Japan

IHÄRDIGT, hårt arbete och ett gemensamt mål har bidragit till att efter andra världskriget förvandla Japan från ett ödelagt land till en av nutidens industrijättar. I dag är det här landet med 125 miljoner invånare lika känt för varumärkena på sina kameror, bilar och elektriska apparater som för sina körsbärsblommor och azaleor och det 3.776 meter höga snöklädda berget Fuji.

Den teokratiska utvecklingen efter kriget måste ändå sägas vara ännu mer imponerande. År 1951 besöktes en sammankomst i Tokyo av cirka 40 missionärer, som var utbildade vid Vakttornets Bibelskola Gilead, och omkring 200 japanska förkunnare. Nathan H. Knorr, som då var Sällskapet Vakttornets president, sade att han såg fram emot den tid då det skulle finnas så många infödda japanska förkunnare av Riket att det skulle vara svårt att hitta missionärerna bland dem. Den dagen dröjde inte alltför länge! Det tog tio år för missionärerna att som Guds medarbetare och med Jesus Kristus som grundval samla in de 1.000 första japanska förkunnarna. Men 1992 ökade skaran med i genomsnitt 1.000 nya förkunnare varje månad. (Jämför 1 Korinthierna 3:9–11.) Antalet förkunnare av Guds kungarike på de öar som Japan omfattar har nått upp till 220.663, och man har haft förkunnarrekord varje månad i mer än 18 år. Det som har inträffat är en del av uppfyllelsen av Jesaja 60:8, 9, där det sägs: ”Vilka är dessa som kommer flygande alldeles som ett moln och som duvor till hålen i sitt  duvslag? Ty på mig kommer öarna för sin del ständigt att hoppas.”

I Årsboken för 1973 berättades det något om denna tidiga historia från Japan fram till 1972. Det året fanns det omkring 14.000 förkunnare, och över 3.000 av dem ägnade sig åt den snabbt expanderande pionjärtjänsten. Vi skall här göra en återblick på dessa första år och dessutom berätta om de 25 år som sedan följde.

Den tidiga sådden av sanningens säd

Hur såddes de frön som har gett en så stor andlig skörd i det här landet där buddhism och shintoism har en lång tradition? År 1911 reste C. T. Russell, som då var Sällskapet Vakttornets president, till Japan för att undersöka situationen i landet. Han rapporterade att kristenhetens missionärer motarbetades i hög grad och att människor i allmänhet inte var uppriktigt intresserade av religion i någon större utsträckning. Men han kände att det som människor behövde var ”evangelium om riket”. Amerikanen R. R. Hollister utsågs till Sällskapets representant i Orienten. Traktater och böcker, bland annat Den gudomliga tidsåldersplanen, översattes och spreds i miljontals exemplar av i första hand lejda inhemska medhjälpare. År 1926 blev Junzo Akashi, en amerikan med japanskt ursprung, sänd till Japan som Sällskapets representant. Ett avdelningskontor upprättades i Kobe i början av 1927 men flyttades senare det året till Tokyo. År 1938 hade antalet kolportörer som spred tidskrifter och böcker ökat till 110. Men fanatisk religiös nationalism piskades upp överallt i Japan, vilket ledde till att landet drogs in i andra världskriget. Den 21 juni 1939 greps och fängslades i ett enda svep 130 medlemmar av Todaisha (som betyder ungefär ”Sammanslutningen fyrtornet” och som då var namnet på Jehovas vittnens organisation i Japan). Detta satte definitivt stopp för den organiserade verksamheten under krigsåren.

 Tyvärr avföll avdelningskontorets tillsyningsman under den här svåra tiden. Med undantag av några få lojala vänner, som familjerna Ishii och Miura, följde de allra flesta medlemmarna av Todaisha hans exempel och upphörde att tjäna Jehova. Att det gick så olyckligt för den här gruppen kan även hänföras till att den följde en människa, Junzo Akashi. Han införde den traditionella japanska sedvänjan att skaffa sig flera hustrur, trots att han redan hade en hustru. Hon fortsatte troget att tjäna som pionjär i New York i över 40 år, och i församlingen West Manhattan finns det fortfarande de som med kärlek kommer ihåg syster Ogawachi. När Gileadmissionärer kom till Japan efter kriget, fann de en stor grupp medlemmar av Todaisha i Osaka. Dessa tog betalt för dop, men ännu värre var att de precis som Akashi hade lagt sig till med en mycket omoralisk livsstil. De vägrade att ändra sitt levnadssätt, och för att hålla församlingen ren var man därför tvungen att utesluta omkring 30 av dem.

De som förblev trogna

Låt oss som en kontrast nämna Jizo och Matsue Ishii, som var bland de första japanska kolportörerna. De bearbetade hela landet mellan åren 1929 och 1939. I juni 1939 greps de och sattes i fängelse i Sendai. Matsue minns fortfarande det första året hon satt i isoleringscell. Cellen var mycket liten och smutsig, och det vimlade av loppor. Hon fick inte duscha eller bada, och vägglössen hade stuckit henne överallt. Till sist vägde hon endast 30 kilo, bara skinn och ben, och hon var nära att dö. När hon sedan hade flyttats till ett annat fängelse blev hennes hälsa något bättre, och hon släpptes i slutet av 1944. Hennes man behandlades på ungefär samma sätt, och längre fram visade han sin ostrafflighet också när han vägrade att ta emot blodtransfusion. (Apg. 21:25) Han dog 71 år gammal. Matsue är än i dag ett troget vittne. Hon säger: ”De flesta av dem som före kriget var särskilt skickliga och begåvade lämnade Guds organisation när de blev svårt prövade. ... De som förblev  trogna hade inga speciella förmågor och var inte framträdande. Helt visst måste vi alla förtrösta på Jehova av allt vårt hjärta.” — Ords. 3:5.

Ett annat troget par var Katsuo och Hagino Miura, som började som kolportörer 1931. Även de greps 1939, då de befann sig i Hiroshima. De vägrade att tillbe kejsaren och att understödja Japans militära intressen. Katsuo blev svårt slagen, och han satt i isoleringscell tills atombomben förstörde fängelset i augusti 1945. Trots att han var bara 38 år var hans hälsa förstörd. När han släpptes fri såg han ut som en gamling. Han återvände norrut till Ishinomori, där Hagino, som hade släppts tidigare, bodde med deras unge son, Tsutomu.

Hur fick Katsuo kontakt med Jehovas organisation igen? På Japans största dagstidning, Asahi, fick man reda på att fem unga kvinnor, som var Sällskapet Vakttornets missionärer, hade kommit till Osaka för att leva på japanskt sätt i ett japanskt hus. Några reportrar besökte de fem systrarna och skrev en mycket bra förklarande artikel och jämförde dem med änglar som likt körsbärsblommor hade dalat ner från himlen. I artikeln fanns också adressen till missionärshemmet. Tiotals mil norrut råkade Katsuo få tag i artikeln. Han tog omedelbart kontakt med organisationen igen och började som pionjär. Han tjänade troget fram till sin död 1957.

Miyo Idei är nu 92 år och tjänar fortfarande i Kobe i Japan. Hon har uthärdat många svårigheter under sina 65 år i sanningen. Hennes spännande levnadsskildring finns i Vakttornet för 1 september 1991.

”49:orna”

Förhållandena för predikoarbetet hade blivit mycket bättre efter andra världskriget. Men 1947 meddelade Junzo Akashi Sällskapet Vakttornets kontor i Brooklyn i New York att han inte längre höll med om vissa bibliska läror. Broder Knorr skickade omgående ett brev till Hawaii, i vilket han uppmanade frivilliga  hawaiianer av japanskt ursprung att komma till Gileadskolans 11:e klass och få utbildning som missionärer. Med en vädjan svarade den broder som var tillsyningsman för avdelningskontoret på Hawaii och som hade varit J. F. Rutherfords sekreterare i början av 1920-talet: ”Men, broder Knorr, vad säger du om paret Haslett?” Därför inbjöds även Don Haslett och hans hustru, Mabel, trots att de var närmare 50 år. I Gileadskolan undervisade Shinichi Tohara och Elsie Tanigawa över 20 elever i japanska.

År 1949 började ”hawaiianerna”, dvs. Don och Mabel Haslett, Jerry och Yoshi Toma, Shinichi och Masako Tohara och  deras tre barn samt Elsie Tanigawa, sitt uppdrag i det sönderbombade Tokyo. Samma år fick de sällskap av en grupp från Australien bestående av Adrian Thompson, Percy och Ilma Iszlaub samt Lloyd och Melba Barry. De sändes till den krigshärjade staden Kobe. De här första missionärerna i Japan kom  att kallas ”49:orna”. Sex av dem har dött på sitt missionärsdistrikt, ”med stövlarna på” som talesättet säger, och åtta andra tjänar fortfarande i heltidstjänsten i Japan och i Brooklyn i New York. År 1949 rapporterade även åtta inhemska förkunnare att de använt tid i Rikets tjänst.

Tillväxt i Tokyo

Den hawaiianska gruppen hade verklig framgång i Tokyo. Yoshi Toma minns att de under efterkrigstiden bearbetade  distriktet ”från jordhåla till jordhåla”. Hon säger: ”Människorna var fattiga och kämpade för att återhämta sig efter kriget. Maten var ransonerad, och Don Haslett brukade stå i kö tillsammans med grannarna för att få ett kålhuvud.” De som fick besök av missionärerna var ändå snälla och vänliga och lyssnade tålmodigt medan de här bröderna och systrarna kämpade med att uttrycka sig på japanska. Missionärerna fick lära sig att ta av sig skorna innan de gick in i ett hem. Väl inne, steg de in i det angränsande rummet. Men det var lågt i tak, och Don Haslett som var lång slog ofta i huvudet och fick många ärr. Inom loppet av ett eller två år hade ”hawaiianerna” lagt en fast grund i Tokyo, som nu har 139 församlingar.

De smorda vittnena Don och Mabel Haslett, som tillhörde ”49:orna”, var även på äldre dagar mycket goda föredömen i tjänsten på fältet. Don dog 1966, och de sex unga bröder som bar hans kista vid begravningen i Rikets sal hade alla fått hjälp in i sanningen av honom, och de tjänade då i den japanska Betelfamiljen i Tokyo som bestod av 19 medlemmar.

Mabel levde ytterligare åtta år efter Dons död. När hon var något över 70 år fick hon cancer i tjocktarmen. På ett av Tokyos främsta sjukhus, som ligger i området Toranomon, var man hänsynsfull och gick med på att operera utan blod under förutsättning att hon lades in på sjukhuset två veckor före operationen. Under första dagen på sjukhuset kom en ung läkare till hennes säng och var nyfiken på orsaken till att hon inte ville ta emot blod. Det här ledde till ett bra samtal om Bibeln som fortsatte varje dag fram till operationen. Eftersom det var en mycket allvarlig situation, var fyra läkare engagerade. När Mabel återfick medvetandet sade hon: ”Förbanna den gamle Adam!” Det var verkligen en träffande kommentar! Mabel fick intensivvård bara en dag, medan fyra andra patienter som hade genomgått samma operation den dagen men fått blodtransfusion fick ligga flera dagar på intensivvårdsavdelningen. Hur gick det då för den unge läkaren? Längre fram berättade han för Mabel: ”Du visste  inte om det, men det var fem läkare i operationssalen. Jag gick också dit för att se till att de absolut inte gav dig blod.” Doktor Tominaga fortsatte att studera Bibeln i Yokohama. I dag är han och hans hustru samt hans far, som också är läkare, och dennes hustru verksamma medlemmar av församlingen. Vilket underbart resultat av en sjukhusvistelse!

Mabel fortsatte missionärstjänsten från missionärshemmet Tokyo Mita. När hon var 78 år, fick hon cancern tillbaka och blev sängliggande. Men när missionärerna kom hem en kväll och berättade hur trevligt de hade det i en kampanj med Nyheter om Guds rike, ville hon prompt att de skulle hjälpa henne på med kläderna, så att hon fick följa med ut och sprida Nyheter om Guds rike. Hon orkade bara besöka tre närbelägna hushåll, de tre som hon först hade vittnat för när hon kom till Japan. Några veckor senare slutade hon sitt jordiska liv och övergick till sin uppgift i himlen. — Jämför Lukas 22:28, 29.

Utvecklingen i Kobe

Även i Kobe blev tillväxten snart tydlig. Den första riktiga teokratiska sammankomsten i Japan hölls från den 30 december 1949 till den 1 januari 1950 på den rymliga tomten runt missionärshemmet i Kobe. Fler och fler åhörare kom till sammankomsten, och vid söndagens offentliga möte som hölls i hörsalen på en skola i Tarumi i Kobe var 101 närvarande. Tre blev döpta i det stora offentliga badhuset i Tarumi.

Adrian Thompson, som tillhörde missionärsgruppen i Kobe, lärde sig att tala japanska mycket bra, och 1951 fick han uppgiften att tjäna som den förste kretstillsyningsmannen i Japan. Längre fram blev han den förste områdestillsyningsmannen. Han uträttade mycket som bidrog till att lägga en fast grund för den tillväxt som skulle komma. Han var son till en trogen syster som var pionjär i många år på Nya Zeeland, och han hade blivit känd som en rugbyspelare av högsta klass. Men när andra världskriget bröt ut, lämnade han idrottens värld och  all den uppmärksamhet som den innebar, blev ett döpt Jehovas vittne och började i heltidstjänsten i Australien. Tommy, som han kallades, dog 1977, men man kommer länge att minnas honom för hans obegränsade energi och hans ”krav på odelad hängivenhet” för Jehova. — 4 Mos. 25:11.

Det tog tid för missionärerna att vänja sig vid bostäderna, kulturen och språket i Japan, men deras främsta intresse var att berätta om Bibelns sanning för andra. ”Tiger” (Percy) Iszlaub, en utåtriktad broder från Queensland i Australien, tänker tillbaka på den här tiden: ”Vi ledde många bibelstudier. Jag hade 36 stycken, och Ilma och de andra hade ungefär lika många. De intresserade kom till missionärshemmet för att studera, och vissa kom varje dag. Bibelstudier pågick i vartenda rum i huset, och det hölls minst tre studier varje kväll. Vi lade ut studiematerialet, som vi hade på både engelska och japanska. För att hjälpa dem som vi studerade med räknade vi tillsammans hur många rader ner som svaret fanns. Det gick inte fort, men det var fantastiskt att se hur de lärde sig bara genom att läsa skriftställena och jämföra dem med litteraturen. Och de är i sanningen i dag!”

Under den första tiden hade missionärerna inte mycket litteratur att använda i predikoarbetet. En kartong med den japanska upplagan av det andra bandet av boken Ljus från tiden före kriget hittades i Kobe. Men människor sade ofta att de skulle föredra att läsa band ett först. Men faktum är att en av de första japaner som fick sanningen i Kobe blev intresserad när han läste det andra bandet av boken. Han gick framåt, och med tiden blev han kretstillsyningsman. Snart började man använda stoff från boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. Några av dem som studerade översatte kapitel i boken på egen hand, och de här översättningarna duplicerades och lånades mellan missionärerna för att användas vid andra bibelstudier. Men vissa av de här översättningarna gick inte att lita på. Ilma Iszlaub blev chockad när hon fick reda på att det i en översättning hade lagts till fotnoter som löd: ”Tolkningar av Ilma Iszlaub.”

 Närmare tio år senare fick Percy vara med om något häpnadsväckande i staden Fukuoka. Kimihiro Nakata var en våldsinriktad fånge som mot betalning hade dödat två män och som därför hade blivit dömd till döden. Han bad om ett bibelstudium, och det var Percy som studerade med honom. Resultatet blev att Kimihiro övergav sin gamla personlighet fullständigt. Han blev döpt i fängelset, och Percy beskrev honom som en av de mest nitiska Rikets förkunnare han känt. (Ef. 4:22–24) Kimihiro lärde sig brailleskrift och transkriberade boken ”Låt Gud vara sannfärdig”, broschyren ”Dessa goda nyheter om riket” och artiklar i Vakttornet och Vakna! till brailleskrift. De här publikationerna spreds till olika delar av Japan, däribland skolor för blinda. Men morgonen den 10 juni 1959 stannade en polisbil utanför missionärshemmet. Kimihiro hade begärt att Percy skulle vara med då han avrättades den morgonen, och Percy gick med på det. På avrättningsplatsen talade de helt kort med varandra och sjöng sedan en av Rikets sånger tillsammans. Kimihiro sade till Percy: ”Varför darrar du, Percy? Det är väl jag som borde vara rädd.” De sista orden han sade innan han hängdes var: ”I dag känner jag stark förtröstan på Jehova och på återlösningsoffret och hoppet om en uppståndelse. Jag kommer att sova en liten tid, och om det är Jehovas vilja, kommer jag att träffa er alla i paradiset.” Han hälsade innerligt till sina bröder världen över. Kimihiro dog för att tillfredsställa rättvisans krav och gav liv för liv. Men han dog inte som en oförbätterlig, förhärdad brottsling, utan som en överlämnad, döpt, trogen tjänare åt Jehova. — Jämför Apostlagärningarna 25:11.

Efter att ha kämpat mot cancer i omkring tio år dog Ilma Iszlaub den 29 januari 1988 på Betel i Ebina i Japan. Sedan dess har Percy som medlem av Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania varit med vid Sällskapets årsmöten flera gånger, och vid ett av de senaste årsmötena avgav han en rapport om Japan. Men 1996 dog även han.

 Trots att Melba Barry hade svårt med språket fick hon sätta i gång ett bibelstudium första dagen hon var ute i tjänsten på fältet i Kobe, vilket inträffade i slutet av 1949. Två nya förkunnare blev resultatet av studiet, och en av dessa, Miyo Takagi, var pionjär i tiotals år. Hon berättade längre fram för Melba att hon hade blivit imponerad av att se två missionärssystrar gå över en lerig åker för att besöka henne. Nu, 48 år senare, är Miyo fortfarande verksam i tjänsten, och hon tar sig från hus till hus med hjälp av rullstol. På knappt tre år hjälpte Melba sju personer att omfatta sanningen innan hon förordnades att fortsätta sin missionärstjänst i Tokyo. Alla dessa har hållit ut under åren, och lyckligtvis överlevde de också den stora jordbävningen i Kobe 1995.

Fler missionärer sänds ut på fältet

I början av 1950 fick fem systrar från Gileads 11:e klass i uppgift att tjäna i Kobe. De skulle egentligen ha sänts till Nya Kaledonien men blev nekade visum. Bland de här systrarna fanns Lois Dyer, som nu har varit pionjär i 67 år, och Molly Heron. De har varit kamrater under de 49 senaste åren och bor för närvarande i missionärshemmet Tokyo Mita. Lois’ levnadsskildring finns i The Watchtower för 15 juni 1980.

Molly Heron minns: ”Missionärshemmet i Kobe var rymligt, och vi firade Åminnelsen där sex månader efter det att de första missionärerna hade anlänt. De omkring 180 åhörarna fyllde matsalen och hallen, och en del stod rentav utanför och lyssnade till talet som tolkades.” Vid mötet gjordes en pålysning om tjänst på fältet, och nästa dag (söndag) infann sig cirka 35 stycken som hade hört pålysningen och som ville vara med. Broder Barry berättar: ”Varje missionär fick ta med sig tre eller fyra av de nyintresserade till dörrarna, och eftersom missionärerna inte talade språket så flytande, vände sig de besökta till våra japanska följeslagare och talade med dem. Vad de nyintresserade sade vid dörrarna fick vi aldrig reda på.”

 I slutet av juni 1950 utbröt plötsligt Koreakriget. Naturligtvis undrade missionärerna i Japan hur det stod till med de åtta missionärer som hade gått i deras Gileadklass och som nu tjänade i Korea. De behövde inte vänta länge. Andra dagen efter krigsutbrottet var några av missionärerna i Kobe på väg hem med pendeltåget. Ett tåg från motsatt riktning kom till stationen samtidigt som de. När de två tågen for i väg, fick missionärerna från Kobe syn på de åtta missionärerna från Korea stående på den andra perrongen. Vilken återförening detta blev! Missionärerna från Korea hade rest ut ur landet med det sista planet som förde ut civila. Nu växte missionärsfamiljen i Kobe från 10 till 18 medlemmar. Det vittnades mycket grundligt på distriktet i den här staden som till stora delar låg i ruiner.

Snart fortsatte Scott och Alice Counts vidare till missionärshemmet i Tokyo, men i oktober flyttade hela den koreanska missionärsgruppen till ett nytt hem som öppnades i Nagoya. Av dessa åtta missionärer var det bara Don Steele och hans hustru, Earlene, som återvände till Korea när förhållandena tillät det.

