Malawi

VÄLKOMMEN till Afrikas varma hjärta! Med sitt underbara klimat och sina vänliga invånare är Malawi verkligen ett ”varmt” och tilltalande land. Något som särskilt tilltalar många människor är det hjärtevärmande budskapet om Bibelns sanning, som nu predikas av över 40.000 vittnen för Jehova Gud.

För inte så länge sedan fick emellertid dessa ödmjuka Guds tjänare utstå många vedermödor. I stället för att bli vänligt bemötta av sina medmänniskor utsattes de för hätsk förföljelse, illdåd som kan jämföras med pogromerna mot judarna och inkvisitionen under medeltiden. Berättelsen om deras upplevelser och uthärdande är ett enastående exempel på lojalitet under prövningar. Men innan vi berättar deras historia, skall vi se lite närmare på själva landet.

Landet Malawi

Trots att Malawi är ett mycket litet land, kan det skryta med många vackra berg, floder och sjöar. Särskilt imponerande är berget Mulanje i södra delen av landet. Från de grönskande teplantagerna på lågslätten nedanför reser det sig majestätiskt till en höjd av 3.002 meter över havet, vilket innebär att det är det högsta berget i den här delen av Afrika. Men den mest kända attraktionen i landet är förmodligen den 58 mil långa Malawisjön. Den berömde upptäcktsresanden David Livingstone kallade den ”stjärnornas  sjö” på grund av det speciella solglittret på sjöns yta. Vattnet vimlar av hundratals fiskarter — enligt uppgift fler än i någon annan sötvattenssjö i världen.

Den vänlighet som Malawis 11 miljoner invånare visar får besökaren att känna sig välkommen. De har alltid ett brett leende på läpparna och är mycket ivriga att hjälpa till. De är också mycket intresserade av Guds ord. Bibeln har funnits i omkring hundra år på chichewa, yao och tumbuka, tre av de mest talade språken i Malawi. Nästan alla familjer har minst en bibel, och många människor läser den regelbundet. De flesta malawier är fattiga i materiellt avseende, men genom att ta emot den hjälp som Jehovas vittnen erbjuder har somliga funnit stora andliga rikedomar.

Jehovas vittnens verksamhet i Malawi går tillbaka till början av det här århundradet. Den introducerades i landet på ett ganska dramatiskt sätt.

”Som en löpeld som går fram över gräset”

Det hela började med Joseph Booth, en färgstark men kontroversiell person. Glödande av entusiasm efter att ha läst en del av Sällskapet Vakttornets publikationer sammanträffade han med C. T. Russell år 1906. Han lyckades övertyga broder Russell om att Sällskapet behövde en representant i södra Afrika. Eftersom Joseph Booth tidigare hade arbetat i Malawi, eller Nyasaland, som det då hette, verkade det som om han skulle kunna vara till god hjälp. Något som broder Russell emellertid inte kände till var att Booth hade ett mycket dåligt rykte i den här delen av världen. Han hade blivit känd som en ”religiös liftare”, som en skribent senare uttryckte det, och hade utnyttjat det ena kyrkosamfundet efter det andra för att främja sina egna intressen. Booth var därför mycket impopulär hos de lokala myndigheterna och var inte ens välkommen i Malawi längre. Men nu hade denne erfarne ”liftare” ännu en gång lyckats få en lift!

 Eftersom Booth visste att han inte kunde bege sig direkt till Malawi, upprättade han först en bas i Sydafrika. Där träffade han Elliott Kamwana, en bekant från Malawi. En kort tid senare bad Booth denne unge man återvända hem. Elliott Kamwana anlände till Malawi 1908 och påbörjade genast en offentlig predikokampanj. Han grundade sitt budskap på lösliga tolkningar av några av Sällskapet Vakttornets publikationer. McCoffie Nguluh, som dog som trogen äldste för några år sedan, fick sin första kontakt med sanningen på den tiden. Han beskrev Kamwanas predikande ”som en löpeld som går fram över gräset”. Verkningarna av Kamwanas predikande och hans effektfulla utomhusdop spred sig verkligen snabbt, likt en gräsbrand, över hela Malawi. Tusentals människor reagerade positivt, och snart hade många ”församlingar” bildats.

Men i själva verket hade varken Booth eller Kamwana lämnat ”det stora Babylon”. (Upp. 17:5; 18:4) Deras syften var rent politiska. Det dröjde inte länge förrän Elliott Kamwanas tvivelaktiga predikometoder tilldrog sig de malawiska myndigheternas uppmärksamhet. Kort därefter blev han deporterad till Seychellerna. År 1910 gav sig Joseph Booth också av och hade sedan ingen kontakt med Sällskapet Vakttornet. Dessa båda män hade tyvärr gjort större skada än nytta, men det fanns en positiv sida av saken: Många publikationer som innehöll Bibelns sanning hade spritts i Malawi. Under de följande åren skulle flera uppriktiga personer, till exempel McCoffie Nguluh, komma att ta intryck av det de hade läst.

”Vakttornsrörelser” skapar förvirring

Efter denna olyckliga start i Malawi skickade Sällskapet dit William Johnston, en väl kvalificerad broder från Glasgow, för att undersöka situationen. Han fann att många så  kallade församlingar hade upprättats men att medlemmarnas förståelse av Bibelns sanning var mycket begränsad. Det fanns emellertid en del uppriktiga sanningssökare. Broder Johnston övade några av dessa malawier att ta ledningen innan han flyttade till Sydafrika. Därefter gick det lång tid innan någon uppmärksamhet ägnades verksamheten i Malawi. Situationen blev mer och mer förvirrad. Detta skapade problem för bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades, och satte deras lojalitet på prov.

Så småningom uppstod många rörelser som försökte efterlikna Elliott Kamwanas karismatiska stil och blandade ihop en del av Bibelns sanning med falska läror och oskriftenliga sedvänjor. Eftersom dessa rörelser i viss utsträckning använde Sällskapet Vakttornets publikationer, ingick ofta ordet Vakttornet i deras namn. Detta ställde till problem för de få trogna bröder som fanns i landet. Det är förvånansvärt att dessa trogna bröder, utan lämplig ledning och välbehövlig andlig föda, inte upphörde med sin verksamhet helt och hållet. Men de fortsatte att församlas och att vittna för andra och strävade efter att vandra i Jesu Kristi fotspår. — 1 Petr. 2:21.

De religiösa ledarna utnyttjade situationen och spred ut falska rykten om bibelforskarna genom att identifiera dem med rörelser som med orätt hade antagit namnet Vakttornet. Med tiden blev emellertid skillnaden mellan våra bröder och dessa lokala sekter uppenbar. På grund av oroande rapporter från medlemmar av kristenhetens prästerskap beslöt en polismästare att själv undersöka saken i början av 1920-talet. Under förklädnad besökte han personligen flera av bibelforskarnas möten. Vad blev hans reaktion? Han blev mycket upprörd över de illvilliga lögner som cirkulerade om dem. Den förvirring som dessa falska ”Vakttornsrörelser” skapade varade emellertid i många år.

 Verksamheten organiseras

År 1925 riktade Sällskapet ännu en gång sin uppmärksamhet mot Malawi. John Hudson tillbringade 15 månader i landet och höll tal i de olika församlingarna. Han försökte hjälpa våra bröder att inse vikten av att hålla kontakt med Sällskapet Vakttornet, som ”den trogne och omdömesgille slaven” använde som sin kanal, och godta dess vägledning. — Matt. 24:45–47.

Gresham Kwazizirah, som var från Ntcheu, var en av dem som blev uppmuntrade av broder Hudsons besök i Malawi. Samma år som broder Hudson kom till Malawi blev Gresham döpt. Han ställdes genast inför ett allvarligt trosprov. På anstiftan av präster i den kyrka som han tidigare hade tillhört blev han anklagad för att sprida statsfientliga läror. Följden blev att han sattes i fängsligt förvar. Hur skulle han handla? Skulle fruktan få honom att avsvära sig sin tro? Sedan de lokala myndigheterna undersökt saken, blev broder Kwazizirah en månad senare friad från anklagelserna och försatt på fri fot. Något som var ännu viktigare var emellertid att han hade bestämt sig för att vara lojal mot  Jehova och hans organisation. Jehova kunde använda bröder som lade i dagen en sådan ande. Efter att ha vistats någon tid i Moçambique på grund av sitt förvärvsarbete kom broder Kwazizirah själv att få åtnjuta många privilegier i sitt arbete med att sprida Rikets budskap och bygga upp församlingarna i Malawi. (Se Vakttornet för 1 juni 1973.)

Broder Hudsons besök visade sig också bli en verklig sporre för McCoffie Nguluh och Junior Phiri. Dessa två bröder flyttade senare till Sydafrika, där de båda tjänade troget i många år. Richard Kalinde hade också stor nytta av samvaron med John Hudson. Innan broder Hudson lämnade landet ordnade han så att Richard Kalinde kunde ha tillsyn över predikandet av de goda nyheterna tills ytterligare hjälp anlände.

Det var emellertid inte alla som uppskattade broder Hudsons besök. Broder Nguluh beskrev hur sådana personer reagerade: ”Vi tänker inte låta oss undervisas av män i Kapstaden. Vi kommer att göra det vi själva tycker är rätt.” De ville inte acceptera Sällskapets ledning, utan upprättade egna ”Vakttornsrörelser”. Å andra sidan fanns det uppriktiga sanningssökare som hade en ödmjukare inställning. De höll kontakt med Sällskapets kontor i Sydafrika och uppskattade de råd och anvisningar som de fick genom den kanalen. Det stod snart klart för bröderna vid avdelningskontoret att den här lilla gruppen av uppriktigt intresserade personer behövde mer hjälp.

En stationär representant i landet

En spännande händelse i Jehovas vittnens historia i Malawi inträffade 1933. Sällskapet ansökte om tillstånd att få ha en stationär representant i landet. Guvernören sade att han ”skulle välkomna en sådan åtgärd” och beviljade ansökan. Äntligen kunde man göra anordningar för att predika  de goda nyheterna i Malawi på ett mer enhetligt sätt. Under överinseende av avdelningskontoret i Sydafrika upprättades därför en litteraturdepå och ett kontor i landet i maj 1934 med Bert McLuckie som tillsyningsman.

Broder McLuckie hade döpts 1930 och var fortfarande ganska ny i sanningen. Han hade emellertid visat sig vara en mycket effektiv pionjär på sina tidigare distrikt på öarna Madagaskar och Mauritius. När han kom till Malawi, hyrde han två små rum i huvudstaden, Zomba, i södra delen av landet. Det ena rummet användes som litteraturdepå och kontor och det andra som bostad. Broder McLuckie, som var ogift på den tiden, tyckte att hans nya uppdrag var lite ensamt och ”medförde större ansvar än någonsin tidigare”.

En broder som var till stor hjälp för honom var Richard Kalinde, som blev hans nära kamrat. Broder McLuckies uppgift var först och främst att reda ut den kaotiska situation som våra bröder befann sig i till följd av de så kallade ”Vakttornsrörelserna”. Detta visade sig inte bli så svårt som man hade trott. Först och främst insåg de flesta myndighetspersoner att dessa inhemska sekter inte hade något med Sällskapet Vakttornet att göra. Avdelningskontoret i Sydafrika hade också gett Bert McLuckie tydliga anvisningar om hur han skulle hantera situationen. I enlighet med dessa besökte han grupp efter grupp i alla delar av Malawi tillsammans med broder Kalinde, som tjänstgjorde som tolk. Dessa besök hjälpte många att upphöra att ge stöd åt de falska ”Vakttornsrörelserna” och deras ledare.

Det märktes tydligt att detta hade Jehovas välsignelse. En fast teokratisk organisation kunde till sist upprättas. Tjänsterapporter lämnades också in för första gången. Dessa visade att i genomsnitt 28 förkunnare var verksamma i landet 1934.

 En ny tillsyningsman vid litteraturdepån i Zomba

Efter att ha arbetat i Malawi i omkring ett år blev Bert McLuckie ombedd att komma tillbaka till Sydafrika. Därefter tjänade han lojalt Jehova i andra delar av södra Afrika i över 60 år, fram till sin död 1995. En annan medlem av familjen McLuckie, hans bror Bill, ersatte honom vid depån i Zomba.

Dessförinnan hade Bill McLuckie tjänat som pionjär i Sydafrika, trots att han ännu inte var döpt. George Phillips, som var tillsyningsman för avdelningskontoret i Sydafrika, frågade Bill om han ville ta emot ett förordnande i Malawi. När han sade att han ville det, tillade broder Phillips: ”Du måste naturligtvis låta döpa dig först.” Bill blev döpt och anlände till Zomba i mars 1935. Han var då 26 år. Denne trogne broder tjänade lojalt i Malawi under stora svårigheter tills han blev utvisad 1972.

Hur var det på den tiden? Bill McLuckie, som nu är över 90 år och bor i Sydafrika tillsammans med sin familj, kommer fortfarande ihåg hur trångt det var vid depån i Zomba. Han berättar: ”Sovrummet var bara 1,4 meter brett. Det var ganska kvavt där inne, så jag brukade ha fönstret öppet på natten, tills en polis en natt stack in huvudet och sade: ’Bwana, det är bäst att ni stänger fönstret. Leoparder brukar stryka omkring på de här gatorna på nätterna.’ Jag stängde därför fönstret.”

Trots dessa olägenheter visade det sig vara bäst att ha litteraturdepån i huvudstaden. Eftersom regeringsbyggnaderna och polishögkvarteret låg alldeles i närheten, kunde broder McLuckie snabbt bemöta alla anklagelser som riktades mot Sällskapet på grund av sammanblandningen med falska ”Vakttornsrörelser”. Precis som hans bror hade gjort före honom samarbetade Bill McLuckie tålmodigt med myndigheterna  för att klara upp eventuella missförstånd. Jehovas vittnen hade nu kommit att få ett gott rykte.

Organisationen renas

Bill McLuckie arbetade mycket hårt för att hjälpa bröderna att bygga upp uppskattning av Jehovas normer, som finns tydligt angivna i Bibeln. Bland annat hjälpte han dem att inse att sådana oskriftenliga förehavanden som sexuell omoraliskhet, spiritism och alkoholmissbruk inte hör hemma i Jehovas vittnens liv. (1 Kor. 6:9, 10; Upp. 22:15) Broder Gresham Kwazizirah var till ovärderlig hjälp i detta arbete. Han gjorde vidsträckta resor för att hjälpa bröderna, i synnerhet i norra delen av landet. Broder McLuckie beskrev honom som en ”mogen och rättskaffens person”. Broder Kwazizirah blev känd för att lojalt upprätthålla Bibelns rättfärdiga normer vid alla tider och tillfällen. När han kom i kontakt med personer som påstod sig tjäna Jehova men förde ett omoraliskt liv, hade  han genast ett allvarligt samtal med dem. Om de erkände att de förde ett okristet liv, tog han ifrån dem deras litteratur och sade till dem att de inte var sanna Jehovas vittnen. Han hindrade dem också från att ta del i tjänsten på fältet. Många rättade till sitt liv tack vare sådana bestämda åtgärder. Det var broder Kwazizirah som rapporterade att Richard Kalinde sorgligt nog hade börjat ägna sig åt sedvänjor som var oförenliga med ett kristet levnadssätt. Denne förr så nitiske broder kunde därför inte längre få representera Jehovas rena organisation.

