Global rapport

Att låta ljuset lysa

I omkring 1.500 år fördes sjöfarare i säkerhet genom det ljus som spreds av ett av världens sju underverk — fyrtornet på ön Faros i hamnen i det forntida Alexandria i Egypten.

Men ett långt viktigare ljus identifierades av Jesus Kristus, när han sade: ”Jag är världens ljus.” (Joh. 8:12) Genom att ge andlig upplysning om Guds uppsåt lärde han människor hur de skulle leva och hur de skulle vinna evigt liv, och det han lärde fortsätter att utöva ett kraftigt inflytande till det goda ända fram i våra dagar. Han undervisade också sina lärjungar om deras ansvar, när han sade: ”Ni är världens ljus.” Skulle de sprida andligt ljus enbart genom att tala med andra? Jesus tillade: ”Låt ... ert ljus lysa inför människorna, så att de kan se era förträffliga gärningar och ge ära åt er Fader som är i himlarna.” — Matt. 5:14–16.

Jehovas vittnen är för många människor i världen kända som laglydiga människor som tar hand om sin familj och som har höga moraliska och etiska normer och som aktivt predikar  budskapet i Guds ord. Men det finns också de som motstår Jehovas folks verksamhet och som inte skyr några medel för att smutsa ner vårt anseende och hindra oss i våra ansträngningar att låta ljuset lysa. Detta gör de genom att förse regeringstjänstemän och nyhetsmedier med felaktig och lögnaktig information om Jehovas vittnen och genom att tala nedsättande om oss. I en ansträngning att rätta till en sådan felaktig bild av oss godkände den styrande kretsen i februari 1997 bildandet av en avdelning för informationstjänst under tillsyn av författarkommittén. En liknande verksamhet utförs också vid Sällskapets avdelningskontor.

Förträffliga gärningar görs uppenbara

Syftet med denna verksamhet är att förekomma dem som smutskastar oss genom att ge nyhetsmedier, akademiker och regeringstjänstemän och även allmänheten en korrekt bild av vår tro och verksamhet. Detta är inte en verksamhet genom vilken Jehovas vittnen berömmer sig själva. De ärar Jehova, och det gör de bland annat genom att låta människor se deras förträffliga gärningar, som återspeglar Jehovas höga normer. — 1 Kor. 1:31.

Jehovas vittnen följer Bibelns principer, och därigenom är de, enskilt och kollektivt, en tillgång i det samhälle där de bor. Vår offentliga verksamhet inbegriper mer än vårt välkända predikoarbete från hus till hus. Om organisationer och människor i olika yrkeskategorier får kännedom om våra förträffliga gärningar, kommer de antagligen att vara mer positiva till oss, när vi besöker dem i tjänsten på fältet.

Katastrofhjälp

Ett sätt varpå vi offentligt visar vår välvilja mot våra medmänniskor är genom aktiva hjälpinsatser vid katastroftillfällen. År 1997 organiserade ett lag av Jehovas vittnen humanitär hjälp till människor i Demokratiska republiken Kongo  (tidigare Zaire). Med hjälp av tusentals Jehovas vittnen i Belgien, Frankrike och Schweiz försågs flyktingar med tonvis med mat, kläder, vitaminprodukter och medicin samt 18.500 par skor och 1.000 filtar, vilket allt transporterades med flyg till Afrika. Värdet av leveranserna uppgick till omkring 7 miljoner kronor. Detta sändes i första hand som en gåva till Jehovas vittnen, men man delade också med sig till andra. — Gal. 6:10.

Avdelningskontoret i Frankrike fick hjälp med att utarbeta en broschyr som beskrev denna verksamhet. Den lämnades till regeringstjänstemän och representanter för nyhetsmedierna och gav dem exempel på vad Jehovas vittnen hade gjort positivt och praktiskt för att hjälpa människor i nöd. Ett antal myndighetspersoner uttryckte uppriktig uppskattning av denna information. De var särskilt imponerade av det som hade gjorts för att se till att dessa förnödenheter verkligen kom fram till dem som var i nöd och att de delades ut rättvist.

Att förbättra familjelivet

Familjelivets sammanbrott lägger en tung börda på myndigheter och är en orsak till oro för myndighetspersoner. Innan den stora spridningen av boken Hemligheten med ett lyckligt familjeliv började, hade Jehovas vittnen i Finland gjort en gemensam satsning för att ta personlig kontakt med landshövdingar, borgmästare, kommunaldirektörer, socialnämndsordförande och tidningsredaktörer för att förklara vårt arbete och hur boken Hemligheten med ett lyckligt familjeliv kunde vara till hjälp för familjer. Som en följd av detta skrev 120 tidningar positiva artiklar om ämnet. Nästan alla borgmästare och andra myndighetspersoner tog emot ett exemplar av boken och lovade att läsa den.