 Fälten mogna för skörd

Grace och Gladys Gregory var bland dem som var med om att öppna missionärshemmet i Nagoya. De upptäckte att distriktet var moget för skörd. I april 1951 träffade Grace 18-årige Isamu Sugiura som arbetade hos en pianohandlare. Gladys drar sig till minnes: ”Isamus mamma hade uppfostrat honom enligt en shintoistisk sekts läror, och han hade fått lära sig att Japan var shinshu (gudarnas land) och att kamikaze (gudomlig vind) skulle skydda Japan och hjälpa landet att vinna kriget. Men han slutade helt att tro på de japanska gudarna när Japan kapitulerade och han fick uppleva de urusla ekonomiska förhållandena och bristen på mat som var en följd av kriget. Hans pappa dog av undernäring året efter krigsslutet. Den unge Isamu reagerade positivt på hoppet om en paradisisk jord och blev döpt vid en kretssammankomst i oktober 1951.”

Omkring 50 missionärer och ungefär 250 japaner var med vid den här sammankomsten. Det gjorde ett djupt intryck på Isamu att missionärerna umgicks fritt med japanerna utan motvilja, trots att det bara var sex år sedan andra världskriget hade slutat. Efter 45 år av helhjärtad tjänst, som har inbegripit Gileadskolan och krets- och områdestjänst, tjänar nu broder Sugiura vid Betel i Ebina som medlem av avdelningskontorets kommitté.

Gladys Gregory minns när hon besökte en kvinna som till namnet hade varit buddhist men som senare hade vänt sig till kristenhetens kyrkor. Desillusionerad hade hon även lämnat dessa. Hon hade blivit besviken när prästerna inte kunde förklara klart och tydligt vem Gud är och anledningen till att de inte använde Guds eget namn, trots att det förekom närmare 7.000 gånger i hennes bibel (Bungotai, en äldre klassisk version). I stället för att besvara hennes frågor hade prästen sagt till henne ”att bara ha tro”. Hon fick tag i ett exemplar av Vakttornet (som har getts ut på japanska varje månad sedan maj 1951) som Gladys  hade lämnat hos hennes granne. Imponerad av det som hon hade läst sökte hon upp Gladys. Gladys sade längre fram om den här händelsen: ”När hon såg Bibelns svar på de frågor hon hade, rörde det hennes hjärta. Hon kom omedelbart till församlingsbokstudiet. Där hörde hon en pålysning om tjänst på fältet nästa dag, och hon sade att hon också ville följa med. Vi försökte hejda henne något och sade att hon behövde studera lite först. Hon sade: ’Ja visst, jag skall studera, men jag vill gå i tjänsten också!’ Och det gjorde hon verkligen. Hon gick över 50 timmar i tjänsten den första månaden! Inom ett år hade hon låtit döpa sig och börjat i pionjärtjänsten, och längre fram tjänade hon som en produktiv pionjär med särskilt uppdrag. Hon är nu 80 år och fortfarande pionjär.”

Jehova fick det att växa

Fem missionärssystrar som hade sänts till Osaka 1951 var glada över att det var många som kom till missionärshemmet för att studera. Men de här nya missionärerna hade svårt att skilja en japan från en annan. Lena Winteler från Schweiz berättar: ”När de kom, brukade vi fem ställa oss i en grupp och låta var och en välja ut den som var deras rätta studieledare.” I ett försök att ta efter japansk sed satte missionärerna fram tofflor till besökarna, men missionärerna kände inte till skillnaden mellan tofflor som  är till för gäster och tofflor som är till för att användas i badrum. En dag tog en av dem som studerade Lena åt sidan och förklarade: ”Vi ställer inte fram badrumstofflor till gäster.” Missionärerna lärde sig så småningom.

Då och då for missionärsbröderna i Kobe till Osaka för att hjälpa de fem ogifta systrarna där. Det fanns bara en handfull förkunnare i hela Osaka på den tiden. Vid ett tillfälle gick Lloyd Barry och några av missionärerna i Osaka på en operaföreställning utomhus i det stora basebollstadion som låg i Koshien. Någon sade: ”Skulle det inte vara underbart om vi en dag kunde fylla den här arenan vid en sammankomst!” En omöjlighet tycktes det då.

Men i slutet av 1994 inbjöds broder Barry, som nu tillhör den styrande kretsen i Brooklyn, att hålla överlämnandetalet i den nybyggda sammankomsthallen i Hyogo, en hall som används av de 52 församlingarna i Kobeområdet. Det var ett mycket trevligt möte, och några av de första japanska förkunnarna i Osaka var med. Man hade planerat för en mycket större sammankomst dagen efter. Och var skulle den hållas? Just det, på basebollstadion Koshien. Över 40.000 var samlade, och vilken  ordning det rådde! Dessutom var det många som besökte de 40 andra platserna över hela Japan dit programmet överfördes via telefon. Sammanlagt var över 254.000 närvarande, vilket är fler än de som besökte den stora sammankomsten i New York 1958. Ja, Jehova har fått ”det att växa” i Japan på ett underbart sätt! — 1 Kor. 3:6, 7.

I början av 1951 öppnades ett missionärshem i Yokohama. Den här staden visade sig också vara ett mycket fruktbärande fält. Gordon Dearn var den förste tillsyningsmannen för det här missionärshemmet. Han är nu änkling men tjänar fortfarande i heltidstjänsten vid avdelningskontoret i Ebina i närheten av Tokyo. I dag finns det 114 församlingar i Yokohama, och tillväxten fortsätter även nu när de japanska bröderna har tagit vid där missionärerna slutade.

År 1952 upprättades ett missionärshem också i Kyoto. Missionärer från Osaka och Kobe förflyttades till Kyoto för att samarbeta med den nitiska gruppen av nya missionärer som hade sänts dit. I april 1954 fick även Lois Dyer och Molly Heron flytta från Kobe till Kyoto.

I Kyoto finns det omkring ett tusen tempel, nästan ett i varje gathörn. Staden hade inte bombats under kriget, eftersom man ville bevara templen. Lois minns: ”Då vi var där träffade vi Shozo Mima som var livsmedelshandlare och låg hemma för att tillfriskna från en långvarig sjukdom. Han var en nitisk buddhist, men han berättade för mig att han ville få kunskap om den sanne Guden. Det var inte svårt att sätta i gång ett bibelstudium med honom. Längre fram studerade även hans hustru och döttrar, och hela familjen kom med i sanningen. Den sympatiske Shozo blev en andlig pelare i Kyotoförsamlingen.”

Margrit Winteler från Schweiz förenade sig med sin äldre syster Lena i Kyoto. Hon upptäckte att på det här nya distriktet var hon tvungen att vänja sig både vid kroppsspråket och vid det talade språket. Ett exempel: En man som tyckte att hustrun skulle bestämma om de skulle ta emot litteraturen eller inte  kanske bara vinkade med lillfingret för att visa att hon inte var hemma. En hustru kunde å andra sidan hålla upp tummen, som representerade mannen, och på det viset tala om att han inte var hemma. Margrit förstod med tiden att när invånarna i Kyoto fortsatte att bara titta i tidskrifterna som erbjöds och försiktigt vända blad efter blad, visade de i själva verket med kroppsspråket att de inte ville ha tidskrifterna och att de önskade att hon skulle förstå det utan att de behövde säga det. Men oavsett om svaren gavs med ord eller med hjälp av kroppsspråk, så var långtifrån alla negativa. I dag finns det 39 blomstrande församlingar av Jehovas vittnen i Kyoto.

Att klara av kalla vintrar och ett nytt språk

När fler missionärer, bland andra Adeline Nako och hennes kamrat Lillian Samson, kom till Japan från Hawaii 1953, förordnades de att tjäna i Sendai, som ligger i det kyligare området lite längre norrut. Nattemperaturen brukade falla till minus 5 grader. Don och Mabel Haslett hade upprättat ett nytt missionärshem där i oktober ett år tidigare, och de hade sedan fått sällskap av Shinichi och Masako Tohara. För hawaiianerna, som hade växt upp i tropikerna, blev de kalla vintrarna i Sendai en utmaning. De blev kända som de ”färskfrysta hawaiianerna”.

Lillian minns: ”För första gången i livet lärde vi oss hur man hugger ved till spisen. Det var bara i köket som det var varmt, så våra sängar försökte vi värma med en yutanpo, en japansk sängvärmare av metall. På dagarna köpte vi ishi-yakiimo (sötpotatis som är bakad på stenar) och lade dem i fickorna för att värma händerna på dem, och sedan åt vi dem till lunch.”

Men det var inte bara kylan som ställde till problem. Innan missionärerna hade lärt sig att läsa japanska skrivtecken hamnade de i penibla situationer. Adeline minns än i dag den gången då hon, på grund av att hon inte kunde läsa japanska, satte i gång brandlarmet när hon tryckte på en knapp som hon trodde  var en röd ringklocka. Människor rusade ut ur sina lägenheter för att se vad som hade hänt. Hon blev rejält utskälld för det misstaget.

Men de här missionärerna minns mycket mer än bara de personliga erfarenheterna från sina första år i Japan. Deras tusentals japanska bröder och systrar och de händelser som de har upplevt tillsammans har alla en plats i deras ”familjealbum”. Vi inbjuder dig att betrakta sidorna i det här albumet, när vi nu ser tillbaka på andra händelser som har bidragit till det teokratiska samhällets tillväxt i Japan.

Pionjärer med särskilt uppdrag öppnar nya fält

Det arbete som har utförts av pionjärer med särskilt uppdrag har bidragit mycket till att även landets mest avlägsna delar har nåtts av budskapet om Guds kungarike. Vissa av de här pionjärerna övades personligen av missionärerna, och de är lika nitiska för Jehova. Parallellt med missionärernas arbete sände man ut de japanska pionjärerna med särskilt uppdrag till mindre städer. Många av de första pionjärerna med särskilt uppdrag hade inte varit döpta särskilt länge när de förordnades, men de har varit ytterst hängivna och uthålliga.

Hisako Wakui hade varit döpt i bara ett år och fyra månader när hon blev förordnad. Hon och hennes kamrat, Takako Sato, har tjänat som pionjärer med särskilt uppdrag tillsammans sedan 1957. På de nio platser som de har sänts till har de med förenade krafter hjälpt över 80 individer att bli döpta Jehovas vittnen.

Hisako berättar följande om resultatet av att Jehova välsignade ett av hennes första bibelstudier: ”Hon var en nitisk kyrkobesökare, men hon sade: ’Om det gäller att studera Bibeln, så kan jag göra det varje dag.’ När hon lärde sig att Guds namn är Jehova och att han är Jesu Fader, lämnade hon kyrkan och följde snart med ut i tjänsten på fältet.” Hennes nit mattades inte när hon flyttade till ett mycket kallt område där det inte  fanns någon församling. I dag är hennes man och hennes fyra barn alla i sanningen. De tre sönerna tjänar som äldste, och dottern är pionjär med särskilt uppdrag.

När Hisako och Takako var i Tsuru, som ligger i prefekturen Yamanashi, konstaterade de att tillväxten skedde mycket långsamt. Bara fyra eller fem var med vid mötena. Kretstillsyningsmannen tyckte att de kanske borde flytta till ett nytt, mer fruktbärande distrikt, men systrarna ville inte gärna lämna Tsuru. De ansåg mycket bestämt att Jehova måste ha får i Tsuru, eftersom han hade sänt dem dit. Kretstillsyningsmannen sade därför: ”Om det kommer 18 stycken till det offentliga talet nu till veckoslutet, skall jag meddela Sällskapet att ni vill stanna kvar på det här distriktet.” Pionjärerna gjorde allt de enligt Bibeln kunde för att få människor att komma till mötet på söndagen. Häpnadsväckande nog var 19 stycken närvarande! Veckan efter var återigen fyra eller fem med vid mötet, men pionjärerna kunde fortsätta sitt arbete på distriktet. I dag består församlingen i Tsuru av en grupp duktiga förkunnare som har en egen fin Rikets sal.

Kazuko Kobayashi är en annan pionjär med särskilt uppdrag som i 40 år har arbetat med att öppna nya distrikt. När Pauline Green, som är missionär i Kyoto, först träffade Kazuko hade hon försökt få reda på meningen med livet. Pauline visade Kazuko Predikaren 12:13, och det övertygade henne. Kazuko kom fram till att missionärernas levnadssätt stämde mycket väl in på det sätt varpå en kristen bör leva, och därför gjorde hon det här levnadssättet till sitt eget mål. När hon blev pionjär med särskilt uppdrag hade hon varit döpt i bara tre år. Men det dröjde inte länge förrän hon fick uppleva hur Jehova kärleksfullt skyddade henne i hennes särskilda tjänst, och hon fick vara med om goda resultat. Kazuko förstod också hur människor på landet kände det — att rädslan för vad andra skall tycka och tänka påverkar deras beslut. Hur hanterade hon detta? Hon säger:  ”Jag försökte verkligen att bli vän med dem. Jag älskar människor, och vart jag än gick försökte jag att tänka på att också Jehova älskar dem. Då var det lätt att bli vän med dem.”

I mars 1971 sände avdelningskontoret ut fler nya pionjärer med särskilt uppdrag som skulle predika på isolerade distrikt. Ett typiskt exempel var två systrar i tjugoårsåldern, Akemi Idei (nu Ohara), som var adoptivdotter till Miyo Idei, och Kazuko Yoshioka (nu Tokumori). De här systrarna sändes till Kaga i mellersta delen av Japan. Fram till dess hade de så att säga stått under föräldrarnas och församlingens beskydd. ”Nu blev det annat”, minns Kazuko. ”Vi var de enda som förkunnade de goda nyheterna på det distrikt som vi hade fått oss tilldelat.” Människorna var misstänksamma mot främlingar, så för att bryta isen presenterade de sig på den dialekt som talades där och använde exakt samma intonation som de andra. Bland dem som tog emot sanningen var tre unga manliga friidrottare. Kazuko berättar att när de här tre började gå ut i tjänsten på fältet, hade hon svårt att hålla deras takt. De hade varit långdistanslöpare, och de sprang bokstavligt talat mellan bondgårdarna.

Allteftersom nitiska pionjärer med särskilt uppdrag vittnade på tidigare icke-utlämnade distrikt, blev det fler och fler församlingar och isolerade grupper, och i januari 1976 uppgick deras antal för första gången till ett tusen.

Utvecklingen på Okinawa

Arbetet har gått framåt också på ön Okinawa och öarna runt omkring. De här öarna, som har 1.200.000 invånare, placerades under amerikansk administration efter andra världskriget. Människorna på Okinawa är stillsamma, tålmodiga, varma och vänliga till sin natur. Våra bröder och systrar här är dessutom uthålliga och nitiska för sanningen.

Avdelningskontoret i Japan fick tillsyn över verksamheten på Okinawa, och Lloyd Barry, som då var tillsyningsman för avdelningskontoret i Tokyo, besökte ön första gången 1953. Han  möttes av fyra bröder från Filippinerna som alla arbetade med att återuppbygga det som hade förstörts under kriget. Bröderna körde honom direkt till de amerikanska truppernas arrest där bland andra tre soldater hölls i häkte. De här unga männen hade tagit ståndpunkt för Bibelns sanning, men de var inte så taktfulla. De hade gått till ytterligheter. Så till exempel höll de hela huset vaket genom att sjunga Rikets sånger till långt in på nätterna. De fick hjälp att bli mer balanserade. Inom parentes kan nämnas att fängelseprästen sade att som han såg det låg Kristi kungarike tusen år fram i tiden. En av de här unga männen kom längre fram att tillhöra Betelfamiljen i Brooklyn, och alla tre blev tjänare i ansvariga ställningar i den kristna församlingen. Under det här besöket hölls ett möte med över 100 öbor i en plåtbarack.

Yoshi Higa, som var född på Okinawa, var med vid det här mötet. På Okinawa är det sed att man lägger kvarlevorna av döda i någon stor grotta med en ingång som är formad som ett sköte. Detta skall då visa att de som dör återvänder till den plats  varifrån de kom. Yoshi hade gömt sig i en sådan grotta under det fruktansvärda slaget om Okinawa under andra världskriget. Hon såg kvarlevorna där och blev övertygad om att de döda verkligen är döda. När hon började studera Bibeln, accepterade hon snabbt det som den lär om de dödas tillstånd och det underbara uppståndelsehoppet.

Yoshi blev den första förkunnaren och den första reguljära pionjären från Okinawa. På den lokala radiostationen ville man gärna sända program som behandlade bibliska ämnen, men kristenhetens präster var slöa med att ordna några sådana. De som arbetade på radiostationen upptäckte att Yoshi däremot gärna fyllde den här luckan. Under flera månader läste hon upp artiklar i nummer av Vakttornet.

Snart var det möjligt att ordna en kretssammankomst för 12 nya infödda förkunnare, och programpunkterna framfördes på japanska växelvis av Adrian Thompson och Lloyd Barry.  Verksamheten utvidgades snabbt, och antalet församlingsförkunnare och pionjärer ökade med stormsteg.

Yoshi Higa började som pionjär i maj 1954. Under 43 år av trogen pionjärtjänst har hon hjälpt över 50 individer att lära känna sanningen, och många av hennes första ”anbefallningsbrev” hade tillhört kyrkan i Shuri. (2 Kor. 3:1–3) Hon bor nu i Ginowan och är fortfarande pionjär.

Ett annat mycket entusiastiskt vittne är Mitsuko Tomoyori. Hon är änka, och tillsammans med sin dotter Masako började hon som pionjär 1957 i Shuri, som är Okinawas gamla huvudstad. Än i dag lyser det i ögonen på Mitsuko när hon talar om de 40 gångna åren i pionjärtjänsten och om alla dem som hon har hjälpt att omfatta sanningen som leder till evigt liv.

År 1965 upprättade Sällskapet Vakttornet ett avdelningskontor på Okinawa, och missionären Shinichi Tohara från Hawaii blev då avdelningskontorets tillsyningsman. (Han härstammar från Okinawa.) Den här anordningen fortsatte även efter det att öarna återigen kom under japanskt styre 1972. När man i februari 1976 införde anordningen med att varje avdelningskontor  skulle ledas av en kommitté, förordnades Shinichi Tohara, James Linton (en missionär från Australien) och Chukichi Une (som var född på Okinawa och som hade utbildats vid Gilead) att tjäna i kommittén.

Uthållighet krävs

Under tjänsteåret 1976 sände man pionjärer med särskilt uppdrag till fler av de öar som avdelningskontoret på Okinawa hade tillsyn över för att utvidga arbetet med att predika de goda nyheterna. På vissa öar reagerade invånarna positivt. På andra öar tog det många år innan sedvänjor, vidskeplighet och starka familjeband kunde övervinnas. Ett stort mått av uthållighet krävdes av de pionjärer med särskilt uppdrag som fick i uppgift att arbeta här. Eftersom invånarna inte litade på utomstående, var det ofta näst intill omöjligt för pionjärerna att få någonstans att bo, trots att det fanns gott om lediga bostäder. Det enda som fanns tillgängligt var ibland bostäder där någon hade begått självmord. Men eftersom människorna här var så vidskepliga, kunde en sådan bostad inte användas som mötesplats.

Efter att pionjärerna hade arbetat mycket uthålligt började de i alla fall se resultat. På ön Tokuno Shima kom en familj till det offentliga talet under kretstillsyningsmannens besök. Pappan var aktivt intresserad av en mycket populär lokal sport där man ställer tjurar mot varandra för att avgöra vilken som är starkast. Han ägde en mycket bra tjur som var tränad för de här tävlingarna. Men han hade blivit intresserad av Bibeln genom sin dotter, som Jehovas vittnen hade talat med i Japan. Familjen tackade ja till ett bibelstudium, och han, hans hustru, hans dotter och hans tre söner blev överlämnade vittnen. Två grannfamiljer kom också med i sanningen. Den här gruppen kom att sprudla av verksamhet. På den här lilla ön finns det nu en församling med 49 förkunnare och 16 pionjärer.

 På ön Ishigaki, som ligger långt söderut, blev förkunnarna förvånade när en ung välkänd boxare sökte upp dem och bad om ett bibelstudium. Han hade tidigare studerat i Yokohama, men han hade inte vågat ta itu med de krav som Bibelns sanning anger för oss. För att komma undan detta hade han gett sig av till Iriomote, en glest befolkad ö där han var säker på att det inte skulle finnas några Jehovas vittnen. Men det dröjde inte länge förrän han råkade få syn på Vakttornets publikationer och blev förbluffad när han förstod att Jehovas vittnen hade predikat här också. Han drog slutsatsen att det var omöjligt för honom att fly bort från Jehovas ansikte. (Jämför Jona 1:3.) Med hjälp av en förkunnares adress, som stod i en av publikationerna, sökte han upp vittnena på ön Ishigaki, som ligger i närheten av Iriomote. På kort tid blev han ett överlämnat Jehovas vittne och en entusiastisk pionjär.

Efter Milton Henschels besök som zontillsyningsman i september 1980 kom verksamheten på Okinawa återigen att sortera under avdelningskontoret i Japan. Broder Tohara och hans hustru samt broder Une och hans hustru fortsatte i heltidstjänsten på Okinawa. Broder och syster Linton återvände till områdestjänsten på Japans större öar.

