Global rapport

Man bygger för att ta emot en stor skara

År 1935 insåg Jehovas vittnen med Bibelns hjälp att det var Guds vilja att nu, under den nuvarande tingens ordning, församla en stor skara som har utsikten att få tjäna Jehova för evigt på en paradisisk jord. (Upp. 7:9, 10) Samma år kallade vittnena för första gången en av sina möteslokaler på Hawaii Rikets sal. Nu finns det tusentals Rikets salar som är fyllda till bristningsgränsen av människor som har satt tro till Bibelns hjärtevärmande löften och sätter värde på dess rättfärdiga normer.

Antalet regelbundet närvarande vid församlingsmötena i vittnenas Rikets salar uppgår nu till flera miljoner. Hundratusentals människor blir döpta varje år, vilket gör att det råder ett trängande behov av fler Rikets salar. En undersökning 1998 visade att det fanns ett omedelbart behov av omkring 8.000 Rikets salar i 40 utvecklingsländer. Vad har man då uträttat under det gångna året för att fylla detta behov?

Man har upprättat regionala projekterings- och ritkontor för Rikets salar i sådana lämpligt belägna länder som Sydafrika, Australien och Tyskland. Från dessa verksamhetscentra har projekttillsyningsmän börjat hjälpa till med organiseringen av byggprogrammen för Rikets salar i respektive Öst- och Västafrika, i asiatiska Stillahavsområdet och i Östeuropa. För  närvarande finns det 77 internationella tjänare som hjälper till i detta arbete i 21 länder i Afrika, 7 i Östeuropa och 4 i det asiatiska Stillahavsområdet. Två länder i Latinamerika får också hjälp. Där det är möjligt försöker man inrätta byggrupper för Rikets salar, som är engagerade i det här arbetet på heltid. I den utsträckning det är möjligt använder man sig av lokala byggmetoder och byggnadsmaterial, och inhemska bröder uppmuntras att ta del i byggnadsarbetet, men till en början kan en eller två internationella tjänare ta ledningen i dessa grupper och ge den övning som behövs. Den internationella brödraskaran försöker också hjälpa till i länder där det råder ett trängande behov av möteslokaler, men där de ekonomiska förhållandena gör det praktiskt taget omöjligt för de inhemska bröderna att skaffa byggnadsmaterial.

Sedan bröderna i Ghana fått hjälp med att rationalisera sitt byggprogram för Rikets salar, kunde de förra året bygga 13 salar i stället för 4, som har varit genomsnittet de senaste åren. I Burundi byggde man med internationell hjälp 11 Rikets salar på bara några månader. En Rikets sal i Gitega i Burundi var den första byggnaden på den kulle där den ligger. Enligt seden på orten kallar därför många av invånarna den kullen för Jehovas berg.

Liberia hade en 40-procentig ökning av antalet förkunnare 1998 och en 19-procentig ökning 1999. Efter många års inbördeskrig i landet är de flesta församlingarna där i behov av Rikets salar, och de flesta bröderna ställs inför ekonomiska problem, däribland arbetslöshet. De är verkligen tacksamma för den ekonomiska hjälp som bröder i andra länder ger dem, så att de kan bygga de Rikets salar som de är i behov av. De är också tacksamma för det bistånd som de har fått av fem tillresta internationella tjänare som hjälper dem att organisera byggnadsarbetet.

I Nigeria behövs det ytterligare över 1.800 Rikets salar. Den enhet och flit som vittnena i Abeokuta i Nigeria visade,  när de tog del i byggnadsarbetet, gjorde så starkt intryck på andra att till och med ledaren i en närbelägen kyrka erbjöd sig att hjälpa till. Hon är nu en tjänare åt Jehova i den församling vars Rikets sal hon hjälpte till att bygga. I Togo mötte vittnena så hårt motstånd i en by när de skulle bygga en Rikets sal att de flyttade projektet till en annan plats. När motståndarna såg den fina Rikets sal som vittnena hade byggt, undrade de om vittnena inte skulle kunna bygga en sal till på den omstridda tomten.

På Sri Lanka har församlingarna hållit möten i privata hem, i små provisoriska byggnader täckta med kokosnötsblad eller under en markis på någon bakgård. De är verkligen tacksamma att få mera passande och värdiga lokaler för tillbedjan! Tretton Riketssalsprojekt har kommit i gång på Sri Lanka, och ytterligare 20 är på planeringsstadiet, och man avser att bygga 50 till de fem närmaste åren.

När en Rikets sal är ändamålsenlig, är människor mer villiga att samlas där för att få nytta av den undervisning som Jehova ger. När en stor, ny Rikets sal byggdes i utkanten av Lima i Peru, ökade således antalet närvarande i alla de tre församlingar som använder salen, och inom ett år började 75 nya förkunnare ta del i predikotjänsten.

I större städer där det finns många församlingar har man kunnat utnyttja tomten väl genom att bygga en Rikets sal som rymmer mer än en hörsal. Under veckoslutet 29 och 30 maj överlämnade man tre sådana Riketssalskomplex i Rumänien. Ett av dem i Cluj-Napoca rymmer fyra hörsalar; ett annat två. Dagen därpå överlämnades i Târgu-Mureş ett Riketssalskomplex som har sju hörsalar.

