Madagaskar

Madagaskar, som ligger utanför Afrikas ostkust, kallas ibland ”den stora röda ön”. Och stor är den verkligen, den fjärde största ön på jorden, och dess jord är röd.

På grund av Madagaskars rika växt- och djurliv kallade en fransk vetenskapsman ön ”det förlovade landet för en biolog”. Omkring 80 procent av dess 10.000 arter av blommande växter finner man ingen annanstans på jorden. Bara av orkidéer finns det närmare 1.000 arter, och en av dessa producerar en viktig exportprodukt, nämligen vanilj. Öns djurliv är också rikt och fascinerande, med bland annat ringsvanslemurer och olika arter av kameleonter med gripfötter och svans med gripförmåga. Alla utom ett tiotal av öns 400 arter av grod- och kräldjur är unika för den här ön.

Men för Jehovas tjänare är det mest tilltalande ändå människorna. Det finns över 14.000.000 invånare på Madagaskar av omkring 20 etniska grupper. Människorna på det centrala höglandet har asiatiska drag och är ljushyllta och har rakt svart hår. Man tror att de ursprungligen kom från det som nu är Indonesien. De som bor längs kusten ser ut att ha en afro-arabisk bakgrund. En blandning av dessa drag gör att människor inte förefaller att åldras — föräldrar ser ofta lika unga ut som sina tonåriga barn.

Madagaskar har bland de högsta födelsetalen i världen, och 80 procent av befolkningen lever av vad jorden ger. Detta utkräver en tung tribut av det ”förlovade landet”. Över  hälften av Madagaskars en gång så rika regnskog och annan skog har antingen avverkats eller skadats.

Men trots detta fortsätter Madagaskar att blomstra som ett ”förlovat land”. På vad sätt? Det finns många mottagliga människor i vars hjärta den säd som Guds rikes sanning utgör kommer att växa. Många är tacksamma över att få höra de goda nyheterna om att ”Jehova själv har blivit kung!” De gläder sig över att hans styre skall göra sådant för människor som ingen mänsklig regering någonsin skulle kunna göra. — Ps. 97:1.

Vilka är det då som har hjälpt människorna på den här stora ön att förstå vad Jehovas styre innebär? Trots att omkring 40 procent av befolkningen tillhör kristenhetens kyrkor har deras missionärer inte lyckats inplanta det kristna levnadssättet i människornas hjärtan. Så här sade en madagask: ”Jag skall säga er en sak, monsieur. Vi madagasker är bara vaccinerade med kristendom. Det finns inte någon enda madagask, inte ens bland de utvecklade [europeiserade], som skulle kunna tänka sig att bygga ett hus utan att först ha frågat spåmannen om när det är den gynnsammaste dagen att börja. De gamla trosuppfattningarna lever kvar.” Man frambär fortfarande djuroffer på högt belägna platser och bergstoppar. Det är vanligt med förfädersdyrkan, och medicinmän har ett starkt grepp om människor. Människors dagliga liv verkar vara styrt mer av de döda än av de levande.

Guds egennamn är väl känt

Även om kristenhetens missionärer inte har haft så stor framgång när det gällt att lära människor att leva ett kristet liv, har de genom sina bibelöversättningar gjort namnet Jehova känt. Redan 1830 gavs ”Nya testamentet” ut på malagassiska, och 1835 kom hela Bibeln ut, vilket gör den malagassiska bibeln till en av de äldsta översättningarna  till ett afrikanskt språk. Den protestantiska översättningen av Bibeln på malagassiska använder namnet Jehova till och med i de kristna grekiska skrifterna, och den katolska översättningen använder formen Jahve i de hebreiska skrifterna. (Ps. 83:17, 1916, 18; Matt. 4:7, 10) Detta har lett till att namnet Jehova ofta används i det dagliga livet. När man åker taxi kan man få se en sådan bibelvers som ”Jehova är min herde” på malagassiska. (Ps. 23:1) Man kan också få se en bibelvers med Guds namn på ett tygstycke kallat lamba, som kvinnorna bär.

Men vilka är det då som har hjälpt människor här att inte bara känna till Guds namn, utan också erkänna Jehova som Suveränen i deras liv?

Goda nyheter når ”den stora röda ön”

År 1925 började bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades, att hjälpa människor på Madagaskar att förstå Guds ord. I september 1933 fick ön så ett mer omfattande vittnesbörd. Två modiga och nitiska män, Robert Nisbet och Bert McLuckie, kom från Sydafrika via Mauritius till kuststaden Toamasina. De predikade de goda nyheterna om Guds rike. Eftersom antalet Jehovas vittnen inte var så stort i Afrika på den tiden, försökte de att på kort tid göra de goda nyheterna om Guds rike kända för så många människor som möjligt. Robert Nisbet berättar: ”Vår franska litteratur tog snart slut. Vi vittnade om Guds rike, lämnade litteratur och fortsatte sedan till andra obearbetade distrikt.”

Efter att ha gått igenom Toamasina begav sig bröderna Nisbet och McLuckie in i landet till huvudstaden, Tananarive. Tananarive är det franska namnet för Antananarivo, som betyder ”staden för de tusen”. Namnet kommer av att kung Andrianjaka omringade staden med en här på tusen man för att skydda den, när han 1607 utropade den  till huvudstad i sitt rike. Så här beskriver Bert McLuckie huvudstaden: ”Tananarive hade formen av en hästsko, med järnvägsstationen i den öppna änden av den bågformade kullen. Inuti hästskon låg ett affärscentrum, omgivet av bostadsområdet. Bokstavligt talat hundratals trappsteg ledde uppför bergssluttningen till människornas hem.”

Hur reagerade då människorna i huvudstaden? Robert Nisbet säger: ”De skaffade sig gärna litteratur på franska, och några prenumererade på Den Gyllne Tidsåldern (nu Vakna!) på franska. Många ställde frågor, och vi gick därför tillbaka till flera av dem för att samtala mer med dem.” När broder Nisbet tänkte på vad de hade varit med om, sade han: ”Vi tyckte mycket om den mycket intelligenta inhemska befolkningen.”

Men då mycket få människor förstod engelska, hade de båda bröderna problem med kommunicerandet. De försökte dock att nå så många som möjligt tills deras litteratur tog slut. Under sin månadslånga vistelse använde de 185 timmar till att tala med andra om Jehova, och de lämnade 214 böcker och 828 broschyrer och tecknade 21 prenumerationer. Även om ingen församling eller grupp bildades, så hade sanningens säd såtts. Det skulle dock gå ytterligare 22 år innan denna fick tillräckligt med uppmärksamhet för att kunna växa och blomstra.