På grund av denna fasta hållning i fråga om Bibelns höga moralnormer kom Jehovas vittnen att bli kända som pålitliga och redbara människor. Detta visade sig ofta vara ett skydd för dem.

Att Jehova välsignade sin rena organisation framgick tydligt av att antalet aktiva lovprisare av honom ökade. År 1943 var i genomsnitt 2.464 förkunnare verksamma i 144 församlingar — fina siffror med tanke på att det inte fanns mer än 28 förkunnare tio år tidigare!

Ett väckande budskap

År 1944 blev uttrycket ”den nya världen”, som ofta användes i Vakttornets publikationer, mycket populärt bland människor i Malawi. Som framgick av dessa publikationer syftade det på Jehovas nya tingens ordning — ett nytt mänskligt samhälle styrt av Guds himmelska kungarike under Jesus Kristus. (Dan. 7:13, 14; 2 Petr. 3:13) Med hjälp av citat från Bibeln visade dessa publikationer hur förhållandena skall bli i den nya världen: jorden skall bli ett paradis, människorna skall leva i frid med djuren, krigen skall upphöra, jordens överflöd skall bli tillgängligt för alla, sjukdom och död skall försvinna, och de döda skall uppväckas och få möjlighet att leva för evigt. — Ps. 67:5, 6; Jes. 2:4; 11:6–9; Luk. 23:43; Joh. 5:28, 29; Upp. 21:3, 4.

 En broder som höll ett tal över det här ämnet förklarade det på följande sätt, med en viss lokal anstrykning: ”När Adam hade syndat, var det inga av hans barn som föddes i trädgården; alla föddes i ’bushen’. Och, vänner, vi befinner oss fortfarande i ’bushen’. Vi har ännu inte återvänt till trädgården. Men den tid är nu nära när vi skall få lämna den här matekenyavärlden [matekenya är en sandloppa som ger irriterande bett] och träda in i Jehovas nya, fullkomliga värld.”

Sådana tal om Guds nya värld gjorde så starkt intryck på människorna i en viss del av landet att en stor skara intresserade följde bröderna från plats till plats och insöp Bibelns löften om paradiset. I ett annat område lyssnade några bypräster till ett tal om den nya världen och blev så gripna av det de hörde att de gick i samlad tropp till en europeisk missionär och sade: ”Varför har du hemlighållit detta för oss? I dag har vi sett unga pojkar och flickor som besöker människor och berättar om de underbaraste ting som någonsin har beskrivits! Och du har gett oss läror att predika som nu har visat sig vara falska!”

År 1946 passerade antalet förkunnare i Malawi 3.000-strecket, och brödernas predikande väckte verkligen landet.

Det var naturligtvis inte alla som uppskattade budskapet om Guds nya värld. Några år tidigare hade regeringen förbjudit all import av Sällskapet Vakttornets publikationer som beskrev den nya världen. Denna åtgärd hade emellertid inte haft någon större verkan, eftersom det redan fanns ett stort förråd av litteratur i landet. Som en motvikt till Jehovas vittnens verksamhet försökte en del präster härma vittnenas uttryckssätt och metoder. ”Vi predikar också om den nya världen”, försäkrade de. Några försökte till och med göra återbesök hos sina medlemmar, men efter några veckor tröttnade de och gav upp.

 De religiösa ledarna försökte också övertala byledarna att vägra att låta Jehovas vittnen predika i deras område. Det var brukligt att be byledaren om tillstånd innan ett tal skulle hållas i en by. Men om byledaren hade blivit påverkad av de religiösa ledarna i trakten, kunde inget möte hållas där.

Det fanns emellertid många byhövdingar som varmt välkomnade Jehovas vittnen. Bröderna blev ofta inbjudna att hålla offentliga tal. En byhövding lyssnade till ett sådant tal i en liten stad som heter Lizulu och fick veta sanningen om de dödas tillstånd. (Pred. 9:5; Hes. 18:4) Kort därefter var han med vid en begravning som förrättades av några präster. En av dem sade att barnet som hade dött nu var ”en ängel i himlen”. Den gamle hövdingen grymtade, reste sig mödosamt och vände sig till sin byledare och bad om lite snus. Han drog ljudligt in snuset i näsborrarna och lämnade scenen med orden: ”Ha, i Lizulu fick vi veta var de döda är. Det här är bara lögner!”

Ett speciellt besök

I januari 1948 inträffade en mycket speciell händelse — N. H. Knorr och M. G. Henschel från Sällskapets högkvarter i Brooklyn besökte Malawi. Det var det första besöket någonsin av bröder från världshögkvarteret. Ett möte anordnades i stadshuset i Blantyre för de européer och indier som bodde i staden. Med tanke på att det bodde bara 250 européer i Blantyre på den tiden, var det uppmuntrande att så många som 40 personer kom för att höra det offentliga talet. Följande dag var bröderna från världshögkvarteret med vid en utomhussammankomst för de afrikanska bröderna. Bill McLuckie, som vid det laget talade chichewa flytande, tjänstgjorde som tolk. Vid det offentliga föredraget på eftermiddagen var 6.000 personer närvarande. Eftersom det inte fanns någon högtalarutrustning, måste de bröder som medverkade i programmet tala med hög röst, så att alla kunde höra. Vid  ett tillfälle avbröts talet av ett häftigt regn, och publiken började skingras för att söka skydd under träd och hustak i närheten. Men vittnena stannade kvar, och broder Knorr fullföljde sitt tal med ett paraply över huvudet. Bara det faktum att en mzungu (vit man) stod i regnet för att avsluta ett tal för afrikanska åhörare visade de närvarande att Jehovas vittnen verkligen var intresserade av deras välfärd, för andra européer i landet skulle aldrig ha gjort något sådant.

Bröderna Knorrs och Henschels besök resulterade i ett enormt uppsving för predikoverket. Det året, 1948, passerade förkunnarsiffran 5.600, och nya kom med mycket snabbt. På somliga platser var det faktiskt ont om distrikt att predika på!

Ett avdelningskontor öppnas i Malawi

Under tiden hade Sällskapets litteraturdepå flyttats från Zomba till Blantyre, landets kommersiella centrum, som ligger längre söderut. Jehovas vittnens verksamhet i Malawi hade i många år stått under överinseende av avdelningskontoret i Sydafrika, men den 1 september 1948 fick Malawi ett eget avdelningskontor, med Bill McLuckie som den förste landstjänaren. Det malawiska fältets behov kunde nu tillgodoses på ort och ställe under överinseende av världshögkvarteret.

Vid det här laget fanns det flera mogna och erfarna bröder som kunde tjäna som kretstjänare och besöka församlingarna för att stärka bröderna. Kretssammankomster hölls två gånger om året, och Gresham Kwazizirah tjänade som områdestjänare för hela landet. Bill McLuckie hade också fullt upp att göra på kontoret — ofta satt han vid sin skrivmaskin till långt fram på morgonsidan.

Trots detta var det mycket som inte hanns med, och det var tydligt att det behövdes mer hjälp. Peter Bridle och Fred Smedley, som nyligen hade utexaminerats från Gileadskolan,  blev därför varmt välkomnade vid sin ankomst 1949. Dessa och andra Gileadmissionärer var till stor hjälp för den utarbetade landstjänaren. Nu kunde man ägna större uppmärksamhet åt församlingarnas verksamhet och organiserandet av sammankomster.

”Det här klarar jag aldrig!”

Att komma till Malawi kunde i synnerhet på den tiden vara en chockartad upplevelse för en person från Europa eller Nordamerika. Det fanns inga av de moderna bekvämligheter som han eller hon kanske var van vid. I den afrikanska bushen fanns inga elektriska apparater. Det en malawier kanske betraktade som normalt kunde vara uppskakande för en utlänning. Hur skulle de nya missionärerna kunna anpassa sig?

Peter Bridle minns mycket tydligt sina första intryck, när han anlände till Malawi efter en tröttande tågresa från hamnstaden Beira i Moçambique. Han berättar: ”När vi äntligen kom fram till Shire River, började det just mörkna. Stora skalbaggar flög omkring överallt. De skockades runt lamporna  så att de helt fördunklade ljuset. De kravlade runt halsen på mig och kröp ut och in i kläderna. Jag sade till Jehova: ’Jag står inte ut med det här. Det blir för mycket för mig. Det här klarar jag aldrig!’ Vi tog oss över floden och klev ombord på tåget, som stod inne på stationen. Ljuset i tåget var mycket, mycket svagt. Jag förstod snart varför — det var för att inte locka insekterna att komma in. Vi blev serverade en måltid som började med soppa. Vi kunde nästan inte urskilja varandra tvärs över bordet därför att ljuset var så svagt. När vi åt soppan fick vi sila den mellan tänderna för att inte få i oss insekterna. Jag bad: ’Käre Jehova, det här blir nog för mycket för mig. Jag klarar det aldrig!’”

När broder Bridle vid ett senare tillfälle besökte samma område, hade han vissa problem när han skulle hålla ett offentligt tal. Varför det? Han förklarar: ”Moskiterna var helt otroliga. En kväll när jag skulle hålla ett tal hade jag stoppat ner byxorna i strumporna och hängt en handduk över huvudet och stoppat ner den i skjortan. Jag hade gummiband runt ärmlinningarna, så att bara händerna och ansiktet syntes. Jag höll talet med hjälp av en tolk. Jag sade en mening och strök sedan bort moskiterna från mitt ansikte. Därefter strök jag av båda händerna och ansiktet igen. Så snart tolken var färdig sade jag en mening till och fortsatte sedan på samma sätt.”

Trots sådana förhållanden klarade Peter Bridle och andra av situationen, med Jehovas hjälp. De flesta missionärer som kom till Malawi tjänade troget i många år. Deras helhjärtade arbete blev till stor välsignelse på det malawiska fältet.

Fler mogna inhemska bröder

Med tiden gjorde fler och fler inhemska bröder fina framsteg och blev mogna kristna. Dessa bröder lärde sig också mycket genom samarbetet med missionärerna. En sådan broder var Alexander Mafambana, eller Alex, som han vanligtvis kallades. Alex var en mycket duktig broder. Han var född  i Moçambique och var son till en hövding och skulle egentligen ha efterträtt sin far som hövding. Men efter att ha flyttat till Sydafrika för att söka arbete kom Alex i kontakt med Jehovas vittnen och lärde känna Bibelns sanning. Han insåg att uppgiften som hövding skulle tvinga honom att kompromissa i fråga om kristna principer. För att undvika problem beslöt han därför att slå sig ner i Malawi. Broder Mafambana blev snart pionjär, och 1952 började han hjälpa till vid avdelningskontoret i Blantyre. Att han kunde tala flera språk visade sig bli till stor nytta, i synnerhet när det gällde att behandla brev från människor ute på fältet. Året 1958/1959 fick han möjlighet att gå igenom missionärsskolan Gilead och utexaminerades från samma klass som Jerker och Gurli Johansson, som också blev förordnade att tjäna i Malawi.

En annan broder som lärde känna sanningen i Sydafrika var Kenneth Chimbaza. Efter sitt dop där 1942 återvände han till Malawi. Det dröjde inte länge förrän det märktes att broder Chimbaza hade utvecklat egenskaper som kännetecknar en mogen kristen. Efter att ha verkat som pionjär någon tid tjänade han i många år som resande tillsyningsman. En del av de missionärer som anlände senare tyckte mycket om att samarbeta med broder Chimbaza och hans hustru, Elisi, och deras unge son, Maimba. På det sättet fick de stifta bekantskap med livet i Malawi.

Sådana mogna bröder visade sig verkligen vara dyrbara ”gåvor i form av människor”. — Ef. 4:8.

Missionärer bidrar till ökningen

De missionärer som troget tjänat i Malawi är fortfarande i kärt minne, i synnerhet bland äldre vänner som var med på den tiden och hade möjlighet att samarbeta med dem. En del av dessa missionärer fann att deras nya distrikt krävde att de gjorde stora förändringar i sitt sätt att leva, men kärleken drev dem att göra det.

 Malcolm Vigo kom till Malawi 1957 och var då ogift. Efter kvällsmaten den första dagen var han ivrig att få veta vad han skulle få för arbetsuppgift. Lonnie Nail, en Gileadmissionär som hade anlänt året före och som nu tjänade som tillsyningsman för avdelningskontoret, talade om för honom att han skulle få börja i resetjänsten. Efter en språkkurs och kanske en längre invänjningsperiod? Nej, det fanns inga sådana anordningar på den tiden. Han skulle börja redan nästa dag!

Missionärer som blev förordnade att tjäna som resande tillsyningsmän märkte snart att de, förutom att betjäna församlingarna, också måste vara mekaniker, om de skulle kunna ta sig fram med ett motorfordon. Vägarna var ofta bara ett halvt igenvuxet spår i bushen. De inhemska bröderna uppskattade naturligtvis deras ansträngningar och gjorde allt de kunde för att göra livet lättare för dem. Vanligtvis byggde de ett prydligt litet hus med halmtak och toalett till missionären och hans hustru, om han var gift. Men för de systrar som reste tillsammans med sina män kunde alla de kusliga ljud som hördes på nätterna vara mycket skrämmande! Det tog ett tag att vänja sig vid hyenornas gälla skratt och symfonin av ljud från en mängd olika insekter.

Jerker Johansson minns att det var en ganska krävande uppgift att ordna en sammankomst ute i bushen. Först måste marken röjas, och sedan måste, i de allra flesta fall, allting byggas av material som fanns på platsen. Men både bröder och systrar, unga och gamla, erbjöd villigt sin hjälp. När  en sammankomstplats höll på att ställas i ordning i närheten av Mulanje, kom en äldre broder fram till broder Johansson och sade med ansiktet strålande av glädje: ”Jag vill också hjälpa till!” Det verkade inte så konstigt, men längre fram fick broder Johansson veta att den här brodern hade tillbringat närmare en månad med att gå till fots omkring 80 mil för att komma till sammankomstplatsen, och det första han gjorde när han kom fram var att erbjuda sig att hjälpa till med arbetet! Med en sådan villig ande kunde bröderna och systrarna förvandla bushen till ett ”stadion” med plats för 6.000 personer!

Missionärerna bidrog också mycket till att förbättra organisationen av församlingar och kretsar i Malawi. Sådana bröder som Hal Bentley, Eddie Dobart, Keith Eaton, Harold Guy, Jerker Johansson, Rod Sharp och Malcolm Vigo uträttade ett gott arbete som områdestillsyningsmän. De inhemska vittnena reagerade positivt på de kärleksfulla råd och anvisningar som de fick. Tack vare detta blev församlings- och predikoverksamheten bättre organiserad. Samtidigt blev bröderna och systrarna befästa i sanningen och stärkta inför de svårigheter som låg framför dem.

Européer får höra de goda nyheterna

En del av missionärerna blev så småningom förordnade att tjäna vid avdelningskontoret och hade ofta mycket att göra där. Detta gjorde att deras hustrur fick möjlighet att vittna på det europeiska fältet i Blantyre och Zomba. Phyllis Bridle, Gurli Johansson, Linda Louise Vigo, Anne Eaton och andra uträttade mycket gott på detta distrikt. Européerna hade ibland fördomar mot vår verksamhet, ofta på grund av fortsatt sammanblandning med ”Vakttornsrörelserna”. Dessa systrar utnyttjade emellertid alla tillfällen att reda ut begreppen och tala med dem om Guds kungarike.