Sammankomsthallar

I många länder har man byggt sammankomsthallar, där man kan samlas i större skaror. Förra året överlämnades i Estland två Riketssalskomplex som också kan fungera som  sammankomsthallar. Vart och ett av dessa komplex rymmer tre separata hörsalar som kan slås samman till en stor sammankomsthall. En viktig händelse i Polen under ett veckoslut det här tjänsteåret var överlämnandet av tre sammankomsthallar. Två medlemmar av den styrande kretsen, Theodore Jaracz och Daniel Sydlik, var med vid det här speciella tillfället och höll uppmuntrande tal i alla hallarna. Intill den största av hallarna, som finns i staden Sosnowiec, iordningställdes en öppen amfiteater med 6.400 sittplatser, och denna anläggning användes till fem områdessammankomster under juli månad.

I USA, där det nu finns 980.419 Rikets förkunnare, överlämnades under det gångna året ytterligare fyra sammankomsthallar, vilket gör att landet nu har 40 hallar. I Brasilien, där det finns 528.034 förkunnare, överlämnades den 17:e sammankomsthallen. Den ligger ungefär en timmes bilresa från São Paulo och utgörs av två hörsalar som tillsammans rymmer 10.000 sittplatser. I Nigeria överlämnades ytterligare två öppna sammankomsthallar under året — en i Ota och en i Ibadan, med 10.000 respektive 5.000 sittplatser.

Man har också byggt andra anläggningar för att kunna främja det världsvida bibliska undervisningsprogrammet.

Vakttornets undervisningscentrum

I USA vidtog man 1986 de första nödvändiga lagliga åtgärderna för att kunna bygga Vakttornets undervisningscentrum, en samling av 28 byggnader, som ligger i Patterson i staten New York. År 1989 kunde man så äntligen sätta i gång byggandet. År 1994 började en del avdelningar som är förbundna med Jehovas vittnens undervisningsarbete använda byggnaderna. År 1995 flyttades Gileadskolan till den här anläggningen. Skolor för avdelningskontorets kommittéer och resande tillsyningsmän hålls också här. År 1999 hölls så slutligen överlämnandeprogrammet. (En rapport om programmet finns i Vakttornet för 15 november 1999.) Varje år besöker tiotusentals vittnen och andra intresserade den här anläggningen, och  de gläder sig när de ser vad som har åstadkommits med deras frivilliga bidrag, med villiga bröders och systrars förenade ansträngningar och framför allt med Jehovas välsignelse.

Behov av avdelningskontor

Eftersom antalet lovprisare av Jehova i många länder har ökat, har det också varit nödvändigt att bygga nya avdelningskontor. De som arbetar vid dessa avdelningskontor och vid världshögkvarteret är medlemmar av Betelfamiljen, som utgör en speciell skara förkunnare i heltidstjänsten.

BOLIVIA: Som en följd av enastående teokratisk tillväxt i Bolivia överlämnades ett nytt avdelningskontor i Santa Cruz den 20 mars 1999. Antalet Rikets förkunnare i Bolivia har ökat från 714 år 1968, då det förra avdelningskontoret överlämnades, till 15.388, och 53.312 var närvarande vid Åminnelsen 1999.

Det nya avdelningskontoret, som ligger i det tropiska låglandet i Bolivia, byggdes helt och hållet med lokal arbetskraft — som till stor del bestod av vittnen som frivilligt ställde sig till förfogande — och man använde vackert inhemskt byggnadsmaterial. Resultatet blev en byggnad som håller en behaglig temperatur utan hjälp av luftkonditionering och smälter in fint i den skogbevuxna omgivningen. Under ett besök av Gerrit Lösch, som är medlem av den styrande kretsen, överlämnade man den här anläggningen och den första sammankomsthallen i landet åt Jehova. Tusentals bolivianska vittnen och besökare från 11 länder var närvarande vid den glädjerika tilldragelsen. Bland de närvarande fanns också sådana som tjänat som missionärer i Bolivia någon gång under de 54 år som det har funnits missionärer här.

MOÇAMBIQUE: ”Jehova är stor, och han skall lovprisas mycket.” (Ps. 48:1) Det här är ett favorituttryck bland Jehovas vittnen i Moçambique, och man kunde höra det ofta den 19 december 1998, då avdelningskontorets nya byggnader  överlämnades i Maputo, i närheten av Indiska oceanen. För några år sedan skulle detta ha verkat vara en omöjlighet. Jehovas vittnen har varit officiellt förbjudna här i mer än 20 år, ända till 1991, då de var bara 6.000 till antalet. Vid slutet av 1998 rapporterades ett högsta antal förkunnare om 29.514. Avdelningskontoret behövde nya byggnader.

Hur byggdes avdelningskontoret, då de flesta moçambikiska bröder saknade erfarenhet av byggverksamhet av det här slaget? Man fick hjälp av många internationella tjänare och frivilliga arbetare, och de lärde under arbetets gång också de inhemska vittnena hur arbetet skulle utföras. Gäster från 15 länder var närvarande vid överlämnandet, och under samma veckoslut överlämnades också den första sammankomsthallen i Moçambique, i Matola, som ligger 26 kilometer från avdelningskontoret. Ja, Jehova är verkligen stor! Utan hans kärleksfulla omvårdnad hade hans tjänare i Moçambique aldrig fått uppleva dessa historiska tilldragelser.