I en stad i Litauen, där det bara finns en liten grupp förkunnare, besökte man också stadens borgmästare för att ge  honom ett exemplar av boken och förklara vårt arbete. Borgmästaren blev imponerad och frågade bröderna om de hade regelbundna möten i staden, eftersom han tyckte att sådana upplysningar var viktiga för människor. När de förklarade att de inte var så många och inte hade någon lokal, uppmuntrade han dem att ändå sätta i gång med möten. På grund av denna uppmuntran från borgmästaren började vittnena organisera regelbundna möten i Skuodas.

Fakta om Förintelsen

På senare år har händelserna i samband med nazisttiden och Förintelsen på nytt börjat uppmärksammas av myndighetspersoner, historiker och lärare. Jehovas vittnen var en av de få grupper som konsekvent sade sin mening om de illdåd som utfördes av Hitlers regim. Många historiker och andra akademiker har fängslats av berättelsen om deras ståndpunkt. En förkortad version på 28 minuter av videofilmen Jehovas vittnen står fasta mot nazisternas förföljelse och en handledning till hur den kan användas har utarbetats för att hjälpa lärare att undervisa om händelserna i samband med Förintelsen. Dessa redskap betonar de etiska och moraliska frågor som en sådan tragedi väcker. De kommer att hjälpa lärare att för sina elever visa positiva exempel på en grupp som ställdes inför direkta problem med kamrattryck, intolerans och samvetet. Lärare har, alltifrån grundskolan till universitetsnivå, uttryckt en uppriktig önskan att få sådant material.

Premiärvisningen av filmen Jehovas vittnen står fasta mot nazisternas förföljelse skedde i Tyskland vid minnesplatsen vid Ravensbrück, sex mil norr om Berlin. Regeringstjänstemän och andra höga ämbetsmän var närvarande tillsammans med historiker och överlevande från nazisternas förföljelse. Premiärvisningen fick positiv publicitet, och nittionio tidningar och två större radiostationer berättade om händelsen. Videofilmen  Jehovas vittnen står fasta mot nazisternas förföljelse visas i över 150 städer i Tyskland, och allmänheten visar stort intresse.

I maj 1997 deltog två bröder i ett internationellt symposium av forskare i Moskva i Ryssland med temat undervisning om Förintelsen. Bröderna talade om Jehovas vittnens historia under nazisttiden och betonade hur vittnena hade fått lära sig att inte göra åtskillnad mellan människor. — Apg. 10:34, 35.

En annan händelse i Moskva var när tio överlevande från Ryssland, Ukraina och Tyskland var med vid en presskonferens och premiärvisningen av den ryska upplagan av videofilmen Jehovas vittnen står fasta mot nazisternas förföljelse. Två överlevande från Stutthoflägret, den ene från Tyskland och den andre från Ukraina, hade haft brevkontakt sedan de frigavs i maj 1945, och nu återförenades de i Moskva efter 52 år! Efter presskonferensen cirkulerade reportrarna bland bröderna och fotograferade och spelade in intervjuer. Videofilmen Jehovas vittnen står fasta mot nazisternas förföljelse mottogs med tårar och långa applåder. Händelsen uppmärksammades av nyhetsmedier och skolmyndigheter. Ryska journalister, som tidigare mest har varit negativa till Jehovas vittnen, sade positiva saker både om vår historia och om vårt arbete. En tidning skrev: ”Många blev arresterade, sända till koncentrationsläger och avrättade. Men mänskligt mod underbyggt av en tro på Gud segrade dock. Det är en god sak att man kunde finna personer som kunde göra en sådan här film och därigenom låta den så lite kända historien om motståndet mot nazismen bli känd för världen. Vi tackar dem.”

Att ta initiativet

Om man samarbetar och ger information, brukar ansvarskännande journalister vanligtvis vilja ge en rättvis och korrekt  rapport. När en religiös pöbelhop angrep en Rikets sal i Israel, gjordes därför en gemensam insats för att meddela nyhetsmedierna om händelsen. Tidningar och TV-stationer rapporterade om det reparationsarbete som utfördes av 15 Jehovas vittnen, som var turister på ett kryssningsfartyg. Dessa nyhetsreportage visade hur människor som verkligen lever enligt det Gud lär står i skarp kontrast till dem som bara bekänner sig tro på Gud.

En journalist i Zambia förknippade i en tidningsartikel Jehovas vittnen med satanism. Avdelningskontoret fick hjälp med riktlinjer om hur de skulle kontakta chefredaktören, och man gav exempel på en insändare. Redaktören fick ett exemplar av boken Kunskapen som leder till evigt liv och broschyren De dödas andar. Redaktören lovade att ta hand om saken, och redan följande dag publicerades insändaren under rubriken ”Jehovas vittnen mot satanism” och utan några som helst ändringar.

På grund av felaktig information har allmänheten i vissa europeiska länder fått en felaktig bild av Jehovas vittnen och förknippat dem med farliga sekter. Avdelningskontor har fått hjälp att utveckla svar som klargör vår verksamhet som organisation och som lugnar regeringar i fråga om de farhågor de kan ha haft beträffande oss.