 De flesta européer och asiater i Malawi hade egna affärsrörelser eller lukrativa anställningskontrakt. Vanligtvis var de ganska nöjda med sin lott i livet. Men en del européer och engelsktalande malawier reagerade positivt på sanningen. Några få blev döpta — en av dem i badkaret på Betel!

”Ett utbyte av uppmuntran”

Missionärerna tillbringade mycket tid tillsammans med de inhemska bröderna och systrarna, och det rådde verklig endräkt raserna emellan. Detta kom tydligt till uttryck i ett brev som Alex Mafambana skrev till en av sina missionärsvänner: ”Om det finns en ’klyfta’ i den här världen, så är det mellan Öst och Väst. Men vi för vår del äger det starkaste föreningsband som någonsin funnits: Agape!” Vilken skillnad mot den inställning som människor utanför Jehovas organisation hade! Européer ansåg sig i regel vara överlägsna afrikaner och hade knappast någon kontakt med dem. Det fanns emellertid ett problem som behövde klaras upp, och det var de inhemska brödernas användning av titeln bwana. De använde ofta den titeln när de hälsade på européer, även missionärerna. Den antydde att européer var herrar över afrikanerna. Så varje gång en malawisk broder hälsade en missionär med titeln ”bwana”, brukade missionären påminna honom: ”Jehovas vittnen är bröder, inte bwanas!”

Fördelarna var ömsesidiga. Missionärerna lärde sig mycket av att arbeta tillsammans med sina afrikanska bröder och systrar. Många vänskapsband knöts. Det blev, som aposteln Paulus uttryckte det, ”ett utbyte av uppmuntran”. — Rom. 1:12.

Att prisa Jehova med sång

Den som vistas någon tid i Afrika lägger snart märke till att afrikaner älskar att sjunga. De gör det vanligtvis helt utan  ackompanjemang och i vackra harmoniska stämmor. Malawi är inget undantag. Redan innan det fanns någon sångbok på chichewa, diktade bröderna egna sånger. De använde populära melodier till sånger i kristenheten och ändrade orden så att de handlade om Riket, tjänsten och Harmageddon. Alla bröder kunde sångerna, trots att de inte var nerskrivna, och de sjöng dem underbart vackert. Vid sammankomster, då entusiasmen svallade, sjöng de ofta refrängen efter varje vers två gånger! När broder Knorr besökte Malawi 1953, blev han speciellt gripen av de vackra harmonierna. Han skrev i sin rapport: ”Det bör nämnas att sången var ovanligt vacker.”

När Sällskapets nya sångbok, Sånger till Jehovas pris, kom ut på engelska 1950, beslöt man att den också skulle översättas till chichewa. Men hur skulle bröderna kunna lära sig att sjunga efter noter? Alla kunde sjunga, men de var inte vana vid att läsa noter. Bröderna vid avdelningskontoret beslöt att använda sig av tonika-do-metoden, som innebär att man skriver do, re, mi etc. i stället för vanliga noter. En del av bröderna hade lärt sig den metoden i skolan. Peter Bridle, som var mycket engagerad i det här projektet, minns hur mödosamt det var. Han förklarar: ”Vi slog oss ner tillsammans med översättarna och arbetade på sångerna. Vi måste förvissa oss om att de översatta orden passade ihop med musiken. På det sättet lyckades vi så småningom åstadkomma en sångbok.”

Utgåvan av Sånger till Jehovas pris på chichewa blev mycket populär bland bröderna. Den trycktes på en gammal stencilapparat vid avdelningskontoret, och papperskvaliteten var inte alltid den bästa. Sångböckerna blev därför inte särskilt hållbara och behövde ofta bytas ut. Men bröderna bekymrade sig inte om det. De var glada över att ha en sångbok. Vid varje sammankomst skaffade sig bröderna mellan  två och tre tusen exemplar! Så småningom tog högkvarteret i Brooklyn över tryckningen, men då hade avdelningskontoret i Malawi redan framställt 50.000 exemplar!

Ett nytt avdelningskontor

Under årens lopp hade avdelningskontoret i Malawi varit inhyst i många olika lokaler, i allmänhet med mycket begränsade utrymmen. I mitten av 1950-talet beslöt man emellertid att uppföra en byggnad som var speciellt avsedd att tjäna som avdelningskontor och Betelhem. År 1956 inköptes därför en tomt i Blantyre. I maj 1958 var byggnaden färdig att tas i bruk. Bröderna var överlyckliga!

Några år senare fick avdelningskontoret en mycket känd granne. Huset bredvid, Mudi House, kom att tjänstgöra som ämbetsbostad för Malawis premiärminister, dr Hastings Kamuzu Banda.

Men tråkigt nog, med tanke på allt det hårda arbete som lagts ner på att bygga detta fina avdelningskontor och Betelhem, kom byggnaden inte att förbli i Sällskapets ägo särskilt länge.

Ett uppmuntrande besök

År 1963 gjorde Milton Henschel från Sällskapets världshögkvarter ett nytt besök i Malawi. Han kom dit kort efter sammankomsten i Liberia, där han och många inhemska bröder och systrar hade blivit misshandlade av soldater. En stor sammankomst för hela landet hölls i närheten av flygplatsen, några kilometer utanför Blantyre. Bröder kom från hela Malawi, ”från Nsanje [i söder] till Karonga [i norr]”, som en gammal broder uttryckte det. Alla de cirka 10.000 närvarande uppskattade verkligen de fina tal som hölls av broder Henschel och andra talare. Det var sällan Jehovas vittnens sammankomster uppmärksammades i pressen, men den här  gången publicerade till och med en av de större dagstidningarna en rapport om sammankomsten.

Den politiska situationen i landet började nu bli spänd, och det var därför särskilt uppmuntrande för bröderna att vara med vid sammankomsten. Där fick de höra hur Jehovas vittnen över hela världen står fasta för Bibelns principer. Som broder Mafambana, sammankomstens ordförande, sade: ”Tänk på att en del av de närvarande har cyklat över 60 mil  för att kunna vara med. De ansåg att det var deras kristna plikt att vara med vid sammankomsten och var beredda att utstå en hel del strapatser för att fullgöra den förpliktelsen. Detta är ett bevis på den starka kristna tro som så många av bröderna har.”

Orosmolnen tornar upp sig

I början av 1960-talet svallade de nationalistiska känslorna i Malawi. Enligt en överenskommelse med Storbritannien skulle Malawi bli en självständig stat i juli 1964 efter ett allmänt val. Under tiden fungerade dr Banda som premiärminister för kolonin. Före det allmänna valet anordnade regeringen en frivillig registrering av alla röstberättigade, vilken skulle äga rum under perioden 30 december 1963–19 januari 1964.

Det var under den tiden som Jehovas vittnen i Malawi för första gången kastades in i något som den amerikanska tidningen San Francisco Examiner senare beskrev som ”ett religionskrig, ... ett mycket ensidigt krig, där man sätter upp rå styrka mot tro”. Det var inte Jehovas vittnen som började kriget. Precis som Bibeln lär visar de respekt för världsliga härskare och betalar samvetsgrant sina skatter. (Luk. 20:19–25; Rom. 13:1–7) Men eftersom Jesus sade att hans efterföljare inte skulle vara ”någon del av världen”, är Jehovas vittnen strikt neutrala vad beträffar nationernas krig och politiska angelägenheter. — Joh. 17:16; Apg. 5:28, 29.

Under denna period av nationalistisk yra utnyttjade vittnena sin rätt att inte registrera sig. När funktionärer i Malawis kongressparti lade märke till deras neutrala hållning, utbröt våldsam förföljelse. Man försökte tvinga vittnena att ändra åsikt och köpa partiets medlemskort. Rapporter som kom in till avdelningskontoret under den här perioden visar att mer än hundra av deras Rikets salar och över tusen av deras hem  blev nerbrända eller raserade. Hundratals åkrar och sädesmagasin sattes i brand. Detta fick svåra konsekvenser för många familjer bland Jehovas vittnen, eftersom de nu saknade både mat och husrum. Somliga flydde för livet till grannlandet Moçambique. Många blev brutalt misshandlade. En av dessa var Kenneth Chimbaza, en resande tillsyningsman. Broder Chimbaza dog bara några år efteråt, tydligtvis på grund av de skador han ådragit sig.

Lojalitet under förföljelse

Många av vittnena bevarade sin ostrafflighet trots svåra prövningar. Ett exempel är två systrar från trakten av Blantyre, som tillsammans hade 11 barn att sköta om. Deras män hade dukat under för politiska påtryckningar och köpt partikort. Nu försökte man få systrarna att köpa sådana kort. De vägrade. Partifunktionärerna sade att de skulle komma tillbaka nästa dag och se om systrarna hade ändrat åsikt. Och mycket riktigt, följande morgon kom en stor folkskara för att hämta dem. De fördes till ett torg, hotades med våldtäkt och pryglades för att de vägrade att köpa partikort. Men systrarna stod fasta. Till slut fick de tillstånd att gå hem. Nästa dag hämtade man dem igen och pryglade dem ännu en gång. Den här gången klädde man också av dem nakna inför hela folkskaran. Systrarna vägrade emellertid att kompromissa.

Nu ändrade deras plågoandar metod. ”Vi har ringt till ert kontor”, sade de, ”och vi har talat med Johansson och McLuckie och Mafambana. De sade att ni skulle köpa egna kort och att de själva redan hade köpt sina kort, precis som alla andra Jehovas vittnen i landet. Ni är alltså de enda två kvinnor i hela landet som inte har köpt kort. Det är bäst att ni gör det nu.” Systrarna svarade: ”Vi tjänar bara Jehova Gud. Så om bröderna vid avdelningskontoret har köpt kort eller inte spelar ingen roll för oss. Vi kommer inte att kompromissa,  även om ni slår ihjäl oss!” (Jämför Romarna 14:12.) Till sist lät man de två systrarna gå.

Dessa två trogna, ödmjuka systrar kunde varken läsa eller skriva, men de hade djup kärlek till Jehova och hans lagar. Deras fasta hållning påminner om orden i Psalm 56:11: ”Till Gud har jag satt min förtröstan. Jag kommer inte att vara rädd. Vad kan en jordemänniska göra mig?”

Försök att klargöra vår ståndpunkt

Liknande händelser inträffade allt oftare, och Sällskapet gjorde stora ansträngningar att få myndigheterna att stoppa förföljelsen. Man tog kontakt med premiärministerns kontor och fick löfte om ett sammanträffande med dr Banda den 30 januari 1964. Jerker Johansson fick vid detta tillfälle möjlighet att klargöra Jehovas vittnens neutrala ståndpunkt med utgångspunkt i Romarna, kapitel 13. Premiärminister Banda verkade ganska nöjd med förklaringen och tackade broder Johansson så mycket när han gick.

Bara fyra dagar senare blev emellertid en grupp vittnen attackerade i Mulanje. Broder Elaton Mwachande blev brutalt mördad. Förföljarna sköt också en pil genom halsen på Mona Mwiwaula, ett äldre vittne, och lämnade henne i tron att hon var död. Men märkligt nog överlevde systern, och hennes vittnesmål användes senare för att få förövarna åtalade. När nyheten om denna fruktansvärda händelse nådde avdelningskontoret, skickade bröderna genast ett telegram till premiärministerns kontor.

Detta resulterade i ännu ett sammanträffande med dr Banda och två av hans ministrar den 11 februari 1964. Harold Guy och Alexander Mafambana följde med Jerker Johansson till mötet. Den här gången var emellertid stämningen helt annorlunda. Doktor Banda viftade med telegrammet i luften och sade: ”Mr. Johansson, vad menar ni med  att skicka ett sådant här telegram?” Bröderna försökte lugnt övertyga premiärministern om vår neutrala ståndpunkt och vår villighet att lyda landets lagar. Men dr Banda och hans ministrar hävdade att Jehovas vittnen avsiktligt provocerade sina angripare. Mötet avslutades i en negativ anda, och Jehovas vittnen påstods vara orsaken till den kaotiska situationen i landet. Man hotade till och med att utvisa broder Johansson omgående. Det verkar emellertid som om dr Bandas ilska främst riktade sig mot de båda ministrarnas inkompetens och oförmåga att lägga fram välgrundade bevis för Jehovas vittnens påstådda provokationer.

Vid rättegången efter mordet på broder Mwachande fann den tjänstgörande domaren, L. M. E. Emejulu, intressant nog inga som helst bevis för att Jehovas vittnen hade provocerat sina angripare, som regeringen hade påstått. Domaren förklarade: ”Jag finner inget bevis för provokation. Det är sant att Jehovas vittnen beslutsamt har propagerat för sin tro och sökt vinna anhängare, men de har varit mycket medvetna om sina samhälleliga plikter, och de har gjort allt som de uppmanats göra. ... De har bara vägrat sluta sig till något politiskt parti.”

När uppståndelsen kring registreringen lagt sig, vädjade premiärministern om lugn och ordning i landet. ”Inga trakasserier mot européer, poliser, indier eller ens Jehovas vittnen”, sade han. ”Förlåt dem!” I juli 1964 blev kolonin Nyasaland en självständig stat, och namnet ändrades till Malawi. Det rådde stor entusiasm i landet. Förföljelsen ebbade så småningom ut, men inte förrän åtta av Jehovas tjänare hade fått sätta livet till.

En kort period av lugn

När 1964 led mot sitt slut, hade situationen blivit förhållandevis lugn för våra bröder. En del personer som tidigare  varit bittra fiender till Jehovas vittnen började bli nyfikna och ville veta mer om den ”hemlighet” som gjort det möjligt för deras offer att stå fasta trots all förföljelse. Resultatet blev att predikandet om Guds kungarike började skjuta fart igen.

I början av 1966 fick bröderna ännu en möjlighet att förklara Jehovas vittnens neutrala hållning för dr Banda. Sällskapet Vakttornet hade begärt inresetillstånd för fler missionärer, och dr Banda, som kontrollerade utfärdandet av inresetillstånd för européer, hade frågat varför det behövdes fler missionärer. Detta resulterade i ett sammanträffande mellan dr Banda och Malcolm Vigo, tillsyningsmannen för avdelningskontoret. Doktor Banda framhöll att han inte ville att de som kom till landet skulle engagera sig i politik. Broder Vigo försäkrade honom ännu en gång om vår villighet att lyda landets lagar och vår neutrala hållning i politiska frågor. — Rom. 13:1–7.

År 1967 hade det genomsnittliga antalet förkunnare ökat till över 17.000. Under den här lugna perioden anlände ytterligare två Gileadutbildade missionärer, Keith och Anne Eaton. När de träffade Jerker och Gurli Johansson vid avdelningskontoret, sade Gurli entusiastiskt: ”Ni har kommit till det fridfullaste landet i Afrika!” Föga anade de att stora problem var i faggorna.

Situationen förvärras igen

Efter en kort språkkurs blev Keith Eaton förordnad att tjäna som områdestillsyningsman tillsammans med sin hustru. I början fick de kärleksfullt bistånd av Kenneth Chimbaza och hans familj. Unge Maimba var alltid villig att hjälpa till och tyckte särskilt mycket om att få bära broder Eatons tjänsteväska när de var ute i tjänsten.

