Uruguay

NÄR spanjorerna 1516 kom till Uruguay, fann de varken guld eller silver och inte heller den passage till Orienten som de sökte. Men så småningom upptäckte de att det böljande landskapet och det milda klimatet var idealiskt för boskapsuppfödning och att det var där som möjligheterna att tjäna pengar fanns. Spanjorerna använde sig av en för kolonialmakter alltför vanlig metod, när de med militära medel försökte utrota charrúaindianerna och ta landet. Under 1600- och 1700-talen hade de praktiskt taget ersatt indianbefolkningen. Längre fram kom också tusentals invandrare från Italien och andra länder. Flertalet av landets över tre miljoner invånare är därför avkomlingar av europeiska invandrare, och spanska är det officiella språket. Men omkring 10 procent av befolkningen har indiansk härkomst, och mindre än 3 procent är avkomlingar av slavar som fördes hit från Afrika.

De flesta uruguayaner bryr sig mycket lite om religion. Katolska kyrkan har inte alls det starka grepp om människor som den har i andra sydamerikanska länder. Kyrka och stat har faktiskt varit skilda åt sedan början av 1900-talet. Många är fritänkare, agnostiker och ateister, men det finns också många som tror på Gud. De säger ofta: ”Jag tror på Gud, men inte på religionen.” Detta är något som tydligt visar deras inställning.

 Hur skulle sådana människor reagera om de, i stället för att få lära sig trosbekännelserna i kristenhetens kyrkor, blev undervisade om den sanne Guden, vars kärleksfulla uppsåt och omtänksamma handlande med mänskligheten man kan läsa om i Bibeln? Skulle de visa sig vara bland de ”åtråvärda ting” som Gud välkomnar in i sitt andliga hus för tillbedjan? — Hagg. 2:7.

En ringa början

År 1924 kom Juan Muñiz från Spanien för att söka efter uppriktiga människor som ville bli Jehovas tillbedjare. Sällskapet Vakttornets dåvarande president, J. F. Rutherford, hade bett honom flytta till Sydamerika och öva tillsyn över predikandet av de goda nyheterna i Argentina, Chile, Paraguay och Uruguay. Kort efter sin ankomst till Argentina åkte han båt över Río de la Plata för att predika för människorna i Uruguay.

Under de följande 43 åren, fram till sin död 1967, undervisade Juan Muñiz oförskräckt i Guds ord och var med om att sprida de goda nyheterna i flera sydamerikanska länder, inbegripet Uruguay. Många Jehovas vittnen från den tiden minns hur han, utan manuskript och med endast Bibeln som hjälp, kunde fängsla en åhörarskara i två eller tre timmar.

En förfrågan om fler arbetare besvaras

Juan Muñiz insåg snart att det fanns stora möjligheter att göra lärjungar i Sydamerika och att det var ett stort behov av arbetare. Han måste ha känt det precis som Jesus: ”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför ivrigt skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Matt. 9:37, 38) Broder Muñiz handlade i enlighet med sina böner till Jehova, ”skördens Herre”, och framförde sina tankar till broder Rutherford.

 Som svar på hans begäran frågade broder Rutherford vid ett konvent i Magdeburg 1925 en tysk pionjär, Karl Ott, om denne ville hjälpa till i Sydamerika. Broder Ott tackade ja till detta uppdrag, och bland de spansktalande bröderna kom han att bli känd som Carlos Ott. Efter att under en tid ha tjänat i Argentina blev han år 1928 skickad till Uruguays huvudstad, Montevideo, och under de följande tio åren tjänade han i Uruguay.

Carlos satte genast i gång med att arbeta. Han visade sig vara både flitig och påhittig. Han fann snart en bostad på en gata som hette Río Negro, där han också regelbundet kunde studera Bibeln med några intresserade personer. Han ordnade också med att bibliska föredrag sändes via radio. En radiostation var till och med villig att sända dessa föredrag kostnadsfritt.

Carlos kunde ibland gå in på en restaurang och tala med människorna medan de satt och åt. En dag när han var ute och vittnade från bord till bord träffade han José Gajek, en tysk butiksinnehavare som snabbt omfattade Bibelns sanning. José förenade sig snart med Carlos som en av de första förkunnarna av de goda nyheterna i Uruguay.

Då broder Gajek var fast besluten att använda all sin tid till att sprida de goda nyheterna om Guds kungarike, sålde han sin speceributik och började som pionjär. Han och broder Ott täckte stora delar av landet genom att predika från hus till hus och framföra bibliska föredrag i städer och samhällen. Broder  Gajek sådde fram till sin död 1953 rikligt med sanningens säd i många uruguayaners hjärtan. Många av dem han studerade Bibeln med blev medlemmar av den kristna församlingen och tjänar fortfarande troget.

Ryssar tar emot sanningen

Under första världskriget flyttade många ryska familjer till Uruguay och bosatte sig i norra delen av landet, där de grundade blomstrande jordbrukssamhällen. De behöll också sin traditionella respekt för Bibeln och läste den regelbundet. De var arbetsamma och reserverade till sin läggning och utgjorde ett strängt samhälle, som inte hade mycket kontakt med det uruguayanska samhället. Det var här som en annan tidig förkunnare av de goda nyheterna, Nikifor Tkachenko, kom in i bilden.

Nikifor Tkachenko kom ifrån Bessarabien och hade varit övertygad kommunist. Men sedan han hade utvandrat till Brasilien hade han fått tag på en broschyr med titeln Var äro de döda?, utgiven av Sällskapet Vakttornet. Han förstod omedelbart att detta var sanningen och började ivrigt studera Bibeln. Snart började han också att predika för den rysktalande befolkningen i São Paulo. Driven av sin önskan att på sitt eget språk få predika för sina landsmän i Uruguay gjorde broder Tkachenko en resa på omkring 200 mil och kom 1938 till ett ryskt samhälle i norra Uruguay, som hette Colonia Palma. Där predikade han så nitiskt att hans förråd av biblisk litteratur på ryska snart tog slut.

Bönderna reagerade mycket positivt. Hela familjer började studera Bibeln och omfatta sanningen. De visade sig vara bland de ”åtråvärda ting” som inbjuds till Jehovas hus. Tkachenko, Stanko, Cotlearenco, Gordenko, Seclenov och Sicalo är bara några av de familjer, vars barnbarn och barnbarnsbarn  har utgjort grunden för sådana församlingar i norr som Bella Unión, Salto och Paysandú. Några i dessa familjer har varit pionjärer med särskilt uppdrag, äldste, kretstillsyningsmän och missionärer. Broder Tkachenko förblev trogen till sin död 1974.

