Martinique

FÖR många människor överallt på jorden låter namnet Martinique bekant. Antagligen väcker det tanken på sol, vita stränder och azurblått hav. Det kanske får någon att tänka på sådant av livets sötma som sockerrör, bananer och rom. Bilden som målas upp inom en består kanske också av svart- eller brunhyade invånare med breda leenden, vilka välkomnar besökare genom att erbjuda korgar med exotiska frukter. För andra påminner Martinique om vulkanen Montagne Pelées utbrott år 1902 och det fullständiga ödeläggandet av staden Saint Pierre, som på den tiden var den ekonomiska och kulturella huvudstaden i området.

Relativt sett är ön endast som ett oansenligt dammkorn. Den är bara 8 mil lång och 3,5 mil bred. Ändå har den haft en oproportionerligt stor roll i internationella angelägenheter. Mellan 1600-talet och 1800-talet drabbade kolonialmakterna skoningslöst samman här för att få herraväldet över Amerika och Karibien. Saint Domingue (Haiti), Guadeloupe, Martinique och andra öar i Västindien bytte ägare beroende på utgången i striderna.

Även om Martinique bara är en liten ö, var den i flera årtionden centrum för slavhandeln i Karibien. Man kan inte tala om invånarna på Martinique utan att nämna slaveriets bojor, som formade deras historia och som förklarar en hel del om människornas nuvarande förhållanden.

 Vi talar om ett folk som, efter att ha varit förslavat under lång tid, är stolt över att vara fritt. Det är ett folk som kännetecknas av besynnerliga paradoxer. De värnar om sin frihet och vill att andra skall veta det. Samtidigt anpassar de sig till den franska kulturen, vilken tvingades på dem genom koloniseringen — en kultur vars värden och rikedom i de flesta avseenden uppskattas av majoriteten. Människorna bekänner sig till en religion — romersk katolicism — som tvingades på dem av tyranniska härskare. Dessutom har de blivit lärda att tillbe en gud som de inte vet mycket om. Han framställs för dem som en gud som förespråkar negerslaveriet, därför att det påstås att han förbannade deras ras. Det sägs att han kännetecknas av kärlek och rättvisa, men dessa egenskaper förefaller på ett egendomligt vis vara dolda. Deras religion är en religion som huvudsakligen är grundad på riter och traditioner där bestämda trosuppfattningar och teologiska analyser är av ringa värde. (Det kan tilläggas att på liknande sätt bekänner sig invånarna på grannön Barbados tillhöra anglikanska kyrkan därför att de koloniserades av Storbritannien.)

Även om majoriteten av människorna på Martinique helst vill betrakta sig själva som fria, är de, när 1900-talet går mot sitt slut, fångade i slaveriets bojor under två krävande härskare. Å ena sidan är de tyngda av ett religiöst system av riter och traditioner som inte lyckas tillfredsställa verklig andlig  hunger. Å andra sidan bemödar de sig utan framgång om att tillfredsställa den gränslösa längtan som uppammas av en överväldigande påverkan av västvärldens materialistiska livsstil. — Pred. 5:10.

Ett budskap om ovärderlig frihet

Det är på denna tropiska ö som ett budskap om frihet har förkunnats med ökad intensitet under senare delen av det här århundradet. Det är den frihet som Jesus Kristus åsyftade när han sade: ”Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Joh. 8:32) Det är en frihet från slaveri under lögn, frihet från träldom under ett ekonomiskt system som grymt utnyttjar människor och frihet från synd och död.

Sanningens säd började sås när Georges Moustache från Guadeloupe år 1946 ägnade två veckor åt att predika i Fort-de-France och Saint Pierre. Tre år senare, den 9 augusti 1949, kom fyra missionärer (ett par och två unga systrar) till ön, sedan de hade blivit utbildade vid Vakttornets Bibelskola Gilead. De hette David och Celia Homer, Mary Lolos och Frances Bailey. De var från USA och talade franska, om än inte så bra. Men under ett och ett halvt år lyckades de lämna 631 böcker och mer än 200 broschyrer som förklarade Bibeln, och de satte i gång 32 bibelstudier med enskilda personer och familjer. Men de katolska prästerna, som vid den tiden fortfarande hade stort inflytande och inte alls ville få sin myndighet ifrågasatt, gjorde bruk av sitt inflytande för att få missionärerna utvisade från ön i januari 1951. I mer än tre år låg allt predikande av de goda nyheterna på Martinique nere.

Arbetet tar fart igen

Den 10 juli 1954 anlände Xavier och Sara Noll från Marseille i Frankrike. Båda två var heltidsförkunnare, och Xavier hade varit församlingstjänare i Marseille.

 De kommer fortfarande ihåg när de anlände till ön, som för dem tycktes vara på andra sidan jorden, 700 mil från deras hemland. De har inte glömt sina första intryck av hettan och fuktigheten, lika lite som de har glömt gemytligheten, gästfriheten och människors vänliga uppträdande.

Redan från första dagen lärde de sig hur man lever med ett minimum av bekvämligheter. Efter att i några dagar ha bott hos en man som var vänligt inställd till Jehovas vittnen hittade de ett nytt trähus, men det bestod bara av träväggar och ett trägolv. Taket utgjordes av korrugerad plåt. Det fanns inget innertak och inte någon toalett. Då skymningen föll på var det broder Nolls uppgift att tömma ”toalettstolen”, en hink, i en ravin. Första gången han skulle tömma hinken var den 14 juli, Frankrikes nationaldag. Han var tvungen att gå över ett torg som kallades Stalingrad och som sjöd av aktiviteter i samband med helgdagen. När han kom gående över torget med hinken fullt synlig för alla de människor som hade kommit ut för att koppla av och andas lite frisk luft, höll dessa på att skratta sig fördärvade. Det var sannerligen en premiär! Aldrig tidigare hade de sett en vit man utföra en sådan syssla!

Ett överraskande välkomnande

Tidigare den dagen hade broder Noll använt flera timmar till att sortera de böcker och broschyrer som missionärerna hade lämnat efter sig när de blev utvisade. Många hade blivit förstörda av insekter, men det fanns ett tillräckligt lager i gott skick som paret Noll kunde använda i sin förkunnartjänst när de började nästa förmiddag.

Här följer något av det som broder Noll minns från denna första dag i förkunnartjänsten: ”När min hustru och jag första gången skulle ta del i predikoarbetet här, var vi ivriga att komma i kontakt med människorna, lära känna dem och få  veta vilket välkomnande vi skulle få. Verkligheten överträffade våra förväntningar. Vi började predika i stadens centrum, och på den tiden fanns det 60.000 invånare i staden. Den förmiddagen träffades min hustru och jag två gånger då vi återvände hem för att fylla på våra tjänsteväskor med böckerna ’Sanningen skall göra eder fria’ och ’Himmelriket är nära’ samt broschyrer, till exempel ’Fredens furste’.”

Den besökte sade ofta: ”Jag tar emot boken av dig som ett minne av ditt besök”, eller: ”Om den talar om Gud, då skaffar jag den.” Under de två första veckorna lämnade de närmare 200 böcker och hundratals broschyrer. Det var lätt att sätta i gång samtal, eftersom människorna var nyfikna och  villiga att välkomna främlingar. Det var verkligen uppmuntrande att vi blev så gästfritt mottagna!

Broder och syster Noll undrade hur de skulle kunna studera med så många människor! Men de lärde sig fort att de var tvungna att skilja mellan dem som endast visade naturlig gästfrihet och dem som hade en verklig önskan att lära känna sanningen från Gud och tillämpa den i sitt liv. Det fanns några som ville lära sig. Broder Noll berättar: ”Den person som mötte oss när vi kom till Martinique presenterade oss för några hantverkare och lärlingar i hans möbelsnickeri. Vi satte i gång ett bibelstudium samma kväll och ytterligare två under den första veckan.”

Ett av studierna var med ett ungt par, Paul och Nicole Jacquelin. De studerade tre gånger i veckan och gjorde fina framsteg. De tog snart del i att predika från hus till hus tillsammans med paret Noll. Med dessa nya förkunnare började predikoarbetet få en inhemsk prägel.

”To-to-to”

När man kom fram till ett hus var man tvungen att ropa: ”To-to-to, är det någon hemma?” Oftast svarade en röst inifrån: ”Vad gäller det?” Sedan förkunnaren ropande hade presenterat sig själv brukade den besökte svara: ”Kom in och sätt dig.” Intressanta samtal följde.

Oftast var människor villiga att samtala. På Martinique visste man vid den tiden inte vad stress var för något. Det var ovanligt att någon sade det som vi hör jämt och ständigt nu för tiden: ”Jag har inte tid.” Resultatet blev dock oftast: ”Jag förstår allt du säger, men jag tänker inte överge mina föräldrars och mina far- och morföräldrars religion.” Också där det verkade finnas ett visst intresse så att förkunnarna frågade: ”Skulle vi kunna besöka dig snart igen?” blev svaret ofta: ”Om det är Guds vilja.”

 I allmänhet visade människorna stor respekt för Bibeln. Ändå var det ganska få som hade en bibel. De katolska prästerna försökte på alla sätt hindra människor från att ha någon som helst kontakt med Bibeln. Trots det hade några lyckats få tag i en protestantisk fransk översättning av Louis Segond. Somliga hade skaffat sig den av gatuförsäljare, andra av grannar som var sjundedagsadventister och ytterligare andra, fast mer sällan, av protestanter.

Prästerna slår larm

Fem månader efter det att Jehovas vittnen återupptagit sin predikoverksamhet i Fort-de-France ställde en tidning som gavs ut av katolska kyrkan frågan: ”Vilka är Jehovas vittnen?” I artikeln återgavs ett samtal mellan en präst och en församlingsmedlem: ”Fader, känner ni Jehova?” ”Javisst! Talar du hebreiska nu?” Sedan följde en litania av förtal mot Jehovas vittnen och elaka förvrängningar av deras läror. Det fanns rentav en karikatyr av syster Noll i en av kyrkans broschyrer.