I april 1967, när broder Eaton betjänade en kretssammankomst i byn Thambo i närheten av Phalombe, fick han höra  ett oroväckande radiotal. I talet anklagade dr Banda Jehovas vittnen för att avsiktligt provocera partifunktionärer och medlemmar av de malawiska ungdomsrörelserna Unga pionjärer och Ungdomsförbundet. Han påstod också att vittnena inte bara vägrade att köpa partikort, utan också övertalade andra att göra detsamma.

Precis som fallet var 1964 var det frågan om partikort som ställdes i förgrunden. Trots att det inte var obligatoriskt att köpa sådana kort, ansåg partifunktionärerna att vägran vittnade om bristande respekt. Längre fram sades det i ett officiellt cirkulär: ”Detta är det enda sättet på vilket vi, som tillhör detta lands folk, kan visa vår uppskattning av ... [dr Banda] för att han utvecklat vårt land, Malawi.” Uppretade över Jehovas vittnens fasta hållning förnyade partifunktionärerna sina ansträngningar att få bröderna att ge vika. Rapporter om trakasserier och misshandel började återigen strömma in till avdelningskontoret.

Vid ett tillfälle krävde några partifunktionärer att Malcolm Vigo skulle besöka en broder från Jumbeförsamlingen, som hade arresterats för att han vägrat köpa ett partikort. Broder Vigo bad en tyst bön innan han gick in. Det märktes redan från början att partifunktionärerna hoppades att broder Vigo skulle säga att Sällskapet Vakttornet hade sagt åt sina medlemmar att det var fel att köpa partikort. Broder Vigo framhöll emellertid att Sällskapet inte talar om för någon vad han eller hon skall göra och att var och en måste fatta ett eget beslut i den här frågan. Partifunktionärerna var inte nöjda med förklaringen. Frågorna haglade över honom från alla håll. I sin iver att snärja honom ställde de en ny fråga innan han ens hade hunnit besvara den föregående. Efter två timmars utfrågning släppte de till sist brodern. Han hade inte köpt något partikort.

 Förbud!

Situationen drevs till sin spets i september 1967, i samband med det årliga partikonvent som då hölls av regeringspartiet, Malawis kongressparti. En av de resolutioner som antogs vid årsmötet löd: ”[Vi] anbefaller med skärpa att samfundet Jehovas vittnen förklaras olagligt här i landet.” Vad var orsaken? Det sades vidare i resolutionen: ”[Anhängarnas inställning] hotar den säkerhet och frid och ro som är väsentlig för att vår nation skall fungera obehindrat.” I sitt avslutande tal sade presidenten: ”Jehovas vittnen ställer till svårigheter överallt. I går antog partikonventet därför en resolution som rekommenderar att Jehovas vittnen bör förbjudas. Jag försäkrar er att regeringen skall undersöka saken med det snaraste.”

Utgjorde Jehovas vittnen verkligen ett hot mot Malawis säkerhet? Knappast! En observatör beskrev senare vittnena i  Malawi som ”mönstermedborgare” och tillade: ”De betalar plikttroget skatterna, vårdar de sjuka, bekämpar analfabetism.” Regeringen höll emellertid sitt löfte att ”undersöka saken med det snaraste”. Ett beslut om ett officiellt förbud undertecknades kort därefter och trädde i kraft den 20 oktober 1967. Hela nationen uppmärksammades på förbudet genom följande fetstilsrubrik i en stor dagstidning: ”Malawi förbjuder farlig sekt”. Även om det påstods att åtgärden hade vidtagits därför att Jehovas vittnens organisation var ”farlig för Malawis regering”, var det helt uppenbart att den verkliga orsaken var deras vägran att köpa medlemskort i kongresspartiet. På grund av sin starka och på Bibeln grundade övertygelse valde Jehovas vittnen helt enkelt att ”lyda Gud såsom härskare mer än människor”. — Apg. 5:28, 29.

Förberedelser visar sig bli till nytta

Redan innan verksamheten blev förbjuden förstod bröderna vid avdelningskontoret att myndigheterna skulle göra något slag av ingripande mot Jehovas vittnen. Även om de inte väntade sig ett totalförbud, började de ändå vidta vissa försiktighetsåtgärder. Speciella möten hölls i olika delar av landet för att ge krets- och områdestillsyningsmännen vägledning och uppmuntran. Praktiska anvisningar gavs beträffande mötesverksamheten, tjänsten på fältet, litteraturleveranser och brevväxling. Denna information visade sig bli ovärderlig när situationen sedan försämrades.

Församlingarna följde noga de förslag som gavs när dessa så småningom nådde dem. Sällskapets blanketter användes inte längre. Församlingarnas tjänsterapporter skrevs i stället på vanligt papper och skickades till avdelningskontoret med kurirer. Mötestiderna ändrades i enlighet med de olika församlingarnas behov. En församling beslöt att hålla sina möten klockan halv sex på söndagsmorgnarna, innan de övriga byborna vaknade. Vad predikoverksamheten beträffar,  kunde inget förbud i världen hindra Jehovas vittnen från att sprida de goda nyheterna om Guds kungarike. Precis som fallet var på apostlarnas tid hade våra trogna bröder och systrar inställningen: ”Vi för vår del kan inte sluta upp med att tala om de ting vi har sett och hört.” — Apg. 4:20.

Kort innan själva förbudet trädde i kraft fick bröderna vid avdelningskontoret genom en välunderrättad källa veta att ett förbud mot Jehovas vittnen snart skulle komma att kungöras i Government Gazette. Bröderna agerade mycket snabbt och flyttade alla viktiga register och dokument, och även en del utrustning, till olika vänners hem. Stora mängder litteratur skickades också i väg från avdelningskontoret till församlingar runt om i landet. För att skydda detta värdefulla förråd av andlig föda fyllde en församling två stora oljefat med böcker och grävde ner dem för senare bruk. När poliser till sist dök upp på avdelningskontoret i november för att konfiskera egendomen, verkade de förvånade över att det fanns så lite litteratur, dokument och utrustning.

Missionärerna utvisas

Som väntat fick alla utländska missionärer order om att lämna landet. Innan de var tvungna att ge sig av, gjorde de emellertid vad de kunde för att styrka sina kära bröder och systrar. Malcolm Vigo besökte och uppmuntrade bröder vars hem hade blivit förstörda av ligister. En av dessa bröder var Finley Mwinyere, som tjänade som kretstillsyningsman. Broder Vigo berättar: ”När vi kom fram såg vi broder Mwinyere stå och titta på sitt nedbrända hus. Något som var verkligt uppmuntrande var hans fina anda. Han ville genast ge sig i väg och styrka andra i sin krets som hade drabbats. Han bekymrade sig inte över det han själv hade förlorat.”

Jerker Johansson gav sig i väg norrut för att besöka omkring 3.000 bröder och systrar som hade fängslats i Lilongwe.  Han fick möjlighet att tala med och uppmuntra många av dem. De var fortfarande vid gott mod. Han blev faktiskt själv uppmuntrad av besöket och sade att det var en trosstärkande upplevelse. Fängelsechefen sade senare till broder Johansson att situationen var pinsam. Som ett exempel på konsekvenserna av förbudet nämnde han att om det nu blev något fel på elsystemet i Lilongwe, skulle det förmodligen aldrig kunna repareras. De bästa och pålitligaste arbetarna satt i fängelse!

De åtta utländska missionärerna lämnade inte Malawi frivilligt. De hade inte gjort något orätt. Sharps och Johanssons fördes under poliseskort direkt till flygplatsen och sattes på ett plan. De andra två paren fördes till Chichirifängelset i Blantyre, där de fick tillbringa några nätter — Malcolm och Keith i en cell och Linda Louise och Anne i en annan. Därefter fördes de under poliseskort till flygplatsen och deporterades till Mauritius. Vännerna Vigo och Johansson blev sedan förordnade att tjäna i Kenya och Eatons i Rhodesia.

Med sorg i hjärtat lämnade missionärerna Malawi och sina kära bröder och systrar. Men de malawiska vittnena lämnades inte utan hjälp. Det fanns andliga herdar, kärleksfulla tillsyningsmän, i alla de 405 församlingarna i landet. (Jes. 32:2) Alex Mafambana ledde verksamheten på det lokala planet, och tillsynen över det malawiska fältet överflyttades till avdelningskontoret i Zimbabwe (det dåvarande Rhodesia). Under de följande åren ordnade avdelningskontoret i Harare i Zimbabwe så att de malawiska kretstillsyningsmännen och andra ansvariga bröder fick möjlighet att komma till Zimbabwe för att delta i områdessammankomster och repetitionskurser. Genom dessa trogna bröder vidarebefordrades krets- och områdessammankomstprogrammen till församlingarna.

 En ny våg av grymheter

När förbudet hade blivit allmänt känt, tog partifunktionärer och medlemmar av Ungdomsförbundet och Unga pionjärer ledningen i en ny våg av fruktansvärd förföljelse. Även om polisen och domstolarna ibland var välvilligt inställda, hade de ingen möjlighet att stoppa våldsamheterna nu när Jehovas vittnen betraktades som en olaglig sammanslutning.

Allteftersom förföljelsen intensifierades, blev många av Jehovas vittnens Rikets salar, hem, sädesmagasin och butiker i alla delar av landet förstörda. På somliga platser kom förföljarna till och med med stora lastbilar och förde bort Jehovas vittnens tillhörigheter. Dessa tillhörigheter kanske inte var värda så mycket i reda pengar, men för våra malawiska bröder och systrar representerade de allt de ägde.

Rapporter om misshandel kom också in från alla delar av Malawi. För en del av våra kära systrar tog sig förföljelsen särskilt plågsamma uttryck. Det rapporterades att många kristna kvinnor blivit våldtagna, stympade och pryglade. De sadistiska angriparna skonade ingen — både gamla och unga och till och med en del gravida systrar utsattes för sådana grymheter. En del fick missfall till följd av övergreppen. Ännu en gång tvingades tusentals Jehovas vittnen fly från sina byar. Många tog sin tillflykt till bushen. Andra gick i tillfällig landsflykt till grannlandet Moçambique. I slutet av november 1967 hade den brutala förföljelsevågen mot Jehovas vittnen krävt ytterligare minst fem människoliv.

Reaktioner på förbudet

Inte ens brutal misshandel kunde avskräcka Jehovas vittnen. Mycket få kompromissade. Samson Khumbanyiwa var en av dem som fick sitt hem och sina möbler förstörda och alla sina kläder sönderrivna, men hans tro lyckades de inte  knäcka. Han sade med övertygelse: ”Jag vet att jag aldrig är ensam, och Jehova har beskyddat mig.” Den lojalitet som dessa trogna män och kvinnor visade är till ära för Jehova — ett svar på Satans hånfulla påstående: ”Allt vad en man har kommer han att ge för sin själ.” — Job 2:4.

Förföljelsen fick till och med en del ärliga personer i Malawi att ändra inställning. Detta var precis vad Jesus Kristus själv hade förutsagt. Sedan han varnat sina lärjungar för att de skulle komma att bli förföljda och till och med dragna inför myndighetspersoner, yttrade han dessa uppmuntrande ord: ”Det skall för er leda till ett vittnesbörd.” — Luk. 21:12, 13.

En man som under någon tid hade varit fientligt inställd till sin hustrus verksamhet som ett Jehovas vittne fick faktiskt på grund av förföljelsen hjälp att se saker och ting i ett nytt ljus. En morgon, mindre än två veckor efter det att förbudet trätt i kraft, försökte en pöbelhop tränga sig in i hans hem. De visste att mannen inte var ett Jehovas vittne och skrek att de bara ville ha tag i hans hustru. Först ville han inte öppna dörren, men när de hotade att bränna ner huset och alla som var i det, släppte han motvilligt in dem. Så snart de kom in band de honom med kedjor och befallde honom att köpa ett partikort. Han insåg då att hans hustru måste ha den sanna religionen. Han vägrade att köpa ett kort den dagen. Både han och hans hustru blev misshandlade. Efter den här händelsen började mannen genast studera Bibeln. Året därpå överlämnade han sitt liv åt Jehova och förenade sig med sin hustru i att tjäna honom.

Många människor i och utanför Malawi uttryckte sin bestörtning över den behandling som oskyldiga kristna utsattes för. En del malawier sade: ”Nu vet vi att världens ände snart är här, när Guds folk är förbjudet i vårt land!” De artiklar som publicerades i Vakttornet och Vakna! i början av 1968 framkallade en våg av protester runt om i världen. Tusentals brev  strömmade in, i vilka människor uttryckte sin indignation och uppmanade regeringen att vidta åtgärder för att stoppa grymheterna. Vid en del postkontor var man tvungen att kalla in extra personal för att kunna ta hand om all post. Omvärldens reaktioner var så kraftiga och ihållande att presidenten till sist utfärdade ett dekret om att förföljelsen måste upphöra. Längre fram sade dr Banda till och med att ingen skulle tvingas att köpa ett medlemskort i partiet. ”Jag vill att människor skall förnya korten av egen fri vilja och inte av tvång”, förklarade han. Därefter började också den här förföljelsevågen så sakteliga att lägga sig. Detta gjorde det möjligt för en del av våra bröder att återvända till sina hem och fortsätta med det viktiga arbetet att predika om Guds kungarike — även om de måste vara försiktiga, eftersom förbudet ännu inte hade hävts.

Underjordisk verksamhet

Under den här tiden fortsatte broder Mafambana troget att ta ansvaret för verksamheten i Malawi. Han höll kontakt med avdelningskontoret i Rhodesia och fick lämpliga råd och anvisningar från bröderna där. Men polisen var ständigt på jakt efter honom, så han måste vara mycket försiktig. Många gånger undgick han med knapp nöd att bli arresterad. Sorgligt nog dog han år 1969, tydligtvis av cancer. Därefter hade Kenneth Chimbaza tillsyn över Jehovas vittnens verksamhet i Malawi, tills han drabbades av hjärnblödning och dog år 1971. Dessa lojala tjänares goda gärningar kommer Jehova med all säkerhet att ha i kärleksfull åtanke i ”de rättfärdigas uppståndelse”. — Luk. 14:14; Hebr. 6:10.

När förhållandena blev lite bättre, anpassade sig de malawiska bröderna till den nya situationen. Det informella vittnandet började snart bära frukt. Trots förbudet var intresset  för pionjärtjänsten mycket stort. År 1971 var det 925 pionjärer som nitiskt delade med sig av de goda nyheterna tillsammans med tusentals församlingsförkunnare. Det fanns till och med en pionjär med särskilt uppdrag kvar på listan — Gresham Kwazizirah, som lojalt fortsatte i den tjänsten på gamla dagar, trots mycket motstånd och många personliga prövningar. Han fortsatte troget att tjäna Jehova ända fram till sin död 1978.

Tack vare att bröderna visade sig vara ”försiktiga som ormar”, kunde församlingarnas rapporter och övrig korrespondens fortsätta att nå avdelningskontoret i Rhodesia. (Matt. 10:16) Rapporterna visade att den nitiska underjordiska predikoverksamheten var mycket framgångsrik. Strax innan förbudet trädde i kraft 1967 var högsta antalet förkunnare 18.519. År 1972 nådde man, trots att verket fortfarande var förbjudet och många hade flytt till Moçambique, en ny toppsiffra om 23.398 förkunnare, och de hade i genomsnitt använt över 16 timmar i tjänsten på fältet varje månad.

