än 30 missionärer som har anpassat sig till de enkla förhållandena här.

När de anlände till huvudön Moen år 1965, gjorde religiös ofördragsamhet det svårt för dem att finna bostad. En affärsföreståndare erbjöd sig till sist att hyra ut hälften av sitt plåtskjul åt dem. Detta gjorde de katolska prästerna så vreda att de genast gick till byhövdingen och krävde att Jehovas vittnen skulle bli avvisade från öarna. Hövdingen svarade: ”Ni kom hit för några år sedan och lärde oss att älska varandra, så varför lär ni oss nu att hata?” Prästerna hade inget svar. Missionärerna stannade.

Man påträffade genast intresse, och snart ledde man  30 bibelstudier på de här öarna, som en gång tjänade som Japans viktigaste flottbas under andra världskriget. Amerikanska bombplan förstörde en stor del av den japanska flottan här, och i våra dagar reser snorkel- och apparatdykare från hela världen till Chuuklagunen för att undersöka en undervattenskyrkogård av sjunkna fartyg och flygplan. De som tar sig tid till att lära känna människorna finner tjusning av annat slag. De kan bli roade av de färgrika namnen. De kan träffa någon som heter Beer (Öl), Whisper (Viskare), Padlock (Hänglås) eller Snow White (Snövit). En man kallade sina tre söner Sardine (Sardin), Tuna (Tonfisk) och Spam (ett slags köttkonserv).

En av de första Chuukbor som Williams höll studium med var affärsföreståndarens hustru, Kiyomi Shirai, en from protestant och ledare i KFUK. Hennes man ville inte att hon skulle byta religion, och han skilde sig från henne när hon blev döpt som ett Jehovas vittne. Kiyomis dop blev samtalsämnet på ön, delvis därför att hon blev döpt i havet där alla kunde se det. Ännu i denna dag sker dop på en del av öarna i Mikronesien i havet.

 När Kiyomis man hade lämnat henne, flyttade hon till Dublon, en grannö i Chuukgruppen. Hon vittnade nitiskt och hade snart bearbetat hela ön — utom ett hus som låg högt uppe på en kulle. Hon utelämnade det huset därför att den som bodde där, en gammal kvinna, var känd för att vara ett spiritistiskt medium. Men en dag kände Kiyomi sig tvungen att ta sig uppför den branten. Till hennes överraskning tog den gamla kvinnan, Amiko Kata, emot det bibliska budskapet, och med tiden blev hon också en nitisk pionjär.

Gott om systrar men få bröder

Vittnena på Chuuk möter en speciell uppfordran. Det är extremt ont om ogifta bröder! Det finns bara två döpta trukesiska bröder — båda är gifta. De här öarna har ett matriarkaliskt samhälle, och de flesta män är kända för att vara drinkare, slagskämpar och omoraliska. Detta förklarar varför nu fem missionärsbröder tjänar som de enda äldste i små församlingar på tre olika öar: Moen, Dublon och Tol. Ja, innan missionärshjälpen kom, bestod Moenförsamlingen tillfälligt av 23 kvinnor.

”Detta kan vara en verklig prövning för våra systrar”, säger David Pfister, en av missionärerna. ”Unga flickor växer upp och planerar för att uppfostra många barn, men för närvarande finns det inga unga män i våra församlingar som de kan gifta sig med. En del av våra systrar hyser djup kärlek till Jehova, och de respekterar den bibliska anvisningen att gifta sig bara ’i Herren’. (1 Kor. 7:39) För andra är detta ett hinder för att tjäna Jehova.”

Salvador Soriano, som nu är medlem av avdelningskontorets kommitté på Guam, tillbringade 14 år som missionär på Dublon, där han var den ende brodern. Han säger: ”Det påminner mig om Psalm 68:11, där det heter att kvinnorna som kungör de goda nyheterna är en stor här.”