Madagasker omfattar sanningen

Efter sammankomsten ”Triumferande Riket” i Paris 1955 kom två pionjärer från Frankrike i oktober till Tananarive via kuststaden Toamasina. När de stigit av tåget, stod de en stund framför stationen och betraktade den hästskoformade staden med sina tusentals hus uppefter bergssluttningen — det såg ut som om de låg på hyllor uppefter en vägg. Adam Lisiak, en före detta kolgruvearbetare av polsk härkomst,  sade till sin kamrat, Edouard Marlot: ”Titta Edouard, allt det här är vårt distrikt!” Edouard svarade: ”Adam, vad kan vi göra här? Människorna här är utbildade, men det är inte vi. Vad kan vi göra, Adam?” Men de uträttade mycket gott på ön.

På den tiden var Madagaskar en fransk koloni. Eftersom Vakttornet var förbjudet i Frankrike och i franska territorier, erbjöd de Vakna! på franska, men det gick endast att prenumerera. Under de första sex månaderna tecknade de 1.047 prenumerationer. Broder Lisiak brukade berätta hur de fick använda ett och samma exemplar av Vakna! som provexemplar, så att det till slut bara var en oläslig pappersbunt. Men de tecknade prenumerationer bara genom att visa den där pappersbunten.

Bröderna Lisiak och Marlot slösade inte bort tiden. De bearbetade distriktet och ledde bibelstudier i hem. Snart fick de använda en skolsal gratis för att hålla sina möten. Skolbänkarna var av trä, och då allt var avsett för små barn var det inte särskilt bekvämt för vuxna. Men det var ingen som klagade.

Efter sex månader rapporterade den förste inhemske förkunnaren, Rabehasy Noël, tjänst på fältet. Därefter kom det fler förkunnare. Vid slutet av tjänsteåret 1956 ansökte en grupp på åtta personer om att få bilda Tananariveförsamlingen av Jehovas vittnen. (Som du ser skriver man förnamnet sist på malagassiska.)

Bland de första att visa intresse på Madagaskar var en ung kvinna som hette Razanaboahangy Narcisse. År 1956 lade Narcisse märke till två män som regelbundet gick förbi den affär där hon arbetade. En dag kom en av dem in och köpte lite skinka. När han gick, hade alla som arbetade där en liten traktat på malagassiska som hette Liv i en ny värld. ”Jag var inte intresserad av budskapet”, säger Narcisse, ”men min  mamma, som visste att jag tyckte om att läsa, prenumererade på Vakna! på franska, och utan att ens ha frågat mig tackade hon ja till ett bibelstudium för min räkning.” Narcisse började studera tillsammans med vittnena, men hon hoppades att de skulle lämna henne i fred, när de väl upptäckte att hon inte var verkligt intresserad. Men hon blev mer intresserad än hon först hade trott. När hon studerade vad Bibeln säger om själen och förstod att förfädersdyrkan var fel, insåg hon att det hon fick lära sig var sanningen.

År 1959 var Razanaboahangy Narcisse redo att bli döpt i vatten som ett tecken på att hon överlämnat sig åt Jehova. Därefter började hon i heltidstjänsten. Längre fram gifte hon sig med Edouard Marlot. Hon har varit föredömlig i fråga om att hålla ut i heltidstjänsten.

Under hela sin tjänst på Madagaskar tjänade broder Lisiak i Antananarivo. Han besökte och studerade med människor  överallt. Han var för många känd som den vazaha (vit person) som inte hade något hår. Ibland rörde människor bara vid sitt eget huvud, och så förstod man att Adam hade varit där. Rasaona Gervais, en broder i en franskspråkig församling i Antananarivo, berättar: ”Broder Adam var mycket tålmodig, men bestämd. När Adam studerade med mig, brukade jag be andra säga till honom att jag inte var hemma, men han kom tillbaka. Redan från början inbjöd han mig att komma till mötena, och det gjorde jag. Han var trogen mot Jehovas organisation och lärde mig att uppodla samma anda.”

År 1970 blev bröderna Lisiak och Marlot skickade till den närliggande franska ön Réunion. Broder Lisiak återvände sedan till Frankrike, och han dog i Marseille i januari 1988. Edouard Marlot och hans familj är kvar på Réunion.

Fler pionjärer hjälper till med arbetet

Det gjordes mycket för att bekantgöra budskapet om Guds rike för invånarna på Madagaskar. År 1957 kom Antoine och Gilberte Branca från Frankrike och tjänade i Antananarivo. Gilberte hade gått igenom den 24:e klassen i Vakttornets Bibelskola Gilead, och längre fram gick även hennes man igenom Gilead. År 1961 fick de en dotter, Anna, men de stannade kvar på sitt distrikt. Simone Berclaz, som Gilberte hade studerat med i Schweiz, flyttade också till Madagaskar för att hjälpa till med arbetet.

År 1960 kom ytterligare två pionjärer med särskilt uppdrag, Florent och Henriette Chabot, till Madagaskar från Frankrike och började tjäna i Diégo-Suarez (som nu heter Antsiranana) på norra Madagaskar. Broder Chabot berättar: ”När pionjärer på den tiden lämnade sina hem och familjer för att flytta till länder långt borta, trodde många av dem  att de inte skulle få återse sina släktingar före Harmageddon, och de sade därför ett sista farväl. Det var så vi kände det.”

En man som broder Chabot studerade med hade fått sin första kontakt med sanningen när han köpte lite socker. En kinesisk affärsman som prenumererade på Vakna! använde dess blad till att slå in varor med. Innebar detta att tidskriften var till ingen nytta? Nej, för när Ratsimbazafy Charles köpte lite socker av mannen, fick han det i en strut gjord av det sista bladet i en av tidskrifterna. Där läste han en annons om boken ”Detta betyder evigt liv” och skrev till avdelningskontoret i Frankrike och beställde en. Under tiden träffade broder Chabot på honom, lämnade boken till honom och satte i gång ett bibelstudium. Han gjorde snabba framsteg och började komma på mötena.

Men Charles måste rätta till sin familjesituation. Han hade separerat från sin hustru och levde nu tillsammans med en kvinna som han hade barn tillsammans med. För att bli godkänd för kristet dop måste han vara lagligt gift. (Hebr. 13:4) Han började den lagliga processen 1960, men det dröjde ända till 1967 innan alla papper var klara. Och då brann stadshuset i Diégo-Suarez ner och alla Charles papper förstördes, så nu måste han börja om på nytt, men den här gången tog det bara ett år. (Pred. 9:11) Myndigheterna var mycket imponerade av hans beslutsamhet att rätta sig efter Guds normer. Till sist var han kvalificerad att bli en Rikets förkunnare och att bli döpt! Hans hustru döptes också. Charles har tjänat som äldste i Diégo-Suarez och Antananarivo.