Till skillnad från det andliga mörkret i världen fortsätter sanningens ljus att lysa klart. Hur träffande är inte det som aposteln Paulus skriver i Filipperna 2:15: ”Ni lyser som ljusspridare i världen”! Vi ber Jehova om vägledning och välsignelse över de ansträngningar som görs för att rätta till missuppfattningar och fördomar om vår organisation och verksamhet. Vi hoppas att ytterligare lovprisning skall ges Jehova, som upplyser vår stig, genom att vi fortsätter att på det här sättet låta vårt ljus lysa. — Ps. 36:9.

 Afrika

På den afrikanska kontinenten talas många språk — inte bara de språk som har förts dit från Europa, utan också omkring 750 andra. Jehovas kärleksfulla uppsåt är att män, kvinnor och barn ”ur alla nationer och stammar och folk och tungomål” skall vara bland dem som kommer att bli räddade genom ”den stora vedermödan”. (Upp. 7:9, 14) Detta innebär att de måste få möjlighet att lära känna Jehova. För att de inte bara skall höra talas om hans vägar, utan också kunna förvärva exakt kunskap om dem, framställer Sällskapet litteratur på 127 språk som i huvudsak talas av afrikaner. (1 Tim. 2:3, 4) Under förra tjänsteåret fogades nio av språken till, och för närvarande arbetar man med publikationer på ytterligare elva språk. I Tanzania och Kenya gav man under året ut Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna på swahili. Den gavs också ut på tswana i Botswana och Sydafrika.

En av årets höjdpunkter i Angola var mottagandet och distribueringen av boken Kunskapen som leder till evigt liv och  broschyren Vad kräver Gud av oss? på tre av de inhemska språken — kimbundu, kikongo och umbundu. Sådana redskap gör det möjligt för förkunnarna att använda enkla, rättframma framställningar och att sätta i gång bibelstudier vid första besöket. Antalet bibelstudier i Angola nådde en ny högsta siffra om 71.000, vilket är mer än två per förkunnare. Ökningen av antalet förkunnare av Guds kungarike har också varit enastående — 16 procent! I huvudstaden, Luanda, och dess närhet finns det nu omkring 350 församlingar fördelade på 17 kretsar.

En syster i Etiopien vittnade för andra som också gick längs vägen, men vad hon inte visste var att någon bakom henne lyssnade. Sedan de andra hade gjort narr av budskapet, kom denne ödmjuke man fram och bad om ett bibelstudium. Varje gång han skulle studera var han tvungen att gå nio timmar för att komma fram och sedan nio timmar för att komma hem. När han ville bli förkunnare inbjöds kretstillsyningsmannen att besöka honom. Så förvånad kretstillsyningsmannen blev när han fann att 30 personer väntade på honom! Mannen som studerade Bibeln hade delat med sig av det han hade lärt sig. De hade många frågor, och samtalet med dem varade ända till klockan tre på morgonen. Men dittills hade kretstillsyningsmannen inte hunnit gå igenom med mannen vad som krävs för att bli en ny förkunnare. För att hålla en annan avtalad tid var kretstillsyningsmannen tvungen att ge sig av på morgonen. Mannen följde med honom, och medan de gick ställde kretstillsyningsmannen frågor. Till sist sade kretstillsyningsmannen till mannen att han var kvalificerad. De bad en bön och skildes sedan åt. Den ödmjuke mannen blev döpt i januari 1997. Han går fortfarande långa sträckor — 12 timmar fram och tillbaka — för att vara med vid möten.

De senaste åren har fältet i Burkina Faso sett en stor tillströmning av missionärer; för närvarande tjänar 42 missionärer i detta land som ligger söder om Sahara. Somliga har blivit  utbildade vid Gileadskolan eller Skolan för förordnade tjänare innan de fått detta uppdrag. Andra är pionjärer som har fått den övning som alla Jehovas vittnen får i sin Rikets sal. För en del pionjärer, som har flyttat hit på egen hand från Frankrike för att tjäna där behovet är större, har det inneburit stora personliga uppoffringar, men de har hela tiden förtröstat på Jehova. Jehova välsignar verkligen de ansträngningar som dessa nitiska förkunnare av hans kungarike gör.

En kvinna i Harare i Zimbabwe började studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen i boken Leva för evigt. Men hennes man beskyllde henne för att slösa bort familjens pengar genom att köpa värdelösa böcker. Han krävde att hon anslöt sig till en annan religion. Med tiden lämnade de staden för att bosätta sig i sitt hem på landet i Chendambuya. Där fick familjen malaria. Medan de var sängliggande, hittade mannen ett gammalt nummer av Vakttornet som hustrun hade sparat. Sedan läste han boken Leva för evigt. Han tyckte mycket om den. Hustrun frågade om hon fick vara med när han läste. Det ledde till att de studerade tillsammans. ”Lär de ut detta i den här andra kyrkan som du går till?” frågade han henne. ”Nej”, svarade hon. ”Då får du inte gå dit mer”, sade han. ”Vi måste hitta den kyrka som ger ut de här böckerna.” ”Men det är ju den kyrka som du sade att du inte ville att jag skulle gå till”, påminde hon honom. ”Jag vet. Men låt oss ändå försöka få tag på de här människorna.” På deras begäran besökte ett Jehovas vittne dem, och genast sattes ett studium i gång i ”Kunskapsboken”. Inom en månad hade de studerat ut boken. De blev döpta vid områdessammankomsten i augusti.

