Paraguay

I HJÄRTAT av Sydamerika ligger inlandsstaten Paraguay. Vad betyder namnet Paraguay? Det råder delade meningar om den saken, men en vanlig uppfattning är att det betyder ”floden som utgår från havet”. Indianerna i området trodde att vissa sjöar i Brasiliens träskmarker, där floden Paraguay har sin upprinnelse, var stora som hav. Floden flyter genom Paraguay från norr till söder och delar landet i två delar. Området öster om floden utgörs av böljande kullar, täta skogar och bördiga åkrar med röd matjord. Väster om floden ligger ett glest befolkat område som kallas Chaco och består av grässlätter, buskskogar och jättelika träskmarker med svärmar av insekter och en mångfald av färggranna tropiska fåglar.

Paraguay är ett land där modern teknik står i bjärt kontrast till det enkla livet på landsbygden. Jetplan och kommunikationssatelliter har öppnat dörren till världen och dess vetande. Höga skyskrapor ger huvudstaden Asunción en karakteristisk silhuett. Vid landets östgräns, utmed floden Paraná, ligger vattenkraftverket Itaipú, som har större kapacitet än någon annan sådan anläggning i världen.

Många tänker sig kanske Paraguay som ett spansktalande land, men så har det inte alltid varit och är det faktiskt inte heller i dag. Urinnevånarna var guaraníindianer. Omkring år 1520 besöktes landet för  första gången av vita — en grupp portugisiska upptäcktsresande under ledning av Alejo García. På 1530-talet började spanjorer slå sig ner i det område där Asunción nu ligger. Landet förblev under spanskt välde ända till år 1811, men indianernas språk ersattes aldrig helt av conquistadorernas. Följden har blivit att guaraní, ett vackert, melodiskt språk, nu talas av de flesta paraguayaner och är landets officiella språk vid sidan av spanska.

Några årtionden efter de europeiska upptäcktsresandena kom jesuiterna för att omvända guaraníindianerna till katolicismen. På den tiden hade guaraníindianerna inga gudabilder eller tempel, men jesuiterna samlade ihop dem i självstyrande bosättningar och lärde dem katolska ceremonier och psalmer, samtidigt som de lärde dem olika praktiska färdigheter. Jesuiterna använde en del av avkastningen från indianernas arbete till att förse dem med livets nödtorft, men de utnyttjade också situationen för att själva skaffa sig makt och rikedom. Många spanska jordägare avundades dem detta. De vände sig därför till den spanske kungen, Karl III, och klagade över jesuiternas växande makt. Detta klagomål, som alltså inte kom från guaraníindianerna, utan från katolska kolonister, var en av de faktorer som ledde till att jesuiterna år 1767 blev fördrivna från det spanska imperiet. Men den katolicism som de hade lärt ut behöll sitt grepp om människornas liv. Till det yttre var de katoliker, men ofta höll de också fast vid en del av guaraníindianernas gamla uppfattningar. Detta skapade ett religiöst klimat i vilket vidskepliga föreställningar florerade. I och med deras omvändelse till katolicismen kom också det katolska prästerskapet att få stort inflytande på deras liv.

Detta religiösa arv har inte skänkt landet fred. Krig har i hög grad präglat Paraguays historia och har efterlämnat djupa ärr i folkets liv. Under åren 1864–1870 stred landet, under ledning av Francisco Solano López, mot Brasilien, Argentina och  Uruguay — med katastrofala följder. Enligt de källor som finns att tillgå uppgick landets befolkning i början av kriget till omkring en miljon eller kanske ännu mer. I slutet av kriget sägs den ha decimerats till omkring 220.000, varav minst 190.000 var kvinnor och barn. Fler krig följde. Ett av dem bottnade i en tvist med Bolivia om Chacoområdet, och andra berodde på politiska oroligheter. Därför är det kanske inte förvånande att de paraguayaner som har velat ha makt över andra ofta har tillgripit våld för att nå sina syften.

De goda nyheterna om Jehovas kungarike kom också till det här landet, först genom bibliska traktater som skickats dit per post redan före 1914 och sedan genom mänskliga budbärare år 1925 och därefter. På så sätt började vatten från en annan flod, inte floderna Paraguay eller Paraná, utan ”en flod med livets vatten”, bli tillgängligt i Paraguay, liksom i andra delar av världen. — Upp. 22:1.

Rikets sanning börjar sås

Juan Muñiz blev av Sällskapet Vakttornets dåvarande president, J. F. Rutherford, ombedd att flytta från Spanien till  Argentina för att organisera och utvidga verksamheten med att predika de goda nyheterna i den delen av världen. Han anlände till Buenos Aires den 12 september 1924, och inte så lång tid därefter besökte han både Uruguay och Paraguay för att sprida Rikets budskap. Frön av Bibelns sanning började följaktligen sås, men framgångarna lät vänta på sig.

År 1932 blev Paraguay invecklat i ännu ett krig, den här gången med Bolivia. Ännu en gång blev landets befolkning decimerad. Kriget hade också negativa verkningar på landets ekonomi och skapade osäkra förhållanden för förkunnare från andra länder som ville föra de goda nyheterna om Guds kungarike till Paraguay. Trots detta skickade avdelningskontoret i Argentina år 1934, mitt under brinnande krig, tre Jehovas vittnen till Paraguay för att uppmana ärliga människor där i landet att fritt dricka av ”livets vatten”. Dessa tre var bröderna Martonfi, Koros och Rebacz. — Upp. 22:17.

Hätskt motstånd från prästerna

”I oktober det året”, skrev broder Rebacz, ”var vi redo att ge oss av till det inre av landet. Vi hade två lådor med litteratur med oss och var sin resväska. Vi tog tåget från Asunción till Paraguarí, och eftersom det inte fanns några transportmedel, gick vi sedan till fots till vårt första mål, staden Carapeguá, som ligger cirka tre mil från Paraguarí. Den natten sov vi på marken med litteraturen bredvid oss. När vi började vittna följande dag, gick prästen i den lilla staden runt till människor och sade att de inte skulle lyssna på oss. Därefter red han och en av hans bekanta i väg till grannbyn för att uppmana människor där att inte lyssna på oss, utan köra ut oss ur byn, vilket några av dem också försökte göra.”

På grund av dessa påtryckningar från prästens sida var det få som tog emot biblisk litteratur, och en del av dem som gjorde det lämnade senare tillbaka den. Från Carapeguá gick bröderna till fots från den ena staden eller byn till den andra  — till Quiindy, Caapucú, Villa Florida och San Miguel. För att komma till San Juan Bautista fick de gå hela dagen ända till midnatt, sova på en äng och sedan fortsätta tidigt på morgonen. När de kom fram till staden, gick de först till polisstationen och förklarade varför de var där. Poliserna bemötte dem med respekt, och bröderna kunde sedan ägna hela dagen åt att predika från hus till hus.

När broder Martonfi följande morgon kom ut ur den lilla stugan som de hade hyrt, möttes han av en överraskning. Han ropade till broder Rebacz som var kvar inne i huset: ”I dag får vi vara med om något nytt.” Den litteratur som de hade lämnat föregående dag hade slitits i stycken och spridits ut runt stugan. På en del av bitarna hade man skrivit kränkande och oanständiga ord och uttryck och även hotelser om att de inte skulle få lämna staden levande.

Medan de åt frukost kom polisen och arresterade dem. Varför denna förändring? Broder Rebacz skrev senare: ”När vi frågade dem om orsaken, visade de oss en tidning där det stod att vi var bolivianska spioner som gav sig ut för att vara förkunnare. Tidningens chefredaktör var den högste prästen i området.”

Tillbaka till Asunción

De båda bröderna skickades tillbaka till Asunción som fångar. Det var lång väg dit, och de var tvungna att gå till fots. De ledsagades från den ena polisstationen till den andra av beväpnade fångvaktare. En del människor utmed vägen ropade skymford och kastade saker på dem. Men poliserna behandlade bröderna respektfullt och sade till och med att anklagelsen att de var spioner var befängd. Ibland forslade beridna poliser brödernas bagage på hästryggen. En av dem lät till och med broder Martonfi rida ett slag, medan han själv gick till fots och lyssnade när broder Rebacz berättade för honom om Guds kungarike.