NYA KALEDONIEN: Den 24 oktober 1998 överlämnades ett nytt avdelningskontor och en sammankomsthall på Nya Kaledonien. Avdelningskontorets utrymmen blev nu mer än tre gånger så stora som tidigare. Tre översättargrupper är verksamma här för att tillgodose behovet på Nya Kaledonien och i dess underlydande områden.

Överlämnandet var en glädjerik och färgstark tilldragelse. Ett inslag i programmet var en bildförevisning som visade hur byggnadsprojektet skred framåt. Jehovas vittnen på Nya Kaledonien var särskilt glada att vid det här tillfället få besök av Lloyd Barry, en medlem av den styrande kretsen, som också höll överlämnandetalet.

SENEGAL: Sedan de första vittnena kom till Senegal 1951, har man gjort stora ansträngningar för att nå de miljontals människor som bor på det distrikt som avdelningskontoret här har ansvar för. Allt som allt har 194 missionärer från 18 länder tjänat här. De har hjälpt hundratals människor att börja tjäna  Jehova på det här distriktet, där över 90 procent av invånarna inte är kristna.

Den byggmetod som man använde vid uppförandet av det nya avdelningskontoret i Cape Almadies, som ligger i utkanten av Dakar, var i flera avseenden ny för de flesta i området. Medan en kran lyfte de stora prefabricerade byggnadselementen på plats, applåderade och jublade åskådarna. Alla sektionerna var kvadratiska, raka och exakt sådana som de skulle vara. Vid slutet av överlämnandeprogrammet den 19 juni 1999 där på Afrikas västligaste udde, stämde alla närvarande in i en innerlig sång: ”Vi tackar dig, Jehova”!

 Afrika

Jehovas vittnens nutida historia i Afrika går tillbaka till början av 1880-talet. Under 1920-talet kom ett intensivt offentligt predikande i gång på den här kontinenten. Under det gångna året tog mer än 830.000 vittnen över hela Afrika del i att tala om ”Guds storslagna gärningar” med sina grannar och andra. — Apg. 2:11.

Det har varit till stor uppmuntran att se att många ungdomar har gjort skolan till sitt predikodistrikt. Dorcas, en ung syster i Moçambique, har satt som mål att vittna för skolans rektor och alla lärare och även för sina skolkamrater. Hon leder nu åtta bibelstudier, och sex av dem som hon studerar Bibeln med är regelbundet med vid mötena. Tre andra har blivit döpta och har sedan gjort sig kvalificerade att bli reguljära pionjärer. Fyra av Dorcas lärare har vid flera tillfällen tackat ja till hennes inbjudan att vara med vid församlingens möten. Dorcas far studerar nu med en av dem. Ytterligare en lärare som Dorcas började tala med för omkring fem år sedan, när hon gick i en annan skola, reagerade slutligen positivt på hennes ihärdiga predikande och tackade ja till ett bibelstudium tillsammans med henne för att också kunna ta del i den sanna tillbedjan.

Sedan 1995 har uppskattningsvis fem miljoner hörselskadade i Nigeria fått ökad uppmärksamhet. När åhörarna vid  en områdessammankomst såg de olika talen tolkas till teckenspråk, ville många lära sig teckenspråket. Drygt ett år senare hade 216 församlingsförkunnare och pionjärer från 61 församlingar lärt sig teckenspråket så pass att de kunde leda bibelstudier och tolka mötena. Drygt 80 församlingar får nu sina möten tolkade till teckenspråk, något som är till verklig hjälp för de döva.

Florence, en ung kvinna i Côte d’Ivoire, ville bli nunna. Men hon blev avskräckt av läror som sades vara ett mysterium och som det inte gavs någon förklaring till, och hon blev chockad när en präst upprepade gånger gjorde omoraliska närmanden mot henne. Hon lämnade klostret. Jehovas vittnen träffade henne senare i Burkina Faso, när de vittnade från hus till hus. Ett bibelstudium i broschyren Vad kräver Gud av oss? och i ”Kunskapsboken” ledde snart till att hon blev en lycklig tjänare åt Jehova.

Vid två tillfällen under året har Rikets salar och privata hem i Bangui i Centralafrikanska republiken upplåtits åt de Jehovas vittnen som har tvingats fly över floden från Demokratiska republiken Kongo som härjades av krig. Under juli månad var över 200 bröder och systrar och deras familjer tvungna att fly över till Bangui tillsammans med många andra. Medan de flesta flyktingarna fick tränga ihop sig utomhus vid hamnen, blev våra bröder väl omhändertagna både fysiskt och andligt. Man gjorde anordningar för möten på lingala för dem i två Rikets salar, så att alla veckans fem möten kunde hållas. En myndighetsperson i området uppmärksammade allt detta och sade: ”Det är fantastiskt att ni har upplåtit er lokal åt dessa stackars människor. Ni skall ha beröm för det.” En annan man som gick förbi Rikets sal hejdade en missionär och sade: ”Ni lever verkligen som ni lär. Jag önskar er lycka till. Gud kommer att välsigna er för det här.”

