Global rapport

Afrika

Världen över fortsätter insamlandet av människor som är ”inordnade rätt för evigt liv” i snabb takt. (Apg. 13:48) På många håll i Afrika sker det en mycket stor tillströmning av sådana som önskar vandra på livets väg. För att ge hjälp gav man under det gångna tjänsteåret ut Nya Världens översättning av den Heliga skrift på yoruba (talas av 23 miljoner) och Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna på tsonga (talas av 4 miljoner).

Under de senaste fem åren har Angola och Uganda rapporterat ökningar på mer än 70 procent vad gäller antalet personer som offentligt lovprisar Jehova. I Ekvatorialguinea, Gambia, Moçambique och Rwanda har ökningen varit mycket större än 100 procent. Guinea-Bissau uppvisar en tillväxt på 300 procent. I Nigeria överstiger antalet förkunnare 200.000. Både i Demokratiska republiken Kongo och i Zambia finns det mer än 100.000 förkunnare av Guds kungarike, vilka avger ett fint vittnesbörd trots många svåra problem.

 Burkina Faso är ett fält där många har varit ivriga att lära känna Bibelns budskap. Under en tremånadersperiod har fyra pionjärer med särskilt uppdrag predikat i 169 byar inom en radie på 14 mil runt huvudstaden, Ouagadougou. På vissa håll är vägarna praktiskt taget obefintliga, och när dessa nitiska pionjärer gick från by till by, hände det att de fick gå 15 kilometer eller mer i temperaturer som översteg 45 grader i skuggan. De talade med människor som aldrig hade hört talas om Jehova eller kommit i kontakt med Jehovas vittnen. På senare tid har myndigheterna försökt lära befolkningen att läsa och skriva på mossi, vilket är modersmålet för dem som bor i det här området. Men det finns väldigt lite läsestoff på detta språk, och därför har Sällskapet tryckt ett antal publikationer på mossi. Pionjärerna berättar: ”Befolkningens reaktion är mycket rörande, och det är uppmuntrande för oss. ... Vi ser hur glada de är över att äntligen ha publikationer på sitt eget språk, särskilt sådana som handlar om Guds goda nyheter.” Under de tre månaderna i det här området lämnade pionjärerna 3.615 böcker, 22.228 broschyrer och 368 tidskrifter.

I en stad i Nigeria skulle några förkunnare börja vittna i ett område, men en etnisk konflikt pågick där, och spänningen hade ökat till en farligt hög nivå. De blev uppmanade att bege sig hem. Men en grupp upprörda och ilskna ungdomar stoppade förkunnarnas bil och sade att de ville ha deras bensin för att kunna tända eld på hus. Bröderna förklarade sin neutrala ståndpunkt, men ungdomarna ville inte lyssna. (Joh. 17:16; Rom. 12:18) Då gav förkunnarna alla i gruppen var sitt exemplar av Nyheter om Guds rike nummer 35, som tog upp frågan ”Kommer alla en dag att älska varandra?” Ungdomarna sade att de tyckte om traktaten, gav bröderna en applåd och lät dem åka hem i lugn och ro.

Ett Jehovas vittne som bearbetade ett isolerat distrikt i Rwanda förra året träffade en man som blev mycket glad när han fick ”Kunskapsboken” och ett erbjudande om bibelstudium.  Redan från början visade mannen uppskattning av församlingsmötena. (Hebr. 10:24, 25) Hans ena ben var amputerat från knät, men detta hindrade honom inte från att med kanot ta sig över en sjö och gå fyra timmar för att komma till mötesplatsen. Han var regelbundet med vid mötena, skrev in sig i teokratiska skolan och har också undervisat sina barn om Skaparen. Han gladde sig nu verkligen över hoppet att snart kunna gå med båda sina ben! — Jes. 35:6.

En man vid namn Jackson studerade tillsammans med Jehovas vittnen i Monrovia i Liberia, men kriget tvingade honom att fly till en by i Bopolu, som är hans hemtrakt. Efter en tid fick avdelningskontoret ett brev från honom där han enträget bad om hjälp att bygga en Rikets sal och att ta hand om alla intresserade. Varför det? Han skrev: ”Jag börjar halv sju varje söndagsmorgon och leder bibelstudier ända till nio på kvällen. ... Jag hinner inte längre ta hand om alla som vill ha ett bibelstudium, så jag har utsett fyra av dem jag studerar med att själva leda några bibelstudier. ... Det största problemet just nu är hur jag skall ta hand om denna växande församling. Jag är själv ett andligt barn och behöver andlig mjölk; hur skall jag kunna ge andra mat?” En kretstillsyningsman som besökte Bopolu rapporterade att Jackson ledde bibelstudier med 37 personer och att det fanns ännu fler som önskade ett studium. Kretstillsyningsmannen konstaterade att det rådde ett mycket stort behov av en pionjär med särskilt uppdrag i Bopolu. Så småningom blev Jackson själv kvalificerad att tjäna som odöpt förkunnare.