 I Quiindy överlämnades emellertid bröderna till de militära myndigheterna, och behandlingen blev mycket hårdare. I 14 dagar höll man dem i förvar i arrestlokalen, befallde dem att sitta på hårda trästolar, förbjöd dem att lägga sig ner eller resa sig upp, hånade dem och pryglade dem med en ridpiska. När de så småningom kom till Paraguarí, försågs de med handbojor och fördes till järnvägsstationen, bevakade av 12 soldater med bajonetter. Där överlämnades de återigen till polisen för vidare transport till huvudstaden Asunción.

Förhållandena i fängelset i Asunción var också svåra, men bröderna använde den bibel som de fortfarande hade i sin ägo och vittnade för de andra fångarna. När de hade suttit häktade i en vecka, fördes de till sist till polischefens kontor. Inrikesministern, överste Rivarola, var också närvarande. (Senare kom det fram att när överste Rivarola hade fått underrättelse om de anklagelser som riktades mot våra bröder i tidningen i San Juan Bautista, hade han telegraferat till de militära ledarna och bett dem se till att bröderna återbördades till huvudstaden levande.) ”Båda dessa män beklagade det som hade hänt”, sade broder Rebacz. ”De sade att även om Paraguay var ett katolskt land, så rådde det ändå religionsfrihet, och vi hade rätt att fortsätta att predika från hus till hus som vi tidigare hade gjort, men för vår egen säkerhets skull borde vi inte lämna huvudstaden.”

När broder Muñiz i Buenos Aires fick veta vad bröderna hade varit med om, skrev han till dem och uppmanade dem att återvända till Argentina tills kriget var slut. Det visade sig bli följande år. Broder Koros, som inte hade varit med när de andra bröderna arresterades, stannade emellertid kvar i Asunción.

Förstlingen av skörden i Paraguay

Ungefär vid den här tiden träffade en av pionjärerna en man som bad att få litteratur på arabiska till sin svärfar, en invandrare från Libanon. Detta resulterade i att Julián Hadad  fick en bok som han kom att sätta stort värde på. Han förstod snart att han hade funnit sanningen och började dela med sig av den till sina barn. Han skrev också till Sällskapet och bad om litteratur som han kunde sprida bland sina grannar. Några år senare träffade en pionjär på Julián i San Juan Nepomuceno och gav honom ytterligare andlig hjälp. År 1940 döptes Hadads och blev därmed de första förkunnare som döptes i Paraguay. Sedan dess har Julián, en av hans söner och flera av hans barnbarn haft glädjen att få tjäna som pionjärer — Julián själv fortsatte i den tjänsten ända till kort före sin död vid 77 års ålder.

Under tiden hade Chacokriget fått Juan José Brizuela att på allvar börja fundera över meningen med livet. Han hade sårats och blivit tillfångatagen av bolivianerna. Som krigsfånge hade han sett änkor gråta för sina faderlösa barns skull och hade sett hur katolska präster välsignade de bolivianska soldaterna. Han drog sig också till minnes att han och andra paraguayanska soldater hade blivit välsignade på liknande sätt. Han tänkte: ”Det måste vara något som är fel. Om det finns en Gud, skulle han aldrig tillåta något sådant. Men om  Gud verkligen existerar, skall jag söka efter honom tills jag finner honom.”

Efter kriget fick Julián Hadad kontakt med Juan José i Carmen del Paraná. Med Bibelns hjälp kunde Julián ge honom tillfredsställande svar på alla hans frågor. Som aposteln Paulus sade för många hundra år sedan har Gud gjort det möjligt för människor som vill ”känna sig för efter honom” att ”faktiskt finna honom”. (Apg. 17:27) Snart insåg Juan José att han hade funnit den sanne Guden, Jehova. (5 Mos. 4:35; Ps. 83:18) Han blev döpt år 1945, och hans hustru, Jóvita, döptes år 1946.

Ungefär vid den här tiden diskuterades Bibelns sanningar också vid ett grönsaksstånd på en marknad i San Lorenzo. Det var inte ett Jehovas vittne som predikade, utan en kvinna som hade visat intresse för det som vittnena förkunnade. Sebastiana Vazquez lyssnade med stort intresse, trots att hon själv var analfabet. För att kunna göra andliga framsteg lärde hon sig läsa, och år 1942 blev hon döpt som ett Jehovas vittne.

 Brödernas tro sätts på prov

Den första församlingen, eller gruppen, som man då sade, organiserades i Paraguay år 1939. Den bestod av endast två förkunnare, men de var båda mycket nitiska. De rapporterade sammanlagt 847 timmars tjänst och spred 1.740 böcker och broschyrer det tjänsteåret. De höll möten i ett privat hem på den gata som nu heter Gaspar Rodríguez de Francia (tidigare Amambay), mellan gatorna Antequera och Tacuarí i Asunción. Det var bara fem eller sex personer närvarande vid dessa möten, som hölls i ett rum som mätte ungefär 4 × 4 meter. Lokalen tjänade sitt syfte fram till år 1944.

Följande år började bröderna använda två stora elektriska grammofoner för att spela upp korta tal om olika bibliska ämnen i tjänsten på fältet. Prästerna blev så rasande att de uppvaktade regeringen för att försöka få vittnenas verksamhet förbjuden. Men bröderna fortsatte att vittna. Det klara och tydliga bibliska budskapet på dessa grammofonskivor var uppenbarligen effektivt. Under de följande åren gjorde man gott bruk av sådana grammofoninspelningar på olika språk för att nå grupper av polska, ryska, tyska och ukrainska invandrare som hade slagit sig ner i södra delen av landet.

Familjen Golasik, som bodde i en polsk-ukrainsk koloni i närheten av Encarnación, var bland de första i det här området som tog emot sanningen. Det dröjde inte länge förrän Roberto Golasik, utrustad med en grammofon och biblisk litteratur, red runt till de olika kolonierna och vittnade för dem. I början hölls det möten i det här området en gång i månaden, därefter två gånger i månaden och längre fram en gång i veckan. Ibland var personer från fem olika språkgrupper närvarande vid dessa möten, men undan för undan lärde sig alla att förstå den bibliska sanningens rena språk. — Sef. 3:9.

Tyvärr fortsatte inte alla som deltog i vittnandet på den tiden att vandra på den smala väg som leder till evigt liv.  Tillsyningsmannen för Sällskapets litteraturdepå i Asunción började förfäkta egna idéer. När han lämnade Jehovas organisation, slutade också andra upp att tjäna Jehova. Antalet förkunnare sjönk från 33 år 1943 till 8 år 1944. Vad skulle nu hända? Jehova välsignade dem som visade sig vara lojala vittnen för honom, och organisationen började växa igen. — Ps. 37:28.

Missionärer lär känna lokala sedvänjor

Av kärleksfull omtanke om fåren i Paraguay sände avdelningskontoret i Argentina dit Gwaenydd Hughes för att ha tillsyn över verksamheten. När han blev inbjuden att gå igenom Vakttornets Bibelskola Gilead år 1945, planerade man att skicka Ieuan Davies och hans hustru, Delia, till Paraguay, men eftersom det tog så lång tid för dem att få sina papper i ordning, kom Gileadmissionären Hollis Smith dit först och kunde hälsa broder och syster Davies välkomna när de anlände till Asunción med flodbåt i slutet av år 1945. Några dagar senare kom två andra Gileadutbildade missionärer, Albert och Angeline Lang, dit med flyg. Snart kom det ännu fler missionärer. Man hyrde ett hus som kunde tjäna som missionärshem och samtidigt fungera som mötesplats för församlingen. Alla missionärerna var ivriga att tjäna här i Paraguay, men de behövde naturligtvis lära känna folkets seder och bruk.

De fann snart att människor var mycket religiösa, även om de inte visste mycket om Bibeln. Varje stad hade sitt eget skyddshelgon, som vanligtvis förknippades med ”Jungfru Maria”.

Allteftersom missionärerna lärde känna paraguayanernas seder och bruk, fann de många av dem mycket tilltalande. På torget kunde man se mängder av frukter och grönsaker av olika slag och kvinnor som balanserade tunga bördor i stora korgar på huvudet. I butikerna sålde man ”nanduti”, utsökta handgjorda spetsar som är så tunna att de påminner om spindelväv.  De märkte också snart att människor började sitt arbete tidigt på morgonen och att allting var stängt under siestan, den hetaste tiden på dagen. När missionärerna besökte människors hem för att sprida budskapet om Guds kungarike, lärde de sig att stanna vid grinden och klappa i händerna och inte gå in på gården förrän den besökte bad dem komma in. De kunde inte låta bli att tycka om detta enkla, vänliga och varmhjärtade folk. Men de behövde också lära sig att tala med dem på deras eget språk — inte bara spanska utan också guaraní.