 En ovanlig skjuts till Rikets sal

Missionärer i hela Mikronesien gör rutinmässigt bruk av sina bilar eller pickupbilar för att hjälpa människor att komma till mötena, men det finns en form av transport som kanske bara Barak Bowman har prövat på. När vacklande hälsa hindrade en kraftigt byggd 70-årig syster från att gå de tre kilometerna till Rikets sal, försökte Barak komma på ett sätt att hjälpa henne. ”Jag skulle vilja hämta dig till mötet”, sade han, ”men jag har inget annat än en skottkärra som jag kan använda.” Till hans överraskning svarade hon: ”Men det har jag inget emot.”

Du kan föreställa dig synen, när de rullade vägen fram till mötet — och även den ansträngning det krävde för Baraks del. Han var tvungen att gå hemifrån klockan 7.00 med en tom skottkärra för att hinna tillbaka till lokalen med systern ombord i rätt tid för programmet, klockan 9.30.

Jehovas vittnens nitälskan för tjänsten och deras uppskattning av mötena har gett goda resultat. Ja, antalet närvarande vid Åminnelsen 1995 var mer än tio gånger så stort som antalet vittnen på Chuuk!

 POHNPEI: Uppodlandet av andlig frukt

William och Adela Yap var inte de första vittnen som satte sin fot på Ponape (nu Pohnpei), en av de största öarna i centrala Stilla havet. Merle Lowmaster hade vittnat något här år 1961, och i början av år 1965 hade han varit på besök tillräckligt länge för att hyra en övergiven affär som kunde tjäna som missionärshem. Men när paret Yap anlände, fann de att de måste använda macheter för att komma in i huset. ”Det tog oss flera dagar att röja bort det som växt över det under sex år”, säger William. ”Ingen hade hållit efter stället, så det här huset hade blivit hemsökt av alla tänkbara slags skadedjur och småkryp.”

Yaps var ett energiskt par som snabbt tillvann sig respekt som frimodiga och outtröttliga predikare. Bland dem som de vittnade för var öns guvernör. De försåg honom med ett exemplar av New World Translation. Han tyckte om översättningens klarhet, men han var lite benägen att bedöma Böckernas bok efter dess pärmar. Som han uttryckte sig såg den med gröna pärmar inte ut som en bibel, och därför bytte Yaps ut hans  gröna bibel mot en deluxe-upplaga, fullständig med svarta pärmar och guldtryck. Den tyckte guvernören så mycket om att han använde sin nya bibel när han förestavade ed och förrättade vigsel.

Från ”kökskyrkan” till Rikets sal

År 1966 skänkte Carl Dannis, en tidigare lagstiftare på Pohnpei, hälften av sin mark som tomt för den första Rikets salen på Pohnpei. Carl var en intelligent och beundrad ledare, en kort man med ljusbrun ansiktsfärg och vänliga djupblå ögon. Hans hustru, Rihka, var dotter till den siste kungen på ön Mokil. Detta ponapesiska par studerade Bibeln flera kvällar i veckan i skenet från fotogenlampor och gjorde snabba framsteg hänemot dopet.

Innan Rikets sal kunde byggas hölls alla församlingens fem möten, som leddes på engelska, i det hus där paret Dannis lagade sin mat, vilket föranledde en del medlemmar av samhället att tala om den lilla gruppen av vittnen som ”kökskyrkan”. Färre än tio brukade vara med vid mötena. När de sjöng sången ”Från hus till hus”, som de hade översatt till ponape, sade grannar hånfullt: ”Vi hör ljudet av myror som sjunger, inte sant?”

Missionärerna fick en ny syn på sitt distrikts möjligheter, när borgmästaren gav dem tillstånd att använda samhällets  basebollplan för att visa en film om 1958 års internationella sammankomst i New York. I flera veckors tid annonserades filmvisningen i radion, och när tiden kom, strömmade en skara människor in på det lilla stadion. Ett stärkt lakan som sträckts mellan stolpar tjänade som filmduk, och människor kunde se filmen från båda sidorna av lakanet. Hur många var närvarande? Omkring 2.000 — en sjättedel av öns befolkning!

Sedan dess har ”ljudet av myror” ökat, och nu samlas mer än 130 varje söndag i en bekväm Rikets sal.