Resande bröder spelar en viktig roll

Tack vare att de resande tillsyningsmännen och deras hustrur har varit så självuppoffrande har de kunnat bidra på många sätt till de japanska församlingarnas tillväxt och mognad. Deras tjänst har en uppbyggande inverkan på församlingarna. Bröderna och systrarna inser att de här tillsyningsmännen och deras hustrur har lämnat hus och mor och far för de goda nyheternas skull. — Mark. 10:29.

När kretstillsyningsmän besökte församlingarna under de första åren, var det sällan som bröderna hade möjlighet att erbjuda dem en bostad där de kunde få vara för sig själva. Men  genom att de tacksamt tog emot vad som än erbjöds vann de vännernas tillgivenhet. Keiichi Yoshida minns en rolig händelse som inträffade så sent som 1983. Han och hans hustru bodde hos en ogift broder och dennes icke troende familj på en stor bondgård i norra delen av Honshu. Han berättar: ”Familjen hälsade oss varmt välkomna och visade oss till vårt logi — ett rum med ett stort buddhistaltare. Vi hade lagt oss för att sova, då farfar, iklädd nattskjorta, utan förvarning öppnade skjutdörren och utan att säga ett ord till oss ringde i altarklockan, tände rökelsen, bad sin bön och gick ut på andra sidan rummet. Andra i familjen gjorde samma sak. Under hela den här veckan väntade vi med spänning på när och från vilket håll de skulle komma för att besöka altaret. Men vi hade i alla fall en trevlig vecka tillsammans med den här vänliga och gästfria familjen.”

De resande tillsyningsmännen, som för närvarande är 209 stycken, har varit i heltidstjänsten i omkring 20 år i genomsnitt. De allra flesta av dem var tidigare pionjärer med särskilt uppdrag. Med den här bakgrunden kan de på ett bra sätt öva andra att vittna från dörr till dörr. Deras entusiasm för tjänsten på fältet har bidragit mycket till den utmärkta pionjärandan i Japan.

En del av dessa kretstillsyningsmän har sporrat enskilda individer och familjer att flytta till områden där behovet av vittnen för Riket är större. Andra har ägnat särskild uppmärksamhet åt icke troende makar, vilket har lett till att en del av dessa har blivit döpta Jehovas vittnen. Ungdomar har fått hjälp att trakta efter andliga mål tack vare att de resande bröderna verkligen har visat personligt intresse för dem och varit föredömen.

Missionärer fortsätter att arbeta

På 1970-talet sändes missionärerna till relativt sett mindre städer. Här hade människor en tendens att vara mer konservativa och traditionsbundna, och därför gick arbetet med att göra lärjungar långsammare framåt. Där det fanns församlingar lät  missionärerna bröder på platsen ta ledningen för att de skulle få mer erfarenhet. Akita, Gifu, Kofu, Kawaguchi, Kochi, Nagano, Wakayama och Yamagata var några av de städer där missionärerna tjänade.

Tålmodigt försökte missionärerna hjälpa de inhemska vittnena att inse visheten i att omfatta hela Bibelns sanning. (Hebr. 6:1) Masao Fujimaki, som är presiderande tillsyningsman i en församling i Kofu, minns när församlingen studerade boken Gör ditt familjeliv lyckligt! En äldre broder hade svårt att förstå anvisningen att äkta män öppet bör visa att de bryr sig om sin hustru. Han sade: ”Det här är naturligtvis omöjligt för oss som uppfostrades före kriget.” Richard Bailey, en av missionärerna i församlingen, förklarade på ett vänligt sätt för honom i enrum att de sanningar som vi studerar bör komma före sådant som den nationella bakgrund vi har och den generation vi tillhör. Bibelns sanningar gäller alltid och är alltid till nytta. Han sade också att om vi bagatelliserar någon del av sanningen, kan det få oss att lättare förkasta även viktigare sidor av den. (Luk. 16:10) Brodern förstod tanken, och efter det satt han med glädje tillsammans med sin hustru, vilket var en ny erfarenhet för dem.

De japanska vittnena hade också på andra sätt nytta av att vara tillsammans med missionärerna. En syster sade så här: ”De var glada och visste hur man tjänar Gud med glädje. Jag lärde mig också av dem hur viktigt det är att hålla fast vid principer grundade på kärlek i stället för att sätta upp regler.” — 5 Mos. 10:12; Apg. 13:52.

Missionärerna hjälpte många att få en starkare känsla av att tillhöra ett världsvitt brödraskap. Kazuko Sato, som först studerade i Tokyo och då fick hjälp av Melba Barry, minns hur hon blev stärkt när hon var pionjär i ett område på landsbygden där den religiösa fientligheten var stor. I sin ensamhet skrev hon till de missionärer som hon hade samarbetat med i sin tidigare församling: ”Jag är alldeles ensam om att predika.”  Hon fick tillbaka ett brev med hälsningar från flera missionärer, och några hade med stor möda använt japansk fonetisk skrift. I brevet stod det: ”Kazuko, du är inte ensam! Om du lyssnar hör du fotsteg bortom äppelträdgården, fotsteg från nitiska och trogna vänner över hela världen.” — Jämför Uppenbarelseboken 7:9, 10.

För närvarande finns det 41 missionärer i fem missionärshem i Japan — ett i Yamagata, ett i Iwaki, ett i Toyama och två i Tokyo. Dessutom tjänar nio missionärer i resetjänsten och nio vid Betel i Ebina. De här missionärerna har varit goda föredömen när det gäller att vara lojal mot Jehova och hans organisation. Genom ord och handling har de bidragit till att Jehovas vittnen i Japan har vidgat sitt synsätt och fördjupat sin förståelse av sanningen. — 2 Kor. 6:13; Ef. 3:18.

 Icke-utlämnade distrikt bearbetas under somrarna

Även andra hjälpte till att sprida de goda nyheterna till avlägsna städer. År 1971 uppmanades reguljära pionjärer att arbeta på icke-utlämnade distrikt under somrarna. År 1974 införde man sedan en anordning som innebar att förkunnare tillfälligt kunde tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag under de tre sommarmånaderna. Varje år sändes 50 tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag till 25 olika områden, och de här pionjärerna spred stora mängder litteratur.

År 1980 fanns det bara omkring 7.800.000 människor i Japan som bodde på distrikt som ännu inte hade tilldelats någon församling. Så i stället för att förordna tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag uppmanade avdelningskontoret församlingar, grupper av reguljära pionjärer och familjer att arbeta på icke- utlämnade distrikt under sommarmånaderna. För de japanska vittnena, som tycker bättre om att göra saker och ting tillsammans, var det här en trevlig möjlighet.

Resultatet var glädjande. Vid ett tillfälle 1986 arbetade en förkunnare på ett icke-utlämnat distrikt och besökte då ett hus som låg på ett berg i byn Miwa i prefekturen Ibaraki. En hemmafru hälsade honom välkommen, och i händerna hade hon böckerna Gör ditt familjeliv lyckligt! och Min bok med bibliska berättelser. Hon hade skaffat sig böckerna tidigare och läst dem många gånger. Hon hade förgäves letat efter en bibel i bokhandlar, och därför blev hon glad när hon hörde att en kristen familj skulle flytta till byn. Ett bibelstudium sattes i gång direkt, och hela familjen är nu med i sanningen.

Efter hand fick närliggande församlingar ansvaret för de kvarvarande städerna och byarna.

Speciellt anpassad undervisning för de äldste

Allteftersom de goda nyheterna blev predikade på fler platser, växte också församlingarna i antal och storlek. Ofta fanns  det bara en enda kvalificerad broder, kanske två, som tog ledningen i församlingen. Det var inte många av dessa som hade fått särskilt mycket övning i att sköta församlingsangelägenheter. Men efter det att äldsteanordningen hade införts den 1 oktober 1972, blev alla som nyligen hade förordnats att tjäna som äldste inbjudna till avdelningskontoret i Numazu och fick där speciellt anpassad undervisning under två veckor.

Den här skolan var en verklig milstolpe. Lärarna försökte hjälpa bröderna att inse hur viktigt det är att visa äkta kärlek och att vara balanserade och resonliga när de har med medbröder att göra. (2 Kor. 1:24) De betonade också hur viktigt det är att sköta den egna familjens andlighet. (1 Tim. 3:4; 5:8) Vanligtvis lade man inte så stor vikt vid detta i japanska hem.

Bröderna var angelägna om att ta med sig hem så mycket som möjligt av det de lärt sig i skolan. Men många var benägna att lära sig anvisningarna utantill, precis som de hade gjort när de gick i den vanliga skolan. Takashi Abe, som var en av lärarna, minns: ”Eleverna satt uppe sent på kvällen och skrev med stor möda ut anteckningarna från dagens lektioner. Vi försökte få dem att inte göra så många anteckningar och att inte ställa upp regler, utan uppmanade dem i stället att använda tankeförmågan och att tillämpa bibliska principer.” — Rom. 12:1; Hebr. 5:14.

Många bröder hade fått göra stora personliga uppoffringar för att vara med vid skolan. Vissa hade rest från det snöiga Hokkaido, som ligger 130 mil norrut; andra kom från det subtropiska Okinawa, som ligger 180 mil söderut. Det fanns också de bröder som visste att de var tvungna att försöka få tag på ett nytt arbete när de kom hem igen. År 1977 hölls den två dagar långa skolan på olika platser runt om i landet. På så vis blev det mycket lättare för bröderna att vara med.

Att klara av motstånd från familjen

Den som blir kristen i Japan måste räkna med vissa utmaningar. ”Speciellt på landsbygden får de nya känna av kraftigt  motstånd från släktingar som bor i samhället”, säger Hiroko Eto, som har varit pionjär i 37 år. ”Släktingarna skäms över att ha någon i familjen som skiljer sig från de andra i samhället, och människofruktan är mycket stark.”

Hirokos mor, Yuriko Eto, tyckte mycket om Bibeln redan innan hon kom i kontakt med Jehovas vittnen. Men när hon 1954 fick hjälp att förstå att Guds uppsåt inte bara var att ta en liten hjord trogna kristna till himlen, utan också att göra jorden till ett paradis där lyckliga Jehovas tjänare skulle bo, blev hon ivrig att berätta de här goda nyheterna för andra. Hon och hennes barn har tålmodigt hjälpt många att övervinna människofruktan för att få Jehovas godkännande.

Hiroko fick vara med om följande, när hon försökte hjälpa en uppriktig kvinna. En hemmafru som började studera motarbetades av sin svärmor som bodde tillsammans med den här kvinnan och hennes man. Eftersom kvinnan inte ville störa familjefriden, slutade hon att studera. ”Jag brukade hålla utkik efter henne på gatan och uppmuntra henne till att vara vänlig mot sin svärmor”, säger Hiroko, ”och att genom exempel visa de goda verkningarna av att hon studerade Bibeln. Taktfullt ställde hon frågor till sin man om det som hon studerade och fick så småningom honom att bli intresserad. I början sade hennes man till henne: ’Så här på landsbygden är det omöjligt att vara kristen.’ Men kärleken till Jehova hjälpte dem att övervinna mycket motstånd.” Nu är de och deras äldste son döpta. Mannen är biträdande tjänare och leder församlingsbokstudiet i sitt hem, och hans mor förvånade alla när hon var med vid det möte då han höll sitt första offentliga tal.

Motståndet kommer ofta från en äkta make eller maka. En del män sätter sig emot därför att de är avundsjuka eller därför att de växte upp i en manschauvinistisk omgivning. När Keiko Ichimaru i början av 1970-talet satte i gång att studera Bibeln var hon nygift. Hennes man, Hiroyuki, motarbetade henne  verkligen och sade åt henne att hon inte fick besöka mötena. ”Jag kunde inte stå ut med tanken att religionen skulle komma före mig”, sade Hiroyuki längre fram. Keiko älskade sin man, och hon frågade honom därför taktfullt om han ville kontrollera om det som hon studerade var bra. Han bestämde sig för att studera Bibeln på egen hand, men han kunde inte förstå den. Till sist frågade han sin hustru om han kunde få vara med vid hennes studium. De blev båda döpta Jehovas vittnen. Efter en tid blev Hiroyuki reguljär pionjär, och han tjänar nu som äldste.

När arbetet med att förkunna om Guds kungarike inleddes i Chikugo 1971, var Mayuki Sakamoto en av de första som omfattade Bibelns budskap. Hennes man, Toyota, satte sig emot att hon och den unge sonen började besöka mötena i en stad i närheten. Besluten att hindra henne motstod Toyota henne ännu mer. Under 14 år, även efter det att hon hade blivit döpt 1973, fortsatte han sitt motstånd. En gång riktade han en pistol mot henne och skrek: ”Jag dödar dig om du inte slutar!” Att hon reagerade så lugnt förbryllade Toyota. Han undrade vad det var som gjorde henne så orubblig.

Under hela den här tiden bemödade sig Mayuki om att visa sin man kärlek. Hon slutade aldrig att försöka hjälpa honom att lära känna sanningen. (1 Petr. 3:1, 2) En dag gick Toyota till sitt arbete och sade upp sig på grund av att han var så förargad över att hustrun och sonen var pionjärer, samtidigt som han förvärvsarbetade. Det här var verkligen en drastisk åtgärd från hans sida, eftersom japanska män i allmänhet betraktar sitt arbete som näst intill heligt. Toyota hoppades  att hustrun och sonen skulle tycka synd om honom. Men när han kom hem och berättade vad han hade gjort, så applåderade de. Det här fick Toyota att tänka efter. Snart började han studera. Med tiden blev också han pionjär, och han tjänar nu som kristen äldste.    

I början av 1970-talet brukade män som kom till våra möten för första gången lägga märke till att det nästan bara var kvinnor och barn närvarande. Men sedan dess har tiotusentals män gjort mycket fina andliga framsteg. Nu har organisationen en fast grundval som består av andligt mogna män som tar hand om de organisatoriska angelägenheterna. Bland dessa bröder finns somliga som var motståndare på 1970-talet.

Pionjärerna får gå i skola

På grund av att det fanns så många pionjärförkunnare (25 till 30 procent) i varje församling på 1970-talet, var det många som skulle gå igenom Skolan i pionjärtjänst som i Japan började i januari 1978. Den här skolundervisningen har bidragit mycket till att församlingarna har mognat.

De första som inbjöds till skolan var pionjärer med särskilt uppdrag, missionärer och resande tillsyningsmän tillsammans med sina hustrur. Shigeru Yoshioka, som var en av de första lärarna, minns: ”Det var till stor hjälp att ha de här erfarna pionjärerna i de första klasserna. Det som vi lärde oss av de här mogna förkunnarnas svar och erfarenheter kunde vi dela med oss av till klasser längre fram.”

Från och med februari 1980 hölls Skolan i pionjärtjänst kretsvis. Kretstillsyningsmän och andra mogna bröder som hade gått igenom kursen användes som lärare. Under de åtta första åren efter skolans invigning ökade antalet reguljära pionjärer i genomsnitt med 22 procent varje år, vilket kan jämföras med en 12-procentig ökning av det totala antalet förkunnare. Nu hålls det i de flesta kretsar varje år regelbundet minst två skolkurser med mellan 25 och 30 elever i varje.

 De flesta pionjärer som går igenom den här skolan är fortfarande ganska nya i sanningen, men tack vare skolan får de tillförsikt i tjänsten, blir duktiga förkunnare och får ovärderlig undervisning om hur man lever som kristen. En pionjär uttryckte det så här: ”Förut hade jag liksom lagt tjänsten, barnuppfostran, den kristna personligheten och kunskapen i Bibeln huller om buller i en byrålåda. Men tack vare den tio dagar långa skolkursen kunde jag sortera dem alla i mitt sinne och lägga dem på sina rätta platser.” I september 1997 hade 3.650 kurser genomförts, och 87.158 pionjärer hade gått igenom skolan.

Alla slags människor har reagerat positivt

Den mångskiftande teokratiska organisationen i Japan utgörs av människor med många olika slags bakgrund. Toshiaki Niwa är en mild och vänlig äldstebroder i en församling i Yokohama. Men i slutet av andra världskriget utbildades han till att flyga en Ohka, ett glidflygplan med en sprängladdning i nosen, i syfte att göra en självmordsattack mot något amerikanskt örlogsfartyg. En sådan militärtjänstgöring betraktades som ett bevis på att man var hängiven kejsaren. Men kriget slutade innan han fick någon möjlighet att dö för sitt land. Längre fram studerade hans hustru Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. När Toshiaki fick reda på att vittnena hade varit strikt neutrala under kriget, blev också han intresserad. År 1977 förenade han sig med sin hustru i att tala med andra om Bibelns fredsbudskap.

Även människor inom underhållningsbranschen har med glädje ändrat sitt levnadssätt för att bli lovprisare av Jehova. Yoshihiro Nagasaki hade bildat ett dixielandband tillsammans med några kamrater från högskolan. De frågade en man som hade lärt dem att spela jazz om han ville bli bandets ledare. Den här mannen, Yoshimasa Kasai, som var en av Japans främsta jazzmusiker, hade under tiden kommit i kontakt med ”Trummy” Young, en musiker som var på besök från Hawaii. ”Från och med den dagen började han undervisa oss, inte om musik,  utan om sanningen”, minns Yoshihiro som nu tjänar i avdelningskontorets kommitté. ”Vi var inte intresserade, nej, inte det minsta, men eftersom han var så entusiastisk och vi var så måna om att inte förlora honom som ledare för bandet, lyssnade vi.” De tackade till och med ja till att studera. Men vändpunkten för Yoshihiro kom när han besökte en kretssammankomst i april 1966. Vid sammankomsten frågade en högskoleelev som Yoshihiro tidigare hade träffat om han inte ville följa med henne ut i tjänsten på fältet. Hon vittnade från Bibeln, och han gav löpsedlar till dem som de besökte. ”För första gången började sanningen verkligen betyda något för mig”, säger han. Efter den sammankomsten gick han i tjänsten varje dag och gjorde snabba framsteg. Fyra av de sex medlemmarna av bandet är nu verksamma Jehovas vittnen.

Shinji Sato tjänade som präst i den kända helgedomen Izumo i prefekturen Shimane. Izumo är en av de viktigaste shintohelgedomarna i Japan. Shinji var också lärare i sekten Izumo Oyashirokyo. Han hade tjänat som shintopräst i nästan 20 år, men han hade blivit besviken på den orättvisa och den brist på kärlek som han hade lagt märke till bland prästerna. Han hade insett att shintoismens gudar inte erbjöd någon räddning, och  han började söka efter den sanne Guden. Han började läsa Bibeln, men han saknade fortfarande svar på många frågor.

Det var då han på gatan stötte på en bekant som han visste var ett Jehovas vittne. Han ställde frågor som han ansåg skulle hjälpa honom att känna igen den sanna religionen: ”Är ert samfund fritt från politisk verksamhet? Är er organisation ideell? Kommer det som ni lär från Gud och inte från människor? Lever de som arbetar på ert högkvarter enligt det som de predikar?” Sedan frågade han: ”Om er organisation fyller de här kraven, skulle du då vilja undervisa mig om Bibeln?” Vilken lättnad det var för honom, när han till sist bröt sig loss från det stora Babylon! (Upp. 18:4) Han säger: ”Nu när jag är ett Jehovas vittne och får undervisa andra om den sanne Gudens väg, känner jag det precis som det står i Ordspråken: ’Jehovas välsignelse — det är den som gör rik, och han lägger ingen smärta därtill.’ ” — Ords. 10:22.

Kända konstnärer och musiker, en serietecknare, en sumobrottare och proffscyklister har alla lämnat sina tidigare prestigefyllda karriärer. Yrkesmän som läkare, en känd kalligraf och advokater har sett sanningens ljus och använder nu sina förmågor till att främja Rikets intressen. Före detta gangstrar, ligister, poliser och politiker umgås i frid med sina andliga bröder. (Jes. 11:6–9) Buddhistmunkar, shintopräster och en kvinna som grundade en egen religion har kommit ut ur det stora Babylon. (Upp. 18:2) Skollärare, framstående affärsmän och hantverkare med olika förmågor samarbetar nu i olika teokratiska projekt. Jehovas organisation har vuxit så att den omfattar alla slags människor som har fått hjälp att ta på sig ”den nya personligheten som blev skapad enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och lojalitet”. — Ef. 4:24.

Den entusiastiska pionjärandan

Trots att distrikten blir allt mindre och likgiltigheten för religion ökar, fortsätter bröderna och systrarna att vara  entusiastiska för pionjärtjänsten. På våren, när många hjälppionjärer sluter sig till pionjärernas led, ökar det totala antalet pionjärer till över 50 procent av antalet förkunnare. I mars 1997 tjänade 108.737 förkunnare som pionjärer.

En fråga som man ofta ställer är varför det finns så många pionjärer i Japan. Det tycks finnas flera faktorer som spelar in. Grunden för tillväxten i Japan efter kriget lades av nitiska missionärer, och av uppskattning försökte de som studerade efterlikna sina lärare. (Luk. 6:40) Resultatet blev att nitälskan för tjänsten fördes vidare som ett arv till den efterföljande generationen lärjungar. Dessutom är det i allmänhet så att japanska hem är ganska anspråkslösa och därför inte kräver så mycket tid att underhålla, och för det mesta för man av tradition ett enkelt liv. Det här kan underlätta för hemmafruar att prioritera andliga intressen. (Matt. 6:22, 33) Sedan är klimatet vanligtvis behagligt i Japan, och landets politiska och ekonomiska förhållanden har varit gynnsamma.