Man kämpar med språket

År 1961 kom Laval och Irene Carbonneau, som hade varit i kretstjänsten i den fransktalande delen av Canada, till Madagaskar som missionärer. De flyttade in i en  lägenhet på bottenvåningen i ett hus av det vanliga slaget på Madagaskar med ett litet sovrum, ett litet matrum, ett litet kök, ett litet badrum med enbart kallt vatten och en liten inbyggd veranda. ”Råttor, möss och kackerlackor fick vi på köpet”, berättar broder Carbonneau. ”Min hustru kom så långt att hon kunde känna igen en av råttorna på dess avbitna svans. Närhelst hon mötte honom brukade hon kalla honom ’monsieur le Prince’ och artigt be om lov att få gå förbi.”

Då Laval kunde tala franska och hans hustru höll på att lära sig det, kunde de kommunicera med befolkningen. Men så var inte fallet för Raimo och Veera Kuokkanen, som kom från Finland i slutet av januari 1962. Det var inte svårt att känna igen dem, då de steg av planet iförda pälsmössor och andra tjocka kläder. De hade ju lämnat Finland i vinter och kyla. Det blev en stor omställning i denna tropiska värme. Raimo talade engelska men ingen franska, och Veera kunde ingetdera. Då Irene Carbonneau använde engelska för att lära dem franska, måste Raimo översätta allt från engelska till finska för sin hustru. Lyckligtvis kunde Raimo också lite svenska, eftersom han måste förklara grammatiken på svenska för Veera, som hade fått all sin skolundervisning på svenska. Låter det invecklat? Det var det också. Men efter omkring två månader började det ljusna. De började känna igen vissa franska ord. Men när de så hade lärt sig franska, måste de också lära sig malagassiska.

 Några år senare, när broder Kuokkanens språklärare inte längre fanns till hands, måste han tolka till franska för Malcolm Vigo, en besökande zontillsyningsman. Broder Kuokkanen kommer fortfarande ihåg hur åhörarna, när Lukas 9:62 citerades och han inte kände till det franska ordet för ”plog”, förvånat spärrade upp ögonen över den beskrivning av plöjning som han gav, en beskrivning som inte alls passade in på det sätt varpå man plöjer på Madagaskar, där man plöjer med puckeloxar. Vid ett annat tillfälle, när han på franska försökte förklara att bröderna i Malawi höll möten under ett mangoträd, placerade han i stället hela församlingen ovanpå trädet. Bröderna kunde helt enkelt inte hålla sig för skratt, och han måste lära sig att skratta med dem.

I april 1962 kom ett annat missionärspar, Samuel och Thelma Gilman, från USA. Sam kommer väl ihåg de problem han hade med att kommunicera. ”För att komma i ordning i vårt nya hem behövde vi ett långt rör i garderoben. Broder Kuokkanen och jag gick därför till en järnhandel för att skaffa ett rör som var sex meter långt. Vi använde ett ord ur det lilla lexikon som vi hade med oss, men föreställ dig ansiktsuttrycket på personalen i affären, när vi i stället för att fråga om ett rör frågade om de hade en rökpipa som var sex meter lång!”

Besök från högkvarteret

Antalet av dem som förkunnade att Jehova själv hade ”blivit kung” kom med hjälp av förkunnare från andra länder att öka ytterligare på Madagaskar. År 1959 uppnådde man 41 förkunnare. Det året besökte N. H. Knorr, den dåvarande presidenten för Sällskapet Vakttornet, Madagaskar för att uppmuntra bröderna.

Fyra år senare fick Madagaskar återigen besök, den här gången av broder Knorrs sekreterare, Milton Henschel, som  besökte länder i Afrika. Vid det möte som broder Henschel höll riktade han sig särskilt till missionärerna och pionjärerna med särskilt uppdrag, och det var till stor uppmuntran för alla de närvarande att få höra honom berätta erfarenheter från sin egen tid som pionjär. Före det tjänsteårets utgång hade Madagaskar över 100 förkunnare.

Efter broder Henschels besök inbjöds inhemska bröder och systrar att börja som pionjärer med särskilt uppdrag. Eftersom de kände till förhållandena i landet, var det lättare för dem att börja arbetet på nya distrikt. Andriamoara Félix var en av dessa. År 1965 började han som pionjär med särskilt uppdrag. Han har också tjänat som resande tillsyningsman och i många år som medlem av Betelfamiljen på Madagaskar. Även sedan han och hans hustru, Honorine, hade fått barn, fortsatte han i heltidstjänsten. Hans hustru arbetar deltid på översättningsavdelningen på avdelningskontoret.

Har deras nit för Jehovas tjänst varit till nytta för deras barn? Deras dotter, Miora, är nu gift och tjänar tillsammans med sin man som pionjär med särskilt uppdrag. Deras son, Timoty, som fortfarande bor hemma, tjänar emellanåt som hjälppionjär.

Ett avdelningskontor för Madagaskar

Predikandet av de goda nyheterna kom i gång på allvar 1955. På den tiden hade avdelningskontoret på Mauritius tillsyn över arbetet, men från 1959 till och med 1962  hade avdelningskontoret i Frankrike tillsynen. År 1963 fick Madagaskar sitt eget avdelningskontor, och Raimo Kuokkanen förordnades som landstjänare. Till en början kunde han sköta det mesta av det löpande arbetet själv.

Först hyrde man ett hus för att använda som kontor och missionärshem. Men huset var inte så bra. När missionärerna hade flyttat in, frågade några på orten om de inte var rädda för att bo i ett hus där det spökade. Och det hände verkligen underliga saker i huset. Som exempel kan nämnas att ett missionärspar fick se hur handtaget på dörren vreds om, men när de öppnade dörren för att se vem som var där, syntes ingen till i korridoren. Missionärerna fick veta att ett spiritistiskt medium hade bott i det rummet. De undersökte rummet noga för att se om det fanns något kvar som andarna kunde använda för att få kontakt. Och på tröskeln till rummet fann de ett mynt ordentligt fastspikat. Brodern lyckades med stor ansträngning ta bort det, och därefter hände inga fler underliga saker.

När man frågade husets ägare om saken, erkände han: ”Ja, det spökar i det där huset, men jag tänkte att ni inte skulle ha något att frukta, då ju ni är missionärer och Guds folk.”

Att framställa litteratur på malagassiska

Predikoverket gick framåt, och det behövdes därför mer litteratur på malagassiska. Fram till 1963 fanns det bara några traktater, sådana som Liv i en ny värld och Helveteselden  — biblisk sanning eller hednisk skräckmålning? Man hade också broschyren ”Dessa goda nyheter om riket”, som hade getts ut 1959. Då de mer bildade talade och läste franska, använde förkunnarna litteratur på det språket, men många föredrog att läsa på sitt eget språk.

När man fick lov att ge ut Vakttornet på malagassiska, behövdes det mer hjälp vid avdelningskontoret. Rasoamalala Louise, en madagaskisk syster, översatte från franska. Hon satt hemma och arbetade och skrev allt för hand. Vid avdelningskontoret skrev så Veera Kuokkanen ut allt på stenciler. Stencileringsmaskinen sköttes sedan av bröder.