De sex tyskarna

På grund av den våldsamma förföljelsen av Jehovas vittnen i Nazisttyskland lämnade många tyska pionjärer sitt hemland för att tjäna i Sydamerika. Tidigt år 1939 kom sex av dessa pionjärer — utan pengar och med endast ett fåtal ägodelar — till Montevideo. De blev glada över att välkomnas av Carlos Ott. Dessa sex var Gustav Adolf och Berta Maria Bender, Adolf och Charlotte Voss, Kurt Nickel och Otto Helle. Redan tre dagar efter sin ankomst predikade de från hus till hus. Eftersom de inte kunde någon spanska, använde de ett tryckt vittnesbördskort på spanska. Det enda de kunde säga på spanska var ”Por favor, lea esto” (”Var snäll och läs det här”). När broder Ott fick i uppdrag att återvända till Argentina,  fick den tyska gruppen — trots sina begränsade språkkunskaper — ta hand om Rikets verk i Uruguay.

Det var inte så lätt de första månaderna. Det var svårt att lära sig språket. Det var inte ovanligt att de inbjöd människor till riñones (njurar) i stället för till reuniones (möten) och att de talade om abejas (bin) i stället för ovejas (får) och att de bad om arena (sand) i stället för harina (mjöl). En av dem erinrar sig: ”Det var svårt att predika från hus till hus och leda bibelstudier och möten utan att kunna språket. Vi fick inte heller något ekonomiskt stöd. Genom de bidrag vi fick in för den litteratur vi lämnade kunde vi täcka kostnaderna för mat, logi och transporter. Vid slutet av 1939 hade vi som tur var tecknat 55 prenumerationer på tidskrifterna och lämnat över 1.000 böcker och 19.000 broschyrer.”

Cyklar och tält

Dessa sex tyskar lät sig inte nedslås så lätt. För att på det mest ekonomiska sättet täcka landet med de goda nyheterna köpte de sex cyklar. Otto Helle och Kurt Nickel cyklade i flera dagar — över 60 mil — för att komma fram till Colonia Palma och bistå broder Tkachenko. Föreställ dig deras besvikelse, när de upptäckte att han talade varken spanska eller tyska — och de som inte förstod ett ord ryska! Efter denna påminnelse om det som hände vid Babels torn beslöt de att på sin begränsade spanska predika i den närliggande staden Salto, medan broder Tkachenko fortsatte sitt arbete bland ryssarna. — 1 Mos. 11:1–9.

Vid samma tid cyklade Gustav och Berta Bender många mil på dammiga grusvägar för att sprida Bibelns budskap till städerna och samhällena i söder. De hade med sig ett tält, en liten spis, köksredskap, litteratur, en grammofon med inspelade bibliska föredrag och de kläder de behövde för flera månader, och packningen på varje cykel vägde lika mycket  som en person! Med denna begränsade utrustning trotsade de kyla, värme och regn. Ibland måste de vada över vattendrag och bära allt på axlarna för att inte böckerna och grammofonen skulle bli våta.

En viktig del av utrustningen var tältet. De hade själva impregnerat tältduken genom att behandla den med olja och vitlök för att göra den vattentät och hålla insekter borta. Men en morgon när de vaknade trodde de knappt sina ögon. Genom mängder av hål i tältduken kunde de se himlen. Myror hade under natten kalasat på den med olja och vitlök bestrukna tältduken! Paret Bender hade underskattat myrornas glupande aptit.

”Nazistspioner”?

Bland det som vållade Gustav och Berta mest problem när de predikade i det inre av landet var att de var tyskar. Varför det? Jo, andra världskriget pågick som bäst, och radion och tidningarna i Uruguay hade sensationella rapporter om tyskarnas framryckningar i Europa. Vid ett tillfälle när de tältade i utkanten av ett samhälle meddelade radion att beväpnade tyska fallskärmssoldater med cyklar hade hoppat ner bakom fiendens linjer. De panikslagna människorna i samhället drog genast slutsatsen att det tyska paret som tältade utanför deras samhälle var nazistspioner! Åtföljd av en stor grupp beväpnade män begav sig polisen genast i väg till Benders tält för att ta reda på hur det förhöll sig.

Gustav och Berta blev förhörda av polisen, som lade märke till att vissa föremål var täckta med tältduk. Därför frågade de nervöst: ”Vad har ni under den där duken?” Gustav svarade: ”Våra cyklar och biblisk litteratur.” En polis såg tvivlande ut och befallde honom att ta bort duken. Till sin stora lättnad fick poliserna se två cyklar och en hel del litteratur och inte några maskingevär. Poliserna erbjöd sedan vänligt paret  Bender att få övernatta på ett mer gästvänligt ställe, nämligen polisstationen, medan de predikade i staden!

I årtionden predikade de sex tyskarna troget i Uruguay. När Gustav Bender dog 1961, återvände hans hustru till Tyskland, där hon fortsatte att tjäna som pionjär. Hon dog 1995. Adolf och Charlotte Voss tjänade som missionärer i Uruguay till sin död 1993 respektive 1960. Kurt Nickel var också kvar i Uruguay till sin död 1984. När detta skrivs tjänar Otto Helle, som nu är 91 år, fortfarande i Uruguay.

Säden bär frukt

Dessa tidiga förkunnare av de goda nyheterna i Uruguay sökte nitiskt efter sådana som ville bli undersåtar till Guds kungarike. År 1944 var 20 förkunnare och 8 pionjärer verksamma i Uruguay. Detta var en ringa början. Men man skulle finna ytterligare ”åtråvärda ting”.

År 1944 började María de Berrueta och hennes fyra barn — Lira, Selva, Germinal och Líber — vara med vid kristna möten. Kort därefter började Lira och Selva predika, och inom några månader började de tjäna som pionjärer. De gjorde sällskap med Aida Larriera, en mycket nitisk förkunnare, en av de första i landet. Men familjen Berrueta hade ännu inte blivit döpt i vatten som ett tecken på att de hade överlämnat sig åt Jehova. Denna avvikelse från det vanliga förhållandet lade Juan Muñiz märke till vid ett av de tillfällen då han kom på besök från Argentina. När Lira och Selva hade varit i heltidstjänsten i sex månader, blev de därför döpta tillsammans med sin bror Líber och sin mor, María.