Lokala begravningsseder tillhör de ”starka förskansningar” som våra vänner i Senegal måste kämpa mot. (2 Kor. 10:4, 5) Begravningsriter är ofta förbundna med handlingar som har samband med tron att själen är odödlig. När ett 89-årigt Jehovas vittne i ett samhälle nära Dakar nyligen dog, förbjöd hennes son alla begravningsriter som var i strid med Bibeln.  Stamsederna föreskrev att faderns familj skulle tillhandahålla ett vitt tygstycke att täcka kroppen med före begravningen. Men innan man använder tygstycket skall man riva av en bit och göra remsor av den, vilka sedan knyts runt handleden och halsen på nära familjemedlemmar. Detta identifierar dem som familjemedlemmar, men människor tror också vidskepligt att det skyddar familjemedlemmarna mot att misshaga den döde. Vår broders familj var den första som vägrade att följa den här sedvänjan — till hela byns förvåning. En romersk-katolsk rådgivare sade: ”Vad vi har försökt göra i 15 år, det gör Jehovas vittnen på en enda dag. Jag tror att de har en annan kraft.” Mer än 400 personer från detta samhälle var med vid begravningen av den gamla kvinnan. Många ställer nu bibliska frågor och får tillfredsställande svar.

Våra vänner i Zaire (nu Demokratiska republiken Kongo) har hämtat stor tröst från Psalm 112:7, där det sägs: ”Han kommer inte att vara rädd ens för dåliga nyheter. Hans hjärta är fast, det har förmåtts att förlita sig på Jehova.” Året började bra med som mest 104.134 förkunnare. Sedan bröt krig ut i den östra delen av landet, och det spred sig vidare till den västra delen. Bröderna vid avdelningskontoret i Kinshasa kunde inte hålla kontakten med dem som befann sig i ockuperade områden. Men det fanns 180 kretstillsyningsmän och 11 områdestillsyningsmän spridda över hela landet, och de styrkte och uppmuntrade vännerna. Hakizimana Musa, en av kretstillsyningsmännen, skrev: ”Jag tänker ofta på Psalm 46:1 när jag färdas på min cykel för att besöka vännerna. Jag vet att de behöver uppmuntran i dessa kritiska tider. Ibland ser jag att husen är nerbrunna och att alla har flytt — till och med fåglarna är borta! Jag har stoppats av soldater och blivit uppmanad att inte fortsätta på grund av faran. Även om jag var rädd och mitt hjärta bultade, bad jag en bön och fortsatte för att komma fram till nästa församling.”

 Bröderna vid avdelningskontoret kunde inte skicka hjälpsändningar till de ockuperade områdena, så vännerna var verkligen tacksamma när en grupp Jehovas vittnen från Europa kom in i områdena som hjälparbetare med de nödvändiga förnödenheterna. I maj 1997 föll huvudstaden, Kinshasa. Medan TV-tittare över hela världen såg närgångna och fasaväckande bilder av utarmade, svältande krigsflyktingar, höll sig Jehovas folk neutralt i konflikten. Trots att de led av hunger och sjukdomar och att de var tvungna att fly från sina hem, fortsatte de fridsamt att predika de goda nyheterna om Guds kungarike. Kanske utgivningen av broschyren Vad kräver Gud av oss? på uruund inte verkade så betydelsefull i andra delar av världen. Men genom att använda den satte en församling på 56 förkunnare i gång 150 bibelstudier för att hjälpa människor som verkligen var i stort behov av det stöd som endast Gud kan ge.

En pionjär i Nigeria använde broschyren Vad kräver Gud av oss? för att vittna för en medpassagerare i en intercitytaxi. De samtalade om tankarna i lektionen ”Vanor och handlingar som Gud hatar”. Mannen lyssnade uppmärksamt, ställde frågor och skaffade sig broschyren. När de stannade för en bit mat och var i restaurangen, vände sig mannen till pionjären och visade honom ett paket. ”Vad är det i paketet?” frågade pionjären. ”Det är pengar. Men jag vet inte hur mycket, eftersom det inte är mina pengar. Jag tog det ur en av resväskorna i bagageutrymmet i taxin.” Mannen sade nu att han, på grund av det som vittnet hade visat honom i broschyren, skulle lämna tillbaka pengarna till ägaren. Ägaren, en ung köpman, kände genast igen paketet. Det innehöll 150.000 naira (omkring 13.500 kronor). Mannen som hade tagit pengarna hade följt efter sitt offer 50 mil. Han sade åt köpmannen att tacka pionjären, eftersom det var broschyren som hade fått honom att ändra sinne. Chauffören och de andra passagerarna var förbluffade och ville också ha ett exemplar av broschyren. Köpmannen hade aldrig tidigare låtit Jehovas vittnen tala med honom, men nu ville han ha ett bibelstudium.