Den första upplagan av Vakttornet på malagassiska kom ut i september 1963 och uppgick till 600 exemplar. Vakttornet kom då ut endast en gång i månaden och innehöll endast studieartiklarna. Men förkunnarna var överlyckliga, och de tecknade hundratals prenumerationer under den första prenumerationskampanjen med malagassiska tidskrifter. Inom några månader stencilerade man 3.000 exemplar varje månad vid avdelningskontoret. Tre bröder turades om att köra stencilapparaten, och den gick nästan dygnet runt.

En av bröderna berättar: ”Vi behövde åtminstone 16 stenciler för varje nummer av Vakttornet. En tidskrift utgjordes av åtta pappersark, som var tryckta på båda sidor. Detta betydde att vi måste trycka över 24.000 ark för att framställa 3.000 exemplar av Vakttornet. Vi hade åtta högar eller mer av tryckta ark liggande på ett bord, som vi fick gå  runt 3.000 gånger för att samla ihop arken. Därefter häftades de ihop. Ja, alltsammans gjordes för hand.”

Så småningom ordnade Sällskapet med att avdelningskontoret i Schweiz tryckte Vakttornet på malagassiska. Nu trycks Vakttornet i England med en upplaga på 26.000 exemplar och kommer ut två gånger i månaden. På så sätt kan Jehovas vittnen på Madagaskar få del av samma andliga mat samtidigt som sina trosbröder på andra håll i världen.

Översättningsarbetet gick framåt undan för undan. Tre månader efter det att Vakttornet började ges ut på malagassiska fick man också bibelstudieboken ”Låt Gud vara sannfärdig” på sitt eget språk. När Rakotomaro Justin, en pionjär med särskilt uppdrag som gjorde mycket för att hjälpa andra att lära känna sanningen, fick boken i sin hand, höll han den länge utan att säga ett ord, och sedan utropade han: ”Å, vad Jehova är god, som har gett oss den här boken!” Pionjärerna skaffade kartongvis av boken för att sätta i händerna på andligen hungrande människor.

Livet i resetjänsten

Till att börja med fanns det endast en församling på hela ön. Men det bildades fler, allteftersom fler missionärshem öppnades och pionjärer med särskilt uppdrag skickades till olika platser. Under tjänsteåret 1964 bildades två nya församlingar. För att hjälpa de tre församlingar som då fanns ordnade avdelningskontoret med att de skulle få besök av en kretstillsyningsman, Laval Carbonneau, och hans hustru, Irene. De åkte tåg, vilket var ett trevligt äventyr. Vid ett tillfälle kände de till exempel att det var något som pickade på deras ben. Det var en gås som uppehöll sig under bänken och som ville ha lite uppmärksamhet.

När Carbonneaus av familjeskäl måste lämna Madagaskar, tog Raimo Kuokkanen över kretstjänsten. Han och  hans hustru, Veera, färdades med tåg när så var möjligt, och mellan kuststäderna åkte de båt. Ibland måste de färdas i ”taxi-brousses”, ”bushtaxibilar”, som kunde ta upp till 15 personer men som alltid var överfulla. Dessa resor varade från tidiga morgonen till sena kvällen. Under regnperioden, då bushtaxin inte kunde komma fram, reste Kuokkanens med flyg. Men det var ingen lyx. Det inhemska flyget hade gamla DC-3:or, och start- och landningsbanorna var bara gräsfält. Besöken hos de olika grupperna var tillfällen till utbyte av varm andlig uppmuntran.

En tid tjänade broder Kuokkanen som krets- och områdestillsyningsman. Han måste också sköta korrespondensen för kretsen och området vid avdelningskontoret. Men han arbetade hårt med att öva de inhemska bröderna. Så småningom var en inhemsk pionjär, Rajaobelina Célestin, kvalificerad att bli den förste inhemske kretstillsyningsmannen.

Hinduer börjar tillbe Jehova

Allteftersom predikoarbetet gick framåt kom man att kontakta människor av alla slag. (1 Tim. 2:4) Missionärerna lämnade mycket böcker och tidskrifter till de asiater som hade affärer i huvudstaden. Dirajlal Bagvandjee, en ung hindu känd som Dirou, var en av dessa. En missionär brukade komma till hans affär med tidskrifterna, och han skaffade dem gärna. När sedan hans morbror dog 1963, började han undra: Varför dör människor, och hur är de dödas tillstånd? Han frågade sig själv varför Gud kunde låta en så god människa dö. Han undrade också om det fanns något hopp om att få återse honom.

Kort därefter träffade Simone Berclaz honom när hon vittnade från hus till hus. Hon gick tillbaka till honom för att med hjälp av Bibeln besvara hans frågor om de  dödas tillstånd och förklara det underbara hoppet om uppståndelsen. (Pred. 9:5; Apg. 24:15) Till en början var han konfunderad, då han försökte få allt detta att passa ihop med sin hinduiska uppfattning om själavandring, en tro som inte ger något hopp om att få återse nära och kära som dött. Men när Dirou väl hade fått reda ut begreppen, kunde han se hur underbart Bibelns hopp om uppståndelsen är. — Joh. 5:28, 29.

Efter att ha studerat Bibeln några veckor började Dirou vara med vid alla möten, men sedan började han få motstånd, i synnerhet från sin far och sina vänner. Men Dirou kom till slut fram till att ”Bibeln är logisk och i sanning Guds ord”. Följande år överlämnade han sig åt Jehova och blev döpt.

Dirous far, som fortsatte att motstå honom, sände emellertid två protestantiska pastorer till honom för att övertyga honom om att han borde återgå till sina föräldrars religion. När Dirou frågade pastorerna varför de inte lärde hans far sanningen om synden, döden och återlösningen, svarade de med att säga att det femte budet lär en man att hedra sin far och sin mor. Dirou frågade dem då om det skulle vara rätt av honom att lyda det femte budet och hedra sin fars önskningar och därigenom bryta mot Guds första bud att inte dyrka några andra gudar. Eftersom pastorerna inte kunde svara på detta, gick de sin väg. Därefter gick de till avdelningskontoret och bad vittnena övertyga Dirou om att han skulle återgå till sin fars religion. ”Att jag fick se detta skrymteri gjorde mig ännu starkare i min tro”, säger Dirou.

Dirous far kontaktade sedan trollkarlar och politiker för att få hjälp. Och sedan satte han in en artikel i tidningen där han kom med falska anklagelser mot vittnena. Han slutade också upp att tala med sin son. Dirou hade fem bröder och tre systrar, och hela familjen tyckte att Dirous religion splittrade  familjen. Men Dirou var övertygad om att han först och främst var skyldig att lyda Gud. — Mark. 12:28–31.

I februari 1967 blev Dirou pionjär med särskilt uppdrag, och följande år gifte han sig med Simone. Efter det att de i juni 1970 tvingats lämna Madagaskar, tjänade de i Kenya i tre år och därefter i Indien i närmare 20 år. I Indien tjänade han i avdelningskontorets kommitté.