En odöpt förkunnare i Ghana som låg på sjukhus för flera år sedan vittnade från sjukbädd till sjukbädd, trots att hon var  ganska sjuk. En del uppskattade det hon hade att säga, medan andra avvisade det. En kvinna lyssnade utan att verka särskilt intresserad. Några år senare, när den här förkunnaren, som nu är pionjär med särskilt uppdrag, var med vid områdessammankomsten ”Guds väg — ett levnadssätt” i Ghana, träffade hon en kvinna som hon kände igen. ”Hur kommer det sig att du är här?” frågade pionjären. ”Jehova är fantastisk”, sade kvinnan. ”Jag har alltid undrat om jag någonsin skulle få träffa dig, så att jag kunde tacka dig för att du sådde sanningen om Riket i mitt hjärta när jag låg på sjukhuset. Jag var för sjuk för att reagera då, men jag kunde inte låta bli att tänka på det du sade om livet i paradiset under Guds kungarikes styre, då ’ingen som har sin boning där kommer att säga: ”Jag är sjuk.”’ Så snart jag blev utskriven från sjukhuset sökte jag upp Jehovas vittnen, och de började lära mig mer. Kort därefter flyttade jag. Jag sökte upp Jehovas vittnen på den nya orten och fortsatte mitt bibelstudium. Och i morgon skall jag låta döpa mig vid den här sammankomsten.” Med glädjetårar i ögonen omfamnade de båda varandra. Vittnandet på sjukhuset bar verkligen fin frukt!

En kvinna i Mali, som hade varit fysiskt handikappad i 13 år på grund av trolldom, kom i kontakt med Jehovas vittnen. Hon kunde ta sig fram enbart genom att krypa på händer och knän. Ett bibelstudium sattes i gång. Förkunnarna berättade för henne om församlingens möten, men med tanke på hennes handikapp trodde de inte att hon skulle kunna ta sig till Rikets sal. Men sanningen hade rört den här kvinnans hjärta. Vittnena blev verkligen förvånade när de såg kvinnan utanför Rikets sal, där hon väntade på att mötet skulle börja. En broder som har bil skjutsade hem henne efter mötet. Allteftersom studiet gick framåt och hennes tro på Jehova blev starkare, blev hon befriad från slaveriet under de onda andarna. Så småningom började hon kunna använda benen igen, och efter sex månader kunde hon gå! Hon är nu en döpt tjänare åt Jehova.

En reguljär pionjär i Uganda, som arbetade andra dagen på en ny arbetsplats, inledde ett samtal med en arbetskamrat  på lunchrasten genom att säga: ”Hej! Jag tycker att det är svårt att lära sig vad alla arbetskamraterna heter.” ”Du behöver inte oroa dig”, sade hans kollega, ”du kommer snart att komma ihåg deras namn. Jag heter William.” ”Tack för att du presenterade dig”, sade pionjären. ”Det var trevligt. Men jag vet att det här problemet med att lära sig andras namn är globalt.” ”Vad menar du?” frågade William. Pionjären fortsatte: ”Om någon till exempel frågade dig vad Skaparen av hela universum och allt levande heter, skulle du då utan vidare kunna säga det?” Det här samtalet om Guds namn ledde till att ett bibelstudium sattes i gång dagen därpå. William bjöd hem pionjären till sig för att han också skulle tala med hans familj. Nu är fem av familjemedlemmarna döpta. Före Åminnelsen gick pionjären från kontor till kontor och bjöd in sina kolleger till den viktiga högtiden. Vilken glädje det var att se att 40 av hans arbetskamrater var närvarande!

Många i Afrika har fått lida på grund av de krig som har utkämpats i deras hemländer. Ofta har de varit tvungna att fly från sina hem. Men de flyktingar som är Jehovas vittnen fortsätter att predika de goda nyheterna. Många bröder och systrar från huvudstaden i Guinea-Bissau i Västafrika flydde 24 mil till staden Buba, där det finns en broder och hans hustru men ingen församling. Kort efter det att vittnena från huvudstaden anlänt anordnade man emellertid möten, och predikoarbetet kom i gång. Inom kort var 40 personer med vid mötena, och man ledde 70 bibelstudier.

Trettio förkunnare från församlingen i Giteranyi i Burundi gick omkring 16 mil för att vara med vid en kretssammankomst i Kayanza. Det tog tre dagar. De som hade cyklar skjutsade några ett stycke. Sedan återvände de för att hämta ytterligare andra som kom gående efter och skjutsade dem till ett ställe längre fram, och så vidare. Hela familjen Jean Nzeyimana — hustru, svärmor och sju barn, varav ett har polio och använder käpp — gjorde den här resan. Vilken glädje det var när alla kom fram till sammankomstplatsen!

 Nord-, Central- och Sydamerika

På 1700-talet fanns hela Bibeln på engelska, franska, spanska och portugisiska, de språk som kom att bli de mest utbredda i Nord-, Central- och Sydamerika. Under senare delen av 1800-talet startade Jehovas vittnen, som de senare kallades, ett program för att undervisa i Bibeln, och 1935 hade det trängt in i nästan alla länder i Nord-, Central- och Sydamerika. Nu finns det 2.769.625 nitiska vittnen i dessa länder.