Även om det fanns bara en handfull vittnen på ön, förklarade en präst, som uppenbarligen var ängslig på grund av det nit som dessa förkunnare av Guds kungarike visade, någon tid senare: ”Tusentals goda människor är på väg att bli Jehovas vittnen därför att de inte är tillräckligt insatta i sin egen religion.” Det var precis det Jesus Kristus hade belyst i sin liknelse om den rike mannen och Lasarus. De vanliga människorna längtade efter andliga smulor från det välmående prästerskapets bord. — Se Lukas 16:19–31.

Besöket av Notre Dame du Grand Retour

Några år tidigare, år 1948, hade många katoliker kommit att vackla i tron. Ett stort bedrägeri hade organiserats av biskopen. En Mariastaty fördes över från Frankrike under högtidliga former. Den fördes genom hela Martinique och  lovprisades av befolkningen i en sådan omfattning som inte har förekommit till denna dag. Statyn av ”Jungfrun” ställdes i en liten båt försedd med hjul, och man förde den genom gatorna. Människor längs vägen fyllde båten med pengar och smycken till ”Madonnan”. På den tiden hade invånarna på Martinique, vare sig de var rika eller fattiga, bara guldsmycken. Resultatet blev att det som samlades in kom att motsvara en stor summa pengar.

Många kommer fortfarande mycket väl ihåg vad som hände. Marthe Laurent, som nu är ett Jehovas vittne, minns när ”Madonnan” anlände. ”Det var en lördagskväll i början av mars 1948 på torget i Fort-de-France”, säger hon. ”Torget var fullt med människor när vi plötsligt såg ett svagt ljus framträda på havet, vid spetsen av La Pointe des Nègres. Den väldiga folkmassan sjöd av upphetsning; ’Jungfrun’ har kommit med båt!” Pierrette Hantoni gick om och om igen fram för att lämna gåvor. Hon och hennes man smyckade huset med blommor och hängde upp en banderoll där det stod Chez Nous Soyez Reine (Må du bli drottning hos oss). Människor rycktes med av stämningen och blev mycket frikostiga i tron att ”Jungfrun” skulle utföra mirakel. En av dem var en man vars dotter led av en muskelsjukdom. Han kröp på sina knän efter den lilla hjulförsedda båten i hopp om att ”Jungfrun” skulle bota hans dotter.

Med tiden sades det att statyn hade sänts tillbaka till Frankrike, men det var ett bedrägeri. Man upptäckte senare att statyn hade gömts i en lagerlokal. Enligt ett rykte på ön transporterades pengarna och andra värdeföremål som hade samlats in, tillsammans med dem som hade organiserat bedrägeriet, med ett flygplan som försvann ute till havs någon tid senare. De flesta ansåg att det var ett straff från Gud. Ännu i denna dag har Jehovas vittnen, när människor talar  om den här händelsen, en möjlighet att visa dem vad Bibeln säger om avgudadyrkan. — 2 Mos. 20:4, 5; Ps. 115:4–8; 1 Joh. 5:21.

Äktenskap, inte bara samboende

Vissa afrikanska sedvänjor överlevde slaveriet och accepterades av katolska kyrkan så länge medlemmarna också utförde katolska riter. I denna atmosfär var det vanligt att människor som inte var gifta med varandra bodde tillsammans. När syster Noll tog del i predikotjänsten brukade människor fråga henne: ”Har du barn?” När hon svarade ”Nej”, brukade de fråga: ”Och din man?” Det var inte ovanligt att män hade barn med andra kvinnor än sin lagvigda hustru. De som ville bli sanna kristna var tvungna att överge sådana oskriftenliga sedvänjor. — Hebr. 13:4.

Den första på Martinique som ställdes inför behovet av att överge sitt oskriftenliga levnadssätt var en kvinna som, då hon började studera Bibeln, hade sex barn med tre olika män och bodde tillsammans med pappan till det yngsta barnet. Marguerite Lislet insåg snabbt vilka enorma förändringar hon var tvungen att göra om hon skulle behaga Jehova. (1 Kor. 6:9–11) Hon bad den man som hon sammanbodde med att lämna henne, och trots att hon hade hälsoproblem klarade hon modigt av de ekonomiska svårigheter som var förbundna med att ta vård om sina sex barn. Hon blev döpt år 1956. Hon var senare det första vittnet från ön som blev pionjär med särskilt uppdrag.

Jeanne Maximin, som hade barn tillsammans med den man som hon sammanbodde med, ville också bli döpt. Han hade lovat henne många gånger att han före nästa sammankomst skulle legalisera deras förhållande, men han höll aldrig det löftet. Till slut, år 1959, när ytterligare en sammankomst närmade sig, passade hon på när han var borta att flytta ut  från huset. När han kom tillbaka blev han förvånad då han fick se att hon var borta och att många av möblerna saknades! Grannarna var inte sena att berätta för honom var hon höll hus. Han insisterade på att hon skulle återvända hem och lovade att de skulle gifta sig inom två veckor, och under tiden skulle han göra de nödvändiga anordningarna. Hennes svar var klart: ”Den dag vi gifter oss återvänder jag hem, men inte förr.” De nödvändiga anordningarna gjordes, och de blev lagligen gifta inom tio dagar. Många av våra systrar har varit med om liknande erfarenheter.

Jehovas vittnen har fått rykte om sig att utöva en religion i vilken äktenskapet behandlas som en gudomlig anordning. En kvinnlig statstjänsteman i Le Vauclin var förvånad över att se Jacques och Pierrette Nelson, två pionjärer med särskilt uppdrag, på kort tid vara bröllopsvittnen när två par som hade bott tillsammans i många år utan att vara gifta blev vigda. Tjänstemannen hade redan boken Gör ditt familjeliv lyckligt!, men hon lovade nu att läsa den igen, eftersom hon var i samma situation som de par som hon nyss hade vigt hade befunnit sig i. Innan de avslutade samtalet sade hon med avspänd ton till de båda vittnena: ”Jamais deux sans trois” (”Aldrig två utan att det också blir tre”). Det visade sig vara sant i det här fallet, för det dröjde inte länge förrän pionjärerna stod inför henne igen för att tjäna som bröllopsvittnen för ett tredje par som de hade studerat med.

Frihet från alkoholmissbruk

Martinique är välkänt för sin rom. Denna alkoholhaltiga dryck som görs på sockerrör kan man finna överallt på ön. Den uppskattas av många, men den kan vara mycket skadlig om den används till övermått. På 1950-talet kunde man gå till baren och köpa ett till brädden fyllt glas med rom för endast 50 centimes (omkring 60 öre). En flaska rom, en flaska  sockerrörssirap och några skivor grön citron ställdes fram för gästen, och sedan fick han själv göra sin drink.

Kunde Bibelns sanning hjälpa människor som regelbundet drack för mycket rom? Ja, verkligen! (1 Petr. 4:3) Den första var en kvinna som regelbundet drack så mycket att det var ytterst otrevligt att sitta mitt emot henne och samtala med henne. Dessutom bodde hon tillsammans med en man som hon inte var gift med och som var lika förslavad under alkohol. Inom loppet av några månader slutade hon dricka och lämnade sin sambo som ett resultat av det som hon hade lärt sig av sitt bibelstudium. Alla som kände henne lade märke till förändringen. Hennes hälsa blev bättre. Hennes yrkesliv förbättrades, och hennes ställning som statstjänsteman blev permanent. När hon fick en summa pengar som retroaktiv lön, använde hon den till att vara med vid Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Guds vilja” i New York år 1958. Även om Elisa Lafine nu är 90 år, tar hon fortfarande regelbundet del i predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike. Hon är också ett exempel på utmärkt kristet uppförande. Guds ord kan verkligen göra en människa fri från slaveriet under alkohol.

Sanningen bär frukt i hjärtat av landet

På en karta över Martinique tycks ön slingra sig runt Fort-de-France-bukten. Utan tvivel är det här som hjärtat av förkunnardistriktet ligger. På buktens norra sida finns det tre städer som har vuxit samman — Fort-de-France, Schoelcher och Le Lamentin. Nära hälften av Martiniques befolkning bor i det här området. Med undantag av jordbruket är den mesta verksamheten på ön koncentrerad här. Det var här som de goda nyheterna predikades först, och med bara några få undantag kom de första förkunnarna härifrån.

 Så tidigt som år 1955 började broder och syster Noll resa utanför huvudstaden för att sprida budskapet om Guds kungarike. De brukade använda hela dagen till att predika och återvände hem på kvällen. Ena veckan, på fredag, åkte de till Le Lamentin. Andra veckan var det samhället Le François, nära östkusten. Sakta men säkert började människor ta emot sanningen. Bland de första i Le Lamentin var Jeanne Marie-Annaïs, Suzanne Guiteaud, Liliane Néral och Paulette Jean-Louis. I Le François var det familjerna Godard och Cadasse samt Pierre Loiseau. Någon tid senare skickades pionjärer med särskilt uppdrag till Le Lamentin. Bland dessa var Valentin Carel och Nicolas Rénel. (Broder Carel blev senare medlem av avdelningskontorets kommitté.) Det finns nu sju församlingar i dessa samhällen och i deras närhet söderut.

Somliga tycktes börja bra men lämnade senare den smala vägen. De besegrades av livets bekymmer, materialism och omoraliskhet. Många andra tog ordet om Guds kungarike till ett hjärta som visade sig vara som den goda jorden som bar frukt i många år. (Matt. 13:18–23) Majoriteten av dem som omfattade den sanna tillbedjan under de första åren tjänar fortfarande Jehova lojalt. Bland dem som blev döpta på Martinique för över 30 år sedan är: Leon och Christian Bellay, Jules Nubul, Germain Bertholo, Vincent Muller, Roger Rosamond, Albert Nelson, Vincent Zébo och Philippe Dordonne. De visade alla stor kärlek till Jehova då de gav ut av sin ungdom i hans tjänst. De är inte längre unga, men alla fortsätter de att tjäna som äldste i församlingarna. Vissa har dött — bland dem Toussaint Lada, som bland de äldre är ihågkommen för sitt lugna temperament och varma leende. Det finns många andra som skulle kunna fogas till listan över dem som har lång erfarenhet och var eller fortfarande är fina exempel  på tro och nit. Den yngre generationen följer i deras fotspår, och för de äldre är detta en källa till stor glädje.