Kurser i läsning och skrivning hålls i 372 av våra 637 församlingar i Moçambique. För närvarande är det cirka 5.800 elever som går denna kurs, och under det senaste året har 1.525 lärt sig att läsa. Det är värt att nämna att bland Jehovas vittnen i Moçambique är nu 72 procent läs- och skrivkunniga. Kurserna i läsning och skrivning har varit till stor hjälp för  människor när det gäller att komma till exakt kunskap om Bibelns sanning. — 1 Tim. 2:3, 4.

En morgon när två pojkar, fyra respektive fem år, från två olika familjer, släpptes av vid deras skola i Windhoek i Namibia berättade lärarinnan att klassen skulle ha ett födelsedagskalas. Hon hade läst ”Skolbroschyren”, så hon frågade mamman till en av pojkarna vad hon skulle göra. Mamman, som är en syster, förklarade vår ståndpunkt men sade att pojkarna själva kunde fatta beslut om detta.

När en av mammorna kom för att hämta sin pojke, sade lärarinnan: ”Ni kan vara mycket stolt över de här två pojkarna! Jag skickade ut dem från klassrummet när barnen skulle sjunga en födelsedagsvisa. När det sedan var dags för tårta, frågade den yngre av pojkarna om det var en födelsedagstårta. Jag sade att det var det, och då svarade han ’Nej, tack!’ Den andre pojken svarade likadant.” Sedan frågade en av pojkarna lärarinnan om hon kände till Guds namn, och så vittnade han för henne om Jehova. På eget initiativ tog den andre pojken med sig videofilmen Jehovas vittnen — organisationen bakom namnet till henne. Till följd av pojkarnas goda exempel och modiga vittnande tackade lärarinnan ja till inbjudan att komma på Åminnelsen. En av pojkarnas föräldrar började studera Bibeln med henne, och hon sade: ”Jag har bestämt mig för att följa Guds väg nu, och jag är fast besluten att inte låta någonting få komma i vägen.”

En nitisk äldste i Zambia använder Sällskapets publikationer på kassett i gatuvittnandet. Hur då? Han parkerar bilen vid sidan av vägen, och sedan spelar han kassettband ur albumet Hemligheten med ett lyckligt familjeliv. Förbipasserande inbjuds att lyssna, och ganska snart frågar de vad det är. Då förklarar vår broder att de just har hört ett avsnitt ur ”Familjeboken”. Resultatet har blivit att han på en månad har lämnat 29 böcker och satt i gång två bibelstudier.

 Nord-, Central- och Sydamerika

Skörden är för närvarande större i vissa länder än i andra, men ännu ”[är] fälten ... vita till skörd”. (Joh. 4:35) Under de senaste fem åren har Brasilien haft en ökning på 33 procent av antalet förkunnare av Guds kungarike; Mexico 36 procent; Cuba 64 procent och Colombia 65 procent. I USA var det under samma period 209.249 som symboliserade sitt överlämnande genom vattendop, och det blev också ett nytt rekord i fråga om antalet som tog del i tjänsten, nämligen 1.040.283!

En pionjär med särskilt uppdrag som tjänar i södra delen av Honduras ledde ett studium som var till mycket stor glädje. När de hade kommit till kapitel 12 i ”Kunskapsboken” blev mannen han studerade med odöpt förkunnare. Redan inom loppet av två månader ledde han själv två framgångsrika studier, och båda de personer han studerade med besökte mötena. Efter tre och en halv månader blev en av dem odöpt förkunnare av de goda nyheterna. Tre månader senare började också den andre att vittna offentligt. Så småningom blev den  man som först började studera redo för dop, och det blev även en av dem han studerat med. Också den andre gör fina framsteg. Hur har det gått sedan dess? Den som först började studera, numera vår broder, leder redan ett nytt bibelstudium — nu med ett gift par. Vilken glädje arbetet med att göra lärjungar skänker!

Ihärdiga ansträngningar görs för att avge ett grundligt vittnesbörd i området kring Amazonfloden i Brasilien. Avdelningskontoret har förordnat 21 pionjärer till att predika i det här området, och de har fyra stora båtar till sitt förfogande. Alla dessa pionjärer har erfarenhet av navigation och skötsel av en båt, men vad som är ännu viktigare är att de har en villig, självuppoffrande ande. Båtarna går längs floderna Madeira, Purus, Solimões och Tocantins men också runt ön Marajó. Dessa floder sträcker sig cirka 970 mil, och omkring 370.000 människor bor längs flodstränderna eller i närheten. Från pionjärerna på en av båtarna kom det nyligen ett brev i vilket det stod: ”Vi har till slut nått staden Chaves. ... Vi anordnade ett offentligt möte och visade videofilmen Enhet bland människor lärda av Gud. Det var 70 närvarande. En man som fick boken Leva för evigt läste igenom den under veckan vi var där. Han sade: ’Om ni grundar en kyrka här, vill jag bli medlem.’”