I april 1946, kort efter det att missionärerna anlänt, fick broder och syster Davies ett nytt förordnande och återvände till Argentina. Pablo Ozorio Reyes, som hade besökt vittnenas möten några få månader, blev förordnad att leda Vakttornsstudiet, trots att han ännu inte var döpt. Varför det? Därför att han kunde tala språket och hade gjort fina andliga framsteg. Men det var inte alltid så lätt för honom. Längre fram skrev han själv: ”Kort efter det att jag hade blivit förordnad till Vakttornsstudieledare var jag tvungen att rätta till en felaktig kommentar vid ett möte. Den som hade gjort kommentaren blev rasande och ville att vi skulle slåss om saken. Jag vägrade naturligtvis, och en av missionärerna hjälpte till att återställa lugnet. Det finns ingenting som hjälper en att mogna så mycket som att man tvingas axla ansvar.” Mannen med det häftiga humöret slutade tyvärr upp att tjäna Jehova efter någon tid.

Organisationen fortsätter att byggas upp

År 1946 stod det klart att man behövde större lokaler, som kunde tjäna som ett centrum för den teokratiska verksamheten. Ytterligare sex missionärer hade nu anlänt — William och Fern Schillinger och fyra andra. Man hyrde därför ett hus med stor trädgård på Avenida del Mariscal López. Byggnaden låg mitt emot försvarsdepartementet. En stor skylt med texten ”Rikets sal” var placerad vid ingången, så att de som hade ärende till de militära myndigheterna inte kunde undgå att se den.

 Den 1 september samma år upprättade Sällskapet ett avdelningskontor i Paraguay, och den nyligen förhyrda byggnaden innehöll lämpliga lokaler. Allteftersom organisationen förbättrades ökade vittnandet i intensitet, men det gjorde också motståndet. Det verkar som om prästerna utnyttjade bikten för att skaffa sig information och ingjuta fruktan så att katolska brevbärare avskräcktes från att leverera Sällskapets litteratur.

I november kom broder Hughes från Argentina för att besöka och bygga upp de fyra små församlingar som då var i verksamhet. Han hade gått igenom Gileadskolan och sedan besökt ”De glada nationernas teokratiska konvent” i Cleveland i USA, där sessionerna hade hållits på 20 olika språk och där 80.000 hade trängt ihop sig på stadion den sista dagen för att höra programmet. Han hade därför mycket att berätta för sina bröder. De behövde denna uppmuntran för att orka fortsätta sin tjänst trots allt motstånd.

En revolution bryter ut

I början av år 1947 utbröt en revolution i Paraguay. Regeringsstyrkorna satte upp kulsprutor på trottoaren utanför missionärshemmet. Efter en dags stridigheter stabiliserades förhållandena  något. Den 7 mars förvärrades situationen återigen. Det förekom öppna strider på gatorna. Undantagstillstånd proklamerades. Polishögkvarteret i centrum av Asunción stormades av rebeller.

Eftersom arméchefen räknade med att militärhögkvarteret också skulle komma att angripas, begärde han att få ta missionärshemmet i anspråk för militära ändamål och sade att bröderna hade tre dagar på sig att utrymma lokalerna. Efter brödernas vädjan utsträcktes tiden till tio dagar. Mitt under brinnande revolution och i en tid av extrem bostadsbrist inledde bröderna en egen kampanj: Operation Husjakt. Det verkar som om Jehova ville att myndigheterna i Paraguay också i fortsättningen skulle vara medvetna om vittnenas närvaro. Det enda lämpliga hus som fanns att få tag i låg nämligen alldeles bredvid presidentens bostad, på den gata där de flesta ambassader var belägna.

I ett brev daterat den 26 mars 1947 skrev landstjänaren beträffande revolutionen: ”Situationen förvärras för varje dag. När detta skrivs ser jag ett flygplan uppe i luften några kilometer härifrån; det håller förmodligen på att bomba flygplatsen. Planet beskjuts av luftvärnskanoner. Hundratals soldater finns runt omkring presidentens hem, och ljudet från deras vapen är öronbedövande. Luften är alldeles blå av krutrök, och lukten är nästan outhärdlig. Rebellstyrkorna kommer allt närmare staden — smattret från kulsprutor och bomber hörs hela tiden. ... Livsmedelssituationen blir värre för varje dag.”

Rebellstyrkorna kom så långt som till tio kvarter från missionärshemmet innan regeringsstyrkorna började driva dem tillbaka. Under hela den här tiden vittnade bröderna så gott de kunde. Revolutionen fortsatte i omkring sex månader och visade sig vara en verklig prövning, i synnerhet för de inhemska bröderna. Myndigheterna behandlade dem mycket hårt, på grund av att de bevarade sin kristna neutralitet.

 Att inte underlåta att församlas

När revolutionen var över, började förhållandena i landet normaliseras, och en del av dem som hade flytt till Argentina återvände till Paraguay. Bröderna började göra upp planer för en sammankomst, den första i Paraguays historia. Den skulle hållas den 4–6 juni 1948. Men Djävulen fortsatte att ställa till svårigheter. Den 3 juni inträffade en militärkupp, och presidenten och hans kabinett togs till fånga. Situationen i huvudstaden var kaotisk. Hur skulle det nu gå med sammankomsten?

Alla försök att hyra en lämplig hall hade misslyckats, men Jehova hade något annat i beredskap. Det gamla missionärshemmet mitt emot militärhögkvarteret stod tomt, och ägaren gick med på att låta bröderna hyra det för sin sammankomst. Huset låg ett stycke utanför stadens centrum och de pågående oroligheterna. Själva sammankomsten kunde hållas på gården, och byggnaden kunde användas till att inkvartera sammankomstdeltagare från andra delar av landet. Alla som kom till sammankomsten skakade hand med varandra, som sed är i Paraguay. Över hundra personer hörde talet ”Glädjen som skall vederfaras allt folket”. Vilket lämpligt tema för människor i Paraguay!

Polisen höll pöbeln i schack

Ända sedan Jehovas vittnen började sitt undervisningsarbete i Paraguay har motstånd från prästerskapet varit vanligt förekommande. År 1948 planerade kretstillsyningsmannen att hålla ett offentligt tal i den lilla staden Yuty i södra delen av landet. Talet skulle hållas i en centralt belägen mindre park mitt emot den katolska kyrkan. Prästen i staden uppmanade invånarna att stoppa mötet och sade att vittnena försökte splittra kyrkan och ta ifrån dem deras religion. Innan talet skulle börja hade en stor pöbelhop samlats framför kyrkan. När de fick syn på vittnena — sammanlagt åtta stycken — i parken på  andra sidan gatan, började de skrika: ”Bort med protestanterna! Bort med protestanterna!” Under tiden hade ganska många människor samlats för att höra föredraget, men på grund av pöbeln var de rädda för att gå in i parken.

Polisen riktade en kulspruta mot pöbeln och sade att om någon gick över gatan, skulle de skjuta. På så sätt höll de pöbeln i schack tills bröderna hann sätta sig i säkerhet. Bröderna hade emellertid annonserat talet hela veckan och var fast beslutna att låta intresserade personer få möjlighet att höra det. En broder som bodde i staden ställde sitt hem till förfogande. Sedan föredraget hade hållits kom fler människor till platsen och sade att de också ville höra det, så kretstillsyningsmannen höll det ännu en gång samma dag. Skillnaden mellan falsk och sann religion kom tydligt till synes där i Yuty.

Missionärerna hotas av utvisning

Från officiellt håll har Paraguay i regel visat prov på religiös tolerans, även om katolska kyrkan var statsreligion ända fram till år 1992. De svårigheter som har förekommit har vanligtvis inträffat i landsbygdsområden och skett på anstiftan av de lokala prästerna och deras fanatiska anhängare. I början av år 1950 gjorde emellertid myndigheterna ett försök att få Sällskapets missionärer utvisade.

Man antog en ny lag som innebar att alla utländska medborgare måste registrera sig hos Departamento de Tierras och bestyrka sin sysselsättning. Men när missionärerna kom för att registrera sig, sade man till dem att de inte kunde göra det, därför att de i själva verket vistades i landet illegalt och stod under häktningsorder. Myndigheterna tycks ha fått falska rapporter om arten av missionärernas verksamhet.