Den kulturella bakgrunden och människornas karaktärsdrag tycks vara ytterligare en faktor. På det hela taget är japaner villiga att följa anvisningar, de reagerar positivt på uppmuntran från den grupp de tillhör, och de arbetar flitigt. Shinichi Tohara, som är amerikan med japanskt ursprung och som var en av de första missionärer som kom till Japan efter kriget, sade angående detta: ”Självmordspiloter dog för kejsaren genom att styra planen rakt mot fiendens krigsfartyg. ... Om japanerna är så trogna mot mänskliga herrar, hur skall de då inte vara om de finner den sanne Herren, Jehova!” Ja, bakom varje pionjäransökan ligger en innerlig önskan att behaga Jehova.

Föräldrar som är pionjärer

Vilka är pionjärerna? Majoriteten är systrar, och de flesta av dem är gifta och har barn. Många utför sin pionjärtjänst utan andligt stöd av icke troende äkta män och släktingar.

 ”När jag började som pionjär var min yngsta dotter bara några månader gammal”, säger Mutsuko som bor i Fujisawa och som har varit pionjär i mer än 20 år. ”Min man arbetade på en bank, och på kvällarna kom han sällan hem innan vi hann komma tillbaka från våra möten. Trots att pionjärtjänsten krävde stora ansträngningar, ville jag inte sluta som pionjär.” Hon blev belönad när alla hennes tre barn efter gymnasiet också började som pionjärer. Efter många års motstånd och därefter likgiltighet började hennes man ändra sig. Tänk så glad Mutsuko var när hon fick höra sin son hålla den första hälften av ett offentligt tal inför församlingen följd av hennes man som framförde den andra delen!

Fäder som är pionjärer har också ett gott inflytande. Hisataka visste att hans pappa hade slutat sin anställning som lärare i databehandling för att kunna bli pionjär. När Hisataka hade sommarlov från grundskolan erbjöd hans pappa honom att följa med till arbetet, som bestod i att köra ut mjölk tidigt på morgonen. ”Vid den tiden på dagen när himlen i öster fylldes av underbara brandgula färger berättade pappa för mig om sina innersta känslor, om hur givande det är att tjäna Jehova helhjärtat”, minns Hisataka. ”Att se honom arbeta hårt för Jehova rörde mig mer än vad ord någonsin skulle kunna göra.” Hisataka tjänar nu som medlem av Betelfamiljen i Ebina.

Räddade från karoshi

Några har sagt på skämt att ”om du längtar ihjäl dig efter att få arbeta, börja då på ett japanskt företag”. Anledningen är att en typisk japansk familjefar är oerhört hängiven sitt arbete och tillbringar många timmar på arbetsplatsen. Men många fäder som en gång var på väg att arbeta sig till karoshi (död på grund av överansträngning) är nu överlämnade åt Jehova Gud och inte åt ett företag, och de har börjat i pionjärtjänsten tillsammans med sin familj.

 Shunji från Kobeområdet arbetade tidigare för ett stort byggföretag. Han säger: ”Det som drev mig var hängivenhet för arbetsuppgiften och en längtan efter framgång. När jag arbetade långt hemifrån, var jag i bästa fall hemma hos familjen bara på helgerna.” Vad var det som fick förhållandena att ändras? Han berättar: ”Jag var rädd för döden och oroade mig för vad som skulle hända familjen om jag dog. Jag var förbryllad över hur det kom sig att min hustru och min son alltid tyckte så mycket om att gå ut och predika.” När Shunji hjälpte församlingen med en del detaljer i samband med att man byggde en Rikets sal, frågade en äldstebroder honom om han inte ville ha ett bibelstudium. Han tackade ja, och nu tjänar han och de andra i familjen tillsammans som reguljära pionjärer. Han har också privilegiet att tjäna i en regional byggnadskommitté.

Det krävs verklig tro och självuppoffring av familjeöverhuvuden att lämna något som har betraktats som en trygg, livslång anställning för att sedan försörja sig genom tämligen osäkra deltidsarbeten i syfte att få tid till pionjärtjänsten. Mitsunobu från Chiba berättar att hans pappa bytte arbete. På det stora företag där han förut arbetade och där hans tidigare kolleger hade blivit befordrade till ledande positioner gick han från kontor till kontor och samlade in pappersskräp för återvinning. Med verklig uppskattning säger Mitsunobu: ”Jag är så tacksam mot mina föräldrar som personligen lärde mig att uppskatta den skatt som pionjärtjänsten är och på så vis hjälpte mig att göra den till min egen levnadsbana!” De som gör sådana förändringar i livet är övertygade om att ekonomiska belöningar bara är tillfälliga och att andliga skatter är av mycket högre värde. — Matt. 6:19–21.

Var rädd om dig så lever du längre!

En del som uppriktigt önskar göra sitt yttersta i Jehovas tjänst har också övervunnit allvarliga hälsoproblem. ”I bästa fall  kan du leva så länge att du får se din son växa upp. Överansträng dig aldrig, utan gör allt för att vara rädd om dig, så lever du längre.” Så sade den läkare som ställde diagnosen på Yaeko Onos hälsoproblem, som bland annat gällde hjärtat. Hennes son var då tre år. ”Hur skall jag leva resten av mitt liv så att jag inte ångrar något?” frågade hon sig själv på vägen hem från sjukhuset. Väl framme vid sitt hem hade hon bestämt sig för att bli pionjär. När hennes släktingar fick reda på detta blev de bekymrade, men hon ändrade sig inte. Hon säger: ”Jag började i pionjärtjänsten i september 1978. Då visste jag inte att jag var med barn. Min mamma blev allvarligt sjuk. Min egen hälsa försämrades. Men Jesu ord om att man med tro så stor som ett senapskorn kan förflytta berg gav mig mod. (Matt. 17:20) Jag bestämde mig för att göra mitt bästa.”

Efter 17 år sade Yaeko: ”Jag känner att Jehova alltid har varit nära mig och tröstat mig.” Ibland har problemen nästan överväldigat henne, men då har hon räknat upp välsignelserna från Jehova, och det har hjälpt henne att härda ut. Det nit som hon visade fick hennes man att börja studera. Och hennes glädje var obeskrivlig när mannen, som ett svar på hennes innerliga böner, blev hennes pionjärkamrat!

Det är pionjärer av den här kalibern som finns i Japan. Vi skulle kunna nämna många fler sådana pionjärer, till exempel den broder som var förlamad från halsen och neråt men som alltid var till uppmuntran för andra då han tjänade som pionjär och vittnade huvudsakligen genom att skriva brev, den syster som föddes i början av det här århundradet och som under sina 13 sista år, fram till 1994, var pionjär i ett mycket snörikt område och den blinde äldstebroder som flyttade till en annan stad för att tjäna som pionjär och hjälpa den lilla församlingen där. Alla dessa ”gjordes starka” av Gud för att göra hans vilja precis som de forntida trogna vittnena. — Hebr. 11:32–34.

 Nya Världens översättning på japanska

Något som är kännetecknande för Jehovas vittnen över hela världen är att de använder själva Bibeln i den offentliga förkunnartjänsten. I Japan längtade förkunnarna verkligen efter en exakt och lättläst bibel på modern japanska. Många hade med möda använt den traditionella översättningen. Även om den innehöll många vackra uttryck och konsekvent använde Guds heliga namn, var det svårt för dem som hade gått i skolan efter kriget att förstå översättningens föråldrade syntax. Bröderna vid avdelningskontoret var därför mycket glada när de i januari 1970 fick godkännande av högkvarteret att översätta de grekiska skrifterna i Nya Världens översättning till japanska.

Tre år senare, vid den internationella sammankomsten ”Guds seger” som hölls i Osaka, applåderade de 31.263 närvarande med ohämmad glädje när Lyman Swingle, som tillhör den styrande kretsen, meddelade att Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna nu fanns på japanska. Nio år efter det att översättningen hade getts ut hade 1.140.000 exemplar spridits, vilket är ungefär 75 gånger så många som antalet förkunnare vid den tid då den först presenterades. Den här utgåvan av Bibeln trycktes i USA, men det skulle inte dröja så länge förrän man kunde trycka och binda in böcker i vår anläggning i Japan.

Skulle man kunna skaffa bättre möteslokaler?

När antalet församlingar med tiden fortsatte att öka kraftigt över hela Japan, blev det alltmer tydligt att behovet av lämpliga möteslokaler var mycket stort. Före 1970 var det få församlingar som ägde sin egen möteslokal. Under hela 1960-talet blev faktiskt bara nio Rikets salar överlämnade. De flesta församlingarna samlades i privata hem eller i offentliga lokaler som de hyrde.

Ai Nakamura, en syster i Hirosaki, säger så här om hur omständligt det var att ofta byta möteslokal: ”Åren omkring 1963  hyrde vi stadens utbildningslokal varje veckoslut, och de dagar då lokalen var stängd kom de omkring 15 församlingsmedlemmarna hem till mig för att ha mötet. Alla fick hjälpa till att bära tidskriftsexemplar, litteratur, den flyttbara talarstolen osv. vid varje möte.” Det luktade ofta tobaksrök i de hyrda lokalerna, och inte så sällan fanns politiska eller religiösa slagord och symboler uppsatta. Ingenting av detta passade ihop med det andliga innehållet i vittnenas möten.

Molly Heron och Lois Dyer minns den sal de hyrde i Kyoto för att ha som möteslokal. Rummet hade stråmattor (tatami) på golvet och låg på andra våningen ovanför en affär. På vardera sidan fanns andra rum. På ena sidan gavs lektioner i att spela shamisen, ett japanskt stränginstrument; på andra sidan träffades män för att spela go, ett japanskt brädspel. ”I allt detta ståhej försökte vi hålla Vakttornsstudiet. Det var sådana här lokaler som vi var tvungna att använda på den tiden”, sade Lois Dyer. Eftersom vi inte hade några fasta möteslokaler som de andra religiösa grupperna, var människor böjda att tycka att vi bara var en obetydlig, tillfällig sekt.

Men i mitten av 1970-talet, när antalet nya församlingar ständigt ökade, sökte bröderna efter byggnader som kunde användas som Rikets salar. I juli 1974 använde de 646 församlingarna närmare 200 Rikets salar runt om i landet. Av dessa hade 134 överlämnats bara under tjänsteåret 1974.

Brödernas ekonomiska möjligheter var begränsade, men deras påhittighet kände inga gränser. Församlingen Kitakyushu Wakamatsu på ön Kyushu byggde exempelvis en 130 kvadratmeter stor Rikets sal på en tomt som en av förkunnarna där hade ställt till förfogande. Församlingen fick utan kostnad begagnat virke och taktegel från fem hus som höll på att rivas. De fick också gratis virke från ett allmänt badhus som inte längre användes. Det enda byggmaterial som de köpte var till de delar  som skulle synas när salen stod klar. Från en nerlagd biograf i närheten fick de utan kostnad stolar som de målade om och satte in i salen. Efter sex månaders hårt arbete hade bröderna och systrarna en fin Rikets sal.

Eftersom tomtpriserna är så orimligt höga, har somliga vittnen som äger en tomt i tätortsområdena rivit sitt hus och byggt ett nytt med en Rikets sal i bottenvåningen och en egen bostad ovanpå.

 Större avdelningskontor för att tillgodose behovet

Precis som ett barn som ständigt växer ur sina kläder har avdelningskontoret gång på gång behövt större lokaler för att ta hand om det växande antalet Jehovas vittnen i landet. År 1971 låg ritningarna klara till ett tre våningar högt tryckeri och ett fem våningar högt Betelhem som skulle byggas i Numazu med fri utsikt över berget Fuji.

Från början användes tryckeribyggnaden först och främst till att trycka Vakttornet och Vakna! på japanska. När man tryckte specialnumret av Vakna! för 8 oktober 1972 på den nyinstallerade 40 ton tunga rotationspressen av märket Tokyo Kikai, var det en milstolpe. Det var det första numret av våra tidskrifter som framställdes av våra bröder i tryckeriet i Numazu. Men tryckeriarbetarna hade mycket att lära. De undrade ibland om de någonsin skulle lära sig att sköta tryckpressen ordentligt. En av bröderna i tryckeriet sade: ”På den tiden blev en del bokstäver så tjocka av trycksvärta att man nästan kunde läsa dem med fingrarna!” Andra bokstäver blev otydliga och suddiga. Men ju mer erfarenhet bröderna fick, desto bättre tryckkvalitet blev det, och antalet lösnummer som lämnades i tjänsten ökade.

När broder Knorr skulle hålla tal vid överlämnandet av avdelningskontoret i Numazu 1973, samlades gästerna i det tomma utrymmet på tredje våningen i det nya tryckeriet. Med avseende på det som våningen skulle komma att användas till sade han: ”Det här tomma utrymmet visar er tro. Vi tror att det här utrymmet kommer att behövas inom ett eller två år. Guds organisation rör sig framåt, och det med hög fart.”

Precis som broder Knorr hade förutsagt utnyttjade man snart hela utrymmet. År 1974 behövdes ytterligare två byggnader — en till förvaring av material och en till bostäder för arbetarna. ”Detta var första gången som Jehovas vittnen i Japan utförde byggnadsarbetet helt själva”, säger Toshio Honma. ”Vi var  något bekymrade över om det skulle finnas tillräckligt med erfarna arbetare. Gud välsignade oss genom att förse oss med sådana som Tadazo Fukayama, en byggtillsyningsman som hade arbetat för en stor byggnadsentreprenör i 30 år.”

På grund av sitt arbete hade Tadazo under många år varit borta mycket hemifrån, men han hade just sagt upp sig för att få mer tid till att vara med familjen. Det var därför med blandade känslor som han tog emot förfrågan om han kunde komma till Numazu för att ha tillsyn över utbyggnaden av Betel. Skulle han behöva lämna kvar familjen hemma igen? ”Nej!” löd svaret från avdelningskontoret. Hustrun och två söner, 18 och 20 år gamla, blev också inbjudna att komma.

Byggnaderna som man uppförde då var relativt små jämfört med vad som skulle komma, men det här projektet gav bröderna erfarenhet och den tillförsikten att de med Jehovas hjälp skulle kunna klara av ännu större projekt.

Inhemska bröder tar större ansvar

Lloyd Barry, som hade varit avdelningskontorets tillsyningsman sedan 1952, lämnade Japan i april 1975 för att tjäna som medlem av Jehovas vittnens styrande krets. Han hade nitiskt varit med och arbetat under den tid då den teokratiska organisationen växte från 8 förkunnare 1949 till över 30.000 nitiska förkunnare av Riket. När broder Barry reste härifrån anförtroddes tillsynen över avdelningskontoret åt Toshio Honma, en japansk broder som då tjänade som tryckeritillsyningsman.

Broder Honmas medhjälpare i tryckeriet sade så här om hans förmågor: ”Toshio satt inte med armarna i kors och väntade på att någon skulle peka ut varenda detalj som skulle göras. Man kunde ge honom en uppgift och tala om för honom i vilken riktning vi var på väg, och sedan kunde han ta emot bollen och springa. Han var bra på att organisera och att motivera andra.”

 En annan organisatorisk förändring skedde i februari 1976. I samklang med andra avdelningskontor världen över anförtroddes tillsynen över avdelningskontoret i Japan åt en kommitté av bröder i stället för åt en enda tillsyningsman. De fem som först förordnades var Toshio Honma, samordnaren, Masataro Oda, Shigeo Ikehata, Kiichiro Tanaka och James Mantz. Den här nya anordningen accepterades snabbt av de japanska vännerna, eftersom de var vana vid principen att en grupp fattar beslut i samförstånd. En av kommittémedlemmarna konstaterade längre fram: ”Anordningen med en kommitté vid avdelningskontoret fick vännerna att betrakta en grupp mogna bröder som organisationens representanter. Följden blev att vännernas uppmärksamhet riktades på Guds organisation i stället för på en viss individ.” När ett viktigt beslut måste fattas, föreskriver den här anordningen att en grupp andliga män, som har olika bakgrund och förmågor, begrundar saken och söker vägledning av den heliga anden och av Guds ord.

I januari 1983 blev Masataro Oda samordnare, och han hade tjänat vid Betel sedan februari 1960. Han ersatte broder Honma, som då hade en tvåårig son att sörja för. Andra som sedan dess har tjänat i avdelningskontorets kommitté under olika perioder är Ryosuke Fujimoto, Percy Iszlaub, Isamu Sugiura, Yoshihiro Nagasaki, Makoto Nakajima, Kenji Mimura och Richard Bailey. För närvarande tjänar sju bröder i avdelningskontorets kommitté. Allteftersom arbetet har utvidgats, har var och en av de här bröderna ödmjukt bidragit med sina förmågor till att främja Guds kungarikes intressen i den här delen av det världsvida fältet.

”När vi nu ser tillbaka, kan vi se Guds vishet i anordningen med kommittéer”, konstaterar broder Oda. ”Sedan 1976, när den här anordningen infördes, har arbetet vuxit och blivit så omfattande att ingen skulle kunna sköta det ensam. Jehova gav den styrande kretsen vishet att anförtro ansvaret åt många  bröder, och på så vis har arbetet fortsatt att flyta utan att hindras.”

Japanska bröder organiserar sammankomster

På samma sätt började man på 1970-talet att lägga över ansvaret att organisera sammankomster på de japanska vittnena. En av de första japanska områdestillsyningsmännen som tjänade som sammankomsttillsyningsman var Takashi Abe. Han hade fått värdefull erfarenhet genom att samarbeta med missionärer som Percy Iszlaub. Percy hade varit sammankomsttillsyningsman vid 1969 års internationella sammankomst med temat ”Fred på jorden” som hölls i Tokyo Korakuen, ett stadion som i vanliga fall användes för cykeltävlingar. Två år senare tjänade broder Abe som sammankomsttillsyningsman vid den sammankomst för hela Japan som hölls i samma stadion. Tack vare den erfarenhet som han hade fått 1969 fungerade den här sammankomsten smidigt. Men större ansvar väntade.

År 1973 förordnades broder Abe av Sällskapet att tjäna som sammankomsttillsyningsman vid den fem dagar långa internationella sammankomsten ”Guds seger” som skulle hållas i Osaka. Man förväntade att omkring 30.000 skulle komma till sammankomsten, däribland 400 utländska delegater. Hur reagerade han? Han berättar: ”När jag fick brevet om förordnandet, blev jag mycket sjuk och låg flera dagar till sängs utan att ens kunna sitta upp. Det enda jag kunde tänka på var uppgiften att organisera sammankomstens alla olika avdelningar. Men tänk så glad jag blev när jag några månader före sammankomsten fick broschyren Sammankomstorganisationen från Sällskapet! Genom att följa de bibelenliga metoderna kunde man lösa många problem.”

En av de saker som man behövde ta itu med omgående var att ordna sittplatser åt alla besökare. Sammankomsten skulle hållas i festivalcentrum i den park som hade anlagts till minne av världsutställningen i Osaka 1970, men i den här anläggningen  fanns inga sittplatser och inget podium. Man bad de omkringliggande församlingarna att höra sig för om var det fanns fällstolar som kunde hyras för sammankomsten. I en stad kontaktades alla rektorer. Även den verkställande direktören för Japans största tillverkare av elektriska apparater tillfrågades om hans företag kunde hyra ut stolar till sammankomsten. En representant för företaget och sammankomsttillsyningsmannen träffades med anledning av den här förfrågan. Företaget hade inga extra fällstolar att hyra ut men ville gärna skänka pengar till hyran av 5.000 stolar. Ännu fler sittplatser behövdes. Hur löste man detta? Jo, genom att tillverka bänkar av material för byggnadsställningar som man hyrde av ett byggföretag. Bänkarna blev klara några dagar innan sammankomsten började, och en åhörarskara på 31.263 lyssnade till det offentliga talet. På grund av att antalet Jehovas vittnen ökade, var detta sista gången som alla vittnen i Japan och på Okinawa kunde samlas vid en och samma sammankomst.

Från världshögkvarteret i Brooklyn var fem medlemmar av den styrande kretsen och tryckeritillsyningsmannen med vid sammankomsten och uppmuntrade åhörarna. Andra delegater var där från Australien, Canada, Guatemala, Hawaii, Nigeria, Nya Zeeland, Papua Nya Guinea, Storbritannien, Tyskland  och USA, och genom deras närvaro blev sammankomsten verkligen internationell.

Efter den här sammankomsten i Osaka började fler inhemska bröder axla ansvar när det gällde att organisera sammankomster. Det här gjorde det lättare för bröderna att få balans mellan förarbetet för sammankomster och andra ansvarsuppgifter. Dessutom kunde de resande tillsyningsmännen nu koncentrera sig på sin uppgift i stället för att ägna månader åt förarbete före varje sammankomst.