Andra kan vara svåra att nå, inte därför att de bor avlägset, utan därför att de reser till avlägsna platser på semestern. Nära en miljon av alla som kommer till Alaska varje sommar vill se det 6.194 meter höga berget Mount McKinley! Är det möjligt att nå dessa med någonting som får dem att tänka på Gud och hans uppsåt? Jehovas vittnen från trakten fick tillstånd att ställa upp ett bord med litteratur i Denali National Park. Man valde ut lämpliga artiklar ur Vakna!, till exempel ”Bergen — skapelsens mästerverk” (8 oktober 1994), ”Vem skall rädda djuren?” (8 juli 1997), ”Kan våra regnskogar räddas?” (8 maj 1998) och ”Iditarodloppet — ett lopp med tusenåriga  anor” (8 oktober 1995). De här ansträngningarna att nå människor där de är ledde till att man fick kontakt med besökare från Australien, Grekland, Canada, England, Tyskland, Italien, Skottland, Sverige, Schweiz, Taiwan och Kina! Man vittnade också för många som kom från andra delar av USA.

Distriktet i Mexico bearbetas ideligen — var och varannan vecka i många städer. I byn Las Nubes i delstaten Chiapas är majoriteten av invånarna Jehovas vittnen. Det finns bara tre hushåll där det inte bor vittnen. I San Antonio Buenavista finns det nu åtta församlingar och endast 64 hushåll att besöka. Vittnena som bor där får gå flera timmar för att nå distrikt där de kan förkunna budskapet och leda bibelstudier.

Efter ett möte i en Rikets sal i Nicaragua gick en syster fram och hälsade på två unga kvinnor. Hon trodde att de var förkunnare från en annan församling. När vår syster förstod att det inte förhöll sig så, utan att de helt enkelt hade kommit dit av nyfikenhet, erbjöd hon dem ett bibelstudium. De tackade ja. Båda tillhörde en religiös grupp som hette Ungt liv, i vilken de också var gruppledare. En av dem, Karelia, började undervisa sin grupp om det som hon hade lärt sig genom sitt studium av Bibeln. Hon började med Guds namn. En präst försökte få tyst på dem genom att hävda att Jehova inte är Guds namn. Då svarade Karelia att om det var så, då skulle prästen själv inte kunna fortsätta att använda sin bibel, eftersom den innehåller namnet Jehova. Prästen visste inte vad han skulle säga. Efter detta visade Karelia sin grupp vad som är sanningen om treenigheten och korset. Ganska snart tog prästerna ifrån henne privilegiet att be vid mötena, eftersom hon bad till Jehova i Jesu Kristi namn. Hon blev inte heller inbjuden till deras nästa samling. Så efter ett av deras möten meddelade hon att hon lämnade gruppen för att bli ett Jehovas vittne. Hon fattade det här beslutet efter att ha studerat bara fyra kapitel i ”Kunskapsboken”. På mindre än sju månader blev hon döpt.

 Asien

Även Orienten hörsammar inbjudan: ”Lovprisa Jah! ... Allt som andas — må det lovprisa Jah.” (Ps. 150:1, 6) Jehovas vittnen har predikat de goda nyheterna i alla länder i Asien, och när människor får möjlighet att höra budskapet, växer antalet Jehovas vittnen. I vissa länder sker tillväxten snabbt. Israel, Bangladesh och Macao har alla haft ökningar på mer än 100 procent under de senaste fem åren. Nepal, Georgien och Kazakstan rapporterar en ökning på långt över 200 procent. I Sydkorea är det omkring 85.000 som regelbundet tar del i predikandet av de goda nyheterna. I Japan finns det mer än 222.000 lojala tjänare för Jehova.

Vilken glädje det var den 30 april 1998 när Jehovas vittnens verksamhet fick lagligt erkännande i Kirgisistan! Ordföranden i den statliga kommission som hade hand om ärendet blev förvånad när bröderna visade honom ett exemplar av ”Kunskapsboken” på kirgisiska, vilken redan hade blivit utgiven och kunde erbjudas.

 Små barn kan, även om de ännu inte är döpta, göra mycket för att intressera människor för den sanna tillbedjan. I Indien var det en tre och ett halvt år gammal pojke, vars föräldrar är Jehovas vittnen, som var vänlig mot sina grannar och behandlade dem som om de vore hans äldre bror och syster. Pojken brukade inbjuda sin ”bror” att följa med på församlingens möten på söndagarna. Men grannen gick på bio i stället. Till slut tackade han ändå ja till att följa med på mötet. Pojken insisterade då på att grannen nu måste sätta på sig lämpliga kläder. När grannen kom med ursäkter tog pojken tag i hans hand och ledde honom till hans rum och visade vad som var lämpligt att sätta på sig. När den unge mannen så till slut var med vid mötet, tyckte han till sin förvåning om det han fick höra, och alltsedan dess har han och hans köttsliga syster aldrig missat ett möte. Något som dessutom gjorde starkt intryck på denne man var att den lille pojken lydde sina föräldrar oavsett om de var närvarande eller inte — eftersom ”Jehova ser allt”. Den unge mannen och hans syster ser nu fram emot att bli döpta som Jehovas vittnen.