Kvinnor som lojalt förkunnar de goda nyheterna

Under de här första åren fanns det flera systrar som var lärare och som också utförde ett utmärkt arbete som undervisare i Guds ord. En av dem var Stella Nelzy. Hon var den första i gruppen som blev döpt, och hon fortsatte att vara nitisk i predikotjänsten, trots att hon tog hand om sin åldriga mor, som dog vid 102 års ålder. Ytterligare andra var Andrée Zozor, som var rektor och som också kraftigt försvarade sanningen i Guds ord, och syster Victor Fousse (nu Lasimant), som förblev trogen trots starkt motstånd i familjen. Syster Fousses fina exempel hade god inverkan på hennes barn. Resultatet har blivit att en av hennes söner tjänar som äldste sedan många år och att hennes dotter, Marlène, är missionär i Mali.

Andra har avslutat sitt kristna tävlingslopp på grund av ålder eller sjukdom. Så var det med Léonide Popincourt, som hade tagit ut förtidspension och var pionjär i 16 år. Syster Popincourt dog år 1990, men hennes dotter Jacqueline tjänar som missionär i Franska Guyana. Emma Ursulet var också ett fint exempel i fråga om att försvara Bibelns sanning, och hon bemödade sig särskilt om att hjälpa sina barn att vandra på Jehovas vägar. Tre av hennes döttrar började i pionjärtjänsten, och en av hennes söner, Henri, tjänar som medlem av avdelningskontorets kommitté på Martinique.

Sara Noll, som kom till Martinique som pionjär med särskilt uppdrag för 43 år sedan, är fortfarande nitiskt upptagen i heltidstjänsten vid 82 års ålder. Även om distriktet gås igenom ofta, fortsätter hon att ha en enastående framgång i att sprida tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Genom att tillämpa Sällskapets förslag när det gäller att arbeta på affärsdistrikt  har hon fått tillträde till de flesta av de statliga kontoren. Hon har en tidskriftsrutt som inbegriper stadshuset, polisstationen, ministeriet för offentliga arbeten och många andra. En del månader har hon lämnat hela 500 lösnummer av tidskrifterna. Under åren på Martinique har hon lämnat mer än 111.000 lösnummer.

Vatten som tar sig uppför berg

Martinique har många berg. Det sägs att en engelsk amiral, som ville ge kung Georg II en uppfattning om hur landet såg ut, tog ett papper, knycklade ihop det och slängde det på bordet. ”Sir”, sade han, ”detta är Martinique.” Det finns ett ordspråk på kreol som lyder: ”D’lo pa ka monté morne” (”Vatten kan inte ta sig uppför kullar”). Men på Martinique finns det vatten som tar sig uppför kullar, eller berg. Den gamla staden Fort-de-France ligger vid havet men också vid foten av flera berg. Bibelns sanningsvatten har tagit sig uppför dessa berg. — Upp. 22:17.

År 1956 fanns det bara sju församlingsförkunnare och tre pionjärer på ön, och de lämnade tillsammans 5.000 böcker, 9.000 lösnummer och många broschyrer. Mycket av litteraturen lämnades till passagerare vid busstationer, människor som kom från eller var på väg till olika delar av ön. Broder och syster Noll brukade också gå till fisk- och grönsaksmarknaderna för att erbjuda tidskrifter, och de predikade i de många barerna som låg nära marknadsplatserna. På så sätt återvände byborna till sina hem uppe i bergen eller ännu längre bort med värdefull biblisk litteratur i sina väskor.

De underlåter inte att församlas

Bara några veckor efter det att broder och syster Noll hade kommit till Martinique började de uppmuntra dem som de studerade med att vara med vid möten. (Hebr. 10:23–25) Resultatet blev att några av dem träffades i vardagsrummet i ett  enkelt trähus i Morne Pichevin i Fort-de-France. Det rymdes inte mer än omkring tio personer i rummet. När paret Noll tog del i tjänsten, brukade människor ofta fråga om det fanns en mötesplats dit de kunde komma. Missionärerna längtade efter något bättre.

Då kom en hotellägare i Fort-de-France, som fortfarande kom ihåg de första missionärerna (vilka hade bott på hans hotell under en tid), och erbjöd dem att använda matsalen i hans restaurang på söndagseftermiddagarna, eftersom restaurangen var stängd den dagen. Restaurangen låg på en gata uppkallad efter Schoelcher — den franske politiker som utarbetade dekretet daterat den 27 april 1848 med riktlinjerna för avskaffandet av slaveriet. Katedralen låg på samma gata. Nu när vittnena hade en bättre mötesplats trodde de att många skulle komma. Men under en tid var bara mellan 5 och 10 samlade i en sal som kunde ta mer än 100 personer. När de inbjöd andra att komma, fick de ofta svaret: ”Jag kommer om det är Guds vilja.” Men det var sällan som någon tog allvarligt på det Bibeln säger är Guds vilja i den här saken.

En pensionerad lärare, fru Marceau, brukade först besöka gudstjänsten i katedralen och sedan regelbundet komma för att lyssna till Bibelns budskap. Alice Lassus, som städade i katedralen, var också med vid mötena. De blev båda lojala vittnen för Jehova. Men vittnena behövde sannerligen en mötesplats som passade bättre för gruppens storlek.

Efter några månader flyttade de sina möten till Villa Ma Fleur de Mai (Villa min majblomma) i Clairière i Fort-de-France, vilken då användes som missionärshem. Stella Nelzy, som började besöka mötena, hoppade till vid ett uttalande som gjordes där en gång. Hon erinrade sig senare: ”Ordföranden sade: ’Detta är det mest betydelsefulla huset på hela Martinique!’” Men hon tillade: ”Strax därefter förstod jag att han hade rätt. Huset var anspråkslöst och var möblerat med  bänkar tillverkade av bräder som tidigare hade använts till lådor och på vilka sittdynor av kartong hade lagts ut. I detta hus fick man dock kunskap om Jehova Guds underbara uppsåt, hans vilja och hans ojämförliga personlighet samt om hans Son, Jesus Kristus. Ja, det var verkligen det mest betydelsefulla huset!”

År 1960 hade antalet förkunnare ökat till 47. Det var återigen nödvändigt att se sig om efter en annan möteslokal med tillräckliga utrymmen. Adrienne Rudier erbjöd oss två rum på bottenvåningen i sitt hus i Bellevue. Två år senare insisterade hon på att vi skulle riva den återstående väggen för att utöka vår möteslokal och att hon flyttade upp på övervåningen. Antalet förkunnare fördubblades på bara två år. Nu fanns det 94 förkunnare, och man ledde 177 bibelstudier i hem. Eftersom en del förkunnare var från andra sidan av Fort-de-France, verkade det förståndigt att bilda en andra grupp. Denna grupp träffades i Inoër Puisys hem i Sainte Thérèse, en liten stadsdel i södra delen av Fort-de-France.

Ökningen fortsatte. År 1964 var det i medeltal 157 förkunnare. För att få plats för dem som kom till mötena köpte man ett hus i Bellevueområdet i Fort-de-France och gjorde om det till en Rikets sal. Fem år senare byggde man en ny Rikets sal i en annan del av staden. Cesaire och Elvíre Quasima hade varit vänliga och ställt det platta betongtaket på deras hus till förfogande, och en Rikets sal byggdes på det.

När sammankomsterna var små

Den första sammankomsten hölls år 1955 i broder och syster Nolls hem. För att uppmuntra de 5 vittnena på Martinique kom 27 bröder och systrar från Guadeloupe. Hela antalet närvarande nådde inte ens 40. Men sammankomstprogrammet gav ett överflöd av andlig mat. Vilken glädje det var att få vara tillsammans i en andlig och broderlig atmosfär!

 På den tiden var det svårt att börja mötena i tid. När någon kom för sent uppstod det ibland komiska situationer. Under en sammankomst år 1956 visade en demonstration en präst i typiska kläder, vilken besökte någons hem för att avskräcka denne från att läsa Jehovas vittnens litteratur. En broder som hade skägg på den tiden satte på sig en prästrock för att spela prästens roll. En intresserad man som kom för sent förstod inte att det bara var en demonstration. Efter mötet sade han med viss förtrytelse: ”Jag håller inte med om det som prästen gjorde. Jehovas vittnen går inte till katedralen för att störa, och då tycker jag att inte heller prästen skall komma hit och göra det!”

Budskapet om frihet når den nordöstra kusten

Med tiden behövde man ägna mer uppmärksamhet åt de delar av ön som låg utanför huvudstaden. Martiniques västkust sköljs av Karibiska havets vågor och dess östkust av Atlantens. Passadvindarna träffar därför östkusten direkt, vilket gör att det regnar häftigt och att luftfuktigheten är hög. På de välbevattnade sluttningarna och platåerna i det här området växer allting — sockerrör, grönsaker, bananer och andra frukter. De större samhällena, vilka till största delen ligger på rad utefter kusten, är också beroende av fisket.

Detta är också ett område vars historia berättar om slavhandeln och slavarnas frigörelse. I byn Le Lorrain påminner namnen på olika platser om den tiden, till exempel Fond-Gens-Libre (Fria människors dal) och Fond-Massacre (Massakerns dal). Trots att slaveriet är avskaffat, fann Jehovas vittnen, när de förde budskapet om Guds kungarike till det här området, att människor fortfarande var i behov av frihet. Människor behövde frihet från falsk religion och vidskepelse, vilket är möjligt endast om de omfattar Bibelns sanning.