BELAU: Dess många öar

Ytterligare en av de ögrupper som Merle Lowmaster besökte på den forskningsfärd som han påbörjade år 1961 var Palau (nu republiken Belau). År 1967 blev Amos och Jeri Daniels, två som utexaminerats från Gileadskolan, sända dit som missionärer. De kände det som om de hade blivit sända till jordens mest avlägsna del. ”När planet hade kommit till Palau”, berättar Amos, ”måste det vända och gå tillbaka till Guam. Det gick inte förbi Palau till platser längre bort.”

De fann att Belau bestod av omkring 300 behagfulla öar, bland dem den säregna ögrupp som heter Rock Islands, en omtyckt turistattraktion. Övertunga med tjockt tropiskt lövverk ser dessa små öar ut som gröna svampar som spirar upp ur havet.

Bybor går från dörr till dörr

Medan broder och syster Daniels försökte lära sig palauanska, började de predika från hus till hus. Till deras förvåning började nyfikna bybor följa med dem och lyssna till de samtal de hade med grannarna.

Ett av deras första studier var med sonen till en hövding, som bodde i byn Ngiwal på en avlägsen ytterö. Närhelst han kunde reste han till Koror, den ö där missionärerna bodde. Men han fortsatte att mana dem att besöka hans by och tala  med folk där. Broder och syster Daniels dröjde med att göra den resan. ”Det enda sättet att komma dit var genom vatten som var hemsökta av krokodiler”, berättar Amos. ”Men när kretstillsyningsmannen var på besök, kunde vi till sist göra resan, därför att en annan person som vi höll studium med samtyckte till att manövrera båten.” De gick från hus till hus för att vittna för byborna, och när de höll ett offentligt tal, var 114 närvarande.

Diakonissa förkunnar frimodigt Jehovas namn

Obasang Mad, en uppriktig diakonissa bland sjundedagsadventisterna i Belau, fick besök av vittnenas missionärer år 1968. Trots motstånd från sin man och från ledare i församlingen fattade Obasang snabbt sanningen om Guds namn, treenigheten och uppståndelsen.

”En dag blev jag uppmanad att leda församlingen i bön”, sade Obasang. ”Trots att jag visste att jag skulle bli mycket kritiserad av de andra adventisterna, bad jag likväl till Jehova. Snart lämnade jag församlingen och förenade mig med missionärerna i predikoverket.”

Nu, nästan 70 år gammal, har Obasang varit pionjär i 21 år trots att hon lidit av fysiska åkommor och förlorat sin man och två barn i döden. Vänlig och snabb att le har hon varit en stöttepelare till andlig styrka.

Att predika medelst båt kan vara ett äventyr

Amos och Jeri Daniels ville vittna på den närliggande ön Babelthuap (lokalt känd som Babeldaop), men det fanns ingen vägförbindelse mellan öns kustbyar, som kan nås bara vattenledes. En broder på platsen byggde välvilligt en båt åt dem, men de hade ingen motor. Vid den tiden var Amos och Jeri med vid en sammankomst på Guam. Där träffade de en broder från USA som var bekant med styrelseordföranden i en  firma som tillverkade båtmotorer. Snart hade de en splitter ny utombordsmotor. ”Jehova tillhandahåller alltid”, konstaterade Amos.

I hela Mikronesien är vittnande medelst båt på ytteröarna en dagslång utflykt. Noggrann förberedelse krävs. Man måste räkna med när det är högvatten. ”Vi ger oss alltid i väg två timmar före högvattnet och återvänder två timmar efter nästa högvatten (omkring 14 timmar senare) för att undvika att skada propellern eller att köra fast”, säger en missionär. Mat, tillräckligt med litteratur och ett klädbyte packas i förväg, och allting skyddas i plastpåsar. På öar där det inte finns någon lastkaj måste missionärerna vada ut i havet för att stiga ombord på sin båt. Och om de inte redan är våta, kommer de förmodligen att bli bestänkta av yrande skum eller överskvalpade av en våg under färden. Man frambär alltid en bön innan man lägger ut, och när det är svår sjö frambärs ibland många tysta böner ombord på båten.

Under årens gång har missionärer som tjänat i Mikronesien lärt sig att trafikera lagunvattnen i alla slags väderleksförhållanden och har blivit skickliga i att bygga båtar och reparera utombordsmotorer.