En förkunnare i Kagoshima i Japan gör flitigt bruk av Sällskapets videofilmer. Övertygad om att de är mycket effektiva när det gäller att nå människors hjärtan beslöt sig denna syster för att titta på dessa filmer tillsammans med sin icke troende man. Till att börja med såg de filmen Jehovas vittnen — organisationen bakom namnet. Det fick hennes man att tacka ja till ett bibelstudium. Filmen Enhet bland människor lärda av Gud hjälpte honom att se det världsvida brödraskapet i verksamhet och väckte en önskan hos honom att bli ett Jehovas vittne. Men på grund av hans arbete och påtryckningar från släktingar kände han det som om det var omöjligt. När han hade fått se del 1 och 2 av filmserien Bibeln — en bok som innehåller fakta och profetior, började han tillämpa  Bibelns principer i sitt eget liv. Snart var han ute i tjänsten som odöpt förkunnare. Slutligen såg han också filmen Jehovas vittnen står fasta mot nazisternas förföljelse, vilket hjälpte honom att förstå att Jehova stärker sitt folk. Han var nu redo för dop, och han blev döpt i oktober 1997.

Valkim, en djupt religiös kvinna i Myanmar, gick med i metodistkyrkan. Pastorn lämnade dock den för att bli pastor i en annan kyrka, och Valkim följde med honom, eftersom hon inte fann någon verklig glädje där hon var. Senare flyttade pastorn en gång till och anslöt sig till evangeliska kyrkan och blev pastor där. Valkim följde med nu också. Med tiden blev hon dock mycket besviken på all religion, eftersom hon inte fick sitt andliga behov tillfredsställt. Inte så lång tid därefter dog hennes tre barn inom loppet av tre år. Hon var förtvivlad. Hennes vänner föreslog att hon skulle titta på videofilmer och läsa romaner för att få lindring. Men hennes nedstämdhet avtog inte. Så en dag begav sig Valkim av till en släkting som hade blivit ett Jehovas vittne. En äldstebroder som råkade vara där samtidigt fick höra om hennes svåra situation. Han inbjöd henne till mötet på Rikets sal och sade att hon efteråt kunde ställa alla sina frågor. Hon tackade ja. Att få svar från Bibeln på sådant som hade förbryllat henne gjorde henne nöjd. Hon tackade snabbt ja till ett bibelstudium, gjorde snabba framsteg och är nu odöpt förkunnare.

Det krävs ofta tålamod för att ta sig förbi barriärer av religiösa fördomar för att sprida de goda nyheterna. Men en del lyssnar tacksamt och visar sin uppskattning genom att de ivrigt försöker vara med vid församlingsmötena regelbundet. Natalja, som är omkring 60 år, bor i ett bergsområde i Kazakstan. Hon måste ta två bussar för att komma till mötena i Rikets sal, som ligger 3 mil bort. Med den första bussen åker hon 12 kilometer ner i en dal, och med den andra bussen  åker hon resterande 18 kilometer till Rikets sal. På vintern går bussarna inte alltid uppe i bergen, eftersom isen och snön gör det farligt att åka där. Men det är inte för farligt för Natalja att gå ner i dalen för att ta den andra bussen. Hon säger: ”Jag måste ju ta mig hem”, dvs. till Rikets sal. Hon förklarar: ”Jag har två hem. Det ena är där jag sover, och det andra är Rikets sal.”

Bland den israeliska befolkningen finns en stor mängd raser, språk och religioner representerade. Jehovas vittnen i Israel blir ofta inbjudna i hemmen för att berätta varför de kommer på besök. Många visar äkta uppskattning av budskapet om Guds kungarike. Men bland de ultraortodoxa judarna finns det en liten minoritet som retar sig på det ökande intresset. I december 1997 samlade man omkring 300 personer till en demonstration utanför områdessammankomsten i Jaffa nära Tel Aviv. De flesta demonstranter hade transporterats dit med buss från andra delar av landet utan att veta vad de skulle demonstrera mot.

Organiserat våld har lett till att systrar har blivit svårt slagna av pöbelhopar och att bröder har råkat i bakhåll när de gjort återbesök. Motståndarna försöker väcka hat mot våra bröder genom att ropa slagord i vilka man kallar oss nazister och genom att påstå att vi betalar folk för att konvertera till vår religion. Även om anstiftarna av denna hatkampanj vet att det inte är sant, är det många som vilseleds att tro på dessa lögner, och de är beredda att göra vad som helst.

Motstånd har inte avskräckt bröderna, inte heller har det hindrat intresserade från att finna sanningen. Flertalet israeler blir upprörda över sådana här lagöverträdelser. Många förbipasserande som ser de religiösa motståndarna utanför Betel stannar för att ställa frågor och tycker om att få svar från Bibeln. En del som har lockats dit på grund av  demonstrationerna har till och med börjat studera tillsammans med Jehovas vittnen och besöker deras möten.