En del tjänstemän var mycket vänliga och förstående, men trots deras och den amerikanska ambassadens ansträngningar tycktes situationen vara fullständigt låst. I Latinamerika är det  ofta inte vem man är som betyder något, utan vem man känner. I det här fallet råkade bröderna känna en person som var välvilligt inställd till dem och som arbetade på presidentens kansli. Genom honom fick de möjlighet att inbjuda presidentens sekreterare till middag i missionärshemmet, och han tackade ja.

På det sättet fick de tillfälle att redogöra för missionärernas verksamhet och dess nytta för landet. Problemet med registreringen diskuterades också, och presidentens sekreterare var mycket intresserad av frågan. Resultatet blev att den 15 juni 1950 kunde den förste av missionärerna registrera sig som immigrant med laglig rätt att stanna i landet och fortsätta sitt bibliska undervisningsarbete.

En prövande dag

På den tiden var det ofta en verklig utmaning att vara kretstillsyningsman. Det inbegrep många och långa resor och i vissa fall våldsamt motstånd. Gileadmissionären Lloyd Gummeson började tjäna som kretstillsyningsman på heltid år 1952. Efter att ha tillbringat någon tid tillsammans med en församling norr om Yuty berättar han i en rapport vad som hände. Man hade nyligen gått igenom de kringliggande distrikten och planerade därför att vittna i en stad som låg ganska långt bort. Förkunnarna — sex bröder och fyra systrar — gav sig av klockan fyra på morgonen. Alla gick till fots utom en syster som hade sitt ettåriga barn med sig. Klockan 11 kom de fram till distriktet, delade upp sig i två grupper och satte i gång att vittna.

”Vi hade bara hållit på i omkring en timme och satt vid tolvtiden i ett litet hus med grästak och vittnade för en intresserad familj”, berättar broder Gummeson, ”när en polisman och en 16-årig soldat kom in med dragna pistoler. Polisen sade med skarp röst till familjen att lämna tillbaka litteraturen till oss och  befallde oss sedan att följa med dem till polisstationen. När vi kom fram, var de andra förkunnarna redan där. Jag försökte resonera med polisen men fann att han inte kunde tala spanska, utan bara guaraní. Högröd i ansiktet av ilska befallde han att vi skulle lämna staden och aldrig mer komma tillbaka.

När vi hade gått omkring en kilometer, satte vi oss under ett träd för att äta vår matsäck. Plötsligt reste sig alla förkunnarna och började springa. Jag tittade mig omkring och fick se polismannen och en soldat komma ridande mot oss med långa piskor i händerna. Jag tyckte det var bäst att gruppen höll ihop, så jag började också springa. När jag hoppade över en bäck, tappade jag mina solglasögon. Då jag böjde mig ner för att plocka upp dem, hörde jag ett skarpt ljud av en piska som träffade mig över ryggen. Polisen försökte sedan rida ner mig med sin häst, men eftersom jag kände till en del om hästar, började jag svinga förkunnarväskan fram och tillbaka framför hästen, så att den blev rädd och ryggade tillbaka.

Under tiden hade polisen upprepade gånger slagit tre andra bröder med sin piska, och sedan försökte han rida ner en 70-årig pionjärsyster med sin häst. Till sist vände de tillbaka till staden, och vi fortsatte hemåt. Ingen av oss var allvarligt skadad, även om en del hade mörkröda märken efter piskrappen på ryggen. Men ingen av oss kände någon smärta. Vi kom hem klockan åtta på kvällen — efter att ha gått i sammanlagt 16 timmar.”

Trots sådana incidenter i en del mindre städer och byar fortsatte förkunnarverket att ha framgång.

Ett regeringsskifte och dess följder

År 1954 visade sig bli ett kritiskt år i Paraguays politiska liv. Don Federico Chávez’ regering störtades, och den 11 juli valdes general Alfredo Stroessner till president. Därmed infördes  en militärregim som kom att bestå i över 34 år. Hur påverkade dessa händelser Jehovas vittnens verksamhet?

En fyra dagar lång områdessammankomst skulle hållas den 25–28 november det året. Undantagstillstånd rådde i landet, och därför var vi tvungna att ha polistillstånd för att få hålla ett möte av något slag. Skulle det vålla problem? Bröderna hade redan träffat avtal om att få hyra en hörsal, men när de gick till polisen för att begära tillstånd att hålla sammankomsten, fick de veta att ett sådant tillstånd inte kunde beviljas. Varför inte? En av poliserna erkände att prästerna utövade påtryckningar på dem. Efter många besök och mycket resonerande från brödernas sida sade man till sist att även om man inte kunde ge dem tillstånd, kanske polisen kunde titta åt annat håll under sammankomsten. Bröderna var mycket försiktiga och annonserade inte sammankomsten vare sig med löpsedlar eller i tidningarna. Alla inbjudningar gjordes muntligen. Sammankomsten förlöpte utan problem.

Motståndet från religiöst håll fortsätter

De katolska prästerna förtröttades inte i sina ansträngningar att sätta stopp för Jehovas vittnen. I slutet av år 1955 skulle det hållas en liten kretssammankomst i Piribebuy, cirka sju mil öster om huvudstaden. Efter mörkrets inbrott den första sammankomstdagen kom församlingsprästen i spetsen för en pöbelhop beväpnad med käppar och macheter för att avbryta mötet. En lärare från trakten ingrep, och pöbeln drog sig ut på gatan. Där stod de sedan hela kvällen och skrek och kastade stenar och smällare.

Den 1 mars 1957 blossade det religiösa motståndet upp på nytt i staden Itá, sydöst om huvudstaden. Bröderna hade långt i förväg gjort anordningar för att hålla en kretssammankomst där i staden. De hade fått tillstånd att hålla sammankomsten, både av myndigheterna i Itá och av polisen i huvudstaden.  Men när vännerna började anlända till Itá, såg de genast att något var på tok. Staden såg ut som en spökstad. Gatorna låg öde, dörrar och fönster var stängda och fönsterluckorna igenslagna. Varför?

Församlingsprästen hade svurit på att sammankomsten inte skulle bli av och hade gjort allt som stod i hans makt för att uppfylla sitt löfte. Han hade till och med ordnat så att ett flygplan spred ut tusentals flygblad över trakten. På flygbladen kunde man läsa: ”Fredagen den 1 mars 1957 klockan 17.30 kommer det att bli en stor sammandragning framför kyrkan av alla katolska kristna från staden och dess omgivningar ... [och] klockan 18.30 en mäktig katolsk demonstration mot ’Jehovas (falska) vittnen’. De protestantiska kättarna har ingen rätt att ha en sammankomst av något som helst slag i Itá.”

När bröderna fick kännedom om pastor Ayalas planer, beslöt de att det skulle vara bäst att flytta sammankomsten från den relativt öppna anläggning som man hade hyrt till det hus som en av bröderna ägde. Där skulle vännerna vara mer skyddade vid ett eventuellt angrepp.

Vi kan föreställa oss scenen. I broderns hem är omkring 60 fredsälskande kristna samlade för att dryfta Guds ord. Två kvarter längre bort står en tusenhövdad folkskara som växer för varje minut och lyssnar på prästens tirader och uppmaningar till våld.

Det var inte alla i folkskaran som sympatiserade med prästen. Solano Gamarra, en fänrik i Paraguays flygvapen, försökte lugna ner Ayala. Han talade också med Ayalas prästkolleger, men ingenting hjälpte. En av prästerna blev så ursinnig att han slog till Gamarra och spräckte läppen på honom. När folkskaran såg detta, kastade de sig över Gamarra likt en flock vargar och slog honom så att han fick gapande sår i huvudet. Pöbeln slet sedan av honom skjortan och hissade upp den på  en stång och brände den. Gamarra var tvungen att fly för sitt liv.

Nu hade pöbelns blodtörst väckts, och de började röra sig mot sammankomstplatsen och skrek: ”Ner med Jehova!” ”Död åt Jehova!” När de närmade sig det hus där sammankomsten hölls, försvann den lilla polisstyrka som skulle skydda vittnena. Bröderna barrikaderade ytterdörren från insidan. En del av pöbeln försökte ta sig in på bakgården via grannens tomt, men grannen var ståndaktig och vägrade att låta dem passera. Han hade inte glömt att när han var sjuk hade den broder vars hem nu attackerades varit mycket snäll och hjälpsam mot honom. Under tiden fortsatte bröderna, med full förtröstan på Jehova, att hålla sammankomsten så gott det gick. För säkerhets skull stannade alla kvar i huset över natten. Följande dag kom ett meddelande från polishögkvarteret i Asunción om att sammankomsttillståndet hade annullerats för att skydda vittnena, eftersom den lokala polisen stod maktlös inför pöbeln. De lyckliga, sjungande delegaterna for med abonnerad  buss till avdelningskontoret och missionärshemmet i Asunción för att avsluta sammankomsten. De hade bestått provet och blivit andligt starkare.