 Mycket fotvandring — varm gästfrihet

Eftersom en del byar inte är tillgängliga med vare sig bil eller båt, kan missionärer få gå till fots i timmar längs vackra djungelstigar kantade med kokospalmer för att nå fram till ödmjuka människor. På grund av att vädret är hett och fuktigt bär bröderna här inte slips i tjänsten på fältet, och gummitofflor (som kallas zori) tjänar ofta som fotbeklädnad.

Harry Denny, som har varit pionjär på Belau i 21 år, sade: ”Vi finner alltid öron som är mottagliga för sanningen. För att visa sin gästfrihet klättrar dessa isolerade människor ofta upp i kokospalmer, plockar en färsk kokosnöt, hugger av toppen med en machete och bjuder på en dryck direkt ur ’originalförpackningen’.”

Harry och hans hustru, Rene, delar missionärshem med Janet Senas och Roger Konno, ogifta missionärer som har varit på sitt distrikt i 24 år vardera. Tillsammans har dessa fyra trogna missionärer hjälpt Belauförsamlingen att växa till 60 förkunnare, och församlingsbokstudier hålls nu på tre språk: palauanska, tagalog och engelska.

YAP: Jehovas ögon vilar på den

Året efter det att Gileadutbildade missionärer började tjäna på Belau anlände Jack och Aurelia Watson till Yap. Ytterligare två missionärer kom året därpå. Fastän Yap är litet och okänt av de flesta, känner Jehova till dessa öar och visar kärleksfull omsorg om deras invånare. Det finns fyra tätt liggande öar förenade genom broar, och deras invånare är lika fast förenade genom forntida tradition. Yap har ett språk som inte talas någon annanstans i världen, pengar uthuggna ur sten och människor som till stor del är ointresserade av västerländsk kultur. Även i våra dagar kan man bland Yaps 10.500 inbyggare se män som bär färgrika höftskynken och kvinnor som bär gräskjolar, ibland utan några kläder på överkroppen.

 Merle Lowmaster hade utfört lite vittnande här år 1964, men Jack och Aurelia Watson hoppades kunna stanna. Det var emellertid inte lätt för dem att lära sig språket — yap. Det enda skrivna stoff som fanns att tillgå bestod av några statliga regelbroschyrer och en katolsk katekes. Watsons lyssnade på människorna och försökte efterlikna vad de hörde. Men året därpå var en ung yapesisk man som visade intresse för sanningen också villig att ge språklektioner. Missionärerna använde den första månaden till att försöka hjälpa honom att förstå den engelska som de talade, så att han kunde lära dem att tala yap.

Möten på ”banken”

Den katolske och den protestantiske prästen på platsen, som tidigare varit fiender, förenade sig i att sprida en broschyr som fördömde vittnena. Den katolske prästen begagnade också sitt inflytande till att få missionärerna vräkta från sitt hem, och att finna ett nytt hem tycktes omöjligt. Prästen hade redan varnat fastighetsägare för att hyra ut åt missionärerna, varför bröderna tillfälligt lät sina hustrur flytta till hotellet medan de  stannade i en koja som var 3,5 × 4 meter och som hade ett trasigt golv.

Yap är bäst känt för sina hundratals år gamla stenpengar, massiva kalkstenshjul, som kallas rai, vilka växlar i storlek från 0,6 till 3,5 meter i diameter. Även om stenpengar inte längre används för att köpa mark eller betala skulder, värderas de högt för sin historiska betydelse. Och bröderna fann att de var värdefulla också på andra sätt. När de förlorade sitt missionärshem, hölls möten till en tid under ett stort träd, där stenpengar var utställda. Eftersom stenpengarna i denna ”bybank” stod uppresta, blev de ett bekvämt ryggstöd för åhörarna, under det att ett cylindriskt kärl på 190 liter i närheten tjänade som talarstol.

Men de hade fortfarande inte funnit någon bostad. ”Det såg ut som om verket skulle ta slut”, konstaterar Watson. ”Men Jehova kom till vår räddning.” Kvällen innan missionärerna skulle fara för att vara med vid en sammankomst på Guam frågade en man om de skulle vilja hyra ett hus. Det var kanske den mest idealiska byggnaden på Yap, ett tyfonsäkert betonghus med tillräckligt utrymme för både möten och bostäder.