 Asien och öarna i stilla havet

På Asiens fastland bor en stor del av jordens befolkning. Dessutom finns det tusentals öar — några stora, andra små — utspridda i haven. Varhelst det finns människor har Jehovas vittnen försökt nå dem med de goda nyheterna om Guds kungarike.

Följande erfarenhet från en ö sydost om Indien belyser värdet av att sörja för att människor får biblisk litteratur. I början av 1980-talet lämnade ett Jehovas vittne på Sri Lanka boken Leva för evigt till en man som bodde i en stad där det inte fanns några vittnen. År 1985 började han läsa boken på egen hand, och han insåg att det var sanningen. Sedan läste han den tillsammans med sin familj, och han började läsa den och samtala om dess innehåll med sina nära vänner. Snart träffades en grupp på 11 personer i hans hem för att resonerna om upplysningarna. De bröt alla band med falsk religion, och de visste att de också borde predika för andra. I januari 1997 fick avdelningskontoret ett brev från dem där de bad om hjälp.

 När ett gift par, som är pionjärer med särskilt uppdrag, skickades dit för att besöka dem, fick de den uppriktiga frågan: ”Kan ni lära oss hur man ber?” Efter många frågor och mycket resonerande blev pionjärerna inbjudna att stanna över natten. Nästa morgon väcktes pionjärerna klockan 6.00 av en entusiastisk värd som var ivrig att få fler frågor besvarade. Klockan 9.00 hade 16 personer samlats i hemmet. Pionjärbrodern höll ett improviserat föredrag, och ytterligare frågor besvarades. Pionjärerna begav sig slutligen hem klockan 14.00. Möten hålls nu regelbundet i det här området.

När en syster i Libanon var på väg för att träffa ett annat Jehovas vittne, stötte hon ihop med en äldre kvinna som stod och pustade ut, därför att hon bar tunga saker. När systern erbjöd sig att hjälpa henne, utropade kvinnan: ”Finns det fortfarande sådana människor?” Hon tackade systern så mycket och ville tvunget att hon skulle följa med in på en kopp kaffe. Systern tackade ja, tog vara på tillfället att vittna för henne och lovade att hon skulle ta med sig ”Kunskapsboken” till henne. Även om kvinnan sade att hon inte tyckte om Jehovas vittnen, tog hon emot boken. När systern gjorde återbesök träffade hon kvinnans dotter, som tyckte mycket om det hon fick höra. Ett bibelstudium med hjälp av ”Kunskapsboken” hålls nu regelbundet med henne.

Somliga som har stort inflytande i politiska angelägenheter uppskattar det arbete som Jehovas vittnen utför, medan andra, under starka påtryckningar från prästerskapet, ålägger Jehovas vittnen restriktioner. Vi är dock tacksamma för att Jehovas vittnen under det gångna året beviljades lagligt erkännande i Pakistan, Malaysia och Kazakstan.

En äldste i en kyrka i Pakistan brukade säga till människorna att de inte skulle släppa in Jehovas vittnen, eftersom vittnena inte tror på Jesus och deras läror inte är sanna. En pionjär  med särskilt uppdrag studerade emellertid med en familj som inte ville avbryta sitt studium. En dag besökte denne äldste familjen medan de hade sitt regelbundna bibelstudium. Han satt tyst under studiet och blev förvånad när han insåg att Jehovas vittnen verkligen lär det Bibeln säger. Resultatet blev att ett studium sattes i gång med denne äldste. Han började vara med vid församlingens möten och är nu ett döpt Jehovas vittne. Tack vare denne tidigare äldste besöker nu sex andra regelbundet Jehovas vittnens möten.

Det finns många städer i Malaysia med mer än 30.000 invånare där det inte finns ett enda Jehovas vittne. Förkunnarna i landet har en stor uppgift när det gäller att nå dessa många människor med de goda nyheterna. Vissa områden är mycket fruktbärande. Genom att använda en broschyr som heter ”Evigt liv i paradiset!”, som nyligen har blivit översatt till kadazan-dusun, kunde fyra tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag, som hade blivit förordnade till Sabah på norra Borneo, sätta i gång 50 bibelstudier under en tremånadersperiod.

Att ge ut biblisk litteratur på de många språk som talas i Orienten är en monumental uppgift. Det finns redan litteratur tillgänglig på språk som majoriteten av befolkningen till viss del kan förstå. Men vilken skillnad det blir när en publikation ges ut på människors modersmål! En äldre syster i Kirgisistan som inte kunde ryska kände att hennes tjänst var ganska begränsad. Men när ”Kunskapsboken” kom ut på kirgisiska, började hon använda den flitigt. Resultatet blev att människor från andra byar hörde talas om det och kom för att besöka henne — gående, på cykel eller i en kärra dragen av en åsna. Systern leder nu flera bibelstudier och är mycket tacksam för att hon har en bok på sitt eget språk som hon kan använda för att sprida de goda nyheterna.