I Libanon fick en omtänksam syster möjlighet att hjälpa en ung flicka som hade blivit uppfostrad som ett Jehovas vittne. Fram till 15 års ålder besökte hon mötena, och det verkade gå bra för henne. Så plötsligt upphörde hon att komma tillsammans med församlingen och ville inte samtala om Bibelns sanningar. I nästan ett år höll hon sig borta från församlingen. Så till slut, efter att ha rådfrågat äldstebröderna, ringde systern upp flickan och frågade om hon skulle uppskatta ett besök. Svaret blev: ”Varför vill du komma till mig? Om du tänker tala med mig om sanningen, vill jag inte ha något besök.” Systern försäkrade flickan att hon saknade henne och att hon ville berätta om den resa som hon nyligen gjort till Europa. Hon lovade att hon skulle respektera flickans vilja, men hon tillade: ”Jag har faktiskt några frågor till dig, och dina svar skulle kunna vara till nytta för mig när det gäller att hjälpa andra ungdomar.”

När de träffades berättade vår syster om sin resa till Europa och om sammankomsten hon hade varit med vid. Hon berättade om den glädje hon hade känt över att få vara tillsammans med vännerna och den kärlek de hade visat. Flickan blev imponerad och verkade glad över att få lyssna. Sedan ställde systern några frågor till henne: ”Det senaste året har du levt ditt eget liv utan sanningens begränsningar. Berätta: Har det gjort dig glad och tillfredsställd? Vad finns det i en världslig livsstil som du saknade i sanningen? Hur är det med de kamrater du har haft under året som gått — tycker du att de har varit bättre än dem du hade tidigare?” Hon bad flickan att tänka över frågorna och ge svar längre fram.

Tio dagar senare träffades de igen. Flickans svar blev bland annat att hon kände sig uttråkad och att hon försökte  fylla tiden med att arbeta hemma, lyssna på musik, titta på TV och videofilmer, men hon var inte lycklig. Hon berättade också att hon hade en pojkvän som hon ville gifta sig med. Tålmodigt visade systern några skriftställen, en del artiklar ur artikelserien ”Ungdomar frågar ...” i Vakna! och boken Gör ditt familjeliv lyckligt! för att hjälpa henne att förstå vad äkta kärlek är och att en pojke som verkligen älskar en flicka visar henne kärlek och intresse. Systern besökte flickan ett antal gånger, och de gick tillsammans igenom de fem första kapitlen i ”Familjeboken”, något som hjälpte flickan att inse att hennes pojkvän inte var den man hon önskade sig.

Ett nytt bibelstudium sattes i gång, och hon gjorde fina framsteg. Då var det en annan ung man som visade intresse för henne och för sanningen. Trots att han studerade Bibeln gjorde han inga framsteg. Flickan klippte av alla band med honom, eftersom hon hade bestämt sig för att bara gifta sig med någon som skulle tjäna Jehova helhjärtat tillsammans med henne. Ett år senare blev hon döpt. Hon skaffade sig ett deltidsarbete och började som pionjär. Hon känner sig inte längre uttråkad, utan tjänar nu som pionjär och är lycklig. Nu kan hon också hjälpa andra ungdomar som tror att världen kommer att göra dem lyckliga, precis som hon en gång trodde.

Hur skall man kunna finna de fårlika bland de mer än 130 miljoner som bor i Pakistan? Våra vänner har gjort vad de kunnat under det gångna året och nitiskt erbjudit publikationer som till exempel Nyheter om Guds rike nr 35 på urdu och engelska. Flera månader efteråt fortsatte det att komma in beställningar på broschyren Vad kräver Gud av oss? och på bibelstudier — också från städer där det inte finns några Jehovas vittnen. Det är tydligt att ängeln som flyger i midhimlen och som omtalas i Uppenbarelseboken 14:6 har en viktig roll i det här arbetet.

 Europa

Detta är ”räddningens dag” från Jehova. (2 Kor. 6:2) Det finns fortfarande möjlighet att välja livet. Östeuropa är ett av de områden där många just nu gör detta visa val. Sedan 1993 har det varit ökningar på över 100 procent i Bosnien och Hercegovina liksom i Bulgarien, Estland, Litauen, Moldavien och Ukraina. I Lettland och Ryssland har ökningen varit större än 300 procent trots växande motstånd från olika håll. I Vitryssland har antalet förkunnare ökat med mer än 500 procent och i Albanien så mycket som 830 procent! Det är uppenbart att det finns många fler som, om de får hjälp, är tacksamma över möjligheten att välja livet.

Ett Jehovas vittne, en syster, i Österrike brukade besöka en kvinna som alltid sade att hon inte hade tid. När systern vid ett tillfälle kom på besök höll hon bara upp traktaten Liv i en fridfull ny värld, och innan kvinnan hann säga ”Jag har inte tid”, fick hon traktaten med orden: ”Det gäller din familjs framtid.” Det kvinnan läste gjorde att hon ville veta mer. När  förkunnaren kom tillbaka, bad kvinnan att få boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden som hon hade sett utställd utanför en Rikets sal. Samtidigt fick familjen ett annonsblad om en bibelkurs som kyrkan på orten anordnade. Kvinnan och hennes man anmälde sitt intresse. Men när de började ställa frågor till prästen, blev svaret att kursen endast gick ut på meditation, inte diskussion. Men när förkunnaren kom på besök igen, fick de svar på sina frågor, och ett bibelstudium sattes i gång. Som väntat blev det motstånd. Mannen var kyrkvaktmästare och medlem av kyrkorådet. På grund av påtryckningar upphörde han att studera en tid. Kontakten hölls vid liv med hjälp av telefon och genom att han fick tidskrifterna. Efter tre månader återupptogs studiet. Mannens uppskattning av Jehova växte, och så småningom lämnade han sin plats i kyrkorådet och sade upp sig som kyrkvaktmästare. Både han och hans hustru är nu döpta Jehovas vittnen, och deras barn är odöpta förkunnare.