De ger bevis för sin tro

Två missionärer till från Hawaii, Placido och Marsha Ballesteros, anlände år 1970. Tillväxten var svag. ”Många gånger var det bara vi fyra missionärer som var med vid mötena, som hölls i vårt vardagsrum”, berättade Placido.

Så småningom började det bli tillväxt när bröder på platsen gjorde andliga framsteg. En av dem, John Ralad, ställdes inför en svår situation. När John började studera Bibeln, höll hans byggnadsfirma på att bygga en kyrka. Trots påtryckningar från alla håll bestämde John sig för att hans samvete inte tillät honom att fullborda kyrkan. Han tjänar nu församlingen som äldste.

 Yow Nifmed hade också ett viktigt val att göra. När han först fick besök av vittnena, år 1970, hade han två hustrur. För att rätta sig efter Jehovas krav måste han ändra hela sitt liv. Broder Nifmed och hans ena och enda fru är nu båda lyckliga i sin tjänst för Jehova. Han är äldste. När han far till mötena, kör han sin pickup, lastad med 15 släktingar.

Jehovas folk är verkligen överallt

”Ur mänsklig synvinkel är Yap bara en liten prick på jordklotet, och de några tusen människor som bor här är oansenliga i jämförelse med mänsklighetens miljarder”, sade Placido Ballesteros en gång. ”Och ändå kommer Jehova ihåg dessa människor. När jag först kom hit, drömde jag inte om att Vakttornet en dag skulle ges ut en gång i månaden på yap och att vi skulle sprida böcker från dörr till dörr på detta språk.”

En rolig erfarenhet visar hur grundligt Jehovas namn görs känt. En dag träffade Placido en turist som satt vid en bäck flera kilometer från närmaste turistort och även en lång promenadsträcka från det ställe där vägen slutade. När mannen blev tillfrågad om han hade gått vilse, svarade han: ”Nej, jag ville bara komma så långt bort som möjligt för att hitta ett fridfullt ställe där jag kan tänka.” När turisten frågade Placido varför han var där, förklarade Placido att han var missionär, ett Jehovas vittne. ”O, nej!” utbrast turisten. ”Jag är från Brooklyn, inte långt från ert högkvarter. Jag kan inte komma undan er!”

KOSRAE: Också här är Jehovas namn känt

Efter att ha varit med vid 1969 års internationella sammankomst ”Fred på jorden” på Hawaii insåg en nitisk familj från Pohnpei att den kunde bli först att på den vackra ön Kosrae förkunna om den fred som bara Guds kungarike kan skänka. Inspirerad av sammankomsten flyttade Fredy Edwin med sin  familj 580 kilometer till denna isolerade prick i havet, som var en välkänd valfångsthamn under 1800-talet. Det var en naturlig flyttning för familjen, eftersom Fredys hustru, Lillian, var dotter till kungen av Kosrae och kosraeanska var ett av de sju språk som Fredy kunde tala.

Innan Fredy Edwin blev ett Jehovas vittne, var han medlem av den protestantiska kommitté som översatte Bibeln till ponape. Sedan han flyttat till Kosrae, bidrog hans skicklighet i att översätta till att göra Vakttornets publikationer tillgängliga på kosraeanska. Andra i hans familj har också flitigt förkunnat Rikets budskap. Hans dotter Desina tackade nej till ett högskolestipendium för att bli pionjär med särskilt uppdrag, den första i Mikronesien. En annan dotter,  Mildred, tjänade som reguljär pionjär, och Fredys hustru har ofta tjänat som hjälppionjär.

Hjälp kommer för att bygga Rikets sal

Zecharias Polly, som ursprungligen kommer från Chuuk, var den förste mikrones som blev missionär. Han hade del i att bilda församlingen på Kosrae, och år 1977 hjälpte han också till med att bygga Rikets sal och missionärshemmet där.