 Europa

I mer än 100 år har Jehovas vittnen förkunnat de goda nyheterna i Europa. Många Jehovas vittnen från Europa har flyttat till andra länder där det råder ett större behov av Rikets förkunnare. Under 1990-talet har man varit särskilt inriktad på att avge ett kraftfullt vittnesbörd i Östeuropa. Och på senare år har ett stort antal flyktingar från länder där antalet Jehovas vittnen är förhållandevis litet kommit till Europa, där det finns många Jehovas vittnen som är glada över att få välkomna dem och dela med sig av de goda nyheterna om Guds kungarike till dem. Allt detta bidrar till att ett vittnesbörd blir avgivet till ”jordens mest avlägsna del”, i enlighet med det Jesus förutsade. — Apg. 1:8.

I många länder lyssnar flyktingar gärna till budskapet om Guds kungarike. När inhemska vittnen gör sitt bästa för att dela med sig av Bibelns sanningar till dessa människor, öppnar Jehovas ande deras hjärta. Så var fallet med en latinamerikansk flykting i Norge. Från flyktingförläggningen kunde han  se välklädda människor, unga och gamla, gå till Rikets sal, som låg strax intill. Han besökte också några möten i Rikets sal och tyckte om det han såg, men han förstod inte norska, och ingen där kunde tala spanska. Trots det sattes ett bibelstudium i gång. Vittnet använde ”Kunskapsboken” och Nya Världens översättning på norska, och den intresserade mannen använde samma publikationer på spanska. Eftersom de höll sig noggrant till studiematerialet och betonade bibelställena, gjorde mannen snabba framsteg. Den ordning, enhet och vänliga atmosfär som mannen lade märke till i församlingen gjorde honom övertygad om att han hade funnit Guds folk.

Efter några månader ville han bli förkunnare, men på grund av språksvårigheter kunde äldstebröderna inte urskilja om han var kvalificerad. Men en spansk kretssammankomst skulle hållas i Oslo, 240 mils bilresa därifrån. En del av vännerna bidrog med pengar till flygresan, så att han kunde vara med. Spansktalande äldste vid sammankomsten urskilde att han verkligen var kvalificerad, och i samband med sammankomsten tog han för första gången del i tjänsten på fältet. Redan från början hade han ansträngt sig kraftigt för att vittna för andra flyktingar på förläggningen och inbjuda dem till Rikets sal. På så sätt sattes bibelstudier i gång med flyktingar från Sydamerika, Afrika och Europa. Ett år efter det att han hade gått på sitt första möte i Rikets sal blev han döpt.

En del ungdomar reagerar för sanningen alldeles som en tvättsvamp när den doppas i vatten. Marko, en student i Finland, reagerade just så. En lärare hade sagt till honom att ett Jehovas vittne arbetade på musikhögskolan. Marko gick fram till vittnet och bad henne ge sin syn på vissa saker, men det fanns inte mycket tid till att samtala. Den kvällen ringde systern till Marko och sade att han kunde få låna en del böcker av henne om han ville ha mer information. Han gick raka vägen hem till henne, och hon och hennes man besvarade  några av hans frågor och gav honom broschyren Vad kräver Gud av oss?, videofilmen Jehovas vittnen — organisationen bakom namnet och boken Liv — ett resultat av evolution eller skapelse? Efter några dagar var han tillbaka och bad om mer litteratur. Man hörde på hans sätt att samtala att han verkligen hade tagit åt sig av det han hade läst. Den här gången fick han ”Kunskapsboken” och en bibel. De förklarade för honom hur vi går till väga när vi studerar Bibeln med intresserade människor, men först ville han läsa boken på egen hand. Inom en vecka hade han läst hela boken och slagit upp bibelställena. Innan han första gången skulle studera Bibeln, hade han gått ur kyrkan. Han började snart vittna för släktingar, vänner och lärare på musikhögskolan. Tre och en halv månad efter sitt första studium blev han döpt.