Många européer har flyttat till USA för att bli rika. Det är vad Aleksander, en man från Lettland, gjorde. Men han upptäckte att livet inte var så lätt i detta löftets land — han hamnade i svåra ekonomiska problem. Men i stället fann han andliga rikedomar. Han studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen och förstod att han hade funnit sanningen, något som är mer dyrbart än guld. Mannen var till sin natur entusiastisk, och snart hade han en önskan att dela med sig av sin nyvunna tro. Innan han for i väg till USA hade han skilt sig från sin hustru, Inara, och överlåtit åt henne att ta hand om deras son, Kim. Trots detta började Inara, tack vare många brev och telefonsamtal från Aleksander, hennes före detta man, att studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen i Lettland. Så småningom blev Aleksander döpt i New York och Inara i Litauen. Efter att ha varit borta i fem år återvände Aleksander till Lettland och gifte om sig med sin tidigare hustru, till stor glädje för Kim, som nu var nio år.

 Jesus lärde oss att vi skulle älska till och med våra fiender. (Matt. 5:44, 45) Även bland dem finns det sådana som ändrar sina vägar så att de kan behaga Jehova. Detta framgick tydligt när en äldstebroder från församlingen i Tauragė i Litauen gick igenom frågorna med en dopkandidat från staden Panevėžys. Under samtalets gång berättade dopkandidaten, en äldre kvinna, att det var svårt för henne att iklä sig en mild personlighet på grund av det arbete hon hade haft i många år. Hon hade varit fångvaktare i ett kvinnofängelse i Panevėžys. Äldstebroderns intresse väcktes, och han frågade henne om hon hade arbetat där på 1960-talet. När hon svarade ja, frågade han: ”Vet du om det vid den tiden fanns några kvinnor som var Jehovas vittnen där och som var fängslade för sanningens skull?” Hon mindes två eller tre, däribland Petrute, den syster som nyligen hade hjälpt henne att lära känna sanningen. Hon mindes även en syster som sattes i fängelse tillsammans med sin lilla dotter. När äldstebrodern fick höra detta, berättade han med iver att kvinnan i fråga var hans mor, att hon hade anhållits för att hon hade vittnat om sanningen och att alla hennes barn, förutom det minsta, fördes bort och placerades hos släktingar efter beslut i domstol. Då var äldstebrodern bara en pojke på tre år. Nu gick han igenom dopfrågorna med en kvinna som hade varit hans mors fångvaktare. Det gjorde honom verkligen glad att hon nu hade omfattat sanningen!

Ökningen av antalet Jehovas vittnen i Finland har inte varit så stor under det gångna året, men man kunde ändå glädja sig åt ett nytt förkunnarrekord om 20.103. Det finns fortfarande människor i det här landet som söker sanningen. Ett gift par som är Jehovas vittnen funderade över hur de bättre skulle kunna lära känna en av grannfamiljerna. Men innan de hann göra något, kom grannfrun till deras dörr. Under samtalet kom de så småningom in på andliga frågor, och vår syster erbjöd ”Kunskapsboken” åt kvinnan.

 Kvinnan tog hem boken, och hennes man läste igenom den på några dagar, men han gjorde det bara för att hitta fel, eftersom han hade förutfattade meningar om Jehovas vittnen. Men sedan han läst boken, ville han veta mer. Snart berättade paret för vittnena att de under lång tid hade sökt en religion som hade sanningen. De hade undersökt många olika religioner. Jehovas vittnen hade de inte brytt sig om, eftersom alla talar emot dem. De tänkte: ”Jehovas vittnen kan knappast ha sanningen, när ingen annan religion har det.”

Ett studium sattes genast i gång med familjen. Paret berättar: ”Studiet hjälpte oss att förstå innebörden i alla de skriftställen som redan var välbekanta för oss. Det kändes som om en dimslöja hade avlägsnats när sanningen gradvis trängde in. När vi fick se en bild av paradiset i en av böckerna, sade vi på en gång: ’Där vill vi leva!’”

Snart började de besöka församlingsmötena. Hustrun berättar: ”Vi hälsades varmt välkomna — jag kunde inte fatta det!” Mannen blev imponerad av hur ordningsfullt och punktligt allt sköttes. Deras 12-årige son lade märke till en annan sak: ”Mamma och pappa har blivit snällare tack vare studiet, och atmosfären hemma har blivit positivare och mer avspänd.” Mannen säger nu med uppskattning: ”Jehova har varit långmodig mot oss. Han ville inte att vi skulle bli tillintetgjorda, utan har fört oss till sinnesändring.” Inom loppet av sju månader blev hela familjen döpt. — Rom. 2:4; 2 Petr. 3:9.