”Nya distrikt” får ett vittnesbörd

Trots att bröderna var mycket försiktiga när de predikade, blev några ändå arresterade och satta i fängelse. Men inte ens då tappade de modet. De fortsatte bara att predika, med fängelset som sitt nya distrikt.

Baston Moses Nyirenda tillbringade sju månader i fängelse år 1969. Några andra fångar frågade varför han inte ville vara med i fängelsekyrkan, United Church. Vilket utmärkt tillfälle att vittna! Med hjälp av en gammal sliten bibel som alla fångarna fick använda och som saknade en hel del sidor förklarade han bibliska sanningar för dem. Detta resulterade i ett bibelstudium. Till och med ledaren för fängelsekyrkan var med vid studiet. Innan broder Nyirenda blev frigiven kunde  han till sin glädje hjälpa fyra personer att få en grundläggande förståelse av Guds ord.

Verksamheten i den engelska församlingen

När alla de utländska missionärerna hade utvisats till följd av förbudet, bodde Bill McLuckie, som hade gift sig med Denise, en syster från Sydafrika, fortfarande kvar i Blantyre, där han drev en liten affärsrörelse för att försörja sin familj. Familjen McLuckies hem blev nu mötesplats för den engelska församlingen i Blantyre. Mötena måste naturligtvis hållas på ett mer informellt sätt för att inte väcka uppmärksamhet, och därför förekom ingen sång och inga applåder.

Det var vid den här tiden som Guido Otto, som tjänade vid avdelningskontoret i Rhodesia, i hemlighet började föra in litteratur i Malawi. Guidos far hade ett litet hotell vid Malawisjön, så myndigheterna tyckte inte alls att det var konstigt att Guido kom på besök. De skulle bara ha vetat hur mycket biblisk litteratur han hade med sig varje gång! Litteraturen gömdes i en hemlig källare under McLuckies hus. När källaren grävdes, frågade förbipasserande ibland vad den skulle vara till. ”Det är bara en toalett”, blev svaret.

 En kväll, mitt under ett möte, körde en bil upp framför huset. Vem kunde det vara? Polisen? Bröderna visste inte vad de skulle göra med sina studieböcker. Dörren öppnades, och Guido Otto kom in med ett glatt leende på läpparna. Vilken lättnad!

”Efter den händelsen”, förklarade Denise, ”sade Bill till bröderna att det första de måste göra om någon försökte komma in var att lägga all litteratur i en korg som stod i rummet. Sedan skulle jag släppa ner korgen genom ett hål i sovrumsgolvet. Hålet ledde till källaren. En tevagn stod också dukad varje gång vi hade möte. Om någon kom in, skulle det se ut som om vi bara hade gäster och satt och drack te!”

Efter en tid förvärrades emellertid situationen, och mötena kunde inte längre hållas på en och samma plats. Man använde sig därför av olika hem. Ibland träffades vännerna i en skog och var klädda som om de var ute på en picknick.

Trots dessa problem kunde bröderna fortfarande nå uppriktiga sanningssökare genom att vittna informellt för engelsktalande personer. En del tog emot sanningen. Några av dessa var Victor Lulker, Daniel Marne och Mike Sharma, som tjänar i Blantyreförsamlingen än i denna dag.

Rättegångar i Blantyre

När polisen till sist gjorde husundersökning i McLuckies hem 1971, påträffades en del av Sällskapets publikationer. Broder McLuckie greps och ställdes inför en lägre domstol i Limbe/Blantyre. Vittnena i trakten fick höra talas om det, och med risk för att själva bli gripna mötte de upp i stora skaror vid rättegången för att stötta McLuckies. När domarens utslag ”icke skyldig” tillkännagavs, utbröt rungande applåder! Men åklagarsidan överklagade. Fallet gick nu vidare till Högsta domstolen. Den här gången förklarades Bill McLuckie skyldig och dömdes till sju års fängelse. Men myndigheterna  ville egentligen inte sätta honom i fängelse, så han blev beordrad att lämna landet i stället.

Bill McLuckies 37 år av lojal tjänst i Malawi fick därför ett slut i oktober 1972. Innan han lämnade landet ordnade han så att bröderna kunde komma och i hemlighet hämta all litteratur som fanns i källaren. Bröderna förde bort hela billaster med böcker! En del av bilarna stoppades senare vid vägspärrar, men poliserna upptäckte inte en enda kartong. Innan McLuckies lämnade landet, murade de igen ingången till den hemliga källaren. Bill McLuckies trogna, självuppoffrande tjänst kommer sent att glömmas av Jehovas vittnen i Malawi!

En tredje våg av våldsdåd börjar

Just när bröderna hade börjat vänja sig vid de nya rutinerna, blossade förföljelsen upp ännu en gång. Vid Malawis kongresspartis konvent år 1972 antogs en rad mycket oroväckande resolutioner. I en av dessa resolutioner sades det att alla Jehovas vittnen skulle avskedas från sina arbeten. Denna order verkställdes skoningslöst och utan undantag. Arbetsgivare som ville ha kvar betrodda anställda som var Jehovas vittnen förvägrades detta. Företag som drevs av vittnen beslagtogs, och deras egendom konfiskerades. Men det skulle bli ännu värre.

I en annan av de resolutioner som antogs vid konventet sades det att ”alla ... [Jehovas vittnen] som bor i byarna skulle drivas bort därifrån”. Detta innebar i praktiken att Jehovas vittnen skulle bli utstötta ur det mänskliga samhället! Tusentals av vittnenas hem brändes eller revs ner. Deras grödor förstördes, och deras djur dödades. Man hindrade dem från att hämta vatten ur brunnarna. De förlorade bokstavligt talat alla sina ägodelar i de plundringståg som drog över landet.

 Också denna gång var det medlemmar av ungdomsrörelserna som tog ledningen i förföljelsen — den brutalaste och mest intensiva hittills. De organiserade sig i gäng på från ett dussin till upp emot ett hundratal och drog från by till by för att leta efter Jehovas vittnen.

Över hela landet jagades våra bröder som vilda djur. I Blantyre fördes en grupp bröder till kongresspartiets regionala högkvarter, som hade varit Sällskapets avdelningskontor innan egendomen konfiskerades 1967. En av dessa bröder var Greyson Kapininga, som före förbudet hade tjänat som översättare vid avdelningskontoret. När bröderna ståndaktigt vägrade att köpa medlemskort i partiet, gned förföljarna en blandning av salt och kajennpeppar i ögonen på dem. Sedan slog de bröderna med träplankor med stora spikar i. Om en broder skrek av smärta, slog ligisterna ännu hårdare och sade: ”Nu kan din Gud komma och rädda dig.”

Den brutala förföljelsen krävde många liv. Vid Cape Maclear vid södra änden av Malawisjön band några partimedlemmar broder Zelphat Mbaiko och täckte honom med gräsknippen. Därefter hällde de bensin på gräset och satte eld på det. Han brändes bokstavligt talat till döds!

Systrarna fick också utstå fruktansvärda lidanden. När de vägrade att köpa partikort, blev många våldtagna av den ene partifunktionären efter den andre. I Lilongwe försökte syster Magola, tillsammans med många andra, fly för att undkomma förföljarna. Men eftersom hon var höggravid, kunde hon inte springa så fort. En pöbelhop, som uppförde sig som en skock vilda hundar, hann ifatt henne och misshandlade henne till döds.

Vid Bunda jordbrukshögskola strax utanför Lilongwe blev sex bröder och en syster mördade på själva skolområdet, och deras kroppar stympades på det mest fasansfulla sätt.  Skolans rektor, Theodore Pinney, protesterade mot illdåden genom att personligen vända sig till dr Banda. Vad blev resultatet? Han utvisades!

Tusentals vittnen flyr

Inför hotet om ett regelrätt folkmord påbörjade Jehovas vittnen en massflykt i oktober 1972. Tusentals flydde västerut till Zambia. Vid gränsen konstaterade en FN-observatör att ”många av flyktingarna hade hugg och skåror som tydligen tillfogats dem medelst pangas, de stora knivar som är vanliga i Östafrika”.

Vittnena placerades i flyktingläger i Sinda Misale, ett triangelformat område som ligger där länderna Malawi, Moçambique och Zambia möts. På grund av de ohygieniska förhållandena började emellertid sjukdomar snabbt sprida sig i lägren. På kort tid dog över 350 personer, däribland många barn. Nyheten om flyktingarnas belägenhet nådde snart deras kristna bröder på andra platser. Stora mängder förnödenheter började strömma in! Jehovas vittnen i Sydafrika skänkte tonvis med tält, kläder och annat som flyktingarna var i trängande behov av. En liten konvoj av lastbilar, med Karel de Jager och Dennis McDonald i spetsen, begav sig till lägren från avdelningskontoret i Sydafrika. De andliga behoven blev inte heller förbisedda. En av bilarna var lastad med 21 kartonger biblar och bibelförklarande litteratur. De malawiska bröderna blev verkligen lyckliga över detta bevis på den sanna kristna kärlek som Jesus talade om! — Joh. 13:34, 35.

Bröderna insåg emellertid snart att de inte var önskvärda i Zambia. I december tvingade de zambiska myndigheterna flyktingarna att återvända till Malawi. Vilken besvikelse! Våra bröder hade ingenstans att ta vägen. Skulle de till sist ge upp? Michael Yadanga sammanfattade saken så här: ”Jag har fått tänderna utslagna därför att jag inte ville köpa något kort. Jag har förlorat mitt arbete därför att jag inte ville köpa något  kort. Jag blev svårt slagen, man förstörde mina ägodelar, och jag tvingades fly till Zambia — allt detta därför att jag inte ville köpa något kort. Jag tänker inte köpa något nu heller.” De var fast beslutna att bevara sin ostrafflighet. Som psalmisten uttrycker det: ”Många är den rättfärdiges olyckor, men ur dem alla befriar Jehova honom.” — Ps. 34:19.

Dessa malawiska vittnen, både män och kvinnor, visade att de hade samma slags tro som de Guds tjänare som beskrivs i Bibeln — i Hebréerna, kapitel 11. I likhet med dessa forntida tillbedjare av Jehova blev de malawiska vittnena ”torterade, eftersom de inte ville godta frigivning genom någon lösen”, dvs. genom att kompromissa eller avsvära sig sin tro på Jehova Gud. I likhet med dem fick de ”sitt prov genom hån och gisselslag, ja mer än det, genom bojor och fängelse”. Det kan sägas om dem, liksom om de första kristna: ”Världen var dem inte värdig.” — Hebr. 11:35, 36, 38.

En fristad i Moçambique

När bröderna återvände till Malawi, utsattes de ännu en gång för hätsk förföljelse. Att stanna i Malawi var omöjligt. De tvingades därför fly igen — denna gång till Moçambique. På den tiden var Moçambique fortfarande en portugisisk koloni. De portugisiska myndigheterna behandlade våra bröder  mycket vänligt. De som bodde i södra delen av landet tog sig över gränsen i närheten av Mulanje till flyktingläger i Carico, där många blev kvar ända till år 1986.

Det var också lätt att ta sig in i Moçambique via Malawis västra gräns, mellan städerna Dedza och Ntcheu. Där behövde bröderna bara gå tvärs över landsvägen, som tjänade som gräns, för att komma undan förföljarna. Lägren i den här delen av Moçambique låg i närheten av Mlangeni, och det var dit de flesta flydde.

Dessa läger i Carico och Mlangenitrakten kom att hysa omkring 34.000 män, kvinnor och barn. Hela församlingar av Guds folk, med de äldste i spetsen, vandrade långa vägar för att komma till lägren. De malawiska myndigheterna hade befallt att ingen fick hjälpa dem med transporter.

När dessa Jehovas tjänare hade installerat sig i lägren, började ett nytt liv för dem. Materiellt sett var det besvärligt i början. De fick börja om helt på nytt. Det dröjde emellertid inte länge förrän hus hade uppförts i snörräta rader. Lägren hölls prydliga och rena. För att dryga ut de matransoner som de fick genom Sällskapet och världsliga hjälporganisationer började  många bröder driva egna små jordbruk. Andra sålde föremål som de själva hade tillverkat eller lyckades hitta deltidsarbeten i närbelägna byar. Även om våra bröder hade det knappt i materiellt avseende, var de nöjda med livets nödtorft. (1 Tim. 6:8) Och andligt sett var de rika!

Organisation i lägren

Sådana äldste som Kennedy Alick Dick, Maurice Mabvumbe, Willard Matengo, och längre fram även andra, tjänade som en landskommitté. De var respekterade och älskade för sina outtröttliga bemödanden att sörja för brödernas andliga behov. Dessa lojala äldste följde verkligen Bibelns uppmaning: ”Var herdar för Guds hjord som är i er vård.” (1 Petr. 5:2) De organiserade många andliga aktiviteter i lägren. Liksom fallet är i de flesta hem bland Jehovas folk började man dagen på ett andligen uppbyggande sätt med ett dryftande av dagens text. Man anordnade också regelbundet bibelstudier med hjälp av tidskriften Vakttornet, offentliga tal och till och med sammankomster. Flyktingarna insåg att denna andliga föda var livsviktig.

I början hölls alla möten på en central plats — centralpodiet. Här samlades dagligen tusentals bröder och systrar  för att få biblisk undervisning och även för att få anvisningar om sina olika uppgifter i lägren. Längre fram uppmuntrades församlingarna att bygga egna Rikets salar och hålla sina möten där. Så småningom organiserades fem kretsar i de olika lägren.

De bröder som tjänade i landskommittén, och även andra bröder, hade haft stor nytta av den övning som de fått av missionärerna före förbudet. Den hjälpte dem nu att organisera verksamheten i lägren. Flyktinglägren fungerade på ungefär samma sätt som en stor områdessammankomst. Avdelningar upprättades för att ombesörja nödvändiga uppgifter, till exempel renhållning, matutdelning och, naturligtvis, säkerhetsanordningar.

Trots att så gott som alla Jehovas vittnen nu levde i landsflykt utanför Malawis gränser, var en del förföljare ändå inte  nöjda. Fientligt sinnade personer tog sig ibland över gränsen och angrep bröderna i de läger som låg närmast, och speciella försiktighetsåtgärder måste därför vidtas för att skydda Jehovas folk.

Landskommittén gav en grupp bröder i uppgift att tjäna som vakter och bevaka alla ingångar till lägren. Batson Longwe blev förordnad att ha tillsyn över vakthållningen i Mlangenilägret. Hans uppgift innebar att han måste förflytta sig en hel del inom lägret och kontrollera att bröderna stod på sin post. Han fick snart smeknamnet 7-2-7 (seven t[w]o seven). Från morgon till kväll (från sju till sju), dag efter dag, kunde man se broder Longwe i alla delar av lägret, när han troget fullgjorde sin uppgift att skydda sina kristna bröder och systrar. Alla som tillbringade någon tid i Mlangenilägret har hans lojala tjänst i kärt minne.