Lagligt erkännande

Efter pöbelaktionen i Itá vidtog avdelningskontoret, på samma sätt som aposteln Paulus, åtgärder för att ”lagligt stadfästa de goda nyheterna” i Paraguay. (Fil. 1:7; Apg. 16:35–39) Deras ansträngningar gav goda resultat. Sedan alla juridiska krav hade uppfyllts fick Sällskapet Vakttornet den 14 oktober 1957 lagligt erkännande som juridisk person med rättighet att representera Jehovas vittnen i Paraguay. Beslutet tillkännagavs i tidningarna som en offentlig kungörelse. Erkännandet har visat sig vara till stor nytta vid köp av egendom, och det har också gjort det möjligt för missionärerna att få permanent uppehållstillstånd.

Filmer — en nyhet för många

Under åren 1954–1961 uträttade Sällskapets filmer mycket gott när det gällde att göra allmänheten bättre bekant med Jehovas organisation. Anordningar gjordes för att visa filmerna på många platser i de östra delarna av landet. Under de fem år för vilka rapporter finns att tillgå var över 70.000 personer närvarande vid dessa filmvisningar.

Det var ingen lätt uppgift att frakta omkring en generator och all annan utrustning som behövdes för att visa en film ute på landsbygden. Vanligtvis fick en fotbollsplan fungera som biograflokal. Utrustningen sattes upp före mörkrets inbrott, och sedan annonserade man filmen över högtalaren för att inbjuda allmänheten. Ibland kom vandaler till platsen och saboterade filmvisningen genom stenkastning. Publikens storlek varierade. I staden General Artigas, där det fanns en församling på mindre än 20 förkunnare som hade sina möten åtta  kilometer från staden, var det omkring 1.300 personer som såg filmen på en och samma kväll! Det var inte ovanligt att få höra människor skratta högt av förtjusning när scenerna växlade i början av filmen. För många av landsbygdsbefolkningen var det första gången de såg en film över huvud taget.

Genom dessa filmer fick såväl vittnena som allmänheten bättre begrepp om omfattningen av Jehovas vittnens verksamhet runt om i världen.

Missionärerna gav villigt av sig själva

Allteftersom förkunnarna ökade i antal, gjorde missionärerna stora ansträngningar för att hjälpa dem att gå framåt mot mogenhet. Resultatet av deras ansträngningar kom tydligt till synes när missionärerna hade privilegiet att bevista sammankomsten ”Den nya världens samhälle” i New York år 1953. Under deras bortovaro var de inhemska bröderna tvungna att ta hand om alla ansvarsuppgifter i församlingen i Asunción. Nya toppsiffror noterades i tjänsten på fältet. Bröderna skötte sina uppgifter så bra att de fick fortsätta att ta hand om dem när missionärerna kom tillbaka. På så sätt fick missionärerna möjlighet att tjäna på andra platser.

Och det fanns mycket för dem att göra. När Werner Appenzeller hade varit i landet i omkring fyra månader och kunde tala åtminstone lite spanska, blev han förordnad att tjäna som kretstillsyningsman i trakten kring Encarnación. De flesta vägar var inte asfalterade på den tiden. Vanligtvis färdades man till fots eller på hästryggen. Det fanns bara 100 förkunnare i hela kretsen, men de behövde uppmuntran och övning för att kunna göra andliga framsteg. Några år senare blev Ladislao Golasik, som var son till Roberto Golasik och kom från det här området, förordnad att ta hand om kretsen.

I slutet av år 1961 hade Gileadutbildade missionärer verkat i Paraguay i 15 år. Det fanns då 411 vittnen i landet, organiserade  i 22 församlingar. Över 594.000 timmar hade ägnats åt att predika de goda nyheterna i detta land. Vid den här tidpunkten fanns det fem missionärshem i Paraguay. De var belägna i Asunción, Encarnación, Villarrica, Coronel Oviedo och Pedro Juan Caballero. Från dessa befolkningscentra begav sig missionärerna också ut på den kringliggande landsbygden och predikade. Fram till år 1961 hade 50 missionärer varit verksamma i Paraguay. På grund av sjukdom eller av andra orsaker hade 29 av dem varit tvungna att återvända till sina hemländer. Men de hade alla på olika sätt bidragit till att främja Rikets intressen i Paraguay. I december 1961 anlände Elmer och Mary Pysh, som just hade genomgått Gileadskolans första tiomånaderskurs.

Bröderna börjar bygga egna möteslokaler

Ungefär vid den här tiden byggde och överlämnade bröderna i Asunción en egen Rikets sal — den första i Paraguay. Det var en fin byggnad av tegel och betong, som rymde över  200 personer. Vilket vittnesbörd det blev för människor i samhället, när män, kvinnor och barn hjälptes åt att gräva, blanda betong, putsa tegel, måla och städa upp! Alla kunde se att de var flitiga arbetare.

En liten grupp vittnen, som ännu inte hade blivit en församling, hade så många besökare vid sina möten i Vacay, ett landsbygdsområde i södra delen av landet, att de beslöt att de också behövde skaffa sig en Rikets sal. Men de hade inga pengar. Vad skulle de göra? De träffade avtal med en skogsavverkningsentreprenör om att de, som grupp, skulle avverka en del skog i utbyte mot byggnadsmaterial och en mindre summa pengar. När huset var färdigbyggt, sålde fyra intresserade familjer sina avlägset belägna gårdar och bosatte sig närmare Rikets sal, så att de inte skulle missa några möten.

Längre fram byggdes också lokaler för krets- och områdessammankomster. Bröderna hade vid olika tillfällen använt Club Martín Pescador som sammankomstlokal och ordnat inkvartering vid Nationaluniversitetet och Amerikanska skolan. Men i början av 1970-talet ställdes en tomt till förfogande där de kunde uppföra ett eget sammankomstcentrum, som byggdes etappvis under en följd av år.

Ett nytt avdelningskontor

Allteftersom verksamheten utvidgades och Jehova välsignade förkunnarnas ansträngningar stod det också klart att man behövde mer ändamålsenliga lokaler för avdelningskontoret. Under årens lopp hade bröderna hyrt olika hus för detta ändamål, men år 1962 gav Nathan Knorr, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, anvisningar om att köpa en tomt i ett av de bättre områdena i staden och bygga ett kombinerat avdelningskontor och missionärshem, som också skulle inrymma en Rikets sal. Den inköpta tomten låg vid en av huvudgatorna i Asunción, två kvarter från Paraguays största idrottsarena.  När ritningarna var klara och byggnadslov hade beviljats, satte arbetet i gång i januari 1965, och efter tio månader stod byggnaden färdig. Till brödernas stora glädje kunde broder Knorr vara med vid överlämnandet av det nya avdelningskontoret i början av år 1966, i samband med ett av sina besök som zontillsyningsman.

 Tack vare byggnadens läge blev tusentals människor i Asunción dagligen medvetna om Jehovas vittnens närvaro, och vid stora idrottsevenemang blev ytterligare tusentals påminda om att Jehova har sina vittnen i Paraguay.

Organisatoriska förändringar

Vid avdelningskontoret i Asunción, liksom vid alla andra avdelningskontor runt om på jorden, trädde en ny organisatorisk anordning i funktion den 1 februari 1976. Nu var det inte längre en enda broder som hade tillsynen över avdelningskontoret, utan en kommitté bestående av flera mogna bröder. De föregående 30 åren hade Albert Lang, William Schillinger, Max Lloyd, Lloyd Gummeson, Harry Kays och Elmer Pysh tjänat som tillsyningsmän för avdelningskontoret under olika perioder. Alla hade gjort fina insatser för att främja Rikets verk i Paraguay. Den nya anordningen innebar emellertid att de mogna bröder som tjänade i kommittén gemensamt skulle öva tillsyn över Jehovas vittnens verksamhet i landet.