 Avgudabilder krossas och slängs ut på gatan

Den 1 november 1954 företog missionärerna sin första resa till Basse Pointe, som ligger vid norra kusten, fem mil från Fort-de-France. Vägen till denna by med fiskare och lantbrukare var mycket backig. Den var i dåligt skick, särskilt efter regnperioden, och på vissa ställen fick missionärerna kliva av sina cyklar med hjälpmotor och leda dem.

De tänkte besöka en rektor i byn. Hon hade tidigare kommit i kontakt med Jehovas vittnen i Frankrike och hade en prenumeration på Vakna!, men nu hade prenumerationen löpt ut. Besöket visade sig vara till stor nytta. Kvinnan förklarade att även om hon hade varit kateket, hade hon slutat att gå i kyrkan efter det att prästen hade talat med förakt om äktenskapet. Hon visade intresse för vad Bibeln säger om själen och om evigt liv i ett jordiskt paradis. Kort därefter återvände hon till Frankrike, och där överlämnade hon sig åt Jehova och blev döpt.

Hemma på Martinique betraktades hon som en framstående person i samhället och var känd som en hängiven katolik. Föreställ dig vilken uppståndelse det blev när hon, sedan hon återvänt till Martinique, krossade alla sina avgudabilder, små och stora, och slängde bitarna framför huset så att sopbilen skulle plocka upp dem. (Jämför 5 Moseboken 9:16, 21.) Prästen var så rasande att han förberedde och höll några kraftfulla predikningar för att skarpt kritisera denna före detta katoliks uppförande. Följden blev att alla talade om vad de kallade fru Cressans religion. Gabrielle Cressan, som i dag är 88 år, har som ett Jehovas vittne de senaste 42 åren verkligen ansträngt sig att uppfylla sin innersta önskan: ”Må varje slag mitt hjärta slår vara till ära för Jehova.”

En annan katolsk kvinna, en granne som hade hört prästen tala på ett så hätskt sätt mot syster Cressan, bestämde sig för att fråga henne vad det hela rörde sig om. Hon hette  Leónie Ducteil och var mor till 11 barn och hustru till en av brevbärarna i samhället. Övertygad om att det som hon fick lära sig av syster Cressan verkligen var sanningen började hon studera Bibeln med sina barn. Under de år som följde blev hon och nio av hennes barn överlämnade och döpta vittnen. Flera år senare gifte sig en av hennes döttrar, Edgard, med Gérard Trivini, som med tiden blev medlem av avdelningskontorets kommitté.

Tio år innan Leónie Ducteil lärde känna sanningen genom syster Cressan hade en av deras grannar, Georgette Josephe, hört Jehovas namn i en hymn, som hade sjungits under en ceremoni i adventistkyrkan. Namnet hade fångat hennes uppmärksamhet, och nu talade en granne, fru Ducteil, om för henne att en viss kvinna just hade förklarat Jehovas ord för henne. Genast ville hon veta mer. Hon, hennes åtta barn och senare även hennes man blev allesammans Jehovas vittnen.

 Dessa familjer utgjorde kärnan av sanna tillbedjare på den norra delen av kusten mot Atlanten. Från Basse Pointe såddes sanningens säd i städerna och byarna längs kusten mot Atlanten under de därpå följande åren. Sanningens säd växte och blomstrade i Le Lorrain, Marigot, Sainte Marie, Trinité och Le Robert samt i Ajoupa Bouillon, Vert Pré och Gros Morne i öns inre delar.

Nitiska pionjärer bidrog till att sprida sanningen längs östkusten. Osman Léandre, en änka, flyttade till Sainte Marie år 1965 och gjorde i ordning sitt hem för möten. Arcade Bellevue och Maryse Mansuéla, pionjärer med särskilt uppdrag från Guadeloupe, kom till Le Robert i december 1967 och höll ut i tjänsten trots motstånd från den katolske prästen på orten. År 1970 började Aline Adélaïde och Jacqueline Popincourt predika i Le Lorrain, och Aline fick där möjlighet att använda Bibeln för att hjälpa en som tidigare utövat trolldom att göra sig fri från demonernas kontroll. Tre år senare fick de sällskap av tre andra, Michèle och Jeanne Ursulet och Josette Mérine. De här pionjärerna i Le Lorrain hade sagt upp sig från sina arbeten som lärare för att ta del i ett långt viktigare undervisningsarbete — att lära ut sanningen som leder till evigt liv.

Varför ville prästen ha ”Sanningsboken”?

Jeanne Ursulet berättar: ”År 1974 skickade Sällskapet till oss ett brev från någon som bodde i Le Lorrain. Mannen ville gärna skaffa sig Jehovas vittnens litteratur och särskilt boken Sanningen som leder till evigt liv, som han hade sett hemma hos någon. Följande förmiddag gav vi oss i väg för att leta reda på mannen. Vi kände inte igen namnet, så vi var tvungna att fråga en brevbärare vem han var. Så förvånade vi blev när vi fick veta att det var prästen i samhället som hade skickat brevet till Sällskapet!

 När vi gick till prästgården, undrade vi vilket bemötande vi skulle få. Mannen presenterade sig och sade kyligt att han inte ville tala med oss, utan att han bara var intresserad av litteraturen. Vi var förbryllade. Men en tid efter besöket berättade människor i samhället ofta för oss att prästen hade förklarat vissa saker för dem på samma sätt som vi gjorde. Vi drog därför slutsatsen att han med all säkerhet använde vår litteratur när han förberedde sina gudstjänster.”

Hon sökte Gud och fann honom verkligen

År 1967 bildade fyra andra pionjärer med särskilt uppdrag — Octave Thélise, hans hustru Alvina, och Elie och Lucette Régalade — vad som blev Trinitéförsamlingen. Dagen efter det att Elie Régalade hade anlänt gick han ut i tjänsten. Var började han? Efter att ha gått förbi hus på vänster och höger sida gick han raka vägen upp till fru Moutoussamys dörr och knackade på. Han hade aldrig tidigare träffat henne, och ingen hade gett honom hennes namn. Men låt henne berätta vad som hände:

”Ända sedan jag var liten var jag mycket fäst vid min religion, katolicismen. I många år arbetade jag på ett daghem som drevs av präster. Men jag var besviken över hyckleriet inom kyrkan. Min hängivenhet för den blev mindre och mindre för varje dag. När det var dags att skriva in mina två äldsta söner för katolsk undervisning, var jag splittrad mellan påtryckningarna från mina katolska svärföräldrar, motstånd från min man som var kommunist och påverkan av min syster som var adventist. Jag visste inte vad jag skulle göra. Stora delar av den natten bad jag Gud hjälpa mig att finna en lösning. Följande förmiddag knackade broder Régalade på dörren och presenterade sig som ett Jehovas vittne. Han hade gått direkt till mitt hus. Jag var den första som han talade med i Trinité.”

 Lisette Moutoussamy och hennes man, som tidigare var kommunist, blev döpta åtta månader därefter. I dag, mer än 30 år senare, fortsätter de att tjäna Jehova som familj. Tre av deras söner tjänar som äldste. Ja, när människor uppriktigt söker den sanne Guden, kommer de att finna honom, alldeles som det sägs i Bibeln. — Apg. 17:26, 27.

Distriktet visade sig vara fruktbärande, och församlingar bildades. Av församlingen i Trinité blev det ytterligare sex — två i Le Robert, en i Sainte Marie, en i Gros Morne, en i Vert Pré och ytterligare en i Trinité. De fortsätter alla att växa och ge ära åt Jehova.

Prästerna går till attack

Överallt på Martinique började prästerna tappa kontrollen över människorna, som de hade hållit i okunnighet, och detta blev en källa till vrede för dem. En församlingspräst gav  utlopp åt sitt raseri när han träffade två flickor som besökte släktingar till en avliden granne i Basse Pointe år 1956. Eftersom han visste att flickorna studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, pekade han ut dem som avfällingar och hotade dem med helvetet, därför att de hade slutat att besöka mässan. När en av flickorna svarade ganska rättframt, slog han till henne med all kraft, och vredgad hoppade han in i sin jeep och körde därifrån.

Sedan två pionjärsystrar hade kommit till Le Robert år 1967, förbjöd prästen sina församlingsmedlemmar att öppna dörren för dem. En dag var han, utom sig av ilska, nära att köra över dem med sin bil. I församlingsbladen haglade skarpa och vredgade varningar, och från predikstolarna lät prästerna skarpa förbannelser strömma ut över dem som de beskrev som ”Satans representanter som har kommit för att störa den romerska freden”.

De andra trossamfunden deltog i attacken. Det var i synnerhet de evangeliska religionssamfunden som falskeligen anklagade oss för att inte tro på Jesus Kristus. Adventisterna kritiserade oss för att vi inte visade respekt för sabbaten, medan det för de flesta av dem själva endast var en läpparnas bekännelse. Under en tid lät sig bröderna dras in i samtal, som aldrig tycktes ta slut, med pastorer i dessa trossamfund. Samtalen slutade ofta sent på kvällen, och de tjänade ingenting till. Så småningom lärde vi oss, med hjälp av den trogne och omdömesgille slaven, att använda vår tid till att söka och finna fårlika människor som verkligen ville lyssna till den rätte herdens röst.

De här samtalen öppnade dock ögonen på några få fårlika personer. Så var fallet med Jules Nubul i Fort-de-France. Han lade märke till att pastorn endast låtsades citera från Bibeln — han hittade i själva verket på skriftställena — i ett försök att ge stöd åt läran att kristna måste hålla sabbaten.  (Jämför Romarna 10:4; Kolosserna 2:13–16.) Broder Nubul tjänar nu som äldste bland Jehovas vittnen. Gertrude Buval i Trinité, som var sjundedagsadventist, såg hur oärlig hennes pastor var när han samtalade med Octave Thélise, som tjänade som pionjär med särskilt uppdrag där tillsammans med sin hustru, Alvina. Många år senare fortsätter syster Buval, trots hög ålder och dålig hälsa, att vara lojalt förenad med Jehovas organisation.