Den tillfälliga landsflykten i Moçambique innebar inte bara ett avbrott i förföljelsen, utan bidrog också till att rusta bröderna för de prövningar och problem som låg framför dem. De drogs närmare sina bröder och systrar och lärde sig att förlita sig mer på Jehova. Lemon Kabwazi, som längre fram tjänade som resande tillsyningsman, säger: ”Det fanns både fördelar och nackdelar. Materiellt sett var vi fattiga. Men i andligt avseende var det väl sörjt för oss. Eftersom vi levde så tätt inpå varandra, lärde vi verkligen känna våra bröder och kom att älska dem. Det hjälpte oss när vi kom tillbaka till Malawi.”

Förföljda igen!

Tyvärr blev fristen inte lång. När Moçambique blev en självständig stat i juni 1975, blossade nationalistiska känslor upp även i detta land. Landets nya ledare förstod inte Jehovas folks neutrala hållning. När bröderna vägrade att kompromissa, tvingades de lämna Mlangeni och återvända till Malawi, rakt i armarna på sina förföljare.

 Vid gränsen möttes de återvändande flyktingarna av ministern för Malawis centralprovins, J. T. Kumbweza Banda. Han sade till dem: ”Ni lämnade Malawi självmant, och nu har ni återvänt självmant. Gå tillbaka till era byar och samarbeta med partiordförandena.” Han tillade sedan, med hänsyftning på medlemmarna av Malawis ungdomsförbund och Unga pionjärer: ”Mina pojkar är här för att se till att ni verkligen samarbetar med partiet.” Detta ingav inte bröderna något större hopp om att förhållandena skulle förbättras.

Somliga av dem som tvingades återvända till Malawi lyckades ta sig tvärs igenom landet och ut igen via den sydöstra gränsen och förena sig med sina bröder i lägren vid Milange i Moçambique. Men det löste inte alla problem. Fidesi Ndalama, till exempel, som tjänade som kretstillsyningsman i Milangeområdet ända tills lägren upplöstes i slutet av 1980-talet, förlorade sin hustru när lägret angreps av gerillasoldater. Men denne vänlige och försynte broder har ändå fortsatt att nitiskt tjäna Jehova.

Andra som tvingades återvända till Malawi år 1975 var tvungna att stanna i landet. Tusentals av dessa vittnen trängdes på vägarna, när de började den långa och mödosamma vandringen tillbaka till sina byar. För många var det som att löpa gatlopp.

I början fick de flesta tillåtelse att bosätta sig i de byar som de hade kommit ifrån. Men vanligen dröjde det inte länge förrän Ungdomsförbundets ”pojkar” kom dit för att försöka tvinga Jehovas vittnen att ”samarbeta med partiet”. Stora gäng av dessa ungdomar omringade våra bröders hem och krävde att de skulle köpa partikort. I varje hem blev svaret detsamma — ”Nej!” När de vägrade utsattes de för omänskliga grymheter. Även kvinnor och barn tog del i att misshandla dessa oskyldiga kristna. Vidriga sexuella övergrepp begicks mot både män och kvinnor. Upprörande rapporter vittnar  om att man band ihop kristna män och kvinnor för att försöka tvinga dem att begå omoraliskhet.

Även i det dagliga livet sattes Jehovas vittnens ostrafflighet ständigt på prov. På sjukhus, torg, skolgårdar och allmänna transportmedel var medlemmar av Ungdomsförbundet hela tiden på jakt efter personer som inte hade partikort. Precis som det sägs i Uppenbarelseboken 13:16, 17 kunde ingen ”köpa eller sälja” eller föra ett normalt liv utan att ha ”vilddjurets märke” — ett bevis på att man understödde den här världens politiska system.

Trots alla dessa svårigheter stod Jehovas vittnen fasta och kompromissade aldrig. Men förföljarna gav inte heller upp. Det skulle komma mer.

Hopfösta i fångläger

Hela församlingar av Jehovas vittnen samlades ihop och föstes in i fångläger, som drevs på ett sätt som för tanken till de nazistiska koncentrationslägren. Tragiskt nog blev små barn i vissa fall skilda från sina förtvivlade föräldrar. En del av dessa barn lämnades över till släktingar som inte var vittnen. Andra lämnades vind för våg. I januari 1976 var över 5.000 män och kvinnor inspärrade i fängelser och fångläger runt om i landet.

Förhållandena var till en början fruktansvärda. Överbeläggningen gjorde att dödliga sjukdomar spred sig i lägren. Vakternas grymhet gjorde situationen ännu svårare. En vakt hånade bröderna och sade: ”Enligt regeringens anvisningar skall vi använda er som traktorer.” Baston Moses Nyirenda minns att han ofta tvingades arbeta från tidiga morgonen till sena kvällen utan en enda rast för att äta eller vila!

Från det ökända fånglägret i Dzaleka lyckades en broder smuggla ut följande meddelande, skrivet på en bit toalettpapper: ”Även om någon är mycket sjuk tvingas han eller hon till arbete. Sjuka barn skickas till sjukhuset i Dowa. ... De ger  ingen vård åt patienter som tillhör Jehovas folk. Vi kallar sjukhuset i Dowa för Jehovas folks slakthus.”

Det verkade som om fångvaktarna gjorde allt de kunde för att slå ner modet på våra bröder och systrar och få dem att bryta sin ostrafflighet. Men de lyckades inte! Jehovas folk hade lärt sig att klara av svårigheter och problem. Ett meddelande skrivet på en bit av en cementsäck innehöll följande trosstärkande ord: ”Glada nyheter. Alla bröder och systrar visar upp mycket glada ansikten fast de är förföljda och bär sten.”

Många protestbrev från andra länder — både från Jehovas vittnen och från utomstående — strömmade in till president Bandas kontor. Dessa vädjanden förklingade emellertid ohörda, och våra bröder blev kvar i fånglägren.

”Ändå är Guds ord inte slaget i bojor”

Trots de svåra förhållandena lyckades bröderna ordna så att de kunde hålla sina kristna möten i dessa fångläger. Litteratur smugglades in och delades ut bland bröderna. Hur gick det till? Broder Baston Moses Nyirenda berättar hur de lyckades få in ett exemplar av ”Årsboken” i fånglägret i Dzaleka:

”Det fanns en broder där som inte var fånge, utan arbetade i trädgården. Eftersom vakterna var vana vid att han kom och gick hela tiden, visiterade de honom aldrig. Han gömde boken under skjortan, när han skulle leverera grönsaker till vakterna. Innan han gick, lyckades han lämna över boken till en av bröderna. Vi blev särskilt glada över att få tag i ’Årsboken’, eftersom den då innehöll dagens text och kommentarer för hela året. Vi satte snabbt i gång med att skriva av alla bibeltexterna och kommentarerna på toalettpapper. Det gick åt en hel del rullar! Efter två veckor upptäckte en vakt boken, men då hade vi redan spritt kopior av texten över hela lägret. Vi hade till och med lyckats smuggla över några kopior till den del av lägret där systrarna var.”

 Till och med åminnelsen av Kristi död firades i små grupper i Dzaleka. En broder skrev i ett brev till Sällskapet: ”1.601 var närvarande vid sammankomsten på vår härliga dag, den 14 april.” Det var 13 som tog del av emblemen i Dzaleka. Det sades också i brevet: ”Nästan i varje cell sjöng man sånger före talet, och man gjorde det även efter sammankomsten.”

Så småningom började förhållandena bli lite bättre i lägren. En del vakter blev med tiden ganska vänliga mot bröderna. En av vakterna tog till och med emot sanningen sedan han gått i pension. Nu är han broder Makumba. Hans son har också överlämnat sitt liv åt Jehova. Det är precis som aposteln Paulus sade: ”Guds ord [är] inte slaget i bojor.” — 2 Tim. 2:9.

Att tjäna Jehova under förbud

Ännu en gång började förföljelsen bedarra. År 1979 hade de flesta Jehovas vittnen blivit frigivna. Många grannar var nyfikna och undrade: ”Varför fick ni sitta i fängelse?” ”Varför förföljer alla er Jehovas vittnen?” Sådana frågor blev ofta upptakten till bibliska samtal, och många började själva tjäna Jehova. De förstod att om de blev Jehovas vittnen, skulle de också bli föremål för hat från andra, precis som Jesus hade förutsagt, men de insåg också att Jehovas vittnen verkligen utövar den sanna religionen. (Luk. 21:17; Jak. 1:27) Det var faktiskt fler som döptes bland de personer som man hade träffat i förkunnartjänsten än bland barnen till dem som redan var Jehovas vittnen.

Hur kom den bibliska litteratur som användes vid mötena och i tjänsten på fältet in i landet under den här perioden? I slutet av 1970-talet flyttades tillsynen över det malawiska fältet över till avdelningskontoret i Zambia, eftersom Zambia gränsar till Malawi, vilket Zimbabwe inte gör. Ett antal litteraturdepåer utplacerades strategiskt i Zambia nära gränsen till Malawi. De mycket få malawiska bröder som hade något slag av motorfordon körde in i Zambia och hämtade stora  kartonger med litteratur, som sedan smugglades in i Malawi. Eftersom det inte fanns så många vägspärrar under de första åren av förbudet, fungerade den här metoden mycket bra.

När bröderna hade fått de böcker och tidskrifter som de behövde, kunde möten anordnas. Våra bröder kunde naturligtvis inte samlas öppet i en Rikets sal. I stället träffades de i hemlighet, ofta sent på kvällen och utom hörhåll för grannar och andra bybor. En del av bröderna hade ärvda jordlotter, som vanligtvis låg strax utanför byn. Dessa jordstycken var praktiska mötesplatser. Om en stor skara människor hade gett sig av till mötet vid samma tid, skulle det naturligtvis ha väckt uppmärksamhet, så bröderna färdades i mindre grupper. Så snart alla hade kommit, kunde mötet börja. Det förekom ingen högljudd sång, bara dämpade röster. Inte heller förekom det några entusiastiska applåder efter ett fint tal — de bara gned händerna försiktigt mot varandra.

Trots detta uppskattade alla som var med vid mötena  denna välbehövliga andliga föda och kände sig förenade med sina bröder och systrar jorden över som fick del av samma undervisningsprogram. Sådana möten rustade också bröderna för det viktiga predikoarbetet. Det måste också utföras med stor försiktighet.

Modiga kurirer

Under några år var det ganska lätt att få in litteratur i Malawi, men i mitten av 1980-talet förändrades situationen. Vägspärrar började dyka upp överallt i landet. Polisen blev mer vaksam och sökte igenom de fordon som passerade. Nu kunde  bröderna inte längre använda bilar för att transportera litteraturen från depåerna i Zambia. Vad skulle man göra?

Cyklar började användas i större utsträckning. Genom att cykla genom bushen kunde bröderna undvika vägspärrar och gränskontroller. Det krävdes stort mod och stark tro att tjäna som kurir. Men deras lojala tjänst blev verkligen välsignad av Jehova Gud. Här följer några erfarenheter:

Letson Mlongoti kom cyklande genom Lilongwe med en säck tidskrifter på pakethållaren. När han märkte att en stor folkskara, som inbegrep poliser och medlemmar av Unga pionjärer, kantade gatorna i väntan på ett besök av presidenten, blev han mycket nervös. Till hans förskräckelse föll säcken av cykeln när han svängde runt ett hörn. Säcken gick upp, och alla tidskrifter ramlade ut på marken så att alla kunde se dem! En skock människor samlades snabbt omkring honom. Vår broder var beredd på det värsta. Men snart märkte han att de bara ville hjälpa honom att lägga tillbaka tidskrifterna i säcken.  Lättad, men lite darrig, var han snart på väg igen och tackade Jehova för att han hade förblindat ögonen på polisen och Malawis Unga pionjärer.

Fred Lameck Gwirize skulle transportera en viktig sändning församlingspost på sin cykel. Han var på väg nerför en brant backe i närheten av Kasungu, när han längre fram på vägen fick syn på en vägspärr, bemannad med medlemmar av Ungdomsförbundet. Innan han kom fram till spärren stannade han, vände helt om och cyklade snabbt i väg i motsatt riktning. Medlemmarna av Ungdomsförbundet ropade att han skulle stanna. ”Vart skall du ta vägen?” skrek de. Kuriren svarade: ”Jag cyklade så fort nerför backen att jag missade avtagsvägen!” Till hans förvåning godtog de förklaringen. Han tackade Jehova för att han hade beskyddat honom.

Men flera av dessa modiga bröder greps och sattes i fängelse. De flesta av dem var familjeförsörjare.

Regelbundna besök av en ”turist”

Från och med 1987 fick bröderna i Malawi regelbundet besök av Edward Finch, en medlem av kommittén vid avdelningskontoret i Zambia. Malawi var ett populärt turistmål, och broder Finch hade en släkting i Blantyre, så det var lätt för honom att få tillstånd att resa dit på ”semester”. Redan när han var 19 år och var pionjär i Rhodesia, sitt hemland, hade han följt med Guido Otto på en del av hans turer till Malawi för att fylla på förråden i McLuckies hemliga källare. Nu, när broder Finch hade utexaminerats från Gileadskolan, kom han ännu en gång att spela en viktig roll i förbindelse med verksamheten i Malawi.

Orsaken till hans besök var att bröderna vid avdelningskontoret i Zambia var bekymrade över att det inte kom in tillräckligt mycket biblisk litteratur i Malawi. När broder Finch sammanträffade med bröderna i landskommittén, var de  överlyckliga över att ha en utländsk broder på besök för att uppmuntra dem och ge dem ytterligare instruktioner. Ett antal hemliga möten hölls med landskommittén, krets- och områdestillsyningsmännen och kurirerna. Alla var entusiastiska över att kunna göra sin del för att tillgodose församlingarnas behov. Litteratur som hade lagrats i depåerna i Zambia i närheten av den malawiska gränsen strömmade återigen in i Malawi.

Broder Finch, ofta åtföljd av sin hustru, Linda, gjorde många uppmuntrande ”turistresor” till Malawi. Han färdades kors och tvärs genom landet, inte för att titta på sevärdheter, utan för att uppmuntra och öva så många bröder som möjligt. Hans besök uppskattades speciellt av de bröder som hade ledningen under förbudet. De var tacksamma för den kärlek och det tålamod som han visade när han samarbetade med dem.

Kurirerna får hjälp

Det var naturligtvis omöjligt för kurirerna att nå alla församlingar i Malawi per cykel. År 1988 köpte man därför en  liten pickup, som blev till stor nytta för litteraturtransporter inom landet. Förarna lärde sig snart var vägspärrarna fanns och var noga med att undvika dessa områden. Det fanns också andra modiga bröder som ställde sig till förfogande. En av dessa var Victor Lulker, som tjänade i den engelska församlingen i Blantyre. I sin egen bil och med stor fara för sitt liv transporterade han ofta litteratur på nätterna till hemliga depåer runt om i landet. Före 1972 gjorde Cyril Long, som nu tjänar i Sydafrika, en liknande insats. Han hade också möjlighet att köpa medicinska förnödenheter som våra bröder var i stort behov av till rabatterade priser av en välvilligt inställd apotekare.

En viktig faktor när det gällde att förse de malawiska bröderna med andlig föda var att Sällskapets högkvarter i Brooklyn gick med på att trycka tidskrifter på bibelpapper, böcker med mjuka pärmar och Vakttornsstudieartiklar i ett speciellt format, så kallade minitidskrifter. När Ed Finch i hemlighet sammanträffade med kurirerna i april 1989 och berättade för dem om dessa nya specialutgåvor av vår litteratur, blev bröderna så lyckliga att de grät av glädje. De uppskattade verkligen Jehovas kärleksfulla anordningar! Nu skulle de kunna transportera dubbelt så mycket litteratur som tidigare.