”Jehova har i sin oförtjänta omtanke uppehållit oss, och vi har alltid kommit ihåg att vi är överlämnade åt honom och har handlat i enlighet med det”, säger Lira. År 1950 blev hon inbjuden till Gileadskolan, varefter hon som missionär blev sänd till Argentina, där hon tjänade i 26 år. År 1976  återvände hon så till Uruguay. År 1953 gick Selva och hennes man igenom Gileadskolan, varefter de blev sända till Uruguay, där han tjänade som kretstillsyningsman. Selva tjänade troget till sin död 1973. Líber gifte sig och skaffade barn. Han hade också många privilegier i tjänsten. Fram till sin död 1975 var han ordförande för Jehovas vittnens lagliga sammanslutning i Uruguay, Sociedad La Torre del Vigía. Vad hände med Germinal? I omkring 25 år var han inte tillsammans med Jehovas folk, men därefter spirade sanningens säd åter i hans hjärta, och han är nu äldste i en av församlingarna i Montevideo.

Gileadmissionärer anländer

I mars 1945 besökte Nathan H. Knorr och Frederick W. Franz från Sällskapet Vakttornets högkvarter för första gången Uruguay. De var en källa till uppmuntran för alla. Ungefär samtidigt kom också broder Russell Cornelius, men han kom inte bara på besök, utan han var till brödernas stora glädje den förste Gileadmissionär som sändes till Uruguay. Hans spanska var då mycket begränsad, men han var fast besluten att lära sig språket, och inom endast sex veckor kunde han hålla sitt första offentliga tal på spanska! Han visade sig bli till ovärderlig hjälp för Rikets verk i Uruguay.

Samma år sände Sällskapet ytterligare 16 missionärer — alla unga systrar. De började snart märkas i Montevideo, och en tidning skrev att ”blonda änglar med makeup” har kommit ner från himlen till Montevideo. Systrarna började omedelbart predika med nit och entusiasm. Resultatet av deras tjänst visade sig snart. Antalet närvarande vid Åminnelsen ökade från 31 år 1945 till 204 följande år. Längre fram skickades flera av dessa missionärer till olika städer i det inre av landet. Jehova välsignade deras ansträngningar, när de predikade på distrikt som aldrig tidigare hade nåtts av de goda nyheterna.

Under årens lopp har över 80 missionärer tjänat i Uruguay. Ethel Voss, Birdene Hofstetter, Tove Haagensen, Günter  Schönhardt, Lira Berrueta och Florence Latimer är fortfarande kvar på sina distrikt, där de alla har tjänat i över 20 år. Syster Latimers man, William, dog efter att ha tjänat 32 år som missionär, bland annat i tjänsten som resande tillsyningsman.

Ett välbevakat möte

Den 1 maj 1945 började Jack Powers, som gick igenom Gileadskolans första klass, tjäna i Uruguay. Han och hans hustru, Jane, arbetade oförtrutet med att främja Rikets intressen här till 1978, då de måste lämna landet för att ta hand om sina skröpliga föräldrar i USA. Jack erinrar sig en oförglömlig episod från sin tid i Uruguay. År 1947 kom Jack och en broder från Brasilien till Rivera, en stad i norra delen av landet nära gränsen till Brasilien, för att predika där. Det fanns då inte några förkunnare där, men under den månad de arbetade där lämnade de mer än 1.000 exemplar av broschyren En värld, en regering på spanska.

Som en värdig avslutning på denna månad beslöt Jack att hålla ett offentligt föredrag på Plaza Internacional, ett torg som enligt vad namnet antyder låg centralt på gränsen mellan Brasilien och Uruguay. Efter att i flera dagar ha annonserat mötet intog de båda bröderna sina platser på torget och inväntade de skaror som de hoppades skulle strömma till för att höra föredraget. Snart anlände 50 beväpnade poliser för att hålla ordning under mötet. Hur många var närvarande? Sammanlagt 53 personer — de båda bröderna, en person som var intresserad av ämnet och så 50 poliser. Mötet var lugnt och mycket välbevakat!

Följande år sände Sällskapet fem missionärer till Rivera. Kort efter missionärernas ankomst höll Nathan H. Knorr och Milton G. Henschel från Sällskapet Vakttornets högkvarter ett möte i Rivera med 380 personer närvarande. Man har under årens lopp funnit många människor i Rivera som  har tagit emot budskapet om Guds kungarike, och det finns nu två församlingar där.

Två nyfikna grannar

Salto, på östra stranden av Uruguayfloden, är en av de större städerna i Uruguay. Den här trakten är en bördig jordbruksbygd känd för sina odlingar av apelsiner och andra citrusfrukter. Salto har också varit bördigt i andligt avseende med fem församlingar i området. År 1947 började missionärerna sitt sökande efter Jehovas ”åtråvärda ting” i Salto.

Mabel Jones, en av de 16 missionärssystrar som hade kommit 1945, for då tillsammans med några andra missionärer upp till Salto för att under några veckor skapa intresse för den sammankomst som skulle hållas där. Två av Mabels grannar, Carola Beltramelli och hennes väninna Catalina Pomponi, iakttog Mabel nyfiket. Så en lördagseftermiddag, då Mabel kom hem från tjänsten på fältet, kom dessa båda nyfikna grannar över till henne och ställde många frågor om Bibeln. Catalina Pomponi erinrar sig: ”Jag hade så många religiösa frågor, och därför hade jag på egen hand börjat läsa Bibeln. Jag hade lärt mig en hel del, bland annat att man skulle be enskilt och inte för att bli sedd av andra. Därefter föll jag  ofta på knä och bad Gud om att få förståelse. Första gången vi talade med Mabel Jones var det som om ett täckelse föll från våra ögon. När jag kom hem föll jag på knä och tackade Gud. Följande dag var både Carola och jag med vid det offentliga mötet vid sammankomsten.”

Trots det motstånd som dessa båda kvinnor fick från sina män gjorde de snabba framsteg och blev döpta. Catalina Pomponi blev senare förordnad som pionjär med särskilt uppdrag. Under sin mer än 40 år långa fruktbara tjänst som heltidsförkunnare har hon hjälpt 110 personer att bli döpta vittnen för Jehova. Carola Beltramelli har också varit en nitisk förkunnare av Guds kungarike, och hon har hjälpt över 30 personer fram till dopet. Carolas båda söner blev pionjärer. Den äldste, Delfos, fick privilegiet att gå igenom Gileadskolan, och alltsedan år 1970 har han varit bland dem som har haft tillsyn vid avdelningskontoret.

Landet med mate

När missionärerna arbetade på landsbygden besökte de många estancias, dvs. boskapsrancher. Människorna som bor där är enkla och gästfria, och det är rätt vanligt att de välkomnar vittnena genom att bjuda dem på den traditionella drycken mate, ett te som man ur en kalebass smuttar på genom ett silförsett rör. För uruguayanerna är det en hel ceremoni att göra i ordning och servera mate. När teet är färdigt skickas behållaren från den ene till den andra, och alla dricker ur samma rör.