Men vad hände då med Dirous familj? Hans far började så småningom läsa Bibeln och biblisk litteratur, hans mor blev mycket öppen för Bibelns sanning, och hans syskon och syskonbarn blev döpta vittnen. Sammanlagt har 16 släktingar blivit tillbedjare av Jehova. Några av dem tjänar vid avdelningskontoret på Madagaskar, och andra hjälper till med internationella byggnadsprojekt. Familjen Bagvandjee är ett fint exempel på den fina frukt som finns på denna andligen fruktbärande stora röda ö.

Missionärer lägger en grund

Sällskapet Vakttornet fortsatte att sända missionärer till Madagaskar för att hjälpa till med predikandet av de goda nyheterna. Bland dessa var två tyska systrar, Margarita Königer och Gisela Hoffmann, som kom i mars 1966. Så här summerar syster Hoffmann sina intryck: ”Madagaskar är så fridfullt och skiljer sig mycket från det jäktiga och hektiska livet i Europa och Amerika. Bland det första som slog mig var hur stora aloeväxterna var. Hemma hade jag odlat sådana i en kruka, och jag var stolt om de blev 15 centimeter höga. Men här såg jag dem som var höga som hus! Och första kvällen vi gick hem efter ett möte kunde jag se stjärnorna närmare än jag någonsin tidigare hade sett dem. Här började vi ett enkelt och okomplicerat liv.”

De båda systrarna märkte snart att lokalbefolkningen var mycket hjärtlig och gästfri. Syster Königer sade: ”Vi  upptäckte att människor var rätt bildade. Även gamla far- och mormödrar ute i byarna tyckte om att läsa Bibeln och biblisk litteratur. De tyckte om att skaffa sig litteratur genom att ge oss något annat i utbyte. Barn kom springande efter oss för att i utbyte mot ris skaffa Vakttornet och Vakna!” Dessa båda systrar och paret Branca startade predikoarbetet i Fianarantsoa och stärkte den lilla gruppen i Ambositra. Båda dessa städer ligger söder om Antananarivo.

Det fanns också andra modiga missionärer som satte i gång arbetet på nya distrikt. Hugh Haisley och Thomas Baynes tjänade i Toliara, en kuststad i södra delen av Madagaskar. Och Mary Dolinski från Canada tjänade i Taolanaro tillsammans med Edouard och Narcisse Marlot.

När de första missionärerna skickades till Madagaskar 1961, fanns det bara 75 förkunnare som rapporterade. Efter att i närmare tio år ha arbetat med att göra lärjungar kunde missionärerna 1970 glädja sig åt att se så många som 469 förkunnare, en ökning på 525 procent! Men ett orosmoln började visa sig. Sedan 1967 hade inga fler missionärer tillåtits komma till Madagaskar.

Klockan 16 den 5 juni 1970 bröt så stormen ut. Säkerhetspolisen kom till avdelningskontoret och meddelade Samuel Gilman att alla missionärer följande dag måste anmäla sig hos säkerhetspolisen. De missionärer som då fanns i huvudstaden, dvs. bröderna Gilman, Kuokkanen och Lisiak, inställde sig hos chefen för säkerhetspolisen. Mycket kortfattat sade man till dem att alla Jehovas vittnens missionärer måste lämna landet med flyg redan samma kväll! ”Försök inte få reda på varför, för det får ni aldrig, utan ge er bara i väg”, sade man till dem. Några av missionärerna hade bara några dagar tidigare fått nya visum för ytterligare tre år. När bröderna påpekade att deras visum fortfarande gällde, bad han att få se deras pass. Därefter stämplade han Annulé  (Ogiltigt) på deras visum och sade till dem att de nu var i landet illegalt.

Men missionärerna kunde inte resa den kvällen. Tidigt på måndag morgon gick de till sina hemländers konsulat eller ambassader och bad om hjälp. Men lördagen den 20 juni 1970 måste så alla 20 missionärerna lämna landet. De flesta av dem for till Kenya, och de som var franska medborgare reste till Réunion, som är franskt territorium. Från hela Madagaskar kom bröder och systrar för att ta farväl av dem. De inhemska vittnena grät, och missionärerna grät. Några av dem hade varit på Madagaskar i många år, och det var deras hem.

Under sin tid på Madagaskar hade missionärerna strävat efter att lära människor att bygga sin tro på Guds ord, att förtrösta på Jehova och att uppskatta Jesu Kristi roll i Guds uppsåt. (1 Kor. 3:5–14) Vid det sista möte som Florent Chabot var med vid innan han lämnade landet sade han mycket passande: ”Om ni har blivit missionärernas efterföljare, kommer ni inte att kunna fortsätta som Jehovas vittnen när de har rest. Men om ni har blivit vittnen för Jehova, då kommer ni att kunna fortsätta att vara detta också efter det att missionärerna har rest.”

Förbudet

Den 8 augusti 1970 publicerades förbudet mot Jehovas vittnen i regeringens officiella organ. Vad skulle nu hända med de inhemska vittnena? Så här svarade inrikesministern på den frågan: ”Oroa er inte. Vi skall nog ta hand om dem, när missionärerna har åkt.” Sedan gjorde han en gest med händerna som om han skulle krossa något.

Men lyckligtvis blev förföljelsen mot de inhemska vittnena inte så svår. Hur kände då de inhemska bröderna och systrarna det när missionärerna utvisades? Ravelojaona  Rahantamalala, som hade lärt känna missionärerna som ung flicka, sade: ”När missionärerna måste ge sig i väg, blev många av bröderna i landet modfällda. Några ville inte längre vara kända som Jehovas vittnen.”

Årsrapporten för tjänsteåret 1971 visade en 12-procentig minskning av antalet förkunnare. Några gav av allt att döma efter för människofruktan och slutade upp att förkunna de goda nyheterna. (Ords. 29:25) Men flertalet visade att deras tro var stark. Och under det tredje året kunde man återigen börja se tillväxt på Madagaskar.

Till en början hölls mötena på olika ställen och i vänners hem, med tre eller fyra familjer närvarande. Antalet närvarande vid mötena ökade så undan för undan. I området Manakambahiny i Antananarivo ställde syster Ravelojaona sitt hem till förfogande för mötena. Vårt tack går till Jehova för att inget allvarligt hände, inte ens då det rådde oroligheter i landet. ”Av denna lilla grupp i Manakambahiny har åtminstone tio församlingar bildats”, säger syster Ravelojaona. ”Under hela förbudstiden välsignade Jehova våra ansträngningar att predika och göra lärjungar.”

Övade för att öva tillsyn

En kommitté bildades för att se till Jehovas vittnens verksamhet i landet och för att hålla kontakt med den styrande kretsen. De inhemska vittnena fick ansvaret för predikoarbetet på Madagaskar. Under förbudet använde bröderna täcknamnet Ineny, som betyder ”mamma”, när de syftade på Sällskapet. Ja, Ineny gav verkligen behövlig hjälp omedelbart efter det att förbudet hade trätt i kraft. Hur då?