Rikets sal byggdes inte under ett veckoslut. Varje söndag blir det faktiskt dödstyst på denna protestantbehärskade ö, eftersom en ”sabbatslag” förbjuder att man köper, säljer, dricker alkohol, fiskar och arbetar och även att man leker. Likväl byggdes Rikets sal tillräckligt fort för att göra folk på platsen häpna. Bröderna använde vad som fanns till hands för att prefabricera så mycket som möjligt. Andra material köptes på Pohnpei och sändes med båt. När de slutliga sändningarna nådde Kosrae, åtföljda av frivilliga arbetare från Pohnpei, tog byggnaden snabbt form. Denna Rikets sal används fortfarande, inte bara för veckans möten, utan också för sammankomster.

Avlägsen församling lovprisar Jehova

När församlingen hade bildats på Kosrae, år 1976, var den så långt borta från avdelningskontoret att månadsrapporter över tjänsten på fältet sändes till Pohnpei via amatörradio. Kommersiell flygtrafik till Kosrae började inte förrän 1979. När fartyg transporterade post mellan öarna, kunde leveransen ibland ta upp till sex månader.

Nu har alla flygplatser i Mikronesien asfalterade start- och landningsbanor, som kan ta emot jetplan i linjetrafik, men i början av 1980-talet betydde en flygning till Kosrae en äventyrlig färd i ett sjusitsigt flygplan. ”Vid en flygresa, som min hustru och jag gjorde till Kosrae, råkade vi ut för en svår storm, och det verkade som om vi hade kommit vilse”, berättar  Arthur White. ”Piloten flög planet omkring 30 meter över havet och sökte efter ön. Kvinnan i sätet bakom oss bad högt. Vi visste att om piloten inte kunde hitta Kosrae, skulle vi förmodligen försvinna i havet; men till sist kom ön i sikte, och vi kunde landa — på en smal grusväg som de använde som landningsbana.”

James Tamura tillbringade 17 år som missionär på Pohnpei och Kosrae. Han summerade mångas känslor när han sade: ”Jag gläder mig över att se verket växa och att Jehovas namn görs känt på dessa avlägsna öar i Stilla havet.”

ROTA: Ett vittnesbörd om uthållighet

På den lilla ön Rota, som nätt och jämnt är synlig från Guam, sänds ibland meddelanden över ett allmänt högtalarsystem. En dag år 1970 hördes borgmästarens röst över dessa högtalare, när han meddelade Rotas inbyggare att Jehovas vittnen befann sig på ön och skulle komma till deras hem. ”Öppna dörrarna för dem”, sade borgmästaren, ”och välkomna deras besök.”

Augustine Castro var en av de tre bröder som predikade på Rota den dagen. Han lämnade flera böcker till borgmästaren på Rota, som han kände genom hans arbete för regeringen på Saipan. Det var detta som föranledde borgmästaren att sända sitt meddelande till allmänheten. Inom två timmar hade de besökande bröderna lämnat ut all den litteratur de hade i sina bokväskor. Men samtidigt tog prästernas motstånd form.

Präster lägger sig i predikoverket

”Någon måste ha underrättat den katolske prästen om oss”, berättar Augustine. ”Vi var vid en bensinstation. En ung man stod i begrepp att ta emot boken Sanningen som leder till evigt liv, när han tittade upp och fick se prästen. Han tvekade och sade nervöst till oss: ’Jag skulle vilja visa prästen  boken för att ta reda på om allt är rätt med den.’ Vi gav akt på prästen när han vände blad. Han kände mig mycket väl, för jag hade en gång studerat för att bli präst. Till sist sade han till den unge mannen: ’Det är helt i sin ordning att ta emot boken ... så länge som du inte byter religion.’”

Motståndet intensifierades sedan Juan och Mary Taitano sänts som pionjärer med särskilt uppdrag till denna av katoliker dominerade ö år 1981. ”Prästen på platsen följde oss från dörr till dörr och sade till folk att Jehova är ett annat namn för Satan”, berättar Juan. ”På nästan alla hus satte han ett meddelande som löd: ’Det här är ett katolskt hus. Var god respektera vår religion.’ Han skickade också pojkar att lägga beslag på och bränna all litteratur som vi lämnade hos folk.”

Besökta grips av hat och fruktan

Taitanos hade samma chamorrobakgrund som människorna på Rota, och båda talade chamorro, men ändå blev de föremål för mycket hat.