Kommer människor som bor vid foten av vulkanen att lyssna?

I den nordvästra delen av ön ligger städerna Saint Pierre, Le Prêcheur, Le Carbet och Le Morne Rouge alla runt vulkanen Montagne Pelée, som sorgligt nog blev känd på grund av att den år 1902 ödelade staden Saint Pierre och dödade dess 30.000 invånare.

Beträffande utbrottet den 8 maj det året vet människor huvudsakligen att invånarna i Saint Pierre ignorerade varningar och vägrade att fly. Under en månad hade vulkanen spytt ut rök, aska och stenar. Saint Pierre var täckt med aska. En gyttjeflod hade dödat 25 personer. Människorna var oroliga, men ändå flydde de inte. Dels berodde det på deras egen fatalistiska inställning, och dels berodde det på folkets ledare, däribland prästerna, som uppmanade dem att stanna. Samma faktorer påverkar hur många reagerar för varningen om Jehovas dag som inger fruktan och som är nära förestående. — Joel 2:31, 32.

Många på Martinique är fatalister, och när de ställs inför svårigheter rycker de på axlarna och säger: ”Det är Guds vilja.” Vi försöker ofta hjälpa dem att göra slutledningar när det gäller den här uppfattningen genom att samtala med dem om vad som hände när Montagne Pelée hade utbrott. ”Om sådana händelser är ’Guds vilja’”, frågar vi dem, ”varför var den  ende som överlevde den här katastrofen en förhärdad fånge som hade satts ensam i en cell i fängelsets källarvåning, medan alla de ’goda kristna’ dog och kyrkorna med ’helgonen’ förstördes?”

Tidigt på 1960-talet började förkunnarna i Fort-de-France resa ganska regelbundet till samhällena i närheten av vulkanen för att predika budskapet om Guds kungarike. Men människor var djupt påverkade av fruktan. De undrade: ”Vad skall andra säga?” På grund av fruktan för att grannarna inte ville ha med dem att göra ville ingen bli förknippad med Jehovas vittnen. År 1962 bosatte sig familjen Charpentier från Frankrike i Le Morne Rouge, strax nordöst om Saint Pierre. Hustrun, Madeleine, var pionjär med särskilt uppdrag. I många år sådde hon och hennes man, René, sanningens säd om Guds kungarike i det här området.

Kyrkan har emellertid fortfarande ett starkt inflytande i den norra delen av ön. Det finns en del stora plantager som sköts av rika jordägare, som är avkomlingar av de första bosättarna, och de har nära samhörighet med de katolska prästerna. Antalet vita som är födda på Martinique och som har tagit emot sanningen är inte större än att man kan räkna dem på sina tio fingrar.

Frihet från människofruktan

Även om människor i allmänhet ogärna ville bli förknippade med Jehovas vittnen, började i mitten av 1960-talet en man och hans hustru, Yoland och Bernadette Hortance, bli djupt rörda av kärlek till Jehova och hans ord. Vilka trosprov fick de möta? De berättar: ”Eftersom vi var de första som omfattade den ’nya religionen’, blev vi inte accepterade av samhället. Vi gick igenom en prövosam tid. Under loppet av ett år förlorade vi två barn genom olyckor, vilket fick människor att säga att Gud straffade oss därför att vi hade övergett  den katolska tron. Men vad vi redan hade lärt oss om Jehova hjälpte oss att stå fasta.”

Till sist hotade Yolands arbetsgivare, en béké (en av landets vita), att avskeda honom om han inte återvände till kyrkan — allt under påverkan av en präst. Men Yoland stod fast, och eftersom vår broder var en plikttrogen arbetare, verkställde arbetsgivaren inte sina hotelser. Även om broder och syster Hortance har gått igenom andra svårigheter, fortsätter de att tjäna Jehova lojalt.

År 1968 flyttade familjen Palvair från Fort-de-France till Le Morne Rouge. Så småningom var det andra som omfattade sann tillbedjan. I dag finns det en församling på 60 förkunnare i Le Morne Rouge.

Ytterligare hjälp anländer till trakten kring vulkanen

Från år 1972 arbetade de båda systrarna Anne-Marie Birba och Arlette Girondin, vilka var pionjärer med särskilt uppdrag, tappert för att hjälpa invånarna i Saint Pierre, Le Carbet och Le Prêcheur. Trots att de framförde ett fredsbudskap, hände det ibland att människor kastade stenar efter dem och slog dem med kvastar. Många kvinnor som tog emot sanningen i det här området fick utstå hätskt motstånd från sina män. Men som en följd av deras goda uppförande som hustrur blev männen i allmänhet undan för undan mer toleranta. — 1 Petr. 3:1, 2.

Ett äldre Jehovas vittne, Jules Martinon, var ett exempel i uthållighet. Han tjänade i Saint Pierre i över 20 år. Under 1960- och 1970-talen hölls mötena i det här området i nätt och jämnt drägliga lokaler. Sådana hängivna förkunnare som John Chavigny och senare även familjerna Lemoine och Papaya hjälpte emellertid till att arbeta upp en fin församling i Saint Pierre. En vacker Rikets sal med plats för 200 personer  är ett bevis för att Jehovas vittnen är väl etablerade vid vulkanens fot.

En natt i mangoträdet

Budskapet om Guds kungarike nådde Le Lamentin redan år 1955, men de som ville tillbe Jehova Gud fortsatte att ställas inför svåra prövningar. Detta berodde inte alltid på prästerna. Männen på Martinique är i allmänhet stolta över sin manlighet, och många av dem är ganska tyranniska mot sina hustrur. När en kvinna önskade tillbe Jehova, hände det ofta att hennes man blev våldsam.

En av våra systrar i Le Lamentin berättar: ”När budskapet om Guds kungarike nådde mitt hem år 1972, gav det svar på alla mina frågor. Men min man förbjöd mig att studera. Trots det fortsatte jag att studera i smyg. När han kom på mig, brände han upp min bibel och studiebok och slog mig. Han bestämde att vi skulle flytta i hopp om att det skulle göra att jag slutade att intressera mig för Bibeln.

 När jag började besöka möten, brukade han låsa mig ute. Jag var ofta tvungen att sova under verandan. Längre fram förstörde han allt som kunde tjäna som ett skydd för mig, till och med hönshuset. Han slog mig ofta, och många gånger fick jag gå utan mat. En gång jagade han mig med ett kort svärd mitt i natten! För att komma helskinnad undan var jag tvungen att springa genom buskarna och klättra upp i ett mangoträd så fort jag kunde. Jag undkom, men endast därför att hans ficklampa hade slutat fungera. Han letade efter mig i timmar, och han passerade mycket nära där jag satt och gömde mig, hopkrupen i ett träd, bedjande. Hela den natten satt jag i mangoträdet.” Trots motståndet blev hon döpt år 1977. Senare tog även hennes dotter ställning för Jehova.

Frihet från vidskepelse och quimbois

När människor studerar Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen och tillämpar det som de får lära sig, upplever de olika slags frihet. Många av de trosuppfattningar och sedvänjor som invånarna på Martinique håller fast vid har sina rötter i ritualer och vidskepligheter som man har tagit med sig från Afrika, vilka sedan har skjutit upp i den mottagliga romersk-katolska myllan. De som blev Jehovas vittnen för flera år sedan kommer fortfarande ihåg de vidskepligheter som de befriats från.

De minns att man på långfredagen, innan man gjorde något annat, förväntades kyssa korset. Till minne av Kristus var det den dagen strängt förbjudet att använda spik och hammare. Det var också förbjudet att gräva i marken med en skyffel eller grep, för då skulle, enligt vad de hade lärt sig, ”jorden blöda”. Att det nästa dag, lördagsmorgonen, ringde i klockorna i katolska kyrkan troddes resultera i en välsignelse för alla. För att dra nytta av välsignelsen förväntades människor, efter det att klockorna hade ringt, kasta sig i vatten — i floden eller havet. Man skulle bada sina sjuka barn och ruska om dem som  hade drabbats av engelska sjukan för att försäkra sig om att de också drog nytta av välsignelsen.

Andra kommer ihåg ”begravningsbalen”, som det var vanligt att man gick på när någon hade dött. Detta var en mycket bullersam likvaka med trummor, dans och sång samt berättande av sagor på kreol. Människor trodde att detta skulle hindra den dödes själ från att stanna kvar i huset och vandra omkring i det.

Även om människor sällan läste Bibeln, betraktade de den som ett heligt föremål. De brukade ha den uppslagen i hemmet vid en särskild psalm med en sax ovanpå. Man trodde att detta skulle skydda huset mot de onda andarna.

De har inte heller glömt de drycker som medicinmännen blandade. Ordet på kreol för dessa är quimbois, och enligt somliga kommer det från det franska uttrycket ”Tiens, bois!” (”Här, drick!”) Detta är en anspelning på att medicinmän ofta ger sina kunder magiska drycker att dricka. Trots att dryckerna inte hade några magiska krafter, blev många medicinmän rika på att tillreda och lämna ut dem. För dem som har blivit sanna tillbedjare har detta inneburit frihet från alla sådana vidskepligheter.

Uppmärksamheten riktas mot södra delen av ön

Nära öns sydspets ligger kustsamhällena Le Marin, Sainte Anne och Le Vauclin, och en liten bit in i landet ligger Rivière Pilote. De här platserna har fått besökare att betrakta Martinique som en ö med vita stränder och azurblått korallhav. De här områdena har också frambringat lovprisare av Jehova.