När Milton Henschel från världshögkvarteret besökte Madagaskar som zontillsyningsman, gjorde han speciella anordningar för att sörja för de madagaskiska brödernas andliga behov. Två ansvariga bröder inbjöds att resa till Jehovas  synliga organisations världshögkvarter för att få utbildning. De hade, trots problem med språket, stort utbyte av detta och blev bättre rustade för det arbete som väntade.

Broder Henschel rekommenderade också att madagaskiska pionjärer med särskilt uppdrag skulle gå igenom Gileadskolan. Detta skulle göra dem bättre rustade att ta ledningen i predikoverksamheten. Andriamasy Théodore, en ung man som talade engelska och som hade hjälpt till med att översätta korrespondens, utvaldes. Så här säger han om den utbildning han fick vid Gilead: ”Det var en intensiv femmånaders utbildning i Bibeln som hjälpte mig att få goda studievanor. Jag fick också arbeta halva dagar på olika avdelningar på Betel, vilket gav mig tillfälle att se hur Jehovas synliga organisation fungerar. Umgänget med smorda bröder och systrar var något av det mest givande jag upplevde vid Gilead. Jag lärde mig mycket av deras generositet, gästfrihet och ödmjukhet.”

För att göra bruk av det han hade lärt sig fick broder Andriamasy i uppdrag att arbeta på fältet när han kom tillbaka från Gileadskolan. Den utbildning han hade fått hade stärkt hans tro och satte honom i stånd att i sin tur kunna uppmuntra sina kristna bröder under dessa svåra år. Han tjänar fortfarande på deltid i olika uppgifter vid avdelningskontoret. På senare tid har han undervisat nya missionärer i malagassiska.

 Fortsatt tjänst trots förbud

Jehovas vittnen höll en låg profil under förbudet, men de fortsatte dock att utöva den rena tillbedjan. Varje nummer av Vakttornet översattes punktligt. (Jes. 65:13) Man församlades i privata hem för att uppmuntra varandra. (Hebr. 10:23–25) Kretstillsyningsmän besökte församlingarna, och man organiserade krets- och områdessammankomster. Ute i skogarna långt borta från staden var ibland så många som 1.500 församlade. År 1972 inrättades ett kontor och en litteraturdepå i en hyreslägenhet, och där brukade en ansvarig broder från var och en av de dåvarande 11 församlingarna hämta litteratur. Broder Andriamoara, som under en tid skötte depån, berättar hur bröderna öppet bar i väg kartonger med litteratur, fullt synligt för grannarna.

Under de första åren av förbudet var vittnena mycket försiktiga. Då de ibland hade en känsla av att vara övervakade av polisen och skuggade, utförde de det mesta av vittnandet informellt. När de besökte människor från hus till hus, tog de ett hus i ett kvarter och ett annat i ett annat kvarter, och i stället för att bära litteraturen i en portfölj använde de en kasse eller korg, så att det verkade som om de skulle gå till marknaden för att handla. För det mesta kunde de dock leda bibelstudier ostört. Broder Rakotojaona, som nu tjänar vid avdelningskontoret tillsammans med sin hustru, Lea, berättar att när han började studera 1972 gjordes inget för att försöka dölja detta.

Alltför försiktiga?

Genom Inenys försorg fortsatte zontillsyningsmän att komma på besök. Dessa kärleksfulla besök uppmuntrade bröderna och systrarna och hjälpte dem att hantera sin situation på ett positivt sätt. Som exempel kan nämnas att när André Ramseyer besökte Madagaskar 1973, insåg han  att bröderna där var överdrivet försiktiga. Broder Andriamoara berättar hur broder Ramseyer resonerade: ”Har någon av er suttit i fängelse på grund av att han är ett Jehovas vittne? Nej. Har ni haft andra svårigheter? Nej. Skulle det kunna vara så att ni är alltför försiktiga? Vi bör inte vara rädda.” Det besöket var verkligen till nytta! Från och med då predikade vittnena mer öppet och frimodigt. Detta ledde till att under tjänsteåret 1974 rapporterade så många som 613 förkunnare, vilket var 30 procent fler än man hade haft före förbudet!

Återigen lagligt erkännande

Mot slutet av 1983 ansökte bröderna i egenskap av inhemskt kulturellt sällskap om att få sin verksamhet lagligt erkänd. Den 24 februari 1984 fick man detta, men det innebar inte att förbudet mot Jehovas vittnen hade hävts. Men bröderna var mycket glada över denna nya vändning. Tjänsten på fältet ökade, och i april var det så många som 1.708 förkunnare som rapporterade tjänst på fältet, och 8.977 var med vid Åminnelsen. Antalet förkunnare hade således ökat med 264 procent och antalet närvarande vid Åminnelsen med 606 procent.

År 1993 ansökte bröderna så om att Jehovas vittnen skulle bli lagligt erkända som en religiös sammanslutning och inte bara som en kulturell organisation. Några månader senare, den 4 oktober 1994, fick de detta lagliga erkännande. Vilken glädje! Nu kunde de återigen bli kända som Jehovas vittnen.

Mer internationell hjälp

Men redan 1987 hade missionärer kunnat återvända till Madagaskar. I september 1991 kom Kuokkanens, som hade varit pionjärer med särskilt uppdrag i Helsingfors, tillbaka till Madagaskar, och broder Kuokkanen förordnades som samordnare för avdelningskontorets kommitté. ”Madagaskar  hade förändrats”, säger broder Kuokkanen. ”Några av de bröder och systrar som vi kände sedan tidigare fanns kvar, men många hade dött. Flertalet förkunnare var nya i sanningen.” Det var mycket att göra på kontoret. Men vilken glädje att så många som 4.005 förkunnare rapporterade i augusti 1991!

Dirajlal Bagvandjee och hans hustru, Simone, som 1970 hade blivit utvisade tillsammans med de andra, inbjöds också att återvända till Madagaskar. Broder Bagvandjee, som är en mycket god förhandlare, hjälper avdelningskontoret med att skaffa tillstånd, tullhandlingar och andra officiella dokument. Han har sedan 1992 tjänat som medlem av avdelningskontorets kommitté på Madagaskar. Tjänstemän blir ofta förvånade, när en indier och tidigare hindu talar om Jehova, Jesus Kristus och Guds kungarike.

Det nya avdelningskontoret

Alltsedan avdelningskontoret upprättades i september 1963 hade man haft en rad olika lokaler. Under åren 1972–1987 räckte det med en lägenhet som kontor och litteraturdepå. Sedan hyrde man ett större hus. Under de här åren skötte medlemmarna av avdelningskontorets kommitté, vilka hade familjer att ta hand om, det mesta av sitt arbete hemma.