Trots att vädret på sina håll kan vara mycket kallt fortsätter man att predika de goda nyheterna. En äldste från North Pole-församlingen i Alaska berättar att man där predikar från dörr till dörr också vid en så låg temperatur som -37°C och att man har möten till och med då temperaturen är så låg som -48°C. Det krävs uthållighet att tjäna under sådana förhållanden.

På vissa distrikt i större städer finns det många byggnader, där förkunnarna, på grund av de boendes rädsla för brottslighet, sällan får möjlighet att tala med dem ansikte mot ansikte. Då en syster i Argentina vittnade i en sådan byggnad med hjälp av porttelefon, fick hon tala med en dam som lyssnade uppmärksamt. Man gjorde upp om att fortsätta samtalet vid ett annat tillfälle. Vår syster gjorde många återbesök och hade  många intressanta samtal och fick läsa skriftställen, men utan att bli inbjuden. Efter fyra månader blev så systern till slut inbjuden i damens lägenhet, och ett bibelstudium sattes i gång. Förkunnarens tålmodiga uthållighet blev belönad.

I USA finns det över 17.000 äldreboenden och sjukhem av olika slag, där hundratusentals äldre människor bor. Hur kan man nå denna äldre del av befolkningen med de goda nyheterna? Vissa församlingar har fått goda resultat genom att ta kontakt med den som förestår aktiviteterna på ett sådant hem och erbjuda sig att hjälpa till med att tillgodose de boendes andliga behov. På ett ställe förklarade man att medlemmar av församlingen gärna och utan kostnad kunde leda ett bibelstudium varje vecka med dem som önskade vara med. Detta tackade man ja till. Personal, släktingar och andra besökande och frivilliga arbetare var ofta med på studiet. Den som förestod aktiviteterna vid hemmet skrev: ”Den här studiegruppen ger andligt stöd och fortsätter att öka välbefinnandet hos dem som bor här. De älskar det här bibelstudiet.” Hon insåg att dessa äldre människor blev mentalt stimulerade av studiet. Till glädje för personalen började en äldre kvinna, som inte hade sagt ett ord sedan hon kom till hemmet, svara vid studiet. En äldre man som aldrig hade deltagit i någon annan gruppaktivitet vid hemmet var ivrig att vara med vid bibelstudiet.

En syster i Chile, som vittnade på en kyrkogård, talade med en kvinna som hade mist sin 12-årige son i en olycka. Denna sörjande mor gick till sin sons grav två gånger om dagen. Vår syster talade med henne om hoppet om uppståndelsen, och ett bibelstudium sattes i gång. Kvinnan i sin tur talade med sin granne, som också hade mist en ung son i döden och som också dagligen besökte sin sons grav. Hon började också studera. När denna kvinnas mor träffade prästen på kyrkogården och bad honom förrätta en mässa för hennes  döde dotterson, fick hon ett så otrevligt svar att hon slutade upp att gå i kyrkan. Hon började i stället studera Bibeln. Nu delar dessa tre kvinnor med sig av sin nyvunna tro till andra på kyrkogården.

Skulle du, trots att du inte kunde språket, vara villig att låta Jehova använda dig till att hjälpa någon att lära känna sanningen? Det var vad en missionär i Costa Rica, som ännu inte hade lärt sig spanska, gjorde. Hon satte i gång ett bibelstudium med Ana, en hängiven katolik. Hon använde broschyren Vad kräver Gud av oss? och Bibeln. Då Ana inte ser så bra, lyssnade hon bara när styckena och skriftställena lästes upp, och sedan kom hon med kommentarer till dem. En dag sade Ana något som var till stor uppmuntran för missionärssystern. Hon sade: ”Det gör inget att vi inte kan kommunicera så bra. Mycket av det som vi har behandlat skiljer sig från det som katolska kyrkan lär, och om jag hade fått långa, utförliga förklaringar på perfekt spanska, så skulle jag inte ha trott dem, men nu när du visar mig allt direkt från Bibeln, utan en massa onödiga ord, då inser jag att det faktiskt är vad Bibeln lär.”

I Nicaragua har vittnena gjort särskilda ansträngningar att lämna vissa nummer av Vakna! till lärare i skolan. Ett sådant nummer var det som tog upp frågan ”Finns det något hopp för dagens ungdomar?” Värdet av sådan information är uppenbart. I en stad gjorde en lärare invändningar, men rektorn vid en annan skola bad vittnena tala inför alla eleverna i skolan. Man framförde ett symposium på en och en halv timme, och många elever bad att få skaffa litteratur. Därefter ville den lärare som tidigare hade kommit med invändningar att vittnena skulle ha samma framställning i den skola där hon var rektor. Detta skedde. Ett bibelstudium sattes i gång med henne, och nu vill hon att vittnena skall hålla tal för eleverna varje månad.