Föreställ dig missionärernas reaktion, när de första gången inbjöds att delta i detta kollektiva drickande av mate. Till sina värdars förtjusning grimaserade missionärerna livligt, när de drack av den gröna och bittra brygden. Somliga bestämde sig efter första försöket för att detta fick vara både första och sista gången. När de därefter bjöds på mate tackade de artigt nej.

 Om ni har några bilder, så kommer jag inte tillbaka

En grupp missionärer skickades till staden Tacuarembó i norra Uruguay. Den här staden är omgiven av stora boskapsrancher och annat som hör samman med jordbruk. När den unge jordbrukaren Gerardo Escribano, som hade många frågor om livet, 1949 fick en inbjudan till ett offentligt föredrag i Rikets sal, sade han: ”Om ni har några bilder eller kräver att jag skall upprepa böner, så kommer jag inte tillbaka.”

Gerardo blev glad, när han upptäckte att det varken fanns några bilder eller förekom några ritualer i Rikets sal. Han tyckte om det bibliska föredraget som återupplivade hans intresse för Bibeln. Han fortsatte att vara med vid mötena och blev så småningom en överlämnad och döpt Jehovas tjänare. Han har under årens lopp haft privilegiet att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag, kretstillsyningsman och områdestillsyningsman. Broder Escribano och hans hustru, Ramona, har tillsammans tjänat i heltidstjänsten i sammanlagt över 83 år. Broder Escribano har sedan 1976 varit medlem av avdelningskontorets kommitté tillsammans med Delfos Beltramelli och Günter Schönhardt, en missionär från Tyskland, som under många år har varit med om att bygga upp församlingarna i närheten av avdelningskontoret andligen.

Skörden växer

Jesus sade: ”Skörden är stor, men arbetarna är få.” (Matt. 9:37, 38) Dessa ord fick en speciell innebörd för missionärerna i Uruguay med tanke på deras stora distrikt. Det har under årens lopp varit uppenbart att Jehova har stött och välsignat dessa sina arbetares ansträngningar.

År 1949, när bröderna Knorr och Henschel för andra gången kom på besök i landet, församlades 592 personer i Montevideo för att lyssna på broder Knorrs tal ”Det är längre  lidet än ni anar!” Vid det tillfället blev 73 personer döpta. Det fanns då 11 församlingar i landet. Vid sitt fjärde besök i landet tio år senare talade broder Knorr i Montevideo till en åhörarskara på över 2.000. Det fanns då 1.415 förkunnare och 41 församlingar i landet.

Under 1950-talet växte antalet församlingar i landet. Men trots det måste man på många håll komma tillsammans i privata hem. I ett hem där mötena hölls hade man finurligt nog satt hjul på alla möblerna i vardagsrummet, så att man bara kunde rulla undan dem när det var dags för ett församlingsmöte. På ett annat ställe församlades församlingen i ett litet rum på framsidan av en familjs hus, och allteftersom församlingen växte tog man bort väggar för att kunna få plats med fler. Till slut var nästan alla väggar borta, och familjen gick med på att bo i ett litet utrymme på husets baksida.

Filmen Den nya världens samhälle i verksamhet, som kom till Uruguay 1955, visade sig vara till stor hjälp när det gällde att göra människor där bekanta med Jehovas vittnens verksamhet. Det året visade Líber Berrueta filmen för över 4.500 personer i det inre av landet. Den fick många som tidigare inte hade visat så stort intresse för Jehovas vittnens verksamhet att börja studera Bibeln tillsammans med vittnena.

Ett nytt avdelningskontor

Antalet förkunnare fortsatte att växa snabbt, och det blev uppenbart att man behövde lämpliga byggnader för avdelningskontoret och missionärshemmet. Man hade under årens lopp hyrt olika byggnader för dessa ändamål. Men nu var tiden inne för att köpa en tomt, så att Sällskapet kunde bygga en egen anläggning. Men då tomtpriserna i centrum av huvudstaden, Montevideo, var alltför höga, verkade det enda möjliga vara att köpa en tomt i utkanten av staden, och 1955 köpte man en stor tomt. Ritningarna till byggnaden var klara och  godkända, och arbetsstyrkan var redo att börja bygga på tomten, då bröderna fick det chockartade beskedet att de lokala myndigheterna hade beslutat att dra en huvudgata över deras nyligen inköpta tomt!

Vad skulle de nu göra? De började förhandla med myndigheterna, och för att lösa problemet erbjöd myndigheterna sig att köpa Sällskapets tomt. Men det pris de var beredda att betala var lägre än det som bröderna hade gett för tomten, och pengarna skulle inte räcka till för att köpa en liknande tomt.

”Vi tänkte då att Jehovas tid kanske ännu inte var inne för att bygga”, erinrar sig Jack Powers. ”Men vi fick snart en bättre förståelse av Paulus ord i Romarna 11:34 — ’Vem har lärt känna Jehovas sinne, eller vem har blivit hans rådgivare?’ — då en av tjänstemännen föreslog att vi kanske kunde byta vår tomt mot en av de tomter som myndigheterna hade och som de inte använde. Han erbjöd oss sedan en tomt av liknande storlek, idealiskt belägen vid den gata som heter Francisco Bauzá i centrala Montevideo. Vi accepterade erbjudandet utan att tveka. Den här tomten var värd mycket mer än den vi tidigare hade köpt, och ändå hade vi inte behövt betala ett öre mer! Jehova hade verkligen lett saker och ting till det bästa för sitt folk!”

En arkitekt fattar ett beslut

Arbetet med att bygga avdelningskontoret leddes av den kände arkitekten Justino Apolo, som just hade börjat studera Bibeln tillsammans med en av missionärerna. Justino berättar: ”Jag hade alltid önskat finna sanningen om Gud. Jag uppfostrades som katolik, men jag hade under årens lopp blivit alltmer besviken. Jag minns fortfarande den dag då jag besökte kyrkan för att planera för mitt bröllop och prästen frågade mig: ’Hur många ljus vill du ha i kyrkan under  vigselceremonin? Det blir förstås dyrare med många ljus tända, men det imponerar mer på dina vänner.’ Det är klart att jag ville ha ett fint bröllop, så jag bad om många ljus. Därefter frågade prästen: ’Vill du ha en röd eller en vit matta?’ Vad var det för skillnad? ’Brudens klänning gör sig naturligtvis bäst mot en röd matta’, förklarade han, ’men det blir dubbelt så dyrt.’ Därefter kom frågan om Ave Maria skulle sjungas och om den i så fall skulle sjungas av en enda person eller av en hel kör. På det här sättet fortsatte prästen att sälja det ena ceremoniella inslaget efter det andra.