När en kvinna som bor i Estland och som är lärare i ryska träffade Jehovas vittnen, hade hon varit djupt indragen i spiritism i 20 år. Hon hade gått kurser för att lära sig hur man använder en pendel för att lokalisera sjuka organ i en människa. (Pendeln började röra sig när man ställde frågor.) Hon hade tagit del i en sammankomst där utövare av extrasensorisk perception från hela Sovjetunionen var närvarande. Hon hade också gått på New Age-möten. Varför det? Hennes mor var mycket sjuk, och hon sökte ett sätt att ge henne lindring. Hon visste att Jesus botade människor, och hon trodde att dagens helbrägdagörare måste vara Guds tjänare. Hon visste inte att kraften att bota kunde komma från en annan källa än Gud. (5 Mos. 18:10–12; Matt. 7:15–23) Men demonerna började bita och ta strypgrepp på henne. Hon behövde omedelbar hjälp. Besviken på andra religionssamfund kom hon i kontakt med Jehovas vittnen. Ett bibelstudium sattes genast i gång. Hon lärde sig hur man ber och hur man står emot Djävulen. När hon förstod hur Jehova ser på spiritism, brände hon upp sin spiritistiska litteratur och förstörde sina fem pendlar. Inom  loppet av fyra månader tog hon del i tjänsten på fältet för att hjälpa andra att dra nytta av de sanningar som har gjort henne så fri. Hon tjänar nu som kontinuerlig hjälppionjär, och hon är tacksam för att få räknas till Jehovas lyckliga folk.

Dámaris, en tonårsdotter till en äldste i Spanien, erkänner att det inte var lätt att börja vittna för klasskamraterna. Hon lade emellertid märke till att de flesta rökte eller hade drogproblem. Hon förstod att de behövde hjälp. Till sist talade hon med en klasskamrat om följderna av att använda droger och röka. Dámaris förklarade att hon hade en bok som behandlar ämnen som är av intresse för alla ungdomar, däribland följderna av att använda droger. Flickan bad att få se boken, och den skickades runt till alla i klassen. Omkring en tredjedel av klassen ville ha ett eget exemplar av boken Ungdomar frågar — svar som fungerar. Resultatet: Den första flickan som Dámaris vittnade för har slutat röka, och det har blivit tillfälle till ytterligare samtal.

Våra vänner i det tidigare Jugoslavien har gått igenom stora svårigheter under kriget. I materiellt avseende har de försatts i fattigdom, men de är rika i andligt avseende. Vid områdessammankomsten i Zagreb i Kroatien blev de närvarande rörda av hjärtevärmande erfarenheter från Vukovar. Staden ligger i Kroatien och har kontrollerats av serberna, men nu kontrolleras den återigen av kroaterna. Bland det värsta i fråga om förödelse till följd av kriget förekom här, och de flesta, däribland våra vänner, var tvungna att fly från området för att rädda livet. I fyra år visste inte bröderna i Kroatien om att en syster vid namn Maria hade stannat kvar i staden. Till en början predikade hon helt ensam, och då och då kunde hon resa till en närbelägen församling i Serbien. Hennes nit under kriget blev rikligen belönat. Kan du föreställa dig hur förvånade vännerna vid områdessammankomsten blev när de fick välkomna en grupp på 20 personer från Vukovar!

 Nord-, Central- och Sydamerika

Tack vare sin nitiska tjänst är Jehovas vittnen välkända över hela Nord-, Central- och Sydamerika. Även om många människor inte själva väljer att leva efter Bibelns normer, uppskattar de det arbete som vittnena utför. De kan till och med ta intryck av en del av de praktiska råd som vittnena visar dem från Bibeln. Naturligtvis bemödar sig Jehovas vittnen också om att hjälpa dem att lära känna och uppskatta Jehova Gud, källan till de här råden, och hans kärleksfulla uppsåt för mänskligheten.

Även om pionjärer arbetar hårt för att sprida budskapet om Guds kungarike till människor, förväntar de sig knappast att få en medalj för sitt arbete. Ändå var det precis vad som hände en pionjär med särskilt uppdrag i Venezuela. Carmen Bravo blev förvånad när hon en dag fick en inbjudan från stadens Comité de Damas de Páez att närvara vid ett högtidlighållande där hon skulle få motta en medalj för sitt ”värdefulla bidrag på det religiösa fältet”. Men varför? Staden Guasdualito har drabbats av omfattande gerillaverksamhet, men 70-åriga  Carmen har en lugnande inverkan på människorna genom att hon besvarar deras bibliska frågor, leder bibelstudier och lämnar biblisk litteratur. Många i staden läser och uppskattar Vakttornet och Vakna! Myndigheterna är också imponerade av antalet äktenskap som har legaliserats som ett resultat av Jehovas vittnens evangeliseringsarbete. Carmen betraktas i allmänhet som en tillgång för samhället. Carmen tog glatt emot medaljen, men hon är ödmjuk och inser att hon bara blir använd av Jehova till att föra ut hans budskap till människor. — Jämför 1 Korinthierna 3:6, 7.

I Puerto Rico inställde sig Jehovas vittnen inför en styrelse bestående av myndighetspersoner i samband med att de skulle använda ett stadion till en sammankomst. En man som i många år hade varit med och utfärdat tillstånd för att använda anläggningen bad att först få tala inför styrelsen. Han berättade att en gång om året, när Jehovas vittnen använder stadion, blir det som grundligast städat. Året dessförinnan hade ett luftkonditioneringsaggregat slutat fungera. Efter vittnenas sammankomst upptäckte han att de hade lagat aggregatet utan att ta betalt. De hade också lagat vissa delar av elsystemet och vattenledningssystemet. Även parkeringen hölls ren. Styrelsen röstade för att låta Jehovas vittnen använda stadion till sin kommande sammankomst utan att behöva betala.