De internationella sammankomsterna ”Segerrik tro” år 1978

Den fjärde internationella sammankomsten i Japan var den fem dagar långa sammankomsten ”Segerrik tro” år 1978. Den här gången använde man fyra sammankomstplatser för att rymma alla. Den största sammankomsten hölls i Osaka, och som mest var 31.785 närvarande, däribland mer än 200 delegater från USA, Canada, Tyskland och Schweiz och från andra länder  i Europa, Asien och Sydamerika. Tre medlemmar av den styrande kretsen var närvarande för att framföra programpunkter.

En bra samarbetsanda hade uppodlats under åren. Bröderna hade fått full tillit till att de med Jehovas hjälp kunde klara av även större teokratiska uppdrag.

Från bowlinghall till sammankomsthall

Det visade sig att bröderna inte bara behövde Rikets salar, utan också bra och tillförlitliga större lokaler för sammankomster. I början av 1970-talet ville de ansvariga för många offentliga lokaler inte hyra ut till religiösa grupper, och kontrakt om idrottslokaler kunde annulleras i sista minuten, eftersom lokala sportevenemang hade förtur. Hirofumi Morohashi, som tjänade som sammankomsttillsyningsman i Tokyoområdet under många år, minns en särskild händelse som fick bröderna att börja leta efter en egen sammankomsthall. Han säger: ”År 1974 betalade vi 200.000 yen [ungefär 5.300 kronor] i handpenning för att till vår kretssammankomst få använda en lokal på ett nöjesfält i Oyama. Kort därefter gick nöjesfältet i konkurs. Det var inte lätt att vare sig få tillbaka handpenningen eller hitta en annan lokal där vi kunde ha sammankomsten.” Percy Iszlaub visade dem då bilder från Australien på ett gammalt väveri som hade byggts om till en fin sammankomsthall. Bröderna i Tokyo tyckte att det var dags att försöka sig på något liknande.

De fann en nedlagd bowlinghall. Den låg i Higashi-Matsuyama i utkanten av Tokyo. Husets ägare, som inte visste något om Jehovas vittnen, skrev till en familj som han hade bott hos i USA och ställde frågor om Jehovas vittnen. Han fick ett mycket positivt brev tillbaka där det stod att Jehovas vittnen var den pålitligaste religiösa gruppen i USA. Efter det gick allt mycket smidigt, och man skrev kontrakt.

I december 1976 kom på så vis den första sammankomsthallen i Japan att stå klar. Under tiden pågick ett annat viktigt byggprojekt.

 Flyttningen vägleds av Jehova

När de utbyggda lokalerna i Numazu överlämnades 1977 fanns det över 40.000 förkunnare. Avdelningskontoret fick anvisningar om att leta efter en tomt som var tre gånger så stor som den i Numazu. Man fann en gammal textilfabrik i Ebina, halvvägs mellan Numazu och Tokyo, med en 7 hektar stor tomt. Den här tomten var 16 gånger så stor som den i Numazu. Men skulle den styrande kretsen godkänna ett sådant köp i ett land där tomtpriserna var så oerhört höga? Den här egendomen skulle kosta mer än dubbelt så mycket som USA betalade Ryssland för Alaska 1867. Svaret från högkvarteret dröjde. ”Men så kom broder Barry från New York tillsammans med Max Larson, Sällskapets tryckeritillsyningsman i Brooklyn, för att se på anläggningen, och vi fick godkänt”, säger Toshio Honma. ”När vi nu ser tillbaka på den ökning som vi har haft under de 20 senaste åren, tackar vi Jehova för att han vägledde oss till att köpa den här stora egendomen.”

I januari 1979 började man bygga ett två våningar högt tryckeri, en kontorsbyggnad, tre bostadshus med 161 Betelrum, en Rikets sal och två mindre verkstadsbyggnader. Världsvitt sett var det här ett av de största byggprojekt som Jehovas vittnen då någonsin hade satt i gång med.

Många familjefäder med erfarenhet av byggnadsarbete lämnade sina tidigare arbeten och tog med sig familjen och flyttade till Ebina eller till någon av städerna där i närheten för att hjälpa till med bygget. Yoshiaki Nishio var en av dem. När han fick sin första inbjudan att arbeta med projektet som rörmontör, hade han just flyttat till en mindre stad på ön Shikoku för att tjäna där behovet var större. Eftersom han hade tre små barn, saknade arbete och hade ont om pengar, tackade han först nej. Men när han fick sin tredje inbjudan via expressbrev, kände han att det var Jehova som sade åt honom att åka. Han resonerade om  saken med sin hustru, som erbjöd sig att försörja familjen när han var borta. ”Det var först när jag kom till Betel som jag förstod att inbjudan gällde oss alla fem! Det här var ju fantastiskt!” minns Yoshiaki. De tre barnen blev senare pionjärer, och en son tjänar nu vid Betel i Ebina.

”Gång efter annan såg vi hur Jehova öppnade dörrar åt oss i samband med det här projektet”, minns James Mantz, ordförande i byggkommittén. ”Framför oss låg vad som verkade vara oöverstigliga murar. Miljöskyddsförordningarna i prefekturen Kanagawa var bland de strängaste i hela landet. Vi blev tillsagda att inte tappa ut en enda droppe spillvatten i vattendraget som rann genom egendomen. Men Jehova röjde vägen för oss. I fabriken som tidigare låg på tomten hade man kylt maskinerna med hjälp av vatten från tre brunnar. Vattnet tappades ut i ett vattendrag varifrån grannarna tog vatten för att bevattna sina grödor. När grannarna fick reda på att de inte längre kunde få vatten därifrån, vände de sig till myndigheterna i staden och talade om att de var beroende av vattnet från den här anläggningen till sina grödor. Myndigheterna ändrade därför sitt beslut och angav ett minimum av vatten som vi var tvungna att tappa ut i kanalen varje dag för att tillgodose jordbrukarna. Förutom det renade spillvattnet som rann ut i vattendraget var vi också tvungna att pumpa upp vatten ur brunnarna för att fylla jordbrukarnas behov.”

Frederick Franz, som då var Sällskapet Vakttornets president, var med när de färdiga byggnaderna överlämnades åt Jehova den 15 maj 1982. Lloyd Barry och hans hustru, Melba, var också med vid överlämnandet och medverkade i programmet. När broder Barry intervjuade 14 av de elever som tillsammans med honom sändes till Japan från Gileadskolans 11:e klass, kunde åhörarna märka hans djupa kärlek till de japanska bröderna och systrarna.

 Framsteg i fråga om kvantitet och kvalitet

Antalet förkunnare fortsatte att öka, liksom efterfrågan på litteratur. I oktober 1979, alltså redan före överlämnandet av lokalerna i Ebina, hade man på avdelningskontoret köpt in sin första rulloffsetpress. Pressen vägde 75 ton, var ungefär 20 meter lång och kunde framställa 300 tidskriftsexemplar i fyrfärg per minut. Täckte detta våra behov?

Broder Mantz säger: ”År 1981 kom broder Jaracz på besök som zontillsyningsman. Han lade märke till att vi arbetade dubbla skift vid pressen, och han föreslog att vi gjorde en förfrågan om att få köpa ytterligare en press. Vi var tveksamma till detta, eftersom vi ansåg det vara mer ekonomiskt att ha bara en tryckpress. Inom en månad fick vi dock anvisningar från Brooklyn om att beställa en andra rulloffsetpress. Då förstod vi inte vad som väntade oss. Men när tryckpressen levererades i maj året därpå, behövde vi omedelbart börja trycka hela Nya Världens översättning på japanska, som skulle presenteras vid områdessammankomsterna bara två månader senare. Vid de här sammankomsterna skulle också boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden presenteras. Så ännu en gång kunde vi se Jehovas hand leda verksamheten. Vi skulle aldrig ha kunnat trycka tidskrifterna, Bibeln och boken på en och samma press.”

En tredje tryckpress, en mycket effektiv press av märket Mitsubishi, installerades 1984. Den hade två pappersbanor och fyra tryckverk för färg plus ett extra tryckverk för svart färg. Den kunde trycka 1.000 tidskriftsexemplar i minuten. Den här tryckpressen var då den snabbaste i landet, och den blev ett samtalsämne inom tryckeribranschen. Ichiki Matsunaga, som blev utbildad till att sköta tryckpressen, var mycket glad och nöjd när han såg pressen köras med full hastighet. ”Men”, sade han, ”det är ännu mer glädjande att tänka på den oerhörda hastighet med vilken det tryckta budskapet kommer att delas ut.”

 Hur kunde 60.000 exemplar i timmen tas om hand på ett effektivt sätt? Så småningom ritade och byggde bröderna i maskinverkstaden ett elektriskt transportsystem som förde tidskriftsexemplaren från tryckpressen till stationen där de skulle packas via en hydraulisk press och en treknivsskärmaskin. Brodern som övervakar det här systemet förklarar: ”En ny pappersrulle på ett halvt ton sätts in i pressen var 20:e minut, och i andra änden av bandet packas tidskriftsexemplaren direkt i kartonger med etiketter på, färdiga att skickas ut.” Det tar bara fem minuter för papperet att lämna rullen, passera genom pressen och skärmaskinen och komma ner i kartongen. Det här integrerade systemet kräver inte så många arbetare och inte så stora lagerutrymmen.

Tack vare den här utrustningen, jämte de förbättringar som gjordes av bilder och papperskvalitet, fick man en hög kvalitet på det som trycktes, och tidskrifterna blev mycket mer tilltalande. Förkunnarna erbjöd dem entusiastiskt i tjänsten på fältet.

”Fackmän i långa rader”

För att följa med utvecklingen mot offsettryck började Sällskapet datorisera textframställningen. Fanns det japanska vittnen med lämplig teknisk erfarenhet som kunde ställa sig till förfogande för att göra den här förändringen? Ja, det fanns det! Yasuo Ishii, som var en av pionjärerna på datalogins område i Japan, hade blivit en överlämnad Jehovas tjänare. Han hade också berättat om sin tro för sina arbetskamrater. Det resulterade i att sex systemerare och skickliga programmerare hade blivit döpta Jehovas vittnen. Hela den här gruppen tackade ja till inbjudan att delta i Sällskapets projekt, en del som beteliter och andra som pendlare. Toshio Honma, som då var samordnare i avdelningskontorets kommitté, sade om den här händelsen: ”Jehova hade fackmän i långa rader vid just det tillfälle då de behövdes.”

 När det gällde vilken dator som skulle användas, hade kontoret i Brooklyn rekommenderat att man hyrde IBM:s stordator 4341, som ännu inte hade släppts ut på marknaden. Sällskapets avdelningskontor i Japan hade genom lottdragning blivit nummer två i ordningen att få en av dessa senaste stordatorer. Men IBM:s representant i Japan ansåg att det skulle vara bättre att ge datorn till en av de fasta kunderna som hade resurser att utföra programmeringen. De fem bröderna och systern som arbetade med vårt projekt utarbetade snabbt en detaljerad beskrivning av Sällskapets unika behov. När IBM:s representanter hade sett den här beskrivningen, var de villiga att ta med vår beställning bland dem som först skulle få den nya modellen.

Under de här fackmännens skickliga ledning fick mer än 40 villiga unga bröder och systrar utbildning som programmerare. Målet var att konstruera ett helautomatiserat system för fotosättning och ombrytning av Sällskapets japanska publikationer. Systemet kom att kallas SCRIPT (System of Character Reproduction Incorporating Photo-Typesetting). Inom loppet av två år var systemet klart att prövas. Den första publikationen som framställdes med hjälp av det här systemet var den 192-sidiga boken ”Må ditt rike komma”.

År 1987 hade vanliga persondatorers kapacitet förbättrats så mycket att de kunde klara av de krav som är speciella för japanska skrivtecken. När den fotosättmaskin som var kopplad till SCRIPT-systemet gick sönder, gick man därför över till Sällskapets mindre kostsamma fotosättningssystem. De speciella delar som våra bröder hade utvecklat för SCRIPT-systemet, bland annat ett japanskt ”alfabet” med omkring 8.000 sammansatta japanska tecken, anpassades då till MEPS. Ett antal programmerare som arbetade med det japanska systemet arbetar nu i andra länder för att understödja Sällskapets världsvida utgivningssystem.

 En ny avdelning upprättas

I närmare 30 år hade Sällskapets tryckeri i Brooklyn försett Japan med de böcker som skulle spridas på fältet. Men medan man påbörjade arbetet med att bygga det nya tryckeriet i Ebina 1978, beslutades det att avdelningskontoret i Japan skulle börja framställa böcker i sin anläggning.

Direktören för ett stort företag som framställde bindemedel fick höra talas om våra planer och gjorde därför ett besök hos oss. När han fick reda på att vi planerade att själva framställa de bindemedel vi behövde, erbjöd han sig att skaffa det råmaterial och den utrustning som vi skulle behöva. Eller om vi hellre ville det skulle han gärna göra i ordning limmet åt oss till självkostnadspris. Varför det? Några år tidigare hade han varit på en utställning av maskiner till bokbinderier och tryckerier i Chicago i USA. Där hade han och hans grupp träffat bröder från Betel i Brooklyn som hade inbjudit dem att besöka Sällskapet Vakttornets tryckeri i New York. Hela den här händelsen, särskilt brödernas vänlighet och hårda arbete, hade gjort ett starkt intryck på gruppen. Nu ville han hjälpa oss på alla sätt han kunde. Det visade sig bli billigare att ta bindemedlet från honom än att framställa det själv. Med hjälp av honom har vi också kontaktat leverantörer av andra varor, och det här har lett till avsevärda besparingar.

Flera maskintillverkare samarbetade på liknande sätt. När representanter för en tillverkare av skärmaskiner och upptagningsmaskiner kom till Ebina för att skriva kontrakt, blev de mycket imponerade av allt som de såg vid byggplatsen och särskilt av de flitiga frivilliga arbetarna. Resultatet blev att de erbjöd sig att sänka priset på sina maskiner med 1.000.000 yen (ungefär 75.000 kronor).

Vem kunde lära upp bröderna?

Ingen i tryckeriet hade någon som helst praktisk erfarenhet av bokbindning. Robert Pobuda hade sänts till Brooklyn för att  utbildas under sex veckor och för att få anvisningar så att han skulle kunna lära upp bröderna i Japan. Materialet översattes, och man ordnade med en kurs i bokbindning. Detta kompletterades med att man fick hjälp av yrkesmän från kommersiella företag som kom och instruerade bröderna om hur de skulle använda olika material i samband med bokbindning. Det ordnades också med att bröderna fick besöka kommersiella bokbinderier för att se deras verksamhet.

När bröderna vid ett tillfälle hade gått runt i ett sådant bokbinderi, blev de inbjudna till den verkställande direktörens kontor. ”Vet ni varför jag lät er komma?” frågade han. ”Normalt sett låter vi aldrig utomstående bokbindare se vår fabrik, men veckan innan ni frågade om ni fick komma på besök kom ett Jehovas vittne hem till mig och erbjöd tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Hennes goda uppförande och det som jag läste i tidskrifterna gjorde intryck på mig.” Han tackade ja till mer litteratur, bland annat prenumeration på Vakttornet och Vakna!, och erbjöd sig att lära upp några av bröderna under en månads tid i hans bokbinderi.

Under åren som har gått sedan dess har bröderna i bokbinderiet hela tiden blivit duktigare och mer kunniga. Det  har till och med hänt att kommersiella bokbinderier har skickat sina anställda till vårt tryckeri för att gå runt och titta. De blir alltid imponerade när de ser hur rent det är här och hur noga vi är med detaljer. James Mantz, en tidigare tryckeritillsyningsman, minns: ”Vi gav ett bokbinderi tillåtelse att videofilma när företagets representanter gick runt den vanliga turen. De hade planer på att använda videofilmen till att utbilda den egna personalen. De hade likadan utrustning och utförde ungefär samma arbetsuppgifter, men de ville använda beteliterna som exempel. Detta på grund av beteliternas inställning, som framgick tydligt av deras glada ansiktsuttryck när de arbetade, och på grund av att de utförde arbetet mycket effektivt.” Broder Mantz kommer också ihåg hur häpen en företagsledare blev när han gick runt i Sällskapets bokbinderi. Den här mannen sade: ”Unga japaner lider av något som man kallar ’tre-K-syndromet’ — kiken, kitanai och kitsui.” Det betyder ungefär riskfyllt, smutsigt och krävande. Om ett arbete inbegriper något av detta, är de flesta ungdomar inte intresserade. Men så är det inte i tryckeriet i Ebina.

Många har varit särskilt intresserade av den avdelning där vi tillverkar skinnband av deluxetyp. Vårt bokbinderi i Ebina har blivit en av de främsta informationskällorna i Japan när det gäller tillverkning av sådana här skinnband. Biblar med skinnband serietillverkas i det här bokbinderiet.

Hela Nya Världens översättning framställs

När man hade övergått till offsettryck, ställt i ordning ett bokbinderi och utvecklat SCRIPT-systemet, var grunden lagd för att framställa hela Nya Världens översättning.

År 1975 hade man fått godkännande för att gå vidare med att översätta texten till de hebreiska skrifterna i Nya Världens översättning. Det här skulle bli ett lagarbete. Tre översättare utsågs till projektet. Vad kunde göras för att de som arbetade med  projektet skulle översätta enhetligt? Man utarbetade omfattande och utförliga förteckningar både över hur ord och uttryck har återgetts och över upplysningar om egennamn, djur, växter, mineral, färger och sjukdomar samt om sådant som redskap, kläder, mat och olika offer, och de här förteckningarna hade översättarna sedan tillgång till. Man behövde också noga studera hundratals grupper av synonymer och viktiga uttryck och föra in dessa i förteckningarna. De japanska bibelöversättarna tillhörde dem som längre fram blev ombedda att dela med sig av sina erfarenheter till bröderna vid högkvarteret som höll på att utarbeta ett system till stöd för bibelöversättning. Bland annat förslag från de japanska bröderna tillämpas nu av bibelöversättare över hela världen.

Den japanska utgåvan av hela Nya Världens översättning blev tryckt och inbunden vid anläggningen i Ebina. För att kunna framställa de 136.000 biblar som behövdes för presentationen vid de 17 områdessammankomsterna med temat ”Sanningen om Guds rike” 1982 fick man arbeta dygnet runt på reproavdelningen, i tryckeriet och i bokbinderiet. En del av bröderna arbetade 12 till 16 timmar långa skift. De sporrades av att tänka på att de förde vidare det slags arbete som Esra, ”en skicklig avskrivare” i fråga om Guds lag, hade utfört i forna tider. Esra fick göra arbetet för hand, men de här bröderna använde en snabbgående rulloffsetpress för att trycka Guds ord på japanska. För att de skulle påminna sig denne skicklige avskrivare, satte de upp orden i Esra 7:6 på tryckpressen.

Det året var alla bröderna i bokbinderiet med vid den sista sammankomsten, och den hölls i Fukushima. Det sista bibelexemplaret som behövdes till presentationen blev klart bara åtta minuter före slutet på den sista arbetsdagen före sammankomsten. Shigeru Yoshioka, som då arbetade i bokbinderiet, minns: ”Vi var utpumpade, men när vi såg tårar av glädje i vännernas ögon när de fick den efterlängtade fullständiga utgåvan av Nya  Världens översättning, kände vi alla att ansträngningen var väl värd detta.”

När man nu hade den japanska översättningen av Bibeln på data, var det inte svårt att framställa upplagor med olika format. Sedan Nya Världens översättning på japanska blev klar 1982 har närmare 3.000.000 exemplar i flera olika format framställts.

Tillväxten kräver ytterligare tillbyggnader

Precis som tonåringar som växer fort har den teokratiska organisationen i Japan snabbt växt ur avdelningskontorets lokaler. I februari 1984 meddelade man att ytterligare tillbyggnader skulle göras, och den här gången gällde det bland annat en sex våningar hög tryckeribyggnad och ett åtta våningar högt bostadshus, båda med källare. Golvytan i det nya tryckeriet skulle bli närmare 22.500 kvadratmeter, vilket är dubbelt så mycket som golvytan i det ursprungliga tryckeriet i Ebina. I det nya bostadshuset skulle det finnas 128 rum för att ge husrum åt frivilliga arbetare vid Betel.

Man började arbetet med tillbyggnaderna i september 1984 och var klar i februari 1988. Under den här perioden överskred antalet förkunnare i Japan 100.000, och antalet fortsätter att öka. Det här projektet skulle inte bara göra avdelningskontoret rustat att tillgodose de växande behoven på det japanska fältet, utan också hjälpa andra länder att trycka litteratur. Den 13 maj 1989 överlämnades de nya byggnaderna åt Jehova, honom som står bakom den ökning som gjorde utrymmena nödvändiga.