Jag gifte mig i kyrkan, men jag var mycket irriterad över all denna kommersialism i religionen. Jag såg hur annorlunda Jehovas vittnen var när jag började studera Bibeln tillsammans med dem, och jag insåg snart att jag hade funnit sanningen.”

Efter det att denne arkitekt hade studerat ett antal månader tillsammans med vittnena och varit tillsammans med dem vid arbetet med Betelbygget insåg han att han måste fatta ett beslut. När byggnaden var klar mot slutet av 1961, fattade han det rätta beslutet och blev döpt. Han tjänar nu som äldste, och han har hjälpt till med byggandet av över 60 Rikets salar i Uruguay.

Avdelningskontoret fortsätter att utvidgas

Den 28 oktober 1961 skedde så det glädjefyllda överlämnandet av denna vackra nya byggnad. På första våningen fanns det väl tilltagna utrymmen för kontor, litteraturförråd och en fin Rikets sal. På andra våningen fanns det nio bostadsrum för missionärerna och personalen på avdelningskontoret.

De 1.570 förkunnarna som då fanns i landet trodde nog att detta nya Betel skulle kunna hantera tillväxten under många år framåt. Men tillväxten skedde snabbare än väntat.  År 1985 gjorde man en tvåvåningars tillbyggnad, och avdelningskontorets storlek fördubblades därigenom.

För inte så länge sedan köpte Sällskapet en annan fin tomt i utkanten av Montevideo, där man nu med hjälp av en internationell arbetsstyrka bygger ett nytt avdelningskontor och en sammankomsthall, och det hela beräknas vara klart under 1999.

Utbildning av tillsyningsmän

För att ta hand om tillväxten av ”åtråvärda ting” i Uruguay behövdes inte bara mer utrymme vid avdelningskontoret, utan också omtänksamma herdar. Mellan åren 1956 och 1961 fördubblades antalet förkunnare och bildades det 13 nya församlingar. År 1961 började så Skolan i Rikets tjänst, vilket visade sig vara i rätt tid och bli till en verklig välsignelse! Många bröder i ansvarig ställning ordnade sina förhållanden så att de kunde vara med vid dessa månadslånga kurser. Många av dem fick resa långt, och några riskerade sitt arbete för att kunna vara med under hela kursen.

Här är ett exempel. När broder Horacio Leguizamón, som bodde i Dolores 30 mil från Montevideo där skolan hölls, bad sin arbetsgivare om ledigt under en månad, fick han svaret att detta var omöjligt. Broder Leguizamón förklarade då hur viktig denna kurs var för honom och att han tänkte vara med om den, även om det skulle betyda att han förlorade sitt arbete. Några dagar senare fick han till sin förvåning beskedet att hans arbetsgivare hade bestämt sig för att göra ett undantag i hans fall och låta honom få gå igenom skolan utan att förlora sitt arbete.

Var kursen värd allt detta besvär? En av de första eleverna säger: ”Vi hade aldrig varit med om någonting liknande. Att under en hel månad få vara tillsammans med mogna  bröder från hela landet var som att leva i den nya världen. Skolan gjorde oss rustade att med hjälp av Jehovas kärleksfulla synliga organisation ta itu med den svåra uppgiften att vara dugliga herdar för hjorden.”

Skolan i Rikets tjänst hjälpte hundratals mogna kristna att bli bättre rustade för sin uppgift att stärka församlingarna i en tid då problemen i den gamla ordningen bara ökade.

Fattiga, men andligen rika

Enligt uruguayanska historiker började landets ekonomi försämras under 1960-talet. Priset på sådana traditionella exportprodukter som kött, läder och ull sjönk gradvis på den internationella marknaden. Banker och tillverkningsindustrier gick omkull och gjorde många arbetslösa. Människor var bekymrade över den okontrollerade inflationen, den plötsliga valutadevalveringen, de höjda skatterna och svårigheterna att få tag i mat och andra livsförnödenheter.

Den ekonomiska krisen fick också allvarliga sociala följder. Försämringen för den stora medelklassen ledde till ökad kriminalitet. På grund av missnöjet förekom det ofta demonstrationer mot myndigheterna, demonstrationer som ibland urartade och blev våldsamma. Tusentals uruguayaner, i synnerhet yngre människor, utvandrade till andra länder i ett försök att undkomma den kris som snabbt förvärrades.

 Den andliga tillväxten på 1960-talet i Jehovas organisation för däremot tankarna till orden i Jesaja 35:1, 2: ”Vildmarken och den vattenlösa trakten kommer att jubla, och ökenslätten kommer att fröjda sig och blomstra som saffranskrokusen. Den kommer med visshet att blomstra, och den kommer verkligen att fröjda sig med fröjd och med höga glädjerop.” Under åren 1961–1969 bildades 15 nya församlingar, och antalet förkunnare i landet var som mest 2.940.

Den 9 december 1965 godkände regeringen stadgarna till vår lagligen inregistrerade sammanslutning, som är känd under namnet Sociedad La Torre del Vigía. Detta redskap har gjort det möjligt för oss att få särskilda tillstånd och skattebefrielse för tryckning, import och spridning av biblar och bibelförklarande litteratur. Den lagliga statusen gjorde det också möjligt för oss att köpa tomter och bygga Rikets salar.

Den ”stora sammankomsten”

Året 1967 kommer alltid att framstå som den ”stora sammankomstens” år. Det kom en delegation på omkring 400 Jehovas vittnen från USA och Europa, med bland andra F. W. Franz och M. G. Henschel, för att vara med vid sammankomsten. Till stor glädje för de 3.958 närvarande framfördes för första gången ett bibliskt drama. Det var också första gången som bröderna kunde använda Palacio Peñarol, ett stort stadion i Montevideo, där man brukade ha olika evenemang.

Många bröder i landet fick göra stora ansträngningar för att få ihop pengar till resa och logi. En syster tog i sex månader arbete med att handtvätta människors kläder för att spara ihop tillräckligt med pengar till sin resa. En annan syster,  vars man var emot att hon var ett Jehovas vittne, sparade ihop pengar till resan genom att sälja djupfrysta smårätter, som hon själv hade lagat.