Det första samhället som vittnena predikade i var Rivière Pilote. Hur gick det? Doktor Maguy Prudent hade just avslutat sina läkarstudier i Frankrike. Innan hon återvände till Martinique talade Jehovas vittnen med henne om Guds kärleksfulla uppsåt för mänskligheten. När hon återvände till Martinique tog hon därför kontakt med vittnena, och Sara  Noll började studera Bibeln med henne. År 1959 blev hon döpt. I samband med sitt arbete som läkare kom syster Prudent i kontakt med många människor, även från omkringliggande byar, och till dessa människor delade hon med sig av sanningarna som hon hade lärt sig från Guds ord.

Förkunnare från Fort-de-France brukade också besöka området för att predika. På den tiden var det inte många Jehovas vittnen som hade bil, så de brukade hyra ett ”fat” (en minibuss) — de kallades så därför att formen påminde om ett oljefat. De började sin heldagsutflykt med att predika för människor i samhället och fortsatte sedan med dem som bodde på bergssluttningarna. Dagens verksamhet avslutades med ett studium av Vakttornet i skuggan av ett mangoträd.

Längre fram skickades pionjärer med särskilt uppdrag till de här distrikten. En av dem var 70-åriga Marie Démas, som kom från moderlandet, Frankrike. Hennes mod och sinne för humor efterlämnade ett fint exempel som de yngre kunde följa. År 1963 kom Séphora Martinon och Georgette Charles, som var pionjärer med särskilt uppdrag, för att hjälpa de få förkunnarna. Men det var inte förrän på 1970-talet som pionjärerna med särskilt uppdrag i grannsamhällena Le Vauclin, Le Marin och Sainte Anne började skörda frukten av sitt hårda arbete med sådd och bearbetning, vilket hade pågått i flera år. Bland dessa pionjärer var Stéphanie Victor och Monique och Eugènie Coutinard i Le Vauclin. Värt att lägga märke till är det mod som Eugènie, som blev handikappad efter en omfattande operation, visade. Hon gick med kryckor och hade mycket svårt att tala, men ändå fortsatte hon att tjäna som reguljär pionjär.

År 1966 skickades två pionjärer med särskilt uppdrag till Rivière Pilote, nämligen Anne-Marie Birba och Arlette Girondin, och efter två år bildades en församling där. År 1970 skickades ytterligare två till Le Marin — Hélène Pérasie och Thérèse Padra. Ända till år 1975 var en handfull bröder och  systrar från samhällena i det här området tvungna att gå hela vägen till Rivière Pilote för att vara med vid mötena. Med Jehovas välsignelse över arbetet bildades därefter församlingar i Le Marin år 1979, Le Vauclin år 1984, Sainte Luce år 1993 och Sainte Anne år 1997. Bröderna i alla de här samhällena träffas nu i vackra Rikets salar, och de här blomstrande församlingarna sörjer för de andliga behov som människorna i de här områdena har.

Plats för större sammankomster

Det blev snart nödvändigt att ha en mer ändamålsenlig plats för krets- och områdessammankomster. De enda stora lokaler som var tillgängliga på den tiden var danslokaler som kallades paillotes (halmhyddor), eftersom de var kringgärdade av flätade kokospalmblad. De som har varit med i sanningen länge minns danslokalerna i Kerlys och Serge Rouch, där områdessammankomsterna hölls i många år. Men med tiden räckte den här sortens lokaler inte längre till.

Bröderna byggde en transportabel stålkonstruktion, och med den var det möjligt att hålla sammankomster i öns alla fyra hörn. I varje samhälle finns det en fotbollsplan. Så i många år, när det var dags för kretssammankomst, brukade vi sätta upp den transportabla sammankomsthallen på olika fotbollsplaner på ön. Vilket fint vittnesbörd det blev! Och det var verkligen uppmuntrande för vittnena i de samhällen där sammankomsterna hölls!

Till områdessammankomsterna använde vi oss av inomhussportanläggningen Stade Louis Achille i Fort-de-France. Vi kommer fortfarande ihåg den internationella sammankomsten ”Segerrik tro” som hölls år 1978, då vi hade äran att ha John C. Booth, medlem av den styrande kretsen, som huvudtalare. I ett av sina tal förklarade broder Booth: ”Vi har inga skäl alls att förlora tron på Jehovas organisation”, och han tillade: ”Vår orubbliga tro kommer att bli belönad då vi segrar  triumferande. Jehova kommer aldrig att svika sina lojala tjänare.” De 2.886 som lyssnade till programmet var mycket uppmuntrade.

Bibliska dramer drar till sig uppmärksamhet

År 1966 uppfördes det första bibliska dramat, och det gjorde ett bestående intryck. Det fanns inte någon bandspelare som man kunde spela upp dramat på. Aktörerna var tvungna att lära sig sina repliker utantill. Dramat, som handlade om Jeremia, varade i nästan två timmar! Vi var tvungna att synkronisera rollinnehavarnas olika rörelser med hur de använde de många mikrofonerna på respektive mikrofonstativ. Dessutom fick somliga, på grund av att det inte fanns så många vittnen på Martinique vid den tiden, spela flera roller, vilket innebar att de fick byta dräkter mellan scenerna beroende på vilken person de skulle föreställa. Vilket arbete! Men åhörarna rycktes med i stor entusiasm.

Sedan var det ljudeffekterna. Bakom podiet slog en broder på ett stycke korrugerad plåt för att få det att låta som åskmuller. Ovanför podiet fanns det en annan broder, och medan ljuset var släckt i lokalen använde han en kamerablixt för att simulera åskblixtar. På en ö sprids nyheter snabbt. När allmänheten hörde talas om de bibliska dramer som vi hade, skickade TV-stationen i väg representanter för att filma våra repetitioner. De tog med detta i sina sändningar, så sammankomsterna fick fin publicitet.

Riva ner men också bygga upp

Det råder inget tvivel om att sanningen i Jehovas ord har rivit ner många citadell av lögner och vidskepligheter på Martinique. Jehovas smorda tjänare är, precis som Jeremia var, satta av Gud att ”rycka upp och bryta ner och tillintetgöra och riva ner”, men också att ”bygga och plantera”. (Jer. 1:10) Så förutom att Jehovas vittnen uppenbarar vad Guds ord fördömer,  använder de också hans ord till att hjälpa ödmjuka människor att ”ta på ... [sig] den nya personligheten som blev skapad enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och lojalitet”. — Ef. 4:24.

Eftersom antalet människor som reagerar positivt på Guds ord växer, har det också varit nödvändigt med en annan byggverksamhet. Antalet Jehovas vittnen på Martinique växte från 1.000 år 1975 till 1.500 år 1984 och vidare till 2.000 år 1986. Ofta är dubbelt så många med vid församlingsmötena som vad det finns förkunnare, och vid det årliga firandet av Åminnelsen är det ännu fler närvarande. För att bereda plats för dem som besökte mötena behövdes det fler Rikets salar. Man har byggt 20 Rikets salar, och var och en kan rymma mellan 250 och 300. Det behövdes också lämpliga lokaler för avdelningskontoret.

Ett viktigt steg

Efter år av ihärdigt letande fann bröderna ett stycke mark på en av kullarna nära Fort-de-France med utsikt över stadens centrum och med en praktfull vy över bukten. En särskild erfarenhet tog sin början på Martinique.

Antalet kvalificerade yrkesmän bland bröderna på ön som kunde ställa sig till förfogande på heltid var mycket begränsat. Den styrande kretsen godkände att kvalificerade vittnen från andra länder kunde komma för att hjälpa till. Den förste som kom var Robert Weinzaepflen, en arkitekt från Frankrike, och han anlände i februari 1982. Några dagar senare kom Sylvain Théberge från Canada för att öva tillsyn över byggplatsen. Arbetslaget blev fulltaligt några veckor senare när ytterligare omkring 20 bröder och systrar kom från Canada tillsammans med några frivilliga arbetare från Martinique. Vännerna på ön stödde byggprojektet, inte bara genom hängivet arbete, utan också genom frikostiga bidrag, enligt vars och ens förmåga, ja, somliga skänkte till och med sina guldsmycken. Vilket fantastiskt fint vittnesbörd som blev avgivet tack vare det  nit, den endräkt och den kärlek som visades i samband med det här projektet!

Drog alla de ansträngningar som riktades mot byggandet uppmärksamheten från det offentliga predikandet av de goda nyheterna på Martinique vid den här tiden? Snarare tvärtom. Det var en anmärkningsvärd ökning. I mars 1982 var det 1.267 aktiva förkunnare i predikotjänsten, varav 19 var reguljära pionjärer och ytterligare 190 var hjälppionjärer. När projektet närmade sig sitt slut år 1984, hade antalet förkunnare ökat till 1.635, och 491 var hjälppionjärer i april. Det var uppenbart att Jehova välsignade våra ansträngningar.

Men framåtskridandet slutade inte där. Vid överlämnandeprogrammet den 22 augusti 1984 talade John Barr, medlem av den styrande kretsen, över temat: ”Gå framåt tillsammans  med Jehovas organisation.” Han beskrev det nya fyra våningar höga avdelningskontoret och Betelhemmet som ”ett storslaget redskap för att klara ökningen och bättre kunna betjäna Jehovas får”. I den internationella åhörarskaran som lyssnade till programmet fanns de fyra missionärerna som hade blivit utvisade nästan 34 år tidigare, och de gladde sig över bevisen på att Jehova har välsignat sina tjänare på denna lilla karibiska ö.

Värdefull hjälp från andliga män

Naturligtvis omfattade den hjälp som gavs mer än byggnader. Kärleksfull tillsyn gavs också. I många år, ända till år 1977, hade avdelningskontoret på Guadeloupe övat tillsyn över predikoverksamheten på Martinique. Under den här tiden skickades resande tillsyningsmän, andliga herdar, från denna systerö. De äldre minns Pierre Jahnke och Nicolas Brisart. Men från och med år 1963 besökte Armand Faustini församlingarna regelbundet.