Elmer Pysh blev förordnad att tjäna som samordnare i avdelningskontorets kommitté och Charles Miller och Isaac Gavilán som övriga medlemmar. Bröderna Pysh och Miller var båda Gileadutbildade missionärer. Broder Gavilán var paraguayan och hade varit i heltidstjänsten i 13 år.

En ny våg av motstånd från myndigheternas sida

Jehovas vittnen överallt i världen förhåller sig neutrala i politiska angelägenheter. De tar till hjärtat det som Jesus sade till sina efterföljare om att de kristna ”inte är någon del av världen”. (Joh. 15:19) De lyder också Bibelns råd: ”Var på er vakt mot avgudarna”, och därför tar de inte heller del i nationalistiska ceremonier som de betraktar som avgudiska. (1 Joh. 5:21) Regeringstjänstemän, som är djupt involverade i det politiska  systemet och som betraktar nationalism som ett sätt att ena folket, kan till en början ha svårt att förstå Jehovas vittnens inställning. De vet att andra religiösa grupper, och även deras präster, inte har några betänkligheter mot att ta del i politik och nationalistiska ceremonier. Prästerna utnyttjar ofta den här situationen för att misstänkliggöra Jehovas vittnen inför myndigheterna.

I ett brev daterat den 31 oktober 1974 begärde den dåvarande generaldirektören för religiösa frågor vid ministeriet för undervisning och religionsutövning, dr Manfredo Ramirez Russo, upplysningar om Jehovas vittnens organisation och trosuppfattningar. Den 25 februari 1976 utfärdade regeringen ett dekret som föreskrev ”en daglig ceremoni med flagghissning och sjungande av nationalsången” vid ”alla läroanstalter”. Den religiösa tidskriften El Sendero innehöll i numret för 3–17 september 1976 en starkt nedsättande, sensationslysten helsidesartikel med rubriken ”Jehovas vittnen”. Regeringspartiets officiella tidning, Patria, innehöll en likaledes kränkande artikel betitlad ”Fanatism” i numret för 14 mars 1977.

 Under tiden hade representanter för avdelningskontoret i Paraguay kallats till ett möte med dr Manfredo Ramirez Russo. Efter mötet gjorde man en sammanfattning av Jehovas vittnens läror, med tonvikt på deras inställning till flaggan, nationalsången och militärtjänst. Några dagar senare kom en representant för polisen, Obdulio Argüello Britez, till Sällskapets kontor i Asunción och begärde upplysningar om den sammankomst som Jehovas vittnen hade hållit den 6–9 januari samma år. Kort därefter sammanträffade justitieministern, dr Clotilde Jiménez Benítez, med representanter för Sällskapet och frågade ut dem om samma ämnen som de tidigare dryftat med dr Russo.

Från och med nu, år 1978, började barn till Jehovas vittnen som inte gick med på att sjunga nationalsången relegeras från skolan, utan någon möjlighet att skriva in sig i en annan skola. Men det var bara början.

Förbud!

Den 3 januari 1979 exploderade bomben. Regeringen utfärdade ett dekret som innebar att Sällskapet Vakttornet, Jehovas vittnens juridiska organ, förlorade sin legala status.

Nyheten om dekretet skakade både Jehovas vittnen och andra. Praktiskt taget alla nyhetsmedier tog upp saken. Somliga uttalade sig positivt om beslutet, andra fördömde det. Tidningen ABC förklarade att dekretet innebar ”en kränkning av en fundamental mänsklig rättighet som garanteras i artikel 18 i den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna”.

Så snart bröderna i avdelningskontorets kommitté fick kännedom om saken, vidtog de, innan de ännu kände till förbudets omfattning, åtgärder för att arbetet skulle kunna skötas på andra platser. ”Vi har aldrig betraktat förbudet som religiös förföljelse”, förklarade ministern för undervisning och religionsutövning, dr Raul Peña. Trots detta var Jehovas vittnen  nu tvungna att hålla sina möten i små grupper i privata hem. Deras förkunnarverksamhet blev också kringskuren, även om de flesta brödernas mod och nitälskan inte försvagades. För att kunna tillgodogöra sig programmet vid kristna sammankomster var de en tid tvungna att besöka sammankomster i andra länder.

Hur hade den här händelsekedjan börjat? Hade dr Manfredo Ramirez Russo agerat uteslutande som regeringens representant? Intressant nog innehöll Asuncióntidningen Ultima Hora i numret för 25 augusti 1981 en stor bild av Manfredo Ramirez Russo och ”monsignore” José Mees i hjärtligt samspråk med varandra. Under bilden kunde man läsa: ”Sankt Gregorius den stores förtjänstmedalj har tilldelats Manfredo Ramirez Russo, generaldirektör för religiösa frågor inom undervisningsministeriet, av Hans helighets apostoliska sändebud, monsignore José Mees, som en erkänsla för de tjänster som denne gjort katolska kyrkan.”

Sedan förbudet trätt i kraft började en våg av polisingripanden mot Jehovas vittnen. De arresterades när de höll sina små möten i privata hem, när de besökte människors hem för att dela med sig av Bibelns budskap och när de ledde bibelstudier i intresserade människors hem.

Den 8–11 oktober 1981 hölls nio bröder i Encarnación i fängsligt försvar. När Antonio Pereira, en äldste från trakten som fortfarande var på fri fot, bad att få tala med polischefen, Julio Antonio Martínez, för att förvissa sig om att de fängslade bröderna mådde bra, lät polischefen gripa honom och spärra in honom i en cell med maximala säkerhetsåtgärder. Under tiden gick en broder från grannförsamlingen, Joseph Zillner, hem till modern till en av de fängslade bröderna för att höra vad som hade hänt. Någon måste ha underrättat polisen, för inom tio minuter var han under poliseskort på väg till fängelset i Encarnación!

 Motståndet blossar upp på nytt

Några år efter det att förbudet trätt i kraft upphörde arresteringarna. Så småningom började bröderna använda sina Rikets salar och hålla små sammankomster. Men allt detta fick ett abrupt slut år 1984, då en lokaltidning tillkännagav att fyra elever som var Jehovas vittnen hade blivit relegerade från en yrkesskola i Asunción, därför att de inte ville sjunga nationalsången. Detta blev upptakten till en ännu hätskare kampanj mot Jehovas vittnen, och den ledde så småningom till att nästan alla barn till Jehovas vittnen blev relegerade. Många av dessa barn fick aldrig möjlighet att återvända till skolan.

Den 2–5 maj samma år publicerade tidningen Hoy en serie nedsättande artiklar om Jehovas vittnen, skrivna av Antonio Colón, en katolsk präst. Några månader senare tillträdde en ny minister för undervisning och religionsutövning, men han följde samma linje som sin företrädare. Sedan han hade gjort ett starkt nationalistiskt uttalande, förvägrades de flesta av Jehovas vittnens barn möjlighet att skriva in sig i skolan för det kommande läsåret. Föräldrarna till tio elever, av vilka sex hade blivit relegerade och fyra inte hade fått skriva in sig i skolan, gick till domstol för att utverka rättighet för Jehovas vittnens barn att bli undervisade i de allmänna skolorna utan att behöva överge sin tro eller göra våld på sitt samvete. Domstolsutslaget blev till vittnenas fördel, men ministeriet för undervisning och religionsutövning överklagade fallet till Högsta domstolen.

Under hela år 1985 stod den här frågan i blickpunkten. En del kommentatorer försvarade Jehovas vittnen, medan man från officiellt håll fortsatte att attackera dem. Den 23 juli 1985 skickades ett brev från Jehovas vittnens världshögkvarter till presidenten i Paraguay.

Eftersom den lägre domstolen hade dömt till vittnenas fördel i fallet med skolbarnen, uppmuntrade avdelningskontoret  församlingarna att öppet börja använda sina Rikets salar igen. Detta skulle tvinga myndigheterna att fatta en mer avgjord ståndpunkt — antingen ta ställning mot oss eller ge oss större frihet.