Vilket intryck gjorde sammankomsten på dem som förestod stadion? En av dem sade att ”Palacio Peñarol aldrig tidigare hade varit så rent och fritt från obehagliga lukter!” De var så imponerade av vittnenas goda ordning och organisation att de ställde sina egna kontor till förfogande för bröderna i sammankomstadministrationen. Fram till 1977 användes sedan detta stadion till många områdessammankomster. Men det året ändrade regeringen inställning till Jehovas vittnen, och under flera år därefter fick vi inte tillåtelse att hålla några sammankomster.

”Försiktiga som ormar”

I början av 1970-talet försämrades ekonomin i Uruguay ytterligare. Det blev allt vanligare med protester och handlingar av civil olydnad. Arbetar- och studentdemonstrationer urartade till våldsamma sammanstötningar och förstörelse. I de större städerna bildades väpnad stadsgerilla. Dessa  gerillaband spred skräck genom att ägna sig åt rån, bombdåd, överfall och kidnappning. Mitt i detta kaos fick militären allt större makt, och 1973 tog den så över makten.

Militären styrde med järnhand. All politisk och facklig verksamhet förbjöds. Man införde sträng censur av pressen. Offentliga möten kunde inte hållas utan tillstånd av myndigheterna. Människors frihet blev mycket beskuren. Hur skulle bröderna kunna ”predika ordet” också i denna ogynnsamma tid? — Jämför 2 Timoteus 4:2.

Broder Escribano berättar: ”Under den här tiden måste vi mer än någonsin tidigare tillämpa Jesu ord i Matteus 10:16: ’Se! Jag sänder ut er såsom får mitt ibland vargar; visa er därför vara försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor.’ Därför gav Sällskapet snabbt anvisningar till alla de äldste om hur de skulle lära förkunnarna att med försiktighet och gott omdöme fortsätta att nitiskt predika.”

En del präster och medlemmar av religiösa grupper hade gett rebellerna sitt stöd. Därför var den nya militärregeringen mycket misstänksam mot alla religiösa rörelser, även mot Jehovas vittnen. I olika delar av landet hände det därför att vittnena blev arresterade, när de tog del i tjänsten från hus till hus. Men de släpptes för det mesta omedelbart, när de visade sin bibliska litteratur och förklarade hur deras verksamhet bedrevs. Efter den första arresteringsvågen ansåg bröderna att det nog skulle vara förståndigare om de gick ut i mindre grupper som inte märktes så lätt.

I vissa fall gav militären sitt tysta medgivande till vittnenas arbete från hus till hus. Vid ett tillfälle, när en syster predikade i ett område där en grupp soldater patrullerade, försökte de rentav hjälpa till på sitt eget sätt. När systern hade ringt på dörren till ett hus, tittade en kvinna ut genom  ett fönster på andra våningen och sade mycket ohövligt till systern att gå därifrån. En av soldaterna som bevittnade det hela reagerade då omedelbart genom att rikta sitt maskingevär mot kvinnan och befalla henne att komma ner och ta emot systern på passande sätt. Kvinnan lydde ordern.

En plats för sammankomster

I juni 1974 fick bröderna på avdelningskontoret ett meddelande från regeringen, i vilket de ombads att inställa sig hos sekreteraren för Högsta domstolen. Broder Beltramelli var en av bröderna, och han berättar: ”Vi var nervösa. Vi visste att militärregeringen hade makt att omedelbart förbjuda vår verksamhet, om den så önskade. Men till vår stora lättnad förklarade tjänstemannen att regeringen var intresserad av att köpa en byggnad som vi använde som Rikets sal! Man erbjöd sig till och med att hjälpa till med att skaffa ett annat lämpligt ställe för en Rikets sal. Därför kunde vi köpa biografen Lutecia, som var idealiskt belägen vid en av de större avenyerna i Montevideo. Och de pengar vi fick av regeringen räckte mer än nog för att göra om biografen till en Rikets sal.”

Broder Beltramelli säger: ”Vi var övertygade om att Jehova hade sin hand med i spelet. Den stora biografsalongen hade närmare 1.000 sittplatser och kunde användas inte bara som Rikets sal för den delen av staden, utan också som sammankomsthall, något som vi nu med tanke på de nya restriktionerna var i trängande behov av.”

Under flera år användes således den tidigare biografen varje vecka till kretssammankomster, även om den officiellt var en Rikets sal för församlingen på platsen. Bröderna lärde sig att vara försiktiga, när de församlades till dessa sammankomster. De gick in i och lämnade byggnaden så obemärkt  som möjligt, och de parkerade sina bilar på olika platser i grannskapet.

En tid att bygga

Under den här oroliga tiden växte antalet förkunnare, och det bildades hela tiden nya församlingar, något som var en källa till stor glädje. Under mindre än 10 år fram till 1976 hade antalet förkunnare ökat med över 100 procent. Men detta var också en stor utmaning: Hur skulle vi kunna få plats för så många nya förkunnare i våra gamla Rikets salar, vilka i de flesta fall var hyrda? ”För allt finns det en bestämd tid”, skrev kung Salomo under inspiration. Med 85 församlingar och endast 42 Rikets salar verkade det uppenbart att det nu var ”tid att bygga” Rikets salar. — Pred. 3:1–3.

Men landet var mitt uppe i en ekonomisk kris, och församlingarna hade inte tillräckligt med pengar för att bygga. Var skulle man få pengar ifrån? Samordnaren för avdelningskontoret, Delfos Beltramelli, berättar: ”Under den där perioden kände vi tydligt hur Jehovas hand var med oss och hur hans folks kärlek var i verksamhet. De frikostiga bidragen från våra bröder på andra håll i världen gjorde det möjligt för avdelningskontoret att låna församlingarna i landet de pengar de behövde.”

Det behövdes också kvalificerade arbetare, och vittnena i Uruguay ställde villigt upp. Många har fortsatt att ställa sig till förfogande för Riketssalsbyggen på den ena platsen efter den andra. En av dessa outtröttliga frivilliga arbetare var Avelino Filipponi. Efter att 1961 ha varit med om att bygga avdelningskontoret tjänade broder Filipponi och hans hustru, Elda, som pionjärer med särskilt uppdrag, och sedan 1968 har han tjänat som kretstillsyningsman. På grund av sitt yrkeskunnande hade han också i uppgift under ett antal år att leda byggandet av Rikets salar.

 ”El plomito”

Broder Filipponi erinrar sig några episoder i samband med byggandet av Rikets salar: ”Grannar och förbipasserande blev alltid mycket imponerade av den entusiasm och iver som vittnena visade när de byggde en Rikets sal. På en byggplats kom en sexårig pojke från grannskapet, vars föräldrar inte var vittnen, varje dag på besök och tiggde och bad om att få lov att få hjälpa till. Han var så envis att han kom att bli känd som el plomito, ett lokalt uttryck som betyder ’den lilla plågoanden’. Åren gick, och vi hörde inte något mer från pojken. Men så vid en sammankomst kom en broder fram till mig och frågade: ’Broder Filipponi, kommer du ihåg ”el plomito”? Det är jag! Jag blev döpt för två år sedan.’” Sanningens säd hade tydligen såtts i den lille pojkens hjärta under byggandet av Rikets sal.