En man i Schweiz lärde känna sanningen när han arbetade som chefsmekaniker högt uppe i bergen. Han älskade sitt arbete, men trots det återgick han till att mot lägre lön arbeta på fabrik för att kunna vara med regelbundet vid församlingsmötena nere i dalen. Han bad Jehova om hjälp, så att han skulle kunna sköta sitt ansvarsfulla arbete, samtidigt som han ägnade sina andra förpliktelser tillräcklig uppmärksamhet.

 Vid slutet av året kallade chefen in honom på kontoret och sade att han var mycket nöjd med hans arbete och hans inställning. Han undrade bara varför brodern slutade arbetet klockan 16 varje dag. När vår broder svarade att han hade två avtal till att fullgöra, tittade chefen förvånat på honom och frågade vad han menade. ”Jo, det är så”, sade brodern, ”att när jag gifte mig, lovade jag min hustru att jag skulle ta hand om henne och tillbringa tid tillsammans med henne. Förutom att jag förvärvsarbetar för att försörja min familj, finns det också en andlig sida — mitt förhållande till Gud — som kräver tid. Dessa tre aktiviteter måste passa in harmoniskt i mitt dagliga liv.” Han tillade att det i själva verket var förvärvsarbetet som tog mest tid i anspråk — nio timmar om dagen, förutom den tid det tog att färdas till och från fabriken. Chefen förstod poängen och försäkrade brodern att han också i fortsättningen kunde sluta sitt arbete klockan 16. Brodern fick alltså möjlighet att vittna för sin chef, och han tar också tillfället i akt att tala med sina arbetskamrater, av vilka det är några som inte har träffat Jehovas vittnen tidigare.

I många år hade Fernando tvättat fönster på ett företag i Spanien där också Carlos, som är ett Jehovas vittne, arbetar. De brukade samtala ibland, men Fernando visade inget större intresse för sanningen. Efter ett besök hos sin svägerska i Barcelona hade dock Fernando en del frågor. Han hade fått veta att hennes granne — en före detta drinkare och bråkmakare — hade ändrat sig helt och blivit en god äkta man. Denne man hade blivit ett Jehovas vittne. Men hur var en sådan förändring möjlig? Carlos förklarade för Fernando att det är Guds ord som kan göra sådana förändringar i människors liv. (Hebr. 4:12) Nu hade Fernandos intresse väckts. På kort tid gjorde också han förändringar i sitt liv och är nu förkunnare av de goda nyheterna.

 Jordens öar

Det finns 84 öar och ögrupper på vilka Jehovas vittnen är flitigt upptagna med att vittna om Guds kungarike. På somliga öar har det varit en enastående positiv reaktion på sanningen från Bibeln. I Franska Polynesien i södra Stilla havet finns det 1 vittne på 114 invånare. På Guadeloupe i Karibien bor 410.000 människor, och till följd av ett ihärdigt predikande där är förhållandet 1 vittne på 52 invånare. Sankt Helena i Sydatlanten har förhållandet 1 på 31.

La Digue i gruppen Seychellerna i Indiska Oceanen är en mycket liten ö. Det finns bara omkring två tusen invånare där, vilket betyder omkring 500 hem. Men det händer bra saker där. Freddy, som föddes och växte upp på ön Mahé, fick lära sig sådant som i grunden förändrade hans liv sedan han flyttat till La Digue. Han hade uppfostrats som katolik och vid 18 års ålder börjat vid en skola för att bli utbildad till präst. Han trodde att han skulle få lära känna Bibeln där, och han bad ihärdigt om ett exemplar, men i stället sade man att han skulle lära sig kyrkans traditioner. Grundligt besviken lämnade han skolan  efter några veckor för att på egen hand söka Gud. Han skaffade sig på eget initiativ en bibel, och han samtalade om den med vemhelst som var villig. Men hans liv var inte lika rättskaffens som hans avsikter. Han blev invecklad i omoraliskhet, narkotikamissbruk, omåttligt drickande och kampsporter.

Senare, medan han bodde på La Digue, träffade han missionärer som var Jehovas vittnen. Snart leddes ett bibelstudium med honom, ibland två eller tre gånger i veckan. När han fick kännedom om Guds namn, blev han rörd, och dagen därpå sade han: ”Det är verkligen bra att veta vem det är man ber till och inte längre tala med någon som man inte känner! Jag bad hela natten och använde hans namn, och det var första gången som jag verkligen kände att Gud lyssnade på mig.”

En dag sade han: ”En ung man är mycket intresserad. Jag vet att ni inte har tid att studera med honom. Kanske jag kunde studera med honom, eftersom jag redan har lärt mig ganska mycket.” Missionären uppmuntrade honom att först tänka över sin egen situation inför Gud. Två dagar senare sade Freddy: ”Jag förstår att jag för att vara ett vittne för Jehova inte bara behöver känna till råden, utan också tillämpa dem i mitt liv. Jag inser att jag inte är i en sådan ställning att jag kan representera Jehova. Hur skulle jag kunna predika för andra, när det inte är ordning i mitt familjeliv?” Han flyttade därför ifrån sin sambo tills de kunde legalisera sitt förhållande. Månaden därpå gifte de sig. Sedan Freddy också hade gjort andra förändringar, gladdes han till sist över privilegiet att få ta del i tjänsten på fältet. Han har sedan dess blivit döpt.