Men i och med att arbetet med att undervisa i Bibeln ökade på Madagaskar behövdes det en anläggning som var bättre lämpad för arbetet. Man köpte därför mark omkring fem kilometer från Ivato, den internationella flygplatsen. Tre år senare, i april 1993, började man bygga med hjälp av bröder från andra länder. Walter Elkow, en kanadensisk broder med stor erfarenhet i byggbranschen, kom för att ha tillsyn över detta 30-månadersprojekt. Det kom fler internationella tjänare och många frivilliga arbetare från andra länder som själva betalade sin biljett för att hjälpa till med byggandet  i tre månader eller längre. Som mest bestod arbetsstyrkan av 110 internationella och inhemska arbetare. Under veckosluten ökade arbetsstyrkan, då bröder och systrar från olika församlingar i landet kom för att hjälpa till.

Det var en ömsesidig uppmuntran. Trots att många av arbetarna från andra länder inte talade landets språk, var dessa mogna bröder och systrar fina föredömen i tjänsten på fältet. Som exempel kan nämnas David Smith, som i omkring två år hjälpte till med den tunga maskinparken. Han kunde inte malagassiska, men han visste att Vakttornet och Vakna! på malagassiska kunde avge ett gott vittnesbörd, och med ett vänligt leende brukade han därför stå på gatan och hålla tidskrifterna i ena handen och en skylt som visade vad de kostade i den andra. Han kunde lämna ända upp till 80 lösnummer på en dag.

Det fina nya avdelningskontoret är verkligen en gåva från Jehova! När det överlämnades den 7 december 1996, var 668 bröder och systrar som hade varit med i många år inbjudna. Vilken lycklig tilldragelse! Följande dag var 7.785 närvarande för att lyssna till ett speciellt tal som hölls på ett öppet fält som kallades Gileada. Varför just där? Denna mark, som ligger lite mer än en halvmil från avdelningskontoret, hade inköpts i avsikt att där uppföra en sammankomsthall. Vilken syn — en backe fylld av finklädda bröder och systrar med färggranna paraplyer som skydd mot solen!

Växande skaror av heltidstjänare

Sedan de första madagaskiska pionjärerna började i heltidstjänsten på 1960-talet har antalet sådana flitiga arbetare stadigt ökat år för år. Omkring var sjätte förkunnare på Madagaskar är nu i pionjärtjänsten. Många unga bröder och systrar har gjort detta till sin livsuppgift. År 1979 invigdes Skolan i pionjärtjänst, som är till för att stärka pionjärerna  på Madagaskar, precis som den hade gjort i många andra länder. Lärare var Andriamasy Théodore och Andriamoara Félix, som hade varit i heltidstjänsten i många år. Sedan dess har hundratals pionjärer fått nytta av denna lärorika kurs.

En av de saker som ingående dryftades vid skolan var vikten av att visa personligt intresse för andra. Många av pionjärerna har verkligen tagit det rådet till hjärtat. Här är ett exempel på detta: När Randriamampianina Niaina och hans hustru, Veroniaina, skickades till den lilla staden Soanierana-Ivongo som pionjärer med särskilt uppdrag, hade kvinnan som ägde huset där de kom att bo en son som var handikappad på grund av polio. Niaina och Veroniaina, som insåg vikten av att visa personligt intresse, tog sig tid till att tala med den unge mannen om Bibelns underbara löften om liv i Guds nya värld. Han ville gärna studera Bibeln tillsammans med dem, och det trots att hans familj ogillade det. Modern sade rentav till pionjärerna att de skulle säga till hennes son att de inte längre hade tid att studera med honom, något som de naturligtvis inte kunde göra. Hans kärlek till Jehova och hans vägar växte snabbt, och inom åtta månader var han döpt, men då blev pionjärerna tillsagda att flytta från huset.

Upphörde man nu att intressera sig för denne unge man? Inte alls. Hans rullstol var mycket dålig, och nu är den helt sönder. Det hade kommit en ny som han skulle få, men därför att han hade bytt religion vägrade hans tidigare kyrka att ge honom den. Bröderna i församlingen hjälper därför denne handikappade broder att komma till mötena.

Under senare år har Sällskapet sänt tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag till icke-utlämnade distrikt för att ge fler människor möjlighet att få nytta av budskapet om Guds kungarike. I november 1997 skickades två bröder till Mahaditra, en liten stad där det fanns bara en förkunnare. Men hör och häpna — i oktober följande år bildades en församling  med 14 förkunnare. De båda tillfälliga pionjärerna med särskilt uppdrag är nu inte längre tillfälliga utan permanenta pionjärer med särskilt uppdrag i den staden.

I juni 1996 for två andra tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag till Mahasoabe, en liten stad som var ett jungfruligt distrikt. Det var planerat att de skulle lämna distriktet efter tre månader, men de stannade, eftersom människorna tiggde och bad dem om detta. Efter sex månader bildades en isolerad grupp, och tre månader senare blev gruppen en församling med fem förkunnare och två reguljära pionjärer. De båda ursprungliga ”tillfälliga” pionjärerna med särskilt uppdrag är fortfarande kvar i församlingen och tar väl hand om den. Man har fått liknande resultat på många andra icke-utlämnade distrikt.

 Fler missionärer anländer

Madagaskar är ett fruktbärande distrikt. Man leder mer än 20.000 bibelstudier, vilket är över två per förkunnare. Från Gileadskolans filial i Tyskland skickades 1993 sex missionärer till Madagaskar för att hjälpa till med arbetet. De öppnade ett missionärshem i Toamasina, som ligger på ostkusten och är den näst största staden på Madagaskar. Daniel och Hélène Kmita, erfarna missionärer som tjänade på Seychellerna, blev nu förordnade att tjäna på ”den stora röda ön”. Fem par reguljära pionjärer från den fransktalande delen av Canada ställde också upp för att tjäna här. Ivan Teyssier, en fransk missionär som i många år hade tjänat i Paraguay, kom för att hjälpa till med arbetet vid avdelningskontoret. Dante och Christina Bonetti, som hade tjänat på Madagaskar som internationella tjänare då avdelningskontoret byggdes, inbjöds nu att komma tillbaka som missionärer. Dessa nykomlingar har gjort mycket för att främja pionjärandan bland förkunnarna i landet. Några har lärt sig malagassiska så bra att de kan tjäna som kretstillsyningsmän i de malagassisktalande församlingarna.

Att resa för att uppmuntra församlingarna

När kretstjänsten började 1963 hade kretstillsyningsmannen endast tre församlingar att besöka i hela landet. Nu betjänar 17 resande tillsyningsmän 253 församlingar och grupper. Det är fortfarande svårt att resa på landsbygden. Under regnperioden är vägarna på många håll avskurna, och kretstillsyningsmännen måste gå långa sträckor. För att komma till vissa församlingar kan de behöva gå i flera dagar på leriga stigar! (Jämför 2 Korinthierna 11:23–27.) Ibland hjälper bröder från en församling kretstillsyningsmannen med att bära hans bagage till nästa församling. För att ta sig över floder, som ofta saknar broar, bär de allt i en plastsäck på huvudet  för att hålla innehållet torrt. Under regnperioden kan vattnet nå upp till armhålorna.