 Eurasien

Med uttrycket Eurasien åsyftas Europa och Asien som en sammanhängande kontinent. Det var där som Jehova först förkunnade goda nyheter för Abraham. (Gal. 3:8) Och där lade Jesus Kristus grunden för det evangeliseringsarbete som har fortsatt ända fram till vår tid. (Matt. 28:19, 20) I alla de omkring 80 länderna i Eurasien strävar Jehovas vittnen efter att förkunna de goda nyheterna. Sällskapet Vakttornet har sedan 1995 tillfogat ytterligare 36 språk till de hundratals språk som man redan tryckte biblisk litteratur på. Detta gjordes för att de skulle kunna nå ytterligare 170.000.000 människor i denna del av världen. Bland dessa språk är punjabi (arabisk-persisk skrift), uzbekiska, tadzjikiska, azerbajdzjanska och mongoliska.

Under 1999 förvärrades situationen i Kosovo. Närmare 800.000 etniska albaner flydde från Kosovo till grannländerna — närmare 500.000 av dem till Albanien. Bland flyktingarna fanns också 14 Jehovas vittnen och deras 8 barn. De albanska vittnena öppnade sina hem och hjälpte dessa bröder genom en mycket svår tid. När den etniska konflikten förvärrades, var bröderna från Kosovo angelägna att få veta om deras serbiska bröder var i säkerhet. Och de serbiska vittnena i sin tur gjorde stora ansträngningar för att komma i kontakt med  sina albanska bröder och förvissa sig om att de var i säkerhet. Vilken skillnad mellan den kärlek de visade och det etniska hat som fanns runt omkring dem! Efter fyra månader ville bröderna från Kosovo återvända hem, men de var inte intresserade av att ta med sig en massa materiella ting, utan bad i stället att få kartonger med litteratur för att använda till att låta andra komma i kontakt med det trösterika budskapet om Guds kungarike.

Ett vittne i Belgien talade med en kvinna genom porttelefonen. Kvinnan sade att hon för ögonblicket inte hade lust att tala om sådana här saker. Vår syster erbjöd sig då att senare ringa upp henne på telefon. Kvinnan blev överraskad, när hon några dagar senare faktiskt blev uppringd. Hon berättade då att hon måste flytta och att hon hade bett socialtjänsten om hjälp att finna en annan lägenhet. Då de efter ett andra telefonsamtal förlorade kontakten, beslöt systern att skriva ett brev och skicka det till socialtjänstens kontor. Brevet lades i kvinnans mapp, och kontakten återknöts när hon några veckor senare fick brevet. Just då hade det stått i Tjänsten för Guds kungarike: ”Om vi alla gör en gemensam ansträngning för att sätta i gång bibelstudier och om vi ber om Jehovas välsignelse över våra ansträngningar, kommer vi helt visst att få i gång nya bibelstudier!” Efter att ha bett innerligt till Jehova ringde vår syster upp kvinnan och sade att hon gärna ville studera Bibeln med henne. Och kvinnan samtyckte. Nu är hon och hennes man med vid församlingens möten, och hon berättar för släkt och vänner om det goda som hon får lära sig.

Då en tillfällig pionjär med särskilt uppdrag och hennes kamrat en regnig dag vittnade för butiksägare i en stad i Malaysia där man inte hade vittnat så mycket tidigare, kom en skolflicka, som hade sökt regnskydd i närheten, och bad att få skaffa den litteratur som de erbjöd. Pionjärerna talade då  om för flickan att hon kostnadsfritt kunde få ett bibelstudium och nämnde var de bodde. Omkring en vecka senare ringde hon upp. Hon hade då läst all den litteratur hon skaffat och ville ha mer. Man satte i gång ett bibelstudium. Då den här flickan tycker mycket om att läsa, bad hon om fler publikationer vid nästan varje besök. Ibland ringde hon sent på kvällen och bad om någon publikation som omnämnts i litteraturen. Eftersom pionjärerna var i staden endast tillfälligt, leddes studiet dels när man träffades och dels genom korrespondens. Inom två månader hade flickan studerat igenom ”Kunskapsboken”. Hon predikade för sina kamrater och för människor på bussen, och nu har hon gjort fina framsteg och är odöpt förkunnare, ivrig att snart kunna bli döpt.

Ett vittne i Italien bekantade sig med sin nya granne, som hade kommit tillbaka från Tyskland därför att hennes man hade blivit lovad ett arbete i Italien. Men då han inte fick det utlovade arbetet, lämnade han kvar sin familj i Italien för att återigen söka arbete utomlands. Medan mannen var borta hjälpte systern och hennes man hans hustru att handla och skjutsa sonen till skolan. Ibland bjöd de också kvinnan och hennes barn på mat och gav henne det moraliska stöd som hon så väl behövde. Kvinnan frågade varför de gjorde allt detta. De svarade: ”Jo, därför att vi som Jehovas vittnen älskar våra medmänniskor.” Kvinnan sade att hon aldrig hade haft tid att lyssna på vittnena men att hon nu var nyfiken och ville veta vad de trodde. Man satte i gång ett bibelstudium med henne, och hon började också vara med vid församlingens möten. Under tiden kom hennes man tillbaka hem. Vittnena erbjöd också honom ett bibelstudium, men han ville inte, då han kände sig rastlös, eftersom han återigen var arbetslös. När familjen så flyttade till en annan del av Italien, skaffade vittnena fram adressen till Rikets sal på orten och uppmuntrade kvinnan att gå dit. Men hon var för blyg för att gå dit. Vår syster ringde emellertid till henne varje vecka och höll hennes  intresse för Jehova levande. När hon sedan såg två förkunnare som ägnade sig åt gatuvittnande, bad hon dem om ett bibelstudium. Hon började också vara med vid mötena. Under tiden hade mannen fått ett arbete, och nu bad också han om ett studium. Båda är nu överlämnade och döpta kristna. Deras två äldsta barn är också döpta, och det tredje är odöpt förkunnare.