Den nya litteraturen var också lättare att vika ihop och gömma. Minitidskrifterna kunde till och med läsas öppet på allmänna kommunikationsmedel. Ingen kände igen dem! ”Den trogne och omdömesgille slaven” levde verkligen upp till sitt uppdrag att förse Guds folk med andlig ”mat i rätt tid”. (Matt. 24:45–47) Dessa dyrbara ”livsmedelsförråd” hjälpte Jehovas tjänare att bevara sin ostrafflighet under stora prövningar.

En unik församling

År 1990 blev Sällskapets lilla pickup dessvärre inblandad i en trafikolycka med en polisbil. När polisen upptäckte vad  som fanns i pickupen, blev de båda bröderna genast arresterade och satta i fängelse. En av dessa bröder var Lemon Kabwazi.

Vid ankomsten till Chichirifängelset lade broder Kabwazi märke till att de tio bröder som redan fanns där befann sig i ett beklagansvärt tillstånd. ”Veteraner” bland fångarna stal alla filtar och tillät inte bröderna att hålla sina möten. Broder Kabwazi förstod att något måste göras. När hans hustru, Chrissie, kom på besök, bad han henne ta med sig en del av hans egna kläder till fängelset, och dessa delade han sedan ut bland bröderna, så att de kunde vara ordentligt klädda. De andra fångarna blev imponerade. Broder Kabwazi försökte sedan blidka ”veteranerna”, som hade kontroll över filtarna. Hur gick han till väga? ”Jag bad en broder köpa tio kilo socker åt mig”, förklarar broder Kabwazi. ”För varje kilo socker fick jag en filt.” På det sättet blev han också vän med ”veteranerna”, och sedan kunde bröderna obehindrat hålla sina möten.

I fortsättningen anordnades regelbundet möten på fängelsegården, och snart kunde en församling bildas. Vad fick den för namn? ”Hörnförsamlingen” — eftersom mötena hölls i ett hörn av fängelsegården. Efter en tid var över 60 personer regelbundet närvarande vid mötena. Med tre äldste och en biträdande tjänare blev församlingens medlemmar väl omhändertagna. Församlingens distrikt var också mycket produktivt. Det var alltid någon ”hemma” som man kunde tala med! Av de fem bibelstudier som broder Kabwazi ledde där har två personer senare blivit döpta!

”Nyttig” mat

Bröderna i ”Hörnförsamlingen” hade emellertid ett problem — hur de skulle få in litteratur som de kunde använda vid mötena. Men broder Kabwazi hade en plan. Han ordnade  så att en broder som just hade blivit frigiven från fängelset kom på besök och hade ett matpaket med sig. När vakterna undersökte paketet, såg de bara kassavarötter, en populär basföda i Malawi. Men de anade inte hur ”näringsrik” och ”nyttig” den här kassavan var! Tunna skivor hade skurits ut ur mitten av varje kassavarot. I hålen hade man stoppat in hoprullade minitidskrifter, små avsnitt ur ”Resoneraboken” och Att dagligen rannsaka Skrifterna. Efter två sådana ”livsmedelsleveranser” hade bröderna allt de behövde för bibelstudier och möten. Broder Kabwazi berättar att de hade så många nummer av minitidskrifterna att de inte en enda gång under de åtta månader som han tillbringade i fängelset behövde upprepa en studieartikel i Vakttornet.

Lyckligtvis existerar ”Hörnförsamlingen” inte längre. Jehovas folk i Malawi behöver inte längre hålla några möten bakom galler!

Våra bröder tillvinner sig respekt

Med tiden blev angreppen mot Jehovas vittnen alltmer sporadiska. Då och då inträffade ett intermezzo, men som alltid stod våra bröder fasta. Följden blev att många började visa respekt för Jehovas folk.

I Mchinji skrev hövdingen Mzama ett brev som han adresserade till ”Guds älskade folk som tillhör mitt rättskipningsområde”. I brevet sade han: ”Alla vittnen som bor på mitt distrikt är mycket fina människor. Mitt distrikt omfattar 13 byar.” Efter att ha berömt vittnena för att de var lojala skattebetalare, höll fast vid höga moralnormer och var renliga, respektfulla och flitiga avslutade han med orden: ”Jag uppmuntrar alla er Jehovas vittnen att fortsätta att hålla fast vid era lagar.”

I början av år 1990 greps Austin Chigodi och 21 andra personer vid en kretssammankomst i Nathenje, i närheten av  Blantyre, av medlemmar av Ungdomsförbundet. Efter att ha tillbringat ett och ett halvt år i fängelse blev broder Chigodi, som då var närmare 80 år, frigiven. När några medlemmar av Ungdomsförbundet såg att denne gamle man fortfarande levde och troget tjänade sin Gud, blev de djupt imponerade. De bad till och med om bibelstudier. Broder Chigodi var emellertid mycket försiktig och ville inte utsätta sina bröder för fara. Men ungdomarna envisades. Till sist sattes bibelstudier i gång. Glädjande nog gjorde en del av dem fina framsteg och blev så småningom döpta, och i dag tjänar några av dem till och med som äldste och biträdande tjänare.

En annan trogen broder, Samuel Dzaononga, avtjänade fyra fängelsestraff i Dzaleka på grund av sin neutrala hållning. År 1989, när han ännu en gång bestämt hade vägrat att köpa partikort, greps han för femte gången. Medlemmar av Ungdomsförbundet förde honom till polishögkvarteret i Salima. De blev mycket förvånade när vakthavande polisofficeren sade till dem: ”Om ni vill att den här mannen skall hamna i fängelse igen, är det bäst att ni bereder er på att få följa med honom. Ni skulle göra väl i att tänka på vad den här mannen har utstått utan att någonsin kompromissa i fråga om sin tro. Skulle ni vilja göra det?” ”Nej”, svarade de. Polisofficeren sade då: ”I så fall är det bäst att ni tar den här mannen med er tillbaka till byn och slutar upp att trakassera honom. Han kommer aldrig att kompromissa.” De körde därför broder Dzaononga tillbaka till hans by. När de kom fram kontaktade de byledaren och förklarade att han måste se till att vår broder inte blev trakasserad igen. Från och med den dagen kunde man se broder Dzaononga läsa Vakttornet och Vakna! och vittna för sina grannar — öppet och utan att behöva frukta för att bli ofredad.

 Informellt vittnande

Under förbudet vittnade bröderna informellt. Men när motståndet inte var så intensivt, kunde det ibland ske mer öppet. I början av år 1990 lämnade några bröder boken Lyssna till den store läraren till en ung kvinna i Ntcheu som visade intresse för Bibelns sanning. Eftersom hon själv inte kunde läsa så bra, uppmuntrade bröderna henne att be någon läsa boken för henne. ”Men det måste vara någon som du kan lita på”, sade bröderna varnande. Just då var hennes bror Simon på besök. Här hade hon någon hon kunde lita på! Simon märkte snart att det han läste för sin syster hade sanningens klang. Så småningom sattes ett bibelstudium i gång med Simon. ”Jag kunde själv se i Bibeln att sanna kristna skulle bli förföljda”, sade Simon, ”så jag visste att Jehovas vittnen har den sanna religionen.” (2 Tim. 3:12) Simon Mangani gjorde snabba framsteg, blev döpt samma år och tjänar i dag vid Betel i Lilongwe.

I Blantyre fick en plötslig regnskur ett oväntat resultat för Beston Madeya, en reguljär pionjär. Han sökte skydd på verandan till en liten kyrkobyggnad. Medan han väntade på att regnet skulle upphöra, hörde han hur några personer där inne frågade sin pastor: ”Kommer alla goda människor till himlen?” Pastorn kunde inte svara. I sin iver att hjälpa dem gick broder Madeya in i kyrkan och erbjöd sig att besvara frågan. Till hans förvåning tog de emot hans erbjudande. Kyrkobesökarna ställde många frågor, och snart hade sju bibelstudier satts i gång.

Skolungdomar tog också tillfället i akt att avge ett vittnesbörd. När Dorothy Nakula skulle skriva en uppsats, bestämde hon sig för att skriva om julens ursprung. Hennes lärare blev så imponerad att han visade hennes uppsats för de andra lärarna. ”Var har du fått tag i de här upplysningarna?”  undrade de. Följden blev att Dorothy kunde lämna 17 tidskriftsexemplar till sina lärare.

”Kära farbror”

Trots att Jehovas tjänare fick utstå många svårigheter, kände de sig aldrig ensamma. De visste att Jehova uppehöll dem, och de var också övertygade om att de hade det världsvida brödraskapets kärleksfulla stöd.

Förutom det arbete som utfördes vid avdelningskontoren i Rhodesia (nu Zimbabwe) och Zambia gjorde mogna inhemska bröder stora ansträngningar för att vittnena i Malawi skulle få kärleksfull omvårdnad och andlig föda. Landskommittén spelade en viktig roll i detta arbete. Vad hade den för uppgift? Lemon Kabwazi, som tjänade i landskommittén i många år, förklarar: ”Vår främsta uppgift var att se till att litteraturen kom fram till bröderna. Vi ägnade därför mycket tid åt att organisera och uppmuntra kurirerna och kretstillsyningsmännen. Vi besökte också bröder som hade blivit utsatta för förföljelse för att se hur vi kunde hjälpa och styrka dem.”

 Uppmuntrande brev och förnödenheter sändes till de olika församlingarna. Det var förenat med vissa risker att skicka saker per post, så bröderna hittade på speciella koder och smeknamn för att inte avslöja varandra. Brev från landskommittén undertecknades ”S.O.” (Staff Office). På så sätt kunde myndigheterna inte förstå vad det handlade om, även om ett brev öppnades. Kretstillsyningsmännen identifierades med numret på den krets som de betjänade, och deras besök i församlingarna kallades ”specialveckor”. Än i dag kan man få höra någon säga: ”Vi får snart besök av M-11 för vår specialvecka.” Hur var det då med landskommittén? Brev från bröderna runt om i landet hade överskriften ”Käre farbror”, och svaren skickades till olika ”brorsöner” och ”brorsdöttrar”. Denna försiktighet bidrog till att kommunikationslinjerna kunde hållas öppna under många års förbud.

De äldstebröder som tjänade i landskommittén visade verkligen vad det vill säga att sätta Rikets intressen först. (Matt. 6:33) En del av dem, till exempel Ellyson Njunga, Havery Khwiya, Adson Mbendera och Lemon Kabwazi, tjänar fortfarande Jehova som heltidsförkunnare. Deras trogna exempel har uppmuntrat många andra att sätta Guds kungarike främst i livet och bevara sin ostrafflighet trots svårigheter.

Politiska förändringar

När en ny ”demokratiseringsvåg” började svepa över södra Afrika, påverkades också Malawi. Under 1992 ökade de internationella påtryckningarna på den malawiska regeringen att upphöra med sina kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Som en reaktion på dessa påtryckningar tillkännagav president Banda: ”Den som tvingar människor att köpa partikort ... handlar emot kongresspartiets regler.” Han tillade: ”Detta är mycket illa, mycket illa. ... Jag har aldrig beordrat någon att göra något sådant.” Doktor Banda satte på  detta sätt stopp för något som i 25 år hade vållat våra trogna malawiska bröder mycket lidande.

Efter denna händelse fann Jehovas vittnen i Malawi att de flesta av deras möten och sammankomster kunde hållas öppet och utan hinder. Det förekom inte längre några rapporter om trakasserier eller förföljelse. Äntligen hade våra bröder fått en viss frihet, och de drog full nytta av den. Men de var inte beredda på det som hände därnäst.

”Jehova är en underbar Gud!”

Den 12 augusti 1993 — vilken minnesvärd dag för Jehovas folk i Malawi! Det förbud som hade varat i nästan 26 år upphävdes till sist. Först visste våra bröder inte ens om det. År 1967, när förbudet trädde i kraft, hade landets tidningar stora rubriker om den åtgärd som hade vidtagits mot ”den farliga sekten” — Jehovas vittnen. Nu, när förbudet hävdes, hördes inte ett knyst. Det var faktiskt bara av en händelse som en broder fick syn på ett litet tillkännagivande i regeringsorganet Government Gazette. När nyheten så småningom nådde de malawiska bröderna, blev de överlyckliga, men de kunde inte hjälpa att de kände sig lite skeptiska. Varför det? Broder Kabwazi sade: ”Vi bad att förbudet skulle upphävas en dag. Men vi trodde aldrig att det skulle hända medan dr Banda fortfarande levde.” Han tillade: ”Jehova är en underbar Gud!”

År 1967, strax innan förbudet trädde i kraft, hade det funnits omkring 18.000 aktiva förkunnare i Malawi. Hur många var det nu, efter 26 års brutal förföljelse? Ett nytt förkunnarrekord på 30.408! Våra bröders och systrars ostrafflighet hade triumferat över allt motstånd — till ära för Jehovas härliga namn!

Jehovas vittnen var överlyckliga över sin nyvunna frihet, men de insåg också att mer arbete än någonsin låg framför dem.

 En speciell kampanj

Så snart nyheten nådde avdelningskontoret i Zambia, skickades Ed Finch i väg till Malawi — inte som turist, utan för att hjälpa till att reorganisera Jehovas vittnens verksamhet i Malawi på legal basis. Under sitt besök hade han och Linda tillfälle att samarbeta med den engelska församlingen i Blantyre. De flesta av förkunnarna där hade aldrig vittnat från hus till hus. Förståeligt nog var de nervösa. Men med lite övertalning från Ed och Linda Finch gick alla förkunnarna ut i tjänsten. De var mycket entusiastiska när de några timmar senare samlades för att berätta sina erfarenheter! Många av de besökta hade lyssnat uppmärksamt. Andra hade gratulerat dem till den frihet som Jehovas vittnen nu åtnjöt. Efter den dagen tyckte bröderna att det var mycket lättare att ta del i tjänsten.

I början verkade det ganska svårt att få samfundet Jehovas vittnen registrerat igen i Malawi. De malawiska myndigheterna kunde inte hitta några bevis för att Sällskapet hade varit inregistrerat tidigare. Men så en dag lade Ed Finch märke till några gamla pärmar på registreringskontoret i Blantyre. Han tog ner en pärm som var märkt ”W”. Ja, där fanns det ursprungliga registreringsbeviset! Nu gick de juridiska formaliteterna mycket snabbt. Den 15 november 1993 hade Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania, ett av de juridiska organ som Jehovas vittnen använder sig av, blivit inregistrerat igen, och Jehovas vittnen var ännu en gång ett officiellt erkänt religionssamfund i Malawi.

I slutet av året genomfördes en speciell traktatkampanj i hela landet. Det var den mycket lämpliga traktaten Vad tror Jehovas vittnen på? som erbjöds på de tre största språken. Kampanjen tjänade två viktiga syften: för det första hjälpte den bröderna och systrarna att komma i gång i tjänsten igen, och för det andra hjälpte den människor på distrikten att själva ta reda på fakta om Jehovas vittnen. Över en miljon  exemplar spreds, och många brev från intresserade personer strömmade in till avdelningskontoret i Zambia. Ännu en gång förkunnades Jehovas lov från hus till hus och på gatorna i Malawi!