Efter dessa bröder kom andra resande tillsyningsmän, med olika sätt och personlighetsdrag, vilka bidrog till att bygga upp församlingarna andligen. Xavier Noll tog del i denna tjänst i många år. Det gjorde också Jean-Pierre Wiecek och hans hustru, Jeanine. David Moreau tillsammans med sin hustru, Marylène, besökte också församlingarna här och i Franska Guyana, som på den tiden stod under avdelningskontoret på Martinique. När man upprättade ett avdelningskontor i Franska Guyana blev broder Moreau, som hade fått övning vid avdelningskontoret på Martinique, förordnad som samordnare för avdelningskontorets kommitté i Franska Guyana. Claude Lavigne och hans hustru, Rose Marie, tjänade som missionärer i Kourou i Franska Guyana när han blev förordnad att tjäna som kretstillsyningsman på Martinique. Nu tjänar de som missionärer i Guinea. Även andra tjänade under kortare perioder i kretstjänsten, och alla är de innerligt ihågkomna för sitt hårda arbete och sin lojala anda. För  de bröder som var gifta var hustrurna värdefulla följeslagerskor och fina exempel för systrarna i församlingarna. För närvarande besöker Alain Castelneau och Moïse Bellay, tillsammans med sina hustrur, församlingar i två kretsar. Församlingarna har i genomsnitt fem äldste och sju biträdande tjänare.

Även om Martinique bara är en liten ö, har det sörjts för att Jehovas tjänare här får kärleksfull tillsyn genom besök av medlemmar av den styrande kretsen. Ewart C. Chitty, Daniel Sydlik, Karl Klein, William K. Jackson, Lloyd Barry och Milton Henschel, förutom andra zontillsyningsmän, har varit här. De 12 bröder och systrar som bor på Betel och arbetar där uppskattar, liksom de övriga av Jehovas vittnen på Martinique, dessa besök mycket.

Jehova ser den ödmjuke

Psalmisten David skrev: ”Jehova är hög, och ändå ser han den ödmjuke.” (Ps. 138:6) Och lärjungen Jakob tillade att Gud ”ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka”. (Jak. 4:6) Det finns överflödande bevis för detta bland dem som Jehova har dragit till sig på Martinique.

Christian Bellay och hans hustru, Laurette, som på den tiden bodde i Fort-de-France, fick uppleva sådan oförtjänt omtanke. De var förbryllade över att det fanns så många olika religionssamfund på Martinique. Vilket av dem hade Guds godkännande? När Christian Bellay läste Uppenbarelseboken 22:18, 19, tyckte han att han hade funnit en nyckel till att besvara den frågan. Vilket religionssamfund varken lägger något till Guds ord eller tar bort något från det? Sedan han hade undersökt fakta, blev han övertygad om att det är Jehovas vittnen. Han insåg också att han måste tillämpa samma regel i sitt eget liv — inte lägga något till Guds ord eller ta bort, överge eller förkasta någon del av det. Han hade länge varit sambo utan att vara lagligt gift, men år 1956 legaliserade  han sitt förhållande med Laurette. Vigseltalet som framfördes vid det här tillfället var det första på Martinique som hölls av ett Jehovas vittne. Året därpå blev de döpta i den lilla floden Madame i Fort-de-France. Hans bror Leon, hans far och hans mor och även Laurettes bror Alexandre tog alla emot sanningen. Moïse Bellay, en av Christians och Laurettes söner, tjänar för närvarande som kretstillsyningsman. Den familjen har verkligen fått erfara ett överflöd av oförtjänt omtanke från Jehova!

Enkla handlingar av omtanke mot Jehovas tjänare kan öppna vägen för välsignelser för de godhjärtade. (Matt. 10:42) Så var fallet med Ernest Lassus, som hade en guldsmedsbutik i Fort-de-France. Han tog regelbundet emot tidskriften Vakna!, inte därför att han var särskilt intresserad, utan mer som en vänlig gest. En dag förklarade vittnet som brukade komma med tidskrifterna till honom att Jesus Kristus, Fredsfursten, är den ende som kan skipa rättvisa på jorden. Det var precis vad Ernest Lassus önskade. Han gick med på att vittnet besökte honom i hans hem. Ett bibelstudium sattes i gång. ”Nu”, säger han, ”har jag allt jag kan önska mig. De flesta av mina barn är i sanningen — en av mina döttrar är pionjär, en son som är pionjär är också äldste, och en äldre son är medlem av Betelfamiljen på Martinique.”

Fast beslutna att tjäna Jehova

Det är uppmuntrande att se yngre ta sin tillflykt till Jehova och tydligt visa sin uppskattning av hans kärleksfulla vägledning. Många av dem var förvirrade på grund av bristen på sund vägledning i världen. Men Guds ord hjälper dem att få reda på den verkliga meningen med livet. (Pred. 12:13) När de får lära sig vad Bibeln innehåller, inser de att verklig nytta kommer av att lyda rådet som finns nedtecknat i Jesaja 30:21, nämligen: ”Dina öron, de kommer att höra ett ord bakom dig säga: ’Detta är vägen. Vandra på den.’”

 En av dessa, en tioårig flicka som hette Claudia, ställde flera frågor till vittnet som besökte hennes familj. Eftersom hennes pappa var sjuk, blev studiet med hennes mamma oregelbundet, men flickan fortsatte att studera och att tillämpa Bibelns råd som hon fick lära sig. Hon brände upp sin katekes och sin mässbok, och hon förstörde sina religiösa bilder. Sedan hennes pappa hade dött, vägrade hon att bära svarta sorgkläder, och hon vittnade för dem som ville be för hennes pappas själ. Genom att hon visade en liknande anda som den israelitiska flicka som var tjänare åt Naamans hustru, uppmuntrade hon sin mamma att besöka församlingsmötena. (2 Kung. 5:2–4) I Rikets sal skrev flickan in sig i skolan i teokratisk tjänst. Hon tog snart del i tjänsten på fältet, och år 1985, vid 12 års ålder, blev hon döpt, samtidigt som sin mamma. Mamman erkänner öppet att hennes dotter har bidragit mycket till hennes eget andliga framåtskridande.

En del ungdomar tar modigt vara på tillfällena att vittna i skolan. En lärare i franska i Le François gav sina elever i uppgift att göra efterforskningar om de olika religionerna på Martinique. Roselaine, som då var 18 år, och en klasskamrat till henne hade möjlighet att avge ett fint vittnesbörd genom att använda boken Människans sökande efter Gud. De lämnade 20 böcker till både elever och lärare.

En del ämnen som behandlas i skolan betraktas som högst kontroversiella, men unga Jehovas vittnen på Martinique har höjt sin röst för att klargöra Jehovas ords höga principer. Mary-Suzon Monginy berättar vad hon fick vara med om: ”En dag, när vi behandlade problemen i samband med överbefolkning, nämnde läraren de moderna metoderna för födelsekontroll. Frågan om abort kom upp, och genast kom en livlig debatt i gång. Jag frågade läraren om det gick bra att jag nästa dag tog med mig och visade en del information som förklarade min syn på saken. Han gick med på det, och i nästan två timmar hade vi en diskussion med hela klassen.” Hon  hade hämtat material från tidskriften Vakna!, däribland ”Ett ofött barns dagbok” i numret för 22 augusti 1980 på franska. Resultatet blev att klassen fick en bättre inställning till Jehovas vittnen.

Befolkningen på Martinique är ung. Ungdomarna i allmänhet sugs tröstlöst in i vakuumet från ett ekonomiskt system som lägger alltför stor vikt vid materiella ägodelar. Men unga Jehovas vittnen har kommit att uppskatta andliga värden. Det är hjärtevärmande att se varje Rikets sal på Martinique fylld med ungdomar som vill lära känna Jehova och hans vägar.

Frihet från slaveriet under droger

Precis som i andra länder där materialism har undertryckt andliga värden har många ungdomar på Martinique förstört sin hälsa och fördärvat sitt liv genom att använda crack och andra beroendeframkallande droger. Sann kristendom har emellertid befriat några från dessa fördärvbringande vanor. Paul-Henri och Daniel från Fort-de-France tillhörde rastafari, en rörelse som fritt brukar marijuana. Anhängarna till rastafari har sin egen förklaring till det som sägs i Uppenbarelseboken om ”löv [som] tjänade till botande av nationerna”. Men de försöker inte förklara resten av den bibelboken. Paul-Henri och Daniel ville emellertid förstå den, och Jehovas vittnen erbjöd sig att hjälpa dem.

Paul-Henri och Daniel säger: ”Vi tvekade att besöka Jehovas vittnens möten, därför att vi på grund av vårt utseende, som var ganska frånstötande, trodde att vi skulle bli ovänligt bemötta.” Men när de väl kom till ett möte, blev de förvånade över den vänlighet, värme och frihet från förmätenhet som rådde bland dem som de träffade i Rikets sal. Följande vecka klippte de håret och började klä sig mer presentabelt. På kort tid slutade de också röka. Snart tog de också del i att sprida de goda nyheterna till andra.

 Paul-Henri tillägger: ”En dag när jag tog del i gatutjänsten utropade en polisman, som jag tidigare hade haft problem med på grund av mitt drogmissbruk, häpet: ’Men är det inte Grosdésormaux!’ Jag plockade fram ur min väska, inte droger, utan Bibeln och lösnummer av tidskrifterna, vilka han gärna tog emot. Han gratulerade mig och uppmuntrade mig att fortsätta. Det var precis vad jag gjorde. Jag blev döpt år 1984 och blev reguljär pionjär år 1985. I dag är jag gift och familjefar, och jag tjänar som äldste i församlingen. Min vän Daniel gjorde liknande framsteg i sanningen.”