”En gång hotade en man som jag besökte mig och sade att han skulle ’ta ett basebollslagträ och slå av alla benen i min kropp’”, sade Juan. ”Dagen därpå råkade den mannen ut för en bilolycka och bröt benen och en arm. Byborna sade att Gud straffade mannen för vad han hade sagt, och det gjorde dem rädda för Jehovas vittnen.”

Positiv inställning trots negativa resultat

Under det gångna kvartsseklet har missionärer använt oräkneliga timmar till att predika för människorna på Rota. Efter alla dessa ansträngningar finns det bara åtta förkunnare av Riket i en befolkning på 2.500, och i det antalet ingår ett pionjärpar med särskilt uppdrag. Trots detta fortsätter trogna vittnen att bygga upp ett gott vittnesbörd om uthållighet och vägrar att bli missmodiga.

 ”Rota är utan allt tvivel svårt”, sade missionären Gary Anderson. ”Men inte ens de sämsta förhållanden varar för beständigt. Rota kommer att ändra sig. Med Jehovas stöd är ingenting omöjligt.”

NAURU: Man finner sanna rikedomar

Republiken Nauru, med en befolkning på omkring 7.000, betraktades en gång som ett av världens rikaste länder, men också människor där behöver Rikets budskap. Mycket av dess rikedom kom som ett resultat av plundring av en stor del av deras lilla ö genom dagbrytning av fosfat. Den är långtifrån något verkligt paradis. Och nu har också denna ö allvarliga ekonomiska problem.

Men de första ansträngningarna att föra Rikets budskap till Nauru avvisades. När en besökande missionär från Marshallöarna spred sanningens säd på Nauru år 1979, blev han utvisad, varvid tre poliser eskorterade honom till flygplanet.

Innan han blev utvisad ledde han emellertid ett bibelstudium med Humphrey Tatum. Humphrey fortsatte att studera på egen hand, och när Nat Miller som resande tillsyningsman stannade till på Nauru, bad Humphrey att få bli döpt. ”Eftersom vårt verk betraktades som olagligt, väntade vi tills det blev mörkt”, berättar Miller. ”Vi gick tillsammans omkring 30 meter ut i Stilla havet, och han blev döpt utan att någon på orten lade märke till det.”

Före 1995 var predikoverksamheten från dörr till dörr förbjuden på Nauru. Utlänningar tillåts fortfarande inte att ta del i tjänsten från hus till hus, men staten medger infödda nauruer frihet att predika, varigenom det blir möjligt för en liten grupp av döpta vittnen att öppet tala om Bibeln.

Fram till sin död år 1995 tjänade broder Tatum som äldste i Naurus lilla församling. Han tjänade också som nauruansk översättare och gjorde traktater och åminnelseinbjudningar  tillgängliga för sina medvittnen. Även om Jehovas vittnen är få till antalet på Nauru, försöker de rikta sina grannars uppmärksamhet på värdet av andliga rikedomar, det slag som leder till evigt liv. — Ords. 3:1, 2, 13–18.

Öarna i Stilla havet har rykte om sig att vara ett jordiskt paradis, men under den romantiska bilden ligger den hårda verkligheten — många mikronesier kämpar för att överleva. Deras en gång enkla livsstil har fördärvats av civilisationens faror — television, brottslighet, narkotika och smittsamma sjukdomar, för att nämna några få. Människor inser mer och mer att Rikets budskap, som Jehovas vittnen predikar, är den enda lösningen på deras växande problem.

Avdelningskontoret på Guam, som leder predikoansträngningarna i Mikronesien, har tillsyn över färre förkunnare än de flesta av Sällskapets 103 andra avdelningskontor, men distriktets yta är bland de största i världen. Även om våra bröder och systrar på dessa avlägsna öar är skilda åt av vidsträckta havsvidder, erfar de ändå närheten till Jehovas organisation. Biblisk litteratur som regelbundet tillhandahålls på deras språk, periodiska sammankomster och regelbundna andliga besök av  resande tillsyningsmän gör dem livligt medvetna om att de är en del av ett internationellt brödraskap.