På grund av omfattande handel med narkotika i ett mycket fattigt område i Haiti sökte soldater igenom ett antal hus och förstörde dem. Men när de fick se Vakttornet och andra av Sällskapets publikationer i Annas hus, sade de: ”Vi får inte förstöra det här huset. Jehovas vittnen är inte inblandade i narkotikahandeln.” Då en granne såg detta, sprang hon hem till sitt hus och lade fram sin protestantiska litteratur. När soldaterna kom, sade hon till dem att de inte behövde söka igenom hennes hus, därför att hon också hade religiösa böcker. De tittade på böckerna och sade: ”Nej, de här är inte samma slag.” De förstörde  huset. Anna var vid det här tillfället inte ett Jehovas vittne. Men efter den här händelsen bad hon Jehova hjälpa henne att rätta till sitt liv i harmoni med hans rättfärdiga normer. Hon är nu ett döpt Jehovas vittne.

I församlingen i El Cruce de Cajamarca i Peru träffade en pionjär med särskilt uppdrag en man som heter Rafael. Man bestämde att ett studium skulle sättas i gång i ”Kunskapsboken” med honom och hans familj. På grund av att han bodde långt bort hölls studiet till en början inte varje vecka. Vid första studietillfället blev brodern förvånad när han fick veta att Rafael inte trodde på treenigheten, helvetet och ”helgonen”. På frågan ”Var har du lärt dig detta?” svarade han: ”Genom att läsa den här boken”, och så tog han fram boken Leva för evigt. ”Men det krävs mer än att bara läsa den”, tillade han. ”Jag behöver någon som hjälper mig.” (Jämför Apostlagärningarna 8:31.) Vid det andra studietillfället berättade Rafael att han och hans hustru avsatte söndagarna till att besöka grannarna och lära dem det som de själva hade lärt sig. När pionjärbrodern kom för tredje gången, förstod han att Rafael gjorde herdebesök genom att använda upplysningarna i Vakttornet för 15 september 1993, samma artikel som brodern själv använde när han gjorde herdebesök. På kort tid blev både Rafael och hans hustru odöpta förkunnare, och i augusti blev de båda döpta.

Medan antalet förkunnare av Guds kungarike i Mexico har ökat lavinartat de senaste åren, har avdelningskontorets juridiska avdelning också arbetat flitigt så att vännernas rättigheter har behandlats med respekt. Ett tillvägagångssätt har varit att ha ständig kontakt med myndigheterna för att försäkra dem om att vi är villiga att lösa problem i frid. Så när en fråga som gällde Jehovas vittnen som inte hade tagit del i en lokal religiös sedvänja skulle behandlas i en domstol i delstaten Chiapas — domen blev till Jehovas vittnens fördel — tog vittnena  också vara på möjligheten att göra klart att de är mycket villiga att samarbeta när det gäller samhällsverksamhet som inte är religiös eller politisk. De tjänstemän som behandlade ärendet var imponerade av den renhet, värdighet och respekt som var uppenbar bland de ödmjuka bönder som är Jehovas vittnen.

En äldstebroder i Maine i USA fann att vittnande på fartyg var en av hans mest produktiva tjänstegrenar. En gång vittnade han för ett befäl på ett filippinskt fartyg. Som en följd av det mannen hade lärt sig genom att själv läsa Bibeln hade han redan gått ur katolska kyrkan. Vid första besöket talade äldstebrodern med honom om innehållet i traktaten Ett lyckligt familjeliv. Eftersom fartyget skulle vara i hamn endast fyra dagar, gjorde brodern återbesök redan samma kväll och därefter ytterligare två besök. Brodern tog med sig sex av Sällskapets videofilmer. Samtalen och videofilmerna hade sådan inverkan på mannen att han kände att han behövde göra stora förändringar i sitt liv. Han uttryckte en stark önskan att lära sig mer från Guds ord och att tillämpa det personligen.

Av de 37 områdessammankomster som hölls i Canada förra året hölls 9 i provinsen Quebec. En av dem hölls i staden Quebec, där 9.213 var närvarande. Fem sammankomster hölls i Sherbrooke under fem på varandra följande veckoslut. Det totala antalet närvarande för de nio sammankomsterna i provinsen var 32.181. Vilken skillnad mot det Jehovas vittnen var med om där på 1940- och 1950-talen! På den tiden blev hundratals arresterade. En del konfronterades med pöbelhopar. Men de fortsatte att lyda Gud såsom härskare; de vägrade att upphöra med att tala med människor om Guds kungarike. Tack vare deras uthållighet har lagar i Canada ändrats till större skydd för alla kanadensares frihet. Nu finns det dessutom 12 blomstrande församlingar i staden Quebec och 4 i Sherbrooke. Jehova har välsignat sina vittnens fortsatta lojala tjänst.