Elsie, en kvinna på Mauritius, var känd i sin stad som Gros Mama, trollkvinnan. Alla var rädda för henne. Hon utövade svartkonst på kyrkogården och var känd som en helbrägdagörare med stora förmågor. Hur kom hon att lära känna sanningen från Bibeln? Genom mycket tålamod, personligt intresse och Jehovas oförtjänta omtanke. Sedan Elsies dotter hade börjat studera, gick en förkunnare för att också besöka  Elsie. Förkunnaren fann att modern inte bara var inbegripen i spiritism — hon kunde inte heller läsa, hon hade allvarliga familjeproblem, och hon var storrökare. Bibliska samtal började emellertid, varvid man använde Min bok med bibliska berättelser. Tre gånger i veckan besökte förkunnaren henne och uppmuntrade och förmanade henne ständigt: ”Sätt din förtröstan till Jehova.”

Förändringarna kom inte så lätt. I sin kamp för att sluta röka måste hon lära sig att Jehova ser allt vi gör och att vi inte kan dölja någonting för honom. (Hebr. 4:13) Hon hade sett bilden i boken Leva för evigt som visade att de första kristna brände upp sina böcker om magiska konster, och innebörden hade dryftats med henne, men hon upphörde inte omedelbart med sina demoniska riter. (Apg. 19:19) Efter en hemsk upplevelse tog hon emellertid allt som hon hade använt i falsk tillbedjan och slängde det i floden.

När människor sedan kom till henne för att få ockulta tjänster utförda, förklarade hon för dem att det hon tidigare brukade göra inte behagade Gud. Hon uppmanade dem att studera Bibeln. Hon talade om för dem att bara Jehova kunde skydda dem mot det onda, och hon uppmanade dem att förtrösta på honom. Elsie dog nyligen, men några av dem som tidigare anlitat henne är nu tjänare åt Jehova.

Verksamhet från hus till hus är inte tillåten i varje by på Wallis- och Futunaöarna i södra Stilla havet, men det är möjligt att besöka släktingar och utföra informellt vittnande. En person som man studerade Bibeln med gav ett exemplar av Nyheter om Guds rike nr 35 till en av sina vänner, en man som var välkänd drinkare och som hade långt hår och ovårdat skägg. Han slog ofta sin hustru och sina barn. Efter flera samtal samtyckte mannen till att vara med vid församlingsbokstudiet. Han satte så stort värde på det han fick lära sig att han bad att få ta sin hustru med och komma till Rikets sal. Det offentliga talet den veckan gällde temat ”Ett rent folk ärar  Jehova”. Det gjorde intryck på dem. De bad om ett bibelstudium. Den som hade inbjudit paret och som det pågick studium med ordnade med att de skulle komma hem till honom och där få träffa två Jehovas vittnen. När det intresserade paret kom, var mannen oigenkännlig. Han hade rakat sig och klippt sitt långa, raggiga hår, och han hade rena kläder på sig. Också hans sätt att tala var annorlunda. Han var som en helt ny människa. Sedan dess har de regelbundet varit med vid församlingens alla möten. Det är uppenbart att vårt arbete inte är att döma andra, utan i stället att dela med oss av den bibliska sanningen till dem. Om deras hjärtan är uppriktiga, kommer Jehovas ande att hjälpa dem att vidta de nödvändiga förändringarna i sitt liv.

Många på Taiwan ställs inför trosprov i förbindelse med begravningar, förfädersdyrkan och sådana saker. Meihua, en nyligen döpt syster, besökte i flera månader kärleksfullt sin svärfar på sjukhuset. När han dog, hävdade hennes svärmor att om hon inte tillbad honom, skulle hans själ inte få någon frid, och han skulle komma att gå igen och spöka för familjen. Trots alla påtryckningar stod Meihua fast. Hennes svärmor ville tvinga henne att lämna familjen och återvända till sina egna föräldrar. Trots att Meihua inte gick med på att ta del i att tillbe de döda, beslöt hon att be dem låta henne visa sin respekt på sitt eget sätt. Överraskande nog gick de med på det! Hon förberedde en lämplig bön. När tiden var inne, frambar hon inför familjen och med tårarna rinnande nerför ansiktet en uppriktig bön, i vilken hon bad Jehova hjälpa hela familjen att förstå att hennes svärfar inte längre led, utan hade frid. Hon nämnde uppståndelsen och att hennes svärfar kunde få nytta av den. (Apg. 24:15) Resultatet var förbluffande. Hennes svärmor, hennes icke troende äkta man och hela familjen respekterade henne som en god och modig kvinna. Hon fortsätter att uttrycka sin uppskattning av Jehova genom att nitiskt ta del i tjänsten.