Omsorg om familjen får gå före andra intressen

Landets massmedier har då och då riktat uppmärksamheten på Jehovas vittnen. En presskampanj 1986 fick många att förstå hur mycket Jehovas vittnen bryr sig om sina barn. En rubrik i tidningen Mainichi Daily News löd: ”Hög chef vid JNR slutar för att vara tillsammans med familjen”. I Japan  råkar fäder med tonårsbarn i ett dilemma när de erbjuds ett arbete på annan ort, även om det gäller en befordran. Omplaceringar görs utan hänsyn till familjesituationen. När barnen går i gymnasiet slår föräldrarna ofta bort tanken på att som familj lämna hemstaden. Pappan tackar vanligtvis ja till omplaceringen och lämnar familjen kvar hemma. På japanska kallas sådan här omplacering tanshinfunin. I artikeln i dagstidningen stod det att Takeshi Tamura, som är ett Jehovas vittne, hade utsetts till generaldirektör för det ämbetsverk inom de statliga järnvägarna (Japanese National Railways, förkortat JNR) som ansvarade för trafiken på Kyushu. Men i stället för att tacka ja till den här prestigefyllda befattningen och lämna familjen kvar hemma valde han att avgå. ”Jobbet som generaldirektör kan vem som helst ta. Men jag är den ende fadern för mina barn”, sade broder Tamura enligt en av dagstidningarna.

Människor var förbryllade. Tidigare hade massmedierna målat upp en grym bild av Jehovas vittnen och framställt dem som människor som gärna låter sina barn dö. Och ändå hade man här en man som, på grund av att han ville vara tillsammans med familjen, var modig nog att avstå från en befattning som de flesta på JNR skulle ge vad som helst för att få. TV-reportrar besökte olika hushåll, och de intervjuade affärsmän som hade blivit förflyttade i enlighet med tanshinfunin när dessa kom med tåget för att vara tillsammans med familjen under helgen. Reportrarna frågade människor vad de ansåg om broder Tamuras beslut. En vanlig reaktion var: ”Jag beundrar hans beslut. Jag önskar att jag vågade göra samma sak.”

Broder Tamura säger så här om det som inträffade: ”Jag vet inte hur Mainichi fick tag i den här informationen. När sådan här information läcker ut, brukar JNR avsiktligt ändra personalens arbetsuppgifter bara för att visa att det som har sagts inte stämmer. Men den här gången fullföljdes allt, precis på det sätt som det hade kommit fram i massmedierna. Jehova måste ha legat bakom detta. Genom massmedierna fick japanerna  reda på att Jehovas vittnen är människor som bryr sig om sin familj.” I dag tjänar broder Tamura och de andra i hans familj som heltidsförkunnare. Han är presiderande tillsyningsman i den församling som han tillhör, och hans son arbetar tillfälligt på Betel.

Framgång på Okinawa

Även efter det att avdelningskontoret i Japan övertog ansvaret för verksamheten på Okinawa har man haft framgångar på den här ön, där gamla traditioner fortfarande i hög grad påverkar människors liv. Åldern höll inte 70-åriga Kiku Sunagawa tillbaka från att börja i pionjärtjänsten. Under många år hade hon stått under inflytande av ett spiritistiskt medium, som på japanska kallas yuta. Men när hon lärde sig från Bibeln att den sanne Guden har ett namn och att han kan läsa hjärtan, gjorde det ett starkt intryck på henne. Omedelbart förstörde hon allt hon hade som var förknippat med yuta. Sedan bestämde hon sig för att lära sig läsa, så att hon kunde få djupare kunskap om Guds vilja. Den som studerade med henne gav henne tålmodigt den hjälp hon behövde. Hon blev döpt 1981, och året därpå började hon som pionjär.

Tidigare hade hon varit analfabet, men nu kunde hon lära en äldre man, vars hustru studerade Bibeln, att läsa och skriva så att han och hustrun tillsammans kunde göra framsteg och bli döpta. Det här tacksamma paret gav Akamichiförsamlingen en bit mark där en fin ny Rikets sal kunde byggas. Kikus ansträngningar välsignades ytterligare, när hennes två yngre systrar också bröt sig loss från det spiritistiska mediets inflytande för att tjäna den sanne Guden, Jehova.

Ett äldre par i Hamamatsu åtog sig 1989 uppgiften att vittna på den lilla ön Aguni Jima, som ligger omkring 6 mil från Okinawa. De sålde sina vigselringar för att få ihop pengar så att de kunde resa till den här avlägsna ön. De använde tjugo dagar till att besöka de 600 husen på ön. En dag när de gick  längs en stengärdsgård i det brännheta solskenet, träffade de två små flickor som erbjöd dem vatten att dricka från sin kantin. Rörda av flickornas omtanke bestämde de sig för att besöka barnens föräldrar. När de berättade att de var Jehovas vittnen, omfamnade föräldrarna dem. De här människorna hade inte träffat några Jehovas vittnen sedan de flyttade från Okinawa åtta månader tidigare. Man ordnade med ett bibelstudium som hölls per brev, och längre fram överlämnades studiet till en församling på Okinawa. Föräldrarna och deras äldsta dotter döptes 1993. De hjälper nu många människor på den här isolerade ön att lära känna sanningen.

År 1980, när avdelningskontoret i Japan återigen fick tillsynen över verksamheten på Okinawa, fanns det 958 förkunnare i 22 församlingar på Okinawa och öarna runt omkring. Nu finns det mer än 2.600 förkunnare av Guds kungarike som är verksamma i prefekturen Okinawa.

Hjälp av regionala byggnadskommittéer

I flera årtionden hade församlingar själva byggt Rikets salar och då använt den erfarenhet och de resurser som vännerna på platsen kunde erbjuda, men det förekom bland annat byggnadsmässiga och juridiska problem. I de flesta församlingarna brydde man sig inte så mycket om färgsättningar. Oerfarna frivilliga arbetare utgjorde den största delen av arbetsstyrkan, och det tog lång tid att bli klar med projekten. Vissa byggprojekt krävde månader och till och med år av arbete och äventyrade därför andligheten hos församlingen och särskilt hos dem som var engagerade i byggarbetet. Tiden var mogen att överväga möjligheten att tillämpa snabbyggemetoden som användes i USA.

Den första regionala byggnadskommittén bildades i Tokyoområdet i september 1990. Senare upprättades ytterligare sju kommittéer som fick ansvaret för de andra delarna av landet. När man i mars 1991 byggde en Rikets sal i Nakaminato i prefekturen Ibaraki, var det första gången som snabbyggemetoden  användes i Japan. Trots att en våldsam storm den andra dagen orsakade en tillfällig försening blev lokalen med 120 sittplatser klar på bara fyra dagar.

Sedan dess har de åtta ursprungliga regionala byggnadskommittéerna runt om i Japan utökats till elva stycken som hjälper till vid uppförandet av mellan 80 och 100 Rikets salar varje år. Eftersom tomtpriserna är så höga, har en del av dessa Rikets salar dubbla hörsalar, och vissa har parkeringsplatserna i bottenvåningen. På Okinawa var den regionala byggnadskommittén tvungen att justera ritningarna på grund av de tyfoner som så ofta drabbar öarna.

Dagen innan Kochindaförsamlingen på Okinawa skulle påbörja sitt snabbyggeprojekt dog den broder som hade skänkt tomtmarken. Man planerade att ha begravningen klockan 16.00 efterföljande söndag i den Rikets sal som ännu inte var byggd. Eftersom brodern var välkänd på platsen, informerade man om hans begravning i massmedierna. När människor såg enbart betonggrunden på byggplatsen, frågade de: ”Hinner ni verkligen bli klara med byggnaden i tid till begravningen?” Ja, det hann de, och många människor kom dit för att lyssna till begravningstalet, bland andra några jurister och politiker.

För närvarande finns det 1.796 Rikets salar runt om i Japan och på Okinawa, och 511 av dessa har byggts eller renoverats enligt snabbyggemetoden. Dessa Rikets salar är talande bevis för Jehovas vittnens närvaro och är till verklig lovprisning för den Gud som vittnena tillber.

Sammankomsthallar runt om i landet

Samma sak kan sägas om sammankomsthallarna där kretssammankomster och kretsmöten hålls. Sedan 1980-talet har man byggt den ena sammankomsthallen efter den andra — i Kansai, i Ebina, i Chiba, i Tokai, i Hyogo, i Gumma, på Hokkaido och i Tochigi. En nionde sammankomsthall, på Kyushu, blev klar 1997.

 De hårt arbetande vännernas exemplariska uppförande har ofta fått grannar som först inte var så positiva att ändra inställning. När sammankomsthallen i Tokai i närheten av Nagoya byggdes, var det en granne som verkligen satte sig emot projektet och försökte ordna en kampanj för att stoppa bygget. Han kom till byggplatsen varje dag för att ha koll på vad som försiggick. En dag kom han med en såg i handen. När brodern som ansvarade för projektet frågade honom vad han tänkte göra, sade han: ”Jag har iakttagit det som ni har gjort ända tills nu. Och det verkar som om bambudungen är i vägen för  er. Jag skulle kunna vara med i frivillig tjänst i dag.” Så han var med och hjälpte till den dagen.

När bröderna 1995 byggde sammankomsthallen på Hokkaido, Japans nordligaste ö, var de ekonomiska resurserna ganska begränsade. Därför var de mycket glada när de utan kostnad fick 2.000 stolar. Hur kom det sig? Under bygget drabbades Kobe och städerna där omkring av en kraftig jordbävning som ledde till att många byggnader i området inte längre kunde användas. I Kobe Kokusai Kaikan, som var en av dessa byggnader, fanns en fin konsertsal. När man hade beslutat att riva byggnaden, visade ett nyhetsprogram på TV hur musikerna tog farväl av salen. Jehovas vittnen som deltog i nödhjälpsarbetet i Kobe såg nyhetsinslaget och kontaktade dem som var ansvariga för byggnaden och fick deras tillåtelse att ta vara på stolarna och skicka dem till sammankomsthallen på Hokkaido. En tredjedel av de 2.000 stolarna var helt nya, och resten skulle gå att använda om man klädde om dem. Företaget som rev konsertsalen hade inget emot att stolarna var ur vägen.

I och med sammankomsthallarna i Tochigi och på Hokkaido, vilka byggdes 1995, blev bröder och systrar som var kvalificerade att tjäna under ledning av de regionala byggnadskommittéerna i samband med Riketssalsbyggen också engagerade i arbetet med att bygga sammankomsthallar. Vännerna sätter mycket stort värde på sammankomsthallarna och möjligheten att få träffas vid kretssammankomster och kretsmöten. De ser dessa byggnader som ännu ett bevis på att Jehova rikligen välsignar de ansträngningar de gör för att ge ett lovprisningens offer av värde.

Lämpliga platser för områdessammankomster

Under 1980-talet hölls de flesta stora områdessammankomster på utomhusarenor. Det här innebar att man fick  stå ut med såväl extrem sommarvärme och fuktighet som tyfoner, som börjar göra sin framfart här mycket kännbar vid tiden för områdessammankomsterna.

År 1983 hade man planerat att hålla en områdessammankomst för över 20.000 besökare mellan den 18 och den 21 augusti på ett grönområde i den park som finns till minne av världsutställningen i Osaka. Under förarbetet satte frivilliga arbetare upp två stora tält söndagen den 14 augusti. Men en tyfon med en vindhastighet på omkring 45 meter per sekund var på väg rakt mot Osaka. Bröderna beslutade att ta ner tälten för att undvika skador. ”Sammankomstens högkvarter såg ut som en väderstation när bröderna noggrant bevakade tyfonens framfart”, berättar Shogo Nakagawa som då var sammankomsttillsyningsman.

”Den 16 augusti blev en dag ägnad åt bön. Om sammankomsten skulle kunna börja i tid, måste bröderna sätta i gång med att resa tälten klockan fem på morgonen den 17 augusti. I kvällstidningen för den 16 augusti stod det: ’Häftigt regn väntas i Osakaområdet.’ Om vi skulle hinna resa tälten enligt planerna, var tyfonen tvungen att röra sig snabbare och göra en högersväng, och dessutom var det nödvändigt att det klarnade upp i väster. Det var precis vad som hände. Klockan 04.00 den 17 augusti regnade det kraftigt i de södra delarna av Osaka men inte vid sammankomstplatsen. Tälten restes igen i tid till sammankomsten, som började klockan 13.20 torsdagen den 18 augusti precis som planerat.”

Men så småningom byggdes olika slags inomhusanläggningar som kunde rymma över 10.000 besökare. På 1990-talet började Jehovas vittnen hyra de här luftkonditionerade anläggningarna. En av de största av dessa sammankomster inomhus hölls på ett stadion i Tokyo 1992. Sammanlagt var 39.905 närvarande vid den här områdessammankomsten, som hade temat ”Ljusbärare”. Eftersom detta stadion ligger i centrala  Tokyo, blev sammankomsten ett gott vittnesbörd för utomstående åskådare. En man som arbetade i närheten av anläggningen erkände för en pionjär som besökte hans hem att han och hans arbetskamrater hade varit kritiska mot Jehovas vittnen. Men efter att ha betraktat sammankomstdeltagarna bad han om ursäkt och sade: ”Nu när jag har ändrat inställning, skall jag och min hustru läsa de här tidskrifterna.”

De evakuerade tas om hand

På 1980-talet prövades vännernas förmåga att fylla ett annat behov. Alldeles som det gavs tillfällen för kristna i det första århundradet att visa djupet av sin kärlek genom att hjälpa behövande medtroende i Judeen, har det också på senare år getts tillfällen för Jehovas vittnen i Japan att visa den här kristna egenskapen i tider av svårigheter. (Apg. 11:28, 29; Rom. 15:26) Det sätt varpå de har visat sin kärlek har gett ytterligare bevis för uppfyllelsen av Jesu ord: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” — Joh. 13:35.

Första gången som man utförde omfattande hjälpverksamhet var i samband med att vulkanen Mihara på ön Izu Oshima hade utbrott den 21 november 1986. Klockan 16.17 kände Jiro Nishimura, som är äldste i den enda församling som finns på ön, en våldsam explosion. ”När jag kom ut”, berättade broder Nishimura, ”syntes ett svampliknande moln ovanför berget Mihara precis som efter en atombombsexplosion.” Inom loppet av en timme skakades ön av 80 jordskalv. På en enda natt evakuerades över 10.000 människor från ön.

Ett par timmar efter utbrottet hade hjälpkommittéer utsetts på Izuhalvön och i Tokyo för att ta hand om de evakuerade vittnena. När evakueringsordern hade meddelats skyndade Yoshio Nakamura och andra från församlingar i Tokyo till piren klockan två på natten för att hjälpa bröder och systrar från församlingen på Izu Oshima. En av de evakuerade sade längre fram: ”När vi steg av båten fick vi syn på en skylt där det stod  ’Jehovas vittnen’. ... När min hustru såg att våra bröder var där för att möta oss vid piren, blev hon så lättad att hon inte kunde hålla tårarna tillbaka.”

Utbrottet på Shimabara

Knappt fem år senare, i juni 1991, hade vulkanen Fugen (även kallad Unzen) på Shimabarahalvön i närheten av Nagasaki utbrott. Över 40 människor dog. Ett Jehovas vittne och hennes barn lyckades med nöd och näppe fly från sitt hus som låg just där överhettad gas och aska strömmade ner. Av de 42 förkunnarna i församlingen i Shimabara var 30 tvungna att evakueras. Församlingen kunde inte längre använda sin Rikets sal, eftersom den låg i riskzonen. Församlingarna runt om i landet informerades om att vännerna i det drabbade området var i behov av hjälp, och ett bankkonto för en hjälpfond öppnades. Reaktionen kom omedelbart; gåvorna var så många att de anställda på det lokala bankkontoret överhopades av arbete. De bad om att tillfälligt få skjuta upp överföringarna under tiden som de försökte hinna ifatt med att ta hand om dem enligt rutinen. Efter knappt en månad fick hjälpkommittén på platsen be församlingarna att inte sända in mer pengar, eftersom man redan hade fått mer än vad som behövdes. Tack vare de här gåvorna kunde man ge hjälp åt dem som hade förlorat sitt arbete och sitt hem, och dessutom kunde man ställa i ordning en fin ny Rikets sal åt Shimabaraförsamlingen och en åt den nybildade Arieförsamlingen som hälften av de drabbade nu tillhör.

Hjälpverksamheten och den kärleksfulla omsorg som kom till uttryck i de över 3.000 brev som vittnena i katastrofområdet fick gjorde dem djupt rörda. Alla de 28 förkunnarna i Shimabaraförsamlingen och de 20 döpta förkunnarna i Arieförsamlingen var därför hjälppionjärer under april månad året efter katastrofen. Detta var ett uttryck för deras tacksamhet mot Jehova.

 Behov av juridisk hjälp

Naturligtvis uppskattar inte Satan det arbete som Jehovas tjänare enigt utför. Precis som i andra länder har han försökt att sätta upp hinder för att stoppa Jehovas folks framryckning. Det här har gjort det nödvändigt att ibland dra vissa saker inför rätta. — Jämför Apostlagärningarna 25:11.

För att ta hand om situationer som kräver juridisk rådgivning inrättade man i början av 1980-talet en juridisk avdelning vid avdelningskontoret. År 1991 ställde en ung advokat och hans hustru sig till förfogande att tjäna på heltid vid avdelningskontoret. Efter att ha rådgjort med andra bröder som var jurister sammanställde han mycket användbara upplysningar till äldstekretsarna om sådant som att hyra och äga en Rikets sal, att på rätt sätt hantera våld som riktas mot Jehovas folk och att vidta förståndiga åtgärder vid skilsmässor och vårdnadstvister. Dessutom fick avdelningskontoret råd om hur man skulle hantera lagändringar som rörde publicering, export av biblisk litteratur och liknande.

Religionsfriheten prövas i domstol

Ett rättsfall som är värt att beakta gällde 16-årige Kunihito Kobayashi som gick på Kobes industritekniska högskola. (Tekniska högskolor i Japan erbjuder en 5-årig icke obligatorisk kurs som inbegriper de tre åren i gymnasiet.) Vissa skolor har tagit för vana att underkänna eller relegera elever som inte deltar i lektioner där kampsporter lärs ut. På så vis nekades de rättigheten till en utbildning. När Lloyd Barry besökte avdelningskontoret som zontillsyningsman i december 1986, gavs rekommendationen att en föredömlig broder som ställdes inför det här problemet, helst då en son till en äldste, utsågs och att en skriftlig framställning om relegeringen inlämnades till domstol.

År 1990 hade Kunihito Kobayashi och fyra andra elever vägrat att vara med vid lektionerna i kendo (japansk  fäktkonst) på grund av att de ville följa befallningen i Jesaja 2:4 att ”smida sina svärd till plogbillar” och att inte mer ”lära sig att föra krig”. Till följd av detta flyttades de inte upp till högre klass. Trots att Kunihito var bäst i sin klass för övrigt, blev han relegerad från skolan för att han hade underkänts i gymnastik två år i följd. Kunihito och fyra andra lämnade in en anmälan om skolans agerande och hävdade att deras grundlagsenliga rättighet till religionsfrihet och till utbildning hade kränkts. Efter olika överklaganden var det Kunihitos fall som slutligen togs till Högsta domstolen. Den 8 mars 1996 meddelade domarna i en av Högsta domstolens avdelningar ett enhälligt utslag till Kunihitos fördel och förklarade att högskolan hade handlat fel genom att tvinga honom att välja mellan sin religion och en utbildning. Det här var första gången som domstolen fällde ett avgörande i ett fall där religionsfrihet vägdes mot en skolmyndighet angående dess kursplan. Den nye rektorn samlade alla elever och erkände inför dem att skolan hade brustit i gott omdöme i det här fallet, och han bad eleverna att ”hälsa Kobayashi varmt välkommen tillbaka som elev”. I april 1996, fyra år efter det att broder Kobayashi hade blivit relegerad, återvände han till skolan, nu 21 år gammal.

Det här fallet fick stor publicitet runt om i landet, och Jehovas vittnen var glada över att allmänhetens uppmärksamhet ännu en gång riktades mot Jehovas namn och hans rättfärdiga vägar och att ett gott vittnesbörd blev avgivet. — Matt. 10:18.

Guds lag om blodet respekteras

Även om det är välkänt att Jehovas vittnen aktar medmänniskors liv högt, har ihärdiga ansträngningar varit nödvändiga för att övervinna djupt rotade fördomar mot Jehovas vittnens respekt för blodets helgd. (1 Mos. 9:4; Apg. 15:28, 29) Före 1980-talet hade avdelningskontoret en förteckning över sjukhus och läkare som hade gått med på att operera  utan blodtransfusion. Men det här var inte en förteckning över samarbetsvilliga läkare, för vissa som hade opererat utan blod hade gjort det med stor tvekan.

Kunde mer göras för att hjälpa vittnen som ville ha tag på namn på läkare som var villiga att operera utan blod? Akihiro Uotani, som blev direkt engagerad i den här verksamheten, kommer ihåg hur det var: ”Det var så frustrerande, eftersom vi ofta inte visste hur vi skulle kunna hjälpa de förtvivlade vänner som ringde till Sällskapet och ville ha tag på läkare som var villiga att operera utan blod.” Längre fram, i början av 1989, nåddes Japan av rapporter om att seminarier för sjukhuskommittéer hölls i USA. Eftersom det här intresserade bröderna vid avdelningskontoret, skrev de till högkvarteret i Brooklyn och frågade om den här verksamheten. I november samma år fick bröderna sedan ett brev från Avdelningen för sjukhusinformation i Brooklyn där det meddelades att Utgivarkommittén hade gett sitt godkännande till ett seminarium för sjukhuskommittéer i Japan i mars 1990. Det skulle bli ett av de första som hölls utanför USA.