Missionärerna som tjänar på sådana isolerade distrikt får också påminnelser om den kärlek som råder bland Jehovas folk. Varje sommar görs det anordningar för att de skall kunna resa till Guam för att vara med vid en områdessammankomst, som ofta har hållits i förbindelse med zontillsyningsmannens besök. Rodney Ajimine, som i mer än 20 år varit missionär och även tjänat som resande tillsyningsman i Mikronesien, förklarade en gång betydelsen av denna årliga färd till Guam. ”Den drar alla missionärerna på de olika öarna samman”, sade han. ”Den hjälper oss alla att hålla ut.”

Det finns andra anordningar för att hjälpa våra vänner på dessa avlägset liggande öar. Under den styrande kretsens ledning upprättades avdelningen för sjukhusinformation vid avdelningskontoret på Guam år 1993, och den har sedan dess organiserat sjukhuskommittéer för var och en av ögrupperna i Mikronesien. Varje år hålls en skola i pionjärtjänst för dem som är i heltidstjänst, och skolor i Rikets tjänst hålls periodiskt för att öva tillsyningsmän i församlingen. År 1994 bildade avdelningskontoret på Guam också en avdelning för byggverksamhet för att samordna planeringen och byggandet av Rikets salar och missionärshem i Mikronesien.

Missionärers och förkunnares oupphörliga ansträngningar under de fyra gångna årtiondena har hjälpt många öbor att lära känna och älska Jehova. Nu går en del av dessa öbor i spetsen i ortsförsamlingar och arbetar strängt för att kungöra Guds uppsåt att hela jorden skall göras till ett paradis.

Det finns fortfarande mycket arbete att uträtta i Mikronesien, men tack vare Jehovas organisations kärleksfulla skydd och vägledning uppfylls profetian i Jesaja 51:5: ”På mig [Jehova] kommer öarna för sin del att hoppas, och på min arm kommer de att vänta.”

[Karta på sidan 210]

(För formaterad text, se publikationen)

JAPAN

MIKRONESIEN

SAIPAN

ROTA

GUAM

YAP

BELAU

POHNPEI

CHUUK

KOSRAE

NAURU

MARSHALLÖARNA

KIRIBATI

HAWAII

 [Helsidesbild på sidan 208]

[Bild på sidan 213]

Sam och Virginia Wiger framför Guams första Rikets sal

[Bilder på sidan 215]

Högst upp: Merle och Fern Lowmaster, missionärer

Nathaniel Miller (med sin hustru, Allene, nu död), den förste samordnaren för avdelningskontorets kommitté på Guam

[Bilder på sidan 216]

Guams avdelningskontor med avdelningskontorets kommitté (från vänster till höger: Julian Aki, Salvador Soriano, Arthur White)

[Bild på sidan 218]

Missionärer samlade till möte under zontillsyningsmannens besök år 1994

[Bilder på sidan 223]

1, 2. Rikets sal/ missionärshemmet på Kiribati, byggt med internationell samverkan

3. Nariki Kautu och hustrun, Teniti

4. Pågående bibelstudium på Kiribati

[Bild på sidan 227]

Förkunnare vid Rikets sal, på Ebeye

[Bild på sidan 228]

Augustine Castro, en nitisk äldste

[Bild på sidan 229]

Robert och Sharon Livingstone

[Bild på sidan 234]

Varmt välkomnande av nya missionärer

[Bild på sidan 236]

Var beredd på att bli våt vid vittnande med båt

[Bild på sidan 237]

Rikets sal till möten i stället för huset där man lagade mat

[Bild på sidan 237]

Carl och Rihka Dannis, de första inhemska vittnena på Pohnpei

[Bild på sidan 238]

Missionären Neal Maki är också översättare

[Bild på sidan 241]

Obasang Mad, som varit pionjär länge, redo för tjänst

Till vänster: Gruppvittnande med en pickup

[Bilder på sidan 243]

Vittnande på Yap

Till höger: Merle Lowmaster och yapesiska mynt vid ”bybanken”

[Bild på sidan 246]

För att gå över broar på Kosrae måste man vara säker på foten

[Bild på sidan 246]

Fredy Edwin, till vänster, med hustru, barn och barnbarn

[Bild på sidan 251]

Vittnen som möter uppfordran på Rota