Den 21 mars 1986 blev samordnaren för avdelningskontoret kallad till polishögkvarteret. ”Ni använder era möteslokaler igen, och det har ni inte tillstånd att göra”, sade den polis som skötte utfrågningen. Broder Gavilán svarade: ”Jag ber att få påminna er om att det dekret som upphävde vår legala status har kritiserats såsom varande grundlagsstridigt. Saken är nu under utredning i Högsta domstolen, men domstolen har ännu inte fattat beslut i frågan. Eftersom grundlagsstridiga åtgärder har en suspensiv verkan på dekretet, har vi, juridiskt sett, rätt att fortsätta vår verksamhet, så länge det avgörande domstolsbeslutet ännu inte är fattat.” ”Jag är ingen advokat”, svarade polisen, ”så jag kan inte bevisa motsatsen. Ge mig i så fall en förteckning över era möteslokaler, så skall vi se vad som händer.” Därmed var samtalet slut. Bröderna lämnade in de begärda upplysningarna jämte en redogörelse för de juridiska skälen till Sällskapets agerande. Därefter stängdes inga Rikets salar.

Den 26 februari 1987 fattade emellertid Paraguays högsta domstol med överdomaren dr Luis María Argaña i spetsen beslut i fallet med skolbarnen. Utslaget var till Jehovas vittnens nackdel. Många intellektuella betraktade detta som ett politiskt beslut, och inte så få fördömde det. Vilka konsekvenser fick allt detta för Jehovas vittnens verksamhet?

De fortsatte att predika de goda nyheterna

Förkunnandet om Guds kungarike upphörde inte under de här svåra åren. I januari 1984 organiserade avdelningskontoret en kampanj för att bearbeta isolerade distrikt med hjälp av tillfälligt förordnade pionjärer med särskilt uppdrag. Trettio förkunnare deltog i projektet det första året, och de besökte 75 olika städer. I 14 av dessa ville myndigheterna inte ge  bröderna tillstånd att predika, men på andra platser erbjöd de dem till och med beskydd — och i en del fall rentav logi på polisstationen — sedan bröderna förklarat hur värdefullt deras bibliska undervisningsarbete var.

Genom denna speciella verksamhet fann man många intresserade personer. En kvinna, som bodde cirka 20 mil från Asunción, skaffade sig boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden av pionjärerna och skrev sedan till avdelningskontoret och bad om ytterligare hjälp. När en broder och hans hustru besökte kvinnan som svar på hennes begäran, lyfte hon blicken mot himlen och tackade tårögd Jehova. Trots motstånd från sina släktingar blev hon en trogen tjänare åt Jehova och vittnade frimodigt för grannar och bekanta.

Nya församlingar och grupper organiserades på dessa tidigare isolerade distrikt. Kampanjen blev sedan en årligen återkommande anordning som har fortsatt ända fram till i dag, med enastående resultat.

Motståndet avtar

Jehovas vittnen började nu bli mer kända i officiella kretsar. Brödernas ansträngningar att hjälpa myndigheterna att få en bättre förståelse av Jehovas vittnens verksamhet fortsatte emellertid, och till sist fick de ett muntligt löfte att hålla en offentlig sammankomst den 21 och 22 mars 1987 i Jehovas vittnens eget sammankomstcentrum.

Vilken lycklig dag för vittnena i Paraguay! Bröder och systrar omfamnade varandra med tårar i ögonen. Efter nio år av motstånd, spänning, ovisshet och direkt förföljelse hade de för första gången möjlighet att komma tillsammans och tillbe Jehova öppet. Bland de närvarande fanns också delegater från Argentina, Brasilien och Uruguay, som hade inbjudits att vara med vid detta speciella tillfälle. Detta blev dödsstöten för förbudet mot vittnena.

 Lagligt erkännande ännu en gång

Paraguay stod inför en tid av stora förändringar. Den politiska situationen blev alltmer spänd. Till slut, sent på kvällen den 2 februari 1989, hördes ljudet av tungt artilleri i Asunción. En revolution hade brutit ut! Alfredo Stroessners militärregering föll följande dag.

Bröderna vidtog genast åtgärder för att få lagligt erkännande. Deras ansökan beviljades slutligen den 8 augusti 1991. Vilken lycklig dag för Jehovas folk i Paraguay!

Den 20 juni 1992 trädde en ny grundlag i kraft. Den innehöll viktiga klausuler om grundläggande mänskliga rättigheter, till exempel mötesfrihet, samvetsfrihet, religions- och  tankefrihet och ett avskaffande av statskyrkan. Dessa och andra förbättringar innebar en välkommen lättnad för bröderna i Paraguay.

Full fart framåt!

Det fanns fortfarande mycket att göra på predikofältet. År 1979, när förbudet trädde i kraft, fanns det 1.541 förkunnare av de goda nyheterna i Paraguay. När man återigen fick lagligt erkännande, fanns det 3.760. Nu finns det över 6.200, men det är fortfarande bara en förkunnare på 817 invånare. Vad kan man göra för att nå alla?

Varje år skickas pionjärer med särskilt uppdrag regelbundet ut för att vittna i städer där det inte finns någon församling. Men 49 procent av Paraguays befolkning bor på landsbygden. År 1987 utrustade avdelningskontoret en husbil, som kunde tjäna som transportabelt hem för pionjärer med särskilt uppdrag. Den har sedan dess använts för att nå isolerade distrikt som inte täcks av församlingar eller pionjärer med särskilt uppdrag. På så sätt blir livets vatten tillgängligt för människor i stora delar av landet.

Särskilda ansträngningar har också gjorts för att vittna för människor som bor utmed floderna. Deras enda kontakt med omvärlden sker vanligtvis båtledes. År 1992 lät Sällskapet därför bygga en båt med plats för fyra förkunnare. Besättningen  påbörjade sedan en systematisk kampanj för att försöka finna fårlika människor som bodde utmed floderna. Båten fick det passande namnet El Pionero.

Den broder som hade ansvaret för gruppen berättar: ”På vår färd uppför floden Paraguay kom vi till Puerto Fonciere, cirka 50 mil från Asunción, och började predika från hus till hus. När vi samtalade med en äldre kvinna, råkade vi nämna att Gud hade sagt att han skulle utplåna all ondska och att vi, som Jehovas vittnen, ville upplysa människor om att Gud skulle göra detta genom sitt kungarike. Kvinnan avbröt samtalet och vände sig till sin dotterdotter och bad henne gå och hämta sin morfar och tala om för honom att ’hans folk’ hade kommit. Efter en liten stund kom en man i sjuttioårsåldern in. Han var varm och svettig, för han hade varit ute och arbetat på gården. Han hälsade mycket hjärtligt på oss, och med tårar i ögonen tackade han sedan Gud för att vi äntligen hade kommit. Han sade att han hade väntat på det här besöket ganska länge. Vi blev en smula förbryllade och bad om en förklaring. Han berättade då att en officer från ön Peña Hermosa hade gett honom en bibel och boken ’Utsagor i vilka Gud omöjligen kunde ljuga’. Officeren hade streckat för en del bibeltexter, till exempel Psalm 37:10, 11 och Psalm 83:18, och hade sagt att en dag skulle Jehovas vittnen komma hem till honom och berätta mer om Jehovas uppsåt. Ett bibelstudium sattes genast i gång.”

Till dags dato har båtens besättning besökt alla platser utmed floden Paraguay minst två gånger, från den bolivianska gränsen i norr till den argentinska gränsen i söder — en sträcka på över 120 mil.

Nitiska skördearbetare

När Jesus undervisade sina första lärjungar, sade han till dem: ”Be ... ivrigt skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Matt. 9:38) Jehovas nutida vittnen har också tagit den uppmaningen till hjärtat, och Herren har verkligen  sänt ut många nitiska arbetare för att ta del i den andliga skörden i Paraguay.

Från år 1945 och fram till våra dagar har 191 missionärer tjänat i Paraguay. Av dessa har 60 varit i landet i 10 år eller mer (däribland 22 som tjänar som missionärer men inte har gått igenom Gileadskolan), och för närvarande är 84 missionärer verksamma här. De har huvudsakligen koncentrerat sin verksamhet till de östra delarna av Paraguay, och där finns det nu 61 blomstrande församlingar.

För att hjälpa till att avge ett vittnesbörd i detta land, där andelen vittnen fortfarande bara är 1 på 817, har avdelningskontoren i grannländerna förordnat en del pionjärer med särskilt uppdrag att tjäna här. Andra förkunnare från många olika länder har också flyttat till Paraguay för att hjälpa till. De har kommit från Argentina, Bolivia, Brasilien, Canada, Chile, Danmark, England, Finland, Frankrike, Italien, Luxemburg, Schweiz, Spanien, Sverige, Tyskland, Uruguay, USA och Österrike. De har använt sina tillgångar och förmågor för att främja Rikets verk på olika sätt. Somliga tjänar i storstadsområden, medan andra predikar i mindre städer och byar, där levnadsförhållandena ofta är ganska primitiva. De flesta av dem är pionjärer. Somliga har också hjälpt till att bygga Rikets salar och nya lokaler vid avdelningskontoret.