Förutom de 91 bröder som just hade utsetts till att tjäna i sjukhuskommittéerna skulle också 111 resande tillsyningsmän, 25 japanska vittnen som var läkare, 44 bröder från  Sydkorea och 3 lärare från Brooklyn vara med vid seminariet. Det skulle hållas på engelska och översättas till koreanska och japanska.

”Under seminariet betonade lärarna om och om igen behovet av att ’utbilda läkarna’ ”, berättar broder Uotani. ”En del var mycket tveksamma om det skulle accepteras i Japan att man samtalade med läkare och besökte sjukhus för att utbilda läkarna. Främst berodde detta på att människor i Japan av tradition brukade gå med på vilken behandling som läkarna än gav utan resonemang och att läkarna inte gärna resonerade med lekmän om sina åtgärder. Men efter seminariet delade de tre lärarna upp sjukhuskommittémedlemmarna i olika lag och besökte sjukhus i Tokyoområdet och det med mycket goda resultat.”

Massmedier och läkare informeras

På grund av alla fördomsfulla artiklar och felaktiga upplysningar som förekom i pressen ansåg bröderna att de skulle gå in för att informera både massmedier och läkare om vår ståndpunkt angående blodet. Från och med september 1990, efter det att broschyren Hur kan blod rädda ditt liv? hade utgetts, satte därför avdelningskontoret i gång en kampanj där man kontaktade reportrar som skrev medicinska artiklar i riks- och lokalpressen. Kampanjen blev mycket lyckad. En del av reportrarna blev imponerade av det de fick se och erbjöd sig även att skriva en artikel om läkare som utförde blodfri kirurgi.

Ett annat gott resultat av den här kampanjen var de upplysningar som sjukhuskommittén i Osaka fick del av. Det var vetenskapsreportrar från landets största dagstidningar som berättade att etikkommittén vid det nationella centret för hjärt-kärlsjukdomar höll på att resonera om hur Jehovas vittnen bör behandlas. Omedelbart skrev bröderna ett brev och bad att få  träffa chefen för centret. Både chefen för centret och vice ordföranden i etikkommittén var med vid mötet. Följden blev att man den 22 april 1991 fattade ett beslut om att respektera Jehovas vittnens rätt att neka blodtransfusion.

Efter den här fina starten kontaktades etikkommittéer vid andra sjukhus med liknande resultat. När etikkommittén för några av sjukhusen och förlossningsklinikerna i Tokyos storstadsregion utarbetade riktlinjer för hur fall där någon nekar blodtransfusion av religiösa skäl bör hanteras, blev en representant för Avdelningen för sjukhusinformation vid avdelningskontoret och medlemmar av sjukhuskommittén i Tokyo inbjudna att delta. De 13 medlemmarna av etikkommittén rekommenderade att de 16 sjukhus i Tokyos storstadsregion som står under en och samma ledning respekterar vuxna patienters önskan när dessa vill ha blodfri behandling, även om läkarna anser att en blodtransfusion är nödvändig. ”Om en patient förs till sjukhuset medvetslös men bär på ett dokument som intygar att han eller hon inte vill ha någon transfusion, måste läkaren respektera detta”, skrev tidningen Mainichi Shimbun. Vidare framhölls det att ”högstadie- och gymnasieelevers vilja när det gäller transfusion kommer att respekteras som om de vore vuxna”.

Även sjukhus som tidigare hade skyltar uppsatta med texten ”Inga Jehovas vittnen tas emot” har ändrat inställning och är villiga att behandla vittnen och att göra det med hjälp av metoder där blod inte används. Förteckningen över samarbetsvilliga läkare innehåller nu över 15.000 namn. En del läkare har känt sig förbigångna när sjukhuskommittén i området inte har fört upp dem på förteckningen. I oktober 1995 införde Shin-Tokyosjukhuset i Matsudo ett blodfritt behandlingsprogram som innebär att Jehovas vittnens ståndpunkt angående blodet respekteras helt och fullt. Man kan alltså säga att det verkligen har gått framåt i den här viktiga frågan.

 Kärlek i förening med organisation

Alldeles som Jesus förutsade drabbar stora jordbävningar den ena orten efter den andra nu i dessa sista dagar. (Matt. 24:3, 7) Torsdagen den 17 januari 1995 var det Kobeområdet som drabbades. Jordbävningen, som mätte 7,2 på Richterskalan, krävde över 5.000 människoliv och gjorde ytterligare tusentals andra hemlösa. Av de 9.000 Jehovas vittnen som bodde i det berörda området dog 13 döpta vittnen och 2 odöpta förkunnare. Hiroshi och Kazu Kaneko, ett gift par som tjänade som pionjärer med särskilt uppdrag i en församling i Nishinomiya, hittades den morgonen bland ruinerna efter en äldre lägenhet. Det tog mer än fyra timmar att gräva fram broder Kaneko. Hans hustru, Kazu, hade redan dött av skadorna. På grund av att Hiroshi hade legat fastklämd så länge hade hans njurar slutat fungera, och hans tillstånd var kritiskt i flera dagar. ”Det slog mig verkligen hur värdelösa materiella tillhörigheter  är”, sade Hiroshi. ”Däremot insåg jag att det är det som man har i sitt inre, som tro och hopp, som betyder något. Det är det som hjälper oss att klara av till och med de värsta tänkbara situationer.”

Den innerliga kärlek Jehovas vittnen har till sina bröder fick dem att snabbt komma till hjälp. Kretsarna runt Kobe hade lyckligtvis indelats så att gränsen gick från norr till söder genom staden. Eftersom jordbävningen drabbade området längs kustlinjen från öster till väster, fanns det i varje krets församlingar som inte hade påverkats och som kunde bistå dem som behövde hjälp. Äldstebröder i de närbelägna församlingar som inte hade drabbats tog initiativ till att organisera hjälparbetet. Dagen efter det första skalvet levererades mat och vatten till församlingarna i Kobes centrum av en konvoj på 16 motorcyklar.

Kretstillsyningsmän inrättade omedelbart tillfälliga hjälpcentraler för att ta hand om vittnena i det drabbade området. Avdelningskontoret valde ut sex Rikets salar, som inte var förstörda, till att användas som förnödenhetsdepåer. ”På fem timmar var de här lokalerna fyllda till bristningsgränsen”, minns Yoshihiro Nagasaki, som tillhör avdelningskontorets kommitté och som fick skjuts på en medbroders motorcykel in i det drabbade området. ”Vi fick be bröderna dirigera om hjälpsändningarna till närbelägna sammankomsthallar.” Man upprättade olika centraler där representanter för församlingarna på platsen kunde hämta de förnödenheter som behövdes, och sedan fick äldstebröderna i varje församling dela ut varorna till vännerna i sin församling.

Bibeln uppmanar kristna att ”göra vad som är gott mot alla, men särskilt mot dem som är besläktade med oss i tron”. (Gal. 6:10) Vittnena delade gärna med sig till sina grannar av det som de fick. När en äldstebroder två dagar efter jordbävningen såg att vittnena hade fått de förnödenheter som de  behövde men att andra var i desperat behov av hjälp, skickade han i väg två skåpbilar fullastade med mat till en lokal hjälpcentral.

Ytterligare hjälp

Man månade också om de känslomässiga och de andliga behoven. Omgående såg man till att mötesverksamheten i församlingarna kunde fortsätta. En församling samlades i en park redan samma dag som jordbävningen hade inträffat. Söndagen efter jordbävningen höll de flesta församlingarna i området sitt ordinarie Vakttornsstudium. För att sörja för de drabbades känslomässiga och andliga behov sändes sju kretstillsyningsmän, förutom de ordinarie kretstillsyningsmännen, till de fem drabbade kretsarna. De här resande tillsyningsmännen gjorde särskilda besök för att styrka vännerna och hjälpa dem att sätta Rikets intressen främst i livet trots katastrofen.

Tio Rikets salar var inte längre i användbart skick. Många bröders och systrars hem hade blivit fullständigt eller delvis förstörda. De 11 regionala byggnadskommittéerna i Japan organiserade var och en olika lag med omkring 20 arbetare i varje för att reparera de skadade husen. Ett arbetslag bestod av Jehovas vittnen från USA som hade rest hit på egen bekostnad för att hjälpa till med arbetet. Innan de här lagen slutade sitt arbete hade de reparerat 1.023 hus och röjt undan 4 förstörda hus. Fem Rikets salar återuppbyggdes, och fyra reparerades av självuppoffrande bröder som kom från alla delar av landet.

Icke troende familjemedlemmar behandlades lika omtänksamt och vänligt som de troende medlemmarna av familjen. En syster som hade en icke troende man och fyra barn förlorade sin näst äldste son i jordbävningen. Familjen bodde i en Rikets sal tillsammans med 70 andra vittnen i en vecka. När mannen lade märke till hur bröderna visade omsorg och hjälpte till rent praktiskt, började han sätta värde på Jehovas organisation.  En dag åkte han till Suita där hjälparbetet administrerades. Där såg han många bröder som arbetade hårt för att hjälpa människor som de inte kände. Känslorna vällde upp inom honom, och han kunde inte hålla tårarna tillbaka. Samma dag tackade han ja till ett bibelstudium.

Att klara av förändringar på ett konstruktivt sätt

Under årens lopp har situationen i Japan förändrats. Sedan slutet av mars 1992, 43 år efter det att den första gruppen missionärer anlände 1949, blir hela distriktet som tilldelats det japanska avdelningskontoret regelbundet bearbetat med de goda nyheterna om Guds kungarike. Men även människors inställning och förhållanden har förändrats, och därför har det varit nödvändigt för Jehovas vittnen att vara anpassbara.

Rodney Kealoha, en missionär som har varit i resetjänsten i många år, sade: ”För tjugofem år sedan [på 1970-talet] var japanerna mycket artiga och vänliga. När vittnena kom på besök lyssnade de, även om de inte var intresserade.” Människor tog sig tid till att läsa och högaktade i allmänhet god moral och ordning i samhället. Men med tiden har de blivit mer distraherade av det växande materiella välståndet. Hemmafruar började förvärvsarbeta. Man träffade allt färre hemma under dagarna. De som var hemma var ofta för upptagna för att samtala mer ingående om religion, och de ville inte gärna ta emot litteratur som de ansåg sig inte ha tid att läsa.

Bostadshus med mer omfattande säkerhetsanordningar och hus med porttelefoner började byggas. Förkunnarna i de här områdena fick nu anpassa sig till att framföra sitt ärende i porttelefoner. De lärde sig att om någon bara var vänlig och trevlig, så var det värt att göra återbesök. Hiroko, som är pionjär i Sapporo, hade talat i porttelefon med en kvinna som tackade nej och sade att hon var shintoist. Eftersom kvinnan lät så trevlig och var så artig, var Hiroko övertygad om att kvinnan  måste ha ett gott hjärta och gick därför tillbaka till henne. Med tiden utvecklades ett vänskapsförhållande via porttelefonen. Efter tio månader hälsades Hiroko äntligen med orden: ”Vänta ett ögonblick.” Kvinnan öppnade dörren och bjöd in Hiroko. Ett samtal om en familjeangelägenhet ledde snabbt till ett bibelstudium och sedan till dop. Den nya systern, som nu är pionjär, hade verkligen ett gott hjärta.

Eftersom många inte är hemma på dagen, rekommenderades det i Tjänsten för Guds kungarike att man mer än tidigare skulle ägna sig åt kvällsvittnande och gatutjänst. Förkunnarna reagerade omedelbart positivt och entusiastiskt. Över hela Japan kunde man snart se dem erbjuda Vakttornet och Vakna! på gatorna och särskilt vid järnvägsstationer, där det ofta finns mycket folk.

En syster som bor i närheten av Yokohama är ett typiskt exempel. Trots att hon arbetade heltid ville hon vara hjälppionjär. En äldstebroder gav henne förslaget att gå i gatutjänst i närheten av en järnvägsstation mellan klockan sex och åtta innan hon gick till arbetet. När hon hade kommit över sin blyghet och det att vissa pendlare till en början förlöjligade henne, fick hon i gång en rutt med omkring 40 personer som gärna tog emot lösnummer. Några av dessa var pendlare, järnvägsarbetare och ägare av butiker i närheten. I genomsnitt lämnade hon 235 lösnummer i månaden på ett distrikt där pionjärer vanligtvis lämnade omkring 30 lösnummer. Genom att bara helt kort varje dag nämna någon tanke från Bibeln för andra kunde hon sätta i gång sex olika bibelstudier, och ett av dessa var med en polis.

Andra förkunnare följde förslagen om att använda telefonen för att vittna för dem som bor i hus med olika omfattande säkerhetsanordningar. Uthållighet och ett tilltalande ämne att samtala om har röjt väg för många bibelstudier. När en syster vittnade per telefon frågade hon en kvinna om hon funderade  mycket över sin och sin familjs framtid. Kvinnan sade att hon gjorde det och berättade också att hennes hälsa hade påverkats av att hon hade blivit besviken på andras oförmåga att ge hjälp. Av den anledningen hade hon isolerat sig i sin bostad. Den uppriktiga omtanke som vittnet visade fick kvinnan att gå med på att träffa systern vid ett snabbköp i närheten. När hon fick se innehållet i boken Gör ditt familjeliv lyckligt! tackade hon genast ja till ett bibelstudium.

Energisk verksamhet i tjänsten och församlingarnas mognad har lett till en stadig och ihållande tillväxt. Den nuvarande raden av förkunnarrekord började i januari 1979 och har fortsatt utan avbrott i över 18 år. Under senare delen av 1980-talet och i början av 1990-talet ökade antalet förkunnare i Japan med i genomsnitt över 10.000 per år. I mars 1995 fanns det 200.000 förkunnare av Guds kungarike i landet. I augusti 1997 var de 220.663 förkunnarna förbundna med 3.785 församlingar, vilket kan jämföras med 14.199 förkunnare i 320 församlingar i augusti 1972. Men en växande andel förkunnare har inte japanska som modersmål.

Utländska språkgrupper får hjälp

På grund av den goda japanska ekonomin har många som talar ett annat språk än japanska flyttat till Japan för att arbeta. En del av dem är Jehovas vittnen. Japan är inte längre ett land där i stort sett allas modersmål är japanska. Hur skulle man kunna hjälpa den utländska befolkningen andligen?

Före 1980-talet var den utländska delen av befolkningen relativt liten. Små isolerade grupper eller församlingar hade bildats i Misawa, i Tachikawa och på Okinawa för att hjälpa hustrur och barn till amerikanska militärer men även för andra intresserades skull.

Störst var den församling som var avsedd för de amerikanska militärbaserna på Okinawa. Karl och Evalyn Emerson  hade tidigare varit missionärer i Korea, men 1968 flyttade de med sin lille son till Okinawa för att hjälpa den engelsktalande befolkningen på ön. Längre fram fick de sällskap på det här fruktbärande fältet av Bill och Mary Ives samt Wayne och Penny Frazee från den 40:e respektive 52:a Gileadklassen. I synnerhet Wayne, som körde runt i en liten, skraltig bil med en motor på 360 kubik på det stora området som tillhörde Kadena Air Base, hade framgång bland de inkallade, eftersom han själv tidigare varit militär. Under de 15 år som Wayne och Penny tjänade på Okinawa fick de möjlighet att hjälpa 100 intresserade att göra framsteg och bli döpta. De var så effektiva i sin tjänst att befälhavaren för en militärbas bad dem predika någon annanstans. Varför det? ”Ni tar mina bästa män”, klagade han.

Även om vänner hela tiden flyttade till och från församlingen i takt med omplaceringar till nya militärbaser, har bokstavligt talat tusentals varit med vid mötena och hundratals fått hjälp att ställa sig på Jehovas sida. De allra flesta av dessa har fortsatt att tjäna Jehova när de har återvänt till USA. En del har tjänat som äldste eller biträdande tjänare. En av dessa, Nick Simonelli, gick längre fram igenom Gileadskolan i den 93:e klassen och valde därigenom samma levnadsbana som den som hade studerat med honom. Han tjänar nu i Ecuador tillsammans med sin hustru.

Det engelskspråkiga distriktet i Japan

Mot slutet av 1970-talet, när Vietnamkriget hade slutat, upplöstes så småningom de engelskspråkiga grupperna i Japan. Men i början av 1980-talet konstaterade James Mantz j:r att det fanns många engelsktalande runt den amerikanska militärbasen Atsugi Naval Air Base, som låg 15 minuters körväg från Betel. Han bad därför sina föräldrar, som då bodde i Kalifornien i USA, att ta steget över till Orienten och hjälpa till. (Jämför Apostlagärningarna 16:9.) Vid en ålder av 62 respektive  59 år flyttade James Mantz s:r och hans hustru, Ruth, i mars 1981 till Sagamihara i närheten av militärbasen Atsugi. ”Varhelst vi kunde träffa engelsktalande, där var vårt distrikt”, säger Ruth. ”När vi gick i gatutjänst och mötte unga amerikanska soldater som kom på cykel, stannade Ruth dem ofta genom att sträcka ut armarna och visa dem tidskrifterna”, berättar en medlem av Betelfamiljen i Ebina. Sorgligt nog dog James Mantz s:r kort efter det att de hade anlänt till Japan, men Ruth stannade och hjälpte ett antal människor in i sanningen. Den lilla engelska gruppen i Sagamihara blev en församling i oktober 1985.

När den japanska ekonomin blev allt starkare under 1980-talet, ökade antalet invandrare dramatiskt. Många tusen filippinare, sydamerikaner, afrikaner, kineser och koreaner strömmade in i landet som gästarbetare. Sällskapet vidtog åtgärder för att ge de här utländska arbetarna andlig hjälp. Engelsktalande japanska pionjärer och även många som tjänade vid Betel fick till uppgift att hjälpa till. ”När Sällskapet började ta ledningen i detta”, sade en broder som hade tillhört en engelsk församling i många år, ”kom tillväxten direkt.” Den 1 september 1997 fanns det 18 engelskspråkiga församlingar som utgjorde en egen krets.

Människor från Brasilien får hjälp

Många japaner vars föräldrar eller far- eller morföräldrar hade emigrerat till Brasilien kom tillbaka till Japan för att arbeta, men de kunde varken japanska eller engelska. Kazuyuki och Nanako Kiritani, som tidigare hade varit missionärer och tjänat i Brasilien, flyttade 1986 till Yokohama där det fanns några få portugisisktalande systrar och några som de studerade Bibeln med. Den här lilla gruppen började ha Vakttornsstudiet på portugisiska och dessutom en gång i månaden en förkortad version av skolan i teokratisk tjänst.

 På våren 1991 samlade Sällskapet tre brasilianska äldste, vilka bodde i Tokyo, Nagoya och Toyohashi, samt broder Kiritani för att resonera om utvecklingen på det portugisiska fältet. I augusti 1991 började fyra portugisiska grupper fungera. Avdelningskontoret hade engagerat villiga beteliter och ordnat en kurs i portugisiska på Betel. De var ivriga att lära sig språket och blev en del av stommen till de portugisiska grupperna. De nybildade grupperna blev snart församlingar, och inom sex år fanns det 21 portugisiskspråkiga församlingar som också utgjorde en egen krets.

Den spanskspråkiga delen av fältet öppnas

I september 1987 hölls det första mötet på spanska för att hjälpa åtta systrar som fram till dess hade tillhört en portugisisk grupp. Louis Delgado, en ogift broder från Peru, tog ledningen. På den tiden reste en del av systrarna i sex timmar för att vara med vid de spanska mötena, men den andliga hjälp de fick gjorde att det var värt besväret. På grund av språkbarriären hade vissa som av ekonomiska skäl hade gift sig med japanska medborgare problem i äktenskapet, och de hade dessutom svårt att förklara för de äldste i de japanska församlingarna hur de kände det.

Tjänsten på fältet var också en utmaning för den spanska gruppen. För att organisera distrikt åkte gruppen till alla de  29 stationer som ingår i järnvägslinjen Yamanote, som går runt centrala Tokyo, och letade i områdena där omkring efter dörrar med spanska namn. Det här var tröttsamt och tidskrävande, men gruppen fick på så vis ett klart angivet distrikt att bearbeta.

Under dagtid besökte grupper av systrar områden där många colombianska kvinnor bodde. Kvinnorna arbetade i barer som ofta drevs av den japanska maffian, som kallas yakuza. När någon av kvinnorna tycktes gå framåt andligen, brukade yakuza ingripa och flytta henne till en annan plats. Men en av kvinnorna som studerade Bibeln gjorde sådana framsteg att hon förstod att hon måste byta arbete för att behaga Jehova. Det här innebar att fly och gömma sig för yakuza. Med hjälp av den som studerade med henne kunde hon till sist återvända till sitt hemland.