Nu finns det sammanlagt 81 Rikets salar i landet, dvs. en Rikets sal på 129 förkunnare. Jehova har utan tvivel välsignat byggandet av lämpliga lokaler för sitt folks tillbedjan i Uruguay.

Sammankomster till hjälp för våra grannar

Argentina, vårt grannland i väster, hade också fått en militärregim. Där stängde regeringen Sällskapets avdelningskontor och alla Rikets salar. För att hålla möten började bröderna i Argentina därför att församlas i små grupper. Under den här tiden kunde de dock ha offentliga sammankomster utan att de styrande ingrep. Hur var det möjligt? Genom att de for över gränsen och hade sina sammankomster i Uruguay! Dessa stora sammankomster organiserades av de uruguayanska bröderna, men bröder från Argentina hade många av punkterna på programmet. Det var ett speciellt privilegium att få sörja för logi åt de tusentals bröder  som kom från Argentina, något som ledde till ett trosstärkande ”utbyte av uppmuntran”. — Rom. 1:12.

En oförglömlig sammankomst hölls i Palacio Peñarol dagarna 13–16 januari 1977. Åhörarskaran utgjordes av närmare 7.000 uruguayanska och argentinska bröder och systrar. Vid sammankomstens slut förenades alla i att sjunga lovsånger till Jehova. De argentinska och uruguayanska bröderna och systrarna turades om att sjunga var sin vers i en sång. Och sedan sjöng alla den sista versen tillsammans. Det var med blandade känslor som de sade adjö till varandra, glada över att ha kunnat vara tillsammans vid sammankomsten, men ledsna över att nu behöva skiljas, och många hade tårar i ögonen.

Men under den stora sammankomsten i Palacio Peñarol publicerade en känd tidning, som gärna tog parti för katolska kyrkan, den 13 januari 1977 en förstasidesartikel med rubriken: ”Jehovas vittnen: Deras bemyndigande granskas.” Artikeln fördömde vittnenas inställning till de nationella symbolerna. Den betonade att regeringen i Argentina hade förbjudit vårt arbete och att samma sak kunde hända i Uruguay. Kort efter publiceringen av den artikeln upphörde myndigheterna att ge oss tillstånd att hålla sammankomster.

Fler restriktioner

År 1975 hade militärregeringen startat en kampanj för att stärka patriotismen och nationalismen. Den nationalistiska eufori som blev följden gjorde det svårt för många av bröderna i deras strävan att som kristna vara neutrala och ”betala tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men till Gud de ting som är Guds”. (Mark. 12:17) Åtskilliga unga vittnen blev avstängda från skolan därför att de av samvetsskäl  vägrade att vörda de nationella symbolerna, och många bröder fick utstå mycket hån och ovett på sina arbetsplatser. Några av vittnena förlorade till och med sitt arbete på grund av att de ville vara neutrala.

I mindre städer och samhällen i det inre av landet höll de lokala myndigheterna sträng uppsikt över vittnena. Ibland besökte spioner från myndigheterna Rikets salar och låtsades vara intresserade personer. Bröderna insåg därför att de måste vara ännu mer försiktiga. För att undvika konfrontationer med myndigheterna resonerade de inte om sådana saker som neutralitet vid mötena.

Vid ett tillfälle kom en sådan spion till Rikets sal strax innan mötet skulle börja och frågade en av bröderna: ”När skall församlingen sjunga hymnen i dag?” Det spanska ordet himno kan åsyfta antingen en nationalsång eller en religiös sång, och eftersom brodern visste att mannen var spion, svarade han: ”Tre gånger, en gång i inledningen, en gång i mitten och en gång i avslutningen.” Brodern menade naturligtvis våra Rikets sånger, men då spionen trodde att bröderna skulle sjunga nationalsången tre gånger under mötet, gick han nöjd därifrån.

Arresterade men lyckliga

Ibland kunde polisen göra en razzia i en Rikets sal mitt under pågående möte och arrestera alla de närvarande. Därefter blev alla bröder och systrar förhörda, vilket gav dem fina tillfällen att vittna för många poliser. När alla hade blivit förhörda, något som vanligtvis tog flera timmar, släpptes de. — Jämför Apostlagärningarna 5:41.

Syster Sely Assandri de Núñez i Floridaförsamlingen norr om Montevideo inbjöd sin granne, Mabel, att komma och lyssna på henne när hon skulle hålla ett tal i teokratiska  skolan. Den kvällen — första gången Mabel var i Rikets sal — gjorde polisen en razzia under mötet och arresterade alla, även Mabel. Sedan hon suttit i häkte i flera timmar lyckades hennes man få henne frigiven. Denna uppskakande händelse väckte på allvar hennes intresse för vad Jehovas vittnen lär. Kort därefter började hon studera Bibeln och vara med vid möten. Mabel är nu ett överlämnat och döpt Jehovas vittne.

Trots alla restriktioner under den närmare 12 år långa militärregimen fortsatte uppriktiga människor att strömma in i Jehovas organisation. År 1973 fanns det 3.791 förkunnare i landet, men 1985, då denna svåra period upphörde, hade antalet förkunnare ökat till 5.329, en ökning på över 40 procent! Jehova hade helt visst välsignat sitt folk under denna svåra tid.

Sammankomster utan restriktioner

I mars 1985 bildades en demokratisk regering, och alla restriktioner upphävdes. Från och med då kunde Jehovas folk obehindrat predika och undervisa om Guds rike. Man kunde nu obehindrat ha krets- och områdessammankomster. Bröderna och systrarna var mycket glada över att återigen kunna träffa sina medtillbedjare från olika delar av landet, och de blev mycket uppmuntrade av att se att deras bröder och systrar också hade förblivit ståndaktiga och fortfarande tjänade Jehova troget!

Men hur skulle vi hitta en plats där vi kunde ha en sammankomst med över 10.000 närvarande? Inget av de ställen som tidigare hade använts var längre tillräckligt stort. Återigen besvarade Jehova våra böner. Under militärregimen hade man byggt ett fotbollsstadion, Estadio Charrúa, i Parque Rivera, en av de största parkerna i Montevideo.  Stadion hade tidigare endast använts till sportevenemang, men nu fick vi hyra det för en sammankomst för hela landet i december 1985. De lokala myndigheterna har alltsedan dess varit mycket samarbetsvilliga och låtit oss använda stadion varje år till våra sammankomster, vid vilka det många gånger har varit över 13.000 närvarande.