Även om bröderna i landet har det knappt ställt i materiellt avseende, är de mycket gästfria och gör sitt bästa för att välkomna de resande tillsyningsmännen och deras hustrur. Dessa besök är till ömsesidig uppmuntran. Det är verkligen givande att vara tillsammans med bröder och systrar som gör sitt bästa för att behaga Jehova! (Rom. 1:11, 12) Och det är ett privilegium att få stärka tron hos dessa kära vänner som är dyrbara för Jehova!

När man drabbas av en cyklon

I livet i den här delen av världen ingår att kämpa med cykloner. Under en period varje år drabbas öarna i Indiska oceanen av cykloner. Vid avdelningskontoret följer man noga väderleksrapporterna och förbereder sig för att hjälpa bröderna i de områden som drabbas. År 1997 drabbades Madagaskar av flera cykloner, inbegripet den beryktade Gretelle, som svepte fram över den sydöstra kusten. Två större städer och många byar härjades. Omkring 100 Jehovas vittnen bodde i det drabbade området.

Avdelningskontoret skickade snabbt i väg en mindre lastbil och ett fyrhjulsdrivet fordon lastade med förnödenheter, verktyg och en del byggnadsmaterial. En läkare var också med i gruppen. För att komma till de platser som inte gick att nå med motorfordon använde man små båtar.

Det tog två dagar att nå fram till slutdestinationen, Vangaindrano. När man kom fram satte man omedelbart i gång med arbetet och ordnade med mat och tak över huvudet. Läkaren undersökte varje familj av vittnen och gav dem den medicin de behövde. Familjer som inte var vittnen fick också hjälp. När flertalet i den här gruppen återvände hem, stannade två kvar i omkring en månad för att återuppbygga  brödernas hus. Avdelningskontoret fick ta emot många brev som gav uttryck för uppskattning av den hjälp som Sällskapet hade sörjt för. Även några som inte var vittnen förklarade: ”Er religion är verkligen kristen!”

Jehova fortsätter att få det att växa

Missionärerna och de som genom deras hjälp har blivit lärjungar på Madagaskar har planterat och vattnat sanningens säd. Den allra första rapporten från Madagaskar skickades in av Robert Nisbet och Bert McLuckie 1933. Tjugotvå år senare återupptogs arbetet, och tjänsteåret 1956 fanns det åtta förkunnare. När missionärerna utvisades 1970 fanns det 469 förkunnare i landet. Missionärerna kunde nu inte längre hjälpa till som tidigare. Men ”Gud fick det ständigt att växa”. — 1 Kor. 3:6.

De som tidigare hade tjänat på Madagaskar och som längre fram fick tillfälle att komma tillbaka dit fick se bevis på att de som de hade studerat Bibeln med nu själva bar frukt. Som exempel kan nämnas Ramanitra Hélène, som var 15 år när Irene Carbonneau studerade med henne. Hélène hade drabbats av polio och hade svårt att gå, men trots sina begränsningar och trots att hennes familj motstod henne insisterade hon på att få bli en förkunnare av de goda nyheterna. Också när Carbonneaus for hem till Canada fortsatte hon att göra framsteg. När Irene helt kort kom på besök 1995, utropade Hélène: ”Nu har hela min familj utom min far tagit emot sanningen!”

År 1980 hade den lille på Madagaskar genom Jehovas välsignelse blivit tusen, då så många som 1.021 förkunnade om Guds rike. (Jes. 60:22) År 1993 fanns det över 5.000 förkunnare, och 1999 var antalet över 10.300.

Hur ser då framtiden ut?

Framtiden ser ljus ut för predikoarbetet på Madagaskar. År 1956 var sju personer med då Åminnelsen för första gången  firades på ön. Antalet har fortsatt att växa så att så många som 46.392 var närvarande 1999. Samma månad fanns det 10.346 förkunnare på ön. Varje förkunnare hade faktiskt med sig i medeltal tre intresserade personer till denna viktiga händelse!

”Den stora röda ön” fortsätter att vara ett paradis för alla som av kärlek till Jehova och till sina medmänniskor vill dela med sig av Bibelns sanning till andra. Det finns tiotusentals ödmjuka människor här som vill veta mer om Jehova. De är inte framträdande i världen och inte heller rika i materiellt avseende. Deras kost består vanligtvis bara av ris, lite kött och lite örter. I många städer och byar har människor varken elektricitet eller rinnande vatten. I byarna finns det inte heller alltid tillgång till bröd och än mindre till smör och ost. Men våra kära bröder och systrar tackar varje dag Jehova för sitt uppehälle, och de är nöjda med sitt enkla liv. I stället för att vara ”bekymrade” över vad de skall äta eller dricka eller vad de skall sätta på sig vinnlägger de sig om att fortsätta med att ”först söka kungariket” och Guds ”rättfärdighet”. (Matt. 6:31–33) De är tacksamma över privilegiet att få tjäna Jehova, universums Suverän, och de instämmer i psalmistens ord: ”Jehova själv har blivit kung! Må jorden fröjda sig. Må de många öarna glädja sig.” — Ps. 97:1.

Ett madagaskiskt ordspråk ger rådet: ”Håll likt kameleonten ett öga på det förgångna och ett på framtiden.” Det är bra att hålla ett öga på det förgångna för att lära av tidigare erfarenheter, men det tjänar ingenting till att försöka leva om det. Det är framtiden som ligger öppen för oss. Den bästa tiden har vi framför oss. Jehova har lovat oss liv, evigt liv i ett världsomfattande paradis fyllt med människor som verkligen älskar varandra. Jehovas vittnen på Madagaskar är fast beslutna att hålla blicken fäst vid det målet.

 [Helsidesbild på sidan 224]

[Bilder på sidan 230]

1) Rabehasy Noël, 2) Robert Nisbet, 3) Bert McLuckie, 4) Adam Lisiak, 5) Edouard Marlot, 6) Narcisse Marlot

[Bild på sidan 233]

Raimo och Veera Kuokkanen

[Bild på sidan 235]

Andriamoara Félix, en av de första inhemska pionjärerna med särskilt uppdrag

[Bild på sidan 236]

Allt gjordes för hand

[Bild på sidan 237]

Rasoamalala Louise, som varit översättare i många år

[Bild på sidan 245]

Andriamasy Théodore undervisar nya missionärer i malagassiska

[Bilder på sidan 251]

Hela avdelningskontorets anläggning och dess kommitté (från vänster till höger): Eleha, Raimo Kuokkanen och Dirajlal Bagvandjee