När mängder av arbetare från Peru, Argentina, Paraguay, Bolivia och andra länder flyttade till Japan i början av 1990-talet, hade alltså Jehova en liten spanskspråkig grupp redo att ta hand om deras andliga behov. År 1991 ordnade man en kurs i spanska för beteliter som gärna ville hjälpa till. Inom loppet av ett år kunde vissa av dem hålla offentliga tal på spanska. Den första spanska församlingen bildades 1993 i Tokyoområdet. År 1997 fanns det 13 blomstrande spanska församlingar. Av de här församlingarna har man kunnat bilda en egen krets.

Insatser för att hjälpa asiater

Ett betydande antal kineser strömmade också in i Japan. Bland dessa fanns tusentals studenter och vidare avkomlingar av japanska barn som hade lämnats kvar i Kina efter andra världskrigets slut. Det beräknades finnas över 300.000 kineser i Japan, varav 200.000 i Tokyos storstadsområde. När bröderna lyfte upp sina ögon och såg på de kinesiska fälten, kunde de se att de var vita till skörd, men arbetarna var få. — Matt. 9:37; Joh. 4:35.

 Masayuki Yamamoto och hans hustru, Masako, hade varit i missionärstjänsten på Taiwan i åtta år. År 1992 lärde sig ett antal beteliter kinesiska för att de ville hjälpa de kinesisktalande. Masayuki kontaktade omgående alla som i någon utsträckning kunde kinesiska, och en kinesisk grupp med 28 förkunnare sattes i gång. De flesta i gruppen var japanska pionjärer som trots att de fortfarande kämpade med språket var ivriga att hjälpa intresserade som talade kinesiska. Det nit som de japanska vittnena visade rörde kinesernas hjärta. En ung kvinna fick boken Den största människa som någonsin levat av en broder som gick på samma skola som hon. Hon läste ut boken på en vecka. Sporrad av det som hon hade läst började hon vara med vid alla möten. Hon häpnade över att se så många japaner lära sig kinesiska bara för att de skulle kunna sprida de goda nyheterna till de kinesisktalande. Hon och hennes yngre bror gick snabbt framåt, och inom ett år var de döpta. Hon ledde egna bibelstudier redan innan hon blev döpt.

I maj 1993 hölls den första kretssammankomsten för kinesisktalande, och 399 var närvarande och 8 blev döpta. Snart fanns fem mandarinspråkiga församlingar i gång samt en kinesisk bokstudiegrupp i en japansk församling.

Andra språkgrupper

I slutet av 1980-talet började Penn Pitorest och hans hustru, Phiksang, studera Bibeln. Båda var flyktingar från Kambodja och hade förlorat sina föräldrar under den massaker som ägde rum i deras hemland. Det tog lång tid för dem att göra framsteg, eftersom det i stort sett inte fanns några publikationer för studium på kambodjanska. Men så småningom blev de döpta. Eftersom de var måna om andra kambodjanska flyktingars andliga behov, försökte de få i gång bibelstudier med dessa. Snart bildades en liten kambodjansk grupp. Mer hjälp kom när Vakttornet 1994 började ges ut på kambodjanska.  Efter det började tio bröder från Betel lära sig språket, och de fick till uppgift att vara med vid de kambodjanska mötena.

Den största utländska språkgruppen i Japan utgörs av koreaner, men de allra flesta av dessa förstår japanska, och därför fanns det under många år ingen särskild församling för deras skull. Men med tiden framgick det att koreanerna i Japan förstod sanningen snabbare om de studerade på sitt modersmål. Det här ledde till att en koreansk grupp bildades i närheten av Betel i april 1996, och längre fram bildades en grupp i Itami i prefekturen Hyogo.

Vi får inte heller förbise teckenspråksförsamlingarna. Många har frivilligt ställt upp och lärt sig japanskt teckenspråk för att hjälpa hörselskadade runt om i landet. Sedan 1982 har Sällskapet ordnat med teckenspråkstolkning vid vissa områdessammankomster. Gemensamma ansträngningar för att hjälpa hörselskadade har gjorts sedan 1992, då teckenspråksförsamlingar bildades i städerna Fukuoka och Kumamoto. Sällskapet har också framställt videofilmer på teckenspråk. Nu finns det 11 församlingar och 9 mindre grupper runt om i Japan som aktivt hjälper de hörselskadade.

Jehovas vittnen i Japan har alltså verkligen försökt att nå många olika språkgrupper och hjälpa de här människorna att dra nytta av de goda nyheterna på det språk som de förstår bäst.

Entusiasm för en ny skola

År 1993 yppade sig en ny spännande möjlighet för ogifta äldste och biträdande tjänare i Japan. Det här gav dem tillfälle att utöka sin tjänst antingen inom landet eller i något annat land. James Hinderer och David Biegler, två bröder med många års erfarenhet av resetjänsten, sändes från USA för att leda den första kursen i Skolan för förordnade tjänare i Japan. Närvarande vid den här första kursen, som hölls på engelska,  var också sju observatörer från Japan, Sydkorea och Filippinerna. Observatörerna var med för att förbereda sig för att själva tjäna som lärare i sina respektive länder.

En av eleverna i den första kursen sade så här om nyttan med skolan: ”Jag tror att många av oss hade svårt att resonera om saker och fatta beslut genom att tillämpa lämpliga bibliska principer. För oss var det lättare med regler. Men genom två ofta återkommande frågor, ’Varför?’ och ’Hur?’, övades vi under skolans gång att fundera över vilka skäl som ligger bakom sakförhållandena och svaren.” En annan elev i klassen berör samma tanke när han berättar vad som hände då en av lärarna föreslog att den biträdande tjänaren som ansvarar för tidskrifterna kunde förbereda sig på att säga något om nya tidskrifter som kommer till församlingen och sedan framföra detta till förkunnarna. En fråga som en av eleverna då ställde föranledde läraren att eftertryckligt klargöra skillnaden mellan rättfärdighet och godhet. Läraren sade: ”Rättfärdighet är att uppfylla en skriven anvisning, men godhet är att göra mer än vad som krävs i syfte att hjälpa andra. Vi bör inte bara vara rättfärdiga, utan också goda, och göra vad vi kan för att bistå församlingsmedlemmarna, utan någon skriven lag.”

De unga ogifta bröderna i Japan har vanligtvis inte bråttom att gifta sig. I de 18 första kurserna var genomsnittsåldern 29 år, och eleverna hade i genomsnitt varit i sanningen i 13 år och i heltidstjänsten i 8 år. I augusti 1997 hade mer än 790 elever i 33 kurser gått igenom Skolan för förordnade tjänare, och tusentals fler väntade på att bli antagna. När elever har utexaminerats har en del fått uppgiften att tjäna som kretstillsyningsmän, pionjärer med särskilt uppdrag eller missionärer. — Ps. 110:3.

Den nytta som de här väl övade äldstebröderna och biträdande tjänarna gör märks direkt när de börjar samarbeta med församlingarna. En äldste sade om det goda inflytande som  en av eleverna hade på sin församling: ”Församlingen har blivit mycket livligare och gladare. Pionjärandan ökade, och alla i församlingen fick en djupare förståelse av hur viktigt det är att göra saker och ting enligt teokratiskt tillvägagångssätt. Ungdomarna blev mer entusiastiska för andliga ting, och många gick med i skolan i teokratisk tjänst.” På så vis har församlingarna blivit styrkta och uppbyggda.

Delegater sänds till sammankomster i andra länder

Genom åren har det funnits många möjligheter för Jehovas vittnen i Japan att vidga sig och visa sin kärlek till det internationella brödraskapet. (2 Kor. 6:13) När det blev mer överkomligt att resa utomlands, erbjöd Sällskapet avdelningskontoret i Japan möjlighet att sända delegater till särskilda internationella sammankomster i Europa, i Afrika, i Asien, på de amerikanska kontinenterna, på Hawaii och på Nya Zeeland.

Under årens lopp har det blivit fler och fler som tackar ja till de här möjligheterna, och det är ofta många pionjärer och andra heltidstjänare bland delegaterna. År 1996, när särskilda sammankomster hölls i Tjeckien och Ungern, fanns 1.114 heltidsförkunnare bland de 1.320 delegaterna från Japan.

Det som de japanska delegaterna såg och hörde vid de här sammankomsterna gjorde att deras syn på organisationen vidgades och gav dem ännu mer kraft att tjäna Jehova helhjärtat. Shigeo Ikehata besökte 1978 de internationella sammankomsterna i Sydkorea, i Hongkong, på Filippinerna och på Taiwan, och han säger: ”Det band av kärlek som fanns bland bröder och systrar i främmande länder gjorde ett djupt intryck på mig. Att med egna ögon se hur det rena språket binder samman Jehovas vittnen har särskilt påverkat dels min uppskattning av de tjänsteprivilegier jag har och dels det som jag tar upp i mina böner.”

 De delegater som har besökt länder där Jehovas tjänare har uthärdat svår förföljelse och som har fått höra dessa vänner själva berätta om sina erfarenheter har sporrats till att efterlikna deras tro. Misako Oda var med i Sankt Petersburg 1992 vid den första internationella sammankomsten i det tidigare Sovjetunionen. Hon berättar: ”När vi hörde de första tonerna i den inledande sången den första sammankomstdagen, började en rysk syster som satt bredvid mig gråta. När jag tittade  upp såg jag många andra ryska systrar som hade tårar i ögonen och inte kunde sjunga sången ända till slutet. Jag tackade Jehova innerligt för den oförtjänta omtanke som han visade genom att låta mig, en som inte har upplevt det slags förföljelse som de hade genomgått, få vara där tillsammans med dem och dela detta historiska ögonblick som var en seger för Jehova och de trogna vännerna.”

En ung pionjärsyster, Seiko Namba (nu Nakajima), minns mycket väl sammankomsten i Buenos Aires 1990. Hon säger: ”Jag lärde mig av bröderna och systrarna i Argentina hur man visar kärlek och uppskattning, men också hur viktigt det är att visa sådana känslor mot andra. En äldre syster höll om mig när vi skulle åka och gav mig en present. Med tårar i ögonen sade hon om och om igen: ’Hasta luego en el Paraíso’ [Vi ses i paradiset]. När jag kom tillbaka till Japan, försökte jag visa samma kärlek och vänlighet mot vännerna i församlingen och människorna på distriktet.” Andra japanska delegater, som i vanliga fall är blyga och mer tystlåtna, fick hjälp att visa sin kärlek på ett mer utåtriktat sätt när de umgicks med de latinamerikanska sammankomstbesökarna.

Under årens lopp har avdelningskontoret i Japan haft privilegiet att sända tusentals delegater till särskilda områdessammankomster i andra länder. Att så många tackar ja när en sådan inbjudan sänds till församlingarna visar hur mycket bröderna tycker om och uppskattar den här möjligheten att få vara tillsammans med sin internationella kristna familj.

Avdelningskontoret bistår den världsvida verksamheten

Det är ett stort privilegium att nu kunna bistå det världsvida brödraskapet på olika sätt. Eftersom bröderna vid avdelningskontoret i Japan har fått värdefull erfarenhet av tryckeriverksamhet, kan de nu hjälpa angränsande avdelningskontor  att trycka litteratur. Varje månad trycks nu över 9.000.000 exemplar av Vakttornet och Vakna! på tio språk i tryckeriet i Ebina.

Avdelningskontoret i Japan trycker nu böcker, biblar och broschyrer i olika format på 26 språk, bland annat på kinesiska, laotiska, singalesiska, tamil (för Sri Lanka), thai och 11 filippinska språk, allt i fyrfärg. Med de snabbgående offsetpressarna kan tryckeriet snabbt tillgodose behoven på fältet. Ett exempel som kan nämnas var när Japan i september 1993 fick underlaget för att trycka en särskild utgåva av den efterlängtade bibeln på tagalog, i vilken Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna finns med. I mitten av oktober hade 70.000 biblar på tagalog tryckts och skickats i väg lagom i tid till områdessammankomsterna i december, då utgåvan skulle presenteras för bröderna. Bibeln på cebuano och iloko gavs ut strax därefter. Numera framställer tryckeriet i Ebina också skinnbanden av den portugisiska och den spanska upplagan av Nya Världens översättning.

 När avdelningen Translation Services hade upprättats vid världshögkvarteret 1989, ombads avdelningskontoret i Japan att bistå översättare runt om i Asien och i Stillahavsområdet. Mer än halva jordens befolkning lever här, men många i den här delen av världen, där det finns mängder av olika språk, har ännu inte tillgång till Vakttornets publikationer på sitt eget språk. Japanska bröder som har erfarenhet av översättning och som kan datorer har fått privilegiet att besöka Indien, Pakistan, Sri Lanka, Nepal, Libanon, Malaysia, Thailand, Kambodja, Indonesien, Myanmar, Salomonöarna, Guam och andra länder för att hjälpa till att bilda, öva och organisera lag av översättare samt installera programvara som Sällskapet har utvecklat för att hjälpa översättare.

Ömsesidigt stöd

Vi får inte heller glömma de för närvarande 76 japanska bröderna och systrarna som i likhet med de missionärer som tjänar i Japan villigt har tagit emot uppgiften att främja Rikets intressen i nio olika främmande länder. I den här gruppen ingår 13 bröder som har gått Skolan för förordnade tjänare. Dessa bröder och systrar har sänts till Brasilien (7), Guam (2), Kambodja (1), Malaysia (2), Nigeria (1), Papua Nya Guinea (11), Paraguay (8), Salomonöarna (5) och Taiwan (39). Brev som missionärerna sänder från sitt distrikt visar att de har lärt sig att klara av såväl nya språk, seder och matvanor som tropiska sjukdomar, och de har också varit villiga att tjäna i primitiva områden där det ibland har saknats rinnande vatten, gas eller elektricitet i motsats till det välstånd som råder i dagens Japan. De har utvecklat kärlek till människorna i det nya landet och har lärt sig gudaktig förnöjsamhet. De är glada över att kunna främja Rikets intressen på det här sättet.

När den teokratiska tillväxten i Japan ännu en gång krävde en utbyggnad av avdelningskontoret, påbörjades arbetet i  samverkan med bröder från andra länder. Projektet omfattar två likadana 13 våningar höga bostadshus och en 5 våningar hög servicebyggnad. År 1994 förordnades Frank Lee från USA att tjäna som byggtillsyningsman. Steve Givins, en internationell tjänare från USA, tillhör också byggnadskommittén. Åtminstone 49 frivilliga arbetare har kommit från Australien, Canada, Costa Rica, England, Finland, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nya Zeeland och USA för att hjälpa till. De har alla villigt offrat ett mer ordnat liv i sitt hemland för att kunna dela med sig av erfarenhet och förmågor till bröder i andra länder och för att främja Rikets intressen.

De japanska bröderna har också ställt upp på ett enastående sätt, och över 4.600 arbetare med eller utan yrkesutbildning har ansökt om att få arbeta med projektet. De flesta av dem måste göra stora förändringar för att kunna arbeta med projektet även för kortare perioder. Det kan inbegripa att de får sluta sitt arbete och lämna familjen kvar hemma. Men de känner att de blir rikligt belönade för sina ansträngningar.

Äldre men fortfarande nitiska

Den tillväxt som har skett av den stora skaran lovprisare av Jehova i Japan började när missionärerna från Gileads 11:e klass kom hit 1949 och 1950. Andra slog följe med dem, däribland några från den 7:e klassen och fler från klasser längre fram. Femtionio av dem är fortfarande i heltidstjänsten i Japan. En del av dem är nu i 70- eller 80-årsåldern, och de är alla fortfarande nitiska i tjänsten. Lois Dyer sade efter att beslutsamt ha tjänat i heltidstjänsten i 64 år: ”Jag ber ständigt med samma tillförsikt som David så uttrycksfullt gjorde: ’Just när min kraft sviktar ... överge mig inte heller, o Gud, intill ålderdom och gråhårighet.’” (Ps. 71:9, 18) Jehova har inte övergett dessa lojala som har använt större delen av livet i trogen tjänst för honom. En i missionärsfamiljen sade så här: ”Jehovas organisation  är som en mor som sveper in oss i varma filtar och håller oss nära intill sig.”

Tjugoen av de här trogna kämparna bor nu i missionärshemmet Tokyo Mita. Det hus i Tokyo som ursprungligen användes som avdelningskontor har nu renoverats fullständigt för att tjäna som bostad åt de här till åren komna missionärerna. Det här är en mycket speciell missionärsfamilj. Genomsnittsåldern är 74 år, och de har i genomsnitt varit i sanningen i 50 år. Åtta av dem är från Gileads 11:e klass. Tillsammans har missionärsfamiljen tjänat som ett vittnesröse genom åren och hjälpt åtminstone 567 individer att lära känna sanningen. Trots att flera i familjen är gott och väl över 80 år och har allvarliga hälsoproblem är de långtifrån overksamma. Under tjänsteåret 1997 ägnade de i genomsnitt över 40 timmar åt tjänsten på fältet varje månad och lämnade sammanlagt 17.291 lösnummer och hundratals böcker på sitt väl bearbetade distrikt. De här trogna missionärerna äras av vännerna i församlingen och respekteras av sina grannar.

Ruth Ulrich är nu inne på sitt 87:e år och har varit i pionjär- och missionärstjänsten i 68 år. Hon säger: ”Det har varit trosstärkande för mig att se alla dessa människor komma ut ur hedniska religioner och in i sanningen och verkligen bli våra bröder och systrar.”

När vi har bläddrat igenom ”familjealbumet” som berättar om Jehovas vittnens nutida historia i Japan, har vi träffat många av dessa nitiska Jehovas tjänare. Men dessa är bara en handfull av de över 220.000 i Japan som förkunnar de goda nyheterna om Guds kungarike. Missionärerna är mycket nöjda med det som har uträttats av deras andliga barn och barnbarn i tredje och fjärde led. De väntar också ivrigt på att få se vilken roll som Jehova kommer att låta dem spela, både under de sista dagarna av den nuvarande ordningen och i hans underbara nya värld som nu är så nära!

 [Helsidesbild på sidan 66]

[Bilder på sidan 71]

Lojala japanska förkunnare från förkrigstiden: 1) Jizo och Matsue Ishii, 2) Miyo Idei, 3) Katsuo och Hagino Miura

[Bilder på sidorna 72, 73]

Några av missionärerna som började tjäna i Japan åren 1949 och 1950: 1) Don och Mabel Haslett, 2) Lloyd och Melba Barry, 3) Jerry och Yoshi Toma, 4) Elsie Tanigawa, 5, 6) Percy och Ilma Iszlaub, 7) Norrine Thompson (född Miller), 8) Adrian Thompson, 9) Lois Dyer, 10) Molly Heron, 11) Shinichi och Masako Tohara

[Bild på sidan 79]

N. H. Knorr (till vänster) talar vid en sammankomst 1951 i missionärshemmet i Kobe

[Bild på sidan 81]

Grace (överst) och Gladys Gregory från Gileadskolans 11:e klass

[Bild på sidan 82]

Margrit Winteler (till höger, Gileadskolans 23:e klass) förenades med sin syster Lena (15:e klassen) i Japan

[Bild på sidan 88]

Don Haslett och Lloyd Barry vid Betelhemmet i Tokyo, 1953

[Bild på sidan 89]

Japanska pionjärer med särskilt uppdrag som har tjänat i 40 år (från vänster till höger): Takako Sato, Hisako Wakui, Kazuko Kobayashi

[Bild på sidan 90]

Avdelningskontoret på Okinawa, 1979

[Bilder på sidan 95]

På väg ut för att vittna på Hokkaido mitt i vintern

[Bild på sidan 95]

Övre bilden: Adeline Nako

Nedre bilden: Lillian Samson

[Bild på sidan 99]

Yuriko Eto

[Bild på sidan 102]

En lycklig pionjärfamilj går ut i tjänsten på fältet

[Bilder på sidan 110]

Avdelningskontoret i Tokyo, 1949–1962

Avdelningskontoret i Tokyo, 1963–1973

Avdelningskontorets anläggning i Numazu, 1972–1982

[Bild på sidan 115]

Toshio Honma, tillsyningsman för avdelningskontoret i mitten av 1970-talet

[Bild på sidan 116]

Avdelningskontorets kommitté 1997 (från vänster till höger): Richard Bailey, Shigeo Ikehata, Isamu Sugiura, Masataro Oda, Makoto Nakajima, Yoshihiro Nagasaki, Kenji Mimura

[Bild på sidan 124]

James Mantz hade del i tillsynen av tryckeriet (här tillsammans med hustrun, Sarah)

[Bilder på sidan 132]

Sammankomsthallar: Hyogo, Ebina, Kansai

[Bild på sidan 139]

Kunihito Kobayashi

[Bild på sidan 142]

Kobe efter jordbävningen 1995

[Bild på sidan 150]

Masayuki och Masako Yamamoto

[Bilder på sidan 156]

Japanska delegater vid sammankomster i andra länder: 1) Kenya, 2) Sydafrika, 3) Ryssland

[Bilder på sidan 158]

Avdelningskontoret och Betelhemmet i Ebina; den infällda bilden visar tillbyggnader som har gjorts 1997