Verksamheten reorganiseras

Den första klassen av Skolan för förordnade tjänare i södra Afrika var just i gång i Zambia, när nyheten om att förbudet hade hävts nådde avdelningskontoret. Entusiasmen blev stor bland både beteliter och elever. Två av eleverna fick till sin glädje veta att de skulle få tjäna i Malawi! De var de första utländska heltidstjänare som förordnats att tjäna i landet sedan år 1967. Dessa båda bröder, Andrew Bird och Karl Offermann, tjänar nu vid Betel i Lilongwe. Bernard Mazunda, den förste malawier som fick möjlighet att gå igenom den här kursen och som utexaminerades från samma klass, tjänar nu som kretstillsyningsman tillsammans med bröder som utexaminerats från senare klasser.

Under tiden fortsatte bröderna vid avdelningskontoret i Zambia att ta itu med olika problem i samband med reorganiseringen av verksamheten i Malawi. De upptäckte snart att även om Jehovas vittnen inte längre var förbjudna, så var deras bibliska litteratur det. Ett mycket givande möte hölls med justitieministern för att reda ut problemet. Han vidtog omedelbart åtgärder för att häva förbudet mot Sällskapets litteratur. Och inte nog med det — han erbjöd sig också att hjälpa till att skaffa en lämplig tomt för ett nytt avdelningskontor. Tack vare detta fick Sällskapet möjlighet att köpa en fin, 12 hektar stor tomt i Lilongwe. Ett nytt avdelningskontor håller redan på att uppföras på denna centralt belägna tomt.

När församlingarna började hålla sina möten öppet igen, kunde många till sin glädje träffa vänner som de inte hade sett sedan förbudet trädde i kraft. Mötena gick ofta över tiden, men ingen tycktes bry sig om det. Nu behövde de  närvarande inte längre inskränka sig till att försiktigt gnugga händerna för att visa sin uppskattning av brödernas tal. I stället fick alla som framträdde på podiet entusiastiska applåder. Rikets sånger behövde inte längre sjungas med dämpade röster, utan bröderna kunde nu sjunga ut. Den sång som snabbt blev allas favorit var ”Vi tackar dig, Jehova”.

Bröderna insåg emellertid att de behövde hjälp för att kunna hålla sig à jour med Sällskapets anvisningar i organisatoriska frågor. De äldste tog ödmjukt och villigt emot vägledning från bröderna vid avdelningskontoret och andra speciellt utbildade bröder. Det dröjde inte länge förrän man kunde lägga märke till stora förbättringar i församlingarnas organisation. Antalet förkunnare fortsatte att öka. Under det första tjänsteåret efter förbudet blev 4.247 nya lärjungar döpta, och 88.903 personer var närvarande vid åminnelsen av Kristi död.

Mer hjälp

Glädjen blev stor i landet när nyheten började sprida sig att två missionärspar som hade tjänat i Malawi före  förbudet nu skulle komma tillbaka. Keith och Anne Eaton, som hade tjänat i Zimbabwe under den här tiden, anlände till Malawi den 1 februari 1995 för att hjälpa till vid kontoret i Lilongwe. Lite längre fram blev Jerker och Gurli Johansson, som var i Zaire (nu Demokratiska republiken Kongo), förordnade att tjäna vid missionärshemmet i Blantyre. Båda paren har fått permanent uppehållstillstånd i landet. Det har verkligen varit ett kärt återseende för dessa missionärer och de malawiska bröder och systrar som tjänade tillsammans med dem före förbudet!

I februari 1995 fick Malcolm Vigo, som nu tjänar vid avdelningskontoret i Nigeria men som var landstjänare i Malawi när förbudet trädde i kraft, privilegiet att besöka Malawi som den förste zontillsyningsmannen på många, många år. Hans hustru, Linda Louise, följde med honom. Hur kändes det att vara tillbaka i Malawi? ”Det var en underbar upplevelse och ett verkligt privilegium! Det kändes som att komma hem.”

Så småningom blev också andra missionärer och kvalificerade bröder från närbelägna avdelningskontor förordnade att tjäna i Malawi. Brev började  strömma in från människor ute på fältet. Det fanns verkligen ”rikligt att göra i Herrens verk”. — 1 Kor. 15:58.

”Glada lovprisare”

Det är lätt att föreställa sig hur de malawiska vittnena kände det när det i juli och augusti 1995 blev möjligt att hålla områdessammankomster i landet för första gången på 28 år. Liksom fallet är vid de flesta sammankomster i Afrika, hade alla familjer med sig massvis av katundu (bagage),  däribland filtar, grytor och pannor och till och med ved till att laga mat.

De flesta av de närvarande kunde inte komma ihåg den sista serien sammankomster som hade hållits strax innan förbudet trädde i kraft. Antingen var de inte födda då, var för unga eller hade ännu inte lärt känna sanningen. För det stora flertalet var detta därför deras första områdessammankomst. Det var därför mycket passande att sammankomsten hade temat ”Glada lovprisare”. När de kom fram till sammankomstplatsen, trodde de ibland inte sina ögon och sade: ”Jag drömmer väl inte?” De var överlyckliga över att få vara tillsammans med medtroende från andra delar av världen under detta sammankomstprogram. Allt som allt hölls nio sammankomster i olika delar av landet, och det sammanlagda närvaroantalet var drygt 77.000! Ett nytt redskap för tjänsten på fältet, boken Kunskapen som leder till evigt liv, fick ett entusiastiskt mottagande, trots att den bara kom ut på engelska vid den här sammankomsten. Men bröderna blev mycket  glada över att få veta att en översättning till chichewa redan var under arbete.

Det anordnades också en sammankomst för engelsktalande. Även om den var liten, var den mycket internationell. Besökare kom från Moçambique, Sydafrika, Zaire, Zambia och Zimbabwe. Intressant nog hölls sammankomsten i Kwacha Conference Center i Blantyre, som dr Banda hade låtit bygga för sina partikongresser. De närvarande lyssnade uppmärksamt när två inhemska bröder, Widdas Madona och Lackson Kunje, intervjuades angående sina upplevelser under förbudsåren. Ed Finch, som också var närvarande, säger beträffande denna lyckliga tilldragelse: ”Hur länge hade vi inte bett att den här dagen skulle komma! Nu var det många av de närvarande som grät av glädje. Vi hade också tårar i ögonen och en stor klump i halsen när vi såg Victor Lulker döpa sin dotter Angeline, inte i hemlighet i ett badkar, utan inför allas ögon.” När sammankomsten avslutades med den gripande sången ”Vi tackar dig, Jehova”, kände alla hur hjärtat svällde och tårarna strömmade nerför kinderna. Alla dessa nio sammankomster kommer sent att glömmas av de glada lovprisare som besökte dem.

Avdelningskontoret öppnas på nytt

Den 1 september 1995 fick Malawi återigen ett eget avdelningskontor, som är direkt underställt den styrande kretsen. Den här gången var det beläget i Lilongwe. Det fanns nu 542 församlingar och över 30.000 förkunnare i landet, så det fanns mycket att göra.

Nu blev det verkligen fart på verksamheten! De tio beteliterna fick arbeta för högtryck för att klara av allt arbete. Sedan dess har det kommit fler beteliter, och även andra bröder har frivilligt ställt sig till förfogande för att hjälpa till. De som översätter Sällskapets litteratur till chichewa och  tumbuka har också flyttats över från Zambia till dessa språks ”hemland”.

Bröderna vid avdelningskontoret har också haft mycket att göra med att hjälpa förkunnarna att klara av nya situationer som sätter deras lojalitet på prov, till exempel sådana problem som flagghälsning, omoraliskhet, narkotikamissbruk och dåligt umgänge. Avdelningen för sjukhusinformation har likaså upprättats vid avdelningskontoret för att hjälpa dem som får problem som har med blodtransfusioner att göra.

Något som också har varit till stor hjälp är att två bröder och deras hustrur som tidigare varit verksamma i resetjänsten i Sydafrika nu blivit förordnade att tjäna i Malawi. Bröderna gör ett mycket gott arbete som områdestillsyningsmän.

Den 20 mars 1997 inträffade en annan spännande händelse. På radionyheterna mitt på dagen fick bröder runt om i landet till sin glädje höra att regeringen ämnade återlämna Sällskapets egendom i Blantyre. Den hade konfiskerats år 1967 av den förra regeringen och hade använts som regionalt högkvarter för Malawis kongressparti. Men nu återbördades  den till den rättmätige ägaren — efter ett avbrott på cirka 30 år. Vilket vittnesbörd det blev för landets invånare när nyheten upprepades i varenda nyhetssändning på alla de större språken den dagen! Nu använder Jehovas vittnen återigen byggnaden för sina kristna möten.

Jehova får det att växa

Jehova har verkligen välsignat sina tjänares verksamhet i Malawi sedan förbudet hävdes. Många malawier har villigt bjudit in Jehovas vittnen och tagit emot deras litteratur och deras erbjudande om ett kostnadsfritt bibelstudium. Under en av områdessammankomsterna ”Tron på Guds ord” fick en kvinna till sin förvåning se stora skaror av Jehovas vittnen församlas i närheten av en stad som heter Namitete. ”Varifrån kommer alla dessa tusentals människor?” frågade hon. ”Det är fantastiskt! Ni har ju varit förbjudna så länge.” Rörd över det hon fick se följde den här kvinnan med den lyckliga skaran av tillbedjare och lyssnade på programmet. Efter sammankomsten tackade även hon ja till ett bibelstudium.

En del tidigare fiender har också reagerat positivt på sanningen, och somliga av dem har känt sig manade att be om ursäkt för det de gjorde under förbudet. ”Det var inte vi som ville det”, säger de. ”Det var regeringen som fick oss att göra dessa hemskheter mot er.” Bröderna är emellertid mer än glada över att få välkomna sådana personer till våra möten. Även den minister som ”välkomnade” våra bröder vid deras påtvingade återkomst från Moçambique år 1975 och sade till dem att återvända till sina byar och samarbeta med det styrande politiska partiet har studerat Bibeln tillsammans med en pionjär i Lilongwe.

Ingen av bröderna känner sig bitter. Ingen längtar efter hämnd. (Rom. 12:17–19) Allt de vill är att få lovprisa Jehova, nu när de har frihet att göra det. De är ivriga att lära sig att använda alla verktyg som kan hjälpa dem att bli effektiva  undervisare i tjänsten på fältet. Genom att göra gott bruk av sådana redskap som Resonera med hjälp av Skrifterna och Kunskapen som leder till evigt liv, och även Sällskapets videofilmer, hjälper de tusentals intresserade personer att studera Bibeln.

Hur länge Jehova kommer att låta oss fortsätta att söka efter människor som är ”inordnade rätt för evigt liv” vet vi inte. (Apg. 13:48) Tydligt är emellertid att det finns en enastående potential för andlig tillväxt här i landet. I juni 1998 hade vi ett fantastiskt nytt förkunnarrekord — 42.770! Vid områdessammankomsterna ”Guds väg — ett levnadssätt” år 1998 var det sammanlagda antalet närvarande 152.746, och vid åminnelsen av Kristi död tidigare under året var närvarosiffran 120.412!

Ja, Jehovas vittnen i Malawi ser mycket ljust på framtiden. Innan Jehovas dag kommer hoppas de kunna hjälpa tusentals fler att skaffa sig exakt kunskap från Guds ord. De ser också fram emot den dag då de kan välkomna familjemedlemmar och kära vänner tillbaka från de döda — kristna bröder och systrar som varit villiga att dö hellre än att kompromissa i fråga om sin dyrbara tro. I spänd förväntan ser de fram emot den dag då Malawi kommer att vara en del av ett världsomfattande paradis, där alla kommer att leva i trygghet och där alla som älskar och tjänar Jehova kommer att kunna åtnjuta fullkomligt liv för evigt.

Jehovas vittnen i Malawi har fått utstå mycket svåra trosprov. Deras lojalitet under förföljelse och svårigheter har varit en källa till uppmuntran för hela det världsvida brödraskap som de själva är en del av. Deras iver att predika de goda nyheterna både ”i gynnsam tid” och ”i ogynnsam tid” är också ett efterföljansvärt exempel. (2 Tim. 4:2) De som lär känna dem kan inte låta bli att tycka att de har funnit ”Afrikas varma hjärta”.

[Karta på sidan 191]

(För formaterad text, se publikationen)

ZAMBIA

Lägren i Sinda Misale

MALAWI

Malawisjön

Lilongwe

Zomba

Blantyre

Mount Mulanje

MOÇAMBIQUE

Lägren i Milange

Lägren i Mlangeni

MOÇAMBIQUE

 [Helsidesbild på sidan 148]

[Bild på sidan 153]

Gresham Kwazizirah, som döptes 1925

[Bild på sidan 157]

Bill McLuckie i Sällskapets kontor i Zomba

[Bild på sidan 162]

En typisk by i Malawi

[Bild på sidan 165]

Alex Mafambana

[Bilder på sidan 170]

Förkunnare anländer till en sammankomst i närheten av berget Mulanje år 1966

 [Bilder på sidan 177]

Jehovas vittnens verksamhet blir förbjuden; grinden till avdelningskontoret låses

[Bild på sidan 178]

Trots att Finley Mwinyeres eget hem hade blivit förstört, var han främst intresserad av att styrka sina bröder

[Bild på sidan 186]

Bill McLuckie och hans hustru, Denise

[Bild på sidan 192]

Centralpodiet, där bröderna fick biblisk undervisning och anvisningar för det praktiska arbetet

[Bild på sidan 193]

Batson Longwe, känd som ”7-2-7”

[Bild på sidan 194]

Flyktinglägret i Nazipoli i närheten av Mlangeni med hus som Jehovas vittnen byggt åt sig och sina familjer

[Bilder på sidorna 200, 201]

Bröderna fortsatte att tjäna Jehova med glädje fastän de tidigare fängslats på grund av sin tro

[Bild på sidan 202]

Kurirerna riskerade sin frihet för att deras bröder skulle få andlig föda

[Bild på sidan 204]

Under förbudet gjorde Ed och Linda Finch regelbundna besök i Malawi

[Bild på sidan 210]

En grupp äldste samlade för undervisning i ett ”klassrum” i det fria

[Bild på sidan 215]

Keith och Anne Eaton och Gurli och Jerker Johansson — lyckliga över att vara tillbaka i Malawi

[Bilder på sidan 216]

Avdelningskontorets kommitté (uppifrån och ner): Lemon Kabwazi, Keith Eaton, Colin Carson

[Bilder på sidan 217]

Ovan: Många frivilliga erbjöd sig entusiastiskt att rengöra det gamla avdelningskontoret när det återlämnades till Sällskapet

Till höger: Bröder tar emot en litteratursändning från avdelningskontoret

[Bild på sidan 218]

Malcolm Vigo återförenad med Widdas Madona, som han hade tjänat tillsammans med vid avdelningskontoret före förbudet

[Bild på sidan 220]

En Rikets sal med grästak. Ytterligare 600 församlingar är i behov av Rikets salar!

 [Bilder på sidan 223]

Lyckliga vittnen fortsätter att förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike i Malawi