Vid en kretssammankomst på stadion i staden Treinta y Tres i december 1990 var det fullsatta stadion fullt synligt inifrån den intilliggande katolska kyrkan. En förmiddag pekade prästen ut genom fönstret och sade till sina församlingsbor: ”Ser ni hur mycket folk Jehovas vittnen församlar? Hur kan de samla så mycket folk? Jo, för de har något som ni katoliker saknar — de har evangeliseringsandan! Vi minskar i antal för varje dag som går, därför att vi inte går ut och predikar som de gör. Vi måste börja evangelisera som vittnena gör, annars kommer vår kyrka att dö.” Vår kretssammankomst hade tydligen gjort ett starkt intryck.

Arbete på isolerade distrikt

Under 1980-talet gjordes särskilda ansträngningar att nå ut med de goda nyheterna till de mest avlägsna delarna av landet. En grupp bröder hade gjort ett årligt besök i nordvästra delen av landet och lämnat en hel del böcker i ett samhälle som hette Cuchilla de Caraguatá. När vittnena följande år kom tillbaka dit, besökte de en man som inte hade varit hemma föregående år, då de besökte samhället. Nu sade han att han inte ville lyssna på deras budskap, eftersom han påstod sig ha sanningen. ”Jag är ett Jehovas vittne”, förklarade han. Han hade läst den litteratur som vittnena hade lämnat hos honom och då kommit fram till att detta var sanningen, och han gick nu runt i samhället och sade till alla att han var ett Jehovas vittne. Nu finns det en liten församling där.

 Då Berta de Herbig, som bodde i den avlägsna staden Dolores, insåg vikten av att regelbundet vara med vid möten, gick hon tillsammans med sina sex barn den över en mil långa vägen till Rikets sal, dit hon för det mesta kom en timme innan mötet skulle börja. Hennes goda exempel i fråga om uthållighet och beslutsamhet har gjort ett starkt intryck på hennes barn, och hon har nu, efter många år av trogen tjänst, fyra av sina barn verksamma i sanningen. En son, Miguel Ángel, brukade, sedan han hade blivit pionjär, cykla närmare sex mil för att komma till den isolerade gruppen i La Charqueada-Cebollatí. Daniel, en annan son, tjänar nu som pionjär med särskilt uppdrag i staden Treinta y Tres.

Bättre relationer

Många läkare i Uruguay såg länge ner på oss Jehovas vittnen, därför att de inte förstod vår ståndpunkt att vilja avhålla oss från blod. (Apg. 15:28, 29) Ett stort antal sjukhus i landet vägrade att ta emot Jehovas vittnen. Andra kunde låta vittnena bli inlagda för operation men sedan strax före operationen skicka i väg dem, därför att de inte ville ta emot blod. Men under de senaste åren har relationerna mellan läkarna och Jehovas vittnen förbättrats avsevärt.

År 1986 ordnade Hospital Central de las Fuerzas Armadas en konferens om alternativa medicinska behandlingsmetoder för Jehovas vittnen. Man hade inbjudit ett antal framstående läkare inom medicin och kirurgi samt jurister som specialiserat sig på medicinska frågor, och Jehovas vittnen försåg de ansvariga vid sjukhuset med information och förslag. Detta speciella möte ledde till att många läkare i Uruguay ändrade inställning till vittnena och nu är villiga att behandla dem och respektera deras på Bibeln grundade syn på blodet.

Därefter hölls ytterligare ett antal möten, först i Montevideo och sedan också i andra städer, och dessa möten  fick omfattande publicitet. Framstående specialister har erkänt att de med Jehovas vittnens hjälp har lärt sig nya tekniker för blodfri medicinsk behandling. En professor i transfusionsmedicin förklarade: ”Tack vare Jehovas vittnen har vi lärt oss mycket och ändrat vårt tänkesätt. Vi hade tidigare otaliga konfrontationer med dem, helt enkelt därför att vi inte förstod dem. Nu inser vi att de har haft rätt i många frågor. Det är uppenbart att de har besparat sig själva mycket bekymmer genom att vägra att ta emot blod.”

Deras arbete är inte förgäves

Det kan i sanning sägas att det arbete som nitiska Rikets förkunnare i Uruguay utförde från 1920-talet och fram till och med 1940-talet inte var förgäves. En handfull nitiska Rikets förkunnare från andra länder församlade och undervisade tusentals ”åtråvärda ting” i detta land med sitt böljande landskap. (Hagg. 2:7) Det finns nu över 10.000 förkunnare av Guds rike i Uruguay. I de över 135 församlingarna finns det i medeltal närmare fem äldste i varje församling. Vid den senaste Skolan i Rikets tjänst, som hölls i mars 1998, var 656 äldste och 945 biträdande tjänare närvarande. Nästan alla församlingar har sin egen Rikets sal, vilken i många fall har byggts av bröder och med ekonomiskt stöd av Sällskapet.

Under de senaste 20 åren har antalet förkunnare mer än fördubblats, och det finns goda utsikter för fortsatt tillväxt. Jehovas vittnen i Uruguay kommer, så länge som Jehova håller tillbaka den annalkande stora vedermödans vindar, att fortsätta att uppmana andra: ”Kom och låt oss gå upp till Jehovas berg, till Jakobs Guds hus; och han kommer att undervisa oss om sina vägar, och vi skall vandra på hans stigar.” — Jes. 2:3; Upp. 7:1.

 [Helsidesbild på sidan 224]

[Bild på sidan 227]

Juan Muñiz

[Bild på sidan 229]

De bodde i hemmagjorda tält och färdades på cykel i hela Uruguay för att vittna (från vänster till höger): Kurt Nickel, Gustav och Berta Bender och Otto Helle

[Bilder på sidan 235]

Några av de första förkunnarna i Uruguay (från vänster till höger): María de Berrueta, Carola Beltramelli, Catalina Pomponi

 [Bilder på sidan 237]

Missionärer som fortfarande tjänar i Uruguay: 1) Florence Latimer, 2) Ethel Voss, 3) Birdene Hofstetter, 4) Lira Berrueta, 5) Tove Haagensen, 6) Günter Schönhardt

[Bild på sidan 243]

Det nya avdelningskontoret under uppförande 1998

[Bild på sidan 245]

Avdelningskontorets kommitté (från vänster till höger): Günter Schönhardt, Delfos Beltramelli, Gerardo Escribano