En pionjärsyster i Luxemburg var ivrig att träffa alla på sitt distrikt. I ett hus var persiennerna alltid stängda, och det var aldrig någon hemma. Men så en dag, när pionjärsystern var på väg för att hämta sin dotter från skolan, fick hon se att en bil stod parkerad framför huset. Då hon inte ville låta tillfället gå sig ur händerna ringde hon på, och det trots att hon just då var ute i andra ärenden. En man öppnade, och han sade att han egentligen inte var intresserad av Bibeln men gärna ville veta mer om Jesus Kristus, så systern lämnade honom boken Den största människa som någonsin levat. Efter det att hon och hennes man hade gjort flera återbesök kunde de sätta i gång ett studium. Till en början ville mannen studera bara en gång var tredje vecka, därför att han var så upptagen. Men så småningom började han få en annan syn på livet. Han insåg att han behövde ägna mer tid åt att lära känna och göra Guds vilja. Han slutade därför upp att spela bordtennis, något som han hade tyckt mycket om att göra och hade ägnat fyra kvällar i veckan åt. När han sedan insåg att en kristen måste vara neutral, slutade han sitt arbete och tog ett arbete med mycket sämre lön. Hur upplevde han en sådan förändring? Han sade: ”Jag gjorde det gärna, därför att jag mest av allt ville få mitt liv i linje med Bibelns principer. Jag fortsatte att gå framåt i sanningen, så att inget mer hindrade mig från att bli odöpt förkunnare och att fem månader senare kunna bli döpt som ett tecken på mitt överlämnande åt Jehova.” Han är så tacksam mot den där pionjärsystern för att hon var så grundlig i sin tjänst!

 Jordens öar

Jehova uppmanar alla på jorden, inbegripet dem som bor på öarna, att glädja sig åt att han har blivit kung. (Ps. 97:1) Redan vid pingsten år 33 v.t. fick invånarna på ön Kreta denna uppmaning. Och under 1900-talet har tiotusentals av dem som bor på jordens öar lytt den uppmaningen. I Filippinerna berättar 132.496 för andra om Jehovas underbara styre. På de öar som utgör Japan tar 222.857 del i denna lyckliga tjänst. Och även på öar med endast några få invånare får man tillfälle att glädja sig åt de goda nyheterna om Guds kungarike.

På Samoaöarna bidrog en ung pionjärbroders vänlighet till att övervinna fördomar mot Jehovas vittnen. Han hade gått till polikliniken på sjukhuset på orten, fått en nummerlapp och blivit tillsagd att vänta på sin tur för att få träffa läkaren. Men när broderns nummer ropades upp, bad han vänligt sköterskan att få byta turordning med den äldre kvinna som satt intill honom och som verkade mycket sjukare än de flesta andra som satt där. Sjuksköterskan blev förvånad, men gick med på det. När broderns nummer på nytt ropades upp, hade en av hövdingarna (matai) från hans by kommit och satt sig intill honom. Eftersom mannen var sjukare än vår broder, lät han också honom få gå före in till läkaren. Längre fram träffade vår broder återigen den äldre kvinnan, den här gången på marknaden. Hon blev mycket glad över att träffa honom igen och  frågade om han var ett Jehovas vittne. När han sade att han var det, sade hon att hon inte tidigare hade velat lyssna på vittnena när de besökte henne, men nu visste hon att vittnena är människor som verkligen älskar sina medmänniskor. Han fick hennes adress, och ett bibelstudium sattes i gång. Hur gick det då med byhövdingen? Han förklarade för pionjärbroderns far att trots att han inte tidigare hade respekterat vittnena, så gjorde han det nu, och han talade om att han nu välkomnar dem i sitt hem. Han kom till Åminnelsen och sade: ”Det man först inte tycker om kan man komma att tycka om.”

Är det någon mening att försöka sätta i gång bibelstudier på affärsdistrikt? Ibland är det det. En pionjär med särskilt uppdrag på Cypern lämnade regelbundet tidskrifter till en affärsman. När mannen uttryckte uppskattning av det han läste, demonstrerade pionjären hur man kunde studera Bibeln med hjälp av broschyren Vad kräver Gud av oss? Och nu hålls studiet på mannens arbetsplats, men på grund av omständigheterna studerar pionjären inte mer än 10 eller 15 minuter åt gången.