Under årens lopp har Paraguay tagit emot många invandrare. Människor från Tyskland, Polen, Ryssland, Ukraina, Japan och Korea har slagit sig ner i olika delar av landet. De får också höra budskapet om Guds kungarike av missionärer och andra vittnen som har flyttat till Paraguay.

Men hur är det då med dem som talar guaraní? De utgör 90 procent av Paraguays befolkning. Enligt en färsk undersökning är det faktiskt 37 procent som talar enbart guaraní. Infödda vittnen utför det mesta arbetet bland dessa människor, och de är glada över att ha en del broschyrer på guaraní till sin hjälp.

 Bland de infödda vittnena finns det somliga som har varit heltidsförkunnare i många år. Edulfina de Yinde, till exempel, har under sina 36 år som pionjär med särskilt uppdrag hjälpt 78 personer fram till överlämnande och dop. Hon och hennes man gläder sig mycket åt att det nu finns fem blomstrande församlingar i de områden där de har tjänat. María Chavez har också kunnat hjälpa många under sina 39 år som pionjär med särskilt uppdrag.

Det finns också tusentals förkunnare som inte är pionjärer men som ändå är mycket nitiska i sin tjänst för Jehova. Många av dem går till fots långa sträckor, både för att besöka mötena och för att avge ett grundligt vittnesbörd på sina vidsträckta distrikt. De går ofta hemifrån före gryningen och har med sig ett rejält förråd av ”paraguayansk soppa” (torkad) eller kanske tortilla och kassavarot. Vid sjutiden sätter de i gång att vittna och fortsätter nästan ända fram till solnedgången. När de kommer hem är de trötta men lyckliga över att ha fått tillfälle att ge av sig själva för att tala med andra om Jehova och hans underbara uppsåt.

Törstiga får möjlighet att ”fritt ta av livets vatten”

Precis som Bibeln förutsagt inbjuds nu alla som så önskar att ”fritt ta av livets vatten”. (Upp. 22:17) I Paraguay finns det tusentals människor som har tackat ja till denna inbjudan.

En av dem är Herenia. Hon hade uppfostrats som katolik och var en ivrig anhängare av kyrkans traditioner och religiös vidskepelse. Hon var livrädd för de döda och för helvetet. Hon trodde på omen och blev skräckslagen om hon såg eller hörde något som hon uppfattade som ett dåligt omen. I 20 år levde hon i ständig skräck. År 1985 började hon emellertid studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Allteftersom studiet fortskred började sanningens vatten skänka henne vederkvickelse, och hon uppfylldes av en önskan att få leva för evigt i det paradis som förutsagts i Guds ord.

 År 1996 fick en kvinna vid namn Isabel från staden Carapeguá också möjlighet att smaka på livets vatten. Men när hon såg att det som sades i boken Kunskapen som leder till evigt liv inte stämde överens med hennes uppfattningar, bad hon vittnena att inte komma tillbaka. Hon läste emellertid igenom boken på egen hand och talade med sina grannar om den, och när hon sedan träffade ett vittne, visade det sig att medlemmar av fyra olika familjer var intresserade och ville veta mer. De flesta av dem tappade så småningom intresset efter påtryckningar från en pingstpastor, men ett gott vittnesbörd blev avgivet, och den första kvinna som hon vittnade för och en av hennes grannar har fortsatt att dra nytta av livgivande sanningar.

När sanningens vatten nådde Dionisio och Ana levde de, i likhet med många andra, tillsammans utan att vara gifta och hade gjort det i 20 år. Dionisio och hans äldsta dotter började studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen år 1986, men Ana och deras två andra döttrar satte sig på tvären. Ana försökte övertala vittnena att sluta upp att tala med Dionisio, och hon hotade att döda dem, sade att hon skulle ringa efter polisen och kontaktade en katolsk nunna för att få råd. Hon vände sig också till ungdomsdomstolen med motiveringen att bibelstudiet var till skada för hennes äldsta dotter. När den kvinnliga domaren fick veta att Dionisio tog väl hand om sin familj, rekommenderade hon Ana att undersöka Bibeln tillsammans med Dionisio. Ana protesterade och sade att hennes goda vän nunnan hade varnat henne för vittnena och sagt att de begår omoraliska handlingar vid sina möten. Domaren lugnade henne och sade: ”Vi katoliker säger att vi känner till Bibeln, men i själva verket vet vi ingenting. Jehovas vittnen studerar Bibeln. Jag föreslår att du också börjar undersöka Bibeln.” Domaren rådde också Ana att gifta sig med Dionisio.

Den förbluffade Ana besökte återigen nunnan och bad henne studera Bibeln med dem. Nunnan svarade att det inte var nödvändigt. Hon uppmanade också Ana att inte gifta sig  med Dionisio, trots att hon tidigare, när Dionisio inte ville höra talas om giftermål, ofta hade sagt till Ana att hon borde gifta sig med honom. Kort därefter blev Anas far allvarligt sjuk. Vittnena på platsen gav familjen mycket hjälp under hans sjukdom. Det blev vändpunkten för Ana. Hon började också studera och gifte sig med Dionisio. Nu, nästan tio år senare, är Dionisio äldste, och hela hans familj tjänar nitiskt Jehova.

Vittnenas kärlek och uthållighet har gjort att de har kunnat nå hjärtat på många i Paraguay. I San Lorenzo-området fanns det bara en enda församling år 1982. Trots förbudet var det många förkunnare som tog del i pionjärtjänsten, och resultatet blev att församlingens distrikt, som också inbegrep de kringliggande städerna, kunde bearbetas regelbundet. Jehova välsignade deras nit. Nu finns det nio församlingar i det området. Werner Appenzeller och hans hustru, Alice, säger att den tillväxt som de fick bevittna när de tjänade i det här området var det största glädjeämnet under deras 40-åriga tjänst i Paraguay.

Och tillväxten fortsätter — inte bara i ett område, utan i hela landet. År 1996 överlämnades ett nytt, fint avdelningskontor, beläget cirka en mil utanför Asunción. Det finns Rikets salar i många delar av landet, och möten med biblisk undervisning hålls regelbundet. Jehovas vittnen fortsätter att besöka människor i deras hem och att tala med dem på gator och torg. De inbjuder nitiskt människor av alla slag att ”fritt ta av livets vatten”.

 [Helsidesbild på sidan 210]

[Bild på sidan 213]

Juan Muñiz var en av dem som introducerade Rikets budskap i Paraguay

[Bild på sidan 217]

Julián Hadad, en av de första som tog emot sanningen i Paraguay

[Bild på sidan 218]

Jóvita Brizuela, som döptes år 1946, är fortfarande pionjär med särskilt uppdrag

[Bild på sidan 218]

Sebastiana Vazquez har tjänat Jehova sedan år 1942

[Bild på sidan 222]

William Schillinger tjänade som missionär i Paraguay i 40 år, ända till sin död

[Bild på sidan 230]

Werner Appenzeller och hans hustru, Alice, som har varit missionärer i Paraguay i 40 år

[Bild på sidan 233]

Stolta vittnen framför sin Rikets sal (i Asunción) — den första i Paraguay som vittnena själva byggt

[Bilder på sidan 235]

Jehovas vittnens sammankomstcentrum

[Bild på sidan 237]

Vittnande på ett sockerrörsfält i Villarrica

[Bild på sidan 243]

Rikets sal i Fernando de la Mora (Norte)

[Bild på sidan 243]

Rikets sal i Vista Alegre (Norte), Asunción

 [Bilder på sidorna 244, 245]

 Nitiska förkunnare från många länder har kommit till Paraguay för att hjälpa till: 1) Canada, 2) Österrike, 3) Frankrike, 4) Brasilien, 5) Korea, 6) USA, 7) Belgien, 8) Japan, 9) Tyskland

[Bild på sidan 246]

Båten El Pionero på floden Paraguay

 [Bilder på sidan 251]

Paraguays Betelhem och avdelningskontor utanför Asunción och de som tjänar där

[Bilder på sidan 252]

Avdelningskontorets kommitté (uppifrån och ner): Charles Miller, Wilhelm Kasten, Isaac Gavilán