Det är inte bara ungdomar som vill ha en lösning på livets problem. Det vill också vuxna. I syfte att hjälpa alla vars hjärtan var öppna för att ta emot undervisning ordnade avdelningskontoret med att det i månadsskiftet april/maj 1995 skulle delas ut 250.000 exemplar av Nyheter om Guds rike med temat ”Varför är livet så fullt av problem?” Eftersom befolkningen på ön var endast 330.000, betydde det att varje vuxen, och även många ungdomar, skulle kunna dra nytta av det viktiga budskapet. Det öppnade vägen för många fruktbärande samtal.

En kretstillsyningsman rapporterade att sedan en kvinna från landsbygden hade läst traktaten, hade hon försökt ringa till Sällskapets avdelningskontor. I sin brådska slog hon fel nummer, men det visade sig ändå vara ”rätt” nummer. Telefonen ringde i en Rikets sal i Fort-de-France. Just då höll förkunnare på att förbereda sig för att gå ut i tjänsten tillsammans med kretstillsyningsmannen. Hon bad: ”Var snäll och skicka ett Jehovas vittne till mig så snart som möjligt. Jag vill studera Bibeln.” Nästa dag fick hon den hjälp hon ville ha.

En egen sammankomsthall till sist

Att finna platser för våra sammankomster var ett svårlöst problem. Antalet närvarande växte hela tiden. Dessutom var  sporthallen i den stadionanläggning som vi hade använt till områdessammankomsterna inte längre passande. Vad skulle vi göra?

Vid den här tiden letade en äldstebroder i Rivière Salée-församlingen efter mark att bygga en Rikets sal på. Till sin förvåning blev han erbjuden en tomt på omkring sex hektar — avsevärt mycket mer än vad som behövdes till en Rikets sal! Lyckligtvis hade den ett ganska bra läge på ön. På tomten fanns det en gammal lagerlokal av plåt som, även om den hade förfallit, kunde användas som tillfällig sammankomsthall. År 1985 höll vi vår första sammankomst där. Det var 4.653 närvarande — 600 fler än året dessförinnan.

År 1992 började vi uppförandet av en ny byggnad. Flera bröder och systrar kom från Italien på egen bekostnad för att hjälpa till med byggnadsarbetet. Vittnen från ön bidrog frikostigt med tid och pengar. Projektet är nu fullbordat. Denna vackra sammankomsthall har plats för 5.000. Den är i själva verket det största auditoriet på Martinique.

Nu behöver vi inte längre skjuta upp våra sammankomster — ofta i sista minuten — på grund av senarelagda fotbollsmatcher. Dessutom är det slut på det hårda arbetet med att sätta upp, plocka ner, frakta och förvara den transportabla stålkonstruktionen. Vår sammankomsthall, som ligger omgiven av blommor, kungspalmer och flamträd, ger ära åt Jehova.

En organisation som lovprisar Jehova

Jehova har under de 50 senaste åren sett till att sann tillbedjan slagit rot och blomstrat på Martinique. Genom sin organisation har han utbildat dem som skulle bli anförtrodda med tillsyn. Xavier Noll och hans hustru fick utbildning för missionärstjänst i Gileadskolans 31:a klass. Senare, år 1964, fick broder Noll ytterligare utbildning i en tiomånaderskurs vid Gilead. Den här övningen visade sig bli till stor nytta när  den styrande kretsen beslutade att upprätta ett avdelningskontor för Sällskapet Vakttornet på Martinique i februari 1977.

De första medlemmarna av avdelningskontorets kommitté var Xavier Noll, som blev samordnare, Valentin Carel och Gérard Trivini. Armand Faustini, som hade varit resande tillsyningsman i många år, blev tillsatt senare. Efter det att broder Trivini hade dött och broder Carel hade flyttat till Frankrike tillsattes Henri Ursulet i september 1989 som den tredje medlemmen av avdelningskontorets kommitté. Han föddes år 1954, det år då Xavier och Sara Noll kom från Frankrike  för att ägna sig åt predikotjänsten på Martinique. Ända sedan Henri var liten, har han, precis som Timoteus, en medarbetare till aposteln Paulus, dragit nytta av det exempel på tro som hans mor har visat. — 2 Tim. 1:5.

År 1975 fanns det 1.000 förkunnare och sammanlagt 15 församlingar på ön. Under 1997 nådde vi ett förkunnarrekord på över 4.000. Alla dessa förkunnare tjänar tillsammans i 46 församlingar. Under de 20 senaste åren har den genomsnittliga årliga ökningen uppgått till 7 procent.

Det finns redan ett vittne på 90 invånare på Martinique. Tusentals bibelstudier leds med intresserade personer. Jehovas verk är känt över hela ön. Hans vittnen är också välkända. Det blir allt svårare för andra att säga något ont om Jehovas vittnen, eftersom det nästan alltid finns ett vittne i närheten som kan lägga till rätta det som personen som baktalar säger. Vittnande på gator, torg, marknadsplatser och bilparkeringar till sjukhus och stora köpcentra gör människor medvetna om budskapet om Guds kungarike. Och när människor som är hemma hör någon ropa ”To-to-to, il y a du monde?” (”Hej, är det någon hemma?”), vet de genast att det är Jehovas vittnen som har kommit för att tala om Guds kungarike.

Nu för tiden är det inte ovanligt att distrikten i vissa områden gås igenom varje vecka. När förkunnarna går ut i tjänsten på fältet, kan det hända att de inte har mer än 10 eller 15 hus på sitt distrikt. I sådana områden vittnar de för människor som har hört budskapet gång på gång. Det kräver att förkunnarna varierar sina inledningar och ämnena som de samtalar med den besökte om. De behöver göra effektivt bruk av alla hjälpmedel och förslag som görs tillgängliga av den trogne och omdömesgille slaven. Fram till helt nyligen var det sällan som man utförde gatuvittnande på fransktalande distrikt, men nu har gatuvittnande blivit en intressant och produktiv sida av tjänsten.

 ”Si bon Dié lé”

Människorna på Martinique avslutar ofta sina meningar med uttrycket ”Si bon Dié lé” (”Om det är Guds vilja”). Guds vilja finns naturligtvis klart uttryckt i Bibeln. I Psalm 97:1 sägs det: ”Jehova själv har blivit kung! Må jorden fröjda sig. Må de många öarna glädja sig.” Psalm 148:13 tillägger: ”Må de lovprisa Jehovas namn.” Och genom sin profet Jesaja ger Jehova denna vädjande inbjudan: ”O, om du bara verkligen ville ge akt på mina bud! Då skulle din frid bli alldeles som en flod.” (Jes. 48:18) I sin godhet vill Gud att ”alla slags människor skall bli räddade och komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Tim. 2:4) Guds vilja är också att frigöra sin skapelse, bryta dess bojor, dvs. befria människor från synd och död, och göra hela jorden till ett paradis — ett paradis som kommer att bebos av människor av alla raser och med alla slags hudfärger, vilka är förenade i tillbedjan av sin Skapare. (Rom. 8:19–21) Möjligheten att dra nytta av detta kärleksfulla uppsåt står fortfarande öppen för människorna på Martinique.

Martinique har förändrats mycket på de tio senaste åren, precis som största delen av planeten. Narkotika, materialism och moraliskt förfall har förändrat vad som en gång var ett idylliskt paradis. Guds ord har förutsagt de förändringar i människornas attityd som har lett till dessa förhållanden. (2 Tim. 3:1–5) Men sådana förhållanden är inte Guds vilja. Jehova fortsätter i stället att från människorna dra ut dem som han beskriver som ”åtråvärda ting” och att förbereda dem för livet som en del av ett globalt samhälle av hans folk som kommer att bo i paradiset. (Hagg. 2:7) Detta är inte människor som likgiltigt vägrar att gå till handling därför att de tror att om det är Guds vilja kommer saker och ting att ske ändå. De är snarare människor som noggrant undersöker Bibeln för att få reda på vad Guds vilja är och som sedan, motiverade av kärlek, nitiskt gör det som behagar honom. — Apg. 17:11; Tit. 2:13, 14.

 [Karta på sidan 192]

(För formaterad text, se publikationen)

De 46 församlingarna är fördelade på de namngivna platserna

SAINT PIERRE

CASE PILOTE

SCHOELCHER (2)

FORT-DE-FRANCE (14)

LES TROIS ÎLETS

AJOUPA BOUILLON

LE MORNE ROUGE

GROS MORNE

VERT PRÉ

SAINT JOSEPH (2)

LE LAMENTIN (3)

DUCOS

SAINT ESPRIT

RIVIÈRE SALÉE

RIVIÈRE PILOTE

SAINTE LUCE

BASSE POINTE

LE LORRAIN

MARIGOT

SAINTE MARIE

TRINITÉ (2)

LE ROBERT (2)

LE FRANÇOIS (2)

LE VAUCLIN

LE MARIN

SAINTE ANNE

 [Helsidesbild på sidan 162]

[Bild på sidan 167]

Xavier och Sara Noll det år då de anlände till Martinique

 [Bilder på sidan 175]

Lojala Jehovas tjänare som har tjänat under lång tid: 1) Leon Bellay, 2) Jules Nubul, 3) Germain Bertholo, 4) Philippe Dordonne, 5) Roger Rosamond, 6) Christian Bellay, 7) Albert Nelson, 8) Vincent Zébo, 9) Vincent Muller

 [Bilder på sidan 177]

Kvinnor som visat sig vara goda föredömen som undervisare i Guds ord: 1) Stella Nelzy, 2) Victor Fousse (nu Lasimant), 3) Léonide Popincourt, 4) Andrée Zozor, 5) Emma Ursulet

[Bild på sidan 183]

Vittnenas första egna Rikets sal (i Fort-de-France)

[Bild på sidan 186]

Familjen Moutoussamy, vars alla medlemmar är förbundna med den kristna församlingen

[Bild på sidan 191]

Montagne Pelée med Saint Pierre utmed stranden

[Bild på sidan 199]

Betelfamiljen på Martinique

[Bilder på sidan 207]

En sammankomsthall till sist — i Rivière Salée