På Guadeloupe har man särskilt framhållit gatuvittnande. Men behövs det verkligen, med tanke på att det finns 1 förkunnare på 55 invånare i landet? Den tid människor är hemma ägnar de i allt större utsträckning åt att titta på satellit-TV och kabel-TV, och därför är det lättare att få dem att stanna upp och lyssna på de goda nyheterna utanför hemmet. En kretstillsyningsman rapporterade att när en grupp på 15 förkunnare på Saint Martin vittnade på gatan fick de på omkring två timmar lämna 250 tidskrifter, förutom traktater. Ibland kanske människor gärna skaffar litteratur, men säger att de inte har tid att samtala. Men det kan inträffa saker i en människas liv som får henne att fundera mer över andliga ting. Så var det för en kvinna i staden Les Abymes, som hade en mängd frågor när hennes far hade dött. Nu ville hon studera nästan varje dag, först med hjälp av broschyren Vad kräver Gud av oss? och sedan med  hjälp av boken Kunskapen som leder till evigt liv. Hon studerar också boken Resonera med hjälp av Skrifterna och skriver då upp de citerade skriftställena på ett papper. Hon säger att hon känner sig som ”kungarna i Israel som gjorde sina egna avskrifter av Skrifterna”. Hon har kommit fram till slutsatsen att även om kanske ”samtliga så kallade kristna trossamfund har Bibeln, så är det endast Jehovas vittnen som tillämpar den”.

Hatsuko är en ensamstående mor med två barn i Japan. För att försörja familjen har hon två arbeten. Hur får hon tid att vittna för andra om Jehova och hans kärleksfulla uppsåt för mänskligheten? Det tar omkring 20 minuter för henne att cykla till vart och ett av sina båda arbeten. Hon beslöt att använda den tiden till att vittna. Hon talar med människor hon träffar på vägen, med kunder vid varuautomater, med människor som levererar varor, med byggnadsarbetare osv. Då hon är blyg till sin natur tyckte hon först att det var svårt. Men så beslöt hon sig för att låta tidskrifterna tala och inte själv säga så mycket. Och det gick också allt lättare för henne att tala med människor genom att hon bad till Jehova innan hon gick ut. Under de senaste två åren har hon vittnat så här, och nu lämnar hon mellan 200 och 300 tidskrifter i månaden, inbegripet dem som hon lämnar på sin tidskriftsrutt på gatorna.

Videofilmen Jehovas vittnen — organisationen bakom namnet har varit till stor hjälp för att utveckla människors uppskattning av den organisation som Jehova använder. En kvinna i Australien hade under fem års tid fått Sällskapets tidskrifter och annan litteratur. Vid ett besök lämnade förkunnarna så videon hos henne för att hon skulle titta på den. Vid nästa besök bjöd hon in förkunnarna. Hon hade sett videon och blivit rörd till tårar. Hon hade litat på de förkunnare som hade besökt henne, men nu kände hon att hon också kunde lita på organisationen. Den dagen satte man i gång ett studium i boken Kunskapen som leder till evigt liv, och följande vecka var hon med vid möten i Rikets sal.

 Vart vänder sig människor för att få råd? Ibland är det till frågespalter i tidningar eller tidskrifter. När en pionjär på Nya Kaledonien läste en sådan fråga i en tidskrift, kom hon att tänka på att den frågan var fint besvarad i ett nummer av Vakna! Hon skrev därför ett brev till frågeställaren och skickade det till utgivaren av tidskriften och bad att det skulle vidarebefordras. Hon skrev att hon hade värdefulla upplysningar i ämnet, nämnde temat i tidskriften och räknade upp några av underrubrikerna, och hon tog också med några utvalda citat och erbjöd sig att skicka tidskriften. Snart kom det ett svar, och hon skickade tidskriften, och detta öppnade möjligheten att ge ytterligare andlig hjälp.

På Irland träffar förkunnarna på människor som har kommit från Afrika, Östeuropa och Asien. En församling i Belfast anordnade ett offentligt föredrag och ett Vakttornsstudium på kinesiska (mandarin). Tjugotvå intresserade personer var närvarande. Detta var ett resultat av det goda arbete som ett missionärspar hade utfört bland kineser som antingen gick på college eller arbetade i Belfast. Missionärerna har sedan 1993 lett bibelstudier med 75 personer från 17 olika provinser i Kina och olika städer på Taiwan. De har hållit kontakten med många intresserade personer som har återvänt till Kina. Ett par tyckte mycket om att studera Bibeln, men sedan måste hustrun återvända till Kina. Hon var ledsen, eftersom hon trodde att hon nu inte skulle kunna fortsätta sitt bibelstudium. Men några veckor senare berättade hennes man glädjestrålande att han hade fått höra från sin hustru att vittnena en dag hade kommit på besök medan hon var på sitt arbete och lämnat henne ett meddelande som löd: ”Dina vänner på Irland bad oss besöka dig. Vi kommer igen.” Och det gjorde de! Ett annat par skrev från Kina: ”Vi saknar er så. Vi har så många fina minnen från Irland, men vårt dyrbaraste minne är vårt studium av Bibeln tillsammans med er. Vi känner det som om Bibeln nu är hörnstenen i vårt liv.”

[Bilder på sidan 49]

1) Moçambique, 2) Senegal, 3) Nya Kaledonien, 4) Bolivia